# Res gestae Saxonicae > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Res gestae Saxonicae (verk:widukind) - **Upphov:** Widukind av Corvey - **Datering:** 0967/0973 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## bok I, inledning (MGH s. 1–4) (maskinöversättning) [TILL FRU MATHILDA, KEJSARENS DOTTER, BÖRJAR FÖRSTA BOKENS FÖRORD]. Till fru Mathilda, som lyser av jungfrulig blomning tillsammans med kejserlig majestät och enastående vishet, sänder Widukind från Corvey, den ringaste av de Kristi martyrers Stefans och Vitus tjänare, all sin tjänsts mest hängivna tjänstvillighet och sann frälsning i Frälsaren. Även om faderns makts enastående ära gör dig stor och den klaraste vishet pryder dig, vågar dock vår ringhet lita till den mildhet som alltid står spiran närmast, att vår hängivenhet tas emot av din fromhet, även om den inte förtjänar det. Ty när du läser din mäktigaste faders och din mest ärorika farfars bedrifter, överlämnade åt minnet genom vår möda, har du därav medel att från den bästa och mest ärorika bli ännu bättre och ännu mer ärorik. Vi medger likväl att vi inte kan omfatta alla deras gärningar, utan vi skriver kortfattat och i delar, så att framställningen blir lättläst och inte tröttsam för läsarna. Men jag har också sörjt för att skriva något om ursprunget och tillståndet hos det folk över vilket själva rikets herre Henrik först regerade, så att du genom att läsa detta må förnöja ditt sinne, lätta dina bekymmer och ägna dig åt en skön vila. Må alltså din höghet läsa denna lilla bok och minnas oss med samma fromhet som den hängivenhet med vilken den är skriven. Lev väl. [FÖRORDET SLUTAR]. [KAPITELFÖRTECKNINGEN BÖRJAR. 1. Att han har skrivit andra böcker utöver denna. 2. Han berättar om mångas skiftande åsikter om det sachsiska folkets ursprung. 3. Att de kom med skepp till den plats som kallas Hathalaon. 4. Att thüringarna tog illa upp deras ankomst och strider mot dem. 5. Hur en yngling köpte land för guld. 6. Thüringarna anklagar sachsarna för brutet förbund; sachsarna står dock som segrare. 7. Varför de kallas sachsare. 8. Sachsarnas namn blir berömt, och de tas till hjälp av britterna. 9. Thiadricus väljs till kung och kallar sachsarna till hjälp mot Hirminfridus. 10. Iring hetsar Thiadricus mot sachsarna. 11. Hathagath manar sachsarna till strid. 12. Sachsarna intar staden och ställer ned örnen. 13. Thiadricus överlämnar landet åt sachsarna, och Hirminfridus dödas. 14. Hur sachsarna delar upp åkrarna, och att de lever i tre slags stånd och efter tre slags lag. 15. Hur Karl den store gjorde dem till kristna. 16. Om Ludvig och Bruno och Oddo och kung Konrad. 17. Om kung Henrik. 18. Om ungrarna, som också kallas avarer. 19. Ungrarna instängda av Karl den store, men släppta lösa av Arnulf. 20. Hur ungrarna härjade Sachsen. 21. Henrik blir hertig av Sachsen. 22. Om Henrik och biskop Hatho och greve Adelberht. 23. Om Konrad och hans broder Evurhardus. 24. Konrad belägrade Henrik. 25. Kung Konrads tal före döden. 26. Evurhardus gör Henrik till kung. 27. Henrik, som blivit kung, samlar på kort tid det splittrade riket. 28. Om Ludvig och hans söner. 29. Om Karl och Odo och deras efterkommande. 30. Hur Henrik vann lotharingarnas rike. 31. Om kung Henriks söner och drottning Mathilda och hennes släkttavla. 32. Om ungrarna och deras fånge, och att fred genom honom stadfästes för nio år. 33. Om martyren Dionysius hand. 34. Om den helige martyren Vitus. 35. Hur kung Henrik hade nio års fred. 36. Om redarierna, hur de besegrades. 37. Om kungasonens bröllop. 38. Kungens tal till folket, och hur han besegrade ungrarna i öppen strid. 39. Hur han återvände som segrare, och om hans seder. 40. Hur han besegrade danerna. 41. Hur han drabbas av sjukdom och dör och var han begravs. KAPITELFÖRTECKNINGEN SLUTAR]. HÄR BÖRJAR FÖRSTA BOKEN OM SACHSARNAS BEDRIFTER. ## bok I, kap. 1 (MGH s. 4) (maskinöversättning) 1. Efter våra verks början, i vilka jag har förkunnat den högste härskarens krigares segrar, må ingen förundra sig över att jag vill anförtro våra furstars bedrifter åt skriften; ty i det verket har jag, så gott jag kunde, fullgjort vad jag var skyldig mitt ordenslöfte, och nu drar jag mig inte undan att, så gott jag förmår, arbeta i hängivenhet för min släkt och mitt folk. ## bok I, kap. 2 (MGH s. 4–5) (maskinöversättning) 2. Och först skall jag i korthet framlägga något om folkets ursprung och tillstånd, och i denna del följer jag nästan bara ryktet, eftersom den alltför stora åldern fördunklar nästan all visshet. Ty om denna sak råder skiftande åsikter: somliga menar att sachsarna har sitt ursprung från daner och nordmän, andra åter anser, så som jag själv som helt ung hörde någon förkunna, att de härstammar från grekerna, eftersom dessa själva skulle ha sagt att sachsarna var resterna av den makedoniska hären, som hade följt Alexander den store och efter hans förtidiga död skingrats över hela jordkretsen. I övrigt råder inget tvivel om att de var ett gammalt och ädelt folk; om dem talas det både i Agrippas tal till judarna hos Josefus, och det bekräftas av skalden Lucanus utsaga. ## bok I, kap. 3 (MGH s. 5) (maskinöversättning) 3. Med visshet vet vi dock att sachsarna kom till dessa trakter med skepp och först landsteg på den plats som ännu i dag kallas Hadolaun. ## bok I, kap. 4 (MGH s. 5–6) (maskinöversättning) 4. Men eftersom invånarna, som uppges ha varit thüringar, tog deras ankomst illa upp, grep de till vapen mot dem; men sachsarna gjorde kraftigt motstånd och behöll hamnen. Sedan de därefter länge stridit med varandra och många fallit på båda sidor, beslöt båda parterna att förhandla om fred och ingå ett förbund. Och förbundet slöts på det villkoret att sachsarna skulle ha möjlighet att sälja och köpa, men i övrigt avhålla sig från åkrarna, från dråp på människor och från plundring. Och det förbundet stod obrutet i många dagar. Och när sachsarna hade slut på pengar och inte hade något att sälja eller köpa, ansåg de att freden var till ingen nytta för dem. ## bok I, kap. 5 (MGH s. 6–7) (maskinöversättning) 5. Vid den tiden hände det sig alltså att en yngling steg ut ur skeppen, behängd med mycket guld, med en guldhalsring och dessutom med armband av guld. En av thüringarna mötte honom och sade: ”Vad skall så mycket guld kring din svältande hals betyda?” ”Jag söker en köpare”, sade han; ”till inget annat bär jag detta guld. Ty vad skulle jag, som är i fara att svälta, ha för glädje av guld?” Men den andre frågade efter prisets art och storlek. ”För mig”, sade sachsaren, ”gör priset ingen skillnad: vad du än ger tar jag tacksamt emot.” Den andre log åt ynglingen och sade: ”Vad sägs om att jag fyller ditt skört med detta stoft?” Ty på platsen fanns en stor mängd uppgrävd jord. Sachsaren tvekade inte det minsta, öppnade skörtet och tog emot jorden, och genast överlämnade han guldet åt thüringen. Båda vände glada tillbaka till de sina. Thüringarna prisade thüringen till skyarna, eftersom han med ett ädelt bedrägeri hade lurat sachsaren, och sade att han var den lyckligaste av alla dödliga, som för ett ringa pris hade kommit i besittning av så mycket guld. För övrigt var de vissa om seger och triumferade redan liksom över sachsarna. Under tiden närmade sig sachsaren skeppen, berövad guldet men lastad med mycket jord. När hans kamrater sprang emot honom och undrade vad han höll på med, började somliga av vännerna att håna honom, andra att klandra honom, och alla trodde lika att han var från sina sinnen. Men han bad om tystnad och sade: ”Följ mig, bästa sachsare, så skall ni finna att min galenskap är er till nytta.” Och de följde, om än tvekande, ändå sin ledare. Men han tog jorden och strödde den så tunt han kunde över de närliggande åkrarna och besatte platser för ett läger. 6. Men när thüringarna såg sachsarnas läger tycktes saken dem outhärdlig. Och de sände sändebud och klagade över att förbundet brutits och överenskommelsen kränkts från sachsarnas sida. Sachsarna svarade att de hittills hade hållit förbundet obrutet: det land som de köpt för sitt eget guld ville de behålla i fred, eller annars försvara med vapen. När invånarna hörde detta förbannade de redan det sachsiska guldet, och den som de nyss hade prisat som lycklig erkände de nu som upphovet till sitt eget och sitt lands fördärv. Sedan, upptända av vrede, stormade de i blind strid utan ordning och utan plan mot lägret. Men sachsarna tog redo emot fienderna och slog ned dem. Och sedan det gått dem väl, besatte de med krigets rätt de närmaste platserna runtomkring. När man så länge och ofta hade stridit från båda håll och thüringarna insåg att sachsarna skulle bli dem överlägsna, begärde de genom mellanhänder att båda parter skulle mötas obeväpnade och åter förhandla om fred på en överenskommen plats och dag. Sachsarna svarade att de skulle rätta sig efter begäran. Men på den tiden brukade sachsarna stora knivar, som anglerna använder ännu i dag, eftersom de följer det gamla folkets sed. Med dessa beväpnade under sina mantlar drog sachsarna ut ur lägret och mötte thüringarna på den överenskomna platsen. Och när de såg att fienderna var obeväpnade och att alla thüringarnas furstar var närvarande, ansåg de att tiden var inne att vinna hela landet; de drog sina knivar, störtade sig över de obeväpnade och oförberedda och fällde dem alla, så att inte en enda av dem överlevde. Sachsarna började bli berömda och injaga stor skräck hos de grannfolken. ## bok I, kap. 7 (MGH s. 7–10) (maskinöversättning) 7. Det finns också de som berättar att namnet gavs dem genom denna gärning. Knivar kallas nämligen på vårt språk ”sahs”, och därför skulle de ha kallats sachsare, eftersom de med knivar hade fällt en så stor mängd. 8. Medan detta hände i Sachsen, det land som nu kallas så, angreps Britannien, som redan för länge sedan av kejsar Vespasianus hade gjorts till en av provinserna och länge levt till sin nytta under romarnas beskydd, av grannfolken, eftersom det syntes berövat romarnas hjälp. Ty sedan kejsar Martialis dödats av soldaterna förmådde det romerska folket, svårt utmattat av krig utomlands, inte lämna sina vänner den vanliga hjälpen. Sedan de ändå hade uppfört ett väldigt verk till landets skydd längs gränsen från hav till hav, där fiendernas anfall syntes komma att ske, lämnade romarna landet. Men för en fiende som var hårdare och redo att strida var det, när ett veklig och krigsovant folk gjorde motstånd, ingen svårighet att förstöra verket. När alltså ryktet förkunnade sachsarnas framgångar, sände de en bönfallande beskickning för att be om deras hjälp. Och sändebuden trädde fram och sade: ”Bästa sachsare, de olyckliga britterna, utmattade och helt nedbrutna av fiendernas täta infall, har, sedan de hört om de segrar som ni lysande vunnit, sänt oss till er med bön att ni inte undandrar dem er hjälp. De erbjuder att ett vidsträckt och rymligt land, fyllt av överflöd på allting, skall lyda under ert välde. Hittills har vi levt fritt under romarnas beskydd och skydd; efter romarna känner vi ingen bättre än er, därför söker vi fly in under er tapperhets vingar. Låt oss genom er tapperhet och era vapen bara befinnas överlägsna fienderna, så skall vi gärna bära vilken tjänst ni än pålägger oss.” Fäderna svarade kort på detta: ”Vet att sachsarna är britternas trofasta vänner och alltid lika skall stå bi i deras nöd och för deras fördel.” Sändebuden återvände glada till sitt fädernesland och gjorde sina landsmän ännu gladare med det efterlängtade budskapet. Därefter sändes den utlovade hären till Britannien, och sedan den med tacksamhet mottagits av vännerna befriade den på kort tid landet från rövarna och återgav fäderneslandet åt invånarna. Det var nämligen inte heller något stort besvär att göra detta, eftersom de som redan länge varit slagna av skräck sedan de hört ryktet om sachsarna drevs bort så snart dessa var närvarande. Dessa folk som var fientliga mot britterna var nämligen skottar och pikter, och medan sachsarna stred mot dem fick de av britterna allt som behövdes för sitt uppehälle. De stannade alltså i det landet en tid och åtnjöt väl britternas ömsesidiga vänskap. Men när härens furstar såg att landet var vidsträckt och bördigt och invånarnas händer tröga att strida, och att de själva och den största delen av sachsarna saknade fasta boningar, sände de bud för att kalla dit en större här, och sedan de slutit fred med skottar och pikter reste de sig gemensamt mot britterna, drev dem ut ur landet och fördelade landet under sitt välde; och eftersom den ön ligger i en vinkel av havet kallas de ännu i dag anglosachsare. Den som vill veta mer fullständigt om allt detta må läsa samma folks historia, och där skall han finna hur och under vilka hertigar allt detta skedde, eller hur de kom till det kristna namnet genom en man som var den heligaste i sin tid, nämligen påven Gregorius. Men låt oss återvända till historiens påbörjade väg. ## bok I, kap. 9 (MGH s. 10–17) (maskinöversättning) 9. Därefter dog Huga, frankernas kung, och lämnade ingen annan arvinge till riket än en enda dotter vid namn Amalberga, som hade gift sig med Irminfridus, thüringarnas kung. Men frankernas folk, som hade behandlats mänskligt och milt av sin herre, smorde till tack för detta till sin kung den son som han hade fått med en frilla, vid namn Thiadricus. Sedan Thiadricus utsetts till kung lät han sända en beskickning till Irminfridus för fred och endräkt. Och sändebudet trädde in till Irminfridus och sade: ”Du bäste och störste bland dödliga, min herre Thiadricus har sänt mig till dig och önskar att du må ha det väl och länge blomstra i ett vidsträckt och stort välde, och han låter meddela att han inte vill vara din herre utan din vän, inte din härskare utan din frände, och att han vill hålla släktskapens rättigheter obrutna mot dig intill slutet; han ber bara att du inte går emot frankernas folks endräkt, ty de följer honom som den kung de har insatt över sig.” Härpå svarade Irminfridus sändebudet milt, så som det anstod kunglig värdighet, att det som behagade frankernas folk behagade honom, att han inte gick emot deras endräkt och att han på alla sätt behövde fred; men om rikets angelägenhet ville han skjuta upp sitt svar tills hans vänner var närvarande. Och han behandlade mannen med heder och lät honom stanna hos sig en tid. Men när drottningen hörde att hennes broders sändebud hade kommit och talat med kungen om rikets angelägenhet, övertalade hon Iring att de tillsammans skulle övertyga hennes man om att riket hade tillfallit henne med arvsrätt, eftersom hon var en kungs dotter och en drottnings dotter, medan Thiadricus var hennes träl, som ju var född av en frilla, och att det därför vore ovärdigt att någonsin räcka händerna åt sin egen träl. Iring var en djärv man, stark till handen, skarp till förståndet, klok i råd, ihärdig i sina företag och skicklig att övertala till vad han ville, och genom dessa egenskaper hade han knutit Irminfridus sinne till sig. Irminfridus kallade samman furstarna och de närmaste vännerna och framlade sändebudets ord inför dem. Men de rådde honom enhälligt att tänka på det som tjänade fred och endräkt, eftersom han inte kunde stå emot frankernas anfall, i synnerhet som han från andra hållet trängdes av fienders hårdare vapen. Men Iring, som ville tillmötesgå den lättsinniga kvinnans önskningar, rådde Irminfridus att inte vika för frankerna, att han hade den rättvisare saken i fråga om riket och att dessutom ett vidsträckt välde, skaror av krigare, vapen och andra krigsresurser talade för honom och föga för Thiadricus. I enlighet med dessa ord svarade Irminfridus sändebudet att han visserligen inte förnekade Thiadricus sin vänskap och sitt släktskap, men att han inte kunde annat än förundra sig över hur denne ville tillskansa sig makten förrän friheten; han var född träl, hur kunde han då söka herravälde över honom? Han kunde inte räcka händerna åt sin egen träl. Sändebudet blev mycket upprört över detta och sade: ”Hellre skulle jag överlämna detta mitt huvud åt dig än höra sådana ord av dig, ty jag vet att de måste tvättas bort med mycket blod av franker och thüringar.” Och med dessa ord återvände han till Thiadricus; vad han hade hört döljer han inte. Men Thiadricus dolde sin stora vrede bakom en lugn min och sade: ”Vi måste skynda att tjäna Irminfridus, så att vi, som berövas friheten, åtminstone får njuta av ett tomt liv.” Och när han med en väldig här närmade sig thüringarnas gränser fann han sin svåger, också han med en stark styrka, väntande på sig vid den plats som kallas Runibergun. Och sedan striden inletts stred man med ovisst utfall en dag och en andra. Men på tredje dagen blev Irminfridus besegrad och vek för Thiadricus, och på flykten tog han slutligen sin tillflykt med resten av sitt följe till den stad som kallas Scithingi, belägen vid den flod som kallas Unstrod. Men Thiadricus kallade samman hertigarna och krigarnas främsta i sin här och frågade efter deras mening, om de ansåg att man skulle förfölja Irminfridus eller återvända till fäderneslandet. Bland dem tillfrågades Waldricus och sade: ”Jag anser att man bör återvända till fäderneslandet för att begrava de dräpta, vårda de sårade och samla en större här; jag tror nämligen inte att vi, sedan vi förlorat många tusen av de dina, förmår föra det nuvarande kriget till slut. Ty om otaliga barbariska folk reser sig mot oss, när många av de våra är försvagade, genom vilka skall du då segra?” Men Thiadricus hade en mycket begåvad träl, vars råd han ofta hade funnit gott, och därför var han förbunden med honom genom ett visst förtroende. Denne ombads uttala sin mening och sade: ”I hedervärda ting anser jag alltid att uthålligheten är det skönaste, som våra förfäder så odlade att de sällan eller aldrig övergav de företag de hade påbörjat. Men inte heller skulle jag vilja jämställa våra mödor med deras, som med små styrkor besegrade folkens väldiga härar. Nu är landet i vår makt, och skall vi genom vårt uppbrott ge de besegrade tillfälle att segra? Gärna skulle också jag återvända till fäderneslandet och se mina närmaste, om jag visste att vår fiende under den tiden skulle hålla sig stilla. Men våra sårade behöver kanske detta. Må lägrets möda vara vad den är, för oförtröttade sinnen är den, tror jag, den största njutning. Alltså är hären genom de många dräpta kraftigt försvagad. Har då alla fienderna undkommit? Förvisso mycket få. Ty själva hertigen skyddar sig liksom ett litet djur i sitt gömställe, han omges av stadens murar och vågar inte ens se upp mot himlen i trygghet, tvingad av fruktan för oss. Men han saknar inte pengar med vilka barbariska folk kan legas, han saknar inte en skara krigare, om än trötta; men allt detta återställs om vi är borta. Det är ovärdigt för segrare att ge de besegrade tillfälle att segra. Räcker vi väl till för att lägga ut besättningar i de enskilda städerna? Och vi förlorar dem alla medan vi drar bort och kommer tillbaka.” När han talat så beslöt Thiadricus och alla som var ivriga efter segerns ära att stanna i lägret och sända bud till sachsarna, som redan länge hade varit thüringarnas bittraste fiender, att de skulle komma honom till hjälp: om de besegrade Irminfridus och intog staden skulle han överlämna landet åt dem som evig besittning. Sachsarna tvekade inte det minsta att sända nio hertigar med tusen krigare var. Och hertigarna trädde in i lägret, var och en med hundra krigare, medan den övriga skaran lämnades utanför lägret, och hälsade Thiadricus med fredliga ord. Sedan Thiadricus mycket glad tagit emot dem och höger händer givits och tagits, gav han männen tillfälle att tala. Och de sade: ”Sachsarnas folk, som är dig hängivet och lyder dina befallningar, har sänt oss till dig; och se, här är vi, redo för allt vad din vilja än ingiver dig, redo att antingen besegra dina fiender eller, om lyckan befaller annat, dö för dig. Ty vet att sachsarna inte har något annat skäl än att vilja segra eller annars inte vilja leva. Ty vi kan inte visa våra vänner någon större ynnest än att förakta döden för dem. Och vi önskar innerligt att du får lära detta av erfarenheten.” Medan de talade så förundrade sig frankerna över dessa män, som utmärkte sig till kropp och själ; de förundrade sig också över deras ovanliga dräkt, deras vapen och det hår som var utbrett över skuldrorna, och framför allt över deras väldiga själsstyrka. Ty de var klädda i mantlar och beväpnade med långa lansar och stod stödda mot små sköldar, med stora knivar vid länderna. Det fanns också de som sade att frankerna inte behövde så många och sådana vänner; det var ett otämjt släkte av människor, och om de bosatte sig i detta land skulle de utan tvivel vara de som en gång förstörde frankernas välde. Men Thiadricus, som tänkte på sin egen fördel, tog emot männen i trohet och befallde dem att göra sig redo att anfalla staden. När de kommit tillbaka från kungen slog de läger på stadens södra sida på ängarna intill floden; och nästa dag stod de upp i första gryningen, grep vapnen, anföll förstaden och brände den. Sedan förstaden intagits och bränts ställde de upp slagordning mitt emot den östra porten. När de som var instängda innanför murarna såg slagordningarna uppställda och sig själva försatta i yttersta nöd, bröt de djärvt ut ur portarna och störtade sig i blint raseri över motståndarna, och när spjuten kastats avgjordes saken därefter med svärd. Och när en svår strid uppstod föll många på denna sida och många på den andra. Medan dessa stred för fäderneslandet, för hustrur och barn, slutligen för själva livet, och sachsarna kämpade för äran och för att vinna land, höjdes ett rop av män som manade varandra, ett gny av vapen och ett stönande av döende, och med ett sådant skådespel drog hela den dagen ut. Och när det överallt skedde dråp och överallt hördes klagorop, och ingen av sidorna hade vikit från sin plats, skilde den sena timmen till slut striden åt. Den dagen dödades och sårades många av thüringarna, men av sachsarna räknades sex tusen dräpta. ## bok I, kap. 10 (MGH s. 17–18) (maskinöversättning) 10. Iring sändes alltså av Irminfridus med en bönfallande beskickning och alla hans skatter till Thiadricus för fred och frivillig underkastelse. Och Iring trädde fram och sade: ”Detta har din en gång frände, nu träl, sänt dig, för att du, om du inte förbarmar dig över honom, åtminstone må förbarma dig över din olyckliga syster och även över dina systersöner, som är försatta i yttersta nöd.” När han under tårar hade sagt detta lade furstarna, som mutats med guld, till i sitt förord att det anstod kunglig mildhet att inte förakta en sådan bön och inte heller glömma människornas gemensamma natur, och att det var nyttigare att i trohet ta emot honom, som han redan hade besegrat och så krossat att han aldrig skulle kunna resa sig mot honom, än detta otämjbara och för all möda uthålliga släkte av människor, av vilket frankernas välde inte kunde vänta sig annat än fara. Av det genomförda kriget kunde han också se hur hårda och oövervinneliga sachsarna var, och därför var det bättre att ta emot thüringarna och tillsammans driva ut dem ur sina gränser. Genom dessa ord blev Thiadricus, om än motvilligt, ändå böjd och lovade att han nästa dag skulle ta emot sin svåger och driva bort sachsarna. När Iring hörde detta kastade han sig ned vid kungens fötter och prisade den kejserliga mildhetens beslut, och sedan han sänt det efterlängtade budskapet till sin herre gjorde han denne glad och hela staden tryggare; själv stannade han i lägret, för att natten inte skulle anstifta något ont. Medan staden under tiden blivit tryggare genom den utlovade freden gick en man ut med en hök för att skaffa föda längs den nämnda flodens strand. Men när fågeln släppts tog en av sachsarna genast emot den på andra stranden. När han bad att den skulle sändas tillbaka vägrade sachsaren att ge den. Men han sade: ”Ge mig den, så skall jag yppa en hemlighet som är nyttig för dig och dina kamrater.” Sachsaren svarade: ”Säg den, så skall du få vad du söker.” ”Kungarna”, sade han, ”har slutit fred med varandra och fattat beslutet att ni, om ni i morgon påträffas i lägret, skall tas till fånga eller förvisso dödas.” Härpå sade den andre: ”Säger du detta på allvar eller på skämt?” ”Andra timmen nästa dag”, sade han, ”skall visa att ni måste handla utan skämt. Sörj därför för er själva och sök räddning genom flykt.” Sachsaren släppte genast höken och berättade för sina kamrater vad han hade hört. De blev mycket upprörda och fann inte genast vad de borde göra åt detta. ## bok I, kap. 11 (MGH s. 18–20) (maskinöversättning) 11. Men i lägret fanns då en av de gamla krigarna, redan ålderstigen men ännu kraftfull i en grönskande ålderdom, som för sina goda dygders skull kallades fädernas fader, vid namn Hathagat. Denne grep fältecknet, som hos dem hölls heligt och var prytt med bilden av ett lejon och en drake och ovanför dem en flygande örn, för att därmed visa styrkans och klokhetens och dessa tings kraft, och med kroppens rörelse visade han sinnets fasthet och sade: ”Hittills har jag levt bland de bästa sachsarna, och åldern har fört mig nästan till denna yttersta ålderdom, och aldrig har jag sett mina sachsare fly; och hur tvingas jag nu göra det som jag aldrig har lärt mig? Kämpa kan jag, fly vet jag inte hur och förmår jag inte. Om ödet inte tillåter mig att leva längre, må jag åtminstone få det som är mig ljuvast, att falla tillsammans med mina vänner. Exempel på fädernas tapperhet är för mig vännernas kroppar som ligger utsträckta omkring oss, som hellre ville dö än besegras, hellre mista sina oförtröttade själar än vika från sin plats inför fienderna. Men varför behöver jag dra ut uppmaningen så länge om att förakta döden? Se, vi skall gå mot trygga män, bara till ett dråp, inte till en strid. Ty motståndarna misstänker ingenting, för den utlovade freden och vår svåra förlust, och trötta som de är också efter dagens strid förblir de utan fruktan, utan vakter och den vanliga bevakningen. Låt oss alltså störta oss över dem som är oförberedda och begravda i sömn; det är föga möda. Följ mig som ledare, och jag ger er detta mitt grå huvud, om det inte går som jag säger.” Upplyfta av hans ypperliga ord använde de vad som återstod av dagen till att vederkvicka sina kroppar; sedan, vid nattens första vakt, då en tyngre sömn brukar överfalla de dödliga, gavs signalen, de grep vapnen och störtade med hertigen i spetsen mot murarna, och då de fann dem utan vakter och bevakning trängde de in i staden med ett kraftigt härskri. Väckta av detta sökte somliga av motståndarna räddning genom flykt, andra irrade som druckna omkring på stadens gator och murar, andra föll i sachsarnas händer i tron att de var deras medborgare. Men dessa lämnade alla i vuxen ålder åt döden och sparade de omyndiga som byte. Och den natten var full av rop, dråp och plundring, och ingen plats i hela staden var stilla, förrän den rodnande morgonrodnaden steg upp och förkunnade en oblodig seger. Och eftersom den högsta segern hängde på kungen, nämligen Irminfridus, letade man efter honom och fann att han hade undkommit med hustru och barn och ett litet följe. ## bok I, kap. 12 (MGH s. 20–23) (maskinöversättning) 12. Men när det blev morgon satte de upp örnen vid den östra porten, och sedan de byggt ett segeraltare dyrkade de, enligt fädernas villfarelse, sina helgedomar med sin egen vördnad: till namnet Mars, i pelarnas gestalt efterliknande Herkules, till platsen Solen, som grekerna kallar Apollon. Härav framgår att deras uppfattning är någorlunda sannolik som menar att sachsarna härstammar från grekerna, eftersom Mars på grekiska kallas Hirmin eller Hermis; detta ord använder vi ännu i dag, även utan att veta det, till beröm eller klander. Under tre dagar firade de alltså segern, fördelade fiendernas byte och höll likbegängelse för de dräpta, och de prisade hertigen till skyarna och utropade att en gudomlig ande och himmelsk kraft bodde i honom, som genom sin ståndaktighet hade fått dem att vinna en så stor seger. Allt detta skedde, så som förfädernas minne berättar, på Kalendae i oktober (1 oktober); dessa villfarelsens dagar har genom fromma mäns stadga förvandlats till fastor och böner och även till offergåvor av alla kristna som gått före oss. 13. Sedan allt detta alltså var fullbordat återvände de till Thiadricus i lägret, och de togs emot av honom, prisades mycket och fick det nuvarande landet som gåva till evig besittning. De kallades också frankernas förbundsbröder och vänner och bosatte sig först i staden, som de hade skonat från eld som om det vore deras egna murar. Men vilket slut som drabbade kungarna försummar jag inte att berätta, eftersom ryktet om det är minnesvärt. Iring, som hade sänts till Thiadricus den dag då staden intogs, hade nämligen tagits emot av honom den följande natten och stannat i lägret. Men när det blev känt att Irminfridus hade sluppit undan, ordnade han det så att denne genom list skulle kallas tillbaka och Iring döda honom, som om denne skulle få lysande gåvor av honom och äras med stor makt i riket; själv skulle Thiadricus stå som oskyldig till detta dråp. När Iring motvilligt hade tagit emot detta gav han, förledd av falska löften, slutligen efter och förklarade att han skulle lyda hans vilja. När Irminfridus så kallats tillbaka kastade han sig ned vid Thiadricus fötter; men Iring, som stod bredvid liksom en kunglig vapendragare, drog sitt svärd och dräpte sin nedkastade herre. Och genast sade kungen till honom: ”Eftersom du genom ett sådant brott, genom att döda din herre, har blivit avskydd av alla dödliga, skall du ha vägen öppen att gå bort från oss; vi vill inte ha någon lott eller del i din ondska.” ”Med rätta”, sade Iring, ”har jag blivit avskydd av alla dödliga, eftersom jag lydde dina listiga anslag; men innan jag går skall jag rena mig från detta mitt brott genom att hämnas min herre.” Och som han stod med draget svärd högg han ned även Thiadricus själv, tog sin herres kropp och lade den över Thiadricus lik, för att den som besegrades i livet åtminstone skulle segra död. Och han banade sig väg med svärdet och gick bort. Om någon tilltro skall sättas till detta står i läsarens makt. Vi kan dock inte annat än förundra oss över att ryktet har fått så stor makt att himlens mjölkvita krets ända till nu är betecknad med namnet Iring, som man kallar den. ## bok I, kap. 14 (MGH s. 23–25) (maskinöversättning) 14. Sedan sachsarna alltså tagit landet i besittning vilade de i den största fred och åtnjöt frankernas förbund och vänskap. Sedan de också fördelat en del av åkrarna mellan sina vänner, hjälptrupperna och de frigivna, ålade de resterna av det fördrivna folket tribut. Därför är det sachsiska folket ännu i dag, utöver trälarnas villkor, delat i tre slags stånd och efter tre slags lag. Hela folkets ledning sköttes också av tre furstar, som nöjde sig med makten att uppbåda här inom bestämda gränser; dessa känner vi som betecknade efter sina platser och namn, nämligen som de östliga folken, angrarna och westfalerna. Men om ett allmänt krig hotade valdes genom lottning den som alla måste lyda, för att leda det förestående kriget. När detta var genomfört levde var och en nöjd med sin makt med lika rätt och egen lag. Men att utreda lagarnas olikheter hör inte till oss i denna lilla bok, eftersom den sachsiska lagen finns noggrant nedskriven hos flera. Men de transbadanska sveberna inkräktade det land som de bebor vid den tid då sachsarna drog till Italien med langobarderna, så som deras historia berättar, och därför använder de andra lagar än sachsarna. Sedan sachsarna alltså hade erfarit frankernas skiftande trohet, om vilken vi inte behöver tala, eftersom det finns skrivet i deras historia, förblev de bundna av fädernas villfarelse ända till Karl den stores tid. ## bok I, kap. 15 (MGH s. 25) (maskinöversättning) 15. Men Karl den store, som var den starkaste av kungar, vakade med inte mindre vishet. Ty han betänkte, eftersom han i sin tid var klokare än någon dödlig, att ett angränsande och ädelt folk inte borde hållas kvar i fåfäng villfarelse; på alla sätt bemödade han sig om att det skulle ledas till den sanna vägen. Och än med inställsam övertalning, än med krigens anfall tvingade han dem till detta, och slutligen, i sitt väldes trettionde år – han hade nämligen gjorts till kejsare från att ha varit kung –, vann han det som han under lång tid inte upphört att arbeta för: därför har de som en gång var frankernas förbundsbröder och vänner nu blivit bröder och liksom ett enda folk genom den kristna tron, så som vi nu ser. ## bok I, kap. 16 (MGH s. 25–27) (maskinöversättning) 16. Men den siste av de karlar som härskade hos östfrankerna, Ludvig, var son till Arnulf, brorson till Karl, farfars far till denne kung Lothar. Sedan han tagit till hustru en vid namn Liudgarda, syster till Bruno och den store hertigen Oddo, levde han inte många år därefter. Dessas fader var Liudulfus, som reste till Rom och förde hem den salige påven Innocentius reliker. Av dem ledde Brun, sedan han förvaltat hertigdömet (ducatus) över hela Sachsen, en här mot danerna, och omsluten av en plötslig översvämning och utan plats att strida omkom han med hela hären och lämnade hertigdömet åt sin broder, som visserligen var yngre till åren men långt mäktigare i all dygd. Men kung Ludvig hade ingen son, och hela frankernas och sachsarnas folk sökte sätta rikets diadem på Oddos huvud. Men han avböjde, som redan alltför ålderstigen, väldets börda; på hans råd smordes dock Konrad, tidigare frankernas hertig, till kung. Men hos Oddo låg alltid och överallt den högsta makten. ## bok I, kap. 17 (MGH s. 27–28) (maskinöversättning) 17. Och åt honom föddes en son som var nödvändig för hela världen, den störste och bäste av kungar, Henrik, som först regerade med fri makt i Sachsen. Medan han i sin första ungdom prydde sitt liv med allt slags dygd gjorde han dag för dag framsteg i en överlägsen klokhet och i äran av alla goda gärningar; ty från ungdomen var hans största strävan att förhärliga sitt folk och befästa freden i hela sitt välde. Men fadern, som såg ynglingens klokhet och hans stora rådighet, överlämnade åt honom hären och krigstjänsten mot Dalamantia, mot vilka han själv länge hade krigat. Men dalamancerna, som inte förmådde stå emot hans anfall, legde mot honom avarerna, som vi nu kallar ungrare, ett folk mycket hårt i krig. ## bok I, kap. 18 (MGH s. 28–29) (maskinöversättning) 18. Men avarerna var, som somliga menar, resterna av hunnerna. Hunnerna utgick från goterna, men goterna utgick, som Jordanes berättar, från en ö vid namn Sulza. Efter sin egen hertig vid namn Gotha kallades de goter. När några kvinnor i hans här inför honom anklagades för trolldom, undersöktes de och befanns skyldiga. Eftersom de var en stor mängd avstod han visserligen från det förtjänta straffet, men drev dem alla ut ur hären. Sedan de drivits ut sökte de sig till den närmaste skogen. Eftersom den omgavs av havet och de meotiska träsken fanns ingen väg öppen att gå därifrån. Men några av dem, som redan var havande, födde där. Och sedan den ena efter den andra fötts av dem, uppstod ett starkt folk; och levande på vilddjurens vis, ociviliserade och otämjda, blev de mycket skickliga jägare. Men efter många sekler, när de som bodde där helt var ovetande om den andra delen av världen, hände det att man på jakt fann en hind och förföljde den, tills de, medan den gick före, tog sig över de meotiska träsken på en väg som dittills varit ogenomtränglig för alla dödliga; och när de där såg städer och borgar och ett tidigare osett släkte av människor, vände de tillbaka samma väg och berättade sådant för sina fränder. Men dessa drog av nyfikenhet ut i stor mängd för att pröva det de hört. Men när de angränsande städerna och borgarna såg den okända mängden och kropparna, fruktansvärda till skötsel och dräkt, trodde de att det var demoner och flydde. Men de blev bestörta och förundrade över tingens nya anblick och avhöll sig först från dråp och plundring, men eftersom ingen gjorde motstånd blev de gripna av mänskligt begär, och sedan de anställt ett stort dråp på människor skonade de därefter ingenting. Och sedan de tagit stort byte vände de tillbaka till sina boningar. Men när de såg att det gick dem väl kom de åter med hustrur och barn och allt sitt lantliga bohag, härjade de angränsande folken runtomkring och började slutligen bosätta sig i Pannonien. ## bok I, kap. 19 (MGH s. 29) (maskinöversättning) 19. Men sedan de besegrats av Karl den store och drivits bortom Donau och inneslutits av en väldig vall, hindrades de från sin vanliga ödeläggelse av folken. Men under Arnulfs regering förstördes verket, och vägen att skada öppnades för dem, eftersom kejsaren var vred på Centupulchus, marernas kung. Hur stor förödelse och hur stor skada de därefter tillfogade frankernas rike vittnar de städer och landskap om som ännu ligger öde. Detta har vi ansett oss böra säga om detta folk för att din höghet skall kunna inse med hurudana män din farfar och din fader måste strida, och från vilka fiender nästan hela Europa nu har befriats genom deras förutseende kraft och vapnens bragder. ## bok I, kap. 20 (MGH s. 29–30) (maskinöversättning) 20. Den nämnda ungrarnas här, som hade legts av slaverna, återvände alltså, sedan den anställt stor förödelse i Sachsen och tagit oändligt byte, till Dalamantia och mötte där en annan ungrarnas här; dessa hotade att föra krig mot deras vänner, eftersom de hade försmått deras hjälp när de ledde de andra till ett så stort byte. Därav kom det sig att Sachsen härjades för andra gången av ungrarna, och medan den första hären väntade på den andra i Dalamantia fördes också detta land till en så djup nöd och armod att de det året lämnade sin egen jord och tjänade andra folk för sitt uppehälle. ## bok I, kap. 21 (MGH s. 30–32) (maskinöversättning) 21. Sedan alltså fäderneslandets fader och den store hertigen Oddo dött lämnade han åt sin lysande och storslagne son Henrik hertigdömet (ducatus) över hela Sachsen. Han hade visserligen också andra söner, Thancmarus och Liudulfus, men de hade dött före sin fader. Men eftersom kung Konrad ofta hade erfarit den nye hertigens tapperhet fruktade han att överlämna åt honom hela faderns makt. Därigenom kom det sig att han ådrog sig hela den sachsiska härens förbittring; men han talade skenheligt mycket till den ypperlige hertigens lov och ära och lovade att han skulle ge honom större ting och förhärliga honom med stor ära. Men sachsarna fäste sig inte vid sådana förställningar, utan rådde sin hertig att han, om kungen inte frivilligt ville hedra honom med faderns värdighet, mot kungens vilja kunde vinna vad han ville. Men när kungen såg att sachsarnas min mot honom var strängare än vanligt, och att han inte kunde krossa deras hertig i öppet krig, eftersom denne hade till sitt förfogande en skara tappra krigare och dessutom en här av otalig mängd, ordnade han det så att denne på något sätt skulle dödas genom list; och för denna sak hade han, som det berättas, biskopen av Mainz vid namn Hatho som särskilt lämplig. Denne var född av ringa släkt och skarp till förståndet, och det var svårt att avgöra om han var bättre eller sämre i råd. Detta kan slutas av en enda av hans gärningar. Ty när det var krig mellan Konrad, kung Konrads fader, och Adelbertus, Henriks systerson, dödades först Adelbertus broder; sedan, som hämnd för brodern, dödades också Konrad av Adelbertus, och ingen av kungarna kunde stilla ett så väldigt krig mellan framstående män. Slutligen sändes översteprästen för att stilla en så väldig tvedräkt; och sedan han trätt in i Adelbertus stad lovade han under ed att han antingen skulle skaffa honom fred med kungen eller återföra honom oskadd till hans plats. Adelbertus samtyckte till dessa villkor och bad honom, för trohetens och vänskapens skull, att värdigas smaka något. När denne vägrade gick han genast ut ur staden. Och när han hade passerat förstaden med hela sitt följe sägs han ha utropat: ”Ack, den som försmår det som erbjuds får ofta be om det; den längre vägen och den senare timmen tröttar mig. Ty fastande kan vi inte vandra hela dagen.” Glad böjde sig Adelbertus ned vid översteprästens knän och bad att han skulle vända tillbaka till staden för att äta. Översteprästen vände tillbaka till staden med Adelbertus och var därmed fri från edens förpliktelse, som det föreföll honom, eftersom han hade återfört honom oskadd till hans plats. Därefter fördes han av översteprästen fram inför kung Ludvig, dömdes och fick dödsdom. ## bok I, kap. 22 (MGH s. 32–35) (maskinöversättning) 22. Men vid den tiden fanns det på Mainz stol – Vad är alltså nedrigare än denna trolöshet? Men genom att ett enda huvud höggs av räddades många folks huvuden. Och vad är bättre än det rådslag genom vilket tvedräkten upplöstes och freden återställdes? Med denna skiftande slughet alltså – en biskop vid namn Hattho, klok i råd, skarp till förståndet, och som med sin vanliga skiftande slughet överträffade många dödliga. Denne ville behaga kung Konrad och samtidigt frankernas folk och angrep med sin vanliga konst den man som av den högsta nåden särskilt hade skänkts oss; han lät smida en guldhalsring åt honom och inbjöd honom till ett gästabud, där han skulle hedras av honom med stora gåvor. Under tiden gick översteprästen in till guldsmeden för att se på arbetet, och när han såg halsringen sägs han ha suckat. Guldsmeden frågade efter orsaken till suckan. Han svarade honom att den halsringen måste färgas i blodet av en ypperlig och för honom mycket kär man, nämligen Henrik. Guldsmeden höll tyst om det han hört, och när arbetet var fullbordat och överlämnat bad han om och fick avsked; och han mötte hertigen, som var på väg till detta ärende, och berättade för honom vad han hade hört. Men han blev mycket vred och kallade till sig översteprästens sändebud, som redan sedan en tid var där för att inbjuda honom, och sade: ”Gå och säg till Hatho att Henrik inte bär en hårdare hals än Adelberhtus, och att vi har funnit det bättre att sitta hemma och överlägga om hans tjänst än att nu betunga honom med vårt stora följe.” [Denne Adelberhtus skall, som man berättar, en gång ha tagits emot i trohet av samme överstepräst och ha blivit bedragen genom hans råd; men eftersom vi inte kan bevisa det, påstår vi det aldrig, utan tror snarare att det är diktat av folkets rykte.] Och genast tog han i besittning allt som lydde under denne i hela Sachsen och i thüringarnas land. Också Burchardus och Bardo, av vilka den ene var kungens svärson, ansatte han så hårt och krossade med täta krig att de lämnade landet, och han fördelade hela deras besittning bland sina krigare. Men när Hatho såg att hans listigheter fått ett slut, dog han inte många dagar senare, förtärd på en gång av alltför stor sorg och sjukdom. Det fanns också de som sade att han hade träffats av himlens blixt och, upplöst av den stöten, dött efter tredje dagen. ## bok I, kap. 23 (MGH s. 35–36) (maskinöversättning) 23. Men kungen sände sin broder med en här till Sachsen för att härja det. När denne närmade sig den borg som kallas Heresburg sägs han ha talat högmodigt, att ingenting bekymrade honom mer än att sachsarna inte vågade visa sig framför murarna, så att han kunde strida med dem. Ännu var ordet i hans mun, och se, sachsarna kom emot honom en mil från borgen, och sedan striden inletts tillfogade de frankerna ett så stort manfall att gycklarna deklamerade frågan var det helvete fanns som var så stort att det kunde rymma en så stor mängd dräpta. Men kungens broder Evurhardus, befriad från fruktan för sachsarnas frånvaro – ty han såg dem närvarande –, drog bort, skamligt jagad på flykten av dem. ## bok I, kap. 24 (MGH s. 36–37) (maskinöversättning) 24. Men när kungen hörde att hans broder hade stridit illa samlade han hela frankernas styrka och drog ut för att söka upp Henrik. När han fick veta att denne befann sig i fästet vid den borg som kallas Grona försökte han anfalla detta fäste. Och han sände en beskickning och lovade att han, om denne frivilligt underkastade sig, därigenom skulle få honom som vän och inte erfara honom som fiende. Mitt under denna beskickning kom Thiatmarus från öster, en man mycket kunnig i krigets disciplin, mångsidig och stor i råd, och som genom medfödd slughet överträffade många dödliga. Han kom fram medan kungens sändebud var närvarande och frågade var han ville att hären skulle slå läger. Men hertigen, som redan hade övertalats att vika för frankerna, fattade mod när han hörde om hären, i tron att det var så; men Thiatmarus talade falskt. Ty han hade kommit med bara fem män. Och när hertigen frågade efter legionernas antal svarade han att han kunde föra fram nära trettio legioner. Och så bedragna vände sändebuden tillbaka till kungen. Men genom sin slughet besegrade Thiatmarus dem som hertig Henrik själv inte kunnat besegra med svärd. Ty före gryningen lämnade frankerna lägret och var och en återvände till sitt. ## bok I, kap. 25 (MGH s. 37–39) (maskinöversättning) 25. Men kungen drog till Bayern och stred med Arnulf, och där sårades han, som somliga berättar, och vände tillbaka till sitt fädernesland. Och när han kände att han led av sjukdom samtidigt som hans tidigare lycka svek, kallade han till sig sin broder, som hade kommit för att besöka honom, och talade så till honom: ”Jag känner, broder, att jag inte kan behålla detta liv längre, då Gud, som har ordnat det så, befaller det och en svår sjukdom tvingar därtill. Tänk därför på dig själv, och – vilket mest angår dig – sörj för hela frankernas rike genom att lyssna till mitt, din broders, råd. Vi har, broder, styrkor att samla och leda en här, vi har städer och vapen med de kungliga insignierna och allt som den kungliga värdigheten kräver, utom lyckan och sederna. Lyckan, broder, tillfaller tillsammans med de ädlaste seder Henrik, och statens högsta makt ligger hos sachsarna. Tag därför dessa insignier, den heliga lansen, guldarmbanden med manteln och de gamla kungarnas svärd och diademet, gå till Henrik och sluta fred med honom, så att du kan ha honom som förbundsfrände för alltid. Ty varför skall frankernas folk falla tillsammans med dig inför honom? Han skall nämligen i sanning bli kung och härskare över många folk.” När han sagt detta svarade brodern under tårar att han samtyckte. Men därefter dog kungen själv, en stark och mäktig man, ypperlig i fred och krig, gladlynt i frikostighet och lysande genom alla dygders kännetecken; och han begravdes i sin stad Wilinaburg under alla frankers sorg och tårar. 26. Så som kungen hade befallt gick alltså Evurhardus till Henrik och överlämnade sig själv med alla skatterna åt honom, slöt fred och vann hans vänskap; den behöll han troget och förtroligt intill slutet. Därefter samlade han furstarna och de äldste i frankernas här på den plats som kallas Fridisleri och utsåg honom till kung inför hela frankernas och sachsarnas folk. Och när smörjelse med diadem erbjöds honom av översteprästen, som vid den tiden var Hirigerus, försmådde han det inte, men tog inte heller emot det, utan sade: ”Det räcker för mig att jag framför mina förfäder kallas och utses till kung, genom den gudomliga nådens bifall och er fromhet; men må smörjelsen och diademet tillfalla bättre män än oss: så stor ära anser vi oss ovärdiga.” Detta tal behagade alltså hela mängden, och med höger händer lyfta mot himlen hälsade de den nye kungens namn gång på gång med kraftigt rop. ## bok I, kap. 27 (MGH s. 39–40) (maskinöversättning) 27. Sedan Henrik på detta sätt blivit kung drog han med hela sitt följe ut för att strida mot Burchardus, hertig av Alamannien. Fastän denne var en outhärdlig krigare kände han ändå, eftersom han var mycket klok, att han inte kunde uthärda ett möte med kungen, och överlämnade sig själv åt honom med alla sina borgar och sitt folk. Och sedan det gått väl drog han därifrån över till Bayern, över vilket hertig Arnulf härskade. När han fick veta att denne befann sig i fästet i den stad som kallas Regensburg belägrade han honom. Men när Arnulf såg att han inte förmådde stå emot kungen öppnade han portarna, gick ut till kungen och överlämnade sig själv med hela sitt rike. Han togs emot av honom med heder och kallades kungens vän. Men kungen gick dag för dag framåt och växte och blev allt starkare, större och mer lysande. Och sedan han samlat, fredat och enat det rike som under hans företrädare från alla håll hade förvirrats av inbördes och yttre krig, satte han fälttecknen i rörelse mot Gallien och Lothars rike. ## bok I, kap. 28 (MGH s. 40–41) (maskinöversättning) 28. Lothar var nämligen son till kejsar Ludvig, som var son till Karl den store. Han hade bröderna Karl och Ludvig. Åt Karl tillföll Aquitaniens och waskonernas landskap, med gränsen i väster vid Barcelona, en stad i Spanien, i norr vid det brittiska havet och i söder vid Alpernas krön, men i öster vid floden Maas. Men mellan floden Maas och Rhen tillföll riket Lothar. Men Ludvig hade väldet från Rhen ända till Illyricums och Pannoniens gränser och även floden Oder och danernas gränser. Under dessa bröder utkämpades det berömda slaget vid Phontinith, innan denna delning av riket skedde. Men sedan den gjorts förblev den obruten, tills alla dessa riken med arvsrätt tillföll Karl, denne Lothars farfars far, som vi har nämnt ovan. ## bok I, kap. 29 (MGH s. 41–42) (maskinöversättning) 29. Till honom kom en av östfrankerna vid namn Oda, en stark och klok man, och genom sitt råd åstadkom han att man stred framgångsrikt mot danerna, som redan i många år hade plågat Karls rike, och att omkring hundra tusen av dem dräptes på en dag. Därigenom ansågs denne Oda lysande och framstående och betecknades som den andre efter kungen, fastän han hade kommit till honom nöjd med en enda liten tjänare som följeslagare. Men när Karl dog befallde han Odo att minnas hans välgärning och att inte neka hans son, om en sådan föddes, den barmhärtighet som visats honom själv. Ty han hade då ingen son, men drottningen var havande. Och när sonen föddes efter faderns död utropade Oda honom både till riket och med faderns namn. Men kejsar Arnulf, som drev den äldre Karl ut ur Germanien, gjorde efter dennes död anspråk på hela hans rike. Åt honom erbjöd Oda både diademet och spiran och de övriga kungliga prydnaderna, och han behöll sin herres välde genom kejsar Arnulfs ynnest. Därför råder ännu i dag strid om riket mellan karlarnas ätt och Odos efterkommande, och även tvist mellan karlarnas kungar och östfrankernas kungar om Lothars rike. ## bok I, kap. 30 (MGH s. 42–43) (maskinöversättning) 30. Därför bröt kung Henrik upp med sitt läger mot Karl och slog ofta hans här, och lyckan hjälpte den starke mannen. Ty Huga, vars fader Rodberhtus, son till Odo, hade dödats av Karls här, sände bud och tog honom genom list till fånga och satte honom i allmänt fängsligt förvar, tills han slutade sitt liv. Men när kung Henrik hörde om Karls fall sörjde han och förundrade sig över den mänskliga föränderlighetens gemensamma öde, ty han utmärkte sig inte för mindre fromhet än vapentapperhet. Och han beslöt visserligen att avhålla sig från vapen, men hoppades att man snarare genom list skulle besegra lotharingarna, eftersom de var ett ostadigt folk och vant vid listigheter, redo till krig och lättrörliga till nymodigheter. Vid den tiden fanns det bland lotharingarna en vid namn Cristianus, som när han såg att allt gick kungen väl sökte efter ett sätt att bli hedrad med större ynnest hos kungen; och han låtsades vara sjuk och kallade till sig Isilberhtus, åt vilken furstemakten över landet hade tillfallit genom arv efter fadern, tog honom med list till fånga och sände honom under bevakning till kung Henrik. Isilberhtus var född av ädel släkt och gammal familj. Kungen tog mycket glad emot honom, eftersom han ansåg att han genom honom ensam skulle vinna hela Lothars rike. När han sedan såg att ynglingen var mycket driftig och lysande genom släkt och makt och även rikedom, började han behandla honom frikostigt, och slutligen trolovade han honom med sin dotter vid namn Gerberga och förband honom med sig genom svågerskap tillsammans med vänskap, och överlät åt honom hela Lothars rike. ## bok I, kap. 31 (MGH s. 43–45) (maskinöversättning) 31. Den lysande och högädla drottningen av enastående klokhet vid namn Mahthilda födde honom också andra söner: den förstfödde, världens kärlek, vid namn Otto, den andre, betecknad med faderns namn, Henrik, en stark och driftig man, och den tredje vid namn Bruno, som vi har sett utöva ämbetet som överstepräst och som stor hertig. Och må ingen kalla honom skyldig för detta, eftersom vi läser om den helige Samuel och flera andra som var både präster och domare. Hon födde också en annan dotter, som gifte sig med hertig Hugo. Själva fru drottningen var nämligen dotter till Thiadricus, vars bröder var Widukind, Immed och Reginbern. Och Reginbern var den som stred mot danerna, som under lång tid härjade Sachsen, och besegrade dem och befriade fäderneslandet från deras infall ända till denna dag. Och dessa var av den store hertigen Widukinds ätt, som förde ett mäktigt krig mot Karl den store i nästan trettio år. 32. Och när de inbördes krigen redan hade upphört, genomströvade ungrarna åter hela Sachsen, gav städer och borgar åt elden och anställde överallt ett så stort blodbad att de hotade med en slutlig ödeläggelse. Men kungen befann sig i fästet vid den borg som kallas Werlaon. Ty han litade inte på en krigarskara som ännu var oövad och ovan vid öppet krig mot ett så vildsint folk. Men hur stor förödelse de anställde under de dagarna eller hur många kloster de brände har vi funnit bättre att förtiga än att också med ord upprepa våra olyckor. Men det hände att en av ungrarnas furstar blev tagen till fånga och förd bunden till kungen. Men ungrarna älskade honom så mycket att de erbjöd otaliga vikter guld och silver för hans friköpande. Men kungen försmådde guldet och krävde fred, och till slut vann han att fred stadfästes för nio år mot att fången lämnades tillbaka tillsammans med andra gåvor. ## bok I, kap. 33 (MGH s. 45–46) (maskinöversättning) 33. Men när kungen hade gått över Rhen för att utvidga sitt välde över lotharingarna, mötte honom ett sändebud från Karl, och sedan han hälsat honom med de ödmjukaste ord sade han: ”Min herre Karl, en gång utrustad med kunglig makt, nu en privatman, har sänt mig till dig och låter meddela att ingenting, när han är omringad av fiender, kan vara honom gladare och ljuvare än att höra något om äran av dina storslagna framsteg och trösta sig med ryktet om dina dygder. Och detta har han sänt dig som tecken på trohet och sanning”; och han tog fram ur sin barm den dyrbare martyren Dionysius hand, innesluten i guld och ädelstenar. ”Tag detta”, sade han, ”som pant på ett evigt förbund och ömsesidig kärlek. Denna del av den enda tröst som de franker har som bebor Gallien, sedan den framstående martyren Vitus övergav oss och till vårt fördärv och er eviga fred besökte Sachsen, har han hellre velat dela med dig. Ty sedan hans kropp fördes bort från oss har varken inbördes eller yttre krig upphört; samma år invaderade nämligen daner och nordmän vårt land.” Men kungen tog emot den gudomliga gåvan med all tacksägelse, kastade sig ned framför de heliga relikerna, kysste dem och vördade dem med den största vördnad. ## bok I, kap. 34 (MGH s. 46–48) (maskinöversättning) 34. Men den berömde martyren, om vilken Karls sändebud talade, var född i provinsen Lykien av en ädel men hednisk familj. Fadern förde honom fram inför provinsens ståthållare Valerianus, och ståthållaren själv tvingade honom att offra åt avgudabilderna; men under tiden miste denne sin hand och fick den åter frisk genom hans bön. Bödlarnas armar förtorkade, men genom martyrens förtjänster återställdes de åt dem. Men när fadern såg att han hånade pinorna förde han honom hem och stängde in honom i en kammare som flödade av alla njutningar. När Hylas – så hette nämligen hans fader – där fick se vissa hemligheter, blev han blind. Och tvingad avsade han sig avgudarna och bekände Kristus. Men sedan han fått synen åter genom sin son Vitus förtjänster förnekade han Kristus och sökte döda sin son. På en ängels uppmaning och under dess ledning tog Modestus, en redan ålderstigen pedagog, med sig pojken, seglade över havet och kom till floden Siler. Där vilade de under ett träd och ägnade sig åt böner, medan örnar gav dem den dagliga födan. När folken besökte honom predikade pojken Kristus, omvände många och lät många ta emot dopet. Därefter kallades han av kejsar Diocletianus och reste till Rom, och sedan kejsarens son genom Vitus bön renats från en demon, tvingades han offra rökelse åt gudarna. Men när han svarade kejsaren alltför hårt kastades han åt vilddjuren, men skadades inte. Sedan kastades han mitt i en brinnande ugn, och då en ängel dämpade lågorna gick han oskadd ut. Belastad med väldiga bojor av järn sattes han i fängelse, men där besöktes han av Herren och en mängd änglar. Slutligen spändes han fast på den tortyrställning som kallas catasta tillsammans med Modestus och en ädel kvinna, Crescentia, och när alla lemmarnas leder brutits tröstades han av Kristus. Ty bödlarna träffades av himlens blixt och, skrämda av ett väldigt åskdån, jagades de bort från honom. Och plötsligt befanns han på den plats där han tidigare hade ägnat sig åt bön, då Herrens ängel förde honom tillbaka dit; och sedan de hållit en sista bön överlämnade de sina själar åt himlen. Men kropparna begravde Florentia, en framstående kvinna, på samma plats, som kallas Marianus. Hans sista bön har jag sörjt för att meddela din härlighet, så att du därav må få anledning att brinna av kärlek till honom och genom den kärlekens glöd förtjäna hans eviga beskydd. ”Herre”, sade han, ”Jesus Kristus, den levande Gudens son, fullborda deras hjärtas önskan och befria dem från alla denna världens hinder och för dem till din härlighet, som för min skull förhärligar dig och vill berömma sig av mitt martyriums lidande.” Denna röst följdes av den gudomliga utfästelsens löfte att allt han hade bett om skulle vara giltigt och fast. Men lång tid därefter kom en man vid namn Fulradus till Rom, och när han där läste den dyrbare martyrens gärningar antecknade han platsen för graven. Och han kom och lyfte upp de heliga relikerna och placerade dem i det parisiska området (pagus). Därifrån fördes de under kejsar Ludvigs regering till Sachsen, och som Karls sändebud bekände började från den tiden frankernas makt att minska, men sachsarnas att växa, tills den, utvidgad, redan lider av sin egen storhet, så som vi ser hos världens kärlek och hela jordkretsens huvud, din fader, vars makts majestät inte bara Germanien, Italien och Gallien utan nästan hela Europa inte förmår uthärda. Ära alltså en så stor beskyddare, genom vars ankomst Sachsen från träl har blivit fritt och från tributskyldigt härskarinna över många folk. Ty en sådan och så stor vän till den högste Guden behöver inte din ynnest, men vi, hans tjänare, behöver den. Så att du alltså kan ha honom som förespråkare hos den himmelske härskaren, må vi ha dig som förespråkerska hos den jordiske kungen, nämligen din fader och broder. ## bok I, kap. 35 (MGH s. 48–51) (maskinöversättning) 35. Sedan kung Henrik alltså fått fred av ungrarna för nio år, övergår det vår förmåga att utsäga med hur stor klokhet han vakade över att befästa fäderneslandet och att besegra de barbariska folken, även om det på intet sätt bör förtigas. Och först valde han ut var nionde man bland krigarna på landsbygden (agrarii milites) och lät honom bo i borgarna, så att han skulle bygga bostäder åt sina åtta övriga fränder och ta emot och förvara en tredjedel av all gröda. Men de övriga åtta skulle så och skörda och samla in grödan åt den nionde och lägga upp den på dennes platser. Rådsmöten och alla sammankomster och gästabud ville han att man skulle hålla i borgarna; med att bygga dessa var man sysselsatt dag och natt, så att man i fred skulle lära sig vad man i nödens stund borde göra mot fienderna. Utanför borgarna fanns ringa eller inga murar. När han hade vant medborgarna vid en sådan ordning och disciplin, störtade han plötsligt över de slaver som kallas heveller, och sedan han tröttat ut dem med många strider intog han slutligen, i en mycket sträng vinter, sedan han slagit läger på isen, den borg som kallas Brennaburg genom svält, svärd och köld. Och sedan han med denna borg vunnit hela landet vände han fälttecknen mot Dalamantia, mot vilket hans fader redan för länge sedan hade lämnat honom krigstjänsten, och han belägrade den borg som kallas Gana och intog den slutligen på tjugonde dagen. Borgens byte överlämnades åt krigarna, alla vuxna dödades, pojkar och flickor sparades till fångenskap. Därefter drog han med hela hären till Prag, böhmarnas stad, och tog emot deras kung i underkastelse; om honom berättas vissa underbara ting, som vi anser böra höljas i tystnad eftersom vi inte kan bevisa dem. Han var dock broder till Bolizlavus, som så länge han levde förblev trogen och nyttig för kejsaren. Sedan kungen alltså gjort böhmarna tributskyldiga vände han tillbaka till Sachsen. ## bok I, kap. 36 (MGH s. 51–54) (maskinöversättning) 36. Och när grannfolken hade gjorts tributskyldiga av kung Henrik, abodriter, wilter, heveller, dalamancer, böhmare och redarier, och det rådde fred, avföll redarierna från troheten, och sedan de samlat en stor mängd gjorde de ett anfall mot den borg som kallas Wallislevu och intog den, och alla dess invånare togs till fånga och dödades, nämligen en otalig mängd. Sedan detta skett reste sig alla de barbariska folken och vågade åter göra uppror. För att kväsa deras vildhet överlämnades en här med krigarbesättning åt Bernhardus, åt vilken just redariernas provins hade överlåtits, och åt befälhavaren (legatus) fogades Thiatmarus som kollega, och de fick befallning att belägra den borg som kallas Lunkini. På belägringens femte dag kom vaktposter och meddelade att barbarernas här inte var långt borta och att de hade beslutat att göra ett anfall mot lägret den följande natten. Och när flera bekräftade detsamma satte folket tilltro till de samstämmiga orden. Och när folket hade samlats kring befälhavarens tält befallde han i samma stund, på kollegans inrådan, att de skulle vara redo hela natten, för att inte något infall av barbarerna skulle ske i lägret. Men när mängden hade släppts växlade i lägret på en gång sorg och glädje, då somliga fruktade striden och andra längtade efter den; och allt efter sitt lynne svävade krigarna mellan hopp och fruktan. Under tiden gick dagen, och en natt mörkare än vanligt kom med väldigt regn genom Guds vilja, för att barbarernas onda plan skulle hindras. Så som det befallts var alltså sachsarna beväpnade hela den natten, och i första gryningen, sedan signalen givits och eden avlagts, lovade de först hertigarna, sedan var och en den andre, under ed sin insats i den förestående striden. Men när solen gått upp – ty efter regnet kom en klar sol åter –, drog de ut ur lägret med resta fälttecken. I främsta ledet gjorde befälhavaren ett anfall mot barbarerna, men eftersom de få inte rådde på de otaliga vände han tillbaka till hären och berättade att barbarerna inte hade många ryttare, men en otalig mängd fotfolk, och så hindrat av nattens regn att de knappt gick fram till strid, tvingade av ryttarna. När solen alltså föll på barbarernas våta kläder lät den ånga stiga upp ända till himlen och gav hopp och tillförsikt åt Guds folk, kring vilket hans anletes klarhet och glans strålade. Sedan signalen alltså givits och befälhavaren manat legionerna störtade de med kraftigt härskri över fienderna. Och eftersom ingen väg att tränga igenom stod öppen på grund av fiendernas alltför täta led, bröt de fram med svärd till höger och vänster och dräpte alla som de skilde från deras kamrater. Och när striden redan blev svår, och många föll på båda sidor, och barbarerna ännu höll sina led, bad befälhavaren sin kollega att komma legionerna till hjälp. Denne sände en befälhavare (prefectus) med femtio beväpnade mot fiendens flank och bragte leden i oordning; från den stunden var fienderna hela dagen utlämnade åt dråp och flykt. När de alltså höggs ned över alla åkrar försökte de fly till den närliggande borgen. Men eftersom kollegan förekom dem i detta gick de ut i den närmaste sjön, och så kom det sig att hela denna alltför stora mängd antingen förtärdes av svärdet eller dränktes i sjön. Inte en enda av fotfolket överlevde, av ryttarna mycket få, och striden avslutades med alla motståndarnas fall. Under tiden uppstod en väldig glädje över den färska segern, medan alla prisade hertigarna och var och en av krigarna prisade den andre, även den fege, så som det brukar ske vid sådan lycka. Men nästa dag satte de fälttecknen i rörelse mot den nämnda borgen; men borgfolket lade ned vapnen och bad endast om att få behålla livet, och det förtjänade de. De fick alltså befallning att gå ut ur borgen obeväpnade; men trälarna och alla pengar tillsammans med barbarkungens hustrur och barn och allt bohag föll i fångenskap. Av de våra föll också i det slaget två Liutharii och några andra ädla män. Befälhavaren återvände alltså med sin kollega och andra furstar som segrare till Sachsen, och de togs emot med heder av kungen och prisades mycket, eftersom de med små styrkor genom den gudomliga nådens gunst hade vunnit en storslagen seger. Ty det fanns de som sade att tvåhundra tusen av barbarerna dräpts. Alla fångarna halshöggs nästa dag, så som det hade utlovats. ## bok I, kap. 37 (MGH s. 54–57) (maskinöversättning) 37. Glädjen över den färska segern förhöjdes alltså av ett kungligt bröllop, som vid den tiden firades med storslagen frikostighet. Ty kungen gav sin son Otto till hustru en dotter till Ethmundus, anglernas kung, syster till Adalstanus; hon födde honom en son vid namn Liudulfus, en stor man och med rätta kär för alla folk, och även en dotter vid namn Liudgarda, som gifte sig med Konrad, frankernas hertig. 38. Men när kungen nu hade en krigarskara som prövats i strid till häst, vågade han ta upp kampen mot de gamla fienderna, nämligen ungrarna. Och sedan han kallat samman hela folket talade han till dem med ett sådant tal: ”Från hur stora faror ert välde, som en gång var förvirrat från alla håll, nu är fritt, vet ni själva bäst, som så ofta led, nedslitna av inbördes tvedräkt och yttre krig. Men nu ser ni det, genom den högsta gudomens nåd mot oss, genom vår möda och er tapperhet, fredat och samlat, och barbarerna besegrade och underkastade träldom. Det som återstår är nödvändigt för oss, att vi tillsammans reser oss mot våra gemensamma fiender avarerna. Hittills har jag plundrat er, era söner och döttrar och fyllt deras skattkammare; nu tvingas jag plundra kyrkorna och kyrkornas tjänare, eftersom inga andra pengar återstår för oss utom de nakna kropparna. Rådslå alltså för er själva och välj vad vi skall göra i denna sak. Skall jag ta den skatt som helgats åt gudstjänsterna och ge den åt Guds fiender till vår friköpning? Eller skall jag inte snarare lägga ära med pengar till gudsdyrkan, så att vi hellre friköps av honom, som i sanning är vår skapare och tillika återlösare?” Härpå höjde folket sina röster mot himlen och sade att de på alla sätt önskade friköpas av den levande och sanne Guden, eftersom han är trofast och rättfärdig i alla sina vägar och helig i alla sina gärningar. Sedan lovade det kungen sin insats mot det mycket vildsinta folket och bekräftade överenskommelsen med höger händer lyfta mot himlen. Sedan kungen alltså slutit en sådan överenskommelse med folket lät han mängden gå. Därefter kom ungrarnas sändebud till kungen för att hämta de vanliga gåvorna, men försmådda av honom vände de tomhänta tillbaka till sitt land. När avarerna hörde detta skyndade de utan dröjsmål att med en tung och fientlig skara tränga in i Sachsen. Och när de tog vägen genom Dalamantia bad de sina gamla vänner om hjälp. Men dessa, som visste att de skyndade till Sachsen och att sachsarna var redo att strida med dem, kastade fram åt dem en mycket fet hund som gåva. Och eftersom det inte fanns tillfälle att hämnas oförrätten för dem som skyndade till en annan strid, följde de sina vänner ett långt stycke med ett ganska löjligt skrikande. De trängde alltså med ett så plötsligt anfall de kunde in i thüringarnas gränser och genomströvade hela det landet som fiender. Och där delade de sina fränder, och somliga drog mot väster och sökte tränga in i Sachsen från väster och söder. Men sachsarna samlades tillsammans med thüringarna och inledde strid med dem, och sedan hertigarna dräpts lät de resten av denna västra här irra omkring i hela det landet. Av dessa förgicks somliga av hunger, andra av köld, andra åter dräptes eller tillfångatogs och omkom ömkligt, så som de förtjänade. Men den här som stannade kvar i öster hörde om kungens syster, som var gift med thüringen Wido – hon var nämligen född av en frilla –, att hon bebodde en närliggande borg och hade mycket pengar i guld och silver; därför började de anfalla borgen med så stor kraft att de skulle ha intagit den, om inte natten hade hindrat de stridandes syn. Men den natten hörde de om sina fränders fall och om att kungen var i antågande mot dem med en stark här – kungen hade nämligen slagit läger vid den plats som kallas Riade –, och slagna av fruktan lämnade de lägret och samlade på sitt vis de utspridda skarorna med eld och väldig rök. Men nästa dag förde kungen fram hären och manade den att anförtro sitt hopp åt den gudomliga nåden och inte tvivla på att den gudomliga hjälpen skulle stå dem bi som i andra strider; ungrarna var allas gemensamma fiender; de skulle bara tänka på att hämnas fäderneslandet och sina föräldrar: de skulle snart se fienderna vända ryggen, om de höll ut och kämpade manligt. Upplyfta av dessa ypperliga ord och när de såg härskaren röra sig bland de främsta, de mellersta och de sista, och framför honom ängeln – ty med detta namn och denna bild var det största fälttecknet prytt –, fattade krigarna tillförsikt och stor ståndaktighet. Men kungen fruktade, så som också skedde, att fienderna genast skulle ge sig på flykt när de såg den beväpnade krigarskaran; han sände en legion av thüringar med få beväpnade krigare, för att de skulle förfölja de obeväpnade och dra dem med sig ända fram till hären. Och så skedde; men likväl flydde de när de såg den beväpnade hären, så att knappt några få dräptes eller tillfångatogs på åtta mils sträcka. Men lägret stormades och alla fångar befriades. ## bok I, kap. 39 (MGH s. 57–59) (maskinöversättning) 39. Men när kungen återvänt som segrare frambar han på alla sätt, så som det var tillbörligt, tacksägelser till Guds ära för den seger över fienderna som av Gud hade skänkts honom, och den tribut som han brukade ge fienderna överlät han åt gudstjänsten och bestämde att den skulle tjäna till gåvor åt de fattiga. Sedan blev han av hären kallad fäderneslandets fader, världens herre och härskare (imperator), och han spred ryktet om sin makt och tapperhet vitt och brett till alla folk och kungar. Därför kom också andra rikens stormän till honom, och i sin strävan att finna nåd inför hans ögon älskade de honom, eftersom de hade prövat en sådan och så stor mans trohet. Bland dem bad Hiriberhtus, Hugos svärson, eftersom Rothulfus, som mot all rätt och lag blivit insatt till kung, var hans motståndare, att han skulle vara honom till skydd hos hans herre. Ty kungen själv var sådan att han inte nekade sina vänner något. Han drog alltså till Gallien, kung talade med kung, och sedan saken var avklarad återvände han till Sachsen. Och då han var angelägen om att upphöja sitt folk fanns det få eller inga av de namnkunniga männen i hela Sachsen som han inte befordrade med en lysande gåva eller ett ämbete eller någon förvaltningssyssla (quaestura). Och då han utmärkte sig genom väldig klokhet och vishet kom därtill också kroppens storlek, som tillförde den kungliga värdigheten all prydnad. Även i lekens övningar överträffade han alla med så stor överlägsenhet att han injagade skräck hos de andra. På jakt var han så ivrig att han vid ett tillfälle fällde fyrtio djur eller fler. Och även om han var mycket glad vid gästabuden minskade han ändå ingenting av den kungliga disciplinen. Ty han ingav krigarna så stor gunst och tillika fruktan att de inte ens när han skämtade trodde att de fick hänge sig åt någon tygellöshet. ## bok I, kap. 40 (MGH s. 59–61) (maskinöversättning) 40. Men sedan han hade underkuvat alla folk runtomkring, drog han med en här mot danerna, som genom sjörövarståt gjorde infall hos friserna, och besegrade dem, gjorde dem tributskyldiga och lät deras kung vid namn Chnuba ta emot dopet. Sedan han alltså hade fullständigt underkuvat alla folk runtomkring beslöt han slutligen att resa till Rom, men drabbad av sjukdom avbröt han resan. 41. Och när han kände att han redan var tyngd av sjukdom kallade han samman hela folket och utsåg sin son Otto till kung, och åt de övriga sönerna fördelade han gods med skatter; men själve Otto, som var den störste och bäste, satte han över bröderna och hela frankernas välde. Sedan testamentet alltså gjorts lagenligt och allting ordnats på tillbörligt sätt dog själve världens herre och Europas störste kung, i all själens och kroppens dygd ingen underlägsen, och lämnade efter sig en son som var större än han själv och åt sonen ett stort och vidsträckt välde, som inte lämnats honom av fäderna utan vunnits av honom själv och skänkts av Gud allena. De dagar han regerade var sexton år, men hans levnads nära sextio. Och hans kropp fördes av hans söner till den stad som kallas Quedlinburg och begravdes i Sankt Peters basilika framför altaret under mycket många folks klagan och tårar. HÄR SLUTAR FÖRSTA BOKEN. ## bok II, inledning (MGH s. 61–63) (maskinöversättning) [HÄR BÖRJAR ANDRA BOKEN OM SACHSARNAS BEDRIFTER]. [TILL FRU MAHTHILDA, KEJSARENS DOTTER, BÖRJAR ANDRA BOKENS FÖRORD]. Må jag, som skall börja eller förvisso upprepa ett väldigt verk – ty till stor del är det fullbordat –, stödjas av din nåd, du som är känd att med rätta vara härskarinna över hela Europa, fastän din faders makt redan sträcker sig till Afrika och Asien. Ty jag hoppas att allt som i det befinns mindre lämpligt må lindras av din mildhets ärorika saktmod, och att det må förbli tillägnat med samma hängivenhet som det har påbörjats med. [FÖRORDET SLUTAR]. [KAPITELFÖRTECKNINGEN BÖRJAR. 1. Om folkets sammankomst i palatset i Aachen och den nye kungens val och hans smörjelse. 2. Om den kungliga tjänsten och om hans furstar. 3. Om kriget som fördes mot Bolizlavus. 4. Om kungens fälttåg mot de barbariska folken. 5. Om ungrarna. 6. Om de inre krigen. 7. Om martyren Innocentius reliker. 8. Om Arnulf, bajrarnas hertig. 9. Om Sifridus och kungasonen Thancmarus. 10. Om tvedräkt och lagarnas olikhet. 11. Om Thancmarus och Evurhardus och Henrik och de inbördes krigen. 12. Om Henrik, kungens broder. 13. Om Evurhardus, hur han vinner förlåtelse. 14. Åter om ungrarna, hur de drar sig tillbaka inte utan svår förlust. 15. Hur Henrik brinner av begär att regera. 16. Om Hisberthus, lotharingarnas hertig. 17. Om kriget vid Biertan. 18. Hur Dadi listigt vänder Henriks krigare över till kungen. 19. Henrik återvänder till Sachsen och drar bort besegrad av kungen. 20. Hur barbarerna söker döda Gero och drog ut kriget i många dagar. 21. Om slaven som hade lämnats kvar av kung Henrik. 22. Hur kungens här förs mot Henrik. 23. Om Immo och Hisberthus. 24. Om Evurhardus och Hisberthus. 25. Om översteprästerna Frithuricus och Ruthardus. 26. Om hertigarna Evurhardus och Hisberthus död. 27. Åter om Immo. 28. Om Isberthus systersöner och om Ansfridus och Arnaldus. 29. Hur Henrik vinner förlåtelse. 30. Om ståthållaren Gero. 31. Åter om Henrik, hur många sammansvor sig med honom mot kungen. 32. Om järtecken. 33. Om Oddo, lotharingarnas ståthållare. 34. Om Berhtaldus, Arnulfs broder. 35. Hur han med vapen tämjde den andre Hugo. 36. Om brödernas endräkt och deras seder och yttre. 37. Om förföljelsen av munkarna. 38. Om abboten Hathumarus. 39. Om kung Ludvig och hans söner. 40. Om Bolizlavus gisslan. 41. Om drottning Edids död. KAPITELFÖRTECKNINGEN SLUTAR]. HÄR BÖRJAR ANDRA BOKEN. ## bok II, kap. 1 (MGH s. 63–66) (maskinöversättning) 1. Sedan fäderneslandets fader och den störste och bäste av kungar, Henrik, alltså hade dött, valde hela frankernas och sachsarnas folk till sin furste hans son Otto, som redan tidigare hade utsetts till kung av fadern. Och som plats för det allmänna valet bestämde de palatset i Aachen. Den platsen ligger nära Iulum, som fått sitt namn efter sin grundare Julius Caesar. Och när man kommit dit samlades hertigarna och de främsta av ståthållarna (prefecti) tillsammans med den övriga skaran av främsta krigare i pelargången som hänger samman med Karl den stores basilika, och de satte den nye fursten på den tron som var uppförd där, gav honom händerna, lovade honom trohet och utlovade sin insats mot alla fiender, och efter sin sed gjorde de honom till kung. Medan detta utfördes av hertigarna och den övriga överheten, väntade översteprästen med hela prästerskapet och allt folket nere i basilikan på den nye kungens procession. När han trädde fram gick översteprästen emot honom och rörde med sin vänstra hand kungens högra, och bärande kräklan i sin högra hand, klädd i alba, prydd med stola och mässhake, gick han fram till mitten av helgedomen och stannade; och han vände sig till folket som stod runtomkring – ty det fanns gångar nedtill och upptill i denna basilika, byggda i rund form –, så att han kunde ses av allt folket, och sade: ”Se, jag för fram till er Otto, utvald av Gud och en gång utsedd av världens herre Henrik, men nu gjord till kung av alla furstarna; om detta val behagar er, så visa det med höger händer lyfta mot himlen.” Härpå lyfte allt folket höger händer mot höjden och önskade den nye fursten lycka med kraftigt rop. Därefter gick översteprästen fram med kungen, som var klädd i en åtsittande tunika efter frankernas sed, bakom altaret, på vilket de kungliga insignierna var placerade, svärdet med bältet, manteln med armbanden, staven med spiran och diademet. Vid den tiden var nämligen översteprästen en vid namn Hildiberhtus, frank till börden, munk till sitt löfte, uppfostrad och lärd i klostret Fulda, och han hade genom sina förtjänster stigit till den äran att han insattes som fader för samma plats, och därefter hade han förtjänat den högsta prästvärdighetens spets på Mainz stol. Denne var en man av underbar helighet och utöver en naturlig vishet i sinnet tämligen berömd för sina lärda studier. Om honom förkunnas att han bland andra nådegåvor hade fått profetians ande. Och när det uppstod en tvist mellan översteprästerna om kungens vigning, nämligen den i Trier och den i Köln – den förre eftersom hans stol var äldre och liksom grundad av den salige aposteln Petrus, den senare åter eftersom platsen hörde till hans stift (diocesis), och därför ansåg de att äran av denna vigning tillkom dem –, vek dock båda för Hildiberhtus för alla kända godhet. Han själv gick fram till altaret, tog därifrån svärdet med bältet, vände sig till kungen och sade: ”Tag detta svärd, med vilket du skall driva ut alla Kristi motståndare, barbarer och onda kristna, då genom gudomlig myndighet all makt över hela frankernas välde har överlämnats åt dig, till den fastaste fred för alla kristna.” Därefter tog han armbanden och manteln och klädde honom och sade: ”Må du genom dessa flikar, som hänger ned mot marken, påminnas om med vilken iver du skall brinna för tron och att du bör hålla ut i att värna freden intill slutet.” Därefter tog han spiran och staven och sade: ”Påmint av dessa tecken skall du tukta dina undersåtar med faderlig tuktan och framför allt räcka barmhärtighetens hand åt Guds tjänare, åt änkor och faderlösa; och må barmhärtighetens olja aldrig tryta på ditt huvud, så att du i detta liv och i det kommande må krönas med evig lön.” Och genast blev han överöst med den heliga oljan och krönt med det gyllene diademet av översteprästerna Hildiberhtus och Wichfridus själva, och sedan hela den lagenliga vigningen fullbordats fördes han av samma överstepräster till tronen, till vilken man steg upp på spiraltrappor, och den var uppförd mellan två marmorpelare av underbar skönhet, så att han därifrån kunde se alla och själv ses av alla. ## bok II, kap. 2 (MGH s. 66–70) (maskinöversättning) 2. Sedan Guds lov därefter sjungits och mässoffret högtidligt firats steg kungen ned till palatset, gick fram till det marmorbord som var smyckat med kunglig prakt och satte sig med översteprästerna och allt folket; men hertigarna betjänade. Lotharingarnas hertig Isilberhtus, under vars makt den platsen hörde, sörjde för allt; Evurhardus förestod bordet, Herimannus frank munskänkarna, Arnulf förestod rytteriet och valet och utstakningen av lägren; men Sigifridus, den bäste av sachsarna och den andre efter kungen, en gång kungens svåger, men då förbunden genom svågerskap, förvaltade vid den tiden Sachsen, för att inte något infall av fienderna skulle ske under tiden, och han hade den yngre Henrik hos sig och uppfostrade honom. Men kungen hedrade därefter var och en av furstarna med en gåva som passade honom, efter kunglig frikostighet, och lät mängden gå under all glädje. 3. Under tiden rasade barbarerna för att ställa till nya oroligheter, och Bolizlav slog ihjäl sin broder, en kristen man och, som man berättar, mycket from i gudsdyrkan, och eftersom han fruktade en granne, en underkung, för att denne hade lytt sachsarnas befallningar, förklarade han honom krig. Denne sände bud till Sachsen för att be om hjälp. Och till honom sändes Asic med mesaburiernas legion och en stark skara hassiganer, och därtill fogades thüringarnas här. Den legionen var nämligen samlad av rövare. Ty eftersom kung Henrik var tämligen sträng mot främlingar men mild mot sina medborgare i alla mål, skonade han var och en som han såg var stark i handen och duglig i krig bland tjuvar och rövare från det förtjänta straffet och placerade dem i förstaden till mesaburiernas borg, gav dem åkrar och vapen och befallde dem att skona medborgarna men att utöva rövarverksamhet mot barbarerna så mycket de vågade. En mängd av sådana människor som samlats ställde alltså upp en fulltalig legion till fälttåget. Men när Bolizlav hörde om den sachsiska hären, och att sachsarna för sig och thüringarna för sig drog mot honom, delade även han sina fränder och beslöt, så skarp som han var i råd, att möta båda härarna. Men när thüringarna såg fienderna oväntat komma emot sig undvek de faran genom flykt. Men Asic störtade utan att tveka med sachsarna och de övriga hjälptrupperna mot fienderna och fällde den största delen av dem med vapen, tvingade de övriga att fly och vände tillbaka som segrare till lägret. Och eftersom han inte visste något om den här som hade förföljt thüringarna, utnyttjade han den vunna segern mindre försiktigt. Men när Bolizlav såg att vår här var utspridd och att somliga var sysselsatta med att dra av de dräptas byte, andra med att vederkvicka sina kroppar, andra med att samla halm åt hästarna, samlade han sin här, som hade jagats på flykt och vänt tillbaka, störtade plötsligt över de oförberedda och genom den färska segern sorglösa och förintade hertigen med hela vår här. Och han drog därifrån till underkungens borg, intog den vid första anfallet och gjorde den till en ödemark ända till denna dag. Och det kriget varade ända till kungens fjortonde regeringsår; från den tiden förblev han kungens trogne och nyttige tjänare. ## bok II, kap. 4 (MGH s. 70–71) (maskinöversättning) 4. Men när kungen hörde ett sådant budskap blev han inte det minsta förvirrad, utan stärkt av gudomlig kraft trängde han med hela hären in i barbarernas gränser för att tygla deras vildhet. Krig hade nämligen redan tidigare förklarats mot dem av hans fader, eftersom de hade kränkt sändebuden från hans son Thancmarus, om vilken vi tänker tala mer utförligt i det följande. Den nye kungen beslöt alltså att insätta en ny anförare för krigsmakten (princeps militiae). Och till detta ämbete valde han en ädel och driftig och mycket klok man vid namn Herimannus. Genom denna ära väckte han inte bara de övriga furstarnas avund, utan också hans broder Wichmannus. Därför låtsades denne också vara sjuk och drog sig bort från hären. Wichmannus var nämligen en mäktig och stark man, högsint, krigskunnig och av så stor kunskap att han av sina undersåtar prisades för att veta mer än en människa. Men Herimannus, som var i främsta ledet, råkade vid inträdet i landet i strid med fienderna och besegrade dem tappert, och därigenom upptände han sina ovänner till ännu större avund. Bland dem var Ekkardus, Liudulfus son, som tog Herimannus framgång så illa att han lovade att han skulle utföra större ting eller inte vilja leva. Därför samlade han de tappraste männen ur hela hären, bröt kungens förbud och gick med sina kamrater över det kärr som låg mellan fiendernas borg och kungens läger, och genast stötte han på fienderna och omringad av dem omkom han med alla sina. De som föll med honom var arton av de utvalda männen ur hela hären. Men sedan kungen dräpt en mängd fiender och gjort de övriga tributskyldiga vände han tillbaka till Sachsen. Detta skedde den sjunde dagen före Kalendae i oktober (25 september). ## bok II, kap. 5 (MGH s. 71) (maskinöversättning) 5. Därefter kom de gamla fienderna ungrarna för att pröva den nye kungens tapperhet. Och när de trängt in i Franken beslöt de att, om de kunde, invadera Sachsen från väster. Men när kungen hörde detta mötte han dem utan dröjsmål med en stark här, jagade dem på flykt och drev dem bort från sina gränser. ## bok II, kap. 6 (MGH s. 71–72) (maskinöversättning) 6. Men när de yttre krigen upphörde började de inbördes att uppstå. Ty sachsarna, som genom kungens välde blivit ärorika, ansåg det under sin värdighet att tjäna andra folk och föraktade att inneha de förvaltningsämbeten (quaesturae) som de hade genom någon annans ynnest än kungens allena. Därför blev Evurhardus vred på Bruningus, samlade en skara och gav hans stad, vid namn Elmeri, åt elden, sedan alla invånare i denna stad dödats. När kungen hörde om denna förmätenhet dömde han Evurhardus att böta hundra talenter i värdet av hästar, och alla de främsta av krigarna som hade hjälpt honom till detta brott till hundarnas skam, som de fick bära ända till den kungliga stad som vi kallar Magdeburg. ## bok II, kap. 7 (MGH s. 72) (maskinöversättning) 7. Vid samma tid förde kungen martyren Innocentius reliker till samma stad. Men kungen själv, så mild som han var, tog, sedan han drabbat fredsstörarna med förtjänt tuktan, genast emot dem med fromhet, och sedan han hedrat var och en av dem med en kunglig gåva lät han dem gå i fred. Men de höll likväl fast vid sin hertig till allt slags ogärning, eftersom denne var gladlynt till sinnet, vänlig mot de ringare och frikostig i att ge; och genom detta knöt han många av sachsarna till sig. ## bok II, kap. 8 (MGH s. 72–73) (maskinöversättning) 8. Vid den tiden dog Arnulf, bajrarnas hertig, och hans söner, uppblåsta av högmod, föraktade att gå i kungens följe på hans befallning. 9. Vid den tiden dog också greve Sigifridus; och sedan Thancmarus hade gjort anspråk på hans ämbetsområde (legatio), eftersom han var hans frände – hans moder, med vilken kung Henrik fick Thancmarus, var nämligen dotter till Sigifridus moster –, och det genom kunglig gåva hade tillfallit greve Gero, drabbades Thancmarus av stor sorg. Men kungen drog över till Bayern, och sedan han ordnat sakerna där på tillbörligt sätt vände han tillbaka till Sachsen. ## bok II, kap. 10 (MGH s. 73–74) (maskinöversättning) 10. Men den tvedräkt som hade uppstått mellan Evurhardus och Bruningus gick så långt att offentliga dråp skedde, åkrar ödelades och man ingenstans avhöll sig från mordbränder. Det uppstod också en tvist om lagarnas olikhet, och det fanns de som sade att söners söner inte borde räknas bland sönerna och lagligen få lott i arvet med sönerna, om deras fäder råkade ha dött medan farfäderna ännu levde. Därför utgick en kungörelse från kungen att en allmän sammankomst av folket skulle hållas vid villa Stela; och det blev så att man beslöt att saken borde prövas av skiljedomare. Men kungen följde ett bättre råd och ville inte att ädla män och folkets äldste skulle behandlas ohedersamt, utan befallde snarare att saken skulle avgöras mellan kämpar (gladiatores). Den sida segrade alltså som räknade söners söner bland sönerna, och det stadfästes med ett evigt beslut att de skulle dela arvet lika med farbröderna. Där blev också fredsstörarna uppenbara, som hittills hade förnekat att de gjort något mot den kungliga makten, utan bara hade hämnats en oförrätt mot sina fränder. Men när kungen märkte att han var föraktad av dem – de värdigades nämligen inte komma till tinget (placitum) enligt befallning –, sköt han upp vapnen och gav tillfälle till förlåtelse, van som han alltid var vid den mildhet som stod honom närmast. Men detta uppskov drog många med sig till större fördärv. Därtill begicks många ogärningar av de upproriska, dråp, menedider, ödeläggelser, mordbränder; rätt och orätt, helighet och mened gällde föga under dessa dagar. ## bok II, kap. 11 (MGH s. 74–78) (maskinöversättning) 11. Men Thancmarus förenade sig också med Evurhardus, samlade en stark styrka och angrep den befästning (presidium) som kallas Badiliki, där den yngre Henrik befann sig; och sedan han lämnat staden åt sina krigskamrater att plundra drog han bort och förde Henrik med sig som om han vore en ringa träl. Där dödades också Gevehardus, son till Udo, broder till hertig Herimannus; och på grund av hans död blev frankernas hertigar, genom Guds styrelse av allting, oeniga sinsemellan. Berikade med så stort byte var Thancmarus krigare nu redo till allt. Därefter intog han den stad som kallas Heresburg, samlade en stor skara och slog sig ned där och bedrev därifrån mycket rövande. Men Evurhardus höll Henrik hos sig. Vid samma tid dödades också Dedi framför portarna till den stad som kallas Larun, där Evurhardus krigare fanns. Men Wichmannus, som först hade gjort sig främmande för kungen, vände om när han hörde om de upproriskas så stora ogärning och slöt fred med kungen, eftersom han var mycket klok, och han förblev till slutet nyttig och trogen. Thancmarus, kung Henriks son, var född av en adlig moder, snar till handling, skarp till förståndet, kunnig i krig, men bland vapnen visade han mindre av hedersam blygsamhet. Hans moder hade stora ägor; och fastän han av fadern hade fått många andra rikedomar, tog han det mycket illa upp att han berövats sitt mödernearv, och av den anledningen grep han till vapen mot sin herre kungen, till fördärv för sig själv och de sina. Men när kungen såg att saken gick mot så stor fara, drog han, om än mot sin vilja, med stort följe till Heresburg för att tämja Thancmarus övermod. Men när invånarna i den staden fick veta om kungen, att han närmade sig dem med en stark styrka, öppnade de portarna och släppte in hären som hade belägrat staden. Thancmarus flydde in i den kyrka som påven Leo hade invigt åt den salige aposteln Petrus. Hären förföljde honom ända in i templet, och främst Henriks män, som sörjde över och ivrade att hämnas den oförrätt som tillfogats deras herre. Och utan att skygga för att hugga upp dörrarna med järn trädde de beväpnade in i det heliga huset. Thancmarus stod vid altaret, sedan han lagt ned sina vapen ovanpå det tillsammans med en guldhalsring. Och när han trängdes av spjut från motsatt håll, tillfogade en viss Thiatboldus, en bekant till Cobbo, honom ett sår under smädelser, och fick genast av honom ett sår tillbaka, genom vilket han inom kort miste livet under förfärligt vansinne. Men en av krigarna, vid namn Maincia, genomborrade Thancmarus bakifrån med en lans genom ett fönster intill altaret och dräpte honom där vid altaret. Men denne, som hade underblåst splittringen mellan bröderna, miste sedan ömkligt livet i kriget i Biertanicum [osäker tolkning] tillsammans med guldet som han ogudaktigt hade rövat från altaret. När kungen, som var ovetande om detta och frånvarande, fick höra det, harmades han över krigarnas dumdristighet, men eftersom inbördeskriget ännu rasade kunde han inte stöta sig med dem. Men han ömkade sin broders öde och visade sitt sinnes mildhet genom att säga några ord till hans lov och om hans driftighet; Thiadricus och de tre sönerna till hans faster, som hade förenat sig med Thancmarus, lät han dömas enligt frankernas lag och dö genom strypning. Därifrån vände han krigarna, som var ivriga att strida och berikade av stadens byte, mot Laras. Men de gjorde, på anstiftan av stadens befälhavare (prefectus), hårt motstånd och upphörde inte att kasta sten mot sten och spjut mot spjut, och när de tyngdes av striden begärde de vapenvila för att rådgöra med hertigen. När den beviljades vägrades de hjälp av hertigen. Därför gick de ut ur staden och överlämnade sig i kungens våld. I den striden blev munskänken Tamma berömd, som redan tidigare var känd för många andra väl utförda gärningar. Men när Evurhardus hörde om Thancmarus död och om att hans krigare fallit ifrån, föll han, bruten till sinnes, ned inför sin fånge, bad om förlåtelse och förvärvade den på ett ogudaktigt sätt. ## bok II, kap. 12 (MGH s. 78) (maskinöversättning) 12. Henrik var vid den tiden mycket ung och av brinnande sinne; och lockad av alltför stor lust att regera löste han honom från hans brott på det villkoret att Evurhardus, sedan en sammansvärjning slutits med honom mot hans herre och broder kungen, om möjligt skulle sätta rikets krona på hans huvud. Förbundet slöts alltså ömsesidigt; därefter återvände Henrik fritt till kungen och togs emot av honom med renare trohet och kärlek än han själv kom med. ## bok II, kap. 13 (MGH s. 78) (maskinöversättning) 13. På inrådan av Frithuricus, en man av yppersta godhet och väl beprövad i all fromhet, efterträdare till ärkebiskop Hildiberhtus, gick också Evurhardus till kungen, bad ödmjukt om förlåtelse och överlämnade sig själv och allt sitt åt hans gottfinnande. För att så stort ett brott inte skulle förbli obestraffat sändes han alltså av kungen liksom i landsflykt till staden Hildesheim. Men inte långt därefter togs han nådigt åter till nåder och återinsattes i sin forna värdighet. ## bok II, kap. 14 (MGH s. 78–79) (maskinöversättning) 14. Medan detta under tiden pågick på detta ställe, bröt våra gamla fiender ungrarna plötsligt in i Sachsen, slog läger vid stranden av floden Bada och spred sig därifrån över hela landet. Men hertigen, som sänts ut från lägret med en del av hären, ryckte den dagen mot kvällen fram i närheten av den stad som kallas Stedieraburg. Men stadsborna, som såg att fienderna var trögare både av marschen och av regnet, som var mycket kraftigt, bröt djärvt ut genom portarna, och sedan de först skrämt dem med härskri, störtade de sig till sist plötsligt över motståndarna, dödade mycket många av dem, tog en stor mängd hästar jämte några fälttecken och tvingade de övriga att fly. De städer som de mötte på vägen märkte deras flykt och trängde dem med vapen på alla platser, och sedan största delen av dem fällts drev de själva hertigen ned i en dyig grop och dräpte honom. Men den andra delen av hären, som hade vänt sig mot norr och genom en viss slavs list letts till en plats som kallas Thrimining, omringades av svårigheterna i terrängen och av en skara beväpnade och förgicks, och den injagade stor skräck hos de övriga. Den härens hertig kom undan med några få men greps, och fördes till kungen och friköptes för ett högt pris. När detta blev känt råkade hela fiendernas läger i oordning; de sökte räddning i flykten och visade sig inte mer i Sachsen på trettio år. ## bok II, kap. 15 (MGH s. 79–80) (maskinöversättning) 15. Därefter ställde Henrik, brinnande av lust att regera, till med ett ståtligt gästabud på den plats som kallas Salaveldun. Och eftersom han var stor och mäktig genom kunglig höghet och makt, skänkte han mycket många mycket, och knöt därigenom mycket många till sig i ett sådant parti. Det fanns dock många som ansåg det bättre att hålla saken hemlig, endast för att inte befinnas skyldiga till splittringen mellan bröderna. De gav honom likväl det rådet, för att kriget lättare skulle kunna föras [osäker tolkning], att han skulle lämna Sachsen under militärt skydd och bege sig till lotharingarna, ett släkte av människor ovant vid krig; och så skedde, att kungen besegrade dem vid första anfallet och utmattade dem i en enda strid. På krigskamraternas inrådan lämnade han alltså, som vi har sagt, Sachsen, överlämnade städerna i Sachsen och i thüringarnas land åt militära besättningar och begav sig själv med sina vänner till lotharingarna. Ryktet om detta slog alla överallt med bestörtning, eftersom de inte alls kände till orsaken till ett så plötsligt avfall från kungen och ett så hastigt krig. Men när kungen hörde ett sådant rykte trodde han det först inte; när han till sist fick visshet om krigsföretaget förföljde han utan dröjsmål sin broder med hären. Och när han närmade sig den stad, befäst med broderns besättningar, som kallas Throtmanni, vågade krigarna som var där, som inte hade glömt Thancmarus öde, ingalunda invänta kungen där, utan gick ut ur staden och överlämnade sig själva åt kungen. Det var Agina som skulle förvalta den staden för Henriks räkning. Denne band kungen med en kraftig ed, att han om möjligt skulle kalla sin herre tillbaka från krig till fred och endräkt, eller annars själv återvända till kungen, och så släppt gick han till sin herre. Men hären fördes av kungen ända fram till Rhens stränder. ## bok II, kap. 16 (MGH s. 80–81) (maskinöversättning) 16. Vid den tid då Evurhardus krig med kungen pågick, sändes Hadaldus, som var föreståndare för kungens kammare (cubiculum), till Isilberhtus för endräkt och fred, eftersom denne ännu inte öppet hade slagit sig till någondera sidan; men han togs emot ovärdigt, och svaret sköts upp från dag till dag. Men när han förnam hertigens förställning och inte längre nöjde sig med sådana undanflykter, sade han: ”Jag ger dig kunglig befallning att, inför folket, på fastställd dag inställa dig inför kungens domstol, eller vet att du annars döms som fiende.” På liknande sätt släppte han också biskop Bernhardus, som sänts av kungen, från sig utan heder och utan säkert svar. Det sägs också att han ofta bröt sigillen på kungliga brev. Men efter dessa ord började han behandla sändebudet något bättre och lät ledsaga honom med heder. ## bok II, kap. 17 (MGH s. 81–83) (maskinöversättning) 17. Henrik och Isilberhtus rustade alltså krigsstyrkor och beslöt att möta kungen vid Rhen. Agina, som mindes sin ed, gick också före hären, gick över Rhen och inställde sig hos kungen. Och sedan han hälsat honom sade han med mycket ödmjuka ord: ”Din broder, min herre, önskar att du länge må regera frisk och oskadd över ett stort och vidsträckt välde, och han låter meddela att han skyndar så fort som möjligt till din tjänst.” Men när kungen frågade honom om han hade tänkt på fred eller krig, såg han i fjärran en mycket stor skara med resta fälttecken rycka fram i lång rad, på väg mot den del av hans här som redan hade gått över Rhen. Och han vände sig till Agina och sade: ”Vad vill den skaran, eller vad är den?” Men denne sade helt lugnt: ”Det är min herre, din broder; om han hade värdigats böja sitt sinne för min övertalning, skulle han ha kommit på annat sätt. Nu har jag kommit, så som jag själv svor.” När kungen hörde detta dolde han inte sinnets smärta i kroppens rörelser, eftersom inga skepp fanns till hands med vilka han kunde ta sig över Rhen; och den väldiga floden erbjöd ingen annan väg, och tiden för den plötsliga striden lät inte dem som stod på andra stranden tänka på något annat än att de antingen måste falla inför fienderna eller annars försvara livet med vapen. Därför sträckte kungen ödmjukt ut händerna mot Gud och sade: ”Gud, allt tings upphovsman och styresman, se till ditt folk, som du har velat att jag skall stå i spetsen för, så att alla folk, när det ryckts ur fiendernas hand, må veta att ingen dödlig kan sätta sig emot din styrelse, du som förmår allt och lever och regerar i evighet.” Men de som var på andra stranden sände över packningen och allt tross till den plats som kallas Xantum. Själva väntade de redo på fienderna. Och eftersom det fanns en damm mellan våra män och fienderna, delade sachsarna sina kamrater: en del störtade framifrån mot fienderna, den andra delen följde efter bakifrån, och genom att ansätta fienderna från båda sidor trängde de få de många hårt. Ty det sägs att det på vår sida inte fanns mer än hundra beväpnade, men på motståndarnas sida en ganska stor här. Men när de trängdes på samma gång framifrån och bakifrån, var det inte klart vilken sida de främst borde skydda sig mot. Bland våra fanns också några som delvis kunde tala det galliska språket, och de höjde ett högt rop på galliska och uppmanade motståndarna att fly. De trodde att deras egna kamrater ropat så och tog till flykten, så som det ropats. Den dagen sårades många av våra, och några dödades också; bland dem dog Ailbertus, som kallades den vite (Candidus), inom inte många dagar sedan han sårats av hertig Henriks spjut. Men fienderna blev alla antingen dödade eller tillfångatagna eller i varje fall drivna på flykt; all packning och fiendernas hela utrustning fördelades mellan segrarna. På lotharingarnas sida förkunnades att Godofridus, som kallades den svarte (Niger), hade stridit väl i den striden. Men också Maincia, som vi nämnt ovan, föll den dagen. ## bok II, kap. 18 (MGH s. 83) (maskinöversättning) 18. Men thüringen Dadi skickade bud till befälhavarna (prefecti) för de städer som låg i öster och hörde till hertig Henriks parti om kungens seger, och att hertigen själv hade fallit i striden, och han gick listigt till väga, så att alla överlämnade sig i kungens våld. Men Henrik lämnade ingalunda denna gärning ohämnad. Av alla städer återstod honom endast två, Mesburg och Scithingi. Men efter segern beslöt kungen att förfölja sin broder och sin svåger. ## bok II, kap. 19 (MGH s. 83–84) (maskinöversättning) 19. Men när han hörde om sina städers avfall och var bruten av kungens nyss vunna seger, gav han sig i väg med endast nio beväpnade, och när han något senare nådde Sachsen gick han in i staden Mesburg. När kungen fick veta det vände också han tillbaka till Sachsen och belägrade med hären den stad där hans broder var. Men eftersom han inte kunde stå emot den som var starkare och större, överlämnade Henrik efter nästan två månader staden och gick ut till kungen. Han fick då en frist (indutiae) på trettio dagar att med de krigare som höll fast vid honom dra sig undan från Sachsen. Men om någon av dem ville gå till kungen, skulle han få möjlighet till förlåtelse. Och därefter hade Sachsen ro från inbördes krig under några få dagar. ## bok II, kap. 20 (MGH s. 84–85) (maskinöversättning) 20. Men barbarerna, uppblåsta av vår möda, upphörde aldrig med mordbrand, dråp och härjning, och de tänkte döda Gero, som kungen hade satt över dem, med list. Han förekom list med list och dräpte under en natt omkring trettio av barbarernas furstar, som var mättade av ett ståtligt gästabud och dränkta i vin. Men eftersom han inte räckte till mot alla barbarernas folk – vid den tiden hade nämligen också abodriterna gjort uppror, och sedan de nedgjort vår här dräpte de själva hertigen, vid namn Haica –, angreps de av hären, som ofta leddes av kungen själv, och han tillfogade dem skada, betryckte dem på många sätt och förde dem nästan till yttersta olycka. Men de valde ändå krig hellre än fred och satte all misär efter den kära friheten. Ty detta slags människor är hårt och uthålligt i möda, vant vid den enklaste föda, och det som för våra plägar vara en tung börda, det räknar slaverna som ett slags njutning. Mycket många dagar går sannerligen, medan de ena kämpar växlande för ära och för ett stort och vidsträckt välde, de andra för frihet och mot yttersta träldom. Ty sachsarna hade i de dagarna många fiender: slaver i öster, franker i söder, lotharingar i väster, i norr daner och likaså slaver; och därför drog barbarerna ut striden länge. ## bok II, kap. 21 (MGH s. 85) (maskinöversättning) 21. Men det fanns en viss slav, kvarlämnad av kung Henrik, vid namn Tugumir, som enligt folkets rätt [osäker tolkning] genom fädernearv skulle vara herre över dem som kallas heveller. Denne lät sig fångas av mycket pengar och övertalas av ännu större löften och lovade att förråda landet. Därför kom han, som om han i hemlighet hade rymt, till den stad som kallas Brennaburg, och sedan han igenkänts av folket och mottagits som herre, uppfyllde han inom kort vad han hade lovat. Ty han inbjöd sin brorson, som var den ende överlevande av alla folkets furstar, till sig, grep honom med list och dödade honom, och han överlämnade staden med hela landet i kungens välde. När detta skett underkastade sig alla barbariska folk ända till floden Oder på liknande sätt kunglig tribut. ## bok II, kap. 22 (MGH s. 85–86) (maskinöversättning) 22. Henrik lämnade alltså Sachsen, begav sig åter till lotharingarna och uppehöll sig en tid med sina krigare hos sin svåger, nämligen hertig Isilberhtus. Åter förs en här av kungen mot Isilberhtus, och hela den del av lotharingarnas land som lydde under hans välde överlämnas åt elden; och sedan han belägrats i den stad som kallas Kievermont, slapp han undan därifrån och drog bort. Och eftersom belägringen gick dåligt på grund av terrängens svårighet, vände kungen, sedan landet härjats på alla håll, tillbaka till Sachsen. ## bok II, kap. 23 (MGH s. 86) (maskinöversättning) 23. Men eftersom han kände till att en greve hos Isilberhtus, vid namn Immo, var mycket slug och listig, ansåg han det bättre att strida med dennes konster än med vapen. Och denne, som var ytterst klipsk, underordnade sig den bättre och större och grep till vapen mot hertigen; och detta tog hertigen tyngst av alla sina vedermödor, eftersom han måste ha den till motståndare på vars råd och trohet han hittills mest hade förlitat sig. Hertigens harm ökades också av en svinhjord som Immo listigt hade fångat. Ty när hertigens svinherdar drog förbi utanför stadens portar, lät Immo driva en spädgris framför porten och tog in hela svinhjorden i staden genom de öppnade portarna. Hertigen förmådde inte uthärda denna oförrätt, samlade en här och belägrade Immo. Men denne sägs ha haft mycket många bisvärmar, som han bröt sönder [osäker tolkning] och kastade mot ryttarna. Bina stack hästarna med sina gaddar och gjorde dem vanvettiga, så att ryttarna började råka i fara. När Immo såg detta blickade han ut från muren och hotade med ett utfall med sina kamrater. Sedan hertigen alltså genom sådana konster ofta blivit gäckad av Immo, häve han belägringen. Men när han drog bort sägs han ha sagt: ”När Immo var av samma sinne som jag, höll jag med lätthet alla lotharingar fångna; nu kan jag inte fånga honom ensam med alla lotharingar.” ## bok II, kap. 24 (MGH s. 86–87) (maskinöversättning) 24. Men när Evurhardus såg att kriget drog ut så länge höll han sig inte längre stilla; utan han föraktade kungen och ringaktade edernas rätt, och liksom i början slöt han förbund med Isilberhtus, och tillsammans sammansvor de sig för att underblåsa krig. Och utan att nöja sig enbart med det västra riket kastade de sig med en här över landet öster om Rhen för att härja det. När detta blev känt i kungens läger – ty vid den tiden stred kungen mot Briseg och andra städer som låg under Evurhardus välde –, smög sig många bort från lägret, och det fanns inte längre något hopp om att sachsarna skulle regera. Men kungen visade under denna oro så stor ståndaktighet och myndighet, fastän han var omgiven av få krigare, som om ingen svårighet hade mött honom. Ty de högsta prelaterna (summi pontifices) lämnade tälten och all annan utrustning, och också de föll ifrån trohet. ## bok II, kap. 25 (MGH s. 87–88) (maskinöversättning) 25. Att förkunna orsaken till avfallet och blotta kungliga hemligheter är över vår förmåga, men vi anser att vi måste göra historien rätt; vad vi än felar i detta stycke må vara förlåtligt. Den högste prelaten (summus pontifex), som sänts till Evurhardus för endräkt och fred, ställde, eftersom han i högsta grad önskade dessa ting, sin ed som pant för en ömsesidig överenskommelse, och därför sägs han ha berättat att han inte kunde svika honom [osäker tolkning]. Men kungen sände genom prelaten svar som anstod hans ämbete, och ville inte att något som biskopen hade gjort utan hans befallning skulle angå honom. Eftersom han därför mot myndigheten inte ville underordna sig kungen som den överlägsne, utan drog sig undan från honom, förvisade han honom liksom i landsflykt till staden Hamburg, och biskop Rothardus sände han till Nya Corbie. Men inom kort förlät han nådigt båda, tog dem till nåder och återinsatte dem i deras forna värdighet. ## bok II, kap. 26 (MGH s. 88–89) (maskinöversättning) 26. För att tygla hertigarnas förmätenhet sändes alltså Herimannus med en här, och han fann dem vid Rhens strand, och att en stor del av hären var borta, eftersom den redan hade gått över Rhen med bytet. Hertig Evurhardus själv omringades därför av krigarnas vapen, och sedan han fått många sår och manligt gett tillbaka, föll han till sist genomborrad av spjut. Men Isilberhtus flydde och steg ombord på ett skepp med flera andra, och det sjönk, nedtyngt av lasten; och hertigen själv drunknade tillsammans med de övriga och återfanns aldrig. Men när kungen hörde om sina krigares seger och hertigarnas död tackade han den allsmäktige Guden, vars hjälp han ofta hade erfarit i rätt stund. Och sedan han satt Oddo, Ricwins son, över lotharingarnas land, och för att han skulle uppfostra hans brorson, Isilberhtus son, en pojke som gav de bästa förhoppningar, vid namn Henrik, vände han tillbaka till Sachsen. Men pojkens moder förenades i äktenskap med kung Ludvig, och kungens broder Henrik lämnade lotharingarna och drog sig undan till Karls rike. På hertigarnas död följde en mycket hård vinter, och på vintern en mycket svår hungersnöd. ## bok II, kap. 27 (MGH s. 89) (maskinöversättning) 27. Därefter grep Immo till vapen mot kungen, i verkligheten eller falskt, vet jag inte, och mitt i vintern överlämnade han sig, omringad av hären, tillsammans med staden, och förblev därefter trogen och nyttig. ## bok II, kap. 28 (MGH s. 89–91) (maskinöversättning) 28. Också Isilberhtus brorsöner underkastade sig tjänst åt kungen, men behöll likväl de städer som de innehade; Kievermont hölls dessutom ännu av Ansfridus och Arnoldus. Till dem sände Immo ett budskap av detta slag och sade: ”Om mig själv tänker jag inget annat än vad ni tänker; men om er är det känt att ni är furstar över detta folk. Ingen tvivlar alltså på att var och en förmår mer med två händer än med en. Det är därför visst att tre överträffar en i styrka. Och vilken nödvändighet tvingar oss nu att tjäna sachsarna, om inte vår egen oenighet? När de omringade er med vapen, gladdes de väl åt seger? Att tjäna segrare är förvisso skamligt. Den bäste av alla dödliga, som uppfostrade mig från barndomen och alltid räknade mig bland sina vänner och gjorde mig ärad med stor makt, vår gemensamme herre, har jag övergett, och med fara för mitt huvud förenade jag mig med sachsaren; nu har jag, som ni vet, i stället för förtjänt ära fått smälek av honom, blivit omringad av vapen och nästan gjorts från fri till träl. För att ni alltså skall veta att jag i trohet vill tänka på det gemensamma bästa, skall jag trolova min enda dotter med dig, Ansfridus, så att jag inte hos er skall kunna beläggas med minsta misstanke om otrohet. Ge alltså plats för ett samtal mellan oss, så skall ni av mig själv pröva min trohet, vilket ni ännu inte kan genom budbärare.” Fastän de hade bröst av järn och redan länge hade haft honom misstänkt, gav de ändå efter för så stor list, blev uppmjukade av de övertalande orden och gav varandra tillfälle att mötas. Men han hade beväpnade män gömda på lämpliga platser, grep dem båda med list och sände dem under bevakning till kungen, med ett budskap som samtidigt sändes med dessa ord: ”Elatior”, sade han, ”är vekare; han behöver varken bojor eller slag, med hot röjer han allt han vet. Men Ansfridus är hårdare än järn; om de skarpaste tortyrer får ur honom något är det mycket.” När kungen hade tagit emot dem tuktade han dem en tid genom att hålla dem i fängsligt förvar. Sedan knöt han dem till sig genom sin nåds mildhet och lät dem gå i frid. Eftersom alltså orsaker är så förbundna med orsaker och händelser med händelser att de inte bör skiljas åt i framställningens ordning, må ingen anklaga mig för tidernas växling, när jag har satt senare händelser före tidigare. ## bok II, kap. 29 (MGH s. 91) (maskinöversättning) 29. Kungen, hos vilken mildheten alltid fanns nära, ömkade alltså sin broders svåra vedermödor, och sedan några städer överlåtits åt honom till hans bruk tilläts han bo inom lotharingarnas land. ## bok II, kap. 30 (MGH s. 91–92) (maskinöversättning) 30. Vid den tiden rasade kriget mot barbarerna. Och eftersom de krigare som var uppbådade under ståthållaren (preses) Gero försvagades av täta fälttåg och mindre kunde hjälpas med gåvor eller med belöningar ur tributerna, eftersom tributerna överallt vägrades, upphetsades de till upproriskt hat mot Gero. Men kungen stod alltid vid Geros sida för statens gemensamma bästa. Därför hände det att de, som var mycket förbittrade, vände sitt hat också mot kungen själv. ## bok II, kap. 31 (MGH s. 92–93) (maskinöversättning) 31. Denna sak förblev ingalunda dold för Henrik. Och som det brukar vara när något sött erbjuds bittra sinnen, övertalade han lätt människor av detta slag att komma överens med honom, eftersom han hade hopp om att åter få regera, då han visste att hären var förbittrad på kungen. Till sist, sedan många sändebud gått emellan och små gåvor sänts fram och tillbaka, band han nästan alla krigare i de östra delarna vid sig. Saken gick till ett så stort brott att de, sedan en stark sammansvärjning slutits, tänkte döda kungen vid påskhögtiden, som var nära förestående, när Henrik själv hade kommit till pfalzen, och själva sätta rikets krona på hans huvud. Fastän det inte fanns någon offentlig angivare av detta, blev försåtet, eftersom den högsta gudomen alltid skyddade honom, känt för kungen kort före påsk. Han omgav sig dag och natt med en skara trogna krigare och minskade inget av kunglig glans eller höghet inför folket vid denna högtid, och han injagade mycket stor fruktan hos fienderna. Men efter högtidsdagen befallde han, framför allt på råd av frankerna som vid den tiden stod honom bi, nämligen Herimannus, Udo och Cuonradus som kallades den röde (Rufus), att de förrådda i hemlighet skulle gripas eller i varje fall dödas. Bland dem var Erich den främste, i övrigt den modigaste och bäste i alla goda dygder, frånsett denna skuld. När han förstod att beväpnade män skyndade mot honom, steg han, medveten om orsakerna, till häst, grep sina vapen, och omringad av fiendernas skaror valde han, minnesgod om sin forna tapperhet och adelskap, hellre att dö än att underkastas fiendernas herravälde. Ty han föll genomborrad av en lans, en man som genom all tapperhet och driftighet var kär och berömd bland medborgarna. Men de övriga som var medvetna om försåtet uppsköts till den följande veckan, och enligt lagarna fick de det straff som deras brott förtjänade och halshöggs. Men Henrik flydde och lämnade riket. ## bok II, kap. 32 (MGH s. 93–94) (maskinöversättning) 32. Det året visade sig också vissa järtecken, nämligen kometer. Ty de sågs från femtonde dagen före novemberkalenderna ända till själva kalenderna. När de sågs blev många dödliga förskräckta och fruktade antingen en mycket svår farsot eller i varje fall en förändring i riket; ty före kung Henriks bortgång visades också många under, så att solens glans utomhus, i luften utan moln, nästan inte syntes alls, men inomhus strömmade in genom husens fönster röd som blod. Också om berget där rikets herre själv är begravd spred ryktet att det på många ställen spydde ut lågor. Även en viss mans vänstra hand, som huggits av med järn, återställdes åt honom efter nästan ett helt år medan han sov, och som tecken på undret var han märkt med en blodröd linje på föreningens ställe. Men på kometerna följde en mycket stor översvämning och på översvämningen en boskapspest. ## bok II, kap. 33 (MGH s. 94) (maskinöversättning) 33. Sedan Oddo, lotharingarnas ståthållare (preses), och kungens brorson Henrik hade avlidit, överläts hertigdömet (ducatus) över landet åt Cuonradus; åt honom trolovade kungen också sin enda dotter; han var en skarp och stark yngling, utmärkt både i fred och i krig, kär för sina krigskamrater. ## bok II, kap. 34 (MGH s. 94) (maskinöversättning) 34. I de dagarna förvaltade Berhtoldus, Arnulfs broder, Bayern, och sedan han stridit mot ungrarna och segrat blev han berömd genom en lysande triumf. ## bok II, kap. 35 (MGH s. 94–95) (maskinöversättning) 35. Men kungen, som gick framåt dag för dag, nöjde sig ingalunda med sin faders rike, utan drog till Burgund och tog kungen jämte riket i sitt våld. En annan Hugo tämjde han med vapen och gjorde honom underdånig; hans guldspänne, som gavs kungen i gåva och var underbart genom mångfalden av ädelstenar, ser vi lysa på protomartyren Stefanus altare. ## bok II, kap. 36 (MGH s. 95–98) (maskinöversättning) 36. När alltså alla riken teg inför honom och alla fiender vek för hans makt, kom han på maning och förbön av sin heliga moder ihåg sin broder, som var utmattad av många vedermödor, och satte honom över bajrarnas rike, sedan Berhtoldus redan avlidit, och slöt fred och endräkt med honom, som han troget höll ända till slutet. Herr Henrik själv var förenad i äktenskap med hertig Arnulfs dotter, en kvinna av utomordentlig skönhet och underbar klokhet. Men brödernas fred och endräkt, välbehaglig för Gud och älskvärd för människorna, blir nu berömd i hela världen, medan de endräktigt förkovrar staten, besegrar fienderna och styr medborgarna med faderlig makt. Sedan han alltså fått bajrarnas hertigdöme (ducatus) förslappades han ingalunda av lättja, utan drog bort och intog Aquileia, besegrade ungrarna med vapen två gånger, simmade över Ticinus, och sedan han tagit stort byte inne i fiendernas land förde han hären oskadd tillbaka till fäderneslandet. Att helt och hållet framställa seder, hållning och gestalt hos sådana och så stora män, som den högsta nåden har bestämt åt världen till glädje och all prydnad, ligger inte i vår förmåga; men den hängivenhet vi hyser för dem kan vi inte alls dölja. Själve rikets herre, den äldste och bäste av bröderna, var framför allt berömd för sin fromhet, i handling den ståndaktigaste av alla dödliga, alltid glad utom när den kungliga tuktans stränghet krävde fruktan, frikostig i att ge, sparsam med sömn och alltid talande något under sömnen, så att man skulle tro att han alltid var vaken; han nekade sina vänner ingenting och var trofast över mänskligt mått. Ty vi har hört att han, när vissa blivit anklagade och var uppenbart skyldiga, själv var deras försvarare och förespråkare och på intet sätt trodde på brottet, och att han därefter behandlade dem som om de aldrig hade felat mot honom. Hans begåvning var helt beundransvärd; ty efter drottning Edids död lärde han sig, fastän han tidigare inte kunnat det, bokstäverna så väl att han förmådde läsa och förstå böcker fullständigt. Därtill kan han tala det romanska och det slaviska språket; men det är sällan som han värdigas använda något av dem. Han jagar ofta, älskar brädspel och utövar ibland ridkonstens behag med kunglig värdighet. Härtill kom också hans kroppsstorlek, som visade all kunglig värdighet; huvudet var bestrött med grått hår, ögonen glänsande och sände ut ett slags glans som blixten med snabbt återkast; ansiktet rödlätt och skägget ganska långt, och detta mot gammal sed. Bröstet var bestrött med ett slags lejonman; magen lagom; gången förr snabb, nu tyngre; dräkten fäderneslandets, och han har aldrig använt främmande. Men varje gång han behövde bära krona, sägs det för visst att en fasta alltid gick före. Henrik däremot utmärkte sig genom sedernas allvar och omtalades därför av dem som inte kände honom som mindre mild och glad; han var av mycket ståndaktigt sinne och även han trofast mot sina vänner, så att han hedrade en krigare av måttlig förmögenhet med äktenskap med sin hustrus syster och gjorde honom till sin kamrat och vän. Han var av framstående kroppsbyggnad och en man som i ungdomen genom sin utomordentliga skönhet drog alla människor till sig. Men den yngste av bröderna, herr Brun, var stor till förstånd, stor i lärdom och i all dygd och driftighet. När kungen hade satt honom över lotharingarnas otämjda folk, rensade han landet från rövare och fostrade det så väl i laglig tukt att den största ordning och den största fred rådde i de trakterna. 37. När alltså de inre och yttre krigen upphörde, hade de gudomliga och mänskliga lagarna kraft genom myndighetens stränghet. Och i de dagarna uppstod en svår förföljelse mot munkarna, då vissa prelater hävdade att de ansåg det bättre att få som var berömda för sitt leverne borde finnas i klostren än många försumliga; de glömde, om jag inte misstar mig, husfaderns ord, som förbjöd tjänarna att samla ihop ogräset och sade att båda borde växa, både ogräset och vetet, intill skörden. Därför hände det att många, som var medvetna om sin egen svaghet, lade av munkdräkten, lämnade klostren och undvek prästernas tunga börda. Men det fanns några som ansåg att den högste prelaten Frithericus inte hade gjort detta av rent sinne utan med förställning, för att på vilket sätt han kunde vanära den vördnadsvärde mannen abbot Hadumarus, som var kungen ytterst trogen. ## bok II, kap. 38 (MGH s. 98–99) (maskinöversättning) 38. Han var nämligen en man av stor klokhet och driftighet; under hans tid förtärdes det berömda templet i Fulda av eld och återuppbyggdes av honom och fullbordades med mycket större prakt. Han höll prelaten under bevakning, när denne var skyldig till den andra sammansvärjningen, först hedersamt, men när han hade upptäckt brev som denne skrivit, ganska strängt. Men när prelaten släppts fri sökte han hämnd, och eftersom lagarna inte förmådde något mot en så stor man, angrep han de ringaste klostren med sin myndighet, för att på samma sätt gå vidare mot de förnämsta. Men sådana förställningar var förgäves. Ty abboten förblev i kungens nåd och vänskap, och genom mellankommande omständigheter fullbordade prelaten inte vad han hade tänkt. ## bok II, kap. 39 (MGH s. 99) (maskinöversättning) 39. Kungens syster födde alltså åt kung Ludvig tre söner, Karl, Lothar och Karlmann. Men kung Ludvig själv blev försåtligt omringad av sina hertigar och tillfångatagen av nordmännen, och på Hugos råd sändes han till Laon och överlämnades åt offentligt förvar. Men hans äldste son Karl förde nordmännen med sig till Rouen, och där dog han också. När kungen hörde om sin väns öde sörjde han mycket och påbjöd ett fälttåg till Gallien mot Hugo till det andra året. ## bok II, kap. 40 (MGH s. 99) (maskinöversättning) 40. Vid den tiden, när kungen uppehöll sig på skogsfälten och jagade, såg vi där Bolizlavus gisslan, som kungen lät föra fram för folket, och han gladde sig mycket över dem. ## bok II, kap. 41 (MGH s. 99–100) (maskinöversättning) 41. Det året var märkligt genom en olyckshändelse för hela folket, nämligen drottning Edids, saliga i åminnelse, död, vars sista dag firades den sjunde dagen före februarikalenderna under alla sachsares suckar och tårar. Hon var född av anglernas folk och härstammade från en ätt som utmärkte sig inte mindre genom helig fromhet än genom kunglig makt. I tio år delade hon riket, i det elfte dog hon; men i Sachsen bodde hon i nitton år. Hon lämnade efter sig en son vid namn Liudulfus, som i all själens och kroppens dygd vid den åldern inte stod efter någon dödlig; också en dotter vid namn Liudgarda, som hade gift sig med hertig Cuonradus. Hon begravdes i staden Magdeburg i den nya basilikan, på norra sidan mot öster. HÄR SLUTAR ANDRA BOKEN. ## bok III, inledning (MGH s. 100–104) (maskinöversättning) [TILL FRU MAHTHILDA, KEJSARENS DOTTER, BÖRJAR FÖRORDET TILL TREDJE BOKEN]. Liksom himlens och jordens anblick, människornas röster, ansikten och seder på tusen sätt växlar i endräktig oenighet, men genom Guds försyn, som styr allting, tvingas under ett enda ljus och en enda tankes ledning, så är för dem som ägnar sig åt offentliga och enskilda angelägenheter den kejserliga glans, som har utgjutit dig över världen som en ytterst klar glans och en ytterst lysande ädelsten, en enda rättvisans styrelse och rättrådighetens rättesnöre. Därför ber jag ödmjukt att vårt arbetes verk, som tas emot olika av olika sinnelag, eftersom det saknar klarhet i förstånd och språk, må tas emot i din härliga mildhets famn, och att man i det inte må betrakta vår oförnuftighet utan snarare vår hängivenhet. [HÄR SLUTAR FÖRORDET]. [HÄR BÖRJAR KAPITLEN. 1. Hur kungen gjorde sin son Liudulfus till kung efter sig. 2. Om fälttåget till Gallien och tvisten mellan kungen och hertig Hugo och om kung Ludvig. 3. Hur kungen drog till Laon, Paris och Reims. 4. Hur han drog till Rouen och därifrån återvände till Sachsen. 5. Hur Huga mötte kungen vid floden Car. 6. Om kungens son Liudulfus, hur han drog till Italien. 7. Om Bernharius, langobardernas kung. 8. Hur kungen förde en här mot Bolizlavus. 9. Hur kungen förenade sig med drottningen, och Liudulfus därför drog bort därifrån bedrövad. 10. Sedan kungen firat bröllopet återvänder han till Sachsen, och Bernharius följde efter honom för att sluta fred med honom. 11. Om folkets sammankomst vid staden Augsburg och det under som skedde där. 12. Om kungens söner. 13. Om de försåt som man beredde kungen. 14. Om påskförberedelserna. 15. Om kungens son och svärson och prelaten Frithuricus. 16. Om folkets sammankomst vid Fridisleri och om grevarna Dadan och Willehelmus. 17. Om lotharingarnas strid med hertig Conradus. 18. Om belägringen av Mainz och tvisten mellan Henrik och Liudulfus. 19. Om Ecberhtus, kungens kusin. 20. Om bajrarna, hur de förenade sig med Liudulfus. 21. Om Arnulfus och hans bröder, och att hären begärde och fick hemförlovning. 22. Om kungen, och att många föll ifrån trohet. 23. Om den sachsiska hären som drog till Mainz. 24. Om Thiadricus och Wichmannus. 25. Om Ecberhtus och Wichmannus och hertig Herimannus. 26. Om kungens ankomst till Bayern. 27. Om prelaten Frithuricus och de övriga prelaterna. 28. Hur kungen återvänder till Sachsen med oavslutat ärende. 29. Om Herimannus och hans brorsöners stridsfrågor. 30. Avarerna förenar sig med bajrarna, men kungen möter dem med en stark styrka. 31. Bayrarna, utmattade av kriget, förhandlar om fred. 32. Om kungens rådsmöte (placitum) vid Cinna. 33. Om prelaten Frithuricus och hertig Conradus. 34. Om Liudulfus, som drog bort från fadern i vrede, och kungen förföljer honom. 35. Striden vid Horsadal. 36. Belägringen av den stad som kallas Reinesburch. 37. Liudulfus ber om fred men får den inte, och om Arnulfus död. 38. Liudulfus ges fred, och kungen återvänder till Sachsen. 39. Henrik drar till Nova urbs. 40. Hur kungen nådigt tar emot sin son. 41. Om prelaten Frithuricus slut. 42. Hur ukrerna besegras av Gero. 43. Hur Reinesburch överlämnar sig, och han återställer landet åt sin broder. 44. Om den berömda triumf som kungen vann över ungrarna. 45. Om Thiadricus strid mot slaverna. 46. Om de järtecken som under tiden inträffade. 47. Om hertig Conradus fall. 48. Om avarernas tre hertigar. 49. Om kungens triumf. 50. Om kungen och Wichmannus ränker. 51. Om hären som nästan grep Wichmannus i staden Suitleiscranne. 52. Hur cocarescemiernas stad intogs. 53. Hur kungen hämnades den härjningen. 54. Om ståthållaren Gero. 55. Om Stoineffus, barbarernas kung, och krigaren som dödade honom. 56. Om kungen, att han blev ärorik genom täta segrar. 57. Om Liudulfus, att han lämnade fäderneslandet för vännernas skull. 58. Om breven som meddelade hans död. 59. Om Wichmannus, som i hemlighet tog sig in i Sachsen. 60. Hur Wichmannus mottogs på Geros trohet. 61. Om de under som visade sig på kläder. 62. Om kejsarens sjukdom. 63. Om kungens andra färd till Italien. 64. Om Wichmannus, hur han åter gjorde uppror. 65. Om danerna, hur de blev fullständigt kristna. 66. Gero släppte Wichmannus på grund av en ed. 67. Hur Gero besegrade lusicerna. 68. Om två småkungar och Wichmannus. 69. Om Wichmannus död. 70. Sedan kejsaren fått Wichmannus vapen och nu blivit viss, skrev han ett brev som skulle sändas till Sachsen. 71. Om grekernas sändebud och deras svek. 72. Om Gundtharius och Sifridus. 73. Om folket i Konstantinopel och deras kejsare. 74. Om Mathilda, kejsarens moder, och om biskoparna Bernhardus och Willehelmus död. 75. Om kejsarens återkomst från Italien, och om hans död. 76. Hur folket i faderns ställe valde hans son till furste. HÄR SLUTAR KAPITLEN]. HÄR BÖRJAR TREDJE BOKEN. ## bok III, kap. 1 (MGH s. 104) (maskinöversättning) 1. Efter drottning Edids bortgång överförde kungen all moderlig kärlek på sin ende son Liudulfus, och sedan han upprättat ett testamente gjorde han honom till kung efter sig. Men han var ännu en späd yngling och inte mer än sexton år gammal. ## bok III, kap. 2 (MGH s. 104–107) (maskinöversättning) 2. Men kungen, som gav sig ut på fälttåg till Gallien, samlade hären vid staden Cambrai och skyndade att tränga in i Karls rike för att hämnas den oförrätt som tillfogats hans släkting Ludvig. När Hugo hörde det sände han en beskickning och svor vid sin faders själ, som redan för länge sedan hade omkommit genom att sätta sig emot Gud och sin egen kung, att han hade en så stor mängd vapen som kungen dittills aldrig hade sett. Och han lade till förakt genom att tala fåfängt och högmodigt om sachsarna, att de var okrigiska, och att han med lätthet med en enda klunk kunde svälja sju av sachsarnas spjut. Härpå gav kungen ett ganska berömt svar: att han skulle ha en så stor mängd hattar av hö, som borde visas för honom, som varken han själv eller hans fader någonsin hade sett. Och i sanning, fastän hären var mycket stor, nämligen trettio legioner [osäker tolkning], fanns det nästan ingen som inte bar en hatt av hö, utom Corveys abbot vid namn Bovo med tre av sina följeslagare. Han var en vis och berömd man, visad för oss av Gud men inte given. Hans faders farfar Bovo blev berömd genom att läsa grekisk skrift inför kung Konrad; och denne hade en farfar med samma namn, som, eftersom han var äldre, var ännu mera framstående i all dygd och visdom. Men han var också brorson till Warinus, som från krigare blev munk och som den förste av alla valdes enligt regeln till fader i Nya Corbie. Eftersom denne var av beundransvärd helighet förde han, till ökning av sina dygder och av det saliga Sachsen, en dyrbar skatt dit, nämligen reliker av den dyrbare martyren Vitus. Men när Huga blivit viss om kungens ankomst släppte han, slagen av fruktan, Ludvig. Sedan Ludvig alltså släppts, mötte han kungen och förenade sig med sina följeslagare med hans här. 3. Men kungen drog med hären till Laon och angrep staden med vapen; därifrån fortsatte han till Paris och belägrade Hugo där, och han hedrade också värdigt och vördade martyren Dionysius minne. Därifrån fördes hären mot staden Reims, där Hugos brorson mot all rätt och billighet hade insatts som biskop, medan den lagliga prelaten ännu levde. Sedan han intagit staden med vapen fördrev han den orättmätigt insatte prästen och återställde den lagliga åt kyrkan och hans eget säte. ## bok III, kap. 4 (MGH s. 107) (maskinöversättning) 4. Därefter samlade han ur hela hären en skara utvalda krigare och drog till danernas stad Rouen; men eftersom terrängen var svår och en hårdare vinter bröt in, tillfogade han dem visserligen ett stort nederlag, men med hären oskadd och med oavslutat ärende återvände han efter tre månader till Sachsen, sedan han överlåtit städerna Reims och Laon, som intagits med vapen jämte de övriga, åt kung Ludvig. ## bok III, kap. 5 (MGH s. 107–108) (maskinöversättning) 5. Men sedan Huga hade erfarit kungens makt och sachsarnas tapperhet, lät han honom inte längre tränga in fientligt över sina gränser, utan när kungen följande år drog ut på samma fälttåg mötte han honom vid den flod som kallas Car, gav sig och ingick en överenskommelse enligt kungens befallning, och han förblev därefter nyttig. 6. Men när kungen såg att hans son Liudulfus hade blivit man, gav han honom en hustru, berömd för rikedom och adel, hertig Herimannus dotter vid namn Ida. När han hade fått henne dog svärfadern kort därefter och lämnade honom hertigdömet (ducatus) jämte alla ägor. Men när han fått makten lade han av det lugna sinne som han hade haft som pojke, och han förde beväpnade krigare till Italien, och sedan han där intagit några städer och överlämnat dem under bevakning, vände han själv tillbaka till Franken. ## bok III, kap. 7 (MGH s. 108) (maskinöversättning) 7. Vid den tiden regerade i Langobardiet, sedan han tillskansat sig väldet, Bernharius, en vild och girig människa och en som sålde all rättvisa för pengar. Men han fruktade dygden hos den drottning av enastående klokhet som kung Ludvig lämnat efter sig [osäker tolkning], och han plågade henne på många sätt för att släcka eller i varje fall fördunkla glansen av så stor härlighet. ## bok III, kap. 8 (MGH s. 108–109) (maskinöversättning) 8. Vid den tiden drog kungen ut i krig mot Bolizlavus, böhmarnas kung; och när den stad som kallades Nova, i vilken Bolizlavus son var innesluten och belägrad, skulle intas, avbröt kungen med klokt råd striden, för att inte krigarna skulle råka i någon fara när de rövade fiendernas byte. När Bolizlavus alltså betänkt kungens tapperhet och härens otaliga mängd, gick han ut ur staden och föredrog att underkasta sig så stor höghet framför att lida yttersta fördärv. Och stående under fälttecknen, lyssnande till kungen och givande svar, förtjänade han till sist förlåtelse. Därifrån återvände kungen, ärorik genom fullständig seger, till Sachsen. ## bok III, kap. 9 (MGH s. 109) (maskinöversättning) 9. Och eftersom den nämnda drottningens dygd inte var okänd för honom, beslöt han att under sken av en resa bege sig till Rom. Och när man hade kommit till Langobardiet försökte han med gåvor av guld pröva drottningens kärlek till honom. Sedan han troget hade prövat den, förenade han henne med sig i äktenskap och vann tillsammans med henne staden Pavia, som är kungasätet. När hans son Liudulfus såg detta drog han bedrövad bort från kungen, begav sig till Sachsen och uppehöll sig en tid på den för rådslag olycksbringande platsen Salaveldun. ## bok III, kap. 10 (MGH s. 109–110) (maskinöversättning) 10. Men sedan kungen i Italien hade firat bröllopet enligt kunglig prakt, drog han därifrån med det nya äktenskapets glans för att fira den nästa påsken i Sachsen, och han skänkte fäderneslandet glädje och stor nåd. Också kung Bernharius, övertalad av hertig Cuonradus, åt vilken Pavia jämte en militär besättning hade lämnats att bevaka, följde kungen till Germanien, för att sluta fred med honom och lyda allt som han befallde. När han närmade sig kungastaden möttes han en mil från staden av hertigar och befälhavare (prefecti) och de förnämsta av pfalzens män, och sedan han tagits emot på kungligt sätt och förts in i staden, befalldes han att stanna i det härbärge som beretts åt honom. Ty han fick inte se kungens ansikte inom tre dagar. Cuonradus, som hade fört dit honom, tog detta illa upp, och kungens son Liudulfus, som tänkte likadant som han, misstänkte i denna sak Henrik, kungens broder, som om han vore driven av gammal avund, och de undvek honom. Men Henrik, som visste att ynglingen saknade moderns stöd, började behandla honom med förakt, i den grad att han inte ens skonade honom från smädelser. Under tiden talade kungen med kungen, och sedan han tagits till nåder av kungen och drottningen gav han löfte om underkastelse och fastställde dag och plats för ett frivilligt förbund vid staden Augsburg. 11. När sammankomsten hölls där, lade Bernharius sin son Adalberhtus händer i sina händer, och fastän han fordom, när han flydde undan Hugo, hade underkastat sig kungen, underkastade han sig då ändå med förnyad trohet inför hela hären jämte sin son kungens tjänst; och så släppt återvände han till Italien med nåd och fred. Där föll en hagelsten av underbar storlek ned från himlen under åska och stormigt oväder och erbjöd ett stort under inför ögonen på många. ## bok III, kap. 12 (MGH s. 110–111) (maskinöversättning) 12. Men av den högtupphöjda drottningen föddes kungen söner: den förstfödde Henrik, den andre Brun, den tredje betecknad med faderns namns höghet, som hela världen redan hoppas på som herre och kejsare efter fadern; också en dotter, utmärkt med hans heliga moders namn, om vilken vi inte vågar säga något, eftersom hennes glans överträffar allt som vi förmår säga eller skriva. ## bok III, kap. 13 (MGH s. 111) (maskinöversättning) 13. Men när kungen färdades runt i frankernas landskap och städer, hörde han att försåt bereddes honom av sonen och svärsonen; därför kallades den högste prelaten (summus pontifex) tillbaka från platsen där han, enligt sin vana, förde ett strängare leverne med eremiter och enstöringar före påsk, och han tog emot kungen i Mainz och betjänade honom där en tid. De skändliga planerna blev röjda och upptäckta hos sonen och svärsonen; de begärde, på prelatens råd, tillfälle att rentvå sig från anklagelsen och fick det. Och fastän de uppenbart överbevisades om brottet, rättade sig kungen likväl i allt efter deras beslut, på grund av trångmålet i fråga om plats och tid. ## bok III, kap. 14 (MGH s. 111–112) (maskinöversättning) 14. Och när påskförberedelserna skulle göras i Aachen, fick han veta att ingenting där hade beretts som var honom värdigt; han omhändertogs på ett passande sätt med moderns glädje och tjänster, och kungen, som hon nästan hade förlorat i Franken, tog hon storslaget emot i fäderneslandet. 15. Ty stärkt av sina vänners och sitt eget folks närvaro gjorde han den överenskommelse ogiltig som han bekände sig ha ingått under tvång, och det påbjöds sonen och svärsonen att överlämna brottets upphovsmän till straff eller annars veta att de var offentliga fiender. Prelaten gick i förbön för de tidigare överenskommelserna, som om han ville tänka på fred och endräkt. Därför blev han misstänkt för kungen och skulle på alla sätt ringaktas av kungens vänner och rådgivare. Om honom anser vi oss ingalunda böra döma något förhastat; men det vi kan intyga om honom, att han var stor i bön dag och natt, stor i frikostighet med allmosor, framstående i predikans ord, har vi ansett värdigt att inte förtiga; för övrigt är det Herren som dömer i de saker han anklagades för. ## bok III, kap. 16 (MGH s. 112–113) (maskinöversättning) 16. Eftersom dessa saker inte fick något slut där, påbjöds en sammankomst av hela folket vid det gods (villa) som kallas Fridisleri, för att dryfta dessa saker. När kungens broder Henrik var närvarande där, framförde han många och svåra anklagelser mot den högste prelaten; och därför ådrog han sig kungens och nästan hela härens misshag, eftersom de efter hans ord ansåg prelaten helt skyldig. Dessutom dömde kungen, som hade ett strängare sinne efter den nyss tillfogade oförrätten, några ytterst framstående män, som en gång varit honom kära och som varit honom trogna i kriget i Biertanicum, och som nu överlämnades åt brodern, till landsflykt, då de som anklagade skulle avlägga räkenskap och inte förmådde rentvå sig. Dessa var thüringar till börden, med befälhavares (prefectus) makt, och hette Dadanus och Wilhelmus. När detta skett blev många som var medvetna om brott mycket förskräckta. När sammankomsten upplösts och skaran släppts begav sig kungen till de östra delarna. ## bok III, kap. 17 (MGH s. 113) (maskinöversättning) 17. Men när lotharingarna märkte att kungen var förbittrad på hertig Cuonradus, grep de till vapen mot honom, eftersom de redan länge hade varit honom fientliga, då han förvaltade hertigdömet (ducatus) över dem mot deras vilja. Men han, oförskräckt och visande ett lejons sinne, förde fram fälttecken mot fälttecken och fällde med egen hand en otrolig mängd av dem, eftersom han, som ett ytterst vilt djur, eggades av blodet från den vän som han förlorade i striden, nämligen Cuonradus, Evurhardus son. Medan alltså en skara starka krigare understödde denne mycket starke man, och nya hela tiden lades till den motsatta hären, drog striden ut från middagen till kvällen. Om natten upplöstes striden; ingen gladdes åt seger. ## bok III, kap. 18 (MGH s. 113–114) (maskinöversättning) 18. Men kungen satte omkring julikalenderna hären i rörelse och försökte söka upp sonen och svärsonen med vapen; de städer på motpartens sida som han mötte på vägen intog han antingen med vapen eller tog emot i underkastelse, tills han kom till Mainz, dit sonen hade dragit in med hären och, ännu ömkligare att säga, väntade beväpnad på sin fader. Där påbörjades ett krig som var mer än inbördes och bittrare än all olycka. Många belägringsmaskiner fördes fram mot murarna, men förstördes eller brändes av stadsborna. Täta strider stod framför portarna, och sällan blev utposterna utanför slagna. Ty genom att man dröjde växlade alla saker, eftersom de fruktade rikets härskare utanför och efterträdaren därinne. När belägringen alltså hade överskridit nästan sextio dagar talade man om fred; därför gavs kungens kusin Ecberhtus som gisslan in i staden, så att vägen skulle stå fri för vem som helst till lägret för att rentvå sig från anklagelser och för att förhandla om fred och endräkt. Sonen och svärsonen gick in i lägret och kastade sig ned vid kungens fötter: de skulle vara redo att uthärda allt för sitt brott, om bara deras vänner och hjälpare, som de tagit emot i trohet, inte led något ont. Men kungen, som inte fann hur han skulle tillfoga sonen förtjänt straff, krävde ut anstiftarna av försåtet. Men de var bundna av ömsesidiga eder och på sätt och vis snärjda av den gamle fiendens list, och de vägrade helt detta. Under tiden uppstod stor glädje i lägret, och från lägret spreds ryktet runt omkring att de aldrig skulle ha gått ut ur staden om de inte tänkte lyda allt som kungen befallde. Dessa förhoppningar fattades förgäves. Ty när de inte lydde kungens påbud, blev Henrik upprörd mot ynglingen och sade: ”Du skryter med att du ingenting har gjort mot min herre kungen, och se, hela hären vet att du är rikets tillskansare och inkräktare. Om alltså jag är den anklagade, skyldig till brottet, om jag befinns skyldig, varför för du inte legionerna mot mig? Sätt dina fälttecken i rörelse mot mig.” Och han tog upp ett grässtrå från marken och sade: ”Inte ens något av detta värde skall du kunna rycka från mig och min makt. Vad har fått dig att uppröra din fader med sådana saker? Du handlar mot den högsta gudomen när du sätter dig emot din herre och fader. Om du vet eller förmår något, så spy ut ditt raseri mot mig, ty jag fruktar inte din vrede.” Härpå svarade ynglingen ingenting, men sedan han hört kungen gick han med de sina in i staden. ## bok III, kap. 19 (MGH s. 114–115) (maskinöversättning) 19. Men när kungens kusin Ecberhtus hade getts som gisslan in i staden, blev han förledd av övertalande ord och vände sig mot kungen, eftersom han också tidigare var vred på honom, då han hade klandrats för en ovarsam strid, där han hade förlorat ett öga. 20. Medan detta pågick lämnade de bayerska grevarna kungens broder följande natt och förenade sig med Liudulfus. Han drog i väg med dem och intog den kungliga stad som kallas Rainesburg jämte de övriga starkast befästa i det landet och fördelade all hertigens egendom mellan sina krigare; farbroderns hustru jämte barnen och vännerna tvingade han att lämna inte bara staden utan också landet. Allt detta tror vi har skett genom Gud, för att den högtupphöjde kungen, som han ville sätta över mycket många folk och stammar, skulle lära sig att han förmår lite i sig själv men allt i Gud. ## bok III, kap. 21 (MGH s. 115) (maskinöversättning) 21. Men det var den yngre Arnulfus med sina bröder som hade smitt en sådan plan mot Henrik, eftersom denne hade satts i hans faders rike medan han själv hade berövats den fäderneärvda värdigheten. Vidare begärde hären, utmattad av långvarig möda, hemförlovning och fick den, medan kungen med mycket få följde sin son till Bayern. ## bok III, kap. 22 (MGH s. 115) (maskinöversättning) 22. Ty han var uthållig i mödor mer än man skulle kunna tro om en människa som från ungdomen uppfostrats i bekvämlighet. När till sist mängden föll ifrån trohet, var de mycket få som hjälpte kungens sida. Bland dem fanns en viss Adalberhtus och med honom mycket få andra. ## bok III, kap. 23 (MGH s. 115–116) (maskinöversättning) 23. Medan kungen förde krig mot Mainz förvaltade hertig Herimannus Sachsen. När en ny här skulle sändas från Sachsen till förstärkning av den gamla, stod Thiadricus och den yngre Wichmannus i spetsen för den. När de nådde frankernas gränser blev de plötsligt omringade av Liudulfus och hertig Cuonradus och tvingades in i en viss övergiven borg (castellum). När de försökte storma den, förlorade fanbäraren en arm framför porten genom ett kastat hjul. När detta skett avbröts striden, och en vapenvila på tre dagar beviljades dem för att återvända till Sachsen. ## bok III, kap. 24 (MGH s. 116) (maskinöversättning) 24. Thiadricus blev frestad av Liudulfus med stora löften, men Wichmannus blev helt förledd. Därefter började han anklaga sin farbroder, kalla honom rövare av fädernearvet och benämna honom plundrare av sina skatter. Men hur stor vishet och hur stor klokhet denne, som ingalunda var okunnig om planen, visade i sin vaksamhet mot släktingar och uppenbara fiender, är svårt att på alla sätt utsäga. ## bok III, kap. 25 (MGH s. 116) (maskinöversättning) 25. Ty Ecberhtus förenade sig med Wichmannus, och i samma uppsåt reste de sig mot hertigen och gav honom ingen stunds ro. Men han bröt de unga männens raseri med ädelt tålamod och aktade sig för att något uppror skulle växa i de trakterna medan kungen var frånvarande. ## bok III, kap. 26 (MGH s. 116–117) (maskinöversättning) 26. Bayrarna vände sig vid kungens oväntade ankomst varken till fred eller vågade öppet krig, utan inneslutna bakom murar beredde de hären stor möda och sitt eget land ödeläggelse. Eftersom saken därför gick mindre framåt, avhöll sig hären från ingenting utom att ta liv, utan härjade allt. 27. Under tiden förde den högste prelaten (summus pontifex), som han själv sade av fruktan för kungen, sedan han förlorat sitt prelatämbete, ett eremitliv bland enstöringar. Inte minst tvekan fanns också hos de övriga prelaterna i Bayern, medan de gynnade partierna, än genom att stå kungen bi, än genom att hjälpa den andra sidan, eftersom de varken utan fara kunde göra sig främmande för kungen eller utan skada för sig själva hålla fast vid honom. ## bok III, kap. 28 (MGH s. 117) (maskinöversättning) 28. Sedan kungen tillbringat tre hela månader – efter att ha dragit sig bort från Mainz – i de trakterna, vände han till sist omkring januarikalenderna tillbaka till Sachsen med oavslutat ärende, sedan han förlorat två förnäma män, berömda för sin makt, Immed och Mainwercus, av vilka båda omkom genom pilskott, den ene vid Mainz, den andre medan de var på väg till Bayern. ## bok III, kap. 29 (MGH s. 117) (maskinöversättning) 29. När Herimannus och hans brorsöner förde sina saker inför kungen, prisade alla som höll fast vid det rätta hertigens uppfattning och dömde att de unga männen borde tuktas. Men kungen, som älskade dem, skonade dem och överlämnade endast Wichmannus under militär bevakning inom pfalzen. ## bok III, kap. 30 (MGH s. 117–118) (maskinöversättning) 30. Under tiden hör han att avarerna trängde in i Bayern, förenade sig med motståndarna och planerade att angripa honom i öppet krig. Men han, helt oförskräckt i en sådan nödsituation, glömde aldrig att han genom Guds nåd var herre och kung, utan samlade en stark styrka och gick de mycket hårda fienderna till mötes. Men de vek undan för honom, och sedan de fått vägvisare (duces) av Liudulfus strövade de genom hela Franken och anställde så stor förödelse, först bland vännerna, så att de tillfångatog mer än tusen hushåll som tillhörde en viss Ernustus, som stod på motpartens sida, och sedan bland alla de övriga, att det övergår tron att berätta. På söndagen före påsk betjänades de offentligt i Worms och fick rikligt med gåvor av guld och silver. Därifrån drog de till Gallien och återvände på en annan väg till sitt land. ## bok III, kap. 31 (MGH s. 118) (maskinöversättning) 31. Bayrarna, utmattade av den inhemska och den främmande hären – ty sedan ungrarna dragit ut trycktes de av den kungliga hären –, tvingades förhandla om fred. Och det skedde att fred gavs till sextonde dagen före julikalenderna, och att platsen för att avlägga räkenskap och ge svar skulle vara vid Cinna. ## bok III, kap. 32 (MGH s. 118–119) (maskinöversättning) 32. När hela folkets sammankomst hölls på den avtalade platsen, började kungen ett tal av detta slag: ”Jag skulle tåla det”, sade han, ”om min sons och de övriga försåtsmännens harm plågade mig ensam och inte förvirrade hela det kristna namnets folk. Det vore lite att de som rövare har angripit mina städer och ryckt landskap från min makt, om de inte också mättades av mina släktingars och käraste grevars blod. Se, jag sitter berövad, utan söner, medan jag har min son som svåraste fiende; den som jag älskade mest och upphöjde från en måttlig ställning till den högsta graden och den högsta äran, han har min ende son emot mig. Detta vore på något sätt drägligt, om inte Guds och människornas fiender fördes in genom dessa saker. Nu har de gjort mitt rike öde, folket tillfångataget eller dödat, städerna förstörda, templen brända, prästerna dräpta; ännu dryper gatorna av blod. Med mitt guld och silver, med vilket jag berikade sonen och svärsonen, återvänder Kristi fiender fyllda till sina boningar. Vad som alltså återstår av brott, vad av trolöshet, kan jag inte tänka ut.” Sedan detta sagts teg kungen. Henrik prisade kungens uttalande och tillade att fienderna, som två gånger besegrats i öppen strid, ondskefullt och på det värsta sätt hade lejts, så att vägen öppnades för dem att åter skada; han ville hellre tåla all olycka och all möda än att någonsin ta emot den gemensamme fienden i trohet. Sedan detta sagts trädde Liudulfus fram och sade: ”De lejda har jag, det bekänner jag, vunnit med pengar emot mig, för att de inte skulle skada mig och dem som lyder under mig. Om jag i detta stycke förkunnas skyldig, må hela folket veta att jag inte gjorde detta frivilligt utan tvingad av yttersta nöd.” Sist trädde den högste prelaten in för att avlägga räkenskap och lovade att han genom vilket gudsdomsförfarande (iudicium) kungen än befallde skulle visa att han aldrig hade tänkt, velat eller gjort något mot kungen; att han av fruktan tvingats lämna kungen, eftersom han förstått att denne var förbittrad på honom, oskyldig men överhopad med de svåraste anklagelser; att han för övrigt skulle hålla trohet med alla bevis som eder ger. Härpå sade kungen: ”Av er kräver jag ingen ed, utom att ni så mycket ni kan hjälper rådslaget om fred och endräkt.” Och sedan detta lovats släppte han honom i trohet och fred. ## bok III, kap. 33 (MGH s. 119–120) (maskinöversättning) 33. Prelaten och hertig Cuonradus lämnade ynglingen, eftersom de inte kunde böja honom till att underkasta sig sin fader och följa och uthärda hans beslut, och de förenade sig med Gud och kungen. ## bok III, kap. 34 (MGH s. 120) (maskinöversättning) 34. Följande natt lämnade Liudulfus kungen med de sina och drog med hären in i staden Rainesburg. Men kungen följde efter sin son, stötte på den stad som kallas Horsadal och belägrade den. ## bok III, kap. 35 (MGH s. 120) (maskinöversättning) 35. När striden utkämpades hade ingen dödlig någonsin sett en hårdare kamp kring en mur. Många föll där på båda sidor, ännu fler sårades; nattens mörker skilde striden åt. Sårad i den oavgjorda striden fördes hären därifrån följande dag, eftersom man inte ansåg det rätt att dröja längre där när man strävade mot större ting. ## bok III, kap. 36 (MGH s. 120–121) (maskinöversättning) 36. Därefter följde en tre dagars marsch till Rainesburg. Lägerplatser intogs och omgavs med befästningar, och belägringen av staden påbörjades omsorgsfullt. Men eftersom mängden inte lät belägringsmaskinerna föras fram mot murarna, stred man ibland ganska hårt från båda sidor framför murarna. Den långt utdragna belägringen tvingade de inneslutna att företa något krigiskt. Ty de ansåg att de skulle plågas värre av hunger, om de tvingades därtill, än att dö tappert i slaglinjen. Det befalldes alltså att ryttarna skulle bryta ut genom den västra porten som om de skulle göra ett anfall mot lägret; att andra skulle stiga ombord på skepp och längs floden intill staden, medan man stred i ryttarstrid, angripa lägret som lämnats utan beväpnade. Stadsborna samlades vid klockans signal för att utföra det avtalade; detta var inte okänt i lägret av erfarenhet, och därför förberedde också de sig utan dröjsmål. Medan ryttarna dröjde med utbrytningen gled flottan längre bort från staden. Och de hoppade ut ur skeppen och störtade in i lägret, men de stötte på beväpnade, och medan de förskräckta sökte flykten omringades de från alla håll och höggs ned. Andra försökte ta sig ombord på skeppen, men gick vilse slagna av fruktan och slukades av floden; andra steg ombord på skeppen i större antal än skäligt och sjönk; och det blev så att knappt några få av de många överlevde. Men ryttarna blev utmattade och besegrade av ryttarna, många sårade, och tvingades in i staden. De kungliga krigarna återvände som segrare till lägret och förde med sig endast en enda som träffats av ett dödligt sår framför portarna. All stadens boskap hade förts ut till en gräsrik plats som låg mellan floderna Regen och Donau, men den togs av kungens broder Henrik och fördelades mellan kamraterna. Stadsborna, nötta av täta strider, började också råka i fara genom hunger. ## bok III, kap. 37 (MGH s. 121) (maskinöversättning) 37. Därför gick Liudulfus ut ur staden med de förnämsta männen och bad om fred, men fick den inte, eftersom han vägrade fadern lydnad. Men sedan han gått in i staden angrep han med vapen Gero, som belägrade den östra porten och som var berömd för lika många segrar som strider. Från tredje timmen till nionde stred man hårt; när hans häst föll framför stadsporten blev ryttaren Arnulfus berövad sina vapen och föll genast genomborrad av spjut. Efter två dagar blev hans död känd genom en kvinna som flydde stadens hungersnöd, medan den förut hade varit oviss. Stadsborna blev mycket förvirrade av hans död och förhandlade nu om fred. ## bok III, kap. 38 (MGH s. 121–122) (maskinöversättning) 38. Genom furstarnas förmedling gick därför Liudulfus åter ut ur staden med sina följeslagare, sedan den hade belägrats i en och en halv månad, och han fick fred till en avtalad dag, då man skulle döma i dessa saker, och platsen för rådsmötet fastställdes vid Fridisleri. Därifrån vände kungen tillbaka till fäderneslandet. 39. Men Henrik intog Nova urbs; Rainesburg brann nästan helt följande natt. ## bok III, kap. 40 (MGH s. 122) (maskinöversättning) 40. När kungen för övnings skull jagade på den plats som kallas Suveldun, kastade sig sonen med bara fötter ned inför fadern, gripen av innerlig ånger, och med sitt gråtande tal pressade han fram tårar först hos fadern och sedan hos alla närvarande. Sedan han alltså av faderlig kärlek tagits till nåder lovar han att lyda och samtycka till hela faderns vilja. ## bok III, kap. 41 (MGH s. 122) (maskinöversättning) 41. Under tiden meddelades att den högste prelaten hade insjuknat och att man misströstade om hans liv. Därför sköts kungens rådsmöte (placitum) upp något. De som var närvarande förkunnar att den högste prelatens slut var mycket lovvärt. Sedan prelaten avlidit hölls en sammankomst av hela folket; Mainz överlämnades efter ett och ett halvt år åt kungen jämte hela Franken; sonen och svärsonen togs till nåder, som de också troget åtnjöt intill slutet. ## bok III, kap. 42 (MGH s. 122–123) (maskinöversättning) 42. Det året besegrades de slaver som kallas ukrer av Gero med stor ära, då hertig Cuonradus, som sänts av kungen, var honom till hjälp. Därifrån fördes ett väldigt byte; i Sachsen uppstod stor glädje. 43. Sedan kungen firat den nästa påsken med sin broder, för han därefter en här mot Rainesburg och plågar åter staden med vapen och belägringsmaskiner. Eftersom den saknade sachsisk hjälp och plågades av hunger, gick stadsborna ut genom portarna och överlämnade sig själva tillsammans med staden åt kungen. Han dömde furstarna till landsflykt men skonade den övriga mängden, och ärorik genom segern återvände han till fäderneslandet, sedan hela det bayerska landet återställts åt hans broder. ## bok III, kap. 44 (MGH s. 123–126) (maskinöversättning) 44. Och när han kommit in i Sachsen omkring julikalenderna mötte han ungrarnas sändebud, som om de besökte honom på grund av gammal trohet och vänskap; men i själva verket, som det föreföll somliga, för att betrakta utgången av inbördeskriget. När han hade behållit dem hos sig några dagar och släppt dem i frid, beskänkta med några små gåvor, hörde han av budbärare från sin broder, nämligen bajrarnas hertig: ”Se, ungrarna har spritt sig ut och invaderar dina gränser och har beslutat att gå i strid med dig.” När kungen hörde detta började han, som om han inte hade uthärdat någon möda i det föregående kriget, att dra mot fienderna och tog med sig mycket få av sachsarna, eftersom kriget mot slaverna redan trängde på. Sedan han slagit läger i trakten av staden Augsburg, mötte honom frankernas och bajrarnas här. Också hertig Cuonradus kom till lägret med ett starkt rytteri; genom hans ankomst blev krigarna modiga och önskade nu att inte skjuta upp striden. Ty han var av naturen av djärvt sinne och, vilket är sällsynt hos de djärva, god i råd, och både när han gick mot fienden till häst och till fots var han en oemotståndlig krigare, kär för sina kamrater i fred och i krig. Från båda härarnas plundrande skaror meddelades alltså att den ena hären inte var långt från den andra. Sedan fasta påbjudits i lägret befalldes att alla nästa dag skulle vara redo till strid. De steg upp vid första gryningen, och sedan fred hade getts och tagits emot och var och en med ed hade lovat sin tjänst först åt hertigen och sedan åt varandra, ryckte de ut ur lägret med resta fälttecken, till ett antal av omkring åtta legioner. Hären fördes genom svår och obanad terräng, för att fienderna inte skulle få tillfälle att bringa leden i oordning med pilar, som de använder mycket skickligt, eftersom buskarna skyddade dem. Den första, andra och tredje legionen ordnade bajrarna, som anfördes av hertig Henriks befälhavare (prefecti). Ty han själv var under tiden borta från kriget, eftersom han led av en kroppslig sjukdom, av vilken han också dog. Den fjärde ordnade frankerna, vars ledare och förvaltare var hertig Cuonradus. I den femte, som var den största och som också kallades den kungliga, var fursten själv, omgiven av utvalda ur alla krigarnas tusenden och av ivrig ungdom, och framför honom ängeln, hos vilken segern vilar [osäker tolkning], omsluten av en tät skara. Den sjätte och sjunde bildade schwabarna, som anfördes av Burchardus, med vilken kungens broders dotter var gift. I den åttonde var böhmarna, tusen utvalda krigare, bättre utrustade med vapen än med lycka; i den var också all packning och allt tross, som om den vore den säkraste, eftersom den var den sista. Men saken gick annorlunda än man trodde. Ty ungrarna gick utan att dröja över floden Lech, och genom att gå runt hären började de ansätta den sista legionen med pilar; och sedan de gjort ett anfall under väldigt skrikande, dödat eller tillfångatagit andra och bemäktigat sig all packning, tvingade de de övriga beväpnade i den legionen att fly. På liknande sätt angrep de den sjunde och den sjätte, fällde mycket många av dem och drev dem på flykt. Men när kungen förstod att striden var framför honom och att de sista leden bakom ryggen var i fara, sände han hertigen med den fjärde legionen, och han ryckte loss fångarna, tog tillbaka bytet och drev bort fiendernas plundrande skaror. Sedan motståndarnas plundrande skaror slagits överallt, återvände hertig Cuonradus med segerrika fälttecken till kungen. Och på ett underbart sätt fullbordade han triumfen med nya krigare, nästan okunniga i krigföring, medan de veteraner som var vana vid segerns ära dröjde. 45. Medan detta skedde i Bayern stred ståthållaren (preses) Thiadricus med växlande framgång mot barbarerna. När han försökte inta en av deras städer, förföljde han motståndarna ända till portens ingång och tvingade in dem innanför muren, sedan förstaden (oppidum) bemäktigats och bränts och allt som fanns utanför muren tagits eller dödats; när han, sedan branden redan slocknat, vände tillbaka och hälften av krigarna hade gått över det kärr som låg intill staden, såg slaverna att våra män befann sig i trångmål och på grund av platsens svårighet varken hade möjlighet att strida eller utrymme att fly, och de följde efter dem bakifrån när de vände tillbaka, under stort skrikande; de dödade omkring femtio män av dem, och våra män tog till en skamlig flykt. ## bok III, kap. 46 (MGH s. 126–128) (maskinöversättning) 46. Under tiden grep en väldig fruktan hela Sachsen, som darrade för kungen och hans här på grund av denna motgång. Dessutom skrämde oss ovanliga järtecken. Kyrkor skakades till sist på många ställen av en våldsam storm och injagade mycket stor fasa [osäker tolkning] hos dem som såg och hörde det; präster av båda könen omkom genom blixtnedslag, och mycket annat inträffade vid den tiden som är förskräckligt att berätta och som vi därför måste förbigå. När kungen såg att stridens hela tyngd nu stod framför honom talade han för att uppmuntra sina följeslagare på detta sätt: ”Att vi behöver gott mod i denna så stora nöd, mina krigare, ser ni själva, ni som har fienden inte långt borta utan rakt framför er. Ty hittills har jag, med era oförtrutna händer och alltid obesegrade vapen, gloriöst segrat överallt utanför mitt land och välde, och skall jag nu i mitt eget land och mitt eget rike vända ryggen till? Vi överträffas, jag vet det, i mängd, men inte i tapperhet, inte i vapen. Ty vi vet att de till största delen är helt blottade på alla vapen och, vilket är vår största tröst, på Guds hjälp. För dem är djärvheten den enda muren, för oss hoppet och det gudomliga beskyddet. Det vore nu en skam om vi, som är herrar över nästan hela Europa, gav oss åt fienderna. Låt oss hellre, mina krigare, om slutet är nära, dö ärofullt i strid än leva ett trälaktigt liv underkastade fienderna eller i varje fall som onda djur gå under genom strypning. Jag skulle tala mer, mina krigare, om jag visste att tapperheten eller djärvheten i era sinnen ökades genom ord. Låt oss nu hellre börja samtalet med svärd än med tungor.” Och sedan han sagt detta grep han skölden och den heliga lansen och vände själv först hästen mot fienderna, och utförde den modigaste krigarens och den bäste fältherrens tjänst. De djärvare av fienderna gjorde först motstånd, men när de såg sina kamrater vända ryggen till blev de bestörta, blandades med våra och dräptes. Av de övriga gick somliga, sedan deras hästar blivit utmattade, in i de närmaste byarna (villae), och omringade av beväpnade brändes de upp tillsammans med husens väggar; andra simmade över den närbelägna floden, och när den andra stranden inte bar dem som försökte klättra upp, sveptes de med av floden och omkom. Den dagen intogs lägret och alla fångar ryckta loss; den andra och tredje dagen förintades den återstående mängden av de närbelägna städerna i den grad att ingen eller knappt någon kom undan; men segern över ett så vilt folk var inte så oblodig. ## bok III, kap. 47 (MGH s. 128) (maskinöversättning) 47. Ty medan hertig Cuonradus stred tappert, upphettad av sinnets glöd och av solens hetta, som var mycket stark den dagen, och medan han, sedan pansarets snören lossats, sökte svalka, föll han genom ett sår av en pil som trängt in framifrån i strupen. Hans kropp togs enligt kungens befallning omhand med heder och fördes till Worms och begravdes där, en man stor och berömd i all själens och kroppens dygd, under alla frankers gråt och klagan. ## bok III, kap. 48 (MGH s. 128) (maskinöversättning) 48. Tre hertigar av ungrarnas folk tillfångatogs och fördes till hertig Henrik och straffades, som de förtjänade, med en ond död, ty de hängdes och dog. ## bok III, kap. 49 (MGH s. 128–129) (maskinöversättning) 49. Kungen, som blivit ärorik genom den berömda triumfen, hälsades av hären som fäderneslandets fader och imperator; sedan därefter hedersbetygelser och värdiga lovsånger hade påbjudits åt den högsta gudomen i alla kyrkor, och han genom budbärare hade meddelat detsamma till sin heliga moder, återvände han som segrare till Sachsen under jubel och största glädje och togs mycket villigt emot av sitt folk. Ty ingen kung hade under tvåhundra år före honom fått glädjas åt en så stor seger. [Ty de var själva borta från ungrarkriget, eftersom de var sparade för striden mot slaverna]. ## bok III, kap. 50 (MGH s. 129–130) (maskinöversättning) 50. När alltså, som vi berättat ovan, Wichmannus inte förmådde avlägga räkenskap mot sin farbroder, hölls han i förvar inom pfalzen. Men när kungen ville bege sig till Bayern, vägrade han under föregiven sjukdom att följa med; därför blev han förmanad av kejsaren, att denne, när han var övergiven av fader och moder, hade tagit honom till sig i söners ställe och frikostigt uppfostrat honom och befordrat honom till faderns värdighet, och han bad honom att inte vålla honom besvär, eftersom han tyngdes av mycket annat. När kejsaren inte hörde något nyttigt härpå drog han bort och anförtrodde honom åt greve Ibo. Sedan han vistats med denne några dagar, bad han därefter att få gå till skogen för att jaga. Där tog han med sig sina gömda följeslagare och drog till fäderneslandet, och sedan han intagit några städer förenade han Ecberhtus med sig och grep till vapen mot kejsaren. Men genom hertig Herimannus driftighet betvingades de lätt och tvingades över Elbe. När de märkte att de inte kunde stå emot hertigen, förenade de med sig två barbarernas underkungar (subreguli), som redan länge varit fientliga mot sachsarna, Nacco och hans broder. ## bok III, kap. 51 (MGH s. 130–131) (maskinöversättning) 51. Sedan hertigen fört ut hären påträffades de i den stad som kallas Suithleiscranne. Och det var nära att de hade tagits tillsammans med staden, om de inte hade väckts av någons rop och rusat till vapen; men sedan omkring fyrtio beväpnade dödats framför stadsporten och han bemäktigat sig de dödades byte, drog hertig Herimannus bort. De som hjälpte honom var ståthållaren (preses) Henrik med sin broder Sigifridus, framstående och starka män, utmärkta i fred och i krig. Detta skedde i början av fyrtiodagarsfastan. ## bok III, kap. 52 (MGH s. 131–132) (maskinöversättning) 52. Men efter den närmaste påsken bröt barbarerna in i landet, med Wichmannus som anförare, men endast för ogärningar, inte för befäl. Utan dröjsmål kom också hertig Herimannus själv med en militär styrka; och när han såg att fiendernas här var tung och att han själv hade mycket små krigsstyrkor, eftersom inbördeskriget trängde på, ansåg han det klokare att skjuta upp striden när läget var så osäkert, och att befalla mängden, som i mycket stort antal hade strömmat samman i en enda stad, eftersom de misstrodde de övriga, att på vilket sätt de än kunde be om fred. Detta råd tog krigarna mycket illa upp, och främst Sigifridus, som var en mycket hård krigare. Cocarescemiernas medborgare gjorde dock som hertigen hade befallt och fick fred på det villkoret att de fria med hustrur och barn skulle stiga upp på muren obeväpnade, medan de ofria och all egendom lämnades åt fienderna mitt i staden. När barbarerna störtade in i staden, kände en av dem igen sin träl i en frigiven mans hustru; och när han försökte rycka henne ur mannens hand, fick han ett knytnävsslag och ropade att överenskommelsen var bruten från sachsarnas sida. Därför hände det att alla vände sig till dråp och inte lämnade någon kvar, utan dödade alla som var vuxna och förde mödrarna med barnen bort som fångar. ## bok III, kap. 53 (MGH s. 132–133) (maskinöversättning) 53. Kejsaren, som ivrade att hämnas detta brott, drog, sedan segern över ungrarna redan var vunnen, fientligt in i barbarernas landskap. Man rådslog om de sachsare som hade sammansvurit sig med slaverna, och det dömdes att Wichmannus och Ecberhtus borde betraktas som offentliga fiender, men att de övriga skulle skonas, om de ville återvända till de sina. Där fanns också en beskickning från barbarerna, som meddelade att de som bundsförvanter ville betala tribut enligt sedvänja, men för övrigt ville behålla herraväldet över landet; på detta villkor ville de ha fred, annars skulle de strida med vapen för friheten. Kejsaren svarade härpå att han visserligen ingalunda nekade dem fred, men att han på inget sätt kunde ge den, om de inte gottgjorde den begångna oförrätten med värdig hedersbetygelse och bot. Och han förde hären genom de landskapen under härjning och mordbrand av allting, tills han till sist, sedan han slagit läger vid floden Raxa, som är mycket svår att ta sig över på grund av kärren, blev omringad av fienderna. Ty bakom honom spärrades vägen av hopfällda trädstammar, och den bevakades av en skara beväpnade. Framför honom fanns floden och kärret intill floden och slaven med en väldig här, som hindrade krigarna både från arbete och från marsch. Hären plågades också av andra olägenheter, av sjukdom liksom av hunger. Medan sådant pågick under flera dagar, sändes greve Gero till barbarernas furste, som kallades Stoinef, för att han skulle överlämna sig åt kejsaren: genom detta skulle han vinna en vän och inte få erfara en fiende. ## bok III, kap. 54 (MGH s. 133–134) (maskinöversättning) 54. Ty hos Gero fanns många goda egenskaper: kunnighet i krigföring, goda råd i medborgerliga angelägenheter, tillräckligt med vältalighet, mycket kunskap, och han var en som visade sin klokhet mer i handling än i ord; driftighet i att förvärva, frikostighet i att ge och, vilket var det bästa, god iver för gudstjänsten. Ståthållaren (preses) hälsade alltså barbaren över kärret och floden, som kärret låg intill. Slaven svarade honom likadant. Till honom sade ståthållaren: ”Det vore nog för dig om du förde krig mot en av oss, av min herres tjänare, och inte också mot min herre kungen. Vilken här, vilka vapen har du, så att du vågar sådant? Om ni har någon tapperhet, någon skicklighet, någon djärvhet, så ge oss plats att gå över till er, eller låt oss låta er komma hit, och låt kämpens styrka visa sig på jämn mark.” Slaven skar tänder på barbariskt vis, spydde ut många smädelser och hånade Gero och kejsaren och hela hären, eftersom han visste att den var tyngd av många besvär. Gero, som var av mycket brinnande sinne, blev upprörd härav och sade: ”Morgondagen skall visa om du och ditt folk är starka i krafter eller inte. Ty i morgon skall ni utan tvivel se oss drabba samman med er.” Gero hade visserligen länge ansetts berömd för många utmärkta gärningar, men nu förkunnades han överallt som stor och ryktbar, eftersom han med stor ära hade besegrat de slaver som kallas ukrer. Gero återvände till lägret och berättade vad han hade hört. Men kejsaren steg upp under natten och befallde att man skulle utmana till strid med pilar och andra maskiner, och som om man ville ta sig över floden och kärret med våld. Men slaverna, som efter gårdagens hot inte trodde något annat, sammansvor sig likaledes till strid och försvarade övergången av alla krafter. Men Gero gick med sina vänner ranerna [osäker tolkning] ned ungefär en mil från lägret, byggde utan fiendens vetskap snabbt tre broar och sände bud till kejsaren och kallade dit hela hären. När barbarerna såg detta skyndade också de att möta legionerna. Barbarernas fotfolk, som sprang en längre väg och gick i strid, blev upplösta av utmattning och vek snabbt för krigarna; och utan dröjsmål höggs de ned medan de sökte skydd i flykten. ## bok III, kap. 55 (MGH s. 134–135) (maskinöversättning) 55. Men Stoinef väntade med ryttarna på en hög kulle på sakens utgång. När han såg sina kamrater ta till flykten flydde också han, och påträffad i en lund med två väpnare av en krigare vars namn var Hosed, blev han, utmattad av kampen och berövad sina vapen, halshuggen. Den ene av väpnarna togs levande och fördes av samme krigare till kejsaren tillsammans med underkungens (regulus) huvud och vapen. Därefter ansågs Hosed berömd och framstående. Lönen för en så berömd gärning var en kejserlig gåva med avkastningen av tjugo hufer (mansi). Den dagen intogs fiendernas läger, och många dödliga dödades eller tillfångatogs, och dråpet drog ut till långt in på natten. Följande dag sattes underkungens huvud upp på fältet, och runt det halshöggs sjuhundra fångar, och hans rådgivare fick ögonen utstuckna och berövades tungan och lämnades hjälplös mitt bland liken. Men Wichmannus och Ecberhtus, som var medvetna om sina brott, begav sig till Gallien och kom undan genom flykt till hertig Hugo. ## bok III, kap. 56 (MGH s. 135) (maskinöversättning) 56. Kejsaren, som blivit ärorik och berömd genom täta segrar, förvärvade både fruktan och gunst hos många kungar och folk. Därför tog han emot mycket många sändebud, nämligen romares, grekers och saracenernas, och genom dem gåvor av olika slag, kärl av guld och silver, också av brons och utmärkta genom arbetets underbara mångfald, glaskärl, även av elfenben, och täcken gjorda på alla sätt, balsam och kryddor av alla slag, djur som sachsarna förut aldrig sett, lejon och kameler, apor och strutsar; och alla kristnas angelägenheter och hopp runt omkring var satta till honom. ## bok III, kap. 57 (MGH s. 135–136) (maskinöversättning) 57. Men Liudulfus, kejsarens son, lämnade, eftersom han ville hålla trohet mot sina vänner, fäderneslandet och drog med dem till Italien; och sedan han varit verksam där nästan ett helt år, dog han sin sista dag och lämnade genom sitt sår ett svårt sår åt hela frankernas välde. Hans likfärd ombesörjdes av krigarna med tillbörlig heder, och hans kropp fördes från Italien till Mainz och begravdes i martyren Albanus basilika under många folks sorg och klagan. Han lämnade efter sig en son, utmärkt med faderns namn. ## bok III, kap. 58 (MGH s. 136) (maskinöversättning) 58. Breven om hans död fördes till kejsaren när han var på det fälttåg på vilket han stred mot redarierna; därför utgöt han mycket många tårar över sonens död; för övrigt anförtrodde han, som ännu ordnade sitt välde, det troget åt Gud, allt tings styresman. ## bok III, kap. 59 (MGH s. 136) (maskinöversättning) 59. Vid samma tid visste Wichmannus att Sachsen var tomt på krigare, och han drog från Gallien och tog sig i hemlighet in i Sachsen, besökte åter sitt hem och sin hustru och störtade sig därifrån åter in bland främlingarna. Men Ecberhtus togs till nåder genom den store prelaten Bruns förmedling. ## bok III, kap. 60 (MGH s. 136) (maskinöversättning) 60. En här fördes mot Wichmannus för tredje gången och uppnådde med nöd att han togs emot på Geros och hans sons trohet, och att de hos kejsaren utverkade att han med kejserlig nåd skulle få åtnjuta fäderneslandet och sin hustrus arv. Utan att det befallts avlade han en förskräcklig ed att han aldrig i råd eller handling skulle göra något orätt mot kejsaren och kejsarens rike. Sedan han så gett sin trohet släpptes han i frid och uppmuntrades av kejsaren med goda löften. ## bok III, kap. 61 (MGH s. 136–137) (maskinöversättning) 61. Sedan nedgörandet av barbarerna fullbordats visade sig det året underbara ting, nämligen korstecken på mycket mångas kläder. När de sågs blev mycket många slagna av en hälsosam fruktan och bävade för motgångar, och de rättade också till stor del många laster. Det fanns också de som tolkade dem som kläders spetälska, eftersom en därpå följande spetälska fördärvade många dödliga. Men de visare förkunnade att korsets tecken hade förebådat frälsning och seger, och åt dem ger också vi vårt troende bifall. ## bok III, kap. 62 (MGH s. 137) (maskinöversättning) 62. Vid den tiden började också kejsaren själv att bli sjuk, men genom förtjänsterna hos de heliga, åt vilka han ständigt visar trogen tjänst, och främst genom beskydd av den berömde martyren Vitus, till vilken han öppnade sin mun [osäker tolkning], tillfrisknade han från sjukdomen och skänktes åt världen som en ytterst klar sol efter mörkret, till all prydnad och glädje. ## bok III, kap. 63 (MGH s. 137–139) (maskinöversättning) 63. Sedan alltså angelägenheterna ordnats på tillbörligt sätt i hela Franken och Sachsen och bland grannfolken runt omkring, beslöt han att bege sig till Rom och drog till Langobardiet. Hur han alltså sände langobardernas kung Bernharius, som belägrats i två år, sedan han tillfångatagits med hustru och söner, i landsflykt, besegrade romarna i två strider och intog Rom, underkastade sig beneventanernas hertigar, övervann grekerna i Kalabrien och Apulien, öppnade silverådror i det sachsiska landet och hur storslaget han tillsammans med sin son utvidgade väldet, det tillkommer inte vår ringhet att utsäga, utan, som jag förutsade i historiens början, må det räcka att jag har arbetat så mycket i trogen hängivenhet. För övrigt må den stora hängivenheten mot din glans och höghet, som din faders och broders upphöjdhet har lämnat åt fäderneslandet till all ära och åt oss till tröst, förhärliga det ringa verket. Men låt inbördeskrigets slut vara bokens slut. ## bok III, kap. 64 (MGH s. 139–141) (maskinöversättning) 64. Men sedan Wichmannus återgetts åt fäderneslandet höll han sig lugn, så länge han väntade på kejsarens ankomst. Men när dennes återkomst drog ut, begav han sig till de nordliga delarna, som om han ville anstifta krig på nytt tillsammans med danernas kung Harald. Men denne lät meddela honom att, om han dödade hertigen eller någon annan av furstarna, skulle han veta att han utan svek ville förena honom med sig, annars skulle han inte tvivla på att han hade drivit saken svekfullt. Under tiden röjdes hans rövarstreck av en förbipasserande köpman, och några av hans följeslagare greps och dömdes av hertigen som de som handlat mot staten och miste livet genom strypning. Men han själv kom med nöd undan med sin broder. 65. Danerna var sedan gammalt kristna, men tjänade ändå avgudar enligt hednisk sed. Det hände sig att en tvist om gudarnas dyrkan uppstod vid ett gästabud i kungens närvaro, då danerna hävdade att Kristus visserligen var en gud, men att det fanns andra gudar som var större än han, eftersom de genom sig själva visade människorna mäktigare tecken och under. Mot detta vittnade en viss klerk, som nu för ett andligt liv som biskop, vid namn Poppa, att det fanns en enda sann Gud, Fadern med den enfödde Sonen, vår Herre Jesus Kristus, och den helige Ande, men att avgudabilderna var demoner och inte gudar. Men kung Harald, som sägs ha varit snar att höra och sen att tala, frågade om han ville bevisa denna tro med sin egen person. Han svarade utan att tveka att han ville det. Kungen befallde att klerken skulle hållas i förvar till nästa dag. När morgonen kommit befallde han att ett järn av väldig tyngd skulle glödgas i eld, och han befallde klerken att för den katolska trons skull bära det glödande järnet. Kristi bekännare grep utan tvekan järnet och bar det så långt som kungen själv bestämde. Han visade sin hand oskadd för alla och gjorde den katolska tron trovärdig för alla. Härpå omvände sig kungen och beslöt att Kristus ensam skulle dyrkas som Gud, befallde de underlydande folken att förkasta avgudarna och visade därefter Guds präster och tjänare tillbörlig heder. Men också detta tillskrivs med rätta din faders dygder, genom vars driftighet kyrkorna och prästerskapets ordningar har strålat så klart i dessa trakter. ## bok III, kap. 66 (MGH s. 141) (maskinöversättning) 66. Greve Gero, som inte hade glömt sin ed, återlämnade alltså Wichmannus, när han såg att han anklagades och visste att han var skyldig, åt barbarerna från vilka han hade tagit honom. Mottagen av dem med glädje nötte han ned de barbarer som bodde längre bort genom täta strider. Kung Misaca, under vars makt de slaver stod som kallas licicaviker, besegrade han två gånger och dödade hans broder, och han tvingade av honom ett stort byte. ## bok III, kap. 67 (MGH s. 141–142) (maskinöversättning) 67. Vid samma tid besegrade också ståthållaren (preses) Gero de slaver som kallas lusicer med stor kraft och tvingade dem till yttersta träldom, dock inte utan ett svårt sår på honom själv och fall för hans brorson, en utmärkt man, och också för mycket många andra adliga män. ## bok III, kap. 68 (MGH s. 142–143) (maskinöversättning) 68. Hertig Herimannus hade två underkungar (subreguli), mellan vilka fiendskap hade lämnats i arv från fäderna; den ene hette Selibur, den andre Mistav. Selibur härskade över waarerna, Mistav över abodriterna. Medan de mycket ofta anklagade varandra, blev Selibur till sist överbevisad och dömd av hertigen att betala femton talenter silver. Han tog denna dom illa upp och tänkte gripa till vapen mot hertigen. Men eftersom hans krigsstyrkor inte räckte till, sände han en beskickning och begärde hjälp av Wichmannus mot hertigen. Denne, som inte ansåg något angenämare än att kunna vålla sin farbroder något besvär, kom snabbt med sina följeslagare till slaven. Men så snart Wichmannus togs emot i staden, omringades staden genast med belägring av fienden. Också hertigen förde en här och belägrade staden. Under tiden gick Wichmannus, av en slump eller av klokt beräknat råd vet jag inte, ut ur staden med några få, som för att skaffa sig hjälp från danerna. Det dröjde några få dagar, tills födan för krigarna och fodret för dragdjuren tog slut. Det fanns också de som sade att slaven visserligen förde en sken av krig, men inte verkligt krig. Det vore på alla sätt otroligt att en människa som från barndomen var van vid krig skulle ha haft sina krigsförberedelser så dåligt ordnade; utan att hertigen hade smitt denna plan för att på vilket sätt han än kunde besegra sin brorson, så att denne åtminstone i fäderneslandet skulle återvinna den räddning som han helt hade förlorat bland hedningarna. Stadsborna, tyngda av hunger och av boskapens stank, tvingades alltså gå ut ur staden. Hertigen talade strängt till slaven och anklagade honom för trolöshet och hans usla gärningar, och fick av honom detta svar: ”Varför anklagar du mig för trolöshet?” sade han. ”Se, de som varken du eller din herre kejsaren har kunnat besegra, står här obeväpnade genom min trolöshet.” Härpå teg hertigen och berövade honom landet under hans välde och överlämnade hela hans makt åt hans son, som han tidigare tagit emot som gisslan. Wichmannus krigare straffade han med olika straff, stadens byte skänkte han åt sina krigare, och med en gjuten bronsbild av Saturnus, som han där fann bland stadens andra byten, gav han folket ett stort skådespel och återvände som segrare till fäderneslandet. ## bok III, kap. 69 (MGH s. 143–148) (maskinöversättning) 69. Då Wichmannus hörde att staden var intagen och hans följeslagare hårt drabbade, kastade han sig åter in bland hedningarna österut och förhandlade med de slaver som kallas Vuloini om hur de skulle angripa Misaca, kejsarens vän, med krig; detta blev på intet sätt dolt för denne. Han sände bud till Bolizlavus, böhmarnas kung – denne var nämligen hans svärson – och fick av honom två ryttarskaror. När Wichmannus hade fört sin här mot honom, sände han först fotfolket mot honom. Och då dessa på hertigens befallning så småningom flydde undan för Wichmannus, drogs denne längre bort från lägret; ryttarna sändes in i ryggen på honom, och med en signal uppmanar han de flyende att vända tillbaka mot fienden. Då Wichmannus trängdes både framifrån och bakifrån försökte han ta till flykten. Han beskylls därför av sina följeslagare för brottslighet, eftersom han själv hade eggat dem till strid och, i förtröstan på sin häst, lätt skulle ta till flykten när det blev nödvändigt. Tvungen steg han därför av hästen, inledde till fots striden tillsammans med följeslagarna och försvarade sig den dagen manligt kämpande med vapen. Men av fastan och den långa väg som han hade gått beväpnad under hela natten var han redan uttröttad, när han på morgonen med endast ett fåtal kom in på en viss gårdsplan. När fiendernas stormän hade funnit honom, kände de av hans vapen igen att han var en framstående man. Och tillfrågad av dem vem han var, tillkännagav han att han var Wichmannus. Då uppmanade de honom att lägga ned vapnen. De lovar honom därefter på sin tro att han skulle föras oskadd till deras herre och att de skulle utverka hos denne att han återlämnade honom välbehållen till kejsaren. Fastän han befann sig i yttersta nöd var han inte oförgätlig om sin forna ädelhet och tapperhet; han försmådde att räcka sådana män sin hand, men bad dem dock att anmäla honom för Misaca: åt honom ville han lägga ned vapnen, åt honom räcka sin hand. Medan de själva går till Misaca omringar honom en otalig hop och angriper honom häftigt. Men han själv, fastän trött, fällde många av dem, tog till slut sitt svärd och överlämnade det åt den förnämste av fienderna med dessa ord: ”Tag”, sade han, ”detta svärd och för det till din herre, så att han må behålla det som tecken på seger och sända det till kejsaren, sin vän, så att denne må veta att han antingen kan håna en dödad fiende eller åtminstone begråta en frände.” Och sedan han sagt detta vände han sig mot öster, bad som han förmådde till Herren på sitt fäderneslands språk och utgöt sin själ, uppfylld av många lidanden och vedermödor, åt allas skapares barmhärtighet. Detta blev Wichmannus slut, och ett sådant slut fick nästan alla som grep till vapen mot kejsaren [din fader]. 70. Sedan kejsaren hade tagit emot Wichmannus vapen och därmed blivit förvissad om hans död, skrev han ett brev till hertigarna (duces) och ämbetsmännen (prefecti) i Sachsen på detta sätt: ”Otto, genom Guds vilja kejsare och augustus, till hertigarna Herimannus och Thiadricus och de övriga ämbetsmännen i vårt rike, allt kärt. Med Guds vilja går välfärd och allt framgångsrikt helt och hållet för sig. För övrigt kommer till oss sändebud från kungen i Konstantinopel, framstående nog i värdighet, som, så vitt vi har förstått, i hög grad söker fred. Hur saken än utvecklas kommer de med Guds vilja på intet sätt att våga angripa oss med krig. Provinserna Apulien och Kalabrien, som de hittills har innehaft, kommer de att avstå, om vi inte kommer överens. Men om de rättar sig efter vår vilja, så att de denna sommar sänder bruden tillsammans med vår namne till Francia, skall vi med Gud som följeslagare ta vägen genom Fraxanetum för att förgöra saracenerna och så, är vår plan, komma till er. Vidare vill vi att redarerna (Redares), om de, som vi har hört, har lidit ett så stort nederlag – ni vet ju hur ofta de har brutit sin tro och vilka oförrätter de har tillfogat –, inte får någon fred med er. Därför skall ni, sedan ni har överlagt om detta med hertig Herimannus, med all kraft gå på, så att ni med deras förintelse gör slut på verket. Själva skall vi, om det blir nödvändigt, dra mot dem. Vår son har vid Herrens födelse av den salige apostoliske fadern mottagit kronan till kejserlig värdighet. Skrivet den 15 dagen före februari kalendae i Kampanien nära Capua.” Sedan detta brev hade lästs upp vid en sammankomst av folket på den plats som kallas Werla inför furstarna och en mängd allmoge, ansåg man att den fred som redan hade givits redarerna borde bestå, eftersom kriget mot danerna då var trängande och eftersom styrkorna inte räckte till för att föra två krig på samma gång. ## bok III, kap. 71 (MGH s. 148) (maskinöversättning) 71. Kejsaren, som satte full tilltro till grekernas sändebud, sände därför en del av hären med åtskilliga förnäma män till den överenskomna platsen, där flickan enligt sändebudens löfte skulle överlämnas åt dem och med heder föras till hans son. Men grekerna vände sig till sina fäders konster – de hade nämligen nästan från världens begynnelse varit herrar över mycket många folk, och dem som de inte kunde besegra med tapperhet övervann de med list – och föll plötsligt över de oförberedda, som inte misstänkte något ont, plundrade lägret, dödade många och tog många till fånga, som de också förde fram till sin kejsare i Konstantinopel. De som kunde fly vände tillbaka till kejsaren och berättade vad som hade hänt. ## bok III, kap. 72 (MGH s. 148–149) (maskinöversättning) 72. Upprörd över detta sände han, för att tvätta bort denna skam, med en stark styrka framstående män, som redan ofta hade vunnit berömmelse i inhemska och utländska angelägenheter, Guntharius och Sigifridus, till Kalabrien. Men grekerna, som var uppblåsta av sin föregående seger och mindre försiktiga, föll i deras händer; sedan en otalig mängd av dem hade huggits ned, tog de dem som återstod till fånga och lät dem, med avskurna näsor, återvända till Nya Rom. De avpressade grekerna tribut i Kalabrien och Apulien, och sedan de genom en sådan seger hade blivit berömda och berikats med fiendernas byte, vände de tillbaka till kejsaren. ## bok III, kap. 73 (MGH s. 149–150) (maskinöversättning) 73. Men när folket i Konstantinopel hörde att de egna hade stridit illa, reste de sig mot sin kejsare och dödade honom, genom hans egen hustrus anslag, i ett bakhåll av en viss krigare, och de utsåg krigaren till kejsardömet i sin herres ställe. Den insatte kungen frigav genast fångarna och sände flickan med en stor här och lysande gåvor till kejsaren. Denne överlämnade henne genast åt sin son, och sedan bröllopet hade firats storslaget gjorde han hela Italien och Germanien gladare över detta. Vid den tid då detta tilldrog sig i Italien styrde översteprästen Wilhelmus, en vis och förståndig man, from och vänlig mot alla, frankernas rike, som hans fader hade anförtrott honom. ## bok III, kap. 74 (MGH s. 150–151) (maskinöversättning) 74. Hans moder var, fastän främling, dock född av ädel släkt. När han hade hört att kejsarens moder, en kvinna av underbar helighet vid namn Mahthilda, hade börjat bli sjuk, och medan han väntade på hennes begravning, gick han med sin egen död före hennes. Om vi vill säga något till hennes lov kommer vi till korta, ty en så stor kvinnas dygd överträffar allt vårt ringa förstånds framställning. Vem skulle värdigt kunna skildra hennes vaksamhet om gudstjänsten? Varje natt fyllde hon på alla sätt och av alla slag sin kammare med de gudomliga sångernas melodi. Hon hade nämligen en kammare närmast kyrkan, i vilken hon vilade en kort stund; därifrån steg hon upp varje natt och gick in i kyrkan, medan sångare och sångerskor var uppställda på tre sätt, inne i kammaren, framför dörrarna och på vägen, för att lova och välsigna den gudomliga mildheten; själv väntade hon inne i kyrkan, ihärdig i vakor och böner, på den högtidliga mässan. Därefter besökte hon de sjuka varhelst hon hörde om dem i grannskapet och gav dem vad de behövde; därefter räckte hon de fattiga sin hand; därefter tog hon med all frikostighet emot gästerna, som alltid fanns där; ingen lät hon gå utan vänligt tilltal, och nästan ingen lämnade hon tomhänt utan små gåvor eller nödvändig hjälp. Ofta sände hon det nödvändiga till vägfarande som hon på långt håll fick syn på från kammaren. Fastän hon utövade sådana gärningar mycket ödmjukt dag och natt, minskade hon dock ingenting av den kungliga äran; och som det står skrivet: fastän hon satt som en drottning med folket omkring sig, var hon dock alltid och överallt de sörjandes tröstarinna. Alla tjänare i huset, trälar och tjänstekvinnor, undervisade hon i olika konster och även i läsning och skrift; ty hon kunde själv läsa och skriva, vilket hon efter kungens död lärde sig tillräckligt väl. Om jag alltså ville berätta om alla hennes dygder skulle tiden inte räcka; om Homeros eller Maros vältalighet stod mig till buds skulle den inte förslå. Mätt på dagar, full av all ära, full av goda gärningar och allmosor, och sedan hon hade fördelat alla sina kungliga rikedomar åt Guds tjänare och tjänarinnor och åt de fattiga, återgav hon alltså sin själ åt Kristus den andra dagen före idus i mars. Vid samma tid slutade också Bernhardus sin sista dag, som av hela folket prisades som den på sin tid värdigaste av prästämbetet. Ingen må klandra oss för att vi har framfört ett fromt rykte om detta, så länge vi inte faller för sanningens fara. Vi har nämligen hört av en viss eremit att han, i anden eller i en uppenbar syn, det vet jag inte, hade sett drottningens och biskopens själar föras till himlen av en oändlig mängd änglar med outsäglig härlighet. ## bok III, kap. 75 (MGH s. 151–153) (maskinöversättning) 75. Då kejsaren hade hört om sin moders och sin sons och de övriga förnäma männens död – ty även Gero, en stor och mäktig man, hade redan tidigare avlidit –, beslöt han att avstå från fälttåget mot Fraxanetum och, sedan han ordnat angelägenheterna i Italien, återvända till fäderneslandet. Ryktet nådde honom också att flera av sachsarna skulle ha velat göra uppror; eftersom detta var gagnlöst anser vi det inte heller värt att berätta. Han drog alltså ut ur Italien med stor ära, sedan han hade tagit langobardernas kung till fånga, övervunnit grekerna och besegrat saracenerna; med de segerrika ryttarskarorna drog han in i Gallien för att därifrån gå över till Germanien och fira nästa påsk på den berömda platsen Quedlinburg; där kom en mängd människor av olika folk samman och firade med stor glädje att han med sin son hade återkommit till fäderneslandet. Sedan han hade stannat där sjutton dagar, inte mer, drog han därifrån för att fira Herrens himmelsfärd i Merseburg. Men sorgsen vandrar han genom dessa trakter på grund av den utmärkte mannen hertig Herimannus död, som genom sitt förstånd och sin rättvisa och sin underbara vaksamhet i inre och yttre angelägenheter lämnade ett evigt minne efter sig för alla kommande dödliga [osäker tolkning]. Sedan han hade tagit emot sändebud från Afrika, som besökte honom med kunglig hedersbetygelse och gåva, lät han dem stanna hos sig. Den tredje veckodagen före pingst kom han till den plats som kallas Miminlevu. Följande natt steg han enligt sin sed upp ur sängen vid gryningen och deltog i natt- och morgonlovsångerna. Därefter vilade han en liten stund; sedan mässan hade firats räckte han enligt sin sed de fattiga sin hand, åt lite och vilade åter i sängen. När det var dags gick han ut och satte sig glad och munter till bords. När måltiden var avslutad deltog han i vesperlovsången; när evangeliets lovsång var avslutad började han redan bli het och utmattad. När furstarna som stod omkring honom märkte detta satte de honom på en stol. När han lutade huvudet som om han redan hade dött väckte de honom till liv igen; och sedan han hade begärt och mottagit sakramentet av den gudomliga kroppen och blodet, överlämnade han utan en suck med stor stillhet, under de gudomliga förrättningarna, sin sista ande åt allas skapares barmhärtighet. Han bärs därifrån in i sovkammaren; och då det redan var sent tillkännages hans död för folket. Folket talade mycket till hans lov och i tacksägelse och erinrade om att han hade styrt sina undersåtar med faderlig fromhet, befriat dem från fiender, med vapen besegrat de högmodiga fienderna avarer, saracener, daner och slaver, underkuvat Italien, förstört gudarnas helgedomar hos de närboende folken och inrättat kyrkor och ordningar av tjänare; och medan de inbördes förde fram mycket annat gott ägnade de sig åt den kungliga begravningen. ## bok III, kap. 76 (MGH s. 153–154) (maskinöversättning) 76. När det sedan hade blivit morgon räckte de, fastän han redan för länge sedan hade smorts till kung och av den salige apostoliske fadern utsetts till kejsare, kejsarens son, hela kyrkans enda hopp, sina händer i kapp med varandra som vid början, lovade honom sin trohet och bekräftade sitt bistånd mot alla motståndare med krigaredar. Sedan han alltså på nytt av hela folket hade valts till furste, förde han sin faders kropp till den stad som han själv storslaget hade byggt, vid namn Magdeburg. Kejsaren av romarna, folkens kung, dog alltså den 7 maj (Nonis Maii), den fjärde veckodagen före pingst, och lämnade åt eftervärlden många och lysande minnesmärken över gudomliga och mänskliga ting. HÄR SLUTAR TREDJE BOKEN OM SACHSARNAS BEDRIFTER.