# Vita Anskarii > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Vita Anskarii (verk:vita_anskarii) - **Upphov:** Rimbert - **Datering:** 0865/0876 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## inledning (MGH s. 18) (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR EN LITEN BOK SOM INNEHÅLLER LIVET ELLER GÄRNINGARNA OCH DÖDEN FÖR HERR ANSGAR, NORDALBINGERNAS FÖRSTE ÄRKEBISKOP (ARCHIEPISCOPUS) OCH DEN HELIGA APOSTOLISKA STOLENS LEGAT (LEGATUS) TILL SVEARNA OCH DANERNA OCH ÄVEN TILL SLAVERNA OCH DE ÖVRIGA FOLK I NORDENS TRAKTER SOM ÄNNU LEVER UNDER HEDNISK SED. ## kap. 1 (MGH s. 18–20) (maskinöversättning) 1. Till de allra heligaste herrarna, de fäder och bröder som med synnerlig vördnad i Kristi kärlek bör ihågkommas och älskas, och som tjänar Gud i det allraheligaste klostret (coenobium) Corbeia, önskar den högvördige fadern Ansgars söner och lärjungar i härskarnas Herre den eviga lyckans frid och välgång. Sedan vi länge genom Herrens nåd har glatt oss åt den gode herdens gåva, formats av hans predikningar och föredömen och stötts av hans förtjänster och förböner, och nu till sist har berövats hans närvaro, har vi noga övervägt vad vi har att sucka över för vår egen del och vad vi har att glädjas över för hans. Ty som en sann Guds dyrkare, som höll sig borta från allt ont verk och förblev i enkelhetens anspråkslöshet, gav han oss säker förtröstan om att han, bortryckt härifrån, utan dröjsmål har kommit fram till den som han alltid älskade med hela sin hängivenhet och till vilken hans sinne alltid var riktat. Därför tror vi att vi verkligen bör glädja oss över hans lön, men för vår egen övergivenhets skull med nödvändighet be, att vi, som i mänsklig mening har berövats en så stor herde, må förtjäna att från himlen skyddas av gudomlig hjälp. Ty placerade som vi är mitt i allehanda betryck och trångmål känner vi nu i sanning vad vi har förlorat, och vi förstår väl vad vi har att sörja över för vår del. Medan han levde trodde vi nämligen att ingenting fattades [oss], eftersom vi gladde oss åt att i honom ha allt. Hans helighet hedrades nämligen av kungar, vördades av kyrkornas herdar, efterliknades av prästerskapet och beundrades av hela folket. Och medan alla förkunnade att han var helig och rättfärdig, tycktes också vi, likt kroppen till ett huvud, för hans godhets skull vara värda vördnad och beröm. Men nu, när vi har berövats en så stor gåva, förlitar vi oss inte på våra egna förtjänster, utan bävar hellre med ängsligt hjärta för att vi, så som våra synder förtjänar, ska börja bli utsatta för vargarnas bett. Ty världen, som ligger i det ondas våld, söker hellre störta det som är rättfärdigt och heligt än upprätta det som är fromt. Och människosläktets fiende, djävulen, ju heligare och frommare liv han ser någon leva, desto större kraft lägger han på att ställa alla slags motgångar i vägen, för att förstöra det som är heligt och, för att det inte ska efterliknas av andra, ta bort det genom listig övertalning och onda avsikter. Vi som alltså suckar mitt bland dessa fruktansvärda faror vet, även om vi timligen fruktar mångfaldiga onda ting, att vi ändå måste ta vår tillflykt till den gudomliga hjälpen, och vi tror att hans barmhärtighet inte ska svika oss, hur ovärdiga vi än är. Därför ber och anhåller vi med ödmjukt hjärta hos er högst hängivna helighet, att ni i hågkomst av oss ville värdigas lägga er i förbön för oss hos Gud, så att hans barmhärtighet nu inte överger oss, utan att han som vår allra mildaste hjälpare driver bort allt skadligt från oss; och må han vara vår tillflykt i bedrövelsen, han som inte överger dem som hoppas på honom. Förlitande oss alltså på hans mildhet och ställande vårt hopp till hans barmhärtighet, och överlämnande åt hans dom vad som ska hända oss och hur vi i framtiden ska bestå, prisar och tackar vi av hela hjärtat och sinnet hans godhets nåd, han som, om än bara för en tid, lät oss åtnjuta en så stor beskyddare. Också till er högvördiga faderlighet och er högst fromma helighet framför vi omätligt tack, eftersom vi genom er välgärning och ert tillstånd fick förmånen att ha en sådan fader. Den som vill efterlikna hans föredöme kommer på sätt och vis att föra en himmelsk vandel på jorden; den som minns hans lära kommer att kunna gå Guds buds väg utan att fela; den som ger akt på hans förmaningar kommer att sträva efter att akta sig för fiendens snaror. Därför har vi beslutat att med pennan teckna minnet av denne allra heligaste fader och skriftligen meddela er vördnad hur han levde hos oss och vad som blev oss bekant om honom, så att också er tillgivenhet tillsammans med oss må prisa den gudomliga mildheten i den salige mannen, och så att hans allra heligaste hängivenhet må bli ett frälsningens föredöme för dem som vill efterlikna honom. ## kap. 2 (MGH s. 20–21) (maskinöversättning) 2. Helgheten i hans fromhet började genom den gudomliga nådens gåva växa från hans tidigaste ålder, och under varje skede av hans liv mångfaldigade han tillväxten i sin hängivenhet. Ty redan från barndomen inspirerades han från himlen genom andliga uppenbarelser och blev genom Herrens nåd ofta förmanad genom himmelska besök, så att han skulle lösgöra sitt sinne från det jordiska och av hela sitt hjärta trakta efter det himmelska. Dessa uppenbarelser hade han själv gjort kända för några av oss som stod honom närmare, dock på det villkoret att de inte skulle röjas för någon så länge han levde. Dem har vi till Herrens lov efter hans död valt att infoga i detta verk, så att alla som läser det må förstå med hur stor nåd Herren värdigades rättleda sin tjänare från hans tidigaste ålder och därefter förhärliga honom genom de goda gärningarnas förtjänster som följde. Han berättade nämligen att under hans barndom, när han var ungefär fem år gammal, dog hans mor, som var mycket from i gudsfruktan, och att hans far inte lång tid därefter sände honom till skolan för att lära sig läsa och skriva. När han hade satts där började han, som är vanligt i den åldern, att bete sig barnsligt med sina jämnåriga och ägna sig mer åt tomt springande och lekar än att flitigt lägga sig vinn om lärdomen. Och när han på så sätt var hängiven åt barnslig lättsinnighet, tycktes han en natt vara på ett mycket gyttjigt och halt ställe, så att han bara med stor svårighet kunde ta sig därifrån; men bredvid det stället fanns en mycket ljuvlig väg, på vilken han såg en kvinna som liknade en härskarinna gå fram, strålande i all prakt och värdighet, och efter henne följde många andra vitklädda kvinnor, bland vilka också hans mor var. När han kände igen henne ville han springa fram till henne, men han kunde inte lätt ta sig ut från det smutsiga och mycket hala stället. När så denna skara av kvinnor hade kommit nära honom, tycktes det honom att hon som syntes vara de andras härskarinna, och som han utan tvekan trodde var den heliga Maria, sade till honom: 'Son, vill du komma till din mor?' Och när han hade svarat att han ivrigt ville det, fortsatte hon: 'Om du vill bli delaktig i vår gemenskap måste du fly all fåfänga, lägga bort barnsliga lekar och hålla dig själv i ett allvarligt levnadssätt. Ty vi avskyr i hög grad allt som är fåfängt och sysslolöst, och den som har funnit behag i sådant kan inte vara i vår krets.' Efter denna syn började han genast bete sig allvarligare och undvika barnsligt umgänge och ägna sig mer ihärdigt åt läsning och meditation och andra nyttiga sysslor, så att hans kamrater i hög grad förundrade sig över att han så plötsligt hade övergått till ett annat levnadssätt. ## kap. 3 (MGH s. 21–25) (maskinöversättning) 3. När han efter detta hade fått tonsur hos er och satts under den klosterliga tukten och blivit något äldre, började han, då den mänskliga svagheten smög sig på, att något svalna från stränghetens tidigare föresats. Under tiden hände det emellertid att han fick höra om den högst upphöjde herr kejsar Karls död, honom som han tidigare hade sett härlig i stor makt och om vilken han hade hört att han med stor klokhet lovvärt hade styrt rikets spira. Djupt skakad av fasa och skräck över en så stor kejsares bortgång började han åter komma till sig själv och kalla till minnes Guds heliga moders förmanande ord. Och så, sedan han hade lagt bort all lättsinnighet, började han tyna bort av kärlek till den gudomliga botfärdigheten, och han vände sig helt till Guds tjänst och ägnade sig åt bön, vakor och avhållsamhet. Och när han, som en sann Guds kämpe, ihärdigt ägnade sig åt dessa dygdens övningar och, förblivande i detta allvar, världen blev död för honom och han för världen, då, när den heliga pingstdagen kom och den helige Andes nåd, som på denna högtid utgöts över apostlarna, också upplyste och gladde hans sinne, som vi tror, tycktes det honom samma natt att han skulle dö en plötslig död och att han i själva dödsögonblicket åkallade den helige aposteln Petrus och den salige Johannes döparen till sin hjälp. Och när hans själ, som det tycktes honom, gick ut ur kroppen och genast visade sig i en annan, mycket skön kroppsgestalt, fri från all dödlighet och oro, visade sig de nämnda männen i samma ögonblick av död och förundran. Den ene av dem var äldre, med grått huvud, slätt och tätt hår, rödaktigt ansikte, något sorgsen uppsyn, klädd i en vit och färgad dräkt och kort till växten; honom kände han genast igen som den helige Petrus, utan att någon berättade det. Den andre var en ung man, längre till växten, med begynnande skägg, mörkaktigt och något krusigt hår, magert ansikte och glad uppsyn, klädd i siden; honom trodde han helt och hållet vara den helige Johannes. Dessa ställde sig nu på var sin sida om honom. Hans själ, som hade gått ut, tycktes sig genast befinna sig i en omätlig klarhet, varmed hela världen fylldes. Genom denna klarhet ledde de nämnda helgonen honom på ett underbart och outsägligt sätt, utan att han på något sätt led möda, och när de hade kommit till ett ställe som han, utan att någon berättade det, med största säkerhet visste var skärselden (ignis purgatorius), lämnade de honom där. Där led han mycket, men framför allt tyckte han att han fick uthärda det tätaste mörker, de omänskligaste plågor och kvävningar; och sedan allt minne hade tagits ifrån honom, förmådde han knappt tänka på något annat än detta enda: hur ett så omänskligt straff överhuvudtaget kunde finnas. Och när han där pinades i tre dagar, som han själv trodde, en tid som för det omätliga straffets skull tycktes honom längre än tusen år, kom de nämnda männen tillbaka, ställde sig återigen på var sin sida om honom, glada med långt större fröjd än förut och i allt gående mycket ljuvligare fram, och de förde honom genom en, om man så får säga, ännu större klarhet, vandrande med orörligt steg utan kroppslig väg. Och för att använda hans egna ord: 'Jag såg', säger han, 'på avstånd helgonens olika skaror, somliga stående närmare, andra längre bort från öster, men alla blickande mot öster; och de prisade honom som visade sig i öster, och somliga tillbad med böjda huvuden, andra med uppåtvända ansikten och utsträckta händer. Och när vi hade kommit till platsen i öster, se, då visade sig de tjugofyra äldste, så som det är skrivet i Uppenbarelseboken, sittande på troner med en mycket vid ingång lämnad fri; också de blickade vördnadsfullt mot öster och frambar outsägliga lovsånger till Gud. Lovsångerna från dem som sjöng tillsammans gav mig den ljuvligaste vederkvickelse, men efter återkomsten till kroppen kunde de på intet sätt hållas kvar i minnet. På själva platsen i öster fanns en underbar glans, ett otillgängligt ljus av överväldigande och omätlig klarhet, i vilket fanns varje dyrbaraste färg och all fröjd. Alla helgonens skaror, som glada stod runt omkring på alla sidor, hämtade sin glädje från honom. Denna glans var av så stor storhet att jag varken kunde skåda dess början eller dess slut. Och fastän jag kunde blicka runt omkring, fjärran och nära, kunde jag inte skåda vad som fanns inuti själva ljusets omätlighet, utan såg bara ytan; men jag trodde att han fanns där, om vilken Petrus säger: In i honom önskar änglarna skåda. Ty från honom utgick den omätliga klarheten, av vilken hela helgonens längd och bredd upplystes. Han var också på sätt och vis i alla, och alla i honom; han omgav allt utifrån, han styrde alla inifrån genom att mätta dem; han skyddade ovanifrån, han uppbar nedifrån. Sol och måne lyste inte alls där, och varken himmel eller jord syntes där. Inte heller var klarheten sådan att den hindrade de skådandes ögon, utan den var högst behaglig för ögonen och mättade allas sinnen på det ljuvligaste. Och när jag har sagt att de äldste satt, så satt de på sätt och vis i honom. Ty ingenting kroppsligt fanns där, utan allt var okroppsligt, även om det hade kroppars gestalt, och därför outsägligt. Kring de sittande utsträcktes en glans som utgick från honom, lik en regnbåge i molnen. När jag så av de nämnda männen hade förts fram inför denna ljusets omätlighet, där den allsmäktige Gudens majestät tycktes mig vara, utan att någon visade mig det, och när jag hade tillbett tillsammans med dem som också tillbad, kom en mycket ljuv röst, klarare än varje klang, som tycktes mig fylla hela världen, utgående från samma majestät, till mig och sade: ”Gå, och krönt med martyriet ska du återvända till mig.” Vid denna röst tystnade hela helgonens samklang, som från alla håll prisade Gud, och de tillbad med sänkta ansikten. Den gestalt från vilken denna röst formades såg jag dock inte alls. Efter denna röst blev jag bedrövad, eftersom jag tvingades återvända till världen, men trygg i löftet om att få återvända gick jag därifrån tillbaka med de nämnda ledsagarna. Dessa sade ingenting till mig, varken på vägen dit eller tillbaka, men de såg på mig med så öm kärlek som en mor betraktar sin ende son. Och så återvände jag till kroppen. Varken på vägen dit eller tillbaka fanns någon möda eller något dröjsmål, ty dit vi styrde kosan var vi genast framme. Och fastän jag kan tyckas ha berättat något om en så stor ljuvlighet över alla ljuvligheter, bekänner jag ändå att pennan på intet sätt har kunnat uttrycka så mycket som sinnet förnimmer. Men inte heller förnimmer sinnet självt det så som det var, ty det tycktes mig vara det som ”intet öga har sett och intet öra har hört och som inte har kommit upp i någon människas hjärta”.' Genom denna syn, som vi har återgett med hans egna ord så som han själv dikterade den, blev den nämnde Guds tjänare både förskräckt och tröstad, och han började mer omsorgsfullt öva sig i gudsfruktan och för var dag mer brinnande hålla fast vid goda gärningar och förlita sig på hoppet om Guds barmhärtighet att han, på vilket sätt Han än ordnade det, skulle kunna nå martyriets segerpalm. Hur detta ändå, eftersom det inte skedde kroppsligen genom ett hotande svärd, genom Guds barmhärtighet blev fullbordat i korsets späkning, som han ständigt bar i sin kropp till Kristi namns ära, ska vi utförligare förklara när vi börjar berätta om hans död. 4. Efter detta, när han var lärare (magister) vid skolan vid Sankt Peter, hade han gjort det till sin vana att på vägen till och från klausuren i enskildhet ägna sig åt bön i den salige Johannes döparens bönekapell (oratorium). Två år efter den förra synen tycktes det honom så en natt att han hade gått in i samma bönekapell för att be. Och när han hade rest sig från bönen, se, då kom en man in genom dörren, lång till växten, klädd på judiskt vis och skön till anletet. Ur hans ögon strålade gudomens glans som en eldslåga. När han såg honom trodde han, sedan han lagt all tvekan åt sidan, att det var Kristus, Herren, och han sprang fram och föll ned för hans fötter. Och när han låg framstupa på ansiktet befallde denne honom att resa sig. När han så hade rest sig och stod vördnadsfullt inför honom och för den överväldigande glansen som strålade från hans ögon inte förmådde se honom i ansiktet, talade denne till honom med mild röst och sade: 'Säg dina missgärningar, så att du blir rättfärdiggjord.' Guds tjänare svarade honom: 'Herre, varför är det nödvändigt att säga dig det? Du vet allt, och ingenting är dolt för dig.' Men han fortsatte och sade: 'Jag vet visserligen allt, men jag vill att människorna bekänner sina synder för mig, för att de ska få förlåtelse.' Och när han hade berättat för honom allt som han hade gjort från barndomen, och han därefter låg framstupa i bön medan denne stod upprätt, sade han: 'Var inte rädd, ty det är jag som utplånar dina missgärningar.' Efter dessa ord drog sig den som hade visat sig tillbaka; och gudsmannen vaknade ur sömnen, stärkt av förtröstan om sina synders förlåtelse, och jublade av omätlig glädje. ## kap. 5 (MGH s. 25) (maskinöversättning) 5. Vid den tiden hände det också, vilket är mycket väl känt för er vördnad, att en liten pojke i skolan vid namn Fulbertus blev slagen med en skrivtavla av en kamrat och fördes ända till döden. Över detta blev den nämnde Guds tjänare mycket bedrövad, eftersom en så stor försummelse hade inträffat bland hans underlydande under hans ledning som lärare. Men när pojkens dödsstund närmade sig, låg gudsmannen händelsevis i sin säng försjunken i sömn. Se, då såg han i drömmen att pojkens själ togs från kroppen och genom änglars tjänst bars upp till himlen, och att också han själv genom ett underbart och outsägligt mysterium, så som Gud ordnade det, följde med. Och när de hade trängt in i himlens hemligheter, såg han den nämnde pojkens själ föras in i en purpurfärgad boning och placeras bland martyrernas skaror. Och där blev det honom givet att förstå att pojken, eftersom han tålmodigt hade burit det sår som tillfogats honom och, älskande sin broders själ ända in i döden, mycket välvilligt hade gått i förbön för den som slagit honom, hade räknats till martyrernas körer, då den gudomliga godheten lönade hans tålamod och välvilja. Detta visades honom i en så snabb syn i pojkens dödsstund att, medan han ännu dröjde i den, den vördnadsvärde fadern Witmarus, som då tillsammans med honom ledde gossarnas skola och som är närvarande som vittne till denna sak, väckte honom just för detta och berättade om lärjungens död, varpå han svarade att han redan visste det. Detta lät Herrens nåd honom förvisso se till tröst, för att han, eftersom han var så bedrövad över saken, genom pojkens frälsning skulle lindra sitt sinnes sorg. ## kap. 6 (MGH s. 25–26) (maskinöversättning) 6. Hur stor nåd av helighet och godhet gudsmannen, inspirerad från himlen genom dessa och mycket många andra uppenbarelser och syner, sedan växte i hos er, kommer att bättre bestyrkas av vittnesbördet från de av era som då var närvarande. Men för oss, som önskar berätta det som skedde hos oss, synes det först nödvändigt att, för deras skull som kanske är mindre förtrogna med saken, utreda av vilken anledning han lämnade platsen för sin stabilitas (stabilitas) och kom hit, och, eftersom han hos er hade offrats åt Gud och där lovat lydnad, på vilken ingivelse och genom vems anordning han flyttade till dessa trakter och upphöjdes till biskopsämbetet (episcopatus) hos oss. Detta har vi ansett nödvändigt att skriva, för att ingen må tillskriva lättsinne det som gudsmannen åtog sig på den gudomliga botfärdighetens ingivelse och av kärlek till pilgrimsskapet (peregrinatio) för själarnas frälsning. Det började alltså en gång i dessa trakter, nämligen i Saxonia, att uppföras ett kloster (monasterium), som genom er helighets myndighet och ledning både först grundades och under den följande tiden, med Guds gåva, lyckligt fullbordades, och det fick ett namn lånat från platsen för er boning, så att det kallades Nova Corbeia. Till denna plats sändes alltså Guds tjänare först tillsammans med andra av era bröder, för att där utöva lärarämbetet. I detta befanns han i allt så duglig och omtyckt att han genom allas val också offentligt i kyrkan predikade Guds ord för folket. Och så skedde det att han på denna plats blev både den förste skolläraren (magister scolae) och folkets lärare. ## kap. 7 (MGH s. 26–30) (maskinöversättning) 7. Efter detta hände det att en kung (rex) vid namn Herioldus, som innehade en del av danernas rike, blev ansatt med hat och fiendskap av de andra kungarna i samma provins och fördriven från sitt rike. Han begav sig till den mest upphöjde kejsaren Ludvig och bad att han måtte förtjäna att få hans hjälp, så att han skulle kunna återvinna sitt rike. Kejsaren behöll honom hos sig och uppmanade honom, både själv och genom andra, att anta kristendomen, eftersom det på så sätt skulle kunna bli större förtrolighet mellan dem och det kristna folket skulle komma honom och de hans till hjälp med villigare sinne om båda dyrkade en och samma Gud; och till sist omvände han honom genom den gudomliga nådens gåva till tron, och när han hade blivit överöst med det heliga dopet, lyfte kejsaren själv upp honom ur den heliga dopfunten och adopterade honom som sin son. När han sedan ville sända honom tillbaka till hans eget, för att han, stärkt av hans hjälp, skulle återvända till sitt rikes gränser, började han omsorgsfullt söka efter om han kunde finna någon man av helig hängivenhet som kunde gå med honom och ständigt hålla sig till honom och bli en lärare i frälsningens lära för honom och de hans, för att stärka och mottaga Herrens tro. Om detta började den nämnde kejsaren (augustus) överlägga vid en offentlig sammankomst med sina stormän, med sina präster och sina övriga trogna, och han bad alla enträget att de skulle finna någon åt honom som var både villig och värdig för ett sådant verk. När alla avböjde och sade att de inte kände till någon man av så stor hängivenhet att han skulle vilja åta sig ett så farligt pilgrimsskap för Kristi namns skull, framträdde den vid den tiden vördnadsvärde abboten (abbas) i [ert] kloster, Wala, och sade till den nämnde kejsaren att han kände till en munk i sitt kloster som brann av stor iver för den gudomliga religionen och längtade efter att få lida mycket för Guds namns skull. Han berömde också både hans fostran och hans seder och upplyste om att han var väl lämpad för detta verk. Han intygade dock att han inte visste om han skulle vara villig att utstå detta pilgrimsskap. Vad mer? På kungens befallning kallas han till palatset. Abboten berättade för honom allt som hade gjorts och sagts och klargjorde för honom vartill han var kallad. Han svarade att han var redo för Guds tjänst i allt som ålades honom i lydnad. Han fördes så fram inför kejsaren, och när han av denne tillfrågades om han för Guds namns skull ville bli Herioldus följeslagare för att predika evangeliet bland danernas folk, svarade han fast att han helt och hållet ville det. Och när abboten därtill sade till honom att han på intet sätt pålade honom en så tung börda genom befallning, men att om han själv valde detta av egen vilja, var det honom kärt och han gav honom tillstånd av sin myndighet, svarade han likväl att han både valde det och på allt sätt ville fullfölja det. Och när detta offentligt hade förklarats och blivit känt för alla som vistades i abbotens hus, började många förundra sig över en så stor förändring hos honom, nämligen att han, sedan han lämnat sitt fädernesland och sina släktingar och även den ljuvaste tillgivenhet hos de bröder med vilka han hade fostrats, ville söka sig till främmande folk och umgås med okända och barbarer. Många både förbannade honom för detta och ansatte honom med smädelser, och somliga försökte få honom att avstå från sitt föresats; men gudsmannen förblev orubblig i den vilja han fattat. Medan abboten varje dag gick till palatset stannade han hemma och undvek allas sällskap, och i en vingård som låg intill valde han sig en ensam plats och ägnade sig åt bön och läsning. Där fanns då också tillsammans med herr abboten en broder från ert kloster vid namn Autbertus. När denne såg honom mycket bekymrad och bedrövad och varje dag hålla sig avskild för sig själv och inte söka någons sällskap eller samtal, började han känna medlidande med honom. Och en dag gick han till platsen där han satt ensam i den nämnda vingården och började fråga honom om han verkligen ville åta sig detta pilgrimsskap. Denne trodde att han frågade detta inte av medlidande utan snarare av list, och svarade: 'Vad bekymrar ni er om detta? Oroa inte mitt sinne med ett sådant frågande.' Men den andre försäkrade att han inte alls förde något svek i skölden i denna sak, utan att han snarare uppriktigt ville veta om han hade för avsikt att framhärda i sin föresatta vilja. Då gladde han sig över hans välvilja och svarade: 'Jag har blivit tillfrågad om jag för Guds namns skull ville gå till hedniska folk för att predika Kristi evangelium. Mot detta förslag har jag inte alls vågat sätta mig emot, ja, jag önskar av alla krafter att jag ska få möjlighet att gå dit, och ingen kommer att kunna ändra mitt sinne från denna föresats.' Då svarade den nämnde brodern honom: 'Och jag kommer aldrig att låta dig gå ensam, utan jag önskar för Guds kärleks skull resa med dig, bara du utverkar herr abbotens tillstånd för mig.' Sedan denna fromma överenskommelse hade bekräftats mellan dem, gick han abboten till mötes när denne kom tillbaka och meddelade att han hade funnit en följeslagare som av egen vilja ville bli hans följeslagare på denna resa. När abboten frågade vem det var och han nämnde broder Autbertus, blev han mycket förvånad och häpen, eftersom han inte alls trodde att denne, som både var av ädel släkt i världen och då stod honom nära och efter honom räknades som förvaltare (procurator) av hans hus, ville något sådant. Han kallade dock till sig honom och frågade honom om detta. Denne svarade att han på intet sätt kunde tåla att den andre gick ensam, utan att han för Kristi namns skull ville bli honom till tröst och hjälp, om han fick hans och brödernas tillstånd. Herr abboten svarade honom att han skulle ge tillstånd om han av egen vilja valde denna resa, men att han ändå inte skulle avdela någon av sitt husfolk som följeslagare åt dem för att tjäna dem, om de inte själva kunde förmå någon att av egen vilja vilja gå med dem. Detta gjorde den vördnadsvärde abboten inte av brist på tillgivenhet, utan därför att det vid den tiden ansågs avskyvärt och orättfärdigt att någon mot sin vilja tvingades vistas bland hedningar. Efter detta fördes de båda till kungen. Han gladde sig [själv] över deras vilja och önskan och gav dem kyrkliga redskap, skrin och tält och annan utrustning som syntes nödvändig för en så lång resa, och befallde dem att gå med den nämnde Herioldus; och han ålade dem att lägga största omsorg på hans tro och genom from förmaning ständigt stärka honom och de hans som hade döpts samtidigt, så att de inte på djävulens anstiftan skulle föras tillbaka till sina forna villfarelser, och att de samtidigt också ivrigt med predikans ord skulle uppmana andra att anta den kristna religionen. Sedan de alltså hade tagit avsked av kejsaren hade de ingen följeslagare som kunde göra dem någon tjänst, eftersom ingen av abbotens husfolk ville gå med dem av egen vilja och han inte ville tvinga någon mot hans vilja därtill. Även Herioldus, åt vilken de hade anförtrotts, var ännu oerfaren och nyomvänd och visste inte hur Guds tjänare borde behandlas. Och hans folk, som då nyligen hade omvänts och var uppfostrade på helt annat sätt, ägnade dem inte mycken omsorg. Med svår möda tog de sig alltså an detta pilgrimsskap och kom till Köln. Där gav den vördnadsvärde biskopen (antistes) Hadebaldus, som då fanns där, av medlidande med deras nöd dem ett utmärkt skepp där de kunde lägga sina saker; i det fanns två små kajutor, mycket lämpligt inredda. När den nämnde Herioldus såg detta valde han själv att stanna i samma skepp tillsammans med dem, så att han hade den ena kajutan och de den andra; och så började förtroligheten och välviljan växa mellan dem; också hans folk gjorde därefter dem tjänst med större omsorg. Därifrån for de vidare genom Dorstatum och frisernas grannskap och kom till danernas gränsområden. Och eftersom kung Herioldus ibland inte kunde vistas i fred i sitt rike, gav den nämnde kejsaren honom ett län (beneficium) på andra sidan Elbe, så att han, om det någon gång blev nödvändigt, kunde uppehålla sig där. 8. De nämnda Guds tjänarna, som nu var med honom och än vistades bland kristna, än bland hedningar, började ihärdigt ägna sig åt Guds ord och förmana alla de kunde till sanningens väg. Många omvändes också till tron genom deras föredöme och lära, och för var dag växte antalet av dem som blev frälsta i Herren. Själva inspirerade av gudomlig kärlek började de, för att utbreda sin hängivenhets religion, ivrigt söka efter pojkar som de kunde köpa och uppfostra för Guds tjänst. Även den nämnde Herioldus satte några av sitt folk under deras vård för att undervisas. Och så skedde det att de där på kort tid upprättade en skola med tolv eller fler pojkar. De knöt också till sig andra tjänare och medhjälpare från olika håll; och deras rykte och religion började i Guds namn växa allt mer fruktbart. När de så hade dröjt i detta heliga föresats i två år eller mer, hände det att den redan nämnde brodern Autbertus drabbades av en svår sjukdom. Av detta skäl fördes han därifrån till Nova Corbeia, och då den långvariga sjukdomen förvärrades slutade han där sin sista dag i påsktiden genom en lycklig bortgång, som vi tror, så som det också tidigare hade uppenbarats för honom av Herren. ## kap. 9 (MGH s. 30–31) (maskinöversättning) 9. Under tiden hände det att sändebud från svearna kom till den nämnde fursten Ludvig. Bland andra ärenden i sin beskickning kungjorde de för den mildaste kejsaren att det fanns många i deras folk som önskade anta den kristna religionens gudsdyrkan, och att också deras kungs sinne var så pass välvilligt till detta att han skulle tillåta att Guds präster fanns där; de bad endast att få förtjäna av hans frikostighet att han sände lämpliga predikanter till dem. När den högst fromme kejsaren hörde detta blev han mycket glad, och han började åter söka efter några att sända till dessa trakter, som skulle pröva om detta folk var redo att tro, så som sändebuden hade meddelat, och börja överlämna den kristna religionens gudsdyrkan till dem. Därför skedde det att den mest upphöjde kejsaren åter började överlägga med er nämnde abbot om han möjligen kunde finna någon av sina munkar som för Kristi namns skull ville gå till dessa trakter, eller i varje fall någon som kunde stanna hos Herioldus, så att Guds tjänare Ansgar, som var hos honom, kunde åta sig den beskickningen. Av detta skäl hände det att han på kunglig befallning kallades härifrån till palatset; och han fick besked att inte raka sig innan han kom inför kejsaren. Men gudsmannen, som helt och hållet visste i förväg vartill han kallades, började med hela sitt hjärtas glöd brinna i kärlek till Gud och anse det som all glädje om han fick ägna sig åt att vinna själar. Om något motstånd eller någon motgång kunde drabba honom under en sådan resa, föresatte han sig i sitt sinne att tålmodigt bära det för Kristi skull; och han hyste ingen tvekan i hjärtat inför ett sådant verk, eftersom han tröstades av gåvan av en gudomlig syn som han tidigare hade sett. Vid den ovan nämnda tiden, när han vistades hos er och redan hade fått två syner från himlen, tycktes det honom nämligen en natt att han hade kommit in i ett hus där många av predikanternas stånd stod beredda för predikoämbetet. Inför dem rycktes han plötsligt bort i hänryckning och såg att klarheten av ett omätligt ljus, starkare än solens strålar och sänt från himlen, omstrålade honom. Och när han undrade vad detta var, kom en röst, nästan lik den som han berättade att han hade hört i den första synen, till honom och sade: 'Din synd är förlåten.' Han svarade, som vi tror, besjälad av den gudomliga anden, och sade: 'Herre, vad vill du att jag ska göra?' Och åter ljöd rösten och sade: 'Gå och förkunna Guds ord för folken.' Guds tjänare begrundade denna syn i sitt sinne och gladde sig i Herren, när han såg att det som befallts honom redan delvis var fullbordat, och han önskade, till större mått av sin möda, förkunna Guds ord också för svearna. När han så hade förts fram inför kejsaren och av honom tillfrågats om han ville åta sig den beskickningen, svarade han med frimodig röst att han var redo till allt som kejsaren av sin myndighet beslutade att ålägga honom för Kristi namns skull. ## kap. 10 (MGH s. 31–32) (maskinöversättning) 10. Då fann den vördnadsvärde abboten, genom Guds försyns anordning, bland ert brödraskap en följeslagare åt honom, broder (nonnus) Witmarus, som var både värdig och villig för ett så stort verk. För att vara hos Herioldus utsåg han vidare den högst hängivne fadern Gislemarus, beprövad i tro och goda gärningar och mycket brinnande i nit för Gud. Ansgar åtog sig alltså den beskickning som kejsaren hade ålagt honom, att gå till svearnas trakter och pröva om detta folk var redo att tro, så som de ovan nämnda sändebuden hade kungjort. Hur stora och hur svåra lidanden han utstod under denna beskickning kan den nämnde fadern Witmarus, som själv var med, bättre berätta. För oss må det räcka att berätta detta enda, att de, när de var ungefär halvvägs på resan, stötte på sjörövare. Och fastän köpmännen som reste med dem försvarade sig manligt och till en början vann seger, blev de dock vid den andra drabbningen besegrade och övervunna av samma sjörövare, så att dessa tog deras skepp och allt de hade, och de själva med nöd undkom genom att fly till fots till land. Där förlorade de alltså både de kungliga gåvor som de skulle föra dit och allt som de hade haft, utom en liten del som de av en slump kunde ta med sig och bära bort när de hoppade ur skeppet. Bland det de förlorade, när sjörövarna plundrade, fanns också nästan 40 böcker som de hade samlat för gudstjänsten. När detta hade skett och somliga ville vända tillbaka och andra gå vidare, kunde Guds tjänare på intet sätt förmås att vika från den resa han påbörjat. Utan snarare, sättande i Guds händer vad som skulle hända honom, beslöt han att inte alls vända tillbaka förrän han genom Guds vilja fick veta om tillstånd att predika kunde ges i dessa trakter. ## kap. 11 (MGH s. 32–33) (maskinöversättning) 11. Efter detta gick de alltså med svår möda till fots en mycket lång väg och for, där det passade, med skepp över de mellanliggande haven, och kom till sist till deras rikes hamn, som kallas Birka. Där blev de vänligt mottagna av deras kung (rex), som hette Bern, sedan hans sändebud hade berättat av vilket skäl de hade kommit. När han hade fått kännedom om deras beskickning och överlagt om en sådan sak med sina trogna, gav han dem med allas samstämmiga önskan och samtycke tillstånd att stanna där och predika Kristi evangelium, och han medgav frihet för var och en som ville att söka deras lära. Med glatt hjärta började alltså Guds tjänare, när de såg att det de hade önskat hade gått dem väl i händer, förkunna frälsningens ord för de folk som bodde där. Det fanns också många som var välvilligt inställda till deras beskickning och gärna lyssnade till Herrens lära. Hos dem hölls också många kristna fångar, som gladde sig över att de nu äntligen kunde bli delaktiga i de gudomliga mysterierna. Och det visade sig att allt i sanning förhöll sig så som deras sändebud hade kungjort för den mest upphöjde kejsaren, och åtskilliga begärde andäktigt dopets nåd. Bland dem tog också föreståndaren (praefectus) för själva orten (vicus) och kungens rådgivare, som var honom mycket kär, vid namn Herigarius, emot det heliga dopets gåva, och han blev mycket fast i den katolska tron. Ty han byggde inte långt därefter en kyrka på sitt arvegods och övade sig själv på det frommaste sätt i Guds tjänst. Av denne man finns olika lysande vedermälen, och många tecken på hans obesegrade tro är bestyrkta, vilka vi tydligare ska framlägga i det följande. ## kap. 12 (MGH s. 33–34) (maskinöversättning) 12. Sedan de alltså hade tillbringat ett och ett halvt år hos dem, återvände de nämnda Guds tjänarna med säker erfarenhet från sin beskickning och med ett brev, utformat av kungens hand enligt deras sed, till den mest upphöjde kejsaren. De mottogs av honom med heder och den största fromma välvilja och berättade hur stora ting Herren hade gjort med dem och att trons dörr hade öppnats i dessa trakter för folkens kallelse. När den högst hängivne kejsaren hörde detta fylldes han av omätlig glädje. Och samtidigt som han erinrade sig det som redan tidigare hade påbörjats bland danerna i fråga om gudsdyrkan, och frambar lov och tack till den allsmäktige Guden, började han, upptänd av trons glöd, söka efter hur han i nordens trakter, nämligen vid gränsen för sitt rike, skulle kunna upprätta ett biskopssäte (sedes episcopalis), varifrån det skulle vara lämpligt för en biskop som var bosatt där att för predikans skull oftare besöka dessa trakter, och varifrån också alla dessa barbariska folk lättare och rikligare skulle kunna ta emot det gudomliga mysteriets sakrament. När han med vaksam omsorg ägnade sig åt en sådan angelägenhet, fick han genom några av sina trogna veta att när hans fader av ärorikt minne, kejsar Karl, delade in hela Saxonia, som han hade underkuvat med svärdet och lagt under Kristi ok, i biskopsdömen, hade han inte överlåtit åt någon av biskoparna att vårda den yttersta delen av denna provins, som låg i norr på andra sidan Elbe, utan beslutat att förbehålla den för att där upprätta ett ärkebiskopssäte (sedes archiepiscopalis), varifrån, med Herrens nåds gåva, den kristna trons utbredning också skulle gå vidare till de yttre folken. Av detta skäl lät han också en första kyrka vigas där genom en biskop från Gallia vid namn Amalharius. Därefter anförtrodde han också detta stift (parroechia) särskilt åt en präst (presbiter) vid namn Heridac att styra, och han ville inte alls att grannbiskoparna skulle ha någon makt över denna plats. Denne präst hade han också beslutat att låta viga till biskop, men hans alltför snabba bortgång ur detta ljus förhindrade att det skedde. Efter den så minnesvärde kejsarens död, när hans ovan nämnde son, nämligen kejsar Ludvig, hade satts på hans rikes tron, delade han på några personers inrådan den del av provinsen som låg på andra sidan Elbe i två delar och anförtrodde dem tills vidare åt två grannbiskopar. Ty han gav inte tillräckligt akt på sin faders bestämmelse om detta, eller kände i varje fall inte alls till den. Men när detta tillfälle uppstod, då Kristi tro genom Guds nåd redan hade börjat bära frukt i danernas och svearnas trakter, och han fick kännedom om sin faders önskan, upprättade han, för att ingenting av hans strävan skulle förbli ofullbordat, med biskoparnas samtycke och vid en mycket talrik synodalsammankomst, i den nämnda yttersta regionen av Saxonia på andra sidan Elbe, i staden (civitas) Hamburg, ett ärkebiskopssäte, under vilket hela nordalbingernas kyrka skulle lyda och till vilket makten över alla nordliga regioner skulle höra att insätta biskopar eller präster som skulle sändas till dessa trakter för Kristi namns skull. Till detta säte lät alltså den nämnde kejsaren högtidligt viga vår herre och allra heligaste fader Ansgar till ärkebiskop genom Drogo, biskop (praesul) av Metz och då ärkekaplan (archicappellanus) med den högsta och heliga ställningen vid palatset, i närvaro av ärkebiskoparna Ebo av Reims, Hetti av Trier och Otgarius av Mainz, tillsammans med många andra biskopar som var samlade vid rikets sammankomst, och med biträde, samtycke och medverkan i vigningen av biskoparna Helmgaudus och Willericus, av vilka han hade återfått de redan nämnda delarna av detta stift som anförtrotts dem. Och eftersom detta stift (diocesis) var beläget på farliga platser, och för att det inte på något sätt skulle gå under på grund av barbarernas hotande grymhet, och eftersom det i alla avseenden var litet, överlämnade han till hans beskickning en klostercell (cella) i Gallia som kallades Turholt, att för evigt tjäna detta säte. ## kap. 13 (MGH s. 34–36) (maskinöversättning) 13. Och för att allt detta skulle behålla sin stadgas eviga kraft, sände han honom med heder till den apostoliska stolen och lät genom sina sändebud, de vördnadsvärda biskoparna Bernoldus och Ratoldus och den mycket lysande greven (comes) Geroldus, meddela hela denna ordning åt den allra heligaste påven Gregorius för att bekräftas. Detta stärkte också påven, både genom sitt dekrets myndighet och genom att ge honom palliet (pallium), enligt sina företrädares sed, och han utsåg honom, som var närvarande, till legat bland alla folk runt omkring, svearna eller danerna och även slaverna och de andra folk som bor i nordens trakter, tillsammans med ärkebiskop Ebo av Reims, som tidigare hade åtagit sig samma beskickning, och inför den helige aposteln Petrus kropp och gravplats (confessio) gav han honom offentlig myndighet att förkunna evangeliet. Och för att ingenting av detta i framtiden skulle göras om intet, slog han var och en som stod emot och motsade eller på något sätt lade försåt för den allra frommaste kejsarens heliga strävanden med bannlysningens (anathema) svärd och dömde den skyldige till evigt straff med djävulens lott. Vidare hade, som vi har sagt, samma beskickning tidigare genom påven Paschalis myndighet anförtrotts åt ärkebiskop Ebo av Reims. Ty denne brann, som vi tror besjälad av den gudomliga anden, av den mest glödande längtan efter folkens kallelse, och framför allt danernas, som han ofta hade sett vid palatset och sörjde över att de var bedragna av djävulsk villfarelse, och han önskade för Kristi namns skull hänge sig själv och allt sitt åt folkens frälsning. Åt honom hade också herr kejsaren gett en plats på andra sidan Elbe som kallas Welanao, så att han, så ofta han reste till dessa trakter, skulle ha en plats att uppehålla sig på där. Många gånger kom han alltså till denna plats och utförde mycket i nordens trakter för att vinna själar, och han förde mycket många till de kristnas religion och stärkte dem i den katolska tron. 14. Men efter vigningen (ordinatio) av vår herre och allra heligaste fader Ansgar, som har skildrats ovan, föreföll det dem, när de överlade med varandra om denna beskickning, nödvändigt att någon skulle vigas till hans medhjälpare, som skulle utöva det biskopliga ämbetets tjänst i svearnas trakter, eftersom en biskop (pontifex) borde vara personligen närvarande i en region som låg så långt bort och han själv ensam inte räckte till för båda platserna. Med samtycke och vilja av den nämnde kejsaren sände alltså den vördnadsvärde Ebo en släkting till sig vid namn Gauzbertus, som valts för detta verk och utmärkts med biskopsvärdighet, till svearnas trakter. Åt honom gav han rikligt med kyrkliga redskap och nödvändiga medel, både av sitt eget och av kunglig gåva, och han, som tidigare genom apostolisk myndighet hade åtagit sig samma predikoämbete, insatte honom som legat bland svearnas folk liksom i sitt eget ställe. Åt honom överlämnade också den mildaste kejsaren senare, på inrådan av samme vördnadsvärde biskop Ebo, den klostercell som denne hade byggt på den nämnda platsen Welanao, som en tillflyktsort, för att den med evig stadga skulle tjäna hans ämbetes tjänst. Den nämnde Gauzbertus, som de som vigde honom till hedersbetygelse åt det apostoliska namnet kallade Symon, kom till svearnas trakter och mottogs med heder både av kungen och av folket, och han började med allas välvilja och enighet bygga en kyrka där och offentligt predika trons evangelium. Och det blev frälsningens glädje för de kristna som bodde där, och för var dag ökade de troendes antal. ## kap. 15 (MGH s. 36–37) (maskinöversättning) 15. Under tiden fullgjorde också vår herre och herde ivrigt sitt ämbete i det stift (dioecesis) som anförtrotts honom och i danernas trakter, och genom föredömet av sin goda vandel lockade han många till trons nåd. Han började också köpa åtskilliga pojkar av danernas och slavernas folk, och även friköpa några ur fångenskap, för att uppfostra dem för Guds tjänst. Några av dem behöll han här hos sig, andra satte han till uppfostran i den nämnda klostercellen (cella) Turholt. Och här hos honom fanns våra heliga fäder och lärare från ert samfund, genom vilkas lära och undervisning ryktet om den gudomliga religionen lyckligt växte hos oss. ## kap. 16 (MGH s. 37–38) (maskinöversättning) 16. Men medan detta på båda håll utfördes lovvärt och på ett sätt värdigt Gud, hände det att sjörövare oväntat kom och med skepp omringade staden (civitas) Hamburg. Eftersom detta inträffade oförmodat och plötsligt fanns det ingen tid att samla bygdens folk (pagenses), särskilt som greven (comes), som vid den tiden innehade befälet (praefectura) över denna plats, den lysande mannen Bernharms [osäker tolkning], då var borta; och herr biskopen, som befann sig där, ville först, när han hörde om deras ankomst, tillsammans med dem som var närvarande och bodde i själva borgen eller i förstaden hålla själva platsen tills större hjälp kom till dem; men när hedningarna trängde på och staden redan var belägrad, och han såg att man inte kunde stå emot dem, sörjde han för hur de heliga relikernas pant skulle föras bort, och så undkom han själv med nöd, till och med utan sin kåpa (cappa), medan hans präster (clerici) skingrades på flykt hit och dit. Också folket gick ut från platsen och irrade omkring hit och dit; de flesta flydde, några blev tillfångatagna och många blev också dödade. Sedan fienderna hade intagit staden och plundrat allt som fanns i den eller i den närmaste orten (vicus), och eftersom de hade kommit dit på kvällen, slog de sig ned där samma natt och den följande dagen och natten. Och sedan de så hade bränt och plundrat allt, drog de bort. Där brändes kyrkan, som med underbar konst hade byggts under herr biskopens ledning, tillsammans med klostrets klausur, som var underbart inrättad. Där gick det bibliotek, utmärkt avskrivet, som den redan nämnde mest upphöjde kejsaren hade skänkt vår fader, under i elden tillsammans med många andra böcker. Och så rycktes allt som han där hade haft, vare sig i kyrkliga redskap eller i andra skatter och tillgångar, bort antingen genom plundring eller genom eld vid fiendens anfall, så att de lämnade honom så gott som naken; ty nästan ingenting hade dessförinnan förts bort därifrån, och inte heller då hade något forslats undan, utom det som var och en på flykten av en slump hade gripit och kanske kunde bära bort med sig. Över allt detta blev vår herre och allra heligaste fader på intet sätt bedrövad i sinnet, och han syndade inte med sina läppar; utan fastän han så att säga i ett enda ögonblick hade förlorat nästan allt som han från början av sitt biskopsämbete hade kunnat samla eller lägga ned på uppförandet av byggnader, upprepade han ofta den salige Jobs ord: Herren gav, Herren tog; så som det behagade Herren, så har det skett. Välsignat vare Herrens namn! ## kap. 17 (MGH s. 38) (maskinöversättning) 17. När detta [så] hade skett, och herr biskopen med de sina befann sig i många trångmål och olyckor, och bröderna i hans kommunitet (congregatio) tillsammans med de heliga panterna vandrade omkring hit och dit till olika platser och ingenstans hade en lugn boplats, hände det också, då den orättfärdiges anslag fick överhand, på djävulens ingivelse, att svearnas folk, upptänt av nitets raseri, började förfölja den nämnde biskopen Gauzbertus med försåt. Och det skedde att en del av folket i samförstånd stormade in i huset där han bodde för att plundra, och de dödade hans brorson vid namn Nithardus med svärd och gjorde honom, som slogs ihjäl av hat mot det kristna namnet, som vi tror, till Guds martyr. Honom själv och de övriga följeslagare som var med honom band de, och sedan de hade plundrat allt som de kunde finna hos dem, drev de dem under hån och smädelser bort från sina gränser. Detta skedde dock inte på kungens befallning, utan utfördes endast genom en sammansvärjning bland folket. ## kap. 18 (MGH s. 38–39) (maskinöversättning) 18. Men det gudomliga majestätets mildhet lät på intet sätt detta förbli ostraffat, utan nästan alla som hade varit med blev inom kort tid straffade, om än på olika sätt. Om dem kunde mycket sägas; men för att inte vålla läsarna leda har vi valt att bara nämna en enda, så att det av hans undergång må framgå med vilket straff också de övriga blev hemsökta. Det fanns nämligen i det landet en mäktig man, vars son hade varit med de andra i denna sammansvärjning, och han hade fört det som tillfallit honom av bytet som tagits där till sin faders hus. Efter denna gärning började dennes egendom minska och all hans boskap och hans husfolk gick förlorade. Också sonen själv dog, slagen av den gudomliga hämnden. Och även hans hustru dog, tillsammans med en son och en dotter, inte lång tid därefter. När han så såg sig berövad alla sina goda ting, utom en liten son, började den olycklige frukta gudarnas vrede och fundera i sitt sinne på att han led allt detta därför att han hade förtörnat någon gud. Därför vände han sig, som är sed där, till en spåman (divinus) och bad att denne genom lottkastning skulle utforska vilken guds misshag han hade ådragit sig och visa honom hur han skulle blidka honom. Sedan denne alltså hade utfört det som han brukade iaktta vid en sådan kult, svarade han att alla deras gudar var blidkade mot honom, men att de kristnas gud var honom helt och hållet fientlig. 'Kristus', sade han, 'har på så sätt fördärvat dig. Och eftersom något av det som hade helgats åt honom ligger gömt i ditt hus, har allt detta onda som du har utstått drabbat dig, och du kommer inte att kunna befrias från det så länge det föremålet stannar i ditt hus.' När han hade hört detta och med ängsligt sinne övervägde vad det kunde vara, kom han ihåg att hans son av det ovan nämnda bytet hade fört en bok till hans hus. Gripen av stor fasa och skräck över detta, och eftersom ingen präst då fanns där, visste han inte alls vad han skulle göra med boken, och han vågade inte heller på något sätt behålla den längre hos sig; till sist fann han med nöd en utväg och bar fram den inför folket som bodde i samma by (villa) och berättade vad han hade lidit. Och när alla sade att de inte visste något råd i denna sak och fruktade att ta emot eller ha något sådant i sitt hus, och han själv bävade för att behålla den längre hos sig, band han fast den, väl förpackad, vid en gärdesgård och kungjorde att vem som helst som ville kunde ta den därifrån, och för den skuld han hade begått lovade han att frivilligt göra bot inför Herren Jesus Kristus. En av de kristna tog denna bok därifrån och förde den hem till sig. Ur hans egen mun har vi också fått veta detta. Han blev sedan en man av stor tro och hängivenhet, så att han också senare hos oss lärde sig psalmerna utantill utan att kunna läsa. På så sätt blev alltså också de övriga straffade, antingen med död eller med sjukdom och förlust av sin egendom. Och det blev klart för alla att de, eftersom de hade dristat sig att behandla Guds heliga biskop och de hans vanhedrande och plundra dem, hade fått känna vår Herre Jesu Kristi svåraste hämnd. ## kap. 19 (MGH s. 39–44) (maskinöversättning) 19. Efter detta var denna plats i nästan sju år utan präst. Över detta var vår herre och herde Ansgar ängslig av stor sorg, eftersom han inte kunde tåla att den kristna religionens tro, som börjat där, skulle gå under, och framför allt hade han medlidande med sin lille son, som vi har nämnt ovan, Herigarius; och han sände en eremit (anachoreta) vid namn Ardgarius till dessa trakter och befallde honom att i synnerhet hålla sig till honom. När han kom dit blev han tjänstvilligt mottagen av Herigarius själv, och för de kristna som fanns där skänkte han genom sin närvaro stor glädje. Och de började, så som de hade gjort först, andäktigt söka det som hör Gud till och med villigt sinne hålla fast vid den kristna seden. Ingen av de otroende vågade heller sätta sig emot hans predikan, eftersom de med ängsligt sinne mindes med vilket straff de hade hemsökts som hade drivit bort Guds tjänare därifrån. Också på den nämnde Herigarius inrådan, med befallning och tillstånd av den kung som då regerade, började han offentligt fira Guds mysterier. Denne mycket trofaste man Herigarius utstod under den tid då ingen präst fanns där många smädelser från de otrogna, men genom den gudomliga nådens gåva förkunnades den sanna trons lov genom himmelska tecken på hans bön. Av dessa har vi, så som vi lovade, valt att här infoga några, så att hans tros obesegrade sinne må bli uppenbart. En gång satt han nämligen vid ett ting (placitum), sedan ett skjul [osäker tolkning] hade gjorts i ordning på fältet för överläggningen. När de där bland andra ord i samtalet hade prisat sina gudar, genom vilkas gunst många framgångar kom dem till del, och med många ord hade smädat honom för att han ensam genom en tom tro avvek från allas gemenskap, ska han, brinnande i anden som han var, ha svarat dem: 'Om det råder så stor tvekan om det gudomliga majestätet, vilket dock på intet sätt borde vara tvivelaktigt, låt oss pröva genom under vem som har störst makt, era många gudar, som ni kallar dem, eller min ende allsmäktige Herre Jesus Kristus. Se, det är tid för regn' – ty regn hotade då – ; 'åkalla ni era gudars namn, att regnet inte må falla över er, och jag ska åkalla min Herre Jesus Kristus, att inte en droppe regn må träffa mig, och den som i detta avseende bönhör dem som åkallar honom, han må vara Gud.' När de alltså hade gjort denna överenskommelse sinsemellan och de alla satt på den ena sidan, men han med en liten pojke på den andra, började var och en av dem åkalla sin gud; också han åkallade Herren Kristus. Och ett omätligt regn föll från himlen och dränkte dem alla så i vatten att de såg ut som om de hade kastats i en flod med kläderna på, och även löven från grenarna på det lövtak som gjorts där föll med stort brak över dem och visade att de var nedslagna av gudomlig kraft. Men över honom och pojken som var med honom föll inte en enda regndroppe. När detta hade skett, och de var förvirrade och förundrade, sade han: 'Se, ni ser vem som är Gud. Kalla mig inte, ni olyckliga, bort från hans dyrkan, utan skäms hellre över era villfarelser och lär er sanningens väg.' En annan gång hände det också att han led av svår smärta i benet, så att han inte på något sätt kunde röra sig från den plats där han var, om han inte bars. När han länge hade lidit av denna plåga började många komma till honom för att besöka honom, och somliga försökte med förmaningar förmå honom att offra åt gudarna för sin hälsas skull, andra ansatte honom med smädelser för att han var utan gud och därför saknade hälsa. När detta upprepades ofta och han ståndaktigt stod emot deras onda inrådan, svarade han till sist, då han inte längre tålde deras smädelse, att han på intet sätt ville söka hjälp hos tomma avgudabilder, utan hos sin Herre Jesus Kristus, som kunde bota honom från hans sjukdom i ett ögonblick om han ville. Och han kallade genast till sig sitt husfolk och befallde dem att bära honom till hans kyrka. När han hade satts där utgöt han inför alla som stod omkring ödmjuka böner till Herren och sade: 'Min Herre Jesus Kristus, för att dessa olyckliga må veta att du är den ende Guden och att det inte [finns] någon annan än du, ge mig, din tjänare, i denna stund min kropps forna hälsa, så att fienderna, när de ser dina stora gärningar, må skämmas över sina villfarelser och omvändas till kunskap om ditt namn. Gör, ber jag, vad jag begär för ditt heliga namns skull, som är välsignat i evighet, så att de som förtröstar på dig, Herre, inte kommer på skam.' Efter dessa ord blev han genom den gudomliga nådens läkedom genast fullt frisk igen. Och så gick han av egen kraft ut ur kyrkan och tackade Gud för sin hälsa, och stärkt i Kristi tro kom han de otroende att skämmas allt mer. Ungefär vid samma tid hände det att en kung över svearna vid namn Anoundus, som hade drivits ut ur sitt rike, levde i landsflykt hos danerna. Eftersom han önskade återvända till sitt forna rikes gränser började han söka hjälp hos dem och lovade att, om de följde honom, många gåvor skulle kunna tillfalla dem. Han lade nämligen fram för dem den nämnda orten (vicus) Birka, eftersom där fanns många rika köpmän och överflöd av allt gott och mycket pengar i skatter. Till denna ort lovade han att leda dem, där de utan förlust för sin här skulle få stor vinning för sina behov. Lockade av de utlovade gåvorna och giriga efter att skaffa sig skatter fyllde de alltså tjugoett skepp med män rustade för strid till hans hjälp och sände dem med honom. Han själv hade elva skepp av sitt eget folk. De for alltså ut från danerna och kom oväntat till den nämnda orten. Och händelsevis var då deras kung långt därifrån, och hövdingarna och folkets mängd kunde inte samlas. Endast den ovan nämnde Herigarius, föreståndaren (praefectus) för själva platsen, var närvarande med de köpmän och det folk som bodde där. Försatta i stor nöd flydde de alltså till den borg (civitas) som låg nära intill. De började också lova och frambära mycket många löften och offer åt sina gudar, eller rättare sagt åt demonerna, för att de genom deras hjälp skulle räddas i en sådan fara. Men eftersom själva borgen inte var särskilt stark och de själva var få för att göra motstånd, sände de sändebud till dem och bad om handslag och fördrag. Den nämnde kungen befallde dem att betala hundra pund silver för att friköpa själva orten, och så skulle de få fred. Detta sände de genast, så som det begärdes, och det togs emot av den redan nämnde kungen. Men danerna tog illa vid sig av en sådan överenskommelse, eftersom det inte hade skett så som de hade planerat, och de ville plötsligt anfalla dem och plundra själva platsen i grund och bränna den, och de sade att var och en av köpmännen där hade mer än det som hade erbjudits dem, och att de på intet sätt kunde tåla en så stor oförrätt. När de så överlade om detta sinsemellan och förberedde sig att plundra den borg dit de hade flytt, blev också detta känt för dem. Därför samlades de åter, och eftersom de på intet sätt hade kraft att göra motstånd och inte hade något hopp om tillflykt, uppmanade de varandra att frambära större löften och offer åt sina gudar. Upprörd mot dem sade Herrens trofaste Herigarius: 'Förbannade av Gud vare era löften och offer tillsammans med era avgudar. Hur länge vill ni tjäna demonerna och genom tomma löften driva er själva i fattigdom till ert eget fördärv? Se, ni har offrat mycket och lovat ännu mer. Därtill har ni gett hundra pund silver. Vad har det gagnat er? Se, de kommer för att plundra allt ni har. Era hustrur och barn kommer de att föra bort som fångar, borgen och orten kommer de att bränna, och ni kommer att förgås genom svärdet. Vad gagnar er då era avgudabilder?' Vid dessa ord blev de alla förskräckta och visste inte vad de skulle göra, och de svarade enhälligt: 'Må vår räddning och vårt råd ligga i ditt beslut, och vad du än råder oss ska vi utan tvekan göra.' Han sade till dem: 'Om ni vill avlägga löften, så lova och infria dem åt Herren, den allsmäktige Guden, som härskar i himlen och som jag tjänar med rent samvete och rätt tro. Han är allas Herre, och i hans vilja är allt lagt, och det finns ingen som kan stå emot hans välde. Om ni alltså av hela ert hjärta söker hans hjälp, kommer ni att märka att hans allmakt inte sviker er.' När de alltså hade fått detta råd av honom gick de alla enhälligt och frivilligt ut på fältet, så som de brukade, och lovade Herren Kristus fasta och allmosor för sin befrielse. Under tiden började den nämnde kungen förhandla med danerna om att de genom lottkastning skulle utforska om det var gudarnas vilja att själva platsen skulle ödeläggas av dem. 'Där finns', sade han, 'många mäktiga och stora gudar, där har också för länge sedan en kyrka byggts, och dyrkan av Kristus utövas där av många kristna, och han är den starkaste av gudarna och kan hjälpa dem som hoppas på honom på vilket sätt han vill. Därför måste man nödvändigtvis utforska om ni drivs till detta av gudomlig vilja.' Detta kunde de, eftersom det var sed bland dem, på intet sätt vägra. Man frågade alltså med lotter och fann att de på intet sätt skulle kunna utföra detta med framgång för sig, och att själva platsen inte hade lämnats åt dem av Gud att plundra. Åter frågade man åt vilket håll de skulle gå för att skaffa sig pengar, så att de inte, bedragna av ett tomt hopp, skulle återvända tomhänta hem. Och lotten föll så att de skulle gå till en stad (urbs) som låg långt därifrån inom slavernas gränser. Eftersom de, nämligen danerna, trodde att detta liksom av gudomlig makt var befallt dem, drog de sig bort från den nämnda platsen och skyndade raka vägen till denna stad. Och de föll oväntat över dem som levde i lugn och trygghet, intog staden med vapen, och sedan de tagit mycket byte och många skatter där, återvände de hem. Men den kung som hade kommit för att plundra dem slöt fred med dem, återlämnade det silver som han nyligen hade fått av dem och stannade en tid hos dem, eftersom han ville försonas med sitt folk. Och så befriade Herrens nåd, för hans tjänare Herigarius tros skull, folket på denna plats från fiendernas angrepp och återgav dem deras egendom. När detta hade skett lade han fram denna sak vid folkets offentliga sammankomst och förmanade dem att mer uppmärksamt inse vem som var Gud, och sade: 'Ack, ni olyckliga, förstå åtminstone nu att det är fåfängt att söka hjälp hos demonerna, som inte kan bistå dem som är i nöd. Ta emot tron på min Herre Jesus Kristus, som ni har erfarit vara den sanne Guden, och som när ni inte hade någon tillflykt skänkte er sin barmhärtighets tröst. Sök inte längre vidskeplig kult och blidka inte avgudarna genom tomma offer. Dyrka den sanne Guden, som härskar över allt i himlen och på jorden, och underkasta er honom och tillbe hans allmakt!' Efter detta blev han så mycket ivrigare som han genom Herrens täta välgärningar hade blivit starkare i tron, och offentligt, var han än var, förkunnade han för alla, dels genom att förebrå, dels genom att övertala, Herrens kraft och trons nåd. Och så stred han den goda striden ända till slutet av sitt liv. Och när han hade fullbordat de goda gärningarnas lopp och sjukdomen förvärrades, dog han, i närvaro av den redan nämnde prästen Ardgarius, anbefalld åt den gudomliga mildheten och sedan han tagit emot den heliga kommunionen, lyckligt i Kristus. Om hans tros ståndaktighet kunde ännu mycket sägas, men eftersom vi har eftersträvat korthet må detta [som sagts] räcka. ## kap. 20 (MGH s. 44–46) (maskinöversättning) 20. Vid den tiden fanns också hos dem en mycket from matrona, som ingen ondskefull människas förvändhet någonsin kunde vända bort från hennes tros rättrådighet. Ofta, när hon befann sig i någon nöd, föreslogs hon att offra åt avgudarna enligt deras sed; men hon övergav orubbligt inte sin tros plikter, och sade att det var fåfängt att söka hjälp hos stumma och döva avgudabilder, och att det föreföll henne avskyvärt att åter vända sig till det som hon hade avsagt sig i dopet och svika det löfte som hon hade gett Kristus. 'Om det är ont', sade hon, 'att ljuga för människor, hur mycket mer då för Gud? Och om det är gott att tro och lojalitet består mellan människor, hur mycket mer bör då den som tar emot Herrens tro på intet sätt låta sig rubbas från den eller blanda fåfänga med sanning? Min Herre Jesus Kristus', sade hon, 'är allsmäktig; han kommer, om jag framhärdar i tron på honom, att kunna skänka mig både hälsa och allt gott som jag behöver, efter sin vilja.' Denna fromma kvinna, vid namn Frideburg, lovvärd för sitt goda liv och sin ståndaktiga tro, levde sina dagar ända till ålderdomen. Och när hon trodde att hennes dödsdag redan närmade sig, och ingen präst då fanns där efter herr Gauzbertus avfärd, lät hon av kärlek till den handling som hon hade hört var de kristnas vägkost (viaticum) köpa lite vin och förvara det i ett litet kärl; och hon ålade sin dotter, som också var from i tron, att, när hennes sista stund var för handen, droppa av detta vin i hennes mun, eftersom hon inte hade något offer (sacrificium), så att hon åtminstone på så sätt skulle anbefalla sin bortgång åt Herrens nåd. Detta vin förvarades hos henne i nästan tre år, och så hände det att den nämnde prästen Ardgarius kom dit. När han var där övade hon sin religiösa hängivenhet så länge hon hade krafter och sökte flitigt mässornas högtid och frälsande förmaningar hos honom. Men under tiden drabbades hon av sjukdom och började bli svag. Och så, bekymrad om sin död, lät hon kalla till sig den nämnde prästen (presbiter), och sedan hon ur hans hand tagit emot den efterlängtade vägkosten, gick hon lyckligt bort till Herren. Hon som alltid var inriktad på allmosor, eftersom hon också var rik på världsliga ting, hade ålagt sin nämnda dotter, vid namn Catla, att efter hennes bortgång ur detta ljus dela ut allt som var hennes åt de fattiga. 'Och eftersom det här finns färre fattiga', sade hon, 'så ta efter min död, när det första tillfället ges dig, sedan du har sålt allt som inte har delats ut här, silvret med dig och gå till Dorstadum. Där finns mycket många kyrkor och präster och klerker, där finns en mängd behövande. När du kommer dit, sök upp troende som på rätt sätt kan lära dig hur du ska dela ut det, och fördela allt som allmosa för min själs botemedel.' Efter moderns död fullgjorde alltså dottern ivrigt det som modern hade befallt. Hon gav sig ut på resan och kom till Dorstadum, och där sökte hon upp fromma kvinnor som skulle gå runt till de heliga platserna med henne och undervisa henne om vad som borde ges åt var och en. När de så en dag vandrade runt till de heliga platserna för att dela ut, och hälften redan hade fördelats, sade hon till sina följeslagerskor: 'Nu är vi trötta; det är bättre att vi köper lite vin så att vi kan vederkvicka oss, och sedan fullföljer vi det vi har påbörjat.' Sedan de alltså hade gett 4 denarer (denarii) för detta och återfått krafterna, fullföljde de det de hade påbörjat. När detta var fullbordat återvände hon till sitt härbärge och lade den säck, i vilken silvret hade funnits, tom på ett ställe, men genom en himmelsk gåva fann hon, när hon åter gick till samma ställe, den full såsom den hade varit förut. Häpen över ett så stort under kallade hon till sig de fromma kvinnor som tidigare hade gått med henne och visade dem vad som hade hänt henne. När hon i deras närvaro räknade vad som fanns i den, fann hon att det var lika mycket värt som det hon hade fört dit, utom 4 denarer. Sedan hon fått råd av dem gick hon till de präster som tycktes vara de mest beprövade där och meddelade dem just detta. De prisade Guds nåd för hans så stora godhet och förklarade att Herren hade lönat hennes möda och goda avsikt. 'Eftersom', sade de, 'du har varit lydig mot din mor och bevarat din trohet mot henne obefläckad, och sedan du har åtagit dig mödan av en så lång resa ivrigt har fullgjort hennes allmosa, har Herren, som lönar allt gott, skänkt dig detta som lön och till hjälp i din nöd. Han är förvisso allsmäktig och, tillräcklig för alla, behöver han ingenting. Han kommer också i himmelriket att gottgöra allt som för hans namns skull har fördelats av hans troende till de fattigas och hans tjänares behov. För att du inte på något sätt skulle tvivla på att det förhåller sig så, och för att du inte skulle ångra utdelningen av den förmögenhet som getts, har Herren värdigats försäkra dig om det genom detta under. Tro också fast genom detta tecken att din mor är frälst hos Herren; förmanad av detta under, frukta inte heller du att ge ditt för Kristi skull, i visshet om att det kommer att gottgöras dig av Herren i himlen. Detta som har skänkts dig av Gud är alltså ditt, och du ska förfoga över det efter ditt eget gottfinnande, hur du än vill. Ty det som du hade tagit till ditt eget bruk ville han inte ge dig tillbaka, eftersom han i sin godhet bara lönar det som har fördelats åt hans fattiga av kärlek till honom.' Efter den nämnde mannen Herigarius död lämnade alltså den redan nämnde prästen Ardgarius dessa trakter av kärlek till det ensamma liv som han tidigare hade fört, och återvände till sin plats. Och så blev de kristna som fanns där åter berövade prästens närvaro. Genom detta blev det med tydligt tecken uppenbart att den redan nämnde eremiten Ardgarius hade sänts till dessa trakter för att stärka den nämnde mannen Herigarius och likaså den ovan nämnda matronans tro, och för att han skulle anbefalla deras bortgång åt den gudomliga mildheten och för att de, som de troget hade önskat, skulle få ta emot den heliga kommunionens mysterium som sista vägkost. ## kap. 21 (MGH s. 46–47) (maskinöversättning) 21. Men medan detta som har skildrats ovan pågick, hände det att den mest upphöjde kejsaren Ludvig av gott minne, genom den gudomliga domens anordning, lämnade detta liv. Efter hans död, när det uppstod stor oro om rikets delning, började också vår herdes beskickning på visst sätt att vackla. Ty när den ovan nämnda klostercellen (cella) Turholt hade tillfallit den vördnadsvärde kung Karls del, tog han den ifrån den tjänst som hans fader hade bestämt och gav den åt Raginarius, som är väl känd för er. När han för denna sak ofta hade blivit förmanad både av sina bröder, de mest ärorika kungarna, och även av många andra, och han på intet sätt gick med på deras begäran, började vår redan nämnde fader då att tyngas av mångfaldiga nödlägen och brister. Därför hände det att era bröder, som då var här med honom, återvände till ert samfund, och att också många andra övergav honom på grund av fattigdomen. Han själv skötte sig ändå, så gott han kunde, med de få som hade stannat kvar hos honom, och fastän han levde i fattigdom ville han på intet sätt överge det ämbete som hade ålagts honom. ## kap. 22 (MGH s. 47–48) (maskinöversättning) 22. Herren, som såg hans ödmjukhet och hans tålamods styrka, uppväckte också, eftersom kungens hjärta är i Herrens hand, sinnet hos vår mildaste herre och härskare (senior) kung Ludvig, som efter sin fader övertog styret över detta rike, till att börja söka efter hur han skulle kunna ge honom stöd för hans uppehälle, så att han kunde fullgöra sin beskickning. Och eftersom han i denna provins inte hade någon klostercell (cella) lämplig för denna beskickning, men där intill fanns Bremens kyrkas biskopsdöme (episcopatus), som då var utan herde, beslöt han att ge honom det. Därför började han vid en offentlig sammankomst med biskoparna och sina övriga trogna överlägga med dem om det var tillåtet för honom att göra detta enligt kanonisk myndighet. Ty vår herre och herde fruktade på visst sätt att detta var farligt för honom och såg försiktigt till att han inte skulle klandras av någon för girighetens fläck, och han gick inte lätt med på denna anordning. På kungens befallning dryftades alltså denna sak vid ett biskopsmöte (concilium). Biskoparna visade med många tidigare exempel att det mycket väl kunde ske att, eftersom det stift (dioecesis) till vilket han hade vigts var mycket litet – ty det hade bara fyra dopkyrkor (baptismales ecclesiae) – och detta redan många gånger hade ödelagts genom barbarernas infall, detta biskopsdöme kunde läggas till honom som stöd. Men för att biskopen av Verden inte på något sätt skulle få betänkligheter över att han också behöll den del av hans biskopsdöme som hade tagits på andra sidan Elbe tillsammans med hela Bremens stift (parroechia), bestämde de att dessa biskopsdömen, nämligen Bremens och Verdens, skulle återställas såsom de först hade varit på herr kejsar Ludvigs tid, och att han skulle inneha Bremens, från vilket den större delen av hans stift hade tagits och som även då var berövat en herdes närvaro. Sedan detta dekret så hade fastställts av biskoparna, övertog han på kungens befallning Bremens stift att styra; den del av stiftet på andra sidan Elbe som borde ha hört till honom övertog däremot Waldgarius, som då var biskop av Verden. När det så hade varit en tid dryftades saken åter mer omsorgsfullt vid ett annat biskopsmöte, och det föreföll dem inte gott att det säte till vilket han hade vigts innehades av en annan biskop – ty Hamburg hade då tillfallit Waldgarius del –, och de sade att det visserligen låg i kungens makt att utöka ett litet och mycket härjat stift, men att en plats som genom apostolisk myndighet hade fastställts för ärkebiskoplig värdighet på intet sätt fick ändras. Med enhälligt samtycke och med den nämnde mycket fromme kung Ludvigs vilja beslutade därför de biskopar som var församlade där att vår fader Ansgar skulle återfå det säte till vilket han hade vigts, och att han, om han behöll något på andra sidan Elbe av Verdens stift, skulle ersätta biskopen av detta säte med något av Bremens kyrkas stift. Detta genomfördes så både på kungens befallning och genom biskoparnas synodalbeslut, och även med vilja och samtycke av Waldgarius själv, den nämnde biskopen av Verden. ## kap. 23 (MGH s. 48–51) (maskinöversättning) 23. Medan detta pågick var staden Köln, under vilken Bremens stift (parroechia) var lydstift (suffraganea), vid den tiden utan biskoplig välsignelse. Eftersom detta varade länge, måste också denna sak av nödvändighet avgöras utan närvaro av den ortens biskop (pontifex). Sedan den vördige biskopen Gunthar hade vigts till samma ort, sökte dock vår herre och fader föreslå honom just detta, att det också skulle bekräftas genom hans myndighet. Men han var mycket emot denna sak. Av det skälet lades senare, när de två kungarna, nämligen Ludvig och Lothar, befann sig i staden Worms, samma sak fram inför en stor mängd biskopar från båda rikena, i närvaro av vår vördige fader. Då alla godkände att det var väl ordnat på detta sätt, bad de samtliga att den nämnde biskopen Gunthar skulle bekräfta detta med sin myndighet. Han började först kraftigt sätta sig emot detta och hävdade på många sätt att det inte var rätt att ett lydbiskopssäte förvandlades till ett ärkebiskopssäte, och att han inte borde minska sitt sätes ära i något avseende; till sist, när både kungarna själva och alla de biskopar som var församlade där bad honom om just detta och sade att det helt och hållet skulle vara tillåtet av nödvändighetsskäl, svarade han att om det bekräftades med apostolisk myndighet, skulle det också vara giltigt från hans sida. När detta svar hade mottagits och också alla hans lydbiskopar hade samtyckt till detsamma, sände den mycket fromme, redan nämnde kungen Ludvig, som önskade både att i allt öka sin faders allmosa och att det han själv hade förordnat i allt skulle bli giltigt, den mycket vördige Salomon, biskop (episcopus) i staden Konstanz, i just detta ärende till den apostoliska stolen. Med honom sände också vår herre och fader Ansgar, eftersom han inte själv kunde fara, sin son, vår broder, prästen (presbiter) Nordfrid. De mottogs mycket tjänstvilligt av den heligaste påven (papa) Nikolaus och framförde för honom klart och tydligt uppdraget för sin beskickning. Han övervägde förståndigt och omsorgsfullt i sitt sinne det som de sade, och då han genom Guds ingivelse fann att denna ordning var rättfärdig för att vinna hedningarnas själar, bekräftade han vår kungs vilja med sin myndighet. För att vi tydligare ska kunna visa denna sak, som han så omsorgsfullt utarbetade, har vi beslutat att infoga hans egna ord. När han nämligen fullständigt och kortfattat hade sammanfattat orsaken till hans beskickning och det övriga som omfattats ovan, tillade han därefter: ”Skrivelsen om denna beskickning och myndighet och om mottagandet av palliet (pallium) har sänts till oss av vår son Ludvig genom den heligaste biskopen Salomon, försedd med bulla enligt den heliga romerska kyrkans sed. Genom denna skrivelses innehåll har vi erfarit att detta har förhållit sig så, som den nämnde kungens fromhet har meddelat oss genom en trogen man, nämligen biskop Salomon. Därför har vi, i det vi följer spåren av vår så store företrädare påven Gregorius och erkänner all den Gud värdiga omsorg som där har fastställts, beslutat att enligt våra företrädares sed stadfästa de stora furstarnas önskan, nämligen Ludvigs, den kejsares (augustus) av gudomlig åminnelse, och hans likanämnde son, den mest framstående kungens, både genom denna apostoliska myndighets påbud och genom överlämnandet av palliet. Så att den förutnämnde Ansgar, den förste ärkebiskopen (archiepiscopus) över nordalbingerna, och efter honom hans efterträdare, grundade på så stor myndighet och ihärdigt verksamma för att vinna folken, må stå starkare emot djävulens frestelser. Och åt denne vår son, den redan nämnde Ansgar, tilldelar vi som legat (legatus) offentlig myndighet att predika evangelium bland alla folk runt omkring, svear eller daner och även slaver, eller bland de övriga, var helst i de trakterna den gudomliga godheten öppnar en dörr. Och vi förordnar att själva nordalbingernas säte, kallat Hamburg, som är invigt till den helige Frälsarens och hans obefläckade moder Marias ära, hädanefter ska vara ett ärkebiskopssäte. Och vi stadgar under åkallan av den gudomliga domen att efter den ofta nämnde ärkebiskopen Ansgars bortgång alltid en efterträdare ska väljas som är en verksam predikant och biskop och lämplig för ett så stort ämbete. Men eftersom kung Karl, bror till den ofta nämnde kungen Ludvig, efter hans faders, kejsarens, den fromt ihågkomne Ludvigs, bortgång tog från den förutnämnda orten som kallas Hamburg det kloster som heter Turholt, eftersom det efter delningen mellan bröderna syntes ligga i hans rike, beläget i västra Frankien, vilket hans fader hade givit dit som understöd och uppehälle åt biskopen och hans präster (clerici), började, som det sägs, alla altarets tjänare dra sig undan. Då de nödvändiga medlen saknades, drog de sig nämligen undan från dessa folk, och samma beskickning till folken upphörde genom en sådan händelse. Också själva metropolen Hamburg blev nästan övergiven. Medan detta pågick, dog biskopen i Bremens stift (dioecesis), som sägs gränsa till detta. Och då den ofta nämnde kungen såg både att detta stift var vakant och att den andra nya inrättningen höll på att gå under, och dessutom att båda dessa kyrkor genom Guds fördolda doms tillåtelse var svårt försvagade genom barbarernas grymhet, började han söka efter hur den nämnda bremiska kyrkan skulle kunna förenas med och underordnas det nämnda nya ärkebiskopssätet, med vårt dekret som stadfäste denna önskan. Därför har detta genom det ofta nämnda vördiga sändebudet, nämligen Salomon, biskop i staden Konstanz, framförts till oss för bekräftelse, och det har begärts att det skulle stadfästas med vår myndighet. Vi har alltså prövat detta med noggrann granskning och funnit att det skulle vara nyttigt på grund av den trängande nödvändigheten och de själavinster som har visats bland folken. Ty allt som visar sig vara gagneligt för kyrkan och inte strider mot de gudomliga föreskrifterna tvivlar vi inte på är tillåtet och bör göras, särskilt vid planterandet av en så ny kristendom, där olika händelser brukar inträffa. Därför förordnar vi med den allsmäktige Gudens och de saliga apostlarna Petrus och Paulus myndighet och genom detta vårt dekret, i enlighet med den mycket vördige kungen Ludvigs önskan, att de nämnda stiften, nämligen det hamburgska och det bremiska, hädanefter inte ska vara och kallas två utan ett, och vara underordnade det säte som genom vår företrädares dekret har upphöjts till ärkebiskoplig värdighet, dock med återställande till Verdens biskopsdöme av den del av den bremiska kyrkans egendom som tidigare tagits därifrån. Men ingen ärkebiskop av Köln må hädanefter göra anspråk på någon makt för sig i samma stift. Tvärtom uppmanar vi både honom själv och alla [över huvud taget] som utövar den sanna religionen att vara till hjälp och tröst för dem som fullgör denna heliga beskickning. Så att de för denna välgärnings skull må förtjäna att få full lön av honom som sade: ’Gån och lären alla folk, och den som tar emot er, han tar emot mig.’ Därför bekräftar vi också med vår myndighet allt som av vår älskade son kung Ludvig har anslagits till detta Gud värdiga ämbete, och hans fromma önskningar. Och eftersom det förflutnas händelser gör oss försiktiga inför framtiden, slår vi också var och en som motsätter sig eller säger emot eller på något sätt försåtligt motarbetar dessa våra fromma strävanden med bannlysningens (anathema) svärd och dömer honom, skyldig till evigt straff, till djävulens lott. För att vi, i det vi enligt våra företrädares sed med from iver värnar den apostoliska höjden och Guds sak, säkrare må skydda dem mot fientliga parter från alla håll.” Genom dessa den heligaste påven Nikolaus dekret och förordningar blev alltså den bremiska kyrkan, förenad och sammanslagen med det hamburgska sätet, som tidigare hade inrättats som metropol, ärkebiskoplig. ## kap. 24 (MGH s. 51–53) (maskinöversättning) 24. Men eftersom vi har berättat detta i förväg om hur förhållandet för detta stift (dioecesis) blev så fastställt – det förflöt nämligen lång tid från det att han övertog styret av detta säte till dess att det bekräftades med apostolisk myndighet –, ska vi återvända till det som skedde tidigare. Sedan han nämligen övertagit Bremens stift (parroechia), började han åter brinna i sitt innersta av ande, eftersom han då redan hade något att ge, för att se om han kunde verka något i danernas trakter för Kristi namn. Därför sökte han oftare upp Horik, som då ensam innehade herraväldet över danernas rike, och strävade att vinna honom med gåvor och med alla tjänster han kunde, så att han med hans tillstånd skulle kunna utöva predikoämbetet i hans rike. Han sändes nämligen några gånger också i kunglig beskickning till honom, och det som gällde fredsfördrag och båda rikenas nytta utförde han nitiskt och troget. Då den nämnde kung Horik därigenom lärde känna den helige mannens trohet och godhet, började han hysa stor vördnad för honom och villigt följa hans råd och betrakta honom som sin närmaste förtrogne i allt, så att han också fick vara med i hans hemliga överläggningar när han rådslog med sina rådgivare om rikets angelägenheter. Också det som skulle fastställas genom fördrag mellan folket i detta land, nämligen saxarna, och hans rike, ville han inte få bekräftat på annat sätt än genom hans trohetslöfte, och han sade att det var fullkomligt säkert för honom, det som denne både hade tillrått och lovat honom. Då han hade vunnit denna förtrolighet, började han också övertala honom att bli kristen. Även han lyssnade vänligt till allt som han förkunnade för honom ur den heliga skrift och berömde det som helt och hållet gott och verkligt saliggörande, och sade att han gladde sig mycket åt detta och gärna ville förtjäna Kristi nåd. Efter sådana önskemål började vår heligaste fader också föreslå honom att han skulle bevisa Kristus Herren denna välvilja, som skulle vara honom mycket kär, att han tillät att en kyrka byggdes i hans rike, där en präst (sacerdos) alltid skulle vara närvarande och meddela det gudomliga ordets säd och dopets nåd åt alla som ville ta emot dem. Detta beviljade han med den största välvilja, och i en hamn i sitt rike, som var mycket lämplig för detta och låg närmast denna trakt, kallad Slesvig, där köpmän samlades från alla håll, tillät han honom att bygga en kyrka och gav honom en plats där en präst (presbiter) kunde bo; samtidigt gavs tillstånd för var och en i hans rike som ville att bli kristen. Sedan vår herre biskop alltså hade fått detta tillstånd, fullbordade han genast det han länge hade önskat. Och sedan en präst hade insatts där, började Guds nåd växa mer fruktbärande på samma ort. Där fanns nämligen redan tidigare många kristna, som hade döpts antingen i Dorstad eller i Hamburg, av vilka några räknades till de förnämsta i själva handelsplatsen (vicus), och de gladde sig åt att möjligheten att utöva sin kristendom hade givits dem. Efter deras exempel omvände sig också många andra, både män och kvinnor, som övergav den vidskepliga avgudadyrkan, till tron på Herren och döptes. Och det blev stor glädje på denna ort, så att också människor av detta folk utan någon fruktan, vilket tidigare inte var tillåtet, och köpmän både härifrån och från Dorstad fritt sökte sig till platsen, och genom detta överflödade där möjligheten till allt gott. Och fastän många som döptes där levde vidare, steg ändå en otalig skara vitklädda därifrån upp till himmelens riken. Ty de tog visserligen gärna emot korstecknet för att bli katekumener (catecumini), varigenom de fick gå in i kyrkan och närvara vid de heliga gudstjänsterna, men de sköt upp mottagandet av dopet, eftersom de ansåg det vara gott för sig att döpas vid slutet av sitt liv, så att de, renade genom det saliggörande badet, rena och obefläckade skulle gå in genom det eviga livets portar utan något dröjsmål. Många hos dem som var drabbade av sjukdomar och som såg att de förgäves hade offrat åt avgudarna för sin hälsa och som deras anhöriga hade givit upp hoppet om, tog också sin tillflykt till Herrens barmhärtighet och lovade att bli kristna. Och när de hade kallat på en präst och mottagit dopets nåd, blev de genast friska genom den gudomliga nådens gåva. Och så växte Guds barmhärtighet på denna ort, och en mängd av folket omvändes till tron på Herren. ## kap. 25 (MGH s. 53–55) (maskinöversättning) 25. Under tiden började vår herre och fader Ansgar, som med största medkänsla sörjde även för svearnas folk, eftersom de då var berövade en prästs (sacerdos) närvaro, be den nämnde kung Horik, som var honom förtrogen i allt, att han med hans hjälp skulle kunna bege sig till detta rikes gränser. Denne tog med största välvilja emot även denna hans begäran och lovade att göra allt på det sättet. Av det skälet började vår herre biskop överlägga om just detta med den nämnde biskopen (pontifex) Gauzbert och sade att det var nödvändigt att det åter prövades om detta folk, kanske förmanat av Gud, skulle tåla att präster stannade hos dem, för att inte den Kristi tro som påbörjats i de trakterna på något sätt skulle gå förlorad genom deras försumlighet. Men den nämnde biskopen Gauzbert, även kallad Symon, svarade att han, som hade fördrivits därifrån, inte vågade bege sig till [den] platsen igen, och att det inte heller skulle kunna vara särskilt gagneligt, utan snarare farligt, om de på nytt mindes det som hänt förut och väckte någon oro kring honom; det syntes honom lämpligare att den skulle fara som först hade åtagit sig denna beskickning och som hade blivit vänligt bemött där, men själv skulle han med honom sända sin brorson, som skulle stanna där, om tillfälle till predikan fanns, och utöva prästämbetet hos dem. Sedan de alltså beslutat detta sinsemellan, kom de inför den mycket nådige kungen Ludvig och framlade saken för honom och bad att det med hans tillstånd skulle tillåtas ske så. Då han frågade om de var eniga i denna vilja, fick han av den vördige biskopen Gauzbert detta svar: ”I Guds tjänst”, sade han, ”har vi alltid varit och är vi eniga, och detta önskar vi med enhälligt samtycke att det ska ske så.” Den mycket höge kungen, alltid villig i Guds sak, ålade därför, i enlighet med vad som hade överenskommits mellan dem, vår mycket fromme herde denna beskickning för Kristi namn och anförtrodde honom också budskap från sin sida till svearnas kung, såsom även hans fader hade gjort. Vår mycket hängivne fader började alltså förbereda sig för denna resa, och han drevs av en än mer brinnande ande att fullborda den så snart som möjligt. Han trodde nämligen att också detta var honom ålagt från himlen, då han hade fått del av en syn som han hade sett tidigare. Det föreföll honom nämligen som om han var mycket bekymrad för denna resa, vilket han ju också var, och det föreföll honom som om han kom till en plats där det fanns en stor byggnad med olika boningar. Där mötte honom någon, som talade till honom och sade: ”Bedröva dig inte över måttan för den resa du är bekymrad för och för det som är i ditt hjärta, ty här finns en profet som ska göra dig viss om allt detta. Och för att inget tvivel om honom ska sitta kvar i ditt sinne, ska jag säga dig vem den profeten är. Den fordom mycket berömde abboten Adalhard är nu själv profeten, sänd till dig av Herren, som ska förkunna för dig det som ska komma.” När han hörde detta, blev han glad i sinnet och föreföll att ha svarat honom: ”Herre, var ska jag finna honom?” Och han sade: ”Genom din egen möda ska du finna honom, och det är inte tillåtet för någon att visa dig honom.” Då föreföll det honom som om han gick runt boningarna och sökte honom och samtidigt tänkte i sitt sinne: ”Om han utan att jag frågar honom förkunnar för mig det som är i mitt sinne, då ska jag finna honom vara en sann profet.” När han kom till en mycket lysande och mycket vacker boning, såg han honom sitta där på sin tron och kände genast igen honom. Även denne började genast tala, med blicken fäst på honom, och sade: ”Hören, I öar, och given akt, I folk i fjärran. Herren har kallat dig från moderlivet, från din moders sköte har han ihågkommit ditt namn. Och han har gjort din mun lik ett skarpt svärd, i sin hands skugga har han beskyddat dig, och han har gjort dig lik en utvald pil; i [sitt] koger har han gömt dig, och han har sagt till dig: ’Du är min tjänare, ty i dig skall jag förhärliga mig.’” När han hade sagt detta, sträckte han ut armen och började lyfta sin högra hand mot honom. Då han såg detta, gick han fram till hans knän i hopp om att han ville välsigna honom. Men han tillade: ”Och nu säger Herren detta till dig, han som danade dig från moderlivet till sin tjänare: ’Jag har gjort dig till ett ljus för folken, för att du skall vara deras frälsning ända till jordens yttersta ände. Konungar skall se, och furstar skall resa sig, och de skall tillbe Herren din Gud och Israels Helige, ty han skall förhärliga dig.’” Eftersom Guds tjänare hade sett denna syn långt före den resan, höll han det för visst i sitt sinne att han genom Guds befallning drevs till de trakterna; och särskilt genom det ord som sades: ”Hören, I öar”, eftersom nästan hela det landet är beläget på öar, och genom det som tillfogades: ”Du skall vara deras frälsning ända till jordens yttersta ände”, eftersom världens ände i norr ligger i svearnas landområden. Slutligen närde också det ord som i slutet ändrats från Jeremias profetia, nämligen: ”ty han skall förhärliga dig”, den största glöd av längtan hos honom, eftersom han trodde att detta betecknade den martyrkrona (palma martyrii) som en gång hade utlovats honom. ## kap. 26 (MGH s. 55–57) (maskinöversättning) 26. När han alltså skulle företa denna resa, hade han med sig både ett sändebud och ett kännetecken från den redan nämnde kung Horik. Denne lät framföra ett sådant budskap från sin sida till svearnas kung, som hette Olof: att Guds tjänare, som var sänd från kung Ludvigs sida och begav sig till hans rikes gränser, var honom väl känd i allt, och att han i sitt liv aldrig hade sett en så god människa och aldrig hos någon dödlig funnit så stor trohet. Och därför hade han, sedan han lärt känna hans heligaste godhet, tillåtit honom allt som han ville ordna i hans rike för den kristna religionens skull. Och han bad honom att han på liknande sätt skulle tillåta honom att i hans rike inrätta den kristna dyrkan som han önskade, eftersom han inte ville utföra något annat än det som var gott och rätt. Han fullföljde alltså den resa han hade påbörjat och kom efter nästan tjugo dagars sjöfärd till Birka. Där fann han kungen och en mängd folk i stor förvirring av villfarelse. Ty genom djävulens anstiftan, som på alla sätt förutsåg den salige mannens ankomst, hände det just vid den tiden att någon kom dit och sade att han hade varit närvarande vid ett möte med de gudar som man trodde ägde detta land, och att han hade sänts av dem för att förkunna följande för kungen och folken: ”Ni”, sade han, ”har länge haft oss nådiga mot er, och ni har med vår hjälp under lång tid innehaft det land ni bebor med stort överflöd, i fred och välgång. Också ni har frambringat de offer och löften ni var skyldiga oss, och era tjänster har varit oss behagliga. Men nu både drar ni in de vanliga offren och frambär de frivilliga löftena mer slappt, och, vilket misshagar oss mer, ni inför en främmande gud över oss. Om ni alltså vill ha oss nådiga mot er, så öka de offer ni har försummat och infria större löften. Och ta inte heller emot dyrkan av en annan gud hos er, som lär det som är emot oss, och ägna er inte åt hans tjänst. Om ni vidare också önskar ha fler gudar och vi inte räcker till för er, så upptar vi enhälligt Erik, som fordom var er kung, i vårt samfund, så att han blir en av gudarnas skara.” Detta djävulska budskap, som offentligt hade kungjorts vid herr biskopens ankomst, förvirrade allas sinnen, och stor villfarelse och förvirring hade bringat människornas hjärtan i oordning. Ty de hade också byggt ett tempel till den nämnde, sedan länge döde kungens ära och hade börjat frambära löften och offer åt honom som åt en gud. När herr biskopen alltså kom dit, började han fråga sina vänner, som han tidigare lärt känna där, hur han skulle vända sig till kungen i denna sak. De sade alla emot med all kraft och försäkrade att hans beskickning denna gång inte alls skulle kunna uträtta något, utan att han, om han hade något av värde, borde ge det för att komma därifrån levande. Han svarade dem: ”Nej, jag tänker inte ge något här för att lösa mitt liv, ty om min Herre så har bestämt, är jag här beredd att för hans namn både utstå plågor och lida döden.” Då han alltså befann sig i den största ängslan för denna sak, tog han till sist råd och bjöd kungen till sitt härbärge. Han bjöd honom på ett gästabud, frambar de gåvor han kunde och framförde budskapet för sin beskickning. Ty också tidigare hade orsaken till hans ankomst kungjorts för samme kung genom Horiks sändebud och genom herr biskopens trogna, som bodde där. Kungen blev alltså glad både över hans kärleksfulla välvilja och över gåvorna och svarade att han visserligen gärna ville det som han hade föreslagit. ”Men tidigare”, sade han, ”har det funnits präster (clerici) här, som drevs bort härifrån genom ett folkuppror, inte på kunglig befallning. Därför varken kan eller vågar jag bekräfta denna er beskickning, förrän jag har rådfrågat våra gudar genom lottkastning och även frågat folket om dess vilja i detta. Låt ditt sändebud vara med mig vid nästa ting (placitum), så ska jag tala för dig inför folket. Och om de med gudarnas bifall samtycker till din vilja, ska det du har begärt gå väl. Men om inte, ska jag också låta dig veta det.” Det är nämligen sed hos dem att varje offentlig angelägenhet mer beror på folkets enhälliga vilja än på kungens makt. Sedan vår mycket hängivne herde hade fått detta svar av kungen, vände han sig helt till Herren som sin tillflykt, ägnade sig åt fastor och böner och ödmjukade sig inför Guds ansikte i hjärtats ånger och bedrövelse. ## kap. 27 (MGH s. 57–59) (maskinöversättning) 27. Medan han befann sig i dessa trångmål och prövningar och dagen för tinget (placitum) närmade sig, utgöts en dag under den heliga mässan, medan prästen (sacerdos) stod vid altaret och välsignade de heliga mysterierna, en himmelsk ingivelse över honom där han låg nedfallen på marken. Han stärktes nämligen invärtes genom den helige Andes gåva och styrktes i sitt sinne av den största tillförsikt och insåg att allt skulle gå honom väl, som han önskade. Därför förkunnade han efter mässan för samme präst, som var honom förtrogen i allt, att han inte behövde hysa någon fruktan, eftersom Guds nåd skulle följa honom. När denne frågade hur han visste detta, svarade han att det hade ingivits honom av Gud. Denna upplysning av hans sinne kände den brodern väl igen, eftersom han genom många tecken tidigare hade erfarit att han på sådant sätt tröstades av Gud. Denna hans sinnes tillförsikt bekräftades alltså genast av händelseförloppet. Ty kungen samlade först sina stormän (principes) och började överlägga med dem om vår faders beskickning. De beslöt att man genom lottkastning skulle utforska vad gudarnas vilja var i detta. De gick alltså enligt sin sed ut på fältet och kastade lott; och lotten föll så att den kristna religionen genom guds vilja skulle grundläggas där. En av de förnämsta, en vän till herr biskopen, lät honom genast veta detta och förmanade honom att vara tröstad i sinnet och sade: ”Var stark och handla manligt, ty guden avvisar inte din vilja och din beskickning.” Och så fattade han tillförsikt, blev glad i sin inre ande och jublade i Herren. När sedan dagen för tinget hade kommit, som hölls i den nämnda handelsplatsen (vicus) Birka, lät kungen, som är deras sed, genom en utropares röst kungöra för folket vad deras beskickning gällde. När de hörde detta, började de, förvirrade av villfarelse som de redan tidigare var, att tycka olika och larma. Medan de larmade så, reste sig en som var äldre till åren mitt i folket och sade: ”Hör mig, kung och folk. Om denna guds dyrkan är det redan väl känt för flera av oss att han kan ge stor hjälp åt dem som sätter sitt hopp till honom. Ty många av oss har redan ofta erfarit detta både i faror på havet och i olika nödlägen. Varför förkastar vi då det som vi vet är nödvändigt och nyttigt för oss? Förr i tiden for ju några av oss till Dorstad, och då de kände att denna religions ordning skulle vara till gagn för dem, antog de den av fri vilja. Nu ligger många försåt i vägen, och genom sjörövarnas angrepp har den resan blivit mycket farlig för oss. Det som vi förut ivrigt sökte så långt borta, varför tar vi inte emot det när det nu erbjuds oss här? Och vi som har erfarit att denna guds nåd är nyttig för oss i mycket, varför skulle vi inte gärna samtycka till att hans tjänare stannar hos oss? Given akt, I folk, på ert eget bästa, och förkasta inte er nytta. Ty för oss är det gott, när vi inte kan ha våra gudar nådiga, att ha denna guds nåd, som alltid i allt kan och vill hjälpa dem som ropar till honom.” När han hade avslutat sitt tal så, blev hela folkmängden enig och valde att präster skulle vara hos dem och att det som hörde till Kristi mysterier skulle utföras hos dem utan motsägelse. När kungen alltså reste sig från tinget, skickade han genast sin budbärare tillsammans med herr biskopens sändebud och lät meddela att folkets enighet hade vänts till hans vilja; och att detta i allt behagade honom, men att han ännu inte kunde ge honom fullt tillstånd förrän han vid ett annat ting, som skulle hållas i en annan del av hans rike, hade kungjort detsamma för folken där. Då sökte vår fader av god åminnelse åter sin vanliga hjälp och bad ännu ivrigare om den gudomliga mildheten; och se, tiden för tinget kom, och kungen lät genom en utropares röst kungöra herr biskopens beskickning och likaså allt som hade sagts och gjorts vid det föregående tinget. Genom den gudomliga försynens gåva blev allas hjärtan så förenade att alla prisade det föregående tingets samtycke och förklarade att också de på alla sätt ville samtycka till detta. ## kap. 28 (MGH s. 59) (maskinöversättning) 28. När detta hade skett, kallade kungen herr biskopen till sig och berättade vad som hade gjorts. Och så beslöt han med allas enhälliga vilja och samtycke att det hos dem både skulle byggas kyrkor och finnas präster (sacerdotes), och att var och en av folket som ville skulle bli kristen utan motsägelse. Vår herre och herde anförtrodde då den nämnde brorsonen till den vördige biskopen (episcopus) Gauzbert, vid namn Erimbert, i kungens händer, för att han, skyddad av hans hjälp och försvar, skulle förrätta de gudomliga mysterierna där. Kungen gav honom också i den nämnda handelsplatsen (vicus) en gård (atrium) för att bygga ett bönehus; herr biskopen köpte också en annan gård med hus åt prästen (presbiter) att bo i. Och samme kung visade herr biskopen sin kärleks allra vänligaste ynnest och lovade också att han i alla avseenden ville vara mycket trofast mot de sina när det gällde den kristna religionens utövande. Och sedan allt så genom Herrens nåd hade fullbordats på rätt sätt, återvände herr biskopen hem. ## kap. 29 (MGH s. 59–60) (maskinöversättning) 29. Den största sinnesångest som han fick utstå under själva resan förutsåg vår heligaste fader genom Herrens uppenbarelse redan medan resan förbereddes. Det föreföll honom nämligen en natt som om det var tiden för Herrens lidande, och som om han själv var närvarande när Herren Jesus Kristus fördes av Pilatus till Herodes och åter från Herodes till Pilatus, och till sist, när han, under det han fick utstå spott och smädelser av judarna och soldaterna, utsattes för slag över alla lemmar, som det föreföll honom, då kunde han inte uthärda att han straffades så, utan sprang fram och ställde sig bakom hans rygg mot dem som slog, och tog emot alla slag som tillfogades honom på sin egen kropp, utom att han, som var längre till växten, föreföll att höja sig över honom med huvudet, och därför kunde han inte skydda det. Vad denna syn betydde förstod Kristi oövervinnelige stridsman inte förrän han, sedan han återvänt från denna resa, i sitt sinne överlade hur stora smädelser och hån han hade utstått där och i hur stor ångest han hade varit och hur stora hädelser mot Gud han hade fått uthärda där. Ty såvitt det gällde hans sinne led han där utan tvivel för Kristus, och där fick Kristus i sin tjänare på nytt utstå de smädelser som tidigare tillfogats honom själv. Att han inte kunde skydda hans huvud trodde han vidare betydde, eftersom Kristi huvud är Gud, att de lidanden som de heliga utstår i denna värld för Kristus delvis också angår Guds majestät självt, vilka han, som på visst sätt tar emot dem i sig genom medlidande, för en tid visserligen fördrar men en gång ska döma strängt; såsom det är skrivet: Min är hämnden, jag skall vedergälla, säger Herren. ## kap. 30 (MGH s. 60–63) (maskinöversättning) 30. Det synes inte heller böra förbigås hur Herrens kraft efter denna resa uppenbarades för de redan nämnda svearna. Ett visst folk som bodde långt ifrån dem, kallat Cori, hade nämligen fordom varit underkastat svearnas välde; men det var då redan länge sedan de hade gjort uppror och vägrat att underkasta sig dem. Då danerna fick veta detta, samlade de, vid den ovan nämnda tiden då herr biskopen redan hade kommit till svearnas trakter, en mängd skepp och for till samma land, i avsikt både att plundra deras egendom och att underkuva dem. Själva riket hade fem städer (civitates). Folken som bodde där slöt sig samman, när de fick veta om deras ankomst, och började göra manligt motstånd och försvara sitt. Och då segern gavs dem, högg de ned hälften av danernas folk och plundrade också hälften av deras skepp, och tog guld och silver och mycket byte från dem. När den nämnde kung Olof och svearnas folk hörde detta, ville de vinna sig ett namn genom att kunna göra det som danerna inte hade gjort, och eftersom de också tidigare hade varit underkastade dem, samlade de en otalig här och drog till de trakterna. Och först kom de oväntat till en borg (urbs) i deras rike som hette Seeburg, där det fanns sju tusen stridsmän, och de ödelade och plundrade den fullständigt och satte eld på den. Därefter, stärkta i sinnet, lämnade de skeppen, gav sig ut på en fem dagars marsch och skyndade med vildsint hjärta till en annan av deras borgar, som kallades Apulia. I den borgen fanns femton tusen krigare. När de alltså kom dit och de andra hade stängt in sig i borgen (civitas), började dessa angripa borgen utifrån och de andra göra manligt motstånd inifrån; de ena försvarade sig innanför, de andra anföll utanför. Och så förflöt åtta dagar, så att de varje dag från morgon till kväll kämpade och trängde på i striden, och många föll på båda sidor, men ingendera parten vann seger: och se, på nionde dagen började svearnas folk, utmattat av det långvariga dräpandet, att komma i trångmål, och de blev förskräckta med räddhågat hjärta och tänkte bara på hur de skulle komma undan därifrån. ”Här”, sade de, ”uträttar vi ingenting, och våra skepp är långt borta.” Det var nämligen, som vi sade förut, fem dagars väg till hamnen där deras skepp låg. Då de alltså, svårt förvirrade, inte på något sätt visste vad de skulle göra, beslöt de att genom lottkastning utforska om deras gudar ville hjälpa dem, så att de antingen vann seger eller kom levande därifrån. De kastade alltså lott men kunde inte finna någon av gudarna som ville vara dem till hjälp. När detta kungjordes för folket, uppstod ett väldigt tjut och jämmer i lägret, och all kraft vek från dem. ”Vad”, sade de, ”ska vi olyckliga göra? Gudarna har vikit från oss, och ingen av dem är vår hjälpare. Vart ska vi fly? Se, våra skepp ligger långt borta, och om vi flyr, kommer dessa att förfölja oss och förinta oss till sista man. Vilket hopp finns det då för oss?” Då de alltså befann sig i så stort trångmål, började några av köpmännen, som mindes herr biskopens lära och undervisning, att föreslå dem: ”De kristnas Gud”, sade de, ”hjälper ofta dem som ropar till honom och är mycket mäktig att hjälpa. Låt oss utforska om han vill vara med oss, och låt oss med villigt sinne lova honom löften som behagar honom.” På allas ödmjuka begäran kastades alltså lott, och det befanns att Kristus ville hjälpa dem. När detta offentligt hade kungjorts och blivit känt för alla, blev allas hjärtan så plötsligt styrkta att de genast ville gå oförskräckta fram för att inta borgen. ”Vad”, sade de, ”har vi nu att frukta eller att bäva för? Kristus är med oss; låt oss strida och handla manligt, ingenting ska kunna stå emot oss. Och den säkra segern ska inte fattas oss, ty vi har den mäktigaste av gudarna som vår hjälpare.” Alla slöt sig alltså samman och drog med glatt och starkt sinne ut för att inta borgen. Och när de stod runt omkring den och ville inleda striden, begärde de som var därinne att få tillfälle att tala. När svearnas kung hade samtyckt till detta, fortsatte de: ”Vi föredrar nu fred framför strid, och vi önskar ingå fördrag med er. Och för det första ger vi er som gåva för fördraget allt som vi förra året förvärvade av danernas byte i guld och vapen. Vidare erbjuder vi för var och en av de människor som befinner sig i denna borg ett halvt pund (libra) silver, och dessutom betalar vi er den skatt (census) som vi tidigare brukade betala, och sedan vi har ställt gisslan vill vi hädanefter vara underkastade och lydiga under ert välde, såsom vi var förut.” Fastän detta erbjöds, kunde de unga männens sinnen ännu inte lugnas, utan de blev ännu ivrigare och sade, oförskräckta och utan fruktan och bara längtande efter strid, att de med vapen skulle ödelägga borgen och allt de hade och föra bort dem själva som fångar. Men kungen och stormännen (principes) följde ett sundare råd, tog emot deras handslag och ingick fördrag, och sedan otaliga skatter och trettio gisslan hade överlämnats till dem, återvände de med glädje hem. När sedan fred hade slutits mellan dem, började svearna genast prisa Kristi, vår Herres, allmakt och med all kraft förkunna hans storhet, att han verkligen var stor över alla gudar, och de började ivrigt undersöka vad de borde lova honom, genom vilken de hade vunnit en så stor seger. Därför lovade de, undervisade av de kristna köpmän som var med dem, Kristus Herren en fasta som behagade honom, så att de, sedan de återvänt hem och varit hemma i sju dagar, alla tillsammans skulle avhålla sig från kött i sju andra dagar, men också att de, sedan fyrtio dagar därefter hade förflutit, likaså enligt enhällig överenskommelse skulle iaktta avhållsamhet från kött under de fyrtio följande. Och så skedde också; och alla som hade varit med där fullgjorde detta stadgande med villigt sinne. Många började också därefter hos dem av vördnad och kärlek till Kristus att hålla fast vid de fastor som de kristna iakttog och att hjälpa alla slags fattiga med allmosor, eftersom de hade lärt att detta var Kristus behagligt. Och så började den nämnde prästen (sacerdos) Erimbert med allas bifall fritt utföra det som hör Gud till hos dem, och medan alla prisade Kristi makt, började hängivenheten för den gudomliga religionen i de trakterna från den tiden att växa utan någons motsägelse. ## kap. 31 (MGH s. 63) (maskinöversättning) 31. Under tiden hände det genom Guds dom att den nämnde kung Horik, genom sjörövares angrepp, då några av hans släktingar försökte inkräkta på hans rike, dödades i strid. Tillsammans med honom omkom samtidigt för svärd alla de förnämsta i det landet, som förut räknades som herr biskopens förtrogna och vänner. När sedan därefter Horik den yngre hade insatts i hans rike, började några av de stormän (principes) som han då hade, och som tidigare var mindre kända för herr biskopen, att övertala honom att den kyrka som hade byggts hos dem skulle förstöras och att den kristna religion som hade påbörjats där skulle avskaffas, i det de sade att deras gudar var vreda på dem och att så stora olyckor hade drabbat dem därför att de hade tagit emot dyrkan av en annan och okänd gud hos sig. Därför befallde greven (comes) över den nämnda handelsplatsen (vicus), nämligen Slesvig, vid namn Hovi, som särskilt satte sig emot denna religion och eggade kungen att förstöra den kristna tron, att den kyrka som hade byggts där skulle stängas, och han förbjöd att den kristna religionen iakttogs där. Därför drog sig också prästen (presbiter) som var där, tvingad av förföljelsens bitterhet, undan därifrån. ## kap. 32 (MGH s. 63–64) (maskinöversättning) 32. För denna sak hade herr biskopen alltså blivit mycket bekymrad och djupt bedrövad, eftersom han då inte hade någon av de vänner hos Horik den yngre, som han förut hade vunnit som förtrogna genom mycket rikliga gåvor, genom vilka han skulle kunna vinna honom för Herrens vilja. Eftersom han var berövad mänsklig hjälp, tog han därför efter sin vana sin tillflykt till den gudomliga. Och hans hopp svek honom inte. Herren tröstade honom nämligen med andlig tröst i sinnet, och han blev helt förvissad om att den religion som hade påbörjats där inte på något sätt skulle gå förlorad, såsom Kristi fiender planerade. Detta skedde också så med Herrens bifall inte långt därefter. Ty när han tänkte fara till den nämnde kungen i just detta ärende, sände samme kung, sedan han genom Herrens förekommande nåd först hade fördrivit den redan nämnde greven (comes) från den omtalade handelsplatsen (vicus), så att han aldrig sedan kunde återvinna hans ynnest, av fri vilja sitt sändebud till herr biskopen och lät meddela att han skulle sända tillbaka sin präst (sacerdos) till hans egen kyrka; han försäkrade att han inte mindre än den äldre Horik ville förtjäna Kristi nåd och vinna herr biskopens vänskap. Sedan detta skett och också vår mycket vördige herde själv hade kommit inför samme kung med hjälp av den mycket ansedde greven Burghard, som också tidigare hade varit honom till hjälp i allt hos den äldre Horik och hade stort inflytande hos båda kungarna, eftersom han var deras släkting, blev han mottagen med så stor ynnest av Horik den yngre att denne genast också själv beviljade honom allt som hans företrädare hade tillåtit skulle ske i hans rike för kristendomens skull. Därutöver samtyckte han också till det som förut syntes hedningarna vara gräsligt, att en klocka skulle finnas i samma kyrka. Också i en annan handelsplats i sitt rike, kallad Ribe, gav han på liknande sätt en plats där en kyrka skulle byggas, och gav med sin makt tillstånd till att en präst skulle vara närvarande där. ## kap. 33 (MGH s. 64–65) (maskinöversättning) 33. Medan detta pågick, sände slutligen den nämnde vördige biskopen (episcopus) Gauzbert en präst (presbiter) vid namn Ansfrid till svearnas folk, som var född av danernas folk och hade uppfostrats till Herrens tjänst av herr Ebo. När han hade kommit dit, återvände den nämnde prästen (sacerdos) Erimbert därifrån, och han stannade där, mycket eftertraktad av alla, i tre år eller mer. Men när han därefter hörde om herr Gauzberts död, återvände också han därifrån, och sedan han under någon tid hade vistats hos oss, drabbades han av sjukdomsbesvär och dog, då smärtan förvärrades. När detta hade skett, ville herr biskopen inte tåla att den kristna tro som hade påbörjats där gick förlorad och planerade att sända sin präst vid namn Ragenbert dit. Denne var väl lämpad för detta och mycket villig till en så stor resa, men när han var på väg till den nämnda hamnen Slesvig, där skeppen låg med de köpmän som skulle fara med honom, blev han genom djävulens anslag av en slump omringad på vägen i ett bakhåll av rövande daner och berövad det han hade, och på den heliga Marias himmelsfärdsdag fullbordade också han lyckligt sitt lopp i god vilja. Fastän denna händelse hade fyllt herr biskopens sinne med den största sorg, kunde han ändå inte på något sätt dras bort från det han hade föresatt sig; utan inte långt därefter vigde han till detta verk en annan präst, likaså född av danernas folk, vid namn Rimbert. När han hade sänt honom till de trakterna för Kristi namn, blev han vänligt mottagen där av kungen och folket och har, med Herrens gåva, fritt firat de gudomliga mysterierna hos dem ända hittills. Slutligen förkunnade han för honom, såsom för de övriga präster som han tidigare hade insatt bland hedningarna, att de inte skulle åtrå eller begära något av någon, utan förmanade dem fromt att hellre, efter den salige aposteln Paulus exempel, också själva arbeta med sina händer och nöja sig med föda och kläder. Åt dem och deras efterföljare gav han dock själv rikligt av sitt eget allt som de behövde, och därtill, om något behövde ges för att vinna vänner. ## kap. 34 (MGH s. 65–66) (maskinöversättning) 34. Under dessa mångfaldiga och skiftande trångmål och prövningar som han, som vi har omtalat, fick utstå för samma beskickning, stärktes han visserligen alltid, som har sagts, genom gudomlig ingivelse, så att han inte gav upp det verk han hade påbörjat, men i denna sak tröstades han också inte så litet av den hängivenhet i sinnet och den glöd i anden som fanns hos den nämnde Ebo, ärkebiskop (archiepiscopus) av Reims, som först hade åtagit sig denna beskickning. Ty denne, som i sin innersta ande brann för folkens kallelse, eggade honom ständigt att utbreda trons nåd i dessa trakter och förmanade honom kraftfullt att inte överge det påbörjade. Driven av hans förmaningsord och av den största glöd i sinnet, med vilken denne brann för detta, sörjde denne salige man utan tvekan för det ämbete som hade anförtrotts honom och kunde aldrig genom någon motgång eller besvärlighet vändas bort från det påbörjade verket. Och fastän den nämnde biskopens (pontifex) övertalande förmaningar, genom vilka vår fader tröstades med innerlig glädje, var otaliga, mindes han ändå alltid det samtal som de hade om denna beskickning vid deras sista sammankomst. Ty när vår herre biskop, sedan han hade räknat upp de många trångmål som hade drabbat honom, frågade honom vad han ansåg om samma beskickning och ivrigt bad honom om vilken tröst han ville ge honom angående detta, svarade han, som om han var besjälad av profetisk ande: ”Var förvissad om”, sade han, ”att det som vi har börjat verka för Kristi namn ska bära frukt i Herren. Ty så är min tro, och så tror jag fast, ja, jag vet i sanning, att även om det som [vi] har påbörjat bland dessa folk någon gång på visst sätt hindras på grund av synderna, ska det ändå aldrig helt utsläckas, utan det ska bära frukt i Guds nåd och ha framgång, till dess att Herrens namn når fram till jordkretsens ändar.” Detta var alltså deras tro, med denna vilja sökte de sig till de främmande folkens gränser, av kärlek till denna religion kämpade de för Herren, av vilken de också utan tvivel ska få lön för sin möda. Viljan till denna hängivenhet vek aldrig från vår herres och faders sinne, och han upphörde aldrig att be för folkens frälsning. Tvärtom, fastän hans stift (parroechia) runt omkring ödelades och hans folk (familia) plundrades genom de nästan ständiga angreppen av sjörövare som kom från de redan nämnda folken, bad han ändå oavlåtligen för dem som var honom fientliga och lurade på honom, och han bad utan uppehåll Guds barmhärtighet om omvändelse för dem som gjorde honom ont, och bad att det inte skulle tillräknas dem som synd att de, okunniga om Guds rättfärdighet och bedragna av djävulsk villfarelse, angrep de kristnas egendom. Han brann så för denna omsorg att han, även när han låg i sin sista sjukdom, aldrig underlät att överväga och ordna angelägenheterna för sin redan nämnda beskickning, till dess att han utandades livets sista anda. Vi tror att han, som togs bort från världen i denna religionens glöd, på allas uppståndelses dag härligt och lyckligt ska gå in i himmelens riken, åtföljd av den största skara av troende som han hade vunnit åt Herren ur danernas och svearnas folk, då den gudomliga mildheten belönar förtjänsten av hans goda kamp. ## kap. 35 (MGH s. 66–70) (maskinöversättning) 35. Eftersom vi redan har sagt mycket om hans beskickning och om den omsorg med vilken han önskade frälsa andra, är det nu verkligen tid att berätta hur han var i sig själv i utövningen av sin egen själs frälsning, och hur han oavbrutet späkte sin kropp av gudsfruktan. Hur han lyste i klostret hos er i all återhållsamhet och iver i fromhet behöver vi inte säga, eftersom det är er mycket väl bekant. Men, som vi har hört, föreföll han redan som yngling och ung man de gamla och åldriga beundransvärd och värd att efterlikna. Sedan han hos oss hade tillträtt biskopsämbetet (episcopatus), strävade han på alla sätt att öka just det som han hade påbörjat i klostret, men också att efterlikna alla de heligas liv, särskilt dock den salige Martins. Han bar nämligen tagelskjorta (cilicium) mot kroppen inte bara om dagen utan också om natten. Slutligen strävade han, såsom han hade läst i hans levnadsbeskrivning, ivrigt efter att gagna folken genom att predika Herrens ord. Ibland älskade han dock ensamheten, för att öva sig i den gudomliga filosofin. För detta ändamål hade han också en lämplig cell byggd åt sig, som han kallade en stilla plats och en vän åt sorgen. Där vistades han med några få och var för sig själv, så ofta han kunde vara fri från predikan och de kyrkliga sysslorna och från hedningarnas oroligheter; dock så att han aldrig satte sin egen bekvämlighet och sin kärlek till ensamheten före nyttan för den hjord som anförtrotts honom. Så länge han i någon mån ägde ungdomens kraft, tog han vidare mycket ofta både bröd efter vikt och vatten efter mått. Särskilt så länge det var honom tillåtet att leva i ensamhet. Under den tiden frestades han, som han själv försäkrade, inte så litet av fåfängans (coenodoxia) ande. Människosläktets fiende strävade nämligen efter att smitta hans sinne med den nämnda pesten, och han föreföll stor i sina egna ögon, eftersom han levde så avhållsamt. Bedrövad över detta vände han sig med all kraft i bön till Herrens godhet och bad att han genom sin nåd skulle befria honom från denna mycket fördärvliga ogudaktighet. Och när han ivrigt ägnade sig åt böner för denna sak, såg han en natt, då han hade somnat, sig själv liksom ryckas upp ända till himlen och hela världen liksom samlad i en mycket mörk dal. Ur den rycktes dock också de saligas själar, om än sällan, genom änglars tjänst och fördes till himlen. I denna mörka dal visades honom också liksom ett slags utsäde, ur vilket människosläktet har sitt ursprung. Och när han med förundran och fasa betraktade allt detta, fick han befallning att ge akt på med vilken begynnelse han kom in i detta liv, och det sades: ”Hur skulle det kunna finnas något skryt hos en människa”, sade han, ”som har alstrats av ett så ringa ursprung i tårarnas dal? Och som allt gott han har har fått, inte av sig själv, utan av honom från vilken varje god gåva och varje fullkomlig skänk kommer? Om du alltså vidare”, sade han, ”frestas av någon fåfängans pest, så för detta till ditt sinne och kom ihåg varifrån du är född, och med Guds nåd ska du bli befriad.” Och så skedde också. Men sedan han hade blivit gammal, kunde han inte avhålla sig så mycket från mat; hans dryck var dock alltid vatten, utom att han, mer för att undvika fåfäng ära än för att få någon njutning, blandade lite dryck i det vatten som han skulle dricka. Men eftersom han i sin ålderdom inte kunde iaktta sin vanliga sparsamhet, strävade han efter att uppväga detta med allmosor och böner och mycket annat gott. För denna saks skull friköpte han nämligen många fångar, som han också skänkte friheten. Några av dem som kunde vara lämpliga för detta lät han dock undervisa i den heliga skrift för att uppfostras till Guds tjänst. Hur ivrig han vidare var att skärpa sin hängivenhet i kärleken till Gud vittnar de stora böcker (codices) om som finns hos oss, vilka han med egen hand har skrivit med förkortningstecken (notae). De är kända för att bara innehålla det som hör till den allsmäktige Gudens lov och till syndarnas tillrättavisning, också till det saliga eviga livets lov och skräcken för helvetet, och allt som hör till ånger och klagan. Vittnen är också bröderna både hos er och i Nova Corbeia, som han ofta bad om detta arbete och som sände honom några sådana skrifter. Men det kunde aldrig vara nog för honom, eftersom han ville tillbringa hela sitt liv i sorg och tårar. Ty fastän hjärtats ånger ofta framkallade tårar hos honom, föreföll de honom ändå aldrig tillräckliga, utom att han under det sista året av sitt liv genom Herrens gåva också förtjänade denna länge sökta nåd, att han kunde gråta så ofta han ville. Slutligen anpassade han av sådana ångerväckande ting, hämtade ur den heliga skrift, till alla psalmerna, nämligen till varje psalm, en egen kort bön. Detta brukade han kalla krydda (pigmentum), för att psalmerna därigenom skulle bli ljuva för honom. I dessa kryddor brydde han sig inte om ordens sammanställning, utan sökte bara hjärtats ånger. I dem prisar han ibland Guds allmakt och dom, ibland klandrar och tillrättavisar han sig själv; ibland prisar han de heliga som lyder Gud saliga, ibland sörjer han de olyckliga och syndarna. Han sade alltid att han själv var sämre än alla dessa. Dessa brukade han dock, när andra sjöng psalmerna med honom, när psalmen var slut ensam tyst begrunda, och han ville inte yppa dem för någon. En av oss, som var honom mycket förtrogen, lyckades dock med stora ansträngningar och böner med nöd förmå honom att diktera dessa kryddor för honom, såsom han brukade sjunga dem. Dessa skrev han ned men lät ingen få veta om dem medan han levde, utan efter hans död visade han dem för alla som ville läsa. Under psalmsången brukade han också ofta arbeta med händerna. Ty under dessa stunder knöt han nät. Om själva psalmerna hade han bestämt vilka han skulle sjunga om natten, vilka om dagen, vilka medan han förberedde sig för att sjunga mässa, vilka när han åter barfota ville gå till sängs. Men om morgonen, när han tog på sig skorna och tvättade sig, sjöng han alltid litanian, och sedan han så hade gått till kyrkan, lät han tre eller fyra mässor firas, medan han själv stod bredvid och förrättade tidebönen (officium). Men vid den fastställda, föreskrivna tiden på dagen sjöng han själv den offentliga mässan, om inte något hinder hade drabbat honom; men om så var, åhörde han den. Hur mycket frikostig han var i att ge allmosor, vem skulle kunna berätta det, då han önskade ge allt som han hade åt dem som led nöd, i enlighet med Herrens vilja? Var helst han visste att någon befann sig i nöd, bemödade han sig nämligen att hjälpa honom så mycket han kunde. Och inte bara i sitt eget stift (parroechia), utan också åt dem som befann sig i avlägsna länder gav han understöd av sin hjälp. Särskilt hade han dock ett härbärge (hospitale) för fattiga inrättat i Bremen, till vilket han anslog tionden (decimae) från några gods (villae), så att där, jämte det dagliga mottagandet av fattiga, också sjuka skulle vårdas. I hela sitt biskopsdöme fördelade han också tionden av djuren och av alla inkomster och tionden av de tionden som tillföll honom till de fattigas underhåll. Och allt silver eller vilken avgift (census) som helst som tillföll honom tog han tionde av för de behövandes bruk. Därutöver gjorde han alltid vart femte år åter en fullständig tiondeberäkning av alla djur, fastän de redan tidigare hade tiondats, för att ge allmosor. Av det silver som kom till kyrkorna i klostren hade han också anslagit en fjärdedel just till detta. Han hade alltid den största omsorg om föräldralösa och änkor, och var helst han visste att det fanns eremiter (anachoretae), vare sig män eller kvinnor, strävade han efter att genom täta besök och gåvor styrka dem i Guds tjänst och hjälpa dem med nödvändigt understöd. Han hade också alltid i sitt eget bälte en liten pung med mynt, så att han, om någon behövande någon gång kom och utdelaren av hans allmosor inte var där, själv utan dröjsmål skulle ha något att ge. Han strävade nämligen efter att i allt uppfylla den salige Jobs ord, att inte ens låta änkans ögon vänta någon tid. Och så strävade han helt och hållet efter att vara både öga för den blinde och fot för den halte och fader för de fattiga. Under fastetiden (quadragesima) lät han varje dag i Bremen fyra fattiga tas emot till måltid, nämligen två män och två kvinnor. Och männens fötter tvådde han själv tillsammans med bröderna, men kvinnornas fötter tvådde i det nämnda härbärget för fattiga i hans ställe en viss gudsvigd kvinna, som han hade prövat i Guds vilja och i kärlek till religionen. Slutligen, när han enligt biskoplig sed reste runt i församlingarna (parroechiae), lät han, innan han själv gick till måltiden, föra in de fattiga. Åt dem räckte han själv vatten att tvätta händerna och skänkte dem, sedan välsignat bröd (eulogiae) givits, dryck [osäker tolkning], och sedan ett bord hade ställts fram för dem, gick han först därefter till sin egen måltid med gästerna. Och för att vi ska bestyrka hans barmhärtighets och godhets innerlighet med exempel, såg vi en gång, när han bland många andra hade friköpt sonen till en änka, som hade förts bort som fånge till ett avlägset land, nämligen till svearnas, och själv fört honom med sig tillbaka till hemlandet, och när hans moder med glädje såg honom återvänd och, som kvinnors sed är, stod inför honom och grät av glädje, att också biskopen själv blev rörd och började gråta inte mindre. Och genast skänkte han änkans son friheten, gav honom tillbaka åt modern och lät dem gå glada hem. ## kap. 36 (MGH s. 70–71) (maskinöversättning) 36. Och eftersom hans umgänge, enligt den salige aposteln Paulus, alltid var i himlen, upplystes han ibland, som vi redan har förutskickat, fastän vi har utelämnat mycket, på jorden genom himmelska uppenbarelser, så att nästan allt som skulle drabba honom alltid blev känt för honom i förväg, antingen genom en dröm eller genom en inre uppenbarelse i sinnet eller genom hänryckning (excessus). Det som vi har sagt sker i sinnet tror vi vara av det slaget som man läser i Apostlagärningarna: ”Anden sade”, står det, ”till Filippus.” I allt som han eventuellt måste avgöra i viktigare frågor ville han nämligen ha tid att tänka efter, och han ordnade ingenting förhastat, förrän han, upplyst av Guds nåd, själv i sitt sinne förnam vad som var bättre. Och så ordnade han, sedan han genom det himmelska besöket blivit förvissad i sinnet, utan tvekan det som skulle göras. Det som han såg i drömmar var vidare, såsom mycket redan har omtalats ovan, så sant att vi inte minns att något av det någonsin blev om intet. Ty, för att vi ska anföra något som har utelämnats som bevis för detta, föreföll det honom en natt, innan han kallades till den bremiska kyrkan, att han hade kommit till ett mycket ljuvligt land, där han fann den salige aposteln Petrus. Och medan han betraktade honom med förundran, kom några människor och bad att han, nämligen den salige Petrus, skulle utse en lärare och herde åt dem. När denne hade svarat dem: ”Denne är det som ni ska ha till herde”, och visat dem herr biskopen som stod framför honom, föreföll det honom att det blev en stor jordbävning, och att han själv föll till marken, och att en röst kom över honom, och en stor ljuvlighet i sinnet, nämligen den helige Andes smörjelse, så att han kände sig liksom förnyad i Kristi nåd. Och rösten som kom liksom utgöt en välsignelse över honom. Därefter förmanade, som det föreföll honom, de nämnda männen åter aposteln att utse någon lärare åt dem. De syntes nämligen vara emot det som han tidigare hade föreslagit dem. Han svarade dem liksom förtörnad: ”Har jag inte sagt er att det skulle vara denne, som står här just nu? Varför tvivlar ni? Har ni inte hört den helige Andes röst, som har sänkt sig över honom för att viga honom till herde åt er?” När detta hade sagts, vaknade han ur drömmen, som han hade sett tre år innan han kallades att styra den bremiska kyrkan, och blev helt förvissad om att han skulle gå någonstans i Herrens namn, men vart visste han inte. Men sedan han på kunglig befallning hade kommit till den nämnda kyrkan och fått veta att den var invigd till den helige Petrus ära, och också där fann några som inte tog emot honom med villigt sinne, kom han ihåg sin syn. Och av detta skäl samtyckte han till att överta styret av detta stift (dioecesis). Ty annars, sade han med eftertryck, skulle han aldrig ha velat göra detta. Också under den tid då han hade den nämnda cellen (cella) Turholt, eftersom all hans omsorg gällde folkens kallelse, för att han skulle kunna gagna dem i sin beskickning, hade han köpt några gossar av nordmännen eller slaverna och placerat dem i samma cell för att de skulle uppfostras genom undervisning till den heliga tjänsten. Några av dem tog den nämnde Raginarius därifrån, när själva cellen gavs åt honom, och satte dem i sin egen tjänst. När herr biskopen därför var mycket ängslig, föreföll det honom efter en kort tid att han hade kommit till ett hus och där funnit både den vördnadsvärde kungen Karl och Raginarius själv; dem tillrättavisade han, som det föreföll honom, angående dessa gossar och försäkrade att han hade beslutat att uppfostra dem till den allsmäktige Gudens tjänst, inte för att de skulle tjäna Raginarius. När han hade sagt detta, föreföll det honom att samme Raginarius lyfte sin fot och sparkade herr biskopen i munnen. När detta hade skett, föreföll det honom strax att Herren Jesus Kristus stod bredvid honom för hans skull och sade till den nämnde kungen och likaså till Raginarius: ”Vems man”, sade han, ”är denne som ni så skändligt vanärar? Vet att denne har en herre, och för denna sak ska ni inte bli ostraffade.” När detta hade sagts, blev de förskräckta och förvirrade; men herr biskopen vaknade. Hur sant det var som visades honom, vittnar den gudomliga hämnd om som kom över Reginarius själv. Ty [inte] långt därefter ådrog han sig kungens vrede och förlorade själva cellen tillsammans med allt som han hade från kungens sida, och kunde aldrig sedan återvinna sin forna ynnest. ## kap. 37 (MGH s. 71–72) (maskinöversättning) 37. För att vi inte ska synas ha förbigått hans herdenåd, hurdan och hur stor den var, har vi sannerligen hos honom erfarit hur sant det är som den salige Gregorius sade om kyrkans herdar med bilden av de herdar som vakade över sin hjord vid Herrens födelse: Vad betyder detta, sade han, att en ängel visade sig för herdarna som vakade och att Guds härlighet strålade omkring dem? om inte att de framför andra förtjänar att se det upphöjda som förstår att omsorgsfullt förestå de troendes hjordar. Och medan de fromt vakar över hjorden, strålar den gudomliga nåden rikligare över dem. Att Guds nåd följde honom i allt han gjorde har vi nämligen erfarit genom många prov. Ty att han, omsorgsfull om vården av sin hjord, förtjänade att se mycket upphöjt, och att han i sinnet ofta inspirerades genom himmelska besök från Gud, har vi redan ovan visat genom att omtala mycket. Slutligen, då Guds nåd också utåt strålade rikligt i honom, var även hans predikoord, som flödade av mycken ljuvlighet, delvis skräckinjagande, så att det genom säkert tecken visades att hans ord styrdes genom andlig ingjutelse, varigenom han, i det han blandade lockelser med skräck, redan förebådade kraften i den gudomliga domen, i vilken Herren vid sin ankomst ska visa sig både förskräcklig för syndarna och mild för de rättfärdiga. Genom denna nåd var han beundransvärd också i sina egna ord och i sitt ansikte, så att de mäktiga och rika, men särskilt de motsträviga och fräcka, såg på honom som skräckinjagande, medan de medelmåttiga omfamnade honom som en broder och de fattiga vördade honom som en fader med den frommaste tillgivenhet. Vidare, fastän han varsamt undvek tecken och under (signa virtutum) som redskap för skryt, saknades inte heller dessa, fastän han inte sökte dem. Detta bevisades genom ett tydligt tecken, nämligen att Herrens bud, framfört ur hans mun, inte blev om intet. Ty när han en gång i Frisland, [nämligen] i området (pagus) Ostargao, på en söndag predikade för folket och bland annat förbjöd att någon utförde trälgöra (opus servile) på en helgdag, gick några av dem, motsträviga och dumma som de är, sedan de återvänt hem, eftersom vädret var klart, ut på ängen, samlade ihop hö och gjorde stackar. Sedan detta hade skett, förtärdes när det led mot kväll alla de stackar som hade gjorts samma dag genom Guds verkan av eld, medan de som hade gjorts i ordning de föregående dagarna och stod mittemellan förblev oskadda. När detta hade skett, såg folken som bodde runt omkring röken på långt håll och trodde att en fiende var där och blev mycket rädda. Men när de noggrannare undersökte sakens sanna förhållande, fann de att somligas motsträvighet hade blivit straffad. ## kap. 38 (MGH s. 72–74) (maskinöversättning) 38. Vi anser inte heller att det bör förbigås med tystnad att, när nordalbingernas folk en gång hade felat svårt, var deras brott mycket gräsligt och av detta slag: när några olyckliga fångar, som hade rövats bort från kristna länder och förts till barbarernas länder och plågades svårt hos främlingarna, flydde i hopp om att komma undan därifrån och kom till de kristna, nämligen till de nämnda nordalbingerna, som är kända för att vara de närmaste grannarna till hedningarna, grep dessa dem utan någon barmhärtighet, när de hade kommit till dem, och lade dem i bojor. Somliga av dem sålde de åter till hedningarna, andra gjorde de till trälar i sin egen tjänst eller sålde till andra kristna. När detta alltså blev känt för herr biskopen, blev han mycket bedrövad över att ett så stort illdåd hade skett i hans stift (dioecesis), men han kunde inte riktigt komma fram till hur det skulle kunna rättas till, eftersom mycket många som räknades som mäktiga och ädla hos dem var invecklade i detta skändligaste brott. När han till sist var mycket ängslig för denna sak, uppenbarade sig en natt efter vanligt sätt gudomlig tröst [för honom]. Det föreföll honom nämligen att Herren Jesus var i den nuvarande världen, såsom han en gång var, när han genom sin närvaro gav folken lära och exempel. Och det föreföll honom att han gick med en mängd troende, och att han själv, nämligen herr biskopen, var med honom på samma färd, glad och fröjdande, eftersom det inte fanns någon motsägelse, som det föreföll honom, utan över alla motsträviga hade en skräck lagts från Gud, och de förtryckta befriades, och det rådde stor ro bland alla, så att ingen motsägelse eller motstånd syntes finnas på den färden. Efter denna syn förberedde han alltså själv sin färd till det nämnda folket, med den avsikten att han både på något sätt skulle befria de olyckliga, som orättmätigt hade dömts till träldom och sålts, och med Herrens nåd förbjuda att någon hädanefter vågade begå ett så stort ont. På denna färd gav Herren honom så stor nåd och slog de motsträviga med så stor skräck genom fruktan för hans myndighet, att, fastän de var ädla och mäktiga i ondo, ingen av dem dock på något sätt vågade säga emot hans råd eller befallning. Utan de olyckliga eftersöktes, var de än hade sålts, och skänktes friheten och släpptes, så att de kunde gå vart de ville. Därutöver gjorde de, för att inget bedrägeri hädanefter skulle åberopas i samma sak, en sådan överenskommelse att ingen av dem som hade fläckats av det nämnda rovet skulle försvara sig med ed eller vittnen, utan överlämna sig åt den allsmäktige Gudens dom (iudicium), antingen den som anklagades för ett sådant brott eller i varje fall den fånge som anklagade en annan. Genom att detta skedde på själva färden visade Herren i sanning det som han har lovat de troende, då han sade: Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände. Han fullbordade nämligen den färden med så stor framgång och glädje att några som följde med honom sade att de aldrig i sitt liv hade gjort en så god och så ljuvlig färd. ”Ty nu”, sade de, ”vet vi med visshet att Herren var med oss.” ## kap. 39 (MGH s. 74) (maskinöversättning) 39. Hur många som blev botade genom hans bön och genom smörjelse med den heliga oljan kan vi inte räkna upp. Då detta blev känt genom mångas vittnesbörd, brukade sjuka nämligen komma till honom i kapp, inte bara från hans eget stift (dioecesis) utan också långväga ifrån, och begära helande läkedom av honom. Själv ville han dock alltid hellre att allt detta hölls dolt än att det blev allmänt känt. När det nämligen någon gång i hans närvaro talades om tecken och under av detta slag, sade han till en av sina förtrogna: ”Om jag vore värdig inför min Herre, skulle jag be honom att han beviljade mig ett enda tecken, nämligen att han genom sin nåd gjorde mig till en god människa.” ## kap. 40 (MGH s. 74–75) (maskinöversättning) 40. Fastän hans liv var sådant, plågades han dessutom nästan ständigt av sin egen kropps svaghet. Hela hans liv var nämligen nästan ett martyrium. Ty han levde i mycket många mödor bland främlingarna och i mycket många mödor inom sitt eget stift (dioecesis) på grund av barbarernas infall och plundringar och även de illasinnades motstånd, och därtill genom sin egen späkning, som han för Kristi kärleks skull aldrig upphörde att tillfoga sin egen kropp. Men vad gör vi, som efter så mycket ljuvt och hälsosamt tvingas berätta det som vi inte förmår framställa utan vår egen sorg? Ty i sitt sextiofjärde levnadsår och i sitt trettiofjärde år som biskop (episcopatus) började han lida av en svår kroppslig sjukdom, nämligen ständig dysenteri. Då han plågades svårt av den under många dagar, nämligen fyra månader och mer, och kände att han drevs mot döden, tackade han alltid Gud och sade att själva plågan var mindre än hans orättfärdighet förtjänade, och han sjöng ofta den salige Jobs ord: Om vi har tagit emot det goda av Herrens hand, varför skulle vi inte uthärda det onda? Men eftersom han på grund av de ovan nämnda synerna trodde att han skulle fullbordas genom martyrium snarare än genom en sådan sjukdom, blev han mycket bedrövad och började tillskriva sig själv och sina synder att han genom sin skuld liksom hade gått miste om ett mycket säkert hopp, och han sjöng ofta psalmistens ord: Rättfärdig är du, Herre, och din dom är rätt. När han klagande yppade denna sorg för sin mest trofaste lärjunge, som var invigd i nästan allt med honom, och denne ivrigt hade försökt trösta honom och sagt att det inte hade lovats honom att han skulle dödas med svärd eller brännas i eld eller dränkas i vatten, utan att han skulle komma till Herren med martyriets krona, kunde han ändå inte på något sätt ta emot tröst. Slutligen, när han ofta samtalade om samma sak med den nämnde lärjungen, och denne på allt sätt hade velat trösta honom genom att söka återkalla i hans minne hur mycket han hade utstått i Guds tjänst och hur stora kroppsliga besvär han hade uthärdat, och att, även om han inte hade lidit något sådant, själva den sista sjukdomen, som var mycket svår och långvarig, med Guds nåd mer än väl skulle kunna räknas honom till martyrium, förblev han ändå i den ovan nämnda sorgen, utan att på något sätt ta emot tröst. Därför skedde det att Herren värdigades trösta sin tjänare inte längre som förut genom en dröm, utan mer öppet, för att ge botemedel med sin nåd för så stor sorg. Ty när han en dag stod vid mässan i bönehuset och var mycket bekymrad för just detta, rycktes han plötsligt bort i sinnets hänryckning (excessus mentis) och hörde, medan han var vaken, en röst som strängt tillrättavisade honom för att han över huvud taget hade tvivlat på Guds löfte, som om någon orättfärdighet skulle kunna övervinna Guds godhet. ”Tro därför fullt och fast”, sade den, ”och tvivla inte på något sätt på att Gud genom sin nåd ska göra båda dessa ting för dig, det vill säga både förlåta dig de synder som du nu är bekymrad för och uppfylla allt som han har lovat.” Sedan han hade tagit emot denna tröst, tröstade också han sig själv. ## kap. 41 (MGH s. 75–77) (maskinöversättning) 41. Och därefter började han mer omsorgsfullt ordna allt som behövde ombesörjas i hans stift (dioecesis). Därutöver lät han också skriva av den apostoliska stolens privilegier, som hade utfärdats om hans beskickning, i många små skrifter och sända dem till nästan alla herr kung Ludvigs biskopar. Han sände också just detta till kung Ludvig själv och till hans likanämnde son, och fogade dit också ett brev i sitt namn, i vilket han bad att de skulle hålla detta i minnet och samtidigt, allt efter som saken krävde, vara till hjälp, så att själva beskickningen, med hjälp av Guds nåd och med deras bistånd, skulle kunna bära frukt och växa bland folken. När han redan i tre månader i följd hade plågats av den nämnda sjukdomen och Herrens trettondedag (epiphania) hade gått, började han önska att han skulle få gå över till Herrens nåd på den heliga Marias kyrkogångsdag (purificatio). När denna högtid närmade sig, befallde han att en måltid skulle förberedas både för prästerskapet (clerus) och för de fattiga, så att de skulle hålla gästabud på denna heligaste dag. Han befallde också att tre stora vaxljus skulle göras av hans särskilda vax, det bästa han då hade. När de var gjorda, lät han på själva vakan (vigilia) före den nämnda högtiden bära fram dem inför sig. När de hade burits fram, befallde han att man skulle tända ett framför den heliga Marias altare, ett annat framför den helige Petrus altare och det tredje framför den helige Johannes döparens altare; ty han önskade att de skulle ta emot honom när han lämnade kroppen, de som i den ovan nämnda synen en gång hade varit hans ledsagare. För övrigt var han så utmattad och nedbruten av den nämnda sjukdomen att nästan ingenting längre återstod av hans kropp utom benen, sammanbundna av senor och täckta av hud. Ändå övade han sig alltid i Herrens lov. När den nämnda högtidens dag grydde, firade nästan alla präster (sacerdotes) som var närvarande mässor för honom, såsom de brukade göra dagligen. Han började själv ordna hur predikan till folket skulle hållas och försäkrade att han inte skulle smaka något samma dag förrän den offentliga mässan var slut. När den var slut och han hade ätit och druckit lite, strävade han under nästan hela dagen efter att ivrigt förmana de sina och upptända dem till Herrens tjänst, och uppmuntrade än alla tillsammans, än var och en för sig, så mycket han kunde, till den gudomliga tjänsten. Mest gällde dock hans omsorg och bekymmer hans beskickning till folken. Också den följande natten tillbringade han nästan oavbrutet i sådana förmaningar. Men när bröderna som var närvarande både läste litanian och enligt sed sjöng psalmer för hans bortgång, förmanade han dem att också sjunga den hymn som har författats till Guds lov, det vill säga Te Deum laudamus, och likaså den katolska trosbekännelsen som har författats av den salige Athanasius. Men när det blev morgon och nästan alla präster som var närvarande firade den heliga mässan för honom, tog han emot nattvarden av Herrens kropp och blod, lyfte handen och bad att den gudomliga godheten skulle förlåta var och en som på något sätt hade syndat mot honom. Därefter började han ofta upprepa dessa verser: Efter din barmhärtighet, tänk på mig för din godhets skull, Herre; och: Gud, var mig syndare nådig; och: I dina händer, Herre, befaller jag min ande. Och när han ofta hade upprepat detta och på grund av den täta andhämtningen inte längre förmådde upprepa det, befallde han en broder att i hans ställe oupphörligt sjunga detsamma. Och så, med ögonen fästa mot himlen, utandades han livets anda, som han anförtrott åt Herrens nåd. När hans kropp enligt sed hade gjorts i ordning och lagts på båren och bars till kyrkan, föreföll det som om det som skedde vid den helige Martin upprepades: allas sorg och de klagandes enstämmiga röst, särskilt dock prästernas (clerici), de faderlösas, änkornas, de omyndigas och de behövandes. ## kap. 42 (MGH s. 77–81) (maskinöversättning) 42. Ty fastän man inte bör tvivla på hans frälsning, vem bland de gudfruktiga eller de troende skulle [ändå] med rätta kunna avhålla sig från gråt, då han har lämnat oss övergivna, i vilken ensam nästan alla de forna heligas exempel levde? Ty, [för att] vi ska börja genast med alla de utvaldas huvud själv, följde han, själv fattig, den fattige Kristus och övergav allt med apostlarna, och med den helige Johannes döparen tillbringade han sin första tid avskild från folkmassornas trängsel och sökte sig till klostrets ensamhet. Sedan han där med tiden hade vuxit genom dagliga framsteg och gått från dygd till dygd, utsågs han till ett utvalt redskap för att bära Kristi namn inför folken med den salige aposteln Paulus, och han övertog sedan omsorgen om att vårda Kristi får med apostlarnas furste Petrus. Hurdan och hur stor han visade sig i detta styre tycks [i synnerhet] bevisas av att han, mittemellan himmel och jord, medlare mellan Gud och nästan, än deltog i gudomlig skådan och himmelska uppenbarelser, än ordnade de människors handlingar och liv som var anförtrodda honom; till dessa det aktiva och det kontemplativa livets två vingar räckte han till, därför att, då man enligt evangeliernas trovärdiga ord tror att endast de renhjärtade ska se Gud, han, som jungfru utvald av honom, förblev jungfru till själ och kropp för all tid, såsom den helige aposteln och evangelisten Johannes. Och därtill var han uppfylld av så stor kärlek till alla att han med den salige förste martyren Stefanus bad också för sina fiender. O verkligen salige man, mest värdig all lovprisning, åt vilken det beskärdes att efterlikna så stora och sådana män, åt vilken ensam det beskärdes att på en gång ha så mångas dygder, som, helig till sinnet och kysk till kroppen, med jungfrurna ska följa Lammet vart det än går, som, alltid ståndaktig i bekännelsen av Kristus, ska ha en mycket härlig plats bland bekännarna (confessores), som vid pånyttfödelsen ska sitta med apostlarna på det upphöjda domarsätet och döma världen, som han hade föraktat, och med martyrerna få rättfärdighetens krona och den martyrkrona (palma martyrii) som av Gud hade utlovats honom! Ty då det är känt att det finns två slag av martyrium, det ena dolt under kyrkans fred, det andra uppenbart när förföljelsens stund inbryter, hade han båda i viljan och nådde det ena i verket. Eftersom han nämligen dagligen offrade sig själv åt Gud på hjärtats altare genom tårar, vakor, fastor, späkning av köttet och dödande av köttsliga begär, uppnådde han förvisso det martyrium som han under fredens tid [inte] kunde. Men eftersom det var förföljaren, inte viljan, som fattades honom för kroppens uppenbara martyrium, uppnådde han genom viljan det som han i gärning mindre förmådde. Fast vi inte heller helt kan förneka att han hade detta martyrium i gärning, om vi enligt aposteln ger akt på hans så stora mödor för Herren. På resor ofta, i faror av floder, i faror av rövare, i faror från sitt eget folk, i faror från hedningar, i faror i staden, i faror i ödemarken, i faror på havet, i faror bland falska bröder; i möda och vedermöda, i många vakor, i hunger och törst, i många fastor, i köld och nakenhet. Förutom det som kommer utifrån, hans dagliga påfrestning, omsorgen om alla kyrkorna. Vem var svag, utan att han var svag? Vem kom på fall, utan att han brann? Hur skall man då med rätta kunna förneka att den är martyr som har prövats så hårt genom så många och så stora kroppsliga motgångar och själsliga kval för Herren? Ty om endast ett liv som avslutats genom lidande räknades som martyrium, skulle Herren inte ha bevittnat att den helige evangelisten Johannes skulle dricka hans kalk, om vilken vi vet att han inte alls avslutade sitt liv genom martyrium. Om vi alltså inte tvivlar på att han enligt Herrens utsago ska räknas till martyrernas antal, bör vi inte heller alls tveka om den alldeles helige och mycket salige man om vilken vi har talat. Han var nämligen martyr, eftersom, enligt aposteln, både världen var korsfäst för honom och han för världen. Han var martyr, eftersom han bland djävulens frestelser, bland köttets lockelser, bland förföljande hedningar, bland motsträviga kristna, alltid oförskräckt, alltid orubblig, alltid oövervunnen, förblev i bekännelsen av Kristus ända till livets slut. Han var martyr, eftersom han, då martyr betyder vittne, alltid var ett vittne om det gudomliga ordet och om Kristi namn. Ingen må förundra sig över att han i detta inte nådde fram till det martyrium som han själv önskade med den största längtan och trodde vara utlovat honom, eftersom det visar sig att inte ens detta hade lovats honom, enligt tolkningen av detta ord [osäker tolkning]. Och säkerligen kunde vid ett uppenbart kroppsligt martyrium kanske något högmod ha smugit sig in i hans sinne. För att detta skulle undvikas, både lovade och beviljade den gudomliga försynen detta, varigenom både hans förtjänster inte minskades och ödmjukheten, som är alla dygders väktare, blev tillgodosedd. Därför, eftersom det redan är klart av det som vi har omtalat ovan hur stor helighet denne man hade och hur stor förtjänst inför Gud, återstår det att vi, såsom han själv var Kristi efterföljare i allt, också strävar efter att vara hans efterföljare. Så ska det nämligen kunna ske att både han själv alltid intill tidens ände kan leva med oss på jorden och vi efter det nuvarande livets förlopp förtjänar att leva med honom i himlen. Ty han ska leva med oss på jorden, om hans levnads helighet och minnet av hans lära framställer honom för oss. Vi ska leva med honom i himlen, om vi följer hans exempel och alltid med all längtan och all kraft strävar mot honom till vilken han har gått före oss, Jesus Kristus, vår Herre, som med Fadern och den helige Ande lever och regerar, Gud, i alla evigheters evighet. Amen. I det vi ska skriva levnadsbeskrivningen över biskopen (pontifex) Rimbert, som alltid ska ihågkommas med all vördnad, berättar vi troget, såvitt vi har fått veta det, vad som först gav anledning till hans ämbete, eller vem han hade som lärare för detta och vilka framsteg han gjorde i sin levnad, eller hur han, sedan han valts till detta, levde därefter.