# Chronicon > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Chronicon (verk:thietmar) - **Upphov:** Thietmar av Merseburg - **Datering:** 1012/1018 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## bok I, inledning (MGH s. 2–5) (maskinöversättning) BOK I. .......... Här börjar den vördnadsvärde herr Thietmars, biskop av Merseburg, förord till Sachsarnas bedrifter. Dig, Sigefridus, förenad med mig i broderlig rätts ljuva kärlek och kär för mig, ber jag, Thietmar, nu ödmjukt: se välvilligt på mina skrifter, lägg till det som behagar och tag bort allt överflödigt. De glänser inte av någon stilens prydnad, utan genomlöper endast i jämn ordning, som på ett slätt fält, de fromma sachsiska kungarnas liv och seder, under vilkas tid vårt rike lyste som en hög ceder, fruktat vida omkring; de berättar om vår kyrkas byggnad och förluster, och om de glädjerika år då den återupprättas, och tillika om alla dess föreståndare. Det må inte tillskrivas mig om något i denna bok avviker eller fattas, eftersom vittnet är ringa. Ändra, käraste, de fläckar som okunnigheten fött, i tron att jag aldrig skulle ha börjat skriva något, om det inte vore för att jag står i ditt förord [osäker tolkning]. Så sänd därför välvilligt med mig sådana böner ur ett suckande hjärta: Kristus, konungars prydnad och väldenas styresman, var nådig mot ditt rike och mot dem som anförtrotts det, så att lovets ära gäldas dig, inte oss, och så att din fålla aldrig underkastas främlingar. O ni kristustroende, be nu med hjärtats röst att Herrens majestät må värdigas förbarma sig, så att de onda ting, som vi i rikt mått förtjänar, inte trycker och plågar oss, de som den säkra rösten om kommande ting förutsade skulle komma i våra tider, och som tyvärr i mycket är uppenbara och sannerligen skall bli uppenbara. Och du, vem du än är som skall vårda min biskopsstol (cathedra), läs denna skrift och älska flitigt detta ringa verk, som i korthet framlägger mycket av det ditt sinne efterfrågar. Den blomstrande stilen övervinner alla dödliga. Samla så småningom det som nu ligger spritt här och där. Inte i tjänst åt ryktet, utan åt det himmelska livets gåvor ... namn. Men eftervärlden kallade den Mese, det vill säga landets mitt, eller efter en jungfru som så hette. Vilka dess furstar var, eller vilka deras dygder var, före eller efter Kristi människoblivande, förbigår jag helt, eftersom jag varken kan utforska något säkert ur de gamlas skarpsinniga minne eller finna det i skrifter, för att inte befinnas som lögnare. Vaka för att förstå, arbeta för att förtjäna också detta. Var, ber jag, ihågkommande om mig, som har begått många brott, se, den sämste av mina företrädare. Jag anförtror mig åt dig; be om förlåtelse för mig, beder jag. Thietmars krönika begär, läsare, att bli älskad; genom flitigt bruk utestänger den sinnets sorger. Sätt den före allehanda fåfänga lekar: var en som lovar de rättfärdiga och ber för syndarna. Här slutar förordet. Här börjar första boken, om Henrik den förste, kejsaren. ## bok I, kap. 1 (MGH s. 5) (maskinöversättning) 1. (1.) Alla som är ansedda för någon förtjänst har i sinnet att gagna sig själva i nuet och i framtiden, och att föröka det som anförtrotts dem, så långt det är möjligt eller en skicklig tillförsikt tillåter, och att anförtro det åt ett ständigt levande minne. Därför fruktar jag, Thietmar, ovärdig inte bara biskopsämbetets ära utan också dess namn, när jag ivrigt vill blotta historien om staden Merseburg, en gång vida berömd men nu förmörkad av glömskans ålder, mycket att jag av okunnighet skall frambringa rök ur glans och som en ringa smed misslyckas med verkets olyckliga slutsumma. Men eftersom god vilja finns hos var och en, och, som den salige Gregorius säger, Kristus andas på detta, börjar jag, och anförtror ödmjukt åt hans okända nåd hur denna skrift eller också hela den nämnda stadens historia skall avslutas. ## bok I, kap. 2 (MGH s. 5–6) (maskinöversättning) 2. (2.) Ta emot, flitige läsare, att dess grundval från början och överbyggnaden med jord påbörjades av det romuleiska folket, som en gång följde Julius Caesar, Pompejus svärfar, hit, han som var mäktig i allt och berömd för båda slags krafter. Och eftersom den då var lämpad för krig och alltid segerrik i allt, märktes den efter gammal sed med Mars namn. Men eftervärlden kallade den Mese, det vill säga landets mitt, eller så kallades den efter en jungfru med det namnet. Vilka dess furstar var, eller vilka deras dygder var, före eller efter Kristi människoblivande, förbigår jag helt, eftersom jag varken kan utforska något säkert ur de gamlas skarpsinniga minne eller finna det i skrifter, för att inte befinnas som lögnare. 3. Låt början tas från Henrik, som då förenade det som hörde till den nämnda staden och som avsåg mångas rätt, och som genom sin dygd och flit underkastade sig mycket större ting än dessa. Han var född av Ottos och Hathuis ytterst ädla släkt, växte från gossåren upp som ett dolt träd och lyste stegvis fram som en ung krigare av god art, likt en blomma i den nya våren. Han sändes av sin fader med en stor här in i det landskap som vi på tyska kallar Deleminci, men slaverna kallar Glomaci, och sedan han mycket härjat och bränt det, återvände han som segrare. Men hur detta område (pagus) fick detta namn skall jag berätta. (3.) Glomuzi är en källa, belägen inte mer än två mil (miliaria) från Elbe, som bildar en sjö ur sig och, som invånarna försäkrar vara sant och som många med egna ögon bekräftat, ofta åstadkommer underbara ting. När god fred skall gagna de infödda och detta land inte sviker med sin gröda, är den fylld av vete, havre och ekollon och gör sinnena glada hos grannarna, som ofta strömmar till den. Men när krigets vilda storm bryter in, visar den i förväg med blod och aska ett säkert tecken på den kommande utgången. Denna källa vördar och fruktar varje invånare mer än kyrkorna, fast med tvivelaktigt hopp. Och detta landskap, som sträcker sig från Elbe till floden Caminizi, har fått sitt namn härlett därifrån. ## bok I, kap. 4 (MGH s. 6–8) (maskinöversättning) 4. Men inte långt från den nämnda floden, i det område (pagus) som kallas Chutizi, offrade Arn, biskop av den heliga kyrkan i Würzburg, när han återvände från ett fälttåg mot böhmarna och, sedan han rest sitt tält på en kulle norr om vägen, sjöng mässan, omringad av en fientlig skara, sedan alla hans följeslagare gått före genom martyrdöden, sig själv åt Gud Fadern år 892 efter Herrens människoblivande och på – 3. Låt början tas från Henrik, som då förenade det som hörde till den nämnda staden och som avsåg mångas rätt, och som genom sin dygd och flit underkastade sig mycket större ting än dessa. Han var född av Ottos och Hathuis ytterst ädla släkt, växte från gossåren upp som ett dolt träd och lyste stegvis fram som en ung krigare av god art, likt en blomma i den nya våren. Han sändes av sin fader med en stor här in i det landskap som vi på tyska kallar Deleminci, men slaverna kallar Glomaci, och sedan han härjat och bränt det, återvände han som segrare. Men hur detta område fick detta namn skall jag berätta. Glomuci är en källa, belägen inte mer än två mil från Elbe, som bildar en sjö ur sig och, som invånarna försäkrar vara sant och som många med egna ögon prövat, ofta åstadkommer underbara ting. När god fred skall gagna de infödda och detta land inte sviker med sin gröda, är den fylld av vete, havre och ekollon och gör sinnena glada hos grannarna, som ofta strömmar till den. Men när krigets vilda storm bryter in, visar den i förväg med blod och aska ett säkert tecken på den kommande utgången. Denna källa vördar och fruktar varje invånare mer än kyrkorna, fast med tvivelaktigt hopp. Och detta landskap, som sträcker sig från Elbe till floden Caminizi, har fått sitt namn härlett därifrån. 4. Men inte långt från den nämnda floden, i det område som kallas Cutizi, offrade Arn, den nionde biskopen av den heliga kyrkan i Würzburg, när han återvände från ett fälttåg mot böhmarna och, sedan han rest sitt tält på en kulle norr om vägen, sjöng mässan, omringad av en fientlig skara, sedan alla gått före genom martyrdöden, sig själv tillsammans med sina följeslagare åt Gud Fadern med de vigda offergåvorna som ett lovoffer år efter Herrens – kejsar Arnulfs tid, med de vigda offergåvorna som ett lovoffer, där man i dag ofta ser ljus tändas; och inte ens slaverna tvivlar på att dessa är Guds heliga martyrer. Den nämnda biskopen (antistes) byggde under sin ämbetstid ett tempel åt Herren i staden Würzburg och i sitt stift efter dess förebild nio kyrkor på tio år. Och när han välsignade den största av dessa, och när reliker av Kristi martyr Kilian bars omkring – han som kom hit från skottarna och först predikade Kristus för hertig Gozbertus och hans hustru Geilan och de övriga landsmännen, och som på anstiftan av en andra Herodias led martyrdöden där tillsammans med sina följeslagare Colomannus och Totmannus –, utförde Herren genom honom 70 under; och när föreståndaren för kockarna såg detta, uppmanade han sina underlydande så: ”Dröj inte”, sade han, ”utan utför flitigt och utan uppskov det som anförtrotts er. Ty vår herre Kilian gör nu av sig själv lysande tecken utan minsta dröjsmål.” Men hur stor dygd den ovannämnde biskopen (presul) hade förmår jag ingalunda fatta med pennan, men jag tror av hjärtat att han hos Gud är av stor förtjänst. ## bok I, kap. 5 (MGH s. 8–10) (maskinöversättning) 5. (4.) Under tiden fick Henrik höra ryktet om en förnäm kvinna som hette Hatheburch, och han upptändes av ungdomlig kärlek till att förena henne med sig. Hon var dotter till den äldre Ervinus, som i den nämnda staden, som vi kallar den Gamla staden, ägde den största delen, och eftersom han inte hade någon son, lämnade han vid sin bortgång detta åt sina två döttrar. För hennes skönhets skull och för nyttan av arvet och rikedomarna sände Henrik så snabbt som möjligt sändebud, och fastän han visste att hon var änka och beslöjad, friade han ändå till henne med ett givet löfte, för att tillfredsställa sin vilja. Då följde hon med, övervunnen av mångas böner och råd, och mottogs med ära och hölls kärleksfullt av de hans, som det anstod. Sedan bröllopet firats enligt sed kom brudgummen med sin maka till Merseburg; och sammankallande alla – Herrens människoblivande 892, under kejsar Arnulfs tid, där man i dag ofta ser ljus tändas; och inte ens slaverna tvivlar på att dessa är Guds heliga martyrer. Den nämnda biskopen byggde under sin ämbetstid ett tempel åt Herren i staden Würzburg och i sitt stift efter dess förebild nio kyrkor på tio år. Och när han välsignade den största av dessa, och när reliker av Kristi martyr Kylian bars omkring – han som kom hit från skottarna och först predikade Kristus för hertig Gozbertus och hans hustru Geylan och de övriga landsmännen, och som på anstiftan av en andra Herodias led martyrdöden där tillsammans med sina följeslagare Colmannus och Totmannus –, utförde Herren genom honom sjuttio under; och när föreståndaren för kockarna såg detta, uppmanade han sina underlydande så: ”Dröj inte”, sade han, ”utan utför flitigt och utan uppskov det som anförtrotts er. Ty vår herre Kilian gör nu av sig själv lysande tecken utan minsta dröjsmål.” Men hur stor dygd den ovannämnde biskopen hade förmår jag ingalunda fatta med pennan, men jag tror av hjärtat att han hos Gud är av stor förtjänst. 5. Under tiden fick Henrik höra ryktet om en förnäm kvinna som hette Hatheburg, och han upptändes av ungdomlig kärlek till att förena henne med sig. Hon var dotter till den äldre Erwinus, som i den nämnda staden, som vi kallar den Gamla staden, ägde den största delen, och eftersom han inte hade någon son, lämnade han vid sin bortgång ett stort arv åt sina två döttrar. För hennes skönhets skull och för nyttan av arvet och rikedomarna sände Henrik så snabbt som möjligt sändebud, och fastän han visste att hon var änka och beslöjad, friade han ändå till henne med ett givet löfte, för att tillfredsställa sin vilja. Då följde hon med, övervunnen av mångas böner och råd, och mottogs med ära och hölls kärleksfullt av de hans, som det anstod. Sedan bröllopet firats enligt sed kom brudgummen med sin maka till Merseburg; och sammankallande alla grannar knöt han dem, eftersom han var en lysande man, till sig med sådan förtrolighet att de älskade honom som en vän och ärade honom som en herre. ## bok I, kap. 6 (MGH s. 10) (maskinöversättning) 6. På den tiden innehade Konrad, tidigare frankernas framstående hertig (dux) och då efterträdare till Ludvig barnet, rikets borg; honom hade den nämnde Otto, som valts till kung av rikets alla furstar, för hans förtjänsts skull satt framför sig, som om han själv vore ovärdig därtill, och han hade underkastat sig själv med sina söner hans trohet och makt. Österlänningarnas andlige fader och herde var då Sigimundus, den heliga kyrkan i Halberstadts framstående biskop (presul), en begåvad man som då överträffade alla sina samtida i kunskap om allehanda konster som avser andliga eller också köttsliga ting. Han, brinnande av den största fromhet och, vilket är fullkomlighetens högsta topp, av nit för Kristus, suckade över sina fårs skuld så snart han först hörde om det begångna brottet, äktenskapet, och sedan han genom ett sändebud och genom ett brev med den apostoliska myndighetens bann (bannus) förbjudit att någon ytterligare förening skedde dem emellan, kallade han båda till en utlyst synod. Henrik, förskräckt av ett sådant rykte, skyndade till kejsaren, berättade hela saken för honom i ordning och bad om hans hjälp, och han fick den, både därför att han var honom förtrogen och för faderns anförtrodda och trogna tjänst. Ty sedan han skyndsamt skickat ett sändebud till biskopen, begärde han att denne skulle lösa de bundna och skjuta upp saken till hans egen närvaro. ## bok I, kap. 7 (MGH s. 10–12) (maskinöversättning) 7. Därefter, när Otto den 30 november (II. Kal. Decembris) gick all köttets väg, efterträdde den ofta nämnde ynglingen i det lediga och mottog arvet med rätta och den största delen av länet (beneficium) som en frivillig gåva av kungen; och det som fattades honom tog han illa upp tillsammans med alla de sina, och sedan, liksom ogräset med vetet, växte därur ormbunken av dolt hat upp. Kungen, som varsamt betänkte detta, låtsades att det var okänt för honom; och den som han inte vågade övervinna med något våld, honom [försökte han bedra] genom ärkebiskop (archipresul) Hathos välkända list, genom vilken också hans företrädare hade besegrat greve Aethelbertus genom halshuggning vid Teresi, – sammankallande grannarna knöt han dem, eftersom han var en lysande man, till sig med sådan förtrolighet att de älskade honom som en vän och ärade honom som en herre. 6. På den tiden innehade Konrad, tidigare frankernas framstående hertig och då efterträdare till Ludvig barnet, rikets borg; honom hade den nämnde Otto, som valts till kung av rikets alla furstar, för hans förtjänsts skull satt framför sig, som om han själv vore ovärdig därtill, och han hade underkastat sig själv med sina söner hans trohet och makt. Österlänningarnas andlige fader och herde var då Sigimundus, den heliga kyrkan i Halberstadts framstående biskop, en begåvad man som då överträffade alla sina samtida i kunskap om allehanda konster som avser andliga eller också köttsliga ting. Han, brinnande av den största fromhet och, vilket är fullkomlighetens högsta topp, av nit för Kristus, suckade över sina fårs skuld så snart han först hörde om det begångna brottet, äktenskapet, och sedan han genom ett sändebud och genom ett brev med den apostoliska myndighetens bann förbjudit att någon ytterligare förening skedde dem emellan, kallade han båda till den utlysta synoden. Henrik, förskräckt av ett sådant rykte, skyndade till kejsaren, berättade hela sakens förlopp för honom och bad om hans hjälp, och eftersom han var honom förtrogen fick han den, för faderns anförtrodda och trogna tjänst. Ty sedan han skyndsamt skickat ett sändebud till biskopen, begärde han att denne skulle lösa den bundne och skjuta upp saken till hans egen närvaro. 7. Därefter, när Otto den 30 november gick all köttets väg, efterträdde den ofta nämnde ynglingen i det lediga och mottog arvets rättigheter och den största delen av länet som en frivillig gåva av kungen; och det som fattades honom tog han illa upp tillsammans med alla de sina, och sedan, liksom ogräset med vetet, växte därur ormbunken av dolt hat upp. Kungen, som varsamt betänkte detta, låtsades att det var okänt för honom; och den som han inte vågade övervinna med något våld, honom försökte han också bedra genom ärkebiskop Hathos välkända list, genom vilken också hans företrädare hade besegrat greve Athelbertus genom halshuggning vid Teresi. Detta råd gjorde den vise Guden till dårskap. Ty den guldsmed som på biskopens befallning med underbar konst tillverkade en guldkedja i vilken Henrik skulle dödas, frågade, när den äldre med en suck berättade hur detta skulle ske, och sedan verket fulländats in i minsta detalj och överlämnats, smet han sedan i hemlighet bort, mötte den nämnde hertigen och uppenbarade allt för honom i ordning. Denne vände tillbaka och sände ett budskap till biskopen, som skulle avslöja det dolda och meddela att han snabbt skulle vaka till hans skada. Ty allt som tillhörde biskopen i Sachsen eller Thüringen befallde han att man skulle ta i besittning åt honom, och han fördrev kungens vänner, helt utplundrade, ur dessa trakter. Och snart utandas ärkebiskopen i en plötslig död sin människa [osäker tolkning], och lyckan, som hittills välvilligt hade blåst kungen i ryggen, övergick så snabbt som möjligt till Henrik. Men för mig, som skyndar till annat, vore det långt att berätta hur ofta de drabbade samman och växelvis vek eller segrade, och att de till sist på goda mäns tillskyndan kom överens i vänskap. ## bok I, kap. 8 (MGH s. 12–14) (maskinöversättning) 8. (5.) Under tiden hade Konrad drabbats av en lång sjukdom, och eftersom det är de ondas sak att minnas vreden efter fiendskap, glömde han all den motsättning som han hade mött från Henriks sida och gav sin broder Evurhardus och de främsta av folket, samlade på ett ställe, detta råd: att de, om han någon gång skulle ge efter för den gemensamma naturen, skulle välja honom, som i alla avseenden var lämpad för rikets styre, och anförtro hans själ tillsammans med den återstående skaran av släktingar och förtrogna åt hans fasta trohet, och samtycka till detta utan något uppskov. Denna sista begäran mottog de med stor sorg och suckan och lovade att uppfylla den så länge de levde, och när hans död, ack, snart inträffat i hans ordinations åttonde år den 19 oktober (XIIII. K. Novembris), och de närvarat vid begravningen i Viliniburch, och sedan en församling (concio) skyndsamt hållits i Fridisleri, krönte de Henrik och anförtrodde, inte utan tårar, det som anförtrotts dem under Kristi och hela kyrkans troget vittnesbörd åt honom, som då var kung och herre. Han tog först, som det anstod, emot den gudomliga nådens gåva och därefter den allmänna yttringen av så stor kärlek med ödmjuk andakt, tackade Gud och lovade att han skulle samtycka till detta och till allt som de med gemensamt råd begärde. Den biskopliga välsignelsens smörjelse, av Herigerus – försökte han bedra. Detta råd gjorde den vise Guden till dårskap. Ty den guldsmed som på biskopens befallning med underbar konst tillverkade en guldkedja i vilken Henrik skulle dödas, frågade, när den äldre med en suck berättade hur detta skulle ske, och sedan verket fulländats in i minsta detalj och överlämnats, smet han sedan i hemlighet bort, mötte den nämnde hertigen och uppenbarade allt för honom i ordning. Denne vände tillbaka och sände ett budskap till biskopen, som skulle avslöja det dolda och meddela att han snabbt skulle vaka till hans skada. Ty allt som tillhörde biskopen i Sachsen eller Thüringen befallde han att man skulle ta i besittning åt honom, och han fördrev kungens vänner, utplundrade, ur alla dessa trakter. Och snart utandas ärkebiskopen i en plötslig död. Varslet och lyckan, som hittills välvilligt hade blåst kungen i ryggen, övergick så snabbt som möjligt till Henrik. Men för mig, som skyndar till annat, vore det långt att berätta hur ofta de drabbade samman och växelvis vek för varandra eller segrade, och hur de till sist på goda mäns tillskyndan kom överens i vänskap. 8. Under tiden hade Konrad drabbats av en lång sjukdom, och eftersom det är de ondas sak att minnas vreden efter fiendskap, glömde han all den motsättning som han hade mött från Henriks sida och gav sin broder Everhardus och de främsta av folket, samlade på ett ställe, detta råd: att de, om han någon gång skulle ge efter för den gemensamma naturen, skulle välja Henrik, som i alla avseenden var lämpad för rikets styre, och anförtro hans själ tillsammans med den återstående skaran av släktingar och förtrogna åt hans fasta trohet, och samtycka till detta utan något uppskov. Denna sista begäran mottog de med stor sorg och suckan och lovade att uppfylla den så länge de levde, och när hans död, ack, snart inträffat i hans ordinations åttonde år den 19 oktober, och de närvarat vid begravningen i Wiliniburch, och sedan en församling skyndsamt hållits i Fridislere, krönte de Henrik och anförtrodde, inte utan tårar, det som anförtrotts dem under Kristi och hela kyrkans troget vittnesbörd åt honom, som då var kung och herre. Han tog först, som det anstod, emot den gudomliga nådens gåva och därefter den allmänna yttringen av så stor kärlek med ödmjuk andakt, tackade Gud och lovade att han skulle samtycka till detta och till allt som de med gemensamt råd begärde. Den biskopliga välsignelsens smörjelse, som erbjöds av ärkebiskop Herigerus, åstundade han inte efter de tidigare företrädarnas sed och ville inte heller ta emot den, utan försäkrade att han var helt ovärdig därtill. Likväl fruktar jag att han syndade häri, eftersom jag i den helige fader Othelricus levnadsbeskrivning – honom som samme kung sedan befordrade till prästerlig ordning – har läst att Kristi heliga martyr Affra i en syn visade sin älskade biskop mycket, däribland två svärd, det ena med fäste och det andra utan, och att hon genom detta betecknade kung Henrik, som var utan vigning. Men jag lämnar detta åt Guds dolda dom och går vidare. ## bok I, kap. 9 (MGH s. 14) (maskinöversättning) 9. (6.) Ryktet om den nye kungen, spritt åt alla håll, gladde vännernas hjärtan och bedrövade tvärtom de upproriskas, ty han var en sådan man att han förstod att behandla de sina klokt, men övervinna fienderna listigt och manligt. Under tiden föddes Tammo; och kungens sinne, avtagande i kärleken till hustrun, brann i hemlighet för en jungfrus skönhet och egendom, en som hette Mathildis. Snart bröt det dolda sinnets glöd fram; och sedan han till sist bekänt att han hittills syndat mycket i ett orättfärdigt äktenskap, vände han sig genom sina fränder och sändebud till dottern till Theodricus och Reinilda, som härstammade från kung Vidicinnus ätt, med begäran att hon ville göra honom till viljes. Och eftersom kvinnans sinne är böjligt, och eftersom hon visste att han var förnäm i allt, samtyckte hon, och förenad med honom var hon till nytta både i gudomliga och mänskliga ting. Hon födde i lämplig tid tre söner, Otto, Henrik och Bruno, uppfostrade dem väl och övervann barnafödandets smärta med glädjen över en så stor avkomma. ## bok I, kap. 10 (MGH s. 14–16) (maskinöversättning) 10. Och eftersom mitt tal gäller Otto, anser jag det inte nödvändigt att i detalj genomgå alla hans faders bedrifter, då också hos sonen framgår hur stor hans värdighet är, och klarheten i hans liv lyser nog i mångas skrifter. Men jag inflickar vissa ting som jag anser mest nödvändiga att säga. Dessa länder gjorde han skattskyldiga åt sig: Böhmen, Deleminci, Apodriti, Wilti, Hevellun och Redarii. Dessa gjorde genast uppror, eggade andra till detsamma, angrep borgen Wallislevo, förstörde och – brände den. För att hämnas detta samlades vår här, och belägrande staden Lunzini angrep den deras bundsförvanter, som ville försvara dem, och nedgjorde dem, så att få kom undan; den intog också den nämnda borgen. Av de våra stupade två av mina förfäder i fjärde led (abavi), märkta med ett och samma namn, som lyder Liutheri, förträffliga krigare och av mycket lysande släkt, fäderneslandets prydnad och tröst, den 5 september (Nonas Septembris) tillsammans med många andra. – i fråga om ärkebiskopen, åstundade han inte efter de tidigare företrädarnas sed och ville inte heller ta emot den, utan försäkrade att han var helt ovärdig därtill. Likväl fruktar jag att han syndade häri, eftersom jag i den helige fader Odalricus levnadsbeskrivning – honom som samme kung sedan befordrade till prästerlig ordning – har läst att Kristi heliga martyr Afra i en syn visade sin älskade biskop mycket, däribland två svärd, det ena med fäste och det andra utan, och att hon genom detta betecknade kung Henrik, som var utan vigning. Men jag lämnar detta åt Guds dolda dom och går vidare. 9. Ryktet om den nye kungen, spritt åt alla håll, gladde vännernas hjärtan och bedrövade tvärtom de upproriskas, ty han var en sådan man att han förstod att behandla de sina klokt, men övervinna fienderna listigt och manligt. Under tiden föddes Tammo, som också kallas Tancmarus; och kungens sinne, avtagande i kärleken till hustrun, brann i hemlighet för skönhetens skull av kärlek till en jungfru som hette Mechtildis. Snart bröt det dolda sinnets glöd fram; och sedan han till sist bekänt att han hittills syndat i ett orättfärdigt äktenskap, började han genom sina fränder och sändebud vända sig till dottern till Theodericus och Reynhilda, som härstammade från kung Widijkindus ätt, med begäran att hon ville göra honom till viljes. Och eftersom kvinnans sinne är böjligt, och eftersom hon visste att han var förnäm i allt, samtyckte hon, och förenad med honom var hon honom till nytta både i gudomliga och mänskliga ting. Hon födde i lämplig tid tre söner, Otto, Henrik och Bruno, uppfostrade dem väl och övervann barnafödandets smärta med glädjen över en så stor avkomma. 10. Och eftersom mitt tal gäller Otto, anser jag det inte nödvändigt att i detalj genomgå alla hans faders bedrifter, då också hos sonen framgår hur stor hans värdighet är, och klarheten i hans liv lyser nog i mångas skrifter. Men jag inflickar vissa ting som jag anser mest nödvändiga att säga. Dessa länder gjorde han skattskyldiga åt sig: Böhmen, Deleminci, Apodriti, Wilthi, Hevellun och Redarii. Dessa gjorde genast uppror, eggade andra till detsamma, angrep borgen Wallislovo, förstörde och brände den. För att hämnas detta – samlades vår här, och belägrande staden Luncini angrep den deras bundsförvanter, som ville försvara dem, och nedgjorde dem, så att få kom undan; den intog också den nämnda borgen. Av de våra stupade två av mina förfäder i fjärde led, märkta med ett och samma namn, som lyder Lutteri, den 5 september tillsammans med många andra. ## bok I, kap. 11 (MGH s. 16) (maskinöversättning) 11. (7.) För att ingen av Kristi trogna skall tvivla på de dödas kommande uppståndelse, utan med heliga längtan ivrigt skall gå mot den saliga odödlighetens glädje, skall jag meddela vissa ting som jag med säkerhet har erfarit att de skett i borgen Wallislevo, sedan den återuppbyggts efter förstörelsen. Prästen vid denna kyrka brukade sjunga ottesången i själva gryningen när dagen grydde. Men när han kom till de dödas kyrkogård och såg där en stor skara som frambar offergåvor åt en präst som stod framför templets dörrar, stannade han först, och sedan han skyddat sig med det heliga korsets tecken gick han darrande förbi alla dessa, utan att känna igen ens en enda, till bönehuset. En kvinna som nyligen gått bort från denna värld och som han kände väl frågade honom vad han ville här; och sedan hon av honom fått veta varför han kommit, förutsade hon att allt detta redan var fullgjort av dem och att han skulle leva endast en kort tid. Detta berättade han sedan för grannarna och bevisade att det var sant. ## bok I, kap. 12 (MGH s. 16–18) (maskinöversättning) 12. Under min tid i Magdeburg – som jag har hört av sanningsenliga vittnen, då jag själv ständigt vistades där – förnam väktarna, som vakade samma natt i köpmännens kyrka, med syn och hörsel sådant som överensstämde med det jag har berättat, och de hämtade stadens förnämsta. Medan dessa stod långt från de dödas kyrkogård såg de lampor ställda på ljusstakar och hörde samtidigt två sjunga invitatoriet och fullgöra alla ottesångens lovsånger i ordning; men när de kom närmare förnam de ingenting alls. När jag dagen därpå berättade detta för min brorsdotter [osäker tolkning], som hette Brigida och med herdeomsorg styrde den helige Laurentius kloster, och som led av kroppslig sjukdom, fick jag genast av henne, som ingalunda förundrade sig över detta, följande svar: ”På den tid – samlades vår här, och belägrande staden Luncini angrep den deras bundsförvanter, som ville försvara dem, och nedgjorde dem, så att få kom undan; den intog också den nämnda borgen. Av de våra stupade två av mina förfäder i fjärde led, märkta med ett och samma namn, som lyder Lutteri, den 5 september tillsammans med många andra. 11. För att ingen av Kristi trogna skall tvivla på de dödas kommande uppståndelse, utan med heliga längtan ivrigt skall gå mot den saliga odödlighetens glädje, skall jag meddela vissa ting som jag med säkerhet har erfarit att de skett i borgen Wallislovo, sedan den återuppbyggts efter förstörelsen. Prästen vid denna kyrka brukade sjunga ottesången i själva gryningen när dagen grydde. Men när han kom till de dödas kyrkogård och såg där en stor skara som frambar offergåvor åt en präst som stod framför templets dörrar, stannade han först, och sedan han skyddat sig med det heliga korsets tecken gick han darrande förbi alla dessa, utan att känna igen ens en enda, till bönehuset. En kvinna som nyligen gått bort från denna värld, som en han kände väl, frågade honom vad han ville här; och sedan hon av honom fått veta varför han kommit, förutsade hon att allt detta redan var fullgjort av dem och att han skulle leva endast en kort tid. Detta berättade han sedan för grannarna och bevisade att det var sant. 12. Under min tid i Magdeburg – som jag har hört av sanningsenliga vittnen, då jag själv ständigt vistades där – förnam väktarna, som vakade samma natt i köpmännens kyrka, med syn och hörsel sådant som överensstämde med det jag har berättat, och de hämtade stadens förnämsta. Medan dessa stod långt från de dödas kyrkogård såg de lampor ställda på ljusstakar och hörde samtidigt två sjunga invitatoriet och fullgöra alla ottesångens lovsånger i ordning; men när de kom närmare förnam de ingenting alls. När jag dagen därpå berättade detta för min brorsdotter [osäker tolkning], som hette Brigida och genom herdeledning vårdade den helige Laurentius kloster, och som led av kroppslig sjukdom, fick jag genast av henne, som ingalunda förundrade sig över detta, följande svar: ”På biskop (presul) Baldricus tid, som i åttio år eller mer styrde det heliga sätet i Utrecht, förnyade och välsignade han på en plats som kallas Deventeri en kyrka som förfallit av ålder och anförtrodde den åt sin präst. När denne en dag gick dit mycket tidigt i gryningen, såg han döda offra i kyrkan och på kyrkogården och hörde dem sjunga. Så snart han berättade detta för biskopen, fick han befallning av honom att sova i kyrkan, och följande natt kastades han av de döda ut tillsammans med sängen som han vilade i. Därför klagade han förskräckt hos biskopen över sådant. Men denne befallde honom att, märkt med helgonens reliker och bestänkt med vigvatten, inte upphöra att vakta sin kyrka. Han följde herrens befallning och ville åter sova i kyrkan; men av fruktans sporre låg han vaken. Och se, när de kom vid den vanliga timmen, lyfte de upp honom, lade honom framför altaret och upplöste kroppen med eld till fin aska. När biskopen hörde detta, förd av ånger, påbjöd han en tre dagars fasta för att komma både sig själv och den dödes själ till hjälp. Mycket, son, kunde jag ha sagt om allt detta, om inte sjukdomen hindrade. Liksom dagen är given åt de levande, så är natten given åt de döda.” Det anstår inte en dödlig att veta mer än, som den helige Paulus förmanar, till måttfullhet. ## bok I, kap. 13 (MGH s. 18–20) (maskinöversättning) 13. Men eftersom två eller tre räcker till ett vittnesbörd, har jag skrivit detta, som hänt i våra nya tider, för att den otrogne skall lära sig att profeternas utsagor är sanna, av vilka en vittnar: ”Dina döda”, säger han, ”skall leva, Herre!” och en annan: ”De döda som är i gravarna skall uppstå, de skall höra Guds sons röst och glädjas.” Närhelst detta hörs eller ses av de levande, betecknar det något nytt, vilket ett tillförlitligt vittnesbörd i mycket bekräftar, varav jag känner en stor del, men en större del inte känner, fast jag tror på sanningsenliga vittnesbörd. Jag var på min gård (curtis) som kallas Retmerslevo, där den 18 december (XV. Kal. Ianuarii), en fredag, vid första hanegället, ett stort ljus strålade ut från kyrkan och fyllde hela kyrkogården, och ett väldigt ljud hördes, likt grymtandes. Detta min broder Frithericus med – biskop Baldricus, som i åttio år eller mer styrde sätet i Utrecht, förnyade och välsignade han på en plats som kallas Deventre en kyrka som förfallit av ålder och anförtrodde den åt sin präst. När denne en dag gick dit mycket tidigt i gryningen, såg han döda offra i kyrkan och på kyrkogården och hörde dem sjunga. Så snart han berättade detta för biskopen, fick han befallning av honom att sova i kyrkan, och följande natt kastades han ut tillsammans med sängen som han vilade i. Därför klagade han förskräckt hos biskopen över sådant. Men denne befallde honom att, märkt med helgonens reliker och bestänkt med vatten, inte upphöra att vakta sin kyrka. Han följde herrens befallning och ville åter sova i kyrkan; men driven av fruktan låg han vaken. Och se, när de kom vid den vanliga timmen, lyfte de upp honom, lade honom framför altaret och upplöste kroppen med eld till fin aska. När biskopen hörde detta, förd av ånger, påbjöd han en tre dagars fasta för att komma sig själv och den dödes själ till hjälp. Mycket, son, kunde jag ha sagt om allt detta, om inte sjukdomen hindrade. Liksom dagen är given åt de levande, så är natten given åt de döda.” Det anstår inte en dödlig att veta mer än, som den helige Paulus förmanar, till måttfullhet. 13. Men eftersom två eller tre räcker till ett vittnesbörd, har jag skrivit detta, som hänt i våra nya tider, för att den otrogne skall lära sig att profeternas utsagor är sanna, av vilka en vittnar: ”Dina döda”, säger han, ”skall leva, Herre!” och en annan: ”De döda som är i gravarna skall uppstå, de skall höra Guds sons röst och glädjas.” Närhelst detta hörs eller ses av de levande, betecknar det något nytt, vilket ett tillförlitligt vittnesbörd i mycket bekräftar, varav jag känner en stor del, men en större del inte känner, fast jag tror på sanningsenliga vittnesbörd. Jag var på min gård som kallas Retmersleve, där den 18 december, en fredag, vid första hanegället, ett stort ljus strålade ut från kyrkan och fyllde hela kyrkogården, och ett väldigt ljud hördes, likt grymtandes. Detta såg min broder Fridericus med mina följesmän och de övriga som samlats här, och den kaplan som sov framför mig hörde det. När jag nästa dag frågade och ville få veta om något sådant någonsin tidigare hänt där, fick jag av de äldsta höra att något liknande hänt en gång, och i detta år såg jag det jämmerligen fullbordas vid den berömda fru Liudgardis död, å ena sidan min brorsdotter [osäker tolkning] och å andra sidan min svärdotter [osäker tolkning], och, vilket är det främsta bland vänner, mig mycket förtrogen, om vilken jag i det följande skall berätta utförligare. Det har ofta hänt mig att jag om natten hört ved huggas, och en gång förnam jag och min följeslagare, medan de övriga sov, tydligt döda som samtalade med varandra, och av dessa två tecken förstod jag att en begravning skulle följa dagen därpå. ## bok I, kap. 14 (MGH s. 20) (maskinöversättning) 14. Även om jag fyller brynets uppgift, som skärper järnet men inte sig själv, säger jag likväl detta, för att inte brännmärkas med den stumma hundens skam, till de olärda och särskilt till slaverna, som tror att allt upphör med den timliga döden, och kungör fast för alla trogna uppståndelsens visshet och den kommande lönen efter förtjänstens beskaffenhet. Ty det finns tre slags själar, som varken börjar på samma sätt eller slutar samtidigt. Den första är de okroppsliga änglarnas, som är med dem utan början och slut; den andra är människornas, som tar sin början med dem, men inte har del i ett slut, ty den är odödlig, och, som vissa hedningar menar, inte har samma uppgift i det kommande som i denna värld; det tredje slaget är boskapens och fåglarnas själ, som tillsammans med kroppen får samma början och slut. Därför förbjuds den sanne kristne genom kanonisk myndighet att på något sätt orena sig med deras blod, så som det föreskrivs i Moses lag, given av Herren. Ty det finns många fattiga som brukar äta detta och, ovetande om att de syndar något därmed, sätter sig emot alla som säger dem emot i detta. Därför, du människa, krönt av Gud med härlighet och stor ära och satt över alla hans verk, tacka framför allt den högste och vedergäll honom efter din förmåga för det som han i sin barmhärtighet gjort för dig. Och jag skall återvända till det från vilket jag alltför långt avvikit. ## bok I, kap. 15 (MGH s. 20–22) (maskinöversättning) 15. (8.) Kungen fördrev avarerna, som ofta gjorde uppror. Och när han en dag i en ojämn strid försökte skada dem – och de övriga som samlats här såg det, och den kaplan som sov framför mig hörde det. När jag nästa dag frågade och ville få veta om något sådant någonsin tidigare hänt där, fick jag av de äldsta höra att något liknande hänt en gång, och i detta år såg jag det jämmerligen fullbordas vid den berömda fru Luitgerdis död, å ena sidan min brorsdotter [osäker tolkning] och å andra sidan min svärdotter [osäker tolkning], och, vilket är det främsta bland vänner, mig mycket förtrogen, om vilken jag i det följande berättar utförligare. Det har ofta hänt mig att jag om natten hört ved huggas, och en gång förnam jag och min följeslagare, medan de övriga sov, tydligt döda som samtalade med varandra, och av dessa två tecken förstod jag att en begravning skulle följa dagen därpå. 14. Även om jag fyller brynets uppgift, som skärper järnet men inte sig själv, säger jag likväl detta, för att inte brännmärkas med den stumma hundens skam, till de olärda och särskilt till slaverna, som tror att allt upphör med den timliga döden, och kungör fast för alla trogna uppståndelsens visshet och den kommande lönen efter förtjänstens beskaffenhet. Ty det finns tre slags själar, som varken börjar på samma sätt eller slutar samtidigt. Den första är de okroppsliga änglarnas, som är med dem utan början och slut; den andra är människornas, som tar sin början med dem, men inte har del i ett slut, ty den är odödlig, och, som vissa hedningar menar, inte har samma uppgift i det kommande som i denna värld; det tredje slaget är boskapens och fåglarnas själ, som tillsammans med kroppen får samma början och slut. Därför förbjuds den sanne kristne genom kanonisk myndighet att på något sätt orena sig med deras blod, så som det föreskrivs i Moses lag, given av Herren. Ty det finns många fattiga som brukar äta detta och, ovetande om att de syndar något därmed, sätter sig emot alla som säger dem emot i detta. Därför, du människa, krönt av Gud med härlighet och stor ära och satt över alla hans verk, tacka framför allt den högste och vedergäll honom efter din förmåga för det som han i sin barmhärtighet gjort för dig. Och jag skall återvända till det från vilket jag alltför långt avvikit. 15. Kungen fördrev avarerna, som ofta gjorde uppror. Och när han en dag i en ojämn strid försökte skada dem, flydde han besegrad till borgen som kallas Bichni; och sedan han där undkommit dödsfaran, hedrade han borgarna med större ära än de hittills haft eller deras landsmän i dag har, och därtill med värdiga gåvor. Så ofta han, så länge han levde, i högmod reste sig mot Gud och sin herre, lika ofta ödmjukade han sin makt och böjde sig till en värdig bättring. Jag har hört att han, när han for till Rom för att be, mödade sig mer till fots än till häst, och när många frågade honom varför han gjorde så, bekände han sin skuld. (9.) År 931 efter Herrens människoblivande blev han kejsare. ## bok I, kap. 16 (MGH s. 22) (maskinöversättning) 16. Han röjde ett berg beläget vid Elbe och då upptaget av täta träd, och sedan han där också byggt en borg, gav han den efter en bäck som flyter på dess norra sida namnet Misni; den befäste han, som i dag är brukligt, med besättningar och övriga pålagor. Från den tvingade han milzenerna (Milzeni), som underkastats hans välde, att betala skatt (census). Han innehade också länge borgen Liubusua, om vilken jag längre fram skall tala utförligare, och tvingade borgarna att fly in i en liten befästning belägen inom den och att ge sig. Från den dag då den då med rätta gick under genom brand och ända till våra tider har den saknat invånare. Om han, som många säger, har plundrat något i sitt rike, må den nådige Guden förlåta honom. ## bok I, kap. 17 (MGH s. 22–24) (maskinöversättning) 17. Dessutom gjorde han nordmännen och danerna lydiga mot sig med vapen och, sedan han kallat dem bort från deras forna villfarelse, lärde han dem att tillsammans med deras kung Cnuto bära Kristi ok. Men eftersom jag har hört underliga ting om deras gamla offer, vill jag inte förbigå detta utan att behandla det. Det finns i dessa trakter en plats, huvudort i detta – flydde han besegrad till borgen som kallas Bichni; och sedan han där undkommit dödsfaran, hedrade han borgarna med större ära än de hittills haft eller deras landsmän i dag har, och därtill med värdiga gåvor. Så ofta han, så länge han levde, i högmod reste sig mot Gud och sin herre, lika ofta ödmjukade han sin makt och böjde sig till en värdig bättring. Jag har hört att han, när han for till Rom för att be, mödade sig mer till fots än till häst, och när många frågade honom varför han gjorde så, bekänner han sin skuld. Han blev kejsare år 931 efter Herrens människoblivande. 16. Han röjde ett berg beläget vid Elbe och då upptaget av täta träd, och sedan han där byggt en borg, gav han den efter en bäck som flyter på dess norra sida namnet Misni; den befäste han, som i dag är brukligt, med besättningar och övriga pålagor. Från den tvingade han milzenerna, som underkastats hans välde, att betala skatt. Han innehade också länge borgen Lubuzua, om vilken jag längre fram skall tala utförligare, och tvingade borgarna att fly in i en liten befästning belägen inom den och att ge sig. Från den dag då den då med rätta gick under genom brand och ända till våra tider har den saknat invånare. Om han, som många säger, har plundrat något i sitt rike, må den nådige Guden förlåta honom. 17. Dessutom gjorde han nordmännen och danerna lydiga mot sig med vapen och, sedan han kallat dem bort från deras forna villfarelse, lärde han dem att tillsammans med deras kung Cnitto bära Kristi ok. Men eftersom jag har hört underliga ting om deras gamla offer, vill jag inte förbigå detta utan att behandla det. Det finns i dessa trakter en plats, huvudort i detta rike, – rike, vid namn Lederun, i det område (pagus) som kallas Selon, där alla samlades vart nionde år i januari månad, efter den tid då vi firar Herrens uppenbarelse (theophania), och där offrade de åt sina gudar nittionio människor och lika många hästar, tillsammans med hundar och tuppar som offrades i stället för hökar, i den säkra tron, som jag har sagt, att dessa skulle tjäna dem i underjorden och blidka dem för begångna brott. Hur väl gjorde inte vår kung som förbjöd dem en så förbannelsevärd sed! Ty den som skonar människoblod bär fram ett offer som är välbehagligt för Gud Fadern. Ty Herren befaller: ”Den oskyldige och fromme skall du inte dräpa.” ## bok I, kap. 18 (MGH s. 24) (maskinöversättning) 18. (10.) Den nämnde kungen prydde romarnas gamla verk i Merseburg med en stenmur och lät inom den bygga en kyrka av sten, som nu är moder till de andra, och befallde att den skulle invigas den 19 maj (XIIII. K. Iunii). Också de övriga borgarna byggde han för rikets välfärd och tempel åt Herren för sin själs bot med from håg. Efter otaliga dygdeprov dog han, sedan han fullbordat sitt livs lopp, i sitt sextonde regeringsår och sitt sextionde levnadsår, den 2 juli (sexta Non. Iulii) i Miminlevo, och begravd i Quidilingaburch, som han själv byggt från grunden, begråts han med rätta av alla stormän. ## bok I, kap. 19 (MGH s. 24–26) (maskinöversättning) 19. Detta skedde år 936 efter Herrens människoblivande. Men den kvarlämnade avkommans goda art gladde furstarnas sorgsna hjärtan och gjorde dem säkra om ett frivilligt val. Ve de folk åt vilka inget hopp om styre lämnas i herrarnas efterföljande avkomma, och åt vilka, sedan oenighet och lång strid uppstått dem emellan, inget råd eller tröst snart sörjs för! Om ingen i släktskapslinjen befinns värdig ett sådant ämbete, må åtminstone en med goda seder i en annan linje tas upp, sedan allt hat avlägsnats; ty det är det största fördärv att främlingar härskar: därav kommer förtryck och frihetens – namn, i det område som kallas Selon, där alla samlas vart nionde år i januari månad, efter den tid då vi firar Herrens uppenbarelse, och där offrar de åt sina gudar nittionio människor och lika många hästar, tillsammans med hundar, tuppar och hökar som offras, i den säkra tron, som jag har sagt, att dessa skulle tjäna dem i underjorden och blidka dem för begångna brott. Hur väl gjorde inte vår kung som förbjöd dem en så förbannelsevärd sed! Ty den som skonar människoblod frambär ett offer som är välbehagligt för Gud Fadern. Ty Herren befaller: ”Den oskyldige och rättfärdige skall du inte dräpa.” 18. Den nämnde kungen prydde romarnas gamla verk i Merseburg med en stenmur och lät inom den bygga en kyrka av sten, som nu är moder till de andra, och lät inviga den den 19 maj. Också de övriga borgarna byggde han för rikets välfärd och tempel åt Herren för sin själs bot med from håg. Han prydde i Nya Corbeia den helige martyren Vitus altare underbart med guld och olika ädelstenar på uppmaning av sin maka Mahtildis. Efter otaliga dygdeprov dog han i sitt sextonde regeringsår och sitt sextionde levnadsår i Mimenlove den 2 juli, och begravd i Quedlinburg, som han själv byggt från grunden, begråts han med rätta av alla stormän. 19. Detta skedde år 936 efter Herrens människoblivande. Men den kvarlämnade avkommans goda art gladde furstarnas sorgsna hjärtan och gjorde dem säkra om ett frivilligt val. Ve de folk åt vilka inget hopp om styre lämnas i herrarnas efterföljande avkomma, och åt vilka, sedan oenighet och lång strid uppstått dem emellan, inget råd eller tröst snart sörjs för! Om ingen i släktskapslinjen befinns värdig ett sådant ämbete, må åtminstone en med goda seder i en annan linje tas upp, sedan allt hat avlägsnats; ty det är det största fördärv att främlingar härskar: därav kommer förtryck och stor fara för friheten. – stor fara. Från denne Henrik, om vilken jag har talat, och hans efterträdare har sachsarna ända hittills blivit upphöjda och hedrade i allt. Allt som prisas hos dessa bevaras flitigt av hans namne, om vilken jag skall skriva om livet tillåter, och därefter, fruktar jag, tar det slut. ## bok I, kap. 20 (MGH s. 26) (maskinöversättning) 20. Därför må du, käraste efterträdare, fullborda det som jag nu på något sätt förbigår av detta eller, när livet tar slut, lämnar obehandlat, och innesluta tidernas beskaffenhet i skriftens minne. Jag, syndare och försumlig i allt, har hittills varit ledig från det goda och flitig i det onda, och har sent sett till detta och till det bättre och på intet sätt övat själens hälsosamma minne. Sedan jag blev herde har jag undervisat mina underlydande endast med ord och inte med exempel. Utåt syntes jag god, medan jag kränkte det inre med de värsta tankar; avlad av oren säd vältrade jag mig i dyn som en oren sugga. Någon må säga: du har prisat dig själv illa! Honom svarar jag att detta är sant, ty jag vet ingen som är sämre än jag. Därför anklagar jag mig så, för att du, sedan du känt mina sår, skall komma mig till hjälp med nödvändiga läkemedel och, i stor del min medbroder, hjälpa mig i allt så som du vill att man skall göra för dig. ## bok I, kap. 21 (MGH s. 26–28) (maskinöversättning) 21. (11.) Och den vördnadsvärda Machtildis berömliga gärningar, som hon med största iver utförde efter sin herres bortgång, skall jag med få ord sammanfatta, till god efterföljd för alla trogna; ty det är, som skriften lär, en helig och hälsosam tanke att be för de döda och genom allmosor utverka deras förlossning. Vi läser att en fånges bojor, han som hans hustru trodde vara död och för vilken hon ständigt lät hålla själamässor, löstes så ofta som offer välbehagliga för Gud Fadern frambars av henne för honom, som han själv sedan berättade för henne när han som fri återsåg sitt hem. Efter detta exempel kom fru Machtildis sin man till hjälp, som tyngdes av den ögonblickliga dödens boja, genom att ge föda inte bara åt de fattiga utan också åt fåglarna. Hon inrättade också på den trettionde dagen en kommunitet av nunnor i den ovannämnda staden och – Från denne Henrik, om vilken jag har talat, och hans efterträdare har sachsarna ända hittills blivit upphöjda och hedrade i allt. Allt som prisas hos dessa bevaras flitigt av hans namne, om vilken jag skall skriva om livet tillåter, och därefter, fruktar jag, tar det slut. 20. Därför må du, käraste efterträdare, fullborda det som jag nu på något sätt förbigår av detta eller, när livet tar slut, lämnar obehandlat, och innesluta tidernas beskaffenhet i skriftens minne. Jag, syndare och försumlig i allt, har hittills varit ledig från det goda och flitig i det onda, och har sent sett till detta och till det bättre och på intet sätt övat själens hälsosamma minne. Sedan jag blev herde har jag undervisat mina underlydande endast med ord och inte med exempel. Utåt syntes jag god, medan jag kränkte det inre med de värsta tankar; jag är avlad av oren säd; jag vältrade mig i dyn som en oren sugga. Någon må säga: du har prisat dig själv illa! Honom svarar jag att detta är sant, ty jag vet ingen som är sämre än jag. Därför anklagar jag mig så, för att du, sedan du känt mina sår, skall komma mig till hjälp med nödvändiga betraktelser och, i stor del min medbroder, hjälpa mig i allt så som du vill att man skall göra för dig. 21. Den vördnadsvärda Mathildis berömliga gärningar, som hon med största iver utförde efter sin herres bortgång, skall jag med få ord sammanfatta, till god efterföljd för alla trogna; ty det är, som skriften lär, en helig och hälsosam tanke att be för de döda och genom allmosor utverka deras förlossning. Vi läser att en fånge i bojor, som hans hustru trodde vara död och för vilken hon ständigt lät hålla själamässor, löstes ur bojorna så ofta som offer välbehagliga för Gud Fadern frambars av henne för honom, som han själv sedan berättade för henne när han som fri återsåg sitt hem. Efter detta exempel kom fru Mathildis sin man till hjälp, som tyngdes av den ögonblickliga dödens boja, genom att ge föda inte bara åt de fattiga utan också åt fåglarna. Hon inrättade också på den trettionde dagen en kommunitet av nunnor i den ovannämnda staden och gav den av sin egendom, så mycket som räckte till det nödvändiga för föda och kläder, med sina söners gillande, och bekräftade det skriftligen. Några försäkrar att hon länge med största iver lyste av detta [osäker tolkning], att hennes yngre son Henrik skulle inneha faderns säte. Men detta ville inte Gud, som alltid förutbestämmer sina utvalda till varje ting, och inte heller samtyckte den bästa delen av de främsta, utan genom ett klokt och därför lätt övertygande förnuft vände detta den sörjande drottningens sinne något från hennes föresats, och det rådde henne att bajrarna (Bawarii) hellre skulle anvisas honom att skydda, sedan den till födseln äldre sonen fått företräde. ## bok I, kap. 22 (MGH s. 28–30) (maskinöversättning) 22. (12.) År 923 efter Herrens människoblivande, i elfte indiktionen, i den förste kung Henriks femte regeringsår, dog den vördnadsvärde Sigimundus, den sjätte biskopen (antistes) av den heliga kyrkan i Halberstadt, insatt där av kung Arnulf i hans sjunde regeringsår, den 14 januari (XVIIII. K. Februar.), och honom efterträdde Bernhardus, hans kaplan, så som den helige mannen tidigare förutsagt honom. Ty under en lång sjukdom såg han i drömmen att Bernhardus, som följde efter honom, lyfte upp herdestaven som glidit ur hans händer och bar den öppet. Och när han vaknade kallade han honom till sig och sade: ”Gå till kungens hov, ta från mig det som du behöver för detta, och förvärva där de mäktigastes ynnest och hjälp, så att det må tillåtas dig att utan minsta anstöt efterträda mig. Ty Gud skall sörja för allt detta åt dig, älskade son!” När Bernhardus snart med ödmjuk lydnad fullgjort sin älskade herres befallning, fick han, medan han återvände från kung Henrik, veta att hans herre och fader i sin ordinations trettionde år hade vandrat bort från detta ljus till Kristus; och han vände snart tillbaka och erhöll genom den nämnde kungens gåva det han begärde. Den nämnde biskopens kropp placerades på högra sidan om altaret åt Kristi förste martyr, på trappsteget framför, som han själv tidigare anvisat, inte liggande utan sittande på en stol, i hopp om att för alltid skyddas av sin skyddshelgons heliga förbön och den prästerliga välsignelsen. – gav den av sin egendom, med sina söners gillande, och bekräftade det skriftligen. Några försäkrar att hon med största iver arbetat för detta, att hennes yngre son Hinricus skulle inneha faderns säte. Men detta ville inte Gud, som förutbestämmer sina utvalda till varje ting, och inte heller medgav den största delen av stormännen det, utan genom ett klokt och därför lätt övertygande förnuft vände detta den sörjande drottningens sinne något från hennes föresats, och det råder henne att bajrarna hellre skulle anvisas honom att skydda, sedan den till födseln äldre sonen fått företräde. 22. År 923 efter Herrens människoblivande, i den förste kung Hinricus femte regeringsår, dog den vördnadsvärde biskopen Sigismundus, den sjätte av den heliga kyrkan i Halberstadt, den 14 januari, och honom efterträdde Bernhardus, hans kaplan, så som den helige mannen tidigare förutsagt honom. Ty under en lång sjukdom såg han i drömmen att Bernhardus, som följde efter honom, lyfte upp herdestaven som fallit ur hans händer och bar den öppet. Och när han vaknade kallade han honom till sig och sade: ”Gå till kungens hov, ta från mig det som du behöver för detta, och förvärva där de mäktigastes ynnest och hjälp, så att det må tillåtas dig att efterträda utan minsta anstöt. Ty Gud skall sörja för allt detta åt dig, älskade son!” När Bernhardus snart med ödmjuk lydnad fullgjort sin älskade herres befallning, fick han, medan han återvände från kung Hinricus, veta att hans herre och fader, som kung Arnulf insatt i sitt sjunde regeringsår, i sin ordinations trettionde år hade vandrat bort från detta ljus till Kristus; och han vände snart tillbaka och erhöll av honom genom den nämnde kung Henriks gåva det han begärde. Den nämnde biskopens kropp placerades på högra sidan om altaret åt Kristi förste martyr, på trappsteget framför, som han själv tidigare anvisat, inte liggande utan på sin stol, i hopp om att för alltid skyddas av sin skyddshelgons heliga förbön och den prästerliga välsignelsen. 23. (13.) Hur den barmhärtige Guden såg till den nämnde kungen under hans dagar skall jag, fastän jag aldrig druckit något ur den pieriska källan, likväl kungöra för alla trogna. Det fanns i de västliga trakterna en kung, av invånarna ironiskt kallad Karl Sot, det vill säga den enfaldige, som togs till fånga av en av sina hertigar och inspärrades i fängelsets mörker. Han bad om hjälp av vår kung Henrik, som var hans släkting [osäker tolkning], och lovade med eder att han skulle överlämna Kristi martyr Dionysius högra hand och med den hela lotharingarnas rike (regnum Luthariorum) åt honom, om han befriades av honom. Utan dröjsmål omgjordade sig den berömde krigaren med oövervinneliga vapen, besökte sin betryckte nästa, och genom hans räddning och återinsättande förtjänade han som en värdig arbetare sin lön och ökade den forna äran för sig och sina efterträdare så mycket. ## bok I, kap. 24 (MGH s. 30–32) (maskinöversättning) 24. (14.) Men eftersom varje människa är mer benägen att falla än hon av sin natur är rustad att stå, skall jag inte förtiga, till skräck och varning för de fromma, hur jämmerligen denne en gång felade. Alltför berusad på skärtorsdagen (cena Domini) förenade han sig följande natt på djävulens ingivelse otillbörligt med sin hustru, som mycket emotsatte sig. Denna gärning röjde upphovsmannen till ett så stort brott och snärjaren av människornas frälsning, Satan, för en vördnadsvärd kvinna sålunda: ”Drottning Mahtild, som nyss på min uppmaning gav efter för den äkta mannens lusta, har utan minsta tvivel avlat en son som är min; och se du till att mycket väl dölja det som begåtts.” Hon blev i hemlighet mycket bedrövad över detta och meddelade det snabbt den nämnda drottningen och förmanade henne att alltid ha biskopar och präster hos sig och vid själva barnets födelse med det heliga dopets vatten två bort allt som den olycksalige demonen skröt med att ha skett honom till behag i barnet. Och så tackade hon Gud. Men när demonen (daimon), det vill säga den som vet allt, såg att han blivit fullständigt bedragen, klandrade han den ovannämnda frun och tillade följande: ”Även om min vilja nu har omintetgjorts av dina – 23. Hur den barmhärtige Guden såg till den nämnde kungen under hans dagar skall jag, fastän jag aldrig druckit något ur den pieriska källan, likväl kungöra för alla trogna. Det fanns i de västliga trakterna en kung, av invånarna ironiskt kallad Karl Sot, det vill säga den enfaldige, som togs till fånga av en av sina hertigar och inspärrades i fängelsets mörker. Han bad om hjälp av vår kung Hinricus, som var hans släkting [osäker tolkning], och lovade med ed att han skulle överlämna Kristi martyr Dionysius högra hand och med den hela lotharingarnas rike åt honom, om han befriades av honom. Utan dröjsmål omgjordade sig den berömde krigaren med segerrika vapen, besökte sin betryckte nästa, och genom hans räddning och återinsättande förtjänade han som en värdig arbetare sin lön och ökade den forna äran för sig och sina efterträdare i högsta grad. 24. Men eftersom varje människa är mer benägen att falla än hon av sin natur är rustad att stå, skall jag inte förtiga, till skräck och varning för de fromma, hur jämmerligen denne en gång felade. Alltför berusad på skärtorsdagen förenade han sig följande natt på djävulens ingivelse otillbörligt med sin hustru, som mycket emotsatte sig. Denna gärning röjde upphovsmannen till ett så stort brott och snärjaren av människornas frälsning, Satan, för en vördnadsvärd kvinna sålunda: ”Drottning Mathildis, som nyss på min uppmaning gav efter för den äkta mannens lusta, har utan minsta tvivel avlat en son som är min; och se du till att mycket väl dölja det som begåtts.” Hon blev i hemlighet mycket bedrövad över detta och meddelade det snabbt den nämnda drottningen och förmanade henne att alltid ha biskopar eller präster hos sig och vid själva barnets födelse med det heliga dopets vatten två bort allt som den olycksalige demonen skröt med att ha skett honom till behag i barnet. Och så tackade hon Gud. Men när demonen, det vill säga den som vet allt, såg att han blivit fullständigt bedragen, klandrade han den ovannämnda frun och tillade följande: ”Även om min vilja nu har omintetgjorts av dina hädelser, har jag ändå vunnit detta, att – hädelser, har jag ändå vunnit detta, att min följeslagerska oenigheten aldrig skall fattas hos honom och hos alla som någonsin utgår från hans länd, och ingen fast fred skall komma dem till del.” Den lögnaren och sanningens fiende sade detta efter sin vilja och, som jag hoppas, inte för att det skulle uppfyllas. Men många försäkrar, som framgår av den följande framställningen, att det under hans och hans sons tider var ofta uppror och liten visshet om lugn. Men i de dagar då Henrik, den tredje i ordningen av hertigarna och den andre i raden av spirbärarna, började regera, då förtorkade denna ormbunke av orättfärdighet, och den goda fredens grönskande blomma lyste fram; och om något liknande detta i något avseende nu händer hos de tidigare [osäker tolkning], så var det inte hans skuld, utan den gudlöse anstiftarens. ## bok I, kap. 25 (MGH s. 32) (maskinöversättning) 25. Vi läser att alla tider har sin tid, men inte allting, det vill säga att ingen plats för laster från begynnelsen har bestämts av Gud; och eftersom köttets bräcklighet inte kan vara utan någon smitta, må man avhålla sig från dödssynderna och hålla sig ren under alla högtider. Skriften vittnar att det inte finns någon synd i lagliga förbindelser; och detta äras med iakttagande av högtiderna och störs inte av någon storm av hotande fara. För att ytterligare bekräfta detta anför jag ett exempel. En man vid namn Uffo, borgare i Magdeburg, driven av alltför stort rus, tvingade på de oskyldiga barnens heliga högtid sin hustru Gelsusa att samtycka till honom; och när hon, bunden av sin man samma natt, i otid födde ett barn som hade bakåtvända tår på fötterna, blev hon förstummad och visade, sedan hon genast kallat sin man till sig, undret. Och suckande över att detta skett genom bådas skuld sade hon: ”Sade jag inte i förväg att du inte skulle göra så? Se, Guds vrede uppenbarar sig för oss och ber oss strängt att inte vidare handla så. Det är en stor synd för dig att befalla mig orättfärdiga ting, och för mig att visa dig lydnad.” Men sedan barnet döpts fördes det bort från denna landsflykt bland de oskyldigas skara. Det är för evigt väl för den som har en sådan maka, som outtröttligt ber för sin frånvarande man och, utan hänsyn till sitt kön, förmanar den närvarande att akta sig. ## bok I, kap. 26 (MGH s. 32–34) (maskinöversättning) 26. (15.) Vid den tid då den ovannämnde kungen var som mäktigast fanns i Bayern en hertig vid namn Arnulfus, – min följeslagerska oenigheten aldrig skall fattas hos honom och hos alla som någonsin utgår från hans länd, och ingen fast fred skall komma dem till del.” Den lögnaren och sanningens fiende sade detta efter sin vilja och, som jag hoppas, inte för att det skulle uppfyllas. Men många försäkrar, som framgår av den följande framställningen, att det under hans och hans sons tider var ofta uppror och liten visshet om lugn. Men i de dagar då Henrik, den tredje i ordningen av hertigarna och den andre i raden av spirbärarna, började regera, då förtorkade denna ormbunke av orättfärdighet, och den goda fredens grönskande blomma lyste fram; och om något liknande detta i något avseende nu händer hos de tidigare [osäker tolkning], så var det inte hans skuld, utan den gudlöse anstiftarens. 25. Vi läser att alla tider har sin tid, men inte allting, det vill säga att ingen plats för laster från begynnelsen har bestämts av Gud; och eftersom köttets bräcklighet inte kan vara utan någon smitta, må man avhålla sig från dödssynderna och hålla sig ren under alla högtider. Skriften vittnar att det inte finns någon synd i lagliga förbindelser, om detta äras med iakttagande av högtiderna och inte störs av någon storm av hotande fara. För att ytterligare bevisa detta anför jag ett exempel. En man vid namn Uffo, borgare i Magdeburg, driven av alltför stort rus, tvingade på de oskyldiga barnens heliga högtid sin hustru Gelsusa att samtycka till honom. När hon, bunden av sin man samma natt, i otid födde ett barn som hade bakåtvända tår på fötterna, blev hon förstummad och visade, sedan hon snart kallat sin man till sig, undret, och suckande över att detta skett genom bådas skuld sade hon: ”Sade jag inte i förväg att du inte skulle göra så? Se, Guds vrede uppenbarar sig för oss och befaller oss strängt att inte vidare handla så. Det är en stor synd för dig att befalla mig orättfärdiga ting, och för mig att inte visa dig lydnad.” Men sedan barnet döpts fördes det bort från denna landsflykt bland de oskyldigas skara. Det är för evigt väl för den som har en sådan maka, som outtröttligt ber för sin frånvarande man och, utan hänsyn till sitt kön, förmanar den närvarande att akta sig. 26. Vid den tid då den ovannämnde kungen var som mäktigast fanns i Bayern en hertig vid namn Arnulfus, framstående i – framstående i sinne och kropp lika, som hade ensam makt att med egen hand fördela alla biskopsstift som var inrättade i dessa trakter; men när han efter sina dygders olika prydnader hade slutat detta liv, lämnade han inte så stor ära åt sina efterträdare. Snarare är det så att våra kungar och kejsare, satta i den högste styresmannens ställe i denna pilgrimsfärd, ensamma bestämmer över detta och med rätta står över sina övriga herdar, ty det är alltför opassande att de som Kristus, ihågkommande sig, har satt till furstar i detta land, skall stå under någon annans välde än deras som efter Herrens exempel genom välsignelsens och kronans härlighet överträffar alla dödliga. Jag har likväl hört att somliga under hertigars och, vilket jag beklagar mer, under grevars makt lider stort förtryck, hos vilka ingenting är tillåtet utom det som gagnar denna världens älskare. Ty en gudlös makt, när den med Guds samtycke trycker dem som härskar rätt, rasar snart med utbredd grymhet. ## bok I, kap. 27 (MGH s. 34) (maskinöversättning) 27. (16.) I den nämnde kungens pfalz (palacium) hände en underlig sak. Inför hela det närvarande folkets åsyn kände en hund på avstånd igen sin fiende, som satt ned, och gick närmare, slet oförmodat med ett snabbt bett av hans högra hand och kom, som om han gjort mycket väl, strax tillbaka viftande på svansen. Medan alla förundrade sig och var mycket häpna över detta, frågades den stackaren av dem vad han hade gjort. Han svarade dem genast att detta med rätta hade drabbat honom genom gudomlig hämnd och fortsatte: ”Jag fann”, sade han, ”en man, herre till denna hund, sovande med trött kropp, och olycklig som jag var dödade jag honom, och jag fick då utstå många angrepp av denne förföljare, som nu skadade mig; och den som jag då knappt undkom, honom mötte jag nu, skyldig, i hopp om att detta helt var glömt. Jag vet hädanefter att ingen skyldig, vare sig här eller vid den kommande prövningen, på något sätt förblir dold utan efterföljande straff.” ## bok I, kap. 28 (MGH s. 34–36) (maskinöversättning) 28. (17.) Många, käraste läsare, är vår nämnde kungs och kejsares gärningar som är högst värda ett ständigt levande minne; men eftersom jag inte förmår sammanfatta dem så som de var, förbigår jag dem med sorg, ty han har, som jag har sagt, bland våra kungar med rätta vunnit namn och företräde i all sin dygd. Jag har en liten bok skriven om hans stora gärningar, men jag hoppas att hans minne skall vara inskrivet i livets bok, han som var en trogen tjänare åt Kristi förelöpare, den störste bland dem som är födda av kvinnor, som Kristus, vår Herre och Gud, har försäkrat, – framstående i sinne och kropp lika, som hade ensam makt att med egen hand fördela alla biskopsstift som var inrättade i dessa trakter; men när han efter sina dygders olika prydnader hade slutat detta liv, lämnade han inte så stor ära åt någon av sina efterträdare. Snarare är det så att våra kungar och kejsare, satta i den högste styresmannens ställe i denna pilgrimsfärd, ensamma bestämmer över detta och med rätta står över sina övriga herdar, ty det är alltför opassande att de som Kristus, ihågkommande sig, har satt till furstar i detta land, skall stå under någon annans välde än deras som efter Herrens exempel genom välsignelsens och kronans härlighet överträffar alla dödliga. Jag har likväl hört att somliga under hertigars och, vilket jag beklagar mer, under grevars makt lider stort förtryck, hos vilka ingenting är tillåtet utom det som gagnar denna världens älskare. Ty en gudlös makt, när den med Guds samtycke trycker dem som härskar rätt, rasar snart med utbredd grymhet. 27. I den nämnde kungens pfalz hände en underlig sak inför hela det närvarande folkets åsyn. En hund kände på avstånd igen sin fiende, som satt ned, och gick närmare, slet oförmodat med ett rasande bett av hans högra hand och kom, som om han gjort mycket väl, strax tillbaka viftande på svansen. Medan alla förundrade sig och var mycket häpna över detta, frågades den stackaren av dem vad han hade gjort. Han svarade dem genast att detta med rätta hade drabbat honom genom gudomlig hämnd och fortsatte: ”Jag fann”, sade han, ”en man, herre till denna hund, sovande med trött kropp, och olycklig som jag var dödade jag honom, och jag fick då utstå många angrepp av denne förföljare, som nu skadade mig; och den som jag då knappt undkom, honom mötte jag nu, skyldig, i hopp om att detta helt var glömt. Jag vet hädanefter att ingen skyldig, vare sig här eller vid den kommande prövningen, på något sätt förblir dold utan efterföljande straff.” 28. Många, käraste läsare, är vår nämnde kungs och kejsares gärningar som är högst värda ett ständigt levande minne; men eftersom jag inte förmår sammanfatta dem så som de var, förbigår jag dem med sorg, ty han har, som jag har sagt, bland våra kungar med rätta vunnit namn och företräde i all sin dygd. Jag har en liten bok skriven om hans stora gärningar, men jag hoppas att hans minne skall vara inskrivet i livets bok, han som var en trogen tjänare åt Kristi förelöpare, den störste bland dem som är födda av kvinnor, som Kristus, vår Herre och Gud, har försäkrat, och han var i vår stad och lade först i vår stad grunden till den efterföljande gudstjänsten; och allt som någonsin på något sätt byggs ovanpå denna tillskrivs med rätta hans lov. Ty en förnäm början och ett gott slut stämmer, varhelst det kan ske, utmärkt överens; och om detta inte kan fullbordas i allt, låt oss lova Herren för det han har gjort, och må alla trogna ödmjukt bönfalla hans godhet att han värdigas föra hans majestät till det högsta [osäker tolkning], och särskilt du, berömda Merseburg, med din andliga avkomma, som under din älskade herres tid upphöjts likt en cypress framför dina övriga grannar i landskapet. Tacka Gud ständigt och var, för att allt gott må fullbordas i dig genom gudomlig ledning, alltid flitig i den Herrens fruktan som du har antagit. Ty det är de ondas sed att vara otacksamma för det goda och att vända till det sämre det som den Allsmäktige har värdigats skapa till det bättre. Om jag någonsin kan lägga något till det nämnda verket, skall jag på intet sätt upphöra. Men om inte, må den som hör alla som är [osäker tolkning] vara nådig mot var och en som i någon mån minns vår så store styresman i godo. Må denna första lilla bok vara avslutad med den förste Henriks död. ## bok II, inledning (MGH s. 36–39) (maskinöversättning) BOK II. Otto, rikets prydnad, framvuxen ur sin fader Henriks härskarstam, lyste överallt genom strålande gärningar och hade därefter bestigit faderns tron. Honom motsade först många onda av avund, alla de högmodiga som han hade besegrat genom det gudomliga ordet, som han alltid begär från höjden. Ingen så stor beskyddare hade funnits sedan Karls död, och jag tror inte att riket får en liknande herde. Han byggde slutligen sex biskopsstift. Han övervann den högmodige Beringerus med sin kraft och underkastade sig de rasande longobardernas nackar. Rom gjorde denne mäktige till kejsare åt sig, och de avlägsna vid havet betalar tribut. Han var fredens vän och tryckte vida ned kriget. Han lugnar västerlänningarna och de vilda danerna. I de östliga trakterna visade sig då ingen fiende. – lade först grunden till den efterföljande gudstjänsten; och allt som någonsin på något sätt byggs ovanpå denna tillskrivs med rätta hans lov. Ty en förnäm början och ett gott slut stämmer, varhelst det kan ske, utmärkt överens; och om detta inte kan fullbordas i allt, låt oss lova Herren för det han har gjort, och må alla trogna ödmjukt bönfalla hans majestät att han värdigas föra sin godhet till det högsta. Och särskilt du, berömda Merseburch, med din andliga avkomma, som under din älskade herres tid upphöjts likt en cypress framför dina övriga grannar i landskapet, tacka Gud ständigt och var, för att allt gott må fullbordas i dig genom gudomlig ledning, alltid flitig i den Herrens fruktan som du har antagit. Ty det är de ondas sed att vara otacksamma för det goda och att vända till det sämre det som han har värdigats skapa till det bättre. Om jag någonsin kan lägga något till det nämnda verket, skall jag på intet sätt upphöra. Men om inte, må han som är allas bönhörare vara nådig mot var och en som i någon mån minns vår så store styresman i godo. Må denna första lilla bok vara avslutad med den förste Hinricus död. Här slutar första boken. Här börjar förordet till den andra. Otto, rikets prydnad, framvuxen ur sin fader Henriks härskarstam, lyste överallt genom strålande gärningar och hade därefter bestigit faderns tron. Honom motsade först många onda av avund, alla de högmodiga som han hade besegrat med Kristi hjälp, som oftare stod honom bi. Ingen så stor beskyddare fanns efter Karls bortgång, och jag tror inte att riket får en liknande herde; ty han byggde sex biskopssäten. Han övervann den högmodige Beringerus med sin kraft och underkastade sig de rasande longobardernas nackar. Rom satte denne mäktige till styresman över sig, och de som bor vid det närbelägna havet betalar honom tullar. Han var fredens vän och tryckte vida ned kriget. Han lugnar de västliga folken och de vilda danerna. I de östliga trakterna visade sig då ingen fiende. Den störste innehade spiran i riket i trettioåtta år. Då hade också Otto gått bort, ack, begråten av fäderneslandet, och tillika oövervinnelig, och lämnade då efter sig här en pant av sin älskade maka och en son, över vilken vännerna gladde sig. 1. (1.) Alla statens furstar, som ville lindra drottning Mathildis stora sorg, valde enhälligt, enligt hans faders beslut och begäran, hennes son Otto till kung och herre över sig, och med upplyfta högra händer ropade de: ”Må den segerrike kungen leva och ha framgång i evighet!” och tillsammans med honom for de till Aachen. När de närmade sig staden gick hela rådet (senatus) honom till mötes, lovade trohet och underkastelse och förde honom ända till den kejserliga tronen och satte honom på företrädarnas plats, och de prisade honom som kung över sig och tackade då Gud. Honom välsignade Hillibertus, som hade omsorgen om Mainz biskopsstol, med tillstånd av Wigfridus, ärkebiskop av det heliga Köln, i vars stift detta låg, och med hjälp av [ärkebiskopen] av Trier, år 936 efter Herrens människoblivande i den alltid jungfruliga heliga Marias kyrka, som Karl den store med all omsorg byggt. Stärkt i Gud och då i riket, befallde Otto, den störste av spirbärarna, att hans maka Editha, dotter till anglernas kung Ethmundus, en mycket gudfruktig kvinna som han hade gift sig med medan hans fader ännu levde, skulle vigas. 2. Hans framgångar stördes av många motgångar. Ty böhmarnas hertig Ventizlavus, sin broder, [dödade] den avskyvärde Bolizlavus – Han innehade riksspiran i trettioåtta år; då hade också den store kungen Otto gått bort, ack, begråten av fäderneslandet, fruktad av alla under sig, och lämnade då efter sig här en pant av sin älskade maka, det vill säga en avkomma, över vilken vännerna gladde sig. Här börjar andra boken, om Otto den förste. ## bok II, kap. 1 (MGH s. 39) (maskinöversättning) 1. Alla statens furstar, som ville lindra drottning Mathildis stora sorg, valde enhälligt, enligt hans faders beslut och begäran, hennes son Otto till kung och herre över sig, och med upplyfta högra händer ropade de: ”Må den segerrike kungen leva och ha framgång i evighet!” och tillsammans med honom for de till Aachen. När de närmade sig staden gick hela rådet (senatus) honom till mötes och lovade trohet och underkastelse, och de förde honom ända till den kejserliga tronen och satte honom på företrädarnas plats, och de prisade honom som kung över sig och tackade då Gud. Honom välsignade Hildibertus, förvaltare av Mainz biskopsstol, med tillstånd av Wigfridus, ärkebiskop av det heliga Köln, i vars stift detta låg, och med hjälp av [ärkebiskopen] av Trier, år 936 efter Herrens människoblivande i den alltid jungfruliga heliga Marias kyrka, som Karl den store med all omsorg byggt. Stärkt i Gud och då i riket, befallde Otto, den störste av spirbärarna, att hans maka Editha, dotter till anglernas kung Ethmundus, en mycket gudfruktig kvinna som han hade gift sig med medan hans fader ännu levde, skulle vigas. ## bok II, kap. 2 (MGH s. 39–40) (maskinöversättning) 2. Hans framgångar stördes av många motgångar. Ty den avskyvärde Bolizlavus, som dödade sin broder Wentizlavus, böhmarnas hertig, trogen mot Gud och kungen, – trogen mot Gud och kungen, gjorde länge djärvt motstånd och besegrades sedan manligt av kungen; han överlämnades åt dennes broder Henrik, bajrarnas hertig, för att tjäna honom. Också avarerna, som en gång varit hans faders motståndare men länge hållit fred, reste sig åter och vände snabbt tillbaka på flykt. Också bland medborgare och bundsförvanter uppstod en inte ringa oenighet, som eggade Tammo, son till kungen och Liudgerda, därför att greve Sifridus av Merseburgs uppdrag (legatio), som denne hade gjort anspråk på för sig, hade getts åt markgreven (marchio) Gero och hans mödernearv helt tagits ifrån honom. Honom belägrade kungen i Eresburch och sökte med hotelser och smicker få sin son [osäker tolkning] att avstå från det orättfärdiga övermodet. Men hären intog borgen, trängde in och drev den nämnde ynglingen, utmattad av striden, ända in i den helige Petrus kyrka, där Irminsul förr dyrkades av de gamla. Men till sist genomborrades den unge krigaren bakifrån av Maginzos spjut genom ett fönster och stupade bredvid altaret; honom hämnades kungen sedan med en grym död, i sitt andra regeringsår. ## bok II, kap. 3 (MGH s. 40–42) (maskinöversättning) 3. (2.) Allt skadligt som drabbade honom offentligt eller i hemlighet undkom han oskadd genom den gudomliga barmhärtighetens nåd och genom sin allraheligaste maka Aedithas ständiga förbön. På hennes tillskyndan började han bygga staden Magdeburg, dit han med stor ära förde Kristi martyr Innocentius reliker. Ty denna stad både förvärvade och byggde han för den eviga lönens nåds skull och för det gemensamma fäderneslandets välfärd. Edith av saligt minne hjälpte honom härtill med allt hon kunde; hon var utrustad med otalig dygd, som framgick av tecken efter hennes död, och den frist i detta liv – dödade, trogen mot Gud och kungen, gjorde länge djärvt motstånd och överlämnades sedan, manligt besegrad av kungen, åt dennes broder Hinricus, bajrarnas hertig, för att tjäna honom. Också avarerna, som en gång varit hans faders motståndare men länge hållit fred, reste sig åter och vände snabbt tillbaka på flykt. Också bland medborgare och bundsförvanter uppstod en inte ringa oenighet, som eggade Tammo, son till kungen och Hatheburg, därför att uppdraget för greve Sigefridus av Merseburgs grevskap, som denne hade gjort anspråk på för sig, hade getts åt markgreven Gero och hans mödernearv helt tagits ifrån honom. Honom belägrade kungen i Eresburg och sökte med hotelser och smicker få sin broder att avstå från det orättfärdiga övermodet. Men hären intog borgen, trängde in och drev den nämnde ynglingen, utmattad av striden, ända in i den helige Petrus kyrka, där Erminsul förr dyrkades av de gamla. Men till sist genomborrades den unge krigaren bakifrån av Meinzos spjut genom ett fönster och stupade bredvid altaret; honom hämnades kungen sedan med en grym död, i sitt andra regeringsår. 3. Allt skadligt som drabbade honom offentligt eller i hemlighet undkom han oskadd genom den gudomliga barmhärtighetens nåd och genom sin allraheligaste maka Edithas ständiga förbön. På hennes tillskyndan började han bygga staden Magdeburg, dit han med stor ära förde Kristi martyr Innocentius reliker. Ty denna stad både förvärvade och byggde han för den eviga lönens nåds skull och för det gemensamma fäderneslandets välfärd. Edith av saligt minne hjälpte honom härtill med allt hon kunde; hon var utrustad med otalig dygd, som framgick av tecken efter hennes död, och hon förde den frist i livet som henne beviljats till slut, välbehaglig för Gud och människor. Hon var med sin man i nitton år och dog i sitt ordinationsår elva [osäker tolkning] den 26 januari (VII. Kal. Febr.), och lämnade en enda son vid namn Liudulfus, lysande genom alla krafter; och hon begravdes i den nämnda staden i den större kyrkan, i det norra kapellet. ## bok II, kap. 4 (MGH s. 42) (maskinöversättning) 4. Men kungen drabbades under en jakt, där han hoppades att få vederkvicka sig något, av det dödliga såret och utstod en oerhörd sorg, som han dämpade genom sin älskade sons ankomst. Denne genomlöpte som gosse med lovvärd enfald samierns Pythagoras grenade bokstav, som betecknar det mänskliga livets rörelse, fram till vägskälet, och sedan han slagit in på den högra vägen, den kortare men bättre grenen, växte han dag för dag upp som en grönskande murgröna och, i allt lik sin fader, prydde han sin börd med seder i så hög grad att han behagade alla stormän, vilket inte är det minsta lovet. Därför log faderns ynnest så mot honom att han genom hela rådets gemensamma val bestämde honom till delägare i ära och möda och fastslog honom som efterträdare. Han trolovade honom också med Ida, hertig Hirimannus dotter, som i all redbarhet övergick skönheten och sitt kön. När fadern förenade henne med honom genom äktenskapets band, gav han honom efter en kort tid svärfaderns hertigdöme och den avlidnes arv. Hur mycket riket blomstrade under en så stor faders och sons tider är svårt för någon att utreda. Men den vördnadsvärda drottningen Mahthildis förtjänade, sedan hon, som jag har sagt, byggt ett kloster i Quedlinburg och samlat en kommunitet av nunnor där, genom trogen tjänst mot Gud att hennes sons dygd blomstrade i allt. ## bok II, kap. 5 (MGH s. 42–44) (maskinöversättning) 5. (3.) Under tiden plundrade Beringerus, inkräktaren i Luthuvicus rike, dennes änka Ethelheida, som tagits till fånga i Como den 20 april (XII. Kal. Mai.), och plågade henne jämmerligen med fångenskap och svält. När vår kung märkte hennes lovvärda skönhet och rykte, låtsades han fara till Rom och på själva färden – hans frist i detta liv som henne beviljats, välbehaglig för Gud och människor, till slut. Hon var med sin man i nitton år och dog i sitt ordinationsår elva [osäker tolkning] den 26 januari, och lämnade en enda son vid namn Luidolfus, lysande genom alla krafter; och hon begravdes i den nämnda staden i den större kyrkan, i det norra kapellet. 4. Men kungen drabbades under en jakt, där han hoppades att få vederkvicka sig något, av det dödliga såret och utstod en oerhörd sorg, som han dämpade genom sin älskade sons ankomst. Denne genomlöpte som gosse med lovvärd enfald samierns Pythagoras grenade bokstav, som betecknar det mänskliga livets rörelse, fram till vägskälet, och sedan han slagit in på den högra vägen, den kortare men bättre grenen, växte han dag för dag upp som en grönskande murgröna och, i allt lik sin fader, prydde han sin börd med seder i så hög grad att han behagade alla stormän, vilket inte är det minsta lovet. Därför log faderns ynnest så mot honom att han genom hela rådets gemensamma val bestämde honom till delägare i ära och möda och fastslog honom som efterträdare. Han trolovade honom också med Ida, hertig Heremannus dotter, som i all redbarhet övergick skönheten och sitt kön. När fadern förenade henne med honom genom äktenskapets band, gav han honom efter en kort tid svärfaderns hertigdöme och den avlidnes arv. Hur mycket riket blomstrade under en så stor faders och sons tider är svårt för någon att utreda. Men den vördnadsvärda drottningen Mathild förtjänade, sedan hon, som jag har sagt, byggt ett kloster i Quedlinburg och samlat en kommunitet av nunnor där, genom trogen tjänst mot Gud att hennes sons dygd blomstrade i allt. 5. Under tiden plundrade Berengerus, inkräktaren i Luithuicus rike, dennes änka Ethelheda, som tagits till fånga i Como den 20 april, och plågade henne jämmerligen med svält i fångenskap. När vår kung märkte hennes lovvärda skönhet och rykte, låtsades han fara till Rom och, när han på själva färden kommit ända till Lombardiet, talade han genom sändebud till den nämnda frun, som då hade undkommit fångenskapen genom flykt, och sedan hon blidkats med gåvor som sänts i förväg, förmådde han henne att samtycka till hans vilja, och tillsammans med henne lade han beslag på staden Pavia. Därav blev hans son Dudo mycket bedrövad, skyndade till de våra och gömde sig på platser som hör till Saleveldun, avlägsna och lämpliga för list. Därefter återvände kungen, sedan han befäst Pavia med en besättning och ordnat det nödvändiga där; honom följde Beringerus tillsammans med hertig Konrad och förtjänade kungens ynnest genom att överlämna staden Augsburg [osäker tolkning] och sin son, och samtidigt blidkade han drottningens vrede genom ödmjuk bön om förlåtelse och återsåg sitt fädernesland i god fred. ## bok II, kap. 6 (MGH s. 44–46) (maskinöversättning) 6. Men när kungen genomreste Franken för att styra det, fick han kännedom om dolda försåt som förbereddes av hans son och svärson Hugo, och snart lät han dem genom sändebud, med vreden som diktare, veta att de antingen skulle sända honom upphovsmännen till ett så stort brott eller med säkerhet veta att de var fiender till den kungliga makten. När de inte ville gå med på en sådan begäran förföljde han dem med en samlad här ända till Mainz, sedan alla städer som sonen innehade antingen intagits eller givit sig, och när han omringat denna stad med en stark styrka, tröttade han i hög grad ut de upproriska med ständig strid. Sedan utvalda gisslan getts från båda sidor talade fadern med sonen och lovade att ge honom sin ynnest om han avslöjade de bundsförvanter som stämplade sådant och överlämnade dem åt honom för att straffas. Då ynglingen varken kunde eller ville göra detta, eftersom han inte ville befläcka den trohet han med ed lovat de sina, och då han blev skymfad av sin farbroder Henrik, gick han in i staden för att göra uppror, förenade greve Ekbertus med många av farbroderns krigare med sig och gick hemligt i nattens tystnad ut med alla de sina och intog Ratisbona, som kallas Reinesburg, huvudorten i bajrarnas rike, tillsammans med mycket starkt befästa borgar, och fördrev hertiginnan Iuthita ensam med sina söner ur dessa trakter. Thie- – ända till Lombardiet, talade han genom sändebud till den nämnda frun, som då genom flykt hade undkommit fångenskapen, och sedan hon blidkats med gåvor som sänts i förväg, förmådde han henne att samtycka till hans vilja, och tillsammans med henne lade han beslag på staden Pavia. Därav blev hans son Dudo mycket bedrövad, skyndade till de våra och gömde sig på platser som hör till Saleveldum, avlägsna och lämpliga för list. Därefter återvände kungen, sedan han befäst Pavia med en besättning och ordnat det nödvändiga där; honom följde Beringerus tillsammans med hertig Konrad och förtjänade kungens ynnest genom att överlämna staden Augsburg [osäker tolkning] och sin son, och samtidigt blidkade han drottningens vrede genom ödmjuk bön om förlåtelse och återsåg sitt fädernesland i god fred. 6. Men när kungen genomreste Franken för att styra det, fick han kännedom om dolda försåt som förbereddes av hans son och svärson Hugo, och snart lät han dem, med vreden som diktare, genom sändebud veta att de antingen skulle sända honom upphovsmännen till ett så stort brott eller med säkerhet veta att de var fiender till den kungliga makten. När de inte ville samtycka till en sådan begäran förföljde han dem med en samlad här ända till Mainz, sedan alla städer som sonen innehade antingen intagits eller givit sig, och när han omringat denna stad med en stark styrka, tröttade han i hög grad ut de upproriska med ständig strid. Sedan utvalda gisslan getts från båda sidor talade fadern med sonen och lovade att ge honom sin ynnest på villkor att han avslöjade de bundsförvanter som stämplade sådant och överlämnade dem åt honom för att straffas. Då ynglingen varken kunde eller ville göra detta, eftersom han inte ville befläcka den trohet han med ed lovat de sina, och då han blev skymfad av sin farbroder Hinricus, gick han in i staden för att strida, förenade greve Ekbertus med många av farbroderns krigare med sig och gick hemligt i nattens tystnad ut med alla de sina och intog Regensburg, huvudorten i bajrarnas rike, tillsammans med mycket starkt befästa borgar, och fördrev hertiginnan Iuditha ensam med sina söner ur dessa – drik, och därtill hertig Thiedricus och greve Wigmannus, som rörde vapnen för att som besättning åter ta Mainz i besittning medan fadern följde efter, försökte han genom sändebud avlägsna med pengar, och medan Thiedricus ingalunda gick med på det, förledde han snabbt Vigmannus, blidkad genom smicker. Under tiden for kungen, sedan han rustat krigsfolket för ett fälttåg, till Bayern, och då alla murarnas portar stängdes för honom, härjade och brände han detta land och återvände. ## bok II, kap. 7 (MGH s. 46) (maskinöversättning) 7. Då förtvivlade Dudo om att kunna stå emot sin fader och kung och lejde de kogerbärande avarerna som bundsförvanter; detta förblev inte länge dolt för kungen. Ty han drog med krigsfälttecknen ut mot de anstormande fienderna; men det gick honom, ack, annorlunda än någon trott. Ty dessa leddes av onda anförare en annan väg, föll in i Franken och härjade det jämmerligen. Men om någon i sitt sinnes hemlighet eller med levande röst frågar varifrån sådan djärvhet uppstår hos främlingar, att de vågar bryta in i så bebodda och vida avlägsna länder: må han höra dem som svarar, så långt vi någonsin lärt av skrifter eller själva vet, att dessa genom gudomligt samtycke upptänds av våra brott till Guds hämnd, och vi flyr mycket förskräckta, fega genom vår orättfärdighet, och då sker det att vi, som i medgången föraktade Guds fruktan, med rätta får utstå Herrens gissel, och när vi åkallar Gud blir vi inte bönhörda, vi som på intet sätt försökte blidka den himmelska som vi kränkt. Därav hände det att Germanien, underlägset sina övriga grannländer, gav efter för dessas krafter; för vilka det sägs finnas en mur, vad som än förmår stå emot pilarna [osäker tolkning]. ## bok II, kap. 8 (MGH s. 46–48) (maskinöversättning) 8. Till slut blev Gud rörd av de rättfärdigas förtjänster och de olyckligas suckan och drev de trolösas skara på flykten; och kungen förföljde dem, som igen vek av åt ett annat håll än han trott, och föll åter in i Bajern. Dessa förhandlade snart om fred, bad om vapenstillestånd och fick det. Och alltid vacklande och otrogna mot sina herrar sökte de, då de inte kunde urskulda sig inför kungen, i spridd flykt tillsammans med sin herre (senior) Liudulfus det välkända skyddet i Regensburg. Kungen följde efter dem med en stark här och belägrade [osäker tolkning] dem i den nämnda staden; och sedan en lång strid förts från båda sidor tvingade han till slut genom stor hungersnöd sonen och de hans att be om fred. Därefter Dudo med gränserna [oklart]. Dessutom försökte han genom sändebud med pengar avvärja hertig Thidericus och greve Wigmannus, som rörde vapnen till skydd för att åter inta Mainz, medan fadern följde efter honom; och då Thidericus ingalunda gick med på det, korrumperade han snabbt Wigmannus, som blidkats med smicker. Under tiden for kungen med en krigsstyrka rustad för fälttåg till Bajern, och då alla murarnas portar stängdes för honom, återvände han sedan han härjat och bränt denna trakt. 7. Då förtvivlade Dudo om att kunna stå emot sin fader och kung och lejde de kogerbärande avarerna som bundsförvanter; detta förblev inte länge dolt för kungen. Ty han drog med krigsfälttecknen ut mot de anstormande fienderna; men det gick honom, ack, annorlunda än någon trott. Ty dessa leddes av onda anförare en annan väg, föll in i Franken och härjade det jämmerligen. Men om någon i sitt sinnes hemlighet eller med levande röst frågar varifrån sådan djärvhet uppstår hos främlingar, att de vågar bryta in i så bebodda och vida avlägsna länder: må han höra dem som svarar, så långt vi någonsin lärt av skrifter eller själva vet, att dessa genom gudomligt samtycke upptänds av våra brott till Guds hämnd, och vi flyr mycket förskräckta, fega genom vår orättfärdighet, och då sker det att vi, som i medgången föraktade Guds fruktan, med rätta får utstå Herrens gissel, och när vi åkallar Gud blir vi inte bönhörda, vi som på intet sätt försökte blidka den himmelska som vi kränkt. Därav hände det att Germanien, underlägset sina övriga grannländer, gav efter för dessas krafter; för vilka det sägs finnas en mur, vad som än förmår stå emot pilarna [osäker tolkning]. 8. Till slut blev Gud rörd av de rättfärdigas förtjänster och de olyckligas suckan och drev de trolösas skara på flykten; och kungen förföljde dem, som vek av åt ett annat håll än han trott, och föll åter in i Bajern. Dessa förhandlade snart om fred, bad om vapenstillestånd och fick det. Och alltid vacklande och alltid otrogna mot sina herrar sökte de, då de inte kunde urskulda sig inför kungen, i spridd flykt tillsammans med sin herre Luidolfus det välkända skyddet i Regensburg. Kungen följde efter dem med en stark här och belägrade [osäker tolkning] dem i den nämnda staden; och sedan en lång strid förts från båda sidor tvingade han till slut genom stor hungersnöd sonen och de hans att be om fred. Därefter kastade sig Dudo tillsammans med Hugo, driven av ånger, Hugo driven av ånger, för sin faders fötter, bad ödmjukt om förlåtelse för det förflutna och om bättring för det närvarande och lovade också försiktighet för framtiden. Kungen, övervunnen av sina stormäns råd, tog emot honom, efterskänkte det som begåtts och gav honom fast sin ynnest. Han återgav då sin broder det länge förlorade riket, och sedan allt fientligt, som han hoppades, hade blivit lugnat, återvände han som segrare till Sachsen. ## bok II, kap. 9 (MGH s. 48) (maskinöversättning) 9. (4.) Och se, åter hade avarerna, som om de redan glömt det brott de begått, rört vapnen mot oss; hertig Henrik meddelade kungen att de nalkades och kallade honom tillbaka från de färder han påbörjat. Men kungen kallar till sig alla sina förtrogna till staden Augsburg, försäkrar att han hellre vill dö än längre utstå så stora olyckor och manar de sina, i det han lovar belöningar jämte ynnest åt alla som står honom bi och straff åt dem som flyr. Han samlade från alla håll endast åtta legioner, som han ställde upp mot fienderna och tröstade, i det han lockade dem som dog där med eviga belöningar och dem som segrade med nuvarande njutningar. Den skarpe fienden omringade i hemlighet deras yttersta led vid den snabba floden Lech och överföll dem ovarnade, varvid många då dödades och plundrades. När kungen fick veta detta sände han hertig Konrad med de hans bakåt, och denne ryckte fångarna med allt byte ur den rovlystne vargens gap, vann seger och återvände till lägret. ## bok II, kap. 10 (MGH s. 48–50) (maskinöversättning) 10. Följande dag, det vill säga på Kristi martyr Laurentius högtid, bekände kungen inför Gud att han ensam framför andra var skyldig och kastade sig ned och avlade under strömmande tårar detta löfte: om Kristus värdigades att genom en så stor förkunnares förbön ge honom seger och liv denna dag, ville han i staden Merseburg grunda ett biskopsdöme till ära för eldens besegrare och bygga om sitt stora, nyligen påbörjade hus till en kyrka åt sig. Utan dröjsmål reste han sig från marken, och efter mässans firande och den heliga kommunionen, som räckts honom av hans utmärkte biktfader Othelricus, tog kungen skölden med den heliga lansen, gick före krigarna mot fienden, bröt först in i den när den gjorde motstånd och slog snart ned och drev den på flykten, när den vände ryggen, ända till kvällen. Sedan kastade sig – för sin faders fötter, bad ödmjukt om [förlåtelse] för det förflutna och om bättring för det närvarande och lovade också försiktighet för framtiden. Kungen, övervunnen av sina stormäns råd, tog emot honom, efterskänkte det som begåtts och gav honom fast sin ynnest. Han återgav då sin broder det länge förlorade riket, och sedan allt fientligt, som han hoppades, hade blivit lugnat, återvände han som segrare till Sachsen. 9. Se, åter hade avarerna, som om de redan glömt det brott de begått, rört vapnen mot oss; hertig Henrik meddelade kungen att de nalkades och kallade honom tillbaka från de färder han påbörjat. Men kungen kom till Augsburg, kallar till sig alla sina förtrogna, försäkrar att han hellre vill dö än längre utstå så stora olyckor och manar de sina, i det han lovar belöningar jämte ynnest åt alla som står honom bi och straff åt dem som flyr. Han samlade alltså från alla håll endast åtta legioner, som han ställde upp mot fienderna och tröstade, i det han lockade dem som dog där med eviga belöningar och dem som segrade med nuvarande njutningar. Den skarpe fienden gick i hemlighet runt deras yttersta led vid den snabba floden Lech och överföll dem ovarnade, varvid många då dödades och plundrades. När kungen fick veta detta sände han hertig Konrad med de hans bakåt, och denne ryckte fångarna med allt byte ur den rovlystne vargens gap, vann seger och återvände till lägret. 10. Följande dag, det vill säga på högtiden för den helige Laurentius, Kristi martyr, bekände kungen inför Gud att han ensam framför andra var skyldig och kastade sig ned och avlade under strömmande tårar detta löfte: om Kristus värdigades att genom en så stor skyddshelgons förbön ge honom seger och liv denna dag, ville han i staden Merseburg grunda ett biskopsdöme till ära för eldens besegrare och bygga om sitt stora, nyligen påbörjade hus till en kyrka åt sig. Utan dröjsmål reste han sig från marken, och efter mässans firande och den heliga kommunionen, som räckts honom av hans utmärkte biktfader Othelricus, tog kungen skölden och den heliga lansen, gick före krigarna mot fienden, bröt först in i den när den gjorde motstånd och slog snart ned och drev den på flykten, när den vände ryggen, ända till kvällen. När slaktandet till slut var fullbordat satte sig kungen med den segrande skaran på de grönskande ängarna och efterforskade noga om någon från hans här saknades. Han fick då veta att hertig Konrad, hans svärson och en utmärkt krigare, hade stupat; hans kropp, som med rätta begråtits och omsorgsfullt ombesörjts, sände han till Worms för att begravas. Dessutom hade han sänt budbärare i förväg till sin heliga moder, som skulle redogöra för allt i ordning, befria henne från oro och samtidigt upptända de troendes sinnen till Kristi lov. Denna så stora gåva av den gudomliga nåden mottog hela kristenheten, och mest den som var anförtrodd åt kungen, med outsägligt jubel, och sjöng enhälligt ära och tack åt Gud i höjden. (5.) | Detta år dog hertig Henrik, kungens broder |. ## bok II, kap. 11 (MGH s. 50) (maskinöversättning) 11. Under tiden återsåg kungen glad Sachsen, sitt fädernesland, och mottogs med största iver av alla stormän, som kom honom till mötes långt bort; och av sin vördnadsvärda moder, som länge väntat honom, omfamnades han under tårar som strömmade av glädje. Han yppade genast sitt löfte för dem och bad enträget om deras råd och stöd för hur han skulle fullfölja detta till punkt och pricka. När de då gav detta sitt bifall och understödde den fromma begäran, inrättade kungen ett kloster (abbacia) i staden Magdeburg och började på ett underbart sätt en kyrka på den plats där den heliga Aedith vilar och bredvid vilken han själv önskade vila efter sin död. Han försökte också inrätta ett biskopsdöme där, men kunde inte utverka det av Bernardus, den heliga kyrkan i Halberstadts sjunde biskop (antistes), i vars stift (diocesis) den nämnda staden ligger, så länge denne levde. Allt vad han med tiden förvärvat i gods eller i andra ting, med tillstånd, överlät han i sin helhet åt Gud och hans krigare Mauricius som arvinge. ## bok II, kap. 12 (MGH s. 50–52) (maskinöversättning) 12. (6.) Medan detta pågår bryter ett fasansfullt krig ut från slavernas sida, på uppmaning av greve Vigmannus och Ekberhtus men under ledning av Nacco och hans broder Stoinneguus. Hertig Herimannus misströstade om att kunna besegra dem och bad kungen om hjälp. Denne, outtröttlig som han var, föll med en stark krigsstyrka in i de nordliga trakterna, som, som Skriften lär, mycket ofta öppnar det onda; och där satte sig kungen, sedan slaktandet till slut fullbordats [osäker tolkning], med den segrande skaran på de grönskande ängarna och efterforskade noga om några från hans här saknades. Han fick då veta att hertig Konrad, hans svärson, en utmärkt krigare, hade stupat; hans kropp, som med rätta begråtits och omsorgsfullt ombesörjts, sände han till Worms för att begravas. Dessutom hade han sänt budbärare i förväg till sin heliga moder, som skulle redogöra för allt i ordning och såväl befria henne från oro som samtidigt upptända de troendes sinnen till Kristi lov. Denna så stora gåva av den gudomliga nåden mottog hela kristenheten, och mest den som var anförtrodd åt kungen, med outsägligt jubel, och sjöng enhälligt ära och tack åt Gud i höjden. Detta år dog hertig Henrik, kungens broder. 11. Under tiden återsåg kungen glad Sachsen, sitt fädernesland, och mottogs med största iver av alla stormän, som skyndade honom till mötes långt bort; och av sin vördnadsvärda moder, som länge väntat honom, omfamnades han under tårar som strömmade av glädje. Han yppade genast sitt löfte för dem och bad enträget om deras råd och stöd för hur han skulle fullfölja detta till punkt och pricka. När de då gav detta sitt bifall och understödde den fromma begäran, inrättade kungen ett kloster (abbacia) i staden Magdeburg och började på ett underbart sätt en kyrka på den plats där den heliga Edith vilar, bredvid vilken han själv önskade vila efter sin död. Han försökte också inrätta ett biskopsdöme där, men kunde inte utverka det av Bernhardus, den heliga kyrkan i Halberstadts sjunde biskop (antistes), i vars stift (diocesis) den nämnda staden låg, så länge denne levde. Allt vad han förvärvat i gods eller i andra ting under den tid som beviljats honom överlämnade han i sin helhet åt Gud och hans krigare Mauricius till arv. 12. Medan detta pågår bryter ett fasansfullt krig ut från slavernas sida, på uppmaning av greve Wigmannus och Ecberthus men under ledning av Nacco och hans broder Stoinneguus. Hertig Heremannus misströstade om att kunna besegra dem och bad kungen om hjälp. Denne, outtröttlig som han var, föll med en stark krigsstyrka in i de nordliga trakterna, som, som Skriften säger, mycket ofta öppnar det onda; och där lät han halshugga Stoinneguus, Stoingneus, som gömt sig i en lund och tillfångatagits när hans följeslagare flydde, men hans medbröder, upphovsmännen till ett så stort brott, Wigmannus, son [osäker tolkning] till kungens moster, och Ekbertus, drev han på flykten. Men Liudulfus, kungens son, förledd av ondas råd, gjorde åter motstånd, lämnade fäderneslandet och drog till Italien, och där dog han, ack, den 6 september (VIII. Id. Sept.), sedan han varit där nästan ett år. Hans kropp fördes av hans följeslagare till Mainz och begrovs under sorg i kyrkan helgad åt Kristi martyr Albanus. Vid denna så bedrövliga nyhet blev kungen under fälttåget, som han då förde mot redarierna, utom sig av sorg och begrät sin son som David Absalom. | Sedan Thietherdus, biskop i Hildesheim, dött, efterträddes han av Advinus, abbot vid kyrkan i Magdeburg. |. ## bok II, kap. 13 (MGH s. 52) (maskinöversättning) 13. (7.) Sedan krigens hårdhet därefter stillats, låtsades han åter fara till Rom, tågade med stark styrka in i Lombardiet och tog till sist med list den förut nämnde Berengarius, som i två år hållit den helige Leos berg, tillsammans med hans hustru Willa och söner och döttrar, och förvisade honom i landsflykt till Bamberg, där han sedan dör. Därefter for han till Rom med beväpnade krigare, besegrade två gånger dess invånare som gjorde motstånd mot honom och tågade ärorikt in i staden | år 961 efter Herrens människoblivande |. Dessutom fick han av herr påven (apostolicus) Johannes, på vars begäran han kommit dit, tillsammans med sin gemål den kejserliga välsignelsen i sitt tjugonionde regeringsår, och sedan han blivit den romerska kyrkans beskyddare lade han under sig Benevento, Kalabrien och Apulien, sedan deras hertigar besegrats. (8.) Under hans tid lyste en gyllene tid fram; hos oss upptäcktes för första gången en silverådra, och Wigmannus besegrades också. ## bok II, kap. 14 (MGH s. 52–54) (maskinöversättning) 14. Hos danerna, där Harald då regerade, förnyades den föraktade kristendomen på följande sätt genom prästen Poppo. Han tillrättavisade – gömt sig i en lund och tillfångatagits när hans följeslagare flydde, men hans medbröder, upphovsmännen till ett så stort brott, Wigmannus, son till kungens moster, och Ecbertus, drev han på flykten. Luidolfus, kungens son, förledd av ondas råd, gjorde åter uppror, lämnade fäderneslandet och drog till Italien, och där dog han, ack, den 6 september (octavo Idus Septembris), sedan han stannat där nästan ett år. Hans kropp fördes av hans egna följeslagare till Mainz och begrovs under sorg i den helige Albanus kyrka. Vid denna så bedrövliga nyhet blev kungen under fälttåget, som han då förde mot redarierna, utom sig av sorg och begrät sin son som David Absalom. Sedan Thiethardus, biskop i Hildesheim, dött, efterträddes han av Adwinus, abbot i Magdeburg (Parthenopolitanus). 13. Sedan krigens hårdhet därefter stillats, låtsades han åter fara till Rom, tågade med stark styrka in i Lombardiet och tog till sist med list den förut nämnde Berengarius, som i två år hållit den helige Leos berg, tillsammans med hans hustru Willa och söner och döttrar, och förvisade honom i landsflykt till Bamberg, där han sedan dör. Därefter for han till Rom med beväpnade krigare, besegrade två gånger dess invånare som gjorde motstånd mot honom och tågade som segrare ärorikt in i staden år 961 efter Herrens människoblivande. Dessutom fick han av herr påven Johannes, på vars begäran han kommit dit, tillsammans med sin gemål den kejserliga välsignelsen i sitt tjugonionde regeringsår, och sedan han blivit den romerska kyrkans beskyddare lade han under sig Benevento, Kalabrien och Apulien, sedan deras hertigar besegrats. Under hans tid lyste en gyllene tid fram; hos oss upptäcktes för första gången en silverådra, och Wigmannus besegrades också. 14. Hos danerna, där Harald då regerade, förnyades den föraktade kristendomen på följande sätt genom prästen Poppo. Han tillrättavisade nämligen både kungen och folket, som avvek från sina förfäders gudsdyrkan [osäker tolkning] och ägnade sig åt gudar och demoner, och försäkrade att Gud är en i tre personer. Tillfrågad av kungen om han ville bevisa sina ord med glödande järn, svarade han med glatt sinne att han var beredd till detta, och följande dag bar han ett välsignat järn av väldig vikt till den plats som kungen bestämt och lyfte oförskräckt upp sin oskadda hand. Kungen blev mycket glad över detta under och underkastade sig genast ödmjukt med alla de sina Kristi ok och lydde ända till slutet de gudomliga budorden på de troendes vis. Men när kejsaren hörde detta kallade han den vördnadsvärde mannen Poppo till sig, frågade om han var Kristi kämpe och upphöjde honom till prästerlig ära [osäker tolkning]. (9.) Gero, de östligas markgreve (marchio), lade Lusizi och Selpuli, och även Miseco med dem som var honom underlagda, under kejserligt välde. Hertig Herimannus gjorde Selibur och Mistui med de deras skattskyldiga åt kejsaren. ## bok II, kap. 15 (MGH s. 54–56) (maskinöversättning) 15. Kejsarens namne, den yngre Otto säger jag, som hans berömda moder Ethelheidis födde, blev kejsare i Rom på Herrens födelsedag på faderns befallning, medan denne då uppehöll sig i Kampanien nära Capua. Denne ville trolova sin son med en hustru från kejsaren i Konstantinopel och anförtrodde troget sina stormän, som bar detta sändebudsuppdrag, åt dennes sändebud, som sänts till honom i ett annat ärende. Under själva färden föll grekerna med sin vanliga list oväntat över dem och dödade somliga, – tillrättavisade nämligen kungen och folket, som avvek från sina förfäders gudsdyrkan och ägnade sig åt gudar och demoner, och försäkrade att Gud är en i tre personer. Tillfrågad av kungen om han ville bevisa sina ord med glödande järn, svarade han med glatt sinne att han var beredd till detta. Följande dag bar han därför ett välsignat järn av väldig vikt till den plats som kungen bestämt och lyfte oförskräckt upp sin oskadda hand. Kungen blev mycket glad över detta under och underkastade sig genast ödmjukt med alla de sina Kristi ok och lydde ända till slutet de gudomliga budorden på de troendes vis. Men när kejsaren hörde detta kallade han den vördnadsvärde mannen Poppo till sig, frågade om han var Kristi kämpe och upphöjde honom till prästerlig ära [osäker tolkning]. Gero, de östligas markgreve (marchio), lade Lusizi och Selpuli, och även Miseco med dem som var honom underlagda, under kejserligt välde. Hertig Heremannus gjorde Selubur och Mistui med dem som var dem underlagda skattskyldiga åt kejsaren. 15. Kejsarens namne, den yngre Otto säger jag, som hans berömda moder Athelheit födde, blev kejsare i Rom på Herrens födelsedag på faderns befallning, medan denne då uppehöll sig i Kampanien nära Capua. Denne ville trolova sin son med en hustru från kejsaren i Konstantinopel och anförtrodde troget sina stormän, som bar detta sändebudsuppdrag, åt dennes sändebud, som sänts till honom i ett annat ärende. Under själva färden föll grekerna med sin vanliga list oväntat över dem och dödade somliga, men somliga tog de till fånga och förde fram inför sin herre kejsaren (augustus). Men några få av dem undkom och berättade för sin kejsare hur det gått. Denne tog sina mäns förlust hårt och sände skyndsamt de utmärkta krigarna Gunterius och Sigifridus till Kalabrien för att hämnas ett sådant brott. Dessa dödade danaerna, som var upprymda av sin tidigare seger och gick dem till mötes, men andra, som de grep på flykten, skar de av näsorna; de avtvingade grekerna tribut i Kalabrien och Apulien och återvände med glädje, berikade av byte. Men konstantinopolitanerna, som blivit bedrövade över sina mäns död och fångenskap, sammansvor sig mot sin herre och dödade honom på den listiga kejsarinnans råd genom en viss krigare och utsåg i hans ställe denne till förvaltare av hela riket. Denne sände snart med präktiga gåvor och ett ståtligt följe, inte den önskade jungfrun, utan sin brorsdotter [osäker tolkning], som hette Theophanu, över havet till vår kejsare, frigav de hans och vann den kejserlige härskarens önskade vänskap. Det fanns några som strävade att hos kejsaren förhindra att denna förbindelse kom till stånd och rådde att hon skulle sändas tillbaka. Dem hörsammade han inte, utan gav henne då åt sin son till hustru, med bifall av alla Italiens och Germaniens främsta män. ## bok II, kap. 16 (MGH s. 56–58) (maskinöversättning) 16. (10.) Många helgons kroppar sände kejsaren från Italien till Magdeburg genom sin kaplan (capellanus) Dodo. Men detta, som jag hört om hans klerk vid namn Poppo, greve Willehelmus broder, är värt att minnas och får inte förbigås. Denne blev, sedan han länge troget tjänat kejsaren, mycket sjuk och fördes, försatt i extas, upp på ett högt berg, där han fick se en stor stad och dess sköna byggnader. Därifrån kom han till ett högt torn och besteg dess mödosamma uppgångar. På dess topp – men somliga tog de till fånga och förde fram inför sin herre kejsaren. Men några få av dem undkom och berättade för sin kejsare hur det gått. Denne tog sina mäns förlust hårt och sände de utmärkta krigarna Guntherus och Sigefridus till Kalabrien för att hämnas ett sådant brott. Dessa dödade danaerna, som var upprymda av sin tidigare seger och gick dem till mötes, men andra, som de grep på flykten, skar de av näsorna; de avtvingade grekerna tribut i Kalabrien och Apulien och återvände med glädje, berikade av byte. Men konstantinopolitanerna, som blivit bedrövade över sina mäns död och fångenskap, sammansvor sig mot sin herre och dödade honom på den listiga kejsarinnans råd genom en viss krigare och utsåg i hans ställe denne till förvaltare av hela riket. Denne sände snart med präktiga gåvor och ett ståtligt följe, inte den önskade jungfrun, utan sin brorsdotter [osäker tolkning], som hette Theophanu, över havet till vår kejsare, frigav de hans och vann den kejserlige härskarens önskade vänskap. Det fanns några som strävade att hos kejsaren förhindra att denna förbindelse kom till stånd och rådde att hon skulle sändas tillbaka. Dem hörsammade kejsaren inte, utan gav henne då åt sin son Otto II till hustru, med bifall av alla Italiens och Germaniens främsta män. 16. Många helgons kroppar sände kejsaren från Italien till Magdeburg genom sin kaplan Dodo. Men detta, som jag hört om hans klerk vid namn Poppo, greve Wilhelmus broder, är värt att minnas och får inte förbigås. Denne blev, sedan han länge troget tjänat kejsaren, mycket sjuk och fördes, försatt i extas, upp på ett högt berg, där han fick se en stor stad och dess sköna byggnader. Sedan kom han till ett högt torn och besteg dess mödosamma uppgångar. På dess topp fick han se Kristus sittande med alla helgon – fick han se sittande med alla helgon. Där anklagades Brun, ärkebiskop av Köln, av den högste domaren för fåfängt utövande av filosofin, och sedan han försvarats av den salige Paulus sattes han åter på sin tron. Då kallades denne fram och tillrättavisades av liknande skäl, och stödd av helgonens ödmjuka förbön hörde han en sådan röst: 'Efter tre dagar skall du komma till mig och få denna stol, som jag nu visar dig.' Allt detta förklarade prästen, när han vaknade, för kejsaren, som han kallat till sig, och försäkrade att det inte var en dröm utan en sann syn, tackade honom för allt gott han någonsin gjort honom; och som det hade förkunnats honom lämnade han, sedan han avlagt bikt och de närvarande beviljat honom förlåtelse, det främmande och sökte i frid sitt eget goda, sedan han tröstat sin herre (senior), som grät över en så lycklig död. ## bok II, kap. 17 (MGH s. 58) (maskinöversättning) 17. (11.) Kejsaren befallde också att dyrbar marmor jämte guld och ädelstenar skulle föras till Magdeburg. Och i alla pelarhuvudena lät han omsorgsfullt innesluta helgonreliker. Den utmärkte greve Christinus och andra av hans förtrogna lade han bredvid den ovan nämnda kyrkan, i vilken han, så länge han levde, önskade att hans grav skulle beredas. År 961 efter Herrens människoblivande, i hans tjugofemte regeringsår, fördes på julaftonen i närvaro av alla stormän den helige Mauricius kropp och några av hans följeslagares jämte andra helgons delar till honom i Regensburg. Den sändes, som det anstod, med största ära till Magdeburg (Parthenopolis), togs där emot av en enhällig församling av invånarna och folket i landskapet och har ända hittills vördats till hela fäderneslandets välfärd. ## bok II, kap. 18 (MGH s. 58–60) (maskinöversättning) 18. (12.) Under tiden insomnade i Herren den vördnadsvärde biskopen (antistes) Bernhardus, mätt av dagar, i sitt fyrtioåttonde ordinationsår och på själva dagen, det vill säga den 3 februari (III. Non. Februarii). Dessutom Willehelmus, den heliga Mainzkyrkans ärkebiskop (archipresul), åt vilken av kej– fick se. Där anklagades Brun, ärkebiskop av Köln, av den högste domaren för fåfängt utövande av filosofin, och sedan han försvarats av den salige Paulus sattes han åter på sin tron. Då kallades denne fram och tillrättavisades av liknande skäl, men stödd av helgonens ödmjuka förbön hörde han en sådan röst: 'Efter tre dagar skall du komma till mig och få denna stol, som jag nu visar dig.' Allt detta förklarade prästen, när han vaknade, för kejsaren, som han kallat till sig, och försäkrade att det inte var en dröm utan en sann syn, tackade honom för allt gott han någonsin gjort honom; och som det hade förkunnats honom lämnade han, sedan han avlagt bikt och de närvarande beviljat honom förlåtelse, det främmande och sökte i frid sitt eget goda och tröstar sin herre (senior), som grät över en så lycklig död. 17. Kejsaren befallde också att dyrbar marmor jämte guld och ädelstenar skulle föras till Magdeburg. Och i alla pelarhuvudena lät han omsorgsfullt innesluta helgonreliker. Den utmärkte greve Christianus och andra av hans förtrogna lade han bredvid den ovan nämnda kyrkan, i vilken han, så länge han levde, önskade att hans grav skulle beredas. År 961 efter Herrens människoblivande, i hans tjugofemte regeringsår, fördes på julaftonen i närvaro av alla stormän den helige Mauricius kropp och några av hans följeslagares jämte andra helgons delar till honom i Regensburg. Sedan den, som det anstod, sänts med största ära till Magdeburg (Parthenopolis), togs den där emot av en enhällig församling av invånarna och folket i landskapet och har ända hittills vördats till hela fäderneslandets välfärd. 18. Under tiden insomnade den vördnadsvärde biskopen Bernhardus, mätt av dagar, i sitt fyrtiofjärde ordinationsår och på själva dagen, det vill säga den 3 februari (tercio Nonas Februarii). Dessutom Wilhelmus, den heliga Mainzkyrkans ärkebiskop (archiepiscopus), åt vilken av kejsaren, kejsaren, hans herre och fader, hade anförtrotts omsorgen att ordna Magdeburg (Parthenopolis) och att sköta rikets övriga angelägenheter, dör i Redulwerothe den 2 mars (VI. Non. Marci), medan han väntade på den sjuka drottning Mathilds död. Hans död tillkännagav den vördnadsvärda drottningen, nedtyngd av stor kroppslig svaghet och ännu inte underrättad genom något säkert bud, för alla närvarande och sade: 'Min son Willehelmus, ack, behöver nu när han dör en välgörande ihågkommelse.' Och Liudulfus, den utmärkte abboten i Corvey, såg honom samma natt som han gick bort komma emot sig i kroppslig gestalt, häpnade och meddelade sina medbröder att han var död. Därefter vandrade den heliga Mathild den 14 mars (II. Id. Marcii) bort från denna landsflykt, i det hon anförtrodde och återgav sin ande åt Gud, sin skapare, och hon begravdes framför altaret helgat åt Kristi biskop Servacius bredvid sin herre (senior), eftersom hon, så länge hon levde, alltid bad om att i döden förenas med honom som hon älskat i livet. ## bok II, kap. 19 (MGH s. 60) (maskinöversättning) 19. (13.) Också Gero, fäderneslandets försvarare, for till Rom, då han var bedrövad över sin ende sons, den lysande Sigifridus, död, och lade, en åldring som redan tjänat ut, ned sina segerrika vapen framför altaret helgat åt apostlafursten Petrus, och sedan han hos herr påven (apostolicus) utverkat den helige Ciriacus arm, tog han sin tillflykt till Gud med hela sitt arv. Och sedan han återsett fäderneslandet byggde han ett kloster i skogen som betecknas med hans namn och insatte sin sons änka, som hette Hathui och förut tagit doket, som abbedissa; hon vigdes av biskop Bernhardus. Och sedan han befäst allt detta gick han före dem genom en lycklig död den 20 maj (XIII. K. Iun.). ## bok II, kap. 20 (MGH s. 60–62) (maskinöversättning) 20. (14.) Men när kejsaren fått veta om moderns, sonens och de övriga stormännens sorgliga död, klagade han med svår sorg över hela statens oersättliga förlust. Därtill drev honom fruktan för den nära döden, och vad han i trångmål lovat Gud strävade han då att fullgöra i lämplig tid. Ty den som valts av hela prästerskapet i den heliga kyrkan i Halberstadt och – herre och fader, hade anförtrotts omsorgen att ordna Magdeburg (Parthenopolis) och att sköta kungens [osäker tolkning] övriga angelägenheter, dog i Redulweruthe den 2 mars (sexto Nonas Marcii), medan han väntade på den sjuka drottning Mathilds död. Hans död tillkännagav den vördnadsvärda drottningen, nedtyngd av stor kroppslig svaghet och ännu inte underrättad genom något säkert bud, för alla närvarande och sade: 'Min son Wilhelmus, ack, behöver nu när han dör en välgörande ihågkommelse.' Också Luidolfus, den utmärkte abboten i Nya Corvey, såg honom samma natt som han gick bort visa sig för sig i kroppslig gestalt, häpnade och meddelade sina bröder att han var död. Därefter vandrade den heliga Mathild den 14 mars (pridie Idus Marcii) bort från denna världen, i det hon anförtrodde och återgav sin ande åt Gud, sin skapare, och hon begravdes framför altaret helgat åt Kristi biskop Servacius bredvid sin herre, eftersom hon, så länge hon levde i detta liv, alltid bad om att i döden förenas med honom som hon älskat i livet. 19. Också Gero, fäderneslandets försvarare, for till Rom, då han var bedrövad över sin ende sons, den lysande Sigefridus, död, och lade, en åldring som redan tjänat ut, ned sina segerrika vapen framför altaret helgat åt apostlafursten Petrus, och sedan han hos herr påven utverkat den helige Ciriacus arm, tog han sin tillflykt till Gud med hela sitt arv. Ty sedan han återsett fäderneslandet byggde han ett kloster i skogen som betecknas med hans namn och insatte sin sons änka, som hette Bathui och förut tagit doket, som abbedissa; henne vigde biskop Bernhardus åt Kristus. Och sedan allt detta befästs gick han före dem genom en lycklig död den 20 maj (XIIIº Kalendas Junii). 20. Men när kejsaren fått veta om moderns, sonens och de övriga stormännens sorgliga död, klagade han med svår sorg över hela statens oersättliga förlust. Därtill drev honom fruktan för den nära döden, och vad han i trångmål lovat Gud strävade han då att fullgöra i lämplig tid. Ty Hildewardus, som valts av hela prästerskapet och folket i den heliga kyrkan i Halberstadt, folket Hilliwardus, då prost (prepositus) och av sin herre Bernhardus förutbestämd till detta, befallde han att komma till Rom, och med honom gick han igenom den hemlighet i sitt sinne som länge varit dold, nämligen att han alltid hade strävat efter att inrätta ett ärkebiskopsdöme i staden Magdeburg för hoppet om evig lön och till försvar för det gemensamma fäderneslandet, och han lovade att vara beredd till allt vad denne någonsin begärde av honom, om han samtyckte till att han fullbordade detta löfte. Men denne, vis som han var, gick med på den fromma begäran; och den del av stiftet (parrochia) som ligger mellan floderna Ara, Elbe och Bada, och dessutom vägen som kallas Fritherici, överlät han åt Gud, den helige Mauricius och kejsaren. Dessutom gav han, kärleksfullt ombedd av den kejserlige härskaren, åt Gud och den helige Laurentius stiftet som ligger mellan floderna Willerbizi, Salta sjön, Saale, Unstred, Helmana och diket som ligger nära Valeshusun. ## bok II, kap. 21 (MGH s. 62–64) (maskinöversättning) 21. Kejsaren log mot en sådan gåva, tog emot honom genom handräckning och anförtrodde honom den herdeliga omsorgen med staven och sade: 'Tag emot priset för din fader!' Denne, som hette Ericus, hade han nämligen låtit halshugga tillsammans med Bacco, Herimannus, Reinwardus, Wirinus, Esericus och de övriga, som då försökte döda honom i Quedlinburg vid den högtidliga påsken. Men min farfar vid namn Liutharius, delaktig i samma anslag, ville han gärna förgöra; men övervunnen av rådet från de stormän som var honom förtrogna, sände han honom då tillfångatagen till Bajern till greve Bertoldus, sedan alla hans ägodelar beslagtagits och vitt fördelats, ända till ett helt år; och då förvärvade han kungens ynnest och allt sitt med mycket pengar och med det gods som ligger i Sonterslevo och i Vodenesvege. Men jag skall fullfölja den påbörjade vägen. – då prost (prepositus) och av herr Bernhardus förutbestämd till detta, befallde han att komma till Rom, och med honom gick han igenom den hemlighet i sitt sinne som han länge dolt, nämligen att han alltid hade strävat efter att inrätta ett ärkebiskopsdöme i staden Magdeburg för hoppet om evig lön och till det gemensamma försvaret av fäderneslandet, och han lovade att vara beredd till allt vad denne någonsin begärde av honom, om han samtyckte till att han fullbordade detta löfte. Men denne, en vis man som han var, biföll fromt begäran; och den del av stiftet (parrochia) som ligger mellan floderna Ara, Elbe och Boda, och dessutom vägen som kallas Fritherici, överlät han åt Gud, den helige Mauricius och kejsaren. Dessutom gav han, kärleksfullt ombedd av den kejserlige härskaren, åt Gud och den helige Laurentius stiftet som ligger mellan floderna Willerbike, Salta sjön, Saale, Unstrod, Helmana och diket som ligger nära Valehusen. 21. Kejsaren log mot en sådan gåva, tog emot honom genom handräckning och anförtrodde honom den herdeliga omsorgen med staven och sade: 'Tag emot priset för din fader!' Denne, som hette Hericus, hade han nämligen låtit halshugga tillsammans med Bacco, Herimannus, Reynwardus, Wirinus, Escricus och de övriga, som då försökte döda just honom i Quedlinburg vid den högtidliga påsken. Men min farfar vid namn Luitharius, delaktig i samma anslag, ville han gärna förgöra; men övervunnen av rådet från de stormän som var honom förtrogna, sände han honom härifrån tillfångatagen till Bajern till greve Bertoldus, sedan alla hans ägodelar beslagtagits och vitt fördelats, och höll honom i landsflykt ända till ett helt år; och då förvärvade han kungens ynnest och allt sitt med mycket pengar och med det gods som ligger i Sunthereslevo och i [Vodenesvege]. Men jag skall fullfölja den påbörjade vägen. 22. Kejsaren kallade till sig Richarius, den tredje abboten vid kyrkan i Magdeburg – ty Anno och Otwinus, då biskopar, hade förestått den –, i avsikt att pryda honom med biskopsvärdighet. Men sedan han sett ett visst brev, som i hemlighet överbringades honom, avstod han och upphöjde Aethelbertus från Trier, munk till sitt löfte men tidigare vigd till biskop (presul) för Ryssland och därifrån fördriven av hedningarna, en berömd och i allt beprövad fader, till ärkebiskopsdömets spets med apostolisk myndighet år 970 efter Herrens människoblivande, den 18 oktober (XV. Kal. Nov.). Då sände han honom med stor ära till hans säte och befallde alla Sachsens stormän att vara hos honom nästa jul. Men ärkebiskopen, som mottogs präktigt av prästerskapet och hela folket, vigde under dessa festdagar Boso till Merseburgkyrkans förste herde, Burchardus till Meissenkyrkans förste förvaltare och Hugo till förste biskop i Zeitz; som Havelbergkyrkans förste väktare fogade han till dem Tudo, som redan tidigare vigts: alla dessa lovade underkastelse åt honom och hans efterträdare, sedan ett särskilt stift (parrochia) anvisats åt var och en. Till dessa medbröder lades Brandenburgkyrkans förste herde Thietmarus, som smorts före dem, och Iordan, förste biskop i Poznań. ## bok II, kap. 23 (MGH s. 64–68) (maskinöversättning) 23. (15.) Det är mödan värt, även om en bakvänd ordning med rätta tillskrivs mig, att foga till detta hur kejsaren åt sin broder, herr Bruno, uppkallad efter sin farbroder hertig Bruno, som av kung Ludvig sänts på fälttåg mot danerna – 22. Kejsaren kallade till sig Richarius, den tredje abboten vid kyrkan i Magdeburg – ty Anno och Othwinus, nu biskopar, hade förestått den –, i avsikt att pryda honom med denna biskopsvärdighet. Men sedan han sett ett visst brev, som i hemlighet överbringades honom, avstod han och upphöjde i stället Athelbertus från Trier, munk till sitt löfte men tidigare vigd till biskop för Ryssland och därifrån fördriven av hedningarna, en berömd och i allt beprövad fader, till ärkebiskopsdömets spets med apostolisk myndighet år 970 efter Herrens människoblivande, den 18 oktober (XVº Kalendas Novembris). Då sände han honom med stor ära till hans säte och befallde alla Sachsens stormän att vara hos honom nästa jul. Men ärkebiskopen, som mottogs präktigt av prästerskapet och hela folket, vigde under dessa festdagar som I Boso till Merseburgkyrkans herde, som II Burchardus till förvaltare av sätet i Meissen, som III Hugo till biskop i Zeitz; som Havelbergkyrkans väktare fogade han till dem som IIII Dudo, som redan tidigare vigts. Alla dessa lovade underkastelse åt honom och hans efterträdare och fördelades var och en på särskilda stift. Till dessa medbröder lades som V Brandenburgkyrkans herde Thietmarus, som smorts före dem, och som VI Iordan, biskop i Poznań. 23. Det är mödan värt, även om en bakvänd ordning med rätta tillskrivs mig, att foga till detta hur kejsaren åt sin broder, herr Bruno, uppkallad efter sin farbroder hertig Bruno, som av kung Ludvig sänts på fälttåg mot danerna och omkom genom en flods översvämning den 2 februari (IIIIº Non. Feb.) tillsammans med de två biskoparna Thiaedricus och Marcquardus och de övriga krigarna, efter Wigfridus, förvaltaren av sätet i Köln (Agripina), död gav dennes biskopsdöme och därtill hertigdömet i Lothars rike. Denne, fastän han var mycket vis, förleddes därefter av ondas råd och tänkte på att återgälda sin kung och broder gott med ont. Ty han kallade till sig till ett gästabud sin svärson Hugo, som, som vi ovan nämnt, var mycket otrogen mot kungen, och strävade, utan att minnas släktskapen och eden, efter att anförtro riket åt honom med en konstfullt ädelstensprydd krona. Då han på den heliga högtidliga påskdagen, sedan alla kungliga insignier förberetts, ville kröna svärsonen, som med kvinnlig åtrå begärde det utlovade, skämdes han, sedan tyglarna för hatet [osäker tolkning] något lossats genom den gudomliga barmhärtighetens nåd och visdomen som styr allt, över företaget och ångrade det. Han kallade i hemlighet till sig sin sekreterare Wolcmerus, som vi nämnt förut, yppade det sår som låg dolt i hans sinne och sökte med omsorgsfullt rådslag hur det skulle botas. Men Gud, som är redo till allt för dem som vänder om, sände från himlen in i hans sinne det med vilket han genom sitt svar lindrade sin herres (senior) oro med sådana ord. 'Den helige Ande', sade han, 'har ingivit dig, käraste herre, att fienden, upphovsmannen till ett så stort brott, inte längre skall få övertaget över oss; jag menar att han kan bringas på skam och du hedras på detta sätt. Kronan, som du lovat att ge din svärson i morgon, skall jag bära fram när ni sitter tillsammans, så att din trohet blir uppenbar inför allas ögon; och genom att ofrivilligt falla bryter jag sönder den, så att den broderliga kärleken, som nu är kall, framdeles åter blir varm.' Detta behagade ärkebiskopen, och han bultade ödmjukt på de gudomliga öronen om att det skulle fullbordas så, till de jublandes önskan. Men när morgonen kom och dessa ord fullbordades i handling, låtsades ärkebiskopen stor sorg; men Hugo och de hans, bedragna på ett så stort hopp, utstod otröstlig smärta; och när festdagarna var till ända återvände han, hedrad med andra gåvor än han trott. Därefter försonades bröderna, kungen säger jag och biskopen, och framhärdade i ömsesidig fromhetsiver och sörjde för att hädanefter avlägsna varje skrupel av fiendskap. – och omkom genom en flods översvämning den 2 februari (quarto Nonas Februarii) tillsammans med de två biskoparna Thiedericus och Marquardus och de övriga krigarna, efter Wigfridus, förvaltaren av sätet i Köln, död gav dennes biskopsdöme och därtill hertigdömet i Lothars rike. Denne, fastän han var mycket vis, förleddes av ondas råd och tänkte sedan på att återgälda sin kung och broder gott med ont. Ty han kallade till sig till ett gästabud sin svärson Hugo, som, som vi ovan nämnt, var mycket otrogen mot kungen, och ville, utan att minnas släktskapen och eden, anförtro riket åt honom med en konstfullt ädelstensprydd krona. Då han på den heliga högtidliga påskdagen, sedan alla kungliga insignier förberetts, ville kröna svärsonen, som med kvinnlig åtrå begärde det utlovade, skämdes han, sedan tyglarna för hatet [osäker tolkning] något lossats genom den gudomliga barmhärtighetens nåd och den välvilligt allt styrande visdomen, över företaget och ångrade det. Han kallade därför i hemlighet till sig sin sekreterare vid namn Folcmarus, yppade det sår som låg dolt i hans sinne och sökte med omsorgsfullt rådslag hur det skulle botas. Men Gud, som är [redo] till allt för dem som vänder om, sände från himlen in i hans sinne att han skulle lindra sin herres oro med sådana svar. 'Den helige Ande', sade han, 'har ingivit dig, käraste herre, att fienden, upphovsmannen till ett så stort brott, inte längre skall få övertaget över oss; jag menar att han kan bringas på skam och du hedras på detta sätt. Kronan, som du lovat att ge din svärson i morgon, skall jag bära fram när ni sitter tillsammans, så att din trohet blir uppenbar inför allas ögon; och liksom ofrivilligt fallande skall jag bryta sönder den, så att den broderliga kärleken, som nu är kall, framdeles åter blir varm.' Detta behagade ärkebiskopen, och han bultade ödmjukt på de gudomliga öronen om att det skulle fullbordas så, till de jublandes önskan. Men när morgonen redan kommit och dessa ord fullbordades i handling, låtsades ärkebiskopen stor sorg; men Hugo och de hans, bedragna på ett så stort hopp, utstod otröstlig smärta; och när festdagarna var till ända återvände han, hedrad med andra gåvor än han trott. Därefter försonades bröderna, kungen säger jag och biskopen, och framhärdade i ömsesidig fromhetsiver och sörjde för att hädanefter avlägsna varje skrupel av fiendskap. Men ärkebiskopen (archipresul), som genom Gud och människor var rik på alla förtjänster, insomnade i fridens sömn i sitt trettonde ordinationsår den 11 oktober (V. Id. Octob.) och lämnade sin broder sorgsen. Sådana snaror av försåtsmän och många andra undkom den förut nämnde Otto, som verkat i omsorgen om riket och kejsardömet i nästan fyrtio år, i trygghet, då Kristus i allt beskyddade honom. Jag har talat om få av denne store mans otaliga ädla gärningar, som är bättre än dessa, eftersom en bok, där hans ädla levnad är fullständigt beskriven, förbjuder mig att tillägga något. ## bok II, kap. 24 (MGH s. 68) (maskinöversättning) 24. (16.) Men kejsaren, upprörd över broderns död, anförtrodde av kärlek till honom troget biskopsdömet och själavården åt Wolmerus, dennes förtrogne kaplan (capellanus). Medan denne innehade sätet den tid som Gud tillstod honom, i allt levde förträffligt och den 18 juli (XV. K. Augusti) gick bort härifrån, valdes Gero, broder till markgreve (marchio) Thietmarus, av prästerskapet och av hela folket; och detta meddelas snart kejsaren. Denne ville inte ge honom biskopsdömet, eftersom han av många slags skäl var vred på hans förut nämnde broder. Under tiden såg denne, eftersom han då var kaplan, när han en dag firade mässan i staden Pavia, ensam den helige Petrus och Ambrosius välsigna honom med helig olja; och han yppade det då för ingen, utan bar en så stor gåva av den gudomliga nåden med jämnmod. Men för kejsaren visade sig på den heliga dagen för Herrens uppståndelse en ängel med draget svärd, när han redan färdig, utom kronan, ville gå till kyrkan, och sade: 'Om du inte i dag fullbordar valet av Gero, kommer du inte oskadd från denna plats.' Kejsaren blev förskräckt över detta och sade: 'Kalla hit herr Gero.' Och när denne genast kom anförtrodde han honom den herdeliga omsorgen med staven och bad ödmjukt om förlåtelse. Denne välsignades sedan av lydbiskoparna (suffraganei) och bar, så länge han levde, med hela sitt sinnes andakt det namn och det ämbete som var välbehagligt för Gud och människor, såsom i dag visas genom tecken. ## bok II, kap. 25 (MGH s. 68–70) (maskinöversättning) 25. Hans heliga moder, vid namn Hidda, som for till Jerusalem för att be och blev sjuk där, anförtrodde åt sina – Men ärkebiskopen (archipresul), som genom Gud och människor var rik på alla förtjänster, insomnade i fridens sömn i sitt trettonde ordinationsår den 11 oktober (quinto Idus Octobris) och lämnade sin broder sorgsen. Sådana snaror av försåtsmän och många andra undkom kejsar Otto, som verkat i omsorgen om riket och kejsardömet i nästan fyrtio år, i trygghet, då Kristus i allt beskyddade honom. Jag har talat om få av denne store mans otaliga ädla gärningar, som är bättre än dessa, eftersom en bok, där hans ädla levnad är fullständigt beskriven, förbjuder mig att tillägga något. 24. Men kejsaren, upprörd över broderns död, anförtrodde av kärlek till honom troget biskopsdömet och själavården åt Wolenerus, dennes förtrogne kaplan. Medan denne innehade sätet den tid som Gud tillstod honom, i allt levde förträffligt och den 18 juli (XVº Kalendas Augusti) gick bort härifrån, valdes Gero, broder till markgreve Thiethmarus, av prästerskapet och av hela folket; och detta meddelas snart kejsaren. Denne ville inte ge honom biskopsdömet, eftersom han av många slags skäl var vred på hans förut nämnde broder. Under tiden såg denne, eftersom han då var kaplan, när han en dag firade mässan i staden Pavia, ensam den helige Petrus och den helige Ambrosius välsigna honom med helig olja; och han yppade det då för ingen, utan bar en så stor gåva av den gudomliga nåden med jämnmod. Men för kejsaren visade sig på den heliga dagen för Herrens uppståndelse en ängel med draget svärd, när han redan färdig, utom kronan, ville gå till kyrkan, och sade: 'Om du inte i dag fullbordar valet av Gero, kommer du inte oskadd från denna plats.' Kejsaren blev förskräckt över detta och sade: 'Kalla hit herr Gero.' Och när denne genast kom anförtrodde han honom den herdeliga omsorgen med staven och bad ödmjukt om förlåtelse. Denne välsignades sedan av lydbiskoparna och bar, så länge han levde, med hela sitt sinnes andakt det namn och det ämbete som var välbehagligt för Gud och människor, såsom i dag visas genom tecken. 25. Hans heliga moder, vid namn Hidda, som for till Jerusalem för att be och blev sjuk där, anförtrodde åt sina tjänarinnor detta uppdrag: 'När min själ går ut, sedan vistelsen i denna landsflykt förlängts, överlämna då snabbt min kropp åt moder jord och gå genast och meddela detta åt min son Gero, att han inte må förvägra sin moder, som dog i främmande land, en sådan ära på jorden som Gud har värdigats ge henne i högre grad i himlen, och att han må upprätta ett altare åt mig i den heliga Ceciliakyrkan.' De hängivna tjänarinnorna lydde sådana befallningar, begrov sedan sin härskarinna när hon lyckligt gett upp andan, drog genast bort och undkom, ovetande, det elände som skulle följa. Ty saracenerna, som då föll in i Jerusalem, lämnade intet kvar åt de besegrade, vilket den heliga matronan då i hemlighet förutsade dem, när hon befallde att hon som död skulle begravas skyndsamt och att hennes kvinnor skulle gå bort. Men när dessa kom till Köln berättade de allt i ordning för ärkebiskopen. Han tog vänligt emot dem, tackade Gud och uppfyllde hennes rättmätiga begäran. Och eftersom jag har talat lite om den okända berömmelsen hos en så stor biskop (presul), behagar det mig att i det följande redogöra för det övriga, så att hans dygd i detta kan framträda tydligare. ## bok II, kap. 26 (MGH s. 70–72) (maskinöversättning) 26. (17.) När kejsaren hört om biskopens (presul) död i kyrkan i Regensburg for han dit och blev i sömnen förmanad att inte ge biskopsdömet åt någon annan än den som först mötte honom. Men när följande dag först grydde kom kejsaren med några få till den helige Kristi martyr Emmerammus kloster, utan att munkarna visste om det, och sedan han sakta bultat på dörren släpptes han in av en viss Guntherius, kyrkans vaksamme väktare och en i allt vördnadsvärd fader. När han såg honom gick han först ödmjukt fram för att hylla honom och tilltalade honom sedan med sådana ord: 'Vad vill du ge mig, broder, för att få biskopsdömets ära?' Den gamle (senior) log åt detta och sade: 'Mina skor.' Men när denne kom med de övriga medbröderna till den helige Petrus kyrka för biskopsvalet, insatte kejsaren honom, sedan han förklarat drömmen och det övriga förloppet för alla, till biskop (sacerdos) med råd från prästerskapet och hela folket. Men sedan denne mottagit välsignelsen innehade han sätet endast sex månader, och nedtryckt av svår sjukdom repade han sig en kort stund, och sedan han tagit aska i händerna platsen där – anförtrodde åt sina tjänarinnor: 'När min själ går ut, sedan vistelsen i denna landsflykt förlängts, överlämna då snabbt min kropp åt moder jord och gå genast och meddela detta åt min son Gero, att han inte må förvägra sin moder, som dog i främmande land, en sådan ära på jorden som Gud har värdigats ge henne i högre grad i himlen, och att han må upprätta ett altare åt mig i den heliga Ceciliakyrkan.' De hängivna tjänarinnorna lydde sådana befallningar, begrov sedan sin härskarinna när hon lyckligt gett upp andan, drog genast bort och undkom inte ovetande det elände som följde. Ty saracenerna, som då föll in i Jerusalem, lämnade intet kvar åt de besegrade, vilket den heliga Hidda i hemlighet förutsade dem, när hon befallde att hon som död skulle begravas skyndsamt och att hennes kvinnor skulle gå bort. Men när dessa kom till Köln berättade de allt i ordning för ärkebiskopen. Han tog vänligt emot dem, tackade Gud och uppfyllde hennes rättmätiga begäran. Och eftersom jag har talat lite om den okända berömmelsen hos en så stor biskop, behagar det mig att i det följande redogöra för det övriga, så att hans dygd i detta kan framträda tydligare. 26. När kejsaren hört om biskopens (episcopus) död i kyrkan i Regensburg for han dit och blev i sömnen förmanad att inte ge biskopsdömet åt någon annan än den som först mötte honom. Men när följande dag först grydde kom kejsaren med några få till den helige martyren Emerammus kloster, utan att munkarna visste om det, och sedan han sakta bultat på dörren släpptes han in av en viss Guntherus, kyrkans vaksamme väktare och en i allt vördnadsvärd fader. När han såg honom gick han först ödmjukt fram för att hylla honom och tilltalade honom sedan med sådana ord: 'Vad vill du ge mig, broder, för att få biskopsdömets ära?' Den gamle log åt detta och sade: 'Mina skor.' Men när denne kom med de övriga bröderna till den helige Petrus kyrka för biskopsvalet, insatte kejsaren honom, sedan han förklarat drömmen och det övriga förloppet för alla, till biskop med råd från prästerskapet och hela folket. Men sedan denne mottagit välsignelsen innehade han sätet endast sex månader, och nedtryckt av svår sjukdom repade han sig en kort stund, och sedan han tagit aska i handen och ville vandra bort från denna världen, tecknade han sig själv, i det han reste sig, med det heliga korsets tecken, och sedan han lagts ned på marken sjöng han, själv salig, den salige Jobs sång: 'Med örats hörsel har jag hört dig, Herre, men nu ser mitt öga dig; därför tillrättavisar jag mig själv och gör bot i stoft och aska.' Och genast, sedan han under tårar avlagt bikt, gav han upp andan; och på honom uppfylldes vad hans företrädare, av liknande levnadssätt, hade förutsagt honom: 'Du skall, broder, som den andre efter mig styra denna kyrka; men du skall leva en kort tid, då Gud endast i barmhärtighet krönar dig.' Detta önskade han alltid, så länge han vandrade här som främling, att det skulle ske enligt Guds vilja. ## bok II, kap. 27 (MGH s. 72) (maskinöversättning) 27. Dessa berättelser om de två biskoparna har jag anfört för att du, läsare, skall veta att den himmelska nåden ofta uppenbarade för kejsaren vad den önskade skulle ske bland människorna. När denne hört om en så stor faders död lät han Michael efterträda honom. Då denne länge på bästa sätt styrde det som anförtrotts honom och ungrarna åter satte sig i rörelse mot de östliga, kom han med de övriga bajrarnas stormän för att undsätta dem. Men när strax en strid uppstod mellan dem besegrades, ack, de våra av fienderna och slogs ned. Men biskopen, som fått sitt öra avhugget och sårats i de övriga lemmarna, låg dold bland de dödade som om han vore död. En fiende som låg bredvid honom och såg att endast han levde och då var säker för försåtsmännens snaror tog ett spjut och försökte döda honom. Då blev denne styrkt i Herren och slog efter en lång kamp på liv och död fienden till marken som segrare och kom oskadd, bland många vedermödor på vägen, fram till välkända trakter. Därav uppstår glädje för hans hjord och för var och en som känner Kristus. Han mottas av alla som en god krigare i prästerskapet och bevaras som en utmärkt herde bland folket, och hans stympning var inte till vanära utan snarare till ära. Och nu skall jag återvända till att förklara berättelsens följd. ## bok II, kap. 28 (MGH s. 72–74) (maskinöversättning) 28. (18.) Romarnas mycket mäktige kejsare och härskare (imperator augustus) samtyckte till att herr påven (apostolicus), vid namn Benedictus, som i Kristus var mäktigare än han och som ingen utom Gud kunde döma, avsattes, sedan han – platsen där han ville vandra bort från denna världen tecknade han själv, i det han strödde [osäker tolkning], med det heliga korsets tecken, och sedan han lagts ned på marken sjöng han, själv salig, den salige Jobs sång: 'Med örats hörsel har jag hört dig, Herre, men nu ser mitt öga dig; därför tillrättavisar jag mig själv och gör bot i stoft och aska.' Och genast, sedan han under tårar avlagt bikt, gav han upp andan. Ty på honom uppfylldes vad hans företrädare, av liknande levnadssätt, hade förutsagt honom: 'Du skall, broder, som den andre efter mig styra denna kyrka; men du skall leva en kort tid, då Gud endast i barmhärtighet krönar dig.' Detta önskade han alltid, så länge han vandrade här som främling, att det skulle ske enligt Guds vilja. 27. Dessa berättelser om de två biskoparna har jag anfört för att du, läsare, skall veta att den himmelska nåden ofta uppenbarade för kejsaren vad den önskade skulle ske bland människorna. När denne hört om en så stor faders död lät han Michael efterträda honom. Då denne länge på bästa sätt styrde det som anförtrotts honom och ungrarna åter satte sig i rörelse mot de östliga, kom han med de övriga bajrarnas stormän för att undsätta dem, men när strax ett slag uppstod mellan dem besegrades, ack, de våra av fienderna och slogs ned. Men biskopen, som fått sitt öra avhugget och sårats i de övriga lemmarna, låg dold bland de dödade som om han vore död. En fiende som låg bredvid honom och såg att endast han levde och nu var säker för försåtsmännens snaror tog ett spjut och försökte döda honom. Då blev denne styrkt i Herren och slog efter en lång kamp på liv och död fienden till marken som segrare och kom oskadd, bland många vedermödor på vägen, fram till välkända trakter. Därav uppstår glädje för hans hjord och för var och en som känner Kristus. Han mottas av alla som en god krigare i prästerskapet och bevaras som en utmärkt herde bland folket; ty hans stympning var inte till vanära utan snarare till ära. Nu skall jag därför återvända till att förklara berättelsens följd. 28. Romarnas mycket mäktige kejsare och härskare samtyckte till att herr påven, vid namn Benedictus, som i Kristus var mäktigare än han och som ingen utom Gud kunde döma, avsattes, sedan han, som jag hoppas orättvist, rättvist [osäker tolkning], som jag hoppas, anklagats, och befallde – vilket han önskligen inte hade gjort – att han skulle förvisas i landsflykt till Hamburg, som jag senare skall visa tydligare. Under tiden styrde hertig Hirimannus Sachsen, och när han höll en sammankomst (concio) i Magdeburg, mottogs han av ärkebiskopen och leddes vid handen till kyrkan, medan ljusen tändes och alla klockor ringde. Där försökte hertigen genom list gripa min morfar Heinricus, som stod emot ett så stort övermod, men kunde inte, eftersom en stor skara krigare omgav honom. Han befallde honom dock att fara till Rom efter kejsaren. Detta gjorde han mycket gärna, och när han, sedan han gått över Alperna, först kom till kejsaren, kastade han sig till marken då han såg honom på långt håll; och tillfrågad vad orsaken till detta var, svarade han under tårar att han, sedan han anklagats inför honom, fruktade att ha förlorat hans ynnest och vanliga välvilja. Kejsaren lyfte genast upp honom och kysste honom, och genom att klokt efterforska varje enskildhet fick han veta om hertigens mottagande och hur denne bland biskoparna satt vid bordet på kejsarens plats och sov i hans säng. Därför blev den kejserlige härskaren upptänd av manlig vrede och befallde genom brev biskop Aethelbertus att sända honom lika många hästar som han hade låtit ringa klockor eller tända ljuskronor för hertigen. Ärkebiskopen fullgjorde de kejserliga befallningarna och sökte på alla sätt han kunde urskulda sig genom sina sändebud. Den förut nämnde greven var så begåvad att han lättare än de övriga stormännen kunde blidka den vrede kejsaren, och eftersom han var hans blodsfrände behöll han troget den kejserliga ynnesten ända till sitt livs slut. Kejsaren gav honom en gyllene halsring och lät honom återvända och glädja de sina, medan fienderna bedrövades. ## bok II, kap. 29 (MGH s. 74–76) (maskinöversättning) 29. (19.) Under tiden angrep den vördnadsvärde markgreven (marchio) Hodo med en samlad här Miseco, som var trogen mot kejsaren och betalade tribut ända till floden Warta. Till hans hjälp kom min fader greve Sigifridus, då ung och ännu inte förenad i äktenskaplig kärlek, ensam med de sina, och när de på den helige Johannes döparens dag kämpade mot honom och först segrade – av hans broder Cideburus, med undantag endast för de nämnda grevarna – anklagats, och befallde – vilket han önskligen inte hade gjort – att han skulle förvisas i landsflykt till Hamburg, som jag senare skall visa tydligare. Under tiden styrde hertig Heremannus Sachsen, och när han höll en sammankomst i Magdeburg, mottogs han av ärkebiskopen och leddes vid handen till kyrkan, medan ljusen tändes och alla klockor ringde. Där försökte hertigen genom list gripa min morfar Hinricus, som stod emot ett så stort övermod, men kunde inte, eftersom en stor skara krigare omgav honom. Han befallde honom dock att fara till Rom efter kejsaren. Detta gjorde han mycket gärna, och när han, sedan han gått över Alperna, först kom till kejsaren, kastade han sig till marken då han såg honom på långt håll; och tillfrågad vad orsaken till detta var, svarade han under tårar att han, sedan han anklagats inför honom, fruktade att ha förlorat hans ynnest och vanliga välvilja. Kejsaren lyfte genast upp honom och kysste honom, och genom att klokt efterforska varje enskildhet om hertigens mottagande fick han veta hur denne bland biskoparna satt vid bordet på kejsarens plats och sov i hans säng. Därför blev den kejserlige härskaren upptänd av manlig vrede och befallde genom brev biskop Adelbertus att sända honom lika många hästar som han hade låtit ringa klockor eller tända ljuskronor för hertigen. Ärkebiskopen fullgjorde de kejserliga befallningarna och sökte på alla sätt han kunde urskulda sig genom sina sändebud. Den förut nämnde greven var så begåvad att han lättare än de övriga stormännen kunde blidka den vrede kejsaren, och eftersom han var hans blodsfrände behöll han troget den kejserliga ynnesten ända till sitt livs slut. Kejsaren gav honom en gyllene halsring och lät honom återvända och glädja de sina, medan fienderna bedrövades. 29. Under tiden angrep den vördnadsvärde markgreven Hodo med en samlad här Miseco, som var trogen mot kejsaren och betalade tribut ända till floden Warta. Till hans hjälp kom min fader greve Sigefridus, då ung och ännu inte förenad i äktenskaplig kärlek, med de sina. När de alltså på den helige Johannes döparens dag kämpade mot honom och först segrade, dödades av hans broder Cideburus, med undantag endast för de nämnda grevarna, alla de bästa krigarna – med undantag för de nämnda grevarna dödades alla de bästa krigarna och stupade på den plats som kallas Cidini. Upprörd över denna bedrövliga nyhet sände kejsaren från Italien budbärare som befallde Hodo och Miseco att, om de ville ha hans ynnest, förbli i fred tills han själv kom och undersökte saken. ## bok II, kap. 30 (MGH s. 76) (maskinöversättning) 30. (20.) Sedan han därefter underkastat sig alla fiendernas skaror gick han över Alpernas branta väg, besökte Bajern, och sedan han där klokt ordnat allt for han raka vägen till staden Magdeburg och firade där palmsöndagen med festlig ära. Ty han brukade vid alla högtider ledas till kyrkan till vesper, ottesång och mässa i en vördnadsvärd procession av biskopar och därefter i ordning av de övriga klerkerna med kors, helgonreliker och rökelsekar. Och här stod och satt han med stor gudsfruktan, som är visdomens begynnelse, tills allt var avslutat, utan att tala något annat än det gudomliga, men återvände sedan till sin uppvärmda kammare (caminata) med många ljus och ett stort följe av biskopar (sacerdotes), hertigar och grevar. Men till sin själs bot överlämnade han följande dag outsägliga gåvor åt Gud och hans oövervinnlige anförare Mauricius i gods, i böcker och i övrigt kungligt bohag, och bekräftade allt genom fogdarnas (advocati) lagliga överlåtelse och genom skriftliga urkunder, i närvaro och med bifall av kejsarinnan och sonen och under vittnesbörd av alla Kristi troende. ## bok II, kap. 31 (MGH s. 76–78) (maskinöversättning) 31. Därifrån for han till Quedlinburg och firade den följande påsken med gudomliga lovsånger och mänsklig glädje. Hit strömmade på kejsarens befallning hertigarna Miseco och Bolizlavus samt sändebud från grekerna, beneventanerna, ungrarna, bulgarerna, danerna och slaverna tillsammans med alla främsta män i hela riket; och sedan allt fullbordats i frid återvände de glada hem, berikade med stora gåvor. Men hertig Herimannus, som då dog där den 1 april (Kal. Apr.), störde kejsarens glädje. Medan hans kropp fördes till Liuniburg av hans son Bernhardus, hände det att Bruno, biskop (antistes) i kyrkan i Verden – stupade på den plats som kallas Cidini. Upprörd över denna bedrövliga nyhet sände kejsaren från Italien budbärare och befallde Hodo och Miseco att, om de ville ha hans ynnest, förbli i fred tills han själv kom och undersökte saken. 30. Sedan han därefter underkastat sig alla fiendernas skaror gick han över Alpernas branta väg, besökte Bajern, och sedan han där klokt ordnat allt kom han raka vägen till staden Magdeburg, där han firade palmsöndagen med festlig ära. Ty han brukade vid alla högtider ledas till kyrkan till vesper, ottesång och mässa i en vördnadsvärd procession av biskopar och därefter i ordning av de övriga klerkerna med kors, helgonreliker och rökelsekar. Och här stod och satt han med stor gudsfruktan, som är visdomens begynnelse, tills allt var avslutat, utan att tala något annat än det gudomliga, men återvände sedan till sin uppvärmda kammare med många ljus och ett stort följe av biskopar, hertigar och grevar. Men till sin själs bot överlämnade han följande dag outsägliga gåvor åt Gud och hans oövervinnlige anförare Mauricius i gods, i böcker och i övrigt kungligt bohag, och bekräftade allt genom fogdarnas lagliga överlåtelse och genom skriftliga urkunder, i närvaro och med bifall av kejsarinnan och sonen och under vittnesbörd av Kristi troende. 31. Därifrån for han till Quedlinburg och firade den följande påsken med gudomliga lovsånger och mänsklig glädje. Hit strömmade på kejsarens befallning hertigarna Miseco och Bolizlaus samt sändebud från grekerna, beneventanerna, ungrarna, bulgarerna, danerna och slaverna tillsammans med alla främsta män i hela riket; och sedan allt fullbordats i frid återvände de glada hem, berikade med stora gåvor. Hertig Hermannus, som då dog där den 1 april (Kalendis Aprilis), störde kejsarens glädje. Medan hans kropp fördes till Luineburg av hans son Bernhardus, hände det att Bruno, biskop i kyrkan i Verden, var i närheten. – var i närheten. Eftersom denne, så länge Herimannus levde, hade hållit honom bunden i bann (bannus), bads han ödmjukt av sonen att åtminstone ge den döde avlösning och tillåta att han begravdes i kyrkan. Men han får ingalunda det han begär. ## bok II, kap. 32 (MGH s. 78–80) (maskinöversättning) 32. (21.) Men eftersom jag har nämnt denne biskop (presul), är det mig ett nöje att tala mer om honom. Han var den nämnde hertigens blodsfrände, munk i Nya Corvey; och för hans vördnadsvärdhets skull insatte kejsaren honom som efterträdare till biskop Amolongus, som byggde kyrkan i Verden, som han förestod förnuftigt, förträfflig av trä, eftersom han saknade sten, och som välsignade den, överträffande de övriga i storlek och beskaffenhet, och som dog, framskriden i god ålderdom, den 5 maj (III. Nonas Mai), broder till den nämnde hertigen. Men då denne, mycket nedtyngd av ålderdom och ständig sjukdom, blev långsam, bads han av kejsaren att han ville uppfostra dennes kaplan Hirimannus, broder till biskop (antistes) Volcmerus, som son och välja honom till hjälp och till arvinge. Han mottog detta budskap med suckande sinne och gav ett sådant svar: 'Den omsorg som min herre har värdigats anförtro åt mig, ovärdig, har jag hittills skött med iver; och så länge jag skall leva här önskar jag, om det är tillåtet, leva utan en sådan [oklart]. Ödmjukhet och övermod bildar ingen jämlik gemenskap, och makten tål aldrig någon delägare. Vad som helst annat som behagar min herre (senior) skall jag hängivet fullgöra. Den unge må inte sätta sitt hopp till den utlevade gamles död, ty det är synd; han må minnas att kalvens skinn ofta hänger på väggen.' Sedan han sagt detta lät han bära sig till kyrkan helgad åt Kristi jungfru Cecilia och, utsträckt på marken, klagade han under strömmande tårar att han hittills tjänat henne ovärdigt: 'Jag olycklige inser att jag är förskjuten av Gud och av dig, då en främling sätts framför mig och tas upp i din tjänst som mer värdig. Därför vill jag nu sorgsen gå bort härifrån och vänta på Kristi nåd och din heliga förbön i detta – Eftersom denne, så länge Heremannus levde, hade hållit honom bunden i bann, bads han ödmjukt av sonen att åtminstone ge den döde avlösning och tillåta att han begravdes i kyrkan. Men han får ingalunda det han begär. 32. Men eftersom jag har nämnt denne biskop, är det mig ett nöje att tala mer om honom. Han var den förut nämnde hertigens blodsfrände, munk i Nya Corvey; och för hans vördnadsvärdhets skull insatte kejsaren honom som efterträdare till biskop Amulungus, som byggde kyrkan i Verden, som han förestod förnuftigt, förträfflig av trä, eftersom han saknade sten, överträffande de övriga i storlek och beskaffenhet, och både välsignade den och dog, framskriden i ålder, den 5 maj (tercio Nonas Maii), broder till hertig Heremannus själv. Men då denne nedtyngdes av ålderdom och ständig sjukdom och blev långsam, bads han av kejsaren att han ville uppfostra dennes kaplan Hermannus, biskop Volcmarus broder, som son och välja honom till hjälp och arvinge; han mottog detta budskap med suckande sinne och svarade så: 'Den omsorg som min herre har värdigats anförtro åt mig, ovärdig, har jag hittills skött med iver; och så länge jag skall leva här önskar jag nämligen leva utan någon sådan hjälp. Ödmjukhet och övermod bildar ingen jämlik gemenskap, och makten tål aldrig någon delägare. Vad som helst annat som behagar min herre skall jag hängivet fullgöra. Den unge må inte sätta sitt hopp till den utlevade gamles död, ty det är synd; han må minnas att den unga kalvens skinn ofta hänger från väggen.' Sedan han sagt detta lät han bära sig till kyrkan helgad åt Kristi jungfru Cecilia; utsträckt på marken klagade han under strömmande tårar att han hittills tjänat henne ovärdigt: 'Jag olycklige inser att jag är förskjuten av Gud och av dig, då en främling sätts framför mig och tas upp i din tjänst som mer värdig. Därför vill jag nu sorgsen gå bort härifrån och längtar efter att vänta på Kristi nåd och din heliga förbön i detta. Jag skulle önska att, liksom jag inte orättmätigt eftertraktar andras egendom, så skulle ingen någonsin djärvas glädja sig åt min skada. Nu ber jag ödmjukt Gud om det som behagar honom och gagnar min kyrka.' ## bok II, kap. 33 (MGH s. 80) (maskinöversättning) 33. När denna bön var slut reste han sig, gick bort och dröjde så länge i sitt stift (parrochia) tills han blev säker om den ovan nämnde ynglingens död, och då kallade han samman sina följeslagare och sade: 'Ni har ingen ny herre; men bär mig till mitt kloster, där jag utan något kringvandrande med stor omsorg skall vänta på domens dag. Och lär er, ni dödliga, att allt som skall gagna er till frälsning inte beror av den som löper eller flyger, utan snarare av Gud som förbarmar sig. Må vi vara er ett exempel på att ingen som litar på Gud blir övergiven och ingen som hoppas på sig själv blir upphöjd till nytta. Sätt, söner, ert hopp till Gud Fadern, och övervinn med hjälp av hans Enfödde och den väsensenlige Hugsvalaren den skadliga fruktan. Bed Gud vara nådig, så att det som jag har brustit i mot er eller ni någonsin mot mig av mänsklig svaghet hädanefter rättas till det bättre, och så att ni efter mig må kunna få en herre (senior) som är kär för Gud [osäker tolkning] och nyttig för er, och tider som ler lyckosamt.' Sedan han sagt dessa ord kom han till den förutbestämda platsen, och fastän många besvär omgav hans ålderdom var han dock vänlig och av lovvärd levnad. ## bok II, kap. 34 (MGH s. 80–82) (maskinöversättning) 34. (22.) Sedan den ovan nämnde kejsarens lysande gärningar i korthet behandlats, har jag lust att, innan jag skriftligen återger hans död, säga något om dem som under hans tid gick bort, nyttiga för kyrkan och för sig själva, och att återkalla vad som under tiden hände. Ärkebiskop Hillibertus, som smorde honom, insomnade i Kristus i hans andra regeringsår den 31 maj (II. Kal. Iunii); och Frithericus, som efterträdde honom, behagade Gud och världen. Denne tackade vid sitt slut Gud för att han aldrig orättmätigt hade förvärvat eller förlorat något åt sin kyrka. Detta år förgicks ungrarna, som härjade Thüringen och Sachsen, på mycket befästa platser, men några av dem återsåg sitt fädernesland, då fruktan gav dem vingar. Everhardus, frankernas hertig, som länge varit otrogen mot kungen, avsattes, och greve Wigmannus försonades genom ödmjuk bön. Följande – vill jag vänta. Jag skulle önska att, liksom jag inte orättmätigt eftertraktar andras egendom, så skulle ingen någonsin djärvas glädja sig åt min skada. Nu ber jag ödmjukt Gud om det som behagar honom och gagnar min kyrka.' 33. När denna bön var slut reste han sig, gick bort och dröjde så länge i sitt stift tills han blev säker om den ovan nämnde ynglingens död, och då kallade han samman sina följeslagare och sade: 'Ni har ingen ny herre; men bär mig till mitt kloster, där jag utan något kringvandrande med stor omsorg skall vänta på domens dag. Lär er, ni dödliga, att allt som skall gagna er till frälsning inte beror av den som löper eller vill, utan av Gud som förbarmar sig. Må vi vara er ett exempel på att ingen som litar på Gud blir övergiven och ingen som hoppas på sig själv blir upphöjd till nytta. Sätt, söner, ert hopp till Gud Fadern, och övervinn med hjälp av hans Enfödde och den väsensenlige Hugsvalaren den skadliga fruktan. Bed Gud vara nådig, så att det som jag har brustit i mot er eller ni någonsin mot mig av mänsklig svaghet hädanefter rättas till det bättre, och så att ni efter mig må kunna få en herre som är kär för Gud och nyttig för er, och tider som ler lyckosamt.' Sedan han sagt dessa ord kom han till den förutbestämda platsen, och fastän många besvär omgav hans ålderdom var han dock vänlig och av lovvärd levnad. 34. Sedan den ovan nämnde kejsarens lysande gärningar i korthet behandlats, har jag lust att, innan jag skriftligen återger hans död, säga något om dem som under hans tid gick bort, nyttiga för kyrkan och för sig själva, och att återkalla om något hände under tiden. Ärkebiskop Hildibertus, som smorde honom, insomnade i Kristus i hans andra regeringsår den 31 maj (pridie Kalendas Iunii); och Fridericus, som efterträdde honom, behagade Gud och världen. Denne tackade vid sitt slut Gud för att han aldrig orättmätigt hade förvärvat eller förlorat något åt sin kyrka. Detta år förgicks ungrarna, som härjade Thüringen och Sachsen, på mycket befästa platser, men några av dem återsåg sitt fädernesland, då fruktan gav dem vingar. Everhardus, frankernas hertig, som länge varit otrogen mot kungen, avsattes, och greve Wychmannus försonades genom ödmjuk bön. Följande år tillfångatogs kungens broder Heinricus av greve Ewarhardus och hölls i bojor. I den ovan nämnde kungens tredje år härjade hans broder Heinricus, hertig Evurhardus och Isilbertus, lothringarnas greve, med de övriga anhängarna av sin ondska mycket på denna sida Rhen. När Udo, kungens vän, genast fick veta detta dödade han Evurhardus; men Isilbertus tvingade han att drunkna i Rhen med sina följeslagare, och Heinricus att söka kungens ynnest. Därefter förde grekernas sändebud två gånger gåvor från sin kejsare till vår kung, passande för dem båda. ## bok II, kap. 35 (MGH s. 82–84) (maskinöversättning) 35. Ärkebiskop (archipresul) Frithericus, en återhållsam man, dog i sitt sjuttonde ordinationsår, och Willehelmus, född av en moder som visserligen var fången och slavisk men dock ädel, och av den nämnde kungen, vigdes i hans ställe år 954 efter Herrens människoblivande. Därefter, i det fjärde året av samma tal, lyste det frälsningsbringande korsets tecken underbart och ännu mer bedrövligt fram på människornas kläder och gagnade dem som tog emot det värdigt men skadade dem som hånade det. År 963 efter Herrens människoblivande följde, på grund av den ovan nämnda avsättningen av påven Benedictus och landsflykten, i vilken han dör, en grym farsot efter kejsarens här, som förtärde Heinricus, ärkebiskop av Trier, och hertig Godefrithus jämte otaliga andra. I det tredje året, den 31 mars (II. Kal. April.), störtade kyrkan i Halberstadt samman; och kejsaren kom från Italien till Frankfurt; och sedan han länge stannat i dessa trakter befäste han fred och endräkt bland de sina. Men det följande året besökte kejsaren åter romarnas trakter. I det fjärde året kom kejsarens namne, åtföljd av Willehelmus, ärkebiskop av Mainz, till Rom och blev av herr Johannes – år tillfångatogs kungens broder Henricus av greve Everhardus och hölls i bojor. I den ovan nämnde kungens [tredje] år härjade hans broder Henricus, hertig Everhardus och Isilbertus, lothringarnas greve, med de övriga anhängarna av sin ondska mycket på denna sida Rhen. När Udo, kungens vän, genast fick veta detta dödade han Everhardus; men Isilbertus tvingade han att drunkna i Rhen med sina följeslagare, och Henricus att söka kungens ynnest. Därefter förde grekernas sändebud två gånger gåvor från sin kejsare till vår kung, passande för dem båda. 35. Ärkebiskop Fridericus, en mycket återhållsam man, dog i sitt sjuttonde ordinationsår, och Wilhelmus, född av en moder som visserligen var fången och slavisk men dock ädel, och av den nämnde kungen, vigdes i hans ställe år 954 efter Herrens människoblivande. Därefter, i det fjärde året av samma tal, lyste det frälsningsbringande korsets tecken underbart och ännu mer bedrövligt fram på människornas kläder och gagnade dem som tog emot det värdigt men skadade dem som hånade det. År 963 efter Herrens människoblivande följde, på grund av den ovan nämnda avsättningen av herr påven Benedictus och landsflykten, i vilken han dör, en grym farsot efter kejsarens här, som förtärde Henricus, ärkebiskop av Trier, och hertig Godefridus jämte otaliga andra. I det tredje året, den 31 mars (pridie Kalendas Aprilis), störtade kyrkan i Halberstadt samman. Kejsaren kom också från Italien till Frankfurt; och sedan han länge stannat i dessa trakter befäste han fred och endräkt bland de sina. Det följande året besökte kejsaren åter romarnas trakter. I det fjärde året kom kejsarens namne, åtföljd av Wilhelmus, ärkebiskop av Mainz, till Rom och blev av den vördnadsvärde påven herr Johannes – blev av den vördnadsvärde påven lik sin fader i välsignelsen. Men i det sjunde året brann Herrens tempel i Thornburg ned. ## bok II, kap. 36 (MGH s. 84) (maskinöversättning) 36. (23.) Det behagar mig också att foga till detta att Boso, min företrädare, insatt av den nämnde kejsaren, sedan han styrt den omsorg som anförtrotts honom i ett år, tio månader och tre dagar, dog i sitt fädernesland Bajern den 1 november (Kalendas Nov.) och begravdes i Merseburg, i den helige Johannes döparens kyrka framför högaltaret. Han uppfostrades till munk i Kristi martyr Emmerammus kloster, som ligger utanför staden Regensburg på dess södra sida, och därifrån togs han i kejsarens tjänst och erhöll förläningen (beneficium) från kyrkan i Zeitz som skyldig lön för sin stora möda, och nära den nämnda staden, i en viss skog, som han själv bebyggde och uppkallade efter sitt namn, byggde han ett tempel av sten åt Herren och lät viga det. Men hela den förläning som hörde till kyrkorna i Merseburg och i Mimenlevo och till Thornburg och Kirberge erhöll han innan han vigdes. Och eftersom han i öster genom ständig predikan och dop vann ett otaligt folk åt Kristus, behagade han kejsaren, och denne gav honom valet mellan de tre biskopsdömen som skulle inrättas, Meissen, Zeitz och Merseburg. Framför alla dessa begärde han av kejsaren (augustus) Merseburgkyrkan, eftersom den var fridfull, och styrde den med iver så länge han levde. ## bok II, kap. 37 (MGH s. 84–86) (maskinöversättning) 37. För att lättare undervisa dem som anförtrotts honom hade denne skrivit slaviska ord och bad dem sjunga kyrie eleison, i det han förklarade för – den vördnadsvärde påven lik sin fader i välsignelsen. I det sjunde året brann Herrens tempel i Torneburg ned. 36. Det behagar mig också att foga till detta att Boso, min företrädare, insatt av den nämnde kejsaren, sedan han styrt den omsorg som anförtrotts honom i ett år, tio månader och tre dagar, dog i sitt fädernesland Bajern den 1 november (Kalendas Novembris) och begravdes i Merseburg, i Johannes döparens kyrka framför högaltaret. Han uppfostrades till munk i Kristi martyr Emerammus kloster, som ligger utanför staden Regensburg på dess södra sida, och därifrån togs han i kungens tjänst och erhöll förläningen (beneficium) från kyrkan i Zeitz som skyldig lön för sin stora möda, och nära den nämnda staden, i en viss skog, som han bebyggde och uppkallade efter sitt namn, byggde han ett tempel av sten åt Herren och lät viga det. Men hela den förläning som hörde till kyrkorna i Merseburg och Mimenlove och till Thorneburg och Kircberge erhöll han innan han vigdes. Och eftersom han i öster genom ständig predikan och det heliga dopet vann ett otaligt folk åt Kristus, behagade han kejsaren, och denne gav honom valet mellan de tre biskopsdömen som skulle inrättas, Meissen, Zeitz och Merseburg. Framför alla dessa begärde han av kejsaren Merseburgkyrkan, eftersom den var fridfull, och styrde den med iver så länge han levde. 37. För att lättare undervisa dem som anförtrotts honom hade denne skrivit slaviska ord och bad dem sjunga kyrie eleison, i det han förklarade för dem dess nytta. Dessa dårar förvrängde hånfullt detta till det onda till ukrivolsa, vilket på vårt språk kallas: alen står i snåret, och sade: 'Så har Boso talat', fastän han hade sagt annorlunda. Kejsaren gav honom några få byar (villae) som hörde till den nämnda staden och en viss borg (castellum) belägen i området (pagus) Chutici, som kallas Medeburu – detta tolkas: förbjud honung –; också hans son och namne gav honom kyrkan som ligger i Helpithi, som hans fader låtit bygga till den heliga Radegundis ära och själv i sin närvaro befallt biskop (antistes) Bernhardus att inviga. Men när vår kyrkas förste fader, som jag förut sagt, gick bort, gav kejsaren genom förbön av Anno, biskop av Worms, biskopsdömet åt Gisilerus, ädel till seder och natur. Denne vigdes i Magdeburg av ärkebiskop (archiantistes) Athelbertus i juni månad. ## bok II, kap. 38 (MGH s. 86) (maskinöversättning) 38. (24.) Eftersom jag har sagt lite om hertig Konrad, kejsarens svärson, som dräptes vid floden Lech, anser jag det inte olämpligt att yppa en del som jag då lämnade obehandlat. Lång tid därefter, när kejsaren kom till Merseburg, fick han av en viss förrädare veta att hans rustning hölls av slaver i Zuencua under herren (senior) Cuchavicus, som var honom mycket kär; och med dennes hjälp lät han hänga dem, sedan de besegrats i envig, och återställde största delen av bytet. Men detta vet jag inte, om de som dödade honom hade tagit det eller om de, oskyldiga till hans död, hittat det genom en tillfällighet; och eftersom de på något sätt [osäker tolkning] vågade dölja detta, fick de sona med ett välförtjänt dödsstraff. ## bok II, kap. 39 (MGH s. 86–88) (maskinöversättning) 39. Men hans dotter, hans hustru, hade av en viss Cono, eftersom hon inte ville tillmötesgå honom, blivit vida förtalad och sagts vara hans hemliga – dem dess nytta. Dessa dårar förvrängde hånfullt detta till det onda till vkruyolsa, vilket på vårt språk kallas: alen står i snåret, och sade: 'Så har Boso talat', fastän han hade sagt annorlunda. Kejsaren gav honom några få byar (villae) som hörde till den nämnda staden och en viss borg (castellum) belägen i området (pagus) Cutizi, [som] kallas Medeburu; detta tolkas: förbjud honung. Också hans son och namne gav honom kyrkan som ligger i Helpithi, som hans fader låtit bygga till den heliga Radegundis ära och själv i sin närvaro befallt biskop (antistes) Bernhardus att inviga. Men när vår kyrkas förste fader, som jag förut sagt, gick bort, gav kejsaren genom förbön av Anno, biskop av Worms, biskopsdömet åt Gisilerus, ädel till seder och natur. Denne vigdes i Magdeburg av ärkebiskop (archiantistes) Atelbertus i juni månad. 38. Eftersom jag har sagt lite om hertig Konrad, kejsarens svärson, som dräptes vid floden Lech, anser jag det inte olämpligt att yppa en del som jag då lämnade obehandlat. Lång tid därefter, när kejsaren kom till Merseburg, fick han av en viss förrädare veta att hans rustning hölls av slaver i Suencova under herren (senior) Euchavicus, som var honom mycket kär; och med dennes hjälp lät han hänga dem, sedan de besegrats i envig, och återställde största delen av bytet. Men detta vet jag inte, om de som dödade honom hade tagit det eller om de, oskyldiga till hans död, hittat det genom en tillfällighet; men eftersom de på något sätt [osäker tolkning] vågade dölja detta, fick de sona med ett välförtjänt dödsstraff. 39. Men hans dotter, hans hustru, hade av en viss Cono, eftersom hon inte ville tillmötesgå honom, blivit vida förtalad och sagts vara hans hemliga hustru; kejsaren tog detta hårt och rentvådde henne på följande sätt. Han kallade samman alla sitt rikes stormän och frågade först i hemliga samtal noga om hon var skyldig i denna sak; och när han sedan såg att hon under åkallan av Kristi vittnesbörd och med eder ivrigt urskuldade sig, kungjorde han inför alla närvarande att om någon bland dem som var honom förtrogna ville försvara henne med vapen, skulle han kunna vinna en fast vän denna dag och för alltid. När greve Burchardus hörde detta sprang han fram och sade inför alla att Cono hade ljugit i allt. Men när denne med eder försäkrade att det var sant, drabbade han samman med honom och förlorade vid första anfallet sin lögnaktiga högra hand och gjorde, besegrad, sin orätt känd; och den barmhärtige Herren ryckte henne ur den falska anklagelsen, henne som han genom hennes levernes oskuld lät behaga sig. Fastän hon, medan hennes man levde, ofta föraktades och tröttades av ständiga vedermödor, uthärdade hon dock detta med manligt tålamod och sökte bevara sin medfödda ära. Men när hon slutade detta liv begrovs hon under klagan i Kristi martyr Albanus kyrka i Mainz; hennes silverslända hängdes upp där till hennes minne. ## bok II, kap. 40 (MGH s. 88–90) (maskinöversättning) 40. (25.) Men om den förut nämnde hertig Heinricus säger jag en del som han gjorde ogudaktigt i sitt rike, och i vilket man kan betänka att man inte kan motsäga allt det ovan sagda. Han befallde att patriarken av Aquileia skulle kastreras och att ärkebiskopen av Salzburg skulle bländas. Orsakerna vill jag inte anföra, eftersom jag i sanning vet att de inte var tillräckliga för att förtjäna detta. När han vid sitt slut förmanades av Michael, biskop av Regensburg, om en sådan gärning, bekände han att han bara hade syndat i det förra och i fråga om ärkebiskopen (archipresul) inte alls, ovetande om hur liten den sak är i vilken skändligheten fattas. Därför säger David ödmjukt: Rena mig, Herre, från mina fördolda synder! Hans gemål, vid namn Iuthitta, som var närvarande, hörde denna bekännelse, och när hennes man snart dog lade hon med stor sorg ned hans kropp i kyrkan som han själv byggt till den evigt jungfruliga heliga Marias ära, och i allt det – hustru; kejsaren tog detta hårt och rentvådde henne på följande sätt. Han kallade samman alla sitt rikes stormän och frågade först i hemliga samtal noga om hon var skyldig i denna sak; och när han sedan såg att hon under åkallan av Kristi vittnesbörd och med eder ivrigt urskuldade sig, kungjorde han inför alla närvarande att om någon bland dem som var honom förtrogna ville försvara henne med vapen, skulle han kunna vinna en fast vän denna dag och för alltid. När greve Burchardus hörde detta sprang han fram och sade inför alla att Cono hade ljugit i allt. Men när denne med eder försäkrade att det var sant, drabbade han samman med honom och förlorade vid första anfallet sin lögnaktiga högra hand och gjorde, besegrad, sin orätt känd; och den barmhärtige Herren ryckte henne ur den falska anklagelsen, henne som han genom hennes levernes oskuld lät behaga sig. Fastän hon, medan hennes man levde, ofta föraktades och tröttades av ständiga vedermödor, uthärdade hon dock detta med manligt tålamod och sökte bevara sin medfödda ära. Men när hon slutade detta liv begrovs hon under klagan i Kristi martyr Albanus kyrka i Mainz. Hennes silverslända hängdes upp där till hennes minne. 40. Men om den förut nämnde hertig Hinricus säger jag en del som han gjorde ogudaktigt i sitt rike, i vilket man kan betänka att ingen kan motsäga allt det ovan sagda. Han befallde att patriarken av Aquileia skulle kastreras och att ärkebiskopen av Salzburg skulle bländas. Orsakerna vill jag inte anföra, eftersom jag i sanning vet att de inte var tillräckliga för att förtjäna detta. När han vid sitt slut förmanades av Michael, biskop av Regensburg, om en sådan gärning, bekände han att han bara hade syndat i det förra och i fråga om ärkebiskopen inte alls, ovetande om hur liten den sak är i vilken skändligheten fattas. Därför säger David ödmjukt: Rena mig, Herre, från mina fördolda synder! Hans gemål, vid namn Iuditha, som var närvarande, hörde denna bekännelse, och när hennes man snart dog lade hon med stor sorg ned hans kropp i kyrkan som han själv byggt till den evigt jungfruliga heliga Marias ära, och i allt det som hon visste eller fick veta av andra att hans själ någonsin hade brustit i, gjorde hon bättring genom tårar och outsägliga allmosor. ## bok II, kap. 41 (MGH s. 90) (maskinöversättning) 41. När hon i sitt änkestånd levde kyskt och älskade Habraham, biskop av Freising, framför andra, sönderslets hon helt oskyldig av folkets avundsjuka tand. När hon gick bort från detta ljus rentvåddes hon på följande sätt på sin begravningsdag, när samme biskop (antistes) sjöng mässan. Före kommunionen vände han sig till folket och kungjorde för de omkringstående vilka hennes förtjänster hade varit: 'Den förseelse', sade han, 'för vilken hon förtalades – om hon någonsin begick den, må den allsmäktige Fadern låta hans Sons kropps och blods frälsningsbringande läkemedel bli mig till dom och välförtjänt fördömelse och hennes själ till evig frälsning.' Och då tog han med sinnets och kroppens oskuld emot det enda läkemedlet för alla troende. Folket trodde, fastän sent, och genom det orättfärdiga förtalet gagnade det henne mer, då det strävade efter att skada. ## bok II, kap. 42 (MGH s. 90–92) (maskinöversättning) 42. (26.) I den nämnde kejsarens dagar fanns en greve (comes) vid namn Hed, som begåvade kyrkan, byggd i Heslinge till ära åt Kristi kämpe Vitus, med den största delen av hela sin egendom, eftersom han inte hade någon arvinge, och sedan han där inrättat en kongregation av nunnor, underställde han detta abbotsdöme (abbacia) Etheldagus, ärkebiskop av Bremen, beskydd (mundiburdium). Men de två vördnadsvärda matronor som ställdes i spetsen för detta säte, och som båda bar samma namn, Winnilgerd, dog snart, ack! Min morfar bad att hans dotter, vid namn Hathui, som tidigare uppfostrats där och överlämnats åt dem, skulle efterträda dem, men kunde inte utverka det av den nämnde ärkebiskopen. Men sedan ärkebiskopen ombetts av kejsaren, sin gudfar, beslöjade han henne, när hon redan var tolv år gammal, på söndagen den 30 april, och dagen därpå vigde han henne till abbedissa i faderns närvaro; vilket han sedan mycket ångrade. Ty, som jag skall berätta, sedan fem dagar förflutit, dog Otto den förste, Italiens prydnad och Sachsens välfärd. Min mormor, vid namn Iuthitta, vilar i den kyrka som hennes dotter sedan med största möda byggde av sten, som det finns få av i detta land; hon lämnade denna värld den 26 oktober. [oklart] någonsin hade felat mot hennes själ, vilket hon själv visste eller fick veta av andra, det gottgjorde hon med tårar och outsägliga allmosor. 41. Då hon, levande kyskt i sitt änkestånd, älskade Abraham, biskop av Freising, framför andra, sönderslets hon, fastän fullkomligt oskyldig, av folkets avundsjuka tand. När hon gick bort ur detta liv, renades hon på följande sätt på sin begravningsdag, då samme biskop sjöng mässan. Före kommunionen vände han sig mot folket och förkunnade för de omkringstående vilka hennes förtjänster hade varit: ”Den synd”, sade han, ”för vilken hon blivit illa omtalad, om hon någonsin har begått den, må den allsmäktige Fadern låta hans Sons kropps och blods frälsande läkemedel bli mig till dom och välförtjänt fördömelse, och hennes själ till evig frälsning.” Då tog han med sinnets och kroppens oskuld emot det enda läkemedlet för alla trogna. Folket trodde, fastän sent, och den orättfärdiga förtalet gagnade henne mer än det skadade, när det sökte skada. 42. I den nämnde kungens dagar fanns en greve vid namn Hed, som begåvade kyrkan, byggd i Heslinge till ära åt Kristi kämpe Vitus, den sjuårige gossen, som vilar i Nya Corvey, med den största delen av hela sin egendom, eftersom han inte hade någon arvinge, och sedan han där inrättat en kongregation av nunnor, underställde han detta abbotsdöme Etheldagus, ärkebiskop av Bremen, beskydd. Men de två vördnadsvärda matronor som ställdes i spetsen för detta säte, och som båda bar samma namn, Windilgard, dog snart, ack! Min morfar bad att hans dotter, vid namn Hathui, som tidigare uppfostrats där och överlämnats åt dem, skulle efterträda dem, men kunde inte utverka det av den nämnde ärkebiskopen. Men sedan ärkebiskopen ombetts av kejsaren, sin gudfar, beslöjade han henne, när hon redan var tolv år gammal, på söndagen den 30 april, och dagen därpå vigde han henne till abbedissa i faderns närvaro; vilket han sedan mycket ångrade. Ty, som jag skall berätta, sedan fem dagar förflutit, dog Otto den förste, Italiens prydnad och Sachsens välfärd. Min mormor, vid namn Iuditha, vilar i den kyrka som hennes dotter sedan med största möda byggde av sten, som det finns få av i detta landskap; hon lämnade Kyrkan i Fulda, som ack! brunnit, förnyades under samme kejsare. ## bok II, kap. 43 (MGH s. 92) (maskinöversättning) 43. (27.) Vid Herrens himmelsfärd var kejsaren i Merseburg och strävade där med from själ efter att fullgöra allt som återstod av hans löfte. Därifrån kom han på tisdagen före pingst till Miminlevo, och dagen därpå satt han glad vid bordet. När måltiden var slut och man redan sjöng vesper, började han bli sjuk och sjunka ihop. De som stod närmast tog emot honom och lade ner honom; och sedan han snabbt vederkvickts med den gudomliga vägkosten (viaticum), medan alla bad för hans bortgång, betalade han naturens skuld i det trettioåttonde året av sin regering, den 7 maj, en onsdag. Följande natt begravdes hans uttagna inälvor i den heliga Marias kyrka; men hans kropp balsamerades med kryddor och fördes till Magdeburg och togs där emot med heder och tårar och lades i en marmorsarkofag och begravdes av ärkebiskoparna Gero och Aethelbertus med hjälp av de övriga biskoparna och hela prästerskapet. ## bok II, kap. 44 (MGH s. 92) (maskinöversättning) 44. (28.) Hans namne, nämligen den yngre Otto, som valts och smorts medan fadern ännu levde, hyllades på nytt av alla som herre och kung. Hur mycket kejsarinnan Adelheid vakade över befrielsen av sin gemåls själ ända till slutet, kan inte omfattas med ord eller gärningar. Ty all ära eller världslig framgång som någonsin kom henne till del tillskrev hon inte någon förtjänst hos sig själv, utan Kristus med Davids lovsånger: ”Inte oss”, sade hon, ”Herre, inte oss, utan ditt namn give du äran.” Om vältalighet, kunskap och minne förenades hos mig, skulle de ändå inte räcka till för att utveckla kejsarens lov. Sådan som herren var, sådana var också hans furstar. Inte en överflödig mångfald av rätter eller andra ting behagade dem, utan i allting den gyllene medelvägen. Alla dygder som man läser om blomstrade medan dessa levde och vissnade när de dog. Även om de inte lever kroppsligen, lever deras odödliga själar kvar och gläds åt en salig evighet genom de goda gärningarnas framsteg. ## bok II, kap. 45 (MGH s. 92–94) (maskinöversättning) 45. Men för att avsluta mitt tal: efter Karl den store har aldrig en så stor styresman över fäderneslandet och lämnade denna värld den 26 oktober. Kyrkan i Fulda, som ack! brunnit, förnyades under samme kejsare. 43. Vid Herrens himmelsfärd var kejsaren i Merseburg och strävade där med from själ efter att fullgöra allt som återstod av hans löfte. Därifrån kom han på tisdagen före pingst till Miminlove, och dagen därpå satt han glad vid bordet. När måltiden var slut och man redan sjöng vesper, började han bli sjuk och sjunka ihop. De som stod närmast tog emot honom och lade ner honom; och sedan han snabbt vederkvickts med den gudomliga vägkosten (viaticum), medan alla bad för hans bortgång, betalade han naturens skuld i det trettioåttonde året av sin regering, den 7 maj, en onsdag. Följande natt begravdes hans uttagna inälvor i den heliga Marias kyrka. Men hans kropp balsamerades med kryddor och fördes till Magdeburg. Där togs den emot med heder och tårar och lades i en marmorsarkofag och begravdes av ärkebiskoparna Gero och Athelbertus med hjälp av de övriga biskoparna och hela prästerskapet. 44. Hans namne, nämligen den yngre Otto, som valts och smorts medan fadern ännu levde, hyllades på nytt av alla som herre och kung. Hur mycket kejsarinnan Adelheid vakade över befrielsen av sin gemåls själ ända till slutet, kan inte omfattas med ord eller efterliknas med gärningar. Ty all ära eller världslig framgång som någonsin kom henne till del tillskrev hon inte någon förtjänst hos sig själv, utan Kristus med Davids lovsånger: ”Inte oss”, sade hon, ”Herre, inte oss, utan ditt namn give du äran.” Om någon vältalighet, kunskap och minne förenades hos mig, skulle de ändå inte räcka till för att utveckla kejsarens lov. Sådan som herren var, sådana var också hans furstar. Inte en överflödig mångfald av rätter eller andra ting behagade dem, utan i allting den gyllene medelvägen. Alla dygder som man läser om blomstrade medan dessa levde i kroppen och vissnade när de dog. Även om de inte lever kroppsligen, lever deras odödliga själar kvar och gläds åt en salig evighet genom de goda gärningarnas framsteg. 45. Men för att avsluta mitt tal: efter Karl den store har aldrig en så stor styresman och försvarare av fäderneslandet innehaft kungastolen. Eftersom, som jag sagt tidigare, mycket många stormän gått före honom i döden, ville alla som överlevde, som inte hade glömt en så stor glädje, inte följa denna nya ordning som följde, och följde den inte heller, utan ända till sitt livs slut vek de av egen vilja inte av från den gamla sanningens och rättfärdighetens raka stig. Ty de såg då fullbordas det som skrivits av en vis man som förutsåg det kommande: Först är det gyllene tidevarvet, därefter följer det av koppar och sedan det av järn. Må var och en av de trogna höra den salige Gregorius sanningsenliga förmaningar: När gåvorna ökar, växer räkenskapen för gåvorna; och må han förfäras över att ha syndat alltför mycket i det som anförtrotts honom, och med ödmjukt sinne bönfalla Gud för kejsarens själ, att han nådigt förlåter syndartjänarens otaliga brott, som han inte kunnat undvika i så många ting som var underställda honom, och att alla rikens härskare står de nuvarande och kommande folken bi som en vaksam och from väktare! Och du, vem du än är som efterträder mig, kom ihåg en så stor välgärning och bevara hans själs åminnelse i ditt sinnes trogna förvar, och särskilt på högtiden för Kristi kämpe Laurentius, vars förbön du ihärdigt skall begära, så att han, liksom segern över de synliga fienderna genom hans förtjänster av Gud gavs honom den dagen, så också, sedan den förlåtelse som han alltid önskat skänkts honom av Gud, må förtjäna att undkomma de osynliga fiendernas snaror och, avskild från dem till vänster, på domens dag placeras på Gud Faderns högra sida. ## bok III, inledning (MGH s. 94–99) (maskinöversättning) BOK III. Den tredje i ordningen bland kungarna, men den närmaste med namnet Otto, må beskrivas och med värdigt lov placeras på sin store faders säte, han som levde genom tidevarven med andra framgång och som i alla stunder gagnade de olyckliga. Hans första tid gläder de goda, men något sorgligt inträffade i hans sista, genom våra stora brott överallt. Då fick denna onda värld sona att den föraktat det rätta. Genom det hämnande svärdet gick mycket förlorat för riket. Ingen helt säker orsak är uppenbar för oss; alla kunniga har ansett att Merseburgs beklagliga förlust, från den tid den led den, gjorde att den fromma freden drog sig långt bort försvarare innehaft. Eftersom, som jag sade, mycket många stormän gått före honom i döden, ville alla som överlevde, som inte hade glömt en så stor glädje, inte följa denna nya ordning som följde, och följde den inte heller, utan ända till sitt livs slut vek de av egen vilja inte av från den gamla sanningens och rättfärdighetens raka stig. Ty de såg fullbordas det som skrivits av en vis man som förutsåg det kommande: Först är det gyllene tidevarvet, därefter följer det av koppar och sedan det av järn. Må var och en av de trogna höra den salige Gregorius sanningsenliga förmaningar: När gåvorna ökar, växer räkenskapen för gåvorna; och må han förfäras över att ha syndat alltför mycket i det som anförtrotts honom, och med ödmjukt sinne bönfalla Gud för kejsarens själ, att han nådigt förlåter syndartjänarens otaliga brott, som han inte kunnat undvika i så många ting som var underställda honom, och att alla rikens givare står de nuvarande och kommande folken bi som en vaksam och from väktare! Och du, vem du än är som efterträder mig, kom ihåg en så stor välgärning och bevara hans själs åminnelse i ditt sinnes trogna förvar, och särskilt på högtiden för den helige Laurentius, Kristi kämpe, vars förbön du ihärdigt skall begära, så att han, liksom segern över de synliga fienderna genom hans förtjänster av Gud gavs honom den dagen, så också, sedan den förlåtelse som han alltid önskat skänkts honom av Gud, må förtjäna att undkomma de osynliga fiendernas snaror och, avskild från dem till vänster, på domens dag placeras på Gud Faderns högra sida. Här börjar förordet till den tredje boken, om Otto den andre. Den tredje i ordningen bland kungarna, men den närmaste med namnet Otto, må beskrivas och med värdigt lov placeras på sin store faders säte, han som levde genom tidevarven med andra framgång och som i alla stunder gagnade de olyckliga. Hans första tid gläder de goda, men något sorgligt inträffade i hans sista, genom våra stora synder överallt. När denna onda värld fick sona att den föraktat det rätta, gick den största delen av riket förlorad genom det hämnande svärdet. Ingen helt säker orsak är uppenbar för oss [osäker tolkning]; alla kunniga har ansett att, från den tid Merseburg led sin beklagliga förlust, den högsta freden drog sig långt bort från våra gränser, och fienden härskade vida omkring. Vem förmår uttala hur han rasade med grym död, då han inte skonade den milde Kristi tempel. När de drabbade samman i strid föll många av våra, övervunna av saracenerna. Sannerligen lyckliga är de som, alltid älskande Kristus, behåller den efterlängtade lugna freden, helt okunniga om den onde som slår mot hjärtana, han som nu i mer än trettio år hade oroat våra förfäder och, ack! väpnat fienderna till att nu också bryta in i våra länder. Må varje trogen nu önska att han som förenade himlen med jorden sätter ett slut på dessa plågor. 1. (1.) Den tredje förvaltaren av vårt rike, Otto den andre, må vara ämnet för min lilla bok. Som ung, berömd för utomordentlig kroppsstyrka, följde han först det som är egensinnigt, och sedan han skänkt mycket i fromhetens verk utan måtta, flydde han mogna råd; och därefter, tillrättavisad av många, sedan han lagt den lovvärda dygdens tygel på sig själv, levde han ädelt i sina dagar, såsom jag skall förklara i det följande. På tillskyndan av sin fromma moder, under vars ledning han var stark, förvärvade han genom ett rättmätigt byte (concambium) Miminlevo, där hans fader dog, och de tionden som hörde till Herevesfeld; och sedan han samlat munkar där, gjorde han det till ett fritt abbotsdöme och gav det nödvändiga ting och bekräftade det med ett påvligt privilegium. Därtill gav han genom ett kejserligt påbud (preceptum), i närvaro av ärkebiskop Aethelbertus, bröderna som tjänade Gud i Magdeburg rätt att välja ärkebiskop, och bekräftade gåvan med en bok, som ännu i dag finns där, i vilken hans och kejsarinnan Theofanus bild glänser formad i guld. Sedan detta, genom kejsarens nåd och i hans närvaro, ärkebiskopen, förberedd för mässan, från våra gränser, och fienden härskade vida omkring. Vem förmår uttala hur han rasade med sorglig död, då han inte skonade någon rättfärdig i Kristi tempel. I ett ovisst slag föll flera av våra, övervunna av saracenerna. Sannerligen lyckliga är de som, alltid älskande Kristus, behåller den antagna fredens glada tider, helt okunniga om den fruktan som slår mot hjärtana, han som i mer än trettio år hade oroat våra företrädare och, ack! väpnat fienderna till att [nu] också bryta in i våra länder. Må varje trogen nu önska att han som förenade himlen med jorden sätter ett slut på dessa plågor. Här slutar förordet. Här börjar den tredje boken. 1. Den tredje förvaltaren av vårt rike, Otto den andre, må vara ämnet för denna lilla bok. Som ung, berömd för utomordentlig kroppsstyrka, följde han först det som är egensinnigt, och sedan han skänkt mycket i fromhetens verk utan måtta, flydde han mogna råd; och därefter, tillrättavisad av många, sedan han lagt den lovvärda dygdens tygel på sig själv, levde han ädelt i sina dagar, såsom jag skall förklara i det följande. På tillskyndan av sin fromma moder, under vars ledning han var stark, förvärvade han genom ett rättmätigt byte Miminlove, där hans fader dog, och de tionden som hörde till Herevesfeld; och sedan han samlat munkar där, gjorde han det till ett fritt abbotsdöme och gav det nödvändiga ting och bekräftade det med ett påvligt privilegium. Därtill gav han genom ett kejserligt påbud, i närvaro av ärkebiskop Atelbertus, bröderna som tjänade Gud i Magdeburg rätt att välja ärkebiskop, och bekräftade gåvan med en bok, som ännu i dag finns där, i vilken hans och kejsarinnan Theofanus bild glänser formad i guld. Sedan detta, genom kejsarens nåd och i hans närvaro, ärkebiskopen, förberedd för mässan, efter att efter att evangeliet lästs hade predikat utmärkt på vanligt sätt, lät han läsa upp det kejserliga påbudet, där valrätten var innesluten, och visade upp det, och fördömde var och en som någonsin dristade sig att bryta det med fruktansvärd bannlysning (excommunicatio), och med alla som instämde: ”Amen! ske det! ske det!” befäste han det. Det ännu fattiga biskopsdömet Merseburg såg han till med översvallande fromhet, och åt dess föreståndare Gisilerus, eftersom han höll mycket av honom, överlämnade han, till den helige Johannes döparens tjänst, först abbotsdömet i Palithi och sedan staden (civitas) Suencua med allt som hörde till den, och han överlät allt som muren kring staden Merseburg omsluter, med judarna och köpmännen och myntet, och skogen (forestum) som ligger mellan floderna Saale och Mulde och områdena (pagi) Siusuli och Plisni, Chorin och Niriechua, Bucithi och Cothug samt Borintizi och Gunthorp, och bekräftade honom allt detta genom skrivelser som han själv stärkt med sin hand. 2. (2.) Under tiden dog Gero, Kölns framstående föreståndare; om honom skall jag med få ord säga det lilla som jag då sparade, eftersom jag redan förut berört det. Han lät med flit tillverka det krucifix av trä som nu står mitt i kyrkan, där han själv vilar. När han såg att dess huvud var kluvet, botade han det på följande sätt med den högste konstnärens och därför mer helbringande läkemedel, utan att förlita sig på något hos [sig] själv. Han förenade en del av Herrens kropp, den enda trösten i alla nödlägen, och en del av det frälsande korset och lade det i springan evangeliet utmärkt hade predikat på vanligt sätt, lät han läsa upp det kejserliga påbudet, där valet var inneslutet, och visade upp det, och fördömde med fruktansvärd bannlysning var och en som någonsin dristade sig att bryta det, och med alla som instämde: ”Amen! ske det! ske det!” befäste han det. Det fattiga biskopsdömet Merseburg såg han till med översvallande fromhet, och åt dess föreståndare Gisilerus, eftersom han höll mycket av honom, överlämnade han, till den helige Johannes döparens tjänst, först abbotsdömet i Palithi och sedan staden Suecova med allt som hörde till den, och han överlät allt som muren kring staden Merseburg omsluter, med judarna och köpmännen och myntet, och skogen som ligger mellan floderna Saale och Mulde och områdena Suisuli och Plisne, Chorin och Nirechoue, Bucithi och Cothone samt Borinthizi och Gunthorp, och bekräftade honom allt detta genom skrivelser som han själv stärkt med sin hand. ## bok III, kap. 2 (MGH s. 99–100) (maskinöversättning) 2. Under tiden dog Gero, Kölns framstående föreståndare; om honom skall jag med få ord säga det lilla som jag då sparade, eftersom jag redan förut berört det. Han lät med flit tillverka det krucifix av trä som nu står mitt i kyrkan, där han själv vilar. När han såg att dess huvud var kluvet, botade han det på följande sätt med den högste konstnärens och därför mer helbringande läkemedel, utan att förlita sig på något hos sig själv. Han förenade en del av Herrens kropp, den enda trösten i alla nödlägen, och en del av det frälsande korset och lade det i springan och kastade sig ned och åkallade och kastade sig ned och åkallade under tårar Herrens namn, och när han reste sig förtjänade han genom sin ödmjuka välsignelse att det blev helt. När han, då det redan var fullt dagsljus, gick in i sitt kapell, såg han den helige Victor, som han sedan berättade för sina trogna, kämpa mot djävulen (zabulus) och segra. ## bok III, kap. 3 (MGH s. 100) (maskinöversättning) 3. Hans död förrådde djävulen, avundsam mot alla goda, så som han tidigare brukade göra mot andra, för en viss abbedissa Gerberga, som han för hennes själs och kropps kyskhet höll mycket av och ofta hade hos sig: ”Jag skulle vilja uppenbara min hemlighet för dig, om jag inte visste att du hittills aldrig har bevarat allt som anförtrotts dig. Men om du lovar mig att troget hålla detta för dig själv, säger jag det på det villkoret att du inte skall tvivla på att jag tar ditt liv, närhelst du vill uppenbara det för någon. Gero, din förtrogne, skall i år drabbas av en så svår sjukdom i tre dagar att man tror att han är död; och om någon vakar över honom under denna tid, kan han i säkerhet undkomma en sådan fara.” Men Kristi tjänarinna, slagen av häpnad över sådana ord, lovade att i trogen tystnad dölja detta för alla. När hon såg honom tyna bort, gick hon genast raka vägen till ärkebiskopen och berättade allt. När djävulen förstod detta, slog han henne så svårt att hon efter otaliga dagar bytte detta bräckliga liv mot det eviga livet. Men ärkebiskopen, som firade mässa på hennes begravningsdag, förkunnade hennes förtjänst för alla närvarande och bad dem om förlåtelse för henne och gav själv förlåtelse. ## bok III, kap. 4 (MGH s. 100) (maskinöversättning) 4. Därefter, betungad av den nämnda sjukdomen, anförtrodde han sig åt Evurgerus att vaktas. Denne lät honom, som var utmattad av svår smärta, tvättas som om han vore död, läggas på en bår och bäras till kyrkan, och befallde att han skulle begravas dagen därpå. Den tredje natten vaknade han, som folket säger, som ur en tung sömn, hörde klockan ringa och bad med tre rop att man snabbt skulle öppna för honom. Den som hörde detta blev slagen av häpnad och vädjade till den nämnde Evurgerus, kyrkans väktare, att komma till hjälp åt den lidande biskopen. Denne påstod att han i allt hade ljugit och slog honom med en stor stav; och så gick biskopen av saligt minne till vila den 29 juni. Men han visade sig snart för abbot Liudulfus och sade: ”Sjung den eviga vilan för oss!” och försvann ur hans åsyn. I hans ställe smordes Warinus genast genom val och kejserlig gåva. ## bok III, kap. 5 (MGH s. 100–102) (maskinöversättning) 5. (3.) I den mellerste Ottos andra år tillfångatogs Henrik, bajrarnas hertig, och fördes till Ingilhiem och hölls där i noggrann förvaring. åkallade under tårar Herrens namn, och när han reste sig förtjänade han genom sin ödmjuka välsignelse att det blev helt. När han, då det redan var fullt dagsljus, gick in i sitt kapell, såg han den helige Victor, som han sedan berättade för sina trogna, kämpa mot djävulen och segra. 3. Hans död förrådde djävulen, avundsam mot alla goda, så som han tidigare brukade göra mot andra, för en viss abbedissa Gerburga, som han för hennes själs och kropps kyskhet höll mycket av och ofta hade hos sig: ”Jag skulle vilja uppenbara min hemlighet för dig, om jag inte visste att du hittills aldrig har bevarat allt som anförtrotts dig. Men om du lovar mig att troget hålla detta för dig själv, säger jag det på det villkoret att du inte skall tvivla på att jag tar ditt liv, närhelst du vill uppenbara det för någon. Gero, din förtrogne, skall i år drabbas av en så svår sjukdom i tre dagar att man tror att han är död; och om någon vakar över honom under denna tid, kan han i säkerhet undkomma en sådan fara.” Men Kristi tjänarinna, slagen av häpnad över sådana ord, lovade att i trogen tystnad dölja detta för alla. När hon såg honom tyna bort, gick hon genast raka vägen till ärkebiskopen och berättade allt. När djävulen förstod detta, slog han henne så svårt att hon efter få dagar bytte detta bräckliga liv mot det eviga livet. Men ärkebiskopen, som firade mässa på hennes begravningsdag, förkunnade hennes förtjänst för alla närvarande och bad dem om förlåtelse för henne och gav själv förlåtelse. 4. Därefter, betungad av den nämnda sjukdomen, anförtrodde han sig åt Evergerus att vaktas. Denne lät honom, som var utmattad av svår smärta, tvättas som om han vore död, läggas på en bår och bäras till kyrkan, och befallde att han skulle begravas dagen därpå. Den tredje natten vaknade han, som folket säger, som ur en tung sömn, hörde klockan ringa och bad med tre rop att man snabbt skulle öppna för honom. Den som hörde detta blev slagen av häpnad och vädjade till den nämnde Evergerus, väktaren, att komma till hjälp åt den lidande biskopen. Denne påstod att han i allt hade ljugit och slog honom med en stor stav; och så gick biskopen av saligt minne till vila den 29 juni. Men han visade sig snart för Ludolphus, abbot i Nya Corvey, och sade: ”Sjung den eviga vilan för oss!” och försvann ur hans åsyn. I hans ställe smordes Warinus genom val och kejserlig gåva. 5. I det niohundrasjuttiofemte året efter Herrens människoblivande och i den mellerste Ottos andra år tillfångatogs Henrik, bajrarnas hertig, 975. Detta år var vinterns stränghet lång och torr, och mycket snö föll från himlen. Sedan också Robertus, ärkebiskop på Mainz säte, dött, satte kejsaren sin kansler (cancellarius) vid namn Willigisus över samma kyrka, fastän många motsatte sig detta på grund av hans ringa härkomst. Ty han visste, med Petrus som vittne, att Gud inte gör skillnad på personer, utan älskar framför andra alla som älskar honom av hjärtat och belönar dem med obegriplig ära. Hur den gudomliga godheten i förväg betecknade honom som blivande herde, skall inte förtigas. Hans moder, fastän fattig, dock god, som framgår av det följande, såg medan hon bar honom i sitt moderliv i en dröm att en sol, som strålade ur hennes sköte, fyllde hela jorden med flammande strålar. Och den natt då hon födde ett sådant barn, svarade alla djur som hon hade i sitt hus sin härskarinna med liknande avelse, liksom för att lyckönska henne. Den som då föddes var en sol, eftersom han med sin heliga förkunnelses strålar upplyste hjärtana hos många som var tröga i Kristi kärlek. Och därför föddes vid hans födelse en underbar mängd av hankön, eftersom en Guds man, genom högsta förutbestämmelse, uppstod för att råda till hela fäderneslandets välfärd. Lycklig den moder som Herren framför andra samtida så besökte att hon födde ett barn jämbördigt med de mer högättade, ja, bättre än somliga, och med ögonen och i själva verket fann hoppet om den syn som visats henne vara sant. Men detta säger jag på annat ställe. ## bok III, kap. 6 (MGH s. 102–104) (maskinöversättning) 6. (4.) Kejsaren intog under sitt första fälttåg staden (civitas) Buschuth. Under det andra angrep han de daner som gjort uppror mot honom och skyndade till Slesvig. När han såg att hans fiender också där med vapen hade besatt diket, som anlagts till fäderneslandets försvar, och porten som kallas Wieglesdor, övervann han, på råd av hertig (dux) Bernhardus togs till fånga och fördes till Geilhem och hölls där i noggrann förvaring. Detta år var vinterns stränghet lång och torr, och mycket snö föll från himlen. Sedan också Rutpertus, biskop på Mainz säte, dött, satte kejsaren sin kansler vid namn Willigisus över samma kyrka, fastän många motsatte sig detta på grund av hans ringa härkomst. Ty han visste, med Petrus som vittne, att Gud inte gör skillnad på personer, utan älskar framför andra alla som älskar honom av hjärtat och belönar dem med obegriplig ära. Hur den gudomliga godheten i förväg betecknade honom som blivande herde, skall inte förtigas. Hans moder, fastän fattig, dock god, som framgår av det följande, såg medan hon bar honom i sitt moderliv i en dröm att en sol, som strålade ur hennes sköte, fyllde hela jorden med flammande strålar. Och den natt då hon födde ett sådant barn, svarade alla djur som hon hade i sitt hus sin härskarinna med liknande avelse, liksom för att lyckönska henne. Den som då föddes var en sol, eftersom han med sin heliga förkunnelses strålar upplyste hjärtana hos många som var tröga i Kristi kärlek. Och därför föddes vid hans födelse en underbar mängd av hankön, eftersom en Guds man, genom högsta förutbestämmelse, uppstod för att råda till hela fäderneslandets välfärd. Lycklig den moder som Herren framför andra samtida så besökte att hon födde ett barn jämbördigt med de mer högättade, ja, bättre än somliga, och med ögonen och i själva verket fann synen som visats henne vara sann till sin gestalt. Men detta skall jag säga på annat ställe. 6. Kejsaren intog under sitt första fälttåg staden Buschuch. Under det andra angrep han de daner som gjort uppror mot honom och skyndade till Slesvig. När han såg att hans fiender också där med vapen hade besatt diket, som anlagts till fäderneslandets försvar, och porten som kallas Wieglesdor, övervann han, på råd av hertig Bernhardus och min morfar Henrik och min morfar greve Henrik, tappert alla dessa befästningar. På detta tåg höjdes för första gången ett ont gyckelrop mot prästerna, och det bevaras i dag av onda människor. Det är mycket beklagligt att när något gott som de rättfärdiga funnit varit i bruk en kort tid, förkastas det genast av den största mängden som något alltför avskyvärt. Men det som misshagar Gud och drar människan till att förtjäna straffet för sin skuld, det lär hon sig och befäster det liksom genom att idissla. Även om många gör sina gyckelord utan allvar, utför de dem dock ingalunda utan syndens fläck. Kejsaren byggde en borg (urbs) i dessa trakter och befäste den med en besättning. Den ovan nämnde biskop Brun dog den 9 mars, och Erp, prost i Bremen, vigdes genom ärkebiskop Aetheldagus förbön. I dessa tider föddes jag, den 25 juli, i juli månad. ## bok III, kap. 7 (MGH s. 104–106) (maskinöversättning) 7. (5.) I det niohundrasjuttiosjätte året efter Herrens människoblivande flydde Henrik, bajrarnas hertig, berövad sitt ämbete och kyrkans gemenskap, till Böhmen. Kejsaren angrep honom där med en stark här, då han uppehöll sig hos hertig Bolizlavus, men uträttade där ingenting alls mot någon av dem, utan förlorade genom en list av en av Bolizlavus krigare en stor skara bajrare, som kom dit till hans hjälp och hade slagit läger vid borgen (urbs) Pilisini, på följande sätt. När kvällen kom badade bajrarna och åtnjöt ingen trygghet genom vakter; och se, fienden kom i brynja och slog ned dem, nakna som de var, när de sprang emot honom i tälten och på de grönskande ängarna, och vände glad och oskadd tillbaka med allt byte. Men när kejsaren hörde om nederlaget för så många män och att ingen väg till återtåg stod öppen för honom, kom han raka vägen till sin stad (civitas), som kallas Camma, och följande år underkuvade han den nämnde hertigen, som flytt till Passau. Året därpå anklagades hertig H., greve Ekbertus och biskop Henrik inför kejsaren, tillfångatogs i Magdeburg och dömdes till lång landsflykt. greve, tappert alla dessa befästningar. På detta tåg höjdes för första gången ett ont gyckelrop mot prästerna, och det bevaras i dag av onda människor. Det är mycket beklagligt att när något gott som de rättfärdiga funnit varit i bruk en kort tid, förkastas det genast av den största mängden som något alltför avskyvärt. Men det som misshagar Gud och drar människan till att förtjäna straffet för sin skuld, det lär hon sig och befäster det liksom genom att idissla. Ty även om många gör sina gyckelord utan allvar, utför de dem dock ingalunda utan syndens fläck. Kejsaren byggde en borg i dessa trakter och befäste den med en besättning. Den ovan nämnde biskop Brun dog den 9 mars, och Erp, prost i Bremen, vigdes genom ärkebiskop Ateldagus förbön. I dessa tider föddes jag, den 25 juli, i juli månad. 7. I det niohundrasjuttiosjätte året efter Herrens människoblivande flydde Henrik, bajrarnas hertig, berövad sitt ämbete och kyrkans gemenskap, till Böhmen. Kejsaren angrep honom där med en stark här, då han uppehöll sig hos hertig Bolizlavus, men uträttade där ingenting alls mot någon av dem, utan förlorade genom en list av en av Bolizlavus krigare en stor skara bajrare, som kom dit till hans hjälp och hade slagit läger vid borgen Plisini, på följande sätt. När kvällen kom badade bajrarna och åtnjöt ingen trygghet genom vakter; och se, fienden kom i brynja och slog ned dem, nakna som de var, när de sprang emot honom i tälten och på de grönskande ängarna, och vände glad och oskadd tillbaka med allt byte. Men när kejsaren hörde om ett så stort nederlag för så många män och att ingen väg till återtåg stod öppen för honom, kom han raka vägen till sin stad, som kallas Camma, och följande år underkuvade han den nämnde hertigen, som flytt till Passau. Året därpå anklagades hertig Henrik, greve Ekbertus och biskop Henrik inför kejsaren, tillfångatogs i Magdeburg och dömdes till lång landsflykt. 8. (6.) Därefter förberedde kejsaren med all iver sitt fälttåg mot Lothar, karolingernas kung, som med en stark här hade dristat sig att anfalla palatset i Aachen och kungasätet, som alltid hörde till vårt välde, och att märka det som sitt genom att vända örnen. Denna står på husets östra sida, och det var sed hos alla som innehade denna plats att vända den mot sina riken. Kejsaren förföljde honom, som snabbt drog bort, och allt härjades och förtärdes av eld ända till staden Paris. På detta tåg, då många var hårt ansatta av sjukdom, dog Brun, greve av Harneburg, en krigare lovvärd i allt, den 30 november. Kejsaren vände därifrån tillbaka med segerns ära och injagade så stor skräck hos fienderna att de aldrig sedan vågade börja något sådant; och de fick betala igen all den skam som de tidigare tillfogat de våra. Under tiden lämnade Augsburgs kyrkas herde Othelricus, prästernas ädelsten, världen i det femtionde året av sin vigning och mottog den 4 juli frukten av sitt fromma arbete, då Kristus belönade honom. Men Henrik, som efterträdde honom, satt bara en kort tid, som jag senare skall förklara. ## bok III, kap. 9 (MGH s. 106–108) (maskinöversättning) 9. (7.) Greve Gero anklagades inför kejsaren av Waldo och tillfångatogs på den plats som kallas Sumeringe på uppmaning av ärkebiskop Aethelbertus och markgreve (marchio) Thiedricus, och han anförtroddes i säkert förvar åt min fader och min farbror. Sedan alla rikets furstar sammankallats till Magdeburg, drabbade dessa samman genom dom i envig på en ö, och Waldo, som två gånger sårats i nacken, förföljde fienden ännu ivrigare och slog honom med ett väldigt hugg i huvudet och fällde honom. Men när greve Gero tillfrågades av honom om han kunde ha kämpat mer, tvingades 8. Därefter förberedde kejsaren med all iver sitt fälttåg mot Lothar, karolingernas kung, som med en stark här hade dristat sig att anfalla palatset i Aachen och kungasätet, som hörde till vårt välde, och att märka det som sitt genom att vända örnen. Denna står på husets östra sida, och det var sed hos alla dem som innehade denna plats att vända den mot sina riken. Kejsaren förföljde honom, som snabbt drog bort, och allt härjades och förtärdes av eld ända till staden Paris. På detta tåg, då många var hårt ansatta av sjukdom, dog Brun, greve av Harneburg, en krigare lovvärd i allt, den 30 november. Kejsaren vände därifrån tillbaka med segerns ära och injagade så stor skräck hos fienderna att de aldrig sedan vågade börja något sådant; och de fick betala igen all den skam som de tidigare tillfogat de våra. Under tiden lämnade Augsburgs kyrkas herde, den helige Odelricus, prästernas ädelsten, världen i det femtionde året av sin vigning och mottog den 4 juli frukten av sitt fromma arbete, då Kristus belönade honom. Men Henrik, som efterträdde honom, satt bara en kort tid, som jag senare skall förklara. 9. Greve Gero anklagades inför kejsaren av Waldo och tillfångatogs på den plats som kallas Sumeringe på uppmaning av ärkebiskop Atelbertus och markgreve Didericus, och han anförtroddes i säkert förvar åt min fader och min farbror. Sedan alla rikets furstar sammankallats till Magdeburg, drabbade dessa två samman genom dom i envig på en ö; Waldo, som två gånger sårats i nacken, förföljde fienden ännu ivrigare och slog honom med ett väldigt hugg i huvudet och fällde honom. Men när greve Gero tillfrågades av honom om han kunde ha kämpat mer, tvingades han bekänna, vilket är, att han redan hade gett upp, bekänna [oklart]. Då steg Waldo upp ur vattnet, lade av sig vapnen och vederkvicktes, och föll död baklänges. Då befalldes det genom domarnas beslut och kejsarens röst att Gero skulle halshuggas av en bödel den 11 augusti. Denna kamp behagade ingen utom ärkebiskop Aethelbertus och markgreve Thiedricus; och kejsaren tillrättavisades av Otto, bajrarnas hertig, Liudulfus son, som kom samma dag, och av greve Bertoldus, för att en så stor man någonsin skulle ha dömts för en så ringa sak. Det behagar mig att med få ord framställa förtjänsten hos fader Liudulfus av Corvey, för vilken Gud, då han mödade sig mycket med vakor och fastor, värdigades uppenbara mycket. På dagen för den nämnda kampen, när han i gryningen ödmjukt och gudfruktigt, som han alltid brukade, firade mässa, såg han greve Geros huvud över altaret, och när denna mässa var slut sjöng han en annan för de döda, och sedan han lagt av sig de prästerliga kläderna gick han under tystnad ut, samlade bröderna, tillkännagav hans död och bad ödmjukt att man skulle hålla gemensam bön för honom. Men halshuggningen skedde just vid solnedgången. ## bok III, kap. 10 (MGH s. 108) (maskinöversättning) 10. Till hans minne byggde hans syster Tetta och hans hustru Aethela ett kloster på den plats som kallas Eleslevo, där han själv vilar, och ... överlämnade [oklart] del av hela sitt arv åt Gud och hans älskade förelöpare, och de bekräftade detta genom privilegium och kejserligt påbud på det villkoret att det abbotsdöme som där fritt inrättats skulle stå under kejsarens och hans efterträdares makt och beskydd. Den nämnde grevens kropp hittades efter tre år, när hans maka lades bredvid den, hel tillsammans med kläderna. Medan den nämnde Otto då hade härskat i sex år, kom kung Lothar med sin son och storslagna gåvor till honom, gjorde honom till lags och vann fast hans vänskap. Och detta år begav sig vår kejsare till Italien och besökte, ack! aldrig mer dessa trakter. ## bok III, kap. 11 (MGH s. 108–110) (maskinöversättning) 11. (8.) Därefter for den nämnde biskopen Aethelbertus, medan kejsaren redan uppehöll sig i Rom, i det trettonde året av sin vigning, omkring och undervisade och konfirmerade sina egna och biskop Gisilerus redan hade gett upp. Då steg Waldo upp ur vattnet, lade av sig vapnen och vederkvicktes, och föll död baklänges. Då befalldes det genom domarnas beslut och kejsarens röst att Gero skulle halshuggas av en bödel den 11 augusti. Denna kamp behagade ingen utom ärkebiskop Atelbertus och markgreve Didericus. Kejsaren tillrättavisades också av Otto, bajrarnas hertig, Luidolfus son, som kom samma dag, och av greve Bertoldus, för att en så stor man någonsin skulle ha dömts för en så ringa sak. Det behagar mig att med få ord framställa förtjänsten hos Ludolfus, abbot i Nya Corvey, för vilken Gud, då han mödade sig mycket med vakor och fastor, värdigades uppenbara mycket. På dagen för den nämnda kampen, när han i gryningen ödmjukt och gudfruktigt, som han alltid brukade, firade mässa, såg han greve Geros huvud över altaret, och när denna mässa var slut sjöng han en annan för de döda, och sedan han lagt av sig de prästerliga kläderna gick han under tystnad ut, samlade bröderna, tillkännagav hans död och bad ödmjukt att man skulle hålla gemensam bön för honom. Men halshuggningen skedde just vid solnedgången. 10. Till hans minne byggde hans syster Tecta och hans hustru Athela ett kloster på den plats som kallas Aleslove, där han själv vilar, och överlämnade tiondedelen av hela sitt arv åt Gud och hans älskade förelöpare, och de bekräftade detta genom privilegium och kejserligt påbud på det villkoret att det abbotsdöme som där fritt inrättats skulle stå under kejsarens och hans efterträdares makt och beskydd. Den nämnde grevens kropp hittades efter tre år, när hans maka lades bredvid den, hel tillsammans med kläderna. Medan den nämnde Otto hade härskat i sex år, kom kung Lothar med sin son och storslagna gåvor till honom, gjorde honom till lags och vann fast hans vänskap. Detta år begav sig vår kejsare till Italien och besökte, ack! aldrig mer dessa trakter. 11. Därefter for den nämnde biskopen Athelbertus, medan kejsaren redan uppehöll sig i Rom, i det trettonde året av sin vigning, omkring och undervisade och konfirmerade sina egna, och genomreste också biskop Gisilerus, eftersom denne då var hos biskop Gisilerus, eftersom denne då var hos kejsaren, stift (diocesis), och firade den 19 juni mässa i Merseburg och tillbringade den följande natten glad hos Hemuzo, en vördnadsvärd lekman, i Chruvati; men när han steg upp nästa dag, klagade han sorgset över svår huvudvärk, och ändå red han bort; och när han, i avsikt att bege sig till Frekenlevo, hade passerat godset (villa) Cirmini, skulle han, sakta glidande av hästen, ha fallit till marken, om inte hans män snabbt hade stöttat honom. Han lades på en matta, och sedan allt som prästerna skulle säga hade fullgjorts, gick han troget bort till Kristus den 20 juni. Hans kropp fördes till Ivikansten, kläddes i prästerlig skrud och fördes med fartyg ända till Magdeburg, och sedan den under tårar mottagits av medbröderna och särskilt av munkarna, jordfästes den av den framstående biskopen av den heliga kyrkan i Halberstadt, Hilliwardus, med bistånd av den vördnadsvärde abboten Hardingus, mitt i kyrkan framför apostlarna Filippus och Jakobs altare. Läsare, se med hur stor omsorg han vakade över de hjordar som var honom underställda! Ofta kom han i nattens tystnad till den helige Johannes döparens och den helige Mauritius fårahus, med endast två följeslagare, och såg oväntat efter hur medbröderna samlades till ottesången eller vilka som stannade kvar i sovsalen; och om det var väl, tackade han Gud, men om inte, tillrättavisade han de skyldiga med välförtjänt tuktan. ## bok III, kap. 12 (MGH s. 110–112) (maskinöversättning) 12. Men prästerskapet och folket, förvirrade av en så stor faders död, valde gemensamt Ohtricus, en medbroder som då troget tjänade kejsaren, till herre och ärkebiskop, fastän den nämnde förmannen (archimandrita), medan han ännu levde och var vid god hälsa, offentligt hade förutsagt för många av dem att detta på intet sätt kunde ske. Ty eftersom biskopen och Ohtricus aldrig kom överens till sinnelaget, ville denne, sedan han väl utbildat en stor skara medbröder och gäster, eftersom han var skolans lärare, hellre gå bort än stanna kvar i klostret. När kejsaren med möda utverkade hos ärkebiskopen tillåtelse för honom att tjäna sig, kejsaren, stift, och firade den 19 juni mässa i Merseburg. Den följande natten tillbringade han glad hos Hamezo, en vördnadsvärd lekman, i Erderwate; men när han steg upp nästa dag, klagade han sorgset över svår huvudvärk, och ändå red han bort; och när han, i avsikt att bege sig till Frekenlove, hade passerat godset Cirmini, skulle han, sakta glidande av hästen, ha fallit till marken, om inte hans män snabbt hade stöttat honom. Han lades på en matta, och sedan allt som prästerna skulle säga hade fullgjorts, gick han troget bort till Kristus den 20 juni. Hans kropp fördes till Givikensten, kläddes i prästerlig skrud och fördes med fartyg ända till Magdeburg och mottogs under tårar av medbröderna och särskilt av munkarna. Den jordfästes av den framstående biskopen av den heliga kyrkan i Halberstadt, Hildiwardus, med bistånd av den vördnadsvärde abboten Hartwigus, mitt i kyrkan framför apostlarna Filippus och Jakobs altare. Läsare, se med hur stor omsorg han vakade över de hjordar som var honom underställda! Ofta kom han i nattens tystnad till den helige Johannes döparens och den helige Mauritius fårahus, med endast två följeslagare, och såg oväntat efter hur bröderna samlades till ottesången eller vilka som stannade kvar i sovsalen; och om det var väl, tackade han Gud, men om inte, tillrättavisade han de skyldiga med välförtjänt tuktan. 12. Men prästerskapet och folket, förvirrade av en så stor faders död, valde gemensamt Ochtricus, hans medbroder som då troget tjänade kejsaren, till herre och ärkebiskop, fastän den nämnde förmannen, medan han ännu levde och var vid god hälsa, offentligt hade förutsagt för många av dem att detta på intet sätt kunde ske. Ty eftersom biskopen och Ochtricus aldrig kom överens till sinnelaget, ville denne, sedan han väl utbildat en stor skara medbröder och gäster, eftersom han var skolans lärare, hellre gå därifrån än stanna kvar i klostret. När kejsaren med möda utverkade hos ärkebiskopen tillåtelse för honom att tjäna sig, hände det på den heliga uppståndelsens dag att biskopen, redo för mässan, medan subdiakonen, som seden är, höll det heliga korset framför honom, omfattade det med båda händerna och under strida tårar bad att Ohtricus och Ico aldrig skulle få inneha hans säte. Sedan den gudomliga tjänsten helt fullgjorts och han satt vid bordet, tillkännagav han öppet för alla närvarande att de nämnda aldrig skulle efterträda honom. Men hur detta hade uppenbarats för honom, yppade han inte, och ingen har någonsin kunnat meddela mig det. Efter sin död bekräftade han också i en dröm för sin käre Walterdus, som också kallades Dodico, så som denne själv berättade för mig som sant, med följande ord att allt det skulle fullbordas som han i livet hade förutsagt i denna sak. Denne såg, liggande i sin säng i själsligt hänryckningstillstånd, ärkebiskopen stå vid kyrkans södra dörr, som vetter mot kyrkogården, och denne, som liksom ville bege sig till Rom med sin stav, förebrådde honom med dessa ord: ”Min Dodico, varför vill du ge min ära åt en annan?” Denne svarade honom: ”Kan du inte, käraste herre, i min sorgsna dräkt se inte min vilja utan endast min lydnad?” Härpå fortsatte ärkebiskopen och sade: ”Du skall veta för visso att Ohtricus aldrig skall inneha mitt säte.” ## bok III, kap. 13 (MGH s. 112–114) (maskinöversättning) 13. Men hela prästerskapet och folket sände, som jag ovan nämnt, sedan valet fullbordats, Ekkihardus, som kallades den röde (Rufus), i sällskap med andra bröder och krigare, för att meddela kejsaren detta och påminna honom om hans löften. När de på sin färd nådde de delar av Italien där kejsaren då uppehöll sig, bad de om Gisilerus stöd, som då hade mycket stort inflytande hos kejsaren, och yppade för honom sin beskickningsärende i hemlighet. Han lovade dem trofast förbön, och han beviljades av alla den närmaste välvilja i allt [osäker tolkning]. Ty när han hade låtit det han hört droppa in i kejsarens öron, kastade han sig ödmjukt för hans fötter och bad om den utlovade och länge efterlängtade lönen för långt arbete, och med Guds samtycke utverkade han den genast. När han gick ut, tillfrågades han av sändebuden, och särskilt av Ohtericus, som fast hade anförtrott sig åt hans trofasthet, om han kommit någon vart med det som anförtrotts honom; han svarade att han i detta knappt kunde hjälpa sina egna behov. Sedan alla stormän och särskilt de romerska domarna, för vilka allt alltid är till salu, mutats med pengar, hände det på den heliga uppståndelsens dag att biskopen, redo för mässan, medan subdiakonen, som seden är, höll det heliga korset, omfattade det med båda händerna och under strida tårar bad att Ochtricus och Leo aldrig skulle få inneha hans säte. Sedan den gudomliga tjänsten helt utförts och han satt vid bordet, tillkännagav han öppet för alla närvarande att de nämnda aldrig skulle efterträda honom. Men hur detta hade uppenbarats för honom, yppade han inte. Efter sin död bekräftade han också i en dröm för sin käre Waltardus, som också kallades Dodico, så som denne själv berättade för mig som sant, med följande ord att allt det skulle fullbordas som han i livet hade förutsagt i denna sak. Denne såg, liggande i sin säng i själsligt hänryckningstillstånd, ärkebiskopen stå vid kyrkans södra dörr, som vetter mot kyrkogården, och denne, som liksom ville bege sig till Rom med sin stav, förebrådde honom med dessa ord: ”Min Dodico, varför vill du ge min ära åt en annan?” Denne svarade honom och sade: ”Kan du inte, käraste herre, i min sorgsna dräkt se inte min vilja utan endast min lydnad?” Härpå fortsatte ärkebiskopen och sade: ”Du skall veta för visso att Ochtricus aldrig skall inneha mitt säte.” 13. Men hela prästerskapet och folket sände, som vi ovan nämnt, sedan valet fullbordats, Ekkihardus, som kallades den röde, i sällskap med andra bröder och krigare, för att meddela kejsaren detta och påminna honom om hans löften. När de på sin färd nådde de delar av Italien där kejsaren då uppehöll sig, bad de om Gisilerus stöd, som då hade mycket stort inflytande hos kejsaren, och yppade för honom sin beskickningsärende i hemlighet. Han lovade dem trofast förbön, och han beviljades av alla den närmaste välvilja i allt [osäker tolkning]. Ty när han hade låtit det han hört droppa in i kejsarens öron, kastade han sig ödmjukt för hans fötter och bad om den utlovade och länge efterlängtade lönen för långt arbete, och med Guds samtycke utverkade han den genast. När han gick ut, tillfrågades han av sändebuden, och särskilt av Ochtricus, som fast hade anförtrott sig åt hans trofasthet, om han kommit någon vart med det som anförtrotts honom; han svarade att han i detta knappt kunde hjälpa sina egna behov. Sedan alla stormän och särskilt de romerska domarna, för vilka allt är till salu, mutats med pengar, övervägde han först i hemlighet hur han på något sätt skulle komma till ärke- hur han på något sätt skulle komma till ärkebiskopsämbetet, och därefter bad han öppet och ihärdigt om hjälp av herr påven Benedikt den sjunde, som kallades så efter antalet föregående namnar, och denne lovade också att den, om den kunde ges med hela senatens råd, skulle vara beredd för honom från hans sida. ## bok III, kap. 14 (MGH s. 114) (maskinöversättning) 14. Ett allmänt koncilium hölls i Rom; de visaste kom samman, och Jeremias profetia uppfylldes: Hur har guldet förmörkats, den bästa färgen förvandlats, och så vidare. Ty när domarna tillfrågades av påven (apostolicus) om det var tillåtet att befordra Gisilerus till ärkebiskopsämbetet, eftersom han då inte hade något fast säte, utan hittills hade saknat det som han innehaft och som orättmätigt, som han alltid klagade, tagits ifrån honom av biskop Hildiwardus: då försäkrade de med ord och exempel att han med rätt och skäl kunde erhålla detta med kanonisk myndighet, och överträdde därmed Davids förmaningar: Döm rätt, ni människors barn; och detta: En mutad domare kan inte urskilja det sanna. Läsare, tro mig, det förtryter och skämmer mig, som står långt under dem, att med ord framställa det som dessa inte ville avstå från trots nuvarande och kommande skam. Merseburg, som dittills hade härskat fritt, underställdes kyrkan i Halberstadt, sedan biskopssätet förstörts, och Gisilerus, inte dess herde utan dess lejda dräng, som alltid strävade efter större ting, fick det han önskat den 10 september, utan att minnas ordspråket: Ju högre steget, desto tyngre blir fallet. Visst hade han, om han hade velat stanna kvar i den vård som anförtrotts honom, med kejsarens hjälp kunnat undanröja varje hinder som någonsin stod honom emot i något, och skaffa sig själv och sina efterträdare stor trygghet och överflöd av allt. Men eftersom Guds domar är dolda för människorna, men aldrig orättfärdiga, tillskriver jag det inte honom ensam, utan våra gemensamma synder, åt vilka allt motigt som händer de inhemska med rätta tillskrivs. ## bok III, kap. 15 (MGH s. 114–116) (maskinöversättning) 15. Men Ohtricus kom sedan till Benevento och blev sjuk. Som min medbroder vid namn Huswardus berättade för mig, såg han Aethelleken, en gång vår prost (prepositus), men då död, stå bredvid sig och på avstånd räcka honom den helige Mauritius spannmål ärkebiskopsämbetet, och därefter bad han öppet och ihärdigt om hjälp av herr påven Benedikt den sjunde, som kallades så efter antalet föregående namnar, och denne lovade också att den, om den kunde ges med hela senatens råd, skulle vara beredd för honom från hans sida. 14. Ett allmänt koncilium hölls i Rom; de visaste kom samman, och Jeremias profetia uppfylldes: Hur har guldet förmörkats, den bästa färgen förvandlats, och så vidare. Ty när domarna tillfrågades av påven om det var tillåtet att befordra Gisilerus till ärkebiskopsämbetet, eftersom han då inte hade något fast säte, utan hittills hade saknat det som han innehaft och som orättmätigt, som han alltid klagade, tagits ifrån honom av biskop Hildiwardus: då försäkrade de med ord och exempel att han med rätt och skäl kunde erhålla detta med apostolisk eller kanonisk myndighet, och överträdde därmed Davids förmaningar: Döm rätt, ni människors barn; och detta: En mutad domare kan inte urskilja det sanna. Läsare, tro mig, det förtryter och skämmer mig, som står långt under dem, att med ord framställa det som dessa inte ville avstå från trots nuvarande och kommande skam. Merseburg, som dittills hade härskat fritt, underställdes kyrkan i Halberstadt, sedan biskopssätet förstörts, och Gisilerus, inte dess herde utan dess lejda dräng, som alltid strävade efter större ting, fick det han önskat den 10 april, utan att minnas ordspråket: Ju högre steget, desto tyngre blir fallet. Visst hade han, om han hade velat stanna kvar i den vård som anförtrotts honom, med kejsarens hjälp kunnat undanröja varje hinder som någonsin stod honom emot i något, och skaffa sig själv och sina efterträdare stor trygghet och överflöd av allt. Men eftersom Guds domar är dolda för människorna, men aldrig orättfärdiga, tillskriver jag det inte honom ensam, utan våra gemensamma synder, åt vilka, de inhemska, allt motigt som händer med rätta tillskrivs. 15. Men Ochtricus kom sedan till Benevento och blev sjuk. Som min medbroder vid namn Huswardus berättade för mig, såg han Athelleken, en gång vår prost, men då död, stå bredvid sig och på avstånd räcka honom den helige Mauritius spannmål räcka honom. Förskräckt av en sådan syn sade han: ”Ser du något, broder?” och sedan han i ordning framlagt allt för honom, sade han: ”Ve mig, eländige och syndare, att jag någonsin av ärelystnad övergav mitt kloster och min lydnad! Och om den gudomliga givmildheten värdigas skänka mig någon hälsa, kommer jag hit som en ödmjuk bedjande och går aldrig härifrån.” Sedan han sagt detta, överväldigades han av en svårare sjukdom och dog efter få dagar i den nämnda staden den 7 oktober och begravdes där, och lämnade ingen efter sig som var hans like i visdom och vältalighet. ## bok III, kap. 16 (MGH s. 116–118) (maskinöversättning) 16. (9.) Men Gisilerus fick tillåtelse av kejsaren och kom till Magdeburg den 30 november i sällskap med Thiedricus, biskop av kyrkan i Metz. Denne var kejsarens vän och mycket kär för honom, och en av de mutade, som fick tusen talenter guld och silver av ärkebiskopen för att förmörka sanningen. När han på kejsarens befallning skämtsamt välsignades av denne till ottesången, sade någon till honom: ”Må Gud mätta dig i framtiden, du som vi alla här inte kan mätta med guld.” Då delades allt som förut hörde till vår kyrka eländigt upp, på samma sätt som en slavisk familj, som efter att ha anklagats skingras genom att säljas. Den del av vårt biskopsdöme som låg mellan floderna Saale, Elstra och Mulde och områdena Plisni, Vedu och Tuchurini gavs tillsammans med godsen Passini och Piscini åt Frithericus, biskop av Zeitz. Åt Wolcoldus, biskop av kyrkan i Meissen, överläts den del, med de tillhörande godsen Wissepuig och Lostatawa, som hör till östra Gutizi och avgränsas av floderna Caminici och Elbe; men själv behöll han nio borgar (urbes), vars namn är dessa: Scudici, Cotug, Vurcin, Bigni, Ilburg, Dibni, räcka honom. Förskräckt av en sådan syn sade han: ”Ser du något, broder?” och sedan han i ordning framlagt allt för honom, sade han: ”Ve mig, eländige och syndare, att jag någonsin av ärelystnad övergav mitt kloster och min lydnad! Och om den gudomliga givmildheten värdigas skänka mig någon hälsa, skall jag komma dit som en ödmjuk bedjande och aldrig gå därifrån.” Sedan han sagt detta, överväldigades han av en svårare sjukdom och dog efter få dagar i den nämnda staden den 7 oktober och begravdes där, och lämnade ingen efter sig som var hans like i visdom och vältalighet. 16. Men Gisilerus fick tillåtelse av kejsaren och kom till Magdeburg den 30 november i sällskap med Didericus, biskop av kyrkan i Metz. Denne var kejsarens vän och mycket kär för honom, och en av de mutade, som fick tusen talenter guld och silver av ärkebiskopen för att förmörka sanningen. När han på kejsarens befallning skämtsamt välsignades av denne till ottesången, sade någon till honom: ”Må Gud mätta dig i framtiden, du som vi alla här inte kan mätta med guld.” Då delades allt som förut hörde till vår kyrka eländigt upp, på samma sätt som en slavisk familj, som efter att ha anklagats skingras genom att säljas. Den del av vårt biskopsdöme som låg mellan floderna Saale, Elstra och Mulde och områdena Plisni, Vedu och Tuchurini gavs tillsammans med godsen Passini och Piscini åt Fredericus, biskop av Zeitz. Åt Folcoldus, biskop av kyrkan i Meissen, överläts den del, med de tillhörande godsen Wissepuig och Lostatawa, som hör till östra Gutizi och avgränsas av floderna Caminizi och Elbe; men själv behöll han nio borgar, vars namn är dessa: Scudici, Cotug, Wurcin, Bichni, Ilburg, Dibni, Pauc, Pauc, Liubanici och Gezerisca. De påbud som innehöll kungliga eller kejserliga gåvor brände han antingen upp i eld eller lät dem, med ändrat namn, skrivas över på sin egen kyrka. Trälarna (mancipia) och allt det som skulle ha hört till Merseburg skingrade han med avsikt, för att det aldrig skulle samlas igen; han inrättade där ett abbotsdöme och satte Ohtradus, en vördnadsvärd munk från Sankt Johannes, över det, och efter honom insatte han Heimo från samma kloster. Men läsare, se vad som följde på denna förstörelse! ## bok III, kap. 17 (MGH s. 118–120) (maskinöversättning) 17. (10.) De folk som efter att ha antagit kristendomen tjänat kungar och kejsare som skattskyldiga, grep, tyngda av hertig Thiedricus högmod, i enig förmätenhet till vapen. Detta uppenbarades för min fader greve Sigifridus, innan det skedde, på följande sätt. Han såg i en dröm luften sammandragen av ett tätt moln, och när han i förundran frågade vad detta var, hörde han en röst som sade följande: ”Nu skall denna förutsägelse fullbordas: Gud låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” Detta brott bröt också först ut den 29 juni, då besättningen i Havelberg nedgjordes och biskopsstolen där förstördes. Men sedan tre dagar förflutit, angrep slavernas sammansvurna skara biskopsdömet Brandenburg, som inrättats trettio år före det i Magdeburg, när man redan ringde till prim, sedan dess tredje biskop Wolcmerus flytt dessförinnan, och dess försvarare Thiedricus och krigarna med nöd undkommit samma dag. Prästerskapet där tillfångatogs, och Dodilo, detta sätes andre biskop, som strypts av sina egna och då legat begravd i tre år, grävdes upp ur graven och plundrades, medan hans kropp och prästerliga skrud ännu var hela, av de giriga hundarna och lades sedan vårdslöst tillbaka; kyrkans hela skatt fördes bort och mångas blod utgöts jämmerligen. I stället för Kristus och hans fiskare, den vördnadsvärde Petrus, dyrkades olika former av demoniskt kätteri Luibanici och Geserisca. De påbud som innehöll kungliga eller kejserliga gåvor brände han antingen upp i eld eller lät dem, med ändrat namn, skrivas över på sin egen kyrka. Trälarna och allt det som skulle ha hört till Merseburg skingrade han med avsikt, för att det aldrig skulle samlas igen; han inrättade där ett abbotsdöme och satte Hotradus, en vördnadsvärd munk från Sankt Johannes, över det, och efter honom insatte han Heimo från samma kloster. Men läsare, se vad som följde på denna förstörelse! 17. De folk som efter att ha antagit kristendomen tjänat kungar och kejsare som skattskyldiga, grep, tyngda av hertig Didericus högmod, i enig förmätenhet till vapen. Detta uppenbarades för min fader greve Sigefridus, innan det skedde, på följande sätt. Han såg i en dröm luften sammandragen av ett tätt moln, och när han i förundran frågade vad detta var, hörde han en röst som sade följande: ”Nu skall denna förutsägelse fullbordas: Herren låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” Detta brott bröt också först ut den 29 juni, då besättningen i Havelberg nedgjordes och biskopsstolen där förstördes. Men sedan tre dagar förflutit, angrep slavernas sammansvurna skara biskopsdömet Brandenburg, som inrättats trettio år före det i Magdeburg, när man redan ringde till prim, sedan dess tredje biskop Folcmarus flytt dessförinnan, och dess försvarare Didericus och krigarna med nöd undkommit samma dag. Prästerskapet där tillfångatogs, och Dodilo, detta sätes andre biskop, som strypts av sina egna och då legat begravd i tre år, grävdes upp ur graven och plundrades, medan hans kropp och hans prästerliga skrud ännu var hela, av de giriga hundarna och lades sedan vårdslöst tillbaka; kyrkans hela skatt fördes bort och mångas blod utgöts jämmerligen. I stället för Kristus och hans fiskare, den vördnadsvärde Petrus, dyrkades därefter en mångfaldig demo- en mångfaldig dyrkan därefter, och denna beklagliga förändring prisades inte bara av hedningarna utan också av de kristna. ## bok III, kap. 18 (MGH s. 120) (maskinöversättning) 18. (11.) I dessa tider intogs och plundrades kyrkan i Zeitz av böhmarnas här under hertig Dedi, sedan Hugo, dess förste biskop, då jagats på flykten därifrån. Och sedan de därefter ödelagt den helige martyren Laurentius kloster, beläget i borgen (urbs) som kallas Calwo, förföljde de de våra som flyende hjortar; ty våra brott ingav oss fruktan och dem ett starkt mod. Mistui, obodriternas hertig, brände och ödelade Hamburg, där det en gång var ett biskopssäte. Men må hela kristenhetens fromhet ge akt på vilka under Kristus där verkade från himlen. En gyllene högra hand kom från de himmelska sätena, sänkte sig ned mitt i branden med utspärrade fingrar och vände, i allas åsyn, fylld tillbaka. Detta förundrade hären, över detta häpnade Mistuwoi och blev förskräckt. Och detta meddelade mig Avico, då hans kaplan och sedan min andlige broder. Men jag resonerade med honom så: att de heligas reliker, som genom gudomlig försyn förts vägen upp till himlen, hade farit bort och skrämt och jagat fienderna på flykten. Därefter blev Mystuwoi vansinnig och hölls i bojor; och när han doppades i vigvatten, sade han: ”Den helige Laurentius bränner mig!” och innan han blev befriad dog han jämmerligen. ## bok III, kap. 19 (MGH s. 120–122) (maskinöversättning) 19. Sedan alla borgar och gods då ödelagts genom plundring och brand ända till vattnet som kallas Tongera, samlades av slaverna mer än trettio legioner fotfolk och ryttare, som inte tvekade att då, utan någon skada, med sina gudars hjälp ödelägga allt som återstod, med trumpetare gående före. Detta förblev inte dolt för de våra. Biskoparna Gisilerus och Hilliwardus samlades med markgreve Thiedricus och de övriga grevarna kätteri, och beklagligt nog prisades denna förändring inte bara av hedningarna utan också av de kristna. 18. I dessa tider intogs och plundrades kyrkan i Zeitz av böhmarnas här under hertig Dedo, sedan Hugo, dess förste biskop, då jagats på flykten därifrån. Men sedan de därefter ödelagt den helige martyren Laurentius kloster, beläget i borgen som kallas Calwo, förföljde de de våra som flyende hjortar; ty våra brott ingav oss fruktan och dem ett starkt mod. Mistowi, obodriternas hertig, brände och ödelade Hamburg, där det en gång var ett biskopssäte. Men må hela kristenhetens fromhet ge akt på vilket under Kristus där verkade från himlen. En gyllene högra hand kom från de himmelska sätena, sänkte sig ned mitt i branden med utspärrade fingrar och vände, i allas åsyn, fylld tillbaka. Detta förundrade hären, över detta häpnade Mistowi och blev förskräckt. Detta meddelade mig också Avico, då hans kaplan och sedan min andlige broder. Men jag resonerade med honom så: att de heligas reliker, som genom gudomlig försyn förts vägen upp till himlen, hade farit bort och skrämt fienderna. Därefter blev Mistowi vansinnig och hölls i bojor; och när han doppades i vigvatten, sade han: ”Den helige Laurentius bränner!” och innan han blev befriad dog han jämmerligen. 19. Sedan alla borgar och gods då ödelagts genom plundring och brand ända till vattnet som kallas Tongera, vände sig [osäker tolkning] av slaverna mer än trettio legioner fotfolk och ryttare dit, som inte tvekade att då, utan någon skada, med sina gudars hjälp ödelägga allt som återstod, med trumpetare gående före. Detta förblev inte dolt för de våra. Biskoparna Gisilerus och Hildiwardus samlades med markgreve Didericus och de övriga grevarna, Ricdagus, Ricdagus, Hodo och Binizo, Frithericus, Dudo och min fader Sigifridus och flera andra; och när lördagens dag först grydde, hörde de alla mässa, stärkte kropp och själ med det himmelska sakramentet och bröt förtröstansfullt in på fienderna som kom emot dem och nedgjorde dem, medan några få flydde upp på en kulle. Gud, underbar i alla sina verk, prisades av segrarna, och läraren Paulus sanningsenliga ord bekräftades: Det finns ingen klokhet, ingen styrka och inget råd mot Herren. De övergavs som förut dristat sig att förakta Gud och som i sin dårskap satt avgudar gjorda med händer och helt tomma framför sin skapare. När natten då närmade sig och de våra slog läger på avstånd, kom de som jag ovan nämnt, ack!, i hemlighet undan. Men alla de våra, utom tre, vände glada tillbaka nästa dag, under jubel från alla som de mötte eller fann hemma. ## bok III, kap. 20 (MGH s. 122–124) (maskinöversättning) 20. (12.) Under tiden styrde kejsaren det romerska riket så att han behöll allt det som förut hade hört till hans fader och tappert stod emot saracenerna som angrep hans besittningar och jagade dem långt bort från sina gränser. När kejsaren fick veta att Kalabrien led stort våld genom grekernas täta infall och saracenernas plundring, kallade han till förstärkning av sin här bajrarna och alemannerna, som är starka i åren [osäker tolkning]. Själv skyndade han med hertig Otto, sin broder Liudulfus son, till staden Taranto, som danaerna (Danai) redan hade intagit och befäst med en besättning, och han angrep den tappert och betvingade den på kort tid. Då han också strävade efter att övervinna saracenerna, som med en stark här härjade hans besittningar, sände han dit försiktiga spejare, som skulle ge säkra uppgifter om fienderna. Först jagade han dem på flykten, besegrade, när de var inneslutna i en viss stad, och sedan angrep han dem tappert när de ställt upp sig på fältet, nedgjorde en otalig mängd av dem och hoppades att de var helt besegrade. Men de samlades oväntat och gick endräktigt mot de våra Hodo och Binizo, Fredericus, Dudo och min fader Sigifridus och tillsammans med flera andra; och när lördagens dag först grydde, hörde de alla mässa, stärkte kropp och själ med det himmelska sakramentet, och bröt därför förtröstansfullt in på fienderna som kom emot dem och nedgjorde dem, medan några få flydde upp på en kulle. Gud, underbar i alla sina verk, prisades av segrarna, och läraren Paulus sanningsenliga ord bekräftades: Det finns ingen klokhet, det finns ingen styrka och inget råd mot Herren. De övergavs som förut dristat sig att förakta Gud och som i sin dårskap satt avgudar gjorda med händer och helt tomma framför sin skapare. När natten då närmade sig och de våra slog läger på avstånd, kom de som jag ovan nämnt, ack!, i hemlighet undan. Men alla de våra, utom tre, vände glada tillbaka nästa dag, under jubel från alla som de mötte eller fann hemma. 20. Under tiden styrde kejsaren det romerska riket så att han behöll allt det som förut hade hört till hans fader och tappert stod emot saracenerna som angrep hans besittningar och jagade dem långt bort från sina gränser. När kejsaren fick veta att Kalabrien led stort våld genom grekernas täta infall och saracenernas plundring, kallade han till förstärkning av sin här bajrarna och alemannerna, som är starka i vapen. Själv skyndade han med hertig Otto, sin broder Liudolfus son, till staden Taranto, som danaerna redan hade intagit och befäst med en besättning, och han angrep den tappert och betvingade den på kort tid. Då han också strävade efter att övervinna saracenerna, som med en stark här härjade hans besittningar, sände han dit försiktiga spejare, som skulle ge säkra uppgifter om fienderna. Först jagade han dem på flykten, besegrade, när de var inneslutna i en viss stad, och sedan nedgjorde han dem, när de ställt upp sig på fältet till hans undergång, en otalig mängd, och hoppades att de var helt besegrade. Men de samlades oväntat och gick endräktigt mot de våra och endräktigt mot de våra och nedgjorde dem efter kort motstånd, ack!, den 13 juli ... lansbäraren (lancifer) Richarius och hertig Udo, min moders morbror, och grevarna Thietmarus, Becelinus, Gevehardus, Gunterius, Ecelinus och hans broder Becelinus med Burchardus och Dedi och Conradus och andra otaliga, vars namn Gud må känna. ## bok III, kap. 21 (MGH s. 124–126) (maskinöversättning) 21. Men kejsaren flydde med den nämnde Otto och de övriga och kom till havet, och då han på avstånd såg ett fartyg, av det slag som kallas salandria, skyndade han dit på juden Calonimus häst. Men fartyget for förbi och vägrade ta upp honom. Han sökte då skydd vid stranden och fann juden ännu stående där och ängsligt avvaktande hur det skulle gå för hans älskade herre. Och när han såg fienderna närma sig, frågade han sorgset denne vad som någonsin skulle bli av honom, och då han märkte att denne hade en vän bland dem, vars hjälp han kunde hoppas på, sprang han åter med hästen som följeslagare ut i havet och styrde mot den andra salandria som följde efter, och sedan han blivit igenkänd endast av sin krigare Henrik, som på slaviska kallas Zolunta, togs han ombord och placerades i bädden hos fartygets herre, och när han till sist också blivit igenkänd av denne, tillfrågades han om han var kejsaren. Sedan han länge försökt dölja detta, bekände han till sist: ”Jag är det”, sade han, ”som genom mina synder, som har förtjänat det, har kommit i detta elände. Men hör noga vad vi nu gemensamt bör göra. Jag har nu, eländig som jag är, förlorat de bästa ur mitt rike, och på grund av denna smärtans udd kan och vill jag varken beträda dessa länder eller någonsin se deras vänner. Låt oss bara fara till staden Rossano, där min maka väntar på min ankomst, och låt oss ta med oss alla de outsägliga pengar som jag har tillsammans med henne och besöka er kejsare, nämligen min broder, som, hoppas jag, är en säker vän i mina nöd- nedgjorde dem efter kort motstånd, ack!, den 13 juli lansbäraren Richarius, hertig Udo, min moders morbror, och grevarna Thietmarus, Becelinus, Geverhardus, Gunterus, Ezilinus och hans broder Becelinus med Burghardus och Dedo och Conradus och andra otaliga, vars namn Gud må känna. 21. Men kejsaren flydde med den nämnde Otto och de övriga och kom till havet, och då han på avstånd såg ett fartyg, av det slag som kallas salandria, skyndade han dit på juden Calonimus häst. Men fartyget for förbi och vägrade ta upp honom. Han sökte då skydd vid stranden och fann juden ännu stående där och ängsligt avvaktande hur det skulle gå för hans älskade herre. Och när han såg fienderna närma sig, frågade han sorgset denne vad som någonsin skulle ske, och då han märkte att denne hade en vän bland dem, vars hjälp han kunde hoppas på, sprang han åter med hästen som följeslagare ut i havet och styrde mot den andra salandria som följde efter, och sedan han blivit igenkänd endast av sin krigare Henrik, som på slaviska kallas Zolunta, togs han ombord och placerades i bädden hos fartygets herre, och när han till sist också blivit igenkänd av denne, tillfrågades han om han var kejsaren. Sedan han länge försökt dölja detta, bekände han till sist: ”Jag är det”, sade han, ”som genom mina synder, som har förtjänat det, har kommit i detta elände. Men hör noga vad vi nu gemensamt bör göra. Jag har nu, eländig som jag är, förlorat de bästa ur mitt rike, och på grund av denna smärtans udd kan och vill jag varken beträda dessa länder eller någonsin se deras vänner. Låt oss bara fara till staden Rossano, där min maka väntar på min ankomst, och låt oss ta med oss alla de oändliga pengar som jag har tillsammans med henne och besöka er kejsare, nämligen min broder, som, hoppas jag, är en säker vän i mina nödlägen.” -lägen.” Fartygets föreståndare, förtjust över dessa ljuva samtal, samtyckte, och skyndade dag och natt att nå den överenskomna platsen. När de närmade sig den, sändes han med de två namnen i förväg på kejsarens befallning och kallade på kejsarinnan och den ovan nämnde biskopen Thiedricus, som var hos henne, med många packdjur, lastade liksom med pengar. ## bok III, kap. 22 (MGH s. 126) (maskinöversättning) 22. Men när grekerna först såg kejsarinnan komma ut ur den nämnda staden med så stora gåvor, kastade de ankar och tog ombord biskop Thiedricus med några få. Men på biskopens begäran lade kejsaren av sig de enkla kläderna och tog på sig bättre, och förlitande sig på sina krafter och sin simkonst sprang han, när han stod i fören, snabbt i havet. När en av de omkringstående grekerna dristade sig att gripa tag i hans kläder och hålla honom kvar, genomborrades han av Liuppos svärd, en framstående krigares, och föll baklänges. Dessa flydde till andra sidan av fartyget, men de våra följde oskadda kejsaren i de fartyg i vilka de kom dit, medan han väntade på dem i strandens trygghet och ville uppfylla de utlovade belöningarna åt danaerna med stora gåvor. Men dessa, mycket förskräckta och utan tilltro till löftena, for bort och återvände till sina fädernegränser; och de som alltid genom list hade besegrat alla folk, kände sig då bedragna med samma konst. Med hur stor glädje kejsaren togs emot av de närvarande och sedan av dem som kom dit, förmår jag inte förklara. ## bok III, kap. 23 (MGH s. 126–128) (maskinöversättning) 23. (13.) Men för att du, käraste läsare, skall bli säker i allt, skall jag kort meddela vad en salandria är och varför den kom fram vid denna tid. Det är, som jag tidigare sagt, ett fartyg av förunderlig längd och snabbhet, som på båda sidor har två rader åror och hundrafemtio sjömän. Detta namn hade två fartyg gemensamt, som på basileus Nikeforos befallning for till Kalabrien för att driva in tribut. Fastän detta land i synnerhet tjänar det romerska riket, betalar det dock frivilligt varje år en guldskuld till konstantinopolitanerna, för att inte lida något men av grekerna. Men kejsaren förenade med sig dessa, när de kom och förde med sig en eld som inte kan släckas med något utom ättika, och sände dem till havs för att bränna saracenernas fartyg för- Fartygets föreståndare, förtjust över dessa ljuva samtal, samtyckte, och skyndade dag och natt att nå den överenskomna platsen. När han närmade sig den, sändes han med de två namnen i förväg av kejsaren och kallade på kejsarinnan och den ovan nämnde biskopen Theodericus, som var hos henne, med många packdjur, lastade liksom med pengar. 22. Men när grekerna först såg kejsarinnan komma ut ur den nämnda staden med så stora gåvor, kastade de ankar och tog ombord biskop Theodericus med några få. Men på biskopens begäran lade kejsaren av sig de enkla kläderna och tog på sig bättre, och förlitande sig på sina krafter och sin simkonst sprang han, när han stod i fören, snabbt i havet. När en av de omkringstående grekerna dristade sig att gripa tag i hans kläder och hålla honom kvar, genomborrades han av Luippos svärd, en framstående krigares, och föll baklänges. Dessa flydde till andra sidan av fartyget, men de våra följde oskadda kejsaren i de fartyg i vilka de kom dit, medan han väntade på dem i strandens trygghet och ville uppfylla de utlovade belöningarna åt danaerna med stora gåvor. Men dessa, mycket förskräckta och utan tilltro till löftena, for bort och återvände till sina fädernegränser; och de som alltid genom list hade besegrat alla folk, kände sig då bedragna med samma konst. Med hur stor glädje kejsaren togs emot av de närvarande och sedan av dem som kom dit, förmår jag inte förklara. 23. Men för att du, käraste läsare, skall bli säker i allt, skall jag kort meddela vad en salandria är och varför den kom fram vid denna tid. Det är, som jag tidigare sagt, ett fartyg av förunderlig längd och snabbhet, och på båda sidor har det två rader åror och hundrafemtio sjömän. Detta namn hade två fartyg gemensamt, som på basileus Nikeforos befallning for till Kalabrien för att driva in tribut. Fastän detta land i synnerhet tjänar det romerska riket, betalar det dock varje år frivilligt en guldskuld till konstantinopolitanerna, för att de inte skall lida något men av grekerna. Men kejsaren förenade med sig dessa, när de kom och förde med sig en eld som inte kan släckas med något utom ättika, och sände dem, som förts dit, till havs för att bränna saracenernas fartyg. Det ena av dem vägrade, som jag tidigare sagt, att ta upp honom när han var besegrad, antingen för att man inte kände igen honom eller av fruktan för den förföljande fienden; men det andra, som tog upp honom på Henrik tillskyndan, lämnade honom, som jag tidigare sagt, ifrån sig mot sin vilja. ## bok III, kap. 24 (MGH s. 128) (maskinöversättning) 24. (14.) Sedan jag nu en liten stund vikit av, har jag i sinnet att fullfölja det jag börjat. Alla våra furstar kom, när de fått veta om ett så bedrövligt rykte, sorgsna samman och bad genom en brevbärare med enig bön om att få se honom. När kejsaren hörde deras sändebud, samtyckte han med längtande sinne. En sammankomst (conventus) sattes ut i staden Verona, och hela furstestånden kallades dit, för att man där skulle behandla många nödvändiga ting. Endast hertig Bernhardus vände om mitt på vägen; ty en av hans borgar . . ., som kejsaren hade befäst mot danerna med byggnadsverk och besättning, hade åter genom list intagits av dem, och sedan dess försvarare nedgjorts, bränts. I det niohundraåttiotredje året efter Herrens människoblivande höll kejsaren ett möte (placitum) i Verona, och Henrik den yngre befriades från landsflykten och blev bajrarnas hertig. Och detta år gjorde slaverna endräktigt motstånd mot kejsaren och markgreve Thiedricus. Och kejsarens son valdes av alla till herre. ## bok III, kap. 25 (MGH s. 128–130) (maskinöversättning) 25. (14.) Efter få dagar skildes de åt och sade ett sista farväl; ty kejsaren, sedan han kommit till Rom och lämnat sin vördnadsvärda moder kvar i staden Pavia, blev svårt sjuk, och när han kände att slutet var nära, delade han alla sina pengar i fyra delar: en gav han åt kyrkorna, den andra åt de fattiga, den tredje åt sin älskade syster Mathildis, som, en from tjänarinna åt Kristus, innehade abbotsdömet i Quedlinburg, den fjärde åt sina sorgsna tjänare och krigare. Och sedan han avlagt bikt på latin inför påven och de övriga medbiskoparna och prästerna och av dem fått den önskade förlåtelsen, rycktes han bort ur detta liv den 7 december; och han anförtroddes åt jorden där ingången till paradiset, i öster, till den helige Petrus hus står öppen för alla trogna, och där en bild av Herren, hedersamt formad, stående välsignar alla som kommer. Ja, i medvetande om det mänskliga ödet förda. Det ena av dem vägrade, som jag tidigare sagt, att ta upp honom när han var besegrad, antingen för att man inte kände igen honom eller av fruktan för den förföljande fienden; men det andra, som tog upp honom på Henrik tillskyndan, lämnade honom, som jag tidigare sagt, ifrån sig mot sin vilja. 24. Sedan jag nu en liten stund vikit av, har jag i sinnet att fullfölja det jag börjat. Alla våra furstar kom, när de fått veta om ett så bedrövligt rykte, sorgsna samman och bad genom en brevbärare med enig bön om att få se honom. När kejsaren hörde deras sändebud, samtyckte han med längtande sinne. En sammankomst sattes ut i staden Verona, och hela furstestånden kallades dit, för att man där skulle behandla många nödvändiga ting. Endast hertig Bernhardus vände om mitt på vägen; ty en av hans borgar, som kejsaren hade befäst mot danerna med byggnadsverk och besättning, hade åter genom list intagits av dem och, sedan dess försvarare nedgjorts, bränts. I det niohundraåttiotredje året efter Herrens människoblivande höll kejsaren ett möte i Verona, och Henrik den yngre befriades från landsflykten och blev bajrarnas hertig. Och detta år gjorde slaverna endräktigt motstånd mot kejsaren och markgreve Didericus. Kejsarens son valdes av alla till herre. 25. Efter få dagar skildes de åt och sade ett sista farväl; ty kejsaren, sedan han kommit till Rom och lämnat sin vördnadsvärda moder Adelheid kvar i staden Pavia, blev svårt sjuk och kände att slutet var nära, och han delade alla sina pengar i fyra delar: den första gav han åt kyrkorna, den andra åt de fattiga, den tredje åt sin älskade syster Machthildis, som, en from tjänarinna åt Kristus, innehade abbotsdömet i Quidelingaburg, den fjärde åt sina sorgsna tjänare och krigare. Och sedan han alltså avlagt bikt på latin inför påven och de övriga medbiskoparna och prästerna och av dem fått den önskade förlåtelsen, rycktes han bort ur detta liv den 7 december; men han anförtroddes åt jorden där ingången till paradiset, i öster, till den helige Petrus hus står öppen för alla trogna, och där en bild av Herren, hedersamt formad, stående välsignar också dem som kommer. Ja, i medvetande om det mänsk- och i stort behov av förlåtelse, bönfaller jag ödmjukt himlens och jordens Gud och Herre att han nådigt förlåter allt som någonsin här har syndats mot min kyrka, och för välgärningarna ger hundrafalt, och med den makt som mig oförtjänt givits förlåter jag, och jag ber dig, min efterträdare, enträget att du alltid av hjärtat ger honom den förlåtelse som ingen skall nekas i sina sista stunder. ## bok III, kap. 26 (MGH s. 130) (maskinöversättning) 26. (15.) Hans berömde son, som fötts åt honom i skogen som kallas Ketil, vigdes till kung i Aachen på nästa juldag av Iohannes, ärkebiskop av Ravenna, och av Willigisus av Mainz, och när denna förrättning fullgjorts, kom snart ett sändebud med det sorgliga budskapet och störde så stor glädje. En outsäglig smärta rörde mångas hjärtan; man klagade över den bortryckta dygden, som den bräckliga och tvivlande människan mycket ofta förföljer när den är oskadd. Han satt i två gånger fem solår efter sin faders död, rikets och väldets beskyddare, fruktansvärd för alla fiender och en ointaglig mur för de hjordar som anförtrotts honom. Folkets ängsliga mening vacklade i så stora ting, men den gudomliga majestätets barmhärtighet befäste den snart. Hertig Henrik släpptes ur förvaringen i Utrecht, och den späde kungen togs av honom, för att uppfostras eller för att degraderas, från Warinus, ärkebiskop av Köln, åt vars fasta trohet han hade anförtrotts av den nämnde kejsaren. Nu reglar jag den tredje bokens följd med den hårda bommen av vår tredje kejsares beklagliga död, och med glad penna skall jag försöka öppna den milda godhetens visshet, varmed han utestängde all tvetydighet. ## bok IV, inledning (MGH s. 130–133) (maskinöversättning) BOK IV. 1. (1.) I det niohundraåttiofjärde året efter Herrens människoblivande kom fru kejsarinnan Theophanu, moder till den tredje Otto och, ack!, den siste i denna ordning, slagen av det fruktansvärda sårets nyhet och sin ende sons frånvaro, till kejsarinnan Adelheid i staden Pavia och togs emot med stor sorg och lindrades med kärleksfull tröst. Men den nämnde hertigen, med den vördnadsvärde biskopen Poppo, -liga ödet och i stort behov av förlåtelse, bönfaller jag ödmjukt himlens och jordens Gud och Herre att han nådigt förlåter allt som någonsin här har syndats mot min kyrka, och för välgärningarna ger hundra, och med den makt som mig oförtjänt givits förlåter jag, och jag ber enträget min efterträdare att du alltid av hjärtat ger honom den förlåtelse som ingen skall nekas i sina sista stunder. 26. Hans berömde son, som fötts åt honom i skogen som kallas Ketil, vigdes till kung i Aachen på nästa juldag av Iohannes, ärkebiskop av Ravenna, och av Willigus av Mainz, och när denna förrättning fullgjorts, kom snart ett sändebud med det sorgliga budskapet och störde så stor glädje. En outsäglig smärta rörde mångas hjärtan; man klagade över den bortryckta dygden, som den bräckliga och tvivlande människan mycket ofta förföljer när den är oskadd. Han satt i två gånger fem solår efter sin faders död, rikets och väldets beskyddare, fruktansvärd för alla fiender och en ointaglig mur för de hjordar som anförtrotts honom. Folkets ängsliga mening vacklade i så stora ting, men den gudomliga godhetens mildhet befäste den snart. Bajrarnas hertig Henrik släpptes ur förvaringen i Utrecht, och den späde kungen togs av honom, för att uppfostras eller för att degraderas, från Warinus, ärkebiskop av Köln, åt vars fasta trohet han hade anförtrotts av kejsaren. Nu reglar jag den tredje bokens följd med den hårda bommen av vår tredje kejsares beklagliga död, och med glad penna skall jag försöka öppna den milda godhetens visshet, varmed han utestängde all tvetydighet. Här slutar den tredje boken. Här börjar den fjärde boken, om kejsar Otto den tredje. 1. I det niohundraåttiofjärde året efter Herrens människoblivande kom fru kejsarinnan Theophanu, moder till den tredje Otto och, ack!, den siste i denna ordning, slagen av det fruktansvärda sårets nyhet och sin ende sons frånvaro, till kejsarinnan Adelheid i staden Pavia och togs emot med stor sorg och lindrades med kärleksfull tröst. Men den nämnde hertigen, med den vördnadsvärde biskopen Poppo, under vars uppsikt han länge hade hållits, och med den enögde greve Ekbertus, kom till Köln och tog som laglig beskyddare (patronus) emot kungen från ärkebiskop Warinus, som jag tidigare sagt, och vann fast hans hjälp tillsammans med alla som han kunde vinna för sin ynnest. Sedan allt ordnats som det behagade honom, kom hertigen med dem till Corvey och försmådde där att ta emot grevarna Thiedricus och Sicco, medbröder, som barfota bad om förlåtelse. Dessa tog detta illa och gick bort, och strävade med all sinnets kraft efter att dra bort sina fränder och vänner från hertigens tjänst. När han ville fira palmsöndagens högtid i Magdeburg, bad och befallde han alla furstar i den regionen att komma samman dit, och överlade om hur de skulle underkasta sig hans makt och upphöja honom till rikets höjd. Till detta råd samtyckte den största delen av stormännen med den listen att den först skulle be om tillåtelse av sin herre kungen, åt vilken den hade svurit, och sedan i säkerhet tjäna den nye kungen. Men somliga gick bort i förtrytelse över honom och överlade med dold slughet om hur detta aldrig skulle ske. 2. (2.) Därifrån drog Henrik vidare och firade den närmaste påsken med festlig glädje i Quedlinburg. Dit samlades rikets stora stormannaskap, och till somliga som inte ville komma dit sändes ett sändebud för att noga utforska allt. Vid denna högtid kallades han offentligt kung av sina anhängare och upphöjdes med gudomliga lovsånger. Hit strömmade hertigarna Miseco och Mistui och Bolizlou med andra otaliga och lovade med eder att hädanefter ge honom hjälp som kung och herre. Många av dessa, som av gudsfruktan inte dristade sig att bryta sin tro, drog sig så småningom undan och skyndade till staden (civitas) Hesleburg, dit deras bundsförvanter, som nu öppet sammansvurit sig mot hertigen, kom samman. Deras namn är dessa. Från öster dessa grevar med hertig Bernhardus och markgreve Thiedricus: Ekkihardus, Biio, Esic, Bernwardus, greve och präst, Sifrith och hans biskopen Poppo, under vars uppsikt han länge hade hållits, och med den enögde greve Ekbertus, kom till Köln och tog som laglig beskyddare emot kung Otto från ärkebiskop Warinus, som jag tidigare sagt; han vann fast hans hjälp tillsammans med alla som han kunde vinna för sin ynnest. Sedan allt ordnats som det behagade honom, kom hertigen med dem till Corvey och försmådde där att ta emot grevarna Didericus och Sicco, bröder, som barfota bad om förlåtelse. Dessa tog detta illa och gick bort, och strävade med all sinnets kraft efter att dra bort sina fränder och vänner från hertigens tjänst. När han ville fira palmsöndagens högtid i Magdeburg, bad och befallde han alla furstar i den regionen att komma samman dit, och överlade om hur de skulle underkasta sig hans makt och upphöja honom till rikets höjd. Till detta råd samtyckte den största delen av stormännen med den listen att de först skulle be om tillåtelse av sin herre kungen, åt vilken de hade svurit, och sedan i säkerhet tjäna den nye kungen. Men somliga gick bort i förtrytelse över honom och överlade med dold slughet om hur detta aldrig skulle ske. ## bok IV, kap. 2 (MGH s. 133–134) (maskinöversättning) 2. Därifrån drog Henrik vidare och firade den närmaste påsken med festlig glädje i Quedlinburg. Dit samlades rikets stora stormannaskap, och till somliga som inte ville komma dit sändes ett sändebud för att noga utforska allt. Vid denna högtid kallades han offentligt kung av sina anhängare och upphöjdes med gudomliga lovsånger. Hit strömmade hertigarna Miseco och Mistui och Bolizlou med andra otaliga och lovade med eder att hädanefter ge honom hjälp som kung och herre. Många av dessa, som av gudsfruktan inte dristade sig att bryta sin tro, drog sig så småningom undan och skyndade till staden Hesleburg, dit deras bundsförvanter, som nu öppet sammansvurit sig mot hertigen, kom samman. Deras namn är dessa. Från öster dessa grevar med hertig Bernhardus och markgreve Didericus: Ekkihardus, Biio, Esic, Bernwardus, [greve] och präst, Sigefridus och hans son, Fredericus och hans son, Frithericus och Ciazo, bröder. Av landsmännen Thiedricus och Sibert, bröder, Hoico, Ekkihardus och Bezeco, bröder, Brunig och hans män, och den helige Martins krigare på ärkebiskop Willigisus befallning, till vilka en mycket stor mängd av de västliga slöt sig. ## bok IV, kap. 3 (MGH s. 134) (maskinöversättning) 3. När hertigen fick veta detta, lät han sina anhängare gå i nåd, rikt försedda med stora gåvor; men själv skyndade han med en stark skara till Werlu för att störa eller blidka denna sammansvärjning, och sände biskop Poppo för att försöka splittra eller försona sina motståndare. När denne fullföljde den påbörjade färden och fann fienderna samlade och redan beredda att angripa hertigen, slöt han med möda en ömsesidig fred på den plats som kallas Seusun, till en överenskommen dag. När hertigen, som genast drog till Bayern, antingen inte ville eller, på grund av hertig Henrik, som då genom den nämnde kejsarens gåva var satt över bajrarna och karantanerna (Carenti), inte kunde komma till den dagen, intog den fientliga vildheten greve Ekbertus borg (urbs), som kallas Ala; och sedan de genast förstört murarna, gick de in och rövade bort kejsarens dotter Ethelheida, som uppfostrades där, tillsammans med de stora mängder pengar som samlats där, och vände glada tillbaka. ## bok IV, kap. 4 (MGH s. 134–136) (maskinöversättning) 4. (3.) Men hertigen (dux), som hade vunnit alla bajrarnas biskopar och en del grevar (comites) över till sig, begav sig i förlitan på dessa bundsförvanter till frankernas gränser och slog sig ned på betesmarkerna som hörde till Bisinstidi för att tala med furstarna i den trakten. Dit kom då Willigisus, föreståndare för kyrkan i Mainz, med hertig Konrad och de övriga stormännen. Hertigen försökte på alla sätt han förmådde att förena dessa med sig och dem från det utlovade [oklart] bröderna. Men av landsmännen bröderna Didericus och Sibracht, Hoico, bröderna Ekkihardus och Betzeco, Bruninc och hans män, och även den helige Martins krigare på ärkebiskop Willigis befallning, och till dem höll sig en mycket stor mängd västerlänningar [osäker tolkning]. 3. När hertigen fick veta detta, lät han sina män gå i nåd, rikt försedda med stora gåvor; själv skyndade han med en stark styrka till Werlo för att störa eller blidka denna sammansvärjning, och sände biskop Poppo för att försöka splittra motståndarna eller försona dem. När denne fullföljde den resa han påbörjat, fann han fienderna samlade och redo att gå mot hertigen, och med knapp nöd slöt han ömsesidig fred på den plats som kallas Seuson, till en avtalad dag. Då hertigen, som genast begav sig till Bayern, antingen inte ville komma till den eller inte kunde för hertig Henriks skull, som då genom den nämnde kejsarens förläning stod över bajrarna och kärntnarna, intog den fientliga råheten greve Ekbertus borg (urbs), som kallas Ala; de förstörde genast murarna, trängde in och rövade bort Atelheida, kejsarens dotter, som uppfostrades där, tillsammans med en mycket stor mängd pengar som samlats där, och vände glada tillbaka. 4. Men hertigen, som hade vunnit alla bajrarnas biskopar och en del grevar över till sig, begav sig i förlitan på dessa bundsförvanter till frankernas gränser och slog sig ned på betesmarkerna som hörde till Bissinstide för att tala med furstarna i den trakten. Dit kom då Willigisus, föreståndare för kyrkan i Mainz, med hertig Konrad och de övriga stormännen. Hertigen försökte på alla sätt han förmådde att förena dessa med sig, men när han av deras enhälliga svar förstod att de så länge de levde aldrig skulle avvika från den trohet de med eder lovat sin kung, nödgades han av fruktan för en kommande strid att med eder bekräfta att han den 29 juni (III. Kal. Iulii) skulle komma till den plats som kallas Rara och återlämna gossen till hans moder och till dem. Då vände var och en hem till sitt, med sinnet delat mellan glädje och sorg. ## bok IV, kap. 5 (MGH s. 136) (maskinöversättning) 5. (4.) Därefter begav sig Henrik med sina män till Bolizlavus, böhmarnas hertig, som i alla hans behov alltid var redo, och sedan han mottagits av honom med heder, leddes han med dennes här från hans gränser genom områdena (pagi) Niseni och Deleminci ända till Mogelini. Och därifrån begav han sig med de våra, som gick honom till mötes, till Medeburun. Men Wagio, en krigare (miles) hos Bolizlavus, böhmarnas hertig, som följde Henrik med hären, talade, när han på återvägen kom till Misni, några ord med invånarna där och begärde genom en mellanhand att Frithericus, vän och följesman till markgreve Rigdagus, som då vistades i Merseburg, skulle komma till kyrkan som låg utanför borgen och tala med honom. När denne gick ut, stängdes porten efter honom, och Ricdagus, samma borgs väktare och en berömd krigare, dräptes svekfullt av dessa vid floden som kallas Tribisa. Men den nämnda borgen befästes snart med en besättning av Bolizlavus och tog snabbt emot honom som herre och invånare. ## bok IV, kap. 6 (MGH s. 136–138) (maskinöversättning) 6. (5.) Av honom fördrevs biskop (antistes) Wolcoldus på det ombytliga folkets anstiftan, och han kom till ärkebiskop Willigisus och mottogs välvilligt av honom. Ty denne biskop hade fostrat honom som en son och, när han vigdes för de östliga trakterna, omsorgsfullt anbefallt honom åt Otto II, vars lärare han hade varit, att hållas i hans ställe. Detta bar denne alltid i sinnet och erkände det med största ära, och särskilt då, när han själv hade behov av det; och han befallde med största eftertryck att han skulle försörjas i Erpesfordi, dit han själv önskade. Där nödgades han [oklart] av deras enhälliga svar, att de så länge de levde aldrig skulle avvika från troheten med eder, av fruktan för en kommande strid att med eder bekräfta att han den 29 juni skulle komma till den plats som kallas Rara och återlämna gossen till hans moder och till dem. Då vände var och en hem till sitt, med sinnet delat mellan glädje och sorg. 5. Därefter begav sig Henrik med sina män till Bolislaus, böhmarnas hertig, som i alla hans behov alltid var redo för honom, och sedan han mottagits av honom med heder, leddes han med hans här från hans gränser genom områdena Miseni och Deleminci ända till Mogelin. Därefter begav han sig med de våra, som gick honom till mötes, till Medeburun. Men Wagio, en krigare hos Bolizlavus, böhmarnas hertig, som följde Henrik med hären, talade, när han på återvägen kom till Misni, några ord med dess invånare och begärde genom en mellanhand att Fredericus, vän och följesman till markgreve Ricdagus, som då vistades i Merseburg, skulle komma till kyrkan som låg utanför borgen och tala med honom. När denne gick ut, stängdes porten efter honom, och Ricdagus, samma borgs väktare och en berömd krigare, dräptes svekfullt av dessa vid floden som kallas Tribisa. Men den nämnda borgen befästes snart med en besättning av Bolizlavus och tog snabbt emot honom som herre och invånare. 6. Av honom fördrevs biskop Folcoldus på det ombytliga folkets anstiftan, och han kom till ärkebiskop Willigisus och mottogs välvilligt av honom. Ty denne biskop hade fostrat honom som en son och, när han vigdes för de trakterna, omsorgsfullt anbefallt honom åt Otto II, vars lärare han hade varit, att hållas i hans ställe. Detta bar denne alltid i sinnet och erkände det med största ära, och särskilt då, när han själv hade behov av det; och han befallde med största eftertryck att han skulle försörjas i Erpesfordi, dit han själv önskade. Sedan han länge vistats där, efter att han länge vistats, återvände han efter den berömde markgreven Ricdagus död, då Ekkihardus efterträdde och Bolizlavus vände hem, till sitt eget säte. Och sedan han därefter fast hade vunnit Bolizlavus vänskap, firade han Herrens nattvard i Prag, och dagen därpå, som är långfredagen (parasceue), när han på rätt sätt firade åminnelsen av det gudomliga lidandet, drabbades han av slag (paralisis) och bars bort, och i denna sjukdom förblev han ända till detta livs slut, även om han för en tid återhämtade sig. Han satt 23 år och fördes ut ur detta köttets fängelse den 23 augusti (X. Kal. Sept.). I hans ställe vigdes Eid, en broder i vår kommunitet, en rättfärdig man av stor enfald, på uppmaning av ärkebiskop Gisillerus; om hans berömliga levnad skall jag, när tid blir, berätta mycket som är nyttigt till vår uppbyggelse, men nu håller jag fast vid det jag påbörjat. ## bok IV, kap. 7 (MGH s. 138–140) (maskinöversättning) 7. (6.) Under tiden skyndade kungens anhängare, som höll greve Willehelmus, hertigens alltför förtrogne, inne i Wimeri, dit sedan de fått veta om dennes ankomst, och sedan de samlats vid den by (villa) som kallas Iteri slog de läger, för att dagen därpå strida mot honom. När detta genast blev känt för hertigen, sände han dit ärkebiskop Gisillerus för att utforska deras vilja och, om det på något sätt kunde ske, befästa freden. När denne för de församlade äldre (seniores) yppade sitt sändebuds hemlighet, sades det av dem: om han ville återlämna deras kung och herre och inte behålla något av hans ting utom Merseburg, Walbizi och Frasu till den ovannämnda dagen, och bekräfta detta med trovärdiga eder, så skulle han då, sedan säkerheten å deras sida blivit stadfäst, få gå bort; men om inte, skulle ingen plats för att gå eller komma tillbaka stå öppen för honom så länge han levde. Vad mer? Allt vad de begärde fick de dagen därpå, och när de gick bort lät de honom fara till Merseburg, där hertiginnan (ductrix) Gisla satt sorgsen över hans långa frånvaro. Men han dryftade varje sak med sina trogna och förklarade sannfärdigt för sitt folk att han av fruktan för Gud och för fäderneslandets välfärd skulle avstå från sitt uppsåt; han tackade värdigt för deras hjälp och goda vilja och bad alla kärleksfullt att de skulle gå med honom till den avtalade dagen. efter den berömde markgreven Ricdagus död, då Ekkihardus efterträdde och Bolizlaus vände hem, återvände han till sitt säte och vann därefter fast Bolizlavus vänskap. När denne firade Herrens nattvard i Prag, och dagen därpå, som är långfredagen, på rätt sätt firade åminnelsen av Herrens lidande, drabbades han av slag och bars bort, och i denna sjukdom förblev han ända till livets slut, även om han för en tid tillfrisknade. Han satt tjugotre år och fördes den 23 augusti ut ur detta köttets fängelse. I hans ställe vigdes Eid, en broder i vår kommunitet, en rättfärdig man av stor enfald, på uppmaning av ärkebiskop Gisilerus; om hans berömliga levnad skall jag, när tid blir, berätta mycket som är nyttigt till vår uppbyggelse, men nu håller jag mig till det jag påbörjat. 7. Under tiden skyndade kungens anhängare, som höll greve Willehelmus, hertigens alltför förtrogne, inne i Wimeri, dit sedan de fått veta om hans ankomst, och sedan de samlats vid den by som kallas Iteri slog de läger, för att dagen därpå strida mot honom. När detta genast blev känt för hertigen, sände han dit ärkebiskop Gisilerus för att utforska deras vilja och, om det på något sätt kunde ske, befästa freden. När denne för de församlade äldre yppade sitt sändebuds hemlighet, sades det av dem: om han ville återlämna deras kung och herre och inte behålla något av hans ting utom Merseburg, Wallibiki och Frasu till den ovannämnda dagen, och bekräfta detta med trovärdiga eder, så skulle han då, sedan säkerheten å deras sida blivit stadfäst, få gå bort; men om inte, skulle ingen plats för att gå eller komma tillbaka stå öppen för honom så länge han levde. Vad mer? Allt vad de begärde fick de dagen därpå, och när de gick bort lät de honom fara till Merseburg, där hertiginnan Gisla satt sorgsen över hans långa frånvaro. Men han dryftade varje sak med sina trogna och bedömde sannfärdigt att han av fruktan för Gud och för fäderneslandets välfärd skulle avstå från sitt uppsåt; han tackade värdigt för deras hjälp och goda vilja och bad alla kärleksfullt att de skulle gå med honom till den avtalade dagen. 8. Man kom till Rara, kejsarinnorna, som i Pavia ödmjukt ända dittills hade väntat på gudomlig tröst, och alla furstar i kejsardömet och riket; och hertigens trogna löfte uppfylldes, sedan han givit alla som hörde till riket sin nåd och tillstånd att gå bort. En stjärna för den av Gud förutbestämde härskaren lyste klart mitt på dagen inför allas ögon. Lekmän och präster förenades i en samklang till Kristi lov [osäker tolkning], och de som tidigare stått emot blev ödmjuka, och den oeniga skaran samlades under ett herravälde. Kungen mottogs omsorgsfullt av sin moder och sin farmoder och anförtroddes åt greve Hoicos lärarskap. Fred befästes mellan kungen och hertigen fram till de ovannämnda ängarna vid Bisinstidi, där båda parter skulle göra sina anspråk. Men när de möttes, skildes de i ondo på de ondas anstiftan, och så förflöt en lång tid. Men mellan honom och den nämnde Henrik, som kallades den yngre, uppstod en stor strid; sedan den på greve Herimannus råd hade bilagts, förtjänade han som underkuvad kungens nåd och hertigdömet i Frankfurt. ## bok IV, kap. 9 (MGH s. 140–142) (maskinöversättning) 9. (7.) Den närmaste påskhögtiden firades av kungen i Quedlinburg, där fyra hertigar tjänade: Henrik vid bordet, Konrad i kammaren, Hecil i källaren, och Bernhardus stod över hästarna. Dit kom också Bolizlavus och Miseco med sina män, och sedan allt på rätt sätt genomförts, for de bort rikt försedda med gåvor. På den tiden gav Miseco sig själv åt kungen och skänkte honom, jämte andra gåvor, en kamel, och gjorde två härfärder (expeditiones) med honom. Under hans första regeringsår dog biskop Adwinus av Hildesheim den 1 december, och Osdagus, prost (prepositus) i samma kloster, efterträdde honom. Sedan denne suttit fem år och då avlidit, vigdes Gerdagus, som då var källarmästare (cellerarius). Och när denne under det tredje året efter sin vigning sökte sig till Rom för bönens skull och vände tillbaka, dog han den 7 december, och hans kropp, delad lem för lem, fördes i två skrin under sorg av hans följeslagare till hans kloster. Dessa två biskopar jordfäste ärkebiskop Gisillerus, som av en händelse kom dit. 8. Man kom till Rara, kejsarinnorna, som i Pavia ödmjukt ända dittills hade väntat på gudomlig tröst, och alla furstar i kejsardömet och riket; och hertigens trogna löfte uppfylldes, sedan han givit alla som hörde till riket sin nåd och tillstånd att gå bort. En stjärna för den av Gud förutbestämde härskaren lyste klart mitt på dagen inför allas ögon. Lekmän och präster förenades i en samklang till Kristi lov, och de som tidigare stått emot blev ödmjuka, och den oeniga skaran samlades under en herre. Kungen mottogs omsorgsfullt av sin farmoder och sin moder och anförtroddes åt greve Hoicos lärarskap. Fred befästes mellan kungen och hertigen fram till de ovannämnda ängarna vid Bissinstide, där båda parter skulle göra sina anspråk. Men när de möttes, skildes de i ondo på de ondas anstiftan, och så förflöt en lång tid. Men mellan honom och den nämnde Henrik, som kallades den yngre, uppstod en stor strid; sedan den på greve Heremannus råd hade bilagts, förtjänade han som underkuvad kungens nåd och hertigdömet i Frankfurt. 9. Den närmaste påskhögtiden firades av kungen i Quedlinburg, där fyra hertigar tjänade: Henrik vid bordet, Konrad i kammaren, Hezil i källaren, och Bernhardus stod över hästarna. Dit kom också Bolizlau och Miseco med sina män, och sedan allt på rätt sätt genomförts, for de bort rikt försedda med gåvor. På den tiden gav Miseco sig själv åt kungen och skänkte honom, jämte andra gåvor, en kamel, och gjorde två härfärder med honom. Under hans första regeringsår dog biskop Adwinus av Hildesheim den 1 december, och Osdagus, prost i samma kloster, efterträdde honom. Sedan denne suttit fem år och då avlidit, vigdes Gerdagus, som då var källarmästare. Men när denne under det tredje året efter sin vigning sökte sig till Rom för bönens skull och vände tillbaka, dog han den 7 december, och hans kropp, delad lem för lem, fördes i två skrin under sorg av hans följeslagare till hans kloster. Dessa två biskopar ärkebiskop Gisilerus, av en händelse Då vigdes Bernwardus, kungens lärare, sedan val förrättats. (8.) Kungen upphörde inte att ansätta slaverna med många hårda krig. Han besegrade också österlänningarna, som dristade sig att resa sig mot honom. På västra sidan strävade han att med våld och list övervinna mycket många som ofta grep till vapen och plundrade många. Det behövs inte att räkna upp hans pojkårs gärningar, och det synes långt att berätta vad han uträttade med kloka rådgivare. ## bok IV, kap. 10 (MGH s. 142–144) (maskinöversättning) 10. En komet som visade sig förebådade skador genom farsoter som skulle följa. Kejsaren, som nu blivit man, lade, som aposteln säger, bort det som hörde barnet till; och ständigt begråtande förstörelsen av kyrkan i Merseburg vände han med ivrig själsansträngning i sinnet hur den skulle kunna förnyas, och så länge han levde i kroppen strävade han efter att fullborda detta löfte på sin fromma moders förmaningar. Hon såg i sömnen detta, som Meinsuith senare berättade för mig, såsom hon hört det av henne själv. I nattens djupa tystnad visade sig för henne Kristi helige kämpe Laurentius med stympad högerarm och sade: Varför frågar du inte vem jag är? Och hon svarade: Jag vågar inte, min herre! Men han fortsatte och sade: Jag är – och gav sitt namn till känna. Det du nu själv ser på mig har din herre gjort, förledd av hans övertalning, genom vars skuld en stor mängd av Kristi utvalda är i oenighet. Därefter anförtrodde hon åt sin sons trohet att han, vare sig det kunde ske medan Gisillerus levde eller sedan han dött, skulle återställa biskopsdömet och så på den yttersta dagen föra sin faders själ till den eviga vilan. Hon var, fastän av det svaga könet, dock av måttfull tillförsikt och, vilket är sällsynt i Grekland, av utmärkt levnad, och hon vakade över sin sons rike med manlig vaksamhet, mild i allt mot de fromma men skrämmande och övervinnande de upproriska. Av sitt livs frukt offrade hon tionde åt Gud genom sina döttrar, den ena till Quedlinburg, vid namn Aethelheida, den andra till Gonnesheim, som heter Sophia. kom dit och jordfäste dem. Då vigdes Bernwardus, kungens lärare, sedan val förrättats. Kungen upphörde inte att ansätta slaverna med många hårda krig. Han besegrade också österlänningarna, som dristade sig att resa sig mot honom. På västra sidan strävade han att med våld och list övervinna mycket många som ofta grep till vapen och plundrade många. Det behövs inte att räkna upp hans pojkårs gärningar, och det synes långt att berätta vad han gjorde med kloka rådgivare. 10. En komet som visade sig förebådade skador genom farsot som skulle följa. Kejsaren, som nu blivit man, lade, som aposteln säger, bort det som hörde barnet till; och ständigt begråtande förstörelsen av kyrkan i Merseburg vände han med ivrig själsansträngning i sinnet hur den skulle kunna förnyas, och så länge han levde i kroppen strävade han efter att fullborda detta i enlighet med löftet på sin fromma moders förmaningar. Hon såg i sömnen detta, som Meinsuith senare berättade för mig, såsom hon hört det av henne själv. I nattens djupa tystnad visade sig för henne Kristi helige kämpe Laurentius med stympad högerarm och sade: Varför frågar du inte vem jag är? Och hon sade: Jag vågar inte, min herre! Men han fortsatte och sade: Jag är – och gav då sitt namn till känna. Det du nu ser på mig har din herre gjort, förledd av hans övertalning, genom vars skuld en stor mängd av Kristi utvalda är i oenighet. Efter dessa ord anförtrodde hon åt sin sons trohet att han, vare sig det kunde ske medan Gislerus levde eller sedan han dött, skulle återställa biskopsdömet och så på den yttersta dagen kalla tillbaka sin faders själ till den eviga vilan. Hon var, fastän av det svaga könet, dock av måttfull tillförsikt och, vilket är sällsynt i Grekland, av utmärkt levnad, och hon vakade över sin sons rike med manlig vaksamhet, mild i allt mot de fromma, skrämmande och övervinnande de upproriska. Av sitt livs frukt offrade hon tionde åt Gud genom sina döttrar, den ena till Quedlinburg, vid namn Athelheida, den andra till Gunesheim, som heter Sophia. 11. (9.) På den tiden var Miseco och Bolizlavus oense och skadade varandra mycket. Bolizlavus kallade till sin hjälp liutizerna (Liuticii), som alltid varit trogna mot hans föräldrar och honom själv; men Miseco bad den nämnda kejsarinnan om bistånd. Hon var då i Magdeburg och sände dit dess ärkebiskop Gisillerus och dessa grevar: Ekkihardus, Esico, Binizo, med min fader och hans namne, Bruno och Udo och många andra. De drog åstad med knappt fyra avdelningar (legiones) och kom till det område (pagus) som kallas Selpuli, och slog sig ned vid ett kärr över vilket en lång bro sträcker sig. Och se, i nattens tystnad undkom en av Willos följeslagare, som dagen innan hade ridit i förväg för att se till sitt gods (predium) och blivit tillfångatagen av böhmarna, och han förkunnade den hotande faran först för greve Binizo. Då reste sig de våra snabbt på hans varning och gjorde sig redo, och just i den annalkande gryningens skymning hörde de mässa, några stående och andra sittande till häst; och vid soluppgången gick de ut ur lägret, oroliga för utgången av den kommande striden. ## bok IV, kap. 12 (MGH s. 144–146) (maskinöversättning) 12. Då kom Bolizlavus med sina män i flockar den 13 juli (III. Id. Iulii), och sändebud skickades från båda håll. Och från Bolizlavus sida kom en krigare vid namn Slopan för att bese vår skara, och när han vänt tillbaka därifrån frågades han av sin herre hur denna här var beskaffad, om han kunde strida med den eller inte. Ty hans följesmän uppmanade honom att inte låta någon av de våra komma levande därifrån. Av honom gavs honom detta svar: Denna här är liten till antalet, men till sin beskaffenhet utmärkt, och den är helt av järn. Du kan strida med den; men om segern i dag tillfaller dig, kommer du att slås så ned att du på flykten knappt eller inte alls undkommer din fiende Miseco, som oavbrutet förföljer dig, och du skaffar dig sachsarna till fiende för evigt. Men om du blir besegrad, är det slut med dig själv och med hela det rike som tillhör dig. Ty det återstår inget hopp att stå emot, när fienden omringar dig från alla håll. Genom sådana tilltal hans raseri 11. På den tiden var Miseco och Bolizlau oense och skadade varandra mycket. Bolizlavus kallade till sin hjälp liutizerna, som alltid varit trogna mot hans föräldrar och honom själv; men Miseco bad den nämnda kejsarinnan om bistånd. Hon var då i Magdeburg och sände dit ärkebiskop Gisilerus och dessa grevar: Ekkihardus, Esico, Binizo, med min fader och hans namne, Bruno och Udo och många andra. De drog åstad med knappt fyra avdelningar och kom till det område som kallas Selpuli, och slog sig ned vid ett kärr över vilket en lång bro var utsträckt. Och se, i nattens tystnad undkom en av Willos följeslagare, som dagen innan hade ridit i förväg för att se till sitt gods och blivit tillfångatagen av böhmarna, och han förkunnade den hotande faran först för greve Binizo. Då reste sig de våra snabbt på hans varning och gjorde sig redo, och just i den annalkande gryningens skymning hörde de mässor, några stående och andra sittande till häst; och vid soluppgången gick de ut ur lägret, oroliga för utgången av den kommande striden. 12. Då kom Bolizlaus med sina män i flockar den 13 juli, och sändebud skickades från båda håll. Och från Bolizlaus sida kom en krigare vid namn Zlopan för att iaktta vår skara, och när han vänt tillbaka därifrån frågades han av sin herre hur denna här var beskaffad, om han kunde [strida] med den eller inte. Ty hans följesmän uppmanade honom att inte låta någon av de våra komma levande därifrån. Av honom svarades honom så: Denna här är liten till antalet, men till sin beskaffenhet utmärkt och helt av järn. Du kan strida med den; men om segern i dag tillfaller dig, kommer du att slås så ned att du på flykten knappt eller inte alls undkommer din fiende Miseco, som oavbrutet förföljer dig, och du skaffar dig sachsarna till fiender för evigt. Men om du blir besegrad, är det slut med dig själv och med hela det rike som tillhör dig. Ty det återstår inget hopp att stå emot, när fienden omringar dig från alla håll. Genom sådana ord stillades hans raseri, och sedan fred slutits, och sedan fred slutits talade han till våra furstar och bad att de, som hade kommit hit mot honom, ville gå med honom till Miseco och hjälpa honom hos Miseco att återfå det som var hans. Detta godkände de våra, och ärkebiskop Gisilerus drog med honom tillsammans med grevarna Ekkihardus, Esico och Binizo, medan alla de övriga vände hem i frid. När dagen redan led mot kväll togs vapnen från alla dessa, och snart, sedan det bekräftats med ed, gavs de tillbaka. Bolizlavus kom med de våra till Oder; ett sändebud sändes till Miseco för att säga att han hade dennes hjälpare i sin makt. Om han återlämnade det rike som tagits från honom, skulle han låta dem gå oskadda; men om inte, skulle han förgöra dem alla. Men Miseco svarade honom så: om kungen ville få sina män i behåll eller hämnas de förlorade, skulle han göra det; och om detta inte skedde, ville han för deras skull inte förlora något alls. När Bolizlavus fick höra detta, plundrade och brände han, sedan alla de våra skonats, allt han kunde i de omkringliggande orterna. ## bok IV, kap. 13 (MGH s. 146–148) (maskinöversättning) 13. När han vände tillbaka därifrån intog han en borg (urbs) vid namn ... och vann den jämte dess herre, utan att borgarna gjorde något motstånd, och gav honom åt liutizerna för att halshuggas. Utan dröjsmål frambars detta offer (hostia) inför borgen åt gudarna, deras beskyddare, och alla överlade om återfärden. Då visste Bolizlavus att de våra inte kunde komma oskadda hem från liutizernas sida utan honom, och dagen därpå i skymningen lät han dem fara, så som de blivit förmanade, i stor hast. När de nämnda fienderna fick veta detta, försökte de snart följa efter med en mycket stor mängd utvalda. Dem höll Bolizlavus med knapp nöd tillbaka med sådana ord: Ni som har kommit hit till min hjälp, se till att ni fullbordar detta goda som ni har påbörjat, och vet för visso att jag, så länge mitt liv varar, i dag inte tillåter att de som jag tagit i min trohet och låtit gå i god fred lider något ont. Det är för oss varken hedersamt eller klokt att vi, som hittills varit förtrogna vänner, nu blir uppenbara fiender. Jag vet att det råder stor fiendskap mellan er; och för att hämnas den kommer det för er tider som är mycket lämpligare än dessa. Stillade av dessa ord hölls liutizerna kvar av honom två dagar där, och sedan de då hälsat varandra och förnyat det gamla förbundet, skildes de åt. Och han talade till de våra och bad att de, som hade kommit hit mot honom, ville gå med honom till Miseco och hjälpa honom hos Miseco att återfå det som var hans. Detta godkände de våra, och ärkebiskop Gisilerus drog åstad med grevarna Ekkihardus, Esico och Binizo, medan alla de övriga vände hem i frid. När dagen redan led mot kväll togs [vapnen] från alla dessa, och snart, sedan det bekräftats med ed, gavs de tillbaka. Bolizlaus kom med de våra till Oder; ett sändebud sändes till Miseco för att säga att han hade dennes hjälpare i sin makt. Om han återlämnade det rike som tagits från honom, skulle han låta dem gå oskadda; men om inte, skulle han förgöra dem alla. Men Miseco svarade honom så: om kungen ville få sina män i behåll eller hämnas de förlorade, skulle han göra det; och om detta inte skedde, ville han för deras skull inte förlora något alls. När Bolizlaus hörde detta, plundrade och brände han, sedan alla de våra skonats, allt han kunde i de omkringliggande orterna. 13. När han vände tillbaka därifrån intog han en borg vid namn ... och vann den jämte dess herre, utan att borgarna gjorde något motstånd, och gav honom åt liutizerna för att halshuggas. Utan dröjsmål frambars detta offer inför [borgen] åt gudarna, deras beskyddare, och alla överlade om återfärden. Då visste Bolizlaus att de våra inte kunde komma oskadda hem från liutizernas sida utan honom, och dagen därpå i skymningen lät han dem fara, så som de blivit förmanade, i stor hast. När de nämnda fienderna fick veta detta, försökte snart en mycket stor mängd av dem att följa efter. Dem höll Bolizlaus med knapp nöd tillbaka med sådana ord: Ni som har kommit hit till min hjälp, se till att ni fullbordar detta goda som ni har påbörjat, och vet för visso att jag, så länge mitt liv varar, i dag inte tillåter att de som jag tagit i min trohet och låtit gå i god fred lider något ont. Det är för oss varken hedersamt eller klokt att vi, som hittills varit förtrogna vänner, nu blir uppenbara fiender. Jag vet att det råder stor fiendskap mellan er; men för att hämnas den kommer det för er tider som är mycket lämpligare än dessa. Stillade av dessa tilltal hölls liutizerna kvar av honom två dagar där, och sedan de då hälsat varandra och förnyat det gamla förbundet, skildes de åt. Men då de otro- då valde de otrogna tvåhundra krigare för att förfölja de våra, eftersom de var få. Detta meddelades snart de våra av en följesman till greve Hodo. Därför skyndade de i samma stund och kom, Gud vare tack, oskadda till Magdeburg, medan fienderna så mödade sig förgäves. ## bok IV, kap. 14 (MGH s. 148) (maskinöversättning) 14. (10.) När kejsarinnan först hörde detta, log hon åt deras framgång. Men eftersom föga om hennes utmärkta levnad har kommit till min kännedom, har jag därför ovan kortfattat redogjort för hennes omätliga ädelhet. Hon bebodde då de västliga trakterna, som med rätta kallas med detta namn, eftersom solen och all rättvisa jämte lydnad och ömsesidig kärlek där vänder sig mot nedgången. Natten är inget annat än jordens skugga, och allt detta som de infödda där gör är inget annat än synd. Här mödar sig heliga predikanter förgäves, här förmår kungar och andra furstar föga; rövare och förföljare av de rättfärdiga [osäker tolkning] härskar. Många helgons kroppar vilar i dessa trakter; men invånarna föraktar dem, som jag ser, i sin överträdelse. Men för att ingen skall anse mig vara den skumögde Crispinus lärjunge, tiger jag om dessa ting, eftersom jag inte tvivlar på att de för otillåtna förbindelsers och andra outsägliga listigheters skull är nära undergången. Otaliga bannlysningar (excommunicationes) av biskopar har de föraktat, och därför kommer de inte att kunna bestå länge. Be bara detta tillsammans med mig, ber jag, ni Kristi trogna, att dessa må förändras till det bättre och att en sådan sed aldrig må komma till oss. ## bok IV, kap. 15 (MGH s. 148–150) (maskinöversättning) 15. Men då jag nu skall tala om den nämnda kejsarinnans död, skall jag berätta vilka tecken som föregick den. I Herrens människoblivandes år 989 förmörkades solen den 21 oktober (XII. Kal. Novembris) vid dagens femte timme. Men jag förmanar alla kristna att sannerligen tro att detta inte sker genom några onda kvinnors besvärjelse eller genom förtäring [osäker tolkning], och inte heller på något världsligt sätt kan bistås, utan såsom Macrobius vittnar och de andra vise försäkrar att det sker, och det genom månen. Och följande år, sedan hennes levnadslopp fullbordats i goda gärningar, insjuknade kejsarinnan i Nijmegen och skildes från detta liv den 15 juni (XVII. Kal. Iulii); hon begrovs otrogna valde tvåhundra krigare för att förfölja de våra, eftersom de var få. Detta meddelades snart de våra av en följesman till greve Hodo. Därför skyndade de i samma stund och kom, Gud vare tack, oskadda till Magdeburg, medan fienderna så mödade sig förgäves. 14. Så snart kejsarinnan hörde detta, log hon åt deras framgång. Men eftersom föga om hennes utmärkta levnad har kommit till min kännedom, har jag därför ovan kortfattat redogjort för något om hennes omätliga ädelhet. Hon bebodde då de västliga trakterna, som med rätta kallas med detta namn, eftersom solen och all rättvisa jämte lydnad och ömsesidig kärlek där vänder sig mot nedgången och åstadkommer natt. Ty natten är inget annat än jordens skugga, genom vilken de trolösas synder förstås, och allt detta som de infödda där gör är inget annat än synd. Här mödar sig heliga predikanter förgäves, här förmår kungar och andra goda furstar föga; rövare och rättvisans förföljare härskar här. Många helgons kroppar vilar i dessa trakter; men invånarna föraktar dem, som jag ser, i sin överträdelse. Men för att ingen skall anse mig vara den skumögde Crispinus lärjunge, tiger jag om dessa ting, eftersom jag inte tvivlar på att de för otillåtna förbindelsers och andra outsägliga ondskans listigheters skull är nära undergången. Otaliga bannlysningar av biskopar har de föraktat, och därför kommer de inte att kunna bestå länge. Be detta tillsammans med mig, ber jag, ni Kristi trogna, att dessa må förändras till det bättre och att en sådan sed aldrig må komma till oss. 15. Men då jag nu skall tala om den nämnda kejsarinnans död, skall jag först berätta vilka tecken som föregick den. I Herrens människoblivandes år 989 förmörkades solen den 21 oktober vid dagens femte timme. Men jag förmanar alla kristna att sannerligen tro att detta inte sker genom några onda kvinnors besvärjelse eller genom förtäring, och inte heller på något världsligt sätt kan bistås, utan såsom Macrobius vittnar och de andra vise försäkrar att det sker, det vill säga genom månen. Följande år insjuknade kejsarinnan i Nijmegen, och sedan hennes levnadslopp fullbordats i goda gärningar, skildes hon från detta liv den 15 juni. Hon begrovs av Evergerus, ärkebiskop av den heliga kyrkan i Köln, begrovs av Ewergerus, ärkebiskop av den heliga kyrkan i Köln, i den helige Pantaleons kloster, som ärkebiskop Brun, som vilar där, hade låtit uppföra på egen bekostnad, i närvaro av hennes son, som skänkte mycket åt dessa bröder för sin moders själ. När den berömda kejsarinnan Aethelheidis fick veta detta, blev hon genast bedrövad, besökte och tröstade kungen, som då hade regerat i sju år, och hade honom hos sig i moderns ställe så länge, tills han, fördärvad av övermodiga ynglingars råd, sände bort henne i sorg. ## bok IV, kap. 16 (MGH s. 150) (maskinöversättning) 16. (11.) Henne, som var välboren och prydde sig med dygder, tjänade min fader greve Sigifridus troget hemma och i krig, och under härfärden till Brandenburg, där han krigade för sista gången, föll han av hästen och började plågas av svår kroppslig smärta. Dessutom kände han att det åttonde året var inne för honom, så som det i sömnen hade förebådats honom. Ty när han sov i Köln väcktes han med dessa ord: Sigifridus, vaka, och vet för visso att du efter åtta års förlopp från denna dag skall avsluta detta närvarande liv. Denna förutbestämda dag såg han alltid med vaksamt sinne framför sig och upphörde inte att förekomma den med alla dygdens frukter han förmådde. Men mig tog han, som redan var väl undervisad i bokstäverna, först från Quedlinburg, hos sin moster vid namn Emnilda, som länge led av slag (paralisis), och anförtrodde mig åt Ricdagus, den andre abboten vid Sankt Johannes i Magdeburg. Sedan jag vistats där i tre år, upptogs jag på alla helgons dag hos Sankt Mauritius av honom i brödraskapets gemenskap, eftersom han inte kunde ge mig åt detta altare, och vid den närmaste festen för den helige Andreas hölls ett stort och för alla mycket välbehagligt gästabud i två dagar. ## bok IV, kap. 17 (MGH s. 150–152) (maskinöversättning) 17. Han for därifrån, och när fastan (quadragesima) var nära insjuknade han i den stad som kallas Wallibizi, och den 15 mars (Id. Marcii) betalade fäderneslandets försvarare, en sann människa, skulden till båda naturerna. Honom begrät hans moder Mahtildis, vördnadsvärd i all redbarhet, som snart skulle följa honom, tillsammans med hans maka Cunigunda. Ty berövad en så stor tröst väntade hon under omätlig sorg på den yttersta dagen, och samma år den 3 december (tercia Nonas Decembris) tro- av kyrkan i Köln, i den helige Pantaleons kloster, som ärkebiskop Brun, som vilar där, hade låtit uppföra på egen bekostnad, i närvaro av hennes son, som skänkte mycket åt dessa bröder för sin moders själs bot. När den berömda kejsarinnan Athelheid fick veta detta, blev hon bedrövad, besökte och tröstade kungen, som då hade regerat i sju år, och hade honom hos sig i moderns ställe så länge, tills han, fördärvad av övermodiga ynglingars råd, sände bort henne i sorg. 16. Henne, som var väl prydd med dygder, tjänade min fader greve Sigefridus troget hemma och i krig, och under härfärden till Brandenburg, där han krigade för sista gången, föll han av hästen och började plågas av svår kroppslig smärta. Dessutom kände han att det åttonde året var inne för honom, så som det i sömnen hade förebådats honom. Ty när han sov i Köln väcktes han med dessa ord: Sigefridus, vaka, och vet för visso att du efter åtta års förlopp från denna dag skall avsluta detta närvarande liv. Denna förutbestämda dag såg han alltid med vaksamt sinne framför sig och upphörde inte att förekomma den med alla dygdens frukter han förmådde. Men mig tog han, som redan var väl undervisad i bokstäverna, först från Quedlinburg, hos sin moster vid namn Erminilda, som länge hade lidit av slag, och anförtrodde mig åt Rigdagus, den andre abboten vid Sankt Johannes i Magdeburg. Sedan jag vistats där i tre år, upptogs jag på alla helgons dag hos Sankt Mauritius av honom i brödraskapets gemenskap, eftersom han inte kunde ge mig åt altaret, och vid den närmaste festen för den helige Andreas hölls ett stort och för alla mycket välbehagligt gästabud i två dagar. 17. Han for därifrån, och när fastan var nära insjuknade han i den stad som kallas Wallibike, och den 15 mars betalade fäderneslandets försvarare, en rättfärdig människa, skulden till båda naturerna. Honom begrät hans moder Machtildis, framstående i all redbarhet, som snart skulle följa honom, tillsammans med hans maka Cunigunda. Ty berövad en så stor tröst väntade hon under omätlig sorg på den yttersta dagen, och samma år, den 3 december, i Herrens -troget gick hon till Kristus, i Herrens människoblivandes år 996. Men min farbror vid namn Liutharius, som hade fått detta arv lika med oss, förnyade min moders gamla smärta och tillfogade henne mycket ont, och fastän hon av hans moder hade anförtrotts åt hans fasta trohet, strävade han ändå att beröva henne alla hennes ägodelar. Varför uppehåller jag mig vid mycket? Genom kejsarens hjälp återställdes allt åt henne. ## bok IV, kap. 18 (MGH s. 152–154) (maskinöversättning) 18. (12.) Under tiden dog Atheldagus, ärkebiskop av Bremen, och Liaevizo efterträdde honom; denne hade följt påven Benedictus hit, landsflyktig från sitt fädernesland, som ligger vid gränsen mellan Alperna och svaberna, och genom sitt förhållande till Gud och kungen förtjänade han att komma till denna ära. Slaverna anfölls på nytt och underkastades kungen, sedan borgarna (castella) vid Elbe förnyats, och om vintern gjorde översvämmande vatten och en väldig storm stor skada. En alltför het sommar skadade grödorna och en grym dödlighet skadade människorna mycket. I Herrens människoblivandes år 991 invigde Hilliwardus, den heliga kyrkan i Halberstadts vördnadsvärde biskop, som döpte och konfirmerade mig, den 21 oktober (XII. Kal. Nov.) Herrens tempel, som han själv byggt från grunden och då fört till fullbordan. Där var då kungen närvarande med kejsarinnan Ethelgida och hans farmoder, abbedissan Mahtildis, och dessa ärkebiskopar: Willigisus, Gisilerus och Liewizo med sina sexton medbröder. Det var för övrigt festen för Kristi bekännare Gallus, i vars kloster den nämnde biskopen hade blivit undervisad, och därför strävade han alltid efter att fullborda sin önskan på denna högtid, och då gick det tjugofjärde året efter hans vigning. Honom hjälpte i allt hans trogne kaplan Hildo, som ordnade allt mycket klokt. Alla Sachsens förnämsta som då kom samman där mottogs med kärlek. Aldrig förr eller senare, som sanningsenliga personer försäkrar, har allt i gudslovet och i världsliga angelägenheter blivit fullständigare och för alla mer välbehagligt genomfört. Herrens människoblivandes år 996 gick hon troget till Kristus. Men min farbror vid namn Luitharius, som hade fått detta arv lika med oss, förnyade min moders gamla smärta och tillfogade henne mycket ont, och fastän hon av hans moder hade anförtrotts åt hans fasta trohet, strävade han ändå att beröva henne alla hennes ägodelar. Varför uppehåller jag mig vid mycket? Genom kejsarens hjälp återställdes allt åt henne. 18. Under tiden dog Atheldagus, ärkebiskop av Bremen, och Lievizo efterträdde honom; denne hade följt påven Benedictus hit, landsflyktig från sitt fädernesland, som ligger vid gränsen mellan Alperna och svaberna, och genom sitt förhållande till Gud och kungen förtjänade han att komma till denna ära. Slaverna besegrades på nytt och underkastades kungen, sedan borgarna vid Elbe förnyats. Om vintern gjorde översvämmande vatten och en väldig storm stor skada. En alltför het sommar var till stort men för grödorna och en grym dödlighet för människorna. I Herrens människoblivandes år 991 invigde Hildiwardus, den heliga kyrkan i Halberstadts vördnadsvärde biskop, som döpte och konfirmerade mig, den 21 oktober det tempel som han själv byggt från grunden och då fört till fullbordan. Där var då kungen närvarande med kejsarinnan Athelheida och hans farmoder, abbedissan Mathildis, och dessa ärkebiskopar: Willigisus, Gisilerus och Lievizo med sina sexton bröder. Det var för övrigt festen för Kristi bekännare Gallus, i vars kloster den nämnde biskopen hade blivit undervisad, och därför strävade han alltid efter att fullborda sin önskan på denna högtid, och då gick det tjugofjärde året efter hans vigning. Honom hjälpte i allt hans trogne kaplan Hildo, som ordnade allt mycket klokt. Alla Sachsens furstar som då kom samman där mottogs med kärlek. Aldrig förr eller senare, som sanningsenliga personer försäkrar, har allt i gudslovet och i världsliga angelägenheter blivit fullständigare och för alla mer välbehagligt genomfört. 19. Följande år lyste vid första hanegället ett ljus som dagsljus fram från norr, och sedan det stått så en timme, medan himlen under tiden rodnade på alla håll, försvann det. Det fanns somliga som sade att de samma år hade sett tre solar och tre månar och att stjärnorna stridit med varandra. Och därefter dog Ekbertus, ärkebiskop av Trier, vars efterträdare var Liudulfus, och Dodo av Mirmigendensis, efter vilken Suitgerus vigdes, och även Erp av Verden, i vars ställe Bernharius, som då var prost där, insattes. En svår hungersnöd tryckte också våra trakter. Under det tredje året efter den nämnda invigningen blev mina morbröder tillfångatagna av sjörövare (pirate), som skall framgå av det följande. Under det fjärde drabbade farsot jämte hungersnöd och krig österlänningarna, och kungen angrep obodriterna (Apodriti) och härjade wilzerna (Wiltii). ## bok IV, kap. 20 (MGH s. 154) (maskinöversättning) 20. (13.) Därefter höll kungen ett samtal (colloquium) med sina furstar i Magdeburg, och dit kom Henrik, bajrarnas berömde hertig. Och sedan det länge hade rått strid mellan honom och Gebehardus av Regensburg, avslutades den där med gott råd. Och denne fromme hertig, som hade renat all sin skuld med ständiga allmosor, begav sig därifrån till Gondesem, där hans syster fru Gerberg hade varit abbedissa, och drabbades av en plötslig sjukdom; och då kallade han till sig sin namne och undervisade honom med sådana ord: Gå snabbt till fäderneslandet och ordna riket, och stå aldrig emot din kung och herre. Ty jag ångrar mycket att jag någonsin gjorde detta. Kom ihåg din fader, ty du skall aldrig se honom i denna värld. Och när sonen snart gått bort, gick den lysande hertigen, som i sin sjukdom ständigt ropade kyrie eleison av hjärtat, till Kristus den 28 augusti (V. Kal. Sept.) och begrovs där mitt i kyrkan framför det heliga korsets altare. När hans son fick veta detta, erhöll han genom bajrarnas val och hjälp sin faders ägodelar hos kungen. Samma år gick pfalzgreven (comes palatinus) Thiedricus och hans broder Sibertus ur denna värld. ## bok IV, kap. 21 (MGH s. 154–156) (maskinöversättning) 21. (14.) Vid den tiden tog min frände markgreven (marchio) Henrik Ewerkerus, biskop Bernwardus av kyrkan i Würzburgs 19. Följande år lyste vid första hanegället ett ljus som dagsljus fram från norr, och sedan det stått så en timme, medan himlen under tiden rodnade på alla håll, försvann det. Det fanns somliga som sade att de samma år hade sett tre solar och tre månar och att stjärnorna stridit med varandra. Därefter dog Ekbertus, ärkebiskop av Trier, vars efterträdare var Luidolfus, och Dedo av Mirmingardefordensis, efter vilken Suicgerus vigdes, och även Erp av Verden, som Bernharius, då prost där, efterträdde. En svår hungersnöd tryckte också våra trakter. Under det tredje året efter den nämnda invigningen blev mina morbröder tillfångatagna av sjörövare, som skall framgå av det följande. Under det fjärde drabbade farsot, hungersnöd och krig österlänningarna, och kungen angrep obodriterna och härjade wilzerna. 20. Därefter höll kungen ett samtal med sina furstar i Magdeburg, och dit kom Henrik, bajrarnas berömde hertig. Och sedan det länge hade rått strid mellan honom och biskop Gebehardus av Regensburg, avslutades den där med gott råd. Men denne fromme hertig, som hade [renat] all sin skuld med ständiga allmosor, begav sig därifrån, och när han kom till Gondesheim, där hans syster fru Gerburg hade varit abbedissa, drabbades han av en plötslig sjukdom; och han kallade till sig sin namne och undervisade honom med sådana ord: Gå snabbt till fäderneslandet och ordna riket, och stå aldrig emot din kung och herre. Ty jag ångrar mycket att jag någonsin gjorde detta. Kom ihåg din fader, ty du skall hädanefter aldrig se honom i denna värld. När sonen alltså snart gått bort, gick den lysande hertigen, som i sin sjukdom ständigt ropade kyrie eleison av hjärtat, till Kristus den 28 augusti och begrovs där mitt i kyrkan framför det heliga korsets altare. När hans son fick veta detta, erhöll han genom bajrarnas val och hjälp sin faders ägodelar hos kungen. Samma år gick pfalzgreven Thiedericus och hans broder Sigebertus ur denna värld. 21. Vid den tiden tog min frände markgreven Henrik Everkerus, en utmärkt krigare hos Bernwardus, biskop av kyrkan i Würzburg, men alltför högmodig, till fånga och lät för de oförrätter han tillfogat honom blinda honom på den plats som kallas Lindinlog. Men när kungen fick veta detta genom sändebud från biskopen, som klagade mycket däröver, och tog det illa upp, förvisade han den nämnde greven i landsflykt, och därefter gav han honom sin nåd och försonade honom med biskopen genom värdig gottgörelse. Den nämnde biskopen kallade därefter Liupoldus, österlänningarnas markgreve, och hans frände Henrik till sig till den helige Kilians mässa, som är den 8 juli (VIII. Id. Iulii), och höll dem med stor kärlek; och greven, som under den heliga natten efter ottesången lekte med sina krigare, sårades genom en öppning av en vän till den blindade med en kraftig pil, och sedan han bekänt avled han den 10 juli (VI. Id. Iulii), oskyldig till den nämnda handlingen både i gärning och i råd. Han begrovs där dagen därpå och begråts med rätta, ty han lämnade ingen efter sig som var klokare och bättre i alla handlingar. Vintern som hade gått före var full av hårdhet och farsot, alltför stark köld och storm samt ovanlig torka. Under den besegrades slaverna. ## bok IV, kap. 22 (MGH s. 156–158) (maskinöversättning) 22. (15.) Men eftersom jag ovan har talat om förstörelsen av kyrkan i Brandenburg, skall jag nu kortfattat redogöra för hur den för en tid underkastades den nämnde kungen. Det fanns i vårt grannskap en berömd krigare (miles) vid namn Kiza, som behandlades av markgreve Thiedricus annorlunda än han önskade. Därför, och eftersom hans tillgångar på intet sätt räckte för hans fromhet [osäker tolkning], gick han över till våra fiender; och då de fann att han i allt var dem mycket trogen, anförtrodde de honom den ovannämnda borgen (urbs), för att desto bättre skada oss. Sedan blev han blidkad av våra smicker och överlämnade den jämte sig själv åt den kungliga makten. Därav upptändes liutizerna av väldigt raseri och angrep honom genast med alla de skaror de hade. Under tiden var kungen i Magdeburg; och när han fick veta detta, sände han snabbt dit dem han då hade där, markgreve Ekkihardus och mina tre morbröder med pfalzgreven Frithericus och min farbror. Och när alla dessa kom dit med sina män krigare, men alltför högmodig, till fånga och lät för de oförrätter han tillfogat honom blinda honom på den plats som kallas Liudinlog. Men när kungen fick veta detta genom biskopens sändebud, som klagade mycket däröver, och tog det illa upp, förvisade han den nämnde greven i landsflykt, och därefter gav han honom sin nåd och försonade honom med biskopen genom värdig gottgörelse. Den nämnde biskopen kallade därefter Luippoldus, österlänningarnas markgreve, och hans frände Henrik till sig till den helige Kilians mässa, som är den 8 juli, och höll dem med stor kärlek; men greven, som under den heliga natten efter ottesången lekte med sina krigare, sårades genom en öppning av en vän till den blindade med en pil [oklart], och sedan han bekänt avled han den 10 juli, oskyldig till den nämnda handlingen både i gärning och i råd. Han begrovs där dagen därpå och begråts med rätta, ty han lämnade ingen efter sig som var klokare och bättre i alla handlingar. Vintern som hade gått före var full av hårdhet och farsot, alltför stark köld och storm samt ovanlig torka. Under den besegrades slaverna. 22. Men eftersom jag ovan har talat om förstörelsen av kyrkan i Brandenburg, skall jag nu kortfattat redogöra för hur den för en tid underkastades den nämnde kungen. Det fanns i vårt grannskap en berömd krigare vid namn Kiza, som behandlades av markgreve Thidericus annorlunda än han önskade. Därför, och eftersom hans tillgångar på intet sätt räckte för hans fromhet, gick han över till våra fiender; och då de fann att han i allt var dem mycket trogen, anförtrodde de honom den ovannämnda borgen, för att desto bättre skada oss. Sedan blev han blidkad av de våras smicker och överlämnade den jämte sig själv åt den kungliga makten. Därav upptändes liutizerna av väldigt raseri och angrep honom genast med alla de skaror de hade. Under tiden var kungen i Magdeburg; och när han fick veta detta, sände han snabbt dit dem han då hade där, markgreve Ekkihardus och mina tre morbröder med pfalzgreven Fredericus och min farbror. Och när alla dessa kom dit med sina män, avbröts de av fienderna, avbröts de av fienderna, som häftigt bröt fram mot dem; och en del av de våra kom in i borgen, men den andra, som blev kvar, vände tillbaka sedan några krigare fallit. Då samlade kungen förbundna från alla håll och skyndade dit, och våra fiender, som trängde borgens försvarare hårt, flydde snabbt och bröt upp lägret när de fick se den sista avdelningen (legio). Men de våra därinne gladde sig över räddningen och sjöng kyrie eleison, och de som kom fram svarade enhälligt. Sedan borgen försetts med en besättning drog kungen bort och höll den länge i sin makt. Därefter, när Kizo kom till Quedlinburg, förlorade han sin borg (civitas) jämte sin hustru och sina följesmän; allt detta återfick han senare utom borgen. Men en av hans krigare vid namn Boliliut, genom vars råd allt detta sköttes, fastän han då var frånvarande, härskade där; och när Kizo senare ville skada i dessa trakter i hemlighet, dräptes den utmärkte krigaren med sina män. ## bok IV, kap. 23 (MGH s. 158) (maskinöversättning) 23. (16.) Och, som jag har sagt tidigare, gick mina tre morbröder, Henrik, Udo och Sigifridus, med Ethelgerus och flera andra den 23 juni (VIIII. Kal. Iulii) med skepp emot sjörövare (pirate) som härjade deras ägor, och sedan strid uppstått dem emellan halshöggs Udo, medan Henrik med sin broder Sigifridus och greve Elergerus blev besegrad och, ömkligt att säga, tillfångatagen och bortförd av de värsta bland människor. Denna olycka spreds snart genom det flygande ryktet bland Kristi trogna. Hertig Bernhardus, som var närmast, sände så snabbt som möjligt sändebud för att lova dem lösen för deras friköpande och begära att de skulle mötas i frid och en plats för överläggning. De var redo, de slöt fast fred och ett omätligt penningbelopp. Men vad först kungen och därefter all de kristnas rika godhet i våra trakter i mänsklighetens skyldiga tjänst lade ut för detta, förmår jag inte redogöra för. Men min moder, i sitt inre gripen av så stor smärta, gav allt hon hade eller på något sätt kunde skaffa för sina bröders räddning. ## bok IV, kap. 24 (MGH s. 158–160) (maskinöversättning) 24. Men den förbannade sjörövarskaran tog, när de hade fått den största delen av de samlade pengarna i deras omätliga tyngd, i Henriks ställe hans ende son vid namn Sigifridus jämte Garevardus och Vulferemus, och i Ethelgerus ställe hans morbror som häftigt bröt fram mot dem; och en del av de våra kom in i borgen, men den andra, som blev kvar, vände tillbaka sedan några krigare fallit. Då samlade kungen förbundna från alla håll och skyndade dit, och våra fiender, som trängde borgens försvarare hårt, bröt upp lägret och flydde snabbt när de fick se den sista avdelningen. Men de våra därinne gladde sig över räddningen och sjöng kyrie eleison, och de som kom fram svarade enhälligt. Sedan borgen försetts med en besättning drog kungen bort och höll den länge i sin makt. Därefter, när Kizo hade kommit till Quedlinburg och dröjde där, förlorade han sin borg jämte sina följesmän och sin hustru; allt detta återfick han senare utom borgen. Men en av hans krigare vid namn Boliwit, genom vars råd allt detta sköttes, fastän han då var frånvarande, härskade där; men när Kiso senare ville skada i dessa trakter i hemlighet, dräptes den utmärkte krigaren med sina män. 23. Som jag har sagt tidigare, gick mina tre morbröder, Henrik, Udo och Sigefridus, med Ethelgerus och flera andra den 23 juni med skepp emot sjörövare som härjade deras ägor, och sedan strid uppstått dem emellan halshöggs Udo, medan Henrik med sin broder Sigefridus och greve Ethelgerus blev besegrad och, ömkligt att säga, tillfångatagen och bortförd av de värsta människor. Denna olycka spreds snart genom det flygande ryktet bland Kristi trogna. Hertig Bernhardus, som var närmast, sände så snabbt som möjligt sändebud för att lova dem lösen för deras friköpande och begära att de skulle mötas i frid och en plats för överläggning. De var redo att ge fast fred och avtalade ett omätligt penningbelopp. Men vad först kungen och därefter all de kristnas rika godhet i våra trakter i mänsklighetens skyldiga tjänst lade ut för detta, förmår jag inte redogöra för. Men min moder, i sitt inre gripen av så stor smärta, gav allt hon hade eller på något sätt kunde skaffa för sina bröders räddning. 24. Men den avskyvärda sjörövarskaran tog, när de hade fått den största delen av de samlade pengarna i deras omätliga tyngd, i Henriks ställe hans ende son vid namn Sigefridus jämte Gerwardus och Wulframmus, och i Athelgerus ställe hans morbror Theoderi- dennes Thiedricus och sin fasters son kallad Olef, och för att det som ännu återstod av den utlovade skatten desto snabbare skulle samlas in, lät den dem gå, så att endast Sigifridus blev kvar. Eftersom denne inte hade någon son, begärde han av min moder hjälp genom en av hennes söner. Hon ville tillmötesgå en så angelägen begäran och sände snabbt ett sändebud till abbot Rigdagus för att, sedan tillstånd erhållits, föra tillbaka min broder Sigifridus, som då levde där i munkdräkt. Men denne, som var en mycket klok man, satte sig, sedan han omsorgsfullt utforskat allt, emot det orättfärdiga ärendet och svarade att han för den vård som Gud anförtrott honom inte vågade göra detta. Men sändebudet kom, så som det befallts honom, till Ekkihardus, som då var kustos (custos) vid Sankt Mauritius kyrka och skolans lärare (magister scolae), och bad ödmjukt att han skulle sända mig till min moder i ett angeläget ärende. Jag kom, och med den lekmannadräkt i vilken jag skulle leva som gisslan hos sjörövarna, men ännu klädd i mina tidigare kläder, begav jag mig av på torsdagen (V. feria). ## bok IV, kap. 25 (MGH s. 160–162) (maskinöversättning) 25. Och samma dag undkom Sigifridus på följande sätt genom gudomlig hjälp från fiendernas vaksamma bevakning, under vilken han hölls svårt sårad. När han befann sig i häftig nöd och med Nodbaldus och Edico ständigt mycket överlade hur han skulle undkomma, befallde han dem att i en snabb liten båt föra till honom så mycket vin och annat som hörde därtill som skulle räcka för att traktera dem som höll honom fången. Sedan befallningen utan dröjsmål utförts, blev de giriga hundarna mättade; och när det blivit morgon gjorde sig prästen (presbiter) redo för mässan, och greven, medan alla utom vakterna bara var tyngda av gårdagens vin, gick fram till fören för att tvätta sig och hoppade ned i den förberedda båten. Ett rop höjs, prästen grips som medsammansvuren, ankarna lyfts, roddarna förföljde snabbt de flyende. Greven undkom dem med knapp nöd, och när han nådde strandens säkerhet, fann han, så som han själv tidigare hade befallt, hästar redo och skyndade sig att fara till sin borg (civitas) som kallas Hersevel, där hans broder Henrik och dennes hustru Ethela var ovetande om en så stor glädje. Fienderna, som följde efter honom, störtade in i en borg (urbs) som låg nära stranden, vid namn Stethu, och sökte ivrigt efter honom på de mest dolda platser; och när de inte fann honom, rövade de med våld örhängena från kvinnorna och drog sig bedrövade tillbaka. Alla upptända av ett sådant raseri dagen därpå prästen och min frände med tog sin fasters son kallad Olef, och för att det som återstod av den utlovade skatten desto snabbare skulle samlas in, lät den dem gå, så att endast Sigefridus blev kvar. Eftersom denne inte hade någon son, begärde han av min moder hjälp genom en av hennes söner. Hon ville tillmötesgå en så angelägen begäran och sände snabbt ett sändebud till abbot Riddagus för att, sedan tillstånd erhållits, föra tillbaka min broder Sigefridus, som då levde där i munkdräkt. Men denne, som var en mycket klok man, satte sig, sedan han omsorgsfullt utforskat allt, emot det orättfärdiga ärendet och svarade att han för den vård som Gud anförtrott honom inte vågade göra detta. Men sändebudet kom, så som det hade befallts honom, till Ekkihardus, som då var kustos vid Sankt Mauritius kyrka och skolans lärare, och bad ödmjukt att han skulle sända mig till min moder i ett angeläget ärende. Jag kom, och med den lekmannadräkt i vilken jag skulle leva som gisslan hos sjörövarna, men ännu klädd i mina tidigare kläder, begav jag mig av på torsdagen. 25. Men samma dag undkom Sigefridus på följande sätt genom gudomlig hjälp från fiendernas vaksamma bevakning, under vilken han hölls svårt sårad. När han befann sig i häftig nöd och med Nathaldus och Edico ständigt mycket överlade hur han skulle undkomma, befallde han dem att i en snabb liten båt föra till honom så mycket vin och annat som hörde därtill som skulle räcka för att traktera dem som höll honom fången. Sedan befallningen utan dröjsmål utförts, blev de giriga hundarna mättade; och när det blivit morgon gjorde sig fadern (pater) redo för mässan, och greven, medan alla utom vakterna var tyngda av gårdagens vin, gick fram till fören för att tvätta sig och hoppade ned i den förberedda båten. Ett rop höjs, fadern grips som medsammansvuren, ankarna lyfts, roddarna förföljde snabbt de flyende. Greven undkom dem med knapp nöd, och när han nådde strandens säkerhet, fann han, så som han själv tidigare hade befallt, hästar redo och skyndade sig att fara till sin borg som kallas Hersevelt, där hans broder Henrik och dennes hustru Athila var ovetande om en så stor glädje. Fienderna, som följde efter honom, störtade in i en borg som låg nära stranden, vid namn Steithu, och sökte ivrigt efter honom på de mest dolda platser; och när de inte fann honom, rövade de med våld örhängena från kvinnorna och drog sig bedrövade tillbaka. Alla upptända av ett sådant raseri stympade de dagen därpå prästen och min frände med de övriga gisslan- min frände med alla de övriga gisslan på näsor, öron och händer och kastade dem ut i hamnen. Då, när dessa flydde, hämtades var och en av sina egna under en oerhörd sorg som uppstod. Men jag vände, sedan jag besökt mina morbröder, genom Kristi gåva oskadd tillbaka och mottogs med kärlek av mina förtrogna. ## bok IV, kap. 26 (MGH s. 162) (maskinöversättning) 26. (17.) Vid den tiden dog Liudulfus, den vördnadsvärde biskopen av Augsburg, den 25 juli (VIII. Kal. Aug.); och Gevehardus, abbot av Ellwangen, vigdes. Under tiden föddes i en by (villa) som kallas Horthorp ett barn, till hälften människa, i bakre delen likt en gås, med högra örat och ögat mindre än det vänstra, med tänder lika saffran, med vänstra armen utan fyra fingrar, hel endast med tummen; före dopet såg det med häpen blick och efteråt ingenting, och det dog den fjärde dagen. Detta vidunder förebådade för våra brotts skull en stor farsot. Den nämnde biskopen Hilliwardus, som hade styrt den kyrka och den hjord som anförtrotts honom i tjugonio år på det mest ärorika sätt, en sann israelit, avled den 25 november (VII. Kal. Dec.) och begravdes utanför kyrkan inom klostret (claustrum), där han själv tidigare hade berett sig en boning. Och när hans medbröder inte kunde enas vid valet, sattes Arnulfus från kungens kapell över dem och vigdes den 13 december (Id. Decembris), så som den helige mannen, hans företrädare, medan han ännu var vid krafter, hade förutsagt för alla som då var närvarande: Hedra denne gäst, sade han, och tjäna honom så mycket ni kan. Ty han skall sörja för er efter mig. Och när han redan låg i dödskampen, såg han Guds härlighet, och sedan han kallat till sig sin kaplan Vulfharius, sade han: Ser du något, broder? Och när denne svarade att han inte sett något, hörde han av honom att detta rum (caminata), i vilket han då låg och i vilket två av hans företrädare hade dött, var fullt av gudomligt majestät. Och då han sade detta, gick han från detta fängelse till det oförgängliga ljuset. ## bok IV, kap. 27 (MGH s. 162–165) (maskinöversättning) 27. (18.) Men kungen var i Köln vid Herrens födelse, och sedan han skapat fred överallt i dessa trakter, till Italien länge efterläng- gisslan på näsor, öron och händer och kastade dem ut i hamnen. Då, när dessa flydde, hämtades var och en av sina egna under en oerhörd sorg som uppstod. Men jag vände, sedan jag besökt mina morbröder, genom Kristi gåva oskadd tillbaka och mottogs med kärlek av mina förtrogna. 26. Vid den tiden dog Luidolfus, den vördnadsvärde biskopen av Augsburg, den 25 juli; och Gevehardus, abbot av Ellwangen, vigdes. Under tiden föddes i en by som kallas Orthorp ett barn, till hälften människa, i bakre delen likt en gås, med högra örat och ögat större, med tänder lika saffran, med vänstra armen utan fyra fingrar, hel endast med tummen; före dopet såg det med häpen blick och efteråt ingenting. Det dog den fjärde dagen, och detta vidunder förebådade för våra brotts skull en stor farsot. Den nämnde biskopen Hildiwardus, som hade styrt kyrkan och den hjord som anförtrotts honom i tjugonio år på det mest ärorika sätt, en sann israelit, dog den 25 november och begravdes utanför kyrkan i klostret, där han själv tidigare hade berett sig en boning. Men när hans bröder inte kunde enas vid valet, sattes Arnulfus från kungens kapell över dem och vigdes den 13 december. Ty så hade den helige mannen, hans företrädare, medan han ännu var vid krafter, förutsagt för alla som då var närvarande: Hedra denne gäst, sade han, och tjäna honom så mycket ni kan. Ty denne skall sörja för er efter mig. Och när han låg i dödskampen, såg han Guds härlighet, och sedan han kallat till sig sin kaplan Wulfarius, sade han: Ser du något, broder? När denne svarade att han inte såg något, hörde han detta av honom: Detta rum, i vilket jag nu ligger och i vilket två av mina företrädare har dött, är fullt av Herrens majestät. Och då han sade detta, gick han från detta fängelse till det oförgängliga ljuset. 27. Men kungen var i Köln vid Herrens födelse, och sedan han skapat fred överallt i dessa trakter, begav han sig, efter att länge ha varit efterlängtad [osäker tolkning], till Italien och firade påskhögtiden i staden Pavia. Därifrån kom han till Rom och insatte på ett ärofullt sätt sin frände Bruno, son till hertig Otto, i den nyligen avlidne påven Johannes ställe, under lovord från alla närvarande ... begav han sig och firade påskhögtiden i staden Pavia. Därifrån kom han till Rom och insatte på ett ärofullt sätt sin frände Bruno, son till hertig Otto, i den nyligen avlidne påven Johannes ställe, under lovord från alla närvarande; på Kristi himmelsfärdsdag, som då var den 21 maj (XII. Kal. Iunii), i hans femtonde levnadsår och trettonde regeringsår, i åttonde indiktionen, mottog han av denne den kejserliga smörjelsen och blev advokat (advocatus) för Sankt Peters kyrka. Men därefter styrde han detta kejsardöme på sina företrädares sätt och övergick sin ålder genom seder och flit. ## bok IV, kap. 28 (MGH s. 165–167) (maskinöversättning) 28. (19.) På försommaren hade Adelbertus, böhmarnas biskop, som vid dopet fick det namn som lyder Woytech, men ett annat vid konfirmationen av ärkebiskopen av Magdeburg, och som i samma stad hade undervisats i bokstäverna av den ovan nämnde Ochtricus, inte förmått få dem som anförtrotts honom bort från den gamla ondskans villfarelse genom det gudomliga budets förmaningar; han bannlyste dem alla och kom till Rom för att försvara sig inför påven (apostolicus), och med hans tillstånd levde han ödmjukt lång tid under abbot Bonifacius stränga regel och gav ett gott exempel. Och sedan han därefter med samme faders tillåtelse försökte tämja prussernas från Kristus främmande sinnen med den heliga predikans tygel, genomborrades han av ett spjut och mottog den 23 april (nono Kalendas Maii) genom halshuggning det martyrium han alltid önskat, ensam av sina män, utan någon suck, så som han själv samma natt hade sett i sömnen och förutsagt för alla bröderna: Jag trodde, sade han, att jag firade mässa och ensam tog emot nattvarden. Men upphovsmännen till det avskyvärda brottet, som såg att han redan hade avlidit, sänkte till ökning av sitt brott och av den gudomliga hämnden den saliga kroppen i havet, satte huvudet på en påle under smädelser och vände jublande tillbaka. När Bolizlaus, Misecos son, fick veta detta, gav han genast pengar och köpte martyrens berömda lemmar jämte huvudet. Men när kejsaren i Rom blev underrättad om detta, frambar han ödmjukt värdiga lovsånger åt Gud, för att han under hans tid genom martyriets palm hade upptagit en sådan tjänare åt sig. Vid den tiden dog Bernwardus av den heliga kyrkan i Würzburg, som på kejsarens befallning sänts till Grekland, i Achaia jämte en mycket stor skara av sina följeslagare. Många försäkrar att Gud gör mycket många under genom honom. ## bok IV, kap. 29 (MGH s. 167) (maskinöversättning) 29. (20.) Men kejsaren for bort från Romania och besökte våra trakter, och sedan han fått veta om slavernas uppror, angrep han med beväpnade krigare Stoderania, som kallas Hevellun, ödelade det med brand och stor plundring och vände som segrare tillbaka till Magdeburg. Därför anföll våra fiender Berdangun i flockar och besegrades av de våra. I den striden var Ramwardus, biskop av Minden, som grep sitt kors med händerna och gick före sina följeslagare medan fanbärarna följde, och mäktigt stärkte dem att göra detta. Den dagen föll greve Gardulfus med några få, men av fienderna en mycket stor mängd; de övriga lämnade bytet och flydde. ## bok IV, kap. 30 (MGH s. 167–169) (maskinöversättning) 30. (21.) Men Crescentius insatte i Rom, medan den nämnde påven, som efter vigningen kallades Gregorius, var frånvarande, Johannes från Kalabrien, kejsarinnan Theophanus älskade följeslagare och då biskop av Piacenza, och tillskansade sig med sådan förmätenhet väldet, utan att minnas den ed och den stora mildhet som kejsar Otto (augustus) hade visat honom. Dessutom tillfångatogs hans sändebud av den nämnde inkräktaren och överlämnades till noggrann förvaring. Så snart kejsaren hörde detta, skyndade han dit och begärde genom sändebud att herr apostolicus skulle möta honom. Men Johannes, inkräktaren, flydde när dessa närmade sig; men sedan blev han tillfångatagen av Kristi och kejsarens trogna och miste tungan jämte ögonen och näsan. Men Crescentius gick in i det leoninska befästningsverket (claustrum) och försökte förgäves stå emot kejsaren. Ty kejsaren firade Herrens uppståndelse i Rom, och efter högtidsdagarna lät han förbereda krigsredskap och befallde efter vita veckan (albae) markgreve Ekkihardus att anfalla Thiedericus hus, där denne fördärvade satt. Denne upphörde inte att ansätta det dag och natt, och till sist steg han upp med högt byggda belägringsmaskiner, och på kejsarens befallning lät han halshugga honom och hänga honom i fötterna med en snara, och han ingav alla närvarande en outsäglig fruktan. Men påven Gregorius sattes med stor ära på tronen, och kejsaren härskade därefter utan något ofredande. ## bok IV, kap. 31 (MGH s. 169) (maskinöversättning) 31. (22.) Det synes mig bäst att minnas vissa händelser från samma tid, som för somliga syntes barnsliga och mycket förunderliga, men som i sina krafter erkänns vara förutbestämda av Gud. En man av saligt minne, nämligen greve Ansfridus, en man, säger jag, framstående i all godhet, blev, medan han ännu var en liten gosse av förfädernas höga stam, undervisad i all världslig lag av sin farbror Rutpertus, biskop av staden Trier, men framför allt i den gudomliga; därifrån överlämnades han av sin farbror, nämligen sin namne, greve över femton grevskap (comitatus), åt den driftige herr Bruno, ärkebiskop av Köln, för att lära krigets ting. Så gjorde den unge mannen av god art dagliga framsteg hos honom, tills han ställdes i tjänst hos den förste Otto, den store kejsaren, som just med en här skulle vinna Rom. Denne ålade honom i början av hans krigstjänst att dagligen resa sitt tält, som syntes mycket vackert, mittemot det kejserliga och att bära hans svärd, för att därigenom pröva om han med smidighet kunde föra sig bland palatsets män. Detta tog han emot så tacksamt därför att han, när han [följde] honom på avvägar som om det vore för nöjes skull för att snara småfåglar, i hemlighet och utan förtal kunde ofta ta del av hans muns ljuvliga psalmer. ## bok IV, kap. 32 (MGH s. 169–171) (maskinöversättning) 32. När den nämnde kejsaren drog in i Rom, satte han inte ringa förtroende till den unge mannen och gjorde honom till sin svärdsbärare (spataferius) och sade: Medan jag i dag ber vid apostlarnas heliga trösklar, skall du oavbrutet hålla svärdet över mitt huvud. Ty jag vet väl att den romerska troheten ofta har varit misstänkt för våra företrädare. Det är nämligen den vises sak att genom eftertanke i förväg förutse allt motigt medan det ännu ligger långt borta, så att det inte oförutsett kan överväldiga. Sedan, när vi vänder tillbaka till Mons Gaudii, må du be så mycket du vill. Men när han vänt tillbaka därifrån, byggde han av sitt eget arv det abbotskloster (abbacia) som kallas Torna, där han med biskopens samtycke insatte sin dotter som abbedissa, moder för mycket många nunnor (sanctimoniales) som vigt sig åt Gud, och han överlämnade det helt åt den helige Lantpertus för sin själs bot. ## bok IV, kap. 33 (MGH s. 171) (maskinöversättning) 33. (23.) Men eftersom vi har nämnt denna den allsmäktige Gudens tjänarinna, skall vi inte förbigå med tystnad vad Herren i våra dagar har verkat genom henne. Hon glömde inte gästfriheten och var så frikostig mot de behövande och pilgrimerna att hon en dag inte lämnade något av vinet kvar åt sig själv eller systrarna för välgörenhetens och delandets skull. När källarmästarinnan (celleraria) meddelade henne detta, sade hon: Var vid gott mod, min kära, och styrk dig! Ty Guds nåd kan ge oss nog. Och genast föll hon på sedvanligt sätt ned framför korset i den heliga Marias bönehus och började be, och vinet i kärlet, som dagen innan hade tömts till botten, började växa, tills det flödade över. Av detta drack inte bara nunnorna utan också mycket många som bodde runt omkring eller kom dit, länge, till Herrens lov. ## bok IV, kap. 34 (MGH s. 171–173) (maskinöversättning) 34. Under tiden hände det att fru Heresuint, grevinnan, nämligen hans vördnadsvärda maka, började bli sjuk på sin gård (curtis) som kallas Gilisa. Hon skyndade genast, liksom anande den kommande döden, att fara till Torna. Då hon för alltför stor smärta inte kunde komma dit, blev hon kvar under vägen i en förvaltares (maior) hus. Denne hade, som han själv berättade för oss, hundar av alltför stor vildhet, vars skall den sjuka kvinnan hade svårt att uthärda. När värden hörde detta, ville han, skyndsamt ombedd av henne, mycket gärna fånga dem eller till sist, om han kunde, också döda dem. Då han inte kunde göra någotdera, hände det på underbart sätt att ingen av dem sedan kunde skälla, förrän Guds heliga tjänarinna insomnade i frid. Henne begrov greven, hennes följeslagare i gemensam möda, av helig enfald, vid klostret i sakristian (secretarium). Hennes kammarjungfru (cameraria) hade i många år varit vattusiktig. För henne syntes det på julaftonen att hon skulle bära ljus till sin härskarinnas grav; och det gjorde hon också. Snart, medan ottesångens lovsånger firades, gick hon ut, fick befrielse och kom frisk tillbaka inför allt folket. ## bok IV, kap. 35 (MGH s. 173) (maskinöversättning) 35. (24.) Men efter sin härskarinnas bortgång beslöt den lycklige greven i sitt sinne, inte förtvivlad över det jordiska verkets fall utan just därigenom upplyft i dygdens flykt, att underkasta sig klosterlivet, var han än fann en regel med större lydnad. Medan detta i början drevs i avsikten, kallades han av kejsar Otto III genom Notgerus, biskop av Liège, under högsta nödvändighet till biskopsdömet i Utrecht. När han hörde detta, gick han in i kapellet i Aachen och bad världens härskarinna att det, om det vore från Gud, skulle fullbordas kanoniskt, men om inte, i barmhärtighet göras om intet. Men sedan Evergerus, ärkebiskop av Köln, med suffraganernas samtycke hade givit kejsaren och honom gemensamt råd, utropades han, vare sig han ville eller inte, till biskop. Inte länge därefter överlämnade han fem gårdar av sin egendom åt den salige Martin, en trogen borgensman, säger jag, för vedergällningen av dem [osäker tolkning]. ## bok IV, kap. 36 (MGH s. 173–175) (maskinöversättning) 36. På sin ålderdom, när hans ögon redan fördunklades, blev han alltså munk. Sjuttiotvå fattiga bespisade han dagligen med egen hand. För de svagaste av dem bar han, själv blind, medan kammarherren (camerarius) gick före, om natten bad från dalens botten upp till bergets topp och beredde det, och gav dem ombyte och annat som kroppen behövde och bad dem gå i frid, för att han så skulle kunna fördölja sina gärningar. På samma berg inrättade han en munkkommunitet, av vars föreståndare han ofta tuktades med ris, när han vågade stå emot deras befallningar. Allt vad han till sist kunde förvärva gav han i de fattigas händer. Han lät också av fromhet om vintern lägga ut kärvar uppe i träden på sitt berg för småfåglarna att äta. Under mantelns dölje bar han ständigt tagelskjorta (cilicium). Från Herrens födelse till det heliga korsets återfinnande var han sjuk, och under denna tid åt han inte mer än tre bröd. När upplösningen av hans kött redan närmade sig, såg han ett kors i fönstret, som hade gjorts där efter att hans ögon fördunklats, och förkunnade för de kringstående att han såg det, lovade Gud och sade: Runt omkring dig, Herre, är ljus, som aldrig ... genom hans försumlighet inträffade en förlust. Kejsaren befäste för fäderneslandets försvar staden Harnaburg med nödvändigt arbete och anförtrodde den åt honom att skyddas i fyra veckor. Denne kallades genom ett okänt svek av slaverna till ett ting (placitum) och gick ut med en liten skara. Ty andra hade gått före, och några lämnade han kvar i borgen. Men se, en av hans följeslagare röjde att fienderna bröt fram ur skogen. När krigarna från båda sidor då drabbade samman, flydde ärkebiskopen, som hade kommit i vagn, på en bevingad [osäker tolkning] häst, medan få av hans män undkom döden. Slaverna tog som segrare utan fara de dräptas byte den 2 juli (VI. Nonas Iulii) och beklagade att ärkebiskopen på så sätt hade undkommit. Han bevakade dock, fast- skall upphöra. Till sist, rustad genom mottagandet av den allraheligaste färdkosten (viaticum), lärd att med all förväntan älska Domaren och, om jag så får säga, genom att frukta i nuet vägrade han att frukta i evighet. I stark förtröstan på den heliga Gudsmoderns förbön, åt vilken han hade givit sig själv och sitt, korsade han sig med det heliga korsets tecken så länge, tills han insomnade i frid och vilade med både hand och sinne. ## bok IV, kap. 37 (MGH s. 175) (maskinöversättning) 37. Efter hans död kom männen från Utrecht med bara fötter och beväpnade händer, gråtande och bedjande, och sade till husfolket: För Guds namns skull, ge oss vår herde, så att han kan bäras till graven vid sitt säte. Mot detta svarade abbedissan, av vördnadsvärt liv, nämligen hans mycket heliga dotter, med kaplanerna och krigarna: Han skall begravas på samma plats där han av Gud fick lov att avkläda sig detta närvarande liv. Det gick därhän att beväpnade från båda sidor på det farligaste sätt skulle drabba samman och många mista livet, om inte fru abbedissan hade kastat sig ned mitt ibland dem och bett Gud om fred mellan dem åtminstone för ett ögonblick. Under tiden tyckte krigarna att man från den sida där brödernas verkstäder (officinae) låg skulle dra hans sarkofag från vattnet som kallas Ema upp till bergets krön. Medan de försökte detta, lyftes kroppen upp av männen från Utrecht och fördes mycket lätt, så som de ännu svär, över vattnet. Så blev genom Herrens vink den starkare delen, krigarna, gäckad. Efter den heliga kroppens förflyttning förnams på vägen en doft av underbar vällukt, som på mer än tre mil (miliaria) fyllde de mest sanningsenliga människors näsor och bröst, så som de själva vittnar. ## bok IV, kap. 38 (MGH s. 175–176) (maskinöversättning) 38. (25.) Låt oss kalla i minnet hur ärkebiskop Gisilerus ömkligt drabbades av en förlust genom sin egen försumlighet. Kejsaren befäste för fäderneslandets försvar staden Hornaburg med nödvändigt arbete och anförtrodde den åt honom att skyddas i fyra veckor. Denne kallades genom ett okänt svek av slaverna till ett ting (placitum) och gick ut med en liten skara. Ty andra hade gått före, och några lämnade han kvar i borgen. Men se, en av hans följeslagare röjde att fienderna bröt fram ur skogen. När krigarna från båda sidor då drabbade samman, flydde ärkebiskopen, som hade kommit i vagn, på en häst som förts fram åt honom, medan få av hans män undkom döden. Slaverna tog som segrare utan fara de dräptas byte den 2 juli och beklagade att ärkebiskopen på så sätt hade undkommit. Han bevakade -tigt han så sorgligt stympats, borgen till den sagda dagen, Gisilerus, och när han bedrövad vände tillbaka mötte han min farbror markgreve Liutharius, vars vård den nämnda staden då lydde under; och han anförtrodde den bestämt åt honom och for bort. Men greven kom fram, och när han såg borgen ryka av brand, bad han förgäves genom ett sändebud ärkebiskopen att vända tillbaka. Men själv försökte han släcka elden, som redan steg högt på två ställen, och när han inte uträttade något alls, lämnade han porten öppen för fienderna och återvände bedrövad hem; och när han senare anklagades inför kejsaren, renade han sig med ed från den skuld som lagts honom till last. Nio dagar efter det nämnda nederlaget dog min moder vid namn Cunigund den 13 juli (tercia Id. Iulii) i staden Germeresleva. ## bok IV, kap. 39 (MGH s. 176) (maskinöversättning) 39. (26.) Ekkihardus, som härledde sin härkomst av denna släkt från södra Thüringens ädlaste börd, hedrade, när han stegvis nådde mannaålder, hela sin släkt, som var berömd genom allvar både i seder och gärningar, ty, som vi läser: skulder vanpryder det välborna. Sedan han tillsammans med sin fader Guntherius, som länge varit avsatt från sitt ämbete (honor), hade genomlidit många krigets hårdheter, och när han med heder återvände till kejsar Otto II:s nåd och till fäderneslandet, förenade han sig i äktenskap med greve Thietmarus änka och hertig Bernhardus syster vid namn Suonehilda, och fick med henne en förstfödd dotter vid namn Liudgerda. Men Liutharius, som var född av en ansedd släkt i norra Thüringen, strävade, när han blivit man, att övergå sin ålder genom dygder; och eftersom han var mycket kär för Otto II, trolovade han sig med hans hjälp och med tillstånd av biskop Wigfridus av Verdun, hennes kusin, med en viss förnäm kvinna (matrona) vid namn Godila, av ädel börd från den västliga trakten, och vann henne till maka; hon födde honom i sitt trettonde levnadsår en förstfödd son och kallade honom med sin faders namn Wirinharius. ## bok IV, kap. 40 (MGH s. 176–178) (maskinöversättning) 40. Men när dessa två skott, gossen, säger jag, och flickan, hade vuxit upp ur en så ädel vinstocks rot, redan nu småningom dock, fastän han så sorgligt stympats, staden till den avtalade dagen, Gislerus, och när han bedrövad vände tillbaka mötte han min farbror markgreve Luitharius, vars vård den nämnda staden då lydde under; och han anförtrodde den bestämt åt honom och for bort. Men greven kom fram, och när han såg borgen ryka av brand, bad han förgäves genom ett sändebud ärkebiskopen att vända tillbaka. Men själv försökte han släcka elden, som redan steg högt på två ställen, och när han inte uträttade något alls, lämnade han porten öppen för fienderna och återvände bedrövad hem; och när han senare anklagades inför kejsaren, renade han sig med ed från den skuld som lagts honom till last. Nio dagar efter det nämnda nederlaget dog min moder vid namn Cunigund den 13 juli i staden Germereslove. 39. Ekkihardus, som härledde sin härkomst av denna släkt från södra Thüringens ädlaste börd, hedrade, när han stegvis nådde mannaålder, hela sin släkt på ett lysande sätt genom allvar både i seder och gärningar, ty, som vi läser: mycket onda seder vanställer de ädlare. Sedan han tillsammans med sin fader Guntherius, som länge varit avsatt från sitt ämbete, hade genomlidit många krigets hårdheter, och när han med heder återvände till Otto II:s nåd och till fäderneslandet, förenade han sig i äktenskap med greve Thietmarus änka och hertig Bernhardus syster vid namn Suanehilda, och fick med henne en förstfödd dotter vid namn Luitgarda. Men Luitharius, som var född av en ansedd släkt i norra Thüringen, övergick, när han blivit man, sin ålder genom dygder; och eftersom han var mycket kär för Otto II, trolovade han sig med hans hjälp och med tillstånd av biskop Wigfridus av Verdun, hennes kusin, med en viss förnäm kvinna vid namn Godila, av ädel börd från den västliga trakten, och vann henne till maka. Hon födde honom i sitt trettonde levnadsår en förstfödd son och kallade honom med sin faders namn Werinharius. 40. Men när dessa två skott, gossen, säger jag, och flickan, hade vuxit upp ur en så ädel vinstocks rot, strävade de redan nu småningom att nå fruktens mognad på dygdernas lysande stegar. Men så snart greve Liutharius förnam flickans skönhet och goda levnad, vände han ständigt i sitt sinnes lönnrum hur han skulle förena henne med sin son. Och till sist bröt han ut och yppade genom trogna sändebud för Ekkihardus, som då var markgreve, sin länge dolda önskan och fick snabbt bifall. När deras förtrogna då kom samman, lovade Ekkihardus på laglig väg Liutharius att han skulle ge henne åt hans son till hustru, och bekräftade det enligt sin sed och rätt i närvaro av alla stormän. Men eftersom han behagade Otto III mycket och hade mycket stort inflytande hos honom bland de andra stormännen, försökte han, fördärvad av jag vet inte vilken orsak, på allt sätt bryta den mycket fast stadfästa överenskommelsen. Detta blev snart känt för Liutharius, och han överlade med oroligt sinne hur detta inte skulle ske. ## bok IV, kap. 41 (MGH s. 178–180) (maskinöversättning) 41. Medan kejsaren och Ekkihardus båda då vistades i Romania, var vården om detta rike anförtrodd åt den vördnadsvärda abbedissan Mathildis, som jag har nämnt ovan, och i hennes stad, kallad Quedlinburg, uppfostrades denna flicka. Ett offentligt möte (conventus) med abbedissan och hela rådet (senatus) hölls i Darniburg. Under tiden steg Wirinharius, som jag tror inte på sin faders råd, utan av kärlek till jungfrun och av fruktan för uppenbar vanära, med mina medbröder Henrik, Frithericus och andra utmärkta krigare upp i den nämnda borgen, förde med våld bort sin trolovade, som stretade emot och skrek, och kom med sina män glad och oskadd till Wallibiki. När abbedissan fick veta detta genom ett säkert sändebud, blev hon svårt upprörd och klagade över detta under tårar inför alla furstarna, och bad och befallde att alla beväpnade snabbt skulle förfölja de offentliga fienderna och, sedan de tagits till fånga eller dräpts, försöka föra tillbaka jungfrun till henne. Utan dröjsmål skyndade de beväpnade krigarna att utföra denna befallning och längtade efter att, innan de nådde den befästa borgen, genskjuta dem på genvägar och med våld fånga, döda eller jaga bort dem. Men av vägfarande fick man veta att de som de förföljde, med en stark styrka och stängda portar, redan gladde sig åt kända värn; ingen stod inträdet öppet; de ville antingen dö eller försvara sig där och aldrig ge den trolovade åt någon. När de hörde detta vände de mycket bedrövade tillbaka. fruktens mognad på dygdernas lysande steg. Men så snart greve Luitharius förnam flickans skönhet och goda levnad, vände han ständigt i sitt sinnes lönnrum hur han skulle förena henne med sin son. Och till sist bröt han ut och yppade genom trogna sändebud för Ekkihardus, som då var markgreve, sin länge dolda önskan och fick snabbt bifall. När deras förtrogna alltså kom samman, lovade Ekkihardus på laglig väg Luitharius att han skulle ge henne åt hans son till hustru, och bekräftade det enligt sin sed och rätt i närvaro av alla stormän. Men eftersom han behagade Otto III mycket och hade mycket stort inflytande hos honom bland de andra stormännen, försökte han, fördärvad av jag vet inte vilken orsak, på allt sätt bryta den mycket fast stadfästa överenskommelsen. Detta blev snart känt för Luitharius, och han överlade med oroligt sinne hur detta inte skulle ske. 41. Medan kejsaren och Ekkihardus båda då vistades i Romania, var vården om detta rike anförtrodd åt den vördnadsvärda abbedissan Mathildis, som jag har nämnt ovan, och i hennes stad, kallad Quedlinburg, uppfostrades denna flicka. Ett offentligt möte med abbedissan och hela rådet hölls i Darneburg. Under tiden steg Werinharius, som jag tror inte på sin faders råd, utan av kärlek till jungfrun och av fruktan för uppenbar vanära, med mina medbröder Henrik, Frithericus och andra utmärkta krigare upp i den nämnda borgen, förde med våld bort sin trolovade, som skrek och stretade emot, och kom med sina män glad och oskadd till Wallibiki. När abbedissan fick veta detta genom ett säkert sändebud, blev hon svårt upprörd och klagade över detta under tårar inför alla furstarna, och bad och befallde att alla beväpnade snabbt skulle förfölja de offentliga fienderna och, sedan de tagits till fånga eller dräpts, försöka föra tillbaka jungfrun till henne. Utan dröjsmål skyndade de beväpnade krigarna att utföra denna befallning och längtade efter att, innan de nådde den befästa borgen, genskjuta dem på genvägar och med våld fånga, döda eller jaga bort dem. Men av vägfarande fick man veta att de som de förföljde, med en stark styrka och stängda portar, redan gladde sig åt kända värn; ingen stod inträdet öppet; de ville antingen dö eller försvara sig där och aldrig ge den trolovade åt någon. När de hörde detta vände de mycket bedrövade tillbaka. 42. Men Liutharius och med honom den äldre Alfricus och greve Ekkihardus krigare Thietmarus drog åstad och utforskade den trolovades vilja, och sedan de av henne blivit fullt förvissade om att hon hellre ville stanna där än vända tillbaka, meddelade de fru abbedissan och de övriga dessa svar. När abbedissan då rådfrågade stormännen om sådana ting, sades det av dem att det syntes dem bäst att ett möte hölls i Magdeburg, att brudgummen skulle komma dit med sin maka, och att alla hjälparna antingen skulle inställa sig där som skyldiga eller fly som dömda. Och så skedde. När en mycket stor mängd strömmade samman där, kastade sig Wirinharius med sina medhjälpare ned med bara fötter, återlämnade hustrun och förtjänade genom furstarnas hjälp förlåtelse för det han och hans män begått, sedan gottgörelse utlovats. Men Mahtildis, vördnadsvärd i allt, tog efter samtalets slut Liudgerda med sig, inte för att behålla henne, utan för att befästa den stora fruktan [osäker tolkning]. ## bok IV, kap. 43 (MGH s. 180–182) (maskinöversättning) 43. Men hennes goda föresats avbröts genom att en plötslig död kom emellan. Ty efter få dagar, när hon kom till den plats som Gud hade berett henne, insjuknade hon genast och kallade till sig Bernwardus, då herde för den heliga kyrkan i Hildesheim, och sedan hon av honom fått den avlösning (indulgentia) som hon begärt, avlade hon den inre människan [osäker tolkning] den 6 februari (VIII. Id. Febr.) och begravdes i kyrkan vid huvudet av sin farfar kung Henrik. Över detta dödsfall blev kejsarinnan Adelheid, hennes mor, utom sig av sorg och sände ett bud till kejsaren, som både skulle meddela honom hennes bortgång och begära att hennes namne, hans syster, skulle efterträda henne. Kejsaren gav sitt bifall till de fromma önskningarna, begrät sin fasters död och anförtrodde på avstånd abbotsämbetet (abbacia) åt sin älskade syster med en gyllene stav genom budbäraren Becelinus, och befallde att hon skulle välsignas av biskop Arnulfus. Kejsarinnan Adelheid, som under tiden byggde staden som kallas Celsa, samlade där munkar och fullbordade allt, och samma år den 17 december (XVI. Kal. Ianuarii) gick hon glad till dem från vilka hon härstammade [osäker tolkning]; och Gud, som ger rättvis lön för hennes trogna tjänst, gör ännu i dag många under vid hennes grav. Även påven Gregorius dog, sedan han väl ordnat allt i Rom, den 4 februari (II. Nonas Februarii), och Gerbertus efterträdde honom strax. 42. Men Liutharius, och med honom Alfricus den äldre och greve Ekkihardus vasall (miles) Thietmarus, begav sig av och utforskade brudens vilja, och sedan de av henne blivit fullt förvissade om att hon då hellre ville stanna där än återvända, meddelade de detta svar åt fru abbedissan och de övriga furstarna. När abbedissan rådfrågade stormännen om detta, sade dessa henne vad som syntes dem bäst: att ett möte skulle hållas i Magdeburg, att brudgummen skulle komma dit med sin hustru, och att alla medhjälpare antingen skulle inställa sig där som skyldiga eller fly som dömda. Och så skedde. Ty när en mycket stor skara strömmade samman där, kastade sig Werinharius barfota ned med sina medhjälpare, återlämnade hustrun och vann genom furstarnas hjälp förlåtelse för det som han och de hans begått, sedan han lovat bättring. Men den i allt vördnadsvärda Mathildis tog efter mötets slut Luidgerda med sig, inte för att hålla henne kvar, utan för att befästa en stor kärlek. 43. Men hennes goda föresats avbröts genom att en plötslig död kom emellan. Ty efter få dagar, när hon hade kommit till den plats som Gud hade berett henne, insjuknade hon genast och kallade till sig Bernwardus, herde för den heliga kyrkan i Hildesheim, och sedan hon av honom fått den avlösning som hon begärt, avlade hon den inre människan [osäker tolkning] den 6 februari (octavo Idus Februarii) och begravdes i kyrkan vid huvudet av sin farfar kung Henrik. Över detta dödsfall blev kejsarinnan Adelheid, hennes mor, utom sig av sorg och sände ett bud till kejsaren, som både skulle meddela honom hennes bortgång och begära att hennes namne, hans syster, skulle efterträda henne. Kejsaren gav sitt bifall till de fromma önskningarna, begrät sin fasters bortgång och anförtrodde på avstånd abbotsämbetet åt sin älskade syster med en gyllene stav genom budbäraren Becelinus, och befallde att hon skulle välsignas av biskop Arnulfus. Kejsarinnan Adelheid, som under tiden byggde staden som kallas Celsa, samlade där munkar och fullbordade allt, och samma år den 17 december (decimosexto Kalendas Ianuarii) gick hon glad till dem från vilka hon härstammade [osäker tolkning]; och Gud, som ger rättvis lön för hennes trogna tjänst, gör ännu i dag många under vid hennes grav. Även påven Gregorius dog, sedan han väl ordnat allt i Rom, den 4 februari (pridie Nonas Februarii), och Gerbertus efterträdde honom strax. 44. Därefter anklagade kejsaren ärkebiskop Gisilerus vid en romersk synod för att han innehade två stift (parrochiae), och befallde att han genom domstolsutslag skulle avstängas från ämbetet och genom sändebud kallas dit av den apostoliske. Denne, som då var slagen av förlamning, sände, eftersom han inte kunde komma dit, klerken Rotmannus, som skulle fria honom med ed, om man inte trodde honom på annat sätt. Sedan uppskov hade beviljats sköts saken upp, tills kejsaren kunde pröva den med biskoparna i provinsen. Sedan kejsaren hört om de under som Gud gjorde genom sin älskade martyr Aethelbertus, skyndade han att bege sig dit för att be. Men när han kom till Regensburg, mottogs han med storartad ära av Gebehardus, föreståndare för samma kyrka; med honom följde Ziazo, då patricius, och Robbertus, oblationarius, med kardinalerna. Ingen kejsare drar någonsin ut från Rom eller återvänder dit med större härlighet. Gisilerus gick honom till mötes och vann hans ynnest, om än inte fast, och följer med honom. ## bok IV, kap. 45 (MGH s. 182–184) (maskinöversättning) 45. Men när kejsaren kom till staden Zeitz, mottogs han, såsom det anstod en kejsare, av den andre Hugo, den tredje föreståndaren för detta säte. Och därifrån tog han raka vägen till staden Meissen och mottogs med heder av den vördnadsvärde Egedus, biskop för denna kyrka, och av markgreven Ekkihardus, som hos honom räknades bland de främsta. När han sedan hade passerat Milcinis gränser och först kom till pagus Diedesisi, kom Bolizlavus, vars namn inte efter förtjänst men efter gammal sed tolkas som "större lov", honom mycket glad till mötes på den plats som kallas Ilua, där hans härbärge hade gjorts i ordning. Men hur kejsaren då mottogs av denne och fördes genom hans land ända till Gniezno, är otroligt och outsägligt att berätta. Då han på avstånd såg 44. Därefter anklagade kejsaren ärkebiskop Gisilerus vid den romerska synoden för att han innehade två stift (parrochiae), och befallde att han genom domstolsutslag skulle avstängas från sitt ämbete och genom sändebud kallas dit av den apostoliske. Denne, som då var slagen av förlamning, sände, eftersom han inte kunde komma dit, klerken Rothmannus, som skulle fria honom med ed, om man inte trodde honom på annat sätt. Sedan uppskov hade beviljats sköts denna sak upp, tills kejsaren kunde pröva den med biskoparna i provinsen. Sedan kejsaren hört om de under som Gud gjorde genom sin älskade martyr Athelbertus, skyndade han att bege sig dit för att be. Men när han hade kommit till Regensburg, mottogs han med storartad ära av Gebehardus, föreståndare för samma kyrka; med honom följde patricius Ciazo och oblationarius Rotpertus med kardinalerna. Ingen kejsare kommer någonsin att dra ut från Rom eller återvända dit med större härlighet. Gisilerus gick honom till mötes och vann hans ynnest, om än inte fast, och följer med honom. 45. Men när kejsaren kom till staden Zeitz, mottogs han, såsom det anstod en kejsare, av den andre Hugo, den tredje föreståndaren för detta säte. Därifrån tog han raka vägen till staden Meissen och mottogs med heder av den vördnadsvärde Egidus, biskop för denna kyrka, och av markgreven Ekkihardus, som hos honom räknades bland de främsta. När han sedan hade passerat Milcinis gränser och först kom till pagus Diedesisi, kom Bolizlavus, vars namn inte efter förtjänst men efter gammal sed tolkas som "större lov", honom mycket glad till mötes på den plats som kallas Ilua, där hans härbärge hade gjorts i ordning. Men hur kejsaren då mottogs av denne och fördes genom hans land ända till Gniezno, är outsägligt och otroligt att berätta. Då han på avstånd såg den efterlängtade staden, kom han barfota ödm- den efterlängtade staden, kom han barfota ödmjukt fram och mottogs med vördnad av dess biskop Ungerus och fördes in i kyrkan, och under strömmande tårar åkallades Kristi martyrs förbön för att utverka Kristi nåd åt honom. Utan dröjsmål upprättade han där ett ärkebiskopsdöme (archiepiscopatus), som jag hoppas på lagligt sätt, men utan samtycke av den nämnde biskopen, under vars stift hela denna trakt lyder; han anförtrodde det åt den nämnde martyrens bror Radim och underställde det Reinbernus, biskop för kyrkan i Kołobrzeg (Salsa Cholbergiensis), Poppo av Kraków och Iohannes av Wrocław, med undantag för Ungerus av Poznań; och sedan ett altare hade gjorts där, nedlade han med heder heliga reliker i det. ## bok IV, kap. 46 (MGH s. 184) (maskinöversättning) 46. Sedan allt detta hade fullbordats, hedrades kejsaren av den nämnde hertigen med stora gåvor och, vilket mest behagade honom, med trehundra brynjeklädda krigare (milites). När han for därifrån ledsagade Bolizlavus honom med ett ståtligt följe ända till Magdeburg, där palmsöndagens högtid firades festligt. På måndagen (secunda feria) uppmanades ärkebiskopen på denna plats genom kejsarens påbud att återta sitt tidigare säte, men genom att ge sändebuden mycket pengar utverkade han med nöd uppskov till Quedlinburg. Dit strömmade en stor skara senatorer samman; där firades också påskens glädje, och vid en synod som hölls på måndagen kallades Gisilerus åter. Denne, som var nedtyngd av svår sjukdom, ursäktades av den nämnde Rotmannus och försvarades i mycket av Waltherdus, då prost (prepositus). Ett kyrkomöte (concilium) i Aachen utlystes för honom; när han kom dit med de sina, tilltalades han åter av den romerska stolens ärkediakon. Han följde ett klokt råd och begärde att få ett allmänt kyrkomöte; och så sköts allt detta upp oavgjort, tills Gud, nådig mot våra tider, värdigades göra slut på det. ## bok IV, kap. 47 (MGH s. 184–186) (maskinöversättning) 47. Kejsaren, som i sina dagar ville förnya romarnas gamla sedvänja, som redan till stor del var utplånad, gjorde mycket som olika människor bedömde olika. Han satt ensam vid ett bord som var gjort som en halvcirkel, på en plats högre än de övrigas. Då han var i tvivel om var kejsar Karl den stores ben vilade, lät han i hemlighet bryta upp golvet där han trodde att de var och gräva, -jukt fram och mottogs med vördnad av dess biskop, Ungerus av Poznań, och fördes in i kyrkan och åkallade under strömmande tårar den helige martyrens förbön för att utverka Kristi nåd åt sig. Utan dröjsmål upprättade han där ett ärkebiskopsdöme (archiepiscopatus), som jag hoppas på lagligt sätt, men utan samtycke av den nämnde biskopen, under vars stift hela denna trakt lydde. Han anförtrodde alltså detta biskopsdöme åt den nämnde martyrens bror Radim och underställde det Reynbernus, biskop för kyrkan i Kołobrzeg (Salsecholbergensis), Poppo av Kraków och Iohannes av Wrocław, med undantag för Ungerus av Poznań; och sedan ett altare också hade gjorts där, nedlade han med heder heliga reliker i det. 46. Sedan alltså allt detta hade fullbordats, hedrades kejsaren av den nämnde hertigen med stora gåvor och, vilket mest behagade honom, med trehundra brynjeklädda krigare. När han for därifrån ledsagade Bolizlavus honom med ett ståtligt följe ända till Magdeburg, där palmsöndagens högtid firades festligt. På måndagen uppmanades ärkebiskop Gisilerus på denna plats genom kejsarens påbud att återta sitt tidigare säte, men genom att ge sändebuden mycket pengar utverkade han med nöd uppskov till Quedlinburg. Dit strömmade en stor skara senatorer samman; där firades också påskens glädje, och vid en synod som hölls på måndagen kallades Gisilerus åter. Denne, som var nedtyngd av svår sjukdom, ursäktades åter av Rothmannus och försvarades i mycket av prosten Waltardus. Ett kyrkomöte i Aachen utlystes för honom; när han kom dit med de sina, tilltalades han åter av den romerska stolens ärkediakon. Han följde en vis mans råd och begärde att få ett allmänt kyrkomöte; och så sköts allt detta upp oavgjort, tills Gud, nådig mot våra tider, värdigades göra slut på det. 47. Kejsaren, som i sina dagar ville förnya romarnas gamla sedvänja, som redan till stor del var utplånad, gjorde mycket som olika människor bedömde olika. Han satt ensam vid ett bord som var gjort som en halvcirkel, på en plats högre än de övrigas. Då han var i tvivel om var kejsar Karl den stores ben vilade, lät han i hemlighet bryta upp golvet där han trodde att de var och befallde att man skulle gräva, tills de hittades i en kunglig tron, befallde han. Han tog det gyllene kors som hängde om hans hals tillsammans med en del av kläderna, som ännu var oförmultnade, och lade tillbaka resten med stor vördnad. Men varför skulle jag nämna var och en av hans ankomster och avfärder genom alla hans biskopsdömen och grevskap? Sedan allt hade ordnats väl hos dem på andra sidan Alperna, besökte han det romerska riket och kom till Romulus borgar, där han mottogs med stora lovord av den apostoliske och de övriga medbiskoparna. ## bok IV, kap. 48 (MGH s. 186–188) (maskinöversättning) 48. Därefter försökte Gregorius, som var kejsaren mycket kär, att fånga honom med list och lade dolda försåt. När dessa hade samlats och oväntat redan reste sig mot honom, undkom kejsaren genom porten med några få, medan en mycket stor skara av hans följeslagare blev instängd; och folket, som aldrig är nöjt med sina herrar, gav honom ont igen för hans outsägliga godhet. Därefter bad och befallde kejsaren genom sitt bud att alla hans förtrogna skulle samlas där, och tillsade var och en att de, om de någonsin brydde sig om hans ära eller välfärd, skulle skynda till honom med beväpnade krigare för att hämnas honom och vidare skydda honom. Men romarna, som skämdes över skulden till det brott som då blivit uppenbart och förebrådde varandra över all måtta, släppte alla instängda fria och oskadda och bad på alla sätt ödmjukt om kejsarens ynnest och fred. Varhelst kejsaren kunde skada dem, vare sig till person eller egendom, dröjde han inte att göra det, eftersom han misstrodde deras lögnaktiga ord. Alla trakter som vette mot romarna och langobarderna hade han troget underlagda sitt välde, utom endast Rom, som han älskade framför andra och alltid smyckade. När då en mycket stor skara trogna kom samman med Heribertus, ärkebiskop i det heliga Köln (Agripina), gladde sig kejsaren; och fastän han utåt alltid visade sig med glad min, upphörde han ändå inte att i samvetets lönnrum sucka över sina många missgärningar och två bort dem med strömmar av tårar under nattens tystnad, ivrigt upptagen av vakor och böner. Ofta fastade han hela veckan utom torsdagen (V. feria) och var mycket frikostig med allmosor. tills de hittades i den kungliga tronen. Han tog det gyllene kors som hängde om hans hals tillsammans med en del av kläderna, som ännu var oförmultnade, och lade tillbaka resten med stor vördnad. Men varför skulle jag nämna var och en av hans ankomster och avfärder genom alla hans biskopsdömen och grevskap? Sedan allt hade ordnats väl hos dem på andra sidan Alperna, besökte han det romerska riket och kom till Romulus borgar, där han mottogs med stora lovord av den apostoliske och de övriga biskoparna. 48. Därefter försökte Gregorius, som var kejsaren mycket kär, att fånga honom med list och lade dolda försåt. När dessa hade samlats och oväntat redan reste sig mot honom, undkom kejsaren genom porten med några få, medan en mycket stor skara av hans folk blev instängd; och den låga hopen, som aldrig är nöjd med sina herrar, gav honom ont igen för hans outsägliga godhet. Därefter bad och befallde kejsaren genom sitt bud att alla hans förtrogna skulle samlas där, och tillsade var och en att de, om de någonsin brydde sig om hans ära eller välfärd, skulle skynda till honom med beväpnade krigare för att hämnas honom och vidare skydda honom. Men romarna, som skämdes över skulden till det nu uppenbara brottet och förebrådde varandra över all måtta, släppte alla instängda fria och oskadda och bad på alla sätt ödmjukt om kejsarens ynnest och fred. Varhelst kejsaren kunde skada dem, vare sig till person eller egendom, dröjde han inte att göra det, eftersom han misstrodde deras lögnaktiga ord. Alla trakter som vette mot romarna och langobarderna hade han troget underlagda sitt välde, utom endast Rom, som han älskade framför andra och alltid smyckade. När då en mycket stor skara trogna kom samman med Heribertus, ärkebiskop i det heliga Köln, gladde sig kejsaren storligen. Denne framstående kejsare upphörde, fastän han utåt alltid visade sig med glad min, ändå inte att i samvetets lönnrum sucka över sina många missgärningar och två bort dem med strömmar av tårar under nattens tystnad, ivrigt upptagen av vakor och böner. Ofta tillbringade han hela veckan i fasta utom torsdagen och var mycket frikostig med allmosor. 49. Många olyckor föregick hans annalkande död. Ty våra hertigar och grevar försökte, inte utan biskoparnas vetskap, att sammansvärja sig mycket mot honom och bad hertig Henrik, sedermera hans efterträdare, om hjälp till detta. Denne bevarade i trofast hjärta de sista förmaningarna av sin fader och namne, som dog och vilar i Gonneshem, och han, som dittills varit kejsaren trogen i allt, gav dem inget bifall. Kejsaren fick genast veta detta och bar det med tåligt sinne; i staden Paterna insjuknade han, då blåsor (pustellae) tryckte på hans inälvor och emellanåt så småningom bröt fram. Han, strålande till utseendet och framstående i tron, det romerska rikets krona, gick den 24 januari (VIIII. Kal. Febr.) bort från denna värld och lämnade de sina en oöverstiglig sorg, ty på den tiden fanns ingen frikostigare och i allt mildare än han. Må Alfa och O förbarma sig över honom och ge honom stort för smått, evigt för timligt. ## bok IV, kap. 50 (MGH s. 188–190) (maskinöversättning) 50. Men de som var närvarande vid hans sista stund dolde detta så länge, tills hären, som då var spridd åt alla håll, hade samlats genom sändebud. Då följde den sorgsna skaran sin älskade herres (senior) lik och utstod i sju dagar i sträck stora krigiska vedermödor; och ingen visshet om säkerhet medgavs av fienderna, utom först då de kom till staden Verona (Berna). När de sedan kom till Pollingun, biskop Sigifridus av Augsburgs gård (curtis), mottogs de av hertig Henrik och blev åter häftigt rörda av hans tårar. Han uppmanade dem var för sig med många löften att de skulle vilja välja honom till sin herre och kung; och kejsarens lik med den kejserliga utrustningen, med undantag endast för lansen, som ärkebiskop Heribertus i hemlighet sände i förväg, tog han i sin makt. Men ärkebiskopen hölls en kort tid i förvar, lämnade där sin bror som pant, gick bort med tillstånd och sände snart tillbaka den heliga lansen. Han, liksom alla som följde kejsarens lik hit, med undantag av biskop Sigifridus, varken samtyckte då med hertigen eller vägrade helt, utan dit den bättre och 49. Många olyckor föregick hans annalkande slut. Ty våra hertigar och grevar försökte, inte utan biskoparnas vetskap, att sammansvärja sig mycket mot honom och bad hertig Henrik, sedermera hans efterträdare, om hjälp till detta. Men denne bevarade i trofast hjärta de sista förmaningarna av sin fader och namne, som dog och vilar i Gonnesheim, och han, som dittills varit kejsaren trogen i allt, gav dem inget bifall. Kejsaren fick genast veta detta och bar det med tåligt sinne; i staden Paterna insjuknade han så småningom, då blåsor tryckte på hans inälvor och emellanåt bröt fram. Han, strålande till utseendet och framstående i tron, det romerska rikets krona, gick den 24 januari (Nono Kalendas Februarii) bort från denna värld och lämnade de sina en oöverstiglig sorg, ty på den tiden fanns ingen frikostigare och i allt mildare än han. Må Alfa och Omega förbarma sig över honom och ge honom stort för smått, evigt för timligt. 50. Men de som var närvarande vid hans sista stund dolde detta så länge, tills hären, som då var spridd åt alla håll, hade samlats genom sändebud. Då följde den sorgsna skaran sin älskade herres lik och utstod i sju dagar i sträck stora krigiska vedermödor; och ingen visshet om säkerhet medgavs av fienderna, utom först då de kom till staden Verona. När de sedan kom till Pollingun, biskop Sigefridus av Augsburgs gård, mottogs de av hertig Henrik och blev åter häftigt rörda av hans tårar. Han uppmanade dem var för sig med många löften att de skulle vilja välja honom till sin herre och kung; och kejsarens lik med den kejserliga utrustningen, med undantag endast för lansen, som biskop Heribertus i hemlighet hade sänt i förväg, tog han i sin makt. Men ärkebiskopen hölls en kort tid i förvar, lämnade där sin bror som pant, gick bort med tillstånd och sände snart tillbaka den heliga lansen. Han, liksom alla som följde kejsarens lik hit, med undantag av biskop Sigefridus, varken samtyckte med hertigen eller helt större del av hela folket lutade, förklarade han att han gärna skulle samtycka. ## bok IV, kap. 51 (MGH s. 190) (maskinöversättning) 51. Men hertigen nådde med dessa staden Augsburg, och sedan hans älskade herres inälvor först omsorgsfullt hade lagts i två små krukor, gav han dem en hedersam begravning i den helige biskopen Othelricus kapell (oratorium), som Liudulfus, biskop för samma kyrka, byggt till hans ära, i södra delen av den heliga martyren Afras kloster, och för sin själs bot skänkte han hundra mansi (mansi) av sitt eget arvegods. Därefter lät han den stora skaran gå i frid och följde kejsarens lik till sin stad, som kallas Nova. Och sedan han ödmjukt hade blivit bönfallen av sin namne Henrik, vars syster han redan under kejsarens livstid hade äktat, tog han till slut avsked av var och en och släppte liket till de bestämda platserna. ## bok IV, kap. 52 (MGH s. 190–192) (maskinöversättning) 52. Under tiden kom Sachsens furstar, som hade fått veta om sin herres förtidiga död, sorgsna samman i Frasa, en kunglig gård (curtis regia) som greve Guncelinus då hade i förläning (beneficium) från kejsaren: Gisilerus, ärkebiskop av Magdeburg, med medbiskoparna, hertig Bernhardus, markgrevarna Liutharius, Ekkihardus och Gero med rikets stormän, och de överlade om statens tillstånd. Men så snart greve Liutharius märkte att Ekkihardus ville upphöja sig över honom, kallade han ut den nämnde ärkebiskopen och den bättre delen av stormännen till ett hemligt samtal utanför och gav dem alla det rådet att de med ed skulle bekräfta att de varken gemensamt eller var för sig skulle välja någon herre eller kung åt sig före det möte som var fastställt i Werlo. Detta prisades och godkändes av alla utom Ekkihardus. Denne, som tog illa vid sig av att något fördröjas från rikets höjd, brast ut: "O greve Liutharius," sade han, "varför sätter du dig emot?" Och den andre sade: "Märker du inte att det fattas ett fjärde hjul på din vagn?" Så avbröts valet, och de gamlas utsaga blir sann, att en natts uppehåll blir ett års uppskov och att detta förlängs ända till livets slut. Under den nämnde kejsarens tid blev klostret i vägrade; dit den bättre och större delen av hela folket lutade, förklarade han att han gärna skulle samtycka. 51. Men hertigen nådde med dessa staden Augsburg, och sedan hans älskade herres inälvor först omsorgsfullt hade lagts i två små krukor, gav han dem en hedersam begravning i den helige biskopen Odelricus kapell, som Luidolphus, biskop för just denna kyrka, byggt till hans ära, i södra delen av den heliga martyren Afras kloster, och för sin själs bot skänkte han hundra mansi av sitt eget arvegods. Därefter lät han folkskaran gå i frid och följde kejsarens lik till sin stad, som kallas Nova. Men sedan blev han ödmjukt bönfallen av sin namne Henrik, vars syster han redan under kejsarens livstid hade äktat, och till slut släppte han liket till de bestämda platserna, medan var och en tog avsked. 52. Under tiden kom Sachsens furstar, som hade fått veta om sin kejsares förtidiga död, sorgsna samman i Frasa, en kunglig gård som greve Guncelinus då hade i förläning från kejsaren: Gisilerus, ärkebiskop av Magdeburg, med biskoparna, hertig Bernhardus, markgrevarna Luitharius, Ekkihardus och Gero med rikets stormän, för att överlägga om statens tillstånd. Men så snart greve Luitharius märkte att Ekkihardus ville upphöjas över riket, kallade han ut den nämnde ärkebiskopen och den bättre delen av stormännen till ett hemligt samtal utanför och gav dem alla det rådet att de med ed skulle bekräfta att de varken gemensamt eller var för sig skulle välja någon herre eller kung åt sig före det fastställda mötet i Werlo. Detta prisades och fastställdes av alla utom Ekkihardus. Denne, som tog illa vid sig av att något fördröjas från rikets höjd, bröt ut i dessa ord: "O greve Luitharius, varför sätter du dig emot?" Och den andre sade: "Märker du inte att det fattas ett fjärde hjul på din vagn?" Så avbröts valet, och de gamlas utsaga blir sann, att en natts uppehåll ofta blir ett års uppskov och att detta förlängs ända till livets slut. Under den nämnde Hilleslevo bränt av slaverna, sedan nunnorna förts bort; och samma dag dödades många av de våra. ## bok IV, kap. 53 (MGH s. 192) (maskinöversättning) 53. Jag har i sanning avvikit mycket från det påbörjade och skall till slut vända tillbaka och kort beröra kejsarens likbegängelse. När hans lik kom till Köln, mottogs det först av ärkebiskopen i samma stad, Heribertus. Till Sankt Severinus kloster fördes det på måndagen efter palmsöndagen, till Sankt Pantaleon på tisdagen, till Sankt Gereon på onsdagen. På skärtorsdagen (cena Domini) bars det till Sankt Peter, där botgörarna fördes in efter kyrklig sed och löstes genom avlösning (indulgentia), och ärkebiskopen gav själen i den närvarande kroppen förlåtelse, medan medprästerna ombads om en åminnelse och det bönfallande folket under tårar gav den. När fredagen grydde lyftes liket och fördes till Aachen på den heliga lördagen; och på söndagen begravdes det i kyrkan tillägnad den heliga, alltid jungfruliga Maria, mitt i koret. Den godhet han visat alla förmådde dem att ihärdigt framföra böner och samstämmig gråt. Herrens uppståndelses högtid, änglars och människors gemensamma glädje, kunde inte fullbordas med tillbörlig vördnad på grund av de församlades bräcklighet [osäker tolkning], ty de insåg att de, som förtjänat detta genom sina synder, samtidigt fick erfara Guds straff. Må var och en som genom sin bekännelse är trogen mot Gud med tårar utverka förlåtelse för hans själ, eftersom han med sitt sinnes yttersta ansträngning strävade efter att förnya vår kyrka. Må han i de levandes land få den alltid åtrådda gemenskapen med de fromma bland Herrens oförgängliga goda ting, han som alltid strävade efter att förbarma sig över de olyckliga. ## bok IV, kap. 54 (MGH s. 192–194) (maskinöversättning) 54. Den största delen av stormännen som var närvarande vid denna likbegängelse lovade hertig Herimannus hjälp att förvärva och försvara riket, och påstod lögnaktigt att Henrik inte var lämplig för detta på grund av många slags omständigheter. Men langobarderna, som hade hört om kejsarens bortgång, valde, utan bekymmer för framtiden och utan åtrå efter botens värdiga frukter, Hardwinus till sin kung, en man som snarare var kunnig i konsten att förstöra än att styra, såsom det sedan blev uppenbart för dem själva, upphovsmännen till detta, i Guds dom. Men detta läm- kejsarens tid blev klostret i Hildeslove bränt av slaverna, sedan nunnorna förts bort. Samma dag dödades många av de våra. 53. Jag har i sanning avvikit mycket från det påbörjade och skall till slut vända tillbaka och kort beröra kejsarens likbegängelse. När kejsarens lik hade förts ända till Köln, mottogs det först av ärkebiskopen i denna stad, Heribertus; därefter fördes det på måndagen efter palmsöndagen till Sankt Severinus kloster, på tisdagen till Sankt Panthaleon, på onsdagen till Sankt Gereon. På skärtorsdagen (cena Domini) bars det till Sankt Peter, där botgörarna fördes in efter kyrklig sed och löstes genom avlösning (indulgencia), och ärkebiskopen gav själen i den närvarande kroppen förlåtelse, medan prästerna ombads om en åminnelse och det bönfallande folket under tårar gav den. När fredagen grydde lyftes liket och fördes till Aachen på den stora lördagen; och på dagen för Herrens uppståndelse begravdes det i kyrkan tillägnad den heliga, alltid jungfruliga Maria, mitt i koret. Den godhet han visat alla tvingade dem att framföra ihärdiga böner och samstämmig gråt. Herrens uppståndelses högtid, änglars och människors gemensamma glädje att lyckönska till, kunde inte firas med tillbörlig vördnad på grund av de församlades bräcklighet [osäker tolkning], ty de insåg att de, som förtjänat detta genom sina synder, samtidigt fick erfara Guds straff. Må var och en som genom sin bekännelse är trogen mot Gud med tårar utverka förlåtelse för denna själ, eftersom han med sitt sinnes yttersta ansträngning strävade efter att förnya vår kyrka. Må han i de levandes land få den alltid åtrådda gemenskapen med de fromma tillsammans med det oförgängliga goda, han som alltid i sin mildhet strävade efter att förbarma sig över de olyckliga. 54. Den största delen av stormännen som var närvarande vid denna likbegängelse lovade hertig Heirimannus hjälp att sträva efter riket, och påstod lögnaktigt att Henrik inte var lämplig för detta på grund av många slags omständigheter. Langobarderna, som hade hört om kejsarens död, valde, utan bekymmer för framtiden och utan åtrå efter botens värdiga frukter, Hartwygus till sin kung, en man som snarare var kunnig i att förstöra borgen än att styra den [osäker tolkning], såsom det sedan blev uppenbart för dem själva, upphovsmännen till detta, genom Guds dom. Men detta lämnar jag att framläggas senare och skall om honom -nar jag och skall om honom börja skriva, som genom gudomlig godhet och sin egen dygd ödmjukade alla som någonsin reste sig mot honom och tvingade dem att med böjd nacke visa honom ära. Och må denne, den femte i ordningen och den andre med namnet, beteckna den femte bokens titel. ## bok IV, kap. 55 (MGH s. 194) (maskinöversättning) 55. Och eftersom jag inte kan ställa upp i ordning allt som skall tecknas ned på detta verks slätt, skäms jag sannerligen inte för att efter hand samla upp det i det följande. Jag har nämligen en vandrares växlande lott, som än på grund av svårframkomlighet, än på grund av okunnighet byter den raka stigens riktning mot stigarnas slingrande mångfald. Därför utvecklar jag det som återstår av gärningarna av Miseco, polackernas berömde hertig, som till stor del omtalats i de tidigare böckerna. Denne hade tagit sig en förnäm hustru från landet Böhmen, syster till Bolizlavus den äldre. Hon visade sig i verkligheten vara sådan som hennes namn lät. Hon kallades nämligen på slaviska Dobrawa, vilket på tyska tolkas som Bona. Ty då denna, trogen Kristus, såg att hennes make var insnärjd i hedendomens mångahanda villfarelse, övervägde hon flitigt i sitt bekymrade sinne hur hon skulle förena honom med sig i tron; hon sökte på alla sätt blidka honom, inte för den trefaldiga begäran efter denna skadliga värld, utan snarare för den lovvärda och för alla troende högst åtråvärda frukten av den kommande lönen. ## bok IV, kap. 56 (MGH s. 194–196) (maskinöversättning) 56. Hon gjorde av fri vilja för en tid något orätt, för att sedan länge kunna verka gott. Ty under fastan (quadragesima) som närmast följde på det nämnda giftermålet, när hon försökte frambära åt Gud ett behagligt tionde genom avhållsamhet från kött och späkning av sin kropp, blev hon av sin make med ljuva löften ombedd att bryta sitt föresats. Hon samtyckte av det skälet att hon en annan gång lättare skulle kunna bli bönhörd av honom. Somliga säger att hon åt kött under en fasta, andra under tre. Du har nu hört, läsare, hennes förseelse; betrakta nu den utsökta frukten av hennes fromma vilja. Hon arbetade nämligen för sin makes omvändelse och blev bönhörd av sin Skapares godhet, genom vars oändliga godhet hans ivrige för- börja skriva, som genom gudomlig godhet och sin egen dygd ödmjukade alla som någonsin reste sig mot honom och tvingade dem att med böjd nacke visa honom ära. Och må denne, den femte i ordningen och den andre med namnet, beteckna den femte bokens titel. Bokens förord. 55. Eftersom jag inte kan ställa upp i ordning allt som skall skrivas ned på denna boks slätt, skäms jag sannerligen inte för att efter hand samla upp det i det följande. Jag har nämligen en vandrares växlande lott, som än på grund av svårframkomlighet, än på grund av okunnighet byter den raka stigens riktning mot stigarnas slingrande mångfald. Därför skall jag utveckla de återstående gärningarna av Miseco, böhmarnas berömde hertig, som till stor del omtalats i de tidigare böckerna. En inskjuten liten bok om vissa förbigångna ting. Den berömde hertigen Miseco hade tagit sig en förnäm hustru från landet Böhmen, syster till Bolizlavus den äldre. Hon visade sig i verkligheten vara sådan som hennes namn lät. Hon kallades nämligen på slaviska Dobrawa, vilket på tyska tolkas som Bona. Ty då hon, trogen Kristus, såg att hennes make var insnärjd i hedendomens mångahanda villfarelse, övervägde hon flitigt i sitt bekymrade sinne hur hon skulle förena honom med sig i tron. Hon sökte därför på alla sätt behaga honom, inte för den trefaldiga begäran efter denna skadliga värld, utan snarare för den lovvärda och för alla troende högst åtråvärda frukten av den kommande lönen. 56. Hon gjorde en gång av fri vilja för en tid något orätt, för att sedan länge kunna verka gott. Ty under fastan som närmast följde på det nämnda giftermålet, när hon försökte frambära åt Gud ett behagligt tionde genom avhållsamhet från kött och späkning av sin kropp, blev hon av sin make med ljuva löften ombedd att bryta sitt föresats. Hon samtyckte av det skälet att hon en annan gång lättare skulle kunna bli bönhörd av honom. Somliga säger att hon åt kött under en fasta, andra under tre. Du har nu hört, läsare, hennes förseelse; betrakta nu den utsökta frukten av hennes fromma vilja. Hon arbetade nämligen för sin makes omvändelse och blev bönhörd av sin Ska- -följare kom till besinning, då han på sin älskade hustrus ofta upprepade uppmaning spydde ut den medfödda otrons gift och i det heliga dopet tvådde bort arvsyndens fläck. Och genast följde folkets hittills svaga lemmar sitt huvud och sin älskade herre (senior), och sedan de mottagit bröllopsdräkten räknades de bland Kristi övriga adoptivbarn. Iordan, deras förste biskop (antistes), mödade sig mycket med dem, då han flitigt med ord och gärning inbjöd dem att bruka den himmelska vingården. Då gladde sig de lagligen förenade makarna, den nämnde mannen och den förnäma kvinnan, och hela det husfolk som var dem underställt gläder sig över att ha blivit förmält med Kristus. Därefter födde den goda modern en son som var henne långt ovärdig och fördärvet för många mödrar, som hon kallade med sin brors namn Bolizlavus, honom, säger jag, som först uppenbarade sin dolda ondska mot just henne och sedan rasade mot sitt eget kött och blod (viscera), såsom skall bli uppenbart av mig i det följande. ## bok IV, kap. 57 (MGH s. 196) (maskinöversättning) 57. Men när hans mor dog, äktade hans fader utan kanonisk myndighet en nunna från klostret som kallas Calva, dotter till markgreve Thiedricus. Hennes namn var Oda, och stor var hennes förmätenhet. Hon hade nämligen försmått den himmelske brudgummen och föredragit en krigare framför honom, vilket misshagade alla kyrkans styresmän och mest hennes vördnadsvärde biskop Hilliwardus. Men för fäderneslandets välfärd och för att stärka den nödvändiga freden ledde detta inte till skilsmässa, utan till ständig försoning som ett hälsosamt botemedel. Ty genom henne ökades all tjänst åt Kristus, en mängd fångar fördes hem till fäderneslandet, de bundnas kedjor löstes och fängelset öppnades för de skyldiga; och, som jag hoppas, förlåts henne av Gud storheten av det brott hon begått, eftersom en så stor kärlek till fromhet ses hos henne. Vi läser dock att den förgäves söker blidka Herren som inte helt och hållet kastar bort föresatsen i den ondska han påbörjat. Hon födde sin make tre söner, Miseco, Suentepulcus och ..., och levde där med stor ära till makens slut, omtyckt av dem hos vilka hon var, och till gagn för dem från vilka hon kom. ## bok IV, kap. 58 (MGH s. 196–198) (maskinöversättning) 58. Men år 992 efter Herrens människoblivande, och i tredje Ottos tionde regeringsår, den 25 maj (VIII. Kal. Iunii), gick den nämnde -pares godhet, genom vars oändliga godhet hans ivrige förföljare kom till besinning, då han på sin älskade hustrus ofta upprepade uppmaning spydde ut den medfödda otrons gift och i det heliga dopet tvådde bort arvsyndens fläck. Och genast följde folkets hittills svaga lemmar sitt huvud och sin älskade herre, och sedan de mottagit bröllopsdräkten räknades de bland Kristi övriga adoptivbarn. Iordan, deras förste biskop, mödade sig mycket med dem, då han flitigt med ord och gärning inbjöd dem att bruka den himmelska vingården. Då gladde sig de lagligen förenade makarna, den nämnde mannen och den förnäma kvinnan, och hela det husfolk som var dem underställt gläder sig över att ha blivit förmält med Kristus. Därefter födde den goda modern en son som var henne långt ovärdig och fördärvet för många mödrar, som hon kallade med sin brors namn Bolizlavus, honom, säger jag, som först uppenbarade sin dolda ondska mot just henne och sedan rasade mot sitt eget kött och blod, såsom skall bli uppenbart i det följande. 57. Men när hans mor hade dött, äktade hans fader utan kanonisk myndighet en viss nunna från klostret som kallas Calva, dotter till markgreve Thidericus. Hennes namn var Oda, och stor var hennes förmätenhet. Hon hade nämligen försmått den himmelske brudgummen och föredragit en krigare framför honom, nämligen en dödlig, vilket misshagade alla kyrkans styresmän och mest hennes vördnadsvärde biskop Hildiwardus. Men för fäderneslandets välfärd och för att stärka den nödvändiga freden ledde detta inte till skilsmässa, utan till ständig försoning som ett hälsosamt botemedel. Ty genom henne ökades all tjänst åt Kristus, en mängd fångar fördes hem till fäderneslandet, de bundnas kedjor löstes och fängelset öppnades för de skyldiga; och, som jag hoppas, skall henne storheten av det brott hon begått förlåtas, eftersom en så stor kärlek till fromhet ses hos henne. Vi läser dock att den förgäves söker blidka Gud som inte helt och hållet kastar bort föresatsen i den ondska han påbörjat. Hon födde sin make tre söner, Miseco, Zuentupulcus ..., och levde där med stor ära till makens slut, omtyckt av dem hos vilka hon var, och till gagn för dem från vilka hon kom. 58. Men år 892 efter Herrens människoblivande, och i tredje Ottos tionde regeringsår, den åtton- hertigen, nu gammal och febersjuk, från denna landsflykt till fäderneslandet och lämnade sitt rike att delas mellan många; det drog sedan hans son Bolizlavus med rävaktig list samman till ett, sedan han fördrivit styvmodern och bröderna och låtit blända sina förtrogna Odilienus och Pribuvoius. För att ensam få härska åsidosatte denne all rätt och allt som är tillbörligt. Han äktade markgreve Rigdagus dotter, men skilde sig sedan från henne, och tog då en hustru från Ungern, med vilken han fick en son vid namn Besprim; också henne fördrev han. Den tredje var Emnildis, dotter till den vördnadsvärde herren (senior) Dobremirus; hon, trogen Kristus, böjde sin makes ostadiga sinne till allt gott och upphör inte att genom omätlig frikostighet med allmosor och genom avhållsamhet två bort bådas fläckar. Hon födde två söner, Miseco och en annan, som fadern kallade med sin älskade herres namn, och dessutom tre döttrar, av vilka en är abbedissa, den andra gifte sig med greve Hirimannus, den tredje med kung Vladimirs son, såsom jag skall berätta. ## bok IV, kap. 59 (MGH s. 198–200) (maskinöversättning) 59. Men genom den nämnde kejsarens ynnest och uppmaning upprättade Waic, svärson till Henrik, bajrarnas hertig, biskopssäten i sitt rike och mottog krona och välsignelse. Jag förtiger inte heller ett visst under som under den nämnde kejsarens tid uppstod från himlen i Rom. Ty när hertig Herimannus krigare med våld tog i besittning ängarna som tillhörde munkarna vid Sankt Paulus, ville de inte ge sig av, fastän de ofta ödmjukt blev ombedda av dessa. Och genast steg brokiga moln upp, blixtar ljungade och visade Herrens förskräckelse; strax följde en fruktansvärd åska, som dödade fyra av de bästa av deras antal och drev bort de övriga, och visade att Kristi fattiga i denna värld inte är -de dagen före Kalendae i juni gick den nämnde hertigen, nu gammal och febersjuk, från denna landsflykt till det himmelska fäderneslandet och lämnade sitt rike att delas mellan många; det drog sedan Bolizlavus med rävaktig list samman till ett, sedan han fördrivit styvmodern och de tre bröderna och låtit blända sina förtrogna Odilienus och Pribwoius. För att ensam få härska åsidosatte denne all rätt och allt som är tillbörligt. Han äktade markgreve Ricdagus dotter, men skilde sig sedan från henne; efter henne tog han sig en hustru från Ungern, med vilken han fick en son vid namn Besprim; också henne fördrev han. Den tredje var Erminildis, dotter till den vördnadsvärde herren Dobremirus; hon, trogen Kristus, böjde sin makes ostadiga sinne till allt gott och upphör inte att genom omätlig frikostighet med allmosor och genom avhållsamhet två bort bådas fläckar. Hon födde två söner, Miseco och en annan, som fadern kallade med sin älskade herres namn, och dessutom tre döttrar, av vilka en är abbedissa, den andra gifte sig med greve Heremannus, den tredje med kung Vladimirs son, såsom jag skall berätta. 59. Men genom den nämnde kejsarens ynnest och uppmaning upprättade Waic, svärson till Henrik, bajrarnas hertig, biskopssäten i sitt rike och mottog krona och välsignelse. Jag förtiger inte heller ett visst under som under den nämnde kejsarens tid skedde från himlen i Rom. Ty när hertig Heremannus krigare tog i sin besittning ängarna som tillhörde munkarna vid Sankt Paulus, ville de inte ge sig av, fastän de ofta ödmjukt blev ombedda av dessa. Och genast steg brokiga moln upp, blixtar ljungade och visade Herrens förskräckelse; luften började strax dåna av fruktansvärda åskor, och den dödade fyra av deras antal, drev bort de övriga och visade att Kristi fattiga i denna värld inte är föraktliga. Ty den barmhärtige Guden är beskyddare för sådana, och dem som hedrar dem och hör dem i deras nöd upphöjer han med värdig lön, och deras förföljare straffar han antingen här, vilket anses lindrigare, eller i det kommande, vilket är svårare. ## bok IV, kap. 60 (MGH s. 200) (maskinöversättning) 60. Samme kejsares syster, vid namn Mahtild, gifte sig med Ezo, son till pfalzgreven (comes palatinus) Herimannus. Och detta misshagade många. Men eftersom det inte kunde rättas till på laglig väg, fördrog hennes ende bror detta med tålamod och gav henne mycket, för att den härlighet hon fått i arv från sina höga föräldrar inte skulle förringas. På hans tid ryckte en plötslig död, ack!, bort Conradus, svabernas framstående anförare, och hans bror greve Heribertus samt den berömde markgreven Hodo. Men Sigifridus, den nämnde markgrevens son, som länge levt bland munkarna i samma dräkt i Nova urbs, där hans fader vilar, kastade bort kåpan och tog på sig lekmannadräkt. Han kallades av sin abbot Ekkihardus och ärkebiskop Gisillerus till synoden och kom till Magdeburg (Parthenopolis), och, ehuru mot sin vilja, iklädd sin tidigare dräkt, löste han genom domstolsutslag sig själv som den tolfte genom eder, efter exempel av en som i Rom genom ett liknande utslag renade sig inför den nämnde kejsarens ansikte. Deras andliga fäder hade fullt vittnesbörd om dem; men då domarna, som jag fruktar, var mutade, förlorade de dem utan någon egen skuld. ## bok IV, kap. 61 (MGH s. 200–202) (maskinöversättning) 61. Det behagar mig också att minnas den korta levnaden av Franco, biskop av Worms. Denne, ung och berömd för all redbarhet, behagade den upphöjde kejsaren; och då kejsaren hade sett att han, förenad med honom i förtrolighet, flitigt utmärkte sig i gudomliga ting, lät han honom, när den nämnda stadens biskop Hillibaldus hade dött, efterträda denne. Han satt endast ett år, dog i Italien och begravdes där. att förakta. Ty den barmhärtige Guden är beskyddare för sådana, och dem som hedrar dem och hör dem i deras nöd upphöjer han med värdig lön, och deras förföljare straffar han antingen här, vilket anses lindrigare, eller i det kommande, vilket är svårare. 60. Samme kejsares syster, vid namn Mathildis, gifte sig med Ezo, son till pfalzgreven Heremannus. Och detta misshagade många. Men eftersom det inte kunde rättas till på laglig väg, fördrog hennes ende bror detta med tålamod och gav henne mycket, för att den härlighet hon fått i arv från sina höga föräldrar inte skulle förringas. På hans tid ryckte en plötslig död, ack!, bort Conradus, svabernas framstående hertig, och hans bror greve Heribertus och den berömde markgreven Udo. Men Sigifridus, den nämnde markgrevens son, som länge levt bland munkarna i samma dräkt i Nova urbs, där hans fader vilar, kastade bort kåpan och tog på sig lekmannadräkt. Han kallades av sin abbot Ekkihardus och ärkebiskop Gisilerus till synoden och kom till Magdeburg, och, ehuru mot sin vilja, iklädd sin tidigare dräkt, löste han genom domstolsutslag sig själv som den tolfte genom eder, efter exempel av en som i Rom genom ett liknande utslag renade sig inför den nämnde kejsarens ansikte. Deras andliga fäder hade fullt vittnesbörd om dem; men då domarna, som jag fruktar, var mutade, förlorade de dem utan någon egen skuld. 61. Det behagar mig också att minnas den korta levnaden av Franco, biskop av Worms. Denne, ung och berömd för all redbarhet i seder, behagade den upphöjde kejsaren mycket; och då kejsaren hade sett att han, förenad med honom i förtrolighet, flitigt utmärkte sig i gudomliga ting, lät han honom, när den nämnda stadens biskop Hildibaldus hade dött, efterträda denne. Han satt endast ett år, dog i Italien och där Jag skulle helst vilja, om det någonsin hade kunnat ske, att minnet av alla de bästa genom mina odugliga händers verk hade blomstrat för samtid och eftervärld, mottaget som något nytt, så att alla dessa, även om de inte gläds åt detta, ändå i sin fromhet må komma ihåg mig inför Gud den allsmäktige. Ty jag känner mig själv, och mindre än jag borde, och utan att alls lita till vassrörsstavens bräcklighet anförtror jag mig, syndaren, ödmjukt åt rättfärdiga förebedjare. ## bok IV, kap. 62 (MGH s. 202) (maskinöversättning) 62. Kejsaren ville också upphöja sina kapellaner Herpo från Halberstadt och Raco från Bremen till biskopsvärdighet; och åt dessa, som låg till sängs i svår sjukdom, gav han biskopsstaven (pastoralis baculus), men båda dog utan prästerlig smörjelse. Vad jag skall kunna säga om detta vet jag inte, eftersom jag aldrig har läst eller ens hört något om sådant. Gud, som känner allt, har ensam ordnat detta och kan veta det. Dessa två, fastän fromma, bör ändå inte räknas bland biskoparna, eftersom de inte kunde bli delaktiga med dem i välsignelsen. Men Razo förde på sin älskade herres befallning tillbaka den ovannämnde påven Benedictus ben från Hamburg till Rom, såsom denne själv hade förutsagt. Ty den vördnadsvärde fadern, den apostoliske herren, säger jag, sade, då han var i landsflykt, ivrig i Kristi tjänst, och medan denna nordliga del ännu gladde sig åt efterlängtad fred: "Här skall min bräckliga kropp upplösas; och därefter lämnas hela denna trakt att ödeläggas av hednasvärdet och bebos av vilda djur, och före min förflyttning skall den infödde inte se fast fred. Men närhelst jag vistas hemma, hoppas jag att hedningarna genom apostolisk förbön skall hålla sig stilla." ## bok IV, kap. 63 (MGH s. 202–204) (maskinöversättning) 63. Under den nämnde kejsarens tid dog många fromma, vilkas liv jag inte känner, och därför förtiger jag dem. Bland dessa överlämnade en grevinna (cometissa) vid namn Cristina en stor del av sitt gods, som hon hade i staden Stuwi, åt den helige Mauritius i Magdeburg. När hon, levande i Kristus, genomlöpte detta livs snabba lopp, kom hon glad den 8 mars (VIII. Id. Marcii) till den länge efterlängtade brudgummens brudkammare; vilket uppenbarades så för Gisilerus, då ärkebiskop av Magdeburg, som då vistades i Quedlinburg. En man visade sig för honom och sade till honom: "Vet du att hela den himmelska krigsmakten begravs [oklart]. Jag skulle helst vilja, om det hade kunnat ske, att minnet av alla de bästa genom mina odugliga händers skrifter skulle blomstra för samtid och eftervärld, mottaget som något nytt, så att alla dessa, även om de inte skulle glädjas åt detta, ändå i sin fromhet skulle komma ihåg mig inför Gud den allsmäktige. Ty jag känner mig själv, och mindre än jag borde, men utan att alls lita till vassrörsstavens bräcklighet anförtror jag mig, syndaren, ödmjukt åt rättfärdiga förebedjare. 62. Kejsaren ville också upphöja sina kapellaner Herpo från Halberstadt och Razo från Bremen till biskopsvärdighet; och åt dessa, som låg till sängs i svår sjukdom, gav han biskopsstaven, men båda dog utan prästerlig smörjelse. Vad jag kan säga om dem vet jag inte, eftersom jag aldrig har läst eller ens hört något om sådant. Gud, som känner allt, har ensam ordnat detta och kan veta det. Dessa två, fastän fromma och rättfärdiga, bör ändå inte räknas bland biskoparna, eftersom de inte kunde bli delaktiga med dem i den prästerliga välsignelsen. Men Razo förde på sin älskade herres befallning den ovannämnde påven Benedictus ben från Hamburg tillbaka till Rom, såsom denne själv hade förutsagt. Ty den vördnadsvärde fadern sade, då han var i landsflykt, ivrig i Kristi tjänst, och medan denna nordliga trakt ännu gladde sig åt efterlängtad fred: "Här skall min bräckliga kropp upplösas; och därefter skall hela denna trakt lämnas att ödeläggas av hednasvärdet och bebos av vilda djur, och före min förflyttning skall ingen infödd här se fast fred. Men sedan mina ben har förts hem, hoppas jag att hedningarna genom apostolisk förbön skall komma till ro." 63. Under den nämnde kejsarens tid dog många fromma, vilkas liv jag inte känner; därför förtiger jag dem. Bland dessa överlämnade en viss grevinna vid namn Christiana största delen av sitt gods, som hon hade i staden Stuwi, åt den helige Mauritius i Magdeburg. När hon, levande i Kristus, genomlöpte detta livs snabba lopp, förtjänade hon att glad nå fram till den länge efterlängtade brudgummens brudkammare den 8 mars (octavo Idus Marcii); vilket uppenbarades så för Gisillerus, ärkebiskop av Magdeburg, som då vistades i Quedlinburg. En viss man visade sig för honom och sade till honom: "Vet du att hela den himmelska härens krigsmakt bereder sig i -härens bereder sig till ankomsten av en själ trogen Kristus och till ett värdigt mottagande av en sådan brud? Ty nu kommer hon till lönen och till det saliga hoppet om den eviga boningen." När han vaknade, meddelade han det först åt Waltherdus, då prost; och när denne strax hörde att den vördnadsvärda matronan hade gått bort ur detta ljus samma natt som detta sågs, berättade han det för sin herre och sade att hans syn var fullbordad. Hon, som dolde allt gott i sitt samvetes lönnrum, var helt olik de övriga matronor som finns bland nutidens människor, av vilka en stor del, otillbörligt åtsnörda lem för lem, öppet visar för alla älskare vad de har till salu hos sig. Och fastän detta är en styggelse för Gud och en skam för världen, framträder hon utan all blygsel som en spegel för hela folket. Det är skamligt och alltför beklagligt att varje syndare inte vill hålla sig dold, utan djärvs framträda till åtlöje för de goda och till exempel för de onda. ## bok IV, kap. 64 (MGH s. 204) (maskinöversättning) 64. I de dagarna gifte sig nunnan Mahtild, dotter till markgreve Thiedericus, med en slav vid namn Prebizlavus. Hon blev sedan tillfångatagen av Boliliutus, den orättfärdige föreståndaren för staden Brandenburg, och så hårt trängd att hon varken kunde förbereda Herrens födelse eller någon annan högtid med passande fasta eller fira dem med festlig glädje. Där födde hon en gosse, som hon uppfostrade i sorg, och sedan fick hon, ovärdig, befrielse från så stort elände och abbotsämbetet (abbacia) i Magdeburg. Hennes make hade tidigare stupat för tvillingbröderna Ugio och Ufficus den 28 december (V. Kal. Ianuarii). Hans bror, vid namn Liudulfus, lade bort sitt prästerskap (clericatus), grep hämndens vapen och skadade de våra mycket, men tillfångatogs av kejsaren och återinsattes i sin tidigare grad. ## bok IV, kap. 65 (MGH s. 204–206) (maskinöversättning) 65. Under den nämnde kejsarens tid fanns i staden Magdeburg en dekan vid namn Hepo, en munter man och mycket nyttig i klostret och särskilt i koret. När han redan var gammal och mogen i alla sina handlingar, blev han plötsligt slagen av förlamning och förstummades; men med den högste läkarens hjälp kunde han på bästa sätt sjunga psalmerna med sina medbröder; till annat förmådde han däremot föga. Och i denna underbara sak inses Kristi lovvärda kraft, som att ge krafter åt den som troget tjänar honom till ankomsten av en själ trogen Kristus, till ett värdigt mottagande av en sådan brud? Ty nu kommer hon till lönen och det saliga hoppet om den eviga boningen." När han hade vaknat, meddelade han det först åt prosten Walthardus; och när denne hörde att den vördnadsvärda matronan hade gått bort ur detta ljus samma natt som biskopen såg detta, berättade han det för honom och sade att hans syn var fullbordad. Hon, som dolde allt gott i sitt samvetes lönnrum, var helt olik de övriga matronor som finns bland nutidens människor, av vilka den största delen, otillbörligt åtsnörda lem för lem, öppet visar sin skamlighet för alla sina älskare, som om de hade den till salu. Och fastän detta är en styggelse för Gud och en skam för världen, framträder hon utan all blygsel och ställer vanvördigt det som hon borde skämmas över till skådespel för hela folket. Det är skamligt och alltför beklagligt att varje syndare inte vill hålla sig dold, utan djärvs framträda till åtlöje för de goda och till exempel för de onda. 64. I de dagarna gifte sig nunnan Machtild, dotter till markgreve Thidericus, med en slav vid namn Prebizlavus. Hon blev sedan tillfångatagen av Boluitus, den orättfärdige föreståndaren för staden Brandenburg, och så hårt trängd att hon varken kunde förbereda Herrens födelse eller någon annan högtid med passande fasta eller fira dem med festlig glädje. Där födde hon också en gosse, som hon uppfostrade i sorg. Men sedan fick hon, ovärdig, befrielse från så stort elände och abbotsämbetet i Magdeburg. Hennes make hade tidigare blivit dräpt och stupat för bröderna, tvillingarna Ugio och Ufficus, den 28 december (quinto Kalendas Ianuarii). Hans bror, vid namn Luidolfus, lade bort sitt prästerskap, grep hämndens vapen och skadade de våra mycket, men tillfångatogs av kejsaren och återinsattes i sin tidigare grad. 65. Under den nämnde kejsarens tid fanns i staden Magdeburg en dekan vid namn Eppo, en munter man, mycket nyttig i klostret och särskilt i koret. När han redan var gammal och mogen i alla sina handlingar, blev han slagen av förlamning och förstummades plötsligt; men med den högste läkarens hjälp kunde han på bästa sätt sjunga psalmerna med bröderna; till annat förmådde han däremot föga. Och i denna underbara sak är Kristi kraft lovvärd, som i mycket bevisas ge krafter åt den som troget tjänar honom. Men när i mycket bevisas. Men när den vördnadsvärde fadern efter avlagd bekännelse då hade suckat över att han syndat svårt genom att lämna munkdräkten och på brödernas uppmaning ville gottgöra detta genom att återta den, dog han inte långt efter den 5 januari (Nonas Ian.) och begravdes vid Sankt Johannes bland de övriga medbröderna, med vilka han borde leva, om det kunde ske så med mänsklig bräcklighet. ## bok IV, kap. 66 (MGH s. 206) (maskinöversättning) 66. Men den nämnda kyrkans väktare (custos), Ekkihardus, med tillnamnet Rufus, grammatiker till sin konst och då skolans lärare (magister scolae), ville en dag undersöka det stora gyllene altaret, smyckat med ädelstenar och det bästa elektrum, om något fattades på det, och då trycktes han oväntat ned av detsamma; och hämmad av denna stöt anförtrodde han sina länge samlade pengar åt prosten Waltherdus att utdelas med frikostig hand och utandades efter få dagar sin trogna ande den 4 september (II. Non. Septembris). Jag anklagar honom inte i något; men detta vet jag i sanning, att om någon förolämpar den helige Mauritius, må han inte vara okunnig om faran för den skada som följer. När en ung man på djävulens ingivelse en mörk natt ville stjäla dennes skatt och, då han vid första inträdet började darra, redan sökte avstå, hörde han, som han själv sedan berättade, en röst som uppmanade honom att djärvt göra detta. Men den stackaren tog där en krona, greps snabbt i densamma, fick benen krossade och lades på hjul. ## bok IV, kap. 67 (MGH s. 206–208) (maskinöversättning) 67. Inte heller må det vara dolt för dig, läsare, vilken ståndaktighet en av mina bröder, Huswardus, visade; när djävulen, vår listige försåtare, ofta om natten kom till honom, där han då sov bredvid mig, och förgäves begärde en plats att ligga nära honom, bad han till sist ödmjukt att han skulle vilja tjäna honom för att få lön. Men den fromme, som inte glömde sitt löfte till Herren, begärde att han först skulle visa honom den utlovade lönen och att han sedan skulle få hans svar. Då sade denne: "Med ett liknande segerpris, varmed jag nyligen i väster rikt lönat min tjänare, skall jag löna dig, om du samtycker till mig." Då denne vördnadsvärde präst hörde sådana ord, drev han honom bort, som han ofta förut brukat, med det heliga korsets tecken och skarpa tillrättavisningar; och när han fick veta att i de västliga trakterna en klerk hade hängts med snara på grund av sitt stora brott, meddelade han oss alla både det föregående och det efterföljande. Och den vördnadsvärde fadern efter avlagd bekännelse hade suckat över att han syndat svårt genom att lämna munkdräkten och på brödernas uppmaning ville gottgöra detta genom att återta den, dog han inte långt efter den 5 januari (Nonas Ianuarii) och begravdes vid Sankt Johannes bland de övriga bröderna, med vilka han borde leva, om den mänskliga bräckligheten tillät att det skedde så. 66. Den nämnda kyrkans väktare, Ekkihardus, med tillnamnet Rufus, grammatiker till sin konst och då skolans lärare, ville en dag undersöka det större altaret, som var ojämförligt smyckat med guld, ädelstenar och det bästa elektrum, om något fattades på det, och då trycktes han oväntat ned av detsamma; och hämmad av denna stöt anförtrodde han de pengar som han länge samlat åt prosten Walthardus att utdelas med frikostig hand och utandades efter få dagar sin trogna ande den 4 september (pridie Nonas Septembris). Jag anklagar honom inte i något; men detta vet jag i sanning, att om någon förolämpar den helige Mauritius, må han inte vara okunnig om att faran för den skada som följer hotar honom. När en ung man på djävulens ingivelse en mörk natt ville stjäla dennes skatt och, då han vid första inträdet började darra, redan sökte avstå, hörde han, som han själv sedan berättade, en röst som djärvt uppmanade honom att fullborda detta. Men den stackaren tog där en krona, greps snabbt i själva kyrkan, fick benen krossade och lades på hjul. 67. Inte heller må det vara dolt för dig, läsare, vilken ståndaktighet en av mina bröder, Huswardus, visade; när djävulen, vår listige försåtare, ofta om natten kom till honom, där han då sov bredvid mig, och förgäves begärde en plats att ligga nära honom, bad han till sist ödmjukt att han skulle vilja tjäna honom för att få lön. Men den fromme, som inte glömde Herrens löfte, begärde att han först skulle visa honom den utlovade lönen och att han sedan skulle få hans svar. Då sade denne: "Med ett liknande segerpris, varmed jag nyligen i väster rikt lönat min tjänare, skall jag löna dig, om du samtycker till mig." Då denne vördnadsvärde präst hörde sådana ord, drev han honom bort, som han ofta förut brukat, med det heliga korsets tecken och skarpa tillrättavisningar; och när han hade fått veta att i de västliga trakterna en klerk hade hängts med snara på grund av sitt stora brott, meddelade han oss alla både det föregående och det efterföljande. Och det är förunderligt att, fastän Kristi sanna kors varje söndag bars in i är förunderligt att, fastän Kristi sanna kors varje söndag bars in i den sovsalen, den onde vågade göra sådant. Det året gick alltså den nämnde brodern, som jag hoppas segrande och ledd till bot för det han begått, undan världens fara den 23 februari (VII. Kal. Martii). Honom tröstade, när han låg i dödskampen, hans mor, vid namn Berhta, nu mycket gammal, som tåligt bar en dubbel smärta. Ty då var årsdagen för hennes son Bevo, en utmärkt krigare, vars ögon markgreve Ekkihardus tidigare hade tagit ut. ## bok IV, kap. 68 (MGH s. 208–210) (maskinöversättning) 68. Inte heller vill jag förtiga vår medbroder Merquardus syn. Denne fördes, som han själv suckande berättade för mig, till den gemensamma kyrkogården, där han såg en grav som brann häftigt, och tilltalades så av sin ledsagare: "I denna brinnande grop skall du snart kastas; och Rodulfus borde följa dig, om han inte nu stod omvänd på Ludgerus tröskel." Båda dessa hade nämligen varit munkar i den nämnde bekännarens kloster, han som byggde denna plats, kallad Helmanstidi, på sin egendom under kejsar Karl den stores tid, bror till Hildigrimus, biskop av Châlons och förste styresman för den heliga kyrkan i Halberstadt, som han innehade i 47 år och gick bort från denna värld, då kejsar Ludvig den fromme regerade, år 827 efter Herrens människoblivande. Men Liuderus blev av kejsar Karl gjord till förste herde för kyrkan i Münster (Mirmingerdevordensis) och fick, sedan han på bästa sätt ordnat sitt stift (parrochia) och byggt platsen Wirdunun på egen bekostnad, år 808 efter Herrens människoblivande den himmelska lönen. Efter honom levde den nämnde kejsaren inte mer än fem år och utandades sin ande den 28 januari (V. Kal. Febr.), i sitt sjuttioförsta levnadsår, sitt fyrtiosjunde regeringsår och sitt fjortonde år som kejsare. Men den nämnde prästen lovade samma år som han såg detta att återta sin tidigare dräkt och lydnad och dog inte långt efter den 14 april (XVIII. Kal. Mai.). Det som jag har sagt om mina medbröder har jag inte sagt för att anklaga, utan snarare för att bönfalla, så att vi må vara försiktiga och efterlikna de goda. den sovsalen bars herren Jesu sanna kors, hur den onde vågade göra sådant. Det året gick alltså den nämnde brodern, som jag hoppas segrande och sedan han gjort bot för det han begått, undan världens fara den 23 februari (septimo Kalendas Marcii). Honom tröstade, när han låg i dödskampen, hans mor, vid namn Bertha, nu mycket gammal, som högst tåligt bar en dubbel smärta. Ty då var årsdagen för hennes son Bevo, en utmärkt krigare, vars ögon markgreve Ekkihardus tidigare hade tagit ut. 68. Inte heller vill jag förtiga vår medbroder Marquardus syn. Denne fördes, som han själv suckande berättade för mig, till den gemensamma kyrkogården, där han såg en grav som brann häftigt, och tilltalades så av sin ledsagare: "I denna brinnande grop skall du snart kastas; och Rodolfus borde följa dig, om han inte nu stod omvänd på Luidegerus tröskel." Båda dessa hade nämligen varit munkar i den nämnde bekännarens kloster, han som byggde denna plats, kallad Helmanstide, av sin egendom under kejsar Karl den stores tid. Denne biskop hade varit bror till Hildegrimus, biskop av Châlons och förste styresman för den heliga kyrkan i Halberstadt, som han innehade i fyrtiosju år och gick bort från denna värld, då kejsar Ludvig den fromme regerade, år 827 efter Herrens människoblivande. Men Luidgerus, hans bror, blev av kejsar Karl gjord till förste herde för kyrkan i Münster (Mirmingardefordensis) och fick, sedan han på bästa sätt ordnat sitt stift och byggt platsen Wirdina på egen bekostnad, år 808 efter Herrens människoblivande den himmelska lönen. Efter honom levde den nämnde kejsaren inte mer än fem år och utandades sin ande den 28 januari (quinto Kalendas Februarii), i sitt sjuttioförsta levnadsår, sitt fyrtiosjunde regeringsår och sitt fjortonde år som kejsare. Men den nämnde fadern lovade samma år som han såg detta att återta sin tidigare dräkt och lydnad och dog inte långt efter den 14 april (decimooctavo Kalendas Maii). Det som jag har sagt om mina medbröder har jag inte sagt för att anklaga, utan snarare för att bönfalla, så att vi må vara försiktiga och efterlikna de goda. 69. Under tredje Ottos regering dödades Albi, Guncelinus son, av sin följesman (satelles) i en skog av en obetydlig orsak. Hans grevskap tillsammans med förläningen (beneficium) som låg vid Milda fick ärkebiskop Gisilerus. Dennes kammarherre (camerarius) och min medbroder Gunterius, som var kär för kejsaren och ofta tjänade honom troget, kom till Italien sedan Dodo, biskop för kyrkan i Osnabrück (Asanbruniensis), hade dött. När han där mottogs nådigt och blev bönhörd i allt, såg han följande natt Kristi martyrer Crispinus och Crispinianus komma till honom och fråga om han ville ta emot deras biskopsdöme. När han svarade dem: "Om Gud vill och om det behagar er", genomborrades han av dem med två spjut; och när han strax vaknade kunde han på intet sätt resa sig av egen kraft. Men nästa dag, när kejsaren fick veta om hans sjukdom, uppfyllde han sitt trogna löfte. Därefter tillfrisknade han, återvände hem, mottog vigningen och levde med stor smärta nästan 4 år och bytte den 24 november (VIII. Kal. Decembris) dessa timliga ting mot de evigt bestående. Jag vet inte om något hos honom misshagade Gud eller hans heliga martyrer. Detta har jag sett och hört av de övriga, att han var en rättfärdig och mycket gudfruktig man, mild och kysk, och, som de bland vilka han nu vilar försäkrar, att han nu förmår mycket hos Gud, vilket bevisas av många tecken. Detta vet jag i sanning, att Gud inte straffar den skyldige två gånger för samma sak. ## bok IV, kap. 70 (MGH s. 210–212) (maskinöversättning) 70. Men för att du, läsare, skall få veta av mig om de nämnda martyrernas vördnad, som lyser tillräckligt i äldre böcker, anför jag en sak som min broder Brun, uppfostrad i Nya Corvey (Nova Corbeia) och tjänare vid dess altare, meddelade mig efter sina föregångares berättelse. På den nämnde abboten Liudulfus tid, han som i allt gott är synnerligen värd att minnas, fanns en ung medbroder till honom och regelbunden munk (regularis monachus). När denne då uppehöll sig i det ämbete som anförtrotts honom och de ovannämnda martyrernas reliker 69. Under tredje Ottos regering dödades Albi, Guncelinus son, av sin följesman (satelles) i en skog av en obetydlig orsak. Hans grevskap tillsammans med förläningen som låg vid Milda fick ärkebiskop Gisilerus. Dennes kammarherre och min medbroder Guntherus, som var kär för kejsaren och ofta tjänade honom troget, kom till Italien sedan Dodo, biskop för kyrkan i Osnabrück, hade dött. När han där mottogs nådigt och blev bönhörd i allt, såg han följande natt Kristi martyrer Crispinus och Crispinianus komma till honom och fråga om han ville ta emot deras biskopsdöme. När han svarade dem: "Om Gud vill och om det behagar er", genomborrades han med två spjut; och när han strax vaknade kunde han på intet sätt resa sig av egen kraft. Men nästa dag, när kejsaren fick veta om hans sjukdom, uppfyllde han sitt trogna löfte. Därefter tillfrisknade han, återvände hem, mottog vigningen och levde med stor smärta nästan fyra år och bytte den 24 november (octavo Kalendas Decembris) dessa timliga ting mot de evigt bestående. Jag vet inte om något hos honom misshagade Gud eller hans heliga martyrer. Detta har jag sett och hört av de övriga, att han var en rättfärdig och mycket gudfruktig man, mild och kysk, och, som de bland vilka han nu vilar försäkrar, att han nu förmår mycket hos Gud, vilket bevisas av mycket många tecken. Ty detta vet jag i sanning, att Gud inte dömer den skyldige två gånger för samma sak. 70. Men för att du, o läsare, skall få veta av mig om de nämnda martyrernas vördnad, som lyser tillräckligt i äldre böcker, anför jag en sak som min broder Brun, uppfostrad i Nya Corvey och tjänare vid dess altare, meddelade mig efter sina föregångares berättelse. På den ofta nämnde abboten Luidolfus tid, han som i allt gott alltid och överallt är värd att minnas, fanns en ung medbroder till honom och regelbunden munk i samma heliga kommunitet. När denne uppehöll sig i det ämbete som anförtrotts honom och relikerna av de för- efter vanligt sätt förde med sig och behandlade vårdslöst, märkte han genom det straff som snabbt följde att han syndat mot Kristi martyrer. Ty den dör köttsligt som underlät att andligt tjäna Guds helgon. Och för att detta skulle bli känt för den nämnde abboten, mötte de honom om natten när han gick ut framför kyrkans dörrar. Så snart han såg dem, stannade han, slagen av stor fruktan, och teg. Genast sade de till honom: "Varför frågar du inte, fader, vilka vi är eller av vilken anledning vi har kommit hit?" När han svarade dem att han inte vågade, hörde han strax av dem deras namn och orsaken, och att detta inte skulle lämnas ostraffat. Men när de gått bort, meddelade abboten sina medbröder detta och sade: "Död är den unge man som nu stod under vår lydnad (obedientia), för att han inte vårdat vördnaden för de helgon han hade med sig. Ve mig, som någonsin samtyckte till sådant!" Och inte långt därefter kom ett bud som bekräftade att detta var sant och meddelade att hans lik fördes dit. ## bok IV, kap. 71 (MGH s. 212–214) (maskinöversättning) 71. Men den vördnadsvärde mannen ville varken gå ut för att möta det eller lät bröderna ta emot det på vanligt sätt; utan vred talade han så till kroppen: "Varför har du övermodigt vågat föra med dig vårdslöst dem som hålls i stor ära med den levande Gudens enfödde Son, eller efter ett sådant brott alls vågat komma hit utan ödmjuk förbön?" Men dekanen, som ursäktade den döde brodern så gott han kunde, fick av sin fader detta svar: "Min älskade broder, du vet vad denne tjänare har gjort för ögat i din åsyn; men vad han har gjort i din frånvaro vet du inte; men jag överväger det mycket väl, jag som förstår att han nu är i svåra plågor. Och nu ber jag ödmjukt om våra skyddshelgons förbön, att den gudomliga godheten genom dem må låta mig veta när jag, syndare, sedan han släppts av den, får ge honom avlösning och kommunion. Det är alltför hårt att spjärna mot sträckbänken [osäker tolkning], och otillbörligt för människor att visa förlåtelse när majestätet är vredgat." Efter dessa ord kom den fromme abboten barfota till bönhuset (oratorium), sin särskilda tillflykt i ängsliga tider, och sedan han på vanligt sätt begråtit den mänskliga bräckligheten hos sig själv och andra, blidkade han Gud och löste den skyldige; och genast stod han upp under många tacksägelser och genom gudomlig makt in- -nämnda martyrerna efter vanligt sätt förde med sig och behandlade vårdslöst, märkte han genom det straff som snabbt följde att han syndat mot Kristi martyrer. Ty den dör plötsligt köttsligt som underlät att andligt tjäna Guds helgon. Och för att detta skulle bli känt för den nämnde vördnadsvärde abboten, mötte de heliga martyrerna själva honom om natten, när han gick ut framför kyrkans dörrar. Så snart den lysande mannen såg dem, stannade han stilla, slagen av stor fruktan, och teg. Genast sade de till honom: "Varför frågar du inte, vördnadsvärde fader, vilka vi är eller av vilken anledning vi har kommit hit?" När han svarade dem att han inte vågade, hörde han strax av dem deras namn och orsaken till deras ankomst, på grund av den broderns vårdslöshet, och att detta brott inte skulle lämnas ostraffat. Detta sade de och försvann strax i luften. Men när de gått bort, meddelade abboten sina bröder detta och sade: "Död är den unge man som nu stod under vår lydnad, för att han inte vårdat vördnaden för de helgon han hade med sig. Ve mig, som någonsin samtyckte till sådant!" Inte långt därefter kom ett bud som bekräftade att detta var sant och meddelade att hans lik fördes dit. 71. Men den vördnadsvärde mannen ville varken gå ut för att möta det eller lät bröderna ta emot det på vanligt sätt; utan vred talade han så till den livlösa kroppen: "Varför har du övermodigt vågat föra med dig vårdslöst dem som hålls i stor ära med den levande Gudens enfödde Son, eller efter ett sådant brott alls vågat komma hit utan ödmjuk förbön?" Men dekanen, som ursäktade den döde brodern så gott han kunde, fick av fadern detta svar: "Min älskade broder, du vet vad denne tjänare har gjort för ögat i din åsyn; men vad han har gjort i din frånvaro vet du inte; men jag överväger det mycket väl och suckar innerligt, ty jag förstår att han pinas i svåra plågor. Nu ber jag därför ödmjukt genom våra skyddshelgons fromma förbön, att den gudomliga godheten genom dem må låta min ringhet veta när jag, syndare, sedan han släppts av den, får ge honom avlösning och kommunion. Ty det är alltför hårt att spjärna mot udden, och otillbörligt att visa förlåtelse åt människor som majestätet är vred på." Efter dessa ord kom den fromme abboten barfota till bönhuset, sin särskilda tillflykt i ängsliga tider, och sedan han på vanligt sätt begråtit den mänskliga bräckligheten hos sig själv och hos andra, blidkade han Gud och löste den skyldige; och genast stod han upp under många tacksägelser och genom gudomlig makt inför -för alla bröderna efterlät han den döde hans brott och gav kroppen kyrkans gemenskap och begravning. ## bok IV, kap. 72 (MGH s. 214) (maskinöversättning) 72. Nu, läsare, har du hört om det svåra straffet för förakt mot helgonen; nu skall du få höra om det hälsosamma läkemedlet av ständig kärlek. Det fanns en gång under abbot Godescalkus tid en munk vid namn Alvricus, som mycket plågades i sitt huvud av migrän, som är av två slag, antingen av droppe (gutta) eller av maskar. Men när medbröderna vakade över honom, då han redan nästan var döende, hände det av en slump att de gick ut en och en och lämnade honom alldeles ensam. Då kom demoner ut ur avträdet, med särskilda böcker i händerna, och skrämde förgäves den sjuke genom att tungt läsa upp hans gärningar som var inskrivna där. Ty Kristi berömde martyr Vitus kom genast in, jagade dem på flykten med sin hand, stod bredvid honom och tröstade honom och meddelade honom strax vem han var, och sedan han gett honom välsignelsen befallde han honom att stå upp och snabbt framföra dessa budskap till den nämnde abboten: "Se till att du inte tar emot så många förmaningar från oss så vårdslöst, så att du inte i framtiden må sucka i tom klagan. Ty jag försäkrar dig i sanning: om du än mer blir mig olydig, skall du bli föraktad av Gud, och medan du ännu lever skall du se en annan herre på ditt säte." Det som det heliga barnet förutsade genom den sjuke munken, fick den vårdslöse abboten sedan erfara. Därför är det mycket hälsosamt att följa goda människors täta uppmaningar och råd; hur mycket mer deras, som genom sin förtjänst lyckligt räknats bland Guds söner och känner hans vilja om utgången av det kommande. Den förmätne som inte stöder sig på ett vist råd skall se vem han är i sig själv. Om sådana har vi mycket många exempel, som leder sina efterföljare till det förtjänta segerpriset när det sista kommer. ## bok IV, kap. 73 (MGH s. 214–216) (maskinöversättning) 73. Ärkebiskop Gisillerus var den ofta nämnde kejsaren mycket kär, eftersom han först i hemlighet bet markgreve Ekkihardus och sedan trädde fram något, när han inte utan svår smärta märkte att denne i allt stod över honom. alla bröderna efterlät han den döde hans brott och gav kroppen kyrkans gemenskap och begravning. 72. Nu, läsare, har du hört om det svåra straffet för förakt mot helgonen; nu skall du få höra om det hälsosamma läkemedlet av ständig kärlek. Det fanns en gång i samma kloster (cenobium), Nya Corvey, under den vördnadsvärde abboten Godescalcus tid en mycket from munk vid namn Alfricus, som led svårt av migrän i huvudet, som är av två slag, antingen av droppe eller av maskar. Som botemedel visades honom av några att han borde skäras i huvudet. Detta skedde också, men dag för dag ökade smärtan så mycket att han redan misströstade. Och när bröderna vakade över honom, då han redan var döende, hände det av en slump att de gick ut var och en och lämnade honom liggande ensam. Då såg han sju ytterst gräsliga demoner komma fram ur avträdet. Sex av dem bar var och en sex böcker i händerna, det vill säga alla trettiosex, men den sjunde bar en volym av omätlig storlek, satte sig och skrämde förgäves den sjuke genom att tungt läsa upp ur den om hans gärningar, vad han någonsin från barndomen till den stunden hade gjort i tanke, ord eller gärning. Ty den dyrbare martyren Vitus, klädd i en strålande dräkt och synlig med ett änglaansikte, kom fram ur kyrkan som gränsade till cellen där den sjuke låg, gick in, jagade den orena skaran på flykten med sin hand, stod bredvid honom och tröstade honom, meddelade strax vem han var, lade handen på hans huvud, välsignade honom och befallde honom att stå upp frisk; och genom honom sände han också dessa budskap till den nämnde abboten: "Se till, nu när du är förmanad, att du inte tar emot så många förmaningar från oss så vårdslöst, så att du inte i framtiden må sucka i tom klagan. Ty jag försäkrar dig i sanning: om du än mer blir mig olydig, skall du bli föraktad av Gud, och medan du ännu lever skall du se en annan herre på ditt säte." Detta hade barnet sagt där det stod, och strax försvann det. Men det som den dyrbare martyren, barnet Vitus säger jag, kungjorde genom den sjuke munken, fick den vårdslöse abboten sedan erfara. Ty medan han ännu levde sattes på hans egen begäran den vördnadsvärde abboten Bovo i hans ställe, en man högst värd allt lov. Därför är det mycket hälsosamt att följa goda människors täta uppmaningar och råd; men mycket mer deras, som genom sin förtjänst lyckligt räknats bland Guds söner och känner hans vilja om utgången av det kommande. Ty den förmätne som inte stöder sig på ett vist råd skall snart se vem han är i sig själv. För att styrka sådant har vi mycket många exempel, som må leda sina efterföljare till det förtjänta segerpriset när det sista kommer. 73. Ärkebiskop Gisillerus var den ofta nämnde kejsaren mycket kär, eftersom han först i hemlighet bet markgreve Ekkihardus och sedan trädde fram något, när han inte utan svår smärta märkte att denne i allt stod över honom. Under tiden begick den nämnde markgrevens Under tiden begick den nämnde grevens undersåtar en stöld i den ort (oppidum) som kallas Goresin, vilket de våra genast inte lät förbli ostraffat. Ty de anklagade dem inför deras landsmän och hängde dem i snara, eftersom de inte förstod att låta den nämnde herren (senior) få veta detta, såsom rätt hade varit. Därför upptändes grevens ännu inte släckta vrede, och hans krigsfolk befalldes att väpna sig för att hämnas detta. Rambaldus, som han älskade framför alla, samlade en stor skara, omringade den nämnda byn (villa), tog alla männen tillfånga med de ägodelar de hade och förde dem med sig till sin borg (urbs); och han släppte ingen av dem, utom den som sedan friköpt sig med ett tungt lösenpris. Men när jag frågade de våra, som klagade över detta för mig, hur ett sådant brott skulle försonas, hörde jag av dem att ingen gottgörelse följde, och jag suckade tungt. Om den gudomliga lagen gällde något i denna provins, skulle den världsliga makten inte rasa så. Ty jag säger till nu levande och kommande, att denna sak inte kan föråldras eller lagligen avslutas utan prästerlig tukt (districcio). Var och en kan tiga så mycket han vill, men han kan på intet sätt avhända sin efterträdare den oprövade saken; och var än något sådant uppstår, där avslutas det med kanonisk myndighet. Om medbiskoparnas vilja vore enig, såsom man läser i Apostlagärningarna, skulle de orättfärdigas envisa förmätenhet inte stärkas så. När någon av deras antal med rätta angrips, försvaras han av en annan, på vilket sätt det än kan ske; och detta är ingen ursäkt, utan ett orättfärdigt stöd till mycket värre ting, som skadar honom själv i framtiden. Må därför de som troget tror på enheten återvända till enighet, så att de desto kraftigare må slå ned de fördärvades giftiga sammansvärjning. Och detta sagda må räcka. ## bok IV, kap. 74 (MGH s. 216–218) (maskinöversättning) 74. Men nu skall jag säga något litet om en av mina medbröder vid namn Conradus, för att han inte må falla i någon glömska hos mig, han som älskade sin nästa efter Guds bud. Denne var morbror till ärkebiskop Gero, och för att fullgöra en ständig tjänst åt Kristus fanns hos honom, så långt det kan ske hos en människa, både vilja och förmåga förenade. Ty jag hörde av honom mycket ofta att han, sedan han offentligt fullgjort något i sång eller läsning, ivrigt önskade göra det igen. Aldrig undersåtar en stöld i den ort som kallas Goresin, vilket de våra genast inte lät förbli ostraffat. Ty de anklagade dem inför deras landsmän och hängde dem i snara. Men eftersom de inte förstod att låta den nämnde herren få veta detta, såsom rätt hade varit, upptändes därför hans ännu inte släckta vrede, och hans krigsfolk befalldes att väpna sig för att hämnas detta. Rambaldus, som han älskade framför alla, samlade en stor skara, omringade den nämnda byn, tog alla männen tillfånga med de ägodelar de hade och förde dem med sig till sin borg, och han frigav ingen av dem, utom den som sedan friköpt sig med ett tungt lösenpris. Men när jag frågade de våra, som klagade över detta för mig, hur ett sådant brott skulle försonas, hörde jag av dem att ingen gottgörelse följde, och jag suckade tungt. Om den gudomliga lagen gällde något i denna provins, skulle den världsliga makten inte rasa. Ty jag säger, för nu levande och kommande förkunnar jag, att denna sak inte kan föråldras eller lagligen avslutas utan prästerlig tukt. Var och en kan tiga så mycket han vill, men han kan på intet sätt avhända sin efterträdare den oprövade saken; och var än något sådant uppstår, där skall det avslutas med kanonisk myndighet. Om medbiskoparnas vilja vore enig, såsom man läser i Apostlagärningarna, skulle de orättfärdigas envisa förmätenhet inte stärkas så. När någon av deras antal med rätta angrips av någon av biskoparna, visar de andra honom eftergivenhet, på vilket sätt det än kan ske; och detta är inte medlidande, utan ett orättfärdigt stöd till mycket värre ting, som skadar dem själva i framtiden. Må därför de som troget tror på enheten återvända till samling och enighet, så att de desto kraftigare må slå ned de fördärvades giftiga sammansvärjning. Och detta sagda må räcka. 74. Men nu skall jag säga något litet om en av mina medbröder vid namn Conradus, om han inte är i någon glömska hos mig [osäker tolkning], han som älskade sin nästa efter Guds bud. Denne Conradus var morbror till ärkebiskop Gero, och för att ständigt fullgöra gudstjänsten fanns hos honom, så långt det kan finnas hos en människa, god vilja och ståndaktig förmåga förenade. Ty jag hörde av honom mycket ofta att han, sedan han fullgjort något av gudstjänsten (officium) i sång eller läsning, ivrigt var han olydig mot sina föresatta, utan han hade underlagt dem genom ständig kärlek tillsammans med de övriga medbröderna [osäker tolkning]. Men så snart en så vördnadsvärd person blev känd för den nämnde kejsaren, blev han strax älskad av honom och upptagen i hans närmaste krets. En för tidig död hindrade honom från att få den åtrådda värdighet som den upphöjde kejsaren erbjudit honom och tog honom bort från detta ljus den 28 augusti (V. Kal. Septembr.). Född i Sachsen vilar han i Italien, och det berömda Magdeburg (Parthenopolis) begråter honom som sin andlige son. ## bok IV, kap. 75 (MGH s. 218–219) (maskinöversättning) 75. Vilka framstående män har jag inte sett i denna stad, vars lovvärda liv jag varken efterliknat som jag borde eller vars åminnelse jag uppnått efter köttets upplösning [osäker tolkning]! Ve mig olycklige, som oförtjänt är förenad i broderskap med så många och så stora, men är långt olik dem i ett värdigt leverne! Jag, som i synderna nu är nästan död, skall, som jag hoppas, leva i Guds ljusa åsyn, vederkvickt av deras förtjänster; ty fastän jag i denna värld har gjort lite gott, minns jag ändå alltid de döda. Min vilja är stundom god; men eftersom jag inte strävar efter att ge den lämpliga krafter, gagnar den föga. Jag anklagar mig alltid, men jag löser inte skulden som jag borde; och därför är jag i allt förbätterlig [osäker tolkning], eftersom jag inte vänder mig till honom som är lovvärd över allt. Känn igen, läsare, den förnäme, och du skall se i mig en liten mänska, vanställd på vänstra käken och på samma sida, eftersom där en gång bröt fram en ständigt svällande fistel. Näsan, som bröts i barndomen, gör mig löjlig. Och över allt detta skulle jag inte alls ha klagat, om jag inombords strålade något. Nu är jag eländig, alltför vredgad och oböjlig till det bättre, avundsjuk, hånar andra och är själv värd att hånas, skonar ingen som jag borde, frossare och hycklare, girig och förtalare, och, för att avsluta dessa med rätta riktade smädelser, jag är värre än som kan sägas eller på något sätt uppskattas. Må det vara tillåtet för var och en inte bara att mumla, utan snarare att öppet säga att jag är en syndare, och efter broderlig tillrättavisning anstår det sig att ödmjukt be. Många prisas av folket, och om inte en liten sak stod i vägen för dem, skulle de räknas bland de bästa; och eftersom det är sant att människorna fattas mycket av rätt fullkomlighet, vad gagnar det att kungöra något sådant om dessa lägre? Allt lov sjungs vid slutet, och det dödliga levernet prövas i eld. önskade göra det igen. Aldrig blev han olydig mot sina föresatta, utan han strävade efter att i ständig kärlek underordna sig dem framför de övriga bröderna. Men så snart en så vördnadsvärd person blev känd för den nämnde kejsaren, blev han strax älskad av honom och förenad med hans närmaste krets. En för tidig död hindrade honom från att få den åtråvärda värdighet som den upphöjde kejsaren erbjudit honom och tog honom bort från detta ljus den 28 augusti (quinto Kalendas Septembris). Född i Sachsen vilar han i Italien, och det berömda Magdeburg begråter honom som sin andlige son. 75. Vilka framstående män har jag inte sett i denna stad, vars lovvärda liv jag varken efterliknat som jag borde eller vars åminnelse jag uppnått efter köttets upplösning [osäker tolkning]! Ve mig olycklige, som oförtjänt är förenad i broderskap med så många och så stora, men är långt olik dem i ett värdigt leverne! Jag, som i synderna nu är nästan död, skall, som jag hoppas, leva i Guds ljusa åsyn, vederkvickt av deras förtjänster; ty fastän jag i denna värld har gjort lite gott, minns jag ändå de döda så mycket jag förmår. Min vilja är stundom god; men eftersom jag inte strävar efter att ge den lämpliga krafter, gagnar den, ack, föga. Jag anklagar mig alltid, men jag löser inte min skuld som jag borde; och därför är jag i allt oförbätterlig, eftersom jag inte vänder mig till honom som är lovvärd över allt. Känn igen, läsare, den förnäme, och du skall se i mig en liten mänska, vanställd på vänstra käken och på samma sida, eftersom där en gång bröt fram en ständigt svällande fistel. Näsan, som bröts i barndomen, gör mig löjlig. Men över allt detta skulle jag inte alls klaga, om jag inombords strålade något. Men nu är jag eländig, alltför vredgad och oböjlig till det bättre, avundsjuk, hånar andra och är själv värd att hånas, skonar ingen som jag borde, frossare och hycklare, girig och förtalare, och, för att avsluta dessa med rätta riktade smädelser, jag är värre än som kan sägas eller uppskattas. Var och en har rätt att inte bara enskilt utan också öppet säga att jag är en syndare, och efter broderlig tillrättavisning anstår det sig att ödmjukt be. Många prisas av folket, och om inte en liten sak stod i vägen för dem, skulle de räknas bland de bästa; och eftersom det är sant att de högsta människorna fattas mycket av rätt fullkomlighet, vad gagnar det att kungöra något sådant om dessa lägre? Allt lov sjungs vid slutet, och det dödliga livet prövas i eld. ## bok V, inledning (MGH s. 220–223) (maskinöversättning) BOK V. Henrik stiger, sedan han lagt barnaåren bakom sig, upp till dygdernas höjder, född av kungars ätt. Hans fader var hertig Henrik, och hans moder var Gisla, som genom sina förtjänster följde i spåren av kung Konrad, sin fader, som innehade Burgunds rike. Biskop Wolfgangus fostrar den lysande lärjungen, han som av all kraft följer herren Kristus. Och efter faderns död efterträdde han honom som furstlig ledare och blickar också vida mot väldet och rodret. Den största delen av riket, härjad av den grymme slaven, gläder sig mycket över att genom hans fred komma i besittning av önskade och rättmätiga boningar, sedan de höga rövarna helt drivits bort och tämjts genom sträng lag. Alla uppblåsta fiender som reser sig mot honom trycker han ned, medan han blidkar alla bundsförvanter med glatt tal. Om han i något felat en smula, besinnar han sig genast och helade köttets sår med värdiga frukter. Nyttig för kyrkan förbarmar han sig över alla överallt. Merseburg, om du kände hans fromma önskningar, skulle du törsta efter en så stor styresmans ankomst och prisa Kristi härliga gåvor och bära fram värdiga lön. 1. (1.) Den gudomliga godhetens rikt flödande omsorg, som överflödar mot den mänskliga nöden inte efter vår förtjänst utan genom sin barmhärtighets fria gåva, upptänder sina troendes hjärtan till kärlek att lova den och att bära fram tack åt den, och tvingar mig, som är enfaldig till förståndet, hämmad i talet och försumlig i allt och alltför lättjefull, att i detta efterlikna de goda. Ty stor är Gud, som David vittnar, och högeligen lovvärd; för hans visdom finns ingen gräns, genom vilken han skapade allt av intet och danade enbart människan efter sin gestalt. Den som, glömsk av välgärningarna, inte betänker sådant, kallas med rätta ett lastdjur som ruttnar i sin egen gödsel. Men den som i minnet inom sig behåller detta ord, gnothi seauton, som i forna tider var skrivet över templets dörröverstycke, och allt det som Här börjar förordet till femte boken. Henrik stiger, sedan han lagt barnaåren bakom sig, upp till dygdernas höjder, född av kungars ätt. Hans fader var hertig Henrik, och hans moder var Gisla, som genom sina förtjänster följde i spåren av sin fader kung Konrad, som innehade Burgunds rike. Biskop Wulfgangus fostrar den lysande lärjungen, honom som den sanna gudomliga visheten utvalde åt sig. Och efter faderns död blir han furstlig hertig av Bayern; därefter hade han snart själv mottagit väldet för att styra det. Den största delen av det, härjad av den blodtörstige slaven, gläder sig storligen över att genom hans fred bli satt i önskade boningar, sedan dessa rovgiriga vapen helt drivits bort och underkuvats genom hård lag. Alla uppblåsta fiender som reser sig mot honom trycker han ned, medan han blidkar alla bundsförvanter med glatt tal. Om han felar i något, besinnar han sig genast när han blir förmanad, och helade hjärtats sår med värdiga frukter. Han hade varit en nyttig väktare för kyrkan och fäderneslandet. Merseburg, om du kände hans fromma önskningar, skulle du törsta efter en så stor styresmans ankomst och prisa Kristi härliga gåvor och bära fram värdiga sånger. Här börjar femte boken. 1. Den gudomliga godhetens rikt flödande omsorg, som överflödar mot den mänskliga nöden inte efter vår förtjänst utan genom sin barmhärtighets fria gåva, upptänder sina troendes hjärtan till kärlek att lova den och att bära fram tack åt den, och tvingar mig, som är enfaldig till förståndet, hämmad i talet och försumlig i allt och alltför lättjefull, att i detta efterlikna de goda. Ty stor är Gud, som David vittnar, och övermåttan lovvärd; hans visdom har intet tal, genom vilken han skapade allt av intet och danade enbart människan till sin avbild. Den som, glömsk av välgärningarna, inte betänker sådant, kallas med rätta ett lastdjur som ruttnar i sin egen gödsel. Men den som i minnet inom sig behåller detta ord – märk väl – gnothi seauton, som i forna tider var skrivet över templets dörröverstycke, och allt som skall göras i ord eller gärningar strävar efter att fullgöra i Herrens namn, som den helige Paulus förmanar, han är den som, av Gud Fadern önskad till son, belönas med dagens denar, fastän han kommer sent. När jag betänker detta, eftersom jag på intet sätt förmår svara den heliga Treenigheten och odelbara enheten med värdig vedergällning, bönfaller jag ödmjukt om den helige Johannes döparens förbön, så att jag till hjärta och kropp må göras skickad till detta. 2. Men om de tider då Gud såg till vår kyrka och värdigades ta bort dess skam vill jag skriva med gladare sinne och bredare penna, och söka avtäcka den fromhet som hertig Henrik visade, vilken genom den högsta förutbestämmelsen utvalts till riket. Om honom sades efter kejsarens död genom gudomlig uppenbarelse till en vördnadsvärd fader: ”Minns du, broder, hur folket sjöng: Mot Guds vilja ville hertig Henrik regera? Men nu skall Henrik genom gudomlig förutbestämmelse sörja för rikets omvårdnad.” Allt som hörde till det gudomliga eller det mänskliga förde då honom framför andra som var hans samtida, vare sig de ville eller inte, fram till riket. Men vilken stötesten för honom som fanns i vår trakt, det skall jag med få ord först skriva; därefter skall jag klarlägga västerlänningarnas orättfärdiga förmätenhet, som varken genom råd eller klokhet eller styrka förmådde något mot Gud. 3. (2.) Herimannus, hertig av Alemannien och Elsass, en gudfruktig och ödmjuk man, förleddes av många, som hans mildhet behagade, och väpnade sig mot Henrik. Men Theodericus, lothringarnas hertig, en vis och krigisk man, avvaktade lugnt åt vilket håll den större och bättre delen av folket skulle luta sig. Under tiden for min farbror, som jag nämnt ovan, i hemlighet till Bamberg med sin morbror Ricbertus, som kejsaren avsatt från hans grevskap (comitatus) och givit åt Liudgerus, biskop Arnulfus krigsman (miles), och vann, fastän han, eftersom han ännu höll sin ed, inte lade sina händer i hans, likväl med hjälp av sin brorson Henrik hertigens nåd och hopp om att behålla och öka sitt län (beneficium). På hans råd sände hertigen en krigsman till staden som skall göras i ord eller gärningar strävar efter att fullgöra i Herrens namn, som den helige Paulus förmanar, han är den som, upptagen av Gud Fadern som son, belönas med dagens denar, fastän han kommer sent. När jag betänker detta, eftersom jag på intet sätt förmår svara den heliga Treenigheten och odelbara enheten med värdig vedergällning, bönfaller jag ödmjukt om den helige Johannes döparens förbön, så att jag till hjärta och kropp må göras skickad till detta. ## bok V, kap. 2 (MGH s. 223) (maskinöversättning) 2. Men om de tider då Gud såg till sin kyrka i Merseburg och värdigades ta bort dess skam vill jag skriva med gladare sinne och bredare penna, och skall söka avtäcka den fromhet som hertig Henrik visade, vilken genom gudomlig förutbestämmelse utvalts till riket. Om honom sades efter kejsarens död genom gudomlig uppenbarelse till en vördnadsvärd fader: ”Minns du, broder, hur folket sjöng: Mot Guds vilja ville hertig Henrik regera? Men nu skall Henrik genom gudomlig förutbestämmelse sörja för rikets omvårdnad.” Allt som hörde till det gudomliga eller det mänskliga förde honom framför andra samtida, vare sig de ville eller inte, fram till riket. Men vilken stötesten för honom som fanns i vår trakt, det skall jag med få ord först skriva; därefter skall jag klarlägga västerlänningarnas orättfärdiga förmätenhet, som varken genom råd eller klokhet eller styrka förmådde något mot Gud. ## bok V, kap. 3 (MGH s. 223–224) (maskinöversättning) 3. Heremannus, hertig av Alemannien och Elsass, en mycket gudfruktig och ödmjuk man, förleddes av många, som hans mildhet behagade, och väpnade sig mot Henrik. Men Theodericus, lothringarnas hertig, en vis och krigisk man, avvaktade lugnt åt vilket håll den större och bättre delen av folket skulle luta sig. Under tiden for min farbror, som jag nämnt i föregående bok, i hemlighet till Bamberg med sin morbror Ricpertus, som kejsaren avsatt från hans grevskap (comitatus) och givit åt Luidgerus, biskop Arnulfus krigsman (miles), och vann, fastän han, eftersom han ännu höll sin ed, inte lade sina händer i hans, likväl med hjälp av sin brorson Henrik hertigens nåd och hopp om att behålla och öka sitt län (beneficium). På hans råd sände hertigen en krigsman till staden som kallas Werlu, kallas Werlu, till sina brorsdöttrar, systrarna Sophya och Ethelheida, och till alla rikets förnämsta som då kommit samman där. Sedan alla samlats, framlade han sitt ärende och lovade dem som hjälpte hans herre till riket mycket gott. Strax svarade honom en mycket stor skara med en röst att Henrik med Kristi hjälp och med arvsrätt skulle regera; de var redo till allt som de någonsin visste vara hans vilja. Och detta bekräftades med upplyfta högra händer. ## bok V, kap. 4 (MGH s. 224) (maskinöversättning) 4. (3.) Ekkihardus och de hans uthärdade detta då med låtsat tålamod, eftersom han inte var närvarande, ty det som många syndar, förblir, som Skriften vittnar, ostraffat. Men när det blivit kväll och sätena i den stora salen var prydda med bonader för de nämnda damerna och bordet uppdukat med olika rätter, tog Ekkihardus det i förväg i besittning och höll måltid där med biskop Arnulfus och hertig Bernhardus. Ty före fallet upphöjer sig hjärtat, och före äran ödmjukas det. Detta upprörde mycket systrarnas sinnen, som redan förut var bedrövade, och många andra som var närvarande; och det länge dolda hatet mot honom förnyades, men det skulle, ack, snart få ett slut. Ty när den nämnde markgreven (marchio) såg att allt där utföll annorlunda än han någonsin hoppats, ansåg han det bäst att besöka de västra länderna och tala med hertig Herimannus och de övriga stormännen om statens och sin egen fördel. Sedan han följande dag hälsat sina förtrogna och varsamt lagt märke till sina fiender, kom han med biskop Bernwardus till Hildesheim, där han mottogs som en kung och behandlades med ära. ## bok V, kap. 5 (MGH s. 224–226) (maskinöversättning) 5. Därefter begav han sig till Paderborn, fann portarna stängda och, sedan han på den vördnadsvärde biskop Retharius befallning släppts in, gick han först in i kyrkan för att be och kom sedan till huset där biskopen åt kvällsmåltid och mottogs kärleksfullt. Där fick han då veta att det möte i Duisburg, för vars skull han kommit hit, på intet sätt kunde äga rum. Dessutom märkte han att hans opassande företag mycket misshagade biskopen. Och när han därför drog därifrån och kom till Northeim, greve Sigifridus gård (curtis), mottogs han omsorgsfullt till sina brorsdöttrar, systrarna Sophia och Adelheida, och till alla rikets förnämsta som då kommit samman där. Sedan alla samlats, framlade han sitt ärende och lovade dem som hjälpte hans herre att vinna riket mycket gott. Strax svarade honom en mycket stor skara med en röst att Henrik med Kristi hjälp och med arvsrätt [skulle regera]; de var redo till allt som de visste vara honom till behag. Detta bekräftade slutligen alla med upplyfta högra händer. 4. Ekkihardus och de hans uthärdade detta då med låtsat tålamod, eftersom han inte var närvarande, ty det som många felar, skall, som Skriften vittnar, förbli ostraffat. Men när det blivit kväll och sätena i den stora salen var prydda med bonader för de nämnda damerna och bordet uppdukat med olika rätter, tog Ekkihardus det i förväg i besittning och höll måltid där med biskop Arnulfus och hertig Bernhardus. Ty före fallet upphöjer sig hjärtat, och före äran ödmjukas det. Detta upprörde mycket systrarnas sinnen, som redan förut var bedrövade, och många andra som var närvarande; och det länge dolda hatet mot honom förnyades, men det skulle, ack, snart få ett slut. Ty när den nämnde markgreven (marchio) såg att allt där utföll annorlunda än han hoppats, ansåg han det bäst att besöka de västra länderna och tala med hertig Heremannus och de övriga stormännen om statens och sin egen fördel. Sedan han därför följande dag hälsat sina förtrogna och varsamt lagt märke till sina fiender, kom han med biskop Bernwardus till Hildesheim, där han mottogs som en kung och behandlades med ära. 5. Därefter begav han sig till Paderborn, fann portarna stängda och, sedan han på den vördnadsvärde biskop Retharius befallning släppts in, gick han först in i kyrkan för att be och kom därefter till huset där biskopen åt kvällsmåltid och mottogs kärleksfullt. Där fick han veta att det möte som fastställts i Duisburg, för vars skull han kommit hit, på intet sätt kunde äga rum. Dessutom märkte han att hans opassande företag mycket misshagade biskopen. När han därför drog därifrån och kom till Northeim, greve Sigefridus gård (curtis), mottogs han omsorgsfullt och och ombads att stanna där över natten. Grevinnan, fru Ethelind, hade i hemlighet meddelat honom att Sigifrith och Benno, hennes makes söner, tillsammans med sina medbröder Heinricus och Udo och andra av sina sammansvurna planerade hans död genom ett utlagt bakhåll, och hon bad honom enträget att antingen stanna där till följande dag eller ta vägen åt annat håll. Greven tog vänligt emot detta men svarade att han för deras skull på intet sätt kunde eller ville avbryta sin planerade resa. Han drog strax därifrån, höll under hela den dagen varsamt uppsikt över de sina och förmanade dem, som den utmärkte krigare han var, att inte låta sig skrämmas. När fienden såg detta på avstånd från sitt dolda bakhåll, sköt han upp det, eftersom det då inte tycktes honom lämpligt, och bekräftade med handslag att de skulle hålla fast vid sitt företag följande natt. ## bok V, kap. 6 (MGH s. 226–228) (maskinöversättning) 6. (4.) Greven kom så till den förutbestämda platsen, som kallas Palithi; och när det blivit kväll åt han och gick att sova med några få i en träkammare med eldstad. Men de övriga, som var mycket många, vilade i en närbelägen övervåning. När sömnen tyngde dem, som var mycket trötta, överföll den fientliga skaran dem ovarsamma, och greven, väckt av väldiga rop, tvingades att skyndsamt stiga upp ur sängen. Men han gav elden näring med sina byxor och med allt han kunde, och öppnade, vilket han då inte förmådde tänka på förut, genom att slå sönder fönstren för fienderna en större väg till att skada än för sig själv att försvara sig. Utan dröjsmål dödades krigsmannen Herimannus framför dörren, och utanför Athulfus, som skyndade till sin herres hjälp, båda tappra och trogna intill döden. Därtill sårades Erminoldus, kejsarens kammarherre (camerarius), och ensam gjorde då Ekkihardus motstånd, en man lovvärd i fred och krig; Sifridus kastade med kraft sitt spjut mot honom, krossade hans nackled och tvingade honom att falla till marken. Så snart de såg detta, störtade alla raskt fram, högg av huvudet och, vilket är ömkligt, plundrade liket. Detta skedde den 30 april. När det omänskliga dådet äntligen var fullbordat, återvände mördarna glada och oskadda. Men de som var i övervåningen var fega och hjälpte varken sin herre i hans nöd i något avseende eller ombads att stanna där över natten. Grevinnan, fru Athelind, meddelade honom också i hemlighet att Sigefridus och Henno, hennes makes söner, tillsammans med bröderna Henricus och Udo och andra av sina sammansvurna planerade hans död genom ett utlagt bakhåll, och hon bad honom enträget att antingen stanna där till följande dag eller ta vägen åt annat håll. Greven tog vänligt emot detta och svarade att han för deras skull varken ville eller kunde avbryta sin planerade resa. Han drog alltså därifrån, höll under hela den dagen varsamt uppsikt över de sina och förmanade dem, som den utmärkte krigare han var, att inte låta sig skrämmas. När fienden såg detta på avstånd från sitt dolda bakhåll, sköt han upp det, eftersom det då inte tycktes honom lämpligt, och bekräftade med handslag att de följande natt skulle fullborda det påbörjade, om han kunde. 6. Markgreven kom alltså till den förutbestämda platsen, som kallas Palithe; och när det blivit kväll åt han och gick att sova med några få i en träkammare med eldstad. Men de övriga, som var mycket många, vilade i den närbelägna övervåningen. När sömnen tyngde dem, som var mycket uttröttade, överföll den fientliga skaran dem ovarsamma och väckte honom med väldiga rop och tvingade honom att skyndsamt stiga upp ur sängen. Han gav elden näring med sina byxor och med alla andra ting han kunde, och öppnade, vilket han då inte kunde tänka på förut, genom att slå sönder fönstren för fienderna en större väg till att skada än för sig själv att försvara sig. Utan dröjsmål dödades krigsmannen Heremannus framför dörren, och utanför Adulfus, som skyndade till sin herres hjälp, båda tappra män och trogna intill döden. Därtill sårades Erminoldus, kejsarens kammarherre (camerarius); ensam gjorde då Ekkihardus motstånd, en man lovvärd i fred och krig; Sigefridus kastade med kraft sitt spjut mot honom, krossade hans nackled och tvingade honom att falla till marken. Så snart de såg detta, störtade alla raskt fram, högg av huvudet och, vilket är ömkligt, plundrade liket. Detta skedde den 30 april. När det omänskliga dådet äntligen var fullbordat, återvände mördarna glada och oskadda. Men de som var i övervåningen var fega och hjälpte varken sin herre i hans nöd i något avseende eller försökte hämnas den döde. Abboten försökte hämnas den döde. Men abboten på samma plats, vid namn Alfkerus, besökte liket och fullgjorde själens anbefallning med största andakt. ## bok V, kap. 7 (MGH s. 228) (maskinöversättning) 7. (5.) Men vilken orsak som förmådde dem att begå ett sådant brott kan jag inte sanningsenligt förklara. Somliga säger att Heinricus, som på den nämnde grevens anstiftan blivit piskad av kejsaren, ofta hade tänkt ut detta mot honom. Andra menar, som jag sagt förut, att de påbörjade detta på grund av den skymf som tillfogats systrarna i Werlu, eftersom de gärna tjänade dem, och på grund av gästabud och hotelser som han visat dem. Detta endast vet jag, att han skulle ha varit rikets prydnad, fäderneslandets tröst, ett hopp för sina underlydande, en skräck för fienderna och i allt den fullkomligaste, om han blott hade velat förbli i ödmjukhet. Hur lovvärt förde han inte sitt levnadslopp, han som hos sin herre förvärvade den största delen av sitt län (beneficium) som egendom! Milzienterna tvingade han från deras inrotade frihet under träldomens ok. Böhmarnas hertig Bolizlavus, som kallas den röde, vann han genom smicker och hot, den ene som sin krigsman (miles), en annan som förtrogen vän [osäker tolkning]. Över hela Thüringen förvärvade han hertigdömet genom hela folkets gemensamma val. Men de östra grevarna, med undantag av endast några få, och riket hade han i sitt hopp [osäker tolkning]. Allt detta drog honom ned till ett så ömkligt slut. ## bok V, kap. 8 (MGH s. 228–230) (maskinöversättning) 8. Ryktet om detta, som snart spreds vida omkring, fick fru Suonehilda att komma emot och störde hennes son Herimannus glädje. Ty på faderns befallning höll han greve Willehelmus, framstående genom ålder och all godhet, inspärrad i Wimeri med en stark styrka för att hämnas Widikindus och Herimannus död, som hans son tillfogat dem, och han tvingade genom ed den gamle mannen att komma inför den nämnde greven och uppfylla vad denne än begärde av honom; när han fick veta om faderns oväntade död, skyndade han snabbt med sin moder dit och mottog faderns lik med Men abboten på samma plats, vid namn Alfkerus, en man med gott medlidande, besökte liket och fullgjorde själens anbefallning med största andakt. 7. Men vilken orsak som drev dem att begå ett sådant brott kan jag inte sanningsenligt förklara. Somliga säger att Henricus, som på den nämnde markgrevens anstiftan blivit piskad av kejsaren, ofta hade tänkt ut detta mot honom. Andra menar att de påbörjade detta på grund av den skymf som tillfogats dessa systrar i Werlu, som jag redan sagt förut, eftersom de gärna tjänade dem, och på grund av smädelser och hotelser som han visat dem. Detta endast vet jag, att han var rikets prydnad, fäderneslandets tröst, ett hopp för dem som anförtrotts honom, en skräck för fienderna och i allt den fullkomligaste; och om han blott hade velat förbli i ödmjukhet, skulle han ha fullbordat sitt levnadslopp på lovvärt sätt. Han förvärvade hos sin herre kejsaren den största delen av sitt län (beneficium) som egendom. Milzienerna tvingade han från deras inrotade frihet under träldomens ok. Böhmarnas hertig Bolizlavus, som kallades den röde, vann han genom smicker och hot, den ene som sin krigsman (miles), en annan som förtrogen vän [osäker tolkning]. Över hela Thüringen förvärvade han hertigdömet genom hela folkets gemensamma val. Men de östra grevarna, med undantag av endast några få, och riket hade han i sitt hopp [osäker tolkning]. Allt detta ledde honom till detta så ömkliga slut. 8. Ryktet om detta, som snart spreds långt bort, fick fru Suanehilda att komma emot och störde hennes son Heremannus glädje. Ty på faderns befallning höll han greve Wilhelmus, framstående genom ålder och all godhet, inspärrad i Wimere med en stark styrka för att hämnas Widukindus och Heremannus död, som hans son tillfogat dem, och han tvingade genom ed den gamle mannen att komma inför den nämnde markgreven och uppfylla vad denne än begärde av honom; när han fick veta om faderns oväntade död, skyndade han med sin moder dit och mottog faderns lik med väldig sorg och lät begrava det i den stad (urbs) som kallas Geniun. Men när den trettionde dagen förflutit, begav sig fru Suonehildis med sina söner till Meissen. ## bok V, kap. 9 (MGH s. 230–232) (maskinöversättning) 9. (6.) Under tiden gladde sig Bolizlavus, Misecos son, som stod långt under sin fader, över greve Ekkyhardus död; och sedan han strax samlat en här och tagit hela greve Geros mark (marcha) som ligger på denna sida Elbe och därefter, sedan gisslan sänts i förväg, staden Budusin med allt som hörde till den, angrep han genast borgen Striela och försökte i hemlighet att muta meissenborna med pengar. Dessa, som alltid glädjer sig åt det nya, fick en dag veta att den största delen av besättningen gått ut för att skaffa foder åt hästarna; då stormade de, med Guncelinus från Cukesburg som anförare för detta, genom porten som vetter mot öster, i den del där de vasaller bor som på slaviska kallas Vethenici, och sedan de först dödat Bececo, greve Herimannus vasall (satelles), samlades de alla beväpnade vid hans kammare, angrep fönstret med stora stenar och skrek att stadens herre, vid namn Ozerus, skulle utlämnas åt dem för att dödas. Men krigsmannen Thietmarus sade från kammarens enda skydd: ”Varför gör ni så? Vilket raseri har så förlett er att ni, glömska av greve Ekkihardus välgärningar och hans frivilliga inbjudan, så reser er till fördärv för hans son? Om ni vill uppenbara orsaken till ett så stort brott, öppet eller i hemlighet, för någon av oss, lovar jag er bestämt å min herres och alla våra vägnar en gottgörelse för det begångna som behagar er och säkerhet mot framtida fruktan, på vilket sätt ni än vill. Honom som ni obarmhärtigt kräver att få utlämnad till döden får ni inte så länge vi lever. Vi är få; antingen skall vi gemensamt dö eller oskadda lät begrava det i den stad (urbs) som kallas Genutn. Men när den trettionde dagen förflutit, begav sig fru Suanehildis med sina söner till Meissen. 9. Under tiden gladde sig Bolizlaus, Misecos son, som stod långt under sin fader, över markgreve Ekkihardus död; och sedan han strax samlat en här och tagit hela greve Geros mark (marcha) som ligger på denna sida Elbe och därefter, sedan gisslan sänts i förväg, staden Budizin med allt som hörde till den, angrep han genast borgen Strela; han försökte också i hemlighet att muta meissenborna med pengar. Dessa, som alltid glädjer sig åt det nya, fick en dag veta att den största delen av besättningen gått ut för att skaffa foder åt hästarna; då stormade de, med Guncelinus från Cukesburg som anförare, genom porten som vetter mot öster, i den del där de vasaller bor som på slaviska kallas Wethenici, och dödade Beccio, greve Hermannus vasall (satelles), och samlades alla beväpnade vid hans kammare, angrep fönstret med stora stenar och skrek att stadens herre, vid namn Oserus, skulle utlämnas åt dem för att dödas. Men krigsmannen Thietmarus ropade från kammarens enda skydd och sade: ”Varför gör ni så? Varför går ni till ett så stort brott? Vilket raseri har så förlett er att ni, glömska av markgreve Ekkihardus välgärningar och hans frivilliga inbjudan, så reser er till fördärv för hans son? Om ni vill uppenbara orsaken till ett så stort brott, öppet eller i hemlighet, för någon av oss, lovar jag er bestämt å min herres och våra vägnar en gottgörelse för det begångna som behagar er och säkerhet mot er framtida fruktan, på vilket sätt ni än vill. Nu får ni inte honom, som ni obarmhärtigt kräver att få utlämnad till döden, så länge vi finns kvar. Vi är visserligen få; vet förvisso att vi antingen gemensamt skall dö här eller oskadda gå ut ur denna stad.” Då, när de hört dessa ord, talade de med varandra, gav dem tillstånd att gå och inbjöd genom sändebud hertig Bolizlavus och tog emot honom genom öppnade portar; och det som är skrivet fullbordades: De gläder sig när de gjort det onda och jublar i de värsta ting; och åter: Deras början är som honung och deras slut som malört. ## bok V, kap. 10 (MGH s. 232) (maskinöversättning) 10. Upphöjd av denna framgång tog Bolizlavus i förväg i besittning alla gränsområden i den trakten ända till floden Elstra och befäste dem med sina besättningar. När de våra då enhälligt samlade sig för att hindra detta, sände den listige mannen ett sändebud emot dem, som skulle försäkra att han påbörjat detta med hertig Henriks bevågenhet och tillstånd; han skulle inte i något skada invånarna och, om denne någon gång fick makten i riket, i allt rätta sig efter hans vilja; men om inte, skulle han gärna göra det som då behagade dem. När de våra hörde detta, trodde de på de utsmyckade orden och for ohedersamt till honom som till en herre och bytte ut sin medfödda ära mot underdånig bön och orättfärdig tjänst. Hur orättfärdigt är inte våra förfäder och samtida att jämföra! Medan den utmärkte Hodo levde vågade denne mans fader Miseco aldrig gå in i pälsklädnad i ett hus där han visste att denne var, eller sitta när denne reste sig. Må Gud förlåta kejsaren att han, när han gjorde en skattskyldig till herre, någonsin upphöjde honom så att han, glömsk av sin faders regel, vågade att så småningom dra dem som alltid stått över honom ned i underkastelse och, sedan de lockats av den förgängliga penningens ringaste krok, fånga dem till skada för deras frihet och till träldom. ## bok V, kap. 11 (MGH s. 232–234) (maskinöversättning) 11. (7.) Men den andre Bolizlavus, böhmarnas styresman, med tillnamnet den röde och upphovsman till omätlig ogudaktighet, vars gamla vana nu en smula tyglats, slöt sig till hertig Henrik; denne kom i början av juni månad med de förnämsta bland bajrarna och östfrankerna till Worms för att där gå över Rhen och ta emot välsignelsen i Mainz. Detta försökte hertig Herimannus hindra, och med Rhens hjälp lämnade han dem ingen väg öppen. Men sedan hertig Henrik hållit råd med de sina om detta, låtsades han återvända till Bayern, som om han misströstade om övergången, och kom till staden (urbs) Larsem, där den helige Naza- skall vi utan tvivel gå ut ur denna.” Då, när de hört dessa ord, talade de med varandra och gav dem tillfälle att gå; och så inbjöd de genom sändebud hertig Bolizlaus och tog emot honom genom öppnade portar; ty det som är skrivet fullbordades: De gläder sig när de gjort det onda och jublar i de värsta ting. Men i sanning skall det gå dem som likaledes är skrivet: Deras början är som den sötaste honung och deras slut som malört. 10. Upphöjd av denna framgång tog Bolizlaus i förväg i besittning alla gränsområden i den trakten ända till floden Elstra och befäste dem med sina besättningar. Men när de våra enhälligt samlade sig för att hindra detta, sände denne listige och giftige orm sändebud emot dem, som skulle försäkra att han påbörjat allt detta med hertig Henriks bevågenhet och tillstånd; han skulle inte i något skada invånarna utan i allt handla välvilligt och, om hertigen någon gång upphöjdes till riket, i allt rätta sig efter hans vilja; men om de ville annorlunda, skulle han gärna göra det som då behagade dem. När de våra hörde detta, trodde de obetänksamt på de utsmyckade orden och for ohedersamt till honom som till en herre och bytte ut den medfödda frihetens ära mot underdånig bön och orättfärdig tjänst åt en slav. Hur orättfärdiga är inte våra förfäder och samtida att jämföra! Medan den utmärkte Hodo levde vågade denne mans fader Miseco aldrig gå in i pälsklädnad i ett hus där han visste att denne var, eller sitta när denne reste sig. Må Gud förlåta denne kejsare, som gjorde en skattskyldig slav till herre och upphöjde honom ända därhän att han, glömsk av sin faders regel, vågade att i någon mån dra dem som alltid stått över hans huvud ned i underkastelse under sig och, sedan de lockats av den förgängliga penningens ringaste krok, fånga dem till träldom och till skada för deras frihet. 11. Men den andre Bolizlaus, böhmarnas styresman, med tillnamnet den röde och upphovsman till omätlig ogudaktighet, vars gamla vana nu en smula tyglats, slöt sig till hertig Henrik. Hertig Henrik kom alltså i början av juni månad med bajrarnas och östfrankernas stormän till Worms för att där gå över floden Rhen och ta emot välsignelsen i Mainz. Detta försökte hertig Heremannus hindra, och med Rhens hjälp lämnade han ingen väg öppen. Men sedan hertig Henrik hållit råd med de sina om detta, låtsades han återvända till Bayern, som om han misströstade om övergången över floden, och kom till staden (urbs) Lorisheym, där den helige rius vilar. Och därefter skyndade han snabbt till Mainz och seglade säkert över Rhen. Här valdes han den 6 juni där i gemensam andakt till kung, och sedan han av Willigisus, ärkebiskop på samma säte, med hjälp av hans suffraganer mottagit den kungliga smörjelsen, kröntes han, medan alla närvarande lovade Gud. Frankernas och muselenensernas stormän lade då sina händer i kungens och vann hans nåd. ## bok V, kap. 12 (MGH s. 234) (maskinöversättning) 12. Sedan kungen tagit emot alla som strömmade dit från alla håll i sin krigstjänst, gick den nye kungen åter över den översvämmande Rhen och försökte genom Östfranken, som var honom så trogen, tränga in i Alemannien och genom att ödelägga det landet få Herimannus, som gjorde motstånd, att avstå från sitt företag. Men när hertigen hörde att hans egendom plundrats av kungen, ville han ännu inte ödmjuka sig utan upphöjde sig, ack, mot sin herre och kung och angrep med sin måg Conradus och en väpnad styrka huvudorten i sitt hertigdöme, staden Argentina, som kallas Strazburg, eftersom biskopen i denna stad, Wicelinus, hade vågat göra honom motstånd, och sedan han bestigit murarna lämnade han intet kvar åt de besegrade. Men den förbannade hopen av alemanner, mycket redo att röva, gick utan hertigens vetskap oförskräckt in i den heliga Guds moders huvudkyrka, plundrade hela skatten och, vilket var det största brottet, förtärde Herrens hus med eld. Om de verkligen hade haft lycka, skulle de, avskräckta av det första intrångets bitterhet, aldrig ha vågat ge sig in på större ting. Ty när biskopens krigsmän under Reinwardus ledning trolöst gjorde motstånd [osäker tolkning], störtade en mycket stor skara av fienderna fram, föll genomborrad av sitt eget spjut och slutade detta liv ömkligt genom gudomlig hämnd. Herimannus klagade över detta med otröstlig sorg och drog bort och lät det förbli ohämnat, eftersom antalet försvarar. ## bok V, kap. 13 (MGH s. 234–236) (maskinöversättning) 13. (8.) Men när kungen vistades på ön Augia vid den helige Johannes döparens födelse, meddelade det snabba och ofta osäkra ryktet att hertig Herimannus skulle komma för att avgöra striden genom envig, och att han drog bort därifrån och avvaktade hertigens ankomst med Nazarius vilar. Därefter skyndade han snabbt till Mainz och seglade säkert över Rhen. Här valdes han den 6 juni där i gemensam andakt till kung, och sedan han av Willigisus, ärkebiskop på samma säte, med hjälp av hans suffraganer mottagit den kungliga smörjelsen, kröntes han, medan alla närvarande lovade Gud. Där lade frankernas och muselenernas stormän sina händer i kungens och vann hans nåd. 12. Sedan kungen tagit emot alla som strömmade dit från alla håll i sin krigstjänst, gick den nye kungen åter över den översvämmande Rhen och försökte genom Östfranken, som var honom så trogen, tränga in i Alemannien och genom att ödelägga den trakten få Heremannus, som gjorde honom motstånd, att avstå från sitt företag. Men när hertigen hörde att hans egendom plundrats av kungen, ville han ännu inte ödmjuka sig utan upphöjde sig, ack, mot sin herre och kung och angrep med sin broder Conradus och en väpnad styrka huvudorten i sitt hertigdöme, staden Argentina, som kallas Strazburg, eftersom biskopen i denna stad, Wicelinus, hade vågat göra honom motstånd, och sedan han bestigit murarna lämnade han själv intet kvar åt de besegrade. Men den fördömliga hopen av alemanner, mycket redo till rov, gick utan hertigens vetskap oförskräckt in i den heliga Guds moder Marias huvudkyrka, plundrade hela skatten och, vilket var det största brottet, förtärde Herrens hus med eld. Men om de verkligen hade haft lycka, skulle de, avskräckta av det första intrångets bitterhet, aldrig ha vågat ge sig in på större ting. Ty när biskopens krigsmän under Reinwardus ledning manligt gjorde motstånd, föll en mycket stor skara av fienderna genomborrad av sitt eget spjut och slutade detta liv ömkligt genom gudomlig hämnd. Heremannus klagade över detta med otröstlig sorg och drog bort och lät det förbli ohämnat, eftersom borgarnas starkare antal gjorde motstånd. 13. Men när kungen vistades på ön Augia vid den helige Johannes döparens födelse, meddelade det snabba och ofta osäkra ryktet att hertig Heremannus skulle komma för att avgöra striden genom envig, och att han drog bort därifrån och avvaktade hertigens ankomst med stridens dom på gröna och vida ängar. Där firade han då apostlarnas högtid och väntade länge på visshet, och fick säkert veta att hertigen varken ville eller kunde fullfölja sitt företag. Han fick av illa rådande anhängare rådet att Konstanz skulle gälda skadan i Strasbourg. Ty biskopen i denna stad, vid namn Lanbertus, hjälpte tillsammans med herden i Chur, Othelricus, Herimannus, inte så mycket av hjärtat som på grund av stadens närhet. Men kungen, som var mån om gudsfruktan och viss om det han skulle vinna, föraktade deras ogudaktiga råd och drog omkring och ödelade hertigens gårdar (curtes), och till sist, övervunnen av de fattigas klagorop, beslöt han att återvända till Franken. ## bok V, kap. 14 (MGH s. 236) (maskinöversättning) 14. Och se, greve Heinricus, son till Bertoldus och min faster, som dittills varit kungens trogne hjälpare till att vinna rikets spets, märkte att hans herres sinne blivit honom en smula främmande, och begärde genom de förnämsta männen i hans här att hertigdömet över Bayerns rike, som länge och bestämt lovats honom, skulle ges honom. Kungen sägs ha givit dem detta svar: ”Vet ni inte att detta på intet sätt kan ske under detta fälttåg, att bajrarna från början har fri makt att välja hertig, att det inte anstår att så plötsligt förkasta dem eller bryta den gamla stadgans rätt utan deras samtycke? Om han hade velat vänta tills jag själv kom till dessa trakter, skulle jag med deras furstars gemensamma råd och vilja gärna ha tillfredsställt honom i detta.” När Heinricus fick höra detta av mellanhänderna, kom han i större misströstan om den utlovade gåvan och drog sig så småningom undan från kungens förtrolighet; likväl följde han kungen när denne drog från Alemannien till Franken och sedan till Thüringen. (9.) Där gick då Willehelmus, som då var den mäktigaste bland thüringarna, emot och mottog sin ankommande herre med stor glädje och blev kungens man. Där hyllades då kungen av den nämnde greven och av de förnämsta i den trakten som herre och efterskänkte, ombedd av hela folket, deras skuldiga skatt (census) av svin. ## bok V, kap. 15 (MGH s. 236–239) (maskinöversättning) 15. Därifrån kom han till Merseburg och mottogs av abbot Heimo och av sin trogne greve Esico, som denna stad (urbs) stridens dom på gröna och vida ängar. Där firade han då apostlarna Petrus och Paulus högtid och väntade länge på visshet, och fick säkert veta att hertigen varken ville eller kunde fullfölja sitt företag. Han fick av illa rådande anhängare rådet att gälda skadan i Strasbourg på Konstanz. Ty biskopen i denna stad, vid namn Lampertus, gynnade tillsammans med herden i Chur, Othelricus, Hermannus, inte så mycket av hjärtat som på grund av stadens närhet. Men kungen, som var mån om gudsfruktan och viss om det han skulle vinna, föraktade deras ogudaktiga råd och drog omkring och ödelade hertigens gårdar (curtes), och till sist, av medlidande med de fattigas klagorop, beslöt han att återvända till Franken. 14. Och se, greve Heinricus, son till Berchtoldus och min faster, som dittills varit kungens trogne hjälpare till att vinna rikets höjd, märkte att hans herres värdighet blivit honom en smula främmande [osäker tolkning], och begärde genom de förnämsta männen i hans här att hertigdömet över Bayerns rike, som länge och bestämt lovats honom, skulle ges honom. Kungen sägs ha givit dem detta svar: ”Vet ni inte att detta inte kan ske under detta fälttåg? Bajrarna har från början fri makt att välja hertig åt sig; det anstår inte att så plötsligt förkasta dem eller bryta den gamla stadgans rätt utan deras samtycke. Men om han vill vänta tills jag kommer till dessa trakter, skall jag med deras furstars gemensamma råd och vilja gärna tillfredsställa honom i detta.” När Heinricus fick höra detta av mellanhänderna, kom han i större misströstan om den utlovade gåvan och drog sig så småningom undan från kungens förtrolighet; likväl följde han kungen när denne drog från Alemannien till Franken och sedan till Thüringen. Wilhelmus, som då var den mäktigaste bland thüringarna, gick emot honom och mottog sin ankommande herre med stor glädje och blev hans krigsman (miles). Där hyllades kungen av den nämnde greven och av de förnämsta i den trakten som herre och ombads av hela folket att efterskänka dem deras skuldiga skatt (census) av svin, vilket han också gjorde. 15. Därifrån kom han till Merseburg och mottogs av abbot Heimo och av den honom trogne greve Esico, som denna stad (urbs) och Al- och Alstidi och Thornburg med tillhörigheter, medan Ekkihardus levde och tog detta illa upp, manligt hade bevarat ända till sin efterlängtade herres ankomst. Hit kom ärkebiskoparna Lievizo av Bremen och Gisilerus av Magdeburg med de övriga medbröderna, Retharius av Paderborn, Bernwardus av Hildesheim, Arnulfus av Halberstadt, Ramwardus [av Minden, Egedo] av Meissen, Bernharius av Verden, Hugo av Zeitz, och hertigarna Bernhardus och Bolizlavus med markgrevarna Liutharius och Gero och pfalzgreven (palatinus comes) Fritherius ... stidi och Thorneburg med tillhörigheter manligt hade bevakat ända till sin efterlängtade herres ankomst. Hit kom ärkebiskoparna Lievizo av Bremen och Gisilerus av Magdeburg med de övriga biskoparna, Retharius av Paderborn, Bernwardus av Hildesheim, Arnulfus av Halberstadt, Ramwardus [av Minden, Egedo] av Meissen, Bernharius av Verden, Hugo av Zeitz, och hertigarna Bernhardus och Bolizlaus med markgrevarna Luitharius och Gero och pfalzgreven (palatinus comes) Fridericus och mycket många andra, både biskopar och grevar, vilkas namn det vore långt att räkna upp ett och ett. Alla dessa mottog kungen med ödmjuk vördnad. ## bok V, kap. 16 (MGH s. 239) (maskinöversättning) 16. Följande dag, det vill säga den 25 juli, trädde så hertig Bernhardus med allas samtycke fram inför kungen, framlade det församlade folkets vilja och redogjorde för allas behov och i synnerhet för deras lag, och frågade omsorgsfullt vilken barmhärtighet han ville lova dem i ord eller visa dem i gärning. Detta frågade han, och kungen svarade å sin sida: ”Först Gud och därefter er alla förmår jag på intet sätt att gälda värdigt tack. Därför uppenbarar jag för er min viljas hemlighet, som jag med Kristi hjälp önskar verkställa för er alla. Ty det är mig bekant hur troget ni alltid och överallt har vinnlagt er om att visa era kungar lydnad och stöd. Och därför behagar det mig desto mer att på bästa sätt hedra er i allt, älska er och bevara er till rikets framgång och vår välfärd. Och för att ni skall vara vissa om detta, försäkrar jag, på det sätt som behagar er, med förbehåll för rikets ära, att jag framträder hedrad med denna kungliga värdighet inte medan ni vägrar eller säger emot, utan snarare medan ni så att säga bifaller och inbjuder mig hit. Er lag vill jag därför inte i något fördärva, utan så länge livet varar nådigt uppfylla den i allt, och överallt, så långt jag förmår, rikta mitt sinne till er förnuftiga vilja.” ## bok V, kap. 17 (MGH s. 239–241) (maskinöversättning) 17. Så talar kungen, och genast höjs en enda röst från det närvarande folket, som jublande ger kungen lov och tack för så stor godhet. Hertig Bernhardus tog så den heliga lansen i sina händer och anförtrodde å allas vägnar troget åt honom omsorgen om riket. Åter höjs röster, och lovsånger sjungs från alla håll, Kristus, till dig för dessa goda ting, för så stora gåvor; och fromma bröst gjuter därtill glädjetårar. Gläd dig, ärorika Merseburg, fröjda dig över detta, ge Kristus ett värdigt jubel under denna sol. Denna sol, säger jag, det vill säga denna dag, skall du ära vördnadsfullt, den dag då han valdes i dig, han som efter detta alltid tänkte på att upphöja dig, som var försmådd, och föra dig tillbaka till ditt förra tillstånd. Välsignad vare Gud, som upphöjer dem som ärar honom och av hjärtat älskar honom, till skräck och vanära för dem som förbannar honom. Slutet på din sorg har kommit, ty den hälsobringande sunnanvinden har blåst ett vänligt milt väder över dig. Inte länge skall du sörja i träldom, ty du skall förnyas, o Sion, för att fritt härska. Men låt oss gå vidare. ## bok V, kap. 18 (MGH s. 241–243) (maskinöversättning) 18. (10.) Alla som hade tjänat den förre kejsaren, med Luidgerus som ende undantag, lade sina händer i kungens och bekräftade med eder sin trogna hjälp. Men Bolizlaus strävade efter att förvärva enbart staden Meissen med en oräknelig summa pengar och kunde, eftersom det inte var lämpligt för riket, inte få den av kungen; med möda utverkade han att den gavs åt hans broder Guncelinus, sedan områdena Luidizi och Miltizieni återlämnats åt honom. Greve Heinricus, min frände, som höll mycket av honom, hjälpte honom gärna och vänskapligt på alla sätt han kunde. När han följde honom, som rikt begåvats och drog bort med kungens tillstånd, såg han en väpnad skara strömma samman och, det tar jag Gud till vittne på, resa sig mot honom utan kungens råd och vetskap. När han ville utforska orsaken till ett så stort tumult och stilla det, så att ingen större skada uppstod, förde han med möda sin följeslagare i säkerhet ut, sedan den yttre porten brutits upp. Men av krigsmännen som följde efter blev somliga plundrade av den tryckande hopen, och några, svårt sårade, undgick döden med hertig Bernhardus hjälp. Ty dessa hade gått beväpnade in i den kungliga gården (curia) och ville inte gå ut därur när de befalldes, och de led med rätta en sådan fara genom egen skuld. Men Bolizlaus, som menade att detta skett genom ett ont råds svek, förtärdes av svår sorg och tillskrev kungen det som denne inte förtjänat. Sedan han alltså tagit avsked av Heinricus och bestämt lovat honom sin hjälp, om han någonsin behövde den, återvände han snabbt till sitt land. Och när han kommit till borgen Strela, satte han genast eld på den och förde bort en stor mängd av landets invånare med sig; han sände också några sändebud tillbaka och strävade efter att vända bort från kungen alla han kunde. När detta snart nått kungens öron, bad han sina förtrogna kärleksfullt att utforska slavens hemliga försåt och, om det var möjligt, försöka gripa hans spejare. ## bok V, kap. 19 (MGH s. 243–245) (maskinöversättning) 19. (11.) Sedan han alltså ordnat allt, så som tiden då medgav, skyndade han att bege sig till lothringarnas rike. Och när han kom till den stad (urbs) som kallas Nya Corbeia och fått sitt namn därifrån varifrån den tog sin början, nämligen från de latinska frankernas Corbeia, där den helige Vitus, barn och martyr, vilar, kom hans ärorika maka Kunigunda honom till mötes; där mottogs båda med all ära av den vördnadsvärde abboten Thietmarus, och sedan de där hedrats med gudomliga och mänskliga ting, begav de sig glada till Paderborn. Följande dag, som festligt lyste upp världen genom den salige Laurentius martyrium, mottog fru Kunigunda ödmjukt välsignelsen och kronan och kejsarens syster Sophia, som kungen redan insatt som abbedissa, vigningen av ärkebiskop Willigisus. Därpå uppstod allmän glädje, som, ack vilken skam, i hög grad stördes av bajrarnas omättliga girighet. Ty dessa, som hemma alltid nöjer sig med litet men utomlands är nästan omättliga, rövade med våld grannarnas gröda och slog dem som försvarade den, och en mycket svår strid uppstod mellan dem. Kungens husfolk gick ut, de infödda kom före och följde efter tillsammans med de tillresta. Det blev en stor sammandrabbning mellan de stridande, och bajrarnas besegrade skara flydde in i den kungliga gården (curtis). Här föll Henricus, broder till kanslern (cancellarius) Eilbertus, som ständigt tjänade kungen vid bordet, sårad av ett spjut. Därför samlades sachsarna, som förut varit frånvarande, och förföljde dem på nytt, och om inte hertig Bernhardus med en starkare styrka hade trätt emellan, skulle ett oräkneligt antal krigsmän ha fallit för varandra. Men efter detta straffades alla som kunde påträffas som upphovsmän till ett så stort brott. Biskopens bedrövelse blidkades sedan med Bokenevorde, som kungen överlämnade. ## bok V, kap. 20 (MGH s. 245) (maskinöversättning) 20. (12.) Men kungen kom därifrån raka vägen till Duisburg och väntade på lothringarna, hur sent de än kom. Biskoparna av Liège och Cambrai, som först kom dit, väntade på ärkebiskopen av Köln, som länge dröjde. Eftersom den bevakning, under vilken han, som jag redan sagt, en tid hade hållits, gnagde honom i hans hjärtas lönnrum djupare än någon kunde tro, låtsades han att han kommit så sent till kungens nåd därför att kungen vid mottagandet av välsignelsen hade velat sätta ärkebiskopen av Mainz framför honom. Dessa medbröder, nämligen biskoparna, valde alltså tillsammans kungen och bekräftade sin trohet med eder och följde honom ända till Aachen. Där hyllades han vid den heliga Marias födelse av lothringarnas stormän som kung och upphöjdes och prisades på kungatronen efter sina föregångares sed. Därifrån sökte han återvända till Franken och tillbringa den annalkande vinterns stränghet där, för att, så snart våren bröt in, med våld tvinga hertig Herimannus, som ensam gjorde honom motstånd i trakterna på denna sida Alperna, att ge vika. Denne, som var mycket rädd för Guds hämnd, vilken han förtjänat i Strasbourg, och inte längre uthärdade att folket led för hans skull, bad genom trogna förespråkare om kungens nåd för sig och sina anhängare. ## bok V, kap. 21 (MGH s. 245–247) (maskinöversättning) 21. (13.) Men innan han hade beslutat detta, begicks av alemannerna en sak som vi inte får förbigå. Gerhardus, greve i Elsass, hade av kungen mottagit ett grevskap (comitatus) som tillhört den nämnde hertigen, och när han återvände hem, slog han läger vid en av borgarna. Borgarna utverkade med möda fred av honom för en enda natt och gick listigt ut, som till ett samtal, men i själva verket för att spionera. En av dem, ofta beprövad både i list och snabbhet, gick närmare, såg sig om och lyfte upp den fanlans som var fäst framför hans tält och med vilken samme greve av kungen hade mottagit hertigens län (beneficium), och till sist red han med den säkert in i borgen, medan alla förföljde honom nästan förgäves. I borgen höjdes strax ett stort jubel, porten stängdes, och greven hånades som berövad sin ära. Han försökte först förgäves få tillbaka den med ljuva löften, men när de vägrade att lämna den, drog han bedrövad bort, lika tomhänt på län som på krigsfana. (14.) I en annan mycket välbefäst stad, kallad Brizach, fanns som besättning två biskopar, den av Strasbourg och den av Basel, vars krigsmän brukade gå ut beväpnade varje dag för att skaffa foder åt hästarna. När hertigens vänner varsamt lade märke till detta, gick de vid en tid då dessa hade dragit ut en bit, i liknande dräkt och med lastade hästar sjungande till staden och släpptes in av väktarna som om de vore kamrater. Strax kastade de av sig bördorna, gav sig med hög röst till känna som fiender och plundrade allt, medan biskoparna med möda kom undan. ## bok V, kap. 22 (MGH s. 247) (maskinöversättning) 22. Efter detta inställde sig hertig Heremannus, son till min moders morbror, av gudomlig ånger, som jag sagt förut, den 1 oktober ödmjukt inför kungen i Brusele. Han utverkade barmhärtigt hans nåd och, sedan han i länet (beneficium) och i allt givit fullgörelse för ett rättmätigt anspråk, utom för skadan i Strasbourg – och han återställde på kungens befallning och råd av sin egen egendom också klostret (abbatia) som ligger i samma stad –, blev han hans krigsman och trogne vän. Sedan detta så ordnats, drog kungen till Bayern för att genom sin ankomst och all kärlek låta dem förstå att han älskade dem särskilt bland alla. När han kom till Regensburg, mottog Gebehardus, stadens utmärkte biskop, honom under hela prästerskapets och folkets jubel och hedrade honom på många sätt när han där firade den helige Martins högtid. ## bok V, kap. 23 (MGH s. 247–249) (maskinöversättning) 23. (15.) Under tiden fördrev böhmarnas hertig Bolizlaus, eftersom makten alltid är rädd för medregent och efterträdare, sedan han låtit kastrera sin broder Iaremirus och velat kväva den yngre, Otelricus, i badet, dem jämte deras moder ur landet och regerade ensam som en skadlig basilisk och betryckte folket outsägligt. Folket förmådde inte längre bära det tillfogade brottets börda och kallade i hemlighet från Polen Wlodoweius, vilket betyder härens makt, och sedan det avsatt den giftiga ormen, som behandlade de sina utan all lagens fromhet, satte det honom, enhälligt vald på grund av släktskapslinjen och fromhetens tillgivenhet, på den basiliskens säte, det vill säga Bolizlaus. Om honom säger jag en otrolig sak, men som ingen kristen bör efterlikna, att han aldrig kunde hålla ut en enda timme utan att dricka. Men Bolizlaus, för vilken flykten var den enda väg som stod öppen, flydde till markgreve Henricus, som då var hans närmaste granne, och blev tillfångatagen av honom för de oförrätter han tillfogat honom; sedan, eftersom han kommit dit som gäst, släpptes han och begav sig, endast av kärlek till livet, till sin namne och sin fasters son, hans like i brott, fastän olik i resurser. Men denne följde ett bättre råd och begav sig till kungen, som ännu vistades i Regensburg, och valde honom med ödmjuk underkastelse och trogna löften till herre och förvärvade som län (beneficium) det som han begärde av honom, och sedan han i allt behandlats kärleksfullt, återvände han i god fred. ## bok V, kap. 24 (MGH s. 249) (maskinöversättning) 24. (16.) Medan detta pågick, befäste Hartwigus, om vilken jag talat ovan, som var mycket nyfiken på kung Henriks framgång och ankomst, alla ingångar till Lombardiet, som av invånarna kallas klausar (clusae), med vaksam bevakning. Han upphörde inte, som jag sagt ovan, att behandla rådgivarna och anhängarna till hans val så som de förtjänade. Bland dessa grep han biskopen av Brescia, som sade något som misshagade honom, i håret och kastade honom till marken som en oxdrivare och visade så för alla sin otyglade vrede. Men varför försöker jag beskriva honom med varje enskild last, då det är uppenbart i riket och folket vilken ondskans skara som väpnat honom till att begå detta? Därför ångrade sig somliga av de förnämsta som var honom underställda över det de gjort, och genom mellanhänder och genom brev bad de kung Henrik att komma för att försvara dem, eller, om han var upptagen av andra angelägenheter, sända sina furstar. För att komma till hjälp i deras nöd sändes Otto, kärntnarnas hertig och veronesernas greve, av kungen tillsammans med greve Heribertus son Otto och Arnestus, markgreve Luippoldus son, och några få andra i hopp om den större hjälp som italienarna lovat. ## bok V, kap. 25 (MGH s. 249–251) (maskinöversättning) 25. Men vem denne hertig Otto var vill jag, eftersom jag förtigit det ovan, kort meddela. Han var alltså född av hertig Conradus och Luidgarda, dotter till Otto den store, och prydde sin släkt med sina seders allvar och sina gärningars redbarhet. Och när han efter kejsarens död på grund av släktskapens rätt och ålderns och dygdernas mognad valdes till kung av Henrik, som då var hertig, avböjde han ödmjukt en så stor börda och satte själv som den förste, genom mellanhänder och personligen, denne framför sig som mer lämpad för detta och hjälpte honom alltid troget. När Hartwigus, som befann sig mittemellan och genomsökte allt med lodjursögon, fick veta att denne kom å kungens vägnar och att ärkebiskopen av Ravenna, Fritherius, med markgreve Thiedolfus och kungens övriga trogna kom honom till hjälp, kom han för att avbryta dem med en stor skara till Verona och intog genom storm de klausar som dittills befästs av biskopen i denna stad. Men när han hörde att tyskarna slagit läger på Trentos slätt, skyndade han dit, och när han inte fann dem, drog han sig åter snabbt tillbaka till Veronas slättland. ## bok V, kap. 26 (MGH s. 251) (maskinöversättning) 26. Medan han firade Herrens födelses högtid i en borg (castellum), sände hertig Otto, så snart han förstått alla hans handlingar, sändebud som bad om tillstånd för sig att gå igenom eller om att få det från hans sida [osäker tolkning]. På dessa begäranden svarade Hartwigus av sitt sinnes djupa list: ”Stanna här över natten, så att jag med mina vänners råd i morgon kan sända er tillbaka med visshet om allt detta.” Men utan att våra sändebud visste om det genomgick han under hela den natten enskilt sina män som låg i lägret runt omkring och förmanade dem att stärka sina sinnen och förbereda vapnen för att strida mot tyskarna på morgonen. Så snart nästa morgonrodnad bröt fram, ville hertigens sändebud gå till kungen för att få svar; när de såg att langobarderna med krigisk styrka inriktade sig på stridens utgång och frågade honom vad detta betydde, fick de besked om en säker sammandrabbning med hertigen och befalldes att gå. Hartwigus följde dem nästan i hälarna med sin här och kom, när solen redan stod mitt på himlen, till Ungerska berget, där hertigen med de sina väntade på sändebuden, och fann fienderna, fastän de var spridda för att skaffa foder (fodrum) och för att bevaka vägarna på alla håll, likväl redo att göra motstånd. Så drabbade starka skaror samman från båda håll med våldsamt anlopp, och om inte flykten av Otto, broder till biskop Gebahardus, hade förvirrat och hindrat tyskarnas slaglinje, som var underlägsen fiendernas mängd, skulle den langobardiske fienden ha fått känna den som segrande. Men då blev den, till stor del stympad, ack vilken skam, nedhuggen och berövad segerns ära, men inte utan mycket stor skada för Hartwigus. ## bok V, kap. 27 (MGH s. 251–253) (maskinöversättning) 27. (17.) Under tiden hade kungen dragit ut från Bayern och firade Herrens människoblivande i Frankfurt, och sändebud från många fördes fram till honom; dessa sändebud blev först välvilligt åhörda, därefter rikligt begåvade och återvände alla glada. Där tjänade också hertig Heremannus ödmjukt kungen och behandlades av honom kärleksfullt, så som det anstod en sådan person. Därifrån drog kungen bort och besökte muselenernas område (pagus), och när han kom till Theodonis villa, höll han där ett allmänt möte med landets invånare. Men när kungen där välvilligt ville skipa lag åt alla som led av någon nöd, försökte Heremannus och Theodericus, hertigar blott till namnet men inte i verkligheten, hindra detta, men förgäves, och de märkte strax att de med rätta fick ge vika för rättvisans upphovsman. Ty kungen befallde bestämt att en av hertigens borgar (castellum), kallad Mulsberg, för hela folkets trängande nöds skull skulle förstöras och aldrig byggas upp igen. ## bok V, kap. 28 (MGH s. 253) (maskinöversättning) 28. Sedan detta utförts utan något dröjsmål, bestämde kungen sig för att resa till Aachen för att där med största omsorg fira årsdagen av sin herre och företrädare kejsaren och för att lothringarna enhälligt skulle samlas. Fastän en medfödd sjukdom under tiden en smula fördröjde honom, ingav Kristi outsägliga godhet honom krafter att fullfölja det rättmätiga önskemålets föresats. Därefter kom han till Maastricht av kärlek till den helige biskopen Servacius och fick där säkert veta om det illa utkämpade slaget för de våra. Och eftersom allt som inte kan rättas lindras genom tålamod, bar han de motgångar han hört om visserligen tungt men likväl klokt. Därifrån kom han till Liège för att utverka Kristi kämpe Lambertus beskydd, och där plågades han svårt av kolik men befriades genom den nämnde martyrens förbön. Härifrån återvände han till Aachen och firade där vördnadsfullt Guds moders rening. Därifrån begav han sig till Nijmegen och dröjde där flera dagar av fastan, inriktad på att först söka Guds rike och hans rättfärdighet och därefter att ge den mänskliga skröpligheten det nödvändiga. ## bok V, kap. 29 (MGH s. 253–255) (maskinöversättning) 29. (18.) Under tiden dog hertig Wlodoweius, och de nämnda bröderna, som fördrivits tillsammans med sin moder, kallades tillbaka av böhmarna, som drevs av ånger. Bolizlaus, polackernas styresman, samlade en här från alla håll, angrep dem och fördrev dem åter och satte sin landsflyktige namne över hans forna värdigheter och drog sig själv hem, med sitt försåt dolt i sitt sinnes djupa avsikt. Ty han visste att hans släkting skulle hämnas alltför hårt på anstiftarna till hans fördrivning, och han hoppades att han själv då kanske skulle kunna föras in vid ett bättre tillfälle. Och så skedde också. Ty när böhmaren Bolislaus såg att hans folk, hängivet en förbannad sed, levde i största trygghet, väpnade han sin ogudaktighet till att bryta det fredsförbund som han bekräftat med eder så långt att han, sedan alla stormän samlats inför honom i ett hus, först själv dödade sin måg genom att stöta svärdet i hans huvud och sedan, mitt under den heliga fastan, dödade de övriga, som var obeväpnade, tillsammans med anhängarna till hans ondska – en blodtörstig och svekfull man, aldrig värdig att nå halva de dagar som var honom förunnade. ## bok V, kap. 30 (MGH s. 255) (maskinöversättning) 30. Därför sände det återstående folket, som var mycket förskräckt, i hemlighet sändebud till polacken Bolizlaus, som skulle förkunna det begångna brottets storhet och be honom om räddning från den framtida fruktan. Han hörde detta gärna och begärde strax genom ett trofast sändebud att denne skulle komma till honom med några få till ett samtal ansikte mot ansikte i en borg (arx) för att med honom behandla vissa nödvändiga ting till gemensam nytta. Den yngre Bolizlaus samtyckte genast och begav sig till den överenskomna platsen och mottogs först kärleksfullt av honom, men följande natt fick han ögonen utstuckna av hans förtrogna, för att han aldrig skulle göra något sådant mot de sina eller längre kunna regera där, och han förvisades till lång landsflykt. Följande dag skyndade han alltså snabbt till Prag, fördes in av invånarna, som alltid gläder sig åt ett nytt välde, och hyllades gemensamt som herre. När hans världsliga makt där alltså växte, upphöjdes hans otyglade sinnes motspänstighet mycket mer än vanligt. När du, läsare, betänker detta, skall du veta att den vars sinne blir högmodigare i medgången ofta blir ödmjukare i motgången, vilket Skriften vittnar inte är den vises sätt. ## bok V, kap. 31 (MGH s. 255–256) (maskinöversättning) 31. (19.) När kungen fick veta allt detta genom ryktet, bar han det med ett tåligt sinnes ärbara allvar och tillskrev endast sina egna synder allt det obehag som drabbade riket i hans tid. Därför sände han, vilket då tycktes honom mest lämpligt, sändebud till Bolizlaus, sedan han låtsats inte se allt som hänt dem, och lät säga honom att om han ville behålla det land som han nyligen tagit i besittning av hans nåd, så som den gamla rätten kräver, och åt honom i ... redariernas och deras som kallas liutizer tog han barmhärtigt emot och blidkade dem som dittills varit upproriska med gåvornas sötma och löftenas behaglighet och gjorde dem från fiender till sina förtrognaste. ## bok V, kap. 32 (MGH s. 256–258) (maskinöversättning) 32. (20.) Efter detta, när han i Merseburg firade böndagarna (rogationes), som Kristi troende ständigt skall hålla, meddelades det om hertig Bolizlavus och markgreve Heinricus öppna uppror. Den närmaste pingsthögtiden firades av kungen i Halberstadt. Efter detta drog han mot Bayern och sökte först besegra Heinricus, som gjorde motstånd med Bolizlavus hjälp, och sedan avlägsna det försåt som lagts på avstånd. Han fick också veta att Ernastus, som han nyligen hedrat, och herr Bruno, hans broder, orättfärdigt hade sammansvurit sig med honom, ovetande om det som är skrivet: Kraft utan råd störtar under sin egen tyngd. Men kungen samlade sina förtrogna från alla håll för att stilla deras högmod och angrep och ödelade, när augusti gick in, den nämnde grevens egendomar och tvingade honom att mot sin vilja hålla sig gömd var han kunde utanför staden. Någon som inte är okunnig om orsaken till en så stor förmätenhet må säga att han nödvändigtvis gjorde detta: det anstår inte högre makter att undandra någon som troget tjänar det som så bestämt lovats honom och att stöta bort de övrigas hängivenhet. Dem svarar jag att det i denna värld inte finns något välde utom från Gud, och att den som reser sig mot det ådrar sig den gudomliga majestätets misshag; ett orättfärdigt sinnes plötsliga uppblåsthet bör hållas tillbaka med tålamodets roder och med ödmjuk bön invänta en tröst som i sanning skall gagna en. Och jag anser det bättre att från dag till dag stiga högre än att plötsligt råka i ett fall som inte kan övervinnas. Gärna ville han troget tjäna alla och rätta sig efter hans vilja i detta, men annars ville han gå emot honom med vapen. Detta budskap, fastän det var rättvist och väl avfattat, mottog Bolizlaus med harm och förtjänade därigenom med rätta den kommande hämnden. Ty när fastans avhållsamhet var över, firade kungen, som jag började berätta, påskhögtiden med ära i Quedlinburg efter sina föregångares sed. Där låtsades han då inte se Bolizlaus orättfärdiga förmätenhet och Henricus anslutning till honom och log mot sina förtrogna, så som en så stor högtid anstod. Där hedrade han också hertig Otto och Arnestus, som återvände från det illa utkämpade slaget, med kungliga gåvor och tröstade dem med faderligt stöd. Han tog också barmhärtigt emot sändebud från redarierna och luidicierna och blidkade dem som dittills varit upproriska med gåvornas sötma och löftenas behaglighet och gjorde dem från fiender till sina förtrognaste. 32. Efter detta firade han i Merseburg böndagarna (rogationes), som alla Kristi troende ständigt skall hålla, och där meddelades han om hertig Bolizlavus och markgreve Heinricus öppna uppror. Den närmaste pingsten firades av kungen i Halberstadt. Efter detta drog han mot Bayern och sökte först besegra markgreve Henricus, som gjorde motstånd med Bolizlaus hjälp, och sedan avlägsna honom genom försåt som lagts på avstånd [osäker tolkning]. Han fick också veta om ytterligare en förmätenhet, nämligen att Arnestus, som han nyligen hedrat, och herr Bruno, hans broder, orättfärdigt hade sammansvurit sig med honom, ovetande, som jag menar, om det som är skrivet: Under sin egen tyngd störtar den kraft som saknar råd. Men kungen samlade sina förtrogna från alla håll för att stilla deras högmod och angrep och ödelade, när augusti gick in, den nämnde grevens egendomar och tvingade honom att mot sin vilja hålla sig gömd var han kunde utanför staden. Någon som inte är okunnig om orsaken till en så stor förmätenhet må säga att han nödvändigtvis gjorde detta: det anstår inte högre makter att undandra någon som troget tjänar det som så bestämt lovats honom och att stöta bort de övrigas hängivenhet. Dem svarar jag: Det finns i denna värld ingen härskarmakt utom från Gud, och den som reser sig mot den ådrar sig den gudomliga majestätets misshag; men ett orättfärdigt sinnes plötsliga uppblåsthet bör hållas tillbaka med tålamodets roder och genom ödmjuk underkastelse under de överordnade invänta en tröst som skall gagna en väl. Ty jag anser det bättre att från dag till dag stiga genom ödmjukhet än att genom högmod plötsligt råka i ett fall som inte kan övervinnas. Gärna skulle jag i någon mån försvara min frände, om jag vågade befläcka sanningen, som alla troende skall ära. ## bok V, kap. 33 (MGH s. 258) (maskinöversättning) 33. I mycket har de gamlas ordspråk bekräftats: att ett folks inrotade brott föder nya förluster av ond skam. Ty denne mans fader gjorde ofta motstånd mot kungens fader, inte som en krigsman utan som en fiende, och hjälpte, som han själv vittnade, kejsarnas sida på grund av den nåd som bekräftats med eder. På samma sätt var också han trogen mot honom ända till den siste Ottos slut och tjänade sin herre nitiskt ända till dessa olyckliga tider. Men i kungens sinnes lönnrum låg en oändlig avund mot fadern och mot honom dold och förvarad. Men jag hoppas att han för Kristi kärleks skull alltid skulle ha lämnat allt detta ohämnat, om han inte hade sett honom så grymt och tillsammans med andra som var honom fientliga öppet sätta sig emot honom. Fastän markgreve Heinricus framstod som ensam skyldig till detta brott, gav han sig likväl inte först in på det utan andras råd. Och eftersom en förrädare i denna värld anses som en stor vanära, föredrog han att dölja detta med suckande samvete hellre än att öka sin egen skada med andras förluster [osäker tolkning]; och därför öppnade han, som förut manligt hade vinnlagt sig om att försvara sitt land mot fienden, det då för honom till plundring, och i hemlighet sändes honom av Bolizlavus hjälp, som inte gagnade honom alls. ## bok V, kap. 34 (MGH s. 258–260) (maskinöversättning) 34. (21.) Men när kungen då kom till den plats som kallas Hatheresburgdi, grep Maganus, den nämnde grevens krigsman, med de sina hela hans skatt, som gick före honom, och sedan de då delat den mellan sig, återvände han glad till staden Amardela. Kungen förföljde dem bakifrån, inneslöt dem och tvingade dem, sedan krigsmaskinerna ställts upp, att genom trogna förespråkare be om endast livet mot att staden och bytet lämnades tillbaka. Sedan denna då helt förstörts och mängden av polacker fördelats bland hans män, begav sig kungen därifrån till borgen (castellum) Crusni, i vilken greve Heinricus broder, vid namn Bucco, skulle bevaka sin härskarinna Gerberga med hennes söner. Men greve Heinricus angrep med de sina utifrån hären, som låg runt omkring på alla håll, sårade några och dödade andra som ovarsamt samlade säd åt hästarna. För att detta inte skulle kunna ske mer, sörjde kungen omsorgsfullt för det genom att utposta fyrahundra krigsmän och tvingade fienden att söka sig till mer avsides platser i en dal. När han slog läger där, förrådde en bondes lösmynta tunga honom för vakterna. Men dessa styrde mitt i dagens hetta dit mot det dolda bakhållet att jag förvisso i någon mån skulle försvara min frände, om jag vågade gå emot sanningen, som varje troende skall älska. 33. I mycket har de gamlas ordspråk bekräftats vara sanna: inrotade brott bereder ofta nya förluster av ond skam. Ty denne mans fader gjorde ofta motstånd mot kungens fader, inte som en krigsman utan som en fiende, och hjälpte, som han själv vittnade, troget kejsarnas sida på grund av den nåd som bekräftats med eder. På samma sätt var också han trogen mot honom ända till den siste Ottos slut och tjänade sin herre nitiskt ända till dessa olyckliga tider. Men i kungens sinnes lönnrum låg en inte god avund mot fadern och mot honom och ett lika hat dolt och förvarat. Men jag hoppas att han för Kristi kärleks skull alltid skulle ha lämnat allt detta ohämnat, om han inte hade sett honom så grymt och tillsammans med andra som var honom fientliga öppet göra motstånd mot sig. Fastän markgreve Henricus framstod som ensam skyldig till detta brott, gav han sig likväl inte som den förste in på det utan andras råd. Och eftersom en förrädare i denna [värld] anses som en stor vanära, föredrog han att med suckande samvete dölja detta hellre än att öka sin egen skada med andras förluster [osäker tolkning]; och därför öppnade han, som förut manligt hade vinnlagt sig om att försvara sitt land mot fienden, det nu för honom till plundring, och i hemlighet sändes honom av Bolizlaus hjälp, som inte gagnade honom alls. 34. Men när kungen kom till den plats som kallas Hatheresbrukki, grep Magnus, den nämnde grevens krigsman, med de sina hela hans skatt, som gick före honom, och sedan de delat den mellan sig, återvände han glad till staden Amardela. Kungen följde dem bakifrån, belägrade dem och tvingade dem, sedan krigsmaskinerna ställts upp, att genom trogna förespråkare be om endast livet mot att staden och bytet lämnades tillbaka. Sedan denna då i grunden förstörts och mängden av polacker fördelats bland hans män, begav sig kungen till borgen (castellum) Cruzni, i vilken markgreve Henricus broder, vid namn Buggo, skulle bevaka sin härskarinna Gerberga med hennes söner. Men markgreve Hinricus angrep med de sina utifrån hären, som omringade staden på alla håll, sårade några och dödade andra som ovarsamt samlade säd åt hästarna. För att detta inte skulle ske mer, sörjde kungen omsorgsfullt för det genom att utposta fyrahundra krigsmän som skydd och tvingade fienden att söka sig till mer avsides platser i en dal. När han slog läger där, förrådde en bondes lösmynta tunga honom för vakterna. Men dessa styrde mitt i dagens hetta dit mot det dolda bakhållet, och så snart de såg tälten och kände igen lägret, så snart de såg tälten och kände igen lägret, kallade de med hög röst samman sina kamrater med kyrie eleison och drev fienderna på flykt, som lämnade allt sitt där, och endast Ernastus blev tillfångatagen. Då återvände de och gjorde sina kamrater, som till stor del var bedrövade, mycket glada; och när fången förts fram inför kungen, fälldes en dödsdom av domarna, som avvärjdes genom ärkebiskop Willigisus av Mainz ödmjuka förbön och genom en lösen som behagade kungen. ## bok V, kap. 35 (MGH s. 260) (maskinöversättning) 35. När greve Bucco då hörde om sin herres flykt, skakades han av svår sorg och rådfrågade sina kamrater om vad han då borde göra. Av dem fick han olika svar. Somliga sade att de för den trohets skull som de lovat sin herre och för den feghet som för alltid skulle läggas dem till last hellre ville dö än någonsin ge staden med ett sådant pant åt kungen; så länge deras herre ännu levde, hoppades de alltid att hjälp skulle komma. Men andra, som var klokare, vittnade att det är svårt att stå emot ett strömmande vatten och en mäktig man; besegrade vinner sällan eller aldrig nåd, och de försäkrade att de, oskadda och inte hämmade av något sår, skulle bönfalla kungen om tillstånd att gå bort med sin härskarinna och sina övriga ägodelar och gäster. På deras råd, som jag menar, talade stadens väktare Bucco med Otto, sin härskarinnas broder, och överlämnade genom hans stöd staden i kungens våld; själv drog han säkert bort med alla som anförtrotts honom. Genast befallde kungen att staden skulle rivas från grunden, men eftersom de som skulle utföra detta skonade den, bevarades den till stor del med sina byggnader. ## bok V, kap. 36 (MGH s. 260–262) (maskinöversättning) 36. (22.) Under tiden, medan kungen höll greve Heinricus stad, kallad Crusni, inspärrad, sökte Bolizlavus av alla krafter att skada honom i något, samlade i hemlighet en här och uppmanade genom sina sändebud sin broder Guncilinus att, med tanke på sitt fasta löfte, återlämna staden Meissen i hans våld och förnya deras forna vänskap. Men denne, som visste att han genom hans inträde helt skulle ha uteslutits från kungens nåd och från ett sådant herravälde, svarade på dessa budskap: ”Allt annat som du begär av mig, broder, ger jag gärna, och om tillfälle någonsin ges att göra detta, vägrar jag inte. Hos mig finns min herres vasaller (satellites), som inte tål sådant; och om detta blir offentligt, sätts mitt liv i fara tillsammans med allt jag äger.” När Bolizlavus fick detta budskap, befallde han att sändebuden skulle bevakas och att en styrka skulle skynda till Elbe. Denne utforskade i hemlighet vadställenas beskaffenhet, kallade med hög röst samman sina kamrater med kyrie eleison och drev fienderna på flykt, som lämnade allt sitt där, och endast Ernastus blev tillfångatagen. Då återvände de och gjorde sina kamrater, som till stor del var bedrövade, gladare; och när fången förts fram inför kungen, dömdes han av domarna till döden, från vilken han befriades genom ärkebiskop Willigisus av Mainz ödmjuka förbön och genom en lösen som behagade kungen. 35. När greve Buggo då hörde om sin herres flykt, skakades han av svår sorg och rådfrågade sina kamrater om vad han borde göra. Av dem fick han olika svar. Somliga sade nämligen att de för den trohets skull som de lovat sin herre och för den feghet som för alltid skulle förebrås dem hellre ville dö än någonsin ge staden med ett sådant pant åt kungen; så länge deras herre levde, hoppades de ännu att hjälp skulle komma. Men andra, som tänkte sundare, vittnade att det är svårt att gå emot en strömmande bäck och en mäktig man; besegrade vinner sällan eller aldrig nåd, och de försäkrade att de hellre, oskadda och inte hämmade av något sår, skulle bönfalla kungen om tillstånd att gå bort med sin härskarinna och sina övriga ägodelar och gäster. På deras råd, som jag menar, talade samma [stads] väktare Buggo med sin broder Otto till sin härskarinna [osäker tolkning] och överlämnade genom hennes stöd staden i kungens våld; själv drog han säkert bort med alla som anförtrotts honom. Genast befallde kungen att staden skulle rivas från grunden, men eftersom de som skulle utföra detta skonade den, bevarades den till stor del med sina byggnader. 36. Under tiden, medan kungen höll denna stad Cruzni inspärrad, sökte Bolizlaus av alla krafter att skada honom i något, samlade i hemlighet en här och uppmanade genom sina sändebud sin broder Guncelinus att, med tanke på sitt fasta löfte, återlämna staden Meissen i hans våld och förnya deras forna vänskap. Men denne, som visste att han genom denne satans inträde helt skulle uteslutas från kungens nåd och från sin värdighet, svarade på dessa budskap så: ”Allt annat som du, broder, begär av mig, ger jag gärna, och om tillfälle någonsin ges mig att göra detta, vägrar jag inte. Ty hos mig finns min herres vasaller (satellites), som inte tål att sådant sker; och om denna vilja blir offentlig, sätts mitt liv i fara tillsammans med allt jag äger.” När Bolizlaus fick detta budskap, befallde han att sändebuden skulle bevakas och att en styrka skulle skynda till Elbe. Denne utforskade i hemlighet vadställenas beskaffenhet, och när det blivit morgon följde han själv efter och när det blivit morgon följde han själv efter och lät meddela staden Strela, eftersom den var hans dotters hemgift, att de varken skulle frukta något för sig själva eller med rop göra grannarna vissa om saken. Utan dröjsmål delades hären på hertigens befallning i fyra delar, och den befalldes att samlas vid borgen (castellum) Cirin på kvällen. Två skaror som sänts i förväg vinnlade sig om att se till att de hans inte led något förtret från markgreven. Hela detta område (pagus), som kallas Zlomizi, som då var utmärkt odlat, ödelades på denna enda dag beklagligt genom eld, svärd och bortförande av invånarna. ## bok V, kap. 37 (MGH s. 262) (maskinöversättning) 37. Men hur han, som ofta brukade bedra alla, blev narrad av några som satt i staden (urbs) Mogilina, vill jag gärna omtala. När dessa angreps av den styrka som sänts mot dem, sade de: ”Varför gör ni så? Vi känner er herre som den bäste och vill sätta honom framför vår. Gå blott i förväg, och tvivla inte på att vi skall följa efter med våra familjer och alla våra ägodelar.” När de bad så, ansatte fienderna dem inte längre och meddelade sin herre att dessa förvisso skulle komma. Men när hertigen såg att hans krigskamrater sent strömmade samman på den överenskomna platsen och att dessa satt kvar hemma, blev han mycket vred och hotade sina lögnaktiga följeslagare med straff. Följande morgon, när solen redan gått upp, sändes ett oräkneligt byte i förväg, och en stor del av fienderna dränktes i Elbe. De övriga återvände oskadda hem och delade bytet och tilldelade Gud och sin herre allt det bästa. Antalet fångar var inte mindre än tre tusen och, som de närvarande försäkrade, mycket större. ## bok V, kap. 38 (MGH s. 262–264) (maskinöversättning) 38. (23.) Men greve Heinricus, som märkte att han redan hade misslyckats, skyndade till den stad som kallas Crana, och när han där fann Sifridus, en ung man, son till greve Sigifridus, som väntade på honom med samlad hjälp, lovade han varken sig själv eller honom något hopp för upproret i dessa trakter. Till sist, sedan han talat mycket med honom, satte han eld på staden och begav sig med herr Bruno och de återstående anhängarna till Bolizlavus, som då hade inkräktat Böhmen. Men Sifridus, vars hopp om att göra öppet motstånd svikits, följde dem inte utan återvände viss om framtida gottgörelse för det begångna. Men kungen, som förföljde den flyende fienden till Crana, och när det blivit morgon följde han själv efter och lät meddela staden Streila, som var hans dotters hemgift, att de varken skulle frukta något för sig själva eller med något rop göra grannarna vissa om saken. Utan dröjsmål delades hertigens här i fyra delar och befalldes att samlas vid borgen (castellum) Zirin. Två skaror som sänts i förväg vinnlade sig om att se till att de hans inte led något förtret från markgreven. Detta kända område (pagus) Glomize, som då var utmärkt odlat, ödelades på denna enda dag beklagligt genom eld, svärd och bortförande av invånarna. 37. Men hur denne slav, som ofta brukade bedra andra, blev narrad av några som satt i staden (urbs) Mogilina, vill jag gärna omtala. När dessa angreps av den styrka som sänts mot dem, sade de: ”Varför gör ni så? Vi känner er herre mycket väl och vill sätta honom framför vår. Gå blott i förväg, och tvivla inte på att vi skall följa efter med våra familjer och alla våra ägodelar.” När de bad så, ansatte fienderna dem inte längre, utan gick bort och meddelade sin herre att dessa förvisso skulle komma. Men när hertigen såg att hans krigskamrater sent strömmade samman på den överenskomna platsen och att de andra satt kvar hemma, blev han mycket vred och hotade sina lögnaktiga följeslagare med straff. Följande morgon, när solen redan gått upp, sändes ett oräkneligt byte i förväg, och en stor del av fienderna dränktes i Elbe. De övriga återvände oskadda hem och delade bytet och avsatte allt det bästa åt sin Gud och sin herre. Antalet fångar var inte mindre än tre tusen och, som de närvarande försäkrade, mycket större. 38. Markgreve Henricus, som märkte att han redan hade misslyckats, skyndade till den nämnda staden Grana, och när han där fann Sigifridus, en ung man, son till greve Sigifridus, som väntade på honom med samlad hjälp, lovade han varken sig själv eller honom något hopp om uppror i dessa trakter. Till sist, sedan han talat mycket med honom, satte han eld på staden och begav sig med herr Bruno och de återstående anhängarna till böhmarnas inkräktare Bolizlaus. Men Sigefridus, vars hopp om att göra öppet motstånd svikits, följde dem inte utan återvände med avsikt att ge gottgörelse för det begångna. Men kungen, som till Grana mildrade sitt sinne i detta, att han insåg att han hade hunnit före fienden i att förstöra. Han sände då Heinricus, biskop av Würzburgs [kyrka], och Erkanbaldus, abbot i klostret i Fulda, för att bränna och riva borgen (castellum) Suinvordi. När de kom dit, mottog och hälsade greve Heinricus ärorika moder, vid namn Eila, dem som det anstod sådana personer, men när hon förstod de kungliga befallningarna, blev hon förskräckt, skyndade i hast till kyrkan och betygade att hon där hellre ville uthärda att brännas upp av elden än att gå ut levande medan den brann. Därför ändrade de nämnda herrarna för Kristi kärleks skull, sedan de satt den världsliga fruktan åt sidan, det fattade beslutet; och medan de rev stadens murar och byggnader ända till marken, blidkade de den bedrövade matronan med dessa löften, att de, om det någon gång kunde ske med kungens nåd, å sin sida skulle förnya allt detta. Men kungen kom, sedan hela grevens egendom ödelagts och fördelats vida omkring som län (beneficium), till Bamberg och firade där, sedan han i god fred låtit sin här gå, Guds moders födelse med högtidlig glädje. Därifrån begav han sig till den skog som kallas Spehteshart och lindrade fälttågets möda med jaktens behag. Sedan han där fullbordat höstens glädje, drog han genom Franken till Sachsen och påbjöd för dem till nästa vinter sitt fälttåg mot milzienerna. Efter detta firade han Herrens födelse i Palithi efter föregångarnas sed med gudomlig och mänsklig ära. ## bok V, kap. 39 (MGH s. 264–266) (maskinöversättning) 39. (24.) Därefter kom han till Thornburg och sände ärkebiskop Willigisus med de övriga förtrogna till ärkebiskop Gisillerus, som då var mycket sjuk, för att han, med tanke på Herren, åtminstone i sina sista stunder skulle vilja gottgöra allt det han dittills felat genom det förstörda biskopsdömet Merseburg, genom att ta tillbaka det och lämna det orättmätiga sätet. Honom hatade han först på grund av Herimannus, som denne alltid av alla krafter sökte sätta framför honom i riket, men sedan, när han skänkt honom sin nåd, räknade han honom bland sina förtrognaste; och sedan han anförtrott honom alla sina egendomar i Sachsen, flyende förföljde, mildrade sitt sinne i detta, att han insåg att han hade hunnit före sin fiende i att förstöra. Han sände alltså Heinricus, biskop av Würzburg, och Erkanbaldus, abbot i klostret i Fulda, för att bränna och riva borgen (castellum) Suinevorde. När de kom dit, mottog och hälsade markgreve Hinricus ärorika moder, vid namn Eila, dem som det anstod sådana personer, men när hon förstod de kungliga befallningarna, blev hon förskräckt, skyndade i hast till kyrkan och betygade att hon där hellre ville uthärda att brännas upp av elden än att gå ut levande medan den brann. Därför ändrade de nämnda herrarna för Kristi kärleks skull, sedan de satt den världsliga fruktan åt sidan, det fattade beslutet; och medan de rev stadens murar och byggnader ända till marken, blidkade de den bedrövade matronan med dessa löften, att de, om det någon gång kunde ske med kungens nåd, å sin sida skulle förnya allt detta. Men kungen kom, sedan hela markgrevens egendom ödelagts och fördelats vida omkring som län (beneficium), till Bamberg och firade där, sedan han i god fred låtit sin här gå, Guds moders födelse med festlig glädje. Därifrån begav han sig till den skog som kallas Spehteshart och lindrade fälttågets möda med jaktens behag. Sedan han nämligen där fullbordat höstens glädje, drog han genom Franken in i Sachsen och påbjöd för dem, när nästa vinter förflutit [osäker tolkning], sitt fälttåg mot milzienerna. Efter detta firade han Herrens födelse i Palithe efter föregångarnas sed med gudomlig och mänsklig ära. 39. Därefter kom han till Thorneburg och sände ärkebiskop Willigisus med de övriga förtrogna till ärkebiskop Gisilerus, som då var mycket sjuk, för att han, med tanke på Herren Jesus, åtminstone när han befann sig i sina sista stunder skulle vilja gottgöra allt det han dittills felat genom det förstörda biskopsdömet Merseburg, genom att ta tillbaka det och lämna det orättmätiga sätet. Denne ärkebiskop Gislerus hatade kungen först på grund av hertig Heremannus, som denne av alla krafter sökte sätta framför honom i riket, men sedan, när han skänkt honom sin nåd, räknade han honom bland sina förtrognaste; och sedan han anförtrott honom alla sina egendomar i Sachsen, fann han honom vara en trogen för- fann han honom vara en trogen förvaltare av dem och fullgjorde genom honom mycket som då behagade hans vilja. Till sist, eftersom han inte längre kunde bära nitälskan för Gud, förföljde han honom med fullkomligt hat och sände, som jag sagt förut, dessa sändebud. Dem svarade han med möda så: ”Låt mig få ett uppskov på tre eller fyra dagar och låt mig gå bort; när de förflutit, skall jag ge er besked.” Sedan han utverkat detta hos kungen och farit ut i en vagn, som han då länge brukade, kom han till sin gård (curtis) Thriburi, och sedan han dröjt där två dagar, gick han den 25 januari bort från denna värld. ## bok V, kap. 40 (MGH s. 266) (maskinöversättning) 40. När kungen hörde detta, följde han efter ärkebiskopens lik, som gick före honom, ända till Magdeburg och sände sin kaplan Wigbertus i förväg dit för att utverka brödernas enhälliga vilja till valet av Tagino. Men prosten (prepositus) i samma stad, vid namn Waltherdus, kallade samman alla medbröderna och meddelade dem på en gång herrens död och kungens ankomst och bönföll dem att de sinsemellan skulle söka någon med vilken de kunde bevara den gamla sedvänjan att välja. Honom själv svarade alla strax att de gemensamt ville ha till herre, med den gudomliga nådens bistånd därtill. Detta mottog han med stor ödmjukhet, som det anstod, och kastade sig ned och bad om förskoning. Ärkebiskopens lik bars till Sankt Johannes, och där vaktades det följande natt med värdiga hedersbetygelser. Men när det följande dag bars till Sankt Mauritius, mottogs det av kungen, som då kom dit, och av hela prästerskapet och folket, och den andra natten vaktades det omsorgsfullt. ## bok V, kap. 41 (MGH s. 266–268) (maskinöversättning) 41. När det redan blivit morgon, sändes biskop Arnulfus av kungen till medbröderna och till krigsmännen, som var mycket bedrövade, för att få Tagino vald. När han i ordning framlade sitt ärende för alla, svarade Walterdus framför alla: ”Vi vet”, sade han, ”vad er herre avser. Vi vill, om det är tillåtet, ha makten att välja; och alla dessa närvarande har velat att jag, fastän ovärdig, skulle efterträda i det tomma sätet, som ni själva kan pröva. Vi fruktar mycket att skada skall ske vår kyrka; för att det inte skall hända, ber vi om kungens godhet och er förbön. förvaltare och fullgjorde genom honom mycket som då behagade hans vilja. Men till sist, driven av nitälskan för Gud, kunde han inte längre bära en så stor orättfärdighet och förföljde honom med fullkomligt hat och sände honom dessa sändebud, som jag nämnt förut. Dem svarade han av svaghet med möda så: ”Låt mig få ett uppskov på tre eller fyra dagar, så att jag får gå bort; när de förflutit, skall jag ge er besked.” Sedan han utverkat detta hos kungen och farit ut i en vagn, som han då länge brukade, kom han till sin gård (curtis) Thriburi, och sedan han dröjt där två dagar, gick han den 25 januari bort från denna värld. 40. När kungen hörde detta, följde han efter ärkebiskopens lik, som gick före honom, ända till Magdeburg och sände sin kaplan Wigbertus i förväg dit för att utverka brödernas enhälliga vilja till valet av Tagino. Även prosten (prepositus) i samma stad, vid namn Waltardus, kallade samman alla bröderna och meddelade dem biskopens död och kungens ankomst och bönföll dem att de sinsemellan skulle söka någon med vilken de kunde bevara den gamla sedvänjan vid valet. Honom själv svarade alla strax att de gemensamt ville ha till herre med den gudomliga nådens bistånd. Detta mottog han med stor ödmjukhet, som det anstod, och kastade sig ned och bad om förskoning. Ärkebiskopens lik bars till Sankt Johannes, och där vaktades det följande natt med värdiga hedersbetygelser. Men när det följande dag bars till Sankt Mauritius, mottogs det av kungen, som kom dit, och av hela prästerskapet och folket, och den andra natten vaktades det omsorgsfullt. 41. När det redan blivit morgon, sändes biskop Arnulfus av kungen till bröderna och till tjänstemännen (ministeriales), som var mycket bedrövade, för att få Tagino vald. När han i ordning framlade sitt ärende inför alla närvarande, svarade Walthardus framför alla och sade: ”Vi vet vad er herre avser. Vi vill, om det är tillåtet, ha makten att välja; och inför alla dessa vill de enhälligt att jag, fastän ovärdig, som vald skall efterträda i det tomma sätet, som ni själva kan se. Vi fruktar mycket att skada skall ske vår kyrka; för att det inte skall hända, kungens godhet och er förbön Vi har inte glömt en vis mans ordspråk: att friheten hos ett folk som tvingas under kungavälde går under genom härskarens frihet och att endast dess skugga bevaras, om han vill att det skall lyda alla hans befallningar.” Sedan detta sagts, gick biskopen ut och ingöt allt i kungens öron. Denne kallade strax på prosten och lovade honom mycket, och vann både hans tillåtelse och hans kamraters bevågenhet för valet av Tagino. Genast, när alla kom samman i huvudkyrkan, anförtrodde kungen med biskop Arnulfus stav prästerskapet och folket åt den vördnadsvärde fadern Tagino, som skulle avlägga räkenskap inför den högste domaren, och insatte honom själv på biskopsstolen, medan alla stod omkring och sjöng lovsånger till Gud. Sedan minnesgudstjänsten för de döda firats, begravdes ärkebiskopens lik framför det södra altaret. ## bok V, kap. 42 (MGH s. 268–270) (maskinöversättning) 42. (25.) Men innan jag kommer till förnyelsen av vårt säte, vill jag säga något om den förut nämnde mannen, som då skulle vigas. Han var klerk hos den utmärkte Wolfgang, som såsom from herde, till dräkt och levnadssätt munk, hade styrt kyrkan i Regensburg. För denne var han så kär att han, sedan han fostrat honom från gossåren i en sons ställe, satte honom, när han nu var vuxen, över alla sina ägodelar. Dessutom förvärvade han honom hertigens och kejsarens ynnest i så hög grad att han inte tvivlade på att denne skulle efterträda honom, om han någon gång genom Guds befallning drogs bort från detta ljus. När då denna landsflykts lopp var fullbordat ... i beundransvärd helighet, kallade den vördnadsvärde biskopen ....., när han redan börjat bli sjuk till döds, den älskade Tagino till sig och sade: 'Lägg, min son, din mun på min mun och ta emot från Gud inblåsningen av min ande, så att du, varhelst du i ungdomens glödande hetta är kall i den dubbla kärleken, må få måttfullhet från den högsta makten och från min välvilja; och om du kanske berövas mina ämbeten, skall du efter två gånger fem solår, när jag har sonat mina synder hos Gud [osäker tolkning], förvisso glädja dig åt större.' Därefter befallde den helige mannen, då han i anden förutsåg att hans slut var nära, att man skulle bära honom in i kyrkan; och sedan han fullgjort bönerna och det övriga som bröderna skulle göra, anbefallde han sig själv jämte dem som anförtrotts honom åt Gud och utandades den 30 september (pridie Kal. Octobr.) i frid sin heliga ande. ... begär vi. Ty vi har inte glömt en vis mans ordspråk, nämligen: Friheten hos ett folk som riken tvingar går under genom den härskandes frihet och bevarar endast sin skugga, om folket vill lyda alla hans befallningar.' När biskopen hört detta gick han ut och inskärpte allt i konungens öron. Denne kallade genast till sig prosten (prepositus) och utverkade genom många löften hans tillstånd och alla brödernas bifall till valet av Tagino. Strax, när alla samlats i den större kyrkan, anförtrodde konung Henrik med biskop Arnulfus stav prästerskapet och folket åt den vördnadsvärde fadern Tagino, som skulle avlägga räkenskap inför den högste domaren, och satte själv in honom på biskopsstolen, medan alla närvarande sjöng lovsånger till Gud. Sedan minnet av de döda firats begravdes ärkebiskopens kropp framför det södra altaret. 42. Men innan jag kommer till förnyelsen av vårt säte, vill jag säga något om den förut nämnde mannen, som skall vigas. Han var klerk hos den utmärkte biskopen Wolfgang, som, till dräkt och levnadssätt munk, såsom god herde hade styrt kyrkan i Regensburg. För denne var han så kär att han satte honom, som han i en sons ställe fostrat från de första åren och som nu var vuxen, över alla sina ägodelar. Dessutom förvärvade han honom hertigens och kejsarens ynnest i så hög grad att man inte tvivlade på att denne skulle bli hans efterträdare, när han själv genom Guds befallning drogs bort från detta ljus. Då alltså den vördnadsvärde biskopen, sedan han fullbordat denna landsflykts lopp i beundransvärd helighet, redan börjat bli sjuk till döds, kallade han den älskade Tagino till sig och talade så: 'Lägg', sade han, 'käraste son, din mun på min mun och ta emot från Gud min andes ingivelse, så att du, varhelst du i ungdomens glödande hetta är kall i den dubbla kärleken, från den högsta makten och genom min välvilja må få den helige Andes måttfullhet; och om du kanske berövas mina ämbeten, skall du efter två gånger fem solår, när jag har sonat mina synder hos Gud, förvisso glädja dig åt större.' Därefter befallde den helige mannen, då han i anden förutsåg att hans slut var nära, att han skulle bäras in i kyrkan; och sedan han fullgjort bönerna och det övriga som bröderna skulle göra, anbefallde han sig själv jämte dem som anförtrotts honom åt Gud och utandades den 30 september i frid sin heliga ande. 43. Den valde kom, vald av alla, till kejsaren men fick inte det utlovade, eftersom kejsaren då gav biskopsdömet åt sin kaplan Gebehardus. Åt denne anförtroddes han troget, och fastän han behandlades hedersamt av honom, umgicks han ändå inte länge med honom på grund av olikheten i deras seder, eftersom gott och ont inte hör samman med varandra [osäker tolkning]. Han slöt sig nämligen genast till Henrik, som då var hertig, och behagade honom genom sin kyskhet till själ och kropp, och tjänade honom ända till den dag som jag förut nämnt, till förtret för de onda och till behag för de goda, dag och natt, angelägen om att särskilt ägna Gud och människor sina tjänster; och därför fullbordades genom konungen, för kärleken till den helige man som denne älskade framför andra, dennes sanningsenliga spådom, sedan då, som herr Tagino själv ofta berättade för mig, tio års lopp förflutit. Han hedrar sin käraste herre och drottningen jämte alla deras följeslagare, som det anstod, med mångfaldiga gåvor, som ingalunda räckte till för hans givmildhet. ## bok V, kap. 44 (MGH s. 270–272) (maskinöversättning) 44. (26.) Därifrån begav sig konungen med honom till dennes borg, som heter Givikansten, granskade noggrant allt som biskop Gisilerus samlat där och betygade att det var överflödigt. Därefter kom han för tröstens skull till Merseburg, som länge varit berövat sin herde, och strävade på allt sätt efter att återställa det till dess forna värdighet. Där vigdes då den vördnadsvärde Tagino den 2 februari (IIII Non. Februarii), det är Herrens ypapanti, det vill säga den rättfärdige Simeons möte, sedan han fått tillstånd av biskop Hildericus, som var den förste i ordningen bland dessa medbröder, av ärkebiskop Willigisus av Mainz, i närvaro av konungen och det romerska sändebudet och med bifall av alla medbiskoparna. Och eftersom han, som hans skrivelse vittnar, som skulle vigas av påven (apostolicus) allena, inte kunde komma hit på grund av det trängande behovet, fyllde han där genom smörjelse med den heliga krisman det tredje numret och anförtrodde efter sig hela biskopsdömet åt Walthard. Men konungen, som alltid hungrade och törstade efter rättfärdighetens föda och då ivrade efter att mättas av den, friköpte, eftersom han visste att det inte kunde ske på annat sätt hos biskop Arnulfus, genom ett byte av hundra man- 43. Den valde kom alltså, vald av alla, till kejsaren men fick inte det utlovade, eftersom kejsaren gav biskopsdömet åt sin kaplan Gebehardus. Åt denne anförtroddes han troget, och fastän han behandlades hedersamt av honom, umgicks han ändå inte länge med honom på grund av olikheten i deras seder, eftersom gott och ont inte hör samman med varandra. Han slöt sig nämligen till Henrik, som då ännu var hertig, och behagade honom i allt genom sin kyskhet till själ och kropp, och tjänade honom ända till denna dag som jag förut nämnt, till förtret för de onda och till behag för de goda, dag och natt, angelägen om att ägna allt sitt så särskilt att han behagade både Gud och människor. Därför fullbordades i honom genom konungen, för kärleken till den helige man som denne älskade framför andra och som ju hade varit konungens egen fosterfar, dennes sanningsenliga spådom, sedan då, som herr Tagino själv ofta berättade för mig, tio års lopp förflutit. Han hedrar sin käraste herre konungen och drottningen och de övriga följeslagarna, som det var tillbörligt, med mångfaldiga gåvor, som ännu ingalunda räckte till för hans givmildhet. 44. Konungen begav sig alltså från Magdeburg med honom till dennes borg, som kallas Givikenstein, granskade noggrant allt som ärkebiskop Gisilerus samlat där och betygade att det var överflödigt. Därefter kom han för tröstens skull till Merseburg, som länge varit berövat sin herde, och strävade på allt sätt efter att återställa det till dess forna värdighet. Där vigdes då den vördnadsvärde Tagino den 2 februari, Herrens ypapanti, det vill säga den rättfärdige Symeons möte, sedan han fått tillstånd av biskop Hildericus, som var den förste i ordningen bland dessa bröder, av ärkebiskop Willigisus av Mainz, i närvaro av konungen och den romerska stolens legat och med bifall av de övriga biskoparna. Och eftersom han, som hans skrivelse vittnar, som skulle vigas av påven allena, inte kunde komma hit på grund av det trängande behovet, fyllde han där genom smörjelse med den heliga krisman det tredje numret och anförtrodde efter sig hela biskopsdömet åt Walthard. Men konungen, som alltid hungrade och törstade efter rättfärdighetens föda och då ivrade efter att mättas av den, eftersom han visste att det inte kunde ske på annat sätt hos biskop Arnulfus, -si friköpte han den biskopliga bannrätten (bannus) över endast burgwarden (burgwardus) Merseburg. Allt vad han begärde av den käraste Tagino fick han, då denne gav det i överflöd av god vilja. Han beslöt med kunglig makt att det som ålderdomen kunde förklara vara taget härifrån i sin helhet skulle återgå från biskopsdömena Meissen och Zeitz. Därför preludierar jag med dessa verser, som sjunger Kristi oden: ## bok VI, inledning (MGH s. 272–277) (maskinöversättning) BOK VI. O rättfärdighetens sol, som strålar över allt, Kristus! Du som vid din första ankomst återlöser världen och vid den andra tillsammans med Fadern, som skapare, upplöser den, ensam som domare, och utdelar lön för olika gärningar åt människosläktet, som glider utför brottets sluttning, du sanna dag, välsigna nu ett sådant ljus, varmed du i din godhet besökte den plundrade kyrkan. Må Merseburg lova dig, det gläder sig åt dina gåvor, och må dess söner, herdar och förnyade, troget av hjärtat nu bära fram sitt tack till dig. Du ärorike konungars konung, ta nu emot de dinas bön [osäker tolkning], se nådig från himlen på din tjänare Henrik och försvara hans trogna maka, och skänk dem för dessa små gåvor dina största goda. Må Taginos ande leva i den himmelska salen, må Walthard och Gero må väl i ett saligt slut. Må alla vara frälsta av Kristus och få plats i de elyseiska sätena, de som med fromhetens känsla med välvilliga högerhänder har upphöjt dig, Merseburg. Du som först och ytterst styr allt, Gud, styr det, så att det kan bestå med din åra; må dess väktare följa dina bud, må fienderna intet förmå utan omvända gälda gott. Var, ber jag, nådig mot honom som var dess förstörare; och skänk dessutom förlåtelse åt alla som kom de onda till hjälp, så att de glada må skåda det vissa i det tillkommande. -si friköpte han genom ett byte av hundra mansi (mansus) den biskopliga bannrätten (bannus) över endast burgwarden Merseburg. Allt vad han begärde av den käraste Tagino fick han, då denne gav det i överflöd av god vilja. Han beslöt med kunglig makt att det som ålderdomen kunde förklara vara taget härifrån i sin helhet skulle återgå från biskopsdömena Meissen och Zeitz. Därför sjunger jag med dessa verser som glädjens förspel oden till Kristus Herren: Här börjar prologen till sjätte boken. O rättfärdighetens sol, som strålar över allt, Kristus! Du som återlöser världen vid din första ankomst och vid den andra, som människornas rättfärdigaste domare, upplöser den. Du utdelar värdig lön för olika gärningar åt människosläktet, som alltid lutar åt det hala. Du som är den sanna solen, välsigna, ber jag, detta ljus, varmed du i din godhet [osäker tolkning] såg till den plundrade kyrkan. Må Merseburg lova dig, som gläder sig genom dina gåvor, och må dess söner, herdar och återupprättade bära fram sitt tack till dig för din omätliga godhet. Du ärorike konungars konung, ta nu emot de dinas bön, se nådig från himlen på konung Henrik och försvara hans trogna maka; må du för dessa små gåvor skänka dem dina största goda. Må Taginos ande leva i den himmelska salen, må Walthard och Gero må väl i ett saligt slut. Må alla genom Kristus vara frälsta och få plats i de elyseiska sätena, de som med fromhetens känsla med välvilliga högerhänder har upphöjt dig, Merseburg. Du som först och ytterst styr allt, o Gud, styr det, så att det kan bestå med din åra; må dess väktare följa dina bud, må fienderna intet förmå utan omvända gälda gott. Var nådig mot honom som var dess förstörare, och skänk dessutom förlåtelse åt alla som samtyckte med de onda, så att de glada må skåda livets glädje. Staden Worms gläder sig i dessa tider åt sin frihet, i vars skugga den hittills har förblivit, och den hade stått under sina hertigars lag. Biskop Burchard gläder sig av hjärtat bland de herrskapliga stormännen [osäker tolkning], att han inte längre fruktar fiender nu i grannskapet, långt avlägsnad från honom. Den herre hertigens sal är nu Kristi berömda hus, och prästerskapet trycker nu ned dessa olika domare. Detta gjorde konung Henrik, strålande av fromhet, då han löste den med egna ägodelar och överlät den åt Kristus. Detta biföll den fromme hertig Otto, och den välvillige medgav att den rikligen skulle innehas genom kunglig gåva. Må därför alla trogna alltid glädja sig. 1. (1.) Sedan tusentalets linje efter den obesmittade jungfruns frälsningsbringande barnafödsel var fullbordad, och på den fjärde platsen i grundtalens ordning och i början av dess femte vecka [osäker tolkning], i februari månad, som kallas reningsmånaden, lyste en klar morgon över världen, och Henrik, av Guds nåde konung, som önskade rentvå sina företrädares fläck och förtjäna evig förlåtelse för sig själv, begav sig, sedan allt som hörde hit ordnats efter hans behag, till sitt hus, där han alltid brukade vederkvicka sig kroppsligen, för att där en smula vederkvickas i själen med en länge efterlängtad föda. Och han kallade till sig alla rikets förnämsta och gav biskopsdömet i den heliga Merseburgkyrkan åt en av sina kaplaner vid namn Wigbertus med ärkebiskop Taginos stav, med vilken han själv, välvillig mot dess förnyelse, återgav allt vad hans företrädare orättfärdigt dristat sig att ta från denna kyrka, med samtycke av biskop Arnulfus och även av biskoparna Eido och Hilliwardus, mellan vilka detta stift hade delats, och under bifall från hela folket. Wigbertus fördes strax under gudomligt jubel till sitt säte och vigdes samma dag av Staden Worms gläder sig i denna tid åt sin frihet, i vars skugga den hittills har förblivit, och den hade stått under sina hertigars lag. Biskop Burchard och samtidigt de herrskapliga stormännen gläder sig av hjärtat, att han inte längre fruktar fiender nu i grannskapet, långt avlägsnad från dem. Herrens biskopar härskar nu i riket, nu trycker heller ingen domare ned prästerskapet. Den herre hertigens sal är nu Kristi berömda hus. Detta gjorde konung Henrik, strålande av fromhet, då han löste den med egna ägodelar och överlät den åt Kristus. Detta biföll den lysande hertig Otto i god fromhet, och han medgav genom kunglig gåva att den skulle innehas. Må därför alla trogna alltid glädja sig. Här slutar prologen. Här börjar sjätte boken. 1. Sedan tusentalets linje efter den obesmittade jungfruns frälsningsbringande barnafödsel var fullbordad, och på den femte platsen i grundtalens ordning och i början av dess fjärde vecka, lyste en klar morgon över världen, och Henrik, av Guds nåde konung, som önskade rentvå sina företrädares fläck och förtjäna det eviga livets lön för sig själv, begav sig, sedan allt som hörde hit ordnats efter hans behag, till sitt hus, där han brukade vederkvicka sig kroppsligen, för att där vederkvickas i själen med en länge efterlängtad föda. Han kallade alltså till sig alla rikets förnämsta och gav biskopsdömet i den heliga Merseburgkyrkan åt en av sina kaplaner vid namn Wigbertus med ärkebiskop Taginos stav, med vilken han själv, välvillig mot dess förnyelse, återgav allt vad hans företrädare orättfärdigt dristat sig att ta från denna kyrka, med samtycke av biskop Arnulfus och även av biskoparna Eido och Hildiwardus, mellan vilka detta stift hade fördelats, och under bifall från hela folket. Biskop Wigbertus fördes alltså strax under gudomligt jubel till sitt säte och vigdes samma dag av sin ärkebiskop Tagino, sin ärkebiskop Tagino och av medbröderna Hillericus och Wigo tillsammans med de nämnda medbiskoparna. 2. (2.) Under tiden tillfogade Bolizlavus i sitt raseri och på greve Henriks anstiftan bajrarna och alla deras landsmän stort våld. Av detta skäl bröt konungen, sedan han först utlyst ett fälttåg, fientligt in i Milzinis gränsområden, och om inte ett överflödigt snöfall, som hastigt smälte, hade hindrat honom, skulle hela denna trakt ha blivit ödelagd och berövad sina invånare. Därifrån återvände han bedrövad och hjälpte markgreve Guncelinus och landets övriga försvarare genom att förlägga besättningar; och när han sedan kom till Merseburg fick han genom trogna förespråkare, som sänts av denne, veta att hans bror hade flytt till ungrarnas kung för att vinna förlåtelse, men att Henrik mycket ångrade sitt företag. Han tog emot deras böner, och i synnerhet sin mycket käre Taginos och hertig Bernhardus, om än motvilligt, och skänkte den nämnde greven sin ynnest på det villkoret att han återgav egendomen (predium) och hemvisten åt honom och hans anhängare, men höll honom själv i förvar så länge han ville. Men Henrik bekände under tårar att han var mycket skyldig i allt och överlämnade sig åt konungen efter en botgörares sed och i hans dräkt, och på dennes befallning sattes han av den nämnde ärkebiskopen in i borgen Ivicansten och bevakades noggrant av dennes krigsmän dag och natt. Där sjöng han då, utöver andra goda gärningar, på en dag psaltaren med 150 knäfall (veniae). 3. (3.) Under tiden uppmanade konungen, som ingalunda glömt oförrätten i Italien, alla sina trogna att hämnas den, och beslöt att själv under den förestående fastan bege sig dit med beväpnade krigare. När han då drog ut från Merseburg, sökte han i Magdeburg den helige Mauritius förbön hos Gud och en lycklig resa. Därifrån drog han genom Thüringens och östra Frankens gränsområden och kom till Regensburg; och där, sedan han hållit en kunglig rådsförsamling (placitum), gav han den 21 mars (XII. Kal. Aprilis) med alla närvarandes lov och med fanlansen hertigdömet åt sin krigsman och svåger Henrik. Därefter nådde han under färden staden Augsburg, och av biskop Sigifridus hedersa- medbröderna Hildericus och Wigo tillsammans med de nämnda biskoparna. ## bok VI, kap. 2 (MGH s. 277) (maskinöversättning) 2. Under tiden tillfogade Bolizlavus i sitt raseri och på markgreve Henriks anstiftan bajrarna och alla deras landsmän stort våld. Av detta skäl bröt konungen, sedan han först utlyst ett fälttåg, fientligt in i Milzinis gränsområden, och om inte ett överflödigt snöfall, som hastigt smälte, hade hindrat honom, skulle hela denna trakt ha blivit ödelagd och berövad sina invånare. Därifrån återvände han bedrövad och hjälpte markgreve Guncelinus och landets övriga försvarare genom att förlägga besättningar; därefter kom han till Merseburg och fick genom trogna förespråkare, som sänts av denne, veta att hans bror hade flytt till ungrarnas kung för att vinna förlåtelse, men att Henrik mycket ångrade sitt företag. Han tog emot deras sändebudsärende genom bönerna från sin käre Tagino och hertig Bernhardus, om än motvilligt, och skänkte den nämnde markgreven sin ynnest på det villkoret att han återgav egendomen (predium) och hemvisten åt honom och hans anhängare, men höll honom själv i förvar så länge han ville. Men Henrik bekände under tårar att han var mycket skyldig i allt och överlämnade sig åt konungen efter en botgörares sed och i hans dräkt, och på dennes befallning sattes han av den nämnde ärkebiskopen in i borgen Givikansteyn och bevakades noggrant av dennes krigsmän. Där sjöng han, utöver andra goda gärningar, på en dag psaltaren med hundrafemtio knäfall (veniae). ## bok VI, kap. 3 (MGH s. 277–278) (maskinöversättning) 3. Under tiden uppmanade konungen, som inte glömt oförrätten i Italien, alla sina trogna att hämnas den, och beslöt att själv under den förestående fastan bege sig dit med beväpnade krigare. Han drog alltså ut från Merseburg, kom till Magdeburg och bad genom den helige Mauritius förbön hos Gud om en lycklig resa. Därifrån drog han genom Thüringens och östra Frankens gränsområden och kom till Regensburg. Där, sedan han hållit en kunglig rådsförsamling (placitum), gav han den 21 mars med alla närvarandes bifall och med fanlansen bajrarnas hertigdöme åt sin krigsman och svåger Henrik. Därefter nådde han under färden staden Augsburg, och av dess biskop Sigefridus -mt infördes han och mottogs. Där stannade han då bara två nätter, gav drottningen med en kärleksfull hälsning tillstånd att bege sig till Sachsen och anförtrodde henne åt den älskade Tagino. Själv drog han med hären fram till den plats som kallas Tinga. Där fördes herr Bruno, hans bror, fram till konungen med ungerska förespråkare och togs barmhärtigt emot av honom, sedan han beviljats nåd. Jag själv kom, ombedd av ärkebiskop Tagino, till den nämnda staden och återvände med honom. Vi kom till Geros skog (saltus Geronis) och firade där högtidligt palmsöndagen med den vördnadsvärda abbedissan Hathui; på onsdagen kom drottningen till Magdeburg och firade där skärtorsdagen (cena Domini) och den därpå följande högtiden för Herrens uppståndelse. ## bok VI, kap. 4 (MGH s. 278–280) (maskinöversättning) 4. (4.) Men konungen kom efter många mödor på vägen till staden Trento, firade där palmsöndagens högtid och lät hären, som var plågad av överdrivet arbete, en smula andas ut under denna firade högtid. Då konung Hardwigus i förväg fick veta om hans ankomst och blev mycket förskräckt, sände han beprövade budbärare till de ovan nämnda befästningarna; själv slog han sig ned med samlade skaror på den veronesiska slätten och hoppades att det närvarande kanske skulle motsvara de förflutna framgångarna. Konung Henrik fick veta att denna passage var spärrad och knappast eller inte alls kunde intas; och vänd åt annat håll överlade han med sina förtrogna om han på något sätt kunde ta passen (clusae), som låg långt härifrån, med karantanernas hjälp. Detta genomfördes genom ett klokt råd, fastän det syntes många svårt. Karantanerna lydde genast de kungliga befallningarna och delades i två legioner; den ena skulle före själva daggryningen i hemlighet med fotfolk besätta berget som ligger ovanför passen, den andra följde, när det redan blivit morgon, för att inta dem, sedan den från de förut utsända stridskamraterna hört en signal så kraftig att den kunde höras från fiendernas dolda bakhåll. Dessa, som trodde sig säkra i ryggen, skyndade beväpnade emot de anryckande. Men våra anföll dem från sidan och drev somliga på flykt, men somliga tvingade de att gå under genom att störta utför branten och i floden Brentas översvämning. -mt infördes han och mottogs. Där stannade han då två nätter, gav drottningen med en kärleksfull hälsning tillstånd att bege sig till Sachsen och anförtrodde henne åt Tagino, som var honom kär. Själv drog han med hären fram till den plats som kallas Thonga. Där fördes herr Bruno, hans bror, fram till konungen med ungerska förespråkare och togs barmhärtigt emot av honom, sedan han beviljats hans nåd. Jag själv kom, ombedd av ärkebiskop Tagino, till den nämnda staden och återvände [med honom]. Vi kom till Geros skog och firade där högtidligt palmsöndagen med den vördnadsvärda abbedissan Hathui; men på onsdagen kom drottningen till Magdeburg och firade skärtorsdagen och den därpå följande högtiden för Herrens uppståndelse. 4. Men konungen kom efter många mödor på vägen till staden Trento, firade palmsöndagen och lät hären, som var plågad av överdrivet arbete, en smula andas ut under denna firade högtid. Då konung Hartwigus i förväg fick veta om hans ankomst och blev mycket förskräckt, sände han beprövade budbärare till de ofta nämnda befästningarna; själv slog han sig ned med samlade skaror på den veronesiska slätten och hoppades att det närvarande kanske skulle motsvara de förflutna framgångarna. Konung Henrik fick veta att denna passage knappast eller inte alls kunde intas; och vänd åt annat håll överlade han med sina förtrogna om han på något sätt kunde ta passen, som låg långt härifrån, med karantanernas hjälp. Detta genomfördes genom ett klokt råd, fastän det syntes många svårt. Karantanerna lydde nämligen genast de kungliga befallningarna och delades i två legioner: den ena skulle före själva daggryningen i hemlighet med fotfolk besätta berget som ligger ovanför passen, men den andra följde, när det redan blivit morgon, för att inta dem, sedan den från de förut utsända stridskamraterna hört en signal så kraftig att den kunde höras från fiendernas dolda bakhåll. Dessa, som trodde sig säkra i ryggen, skyndade beväpnade emot de anryckande. Men våra anföll dem från sidan och drev somliga på flykt, men somliga i floden Brentas översvämning och ännu fler genom att störta utför branten tvin- Och så bevakade segrarna omsorgsfullt passen ända till konungens ankomst. ## bok VI, kap. 5 (MGH s. 280) (maskinöversättning) 5. När konungen genom mellanhänder hörde detta, lämnade han all tross utom de bästa livvakterna, tog sig med stor svårighet igenom dem och slog läger vid stranden av det ovan nämnda vattnet på en behaglig slätt, för att där med största vördnad fira skärtorsdagen och krismans vigning och Herrens lidande och hans heliga uppståndelse. Flykt förbjöds alla genom kungligt påbud (bannus) av pfalzgreven, och åt dem som manligen gjorde motstånd utlovades framtida tröst. Men konungen gick på tisdagen över det nämnda vattnet, slog åter upp tälten och vilade, i det han omsorgsfullt inväntade spejare för att utforska fienden Hardwigus hemliga förehavanden. ## bok VI, kap. 6 (MGH s. 280) (maskinöversättning) 6. (5.) Men langobardernas sinne, hittills enigt i det onda, delades genom ingivelse av Guds godhet och, skilt från den orättfärdige inkräktaren, öppnade det genom dennes flykt en säker inmarsch för den av Gud krönte konung Henrik. Verona tog först emot honom och jublar i Herren över att landets försvarare kommit och upphovsmannen till allt elände gått bort. Honom, som länge väntats, kom markgreve Thiedoldus till mötes med de nämnda hjälparna, glad över att tiden kommit då han fick uppenbara för honom sin goda viljas hemlighet. Då kom konungen med ett sådant följe till Brescia och togs emot av ärkebiskopen av Ravenna och av detta sätes föreståndare Ethelbero tillsammans med dem från samma kyrkoprovins. Därifrån nådde han under färden Bergamo, som en gång besegrats av kejsar Arnulf, och tog emot ärkebiskopen av Milano, sedan troheten bekräftats med eder. Därefter besökte han staden Pavia, togs emot av denne ärkebiskop och av den regionens förnämsta, fördes med beundransvärt lov till kyrkan och, upphöjd genom gemensamt val, sattes han på kungatronen. ## bok VI, kap. 7 (MGH s. 280–282) (maskinöversättning) 7. (6.) Och samma dag uppenbarades med vilken föränderlighet hela denna obeständiga världs lopp alltid rullar utför. Ty mitt i så mycken glädje inympades plötsligt fridens fiende, tvedräkten, och genom överdrivet vinrus av ringa orsak bröts trohetens och edens band på ett ömkligt sätt. Medborgarna beväpnade sig mot den nyvalde konungen, mot palatset sky- -gade de att gå under. Så bevakade alltså segrarna omsorgsfullt passen ända till konungens ankomst. 5. När konungen genom mellanhänder hörde allt detta, lämnade han all tross utom de bästa livvakterna, tog sig med stor svårighet igenom dem och slog läger vid stranden av den nämnda floden på en behaglig slätt, för att där med största vördnad fira skärtorsdagen och krismans vigning, och även Herrens lidande och uppståndelse. Flykt förbjöds också genom kungligt påbud av pfalzgreven, och åt dem som manligen gjorde motstånd utlovades framtida tröst. Men konungen gick på tisdagen över det nämnda vattnet, slog åter upp tälten och vilade, i det han inväntade spejarna, som sänts ut för att omsorgsfullt utforska fienden Hartwigus förehavanden. 6. Langobardernas sinne, hittills enigt i det onda, delades genom ingivelse av Guds godhet och, skilt från den orättfärdige inkräktaren, öppnade det genom dennes flykt en säker inmarsch för den av Gud krönte konung Henrik. Ty Verona tog först emot honom och jublar i Herren över att landets försvarare kommit och upphovsmannen till allt elände dragit sig undan. Honom, som länge väntats, kom markgreve Thiadolfus till mötes med de nämnda hjälparna, glad över att tiden kommit då han fick uppenbara för honom sin goda viljas hemlighet. Konungen, omgiven av ett sådant följe, kom alltså till Brescia och togs på det värdigaste sätt emot av ärkebiskopen av Ravenna och av denna stads föreståndare, nämligen biskop Athelbero, och de övriga från samma kyrkoprovins. Därifrån nådde han under färden Bergamo, som en gång besegrats av kejsar Arnulf, och tog emot ärkebiskopen av staden Milano, sedan troheten bekräftats med eder. Därefter besökte han staden Pavia, togs emot på tillbörligt sätt av dess ärkebiskop och den regionens förnämsta, fördes med beundransvärd lovsång till kyrkan, upphöjdes genom gemensamt val och sattes på kungatronen. 7. Men med vilken föränderlighet denna obeständiga världs lopp alltid rullar handlöst utför, det blev uppenbart samma dag. Ty mitt i så mycken endräktighetens glädje brusade plötsligt fridens fiende, tvedräkten, upp, och genom överdrivet vinrus av ringa orsak bröts trohetens och edernas band på ett ömkligt sätt. Medborgarna beväpnade sig nämligen mot den nyvalde konungen, mot palatset -ndade de, och främst de som Henriks rätt misshagade men Hardwigus frigivning [osäker tolkning] behagade. När ropet hördes av konungen, befallde han att man skyndsamt skulle utforska vad detta var. Honom svarades genast att folk ur de lägre stånden, upptända av plötsligt raseri och besjälade av slavisk förmätenhet, först hade börjat detta upplopp, och att även alla de övriga hade samlats till hans skada eller vanära. När Heribertus, Kölns (Agripina) utmärkte föreståndare, försökte lugna dem som redan bröt in, och från ett fönster frågade efter orsaken till ett så stort anfall, drevs han tillbaka av ett regn av stenar och en skur av pilar. Men palatset, som hårt angreps av fienderna, försvarades manligen av konungens husfolk, som lätt kunde räknas. Ty eftersom våra var fördelade på många nödvändiga uppgifter, växte fiendernas styrka sig större. Till slut, när de hörde larmet av det omätliga ropet, skyndade våra i skaror till konungen och drev fienderna, som ännu rasade, en smula tillbaka; men då natten redan stod för dörren hejdades de av pilar och stenar som mötte dem. Då tände de på stadens murar för att kunna se framför sig [osäker tolkning]. ## bok VI, kap. 8 (MGH s. 282–284) (maskinöversättning) 8. Men våra, som var utanför, besteg tappert stadens bröstvärn, mot vilka dessa på detta sätt gjorde bättre motstånd [osäker tolkning]. Där stupade då en framstående yngling vid namn Gisilbertus, drottningens bror, sårad av langobarderna, och ökade starkt sina kamraters sorg. Honom hämnades krigsmannen Wolframmus säkert, då han sprang fram mitt in i skaran och träffade en av dem genom hjälmen ända ner i strupen. Så växlade de om och bytte den vila som är kär för alla mot krigets hårdhet. Några av fienderna, som våra tog med våld, förde de levande fram till konungen. Plötsligt störtade där ett hus, som skyddade våra uttröttade, samman, sedan det tänts på av langobarderna, men det gjorde dem, som inte ägde någon visshet om hopp, ivrigare till strid. Under tiden bröt alemannerna med frankerna och lotaringierna, som till slut fått veta om dessa olyckor, ned murarna, trängde in och förföljde medborgarna i så hög grad att inte en enda dristade sig att gå ut ur sina husens befästning. Dessa, som från husens tak besvärade våra med kastade spjut, omkom genom eld som tänts på. Det är svårt för någon att berätta hur stort blodbad som där åstadkoms på olika sätt. Konungens krigsmän, då segrare, använde utan något hinder de dödades byte. Konungen rördes av denna ömkliga syn och befallde bestämt att de skulle skona de återstående, och själv till sankt Peters befästning skyndade de, och främst de som Henriks rättvisa misshagade men som Harthwigus orättfärdiga eftergivenhet [osäker tolkning] smickrade. När detta rop hördes av konungen, befallde han att man skyndsamt skulle utforska vad detta var. Honom svarades genast att folk ur de lägre stånden, upptända av plötsligt raseri och besjälade av slavisk förmätenhet, först hade börjat detta upplopp, och att även alla de övriga hade förenat sig med dem till hans skada och vanära. När Heribertus, Kölns säte utmärkte föreståndare, försökte lugna dem som redan bröt in, och från ett fönster frågade efter orsaken till en så stor förmätenhet, drevs han tillbaka av ett regn av stenar och en skur av pilar. Men palatset, som hårt angreps av fienderna, försvarades manligen av konungens husfolk, som lätt kunde räknas. Ty eftersom våra var fördelade på många nödvändiga uppgifter, växte fiendernas styrka sig större. Till slut, när de hörde larmet av hela tumultet, skyndade våra till konungen och drev fienderna, som ännu rasade, en smula tillbaka; men då natten redan stod för dörren hejdades de av pilar och stenar som mötte dem. För att se farorna i förväg tände de på stadens murar. 8. Men våra, som var utanför, besteg tappert stadens bröstvärn och gjorde manligt motstånd mot motståndarna. Där stupade då en framstående yngling vid namn Gisilbertus, drottningens bror, sårad av langobarderna, och ökade starkt sina kamraters sorg. Honom hämnades krigsmannen Wolframmus säkert, då han sprang fram mitt in i skaran och träffade en av dem genom hjälmen ända ner i strupen. Så växlade de om och bytte den vila som är högst behaglig för alla mot den fientlige Mars hårdhet. Några av fienderna, som våra tog med våld, förde de levande fram till konungen. Plötsligt störtade där också ett hus, som skyddade våra uttröttade, samman, sedan det tänts på av langobarderna, och det gjorde dem, som inte ägde någon visshet om hopp, ivrigare till strid. Under tiden bröt alemannerna med frankerna och lotaringierna, som till slut fått veta om dessa olyckor, ned murarna och trängde in, och de förföljde medborgarna i så hög grad att inte en enda vågade gå ut ur sina husens befästning. Stående på deras tak besvärade dessa våra med kastade spjut, men omkom snart genom eld som tänts på. Det är svårt att säga hur stort blodbad som där åstadkoms på olika sätt. Konungens krigsmän, som alltså vunnit seger, använde utan något hinder de dödades byte. Konungen böjdes av denna ömkliga syn till barmhärtighet och befallde att de skulle skona de återstående, men begav sig själv till den heliges befästning och skänkte barmhärtigt förlåtelse åt fienderna, som ödmjukt bad om nåd. Då kom alla frånvarande, när de fått veta om konungens seger, antingen själva för att undgå sådant, eller sände gisslan och lovade konungen trohet, hjälp och den underkastelse de var skyldiga. ## bok VI, kap. 9 (MGH s. 284) (maskinöversättning) 9. (7.) Sedan olyckorna i Pavia då stillats, kom konungen till Pons longus och tog emot den återstående skaran av langobarder genom handslag; och sedan han där hållit samtal med alla och klokt ordnat de största angelägenheterna, begav han sig till Milano av kärlek till den heligaste biskopen Ambrosius; och snart återvände han till ängarna vid den nämnda Pons och lugnade det närvarande folket, som klagade över hans plötsliga avfärd, genom att lova att snart återvända och med många andra tröstemedel. Den förestående pingsthögtiden firade han på den plats som kallas Grommo. När han sedan drog vidare därifrån, tog han emot toskanerna, som kom honom till mötes, i gemenskapen av dem som troget tjänade honom. Därefter skyndade han att återse fäderneslandet och drog in i Alemanniens gränsområden, som nyligen berövats hertig Herimannus stöd och överlämnats åt hans ännu helt unge son och namne, för att styra och befästa dem. Därifrån begav han sig till Strasbourg, som ligger i Alsacia, och firade där Kristi förelöpares vördnadsvärda födelsedag. De under som Herren gjorde genom honom på dess vigilia får jag inte förbigå, eftersom detta berättas till glädje för de fromma men till skräck för de förtappade. Huset, i vilket konungen skipade lagens rätt åt folket, föll plötsligt samman och skadade endast en präst, som orättmätigt och flitigt umgicks med en bannlyst mans fru [osäker tolkning]. Han, mer skyldig än de andra i detta brott, sonade straffet för det begångna brottet med sin död, sedan först hans ben krossats. Hur ljuva de frommas gärningar är till själens uppbyggelse läser vi själva och har lärt av andra genom syn och hörsel, och ändå är vi eländiga dårar med förhärdat hjärta och låter oss varken avlägsnas från inrotad ondska genom de ondas säkra straff eller glädjas åt de rättfärdigas oskattbara lön. ## bok VI, kap. 10 (MGH s. 284–286) (maskinöversättning) 10. När konungen begav sig härifrån, besökte han som en bönfallande sankt Martins, biskopens, tröskel i Mainz och firade där vördnadsfullt apostlarnas dag. (8.) Därefter tog han vägen genom östra Franken - Peters begav han sig och skänkte barmhärtigt förlåtelse åt fienderna, som ödmjukt bad om nåd. Då kom alla frånvarande, när de fått veta om konungens seger, antingen själva för att undgå sådant, eller sände gisslan och lovade honom trohet, hjälp och den underkastelse de var skyldiga. 9. Sedan alltså olyckorna i Pavia stillats, kom konungen till Pons longus och tog emot den återstående skaran av langobarder genom handslag. Och sedan han där hållit samtal med alla och klokt ordnat de största angelägenheterna, begav han sig till den heligaste biskopen Ambrosius Milano; och snart återvände han till ängen vid den nämnda Pons och lugnade det närvarande folket, som klagade över hans plötsliga avfärd, genom att lova att snart återvända och med många andra tröstemedel. Den förestående pingsthögtiden firade han på den plats som kallas Grommo; och när han drog vidare härifrån in bland toskanerna, tog han emot dem som kom honom till mötes i gemenskapen av dem som troget tjänade honom. Därefter skyndade han att återse fäderneslandet och drog in i Alemanniens gränsområden, som nyligen berövats hertig Herimannus stöd och överlämnats åt hans ännu helt unge son och namne, för att styra och befästa dem. Därifrån begav han sig till Strasbourg, som ligger i Alsacia, och firade där Kristi förelöpares vördnadsvärda födelsedag. De under som Herren gjorde genom honom på dess vigilia får jag inte förbigå, eftersom de bör berättas till glädje för de fromma men till skräck för de förtappade. Huset, i vilket konungen skipade lagens rätt åt folket, föll plötsligt samman och skadade endast en präst, som oftare än tillåtet umgicks med en viss bannlyst fru. Han, mer skyldig än de andra i denna skuld, sonade straffet för ett så stort brott med sin död, sedan hans ben krossats. Hur ljuva de frommas gärningar är till själens uppbyggelse läser vi ofta och lär av andra genom syn och hörsel, och ändå är vi eländiga dårar med förhärdat hjärta och låter oss varken avskräckas av de ondas säkra straff och avlägsnas från inrotad ondska, eller glädjas åt de rättfärdigas outsägliga lön och omvändas till livets bättring. 10. Konungen begav sig alltså från Strasbourg, besökte som en bönfallande sankt Martins, biskopens, tröskel i Mainz och firade där vördnadsfullt apostlarna Petrus och Paulus högtid. Därefter genom -ande återsåg han Sachsen, som han ofta förklarade vara så att säga trygghetens och allt överflödets blomstrande paradissal. Där spydde han då ur sitt enkla hjärta ut den länge dolda hemligheten om sin lönnliga iver [osäker tolkning] och utlyste, för att tygla den högmodige Bolizlavus grymhet, ett fälttåg för alla Kristus och honom trogna i sitt välde, då augusti redan var halvgånget. Vid den fastställda tidpunkten samlades alltså hären i Merseburg och till slut skedde en hemlig framryckning mot fienden. Ty under sken av en färd till Polen samlades skepp vid Boruz och Nisani, så att fienden genom de egnas låtsade välvilja inte skulle få någon kännedom om omringningen [osäker tolkning]. Under tiden blev ett stort regnfall en obeskrivlig fördröjning för hären vid övergången av floderna, och när ingen alls kunde ana det, drog konungen hastigt in i Böhmen. Det rytande lejonet, som med sin efterföljande svans strävade att hindra hans ankomst [osäker tolkning], befäste i skogen som kallas Miriquidui ett berg med bågskyttar och stängde helt varje tillträde. Men när konungen fick veta det, sände han i hemlighet utvalda pansarklädda krigsmän i förväg, och dessa bröt mot fiendernas vilja igenom den branta vägen och beredde en lätt stig för dem som följde efter. Medan Bolizlavus under tiden en dag satt till bords, talade en av våra, kaplan hos sin biskop Reinbernus, om vår härs ankomst, och när han hörts av honom tillfrågades han strax vad han sade. När han upprepade svaret sade denne då så: 'Om de krupe som grodor, kunde de redan ha kommit hit.' Och detta är sant: om inte Guds godhet hade inblåst konungen och om inte högmodets storsinthet uppblåste denne, skulle inte segerns framgång ha kommit oss så plötsligt till del. ## bok VI, kap. 11 (MGH s. 286–288) (maskinöversättning) 11. Konungen hjälptes också av den landsflyktige Iarimirus följe, vilket namn tolkas som fast fred, och hans efterlängtade ankomst blidkade böhmarnas skara. Genom deras råd och kallelse öppnades inträdet för konungen, och vid själva denna regions port en - östra Franken och återsåg Sachsen, som han ofta förklarade vara så att säga trygghetens och allt överflödets blomstrande paradissal. Där rapade han alltså ur sitt enkla hjärta upp den länge dolda hemligheten om sin lönnliga iver och utlyste, för att tygla den högmodige slaven Bolizlavus grymhet, ett fälttåg för alla Kristus och honom trogna i sitt välde, då augusti redan var halvgånget. Vid den fastställda tiden samlades alltså hären i Merseburg och till slut skedde en hemlig framryckning mot fienden. Ty under sken av en färd till Polen samlades skepp vid Boruz och Nisani, så att fienden genom de egnas låtsade välvilja inte skulle få någon möjlighet att kringgå dem [osäker tolkning]. Under tiden gjorde ett stort regnfall framryckningen svår för hären vid övergången av floderna, men fortare än någon kunde ana gick konungen över till Böhmen. Det rytande lejonet, som med sin efterföljande svans strävade att hindra hans ankomst, befäste i skogen som kallas Miriquidu ett berg med bågskyttar och stängde helt varje tillträde. Men när konungen fick veta det, sände han i hemlighet i förväg utvalda krigsmän, synnerligen väl rustade med vapen, och dessa bröt mot fiendernas vilja igenom den branta vägen och öppnade en lätt övergång för dem som följde efter. Medan Bolizlavus under tiden en dag [satt till bords], talade en av våra som stod bredvid, nämligen kaplanen hos sin biskop Reinbernus, om vår härs ankomst, och när han hörts av honom tillfrågades han vad han hade sagt. När han upprepade samma ord svarade tyrannen: 'Om de krupe som grodor, kunde de redan ha kommit hit.' Och detta var sant; ty om inte Guds godhet hade inblåst konungen och högmodets överdåd uppblåst denne, skulle inte segerns framgång ha kommit de våra så plötsligt till del. 11. Konungen hjälptes också av den landsflyktige Iarimirus följe, vilket tolkas som fast fred, och hans efterlängtade ankomst blidkade böhmarnas skara. Genom deras råd och kallelse öppnades inträdet för konungen, och vid själva, så att säga, denna regions port överlämnades frivilligt en borg åt honom [osäker tolkning]. Konungen, som en smula fördröjt färden därför att bajrarna ännu inte kommit, kom till staden som kallas Satzi, och dessa medborgare, som genast öppnade portarna för honom och dödade polackerna som lagts där inne som besättning, erkände han som sina vänner. När konungen såg ett så stort blodbad rördes han och befallde att de överlevande skulle stängas in i en kyrka. Där fanns också en som med säkerhet berättade att Bolizlavus hade dödats av sina landsmän. Konungens förtrogna gläder sig i Gud, och den falske hertigens fördärvade anhängare sörjer. Dessa mumlade sinsemellan och spydde ur sitt orättfärdiga hjärtas gömslen ut denna lögn: om konungen någonsin stod i god trygghet, skulle de själva då vara intet värda och få lida mycket ont av honom. Därför, medan gnistan låg dold under askan, föredrog de på denna färd och sedan mycket ofta framför sin konung alla trognas fiende, sämre än oskäliga djur, ovetande om att Gud, den ofödde Fadern, åskådaren från ovan, skulle befria sin ställföreträdare på jorden från deras svek från himlen. ## bok VI, kap. 12 (MGH s. 288–290) (maskinöversättning) 12. (9.) Då sändes Iarimirus på konungens befallning i förväg till Prag med de bästa krigsmännen bland våra och med de inbyggare som höll sig till honom, för att fånga eller döda den giftiga ormen. Budbärare kom före dem och redogjorde i ordning för saken för Bolizlavus, som förut varit trygg för en sådan fara. Varnad av ett sådant budskap gjorde han sig i hemlighet redo, och när den följande natten redan var halvgången och han hörde klockorna i den närmaste staden, som kallas Wissegrodi, med sin klang uppmana medborgarna till strid, drog han ut med den första legionen och återsåg på flykt sitt fädernesland. Zebizlovo, bror till biskopen och Kristi martyr Adalbert, förföljde honom men stupade sårad på bron och lämnade stor glädje åt fienderna, men outsäglig sorg åt de sina. Men nästa dag kom Iarimirus och gav framför porten folket, som bad om rättigheter och förlåtelse för det begångna, vad de bad om, och sedan han genast släppts in, installerades han under stor glädje i sina forna värdigheter, och sedan han då lagt av sina usla kläder, smyckades han med dyrbarare. Där fördes då fram till honom allt byte som varje krigsman tagit från den flyende eller dödade fienden. Glad över de mycket många gåvorna fördes han in i Wissegrodi och utropades där till herre, och konungens nåd och åt dem som hittills hållit ut med honom ett länge för- överlämnade av egen vilja en borg åt honom. Konungen, som en smula fördröjt färden därför att bajrarna ännu inte kommit, kom till staden som kallas Satzi, och dessa medborgare, som genast öppnade portarna för honom och dödade polackerna som lagts där inne som besättning, erkände han som sina vänner. Men när konungen såg ett så stort blodbad rördes han och befallde att de överlevande skulle stängas in i en kyrka. Där fanns också en som meddelade att Bolizlavus hade dödats av sina landsmän. Konungens förtrogna gläder sig i Gud, och den falske hertigens fördärvade anhängare sörjer. Ty dessa mumlade sinsemellan och spydde ur sitt ondskefulla hjärtas gömslen ut denna lögn: 'Om konungen', sade de, 'någonsin står i god trygghet, kommer vi härefter att vara intet värda och måste lida mycket ont av honom.' Därför, medan gnistan låg dold under askan, föredrog de mycket ofta på denna färd och sedan alla trognas fiende, sämre än oskäliga djur, framför sin ärorike konung, ovetande om att Gud, den allsmäktige Fadern, åskådaren som står ovan, skulle befria sin ställföreträdare på jorden från deras orättfärdiga svek från himlen. 12. Då drog Iarimirus på konungens befallning i förväg med de bästa krigsmännen bland våra och med de grannar som höll sig till honom, för att fånga eller döda den giftiga ormen, och kom till Prag. Budbärare kom före dem och redogjorde i ordning för saken för Bolizlavus, som dock förut varit trygg för denna fara. Varnad i förväg av ett sådant budskap gjorde han sig alltså i hemlighet redo, och när den följande natten redan var halvgången hör han klockorna i den närmaste staden, som kallas Wessigrodi, med sin klang uppmana medborgarna till strid, och han drog ut med den första legionen och återsåg på flykt sitt fädernesland. Zebizlovo, bror till biskopen och Kristi martyr Adalbert, förföljde honom men stupade sårad på bron och lämnade stor glädje åt fienderna, men outsäglig sorg åt de sina. Men nästa dag kom Iarimirus och gav framför stadens port folket, som bad om rättigheter och förlåtelse för det begångna, vad de bad om, och sedan han genast släppts in, installerades han under stor glädje i sina forna värdigheter, och sedan han lagt av sina usla kläder, smyckades han med dyrbarare. Allt byte som varje krigsman tagit från den flyende eller dödade fienden fördes alltså där fram till honom. Mycket glad över detta och många andra gåvor fördes han in i Wessigroda och utropades där till herre, och han lovade själv konungens nåd och åt dem som hittills hållit ut med honom -tjänt pris (bravium). Från alla håll strömmade en outsäglig skara av både menigt folk och äldre samman för att få den nye hertigens ynnest och för att invänta den ärorike konungens ankomst. När denne till slut kom, togs han emot av biskop Thieddegus och hertig Iarimirus under omätligt jubel från prästerskapet och hela folket och fördes till Sankt Georgs kyrka. Snart hedrades Iarimirus av konungen med alla fädernas värdigheter, sedan infödingarna kallats samman, inför alla. ## bok VI, kap. 13 (MGH s. 290–292) (maskinöversättning) 13. (10.) Men när konungen där vördade den heliga Guds moders födelse, som firas i hela världen, befalldes Goddescalcus, den heliga Freisingkyrkans vördnadsvärde herde, som ägde både namnet och saken, av honom att sjunga mässan och undervisa folket, och detta tilläts av biskopen på det sätet. Sedan evangeliet lästs, förmanade han de närvarande om gudsfruktan och om att bevara den dubbla kärlekens band, om lydnad mot Gud och om ära åt de högre makterna, och till sist vände han sig vänligt till konungen, att han ville känna sig själv och tillskriva allt han någonsin fått av ära eller något gott från detta livs första vagga till denna tid hellre Guds frikostighet än sina egna förtjänster. Dessutom nämnde han barmhärtigheten, som är frälsningens enda värn, trons vördnadsvärda prydnad och en stor förlåtelse för synderna. För att utöva den bör varje Kristustrogen alltid önska tre ting: att kunna, att vilja och att fullborda. Dessa ting skall fullgöras av alla, men mest av dem som, utan att skada någon, önskar att få liknande vedergällt av Herren; och för att deras löfte skall bli välbehagligt för Gud, bör var och en ge av hjärtat och efterskänka alla gäldenärer, så att de inte som den onde tjänaren binds vid fruktansvärda plågor. Och han avslutade med dessa ord: 'Dig besvär jag', sade han, 'vid hans namn och kärlek, som efterskänkte sin gäldenär tio tusen talenter, det vill säga de omskurna judarna överträdelsen av hans bud, att du, käraste herre (senior), förbarmar dig över Henrik, fordom markgreve, men nu, som jag hoppas, verkligt botfärdig, löser hans bojor och skänker honom nåd, så att du i dag med desto friare sinne må anropa Gud: förlåt oss våra skulder' och så vidare. Konungen, blidkad av denna förmaning som gjorts under tårar, lovade att han skulle göra så åt dem som hittills hållit ut med honom ett länge förtjänt pris. Från alla håll strömmade en outsäglig skara av både menigt folk och adelsmän samman för att få den nye hertigens ynnest och för att invänta den ärorike konungens ankomst. Konungen kom alltså till slut och togs emot av biskop Thieddegus, munk från Nova Corbeia, och av hertig Iarimirus under omätligt jubel från prästerskapet och hela folket och fördes till Sankt Georgs kyrka. Genast hedrades Iarimirus av konungen med alla fädernas värdigheter inför alla de infödingar som kallats samman. 13. Och när konungen där vördade den heliga Guds moders födelse, som firas i hela världen, befalldes Godesealcus, den heliga Freisingkyrkans vördnadsvärde herde, som ägde både namnet och saken, av honom att sjunga mässan och undervisa folket, och detta tilläts av biskopen på det sätet. Sedan evangeliet lästs, steg han alltså upp på trappsteget och förmanade de närvarande om gudsfruktan, om att bevara den dubbla kärlekens band, om lydnad mot Gud, om ära åt de höga makterna; men till sist vände han sig smickrande till konungen, att han ville känna sig själv och tillskriva allt han någonsin fått av någon ära eller något gott från de första åren till den tiden hellre Guds godhet än sina egna förtjänster. Dessutom nämnde han också barmhärtigheten, som är frälsningens enda värn, trons högsta prydnad och en riklig förlåtelse för synderna. För att utöva den bör var och en av de trogna välja tre ting: att vilja, att kunna och att fullborda. 'Dessa ting', sade han, 'skall fullgöras av alla, men dock mest av dem som, utan att skada någon, önskar att få liknande vedergällt av Herren; och för att deras löfte skall bli välbehagligt för Gud, bör de av hjärtat ge allt som begärs och efterskänka alla sina gäldenärer deras skulder, så att de inte som den onde tjänaren binds vid fruktansvärda plågor. Och därför', sade han avslutningsvis, 'besvär jag dig, o ärorike konung, vid hans namn och kärlek, som efterskänkte sin gäldenär tio tusen talenter, det vill säga de omskurna judarna överträdelsen av hans bud, att du, käraste herre, förbarmar dig över Henrik, fordom markgreve, men nu, som jag hoppas, verkligt botfärdig, löser hans bojor och skänker honom din nåd, så att du i dag med desto friare sinne må anropa Gud: förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.' Sedan denna förmaning gjorts under tårar lovade konungen, själv gråtande, bestämt detta, och när han sedan kom hem fullgjorde han det barmhärtigt. ## bok VI, kap. 14 (MGH s. 292) (maskinöversättning) 14. (11.) Sedan allt där ordnats, sände han bajrarna hem. Själv drog han med böhmarnas nye hertig genom outsägliga svårigheter på vägen till milzienernas gränsområden, vilka då låg honom närmast, och intog staden Budusin. Men när han en dag eggade var och en av sina trogna att storma den, skulle han ha skadats av ett oförutsett sår från en av bågskyttarna på bröstvärnen, om han inte bevarats av Guds försyn. Detta skadade den som stod närmast bredvid honom och fullbordade fiendens uppsåt på en annan. Men konungen lyfte sitt ödmjuka hjärta till Gud och prisade honom, som oförtjänt uppenbarat sin vanliga vaksamma godhet för honom. Men den nämnda staden skulle ha legat nedbränd, sedan eld redan förts fram, om inte markgreve Guncelinus olyckliga befallning hade förhindrat detta. ## bok VI, kap. 15 (MGH s. 292) (maskinöversättning) 15. Många sårades å ömse sidor, och några dödades. Men av våra blev en, ädel både till börd och manligt leverne, vid namn Hemuza, då han förföljde stadsborna, som han eggat till ständig strid, nästan ända till murarna, nedslagen av en halv kvarnsten genom sitt hjälmklädda huvud och släpades död av de hånande fienderna in i staden. Hans lik köpte greve Henrik, min bror, vars krigsman han var, för pengar och förde det hem till fäderneslandet. Men en annan, som på grund av ständig övning i jakt kallades den otämjde Tommo, halkade, medan han tappert gjorde motstånd mot fienderna i floden Spree, på strömmens hala stenar, och fastän han länge skyddats av en utmärkt brynja, stupade han till slut, ack, av ett långsamt sår. När en av hans livvakter försökte hindra att han fördes bort någonstans, genomborrades denne av en spjutspets och föll över honom. Sedan krigets nämnda hårdhet redan nästan övervunnits, överlämnades staden, på Bolizlavus befallning genom ett bud, åt den kungliga makten med försvararna i behåll och befästes med en ny besättning. Därefter återvände konungen hem med hären, som redan var uttröttad av färden och hunger, och hjälpte markgrevarna, varhelst det behövdes, med det vanliga stödet. ## bok VI, kap. 16 (MGH s. 292–294) (maskinöversättning) 16. (12.) När denne unnade sig önskad vila i Merseburg, den vördnadsvärde greve Esico efter lång sjukdom - blidkades och lovade bestämt att han skulle göra så, och när han sedan återvände hem fullgjorde han det barmhärtigt. 14. Sedan allt alltså ordnats i Prag, sände han bajrarna hem. Själv drog han med böhmarnas nye hertig genom outsägliga svårigheter på vägen till milzienernas gränsområden, som låg honom närmast, och belägrade staden Budizin. Men när han en dag uppmanade var och en av de sina att storma den, skulle han ha skadats av ett oförutsett sår från en av bågskyttarna på bröstvärnen, om han inte bevarats av Guds försyn. Detta skadade den som stod närmast intill honom och fullbordade fiendens uppsåt på en annan. Men konungen lyfte sitt ödmjuka hjärta till Gud och prisade honom, som oförtjänt uppenbarat sin vanliga vaksamma godhet för honom. Men den nämnda staden skulle ha brunnit ned och störtat samman, sedan eld redan förts fram, om inte markgreve Guncelinus olyckliga befallning hade förhindrat det. 15. Många sårades å ömse sidor, och några dödades. Men av våra blev en, ädel både till börd och manligt leverne, vid namn Hamuzo, då han förföljde stadsborna, som han eggat till ständig strid, nästan ända till murarna, nedslagen av slaget från en halv kvarnsten genom sitt hjälmklädda huvud och släpades av de hånande fienderna in i staden. Hans lik köpte greve Henrik, min bror, eftersom han hade varit hans krigsman, för pengar och förde det hem till fäderneslandet. Men en annan, som på grund av ständig övning i jakt kallades den otämjde Thammo, halkade, medan han tappert gjorde motstånd mot fienderna i floden Spree, på strömmens hala stenar, och fastän han länge skyddats av en utmärkt brynja, stupade han till slut av ett långsamt sår. När en av hans livvakter försökte förhindra att han skadades av någon eller att kroppen fördes bort av slaverna, genomborrades denne av en spjutspets och föll över honom. Den nämnda staden, som alltså redan nästan övervunnits genom krigets hårdhet, överlämnades, på Bolizlavus befallning genom hans bud, åt den kungliga makten med försvararna i behåll och befästes med en ny besättning. Därefter återvände konungen hem med hären, som redan var uttröttad av färden och hunger, och hjälpte sitt rikes markgrevar, varhelst de behövde det, med det vanliga stödet. 16. När denne unnade sig önskad vila i Merseburg, fick han veta att den vördnadsvärde greve Esico, plågad av lång sjukdom, hade slutat detta liv i Liubizici. Hans kropp tog han själv emot när den kom och befallde att den hedersamt skulle begravas vid Johannes döparens kyrka på norra sidan; för hans själs bot gav han ett av hans gods (predium), kallat Uppusun, med två silverljusstakar åt det heliga altaret och åt medbröderna som där tjänar Gud. Dessutom återgav han åt biskop Wigbertus köpmännen och judarna (Apaellas), som först förvärvats av Gisilerus och länge varit bortbytta. Grevskapet över Merseburg och det län (beneficium) som hörde till det åt Burchardus, och över fyra städer belägna vid floden Milda gav han Thiedbernus ett län. Men all egendom behöll han genom dom för sig själv. Greve Henrik, som lösts ur förvaret, befallde han att gå med nåd. ## bok VI, kap. 17 (MGH s. 294) (maskinöversättning) 17. (13.) Liksom den heliga moderkyrkans framgångar bör förkunnas för hennes andliga avkomma för att öka Kristi ära, så bör också hennes förluster berättas för denna för att väcka ånger, eftersom de förra hör till enhällig glädje, men de senare skall beklagas med lika sorg och bäras av den med milt tålamod. I Paderborn förtärde lågan, vår ondskas hämnare, klostret och all dess utrustning och rörde många trognas hjärtan, som kärleken till Guds lön gemensamt upptände till att förnya detta. ## bok VI, kap. 18 (MGH s. 294–296) (maskinöversättning) 18. Också en stor synod hölls på den plats som kallas Throtmunni, där konungen inför medbiskoparna och alla närvarande klagade över mycket som var otillbörligt i den heliga kyrkan, och genom deras gemensamma råd beslöt att detta härefter skulle förbjudas och att den tunga bördan av hans synder skulle lättas genom ett utmärkt beslut om en ny ordning: 'I Herrens människoblivandes år 1005, men i herr Henrik den andres regerings fjärde år, på nonae-dagen i juli, fattades i Throtmunni detta beslut av denne mest ärorike konung och hans maka drottning Chungunda [och även] av ärkebiskoparna Heribertus av Köln, Lievizo av Bre- -hade slutat detta liv i Luibizici. Hans kropp tog han själv emot när den kom och lät den hedersamt begravas vid Johannes döparens kyrka på norra sidan; för hans själs bot överlämnade han ett av hans gods, kallat Uppusun, med två silverljusstakar åt det heliga altaret och åt bröderna som där tjänar Gud. Dessutom återgav han åt biskop Wicpertus köpmännen och judarna (Appellas), som först förvärvats av Gisilerus och länge varit bortbytta. Grevskapet över Merseburg och det län som hörde till det gav han åt Burchhardus, och åt en viss Thiedbernus gav han ett län över fyra städer belägna vid floden Milda. Men all egendom behöll han genom dom för sig själv. Han befallde också att markgreve Henrik, löst ur förvaret, skulle gå med nåd. 17. Liksom den heliga moderkyrkans framgångar bör förkunnas för hennes andliga söner för att egga dem till Jesu Kristi, hennes brudgums, ära, så bör hennes förluster berättas för dem för att väcka deras ånger, eftersom de förra skall omfattas med enhällig glädje, de senare däremot beklagas med lika sorg, men bäras av dem med gott tålamod. I Paderborn förtärde den glupska lågan, vår ondskas hämnare, klostret och all dess utrustning, som var mycket stor, och rörde många trognas hjärtan, som kärleken till Guds lön gemensamt upptände till att förnya detta. 18. En stor synod hölls på den plats som kallas Throtmanni, där konungen inför biskoparna och alla närvarande klagade över mycket som var otillbörligt i den heliga kyrkan, och genom deras gemensamma råd beslöt att detta härefter skulle förbjudas och att den tunga bördan av hans synder skulle lättas genom ett utmärkt beslut om en ny ordning: 'I Herrens människoblivandes år 1005, men i den ärorike herr Henrik den andres, konungens, fjärde år, på nonae-dagen i juli, fattades i Throtmunni detta beslut av denne mest segerrike konung och hans ärorika maka drottning Cunigunda, och även av dessa ärkebiskopar: Heribertus av Köln, Lievizo av [-men], Tagino, ärkebiskop av Magdeburg, den tredje; [av biskoparna] däremot Notgerus av Liège, Suithgerus av M., Ansfridus av T., Thiedericus av M., Thietmarus av A., Berenharius av F., Berenwardus av H., Burchardus av W., Retharius av P., Wigbertus av M., Ekkihardus av S., Othinkerdus. Vid var och en av de förut nämndas död skall var och en av biskoparna inom 30 dagar, om inte sjukdom hindrar, fira en mässa för den döde, och varje präst i ett kloster skall göra likaså. Men de utomstående prästerna (presbiteri forenses) skall förrätta tre mässor. Diakonerna och de övriga av lägre grad tio psaltare. Konungen och drottningen skall inom 30 dagar utdela 1500 denarer för själens återlösning och bespisa lika många fattiga. Varje biskop skall bespisa 300 fattiga, lägga ut 30 denarer och tända trettio ljus. Men hertig B. skall bespisa 500 fattiga och lägga ut 15 solidi. Johannes döparens vigilia, apostlarna Petrus och Paulus vigilia, den helige Laurentius vigilia och alla helgons vigilia beslutar vi att fasta på bröd, salt och vatten; den heliga Marias himmelsfärds vigilia och alla de övriga apostlarnas vigilior såsom under fastan. Kvatemberfastorna (quatuor tempora) såsom under fastan, utom fredagen före Herrens födelse, som vi beslutar att fasta på bröd, salt och vatten.' ## bok VI, kap. 19 (MGH s. 296–298) (maskinöversättning) 19. (14.) Konungen drog med en flottstyrka mot friserna och tvingade dem att upphöra med sitt påbörjade trots och att blidka den stora vreden hos Liudgarda, drottningens syster. Han befallde också att ett fälttåg mot Polen och en samling vid Liezca skulle påbjudas genom påbud (bannus) i palatset och i alla sitt rikes grevskap. Hären samlades vid den fastställda tiden, det vill säga den sjuttonde dagen före septem- Bremen, Tagino av Magdeburg; och även av dessa biskopar: Suicgerus av Münster, Thiedericus av Metz, Bernharius av Verden, Bernwardus av Hildesheim, Retharius av Paderborn, Burchardus av Worms, Nothgerus av Liège, Ansfridus av Utrecht, Thietmarus av Osnabrück, Wicpertus av Merseburg, Ekkihardus av . . . , Othinkardus av . . . Vid var och en av de förut nämndas död skall var och en av biskoparna inom trettio dagar, om inte sjukdom hindrar, fira en mässa för den döde, och var och en av prästerna skall göra likaså. Men de utomstående prästerna skall förrätta tre mässor. Diakonerna och de övriga av lägre grad tio psaltare. Konungen och drottningen skall inom trettio dagar utdela ettusenfemhundra denarer för själens återlösning och bespisa lika många fattiga. Varje biskop skall bespisa trehundra fattiga, lägga ut trettio denarer och tända lika många ljus. Men hertig Bernhardus skall bespisa femhundra fattiga och lägga ut femton solidi. Johannes döparens och apostlarna Petrus och Paulus och den helige Laurentius och alla helgons vigilia beslutar vi att fasta på bröd, salt och vatten; den heliga Marias himmelsfärds vigilia och alla de heliga apostlarnas vigilior såsom under fastan. Årets kvatemberfastor såsom under fastan, utom fredagen före Herrens födelse, som vi beslutar skall fastas på bröd, salt och vatten.' 19. Konungen drog med en flottstyrka mot friserna och tvingade dem att upphöra med den påbörjade smädelsen och att blidka den stora vreden hos Luidgarda, drottningens syster. Han befallde också att ett fälttåg till Polen och en samling i Liezca skulle påbjudas genom påbud i palatset och i alla sitt rikes grevskap. Hären samlades på den fastställda dagen, det- -mbers kalendae, på den avtalade platsen. Och konungen firade den heliga Guds moders himmelsfärd i Magdeburg, och på själva dagen, efter mässan och den fullbordade gemensamma måltiden (caritas), for han i sällskap med drottningen över Elbe och drog vidare. ## bok VI, kap. 20 (MGH s. 298) (maskinöversättning) 20. (15.) I dessa dagar, sedan abbot Ricdagus för ett visst brott avsatts från sitt abbotsämbete av biskop Tagino, sattes Alfkerus, föreståndare för munkarna som tjänar Kristus i Palithi, in till ingen nytta; och den fastställda ordningen för heligt klosterliv, som hittills stått fast, förstördes på ett ömkligt sätt och ändrades till namnet prosteri (prepositura), varav det också blev det första tecknet på kommande elände. Också detta som skedde under tidernas lopp – o om det hade varit den Högstes högra hands förändring! De som stiftat den heliga ordningen, och som i all fromhet vida överträffade de nutida, ordnade klokt det som de med största möda byggde upp och fullbordade till en, som det syntes dem, fullkomlig uppbyggelse; detta har i vår tid, ack, på de ondas anstiftan, som jag fruktar, inte vänts till det bättre utan till det sämre. Måtte detta inte ha uppkommit för vår särskilda nyttas skull [osäker tolkning]. ## bok VI, kap. 21 (MGH s. 298–300) (maskinöversättning) 21. Det är sant att de vilkas nya levnadssätt i dräkt och kost framstår som lovvärt, ofta inte i sanning är vad de låtsas. Ty Skriften säger: Låtsad rättvisa är inte rättvisa utan dubbel orättfärdighet. All människors frukt som är välbehaglig för Gud och som består i ett gott hjärta döljs ibland av goda människor genom vacker och gyllene klädnad och måttlighet i mat och dryck. Men det som undandras de avhållsamma och dem som är klädda i dubbelrock (diplois), åt vem läggs det ut? Om det går till deras kyrkors tillväxt, gagnar det dubbelt, både brödernas själar, om de lider detta för Guds skull, och deras husliga angelägenheter, som skall vinnas genom allmosor. Men om allt förs bort utåt, med vilken trygghet växer då det, genom vars framgång mångas förminskning suckar? Förvisso upphöjs det inte med fast beständighet, utan förnedras en gång sorgligt. Om sanningen, Kristus, tiger och alla hans förkunnare biter sig i tungan, är då allt detta i allt väl tillyxat? Evangeliets basun ljuder: intet är dolt som inte skall uppenbaras. Sedan vi i -är den 16 augusti (XVII° Kalendas Septembris), på den avtalade platsen. Men konungen firade högtiden för den heliga jungfru Marias insomnande (pausatio) i Magdeburg, och på själva dagen, efter mässan och den fullbordade gemensamma måltiden, for han i sällskap med drottningen över Elbe och drog vidare. 20. I dessa dagar, sedan abbot Ricdagus från Johannes döparens berg för ett visst brott avsatts av biskop Tagino, sattes Alfkerus, föreståndare för munkarna som tjänar Kristus i Palithi, till ingen nytta över dem; och den fastställda ordningen för heligt klosterliv, som hittills stått fast, förstördes på ett ömkligt sätt och ändrades bedrövligt till namnet prosteri, varav det också blev det första tecknet på kommande elände. Också detta som skedde under tidernas lopp – o om det hade varit den Högstes högra hands förändring! Ty de som stiftat den heliga ordningen, och som i all fromhet och helighet och lovvärt liv vida överträffade de nutida – den regel för klosterlivet som de med största möda byggde upp och klokt ordnade, då de fullbordade den ända till den högsta fullkomlighet, som det syntes dem, den har i vår tid, ack, på vissa ondskefullas anstiftan, som jag fruktar, inte ändrats till det bättre utan till det sämre. O måtte detta inte ha uppkommit för vår nyttas särskilda verkan [osäker tolkning]! 21. Det är visserligen sant att deras nya levnadssätt i dräkt och kost är något lovvärt, men, o skam, ofta är de inte invändigt vad de låtsas utvändigt. Om dem säger Skriften: Låtsad rättvisa är inte rättvisa utan dubbel orättfärdighet. All människors frukt som är välbehaglig för Gud består i ett gott och rätt hjärta och döljs ibland av goda och fullkomliga genom vacker och guldvävd klädnad och måttlighet i mat och dryck. Men det som undandras de avhållsamma och dem som är klädda i dubbelrock, åt vem läggs det ut? Om det går till deras kyrkas tillväxt, gagnar deras allmosa dubbelt, nämligen både brödernas själar, om de nu lider denna brist för Guds skull, och vinningen av de husliga angelägenheterna. Men om allt går till det yttre, med vilken trygghet växer då det, genom vars framgång mångas förminskning suckar? Förvisso kommer detta inte att upphöjas med fast beständighet, utan, som jag tror, en gång sorgligt förnedras, och de heliga fädernas ordning kommer att återställas. Må sanningen, som är Kristus, tiga, må alla hans förkunnare bita sig i tungan: stenarna skall ropa att allt detta inte är väl tillyxat. Evangeliets basun ljuder: intet är dolt som inte skall uppenbaras. Det skall komma, säger jag, det skall komma en tid, då -allt tillfredsställt vår vilja, har vi lidit ett outsägligt ont genom ett förställt brott; vi är dödliga av bräcklig natur och vet mycket väl att allt tungt genom hans vink bärs till jorden. Låt oss se på det som vi bör besinna oss över [osäker tolkning], och låt oss inte förakta dem som förmanar; låt oss förvärva den lön som utlovats alla trogna genom att hålla Guds bud. Låt oss inte synas bättre än våra företrädare, ty fastän lika bedragna av rättfärdighetens skiftande skepnad är vi alltför olika dem. Ingen må vredgas när han för Guds skull förtroligt tillrättavisas av någon. Må kärleken tas emot välvilligt av alla, och må den nakna sanningen fördras för den himmelska vedergällningens skull. Må alla trognas ödmjuka bön begära Kristi nödvändiga förlåtelse för dessa ting och för andra brott. Och jag, som långt avvikit, skall återuppta den påbörjade berättelsens lopp. ## bok VI, kap. 22 (MGH s. 300–302) (maskinöversättning) 22. (16.) Sedan legionerna ordnats drog konungen vidare därifrån, och drottningen återvände snabbt och inväntade ängsligt sin älskade herres efterlängtade ankomst i Sachsen. Men när vår här med framgång kom till den plats som kallas Dobraluh i området (pagus) Luzici, gladde hertigarna Henrik och Iarimirus den, då de skyndade med de sina till dess förstärkning, och styrkte den med större hopp om råd och kraft. Här fördes den av de fördärvade hertigarna, som ville skydda sitt eget, omvägar genom ödemarker och träsk och blev mycket betungad, och genom deras avundsjuka ondska fördröjdes den så att den inte snart skulle komma fram för att skada fienden. Därifrån nådde den under färden provinsen som kallas Nice och slog läger vid floden Spree. När den framstående krigsmannen Thiebernus fick veta att fienden skadade den från en dold flank, kallade han, för att särskilt tillvinna sig själv berömmet, i hemlighet samman de bästa av sina kamrater som han valt ut, och försökte överlista fienden med list. Denne, tillräckligt förutseende, flydde, för att så bättre kunna skada förföljarna, in bland en tät massa av liggande stockar och, sedan de på vanligt sätt skjutit pilar, med vilka de främst försvarar sig, slog han den 6 september (VIII. Id. Septembr.) först ned honom och sedan Bernhardus, Isin och Benno, biskop Arnulfus berömda livvakter, jämte många andra stridskamrater, som var oförsiktiga, och plundrade dem. Därför skakades konungen jämte hela sitt -hyckleri avslöjas, och fädernas gamla ordning skall i allt befinnas mer lovvärd än dessa olikartade nyheter. Vi syndare har, sedan vi i allt tillfredsställt vår vilja, begått ett outsägligt ont genom ett förställt brott; vi är dödliga av bräcklig natur och vet mycket väl att allt tungt genom hans vink bärs till jorden. Låt oss se på allt som bör lämnas, låt oss inte förakta våra förmanare, utan låt oss omvända förvärva den lön som utlovats alla trogna genom att hålla Guds bud. Låt oss inte synas oss bättre än våra företrädare, ty genom att avvika från deras högst beprövade levnadssätt är vi alltför olika dem. Ingen av de trogna må vredgas när han för Guds skull kärleksfullt förmanas av någon. Må kärleken tas emot välvilligt av alla, och må den nakna sanningen fördras för den eviga vedergällningens skull. Må alla trognas ödmjuka bön begära Kristi Herrens för alla nödvändiga förlåtelse för dessa ting och för många andra brott. Och jag, som långt avvikit, skall återuppta den påbörjade berättelsens lopp. 22. Sedan legionerna ordnats drog konungen vidare från Liezca, och drottningen återvände snabbt och inväntade ängsligt sin älskade herres efterlängtade ankomst till Sachsen. Men när vår här med framgång kom till den plats som kallas Dobraluh i området Luidere, gladde hertigarna Henrik och Iarimirus den, då de skyndade med de sina till dess förstärkning, och styrkte den med större hopp om råd och kraft. Men vår här fördes av dessa fördärvade hertigar, som ville skydda sitt eget, omvägar genom ödemarker och träsk och blev mycket betungad, och genom deras avundsjuka ondska fördröjdes den så att den inte snart skulle komma fram för att skada fienden. Därifrån nådde de under färden provinsen som kallas Nize och slog läger vid floden Spree. När den berömde krigsmannen Thietbernus fick veta att slaverna skadade dem från en dold flank, kallade han, för att särskilt tillvinna sig själv berömmet, i hemlighet samman de bästa av sina kamrater som han valt ut, och försökte överlista dem med list. Dessa, tillräckligt förutseende, flydde, för att desto bättre kunna skada förföljarna, in bland en tät massa av liggande stockar och, sedan de på vanligt sätt skjutit pilar, med vilka de främst försvarar sig, slog de den 6 september först ned honom själv och därefter Bernhardus, Isin och Benno, biskop Arnulfus berömda krigsmän, jämte mycket många andra, som var oförsiktiga, och plundra- följe av sorg, och därför sägs det av några sannfärdiga att också Bolizlavus sörjde. Därefter förenade sig liutizerna med våra dagen innan de kom till floden Oder, och de följde sina gudar, som gick före. ## bok VI, kap. 23 (MGH s. 302) (maskinöversättning) 23. Fastän jag ryser för att säga något om dessa, skall jag dock, för att du, käre läsare, skall känna till deras fåfänga vidskepelse och detta folks ännu fåfängligare utövning, kortfattat reda ut vilka de är och varifrån de kom hit. (17.) Det finns en stad i området (pagus) Riedirierun, vid namn Riedegost, trehörnig och med tre portar, som omges på alla sidor av en stor skog, orörd av invånarna och vördad. Två av dess portar står öppna för alla som går in; den tredje, som vetter mot öster och är minst, visar en stig till havet, som ligger i närheten och är mycket fruktansvärt att se. I denna finns intet annat än en helgedom, konstfärdigt uppförd av trä, som i stället för grundstenar bärs upp av horn av olika djur. Dess väggar pryds på utsidan av olika bilder av gudar och gudinnor, underbart utskurna, som det synes för betraktarna; men på insidan står gudar gjorda av människohand, var och en med sitt namn inristat, fruktansvärt klädda i hjälmar och brynjor, av vilka den förste kallas Zuarasici och hedras och dyrkas framför de andra av alla hedningarna. Också deras fälttecken flyttas därifrån på intet sätt, utom när det behövs för ett fälttåg, och då av fotsoldater. ## bok VI, kap. 24 (MGH s. 302–304) (maskinöversättning) 24. För att omsorgsfullt vårda dessa har infödingarna särskilt tillsatt tjänare (ministri). När dessa kommer samman hit för att offra åt avgudarna eller blidka deras vrede, sitter de, medan endast de övriga står, och mumlar i hemlighet sinsemellan och gräver under bävan i jorden, för att genom att kasta lotter utforska visshet om tvivelaktiga ting. När detta är avslutat täcker de dem med grön torv och leder med ödmjuk vördnad hästen, som anses störst bland de andra och vördas av dem som helig, över spetsarna på två spjutskaft som stuckits i jorden och lagts i kors, och sedan de först kastat lotterna, genom vilka de tidigare utforskat detta, tar de genom denne -de dem. Därför skakades konungen och hela följet av svår sorg, men det sägs av några sannfärdiga att också Bolizlavus sörjde över detsamma. Därefter förenade sig liutizerna med våra dagen innan de nådde floden Oder och följde sina gudar, som gick före dem. 23. Fastän jag ryser för att tala något om dessa, skall jag dock, o käre läsare, för att du skall känna till deras fåfänga vidskepelse och detta folks tomma utövning, kortfattat reda ut vilka de är och varifrån de kom hit. Det finns en gammal stad, som kallas Riedegost, i området Rederirun, och den är trehörnig och har tre portar, en i vart och ett av hörnen, och omges på alla sidor av en mycket stor skog, orörd av grannarna och vördad. Två av dess portar står öppna för alla som går in; den tredje, som vetter mot öster och är minst, visar en stig till havet, som ligger i närheten och är mycket fruktansvärt att se, och den står inte lätt öppen för någon. I denna stad finns intet annat än en helgedom, konstfärdigt uppförd av trä, som i stället för grundstenar bärs upp av horn av olika djur. Dess väggar pryds på utsidan av olika bilder av gudar och gudinnor, underbart utskurna, som det synes för betraktarna; men på insidan står gudar gjorda av människohand, var och en med sitt namn inristat, fruktansvärt klädda i hjälmar och brynjor, av vilka den förste kallas Zuarasice och vördas och dyrkas framför de andra av alla folken. Också deras fälttecken flyttas på intet sätt, utom när det behövs för ett fälttåg, och då av fotsoldater. 24. För att omsorgsfullt vårda dessa har infödingarna särskilt tillsatt tjänare. När dessa kommer samman dit för att offra åt avgudarna eller blidka deras vrede, sitter de, medan endast de övriga står, och mumlar i hemlighet sinsemellan, medan de under bävan gräver i jorden, varigenom de genom att kasta lotter söker visshet om tvivelaktiga ting. När detta är avslutat täcker de dem med grön torv och leder med ödmjuk vördnad hästen, som anses störst bland dem och vördas av dem som helig, över spetsarna på två spjutskaft som stuckits i jorden och lagts i kors, och sedan de först kastat lotterna, genom vilka de utforskat detta, tar de på nytt varsel så att säga om något gudomligt. Och om samma tecken visar sig i dessa båda ting, fullbordas det i handling; men om inte, uppges det helt av det bedrövade folket. Ålderdomen, vilseledd av skiftande villfarelse, vittnar också om att, om någon gång ett långvarigt krigs grymma hårdhet hotar dem, en stor galt med vit bete som lyser ur skummet stiger upp ur det nämnda havet och, förtjust i sitt gyttjebad, visar sig för många under fruktansvärt skakande. ## bok VI, kap. 25 (MGH s. 304) (maskinöversättning) 25. (18.) Så många landskap (regiones) som finns i dessa trakter, så många tempel finns det, och var och en av demonernas bilder dyrkas av de otrogna, bland vilka den ovan nämnda staden har det främsta herraväldet. Denna hälsar de när de skyndar ut i krig, denna hedrar de med tillbörliga gåvor när de lyckligt återvänder, och vilket blidkande offer som tjänarna bör frambära åt gudarna utforskas noggrant genom lotter och genom hästen, som jag förut har sagt. Med människors och boskaps blod lindras deras outsägliga raseri. Men över alla dessa, som gemensamt kallas liutizer, råder ingen särskild herre. Genom enhälligt råd dryftar de sina angelägenheter vid sitt ting (placitum), och i genomförandet av sakerna är alla eniga. Men om någon av landsmännen säger emot dem på tinget, slås han med käppar, och om han utanför öppet gör motstånd, förlorar han antingen allt genom brand och ständig plundring eller betalar i deras närvaro den summa pengar efter sin ställning som han är skyldig. Själva trolösa och föränderliga kräver de oföränderlighet och stor trohet av andra. Fred bekräftar de genom att skära av det yttersta av håret och med gräs och genom att ge varandra högerhanden. Men för att störa den låter de sig också lätt mutas med pengar. Dessa krigare, fordom trälar och nu genom våra orättfärdigheter fria, drar med ett sådant följe ut för att hjälpa konungen. Fly, läsare, deras gemenskap och kult, lyssna till de gudomliga skrifternas bud och uppfyll dem: och genom att lära och troget minnas den tro som biskop Athanasius bekände, skall du sannerligen bevisa att detta som jag ovan nämnt är intet. ## bok VI, kap. 26 (MGH s. 304–306) (maskinöversättning) 26. (19.) Därifrån kom snart de ojämlika skarorna under ojämlika anförare fram till floden Oder och slog upp tälten vid floden som på slaviska kallas Pober, på latin Castor. Bolizlavus, som hade befäst stränderna av den nämnda floden och låg med en stor här i Crosno, hindrade dem på alla sätt från att gå ö- på nytt varsel så att säga om något gudomligt. Och om samma tecken visar sig i dessa båda ting, fullbordas det i handling; men om inte, uppges det helt av det bedrövade folket. Ålderdomen, vilseledd av skiftande villfarelse, vittnar om att, om någon gång krigets hårdhet hotade dem nära eller fjärran, en mycket stor galt med vit bete som lyser ur skummet stiger upp ur det nämnda havet och, vältrande sig i sitt gyttjebad, visar sig för många under fruktansvärt skakande. 25. Så många landskap som finns i dessa trakter, så många tempel finns det, och var och en av demonernas gravar dyrkas av de otrogna, bland vilka den nämnda staden innehar det främsta herraväldet. Denna hälsar de när de skyndar ut i krig, densamma hedrar de med tillbörliga gåvor när de lyckligt återvänder, och vilket blidkande offer som tjänarna bör frambära åt gudarna utforskas noggrant genom lotter och genom hästen, som jag förut har sagt. Med människors och boskaps blod lindras deras outsägliga raseri. Men över dessa, som gemensamt kallas liutizer, råder ingen särskild herre. Men genom enhälligt råd dryftar de sina angelägenheter vid sitt ting, och i genomförandet av sakerna är alla eniga. Men om någon av landets invånare säger emot dem på tinget, slås han med käppar, och om han utanför öppet gör motstånd, förlorar han antingen allt genom brand och ständig plundring eller betalar i deras närvaro en summa pengar efter sin ställning som bot. Själva trolösa och i allt obeständiga kräver de också stor beständighet och trohet av andra. Fred bekräftar de genom att skära av det yttersta av håret med gräs och genom att ge varandra högerhanden. Men för att störa den låter de sig lätt mutas med pengar. Fly, läsare, deras kult och gemenskap, utan uppfyll hellre de gudomliga skrifternas bud genom att följa dem: och genom att ge akt på den tro som biskop Athanasius bekände, skall du sannerligen bevisa att detta som jag ovan nämnt är intet. 26. Dessa ovan nämnda krigare, fordom trälar och nu genom våra orättfärdigheter fria, kom med ett sådant följe för att bära hjälp åt konungen. Därifrån kom snart de ojämlika skarorna under ojämlika anförare fram till floden Oder och slog upp tälten vid floden som på slaviska kallas Pober, på latin Castor. Bolizlavus, som hade befäst stränderna av den nämnda floden och låg med en stor här i Crozne, lät dem på intet sätt gå över. Men -ver. Men när konungen dröjde där i 7 dagar och lät göra i ordning skepp och broar, visade Guds omsorg genom hans utsända spejare ett utmärkt vadställe. På konungens befallning gick 6 legioner i själva gryningen ut i detta och tog sig oskadda över. När Bolizlavus vakter på avstånd märkte detta, förde de snabbt det sorgliga och otroliga budskapet till sin herre. Denne, slutligen förvissad genom tre eller fler sändebud, bröt hastigt upp lägret och flydde själv med de sina och lämnade många saker kvar där. När konungen med de sina försiktigt såg detta, sjöng han med prästerskapet och hela folket med hög röst lovsånger till Kristus och gick i trygghet över floden. Men de som gått före skulle ha överrumplat fienderna oförberedda i tälten, om de inte hade väntat på liutizerna, som länge dröjde. Våra förföljde dem ivrigt, men när de inte kunde förfölja dem, som var flyktiga som hjortar, vände de tillbaka till kamraterna. ## bok VI, kap. 27 (MGH s. 306) (maskinöversättning) 27. (20.) Konungen drog därifrån och kom ända till abbotsklostret som kallas Mezerici, och bemödade sig att där fira den thebeiska legionens årliga högtid med så stor vördnad som han då kunde, och bemödade sig att förhindra att detta kloster och de frånvarande munkarnas boningar led något förfång av hans män. Därefter förföljde han fienden, som inte vågade övernatta i någon av sina städer, under det att han härjade allt i närheten, och slog sig, ombedd av sina förnämsta, ned inte längre än två mil (miliaria) från staden Poznań. Men hären, som var splittrad för att samla säd och andra nödvändiga ting, led stor skada av fiender som låg i bakhåll. Under tiden bad Bolizlavus genom trogna förespråkare om konungens nåd och förtjänade snart att bli bönhörd. Ärkebiskop Tagino kom med andra av konungens förtrogna, ombedd av Bolizlavus, till den nämnda staden och slöt hos denne ett fast fredsförbund med eder och tillbörlig gottgörelse. Våra vände då glada tillbaka, eftersom de genom färdens längd och den svåra hungern, blandad med krigets hårdhet, hade utstått stor möda. ## bok VI, kap. 28 (MGH s. 306–308) (maskinöversättning) 28. (21.) Därefter strävade konungen på allt sätt efter att i våra trakter, sedan upphovsmännen till all ondska ryckts upp, befästa den efterlängtade tryggheten, och den berömde livvakten Bruncio i när konungen dröjde där i sju dagar och lät göra i ordning skepp och broar, fann han genom Guds omsorg genom sina utsända spejare ett utmärkt vadställe. På konungens befallning gick sex legioner i själva dagens gryning ut i detta och tog sig oskadda över. När Bolizlavus vakter på avstånd märkte detta, förde de snabbt det sorgliga och otroliga budskapet till sin herre. Denne, slutligen förvissad om detta genom tre eller fler budbärare, bröt hastigt upp lägret och flydde med de sina och lämnade mycket kvar där. När konungen med de sina försiktigt såg detta, sjöng han med prästerskapet och hela folket med hög röst lovsånger till Kristus och gick i trygghet över floden. Men de som hade gått före skulle ha överrumplat fienderna oförberedda i tälten, om de inte hade väntat på liutizerna, som länge dröjde. Men våra förföljde dem ivrigt, och när de inte kunde förfölja dem, som var flyktiga som hjortar, vände de tillbaka till kamraterna. 27. Konungen drog därifrån och kom ända till abbotsklostret som kallas Metcerize och bemödade sig att fira den thebeiska legionens årliga högtid med så stor vördnad som han kunde. Han förhindrade skickligt att detta kloster och de frånvarande munkarnas boningar – de hade nämligen flytt – led något förfång av hans män. Därefter förföljde han fienden, som inte vågade övernatta i någon av sina städer, under det att han härjade allt i närheten, och slog sig, ombedd av sina förnämsta, ned inte längre än två mil från staden Poznań. Men hären, som var splittrad för att samla säd och andra nödvändiga ting, led stor skada av fiender som låg i bakhåll. Bolizlavus bad under tiden genom trogna förespråkare om konungens nåd och förtjänade snart att bli bönhörd av hans välvilja. Men ärkebiskop Tagino kom med andra av konungens förtrogna, ombedd av Bolizlavus, till den nämnda staden och slöt hos denne ett fast fredsförbund med eder och värdig gottgörelse. Våra vände alltså glada tillbaka, eftersom de genom färdens längd och hungerns storlek, blandad med krigets hårdhet, hade utstått stor möda. 28. Därefter strävade konungen på allt sätt efter att i våra trakter, sedan upphovsmännen till all ondska ryckts upp, befästa den efterlängtade tryggheten: ty den berömde krigsmannen Bruncio i Merseburg, Merseburg, men av slaverna de förnämsta, Borisen och Vezemuisclen, jämte de övriga anhängarna i Welereslevo befallde han att hängas i snara. Ofta höll han sammankomst med slaverna i Wiribeni, som ligger vid Elbe, och behandlade, vare sig de ville eller inte, sitt rikes nödvändiga angelägenheter och avgjorde dem med kraft. Arnaburch, som förut förstörts, förnyade han för landets försvar och återställde det som länge orättfärdigt tagits därifrån. Genom synodalt beslut förbjöd han själv i egen person, med kanonisk och apostolisk myndighet, att orättfärdiga äktenskap ingicks och att kristna såldes till hedningar, och befallde att de som föraktade Guds rättfärdighet skulle dödas med det andliga svärdet. ## bok VI, kap. 29 (MGH s. 308–310) (maskinöversättning) 29. (22.) Under tiden väpnade ungdom, överflöd av tillgångar och de orättfärdigas onda uppblåsthet Balwinus, hertig (dux) av flamländarna, mot kungen och övertalade honom att besätta staden Valenciennes och underlägga den sin makt. Så snart kungen fick veta detta, kom han själv med fälttecknen och försökte rycka den ur hans händer genom oavbruten strid; och då han inte uträttade något drog han bort och kungjorde bestämt för östliga och västliga att hans fälttåg (expeditio) nästa sommar skulle gå mot Balwinus. Den efterlängtade tiden kom, en stor här samlades, och kungen nådde med den floden Schelde. Där visade sig Baldwinus med väpnade krigare och sökte med fåfängt hopp hindra kungen att gå över; men på några mäns kloka råd fördes de våra i hemlighet över med skepp på ett annat ställe, föll oväntat över honom och kom hans alltför stora förmätenhet på skam. När han flydde, gladde sig kungen i Kristus segraren, gick över floden och härjade det angränsande grannskapet. Men när han kom till det kloster som kallas Gent, mottogs han av den kyrkans bröder och skonade platsen och allt gods som hörde till den. Till sist utverkade Balwinus, tvingad av stor nöd, förlåtelse genom ödmjuk bön, och inte långt därefter blev han genom kungens händer gjord [oklart] och fick Walecorn och den förutnämnda staden i förläning (beneficium). Men av slaverna lät han hänga de främsta, Borisen och Wezemuislen, med de övriga anhängarna i Welereslove. Ofta höll han möte med slaverna i Wiribeni, som ligger vid Elbe, och behandlade och avgjorde med kraft, vare sig de ville eller inte, sitt rikes angelägenheter. Horneburg, som tidigare ödelagts, förnyade han till fäderneslandets försvar, och det som länge orättmätigt tagits bort därifrån återställde han. Genom synodalt beslut förbjöd han själv, närvarande, med kanonisk och apostolisk myndighet att orättmätiga äktenskap ingicks och att kristna såldes till hedningar. 29. Under tiden väpnade ungdom, överflöd av tillgångar och de ondas onda uppblåsthet Balduinus, hertig av Flandern, mot kungen och övertalade honom att belägra staden Valenciennes och underlägga den sin makt. Så snart kungen fick veta detta, kom han själv med fälttecknen och försökte rycka den ur hans händer genom oavbrutet anfall, och då han inte uträttade något drog han bort. Därför kungjorde han bestämt för östliga och västliga att hans fälttåg nästa sommar skulle gå mot Balduinus. Den efterlängtade tiden kom, en stor här samlades, och kungen nådde med den floden Schelde. Där visade sig Balduinus med väpnade krigare och sökte med fåfängt hopp hindra kungen att gå över; men på några mäns kloka råd fördes de våra i hemlighet över med skepp på ett annat ställe, föll oväntat över honom och kom hans alltför stora förmätenhet på skam. Ty när han flydde, gladde sig kungen som segrare i Gud, gick över floden och härjade hela det angränsande grannskapet. Men när han hade kommit till det kloster som kallas Gent, mottogs han hedersamt av det klostrets bröder och skonade platsen och allt som hörde till den. Till sist utverkade Balduinus, tvingad av stor nöd, förlåtelse genom ödmjuk bön, och inte långt därefter blev han genom kungens händer hans vasall (miles) och fick Walecorn och Valen- (23.) I juli månad, på tolfte dagen före augusti kalender (Kal.), dog Gisla, en vördnadsvärd matrona och vår kungs berömda moder, och begravdes i Regensburg. ## bok VI, kap. 30 (MGH s. 310) (maskinöversättning) 30. Sedan dessa trakter då hade blivit lugnade, utlystes av kungen ett allmänt koncilium i Frankfurt, och det besöktes av alla biskopar (antistites) på denna sida Alperna. Men hör nu, läsare, den föregående orsaken! Kungen hade från barndomen framför andra omhuldat en av sina städer, Bamberg vid namn, belägen i östra Franken, som han älskade enastående, och när han tog hustru gav han henne den som morgongåva (dos). Men sedan han genom Guds barmhärtighet upphöjts till omsorgen om riket, åtrådde han alltid i tysthet att upprätta ett biskopsdöme där. Men eftersom, som Flaccus vittnar, den som har börjat har hälften av verket gjort, påbörjade han där en ny kyrka med två kryptor och fullbordade den. Och medan han så småningom samlade allt som hörde till det gudomliga mysteriet, bad han ofta Heinricus, biskop av Würzburg, som stod honom mycket nära, att han ville bistå hans sinnes föresats och överlåta åt honom den församling (parrochia) som låg i det område (pagus) som har fått sitt namn efter floden Radinzca, för att han skulle förvärva den genom byte. Biskopen (presul) mottog välvilligt sin älskade herres rättmätiga önskningar och samtyckte på det villkoret att han, sedan palliet medgivits hans kyrka, skulle få Bambergs herde underställd sig; och detta bekräftade han i hemlighet genom att ge kungen sin stav och genom att ett visst gods (predium) överlämnades för det nämnda bytet. Men när han märkte att han på intet vis kunde uppnå ärkebiskopsvärdigheten, vägrade han att uppfylla sina löften och ville inte komma till det ovannämnda konciliet när han kallades. ## bok VI, kap. 31 (MGH s. 310–312) (maskinöversättning) 31. När ärkebiskoparna där satt i ordning med alla sina lydbiskopar (suffraganei), kastade sig kungen ned till marken, och sedan han rests upp av biskop Willigisus, i vars stift synoden hölls, talade han så inför alla närvarande: 'För den framtida lönens skull har jag valt Kristus till arvinge, eftersom inget hopp återstår för mig att få avkomma, och det främsta jag ägde, mig själv med det jag nu förvärvat eller skall förvärva, har jag till offer åt den ofödde Fadern -ciennes i förläning. I juli månad, på tolfte dagen före augusti kalender, dog Gisla, en vördnadsvärd matrona, kungens berömda moder, och begravdes i Regensburg. 30. Sedan alltså de västliga trakterna hade blivit lugnade, utlystes av kungen ett allmänt koncilium i Frankfurt, och det besöktes av alla biskopar på denna sida Alperna. Men hör nu, läsare, den föregående orsaken till detta! Kung Henrik älskade från barndomen enastående en av sina städer, Bamberg vid namn, belägen i östra Franken, omhuldade den framför andra och gav den som morgongåva (dos) åt den hustru som gifte sig med honom. Men sedan han genom Guds barmhärtighet hade upphöjts till omsorgen om riket, åtrådde han alltid i tysthet att upprätta ett biskopsdöme där. Men eftersom, som Flaccus vittnar, den som har börjat har hälften av verket gjort, påbörjade han där en ny kyrka med två kryptor och fullbordade den. Och medan han så småningom samlade allt som hör till gudstjänsten och tjänandet, bad han ofta Heinricus, biskop av Würzburg, som stod honom mycket nära, att han ville bistå hans sinnes föresats och genom rättvist byte överlåta åt honom den församling som låg i det område som har fått sitt namn efter floden Radizinca. Biskopen mottog välvilligt sin älskade herres rättmätiga önskningar och samtyckte på det villkoret att han, sedan palliet medgivits hans kyrka, skulle få Bambergs herde underställd sig; och detta bekräftade han i hemlighet genom att ge kungen sin stav och genom att ett visst gods överlämnades för det nämnda bytet. Men när han märkte att han på intet vis kunde uppnå ärkebiskopsvärdigheten, vägrade han att uppfylla sina löften och ville inte komma till det nämnda konciliet när han kallades. 31. När alltså ärkebiskoparna vid detta koncilium satt i ordning med sina lydbiskopar, kastade sig kung Henrik ytterst ödmjukt ned till marken, och sedan han rests upp av ärkebiskop Willigisus, i vars stift synoden hölls, talade han så inför alla närvarande: 'Ärorika herrar och fäder, ni har i dag kommit samman hit, kallade av min ringhet, och varför jag har kallat er skall jag uppenbara för era öron, och jag ber er allas mildhet att ni, upptända av Kristi kärlek, stöder det som, hoppas jag, den gudomliga nåden har ingett mig. Eftersom inget hopp återstår för mig att få avkomma, har jag för den framtida lönens skull valt Kristus till arvinge, och det främsta jag ägde, mig själv med allt jag förvärvat eller skall förvärva, har jag redan länge i mitt sinnes hemlighet till offer åt den allsmäktige Fadern - redan länge i mitt sinnes hemlighet framburit. Ett biskopsdöme i Bamberg har jag hittills åtrått att upprätta med min biskops tillstånd, och i dag vill jag fullborda denna rättmätiga önskan. Därför vädjar jag till er mest upphöjda fromhet att frånvaron av den som av mig ville utverka det som jag inte fick bevilja honom inte må kunna hindra min viljas föresats, eftersom det genom hans stav, tecknet på ömsesidig bekräftelse, står klart att han inte har flytt för Guds skull utan av smärta över en värdighet som på intet vis kunde uppnås. Det må röra alla närvarandes hjärtan att han av äregirighet vågar göra den heliga moderkyrkans tillväxt om intet med ett fåfängt sändebud [osäker tolkning]. Till att detta fast skall stadgas bidrar den frikostiga välviljan hos min här närvarande maka och hos min ende broder och medarvinge, och båda skall veta för visst att jag skall ersätta dem detta med en uppfyllelse som behagar dem. Men om biskopen någon gång värdigas komma och ta emot det utlovade, skall han utan tvivel finna mig beredd till allt som synes er gott.' ## bok VI, kap. 32 (MGH s. 312) (maskinöversättning) 32. När dessa tilltal var slut, reste sig Beringerus, biskop Heinricus kaplan, och vittnade att hans herre av fruktan för kungen inte hade kommit hit och att han aldrig hade godkänt att skada på något sätt tillfogades den kyrka som Gud anförtrott honom, och han besvor alla närvarande vid Kristi kärlek att inte tillåta att sådant skedde i hans frånvaro, till ett exempel för framtiden. Hans privilegier lästes där upp med hög röst. Under tiden kastade sig kungen ned och ödmjukade sig så ofta som han såg domarnas oroliga mening vackla. Till sist, när ärkebiskop Willigisus genom rättslig prövning efterforskade vad som borde göras härvidlag, svarade Tagino först att detta då lagligen kunde ske enligt kungens ord. Sedan alla närvarande då hade bekräftat och undertecknat hans uttalande, anförtroddes herdeämbetet av kungen åt Everhardus, dåvarande kansler, och han vigdes samma dag av den förutnämnde ärkebiskopen. Men därefter vann biskop Heinricus med hjälp av sin medbroder Hiribertus kungens nåd och en uppfyllelse som behagade honom. ## bok VI, kap. 33 (MGH s. 312–314) (maskinöversättning) 33. (24.) Men eftersom sällan klart väder lyser fram som inte följs av ett mörkt molns dunkel, framfördes till kungen, när han firade påsk i Regensburg, från liutizerna och från dem som hade sänts från den stora staden som kallas Li- -offer framburit. Ett biskopsdöme i Bamberg har jag hittills åtrått att upprätta med min biskops tillstånd, och i dag har jag beslutat att fullborda denna rättmätiga önskan. Därför vädjar jag till er mest upphöjda fromhet att frånvaron av den som av mig ville utverka det som jag inte fick bevilja honom inte må förmå hindra min viljas föresats. Se här hans stav, i vilken tecknet på ömsesidig bekräftelse står klart, att han inte har flytt för Guds skull utan av smärta över en värdighet som på intet vis kunde uppnås. Det må röra alla närvarandes hjärtan att han av äregirighet vågar göra den heliga moderkyrkans tillväxt om intet med ett fåfängt sändebud. Till att detta som jag har sagt fast skall stadgas bidrar den frikostiga välviljan hos min här närvarande hustru och hos min ende broder och medarvinge, och båda skall veta för visst att jag skall ersätta dem detta med en gengäld som behagar dem. Men om biskopen värdigas komma och ta emot det utlovade, skall han utan tvivel finna mig beredd till allt som synes er gott.' 32. Med sådana tilltal talade den vördnadsvärde hjälten, och Berengerus, biskop Henricus kaplan, reste sig och vittnade att hans biskop av fruktan för kungen inte hade kommit hit och att han aldrig hade godkänt att skada på något sätt tillfogades den kyrka som Gud anförtrott honom, och han besvor alla närvarande vid Kristi kärlek att inte tillåta att sådant skedde i hans frånvaro, till ett exempel för framtiden. Även samma kyrkas privilegier lästes där upp med hög röst. Under tiden kastade sig kungen ödmjukad ned till marken så ofta som han såg domarnas oroliga mening vackla. Till sist, när ärkebiskop Willigisus genom rättslig prövning efterforskade vad som borde göras härvidlag, svarade biskop Thagino först: 'Kungens rättmätiga vilja och begäran kan lagligen uppfyllas med samtycke från er alla.' Sedan alltså alla närvarande hade bekräftat och undertecknat hans uttalande, anförtrodde den ärorike kungen herdeämbetet åt sin kansler Everhardus, som den förutnämnde ärkebiskopen Willigisus vigde samma dag. Men därefter vann biskop Henricus med hjälp av ärkebiskop Heribertus kungens nåd och en uppfyllelse som behagade honom. 33. Men sällan lyser klart väder fram som inte följs av ett mörkt molns dunkel. Ty när kungen firade påsk i Regensburg, framfördes från liutizerna och från dem som hade sänts från den stora staden som kallas Wilni -vilni hade sänts, och från hertig Iaremirus, att Bolizlavus ville tillfoga honom mycket ont, och de försäkrade att de genom ord och pengar av honom förleddes att utföra detta. De lät honom också veta att han, om han längre höll denne i sin fred och nåd, inte fast skulle behålla deras tjänst. Kungen övervägde detta varsamt med sina furstar och fick av dem olika svar på sitt rådfrågande, och han samtyckte till deras orättfärdiga vilja däri att han sände sin svärson Hirimannus dit och sade upp de avtalade fredsfördragen. När Bolizlavus fick veta om detta sändebud genom mellanhänder, tog han inte väl emot den förutnämnde greven (comes), fastän han förut hade inbjudits till honom, och sedan han hört hans framställning ursäktade han sig i mycket: 'Kristus, allas vittne, må veta', sade han, 'att vad jag än härefter kommer att göra, det skall jag utföra mot min vilja.' Därefter samlade han en här och härjade det område (pagus) som kallas Morezini, som ligger nära Magdeburg, och sönderslet med fientlig hårdhet det broderskap som han förut hade ingått i Kristus med magdeburgarna (Parthenopolitani). Därifrån kom han till den borg (urbs) som kallas Zirwisti och förde med sig invånarna, som han hade betvingat med svår skräck och ljuv uppmaning. När de våra fick veta allt detta, kom de sent och förföljde dem alltför långsamt. Deras anförare var ärkebiskop Tagino; och fastän han visste allt detta i förväg, sörjde han inte väl för saken. Jag var visserligen här med honom; och när vi alla hade kommit till den plats som kallades Iutriboc, syntes det de visaste att det inte var rådligt att förfölja fienderna med en så liten skara, och vi vände tillbaka. ## bok VI, kap. 34 (MGH s. 314–316) (maskinöversättning) 34. Men Bolizlavus besatte på nytt Luzici, Zara och Selpuli, och inte långt därefter besatte den avundsjuke svärfadern staden Bautzen, som var befäst med greve Hirimannus besättning. Han sände sina sändebud och begärde av invånarna att de skulle överlämna staden till honom utan möda för någon av parterna och inte hoppas på någon -hade sänts, och från hertig Iaremirus, påstods att Bolizlavus ville tillfoga honom mycket ont, och det försäkrades att de genom ord och pengar av honom förleddes att utföra detta. De lät honom också veta att han, om han längre höll denne i sin fred och nåd, inte skulle få behålla deras hängivna tjänst. Kungen övervägde alltså detta varsamt med sina stormän och fick av dem olika svar på sitt rådfrågande, och han samtyckte till deras orättfärdiga vilja däri att han sände Bolizlavus svärson Heremannus dit och sade upp de avtalade fredsfördragen. När denne fick veta om detta sändebud genom mellanhänder, tog han inte väl emot den förutnämnde greven, fastän han förut hade inbjudits till honom, och sedan han hört hans framställning ursäktade han sig i mycket: 'Kristus, allas rättfärdige vittne, må veta', sade han, 'att vad jag än härefter kommer att göra, det gör jag mot min vilja!' Därefter samlade han en här och härjade det område som kallas Morezine, som ligger nära Magdeburg, och sönderslet med fientlig hårdhet det broderskap som han förut hade ingått i Kristus med magdeburgarna. Därifrån kom han till den borg som kallas Zirwesti och förde med sig invånarna, som han hade betvingat med svår skräck och ljuv uppmaning. När de våra fick veta allt detta, samlades de alltför sent och förföljde dem alltför långsamt. Deras anförare var biskop Thagino, som visste detta i förväg men inte handlade särskilt varsamt. Visserligen var också jag, som skriver detta, då med honom; och när vi alla hade kommit till den plats som kallas Iutriboc, syntes det de visaste att det inte var rådligt att förfölja fienderna med en så liten skara, och vi vände tillbaka. 34. Men Bolizlaus besatte på nytt Luizice och Zara och Selpuli, och inte långt därefter belägrade den elake svärfadern staden Bautzen, som var befäst med greve Heremannus besättning. Han sände sina sändebud och begärde av invånarna att de skulle överlämna staden till honom utan möda för någon av parterna och inte hoppas på någon räddning från sin herre. Det blev -räddning från sin herre. Det blev ömsesidig fred i sju dagar. Denne förberedde anfall; de andra bad genom sitt sändebud ödmjukt sin herre och rikets furstar om hjälp och lovade att stå emot fienden ytterligare sju dagar. Markgreve (marchio) H. kom till Magdeburg och vädjade till Walterdus, dåvarande prost (prepositus), och kallade genom sändebud särskilt samman alla stormän; han klagade då häftigt över att de dröjde mycket här, och tröstade likväl sina krigare genom mellanhänder. När dessa plågades av Bolizlavus oavbrutna anfall och länge manligt höll stånd, och såg att några av deras kamrater vacklade och att deras herre inte hade kommit för att befria dem, utverkade de av den förutnämnde hertigen tillstånd att gå därifrån med allt de hade, överlämnade staden åt honom och vände sorgsna hem till fäderneslandet. ## bok VI, kap. 35 (MGH s. 316–318) (maskinöversättning) 35. (25.) Sedan den vördnadsvärde Liudulfus, ärkebiskop av Triers kyrka, hade dött efter påsk, valdes hans kaplan Aethelbero, drottningens broder och en omogen yngling, enhälligt, mer av fruktan för kungen än av kärlek till religionen. Men när kungen hörde detta, tänkte han på den tidigare oöverlagda tillsättningen av dennes broder Thiedricus, försmådde sin älskade hustru och sina övriga förtrogna, som ivrade för att utverka samma biskopsdöme, och gav det åt Meingaudus, ärkebiskop Willigisus kamrer (camerarius), en man av ädel börd efter köttet. För detta upptändes den svekfulla släktens raseri. Palatset (palas) befästes av trierborna mot kungen, och detta hittills fredliga land skakades av täta bränder, och vad dessa hårda män tidigare hade syndat mot sin milde herre fick de igen i lika mått. Vad skall alla dessa säga här och vid den kommande prövningen, genom vilkas outsägliga skuld den obesmittade moderkyrkan så ofta suckar över sina söners död och plundring och utgjuter tårar som rinner nedför kinderna inför den hämnande Gudens åsyn? Upprörd av en sådan förmätenhet skyndade kungen dit med en här och befallde att den tronsatte ärkebiskopen skulle vigas där -ömsesidig fred i sju dagar. Denne förberedde anfall; de andra bad genom ett sändebud ödmjukt sin herre och rikets furstar om hjälp och sade att de kunde stå emot fienden ytterligare sju dagar. Markgreve Heremannus kom till Magdeburg och vädjade till prosten Walthardus och kallade genom sändebud samman alla furstar var för sig; han klagade häftigt över att de länge dröjde, men tröstade likväl sina krigare genom sändebud. När dessa plågades av slavens oavbrutna anfall och länge manligt höll stånd, och såg att några av deras kamrater vacklade i sinnet och att deras herre inte hade kommit för att befria dem, utverkade de av hertigen tillstånd att gå därifrån med allt de hade, överlämnade staden åt honom och återvände sorgsna till fäderneslandet. 35. Sedan den vördnadsvärde Luidolfus, ärkebiskop av Triers kyrka, hade dött efter påsk, valdes hans kaplan Athelbero, drottningens broder, en omogen yngling, enhälligt, mer av fruktan för kungen än av kärlek till religionen. Men när kungen hörde detta, tänkte han på den tidigare oöverlagda tillsättningen av dennes broder Thiedericus, försmådde sin älskade hustru och sina övriga förtrogna, som ivrade för att utverka biskopsdömet åt honom, och gav det åt Meingaudus, ärkebiskop Willigisus kamrer, en man av ädel börd efter köttet. Därför upptändes den svekfulla släktens raseri. Palatset befästes av trierborna mot kungen, och det hittills fredliga landet skakades av täta bränder, och vad dessa hårda män tidigare hade syndat mot sin milde herre fick de igen i lika mått. Vad skall de säga vid den kommande prövningen, genom vilkas oförlåtliga skuld den obesmittade moderkyrkan så ofta suckar över sina söners död och plundring och utgjuter tårar som rinner nedför kinderna inför den hämnande Gudens åsyn? Upprörd av en sådan förmätenhet skyndade kungen dit med en här och befallde att den tronsatte ärkebiskopen skulle vigas där och att Adelbero och Aethelbero skulle bannlysas. Genom oavbruten belägring trängde han också dem som försvarade palatset så hårt att de, utmattade av hunger och oavbrutna anfall, antingen måste omkomma därinne eller mot sin vilja komma ut i kungens våld. För att detta inte skulle ske, hindrade hertig Heinricus det med oförutsedd list och utverkade hos kungen att de fick gå ut oskadda. Men sedan kungen hade utforskat sanningen om detta, tog han det tungt i sinnet och hämnades, som jag skall berätta i det följande. ## bok VI, kap. 36 (MGH s. 318) (maskinöversättning) 36. (26.) Under tiden väntade min företrädare, fängslad av en lång sjukdom, bekymrad på sin sista dag. Men det behagar mig att innan jag avslutar framlägga några saker om honom till hans minne. Han härstammade från de förnämsta föräldrar i södra Thüringen och fick i Magdeburg sin fostran under Ohtricus ledning. Sedan han blivit utmärkt uppfostrad, tog ärkebiskop Gisilerus honom förtroligt i sin tjänst och hade honom länge hos sig och smekte honom med en enastående förläning (beneficium) och med ärkepresbyterns ämbete. Men till sist tog han ifrån honom vissa ting genom de orättfärdigas oavbrutna viskningar och fjärmade så hans sinne att han lämnade allt sitt och anslöt sig till kung Henrik, som jag förut har sagt, och behagade honom i högsta grad. Ty han var framstående både till växt och utseende, vältalig och med mycket vacker röst, vis i rådslag, glad i sällskap och av omätlig frikostighet; därför steg han genom Guds försyn och genom sådan dygd upp till prästämbetets grad. Under de dagar som Gud skänkte honom förvärvade han följande åt sin kyrka: Sidegeshusun och Wiribeni, i Derlingun 9 hufvor (mansi) och i Daluvu 7, i Ninstidi 3; och av sin egen egendom skänkte han i Uppusun 7 hufvor och den skog som kallas Pulcher Mons. Av böcker och andra ting som hör till de gudomliga mysterierna samlade han mycket. ## bok VI, kap. 37 (MGH s. 318–321) (maskinöversättning) 37. Inte mindre än tio år förgiftad ... befallde att de skulle bannlysas. Genom oavbruten belägring trängde han dem som försvarade palatset (palas) så hårt att de, utmattade av hunger och oavbrutna anfall, antingen måste omkomma därinne eller mot sin vilja gå ut i kungens våld. För att detta inte skulle ske, hindrade hertig Henricus det med oförutsedd list och utverkade hos kungen att de fick gå ut oskadda. Men sedan kungen hade utforskat sanningen om detta, tog han det tungt i sinnet och hämnades, som jag skall berätta i det följande. 36. Min företrädare Wicpertus väntade, fängslad av en lång sjukdom, bekymrad på sin sista dag. Det behagar mig att innan jag avslutar framlägga några saker om honom till hans minne. Han härstammade från de förnämsta föräldrar i södra Thüringen och fick i Magdeburg sin fostran under Ochtricus ledning. Sedan han blivit utmärkt uppfostrad, tog ärkebiskop Gisillerus honom förtroligt i sin tjänst och hade honom länge hos sig och smekte honom med en enastående förläning (beneficium) och med ärkepresbyterns ämbete. Men till sist tog han ifrån honom vissa ting genom de orättfärdigas oavbrutna viskningar och fjärmade så hans sinne att han lämnade allt sitt och anslöt sig till kung Henrik, som jag förut har sagt, och behagade honom i högsta grad. Ty han var framstående till växt, skönhet och vältalighet och hade en mycket vacker röst, vis i rådslag, glad i samtal och av omätlig frikostighet; därför steg han genom Guds försyn och genom så stora dygder upp till prästämbetets grad. Under de dagar som Gud skänkte honom förvärvade han följande åt sin kyrka: Sidageshusen och Wiribeni, i Derdeligun 9 hufvor (mansi), i Dalewi 7, i Nienstide 3; och av sin egen egendom skänkte han i Uphusen sju hufvor och den skog som kallas Pulcher Mons. Av böcker och andra ting som hör till de gudomliga tjänsterna samlade han mycket. 37. Inte mindre än tio år led han, skadad av en förgiftad dryck, av täta kroppsliga plågor, och i mars månad utstod han den största vedermödan. Om något motsträvigt någonsin mötte hans egna eller främlingar hos honom, så var det den omätliga sjukdomens udd som åstadkom det. Genom oavbruten predikan förde han dem som anförtrotts honom tillbaka från villfarelsens fåfänga vidskepelse, och den lund som kallas Zutibure, som av grannarna i allt ärades som en gud och som sedan uråldrig tid aldrig hade kränkts, ryckte han upp med rötterna och byggde i den en kyrka åt den helige martyren Romanus; utom denna invigde han själv en tredje och en fjärde i Magdeburg och många andra. Om den ombytliga och ofta lögnaktiga hopen har pratat något om honom, så försäkrar jag att det för de goda är nog otroligt. Ty många, när de klandrar andra, vet inte att ingen lever utan brott. Denne vördnadsvärde man satt fem år, sex veckor och fem dagar på biskopsstolen. Sedan han ofta under tårar hade avlagt bikt och fått förlåtelse av biskoparna Wigo och Hericus, som besökte honom i hans sista stund, vandrade han, som jag hoppas, lycklig från detta ljus till Kristus i Merseburg på nionde dagen före april kalender (Kal.), en tisdag. Han begravdes där en av Kristi utvalda, som medan han levde var hans anförare och följeslagare, förut genom en syn hade visat honom. ## bok VI, kap. 38 (MGH s. 321–322) (maskinöversättning) 38. (27.) Att efterträda honom var jag, som skriver detta, fastän ovärdig, förutbestämd av den fromme herden Thagino. När kungen firade Herrens födelse i Pöhlde, överlade han med sin rådgivare (simpnista) [osäker tolkning] Thagino om hur han efter biskop Wigbertus död skulle anförtro Merseburgs kyrka åt en god förvaltare. Denne sade till honom: 'Det finns i mitt kloster en broder vid namn Thietmarus, som ni själv väl känner; honom, som nu klokt förvaltar sitt, hoppas jag med Guds gåva vara lämplig härtill.' Härtill sade kungen: 'Måtte han vilja åta sig den, han som inte skulle tvivla på att han har i mig en högst säker gynnare för det han behöver.' Min brorson Thidericus sändes genast till mig för att meddela mig detta från kungens och ärkebiskopens sida och för att i möjligaste mån övertala mig att göra detta. Jag befann mig i Magdeburg när jag mottog detta budskap och svarade så: 'Gud den allsmäktige må vedergälla vår fromme herre och fader att han värdigas på något ställe nämna mig i god mening. Jag bedömer mig ovärdig härtill, varför jag ännu på intet vis vågar bifalla det; ty Gud är mäktig att rycka den ännu levande biskopen ur dödens hand ... kallade med kungens nåd genom prosten Gezo. Han kom till mig till min gård (curtis), som kallas Retmerslevo; och den natten såg jag en biskopsstav stå bredvid min säng, och någon frågade mig och sade: 'Vill du överta Merseburgs kyrka?' Och jag sade: 'Om Gud vill, och ärkebiskopen, som befaller mig att komma.' Men han fortsatte och sade: 'Akta dig, ty vem som än rör den helige Laurentius hjärna blir genast vansinnig.' Jag svarade honom genast: 'Kristus, människornas väktare, må skydda mig, så att jag varken i detta eller i något annat kränker den gudomliga majestäten eller avvänder de heligas förbön.' Och när jag vaknade, blev jag förstummad, och då jag genast sprang upp såg jag den klara dagen redan komma in genom fönstren; och se, den som jag nu talade om kom in och visade mig två brev och bad och befallde mig att komma till Augsburg på den heliga lördagen. ## bok VI, kap. 40 (MGH s. 322–324) (maskinöversättning) 40. Jag kom till Magdeburg och reste därifrån på palmsöndagen med prostens och brödernas tillstånd, och på tredje dagen efter Herrens uppståndelse nådde jag de förutbestämda orterna och mottogs barmhärtigt av ärkebiskopen, fastän han var vred för att jag kom så sent. Följande dag kallades jag och tillfrågades av honom på kungens befallning om jag med någon del av mitt arv ville hjälpa min kyrka. Jag svarade honom så: 'På er befallning har jag kommit hit, och om detta kan eller vill jag nu inte svara något säkert. Om er vilja, som alltid är from mot mig, här blir uppfylld genom Guds samtycke och kungens frikostighet, skall jag hängivet utföra allt som jag i detta eller i andra ting kan göra till min själs botemedel och av skyldighet mot det som anförtrotts mig.' Ärkebiskopen mottog och berömde detta ord välvilligt och förde mig till biskop Bruno kapell, där kungen väntade honom, och redo rycka. Men om jag helt vägrar, fruktar jag att bli utstött ur hans vanliga nåd; jag har ingen annan hjälp än honom, genom vilken jag kan förtjäna detta eller få större ting. Efter biskopens död skall jag, om livet är mig följaktigt, gärna uppfylla det som behagar Gud och de makter som han har insatt.' 39. Men när kungen i Frankfurt hörde om biskopens död, befallde han att den åminnelse som tillkom honom skulle hållas. Men redan då vände han på några personers tillskyndan sitt sinne från mig till bättre ting; ty han ville skänka denna värdighet åt en viss Ethelgerus, som väl hade gjort sig förtjänt. När kungens förtrogne Thagino fick veta detta, vägrade han i högsta grad, och med oavbrutna böner kallade han mig dit med kungens nåd genom prosten Gezo. Han kom till mig till min gård, som kallas Retmareslove; den natten såg jag i drömmen en biskopsstav stå bredvid min säng och någon fråga mig: 'Vill du ta emot Merseburgs kyrka?' Och jag sade: 'Om Gud vill, och ärkebiskopen, som befaller mig att komma.' Men han fortsatte och sade: 'Tag dig till vara så varsamt som möjligt, ty vem som än rör den helige Laurentius hjärna blir genast vansinnig.' Jag svarade honom: 'Kristus, människornas väktare, må skydda mig, så att jag varken i detta eller i något annat kränker den gudomliga majestäten och avvänder de heligas förbön.' Och när jag vaknade, blev jag förstummad, och då jag genast sprang upp såg jag den klara dagen redan komma in genom fönstren; och se, den som jag talar om kom in och visade mig två brev och bad och befallde mig att komma till Augsburg på den stora lördagen. 40. Jag kom till Magdeburg och reste därifrån på palmsöndagen med prostens och brödernas tillstånd, och på tredje dagen efter Herrens uppståndelse nådde jag de förutbestämda orterna och mottogs barmhärtigt av ärkebiskopen, fastän han var vred för att jag hade kommit så sent. Följande dag kallades jag och tillfrågades av honom på kungens befallning om jag med någon del av mitt arv ville hjälpa min kyrka. Jag svarade honom så: 'På er befallning har jag kommit hit; om detta kan jag inte och vill jag inte nu svara något säkert. Om er alltid fromma vilja mot mig här blir uppfylld genom Guds samtycke och kungens frikostighet, skall jag hängivet utföra allt som jag i detta eller i andra ting kan göra till min själs botemedel och av skyldighet mot det som anförtrotts mig.' Ärkebiskopen mottog och berömde detta ord välvilligt och förde mig till biskop Bruno kapell, där kungen väntade honom till mässan, och överlämnade mig i kungens händer. När denne med de närvarandes val oförtjänt hade anförtrott mig herdeämbetet med staven och jag nedkastad bad om nåd, började kantorn introitus: Kom, ni min Faders välsignade. Och i den större kyrkan ringdes under tiden alla klockorna till mässan; och även om detta skedde av en händelse och inte på någons befallning eller för min värdighets skull, vittnade kungen likväl att detta var ett gott förebud. Sedan ett stort gästabud där hade hållits av den vördnadsvärde biskopen Bruno, kom vi följande lördag till Nova urbs. Där smordes jag då på åttonde dagen av Herrens högtid av den nämnde ärkebiskopen, med bistånd av vår medbroder Hilliwardus och med inte mindre än fyra medbiskopar medverkande, i kungens närvaro med krisma till präst på åttonde dagen före maj kalender. Därifrån fördes vi med skepp på floden Donau till Regensburg. (28.) I de dagarna var det stor hungersnöd i denna region. ## bok VI, kap. 41 (MGH s. 324–326) (maskinöversättning) 41. Under tiden vågade hertig Heinricus för upprorets skull i hemlighet ta sig in i Bayern, men så snart han märkte att tillträdet hade spärrats för honom genom kungens förutseende skicklighet, vände han genast tillbaka på flykt. Därför samlades de främsta av bajrarna i Regensburg på kunglig befallning, och fastän de alla frivilligt hade svurit sin hertig att inte välja någon annan på tre år, blev de likväl, tillrättavisade för detta av kungen, genom smicker och hot dragna bort från hans tjänst och hjälp och särskilt knutna till kungen. Där kastade sig då bröderna från Kristi martyr Emmerammus kloster, som kejsar Arnulf byggde till hans ära och där han valde att vila i kroppen, enhälligt ned för kungens fötter och klagade under tårar över mycket från sin biskop Gebehardus sida, medan jag själv hörde det, och de närvarande lekmännen följde dem med stora klagorop. Det är svårt för mig att berätta och för någon att tro hur mycket det folk som var honom underställt utlade om honom som hörde till fåfäng vidskepelse och skada för hans själ. Detta enda vet jag, att jag aldrig har sett någon som liknar honom i seder och sällsynta åthävor, och inte heller hört om någon bland de äldre. Om det inre stämmer överens med det yttre, är han antingen bättre än de andra eller långt sämre. Han river ned det som förut var på bästa sätt odlat och sliter med nya, mycket stora mödor. Han överger fäderneslandet med det som anförtrotts honom, och främmande väntade, förde och redo överlämnade mig till mässan i kungens händer. Kungen anförtrodde alltså med alla närvarandes val herdeämbetet med staven åt mig, fastän ovärdig; och när jag nedkastad bad om nåd, började kantorn introitus: Kom, ni min Faders välsignade. Under tiden ljöd också i den större kyrkan alla klockorna samtidigt till högmässan; och även om detta skedde av en händelse och inte på någons befallning eller för min värdighets skull, vittnade kungen likväl att detta var ett gott förebud. Sedan alltså ett stort gästabud där hade hållits av den vördnadsvärde biskopen Bruno, kom vi följande lördag till Nova urbs. Där smordes jag på åttonde dagen efter Herrens uppståndelse av den nämnde ärkebiskopen, med bistånd av vår medbroder Hildiwardus och med inte mindre än fyra andra biskopar medverkande, i kungens närvaro med krisma till präst på åttonde dagen före maj kalender. Därifrån fördes vi med skepp längs floden Donau till Regensburg. I de dagarna hade det varit mycket stor hungersnöd i denna sachsarnas region. 41. Under tiden vågade hertig Henricus för upprorets skull i hemlighet ta sig in i Bayern, men så snart han märkte att tillträdet hade spärrats för honom genom kungens förutseende skicklighet, vände han genast tillbaka på flykt. Därför samlades de främsta av bajrarna på kunglig befallning i Regensburg, och fastän de alla frivilligt hade svurit sin hertig att inte välja någon annan på tre år, blev de likväl, klandrade för detta av kungen, genom smicker och hot dragna bort från hans tjänst och hjälp och särskilt knutna till kungen. Också bröderna från Kristi martyr Emmerammus kloster, som kejsar Arnulf byggde till hans ära och som valde att vila här i kroppen, kastade sig enhälligt ned för kungens fötter och klagade under tårar över mycket från sin biskop Gebehardus sida, medan jag hörde det, och de närvarande lekmännen följde dem med stora klagorop. Det är svårt för mig att berätta och för någon otroligt hur mycket det folk som var honom underställt utlade om honom som hörde till fåfäng vidskepelse och skada för hans själ. Detta enda vet jag, att jag aldrig har sett någon som liknar honom i seder och sällsynta åthävor, och inte heller hört att någon sådan någonsin funnits bland de äldre. Om det inre stämmer överens med det yttre, är han antingen bättre än de andra eller långt sämre. Han rev ned det som förut var på bästa sätt odlat och slet med nya, mycket stora mödor. Han övergav fäderneslandet med det som anförtrotts honom, och främmande ting, fastän avlägsna, och fastän de är långt borta, dyrkar han med överflödig vördnad. Jag tar Gud till vittne att jag inte säger detta så mycket för att klandra honom – eftersom vår bräcklighet hos nästan bör skylas och för förbättringens skull tuktas – som att jag, då sanningen övertygar mig därom, tillsammans med många häftigt förundras över detta. Gud vare honom nådig, så att han, om han gör detta i god avsikt, utan klagan må vandra denna pilgrimsfärds lopp i Guds rättfärdiggörelser. Men om han, mer uppblåst av någon högmodets svulst än av den andliga kärlekens glöd, åstadkommer så mycket endast för att smäda de närvarandes levnadssätt, må han omvända sig från sina orättfärdigheter och, sedan han genom att vinna världsliga människor följt de troendes uppbyggelse, inte tryckas av någon skada för sin själ [osäker tolkning]. Lycklig i Kristus är den som genom rättfärdighetens dyrkan förtjänar evigt minne och, befriad från att höra det onda, kallelsen till Guds högra sida. ## bok VI, kap. 42 (MGH s. 326) (maskinöversättning) 42. (29.) Medan kungen behandlade detta, som jag nu, långt framskriden, talade om, gick jag på kungens befallning före för att ta biskopsstolen i besittning. Först kom jag till min gård (curtis), som på slaviska kallas Malacin men på tyska Egisvilla, och följande dag talade jag vid floden Elster och orten (oppidum) Iteri med den församlade tjänstefolket (famuli) från min kyrka för att trösta de närvarande och kalla de frånvarande. Ty den största delen av dem hade flytt genom egen ostadighet och min företrädares mycket svåra sjukdom. Därifrån reste jag till Merseburg och mottogs först hedersamt av bröderna och tronsattes genom biskop Ericus. Följande dag grydde söndagen, och jag syndare sjöng mässan och undervisade det tillströmmande folket, jag som själv behöver förmaning, och löste dem som bekände sina synder genom den gudomliga makten, men i min svaghet. På andra veckodagen började böndagarna (rogationes), och därifrån begav jag mig på min ärkebiskops begäran till Magdeburg och mottogs på fjärde veckodagen av mina andliga bröder, inte efter förtjänstens beskaffenhet utan efter den omätliga kärlekens storlek. Himmelsfärdens berömda och kungliga mysterium firade vi med gemensam andakt efter vår förmåga. ## bok VI, kap. 43 (MGH s. 326–328) (maskinöversättning) 43. (30.) Därifrån till Wallibizi, där jag då som prost (prepositus) styrde bröderna som där tjänar Gud och den evigt jungfruliga Maria i 7 år, tre veckor och tre dagar; en så stor börda åtog jag mig, ack, efter simonistiskt mönster, inte för pengar utan genom ett gods (predium) som gavs åt min farbroder. I detta, fastän mycket skyldig, hoppas jag på den stränge domarens förlåtelse, eftersom för att försvara hjorden dyrkade han med överflödig vördnad. Jag tar Gud till vittne att jag inte säger detta så mycket för att vedergälla honom [osäker tolkning] – eftersom vår bräcklighet hos nästan bör skylas och för förbättringens skull tuktas – som att jag, då sanningen övertygar mig därom, liksom de flesta häftigt förundras. Gud vare honom nådig, så att han, om han gör detta i god avsikt, utan klagan må vandra denna pilgrimsfärds lopp i Guds rättfärdiggörelser. Men om han, mer uppblåst av någon högmodets svulst än av den andliga kärlekens glöd, åstadkommer så mycket endast för att smäda de närvarandes levnadssätt, må han omvända sig från sina orättfärdigheter och, sedan han i stället för att vinna världsliga människor uppnått de troende själarnas uppbyggelse, inte tryckas av någon skada för sig själv. Lycklig i Kristus är den som genom rättfärdighetens dyrkan förtjänar evigt minne och, befriad från att höra det onda, kallelsen till den högra sidan. 42. Medan alltså kungen behandlade detta, som jag nu, långt framskriden, talade om, gick jag på hans befallning före för att ta biskopsstolen i besittning. Först kom jag alltså till min gård, som på slaviska kallas Malazin men på tyska Egistorp, och följande dag talade jag vid floden Elster och orten Itere med de församlade hushållen (familiae) från min kyrka för att trösta de närvarande och kalla till mig de frånvarande. Ty den största skaran av dem hade flytt genom egen ostadighet och min företrädares mycket svåra sjukdom. När jag alltså kom till Merseburg, mottogs jag först hedersamt av bröderna och tronsattes sedan genom biskop Hericus. Följande dag grydde söndagen, och jag syndare sjöng mässan och undervisade det tillströmmande folket, jag som själv behöver förmaning, och löste dem som avlade bikt genom den gudomliga makten och inte genom min svaghet. På andra veckodagen började böndagarna, och jag begav mig på min ärkebiskops begäran till Magdeburg, där jag på böndagarnas fjärde dag mottogs av mina andliga bröder, inte efter förtjänstens beskaffenhet utan efter kärlekens storlek. Himmelsfärdens berömda och kungliga mysterium firade vi med gemensam andakt efter vår förmåga. 43. Från Magdeburg begav jag mig genast till Wallebeke, där jag innehade prostämbetet och styrde bröderna som där tjänar Gud och den saliga jungfrun Maria i sju år, tre veckor och lika många dagar; detta ämbete fick jag, ack, genom simoni, inte för pengar utan genom att ge mitt gods åt min farbroder. Men fastän jag i detta är mycket skyldig, likväl den stränge -Herrens [oklart] och för att föräldrarnas stiftelser skulle bevaras gjorde jag det i än högre grad. Därför besvär jag dig, läsare, vid Gud att du granskar texten i denna berättelse och bedömer efter förtjänstens beskaffenhet, och med tårfylld bön kommer den kommande granskarens fruktansvärda ansikte i förväg. Min farfar Liutharius, som jag har talat om förut, tänkte ivrigt på att tvätta bort denna fläck sedan han hade felat mot sin herre och kung. Därför byggde han ett kloster på den plats som kallas Rivus Silvaticus till den heliga Gudsföderskans ära och satte där Willigisus som prost och skänkte dessa bröder till det nödvändiga för föda och kläder tiondedelen av sitt arv. När han gick bort, längtade hans hustru Mahtildis efter att fullborda sin älskade makes löfte, och hennes två söner understödde henne i detta, och efter den förträfflige fadern Willigisus död lät hon Reginbertus, född i östra Franken, efterträda honom. Sedan många års tid hade förlupit, och min fader och hans moder då var döda, blev denne genom min farbroder Liutharius hjälp av Otto den tredje gjord till biskop av Antiqua civitas. ## bok VI, kap. 44 (MGH s. 328–330) (maskinöversättning) 44. Det fanns då i vårt grannskap en klerk av ädel börd vid namn Thiedricus, som på den förutnämnde grevens (comes) tillskyndan köpte detta prosteri (prepositura) för tio hufvor (mansi). När han hade suttit där i lika många år eller mer, och min moder hade dött, efterträdde jag som tredje arvinge och mottog av mina bröder hälften av godset (predium), som hörde till det förutnämnda klostret. Därefter talade jag ofta med min farbroder, för att jag skulle få åta mig den nämnda omsorgen och, om det inte kunde ske som gåva, åtminstone mot ett måttligt pris. Efter lång överläggning med ståndaktigt sinne krävde han, med åsidosättande av kärlekens och släktskapens plikt, mycket av mig; och eftersom jag inte hade något stöd hos mina bröder, samtyckte jag, ack, till hans önskan, och av den kyrka, vars tjänare jag då var genom faderlig överlåtelse, i Herrens människoblivandes -domarens förlåtelse hoppas jag på, eftersom jag gjorde det för att försvara Herrens hjord och för att mina föräldrars stiftelser skulle bestå. Därför besvär jag dig, läsare, vid Gud att du granskar texten i denna berättelse och bedömer efter förtjänstens beskaffenhet, och med innerlig bön för mig kommer den kommande granskarens fruktansvärda ansikte i förväg. Min farfar Luitharius, som jag har talat om förut, tänkte ivrigt på att tvätta bort denna fläck sedan han hade felat mot sin herre kungen, nämligen Otto. Därför byggde han ett kloster på den plats som på latin kallas Silvaticus Rivus, på tyska Waldibike, till den heliga Marias ära och satte där Willigisus som prost och skänkte dessa bröder till det nödvändiga för föda och kläder tiondedelen av sitt arv. När han lämnade livet, längtade hans hustru Mathildis efter att fullborda sin älskade makes löfte, och hennes två söner understödde henne i detta, och efter den förträfflige fadern Willigisus död lät hon Reinbertus, född i östra Franken, efterträda honom. Efter många års lopp, när min fader och hans moder redan var döda, blev denne genom min farbroder Luitharius hjälp av Otto den tredje gjord till biskop av Antiqua civitas. 44. Det fanns då i vår stad en viss klerk av ädel börd vid namn Theodericus, som på den förutnämnde grevens tillskyndan köpte detta prosteri för tio hufvor. När han hade suttit där i lika många år eller längre, och min moder hade dött, efterträdde jag som tredje arvinge och mottog av mina bröder hälften av godset, som hörde till det förutnämnda klostret. Därefter talade jag ofta med min farbroder, för att jag skulle få åta mig den nämnda omsorgen och, om det inte kunde ske som gåva, åtminstone mot ett måttligt pris. Efter lång överläggning med ståndaktigt sinne krävde han alltså, med åsidosättande av kärlekens och släktskapens plikt, mycket av mig; och eftersom jag inte hade något stöd hos mina bröder, samtyckte jag, ack, till hans önskan, och av den kyrka, vars tjänare jag då var genom faderlig överlåtelse, blev jag i Herrens människoblivandes år 1000, år 1000, på andra dagen före maj nonae (Non.), gjord till väktare (custos), med min företrädares samtycke för ett utbyte som han tog emot och som behagade honom. ## bok VI, kap. 45 (MGH s. 330) (maskinöversättning) 45. I detta ämbete utövade jag som en lättjefull arbetare mer orättfärdighet än gudomlig rättvisa, och för detta försökte jag aldrig bära värdig botens frukt. Jag anklagar ingen som är förbunden med mig genom släktskapens led, utan begär enträget gott i stället för allt ont åt dem. När min broders hustru hade dött, bad han mig att jag ville bereda henne den önskade graven. Men eftersom jag visste att den vördnadsvärde Willigisus var begravd där, vägrade jag först, och till sist satte jag det rätta och blygseln under hans vilja och gav mig, eländig, i kast med det som jag önskar att jag aldrig hade gjort; och det som syntes hedningarna vara ett illdåd, det gjorde jag, en kristen, genom att riva upp min medbroders grav och ben. Och den silverkalk som jag fann där befallde jag skulle förvaras för att delas ut åt de fattiga; den fann jag sedan på intet vis. Jag insåg sedan under den sjukdom som följde att jag hade syndat för mycket mot Gud. Men när jag med Guds hjälp hade övervunnit den, begav jag mig till Köln för att be. En natt hörde jag ett omätligt rop och frågade vad det var, och: 'Här är jag', sade han, 'Willigisus, som irrar omkring vilse genom din skuld.' När jag vaknade blev jag genast förstummad, och ända hittills, och så länge jag lever, suckar jag skyldig över detta. ## bok VI, kap. 46 (MGH s. 330–332) (maskinöversättning) 46. (31.) För att ta emot prästvigningen (presbiteratus ordo) kallades jag av herr Taginus till staden Allstedt, och på denna väg avlade jag bikt för det begångna illdådet; och det som jag lovade till dess gottgörelse fullgjorde jag inte som jag var skyldig. Prästvärdigheten fick jag, ovärdig, av den förutnämnde ärkebiskopen på tolfte dagen före januari kalender (Kal.), i närvaro av kung Henrik, som skänkte mig en utmärkt mässhake. Men innan jag vigdes till biskop, i den vecka då brödernas åminnelse allmänt firas av alla troende, förkunnade någon i sömnen följande för mig: 'I detta år', sade han, 'skall biskop Hillericus och dekanen Meinricus och du uppfylla Guds bud.' Jag svarade honom så: 'Som viljan är i himlen, så må det ske.' Och i samma månad, på tredje dagen före november kalender, som då var närmast, utandades den nämnde biskopen sin anda i Kristus, såsom det förut hade uppenbarats för honom. Men eftersom Gud den allsmäktige ofta värdigas besöka den mänskliga bräckligheten på andra dagen före maj nonae blev jag gjord till väktare (custos), med min företrädares samtycke för ett utbyte som han tog emot och som behagade honom. 45. I detta ämbete utövade jag som en lättjefull arbetare mer orättfärdighet än gudomlig rättvisa, och för detta bar jag likväl aldrig värdig botens frukt. Jag anklagar ingen som är förbunden med mig genom släktskapens led, utan begär enträget gott i stället för detta onda. När min broders hustru hade dött, bad han mig att jag ville bereda henne den önskade graven. Men eftersom jag visste att den vördnadsvärde Willigisus var begravd där, vägrade jag först, och till sist satte jag till min olycka det rätta och blygseln efter hans vilja, och jag eländige gav mig i kast med det som jag önskar att jag aldrig hade gjort; och det som syns hedningarna vara ett illdåd, det gjorde jag, en kristen, o skam, genom att riva upp min broders grav och ben. Också den silverkalk som jag fann där befallde jag skulle förvaras som allmosa åt de fattiga; den fann jag sedan på intet vis. Därefter insåg jag under den sjukdom som följde att jag genom detta hade syndat för mycket mot Gud. Men när jag med Guds hjälp hade övervunnit den, begav jag mig till Köln för att be. En natt hörde jag ett omätligt rop och frågade vad det var, och en röst sade till svar: 'Och jag, Willigisus, är här, som irrar omkring vilse genom din skuld.' När jag vaknade blev jag genast förstummad, och ända till i dag, och så länge jag lever, suckar jag skyldig över detta. Och inte utan tårar skriver jag just detta. 46. För att ta emot prästvigningen kallades jag av herr Thagino till staden Allstedt, och på denna väg avlade jag bikt för det begångna illdådet; och det som jag lovade till dess gottgörelse fullgjorde jag inte som jag var skyldig. Prästvärdigheten fick jag, ovärdig, av den förutnämnde ärkebiskopen på tolfte dagen före januari kalender, i närvaro av kung Henrik, som skänkte mig en utmärkt mässhake. Innan jag vigdes till biskop, i den vecka då brödernas åminnelse allmänt firas av alla troende, förkunnade någon följande i sömnen och sade: 'I detta år skall biskop Hildericus och dekanen Meiricus och du själv uppfylla Guds bud.' Jag svarade honom: 'Som viljan är i himlen, så må det ske.' Och i samma månad alltså, på tredje dagen före november kalender, som då var närmast, utandades den förutnämnde biskopen sin anda i Kristus, såsom det förut hade uppenbarats för honom. Och eftersom Gud den allsmäktige ofta värdigas besöka den mänskliga bräckligheten och och trösta den, är det passande att med lovord och skrifter göra detta känt för eftervärlden, så att Herrens namn må förhärligas och den ostadige människan må se sig för. Den ovannämnde biskopen förmanades i Magdeburg, sedan en alltför svår kroppslig sjukdom först hade tilltagit, så av en framstående man som visade sig för honom i drömmen: 'Var nu inte bekymrad för ditt slut: fyra år och två eller tre veckor skall du vänta, och upphör inte att utföra allt gott du kan.' När han hade sagt detta försvann han, och, såsom denne hade förutsagt, överlevde biskopen med, som jag hoppas, vaksamt sinne och avslutade, ack, genom en plötslig död detta livs sista linje. Följande natt visade sig ett stort ljus, som sågs av många. ## bok VI, kap. 47 (MGH s. 332–334) (maskinöversättning) 47. Efter alla helgons åminnelse bad jag, mycket rädd för min egen del, dekanen om tillstånd att resa bort och förmanade honom att se om sig. Jag kom till min gård (curtis), som kallas Retmerslevo, och följande natt bad jag ödmjukt Gud att han värdigades uppenbara någon visshet om mig. I första gryningen följande dag, det vill säga på den helige Martinus vigilia, när jag vilade en liten stund, visade sig då, som det tycktes mig, Walterdus, då vår prost (prepositus), och sade detta: 'Vill du veta det som skall gagna dig?' Och när han märkte min vilja i detta, granskade han genast noga en volym av ett martyrologium och stack under tystnad in det lod med vilket en mur mäts upp och riktas, och efter ett långt tidsavstånd stannade detta. 'Och vad är det nu?' säger jag till honom; och han sade: 'V'; och jag såg tydligt detta tal märkt med bläck, osäker om det betecknade dagar eller veckor, månader eller år. Och genast svarade jag honom om han kungjorde den tidigare angivna eller en senare tid; och han gick ut under tystnad. Visserligen antecknade jag inte utan största omsorg den frist som visats mig i förväg, men på intet vis kom jag den i förväg med goda gärningar. När den femte månaden kom, fastän jag hoppades mer på döden än på detta, uppfylldes båda drömmarna i det erhållna biskopsdömet, eftersom jag i det lydde de gudomliga buden och fullbordade det tecknade talet. Därför tycktes det mig olämpligt att den kyrka som jag hittills hade styrt skulle vara utan en särskild föreståndare, och jag satte genom brödernas gemensamma råd min broder på faderns sida Willigisus, tjänare vid detta altare, över den; och därifrån till trösta, är det passande att med lovord och skrifter berätta detta för de kommande: lov och ära åt Kristus, så att han må förhärligas i detta, och den dödliga människan må se sig för genom denna gåva. Den nämnde biskopen förmanades i Magdeburg, sedan en alltför svår kroppslig sjukdom först hade tilltagit, så av en framstående man som visade sig för honom i drömmen: 'Var inte bekymrad för att ditt slut nu förestår: fyra år och två eller tre veckor skall du ännu vänta. Men försumma inte den tid som Gud har skänkt dig, utan utför ihärdigt allt gott du kan, så att du förtjänar det eviga livet.' Han sade så och upplöste sig strax i den tomma luften. Men biskopen överlevde, såsom denne hade förutsagt, med, som jag hoppas, vaksamt sinne; genom en plötslig död, ack, avslutade han detta livs sista linje. Följande natt visade sig ett stort ljus, som sågs av många. 47. Efter alla helgons åminnelse bad jag, mycket rädd för min egen del, dekanen om tillstånd att resa bort och förmanade honom att se om sig. Jag kom till min gård, som kallas Ratmereslove, och följande natt bad jag ödmjukt Gud att han värdigades uppenbara för mig någon visshet om mig. I första gryningen följande dag, det vill säga på den helige Martinus vigilia, när jag vilade en liten stund, tycktes det mig, då jag varken helt sov eller vakade, att jag såg vår prost Walthardus visa sig och fråga mig: 'Vill du veta vad som skall komma över dig?' Och när han märkte min vilja i detta, granskade han genast noga en volym av ett martyrologium och stack under tystnad in det lod med vilket en mur riktas efter mått, och efter en viss tid stannade detta. Och jag sade: 'Vad är det nu?' Och han sade: 'Fem'; och jag såg tydligt detta tal märkt med bläck, likväl osäker om det betecknade dagar eller veckor, månader eller år. Och genast säger jag till honom: 'Säg mig, kungör du den tidigare angivna eller en senare tid?' Och han gick ut under tystnad. Visserligen antecknade jag inte utan största omsorg den frist som visats mig i förväg, men på intet vis kom jag den i förväg med goda gärningar. När alltså den femte månaden kom, fastän jag hoppades mer på döden än på detta, uppfylldes båda drömmarna i det erhållna biskopsdömet, eftersom jag i det lydde de gudomliga buden och fullbordade det tecknade talet. Därför tycktes det mig olämpligt att den kyrka som jag hittills hade styrt skulle förbli utan en särskild föreståndare. Jag alltså min broder på faderns sida Willigisus, tjänare vid detta altare, Merseburg, dit jag kom och med min herre kungen firade den närmaste pingsten. ## bok VI, kap. 48 (MGH s. 334) (maskinöversättning) 48. (32.) Därefter kom vi alla till Magdeburg. Där skulle då min brorson markgreve (marchio) Wirinharius, som anklagades av kungen i mycket på greve Daedus tillskyndan, ha förlorat hans nåd och sin förläning (beneficium), om inte hans plötsliga sjukdom hade hindrat det och om inte pfalzgreven (comes palatinus) Burchardus genom klokt råd hade uppskjutit det. Kungen drog vidare därifrån och försökte pröva de västligas skiftande sinnen och lugna dem, så att de inte skulle röras upp som vanligt. Dem berömmer somliga, eftersom de inte vill tåla sina herrars orättfärdighet, men oss tvärtom klandrar de som fega. Det finns många som, i tjänst hos alla kroppens lustar, på intet vis bryr sig om att låta sig styras av den rättvisans tygel som Gud har pålagt, utan försvarar detta, vare sig det kan ske med kraft eller med list, utan någon omsorg om framtiden, och förföljer alla som inte samtycker med dem i detta med förtal och omättligt hat. Men jag samtycker varken med dessa eller med deras anhängare; snarare bistår jag dem som ödmjukar sig och viker för Gud och för de makter som han har insatt, och som anser det vara bättre att tåla allt för Guds skull än att kränka den gudomliga majestäten genom strid och fördömlig mened. Våra föregångare, alltid trogna sina herrar, rasade som utmärkta krigare mot främmande folk och inte mot sina egna inälvor. Detta må eftervärlden lära och fly det andra, och sträva efter att föra det som behöver ändras inte till det sämre utan alltid till det bättre; den må gärna ge akt på den åttafaldiga saligheten och, flyende dess motsatser, sträva efter att gripa den. Varför vill jag mer tillrättavisa de förra eller upphöja de senare, då var och en för visst skall få frukten av den kommande skörden efter beskaffenheten av sin sådd? När vi alltid mödar oss för att få förgängliga ting, varför skyndar vi inte, sedan fruktan tagits bort, en smula till den oförgängliga ärans krona? För att gripa den gjorde vår kung, som jag har sagt, som mödade sig mycket på resor och i andra nödvändigheter, vänner till fiender åt sig, då han med rätta avskydde dem. ## bok VI, kap. 49 (MGH s. 334–336) (maskinöversättning) 49. (33.) Under tiden väckte greve (comes) Daedi, som tillfogade min nämnde brorson stor skymf i ord och gärningar, ett ont satte jag genom brödernas gemensamma råd över den, och så drog jag bort därifrån. När jag alltså kom till Merseburg, firade jag den närmaste pingsten med min herre kungen. 48. Därefter kom vi alla till Magdeburg. Där anklagades min brorson markgreve (marchio) Werinharius av kungen för mycket; han skulle ha förlorat hans nåd och sin förläning (beneficium) på greve Dedo tillskyndan, om inte hans plötsliga sjukdom hade hindrat det och om inte pfalzgreven Burchhardus genom klokt råd hade sett till att detta uppsköts. Kungen drog vidare från Magdeburg och försökte pröva de västligas ostadiga sinnen och lugna dem, så att de inte skulle röras upp mer än vanligt. Dem berömmer de flesta, som om de inte ville tåla sina herrars orättfärdighet, men oss tvärtom klandrar de som fega. Det finns somliga som, i tjänst hos alla kroppens lustar, på intet vis bryr sig om att låta sig styras av den rättvisans tygel som Gud har pålagt, utan snarare söker försvara sina laster antingen med kroppskrafter eller list eller vältalighet, eftersom de inte har någon omsorg om den kommande domen; och dem som av gudsfruktan inte vill samtycka med dem i denna ondska, förföljer de med förtal och omättligt hat. Men jag samtycker varken med dessa eller med deras anhängare; snarare bistår jag dem som ödmjukar sig och viker för Gud och för de makter som han har insatt, och som, säger jag, anser det vara bättre att tåla allt för Guds skull än att kränka den gudomliga majestäten genom strid och fördömlig mened. Våra föregångare, alltid trogna sina överordnade, rasade som utmärkta krigare med vapen bland främmande folk, inte mot sina egna inälvor. Detta må eftervärlden lära och fly det andra, och sträva efter att föra det som behöver ändras alltid till det bättre, inte till det sämre; den må gärna ge akt på den åttafaldiga saligheten och, flyende dess motsatser, sträva efter att gripa den. Varför vill jag mer tillrättavisa de förra med ord eller upphöja de senare? De förra har sina förmanare och de senare sina lovprisare. Men likväl: Ord gör den rättfärdige salig, inte hundra slag dåren. Därför skall var och en för visst få frukten av den kommande skörden efter beskaffenheten av sin sådd. Och när vi alltid ivrigt mödar oss för att få förgängliga ting, varför skyndar vi inte, sedan högmodet tagits bort, en smula till den oförgängliga ärans krona? För att vår ärorike kung skulle vinna den, gjorde han, som jag redan har sagt och skall säga, som mödade sig mycket på resor och i andra mångahanda nödvändigheter för sitt rikes försvar, vänner åt sig av fiender, fastän han med rätta alltid avskydde de västliga för deras sinnes ostadighet. 49. Under tiden tillfogade greve Dedo min nämnde brorson stor skymf både i ord och gärningar och det ondas sådd på nytt, som han trodde skulle vara glömt. Ty genom hans råd och hjälp brändes och härjades hans faders och vår borg (urbs) Walmerstidi, på slaviska kallad Ustiure, därför att floderna Ara och Elbe där flyter samman. Allt detta rörde upp den förträfflige ynglingens modiga bröst, och när han med säkerhet fick veta att fienden red från den stad som kallas Tongeremuthi, därför att floden Tongera där faller ut i Elbe, tog han med sig min broder Frithericus med endast 20 väpnade krigare och angrep honom manligt från höjden av ett fält som sträcker sig till byn (villa) Mosum, varifrån man kunde se långt bort, och sedan mer än 40 av hans följeslagare genast hade flytt, dräpte han honom, som kraftfullt gjorde motstånd, tillsammans med hans krigare Egilhardus. Och efter detta förlorade han med rätta det som han förut nästan orimligt hade mist på hans tillskyndan. ## bok VI, kap. 50 (MGH s. 336–338) (maskinöversättning) 50. (34.) Men om det fröjdar dig, läsare, att höra varifrån denne kom, skall du få veta att han härstammade från den stam som kallas Buzici och från fadern Thiedricus. Han tjänade från barndomen markgreve (marchio) Rigdagus, sin frände, och var mäktig i dubbel styrka, hjärtats och kroppens; och, som jag har sagt förut, förde han böhmarna, som reste sig mot oss, till Zeitz kyrka. Där drog han med dem omkring och härjade, och till sist hade han som fiende, inte som son, fört bort sin moder som fånge med det övriga bytet. Därefter blev han försonad med kung Otto den tredje och vann på kort tid hans nåd och förtrolighet. Under tiden dog greve Bio av Merseburg under ett fälttåg, och ärkebiskop Gisillerus förvärvade åt denne hans grevskap (comitatus), som ligger mellan floderna Wipper, Saale, Salza och Villerbizi. väckte, vilket han trodde hade glömts. Ty genom hans råd och hjälp brändes och härjades hans faders och vår borg, på tyska kallad Walmarstidi men på slaviska Ustuire, därför att floderna Ara och Elbe där flyter samman. Allt detta rörde alltså upp den förträfflige ynglingens modiga bröst, och när han med säkerhet hade fått veta att fienden red från den stad som kallas Tongeremuthe, därför att floden Tongera där faller ut i Elbe, tog han med sig min broder Frithericus med tjugo väpnade krigare och angrep honom manligt från höjden av ett fält som sträcker sig till byn Mosum, varifrån man kunde se långt bort, och sedan mer än fyrtio av hans följeslagare genast hade flytt, dräpte han honom, som kraftfullt gjorde motstånd, tillsammans med hans krigare Egilhardus. Och efter detta förlorade han med rätta det som han förut nästan orimligt hade mist på just denne Dedos tillskyndan, som jag redan har sagt förut. 50. Men du, o läsare, om det fröjdar dig att höra varifrån, vem och vad denne var, skall du få veta att han härstammade från en viss stam som kallas Butzieci och från en viss fader Thiedericus. Han tjänade från barndomen markgreve Ricdagus, sin frände, och var mäktig i dubbel styrka, hjärtats och kroppens. Han förde, som jag har sagt förut, böhmarna, som reste sig mot oss, till staden Zeitz, och när han med dem drog omkring och härjade, förde han till sist som fiende, inte som son, bort sin moder som fånge med det övriga bytet. Därefter blev han försonad med kung Otto den tredje och vann på kort tid hans nåd och förtrolighet. Under tiden dog greve Bio av Merseburg under ett fälttåg, och ärkebiskop Gisilerus hans [grevskap (comitatus)], som ligger mellan floderna Wipper, Saale, Salza och Willerbike, åt denne Dedo. Dessutom gjorde han anspråk på borgdistriktet (burgwardum) Zurbizi, som hans företrädare hade innehaft i förläning (beneficium), för sig själv och för sin broder Fritherichus. Dessutom tog han Thiedburga, markgreve Thiedricus dotter, till hustru, och för allt detta blev han så uppblåst att han i hemlighet vållade kungen förtret och öppet många. Den närmaste Herrens födelse firade kungen i Pöhlde och gav där åt Thiedricus, den nämnde grevens son, grevskapet och hela förläningen med rätta och på drottningens och sina furstars uppmaning. Dessutom tillerkändes marken (marca) och allt som Wirinzo hade innehaft från kungens sida i sin helhet greve Bernhardus. ## bok VI, kap. 51 (MGH s. 338) (maskinöversättning) 51. (35.) I de dagarna vållade biskop Thiaedricus av Metz och hans broder hertig (dux) Heinricus tillsammans med de övriga sammansvurna kungen och hans förtrogna stor förtret och ådrog sig själva och sina efterträdare oöverstiglig skada. Ty en kyrka som stod utanför staden Metz och den kongregation som tjänade där härjades av slaver som inte fruktade Gud. Men denna skada ersatte kungen till stor del med ed och av sin egen egendom, och befallde hela hären att akta sig för att något liknande skulle hända. Vingårdar och byggnader med säd och andra nyttigheter skadade han. Inte långt därefter såg jag ett brev där antalet åttahundra av den helige Stefanus trälar (mancipia) var antecknat, vilka på grund av hunger och annan nöd hade lämnat fädernas gränser utan föreståndarnas vetskap, frånsett alla dem som hade gått bort med deras samtycke. Det hade varit bättre för denna kyrka att den mannen aldrig hade fötts. ## bok VI, kap. 52 (MGH s. 338–340) (maskinöversättning) 52. Jag skall också beskriva ett av deras illdåd, som de sorgligt utförde vid Adra. Kungen höll ett koncilium i staden Mainz, och dessa var då närvarande. Och då de inte där hade kunnat få svar i allt efter sitt behag, vände de vreda tillbaka, fastän fred för en tid hade slutits; och när, utan att vänta något ont, Heimo, biskop av Verdun, följde dem förvärvade. Dessutom gjorde han anspråk på borgdistriktet (burcwardum) Zurbike, som hans företrädare hade innehaft i förläning (beneficium), för sig själv och för sin broder Fridericus. Han tog också Thiedburga, markgreve Thidericus dotter, till hustru, och för allt detta blev han så uppblåst av högmod att han i hemlighet vållade kungen förtret och öppet många andra ädlingar. Den närmaste Herrens födelse firade alltså kungen i Pöhlde och gav där åt Thidericus, den förutnämnde grevens son, grevskapet (comitatus) och hela den övriga förläningen med ärftlig rätt och på drottningens och sina furstars uppmaning. Dessutom tillerkändes både marken (marca) och allt som Wirinzo hade haft från kungens sida i sin helhet hertig Bernhardus. 51. I de dagarna vållade biskop Thidericus av Metz och hans broder hertig Henricus tillsammans med sina sammansvurna kungen och hans förtrogna stor förtret och ådrog sig själva och sina efterträdare oöverstiglig skada. Ty en viss kyrka som stod utanför staden Metz och den kongregation som där tjänade Gud härjades av ogudaktiga slaver. Men denna skada ersatte kungen till stor del med ed av sin egen egendom, och befallde hela sin här att akta sig för att något liknande skulle hända. Endast vingårdar och byggnader med säd och andra nyttigheter skadade han. Inte långt därefter såg jag ett brev där antalet åttahundra av den helige Stefanus trälar (mancipia) var antecknat, vilka på grund av hunger och andra nödlägen hade lämnat fädernas gränser utan föreståndarnas samtycke, frånsett dem som hade gått bort med deras tillstånd. Det hade varit bättre för denna kyrka att den mannen aldrig hade fötts. 52. Jag skall också beskriva ett av deras illdåd, som de sorgligt utförde vid Adra. Kungen höll ett koncilium i staden Mainz, och dessa var då närvarande. Och då han inte där hade kunnat svara dem i allt efter deras behag, vände de vreda tillbaka, fastän fred för en tid hade slutits; och när Heimo av Verdun och hertig Thiedricus dem, bröt de oförmodat fram ur ett dolt bakhåll, och sedan några få hade flytt med biskoparna, dräptes otaliga män. Den hertigen blev svårt sårad och, eftersom han var deras vän, tillfångatagen och bortförd och bevakad i många dagar. Därefter frigavs han sedan gisslan getts, och han rubbades inte för detta från kungens nåd. I Herrens människoblivandes år 1000 .... dog hertig Bernhardus i Corvey. ## bok VI, kap. 53 (MGH s. 340) (maskinöversättning) 53. (36.) Under tiden stred greve (comes) Herimannus och markgreve (marchio) Guncelinus med varandra och drabbade samman på ett sätt som var ovanligt i dessa regioner. Ty Guncelinus försökte inta staden Strela, som bevakades av Herimannus krigare, och då han inte uträttade något, befallde han att borgen Rocholenzi, som ligger vid floden Mulde och inte var väl försedd, skulle förtäras av eld. Dessutom dröjde han på intet vis med att tillfoga den nämnde greven all den olägenhet han kunde, eftersom farbröder alltid rasar mot sina brorsöner. Bröderna Herimannus och Ekkihardus omringade oförmodat med stark hand en viss borg (castellum) vid Saale, som Guncelinus, som älskade den enastående, hade befäst med murar och besättning och fyllt med otaliga ägodelar, intog den och, sedan hela förrådet hade delats, rev de den ned i grunden och förtärde den med eld. ## bok VI, kap. 54 (MGH s. 340–342) (maskinöversättning) 54. Detta nådde kungens öron, och han skyndade genast till Merseburg för att undersöka detta. Men när han där hade tagit del av de nämnda grevarnas utsagor, tillskrev han Guncelinus all skuld, eftersom denne förut i mycket hade föraktat honom och inte hade väntat på honom som hämnare för den skymf som tillfogats honom. Han tillade också att han ofta hade sålt många mäns hushåll (familiae) till judar, vilket de ofta klagade över för honom, och att han varken på hans befallning hade återlämnat dem eller någonsin brytt sig om att stävja de röverier som från hans maktområde skadade många. Dessutom klagade han över att han hittills hade haft större nåd hos sin broder Bolizlavus än det anstod honom eller borde behaga honom. biskop och hertig Thidericus följde dem utan att vänta något ont, bröt de oförmodat fram där de låg dolda i bakhåll, och sedan några få hade flytt med biskoparna, dräptes otaliga män. Den hertigen blev svårt sårad och, eftersom han hade varit deras vän, tillfångatagen och bortförd och bevakad i många dagar. Därefter frigavs han sedan gisslan getts, och för detta avlägsnades han inte från kungens nåd. I Herrens människoblivandes år 1000 dog hertig Bernhardus i Nova Corbeia. 53. Under tiden var greve Heremannus och markgreve Guncelinus oense med varandra och drabbade samman på ett sätt som var ovanligt i dessa sachsarnas regioner. Ty Guncelinus försökte inta staden Strela, som bevakades av Heremannus krigare, och då han inte uträttade något, befallde han att borgen Rocholenci, belägen vid floden Mulde och inte väl försedd, skulle förtäras av eld. Till sist dröjde han på intet vis med att tillfoga den nämnde greven all den olägenhet han kunde, eftersom farbröder alltid rasar mot sina brorsöner. Å andra sidan omringade bröderna Heremannus och Ekkihardus oförmodat en viss borg vid Saale, som Guncelinus, som älskade den enastående, hade befäst med murar och besättning och fyllt med otaliga ägodelar, intog den och, sedan hela förrådet hade delats mellan dem, rev de den ned i grunden och förtärde den med eld. 54. Allt detta nådde alltså kungens öron, och utan dröjsmål skyndade han själv till Merseburg för att undersöka detta. Och när han där hade gett akt på de förutnämnda grevarnas utsagor, tillskrev han markgreve Guncelinus all skuld, eftersom denne förut i mycket hade föraktat honom och inte hade väntat på honom som hämnare för den skymf som tillfogats honom. Härtill tillade han också att han ofta hade sålt många mäns hushåll till judar, vilket de ofta klagade över för honom, och varken på hans befallning hade låtit återlämna dem eller ens någon gång brytt sig om att stävja de röverier som skadade från hans maktområde. Han klagade också över att han hittills hade större nåd hos sin broder Bolizlaus än det anstod eller borde behaga honom. Där var några närvarande som tillsammans med De här var närvarande, som tillsammans med sig själva ville anklaga honom för majestätsbrott. Bland så många klagomål och hans och hans anhängares ursäkter frågade kungen furstarna gemensamt om råd, och de, sedan de länge hade övervägt detta i hemlighet, svarade så: 'Vi vet att han inte är utan skuld mot er, och det synes oss gott att han, sedan allt motstånd lagts bort, överlämnar sig åt er fromhet. Den barmhärtige Guden må förmana er att ni handlar mot honom inte efter hans förtjänsts beskaffenhet utan efter er outsägliga mildhets storlek, till ett exempel för alla som vänder sig till er.' Kungen bifölls deras råd, tog emot honom och överlämnade honom åt biskop Arnulfus för att hållas i fast förvar, och befäste Meissen mot fienderna med en ständig besättning och anförtrodde det åt Fritherichus att för en tid sörja för. Men vid den närmaste skörden gav han på drottningens förbön och på den käre Taginos tillskyndan marken (marcha) åt greve Herimannus, även med samma furstars råd och bifall. ## bok VI, kap. 55 (MGH s. 342) (maskinöversättning) 55. (37.) Under tiden bevakade greve Brun, Guncelinus broder, den nämnda staden i den ordning som tillkom honom; och se, dagen innan Herimannus anlände gick en stor skara polacker (Polenii) i första gryningen över Elbe och kom tyst ända till porten till den stad som hade utlovats åt dem. Men då tillträdet inte stod lätt öppet för den på grund av de krigare som var utposterade där, vände den sorgsen tillbaka, ack, oskadd, och utan att skada någon. Anförare för detta företag var två Wethenici från förstaden (suburbium), som senare uppenbarades. Ty dessa betalade med rätta för en sådan förmätenhet med sitt blod. Men Bolizlavus väntade på dem i Bautzen, bekymrad mellan hopp och fruktan, och när han fick veta att följeslagarna kom tillbaka [osäker tolkning], bar han tungt på att han hade blivit gäckad. Därefter infördes greve Herimannus genom ett kungligt sändebud, och åt sina gäldenärer efterskänkte han allt som de hade brutit mot honom, och bekräftade detta med sin högra hand. ## bok VI, kap. 56 (MGH s. 342–344) (maskinöversättning) 56. Men kungen, sedan fienderna under denna sommar och den följande vintern hade lugnats genom råd och kraft, den skymf och skada från sitt eget liv försäkra att han var skyldig till majestätsbrott. Bland så många klagomål och hans och hans anhängares ursäkter frågade kungen furstarna om gemensamt råd, och de, sedan de länge hade övervägt detta i hemlighet, svarade så: 'Vi vet visserligen att han inte är utan skuld inför er värdighet, och det synes oss gott att han, sedan allt motstånd lagts bort, överlämnar sig åt er fromhet. Men den barmhärtige Guden må genom sin ande värdigas förmana er att ni handlar mot honom inte efter hans förtjänsts beskaffenhet utan efter er mildhets storlek, som har prövats vara stor, till ett exempel för alla som vänder sig till er.' Den välvillige kungen biföll alltså deras råd, tog emot honom och anförtrodde honom åt biskop Arnolfus för att hållas i fast förvar, och befäste Meissen mot fienderna med en ständig besättning och anförtrodde det åt Fredericus att för en tid sörja för. Men vid den närmaste skörden gav han på drottningens förbön och på den käre Thaginos tillskyndan, även med de andra furstarnas råd och bifall, marken (marcha) åt greve Heremannus. 55. Under tiden bevakade greve Brun, Guncelinus broder, samma stad i den ordning som tillkom honom; och se, dagen innan Heremannus kom gick en stor skara polacker i första gryningen över Elbe och kom i hemlighet ända fram till porten till den stad som hade utlovats åt dem. Men då inträdet inte stod lätt öppet för den på grund av de krigare som var utposterade där, vände den sorgsen tillbaka, ack, oskadd, men utan att skada någon. Anförare för dessa slaver var två Wethenici från förstaden, som senare uppenbarades. Dessa betalade med rätta för en sådan förmätenhet med sitt blod. Bolizlaus väntade på dem i Bautzen, bekymrad mellan hopp och fruktan, och när han fick veta att de kom, tog han det tungt att han hade blivit gäckad. Därefter infördes greve Heremannus genom ett kungligt sändebud och efterskänkte åt sina gäldenärer allt som de hade brutit mot honom, och bekräftade det med sin högra hand. 56. Men kungen, sedan fienderna under denna sommar och den följande vintern hade lugnats genom råd och kraft, övervägde i ofta återkommande tankar den skymf och skada som Bolizlavus Bolizlavus hade tillfogat honom, och efter påsk kungjorde han sitt fälttåg (expeditio) med sträng befallning. (38.) Ett möte hölls i Belegori, som betyder vackra berget, på markgreve Geros gods (predium). Då gick hertig Bernhardus och prosten Waltherdus före för att omvända Bolizlavus, och då de där inte fann något som behagade dem, vände de tillbaka. Hit kom också Iarimirus, böhmarnas berömde hertig, i allt trogen kungen. Inte heller kan jag förbigå det som där hände den nämnde greven, vilket var mycket bedrövligt. Vi alla – och jag kan inte undanta någon – var i stället för vänner fiender för honom, och med undantag av trälarna (mancipia) förtärde vi allt, och en del med eld. Kungen var varken hämnare eller försvarare i denna sak. ## bok VI, kap. 57 (MGH s. 344) (maskinöversättning) 57. Därifrån till området (pagus) Luzici, i vars främre del en viss borg Iarina står, uppkallad efter markgreve (marchio) Gero, som var stor och så kallades. Där tillfångatogs då två bröder från provinsen Hevellun och från staden Brandenburg, som hade kommit till Bolizlavus för att vända honom mot kungen och, sedan de hade gått därifrån, öppet föll i den snara som de i hemlighet hade gillrat. Sedan de hade förhörts om mycket och inte velat bekänna något om allt detta, omkom de tillsammans genom hängning på en kulle. Där insjuknade då kungen och hans älskade Tagino. Då överlade furstarna i trängt bröst vad som borde göras med det påbörjade fälttåget (expeditio). Till sist fann de att kungen skulle återvända med några biskopar och den svagare skaran, men biskoparna Arnulfus och Meinwercus skulle med hertig Iarimirus och markgrevarna Gero och Hirimannus och flera andra härja Cilensi och Diedesi. Och så skedde. ## bok VI, kap. 58 (MGH s. 344–346) (maskinöversättning) 58. När de nämnda herrarna i skaror och i brynjor drog förbi den stad som kallas Glogów, där Bolizlavus själv var och kunde se dem, sinnena hos krigarna som såg detta från murarna som tillfogats honom övervägde han i ofta återkommande tankar, och efter påsk kungjorde han sitt fälttåg (expeditio) med sträng befallning. Ett möte hölls i Belegori, som betyder vackra berget, på markgreve (marchio) Geros gods (predium). Då gick hertig Bernhardus och Walthardus, prost (prepositus) i Magdeburg, före för att omvända Bolizlaus, men då de där inte fann något som behagade dem, vände de tillbaka. Hit kom också Iarimirus, böhmarnas berömde hertig, i allt mycket trogen kungen. Inte heller kan jag förbigå den olycka som där drabbade den nämnde markgreven. Vi alla – ty jag kan inte undanta någon – var i stället för vänner hans fiender; med undantag av endast några trälar (mancipia) förtärde vi allt, och en del brände också elden upp. I denna sak framträdde varken kungen eller någon annan som hämnare, försvarare eller ersättare. 57. Härifrån kom de till området (pagus) Luitize, i vars främre del en viss borg Geronstat ligger, uppkallad efter markgreve Gero, som var stor. Där tillfångatogs då de två nämnda bröderna från provinsen Hevellun och staden Brandenburg, som hade begett sig åstad för att egga Bolizlaus mot kungen, men på återvägen öppet föll i den snara som de i hemlighet hade gillrat. Sedan de hade förhörts om mycket och inte velat bekänna något om allt detta, omkom de genom hängning på en kulle. Där insjuknade kungen och hans älskade ärkebiskop Thagino. Därför överlade stormännen i trängt bröst vad som borde ske med det påbörjade fälttåget. Men till sist beslöt de att kungen skulle återvända med några biskopar och den svagare skaran, men biskoparna Arnulfus och Meynwercus skulle med hertig Iarimirus och markgrevarna Gero och Heremannus och flera andra härja Cilensi och Diedesi. Så skedde alltså, som de hade beslutat. 58. När alltså de nämnda herrarna i skaror och i brynjor drog förbi den stad som kallas Glogów, där Bolizlaus själv satt och kunde se dem, retade de sinnena hos krigarna som såg dem från murarna; och dessa talade till sin hertig och frågade varför han tålde detta och begärde tillstånd att anfalla dem. Han svarade dem så: 'Hären, som ni ser är liten till antalet, är stor i kraft och utvald ur de övriga tusendena. Om jag angriper den, vare sig jag segrar eller blir övervunnen, är jag för framtiden nedtryckt. Det är möjligt för kungen att genast samla en annan här. Det är mycket bättre att vi tåligt bär detta på detta sätt och vid annat tillfälle, om det kan ske, skadar dessa högmodiga utan stor skada för oss själva.' Så lugnades krigarnas övermodiga sinne, och på detta tåg tillfredsställdes ingen av hans önskningar om motgångar för oss. Fastän de våra fördröjdes av täta störtskurar, tillfogade de likväl fienderna stor skada vida omkring. Till sist, sedan allt som låg runt omkring hade härjats, vände böhmarna hem till sitt, men de våra glada genom milzenernas (Milzieni) gränser till Elbe; de sände genast sändebud i förväg till kungen och meddelade att de skulle komma med god framgång. Denne, som genom Guds nåd redan väl höll på att tillfriskna, tog vänligt emot detta sändebud och dem som följde efter i Merseburg, och ärkebiskop Tagino, som förut hade skilts från kungen vid Strela, firade de heliga thebeernas högtid i Magdeburg och kom välbehållen hit till kungen. ## bok VI, kap. 59 (MGH s. 346–348) (maskinöversättning) 59. (39.) Sedan många av det lidande fäderneslandets nödvändigheter då hade behandlats, besökte kungen åter de västliga regionerna, och sedan han hade tämjt invånarnas vågsvallande sinnen med vishetens tygel, firade han Herrens födelse med festlig glädje i Pöhlde. Då besökte han åter Merseburg, som han höll mycket kärt, och sedan ömsesidig fred där hade befästs för 5 år, befallde han med några få mäns råd att den borg som kallas Liubusua skulle byggas och befästas; om den förutsade många att det skulle komma det som de, ack, i detta år inser inte är falskt. Till den kom vi i slutet av januari månad, och sedan vi där hade firat den heliga Gudsföderskans rening med tillbörlig vördnad, fullbordade vi det pålagda verket på 14 dagar och vände tillbaka sedan vi hade befäst borgen med en besättning. Nära den, på den norra sidan, står en stad som från den nämnda inget annat än en retade; och strax talade de till sin hertig och frågade varför han tålde sådant och begärde tillstånd att anfalla dem. Han svarade dem så: 'Denna här, som ni ser, är visserligen liten till antalet, men mycket stor i kraft och utvald ur de övriga tusendena. Om vi angriper den, vare sig vi segrar eller blir besegrade, blir vi för framtiden nedtryckta, eftersom det kommer att vara möjligt för kungen att mycket snabbt samla en annan här och anfalla oss. Det är mycket bättre för oss att nu tåligt bära detta och vid annat tillfälle, om det kan ske, utan någon stor skada för oss själva skada dessa högmodiga och hämnas våra oförrätter.' Så lugnades krigarnas övermodiga sinne, och på detta tåg tillfredsställdes ingen av deras önskningar om motgångar för oss. Men fastän de våra besvärades något av täta störtskurar, tillfogade de likväl fienderna mycket stor skada vida omkring. Till sist, sedan allt som låg runt omkring hade härjats, vände böhmarna hem till sitt, men de våra glada genom milzenernas gränser till Elbe; de sände alltså genast kurirer (veredarii) i förväg till kungen och meddelade att de skulle komma med all framgång. Denne, som genom Guds nåd redan väl höll på att tillfriskna, tog vänligt emot detta sändebud och dem som följde efter i Merseburg, men ärkebiskop Thagino, som förut hade skilts från kungen vid Strela, firade de heliga thebeernas högtid i Magdeburg och kom välbehållen hit till kungen. 59. Sedan alltså många av det lidande fäderneslandets nödvändigheter hade behandlats, besökte kungen åter de västliga regionerna, och sedan han hade tämjt invånarnas vågsvallande sinnen med vishetens tygel, firade han Herrens födelse med festlig glädje i Pöhlde. Därefter besökte han Merseburg, som han höll mycket kärt, och sedan ömsesidig fred där hade befästs för fem år, befallde han med några få mäns råd att den borg som kallas Luibozna skulle byggas och befästas; om den förutsade många att det skulle komma det som de, ack, i detta år inser inte är falskt. Till den kom vi alltså i slutet av januari månad, och sedan vi där hade firat den heliga Gudsföderskan Marias rening med värdig vördnad, fullbordade vi det pålagda verket på fjorton dagar och vände tillbaka sedan vi hade befäst borgen med en besättning. Nära denna borg, på den norra sidan, ligger en viss stad som endast en dal skiljer från den; och i denna finns 12 portar. När jag noga betraktade den, behandlade jag, påmind av Lucanus, Julius Caesars verk och romarnas stora byggnad; den skulle ha kunnat rymma mer än 10 000 människor. Men den mindre, som vi då fullbordade, hade stått tom från kung Henrik den förstes tid ända till denna tid; och med vilken beklaglig olycka den snart föll, skall jag förklara sedan jag har räknat upp det som hände under tiden. (40.) Den föregående sommaren, på fjärde dagen före augusti idus (Id.), gick klostret i Wallibizi med 4 kyrkor och alla klockor och med tillhörande byggnader under i en brand för mina synders skull. ## bok VI, kap. 60 (MGH s. 348) (maskinöversättning) 60. Sedan den större kyrkan i staden Bamberg hade fullbordats, när det var kungens födelsedag och hans 35:e år redan började, på andra dagen före maj nonae (Non.), samlades alla stormän där till invigningen av denna hall, och denna Kristi brud [vigdes] genom Johannes, patriark av Aquileia, och mer än 30 andra biskopars händer. Vid detta var jag syndare närvarande och såg den smyckad i allt, som det anstod den högste kungen. Därefter hölls här en stor synod, vid vilken Gevehardus, biskop av Regensburgs kyrka, tillrättavisades av sin ärkebiskop, och Thiedricus, biskop av Metz kyrka, klandrades av kungen, därför att han i sitt brev orättmätigt hade anklagat honom hos påven. Men allt detta och mycket annat avslutades genom klokt råd, och återställandet av församlingen (parrochia) utlovades mig då. ## bok VI, kap. 61 (MGH s. 348–350) (maskinöversättning) 61. (41.) Sedan allt som var nyttigt i östra Franken hade fullgjorts, besökte kungen åter staden Merseburg och firade där pingstens heliga högtid. Och tidigt på morgonen den söndag då den helige Ande uppfyllde apostlarna, började ärkebiskop Tagino bli sjuk och kunde inte sjunga mässan. Då befalldes jag, ovärdig, att träda in i detta ämbete. Följande dag en enda dal skiljer; i denna finns tolv portar. När jag noga betraktade den, behandlade jag, påmind av Lucanus, Julius Caesars verk och romarnas stora byggnad; den skulle ha kunnat rymma mer än tiotusen människor. Men den mindre, som vi då fullbordade, stod tom från kung Henrik den förste ända till denna tid; och med vilken beklaglig olycka den snart föll, skall jag förklara sedan jag har räknat upp det som hände under tiden. Den föregående sommaren, på fjärde dagen före augusti idus, gick klostret i Waldbike med fyra kyrkor och alla klockor och tillhörande byggnader under i en brand för mina synders skull. 60. Sedan den större kyrkan i staden Bamberg hade fullbordats, när Henrik den andres födelsedag förestod och hans tjugofemte år började, på andra dagen före maj nonae, samlades alla stormän där till invigningen av denna hall, och denna Kristi brud vigdes genom Johannes, patriark av Aquileia, och mer än trettio andra biskopars händer. Vid detta var jag syndare närvarande och såg den smyckad i allt, som det anstod den högste kungen. Därefter hölls här en stor synod, vid vilken Gebehardus, biskop av Regensburg, tillrättavisades av sin ärkebiskop, och Thiedericus, biskop av Metz kyrka, klandrades av kungen, därför att han i sitt brev orättmätigt hade anklagat honom hos påven. Allt detta och mycket annat avslutades där genom klokt råd, och återställandet av min församling utlovades mig också där. 61. Sedan alltså allt som var nyttigt i östra Franken hade fullgjorts, besökte kungen staden Merseburg och firade där den heliga pingsten. Tidigt på morgonen den söndag då den helige Ande uppfyllde apostlarna, började biskop Thagino bli sjuk och kunde den dagen inte sjunga mässan. Då befalldes jag, ovärdig, att träda in i detta ämbete. Följande dag återhämtade sig ärkebiskopen en smula, en smula, och gick till kungen och ansträngde sig mycket, och därefter försvagades han så att han aldrig mer kunde göra något av egen kraft. Då kallades min broder abbot Sigifridus och biskop Ericus till honom, och för dem avlade han bikt, och på femte veckodagen, när han redan ville bege sig därifrån, bars han i sin stol till kungens kammare (caminata), och sedan mössan lyfts från hans huvud, talade han till sin sovande herre: 'Gud den allsmäktige må ge dig värdigt tack, min käraste herre, för all din barmhärtighet, med vilken du hittills har besökt och tröstat mig, främlingen.' Och då kom han till kyrkan och hörde mässan och välsignade själv de närvarande. Därifrån bars han till ett skepp och fördes i det till Ivicansten. Där vilade han då på lördagen; och på söndagen kom han med skepp nära sin borg (urbs), som kallas Spiutni. Men på andra veckodagen, när han under själva färden redan nästan hade förlorat krafterna, kallade han prosten (prepositus) Walterdus till sig, anförtrodde sig och de sina åt hans trohet och dog inte på femte dagen före juni idus (Id.), utan gick glad bort till Kristus, som han alltid hade älskat. Bön hölls av bröderna under inblandade tårar, och krigaren Bodo sändes till kungen för att meddela detta. Men ärkebiskopens kropp kom samma dag till Frasa och kläddes där i prästerliga dräkter och fördes till hans säte och mottogs av alla med omätlig sorg. ## bok VI, kap. 62 (MGH s. 350–352) (maskinöversättning) 62. (42.) Men jag, som sent fick veta allt detta i Merseburg, anlände på själva gravläggningsdagen (depositionis die) när solen redan hade gått upp; och sedan jag i den större kyrkan hade utgjutit några få bönens ord, kom jag till refektoriet, där prosten (prepositus) satt med alla medbröderna och krigarna (militibus) och överlade om valet. I deras närvaro stod jag och grät mycket, upprörd av häftig smärta; och sedan jag hälsat alla satte jag mig och frågade vad de då hade beslutat. Härtill sade Waltterdus: ’Jag sände’, sade han, ’mitt eget sändebud till kungen, för att han skulle meddela honom dessa olyckor som hade drabbat oss och utforska hans vilja om vad som skulle göras. Och denne sände till oss biskop (antistitem) Hericus; ärkebiskopen tillfrisknade, och när han gick till kungen tröttade han ut sig själv alltför mycket och blev därefter så hämmad att han aldrig av egen kraft skulle ha kunnat göra något. Sedan min broder Sigefridus, nu abbot i Nya Corvey, och biskop Hericus hade kallats till honom, avlade han sin bikt inför dem och fick förlåtelse av dem; men på torsdagen (quinta feria), när han redan ville avresa, bars han på sin stol till kungens kammare (caminatam), och sedan han lyft mössan från huvudet tilltalade han kungen, som låg i sängen: ’Må den allsmäktige Guden ge dig värdigt tack, min käraste herre, för all den barmhärtighet och nåd med vilka du har tröstat mig, en främmande man, och må han i gengäld för dem ge din godhet i det himmelska Jerusalem den outsägliga lön som han själv har berett åt dem som älskar honom. Ty mig kommer du hädanefter inte att se levande, eftersom jag nu, som jag hoppas, skall beträda all köttets väg. Därför, käraste herre, farväl i Herren!’ Därifrån fördes han till kyrkan, hörde mässan och välsignade de närvarande. Sedan bars han till skeppet, i vilket han fördes till Givicansten. Där vilade han då på lördagen; och på söndagen kom han med fartyg nära sin borg (urbem) som kallas Spuizni. Men på måndagen, då han under själva färden redan nästan hade förlorat krafterna, kallade han till sig prosten Walthardus och anförtrodde sig och de sina åt hans trohet, och på femte dagen före juni månads idus dog han inte, utan gick glad bort till Kristus, som han alltid hade älskat. Bön förrättas av medbröderna under inblandade tårar, och krigaren Bodo sänds till kungen för att meddela honom detta. Men ärkebiskopens kropp kom samma dag till Frasa, och sedan den där hade iklätts prästerliga dräkter förs den till hans säte och mottas av alla under oerhörd sorg. 62. Men jag, som sent fick veta allt detta i Merseburg, anlände på själva gravläggningsdagen när solen redan hade gått upp; och sedan jag i den större kyrkan hade utgjutit några få bönens ord, kom jag in i refektoriet, där prosten satt med alla bröderna och krigarna och överlade om valet. I deras närvaro stod jag och grät mycket, gripen av häftig smärta; och sedan jag hälsat alla satte jag mig bland dem och frågade vad de hade beslutat. Härtill sade prosten Walthardus: ’Vi har sänt vårt sändebud till kungen, för att han skall meddela honom de olyckor som har drabbat oss och utforska hans vilja om vad som skall göras. Men kungen själv Hericus bisk- [oklart] att valet inte skall förrättas av oss, utan endast ett enhälligt samtycke, och att detta här skall meddelas honom. Men nu bestämmer alla närvarandes fromhet mig, fastän ovärdig därtill, om Gud samtycker och om kungen vill.’ Honom svarade jag genast så: ’Jag är en av dem som bör ha del i detta val och denna vigning; och detta råd ger jag er och vill stödja det så mycket jag kan. Må min herre befalla vad han vill; men ni, se till att ni inte förlorar det som ni har mottagit av Gud och av hans företrädare. Men dig, broder, väljer jag först till ärkebiskop åt mig, inte för din kärleks skull, utan för den säkra nytta som jag har lärt känna hos dig; och nu önskar jag att få veta de närvarandes mening var för sig.’ Av dem fick jag detta enda svar: ’Waltterdus väljer vi till vår herre och till ärkebiskop.’ Sedan detta då hade bekräftats reste han sig och kastade sig ned inför dem och bad om förlåtelse, och han åkallade den gudomliga mildheten att den skulle värdigas löna oss alla för detta, och för sin del lovade han allt gott. Då böjde jag mig och bad honom vid Herrens namn och vid den sanna broderskapets kärlek att han, om han nådde denna ära, skulle återställa till min mycket plundrade kyrka det stift (parrochiam) som rättmätigt tillhör honom [osäker tolkning], eller vilja bekräfta det åt sig med eder tillsammans med de andra ting som hade tagits därifrån. Detta lovade han mig fast i allas närvaro. ## bok VI, kap. 63 (MGH s. 352–354) (maskinöversättning) 63. Under tiden sov biskop (presul) Hericus, uttröttad av resan, och biskop Wigo kom och befäste vårt val. Av oss alla sänds då kyrkans väktare (custos) Redingus till kungen, för att han, ihågkommande Herren och sitt gamla löfte, om det någonsin skulle hända så, skulle vilja trösta den helige Mauritius tjänarskap (familiam), berövat och mycket bedrövat, med en så stor fader. (43.) När prim redan hade ringts vaknar biskop Ericus och sjöng mässan för de döda. Men efter evangeliet tillkännagav han för de närvarande varför kungen sände honom hit, och tillsammans med oss förrättade han avlösningen (absolutionem) för den avlidne ärkebiskopen och begärde att den skulle förrättas av alla. Ty det var då den tredje dagen sedan den nämnde prästen hade dött, vilken jämte den sjunde och den trettionde vid varje troendes bortgång bör firas till minne för det mysterium den innehåller, det vill säga för tron på den heliga treenigheten och den sjufaldiga anden. Och därefter bärs den välsignade kroppen under sång och klagan till gravplatsen och lades i den västra delen i koret framför kryptan, som han själv gjorde, och [oklart] sände till oss, att valet inte skall förrättas av oss, utan endast ett enhälligt samtycke, och att detta skall meddelas honom. Men i allt detta bestämmer alla närvarandes fromhet mig, fastän ovärdig därtill, om Gud vill och om kungen samtycker.’ Honom svarade jag genast så: ’Jag är en av dem som bör ha del i detta val och denna vigning; och detta råd ger jag er och skall stödja det så mycket jag förmår. Må kungen befalla vad han vill; men ni, se till att ni inte förlorar det som ni har mottagit av Gud och av kungens företrädare. Dig därför, broder Walthardus, väljer jag först till ärkebiskop åt mig, inte för din kärleks skull, utan för den säkra nytta för alla som jag har lärt känna hos dig; och detta önskar jag nu få veta av de närvarandes mening var för sig, att du är vald av Herren.’ Alla svarade därför med en röst: ’Walthardus väljer vi i dag till vår herre och ärkebiskop.’ Sedan detta så hade bekräftats reste han sig och kastade sig ned och bad om förlåtelse, och han åkallade den gudomliga mildheten att den skulle värdigas löna oss alla för detta, och för sin del lovade han allt gott. Då böjde jag mig och bad honom vid Herrens namn och vid den sanna broderskapets kärlek att han, om han nådde denna ära, antingen skulle återställa åt mig det stift (parrochiam) från min mycket plundrade kyrka som orättmätigt tillhör honom, eller vilja bekräfta det åt sig med eder tillsammans med de andra ting som hade tagits därifrån. Detta lovade han mig alltså fast i allas närvaro. 63. Under tiden sov biskop Hericus, uttröttad av resan; även biskop Wigo kom och befäste vårt val. Av oss alla sänds därför kyrkans väktare Redingus till kungen för att framföra våra böner, att han, ihågkommande Herren och sitt gamla löfte, om det någonsin skulle hända så, skulle vilja trösta den helige Mauritius tjänarskap, berövat och mycket bedrövat, med en så stor fader. När prim ringde vaknar biskop Hericus och sjöng mässan för de döda. Men efter evangeliet tillkännagav han för de närvarande varför kungen hade sänt honom hit, och tillsammans med oss förrättade han avlösningen för den avlidne ärkebiskopen och begärde att den skulle förrättas av alla. Ty det var den tredje dagen efter hans bortgång, vilken jämte den sjunde och den trettionde vid varje troendes bortgång bör firas till minne för det mysterium den innehåller, det vill säga för tron på den heliga treenigheten och den helige Andes sjufaldiga nåd. Därefter bär de den välsignade kroppen under sång och klagan till gravplatsen, och den lades i den västra delen i koret framför kryptan, som han hade invigt och i vilken han, så länge han levde, hade bett att bli begravd framför altaret; där utgöt han ofta tårfyllda böner. Men Waltherdus utsåg åt sin älskade herre denna plats, där han nu vilar, eftersom den inte var invigd, som hälsosam för själen och synlig för alla som går in. ## bok VI, kap. 64 (MGH s. 354) (maskinöversättning) 64. Men eftersom alla saliga lever med Kristus genom sina dygder och i denna värld genom skrifter, är det inte gott att dölja en så stor faders berömliga leverne med tystnad, utan att genom sanningens ljus göra det känt för alla till nytta. Han var rättfärdig och gudfruktig och av underbar kärlek, frikostig och trofast, kysk och mild, klok och fast, kanik (canonicus) till dräkten, men munk i hela sitt leverne. Lasterna hos alla klandrade han strängt för förbättringens skull, medan han berömde allt gott. Det fanns bland de nutida ingen herde som var mer förtrogen med sina medbröder. Dem älskade han och berömde inför folket. Under det första året efter sin vigning började han bygga ett tempel åt Herren. Åt prästerna och diakonerna ökade han klädbidraget (vestitum) med 8 siklar (siclis) av sina egna medel, men åt subdiakonerna och gossarna med 4. Om inte sjukdom hindrade honom sjöng han varje dag mässan och psaltaren; och eftersom han inte kunde fasta för sin matthets skull, löste han ut detta med en mängd allmosor. I nattvakor mödar han sig över måttan, och eftersom han för sina tänders svaghet kunde äta litet, mättas han lätt av dryck, om än måttlig. ## bok VI, kap. 65 (MGH s. 354–356) (maskinöversättning) 65. Han älskade dem som var ädla till börd och seder, men de oädla föraktade han inte, även om han inte hade dem i sin förtrolighet. Kristi dyrkare höll han kära, men hans föraktare förföljer han med rättfärdigt hat. Allt som av Gud hade anförtrotts honom vårdade han och strävade efter att vinna. Innan han förrättade det gudomliga mysteriet var han sträng, och efteråt log han glatt mot alla; och mycket ofta sjöng han kyrie eleison med de sina. Jag kan för min del inte räkna upp hur stor fromhetens gåva han hade bemödat sig om att skänka mig, ovärdig; detta endast vet jag, att jag aldrig har besvarat honom för detta med värdig gengäld: den lydnad som jag vid prövningen (examinacione) lovade honom och hans efterträdare har jag ingalunda fullgjort. Borgarna (urbes) Harnaburg och Frasa och Pretim med en gård (curte), som hade tillhört greve (comitis) Eseco, förvärvade han åt sin kyrka. En ganska utmärkt och riklig biskoplig utrustning (apparatum episcopalem) samlade han. 8 år och 4 månader och 8 [oklart] han själv gjorde och invigde och i vilken han, så länge han levde, lät sig begravas framför altaret [osäker tolkning]; där utgöt han ofta tårfyllda böner. Men Walthardus utsåg åt sin älskade herre denna plats, där han nu vilar, eftersom den inte var invigd, som hälsosam för själen och synlig för alla som går in. 64. Eftersom alltså alla saliga lever med Kristus genom sina dygder och i denna värld genom skrifter, synes det vara mödan värt att inte dölja en så stor faders berömliga leverne med tystnad, utan att genom sanningens ljus göra det känt för alla till nytta. Han var rättfärdig och gudfruktig och av underbar kärlek, frikostig, trofast, kysk, mild, klok och fast, visserligen kanik (canonicus) till dräkten, men en sann munk i hela sitt leverne. Allas laster klandrade han strängt för förbättringens skull, medan han berömde allt gott. Det fanns bland de nutida ingen herde som var mer förtrogen med sina bröder. Dem älskade han framför allt, han nämnde dem överallt i goda ordalag och berömde dem alltid inför kungen och furstarna och alla folk, inomhus och utomhus. Under det första året efter sin vigning började han bygga ett tempel åt Herren. Åt prästerna och diakonerna ökade han sitt klädbidrag (vestitum) med åtta siklar (siclis), åt subdiakonerna och gossarna med fyra. Varje dag sjöng han, om inte sjukdom hindrade honom, mässan eller psaltaren; och eftersom han inte kunde fasta för sin matthets skull, löste han ut detta med en mängd allmosor. I nattvakor mödade han sig över måttan; men eftersom han för sina tänders svaghet kunde äta litet, mättades han lätt av dryck, om än måttlig. 65. Han älskade dem som var ädla till börd och seder, men de oädla föraktade han inte, även om han inte hade dem i förtrolighet. Kristi dyrkare höll han kära, hans föraktare förföljde han med rättfärdigt hat. Allt som av Gud hade anförtrotts honom vårdade han flitigt och strävade efter att vinna. Innan han förrättade gudstjänsten (divinum officium) uppträdde han strängt; när den var förrättad visade han sig glad mot alla; och ofta sjöng han kyrie eleison med de sina. Jag kan förvisso inte räkna upp hur mycket fromhet och barmhärtighet han skänkte min ringhet; detta enda vet jag, att jag aldrig har besvarat hans frikostighet för detta med värdig gengäld. Borgarna Harneburg och Frasan och Protine med en viss gård, som hade tillhört greve Esico, förvärvade han åt sin kyrka. En ganska utmärkt och riklig biskoplig utrustning samlade han. Åtta dagar satt kyrkans pelare, fallen, som jag har sagt förut, i det närvarande; men förflyttad till Herrens osynliga tempel förblir han för evigt. Samma dag dog Vungerus, herde för klostret (cenobii) i Poznań, hans medpräst och suffragan (suffraganeus), i det trettionde året efter sin vigning. Nu må det sagda vara nog, och jag skall tala vidare om det som mitt tal nu gäller. ## bok VI, kap. 66 (MGH s. 356) (maskinöversättning) 66. (44.) Redingus kom till kungen, framför ödmjukt sitt ärende och utverkar, fastän med möda, ändå det önskade, och genom en mellanhand kallar han Walterdus, som var nitisk vid sin älskade herres begravning (exequiis) och redan hade skänkt 20 talenter (talenta) silver som allmosa till min släkting (nepoti) Thiedricus, utom kosten. Och jag, som hade befallts att komma, reste med honom, och på lördagen kom vi sent till Grona. Snart kom vi inför kungen och mottogs barmhärtigt, och sedan kungen hade talat lite lät han oss gå till härbärget. Vi slog nämligen då läger utanför borgen (urbem) och nära lunden, där den helige Alexanders kyrka nu står. Följande dag var söndag och Kristi martyr Vitus fest; och jag sjöng mycket tidigt mässan för mina medbröder, och efter denna kallades vi in i borgen och gick ända till kungens kammare (caminatam). Och där släpps Walterdus ensam in, och där samtalade de ensamma ända till ters; och när Walterdus då kom ut bär han en ring i sin hand och visade oss den: ’Se här’, sade han, ’har ni en pant på den nåd som skall följa!’ ## bok VI, kap. 67 (MGH s. 356–358) (maskinöversättning) 67. Och då kom vi alla inför honom och valde, efter kungens prövning och sedan han själv först hade berömt honom, den nämnde fadern, och alla de bästa instämde; och strax mottog han herdestaven (baculum pastoralem) av kungen. Sedan han hade avlagt eden åt den kungliga makten fördes han in i kyrkan, som hans företrädare hade välsignat sedan den hade byggts där av kungen, och lovsång till Herren sjungs av de närvarande. Därefter vädjade jag till den kungliga mildheten att han skulle värdigas tala något med honom om min kyrkas behov; och såsom jag begärde anförtrodde han mig åt hans fasta trohet. Även min släkting (nepotem) Thiedricus gav kungen, såsom han själv önskade, åt honom genom handräckning (per manus). Och då han ville anfalla sin svärson ånyo med en här, med sina närvarande furstar, år och fyra månader och åtta dagar satt kyrkans pelare, fallen, som jag har sagt, i det närvarande; men förflyttad till Herrens osynliga tempel förblir han för evigt. Samma dag dog Wungerus, herde för klostret (cenobii) i Poznań, hans medbiskop och suffragan (suffraganeus), i det trettionde året efter sin vigning. Detta sagda må alltså vara nog; jag skall ta itu med det som jag först började tala om. 66. Redingus kom till kungen, framför ödmjukt sitt ärende och utverkar, fastän med möda, ändå det önskade, och genom ett sändebud kallar han Walthardus, som var nitisk vid sin älskade herres begravning och redan hade skänkt tjugo talenter silver som allmosa till min släkting Thidericus, utom kosten. Även jag blev kallad och reste med honom; på lördagen kom vi alltså sent till Grona, och när vi kom inför kungen mottogs vi vänligt, och sedan kungen hade talat lite lät han oss gå till härbärget. Vi tog nämligen in utanför borgen nära lunden, där nu den helige martyren Alexanders kyrka står. Följande dag var söndag och högtiden för den dyrbare martyren Vitus, gossen, Sachsens skyddshelgon, som vilar i Nya Corvey. Även jag sjöng mycket tidigt mässan om honom med mina bröder. Efter denna mässa kallades vi in i borgen och kom dit och gick ända till kungens kammare. Där släpps Walthardus ensam in, och där samtalade de ensamma ända till ters, när se, Walthardus kom ut och bar en ring i handen och visade oss den och sade: ’Se här en pant, ett tecken på den framtida värdighet som nådigt har utlovats mig!’ 67. Därför släpps vi alla in inför kungen, och enligt hans omdöme, sedan han själv först hade berömt honom, väljer vi densamme till vår herre, och alla de mest rättskaffens instämde. Genast överlämnade kungen herdestaven (pastoralem virgam) åt honom, och efter de eder som hade avlagts åt den kungliga värdigheten förs han till kyrkan, som hans företrädare hade invigt sedan den hade byggts av kungen, och lov till Kristus sjungs av de närvarande. Även jag gick fram och vädjade till den kungliga värdigheten att han skulle värdigas tala något med honom om min kyrkas behov; och såsom jag bad anförtrodde han mig åt hans fasta trohet. Även min släkting Thiedericus gav kungen, såsom han själv önskade, åt honom genom handräckning. Och då kungen ville anfalla sin svärson ånyo med en här, överlade han med sina närvarande furstar om hur Bolizlavus på något sätt skulle angripas av dessa. Allt detta och sina gårdar (curtes) belägna i Sachsen anförtrodde han åt den nyinsatte ärkebiskopen. Samma dag drog vi alla bort, var och en till sitt. ## bok VI, kap. 68 (MGH s. 358) (maskinöversättning) 68. Men på den närmaste lördagen satte biskop Arnolfus på kungens befallning ärkebiskop Walterdus på tronen (inthronizavit), och båda mottogs där med ära och stor glädje. Dagen därpå smordes Walterdus av Eido, den vördnadsvärde biskopen av Meissens kyrka, den tredje [osäker tolkning], med hjälp av hans medbröder Wigo, Hilliwardus och Hericus och av mig, som är mycket ringare än dessa. Men biskop Arnulfus hjälpte oss. På måndagen gick vi alla bort med god kärlek och stor gåva. Det hade nämligen varit den helige Johannes döparens vigilia, och då insattes Redingus av ärkebiskopen till prost (prepositum) genom medbrödernas gemensamma val. På den heliga dagen leds han med sedvanlig ära till Berget (ad Montem) och mottas av mig och min broder Sigifridus. Där sjöng han då mässan och undervisade först folket, och sedan han av abboten mycket hade ombetts att hålla en kärleksmåltid (caritatem) där, underlät han det på grund av den skara som följde honom. På apostlarnas födelsedag var han i sitt säte och förmanade då hälsosamt dem som hade anförtrotts honom. ## bok VI, kap. 69 (MGH s. 358–360) (maskinöversättning) 69. (45.) Under tiden kom han, ombedd av Bolizlavus sändebud, till Sciciani för att sluta fred och mottogs där storslaget och stannade där endast två nätter; och utan att uträtta något där återvänder han med stora gåvor. Snart var den fastställda dagen för det utlysta fälttåget (expeditionis) inne, det vill säga den 9:e dagen före augusti månads kalender; vi samlades vid den plats som kallas Zribenz och drog så uppåt ända till nära Belegori. Då syntes det furstarna inte vara gott att vår färd fullföljdes, utan att marken (marcham) befästes med de bästa garnisonerna. Och den följande natten blev ärkebiskopen mycket sjuk i huvudet; och när jag kom till honom på morgonen väntade jag länge på honom medan han dröjde i tältet. När han äntligen kom ut klagar han för mig att han hade varit mycket sjuk. Men han lovade att han skulle komma till drottningen, som då vistades i Merseburg, och tala med mig där. Då gick jag bort, och fastän han först vägrade sjöng han ändå, eftersom det då var Kristi förste martyrs upphittande (inventio) och söndag, mässan, ack, sin sista. Bolizlaus skulle angripas av dessa, överlade han. Allt detta och sina gårdar (curias) belägna i Sachsen anförtrodde han åt den nyinsatte ärkebiskopen. Samma dag drog vi alla bort, var och en till sitt. 68. På den närmaste lördagen satte biskop Arnulfus på kungens befallning ärkebiskop Walthardus på tronen (intronizavit), och båda mottogs med ära och med stor glädje. Men dagen därpå smordes han av Eido, den vördnadsvärde tredje biskopen av Meissens kyrka, med hjälp av medbiskoparna Wigo, Hildiwardus, Horicus och mig, som är mycket ringare än dessa. Även biskop Arnolfus hjälpte oss. På måndagen gick vi alla bort med stor kärlek. Det hade nämligen varit den helige Johannes döparens vigilia; och Redingus insätts av ärkebiskopen till prost (prepositus) genom brödernas gemensamma val. På den heliga dagen leds han med sedvanlig ära till Berget (ad Montem) och mottas av mig och min broder Sigefridus, munk hos den helige Vitus. Där sjöng han då mässan och undervisade folket med lärans ord; men när han av abboten ombads att ta emot en kärleksmåltid (caritatem) där, underlät han det på grund av den skara som följde honom. På apostlarnas födelsedag var han i sitt säte och förmanade hälsosamt dem som hade anförtrotts honom. 69. Under tiden kom ärkebiskopen, ombedd av Bolizlavus sändebud, till Ziciane för att sluta fred och mottogs där storslaget och stannade endast två nätter; men utan att uträtta något där återvänder han, hedrad med stora gåvor. Snart var den fastställda dagen för det utlysta fälttåget inne, det vill säga den nionde dagen före augusti månads kalender; vi samlades vid den plats som kallas Zribenz och drog så uppåt ända till nära Belgori. Då syntes det furstarna inte vara gott att vår färd fullföljdes, utan att befästa marken med de bästa garnisonerna. Den följande natten blev ärkebiskopen mycket sjuk i huvudet; och när jag kom till honom på morgonen väntade jag länge på honom medan han dröjde i tältet. När han äntligen kom ut klagar han för mig att han hade varit mycket sjuk. Men han lovade att han skulle komma till drottningen, som då vistades i Merseburg, och tala med mig där. Då gick jag bort, och fastän han först vägrade sjöng han ändå, eftersom det var Kristi förste martyrs upphittande och söndag, mässan, ack, sin sista. 70. På torsdagen (V. feria) kom jag till Merseburg, och medan jag med mina medbröder förberedde mig för hans ankomst, hörde jag av budbärare att han, inte vid god hälsa, kom i vagn till Ivicansten. Följande dag red jag dit och fann där Bernwardus, biskop av Hildesheims kyrka, som hade kallats dit för välsignelsens skull och för läkekonstens skull, som han väl kände, och greve (comitem) Frithericus, vars broder var greve Dedi. Och när jag gick in satt ärkebiskopen på sin stol och tog emot mig så kärleksfullt; och han ser på sina fötter, som då hade befriats från den vanliga svullnaden, och sörjer, eftersom hans buk mådde lättare medan dessa var svullna. Han hade då förtrott mig att om han klarade sig frisk ur denna fara, skulle ingen av vännerna ha kunnat vara mig trognare. Jag var då där ända till aftonen och återvände då motvilligt, eftersom det följande dag var vigilian för Kristi kämpe Laurentius, vars högtid inföll på söndagen. När jag på denna dag predikade lite för det folk som kom, bad jag ödmjukt att de gemensamt skulle förrätta bön för den sjuke ärkebiskopen. ## bok VI, kap. 71 (MGH s. 360–362) (maskinöversättning) 71. På tisdagen (III. feria) före prim kom jag dit där han var; och då var biskop Eid här, som mödade sig mycket för honom i oavbruten bön. Och när jag hade gått in i kammaren (caminatam) där den fromme låg, hörde jag honom varken tala eller såg honom riktigt känna igen någon. Medan han ännu levde kom också medbiskoparna Arnulfus och Hilliwardus med Meinwercus och Ericus, som alla tillsammans välsignade honom och gav honom förlåtelse. Men jag syndare smorde honom med helgad olja på de ställen som värkte mest. Även hertig (dux) Iarmirus var närvarande, som hans broder och vasall (satelles) Othelricus, som hade glömt all plikt, på den heliga lördagen före den senaste Herrens uppståndelse fördrev från böhmarnas rike och tvingade att fly till Bolizlavus, som han, även om denne var hans vän genom släktskap, ändå hittills hade behandlat som en fiende i förföljelse. Eftersom denne visste att ärkebiskopen var mycket trofast mot alla som var i nöd, sökte han, i hopp om hans tillfrisknande, hans förbön för att utverka kungens nåd; och när han såg att han redan hade förlorat krafterna, begär han under utgjutna tårar att få anförtros åt hans högra hand och genom den åt oss. Men ärkebiskopen, när slutet redan var nära, såg jag vet inte vad till vänster, befäste sig kraftfullt med den högra handen med det heliga korsets tecken och, bortvänd med kroppen, drog han ihop ansiktet som om han skulle gråta och slätade strax ut det glad. 70. På torsdagen kom jag till Merseburg, och medan jag med mina bröder förberedde mig för hans ankomst, hörde jag av budbärare att han, illa däran, fördes i vagn till Givikensten. Följande dag red jag dit och fann Bernwardus, biskop av Hildesheim, som hade tillkallats för välsignelsens skull och för läkekonstens skull, i vilken han var kunnig, och Frithericus, greve Dedis broder. Och när jag hade gått in satt ärkebiskopen på sin stol och tog kärleksfullt emot mig; och när han såg sina fötter befriade från den vanliga svullnaden sörjde han, eftersom hans buk mådde lättare medan dessa var svullna. Även för mig, som stod bredvid, förtrodde han att om han klarade sig frisk ur denna fara, skulle ingen av vännerna ha kunnat vara mig trognare än han. Jag stannade då där ända till aftonen och återvände då motvilligt, eftersom det följande dag var vigilian för Kristi kämpe Laurentius, vars högtid inföll på söndagen. När jag på denna dag predikade lite för det folk som kom, bad jag ödmjukt att alla skulle förrätta bön för den sjuke ärkebiskopen. 71. På tisdagen före prim återvände jag till honom och fann där biskop Eidus, som mödade sig mycket för honom i bön. Och när jag hade gått in i kammaren där han låg, hörde jag honom varken tala eller såg honom riktigt känna igen någon. Medan han ännu levde besökte medbiskoparna Arnulfus och Hildiwardus med Meinwercus och Horicus honom. Dessa välsignade honom tillsammans, gav honom förlåtelse och anbefallde honom åt Kristus. Men jag syndare smorde honom med helgad olja på de ställen som värkte mest. Även hertig Iarimirus var närvarande, som hans broder och vasall Othelricus, som hade glömt all plikt, på den heliga lördagen före den senaste Herrens uppståndelse fördrev från böhmarnas rike och tvang att fly till Bolizlaus, som han, även om denne var hans vän genom släktskap, ändå hittills hade behandlat som en fiende i förföljelse. Eftersom denne visste att ärkebiskopen var mycket barmhärtig mot alla som var i nöd, sökte han, i hopp om hans tillfrisknande, hans förbön för att utverka kungens nåd; och när han såg att han redan hade förlorat krafterna, begär han under utgjutna tårar att få anförtros åt hans högra hand och genom den åt oss. Men ärkebiskopen, när slutet redan var nära för honom, såg jag vet inte vad till vänster, befäste sig kraftfullt med den högra handen med korsets tecken och, bortvänd med kroppen och ansiktet, drog han ihop ansiktet som om han skulle gråta och slätade genast ut det glad. 72. När jag såg detta gick jag ut av sorg, och under tiden såg de närvarande att han redan var halvdöd och lyfte genast upp honom ur sängen och lade honom på en matta. Sedan ljusen då hade tänts kallades jag in och såg honom, redan iklädd stolan, kämpa i dödskampen. På hans bröst var det heliga korset lagt, i händerna hade han aska och under sig en tagelskjorta (cilicium), som biskop Eid visade. Och när solen redan sjönk från dagens mitt, sedan rökelse hade förts fram till honom, på andra dagen före augusti månads idus, gick hans själ över till sin skapare, varifrån den var, och lämnade efter sig det som den inte var. Medan då alla närvarande bad under tårar, hjälpte jag olycklige inte dem såsom jag var skyldig. Och vad som då mötte mig i sinnet kan jag inte yppa för någon; men be endast detta med mig, ni Kristi trogna, att Herren, för vilken ingen hemlighet är dold, inte tillräknar varken honom eller mig detta. ## bok VI, kap. 73 (MGH s. 362) (maskinöversättning) 73. Sedan inälvorna därefter hade tagits ut och begravts inne i kyrkan och kammaren, görs kroppen i ordning och bärs fram till det heliga altaret. Sedan minnet för de döda hade firats där, åt vi kvällsmat där och följer kroppen samma dag ända till Coniri. På vägen mötte oss det klagande tjänarskapet (familia). Följande dag, när vi hade kommit till den by (villam) som ligger nära den helige Johannes berg, var hela prästerskapet närvarande under gråt, och en stor mängd judar och föräldralösa, vilkas fader han var, kom samman och gav uttryck åt smärtan under klagan; och när vi gick in i den större kyrkan med liket, tog vännerna med alla arvingar (hereditariis) [osäker tolkning] jämmerligt emot oss med händerna lyfta i sorg. Vem skulle då inte klaga, när han såg sådant? Men all denna klagan motsvarade inte den nya förlusten. ## bok VI, kap. 74 (MGH s. 362–364) (maskinöversättning) 74. (46.) Då kom vi alla medbröder till kapitlet och valde, med undantag av Benno, min släkting (nepotem), inte i hopp om att detta skulle fullföljas med tanke på hans ungdom, utan för att bevara valet, och gjorde detta mest av kärlek till ärkebiskop Tagino. Men när det blev kväll kom biskop Arnulfus och stödde detta med vilka goda medel han förmådde. Dagen därpå, sedan valet hade förnyats, begravs ärkebiskopens kropp till höger om hans företrädare i den södra sidoarmen (manica) och på vigilian för den heliga Marias uppta- 72. När jag betraktade detta gick jag ut av sorg; under tiden såg de närvarande att han var halvdöd och lyfte upp honom ur sängen och lade honom på en matta. Men sedan ljusen hade tänts kallades jag in och såg honom, iklädd stolan, kämpa i dödskampen. På hans bröst var det heliga korset lagt, och i händerna hade han aska och under sig en tagelskjorta (cilicium), som biskop Eidus visade. Och när solen sjönk från dagens mitt, sedan rökelse hade förts fram till honom, dagen före augusti månads idus, gick hans själ över till sin skapare, varifrån den var, och lämnade efter sig det som den inte var. Medan alltså alla närvarande bad och sjöng psalmer under gråt, hjälpte jag olycklige inte dem såsom jag var skyldig. Men vad som då mötte mig i sinnet kan jag inte yppa för någon av de trogna; men må de endast be detta med mig, att Herren, för vilken ingen hemlighet är dold, inte tillräknar varken honom eller mig detta. 73. Sedan inälvorna därefter hade tagits ut inne i kammaren och begravts i kyrkan, görs kroppen i ordning och bärs fram till det heliga altaret. Sedan minnet för de döda då hade firats där, åt vi kvällsmat där och följer kroppen samma dag ända till Conire. Och på vägen möter oss det klagande tjänarskapet (familia). Följande dag, när vi hade kommit till den by (villam) som ligger närmast den helige Johannes berg, var hela prästerskapet närvarande under gråt, och judarnas synagoga och en stor mängd föräldralösa, vilkas fader han var, kom samman och gav uttryck åt hjärtats smärta under klagan; och när vi gick in i den större kyrkan med liket, tog vännerna med alla arvingarna jämmerligt emot oss med händerna lyfta i sorg. Vem skulle då inte gråta, när han såg så stor sorg? Men all denna klagan motsvarade inte den nya förlusten. 74. Vi bröder kom alltså alla samman till kapitlet och valde, med undantag av en viss Benno, min släkting, inte i hopp om att detta skulle kunna fullföljas med tanke på hans ungdom, utan för att bevara valet och av kärlek till ärkebiskop Thagino gjorde vi detta mest. Men när det redan hade blivit kväll kom biskop Arnulfus och stödde oss med vilka goda medel han förmådde. Dagen därpå, sedan valet hade förnyats, begravs ärkebiskopens kropp till höger om hans företrädare i den södra absiden (absida) på vigilian för den heliga Marias upptagning. Så snart drottningen först fick veta allt detta, -tagning. Så snart drottningen först fick veta detta, meddelade hon det genom sin munskänk (pincernam) Geco till kungen, som redan låg med hären vid staden Metz. Denne förundrade sig häftigt över detta och frågade hur det stod till med oss, och han sände snabbt tillbaka densamme, för att riket skulle skötas av henne [osäker tolkning]. ## bok VI, kap. 75 (MGH s. 364) (maskinöversättning) 75. Hör nu, läsare, ärkebiskopens gravskrift (epitafium), som inte skall inristas i någon sten utan i ett minnesgott hjärta! Walterdus, fastän det tolkas som ’hård i makt’, var sträng i det öppna, ytterst mild i det dolda. I ständig fruktan och rättfärdig kärlek erkände han Gud och nästan. Köttets bräcklighet sonade han med bitterheten i täta tårar och med outsäglig frikostighet i allmosor. Mäktig här i båda dessa dygder var han välbehaglig för kungen och mycket hedrad av alla stormän (primatibus); hans herre (senior) överträffade honom endast i välsignelse och namn; han var sannfärdig och medlidsam och en stark försvarare av sin kyrka. Utan allt skryt skänkte han grannarna mycket; han ensam blev känd för alla för att ha varit sig själv nog. Jag hörde honom svära mycket att han inte eftersträvade denna ära av ärelystnad, utan för nyttan av den betryckta och nästan sviktande kyrkan. Han sade att han var oförtjänt härtill och att det fanns två medbröder där, som han gärna skulle välja, om han hoppades att detta på något sätt kunde ske. Rättfärdig och fast i sitt föresats var denne man. Han eftersträvade inte att berömmas av andra och förtalade inte själv andra. Han härledde sin släktlinje från den mest ädla börd och vanärade ingalunda den frihetsbörd han mottagit, utan prydde den med ännu större flit. Hans fader var den äldre Erp, av lovvärt liv, kär för alla sina samtida, men hans moder hette Amulred, som lyste bland andra matroner genom from kyskhet och husmoderlig gärning. Men hon skänkte flitigt allt gott hon kunde för hans minne. ## bok VI, kap. 76 (MGH s. 364–366) (maskinöversättning) 76. Men åt den nämnde Walterdus hade det tidigare sagts i sömnen att han skulle få ärkebiskopsdömet i Magdeburg och inneha det en kort tid. Och i detta år, då detta skulle fullbordas, visade sig en vördnadsvärd matrons redan avlidna moder för henne i en syn. När hon hälsades av henne och tillfrågades hur hon då mådde, svarade hon: ’Väl’; och tillade: ’Vet du’, sade hon, ’att vår ärkebiskop Tagino skall gå bort ur denna värld och Walterdus skall efterträda honom, inte för att han här skall regera en liten tid, utan för att han vid den yttersta domen skall sitta bland domarna? Av honom är en tavla av silver i himlen nästan fullbordad; och när denna snabbare genom sin munskänk Gezo meddelade kungen, som låg med hären vid staden Metz. Denne förundrade sig häftigt över detta och frågade hur det stod till med oss, och när han hörde det genom denne befallde han henne snabbt att själv sköta riket tills han kom. 75. Hör, läsare, ärkebiskopens gravskrift, som inte skall inpräglas i någon sten utan i ett minnesgott hjärta! Walthardus, fastän det tolkas som ’hård makt’, upplevdes som sträng [osäker tolkning] i det öppna, ytterst mild i det dolda. Han var en gudfruktig man, med goda seder; han var mäktig i dubbel kärlek, blomstrade i högsta fromhet. Ofta bad han i nattvakor under tårar; frikostig med allmosor bar han hjälp till de eländiga. Hedrad med dessa dygder behagade han kungen och stormännen; av den ene älskades han, av de andra vördades han. Hans företrädare överträffade honom endast i välsignelse och namn. Han var i allt sin kyrkas starkaste försvarare. Utan allt skryt skänkte han sina grannar mycket. I min närvaro svor han och försäkrade som sant att han inte hade eftersträvat denna ära av ärelystnad, utan för nyttan av den betryckta och redan nästan sviktande kyrkan. ’Jag vet’, sade han, ’att jag är oförtjänt att mottaga detta ämbete. Här finns två bröder, som jag gärna skulle ha valt, om jag hade vetat att det på något sätt kunde ske så.’ Rättfärdig och fast i sitt föresats var denne man. Han eftersträvade inte att berömmas av andra och förtalade inte själv andra. Han härledde sin släktlinje från den mest ädla börd, som han upphöjde genom goda seder. Hans fader kallades Erp, som pryddes av ett lovvärt liv, kär för alla sina samtida. Hans moder, Amulradis till namnet, blomstrande i kyskhet och god gärning, gick före andra matroner i gott rykte. 76. Åt den nämnde ärkebiskopen hade det tidigare sagts i sömnen att han skulle få ärkebiskopsdömet i Magdeburg och inneha det en kort tid. Och i detta år, då detta skulle fullbordas, visade sig en vördnadsvärd matrons redan avlidna moder för henne i en syn. När hon hälsades av henne och tillfrågades hur hon mådde, svarade hon: ’Väl’; och tillade: ’Vet du inte att vår ärkebiskop Thagino skall gå bort ur denna värld och Walthardus skall efterträda honom? Men han skall inte regera här en liten tid, utan han skall vid den yttersta domen sitta bland domarna. Av honom är nämligen en tavla av silver i himlen nästan fullbordad, och när den snabbare har fullbordats [oklart], tas han bort från människornas åsyn för att mottaga lönen.’ Men han själv, såsom hans syster, som var lekkvinna, förtrodde mig – han hade nämligen en annan som var nunna (sanctimonialem) –, förutsåg just detta och kallade henne till sig och sade: ’Minns du nu hur du en gång lovade mig att om du någonsin efterträdde mig i mitt arv, skulle du ge det gods (predium) som jag har i Osulfstidi åt den helige Mauritius för min själs bot?’ När hon bekände allt detta och bekräftade det med fingret, såsom han själv bad, svarade han gråtande: ’Mig är det inte förunnat att leva; men gör du som du har sagt, och vet för visso att jag av det återstående inte skall avhända er, mina systrar, något.’ Han visste att allt detta skulle fullbordas, men han hoppades på en längre tid. ## bok VI, kap. 77 (MGH s. 366) (maskinöversättning) 77. I 28 år var han prost (prepositus) och innehade detta namn och ämbete med större ära än alla andra samtida. En väldig sarkofag av silver lät han göra för att innesluta helgonens reliker. Den runda kyrkan, som hade förfallit efter denna stads stora brand, uppförde han från grunden; och där föresatte han sig att bilda en kongregation av kaniker (canonicorum) och ville ge dem det ovannämnda godset av sin egendom. Han var inte mångordig, utan dolde i samvetets hemlighet det som vid lämpliga tider skulle uppenbaras. Detta enda beklagas framför allt, att han inte vigde kyrkor och prästerskap; men över palliet (pallio) sörjde han inte alls. En outsäglig mängd böcker och prästerlig utrustning samlade han tillsammans med mycket som hörde till det världsliga. Allt detta skingrade mångas onyttiga händer vid hans plötsliga slut. Han satt nämligen endast 7 veckor och 2 dagar. ## bok VI, kap. 78 (MGH s. 366–368) (maskinöversättning) 78. (47.) Allt detta har jag sagt för att ingen, varken öppet eller i det dolda, skall förundra sig över hans snabba död eller anse att detta hände genom hans särskilda skuld; ty många före honom satt mer än 30 år, som varken här eller i det kommande var av större förtjänst. Ve dem som lever länge under denna pilgrimsfärd och förlorar denna tid genom att handla illa; och väl är det för dem som tillbringar de dagar som har beviljats dem med varsam omsorg i Kristi tjänst. Alla som handlar illa ökar sina straff; däremot sonar de vilkas närvarande liv förkortas, om de är skyldiga, snabbt sina förseelser. Men alla goda gläds, även om de inte lever lika länge kroppsligen, ändå åt en och samma salighetens evighet. Inte [oklart] skall tas bort för att mottaga värdig lön.’ Men han själv, såsom hans syster, som var lekkvinna, berättade för mig – han hade nämligen en annan som var nunna (sanctimonialem) –, förutsåg just detta och kallade henne till sig och sade: ’Minns du, syster, vad du en gång lovade mig, att om du någonsin efterträdde mig i mitt arv, skulle du ge det gods (predium) som jag har i Osulfestide åt den helige Mauritius för min själs bot?’ När hon bekände allt detta och bekräftade det med fingret, såsom han själv bad, svarade han gråtande: ’Mig är det inte längre förunnat att leva; men gör du som du har sagt, och vet för visso att jag inte skall avhända er, mina systrar, något av det återstående.’ Han visste alltså att detta skulle fullbordas, men han hoppades på en längre tid. 77. I tjugoåtta år var han prost (prepositus), vilket ämbete han innehade med större ära än alla sina samtida. En väldig sarkofag av silver lät han göra för att innesluta helgonens reliker. Den runda kyrkan, som hade förfallit efter stadens brand, uppförde han från grunden; och där föresatte han sig att bilda en kongregation av kaniker och ville ge dem gods av sina egna. Han var inte mångordig, utan dolde i samvetets hemlighet det som vid lämpliga tider skulle uppenbaras. Detta enda beklagade man framför allt, att han inte vigde kyrkor och prästerskap; men över palliet (pallio) sörjde han inte alls. En mycket stor mängd böcker och prästerlig utrustning samlade han tillsammans med mycket som hörde till det världsliga. Allt detta skingrade många onyttigas händer vid hans plötsliga slut. Han satt nämligen endast sju veckor och två dagar. 78. Detta har jag sagt för att ingen, varken öppet eller i det dolda, skall förundra sig över hans snabba död eller anse att detta hände genom hans särskilda förseelse; ty många före honom satt trettio år eller mer, som varken här eller i det kommande var av så stor förtjänst. Ve dem som lever länge under denna pilgrimsfärd och förlorar sin tid genom att handla illa. Men däremot är det väl för dem som tillbringar de dagar som har beviljats dem med varsam omsorg i Kristi tjänst. Alla som handlar illa ökar genom ett långt liv sina straff; däremot sonar de vilkas närvarande liv förkortas, om de är onda, snabbt sina förseelser. Men alla goda gläds, även om de inte lever lika länge kroppsligen här, ändå åt en och samma salighet. Men inte han ensam han ensam satt så kort tid. Vi läser att Tertulinus av den helige påven Stefanus fick prästvärdigheten (presbiterii dignitatem) och efter 4 dagar för Kristi kärleks och trons ståndaktighets skull led martyrdöden genom en tyrann; och i båda ordningarna förblir han alltid. Denne sonade förvisso sina synder och fick inom kort av Gud segerpriset (bravium) för sina rättfärdiga mödor, och detta blev genast uppenbarat för många. Men att berätta allt detta vore alltför långt; men hur det har gått för mig med detta skall jag förklara, med Gud som vittne, ty jag ljuger inte. ## bok VI, kap. 79 (MGH s. 368) (maskinöversättning) 79. Jag var i borgen (presidio) Meissen, och på apostlarna Simons och Judas födelsedag visade sig denne vördnadsvärde för mig efter ottesången (matutinam); och då jag väl visste att han var död, frågade jag genast hur det stod till med honom. Och han sade: ’Jag hade varit i straff efter mina förtjänsters beskaffenhet, vilka jag nu helt har övervunnit.’ Och jag, strax mycket glad, sade: ’Får jag ringa i klockorna och uppväcka folket till Guds lov?’ Och han svarade: ’Väl, ty det är sant.’ Och då gick jag vidare i samtalet och sade: ’Är det känt för er att kungens sinne har vänts bort från er genom mångas viskningar, därför att ni efter er vigning skulle ha bemödat er om att verka mycket mot honom?’ Och han upprepade: ’Tro mig, jag ber er, tro mig, att jag inte är skyldig i detta.’ Men när jag ville fråga honom varför han dog så snart, vaknade jag, och detta fick jag inte veta. Senare fick jag veta av sannfärdiga människor att han på alla helgons minnesdag i nåd förtjänade att föras fram inför den gudomliga blicken. Allt som jag har sagt om honom har jag inte framfört av någon särskild kärlek till honom, ty det är sant att han före sin vigning älskade mig måttligt och för försvaret av sin kyrka hindrade mycket för min. För sanningens skull och för den smälek som skulle följa på grund av förändringen har jag sagt detta, mindre än det var, ty efter sig lämnade han ingen bättre. Efter hans begravning sänds biskop Hericus från vår sida till kungen med valet, och åt honom anförtrodde jag strax ett brev som var skrivet om min kyrkas skada och som påminde om kungens mildhet. ## bok VI, kap. 80 (MGH s. 368–370) (maskinöversättning) 80. (48.) Under tiden samlade Bolizlavus, säker om ärkebiskopens död, en här och angrep Libusua, som jag har nämnt förut; så kort tid satt han. Vi läser nämligen att Tertullinus av den helige påven Stefanus fick prästvärdigheten och efter fyra dagar för Kristi kärleks och trons ståndaktighets skull led martyrdöden genom en tyrann; och i båda ordningarna skall han alltid förbli. Denne sonade förvisso här sina synder och fick inom kort av Gud segerpriset för sina rättfärdiga mödor, och att det är så blev genast uppenbarat för många. Men att berätta allt detta vore alltför långt; men hur det har gått för mig med detta skall jag förklara, jag tar Gud till vittne, ty jag ljuger inte. 79. Jag var i borgen Meissen, och på apostlarna Simons och Judas födelsedag efter ottesången visade sig denne vördnadsvärde för mig; och då jag väl mindes att han var död, frågade jag genast hur det stod till med honom. Härtill sade han: ’Jag hade varit i straff efter mina förtjänsters beskaffenhet, vilka jag nu helt har övervunnit.’ Och jag, mycket glad, sade: ’Får jag ringa i klockorna och uppväcka folket till Guds lov?’ Han svarade: ’Det får du väl, ty det är sant.’ Och jag gick vidare i talet och sade: ’Är det känt för er att kungens sinne har vänts bort från er genom mångas viskningar, därför att ni efter er vigning har bemödat er om att verka mycket mot honom?’ Men han svarade, upprepande ordet: ’Tro mig, jag ber er, tro mig, att jag i denna sak är helt oskyldig.’ Och när jag ville fråga honom varför han dog så snart, vaknade jag, och detta fick jag inte veta. Senare fick jag veta av några fromma och sannfärdiga människor att han på alla helgons minnesdag i nåd förtjänade att föras fram inför den gudomliga blicken. Allt som jag har sagt om honom har jag inte framfört av någon särskild kärlek till honom, ty det är sant att han före sin vigning älskade mig måttligt och för försvaret av sin kyrka hindrade mycket för min. För sanningens skull och för den smälek som skulle följa på grund av förändringen har jag sagt detta, dock mindre än det var, ty han lämnade ingen bättre efter sig. Efter hans begravning sänds alltså biskop Horicus från vår sida till kungen med valet, och åt honom anförtrodde jag ett brev som var skrivet om min kyrkas skada och som påminde om kungens mildhet. 80. Under tiden samlade Bolizlaus, säker om ärkebiskopens död, en här och angrep Libuzua, som jag har talat om; och eftersom han visste, och eftersom han visste att ingen från vår sida på grund av Elbes översvämning kunde komma borgfolket (urbanis) till hjälp, slog han läger där. Hans krigare (miles) gick fram, uppmanad till strid, och försvararen gjorde motstånd en kort stund. Denna stora borg (urbem) skyddades nämligen inte av mer än tusen män, medan knappt tre gånger så många skulle ha räckt för den. Bolizlavus satt vid måltiden och såg med glädje sina män (satellites) redan som segrare tränga in i borgen. Porten öppnas och mångas blod utgjuts. Av dem tillfångatas de bästa, Guncelinus och Wiso, och dess olycklige befälhavare (custos) Scih, sårad. Denne förlorade nämligen alltid varje borg som han någonsin hade mottagit för att försvara, inte genom sin feghet, utan genom jämmerlig otur. Alla dessa fördes inför den högmodige segraren, på vars befallning de strax fördes bort i förvar. Men av den nämnde hertigens (ducis) följeslagare blev inte mindre än femhundra kvar där. Detta jämmerliga blodbad skedde den 13:e dagen före september månads kalender. Sedan det oerhörda bytet då hade fördelats och borgen bränts, återvände den segerrika skaran glad med sin herre. ## bok VI, kap. 81 (MGH s. 370–372) (maskinöversättning) 81. (49.) Detta fick drottningen, som då vistades i Merseburg, veta av skyndsamma budbärare. Men jag, medan jag ovärdig på uppmaning av prosten (prepositi) Redingus den 11:e dagen före september månads kalender invigde två altaren, det ena där ärkebiskopen vilar och det andra i den norra delen av samma tempel, fick först veta detta i Magdeburg och gick strax snabbt till drottningen. Vi alla från provinsen (conprovinciales) beordrades av henne att ligga vid Milda och sörja för allt detta till kungens ankomst. Under tiden återvänder kungen från fälttåget i väster och försöker sätta sin kaplan (capellanum) Gero på den lediga platsen. Biskop Hericus gick emot honom och framlade sitt ärende men blir inte hörd. Min släkting (nepos) Thiedricus, som då hade kallats till Grona, kom och tas emot av kungen genom handräckning (per manus) och hålls därefter i Geros ställe. På aposteln Matteus födelsedag kom kungen till Sehusun; och jag trädde fram och, när det redan var tid, påminde jag honom inför alla som satt där att han skulle vilja förhandla med honom om något angående mitt stift (parrochia) och de andra ting som orättmätigt hade tagits bort, före ärkebiskopens insättning. Där anförtrodde han mig då åt hans fasta trohet, så att detta skulle avslutas med rättvisa eller genom något annat hälsosamt råd. Följande dag kom kungen till Magdeburg, översvämningen av Elbe ingen hjälp från vår sida komma till borgfolket (urbanis), slog han läger där. Krigarna gick fram, uppmanade till strid, och försvararna gjorde motstånd en kort stund. Denna stora borg (urbem) skyddades nämligen endast av tusen män, medan knappt tretusen skulle ha räckt för den. Bolizlaus satt alltså vid måltiden och såg glad sina män (satellites) som segrare tränga in i borgen. Porten öppnas och mångas blod utgjuts. Av dem tillfångatas de bästa, Guncelinus och Wiso, och borgens olycklige befälhavare (custos) Isich, sårad. Denne förlorade nämligen alltid varje borg som han någonsin hade mottagit att försvara, inte genom sin feghet, utan genom jämmerlig otur. Alla förs inför den högmodige segraren, på vars befallning de strax förs bort i förvar. Men av den nämnde hertigens följeslagare blev inte mindre än femhundra kvar där. Detta jämmerliga blodbad skedde den trettonde dagen före september månads kalender. Sedan det oerhörda bytet alltså hade fördelats och borgen bränts, återvände den segerrika skaran högst glad med sin herre. 81. Drottningen, som vistades i Merseburg, fick skyndsamt veta allt detta av budbärare. Men jag, medan jag ovärdig på begäran av prosten Redingus den elfte dagen före september månads kalender invigde två altaren i Magdeburg, nämligen det ena där ärkebiskopen vilar, det andra i den norra delen av samma tempel, hörde detta först där och gick snabbt till drottningen. Vi alla från provinsen beordras alltså av henne att samlas och ligga vid Milda och skydda fäderneslandet till kungens ankomst. Under tiden återvände kungen från fälttåget i väster och försöker sätta sin kaplan Gero på den lediga platsen. Biskop Horicus gick emot honom och framlade sitt ärende för honom men blir inte hörd. Min släkting Thidericus kom, kallad till Grona, och tas emot av kungen genom handräckning och hålls därefter i Geros ställe. På den helige aposteln Matteus födelsedag kom han till Sehusen; och jag trädde fram, när det redan var tid, och påminde honom inför alla som satt bredvid att han skulle vilja förhandla med honom om något angående mitt stift och de andra ting som orättmätigt hade tagits bort, före ärkebiskopens insättning. Han anförtrodde mig alltså åt hans fasta trohet, så att detta skulle avslutas med rättvisa eller med något annat hälsosamt råd. Dagen därpå befallde han att vi alla skulle samlas i brödernas refektorium. Där väljs då Gero gemensamt på kungens begäran och med förbehåll för valrätten i framtiden; och sedan han först i kyrkan hade överlämnat sig åt altaret och förvärvat brödernas gemenskap med 10 hufer (mansis), mottog han herdestaven (baculum pastoralem) av kungen; och strax, sedan han hade satts på tronen, smordes han av biskop Eido, medan vi ovannämnda medbröder hjälpte honom. De thebeiska martyrernas högtid firas där högtidligt av kungen, och därefter hedras denne med alla de sina av ärkebiskopen med storslagna gåvor. Därifrån skyndade de till Merseburg och stannade där länge och överlade med de främsta om rikets förvaltning. ## bok VI, kap. 82 (MGH s. 372) (maskinöversättning) 82. Erlwinus, biskop av Cambrai, och de utmärkta hertigarna (duces) Conradus och gossen Herimannus dog detta år. Men en munk, nedtryckt av en svår sjukdom, såg många ting uppenbarade för sig i en syn, vilka under tiden, medan han talade om dem för sig själv, skrevs ned av de närvarande och anses som ett mycket stort under. I dessa dagar föddes två bröder med tänder, i munnen lika en gås, av vilka den ene hade halva högra armen som en gåsvinge; på tredje dagen efter sin födelse skrattade de mot varandra och dör i inbördes strid. Men en krigare (miles), då han med våld tog den helige Clemens egendom och inte ville göra rätt för detta, angrips en dag inne i sin kammare av otaliga möss. Först grep han en påk och försökte avvärja dem, och sedan angrep han dem med draget svärd och uträttade så ingenting, och då innesluts han, såsom han själv bad, i en kista och hängs upp med ett rep mitt i rummet; och när denna plåga lade sig utanför och han skulle släppas fri, befinns han vara uppgnagd till döds av andra. Då blir det uppenbart för alla närvarande och för dem som kom senare att Guds vrede ensam, som hämnare för det nämnda dådet, förtärde honom. ## bok VI, kap. 83 (MGH s. 372–374) (maskinöversättning) 83. (50.) Under tiden bad Iaremirus, som jag har nämnt förut, ödmjukt om kungens nåd i stället för barmhärtighet och återställelse landsflykt [oklart] -dag kom kungen till Magdeburg och lät oss alla samlas i brödernas refektorium. Här väljs alltså Gero gemensamt på kungens begäran, med förbehåll för valrätten i framtiden; och sedan han först i kyrkan hade överlämnat sig åt altaret och förvärvat brödernas gemenskap med tio hufer (mansis), mottog han herdestaven av kungen; och strax, sedan han hade satts på tronen, smordes han av biskop Eido, medan vi övriga medbiskopar hjälpte honom. De thebeiska martyrernas högtid firas där av kungen, och därefter hedras han av ärkebiskopen med alla de sina med stora gåvor. Därifrån skyndade de till Merseburg och stannade där länge och överlade med de sina om rikets förvaltning. 82. Detta år dog Erlwinus, biskop av Cambrai, och de utmärkta hertigarna Conradus och gossen Heremannus. Men en munk, nedtryckt av en svår sjukdom, såg många ting uppenbarade för sig i en syn, vilka under tiden, medan han talade om dem, skrevs ned av de närvarande och anses som ett stort under. I dessa dagar föddes två bröder med tänder, i munnen lika en gås, av vilka den ene hade halva högra armen som en gåsvinge; på tredje dagen efter sin födelse skrattade de mot varandra och dör i ömsesidig strid. En krigare, då han med våld rövade den helige Clemens egendom Budinaveldum och inte ville göra rätt för detta, angrips en dag inne i sin kammare av otaliga möss. Först grep han en påk och försökte avvärja dem, sedan angrep han dem med draget svärd, men uträttade alls ingenting, och då innesluts han, såsom han själv bad, i en kista och hängs upp med ett rep mitt i rummet; och när denna plåga lade sig utanför och han redan skulle släppas fri, befinns han vara uppgnagd till döds inuti av andra. Det är alltså klart för alla som hör detta att Guds vrede ensam, som hämnare för det nämnda brottet, förtärde honom. 83. Under detta bad hertig (dux) Iarimirus, som jag har nämnt förut, ödmjukt om kungens nåd och fick i stället för barmhärtighet och återställelse landsflykt och förvar hos biskop Ethelbodus, biskop Ansfridus efterträdare; ett sådant straff förtjänade han genom det oerhörda blodbadet på bajrare som med gåvor färdades till Bolizlavus utan kungens och hans tillstånd, och genom dödandet av dem som hade anförtrotts honom, och inte genom någon otrohet mot kungen. När våra fiender hörde detta hånlog de; men våra medborgare fruktade detta som något som skulle gagna dem [osäker tolkning]. Och må de som någonsin gav vår kung detta råd få erfara denna gärning på sig själva. Därefter kom hans broder Othelricus, kallad av kungen till Merseburg, och mottog som en fri gåva det rike som han tidigare orättmätigt hade tillskansat sig. Vid samma tid gjorde översvämmande regn och sjörövare (piratae) som reste sig, ack, stor skada. Vid den tiden, då Donau svämmade över i Bayern och Rhen stod över sina bräddar, omkom en sådan outsäglig mängd människor och boskap, och även byggnader och skogar som rycktes upp med sådan kraft, att alla invånare i dessa trakter försäkrade att detta aldrig hade hänt i deras eller deras förfäders minne, och de suckade över att detta då hade inträffat på grund av deras olika brott och fruktade att något stort därefter skulle komma över dem. Men jag har avvikit långt och skall återvända. ## bok VI, kap. 84 (MGH s. 374–376) (maskinöversättning) 84. (51.) Kungen lämnade Merseburg och kom med fartyg till Harneburg. Där dryftade han mycket med slaverna som strömmade samman, och sedan freden där hade befästs återvände han och firade alla helgons fest i Helmanstidi och skyndar därefter att besöka de västra landen. Under tiden blev fru (domna) Ludgerd mycket sjuk och kallade på mig genom en budbärare, eftersom hon älskade mig synnerligen och, som jag har nämnt ovan, var förenad med mig genom släktskapslinjen. Men när jag efter skymningen kom till Walmerstidi, där hon låg, gick jag in i kammaren (caminatam) och såg henne lida mycket och ändå inte upphöra med psalmerna. Bland dessa vände hon endast detta i munnen och i sinnet: ’Mig’, sade hon, ’har din högra hand upptagit, Herre; men de har förgäves sökt efter min själ.’ Medan hon inte sade något ord alls till mig, svarade hon, när jag frågade henne om hon ville smörjas med den heliga oljan: ’Gärna, ty efter detta fullbordas Kristi vilja snart i mig.’ Då kallade hon på mig, klädd i nya kläder; och sedan allt som rätteligen hör till smörjelsen hade fullbordats, sade jag till henne: ’Så vacker du är nu!’; och hon: förvar hos biskop Othelboldus, den vördnadsvärde biskop Ansfridus efterträdare; denne förtjänade ett sådant straff genom det oerhörda blodbadet på bajrare som med många gåvor drog till Bolizlaus utan hans och kungens tillstånd, och genom dödandet där av dem som hade anförtrotts honom, och inte genom någon otrohet mot kungen. När våra fiender hörde detta hånlog de glatt; men våra landsmän från provinsen (comprovinciales) fruktade detta som något som skulle drabba dem själva. Jag ber till Gud att de som någonsin gav vår kung ett sådant råd må få erfara denna gärning på sig själva. Därefter kom hans broder Odalricus till Merseburg, kallad av kungen, och mottog som en fri gåva det rike som han förut orättmätigt hade tillskansat sig. Vid samma tid gjorde översvämmande regn och sjörövare (pirate) som reste sig, ack, mycket stor skada på sina orter. Vid just den tiden, då Donau svämmade över i Bayern och Rhen i Gallien, omkom en otalig mängd folk, boskap, byggnader och skogar som rycktes upp med så stor kraft, att alla invånare i dessa trakter försäkrade att detta aldrig hade hänt i deras eller tidigare släktleds minne; och de suckade över att detta då hade inträffat på grund av deras olika synder och fruktade att något stort därefter skulle komma över dem. Men jag har avvikit alltför långt från det påbörjade, och det är tid att jag återvänder. 84. Kungen lämnade Merseburg och kom med fartyg till Horneburg, där han dryftade mycket med slaverna som strömmade samman, och sedan freden där hade befästs återvände han och firade alla helgons minne i Helmanstide och skyndar därefter att besöka de västra landen. Under tiden blev fru Luidgardis mycket sjuk och kallade genom en budbärare på mig, som hon älskade synnerligen, eftersom hon, som jag har sagt förut, var förenad med mig genom släktskapslinjen. Och när jag efter skymningen kom till Walmerestide, där hon låg, gick jag in i sovkammaren och såg henne lida mycket, men ändå inte upphöra med psalmerna. Bland dessa vände hon ihärdigt detta i munnen och i sinnet: ’Mig har din högra hand upptagit, Herre; men de har förgäves sökt efter min själ.’ Men utan att säga något ord till mig svarade hon, när jag frågade henne om hon ville smörjas med helig olja: ’Gärna, ty strax efter detta skall Kristi vilja fullbordas i mig.’ Klädd i nya och vita kläder kallade hon alltså på mig; och sedan allt som hör till smörjelsen hade fullbordats sade jag till henne: ’Så vacker du nu ser ut!’ Men hon sade: ’Jag ser en vacker yng- ’Jag ser’, sade hon, ’en vacker yngling till höger’, och visade dit med ögonen. Därefter gick jag bort och sov länge på grund av resans trötthet, och när jag då vaknade hörde jag henne stöna tungt av alltför stor smärta; och jag gick närmare och sjöng psaltaren, tills de närvarande intygade att hon låg i sina sista stunder; och sedan det som skulle sägas härvid hade fullbordats, gick hennes saliga själ, under själva helgonens inbjudan, på novembers idus till den himmelske brudgummens brudkammare. ## bok VI, kap. 85 (MGH s. 376) (maskinöversättning) 85. Hennes död förutsade en lekman, en medborgare i Magdeburg (civis Parthenopolitanus), när han låg sjuk: ’Fru Liudgerd’, sade han, ’skall gå bort ur denna värld; och sannerligen salig är den som förtjänar att gå hennes väg.’ När det först började ljusna bärs kroppen till Wallibizi under vårt följe och läggs ned följande dag bredvid klostret (monasterium) på den norra sidan, där fader Liutherdus vilade, som hade levat inspärrad (inclusus) i 26 år, och begråts outsägligt av hennes man Wirinharius. Hon hade nämligen varit hans livs och själs flitiga väkterska och, ytterst mödande i gudstjänsten, skyddade hon honom hittills från alla fienders försåt med fastor i kyla och oavbruten bön och allmosor, utförda mer för honom än för sig själv. Men jag säger till alla närvarande och kommande att allt gott som i denna värld utförs av de troende till någons minne aldrig görs om intet av Gud för den som flitigt bemödar sig om att göra det, även om det inte får gagna den för vilken det görs. ## bok VI, kap. 86 (MGH s. 376–378) (maskinöversättning) 86. Under Henriks första regeringsår återvände den nämnda Liudgerd i januari månad efter sin faders död till sin man, från vilken hon så länge orättmätigt hade varit skild. (52.) Och efter bröllopet insjuknade markgreven (marchio) Liutharius i väster och, berusad av en Paulinadryck (pocione Paulina) [osäker tolkning], dog han oväntat den 8:e dagen före februari månads kalender; han begravdes i Köln på samma plats som han själv tidigare hade bett om, på den södra sidan av templet, dit botgörarna förs in på skärtorsdagen (in cena Domini). Hans änka, vid namn Godila, upphör inte att göra allt det goda hon kunde för hans minne. Åt sin son -ling till höger’, med ögonen vända dit. Därefter gick jag bort och sov länge på grund av resans trötthet, och när jag vaknade hörde jag henne stöna av smärta; och jag gick närmare och sjöng psaltaren, tills de närvarande intygade att hon låg i sina sista stunder; och när jag hade fullbordat det som då skulle sägas, gick hennes saliga själ, under själva helgonens inbjudan, på novembers idus över till den himmelske brudgummens brudkammare. 85. Hennes död förutsade en lekman, en medborgare i Magdeburg, när han låg sjuk, och sade: ’Fru Luidgardis skall gå bort ur denna värld; och sannerligen salig är den som förtjänar att gå denna väg.’ Och när det först började ljusna bärs kroppen till Walibike under vårt följe och läggs ned följande dag bredvid klostret på den norra sidan, där prästen Luithardus vilade, som hade levat inspärrad i tjugosex år, och begråts mycket av hennes man Werinharius. Hon var nämligen hans livs och själs och hans egendoms flitiga väkterska; ytterst mödande även i gudstjänsten skyddade hon honom hittills från alla fienders försåt med fastor och kyla och oavbruten bön och allmosor, mer för honom än för sig själv. Men jag säger till alla närvarande och kommande att den som flitigt bemödar sig om att göra det goda som i denna värld utförs av de troende till någons minne ändå för visso skall få lön av Gud, även om det inte får gagna den för vilken det görs. 86. Under kung Henriks första år återvände den nämnda Luidgerd i januari månad efter sin faders död till sin man, från vilken hon länge orättmätigt hade varit skild. Men efter bröllopet insjuknar markgreven Luitharius i väster och, berusad av en Paulinadryck, dör han oväntat den åttonde dagen före februari månads kalender; han begravs på den plats som han själv tidigare hade bett om, nämligen på den södra sidan av templet, där botgörarna förs in på skärtorsdagen. Hans änka, vid namn Godila, upphörde inte att göra allt det goda hon kunde för hans minne. Men åt sin son Werinharius förvärvade hon faderns förläning (beneficium) Wirinharius faderns förläning och marken (marcam) för priset av tvåhundra talenter (talentorum), och hon förblev i kyskhet i 4 år. Och då gifte hon sig med sin släkting Hirimannus, utan att bry sig om den bannlysning (bannum) som biskop Arnulfus hade pålagt, och hon svek tre biskopars högra händer, som å Guds vägnar förbjöd henne detta. Därför har hon av den nämnde biskopen dräpts med bannlysningens (excommunicationis) svärd och får därefter inget hopp om att föda avkomma. ## bok VI, kap. 87 (MGH s. 378) (maskinöversättning) 87. Men jag, som yrar (delirans), det vill säga avviker en liten smula från det påbörjade, skall ta itu med kung Henriks berömliga leverne. (53.) Han höll en stor synod (sinodum) för fördömandet av Thiedricus, biskop av Metz. Denne förbjöds vid samma koncilium (concilio) av alla biskopar som kom samman där att sjunga mässa före sin rening (purgacionem). Därefter firade han Herrens födelse i Palithi med festlig glädje; och där insjuknade då Walkerus, tjänare vid Triers kyrka och omsorgsfull väktare av hans kapell, och lämnades kvar där när vi gick därifrån, för att, ack, dö den 3:e dagen före januari månads idus. ## bok VI, kap. 88 (MGH s. 378–380) (maskinöversättning) 88. Under tiden väntade Lievizo, ärkebiskop av Bremen, nedtryckt av en lång sjukdom, from och oroligt på sin sista dag, och under den natt som föregick hans sista dag lugnade han sina följeslagare, som redan var uttröttade av täta nattvakor, med sådana tilltal: ’O käraste bröder och söner, för att ingen av er skall misströsta om den himmelska mildheten och för att er möda nu skall lättas en smula, framlägger jag för er ett mycket trovärdigt exempel om mig själv. Herr påven Benedictus sökte jag upp som landsflyktig i dessa trakter, och fastän jag ofta fördröjdes av många som reste fram och åter, för att jag inte skulle komma fram till honom, gav jag inte efter för någon av deras smicker. Honom höll jag mig flitigt till så länge han levde, och efter hans bortgång tjänade jag min herre Aedtheldagus i en tjänares ställe. Då han själv betänkte detta anförtrodde han sina fattiga åt min trohet. Därefter blev jag hans kamrer (camerarius). Men när den fromme gick till det himmelska fäderneslandet, som han alltid hade önskat, efterträdde jag ovärdig honom genom ert gemensamma val och den kungliga gåvan. Allt som vi har syndat mot varandra, låt oss förlåta det av hjärtat för Kristi kärleks skull, så att vi, nu åtskilda i god frid, förtjänar att på den yttersta dagen åter faderns och marken (marcham) för priset av tvåhundra talenter förvärvade hon. Men hon förblev i änkestånd fyra år och gifte sig med sin släkting Heremannus, utan att bry sig om den bannlysning (banno) som biskop Arnulfus hade pålagt henne, och hon svek tre biskopars högra händer, som å Guds vägnar förbjöd henne detta. Därför har hon av den nämnde biskopen dräpts med bannlysningens svärd och får därefter inget hopp om att föda avkomma. 87. Men jag skall, avvikande en liten smula från det påbörjade, ta itu med vår kungs berömliga leverne. Kung Henrik lät sammankalla en stor synod (synodum) för fördömandet av Thidericus, biskop av Metz. Denne förbjöds vid samma råd (consilio) av alla biskopar som satt där att fira mässa före sin rening (purgacionem). Därefter firade han Herrens födelse i Palithe med festlig glädje; där insjuknade Walcherus, Triers kyrkas klient (cliens) och omsorgsfull väktare av kungens kapell, och lämnades kvar när vi gick bort, för att där, ack, dö den tredje dagen före januari månads idus. 88. Under tiden väntar Lievizo, ärkebiskop av Bremen, nedtryckt av en lång sjukdom, oroligt på sin sista tid; men under den natt som föregick hans sista dag lugnade han sina följeslagare, uttröttade av täta nattvakor, med sådana tilltal: ’Käraste bröder och söner, ingen av er må misströsta om den himmelska mildheten; och för att er möda skall lättas en smula, framlägger jag för er ett mycket trovärdigt exempel om mig själv. Till att herr påven Benedictus, som var orättmätigt anklagad, skulle avsättas gav kejsar Otto sitt samtycke, och han förvisade honom i landsflykt till dessa trakter. Honom följde jag och sökte upp som landsflyktig, och fastän jag ofta hindrades av många resande för att jag inte skulle komma fram till honom, gav jag inte efter för någon av deras övertalningar. Men när jag till slut kom fram till honom och såg honom vara ytterst nitisk i gudstjänsterna, höll jag mig än mer nitiskt till honom så länge han levde. Och när han hade vandrat bort från denna värld till det himmelska, tjänade jag min herre Adeldagus i en tjänares ställe. Då han själv betänkte detta anförtrodde han sina fattiga åt min trohet. Därefter blev jag hans kamrer och vaktade troget det som hade anförtrotts mig. Och när den salige gick till det himmelska fäderneslandet, vilket han alltid hade önskat, efterträdde jag ovärdig honom genom ert gemensamma val och den kungliga gåvan. Vad vi än har felat mot varandra, låt oss förlåta det av hjärtat för Kristi kärleks skull, så att vi, nu åtskilda i god frid, förtjänar att på dagen förenas. Detta hälsosamma råd ger jag er i mina sista stunder, att ni med de våras gemensamma samtycke väljer Oddo, som har del i ert broderskap, till styresman för vår kyrka och till fäderneslandets nytta, och att ni ber den gudomliga mildheten, i vars hand kungens hjärta är, att detta må fullbordas på ett sätt som behagar den.’ Alla hör honom som manar till sådant och prisar enhälligt hans välvilja och omsorg. Följande dag grydde söndagen, och den salige fadern anbefallde med lyfta händer den hjord som var honom underställd jämte sin ande åt den högste herden, och sedan han dött den andra dagen före februari månads non gick han dit dit han strävade medan han levde. Han hade nämligen varit en av dem som profeten förundrar sig över att de flyger som moln och såsom duvor till sina gluggar. Ty för sina ständiga nattvakor och fastor syntes han för okända som död, medan han ännu var vid krafter. Till Herrens altare gick han aldrig utan offergåvor; han var en flitig förmanare av folket och log som en glad givare mot alla. Han förtjänade inför Gud att hans säte under den rasande sjörövarens (piratae) oavbrutna anfall hittills förblev oskadat. ## bok VI, kap. 89 (MGH s. 380) (maskinöversättning) 89. (54.) Under tiden lämnade kungen Alstidi, där han firade Herrens epifania och hörde Bolizlavus sändebud som bad om fred och lovade att en bekräftelse skulle ske med Miseco, hans son, och kom till Merseburg; och där fick han veta om den nämnde biskopens död och beklagar honom för den närvarande nyttans skull, men gläder sig för hans följande förbön, och han firade hans minne i högsta grad. Därefter drog han från oss och firade den heliga Guds moders rening i Magdeburg. Och på just den dagen kom den nämnde Oddo ödmjukt med präster och lekmän i följe och begär genom trogna förespråkare kungens nåd, liksom tidigare, för valets fullbordan. Dem hör kungen ingalunda, utan gav biskopsdömet (episcopatum) åt sin kaplan (capellano) Unwan med de ankommandes lovord, om än inte frivilligt, och tog emot Oddo genom handräckning (per manus) och blidkade honom med utlovad nåd. Då smords Unwan till ärkebiskop på kungens befallning och i hans närvaro av ärkebiskop Gero med samtycke och hjälp av biskoparna Ekkihardus och Thurgatus. ## bok VI, kap. 90 (MGH s. 380–382) (maskinöversättning) 90. Och sedan några få dagar hade förflutit kom Miseco, Bolizlavus son, med stora gåvor, blir kungens och trohet med den yttersta åter förenas. Detta sista och hälsosamma råd ger jag i mina sista stunder, att ni med gemensamt samtycke väljer Otto, som har del i ert broderskap, till styresman för vår kyrka och till fäderneslandets nytta, och att ni ber den gudomliga mildheten, i vars hand kungens hjärta är, att detta må fullbordas som den behagar.’ Honom som manade så och talade sådana råd hör de lydigt och prisar hans välvilja och försyn. Följande dag grydde söndagen, och den salige herden anbefallde med lyfta händer den hjord som var honom underställd jämte sin ande åt den högste herden, och sedan han dött dagen före februari månads non gick han dit dit han strävade medan han levde. Han var nämligen en av dem som profeten förundrar sig över att de flyger som moln och såsom duvor till sina gluggar. Ty för sina ständiga nattvakor och fastor syntes han för okända som död, medan han ännu var vid krafter. Till Herrens altare gick han aldrig utan offergåvor; han var en flitig förmanare av folket och en glad givare som log mot alla. Han förtjänade inför Gud genom sina böner att hans säte under de rasande sjörövarnas oavbrutna anfall hittills förblev oskadat. 89. Under tiden lämnade kungen Alcstide, sedan han hade firat Herrens epifania och hört Bolizlavus sändebud som bad om fred och lovade att en bekräftelse skulle ske med Miseco, hans son, och kom till Merseburg; och där fick han veta om den nämnde biskopens död och beklagade honom för den närvarande nyttans skull, men gläder sig för hans följande förbön, och han firade hans minne i högsta grad. Därefter drog han från oss och firade Guds moders rening i Magdeburg. Där kom på just den dagen den nämnde Otto ödmjukt med präster och lekmän i följe och begär genom trogna förespråkare kungens nåd, liksom tidigare, för valets fullbordan. Dem hörde kungen ingalunda, utan gav biskopsdömet åt sin kaplan Unwanus med de ankommandes lovord, om än inte frivilligt, och tog emot Otto genom handräckning och blidkade honom med utlovad nåd. Då smords Unwanus till ärkebiskop på kungens befallning och i hans närvaro av ärkebiskop Gero med samtycke och hjälp av biskoparna Ekkihardus och Thurgatus. 90. Men sedan några få dagar hade förflutit kom Miseco, Bolizlavus son, med stora gåvor, blir kungens krigare (miles) och bekräftar troheten med ed. Därefter sänds han tillbaka med stor ära och lockas till att komma igen. I dessa dagar inträffade ett stort oväder efter solnedgången och skrämde oss alla mycket. Det rev nämligen ned den kyrka utanför borgen (urbem) som var byggd av rött trä under den förste Ottos regering. En brand förtärde också mycket av ärkebiskopens egendom. Därtill nådde det kungens öron att min släkting (nepos) Wirinharius med Ekkihardus, markgreven (marchionis) Hirimannus broder, utan tillstånd gick till Bolizlavus och där talade mycket som stred mot hans nåd och ofta hade hans sändebud hos sig här i hemlighet. Kungen tog allt detta tungt och befallde dem båda att komma inför honom. När de inte vågade göra detta, beslagtogs all deras egendom och de beskylls för att göra motstånd mot den kungliga makten. Till slut köpte min släkting nåd och hemortsrätt (incolatum) med sitt gods och guld. Men den andre återställs långt senare genom trogen förbön. Samma år dog Wonlef, eremit och en sann israelit, den 15:e dagen före april månads kalender. ## bok VI, kap. 91 (MGH s. 382–384) (maskinöversättning) 91. (55.) Under den närmaste fastan (XLma) kom kungen till Werlu och låg där länge sjuk i kolik, och mycket uppenbarades för honom i en syn. Till sist tillfrisknade han genom mångas tårar och böner, och eftersom han inte förmådde nå den förutbestämda platsen på så kort tid, firade han påskhögtiden med värdig vördnad i Paderborn tillsammans med Meinvercus, som var honom mycket förtrogen, men pingsten med oss. På dess vigilia kom Bolizlavus, med säkerhet i de gisslan (obsidum) som hade lämnats hos honom, och mottas mycket väl. På den heliga dagen blir han med sammanförda händer krigare (miles), och efter ederna hålls han som vapendragare (armiger) åt kungen när denne i full skrud går till kyrkan. På måndagen blidkade han kungen med stora gåvor som erbjöds av honom och hans gemål, och därefter mottog han genom kunglig frikostighet bättre och mycket större gåvor än dessa tillsammans med den länge önskade förläningen (benefitio), och han sände tillbaka sina gisslan med ära och glädje. Men därefter angrep han Rus med hjälp av de våra; och sedan en stor del av det landet hade härjats, när en oro uppstod mellan hans män och gästerna, petjenegerna, befallde han att de alla skulle dödas, fastän de var hans anhängare. med eder bekräftar. Därefter återvänder han med stor ära och man önskar att han skall komma igen. I dessa dagar inträffade ett stort oväder efter solnedgången och skrämde oss alla inte så lite. Det rev nämligen ned en kyrka utanför borgen (urbem) som var byggd av rött trä under Otto den förstes regering. En brand förtärde också mycket av ärkebiskopens egendom. Därtill nådde det kungens öron att min släkting (nepos) Werinharius med Ekkihardus, markgreven (marchionis) Heremannus broder, utan hans tillstånd gick till Bolizlaus och där talade mycket som stred mot hans nåd och ofta hade hans sändebud hos sig här i hemlighet. Kungen tog allt detta tungt och befallde dem båda att komma inför honom. När de inte vågade göra detta, beslagtogs all deras egendom och de beskylls för att göra motstånd mot den kungliga makten. Till slut köpte min släkting nåd och hemortsrätt (incolatum) med sitt gods och mycket guld. Men den andre återställs långt senare genom trogen förbön. Samma år somnade Wanlief, eremit, en sann israelit, in i Herren den femtonde dagen före april månads kalender. 91. Under den närmaste fastan kom kungen till Werlu, plågades länge av kolik och låg sjuk, och mycket uppenbarades för honom i en syn. Till sist tillfrisknade han genom mångas tårar och böner, och eftersom han inte förmådde nå den förutbestämda platsen på så kort tid, firade han påskhögtiden i Paderborn med biskop Meynwercus, som var honom mycket förtrogen, men pingsten med oss. På dess vigilia kom Bolizlaus dit, med säkerhet i de gisslan som han höll hos sig, och mottas mycket väl. På den heliga dagen blir han med sammanförda händer kungens krigare, och efter ederna hålls han som vapendragare åt kungen när denne i full skrud går till kyrkan. På måndagen blidkade han kungen med stora gåvor som erbjöds av honom och hans gemål; men själv mottog han genom kunglig frikostighet bättre och större gåvor än dessa tillsammans med den länge önskade förläningen, och han sände tillbaka sina gisslan med ära och glädje. Därefter angrep Bolizlaus Rus med hjälp av de våra; och sedan en stor del av det landet hade härjats, när en oro uppstod mellan hans män och gästerna, petjenegerna, befallde han att de alla skulle dödas, fastän de var hans anhängare. I dessa dagar Bron- (56.) I de dagarna avsätts Bronhag, abbot i Fulda, och när Popo, en konvers (converso) och då herde i Lorsch, efterträdde honom, förändras detta kloster (monasterium) från sitt tidigare tillstånd, medan medbröderna skingrades vida omkring. I hertig Bernhardus stad (civitate) som kallas Lüneburg sker samma år en underlig förändring och rörelse i luften och en ofantlig klyfta i jorden. Invånaren häpnar över detta och intygar att han aldrig tidigare har sett något sådant. ## bok VI, kap. 92 (MGH s. 384) (maskinöversättning) 92. Men kungen drog till de västra landen, planerade sin färd till Lombardiet och vände åter tillbaka till oss; och då han därifrån bröt upp den 11:e dagen före oktober månads kalender skyndade han genom bajrarnas och svabernas gränsområden ända till den plats som kallas [oklart]. Hit strömmade hären samman från alla håll, och de hjälpandes goda vilja blev uppenbar. Och härifrån kom kungen utan någon svårighet ända till Rom i drottningens sällskap. Bolizlavus, som tidigare hade inbjudits till förstärkning av denna färd, bidrog inte med något och visade sig som vanligt lögnaktig i sina vackra löften. Därtill hade han tidigare klagat för herr påven genom en brevbärare att han på grund av kungens dolda försåt inte kunde betala den skatt (censum) som han hade lovat apostlafursten Petrus. Men då sände han tyst sändebud dit och utforskar hur kungen hade det i dessa trakter, och han försökte genom dem dra bort från hans nåd vem han kunde. Så stor var hans hänsyn till Gud, så sökte han de frommas förbön, och så berömd var den berömde krigarens fasta trohet, och så mycket brydde han sig om fruktansvärda eder! Lägg märke till, läsare, vad han gör bland så många skändligheter. När han antingen själv känner att han har syndat mycket eller inser det genom någon trogen tillrättavisning, befaller han att kanonerna (canones) läggs fram inför honom och att man utforskar hur det bör gottgöras, och enligt dessa skrifter strävar han strax efter att rena sig från det begångna brottet. Men större är hos honom vanan att farligt fela än att förbli i hälsosam bot. ## bok VI, kap. 93 (MGH s. 384–386) (maskinöversättning) 93. (57.) Hans like och liksom kollega Hardwigus, som av langobarderna falskeligen kallades kung, sörjde över den store kungens ankomst och härens makt; och eftersom han misstrodde sina krafter att skada honom, drog han sig genast in i en borgs (castelli) befästning, och suckade endast över detta, att kungen då, kallad till större -hag, abbot i Fulda, avsätts, och när Poppo, en konvers, då herde i Lorsch, efterträdde honom, förändras detta kloster, ack, från sitt tidigare tillstånd, medan bröderna skingrades vida omkring. I hertig Bernhardus stad som kallas Lüneburg sker samma år en underlig förändring och rörelse i luften och en ofantlig klyfta i jorden. Invånaren i den trakten häpnar över detta och intygar att han aldrig tidigare har sett något sådant. 92. Men kungen drog till västerns länder, planerade sin färd till Lombardiet och vände åter tillbaka till oss; och då han bröt upp den elfte dagen före oktober månads kalender skyndade han genom bajrarnas och svabernas gränsområden ända till den plats som kallas [oklart]. Hit strömmade hären samman från alla håll, och de hjälpandes goda vilja blev uppenbar. Och kungen kom med drottningen utan någon svårighet ända till Rom. Bolizlaus, som tidigare hade inbjudits till förstärkning av denna färd, bidrog inte med något och visade sig som vanligt lögnaktig i sina vackra löften. Därtill hade han tidigare klagat för herr påven genom brev att han på grund av kungens dolda försåt inte kunde betala den skatt som han hade lovat apostlafursten Petrus. Men då sände han tyst sändebud dit och utforskar hur kungen hade det i dessa trakter, och han försökte genom dem dra bort från hans nåd vem han kunde. Så stor hänsyn till Gud hade denne ogudaktige, så sökte han de frommas förbön, så berömd var den berömde krigarens fasta trohet, och så mycket brydde han sig om fruktansvärda eder. Lägg märke till, läsare, vad denne trolöse gör bland så många skändligheter. När han antingen själv känner att han har syndat svårt eller inser det genom någon trogen tillrättavisning, befallde han att kanonerna läggs fram inför honom och att man utforskar hur det bör gottgöras, och enligt dessa skrifter strävar han strax efter att rena sig från det begångna brottet. Men större är hos honom vanan att farligt synda än att framhärda i hälsosam bot. 93. Hans like och liksom kollega Hartwigus, som av langobarderna falskeligen kallades kung, sörjde över den store kungens och härens ankomst; och eftersom han misstrodde sina krafter att skada honom, drog han sig genast in i en viss borgs befästning, och suckade endast över detta, att kungen då, kallad till större ära, kom. ära kom. Efter långt övervägande i sitt sjudande sinne sände han sändebud till kungen, som skulle begära att ett grevskap (comitatum) gavs honom och uppriktigt lova att han skulle återlämna sin krona till honom tillsammans med sina söner. När kungen på några rådgivares råd inte hade velat samtycka till att göra detta, förnam han senare, såsom jag skall utveckla i det följande, att det ledde till stor skada för hans förtrogna. ## bok VI, kap. 94 (MGH s. 386–388) (maskinöversättning) 94. Men innan jag tar itu med detta, försöker jag inskjuta i det föregående det som jag ovan har förbigått oavhandlat genom glömska. (58.) Det fanns en vid namn Brun, min samtida och skolkamrat, född av mycket lysande släkt, men genom den gudomliga barmhärtigheten utvald bland Guds söner framför de övriga släktingarna. Han, synnerligen älskad av sin vördnadsvärda moder Ida, överlämnas till filosofen Geddos undervisning, och allt som han borde ha tillhandahålls honom i överflöd. Hans fader var Brun, en utmärkt herre (senior) och lovvärd i allt; han var min vän genom släktskap och stod alla nära genom förtrolighet. Men hans son och namne bad, när han på morgonen skulle gå till skolan, innan han gick ut från härbärget, om förlåtelse, och medan vi lekte var han i bön. Han satte arbetet före ledigheten och nådde så, bärande frukt, mognad. Han önskas och tas emot av Otto den tredje, men honom lämnade han inte långt därefter och sökte ett ensamt liv och levde av sitt arbete. Men efter den mest ärorike kejsarens död, då Henrik den andre genom Guds nåd regerade, kom han till Merseburg och begärde av honom biskopsvälsignelsen (benediccionem episcopalem) med herr påvens tillstånd, och på hans befallning mottog han där vigningen av ärkebiskop Tagino och palliet (pallium), som han själv hade fört hit. Därefter åtog han sig för själens vinnings skull mödan av en mångskiftande och stor färd, och han tuktade kroppen med svält och plågade den med nattvakor. Mycket gods mottog han av Bolizlavus och de övriga rika, vilket han strax fördelade åt kyrkor och åt sina förtrogna och åt de fattiga, utan att behålla något åt sig själv. Därför sände han efter långt övervägande i sitt sjudande sinne sändebud till kungen, som skulle begära att ett grevskap (comitatum) gavs honom och uppriktigt lova att han skulle återlämna sin krona till honom tillsammans med sina söner. Och när kungen på några rådgivares råd inte hade velat göra detta, förnam han senare, såsom jag skall utveckla i det följande, att det ledde till stor skada för hans förtrogna. 94. Men innan jag tar itu med detta, försöker jag inskjuta bland det som skall beskrivas det som jag glömsk ovan har förbigått oavhandlat. Det fanns en vid namn Brun, min samtida och skolkamrat, född av mycket lysande släkt, men genom den gudomliga barmhärtigheten älskad bland Guds söner framför sina övriga släktingar. Han, synnerligen älskad av sin vördnadsvärda moder Yda, överlämnas till filosofen Geddos undervisning, och allt som han borde ha gavs honom i överflöd. Hans fader kallades Brun, en lysande herre och lovvärd i allt; han var min vän genom släktskap och stod alla nära genom förtrolighet. Men hans son och namne bad, när han på morgonen skulle gå till skolan, innan han gick ut från härbärget, om förlåtelse, och medan vi lekte var han själv i bön. Han satte arbetet före ledigheten och nådde så, bärande frukt, mognad. Han tas alltså emot av Otto den tredje, som önskade honom, men honom lämnade han inte långt därefter och sökte ett ensamt liv och levde av sina händers arbete. Men då Henrik den andre genom Guds nåd regerade, kom han efter den mest ärorike kejsarens död till Merseburg och begärde av honom biskopsvälsignelsen med herr påvens tillstånd, och på hans befallning mottog han där vigningen av ärkebiskop Thagino och palliet, som han själv hade fört hit. Därefter åtog han sig för själarnas vinnings skull mödan av en stor och mångskiftande färd, och han tuktade och plågade sin kropp med svält och nattvakor. Mycket gods mottog han av Bolizlavus och de övriga rika, vilket han strax fördelade åt kyrkor och åt sina förtrogna och åt de fattiga, utan att behålla något åt sig själv. 95. I det tolfte året efter sin omvändelse (conversionis) och sitt berömliga leverne drog han till Preussen och bemödade sig om att göra dessa ofruktbara åkrar fruktbara med den gudomliga säden; men den sträva marken kunde inte lätt mjukas upp, eftersom törnen växte upp. När han då predikade i gränsområdet mellan det nämnda landet och Rus, hindras han först av invånarna, och när han fortsatte att förkunna evangeliet tillfångatas han, och därefter halshuggs han, mild som ett lamm, av kärlek till Kristus, som är kyrkans huvud, den 16:e dagen före mars månads kalender, tillsammans med sina 18 följeslagare. Så många martyrers kroppar låg obegravda, till dess att Bolizlavus fick veta detta och köpte dem och förvärvade åt sitt hus en framtida tröst. Detta skedde under den mest upphöjde kung Henriks tid, som den allsmäktige Guden hedrade med en så stor biskops triumf och, som jag mycket hoppas, frälste. Men den nämnde biskopens fader insjuknade långt därefter och antog, såsom han själv berättade för mig, på sin sons befallning munkdräkten och vilade i frid från den 14:e dagen före november månads kalender. ## bok VI, kap. 96 (MGH s. 388–390) (maskinöversättning) 96. (59.) Inte heller får man ringakta den stora förmätenhet som markgreve (marchio) Geros följeslagare (satellites) visade, över vilken den troende må häpna och som han av kärlek till fromheten må fly. Saken må läggas fram öppet, och då må gärningen vägas, om den är lovvärd eller avskyvärd för alla goda. Biskop (antistes) Arnulfus kom till Geros skog, inbjuden av den vördnadsvärda abbedissan (abbatissa) på samma ort, Hathawi, till ett gästabud på Kristi martyr Ciriacus högtid; och på den heliga dagen, när han efter mässan gick ut ur kyrkan, såg han en klerk som höll en hök i sin hand; och gripen av nit tog han honom i armen och förde honom med sig, inte för att han skulle straffas, utan för att han så skulle tillrättavisas med måttliga ord. Det flygande ryktet samlade de nämnda krigarna (milites), av vilka den förste, vid namn Hugal, kom till biskopen och frågade varför han hade velat vanära hans herre (seniorem) så. Och biskopen sade: ’Vad har jag gjort? Jag såg en styggelse för Kristus, och eftersom jag såg att den skedde i mitt biskopsdöme kunde jag inte tåla det. Intet ont har skett. Låt oss bestämma en dag som behagar er; och om jag av gemensamma vänner befinns skyldig, gottgör jag det med vederbörlig bot (emendatione).’ Och han fortsatte och sade: ’Så får det inte vara, och så kan det inte ske. I dag skall ni antingen fria er med ed (sacramento) eller lova min herre och oss gottgörelse.’ Härtill sade biskopen (presul): ’Den heliga högtiden 95. Under det tolfte året av sin berömliga omvändelse begav han sig till Prussien och bemödade sig om att göra dess ofruktsamma åkrar fruktbara med den gudomliga säden; men eftersom de var förvildade av frodande törne kunde de inte lätt mjukas upp. När han alltså predikade vid gränsen mellan nämnda land och Ryssland (Ruscie), hindras han först av invånarna, och när han fortsatte att förkunna evangeliet grips han, och av kärlek till Kristus, som är kyrkans huvud, halshuggs han, mild som ett lamm, den sextonde dagen före mars månads kalender tillsammans med arton av sina följeslagare. Deras kroppar låg obegravda, tills Bolizlaus fick veta det, köpte dem och förvärvade åt sitt hus en framtida tröst. Detta skedde under den högst upphöjde kung Henriks tid, vilken den allsmäktige Guden ärade med en så stor biskops triumf och, såsom jag innerligt hoppas, frälste. Men den nämnde biskopens fader blev långt senare sjuk och tog, såsom han själv berättade för mig, på sonens befallning munkdräkten och somnade in i frid den fjortonde dagen före november månads kalender. 96. Inte heller får man ringakta markgreve Geros följeslagares stora förmätenhet, över vilken den troende må häpna och som han av kärlek till fromheten må fly. Saken må läggas fram öppet och gärningen vägas, om den är lovvärd eller avskyvärd för alla goda. Biskop Arnulfus kom till Geros skog, inbjuden av den vördnadsvärda abbedissan på samma ort, Hathui, till ett gästabud på Kristi martyr Ciriacus högtid; och på den heliga dagen, när han efter mässan gick ut ur kyrkan, såg han en viss klerk som höll en hök i handen; och gripen av nit tog han honom i armen och förde honom med sig, inte för att han skulle straffas, utan för att han så skulle tillrättavisas med milda ord. Det flygande och snabba ryktet samlade de nämnda krigarna, av vilka den förste, vid namn Hugal, kom till biskopen och frågade varför han hade velat vanära hans herre så. Och biskopen sade: ’Vad har jag gjort? Jag såg en styggelse för Kristus, som jag inte kunde tåla, eftersom den skedde i mitt biskopsdöme. Intet ont har skett. Låt oss bestämma en dag som behagar er; om jag av gemensamma vänner befinns skyldig, gottgör jag det med vederbörlig bot.’ Men han fortsatte och sade: ’Så får det inte vara, och så kan det inte ske. I dag skall ni antingen rena er med eder eller lova min herre och oss vederbörlig gottgörelse.’ Härtill sade biskopen: ’Den heliga hög- förbjuder mig att svära och er att ta emot det; och det synes mig mycket beklagligt att rätten förvägras endast mig av er.’ ## bok VI, kap. 97 (MGH s. 390) (maskinöversättning) 97. Därefter går han vred ut, och krigarna (miles) samlas beväpnade utan grevens (comitis) vetskap; och när biskopen redan ville äta kvällsvard, ser han alla närma sig. Huset där han var bommas fast igen av hans män och befästs på alla sätt, för att fienderna inte skulle få lätt tillträde. Men när de redan ville anfalla det, sades dem i sanning att prästen hade vikit av åt annat håll och inte fanns där. Då söks han i klostergården (claustro) och slutligen i klosterkyrkan (monasterio), och genom Guds nåd, gömd utan någon vanära för sig och seende allt detta, hittas han ingalunda. Till sist, sedan raseriet hade lagt sig, går de till härbärget och återvänder sorgsna till sina hem. Sedan Arnulfus följande morgon hade sammankallat sina krigare, återvände han till sitt eget säte och tröstade abbedissan, som grät mycket. ## bok VI, kap. 98 (MGH s. 390) (maskinöversättning) 98. När kungen fick veta allt detta befallde han att dessa sammansvurna skulle ställas inför honom. När den nämnde markgreven (marchio) såg att han var mycket vred, försökte han blidka honom genom trogna mellanhänder. Kungen hörde dem på det villkoret att de först skulle betala trehundra pund (pondera talentorum) till biskopens förfogande och att de som ansågs skyldiga i denna sak antingen skulle rena sig med ed (sacramento) av elva av sina vänner eller ge honom gottgörelse enligt den kanoniska auktoriteten. Sedan ömsesidig fred alltså hade slutits mellan dem, fastställs en frist (induciae) till efter påsk. Dit kom våra och deras vänner, och jag var där med dem; och när den nämnda summan gavs, kom biskopen till den västra klosterkyrkan och satt där på stolen på den högsta trappsteget. Där renade sig då markgreven ensam med en mycket trovärdig ed; men hans följeslagare (satellites) tar var för sig emot en fasta (ieiunium) ur den nämnde biskopens hand, såsom botgörare brukar, på det villkoret att de, om de någon gång blev påminda, skulle underkasta sig den pålagda bördan. ## bok VI, kap. 99 (MGH s. 390–392) (maskinöversättning) 99. (60.) Detta må också tilläggas, hur Othelricus, böhmarnas hertig (dux), som tolkas som orättfärdighetens mammon [osäker tolkning], befallde att Bosio, hans berömde krigare (militem), och många andra skulle dödas, därför att han av falska viskare hade hört att dessa hjälpte hans landsflyktige broder, och för att alla genom dessa olyckor försiktigt skulle lära sig hur de i framtiden borde akta sig. Det som Herren i båda testamentena befaller att iaktta högtiden förbjuder mig att svära och er att ta emot det; och det är mycket beklagligt att rätten förvägras endast mig av er.’ 97. Därefter går han vred ut, och krigarna samlas beväpnade utan grevens vetskap; och när biskopen redan ville äta kvällsvard, såg han alla närma sig. Huset där han var bommas fast igen av hans män och befästs på alla sätt, för att fienderna inte skulle få lätt tillträde. Och när de ville anfalla det, sades dem som sanning att biskopen hade vikit av en annan väg och inte fanns där. Därför söks han i klosterkyrkan och i klostergården, och genom Guds nåd, gömd utan någon vanära för sig och seende allt detta, hittas han ingalunda. Till sist, sedan raseriet hade lagt sig, går de till härbärget och återvänder sorgsna till sina hem. Sedan biskopen följande morgon hade sammankallat sina krigare, återvände han till sitt eget säte och tröstade abbedissan, som grät mycket. 98. När kungen fick veta allt detta befallde han att dessa sammansvurna skulle ställas inför honom. När den nämnde markgreven såg att han var mycket vred, försökte han blidka honom genom mellanhänder. Kungen hörde dem på det villkoret att de först skulle betala trehundra pund till biskopens förfogande och att de som ansågs mest skyldiga i denna sak antingen skulle rena sig med ed av elva av sina vänner eller ge honom gottgörelse enligt den kanoniska auktoriteten. Sedan ömsesidig fred alltså hade slutits mellan dem, fastställs en frist till efter påsk. Dit kom våra och deras vänner, och jag var där med dem; men för att den nämnda summan skulle ges, kom biskopen till klosterkyrkans västra del och satt där på stolen på det högsta trappsteget. Där renade sig markgreven ensam med en tillräckligt trovärdig ed; men hans följeslagare tar var för sig emot en fasta ur den nämnde biskopens hand, såsom botgörare brukar, på det villkoret att de, om de någon gång blev påminda, skulle underkasta sig den pålagda bördan. 99. Detta må också tilläggas, hur Othelricus, böhmarnas hertig, som tolkas som orättfärdighetens mammon [osäker tolkning], befallde att Bosio, hans berömde krigare, och många andra skulle dödas, därför att han av falska anklagare hade hört att dessa hjälpte hans landsflyktige broder, och för att alla genom dessa olyckor försiktigt skulle lära sig hur de i framtiden borde akta sig. Det som Herren i båda testamentena befaller att iaktta, detta i dessa länder fast [oklart], det hindrar den alltid blinda äregirigheten från att fullbordas i dessa länder. Ty sin broder, som han med rätta borde ha älskat framför dessa, fruktade han, och han försöker noga bevaka honom, så att han aldrig skulle komma till honom. Böhmarna var en gång, då hertig Zuetepulcus regerade, våra herrar (principes). Åt honom betalades årligen tribut (census) av våra förfäder, och han hade biskopar i sitt land, som kallas Marierun; allt detta förlorade han och hans efterträdare, uppblåsta av högmod, ty all ödmjukhet växer, med evangeliet som vittne, och högmodets upphöjdhet förminskas. Ingen härskar i dessa provinser utan den största fruktan. Den rena kärleken suckar utestängd, ty där härskar menedet (periurium) med sveket som följeslagare. ## bok VI, kap. 100 (MGH s. 392–394) (maskinöversättning) 100. (61.) Då jag ovan, när jag talade om den universelle påven Bruno, endast nämnde hans efterträdare Gerbertus, är det inte olämpligt att jag skriver något utförligare om honom. Han var född i de västliga trakterna, från gossåren uppfostrad i de fria konsterna, och till sist orättmätigt befordrad till att styra staden Reims. Han förstod utmärkt att urskilja stjärnornas banor och att överträffa sina samtida i kunskap om olika konster. Slutligen fördriven från sitt land sökte han sig till kejsar Otto; och sedan han länge hade umgåtts med honom gjorde han i Magdeburg ett ur (oralogium), och han ställde in det rätt, sedan han genom ett rör hade betraktat en viss stjärna, sjöfararnas ledare. Men därefter, när den nämnde påven Gregorius hade dött, efterträdde han honom genom kejsarens ynnest och satt kvar ända till kung Henriks tid, kallad Silvester. I hans ställe satt Iohannes Phasan, det vill säga tuppen, och styrde den apostoliska stolen de dagar som anförtrotts honom; under honom förnyas Merseburgs kyrka och stärks med hans privilegiums auktoritet. det hindrar den alltid blinda äregirigheten från att fullbordas. Ty sin broder, som han med rätta borde ha älskat framför alla, fruktade han, och han försöker noga bevaka honom, så att han aldrig skulle komma till honom. Böhmarna var en gång, då hertig Zuentepulcus regerade, våra herrar (principes). Åt denne hertig betalades tribut (census) av våra förfäder under lång tid eller i många år, och han hade biskopar i sitt land, som kallas Marierun; allt detta förlorade han och hans efterträdare på grund av sitt högmod, ty med evangeliet som vittne växer all ödmjukhet och högmodets upphöjdhet förminskas. Ingen härskar i dessa provinser utan den största fruktan, ty den rena kärleken suckar utestängd, ty där härskar menedet med sveket som följeslagare. 100. Då jag ovan, när jag talade om den universelle påven Bruno, endast nämnde hans efterträdare Gerbertus, är det inte olämpligt att jag skriver något utförligare om honom. Han var född i de västliga trakterna, från gossåren uppfostrad i naturens konster, och till sist styrde han, orättmätigt befordrad, staden Reims. Han förstod utmärkt att urskilja stjärnornas banor och att överträffa sina samtida i kunskap om olika konster. Slutligen fördriven från sitt land sökte han sig till kejsar Otto; och sedan han länge hade umgåtts med honom gjorde han i Magdeburg ett ur, och han ställde in det rätt efter en viss stjärna, sjöfararnas ledare, som han på underbart sätt betraktade genom ett rör. Men därefter, när den nämnde påven Bruno hade dött, efterträdde han honom genom kejsarens ynnest och satt kvar ända till kung Henriks tid, kallad Silvester. I hans ställe satt Iohannes Phasianus, det vill säga tuppen, och styrde den apostoliska stolen de dagar som förunnats honom; under honom förnyades Merseburgs kyrka, och den stärks med hans privilegiums auktoritet. Honom ef- Honom efterträdde Sergius, som kallades Bucca porcus, och Benedictus, båda framstående och våra befästare. ## bok VI, kap. 101 (MGH s. 394) (maskinöversättning) 101. Av alla dessa överstepräster var kungens ankomst mycket efterlängtad, men den fördröjs länge genom olika fienders motstånd. Välsignad vare i alla sina verk den allsmäktige Guden, som har värdigats trösta och ge frid åt Rom, som länge och sedan många tider varit nedtryckt, genom en sådan herde! Ty påven Benedictus segrade i valet över en viss Gregorius. Därför kom denne vid Herrens födelse till kungen i Pöhlde (Palithi) med hela den apostoliska utrustningen och kungjorde under klagan för alla sin fördrivning. Kungen tog hans kors i sitt förvar och befallde honom att avhålla sig från det övriga och lovade honom att detta, när han själv kom dit, omsorgsfullt skulle avgöras enligt romersk sed. Den önskade tiden kom med hast, och kung Henrik mottas i februari månad i Romulus stad med outsäglig ära av påven Benedictus, som då härskade mer än alla hans företrädare, och han förtjänade att bli den helige Petrus förespråkare (advocatus). ## bok VI, kap. 102 (MGH s. 394–395) (maskinöversättning) 102. Och eftersom jag skall tala om hans andra vigning, anstår det mig att först prisa honom genom vars frikostiga gåva detta kommer, såsom folkens lärare Paulus uppmanar oss: Tacka Gud Fadern framför allt och i allt, bröder; ty detta är hans vilja i Kristus Jesus, vår Herre. Med rätta bör han prisas av oss, han som genom den evige konungens gåva och nåd har gagnat oss mycket. Ty kung Henrik förökade vår kyrka med många förmåner, främst med gudstjänstens utrustning; och från alla de gårdar (curtis) som han hade i Thüringen och i Sachsen överlämnade han två familjer (familias) åt oss. Han gav ett evangeliarium smyckat med guld och en elfenbenstavla och en kalk av guld, besatt med ädelstenar, med paten och rör (fistula); två kors och ampuller gjorda av silver och en stor kalk av samma metall tillsammans med paten och rör gav han. Allt som hade försummats av mina företrädare i fråga om jordagods (prediis) hade han förnyat genom diplom (precepto). efterträdde Sergius, som kallades Bucca porcus, och Benedictus, båda framstående män och våra befästare. 101. Av alla dessa överstepräster var kungens ankomst högeligen efterlängtad, men den fördröjs länge genom olika fienders motstånd. Välsignad vare den allsmäktige Guden i alla sina verk, som har värdigats trösta och ge frid åt Rom, som länge varit nedtryckt, genom en sådan herde! Ty denne påve Benedictus segrade i valet över en viss Gregorius. Därför kom denne vid Herrens födelse till kungen i Pöhlde (Palithe) med hela den apostoliska utrustningen och kungjorde under klagan för alla sin fördrivning. Kungen tog hans kors i sitt förvar och befallde att man skulle avhålla sig från det övriga och lovade honom att detta, när han själv hade kommit dit, omsorgsfullt skulle avgöras enligt romersk sed. Den önskade tiden kom med hast, och kung Henrik mottas i februari månad i Romulus stad med outsäglig ära av påven Benedictus, som då härskade mer än alla hans företrädare, och han förtjänade att kallas den helige Petrus förespråkare. 102. Och eftersom jag skall tala om hans andra vigning, anstår det mig att först prisa honom genom vars frikostiga gåva detta sker, såsom folkens lärare uppmanar oss: Tacka Gud Fadern framför allt och i allt, bröder; ty detta är Guds vilja i Kristus Jesus. Med rätta bör han också prisas av oss, han som genom den evige konungens gåva och nåd har gagnat oss mycket. Ty kung Henrik förökade vår kyrka med många förmåner, främst med gudstjänstens utrustning; sedan överlämnade han åt oss två familjer från alla de gårdar som han hade i Thüringen och Sachsen. Han gav ett evangeliarium smyckat med guld och en elfenbenstavla och en kalk av guld, väl besatt med ädelstenar, med paten och rör. Två silverkors och lika många ampuller och en stor kalk av samma metall gav han med paten och rör. Men allt som hade försummats av mina företrädare i fråga om jordagods förnyade han genom sitt diplom. ## bok VII, inledning (MGH s. 396–399) (maskinöversättning) SJUNDE BOKEN. Honom som de himmelska prisar må också vi tjänare vörda, i det vi ur våra hjärtan frambär värdiga sånger. Ty han är den treenige Guden, men en i gudomen, och utan honom regerar ingen; han är den gode Guden och det högsta goda, som driver bort allt skadligt; från den höga himlen skänker han det som gagnar alla. Den sanne har nyss gjort de lögnaktiga vittnena till skam, som sade att kung Henrik inte skulle överta den kejserliga omsorgen och inte heller länge regera, utan nedtryckas av en grym död. Nu är det tolv år som han har stått i spetsen för riket, och sedan steg den lysande härskaren upp i den kejserliga salen i samma månad som han själv hade löst min biskopsstol [osäker tolkning]. Må denna lysande dag tecknas med en vacker sten, då Rom underkastar sig vår milde konung, och han, överöst med den heliga vätskan, gläds och frambär tack till den gode Herren, som har besökt honom från höjden, och till Cunigunda, hans kära maka. Den högste herden jublar, och hans kör sjunger också, att de är trygga sedan de fått en så stor härskare. Merseburg, också du må med alla stämma in i handling. 1. (1.) Sedan tretton år efter tusentalets fullbordan hade förflutit från Herrens människoblivande, och i det följande årets andra månad och tredje vecka, i hans regerings trettonde år, på en söndag, den sextonde dagen före mars månads kalender, kom Henrik, genom Guds nåd berömd konung, omgiven av tolv senatorer, av vilka sex var rakade och de andra med långt skägg gick fram på mystiskt vis med stavar, med sin älskade maka Cunigunda till den helige Petrus kyrka, där påven väntade. Och innan han fördes in, tillfrågades han av denne om han ville vara den romerska kyrkans trogne beskyddare och försvarare, och i allt trogen mot honom och hans efterträdare, med from bekännelse Prolog. Honom som de himmelska prisar må också vi tjänare vörda, i det vi ur våra hjärtan frambär värdiga sånger. Ty han är den treenige Guden, men en i gudomen, och utan honom regerar ingen; han är den gode Guden och det högsta goda, som driver bort allt skadligt; från den höga himlen skänker han det som gagnar alla. Den sannfärdige har nyss gjort de lögnaktiga tungorna till skam, som sade att kung Henrik inte skulle överta den kejserliga omsorgen och inte heller länge regera, utan nedtryckas av en plötslig död. Nu är det tolv år som han har stått i spetsen för riket, och sedan steg den lysande härskaren upp i den kejserliga salen i samma månad som han själv hade löst min biskopsstol [osäker tolkning]. Må denna dag tecknas med en vacker klar sten, då Rom underkastar sig vår milde konung, som, överöst med den heliga krisman, gläds och frambär tack till den gode Kristus, av vilken han så förhärligas tillsammans med Cunigunda, hans kära maka. Den högste biskopen jublar, och hela senaten skall applådera, att de är trygga att få en så stor härskare. Merseburg, också du må stämma in med alla, och du, ge jubel åt Herren, genom vilken du synes ha makt. Här börjar den sjunde boken. 1. Sedan tretton år efter tusentalets fullbordan hade förflutit från Herrens människoblivande, och i det följande årets andra månad, tredje vecka, i hans regerings trettonde år, på en söndag, den sjätte dagen före mars månads kalender, kom Henrik, genom Guds nåd berömd konung, omgiven av tolv senatorer, av vilka sex var rakade och de övriga med långt skägg gick fram på mystiskt vis med stavar, med drottning Cunigunda till den helige Petrus kyrka, där påven väntade med prästerskapet. Men innan han fördes in, tillfrågas han av denne om han ville vara den romerska kyrkans innerlige beskyddare och försvarare, och i allt trogen mot honom och hans efterträdare. Och han svarade med from bekännelse att han skulle göra så, och så av honom smörjelsen svarade han, och då mottog han av denne smörjelsen och kronan tillsammans med sin maka; men den tidigare kronan befallde han att man skulle hänga upp över apostlafurstens altare. Samma dag gjorde påven en riklig måltid för dem i Lateranen. Men på den åttonde dagen uppstod ett stort tumult mellan romarna och de våra på Tiberbron, och på båda sidor föll många, tills natten slutligen skilde dem åt. Upphovsmännen till detta var tre bröder, Hug, Hecil och Ecilin, som senare tillfångatogs och hölls i förvar; av dem undkom en i dessa trakter, den andre fördes till Fulda, och den tredje hålls länge i borgen (castello) Ivicanstene. 2. (2.) Kejsaren (cesar) befallde att hans broder Arnulfus, som han tidigare hade satt över kyrkan i Ravenna, åter skulle tronsättas och vigas där av den apostoliske. Men hans undanträngare Aethelbertus, som orättmätigt länge hade suttit där, ville han först avsätta; men övervunnen av de frommas ihärdiga förböner satte han honom över en annan kyrka, vid namn Aricia. I Ravenna avsatte påven genom synodalt beslut två och i Rom lika många, som hade vigts av ärkebiskop Leo, när han redan var stum. De heliga fädernas stadgar om de heliga ordinationerna (ordinibus), som där och hos oss, ack, länge hade försummats, återställde och förnyade han under hot om bannlysning (excommunicatione). Ty kanonerna förbjuder att någon vigs till diakon före tjugofem års ålder och till präst och biskop före trettio år. Eftersom vi inte har iakttagit detta, är vi eländiga överträdare och har fallit under bannlysningen. (3.) Kejsaren firade Herrens uppståndelse i staden Pavia och befäste langobardernas obeständiga sinne genom den kärlek han visade alla. Därefter, sedan alla oroligheter hade stillats, återvände han från Italien, och Hardvigus, som gladde sig mycket över detta, angrep staden Vercelli, och dess biskop Leo kom med nöd undan. Också hela denna stad kronan av kungsligt slag [osäker tolkning] tillsammans med sin maka; men den tidigare kronan befallde han att man skulle hänga upp över apostlafurstens altare. Samma dag gjorde påven en riklig måltid för dem i Lateranen. Men på den åttonde dagen uppstår ett stort tumult mellan romarna och de våra på Tiberbron, och på båda sidor föll många; slutligen skiljer natten dem åt. Upphovsmännen till detta var tre bröder, Hugo, Hizel och Ezelinus; de tillfångatogs och hölls i förvar. Av dem undkom en i dessa trakter, den andre fördes till Fulda, och den tredje hålls länge i borgen Givikanstein. ## bok VII, kap. 2 (MGH s. 399–400) (maskinöversättning) 2. Kejsaren (cesar) befallde att hans broder Arnulfus, som han tidigare hade satt över kyrkan i Ravenna, åter skulle tronsättas och vigas där av den apostoliske. Men hans undanträngare Adelbertus, som orättmätigt länge hade suttit där, ville han först avsätta; men övervunnen av de frommas ihärdiga förböner satte han honom över en annan kyrka, vid namn Aricia. I Ravenna avsatte påven genom synodalt beslut två och i Rom lika många, som hade vigts av ärkebiskop Leo, när han redan var stum. De heliga fädernas stadgar om de heliga ordinationerna (ordinibus), som där och hos oss, ack, länge hade försummats, återställs och förnyas under hot om bannlysning (excommunicacione). Ty kanonerna förbjuder att någon vigs till diakon före tjugofem års ålder och till präst och biskop före trettio år. Eftersom vi inte har iakttagit detta, är vi eländiga överträdare och har fallit under bannlysningen. Kejsaren firade Herrens uppståndelse i Pavia och befäste langobardernas obeständiga sinne genom den kärlek han visade alla. Därefter, sedan alla oroligheter hade stillats, återvände han från Italien; men Hartwigus, som gladde sig mycket över detta, angrep staden Vercelli, och dess biskop Leo kom med nöd undan. Sedan han hade tagit hela denna började han åter att högmodas; men den gudomliga majestätet tvingade honom, såsom jag framställer i det följande, att i djup förödmjukelse erkänna sig skyldig. I dessa trakter grundade kejsaren, efter gemensamt råd och med tillstånd av biskoparna i kyrkoprovinsen, ett biskopsdöme, som var den tredje prydnaden för hans fromma verk, i staden Bobbio, där Kristi heliga dyrkare och berömda bekännare Columbanus och Attala vilar med sina kroppar, ty den högsta nödvändigheten och, det som överträffar den, Kristi kärlek drev honom till detta. Med den största framgång och ära övervann han här Alpernas svårigheter och kom till vårt lands klarhet, ty luftens och invånarnas beskaffenhet där överensstämmer inte med våra trakter. Många är, ack, försåten i Romania och i Langobardiet. För alla som kommer dit visas ringa kärlek; allt som gästerna där behöver är till salu, och det med svek, och många omkommer där genom gift som ges dem. ## bok VII, kap. 3 (MGH s. 400–402) (maskinöversättning) 3. (4.) Samma år, den fjärde dagen före maj månads kalender, dog greve (comes) Karolus, markgreve Riedagus son, som tidigare utan någon egen skuld hade förlorat hela sitt län (benefitium) genom orättfärdiga anklagares uppblåsta högmod och som med jämnmod bar det brott som tillfogades honom. Samma dag gav min brorsdotter (neptis) Mahtildis upp andan, hon som länge på grund av släktskapens rätt hade uppfostrats i Geros skog hos fru Hathui, abbedissan (abbatissa); och eftersom den vördnadsvärda matronan alltid hade önskat att hon skulle efterträda henne, begrät hon den döda med otröstlig sorg, och i den följande juli månad, den fjärde dagen före nonae, följer hon henne. Om hennes lovvärda liv går jag kort igenom något. Hon var drottning Mahtildis berömda brorsdotter och hade i sitt trettonde levnadsår gift sig med markgreve Geros son Sigifridus, och hon var förenad med honom endast sju år. Efter hans bortgång tog hon av kärlek till Gud och som tröst för sin sorgsne herre (senioris) den heliga slöjan av biskop (antistite) Bernhardus och snart vigningen, såsom jag har sagt tidigare, och hon satt i femtiofem år, lika ihärdig i Kristi tjänst som Anna, och av så stor frikostighet som kvinnan i Sarepta, i kyskhet och återhållsamhet lik Judit; den kyrka som var anförtrodd henne staden, och sedan han hade tagit den började han åter att högmodas; men den gudomliga majestätet tvingade honom, såsom jag framställer i det följande, att i djup förödmjukelse erkänna sig skyldig. I dessa trakter grundade kejsaren, efter gemensamt råd och med tillstånd av biskoparna i kyrkoprovinsen, ett biskopsdöme, som var den tredje prydnaden för hans fromma verk, i staden Bobbio, där Kristi heliga dyrkare och berömda bekännare Columbanus och Attala vilar med sina kroppar, ty den högsta nödvändigheten och, det som överträffar den, Kristi kärlek drev honom till detta. Med den största ära och framgång övervann han här Alpernas svårigheter och kom till vårt lands klarhet, ty luftens och invånarnas beskaffenhet där överensstämmer inte med våra trakter. Ty många är, ack, försåten i Romania och Langobardiet. För alla som kommer dit visas ringa kärlek; allt som gästerna där behöver är till salu, och det med svek, och många omkommer genom förgiftad mat. 3. Samma år, den fjärde dagen före maj månads kalender, dog greve Karolus, markgreve Rieddagus son, som tidigare utan någon egen skuld hade förlorat hela sitt län genom orättfärdiga anklagares uppblåsta högmod och som med jämnmod uthärdade det brott som tillfogades honom. Samma dag gav min brorsdotter Mathildis upp andan, hon som länge på grund av släktskapens rätt hade uppfostrats i Geros skog hos fru Hathui, abbedissan; och eftersom den vördnadsvärda matronan alltid hade önskat att hon skulle efterträda henne, begrät hon henne med otröstlig sorg; och i den följande juli månad, den fjärde dagen före samma månads nonae, följde hon henne. Om hennes lovvärda liv skall jag kort beröra något. Hon var den berömda drottning Mathildis brorsdotter och hade i sitt trettonde levnadsår gift sig med Sigefridus, markgreve Geros son, med vilken hon var förenad endast i sju år. Efter hans bortgång tog hon av kärlek till Gud och som tröst för sin sorgsne herre den heliga slöjan av biskop Bernhardus och snart vigningen, såsom har sagts ovan; och hon satt i femtiofem år, lika ihärdig i Kristi tjänst som änkan Anna, och av så stor frikostighet som kvinnan i Sarepta, i kyskhet och återhållsamhet lik Judit; och den kyrka som var anförtrodd henne prydde hon med olika smycken. Hennes död förebådades av dessa tecken. Fiskdammen (vivarium), som ligger på stadens östra sida, syntes blodröd ända till middagen och skiftade sedan i grön färg. Många tyckte att min brorsdotter genom hennes förtjänster gick före henne med jungfrudomens palm. Men Kristi utmärkta brud begravdes av Bernhardus, biskop av Antiqua civitas, inte där hon hade bett, utan där hennes sörjande kommunitet (congregatio) bad, mitt i kyrkan framför det heliga korsets altare, där den allsmäktige Guden sedermera genom hennes ädla förtjänst gav en lätt gång åt en man som länge hade varit svag och länge gått med kryckor. ## bok VII, kap. 4 (MGH s. 402–404) (maskinöversättning) 4. (5.) Men sedan kejsaren hade gått över Alperna och färdats genom de övriga angränsande provinserna under sin regering, firade han Herrens födelse i Pöhlde (Palithi). Och därefter kom han till Merseburg och kungjorde för sina trogna Bolizlavus trohet och hjälp, och han begärde att de enhälligt skulle kalla honom till att urskulda sig eller ge gottgörelse för den sak som han anklagades för. Under tiden kom min brorson (nepos), greve (comes) Wirinharius, på inrådan av en illa rådd ungdom och genom listiga kvinnors anslag med några få till borgen (urbem) som kallas Bichlingi på en söndag, och sedan han hade lurat väktarna rövade han mot hennes vilja dess fru Reinilda, som han tidigare hade åtrått. Ty hon hade tidigare fast lovat kejsaren att hon aldrig skulle förenas med någon make utan hans vetskap och råd; och därför förs hon bort under rop och klagan. När följeslagarna (satellites) hörde detta, samlades de beväpnade med tjänarna, och av dem blir en, vid namn Vullerd, hejdad av ett svårt sår. Men när en av tjänarinnorna bad att likaså bli bortförd och den ädle Alwinus på sin herres befallning ville ta henne, omringas han från alla håll och kallar tillbaka min brorson, som redan hade gått ut, till hjälp. Denne dog, ack, innan han fick hjälp. Och hans herre, som kom dit, blir innestängd och såras av en av trälarna; honom genomborrade han genast med en lans och spikade fast vid muren, och han skrämde de övriga så att de inte vågade komma närmare honom. Och när han såg att hans män redan långt borta hade gått ut med matronan, men att ingen väg att undkomma stod öppen för honom prydde hon med olika och många smycken. Hennes död förebådades av dessa tecken. Fiskdammen (wiwarium), som ligger på stadens östra sida, syntes blodröd ända till middagen och förvandlades sedan till grön färg. Många tyckte också att min brorsdotter genom hennes förtjänster gick före henne med jungfrudomens palm. Men Kristi utmärkta brud begravdes av Bernhardus, biskop av Antiqua civitas, inte där hon hade bett, utan där den sörjande kommuniteten bad, nämligen mitt i kyrkan framför det heliga korsets altare. Där gav sedermera den allsmäktige Guden genom hennes ädla förtjänst rak gång åt en man som länge hade varit svag och snarare krupit än gått med kryckor. 4. Sedan kejsaren alltså hade gått över Alperna och färdats genom de övriga angränsande provinserna under sin regering, firade han Herrens födelse i Pöhlde (Palithe). Därefter kom han till Merseburg och kungjorde för sina trogna hertig Bolizlavus trohet och hjälp, och han begärde att han enhälligt skulle kallas av dem till att urskulda sig eller ge gottgörelse för den sak som lades honom till last. Under tiden kom min brorson, greve Werinharius, på inrådan av en illa rådd ungdom och genom listiga kvinnors anslag under förevändning av fred på en söndag med några få till borgen som kallas Bichilinge, och sedan han hade lurat väktarna rövade han mot hennes vilja dess fru Reinilda, som han tidigare hade åtrått. Ty hon hade tidigare fast lovat kejsaren att hon aldrig skulle förenas med någon make utan hans vetskap och råd; och därför förs hon bort under rop och klagan. När följeslagarna hörde detta, samlades de beväpnade med det övriga tjänstefolket, och av dem blir en, vid namn Wullerd, hejdad av ett svårt sår. Men när en av tjänarinnorna bad att likaså bli bortförd och den ädle Alcwinus på sin herres befallning ville ta henne, omringas han från alla håll och kallar tillbaka min brorson, som redan hade gått ut, till hjälp. Men innan han fick hjälp dog han, ack. Men den andre, som kom dit, blir innestängd och såras av en av trälarna; honom genomborrade han genast med en lans och fäste vid muren, och han skrämde de övriga så att de inte vågade komma närmare honom. Och när han såg att hans män redan långt borta hade gett sig av med matronan, men att ingen väg att undkomma stod öppen för honom, lämnade han genast hästen från muren stod öppen för honom, lämnade han genast hästen och släppte sig ned från muren, och svårt nedtryckt av en sten som följde efter kom han med nöd till sina sorgsna följeslagare. Av dem bars han till kejsarens fogdes (villici) hus i Wi och lämnades där med några få; och frun förde de bort i stor hast och gömde sig med henne än här, än där, medan de oroligt väntade på sin herres ankomst. ## bok VII, kap. 5 (MGH s. 404) (maskinöversättning) 5. Men den orättfärdige fogden (villicus) förrådde snart den sjuke gästen till kejsaren och gjorde hans sinne mycket glatt. Ty han hoppades att han, när han kom i hans våld, skulle omkomma som ett exempel för andra eller friköpa sig från honom för en outsäglig lösesumma. Det var redan natt, och grevarna (comites) Bernhardus, Guncelinus och Willehelmus kom, sända av kejsaren, med sina krigare (militibus) dit där den sjuke låg; och då Wirinharius genom sina män i förväg visste att dessa hade kommit, hälsade han Willehelmus, som stod honom nära, och tillkännagav för de två andra att han, om han hade kunnat lyfta svärdet, aldrig hade velat komma oskadd i deras våld. Men Willehelmus förband hans sår, och då han insåg att han på intet sätt kunde komma till Merseburg, såsom han hade befallts, lät han sina män bära honom till den närmaste byn (villam), som kallas Elerstidi, och befallde att han skulle bevakas där i ett hus starkt befäst med stenar, medan han själv med sina män återvände till kejsaren. ## bok VII, kap. 6 (MGH s. 404–406) (maskinöversättning) 6. Samma dag kallades vi inför kejsaren (cesaris), och vi fick höra av honom under bedrövad klagan med vilken förmätenhet min brorson hade brutit hans löfte. Ty när Brun dräptes av sin fiende Milo i sitt eget hus, där alla skall ha frid, och detta sorgset tillkännagavs för kejsaren av alla infödda, blev han mycket ombedd att han på sina företrädares sätt skulle förbjuda så brottsliga människor jordagods (predium) och hemvist (incolatu), och han hade befallt att detta skulle bekräftas med eder från hans sida; med upplyfta händer lovade han inför den allsmäktige Guden och alla närvarande att han skulle uppfylla det så länge han levde. Och eftersom vi vet att det är mycket bättre att inte lova Gud något gott än att sedan vika av från det, släppte han sig ned, och svårt nedtryckt av en sten som följde efter kom han med nöd till sina sorgsna följeslagare. Av dem bars han till kejsarens fogdes (villici) hus och lämnades där med några få; och frun förde de bort i stor hast och gömde sig med henne än här, än där, och väntade oroligt på sin herres ankomst. 5. Men den orättfärdige fogden förrådde snart den sjuke gästen till kejsaren och gjorde honom tämligen glad. Ty han hoppades att han, när han kom i hans våld, antingen skulle omkomma som ett exempel för andra eller friköpa sig för en outsäglig lösesumma. Det var natt, och stjärnorna lyste på hela himlen, när se, grevarna (comites) Bernhardus, Guncelinus och Willehelmus kom, sända av kejsaren, med sina krigare dit där den sjuke låg; och då Werinharius genom sina män i förväg visste att de var där, hälsade han Willehelmus, som stod honom nära, och tillkännagav för de två andra att han, om han hade kunnat lyfta svärdet, aldrig hade velat komma oskadd i deras våld. Men Willehelmus förband hans sår, insåg att han på intet sätt kunde komma till Merseburg, såsom han hade befallts, och lät sina män bära honom till den närmaste byn (villam), som kallas Elerstide, och befallde att han skulle bevakas där i ett hus starkt befäst med stenar. Men själv återvände han med sina män till kejsaren. 6. Samma dag kom vi, kallade inför kejsaren. Där fick vi höra av honom under bedrövad klagan med vilken förmätenhet min brorson hade brutit hans löfte. När nämligen Brun dräptes av sin fiende Milo i sitt eget hus, där alla skall ha frid, och detta sorgset tillkännagavs för kejsaren av alla infödda, blev han mycket ombedd att han på sina företrädares sätt skulle förbjuda så brottsliga människor jordagods och hemvist, och han hade befallt att detta skulle bekräftas med eder från hans sida; med upplyfta händer lovade han inför den Allsmäktige och alla närvarande att han skulle uppfylla det så länge han levde. Och eftersom vi vet att det är mycket bättre att inte lova Gud något gott än att sedan vika av från det, låt oss bönfalla honom, låt oss bönfalla honom åt vilken han gav dessa löften, att han, om han någonstans har brutit dem av mänsklig välvilja eller genom ond tillskyndan, må besinna sig med vederbörlig bot. Efter kejsarens klagan gav alla de bästa rådet att frun skulle kallas tillbaka, sedan alla hans egendomar hade tagits i beslag, och att upphovsmännen till denna sak antingen skulle ställas fram tillfångatagna eller, om de flydde, utstå förföljelse ända till döden; men greven själv skulle, sedan han hade övervunnit sin sjukdom, berövas huvudet om han befanns skyldig; men om allt detta hade skett med matronans samtycke, skulle han i bästa måtto få behålla bruden. Min broder, greve Heinricus, sänds genast för att verkställa detta, och det befalls att de skulle komma till ett offentligt möte (colloquium) i Allstedt (Alstidi). Medan han alltså gav sig av, kom de nämnda grevarna och berättade för kejsaren vad som hade hänt. ## bok VII, kap. 7 (MGH s. 406) (maskinöversättning) 7. Följande dag, det vill säga på den helige Martinus högtid, gav Wirinharius, som dittills med tåligt sinne hade uthärdat alla motgångar, upp andan och lämnade ingen vinning åt fienderna, men en oöverstiglig förlust åt de sina. Därför sörjer kungen, och hans fiende Thiedricus gråter. När jag fick veta detta bad jag min brorson Thiedricus om lov att fara, och genom mina följeslagare (satellites) förde jag den väns kropp från Miminlevo, där det då hade varit ett abbotskloster (abbacia) och dess utmärkte föreståndare (provisor) Reinoldus hade sörjt för detta med tillbörlig mänsklighet, tillbaka till Helpithi, där jag väntade på det. Men eftersom den redan då luktade mycket illa, befallde jag genast att inälvorna skulle tas ut och befallde att de skulle begravas vid min kyrka, och jag följde den ända till Wallibizi och lade den till vänster om hans älskade maka. Fjorton dagar senare dog fru Swonehild, hans svärmor, en plötslig död den sjätte dagen före december månads kalender. ## bok VII, kap. 8 (MGH s. 406–408) (maskinöversättning) 8. (6.) Under tiden skipade kejsaren (cesar) rätt åt folken i Allstedt (Alstidi), och, såsom de närvarande försäkrade, förvägrade han mina vänner den. Ön som kallas Porei befallde kejsaren genom orättfärdiga domare att tillskrivas honom själv, eftersom greve (comes) Bernhardus tidigare hade velat döda den nämnde Wirinharius. Detta förbjuder greve Wicmannus och försäkrar att det är orätt; alla folk muttrar och ropar i hemlighet att Herrens smorde syndar. Där syntes då en stjärna för många åt vilken han gav dessa löften, att han, om han någonstans har brutit dem av mänsklig välvilja eller genom ond tillskyndan, må besinna sig med vederbörlig bot. Efter kejsarens klagan gav alla de bästa rådet att frun skulle kallas tillbaka, sedan alla hans egendomar hade tagits i beslag, och att upphovsmännen till denna sak antingen skulle ställas fram tillfångatagna eller, om de flydde, utstå förföljelse ända till döden; men greven själv skulle, sedan han hade övervunnit sin sjukdom, berövas huvudet om han befanns skyldig; men om allt detta hade skett med matronans samtycke, skulle han i bästa måtto få behålla bruden. Min broder, greve Heinricus, sänds genast för att verkställa detta, och det befalls att de skulle komma till ett offentligt möte (colloquium) i Allstedt (Alcstide). När han alltså gav sig av, kom de nämnda grevarna och berättade för kejsaren vad som hade hänt. 7. Följande dag, det vill säga på den helige Martinus högtid, gav Werinharius, som dittills med tåligt sinne hade uthärdat alla motgångar, upp andan och lämnade ingen vinning åt fienderna, men en oöverstiglig förlust åt de sina. Men därför sörjer kungen mycket, och hans fiende Thidericus gråter. När också jag fick veta detta bad jag min brorson Thidericus om lov att fara, och genom mina följeslagare förde jag den väns kropp från Minenlove, där det då fanns ett abbotskloster och dess utmärkte föreståndare Reinoldus hade sörjt för detta med tillbörlig mänsklighet, tillbaka till Helpithe, där jag väntade på det. Men eftersom den redan luktade mycket illa, befallde jag genast att hans inälvor skulle tas ut och befallde att de skulle begravas vid min kyrka. Sedan följde jag den till Wallibike och lade honom till vänster om hans älskade maka. Fjorton dagar senare dog fru Suanehildis, hans svärmor, en plötslig död den sjätte dagen före december månads kalender. 8. Under tiden skipade kejsaren rätt åt folken i Allstedt (Alcstide), och, såsom de närvarande försäkrade, förvägrade han mina vänner den. Ön som kallas Porei befallde kejsaren genom orättfärdiga domare att tillskrivas honom själv, eftersom greve Bernhardus tidigare hade velat döda den nämnde Werinharius. Detta förbjuder greve Wigmannus och försäkrar att det är orätt; alla folk muttrar och ropar i hemlighet att Herrens smorde syndar. Där syntes då mitt på dagen en stjärna för många. mitt på dagen. På den helige Andreas oktavdag dog prästen Rigmannus, som hade förestått sin kyrka i åttiofem år, i Kristus. Och därifrån for han och firade Herrens födelse i Pöhlde (Palithi), och på fjärde veckodagen före påsk kom han till Merseburg. På skärtorsdagen välsignade jag, ovärdig, krisman i hans närvaro. Men på aftonen före den heliga uppståndelsen, som då inföll den femte dagen före april månads idus, dog Redbald, abbot i Werden; och Hethenricus, prost (prepositus) i samma kloster, väljs. På den heliga dagen sjöng ärkebiskop Gero mässan; och under tiden kom Othelricus, böhmarnas hertig (dux), och vi tillbringade dessa högtidsdagar mycket glada. ## bok VII, kap. 9 (MGH s. 408) (maskinöversättning) 9. Under tiden firade markgreve (marchio) Hirimannus påsk hos sin svärfar och kom, med nöd frigjord därifrån, efter att länge ha väntats, till kejsaren med dennes sändebud Stoignew. Samme sändebud, som alltid brukade ljuga, hade sänts av sin obeständige herre (seniore) till kejsaren i den västra delen, mer för att ställa till oro än, såsom han låtsades, för att stifta fred. Kejsaren anförtrodde honom och hans följeslagare åt sina förtrogna och tog barmhärtigt emot sina mågar, som barfota sökte hans nåd, och först då befallde han att skvallerbäraren skulle föras fram för att se detta, och han gav offentligt hans herre svar. När denne hemma hade återgett annat än vad kejsaren hade befallt, sänds han på den olycksalige hertigens (ducis) befallning tillbaka med den nämnde greven (comite), som önskade befästa freden, och inför kejsaren och hans furstar överbevisas han om att vara falsk och att skapa oenighet sinsemellan. Då ville Bolizlavus, som åter kallades av kejsaren för att urskulda sig eller gottgöra sin olydnad, inte komma inför honom, utan begärde att detta skulle ske inför hans furstar. ## bok VII, kap. 10 (MGH s. 408–410) (maskinöversättning) 10. Men vilken välvilja kejsaren tidigare hade visat honom, det må du, läsare, ge akt på! (7.) Den nämnde hertigen (dux), full av kunskap i tusen konster, sände sin son Miseco till Othelricus, böhmarnas styresman (provisorem), för att På den helige Andreas oktavdag dog prästen Rigmannus, som hade förestått sin kyrka i åttiofem år, i Kristus. Kejsaren for från Allstedt (Alcstide) och firade Herrens födelse i Pöhlde (Palithi), och på fjärde veckodagen före påsk kom han till Merseburg. På skärtorsdagen välsignade jag, ovärdig, krisman i hans närvaro. På aftonen före den heliga uppståndelsen, som då inföll den femte dagen före april månads idus, dog Redbaldus, abbot i Werden; och Hethenricus, prost (prepositus) i samma kloster, väljs. På den heliga dagen sjöng ärkebiskop Gero mässan; under tiden kom Othelricus, böhmarnas hertig, och vi tillbringade dessa högtidsdagar högeligen glada. 9. Markgreve Heremannus firade påsk hos sin svärfar och kom, med nöd frigjord därifrån, efter att länge ha väntats, till kejsaren med dennes sändebud Stoicnew. Men samme sändebud, som alltid brukade ljuga, hade sänts av sin obeständige herre till kejsaren i de västliga trakterna, mer för att ställa till oro än, såsom han låtsades, för att stifta fred. Kejsaren anförtrodde honom och hans följeslagare åt sina förtrogna och tog barmhärtigt emot sina mågar, som barfota sökte hans nåd. Men då befalls den där skvallerbäraren att föras fram för att se detta, och han sände offentligt budskap tillbaka till hans herre. Men när denne hemma hade återgett annat än vad kejsaren hade befallt, sänds han på den olycksalige hertigens befallning tillbaka med den nämnde greven, som önskade befästa freden, och inför kejsaren och hans furstar överbevisas han om att vara falsk och en fridstörare. Alltså kallas Bolizlaus åter av kejsaren för att urskulda sig eller gottgöra sin olydnad, men han ville inte komma inför honom och begärde att detta skulle ske inför hans furstar. 10. Men vilken välvilja kejsaren tidigare hade visat honom, det må du, läsare, ge akt på! Den nämnde hertigen, full av kunskap i tusen konster, sände sin son Miseco till Othelricus, böhmarnas hertig, för att de, minnesgoda om sitt ömsesidiga släktskap, skulle sluta fred med varandra, för att de, minnesgoda om sitt ömsesidiga släktskap, skulle sluta fred med varandra och tillsammans stå emot alla sina fiender och framför allt kejsaren. Men då denne av sannfärdiga människor fick veta att allt detta var anordnat till hans skada, grep han honom, dödade alla de bästa av hans följeslagare och förde de övriga tillsammans med den tillfångatagne herren till Böhmen och kastade dem i fängelse. När kejsaren fick veta detta, sände han dit min brorson Thiedricus för att han skulle återlämna honom hans vasall (satellitem) och, om han brydde sig något om hans nåd, ingalunda förgöra honom. Åt denne sägs han ha gett detta svar: ’Det är för mig högst nödvändigt att både kunna och vilja följa min herres befallningar i allt. Den allsmäktige Guden har nyss ryckt mig, ovärdig, ur lejonets gap och överlämnat åt mig dess unge, som sänts till mitt fördärv. Och om jag låter honom gå fri, har jag alltid säkra fiender i fadern och sonen; men om jag behåller honom, får jag hoppas att med honom vinna någon frukt. Må min herre se till vad som i allt detta behagar honom och i någon mån gagnar mig, och allt detta skall jag troget utföra.’ ## bok VII, kap. 11 (MGH s. 410) (maskinöversättning) 11. Men när Thiedricus återvände med detta budskap, sänds strax snabbt en annan, som skulle be att han sändes och fast befalla honom det och lova å kejsarens vägnar att all hans oro skulle avlägsnas och en god fred befästas. Då återlämnade Othelricus, villig eller ovillig, fången och blidkade kejsaren mycket. Men Bolizlavus, som gladde sig över måttan över sonens räddning, tackade genom sina mellanhänder kejsaren vederbörligen och begärde att han skulle sända honom tillbaka till honom själv till ära, men till sorg för hans fiender, och att han i sanning skulle inse den framtida lönen för båda. Kejsaren svarade då att detta inte kunde ske, men lovade att han, när han kom till Merseburg, efter gemensamt råd med sina furstar då skulle tillmötesgå hans vilja. När Bolizlavus hörde detta tog han inte väl emot det, och hur han skulle få sonen i sitt våld igen övervägde han ständigt i sitt tysta sinne och genom täta sändebud. ## bok VII, kap. 12 (MGH s. 410–412) (maskinöversättning) 12. (8.) När kejsaren (cesar) kom till den överenskomna platsen, rådfrågade han alla stormän (optimates) om vad han borde göra i denna sak. Av dem talar ärkebiskop Gero först: ’När det var tid och när det kunde ske med er ära, lyssnade ni inte på mig, när jag uppmanade till detta. Nu har Bolizlavus sinne vänts bort från er på grund av sonens långa kvarhållande och förvar, och jag fruktar att ni, om ni sänder honom tillbaka utan gisslan eller andra bekräftelser, i framtiden kommer att sakna trogen tjänst från dem båda.’ Sådant enhälligt skulle stå emot alla sina fiender och framför allt kejsaren. Men då denne av sannfärdiga människor fick veta att allt detta var anordnat till hans skada, grep han honom och dödade alla de bästa av hans följeslagare och förde de övriga tillsammans med hans tillfångatagne herre till Böhmen och satte dem i fängelse. När kejsaren fick veta detta, sände han dit min brorson Thidericus för att han skulle återlämna honom hans vasall och, om han brydde sig något om hans nåd, ingalunda förgöra honom. Åt denne sägs han ha gett detta svar: ’Det är för mig högeligen nödvändigt att både kunna och vilja följa min herre kejsarens befallningar i allt. Den allsmäktige Guden har nyss ryckt mig, ovärdig, ur lejonets gap och överlämnat åt mig dess unge, som sänts till mitt fördärv. Om jag låter honom gå fri, kommer jag alltid att ha säkra fiender i fadern och sonen; men om jag behåller honom, hoppas jag att genom honom vinna någon frukt. Må min herre kejsaren se till och befalla i allt detta vad som behagar honom, men ändå i någon mån sörja för mig, och detta skall jag troget utföra.’ 11. Men när Thiedericus återvände med detta budskap, sänds strax snabbt en annan, som skulle be att han sändes och fast befalla det och lova å kejsarens vägnar att all hans oro skulle avlägsnas och en god fred befästas. Då återlämnade Othelricus, villig eller ovillig, fången och blidkade kejsaren mycket. Men Bolizlaus, som gladde sig högeligen över sonens räddning, tackade genom sina sändebud kejsaren vederbörligen och begärde av honom att han skulle sända honom tillbaka till honom själv till ära, men till sorg för hans fiender, och att han i sanning skulle inse den framtida lönen för båda. Kejsaren svarade då att detta inte kunde ske, men lovade att han, när han kom till Merseburg, efter gemensamt råd med sina furstar skulle tillmötesgå hans vilja. När han alltså hörde detta tog han inte väl emot det, och hur han skulle få sonen i sitt våld [oklart] 12. När kejsaren kom till den överenskomna platsen, rådfrågade han alla stormän om vad han borde göra i denna sak. Av dem sade ärkebiskop Gero först så: ’Medan det var tid och när det kunde ske med er ära, hörde ni inte på mig, när jag uppmanade till detta. Nu har Bolizlavus sinne vänts bort från er på grund av sonens långa kvarhållande och förvar, och jag fruktar att ni, om ni sänder honom tillbaka utan gisslan eller andra bekräftelser, i framtiden kommer att sakna trogen tjänst från dem båda.’ När han sade sådant följer honom den största skaran av de närvarande när han sade sådant följer honom den största skaran av de närvarande, och den mutade delen upprepar att detta inte kan ske med stor ära. Penningarna besegrade rådet, och för att detta skulle bli Bolizlavus kärare, tog han emot detta av kejsaren och förde Miseco tillbaka på sin tro och med allt som de hade, och han fick det utlovade, och han förmanade honom och sonen att de, minnesgoda om Kristus och Guds fasta [oklart], inte längre skulle tillfoga kejsaren någon olägenhet och inte låta hans vänner bedras. På denna ljuva uppmaning svaras genast av dem på samma sätt som en smickrande pipa, något som sedan ingalunda fullbordas i gärning. Ty fastän de har ringa eller ingen tro, lägger de oss ändå till last att han, som räknades bland vasallerna (militum), sändes tillbaka så sent från kejsarens och de våras sida. ## bok VII, kap. 13 (MGH s. 412–415) (maskinöversättning) 13. Detta hade de alltid i sinnet, och därför försäkrade de att de inte kom inför kejsaren. Och det är sant, vad evangeliets röst vittnar om, att den som tänker skiljas från en förtrogen vän söker någon ursäkt. När kejsaren insåg detta, for han ifrån oss och var de närmaste bönedagarna i Capungun, dit han själv flyttade sin gård (curtem) från staden som kallas Cassalun; och där anförtrodde han efter råd av sin ärkebiskop (archipresulis) Heribertus den nämnda omsorgen åt Hethenricus. Under tiden påbörjas vår kyrka i närvaro av ärkebiskop Gero; dess första stenar lade jag i form av det heliga korset den femtonde dagen före juni månads kalender. Och sedan nödvändiga angelägenheter hade behandlats där, kom han på pingstaftonen till Immedeshusun och firade där denna heliga högtid festligt med biskop (antistite) Meinwercus. (9.) Där avsätts Val, abbot i Corbeia, som tidigare hade avstängts från sitt ämbete, och en från klostret Larsemense, Druhtmer, förordnas utan de nämnda brödernas samtycke. När han kom till sitt säte i den här kommande veckan, gick hela kommuniteten (congregatio) utom nio gråtande därifrån och lämnade, såsom abbot Liudulfus hade förutsagt, denna ort nästan tom mot sin vilja. följer, men den mutade delen upprepar att detta inte kan ske med stor ära. Till sist besegrade penningarna rådet, och för att detta skulle bli Bolizlavus kärare, tog han emot detta av kejsaren och förde Miseco tillbaka på sin tro och med allt som de hade, och han fick det utlovade, och han förmanade honom och sonen att de, minnesgoda om Kristus och den fasta tron, inte längre skulle tillfoga kejsaren någon olägenhet och inte låta hans vänner bedras. På denna ljuva uppmaning svaras genast av dem på samma sätt som en smickrande pipa, något som sedan ingalunda fullbordas i gärning. Ty fastän de har ringa eller ingen tro, lägger de oss ändå till last att han, som räknades bland vasallerna, sändes tillbaka så sent från kejsarens och de våras sida. 13. Detta hade de alltid i sinnet, och därför försäkrade de att de inte kom inför kejsaren. Ty det är sant, vad evangeliets röst vittnar om: Den som vill dra sig undan från en vän söker en ursäkt. När kejsaren insåg detta, for han ifrån oss och var de närmaste bönedagarna i Capungun, dit han själv flyttade sin gård från sin stad som kallas Cassulen; och där anförtrodde han efter råd av sin ärkebiskop Heribertus den nämnda omsorgen åt Hethenricus. Och sedan nödvändiga angelägenheter hade behandlats där, kom han på pingstaftonen till Immedeshusen. Där firade han denna heliga högtid festligt med biskop Meynwercus. Under tiden påbörjas vår kyrka i närvaro av ärkebiskop Gero; dess första stenar lade jag i form av det heliga korset den femtonde dagen före juni månads kalender. Medan kungen stannade i Ymmedeshusen avsätts Wal, abbot i Nya Corbeia (Nove Corbeie), som tidigare hade avstängts från sitt ämbete, och en viss man från klostret Laurishamense, vid namn Druchtmarus, förordnas utan brödernas samtycke. När han kom till sitt säte i denna vecka, gick hela kommuniteten utom nio gråtande därifrån och lämnade detta kloster (cenobium) nästan tomt mot sin vilja. Så hade nämligen den vördnadsvärde abbot Luidolfus förutsagt att det skulle bli. Men eftersom jag ofta har nämnt detta kloster, behagar det mig att kort säga något om dess grundläggning och föreståndare, ty det är ett av de äldsta. I Herrens människoblivandes åttahundratjugoandra år grundade kejsar Ludvig den fromme (Luidowicus imperator augustus), Karl den stores 14. (10.) Under dessa högtidsdagar blir Ernost, Alemanniens berömde hertig (dux), efterträdare till gossen Herimannus, när han otillbörligt jagade i en viss skog, ack, sårad av en av sina krigare (militum), mer av ovetenhet än av fri vilja, när denne skulle skjuta en hind. Eftersom han insåg att döden förestod honom, kallar han på sina följeslagare och bönfaller att de skulle skona den skyldige; och eftersom han då inte hade någon präst, inför vilken han kunde bekänna sina synder, befallde han en av krigarna att komma närmare i dennes ställe. När han såg att denne var där, sade han: ’Kom alla hit och uppfatta med hjärtats öra er dödlige medmänniskas och syndares gärningar, och hjälp enhälligt till hur de må botas; och anbefall, ber jag, min syndiga själ åt alla frånvarande trogna och förmana min hustru att bevara sin ära och inte glömma mig.’ Sedan han sagt detta kungjorde han för alla närvarande allt vari han någonsin kunde minnas att han hade felat, och strax därefter skildes han från detta ljus den andra dagen före juni månads kalender och begravdes i Würzburg bredvid sin fader, markgreve (marchionem) Liupoldus, såsom han själv hade bett. Denne yngling har, såsom jag hoppas, en lycklig själ, ty, såsom han själv vittnade medan han levde, behagade det honom mer att här blygas inför många än att vara dold inför den allsmäktige Guden. Tag av detta ett exempel, bröder i Kristus, och sjukdomen inombords son, i sitt tionde regeringsår genom den vördnadsvärde Adelhardus, abbot i gamla Corbeia, detta kloster till minne av varifrån det hade utgått, och gav orten namnet Corbeia Nova. Han själv överlämnade åt denna ort många jordagods (predia), nämligen byn (villam) Huxeri samt abbotsklostren (abbacias) Eresburg och Meppia. Men hans son Luidwicus gav en ädel gåva, nämligen abbotsklostret i Visbike och tionden (decimas) i Osnabrücks biskopsdöme (episcopatu Asnebruggi) med tiondekyrkorna. Han överlämnade också ett fiske i Weser, som kallas Hocwar. Kejsar Lothar kom med de östliga frankerna till Sclavia och dödade deras kung Gestimulus och underkuvade de övriga och gav det åt Corveys kyrka samma år som den invigdes, såsom krönikan vittnar. Därtill har kungar och furstar och andra ädlingar berikat denna ort med många rikedomar och jordagods, och de romerska påvarna har upphöjt den med stora privilegier och äror. Här vilar den berömde martyren Vitus, en sjuårig gosse, som fördes dit från Frankrike (Francia) av Warinus, denna orts förste abbot; genom denne martyrs beskydd har Sachsen vuxit omätligt i välstånd. Denna ort ligger vid floden Weser i Paderborns biskopsdöme. ## bok VII, kap. 14 (MGH s. 415–416) (maskinöversättning) 14. Under dessa pingsthögtidsdagar blir Arnost, Alemanniens berömde hertig (dux), gossen Heremannus efterträdare, när han otillbörligt jagade i en viss skog, ack, sårad av en av sina krigare (militum), mer av ovetenhet än av fri vilja, när denne skulle skjuta en hind. Eftersom han insåg att döden förestod honom, kallar han på sina följeslagare och bönfaller att de skulle skona den skyldige; och eftersom han då inte hade någon präst, för vilken han kunde bekänna sina synder, befaller han en av krigarna att komma närmare i dennes ställe. När han såg att denne var där, sade han: ’Kom alla hit och uppfatta med hjärtats öra er dödlige medmänniskas och syndares gärningar, och hjälp enhälligt till hur de må botas; och anbefall, ber jag, min syndiga själ åt alla frånvarande trogna och förmana min hustru att bevara sin kyskhet och inte glömma mig.’ Sedan han sagt detta kungjorde han för alla närvarande allt vari han någonsin kunde minnas att han hade felat, men strax därefter skildes han från detta ljus dagen före juni månads kalender och begravdes i Würzburg bredvid sin fader, markgreve (marchionem) Sluippoldus, såsom han själv hade bett. Denne yngling hade, såsom jag hoppas, en lycklig själ, ty, såsom han vittnade medan han levde, behagade det honom mer att vara dold inför många än inför den allsmäktige Guden [osäker tolkning]. Tag av detta ett exempel, bröder i Kristus, och uppenbara för den himmelske läkaren den sjukdom som ligger dold inombords, och hans hälsosamma dold för den himmelske läkaren och försmå ingalunda hans hälsosamma motgift, och vem som än är vår skriftefar vid vårt slut, må syndaren inte dröja med sin suckande bekännelse, så att han av honom i himlen må finna en nådig förlåtare. ## bok VII, kap. 15 (MGH s. 416) (maskinöversättning) 15. (11.) Till den ovan nämnda högtiden och till den nämnda orten kom en bonde från de västliga trakterna och förde ett nytt budskap till kejsaren, och detta ville han aldrig uppenbara för någon utom för honom ensam, och han bar ännu den pikstav med vilken han då drev boskapen när han plöjde, när detta från himlen befalldes honom genom en duva. Och denne var av så stor längd att alla som hade sett honom förundrade sig mycket. Men när han återvände, förklarade han för alla som frågade att han på kejsarens befallning skulle komma till Aachen efter fälttåget och där få svar av honom. Och eftersom kejsaren försmådde denna förmaning och ofta andra otaliga, fick han känna hämnden. ## bok VII, kap. 16 (MGH s. 416–418) (maskinöversättning) 16. På den helige Johannes döparens födelsedag, som då var nära, kom kejsaren (cesar) till Goslar och gav Ernastus hertigdöme (ducatum) åt sin brorsdotter och hennes son; och därifrån for han till Magdeburg och bad ödmjukt om Kristi krigare Mauritius förbön för att övervinna fienden Bolizlavus trots. Därefter drog han med en samlad här till orten som kallas Sclancisvordi och tillfogade invånarna i provinsen och deras markgreve (marchioni) Gero stor [skada]. Den åttonde dagen före juli månads idus sker vår samling, och i stället för det försvar som var dem skyldigt sker en stor plundring av dessa invånare. Sedan de våra hade gått över Elbe, begav sig kejsarinnan och jag med henne till Merseburg och väntade på kejsarens ankomst i dessa trakter. Men de våra angrips, när de kom till området (pagum) som kallas Lusici, av en besättning som hade gått ut från borgen (urbe) Ciani; motgift och försmå ingalunda, och vem som än är vår skriftefar vid slutet, må syndaren inte dröja med sin suckande bekännelse, så att han av honom i himlen må finna en nådig förlåtare. 15. Till den ovan nämnda högtiden och samma ort kom en bonde från de västliga trakterna och förde ett nytt budskap till kejsaren, och detta ville han aldrig uppenbara för någon utom för honom ensam. Han bar också ännu den pikstav med vilken han då drev boskapen när han plöjde, när detta från himlen befalldes honom genom en duva. Men denne var av så stor längd att han väckte den största förundran hos alla som såg honom. Men när han återvände, sade han till alla som frågade att han på kejsarens befallning skulle komma till Aachen efter fälttåget och där få svar av honom. Och eftersom kejsaren försmådde denna förmaning och ofta mycket många andra av det slaget, fick han känna hämnden. 16. På den helige Johannes döparens födelsedag, som då var nära, kom kejsaren till Goslar och gav Ernostus hertigdöme åt sin brorsdotter och hennes dotter; men därifrån for han till Magdeburg och bad ödmjukt om Kristi krigare Mauritius förbön för att övervinna fienden Bolizlavus trots. Därefter drog han med en samlad här till orten som kallas Slancisforde och tillfogade invånarna i provinsen och deras markgreve Gero stor skada. Den åttonde dagen före juli månads idus sker de våras samling, och i stället för det försvar som var dem skyldigt sker en stor plundring av dessa invånare. Sedan de våra hade gått över Elbe, begav sig kejsarinnan och jag med henne till Merseburg och väntade på kejsarens ankomst i dessa trakter. Men de våra angrips, när de kom till området som kallas Luidizi, av en besättning som hade gått ut från borgen Ciani; men när de märkte När de märkte detta, dödar de en stor mängd av dem och ställde Hericus, som kallades den högmodige och som hade flytt dit från vårt land på grund av ett dråp, tillfångatagen och fjättrad inför kejsaren. ## bok VII, kap. 17 (MGH s. 418) (maskinöversättning) 17. Därifrån for kejsaren ända till Oder, till orten som kallas Crosna, och sände de bästa ur hären till Miseco, som låg där med sina skaror, för att de skulle påminna honom om den tro han lovat honom och enhälligt be honom att han, för att de inte för hans skull skulle förlora sina egendomar genom kejsaren, skulle vilja förekomma detta med sin underkastelse. Åt dem svarade han så: ’Jag erkänner att jag genom kejsarens nåd har ryckts ur fiendens våld och att jag har lovat er tro; och den skulle jag gärna uppfylla i allt, om jag vore fri. Men nu är jag, såsom ni själva vet, underställd min faders herravälde, och eftersom han förbjuder detta och hans krigare (milites), som nu är närvarande här, inte tål att sådant sker, underlåter jag det mot min vilja. Mitt fädernesland, som ni söker, vill jag, om jag kan, försvara till min faders ankomst, och då önskar jag böja honom till kejsarens nåd och till kärlek till er.’ När de våra hörde detta återvände de och förde dessa svar till kejsaren. Under tiden angrep hertig (dux) Bernhardus med sina anhängare, biskopar och grevar, och de ogudaktiga liutizernas skara Bolizlavus från norr, och de hade honom framför sig vid den på alla sidor befästa Oder. ## bok VII, kap. 18 (MGH s. 418–420) (maskinöversättning) 18. (12.) Men kejsaren (cesar) gick på dagen för Kristi förste martyrs återfinnande över Oder och slog den motståndande mängden polacker (Poleniorum) i grund, och ingen av de våra föll utom den berömde ynglingen Hodo tillsammans med Ekkricus och en annan av greve Guncelinus följeslagare (satellite). Denne hade tillsammans med Sigifridus, markgreve (marchionis) Hodos son, anklagats av kejsaren för att han dittills hade varit alltför förtrolig med Bolizlavus, och samma dag renar de sig manligt; och Hodo, som hade avlägsnat sig långt från de sina, när han ensam förföljde de flyende fienderna, förlorade, sedan en pil hade skjutits genom hans huvud, först ögat och sedan detta liv. Men när Miseco kände igen hans kropp, grät han mycket, eftersom denne hade varit hans väktare och kamrat hos oss, och han sände den väl omhändertagen till hären. Men av dem som föll på fiendesidan var antalet inte mindre än sexhundra, och de lämnade ett outsägligt byte åt de våra. märkte, dödar de en stor mängd av dem och ställde Horicus, som kallades den högmodige och som hade flytt dit från vårt land på grund av ett dråp, tillfångatagen och fjättrad inför kejsaren. 17. Därifrån for kejsaren till Oder, till orten som kallas Crozna, och sände de bästa ur hären till Miseco, som låg där med sina skaror, för att de skulle påminna honom om den tro han lovat honom och enhälligt be honom att han, för att de inte för hans skull skulle förlora sina egendomar genom kejsaren, skulle vilja förekomma detta med sin underkastelse. Åt dem svarade han så: ’Jag erkänner att jag genom kejsarens nåd har ryckts ur fiendens våld och att jag har lovat er tro; den skulle jag gärna uppfylla i allt, om jag vore fri. Men nu är jag, ni vet det själva, underställd min faders herravälde, och eftersom han förbjuder detta och hans krigare, som nu är närvarande här, inte tål att sådant sker, underlåter jag det mot min vilja. Mitt fädernesland, som ni söker, vill jag, om jag kan, försvara till min faders ankomst, och då önskar jag böja honom till kejsarens nåd och till kärlek till er.’ När de våra hörde detta återvände de och förde hans svar till kejsaren. Under tiden angrep hertig Bernhardus med sina anhängare, biskopar och grevar, och de ogudaktiga liutizernas skara Bolizlaus från norr, och de hade honom framför sig vid den på alla sidor befästa Oder. 18. Men kejsaren gick på dagen för Kristi förste martyrs återfinnande över Oder och slog den motståndande mängden polacker i grund; men ingen av de våra föll utom den berömde ynglingen Odo tillsammans med Ekkericus och en annan av greve Guncelinus följeslagare. Denne hade tillsammans med Sigefridus, markgreve Odos son, anklagats av kejsaren för att de dittills hade varit alltför förtroliga med Bolizlavus, och samma dag renar de sig manligt; men Odo, som hade avlägsnat sig långt från de sina, när han ensam följde efter de flyende fienderna, förlorade, sedan en pil hade skjutits genom hans huvud, först ögat och sedan livet. Och när Miseco kände igen hans kropp, grät han mycket, eftersom denne hade varit hans väktare och kamrat hos oss, och han sände den väl omhändertagen till hären. Men av dem som föll på fiendesidan var antalet inte mindre än sexhundra, och de lämnade ett outsägligt byte åt de våra. 19. Detta fick Bolizlavus, där han då uppehöll sig, snart veta av skyndsamma budbärare; och fastän han gärna hade velat fara dit, vågade han ändå inte öppna tillträdet, eftersom fienderna var närvarande. Vart de våra än vek av med sina skepp, dit följde han själv med de sina på bevingad häst. Men till sist hissade de våra snabbt seglen och seglade en hel dag, och då fienderna inte förmådde följa dem, nådde de trygga den önskade stranden och brände de närmaste orterna. När den nämnde hertigen (dux) på avstånd märkte detta, flydde han på vanligt sätt och lämnade mot sin vilja åt de våra mod och tillfälle att skada. Men när hertig Bernhardus med de sina inte hade kunnat komma kejsaren till hjälp, såsom det tidigare hade befallts honom, underrättade han honom genom fotfolk som sänts i hemlighet om händelseförloppet och om nödvändigheten av hans olydnad, och sedan han hade ödelagt orterna runt omkring, återvände han hem. Också Othelricus, som skulle ha kommit till kejsaren med bajrarna, underlät det av många slags skäl. Och fastän dessa inte följde kejsaren, visar de ändå trogen tjänst genom sin närhet. Ty Othelricus angrep en stor borg (urbem) som kallas Businc och tog i den inte mindre än tusen män, utom kvinnor och barn, och sedan han hade bränt den återvände han som segrare. Men när Heinricus, östmännens markgreve, med bajrarna fick veta att Bolizlavus krigare hade gjort ett byte i närheten av honom, förföljde han dem genast och dödade åttahundra av dem, som gjorde tappert motstånd, och befriade hela bytet. (13.) Under tiden dog Redingus, prost (prepositus) i Magdeburg, i Kristus på augusti månads nonae. I samma månad, den fjortonde dagen före september månads kalender, dog den vördnadsvärda grevinnan Eila och lades till graven av biskop (antistite) Everhardus i det kloster som hon själv hade byggt. ## bok VII, kap. 20 (MGH s. 420–422) (maskinöversättning) 20. Men innan kejsaren (cesar) fick veta allt detta, var han, mycket orolig, fastän han hade en liten här, ändå med full makt så länge han ville i dessa trakter; och sedan han då hade vänt tillbaka kom han till området (pagum) som kallas Diadesisi och slog, ack, läger på en trång plats, där ingen hade bott utom en biodlare (apum magistro), som då dödades där. Men när Bolizlavus hörde 19. Detta fick Bolizlaus, där han då uppehöll sig, snart veta av skyndsamma budbärare; och fastän han gärna hade velat fara dit, vågade han ändå [inte] öppna tillträdet, eftersom fienderna var närvarande. Ty vart de våra än vek av med sina skepp, dit han själv med de sina på bevingad häst [oklart]. Men till sist hissade de våra snabbt seglen och seglade en hel dag, och då fienderna inte förmådde följa dem, nådde de trygga den önskade stranden och alla de närmaste orterna [oklart]. När den nämnde hertigen (dux) på avstånd märkte detta, flydde han på vanligt sätt och lämnade mot sin vilja åt de våra mod och tillfälle att skada. Men när hertig Bernhardus med de sina inte hade kunnat komma kejsaren till hjälp, såsom det hade befallts honom, underrättade han honom genom fotfolk som sänts i hemlighet om hela händelseförloppet och om nödvändigheten av hans olydnad, och sedan han hade ödelagt orterna runt omkring återvände han hem. Också Othelricus, som skulle ha kommit till kejsaren med bajrarna, underlät det av många slags skäl. Och fastän dessa inte följde kejsaren, visade de ändå trogen tjänst genom sin närhet. Ty Othelricus angrep en stor borg (urbem) som kallas Businc och tog i den inte mindre än tusen män, utom kvinnor och barn, och sedan han hade bränt den återvände han som segrare. Men när Henricus, östmännens markgreve (marchio), med bajrarna fick veta att Bolizlavus krigare hade gjort ett byte i närheten av honom, förföljde han dem genast och dödade åttahundra av dem, som gjorde tappert motstånd, och tog ifrån dem hela bytet. Under tiden dog Redingus, prost (prepositus) i Magdeburg, i Kristus på augusti månads nonae. I samma månad, den fjortonde dagen före september månads kalender, dog den vördnadsvärda grevinnan Eila och lades till graven av biskop Everhardus i det kloster som hon själv hade byggt. 20. Men innan kejsaren fick veta allt detta, [var] han, mycket orolig, fastän han hade en liten här, ändå med full makt så länge han ville i dessa trakter; men sedan han hade vänt tillbaka kom han till området som kallas Diadesise och slog, ack, läger på en trång plats, där ingen hade bott utom en biodlare, som då dödades där. Men när Bolizlaus hörde att kej- att kejsaren skulle fara härifrån på en annan väg än den han kommit in på, befäste han sina ställningar vid Oder på alla sätt. Men när han fick veta att denne redan hade farit bort, sände han i förväg en stor mängd fotfolk till platsen där vår här hade slagit läger och befallde dem att, om något tillfälle gavs dem, åtminstone försöka skada någon del av den. Därtill sände han sin abbot, vid namn Tuni, till kejsaren under sken av fred, och han befinns genast av honom vara en spejare och hålls kvar där, tills nästan hela hären, sedan broar hade byggts under den föregående natten, hade gått över det framförliggande kärret. ## bok VII, kap. 21 (MGH s. 422) (maskinöversättning) 21. Då återvände denne, munk till dräkten men en listig räv i gärning och därför älskad av sin herre; och kejsaren anförtrodde de kvarvarande åt ärkebiskop Gero, den berömde markgreven (marchioni) Gero och pfalzgreven (palatino comiti) Burchardus och drog vidare, och han uppmanade dem att se sig om mer försiktigt än vanligt. Därefter höjs ett stort rop med tre tjut av fienderna, som låg gömda i närheten i skogen, och strax angrips vår skara av dem, med bågskyttar som sprang inblandade. Dessa gör de tappert motstånd i första och andra sammandrabbningen och dödar många av dem som irrade omkring. Men sedan några av de våra hade flytt, samlas fienderna, styrkta, och när de åter anfaller de våra skingrar de dem och förgör de avskilda med svekfulla pilar. Men ärkebiskop Gero och greve (comes) Burchardus, sårad, kom med nöd undan och berättade detta för kejsaren. Men den unge Liudulfus tillfångatas med några få, och grevarna Gero och Folcmarus dödades tillsammans med tvåhundra av de bästa krigarna (militibus) och plundrades; må den allsmäktige Guden barmhärtigt se till deras namn och själar; och må han genom Kristus försona oss, genom vars skuld de då dog, med sig och i nåd bevara oss så att vi inte vidare lider något sådant. ## bok VII, kap. 22 (MGH s. 422–424) (maskinöversättning) 22. (14.) När kejsaren hörde detta sorgliga budskap, ville han vända tillbaka för att ta upp de dödades kroppar; men hejdad av mångas råd underlät han det liksom mot sin vilja och sände tillbaka biskop (antistitem) Aeidus för att han med den olycksalige hertigens (ducis) tillstånd skulle ge dem begravning och utbe sig markgreve (marchionis) Geros kropp. Den vördnadsvärde fadern, som villigt samtyckte till kejsarens önskan, vänder tillbaka i hastig fart; och när han såg det jämmerliga blodbadet, suckade han under gråt och bad ödmjukt för dem. När segrarna, som då endast uppehöll sig vid bytet, såg honom på avstånd, flydde de först, rädda för vad som skulle följa, och sedan hälsade de honom när han kom närmare och lät honom fara utan något förfång. Då han av Bolizlavus, som gladde sig mycket över vårt fördärv, utverkade det han begärde, utan att kejsaren skulle fara härifrån på en annan väg än den han kommit in på, befäste han sina ställningar vid Oder på alla sätt. Och när han hade fått veta att denne redan hade farit bort, sände han i förväg en stor mängd fotfolk till platsen där vår här hade slagit läger och befallde dem att, om något tillfälle gavs dem, åtminstone försöka skada någon del av den. Därtill sände han sin abbot, vid namn Thuni, till kejsaren under sken av fred, och han befinns genast av honom vara en spejare och hålls kvar där, tills nästan [hela] hären, sedan broar hade byggts under den föregående natten, hade gått över det framförliggande kärret. 21. Då återvände denne, munk till dräkten men en listig räv i gärning och därför älskad av sin herre; och kejsaren anförtrodde de kvarvarande åt ärkebiskop Gero, den berömde markgreven Gero och pfalzgreven (comiti palatino) Burchardus och drog vidare, och han uppmanade dem att se sig om mer försiktigt än vanligt. Därefter höjs ett stort rop med tre tjut av fienderna, som låg gömda i närheten i skogen, och strax angrips den kejserliga skaran av dem, med pilar som flög emellan om vartannat. Dessa gör de tappert motstånd i första och andra sammandrabbningen och dödar många av dem som irrade omkring. Men sedan några av de våra hade flytt, samlas fienderna, styrkta, och när de åter anfaller de våra skingrar de dem och förgör de avskilda med svekfulla pilar. Men ärkebiskop Gero och greve Burchardus, sårad, kom med nöd undan och berättade detta för kejsaren. En viss ung Luidolfus tillfångatas med några få, och grevarna Gero och Folcmarus dödas tillsammans med tvåhundra av de bästa krigarna och plundras; må den allsmäktige Guden barmhärtigt se till deras namn och själar. Men må han genom Kristus försona oss, genom vars synder de dog, med sig och i nåd bevara oss så att vi inte vidare lider något sådant. 22. När kejsaren hörde detta sorgliga budskap, ville han vända tillbaka för att ta upp de dödades kroppar; men hejdad av mångas råd underlät han detta liksom mot sin vilja och sände tillbaka biskop Eidus för att han med den olycksalige hertigens tillstånd skulle ge dem begravning och utverka markgreve Geros kropp. Men den vördnadsvärde fadern, som villigt samtyckte till kejsarens önskan, vänder tillbaka i hastig fart; och när han såg det jämmerliga blodbadet, suckade han under gråt och bad ödmjukt för dem. Och när segrarna, som endast var sysselsatta med bytet, såg honom på avstånd, flydde de först, rädda för vad som skulle följa, och sedan hälsade de honom när han kom närmare och lät honom fara utan något förfång. Då han av Bolizlavus, som gladde sig mycket över de våras fördärv, utverkade det han begärde, återvände han utan dröjsmål och begravde kamraternas kroppar med stor möda, med fiendernas medgivande. Men den nämnde markgrevens och hans följeslagare Widredus lik lät han föra tillbaka ända till Meissen (Mysni). Där tog greve (comes) Hirimannus under gråt emot dem och följde dem med sina bröder Guntterius och Ekkihardus ända till Nova urbs, där Gero, ärkebiskop av Köln, och markgreve Thietmarus, hans broder, denne mans styvfar men den dräpte grevens fader, under Otto II:s regering hade byggt ett abbotskloster (abbaciam) till ära för Guds moder och den helige martyren Cyprianus. Ärkebiskop Gero, som då överlämnade dem åt jorden, tröstade fru Aethelheida och hennes son Thietmarus och de sörjande vännerna och krigarna. ## bok VII, kap. 23 (MGH s. 424–426) (maskinöversättning) 23. (15.) Under tiden kom kejsaren (caesar) med de sina till borgen (urbem) Strela; och då han visste att Miseco följde efter med en här, befaller han markgreve (marchionem) Herimannus att skynda till försvar av staden Meissen (Mysnensis civitatis). Själv drog han på rak väg till Merseburg. Men Miseco, undervisad av sin gudlöse fader, gick, så snart han märkte att de våra hade farit åtskilda och att ingen bevakning hade lämnats kvar bakom dem, på september månads idus vid själva gryningen över Elbe vid den nämnda borgen med sju legioner och befallde några att ödelägga det som låg runt omkring och andra att anfalla borgen. När Wetennici såg detta och misströstade om att kunna skydda sig, steg de upp till den ovanför liggande stadens befästning och lämnade nästan allt sitt. Därför gick fienderna, mycket glada, in i den övergivna förborgen (suburbium) och brände den sedan de hade tagit med sig de saker de fann, och den övre borgen (castellum), som hade satts i brand på två ställen, angriper de outtröttligt. Men när greve (comes) Hirimannus såg att hans hjälpare, som var mycket få, redan hade gett upp, bad han nedfallen om Kristi barmhärtighet och hans berömde martyr Donatus heliga förbön och uppmanar kvinnorna att hjälpa till. De gick upp på bröstvärnen och hjälpte männen med stenar, släckte den elden som anlagts med mjöd, eftersom vattnet hade tagit slut, och minskade, Gud vare tack!, fiendens raseri och djärvhet. Miseco såg allt detta från ett berg som låg intill och väntade på att hans följeslagare skulle komma. De härjade och brände allt, där eld fanns, ända till floden Gana och återvände sent utan dröjsmål och begravde kamraternas kroppar med stor möda, med fiendernas medgivande. Men den nämnde markgrevens och hans följeslagare Wideradus lik lät han föra tillbaka ända till Meissen (Misni). Där tog greve Heremannus under gråt emot dem och följde dem med sina bröder Guntherus och Ekkihardus ända till Nova urbs, där Gero, ärkebiskop av Köln, och markgreve Thietmarus, hans broder, denne mans styvfar men den dräpte markgrevens fader, under Otto II:s regering hade byggt ett abbotskloster till ära för Guds moder och den helige martyren Ciprianus. Gero, ärkebiskop av Magdeburg, som överlämnade dem åt jorden, tröstade fru Atheilheida och hennes son Thietmarus och de sörjande vännerna och krigarna. 23. Under tiden kom kejsaren med de sina till borgen Strela; och då han visste att Miseco följde efter med en här, befaller han markgreve Herimannus att skynda till försvar av staden Meissen (Misnensis civitatis). Själv drog han på rak väg till Merseburg. Men Miseco, undervisad av sin gudlöse fader, gick, så snart han märkte att de våra hade farit åtskilda och att ingen bevakning hade lämnats kvar bakom dem, på september månads idus vid själva gryningen över Elbe vid den nämnda borgen med sju legioner och befallde några att ödelägga det som låg runt omkring och andra att anfalla borgen. När Wenenici såg detta och misströstade om att kunna skydda sig, steg de upp till den ovanför liggande stadens befästning och lämnade nästan allt sitt. Därför gick fienderna, mycket glada, in i den övergivna förborgen och brände den sedan de hade tagit med sig sakerna, och de satte eld på den övre borgen på två ställen och angriper den outtröttligt. Men när markgreve Herimannus såg att hans hjälpare, som var mycket få, redan hade gett upp, bad han nedfallen om Kristi barmhärtighet och hans berömde martyr Donatus heliga förbön och uppmanar kvinnorna att hjälpa till. De gick upp på bröstvärnen och hjälpte männen med stenar, släckte elden med mjöd, eftersom vattnet hade tagit slut, och minskade, Gud vare tack!, fiendens raseri och djärvhet. Miseco såg allt detta från ett berg som låg intill och väntade på att hans följeslagare skulle komma. De härjade och brände allt, där eld fanns, ända till floden Grana och återvände sent på trötta hästar, och där skulle de med sin herre ha övernattat för att nästa dag strida mot borgen återvände på trötta hästar, och där skulle de med sin herre ha övernattat för att nästa dag strida mot borgen, om de inte hade sett att Elbe steg. Därför återvände den mycket uttröttade hären med oväntad trygghet och lättade sin hertigs (ducis) ängsliga hjärta genom denna framgång. Men när kejsaren hörde detta, sände han i hast alla han då kunde samla för att hjälpa sin markgreve och befallde att förborgen kort därefter skulle återställas. För att fullborda och bevaka detta arbete samlades ärkebiskop Gero och biskop (presul) Arnulfus den åttonde dagen före oktober månads idus med grevarna och många andra. Vid allt detta var jag, långt ringare, närvarande. På fjorton dagar förde vi det påbörjade till fullkomlighet och for därifrån, och vi anförtrodde borgen åt greve Fritherius för fyra veckor. ## bok VII, kap. 24 (MGH s. 426–428) (maskinöversättning) 24. (16.) Ärkebiskop (archiantistes) Gero och jag, hans följeslagare, kom till orten som kallas Mucherini. Där påminde jag honom då om de ljuva löftena och mottog av honom, med hans stav, som jag i dag håller, stiftet (parrochiam) över dessa fyra borgar (urbes): Scudizi, Cotuh, Bichini och Vurcin, och byn (villam) som kallas Rosneci; de återstående fem, Ilburg, Pauc, Dibni, Liubanizi och Geserisca, sköt han upp och sade att han skulle lämna dem i framtiden; detta skedde den åttonde dagen före november månads kalender i närvaro av dessa vittnen: Heribaldus, Hepo, Ibo, Cristinus och Sebertus. Samma dag kom vi till borgen som kallas Curbici, där jag för ärkebiskopens krigare (militibus), som samlades, kungjorde hur barmhärtigt deras herre (senior) hade handlat mot mig. Och där fick vi veta om den vördnadsvärda Fritheruns sjukdom, hos vilken vi då hade vårt härbärge; hon avklädde sig, ack, den följande dagen, det vill säga den sjätte dagen före november månads kalender, den inre människan. Därifrån for ärkebiskopen till Magdeburg och firade alla helgons högtid, och jag i Wallibici. (17.) Under tiden blir Hardvigus, kung endast till namnet, sedan han hade förlorat staden Vercelli, som han länge orättmätigt hade innehaft sedan biskop Leo fördrivits, sjuk, rakade av sig skägget och blev munk och dog den tredje dagen före november månads kalender och begravdes i ett kloster. Men kejsaren besökte de väst- skulle de ha övernattat, om de inte hade sett att Elbe steg. Därför återvände den mycket uttröttade hären med oväntad trygghet och lättade sin hertigs ängsliga hjärta genom denna framgång. Sedan kejsaren hade hört allt detta, sände han i hast alla han kunde samla för att hjälpa sin markgreve (marchioni) och befallde att förborgen (suburbium) kort därefter skulle återställas. För att fullborda och bevaka detta arbete samlades ärkebiskop Gero och biskop (presul) Arnulfus den åttonde dagen före oktober månads idus med grevarna och många andra, och vid allt detta var jag, långt ringare, närvarande. På fjorton dagar förde vi det påbörjade till fullkomlighet och for därifrån, och vi anförtrodde borgen åt greve Fritherius för fyra veckor. 24. Ärkebiskop Gero och jag, hans följeslagare, kom till orten som kallas Mucherini. Där påminde jag honom om de ljuva löftena, och med hans stav, som jag mottog av honom och i dag håller, stiftet över fyra borgar, Scudize, Choth, Bichine och Wercin, och byarna som kallas Rosneci; de återstående fem, Ilburg, Pawe, Dibni, Luibanici och Geserisca, sköt han upp och sade att han skulle lämna dem i framtiden. Detta skedde den åttonde dagen före november månads kalender inför dessa vittnen: Heribaldus, Eppo, Ibo, Christianus och Sebertus. Samma dag kom vi till borgen som kallas Churbike, där jag för ärkebiskopens krigare, som samlades, kungjorde hur fromt deras herre hade handlat mot mig. Där fick vi veta om den vördnadsvärda Fritherunnas sjukdom, hos vilken vi då hade vårt härbärge; hon avklädde sig, ack, den följande dagen, det vill säga den sjätte dagen före november månads kalender, den inre människan. Därifrån for ärkebiskopen till Magdeburg och firade alla helgons högtid, och jag i Waldbike. Under tiden blir Hartwigus, kung endast till namnet, sedan han hade förlorat staden Vercelli, som han länge orättmätigt hade innehaft sedan biskop Leo fördrivits, sjuk, rakade av sig skägget och blev munk och dog den tredje dagen före no- liga trakterna och rättade det som då behövde förbättras där. ## bok VII, kap. 25 (MGH s. 428–430) (maskinöversättning) 25. (18.) Men därefter började den utmärkte biskopen (antistes) Eid, som hade återvänt från Polen åtminstone med stora gåvor, att bli sjuk och gav i borgen (urbe) som kallas Libzi sin trogna själ åt Kristus den trettonde dagen före januari månads kalender. Och Hilliwardus, biskop av Zeitz, som hade kallats att ombesörja honom, kom strax och märkte när han gick in att huset där den helige mannen hade gått bort doftade av de bästa dofter; och han följer hans kropp ända till Meissen (Misni). Han begravde den framför altaret med hjälp av greve (comitis) Willehelmus, som då i sin tur bevakade samma stad. Men eftersom jag ovan har lovat att jag skulle tala om hans liv i det följande, skall jag säga lite om mycket. Den nämnde mannen var av ädel börd, rik på jordagods (prediis), men i andlig fattigdom aktade han detta för intet. Före vigningen levde han i Magdeburg med de övriga medbröderna enligt regeln och mycket lovvärt, och sedan han därefter hade höjt sig högre i att vinna Guds hjordar, efterliknade han efter sin förmåga det apostoliska livet. Aldrig använder han skjorta eller byxor utom när han sjöng mässan; och den underlät han därför ofta, eftersom han ansåg sig ovärdig till det. Många förundrade sig över hur han någonsin uthärdade vinterns stränghet. Ofta, när hans män nästan hade gett upp hoppet om honom, återhämtade han sig med nöd i badstugan (stuba); sin kropp plågade han svårt med fastor, och han färdades mer barfota än till häst. När han såg att födan hade tagit slut för honom och hans följeslagare, som vandrade vida omkring, eller att något svårt mötte dem, tackade han Gud och befallde alla att säga detsamma. I dop och ständig predikan och konfirmation var han till gagn inte bara för sin kyrka, utan för mycket många andra. Av de ting som han själv med de sina skulle leva av, som han drog ifrån sig, förvärvade han nästan tvåhundra hufer (mansos) åt sin kyrka. Krisma och präster vigde han sällan, men Herrens tempel gärna, och då ofta utan mässa. Hans ögon var redan skumma på grund av den ständiga utgjutelsen av alltför mycken gråt. För oss, hans samtida, misshagade hans levnadssätt på grund av vår synd, och vårt honom. Sedan han i tjugotre år och mer hade levt i outsäglig möda, förutsade han sitt slut och bad mycket att han aldrig skulle läggas i Meissen. Detta nämligen alltid i sinnet av fruktan för en framtida ödeläggelse vember och begravdes i ett kloster. Men kejsaren besökte de västliga trakterna och rättade det som då behövde förbättras där. 25. Därefter började den utmärkte biskopen Eid, som hade återvänt från Polen med stora gåvor, att bli sjuk och gav i borgen som kallas Libizi sin trogna själ åt Kristus den trettonde dagen före januari månads kalender. Hildiwardus, biskop av Zeitz, som hade kallats att ombesörja honom, kom alltså strax och märkte när han gick in att huset där den helige mannen hade dött doftade av de bästa dofter; och han följde hans kropp ända till Meissen och begravde den framför altaret med hjälp av greve Willehelmus, som då i sin tur bevakade denna stad. Men eftersom jag ovan har lovat att jag skulle tala om hans liv i det följande, skall jag säga lite om mycket. Den nämnde mannen var av ädel börd, rik på jordagods, men i andlig fattigdom aktade han för intet. Före vigningen levde han i Magdeburg med sina bröder enligt regeln och mycket lovvärt; sedan han därefter hade höjt sig högre i att vinna Guds hjordar, efterliknade han efter sin förmåga det apostoliska livet. Aldrig använde han skjorta eller byxor utom när han firade mässan; och den underlät han därför ofta, eftersom han ansåg sig ovärdig till det. Många undrade hur han någonsin uthärdade vinterns stränghet. Ofta, när hans män hade gett upp hoppet om honom, återhämtade han sig med nöd i badstugan (stupha); sin kropp plågade han svårt med fastor, och han färdades mer barfota än till häst. Och när han såg att födan tog slut för honom och hans följeslagare, som vandrade vida omkring, eller att något svårt mötte dem, tackade han Gud och befallde alla att säga detsamma. I dop och ständig predikan och konfirmation var han till gagn inte bara för sin kyrka, utan också för mycket många andra. Av de ting som han själv med de sina skulle leva av drog han ifrån sig, och av dem förvärvade han nästan tvåhundra hufer åt sin kyrka. Krisma och präster vigde han sällan, men Herrens tempel ofta och gärna, och ofta utan mässa. Hans ögon var redan skumma på grund av den ständiga utgjutelsen av alltför mycken gråt. För oss, hans samtida, misshagade hans levnadssätt på grund av vår synd, och vårt honom. Sedan han i tjugotre år och mer hade levt i outsäglig möda, förutsade han att hans slut förestod och bad mycket att han aldrig skulle begravas i Meissen. Detta önskade han nämligen alltid i sinnet av fruktan för en framtida ödeläggelse, att han önskade att också han skulle förtjäna att gravläggas på orten som kallas Colidici, där Kristi martyr Magnus vilar med sin kropp. Men greve Herimannus, som hoppades att den ort som Gud hade berett honom skulle hjälpas av hans förböner, lät, såsom jag har sagt, lägga ned honom där. ## bok VII, kap. 26 (MGH s. 430) (maskinöversättning) 26. (19.) På julaftonen dog Meingaudus, ärkebiskop av staden Trier, i sin stad som kallas Koblenz, efter att ha suttit 8 år och 7 månader; och därifrån fördes hans kropp till hans eget säte och lades hedersamt bredvid hans företrädare. När kejsaren hörde detta blev han bekymrad över förlusten av så många fäder, och han överlade med sina förtrogna om hur han väl skulle fylla de lediga platserna; och julen firade han i Paderborn med festlig glädje. Och därefter satte han Poppo, son till markgreven (marchio) Liupoldus och då prost (prepositus) vid kyrkan i Bamberg, över staden Trier; och när denne skulle ha vigts av Erkanbaldus, ärkebiskop av Mainz, på kejsarens befallning och med tillstånd av biskopen av Verdun, som var den förste i ordningen bland dessa medbröder, förbjöds detta förgäves av Thiedericus, biskop (antistes) av Metz, med ihärdiga rop och ödmjuk begäran, eftersom denna vigning med större rätt borde förrättas av honom. Ty kejsaren lyssnade inte till honom, när han visade fram skrifter och förbjöd det under bann (bannus), utan befallde att smörjelsen skulle fullbordas. I dessa dagar insattes Eilwardus, markgreven Thietmarus kaplan, av kejsaren i biskop Eidus ställe på uppmaning av medbrodern Herimannus, och han välsignades söndagen före palmsöndagen i Merseburg av ärkebiskop Gero, med vårt bifall. ## bok VII, kap. 27 (MGH s. 430–432) (maskinöversättning) 27. (20.) Kejsaren firade den närmast följande palmsöndagens glädje tillsammans med Heinricus, den vördnadsvärde biskopen av kyrkan i Würzburg, kom på onsdagen till Bamberg och firade där Herrens nattvard och lidande med påskens jubel på hedersamt sätt. Och i det som kallas Colidizi, där Kristi martyr Magnus vilar, skulle han själv förtjäna att begravas. Men greve Heremannus, som hoppades att den plats som Gud hade berett honom skulle få hjälp genom hans böner, lät, som jag har sagt förut, lägga honom där. 26. På julaftonen dog Meyngaudus, biskop av staden Trier, i sin stad som kallas Koblenz; och han satt åtta år och sju månader; men hans kropp fördes till hans säte och lades hedersamt bredvid hans företrädare. När kejsaren hörde detta blev han bekymrad över förlusten av så många fäder och överlade med sina förtrogna om hur han väl skulle fylla de lediga platserna; och så firade han julen i Paderborn med festlig glädje. Därefter satte han Poppo, son till markgreven (marchio) Luippoldus, prost vid kyrkan i Bamberg, över staden Trier. När denne skulle ha vigts av Erkanbaldus, ärkebiskop av Mainz, på kejsarens befallning och med tillstånd av biskopen av Verdun, som var den förste i ordningen bland dessa biskopar, förbjöds detta förgäves av Thiedericus, biskop av Metz, med ihärdiga rop och ödmjuk begäran, eftersom denna vigning med större rätt borde förrättas av honom. Ty kejsaren lyssnade inte till honom, när han visade fram skrifter och förbjöd detta under bann (bannus), utan befallde att smörjelsen skulle fullbordas. I dessa dagar insattes Eilwardus, markgreven Thietmarus kaplan, av kejsaren i biskop Eidus ställe på uppmaning av medbrodern Heremannus, och han välsignades söndagen före palmsöndagen i Merseburg av ärkebiskop Gero, med vårt bifall. 27. Kejsaren firade den närmast följande palmsöndagens glädje tillsammans med Heinricus, den vördnadsvärde biskopen av Würzburg, kom på onsdagen till Bamberg och firade där Herrens nattvard och lidande och påsken med hedersamt jubel. Och eftersom Rothulfus Burgun- eftersom Rothulfus, burgundernas kung, hans morbror, inte kunde komma hit såsom han hade blivit kallad, bad han sin älskade systerson att färdas honom till mötes. Deras sammankomst äger rum i staden Strasbourg, och den ömsesidiga kärlekens rika välvilja log mot båda parterna. Där var också kung Rothulfus berömda gemål, som, i det hon främjade denna förtrolighet, anbefallde sina egna två söner, men sin makes styvsöner, åt kejsaren; åt riddare (milites) som var henne kära gav hon som förläning (beneficium) allt det som då hade beviljats henne av hennes morbror och som Willehelmus av Poitiers hittills hade innehaft som kunglig gåva. ## bok VII, kap. 28 (MGH s. 432) (maskinöversättning) 28. Kejsaren följde ett klokt råd och ville genom detta, tillsammans med dessa, fastare underlägga sig det som den nämnde kungen långt tidigare hade bekräftat åt honom med eder för tiden efter sin död. Ty han mottog genom handräckning av sin morbror hela överhögheten (primatus) över landet Burgund och en fast försäkran om att de viktigaste angelägenheterna inte skulle avgöras utan hans råd. Ett biskopsdöme i detta land gav han åt en viss ädling, som sedan med nöd kom undan oskadd. Ty Willehelmus, en mycket mäktig man i dessa trakter, förföljde honom, när han fick veta allt detta, och lät till sist, när han flydde ensam, söka efter honom med hundar. När biskopen, redan utmattad, hörde dem skälla, korsmärkte han, vilket var hans enda tröst då, sina fotspår bakom [sig] med det heliga korsets tecken, låg som död och var beredd att bli byte; och se, de snabba hundarna vittrade de märkta platserna på avstånd och vände tillbaka som om de drevs bakåt av en väldig virvelvind, och så kom Guds sanne tjänare genom okända delar av skogen till sina vänners område. ## bok VII, kap. 29 (MGH s. 432–434) (maskinöversättning) 29. Men kejsaren gav kungen och hans gemål och alla hans furstar outsägligt mycket pengar, och sedan den gamla överlåtelsen åter hade bekräftats lät han dem fara, och själv samlade han en här och drog till staden Basel. Men när han där Willehelmus be- burgundernas kung, hans morbror, inte kunde komma såsom han hade blivit kallad, bad han sin älskade systerson att färdas honom till mötes. Så äger deras sammankomst rum i staden Strasbourg, och den ömsesidiga kärlekens rika välvilja log mot båda parterna. Där var också kung Rothulfus berömda gemål, som, i det hon främjade denna förtrolighet, anbefallde sina två söner, men sin makes styvsöner, åt kejsaren; åt riddare som var henne kära gav hon som förläning allt som då hade beviljats henne av hennes morbror och som Willehelmus av Poitiers hittills hade innehaft som kunglig gåva. 28. Kejsaren följde ett klokt råd och ville genom detta, tillsammans med dessa, fastare underlägga sig det som den nämnde kungen långt tidigare hade bekräftat åt honom med eder för tiden efter sin död. Ty han mottog genom handräckning av sin morbror hela överhögheten över landet Burgund och en fast försäkran om att de viktigaste angelägenheterna inte skulle avgöras utan hans [råd]. Ett biskopsdöme i detta land [gav han] åt en viss ädling, som sedan med nöd kom undan oskadd. Ty Willehelmus, en mycket mäktig man i dessa trakter, förföljde honom, när han fick veta allt detta, och lät till sist, när han flydde ensam, söka efter honom med hundar. När biskopen, redan trött, hörde dem skälla, korsmärkte han, vilket var hans enda tröst då, sina fotspår bakom sig med det heliga korsets tecken, låg som död och var beredd att bli byte; och se, de rasande hundarna vittrade de märkta platserna på avstånd och vände tillbaka som om de drevs bakåt av en väldig virvelvind. Så kom alltså Guds sanne tjänare genom platser som var helt okända för alla till sina vänners område. 29. Men kejsaren gav kungen och hans gemål och alla hans furstar outsägligt mycket pengar, och sedan den gamla överlåtelsen åter hade bekräftats lät han dem fara, och själv samlade han en här och drog till staden Basel. Och när han där Willehel- fästa städer gjorde motstånd och ville hindra honom från att komma in, misstrodde han sin lilla skara, samlade en vänskaplig styrka från alla håll och ödelade tryggt med vitt flammande brand de landskap som dristade sig att göra uppror mot honom. Och när han med säkerhet visste att han inte kunde inta någon av dessa städer, vände han bedrövad tillbaka, eftersom han varken här eller i den östra delen hade tillfogat sina fiender någon skadlig plåga. (21.) Under tiden vistades kejsarinnan i våra landskap och övervägde fäderneslandets försvar tillsammans med våra furstar. Men vår fiende Bolizlavus skadade under detta inte något av vårt, utan befäste sitt eget, och när han blev viss om kejsarens öde gladdes han och blev alltför högmodig. Ty många, som kände till detta, försäkrade sanningsenligt att om kejsaren då hade kommit till honom med sina skaror, skulle han ha kunnat återställa den fruktan som han hyste för oss och, sedan han endast beviljat honom fred, haft honom redo och trogen i sin tjänst. ## bok VII, kap. 30 (MGH s. 434) (maskinöversättning) 30. Men burgundernas kung, vek och omanlig, ville hindra de förmåner som han hade lovat sin systerson, på anstiftan av dem som, sedan rättvisans tygel lossats, likt en olycklig kalv tyckte om att springa fritt över vida fält. Men när han åter försökte hålla fast vid det påbörjade, kunde han inte det på grund av deras sammansvärjning och mycket onda motstånd. Ty det finns ingen, efter vad jag hör, som så regerar i ett rike: han har bara namnet och kronan och ger biskopsdömena åt dem som väljs av dessa furstar; för sin egen nytta har han bara litet, lever av biskoparnas utgifter och kan inte rädda vare sig dem eller andra som i något hänseende är hårt ansatta utifrån. Därför tjänar dessa med sammanknäppta händer alla stormän som om de vore deras kung och åtnjuter så fred. Endast därför härskar en sådan styresman bland dem, att de ondas raseri desto friare må ströva omkring mot varandra och att ingen annan kungs nya lag må komma dit, som bryter den inrotade sedvänjan. Greve Willehelmus, som jag har talat om förut, är kungens vasall (miles) till namnet och herre i verkligheten; och i dessa trakter kallas ingen greve (comes) utom den som innehar hertigs (dux) värdighet; och för att hans makt i detta land inte skulle minskas det allra minsta, gör han, såsom jag har sagt förut, med råd och dåd motstånd mot det kejserliga majestätet. ## bok VII, kap. 31 (MGH s. 434–436) (maskinöversättning) 31. (22.) Den föregående sommaren, när Bernharius, den helgade kyrkan i Verdens mycket fromme fader och biskop (antistes), redan mot slutet be- befästa städer gjorde motstånd och ville hindra honom från att komma in, misstrodde han sin lilla skara, samlade vänner från alla håll och ödelade tryggt med vitt flammande brand de landskap som dristade sig att göra uppror. Och när han med säkerhet visste att han inte kunde inta någon av dessa städer, vände han bedrövad tillbaka, eftersom han varken här eller i de västra delarna hade tillfogat sina fiender någon skadlig plåga. Kejsarinnan vistades under tiden i våra landskap och övervägde fäderneslandets försvar tillsammans med våra furstar. Men vår fiende Bolizlaus skadade under detta inte något av vårt, utan befäste sitt eget. Och när han blev viss om kejsarens öde gladdes han och blev alltför högmodig. Ty många, som kände till detta, försäkrade sanningsenligt att om kejsaren då hade kommit till honom med en här, skulle han ha kunnat få tillbaka allt det av vårt som denne innehade och, sedan han endast beviljat honom fred, haft honom själv redo och trogen i sin tjänst. 30. Men burgundernas kung, vek och omanlig, ville hindra de förmåner som han hade lovat sin systerson, på anstiftan av dem som, sedan rättvisans tygel lossats, likt en olycklig kalv tyckte om att springa över vida fält. Och när han åter försökte hålla fast vid det påbörjade, kunde han inte det på grund av deras sammansvärjning och mycket onda motstånd. Ty det finns, efter vad jag hör, ingen kung som så regerar i ett rike: han har bara namnet och kronan och ger biskopsdömena åt dem som väljs av dessa furstar; för sin egen nytta har han bara litet, lever av biskoparnas utgifter och kan inte rädda vare sig dem eller andra som i något hänseende är hårt ansatta utifrån. Därför tjänar dessa med sammanknäppta händer alla stormän som om de vore deras kung och åtnjuter så fred. Men endast därför härskar en sådan styresman bland dem, att de ondas raseri desto friare må ströva omkring mot varandra och att ingen annan kungs nya lag må komma dit, som fördärvar den inrotade sedvänjan. Greve (comes) Willehelmus, som jag har talat om förut, är kungens vasall (miles) till namnet, men herre i verkligheten; och ingen kallas greve i dessa trakter utom den som innehar hertigs (dux) värdighet; och för att hans makt i detta land inte skulle minskas det allra minsta, gör han, såsom jag har sagt förut, med råd och dåd motstånd mot det kejserliga majestätet. 31. Den föregående sommaren, när Bernharius, den helgade kyrkan i Verdens mycket fromme fader och biskop, såg sig redan luta mot slutet av detta liv luta mot slutet av detta liv, kallade han vänligt till sig alla som stod i skuld till honom, påminde dem om att de på mänskligt vis hade felat mot Gud och mot den kyrka som var anförtrodd honom, och förlät barmhärtigt alla som bekände. Men alla som förnekade att de i något avseende var skyldiga mot honom tillrättavisade han så: 'Gör inte så, söner, ber jag! Jag önskar inte att ni på något sätt bedras från min eller min efterträdares sida, utan jag vill nu att ni blir lösta från sådant och att jag skiljs från er i uppriktig frid.' Han förökade sin kyrka med 300 rättmätigt förvärvade hufer (mansi), älskade sin kejsare och alla Kristustrogna av hjärtat och älskade främst sina underlydande efter den högste herdens exempel. Denne vördnadsvärde man satt 24 år och började låta bygga ett torn av stenar, som det finns få av i detta land, bredvid kyrkan i Verden; och därefter togs denna morgonstjärna bort från våra blickar den 25 juli (VIII. Kal. Aug.). När kejsaren fick veta detta, sörjde han den så store herrens död som en son sin faders frånvaro. I hans ställe satte han den 24 augusti (VIIII. Kal. Septembr.) Vidzierus, som en gång varit prost vid kyrkan i Köln men då avsatts av ärkebiskop Heribertus, trots hans långa motstånd, och sedan han vigts av ärkebiskop Erkanbaldus sände han honom med stor heder tillbaka till hans eget säte. Det bör också anmärkas och inte uttalas utan tung snyftning att klostret i Miminlevo fördes från en länge befäst frihet till träldom. Ty sedan detta klosters abbot Reinoldus avsatts och bröderna vitt skingrats, underställdes det kyrkan i Hersfeld och dess dåvarande föreståndare Arnoldus. ## bok VII, kap. 32 (MGH s. 436–438) (maskinöversättning) 32. (23.) I ett visst landskap i landet Schwaben och i greve Becilinus grevskap (comitatus) inträffade en underbar och mycket förskräcklig händelse. En gift kvinna dog, nedtryckt av den plötsliga dödens bojor. Hennes kropp bars efter tvagning och tillbörlig omsorg till kyrkan av sörjande vänner. Hon reste sig oväntat från båren, drev bort alla närvarande, kallade till sig sin man med det övriga husfolket och tillskrev särskilt dessa en enskild gåva, sedan hon tröstat dem med ljuva ord; och därefter somnade hon in i frid. Det är underligt, det jag säger, men jag erkänner att detta endast är Herrens underbara verk; och för att ingen ska tvivla på att detta är sant, fram- lutade, kallade han vänligt till sig alla som stod i skuld till honom, påminde dem om att de på mänskligt vis hade felat mot Gud och mot den kyrka som var anförtrodd honom, och förlät barmhärtigt dem som bekände. Men alla som förnekade att de i något avseende var skyldiga mot honom tillrättavisade han så: 'Gör inte så, söner, ber jag! Jag vill inte att ni på något sätt bedras från min eller min efterträdares sida, utan jag vill att ni blir lösta från sådant och att jag skiljs från er i uppriktig frid.' Denne förökade sin kyrka med trehundra rättmätigt förvärvade hufer (mansi), älskade sin kejsare och alla Kristustrogna av hjärtat och älskade främst sina underlydande efter den högste herdens exempel. Han satt i biskopsämbetet tjugofyra år; han började låta bygga ett torn av stenar, som det finns få av i denna trakt, bredvid kyrkan i Verden; därefter togs denna morgonstjärna bort från våra blickar den 25 juli. När kejsaren fick veta detta, sörjde han den så store herrens död som en son sin faders frånvaro. I hans ställe satte han den 24 augusti Wiggerus, som en gång varit prost vid kyrkan i Köln men avsatts av ärkebiskop Heribertus, trots hans långa motstånd, och sedan han vigts av ärkebiskop Erkanbaldus sände han honom med stor heder tillbaka till hans eget säte. Det bör också anmärkas och inte uttalas utan snyftning att klostret i Mimenlove fördes från en länge befäst frihet till träldom. Ty sedan detta klosters abbot Reynoldus avsatts och bröderna vitt skingrats, överlämnades det åt kyrkan i Hersfeld och dess föreståndare Arnoldus. 32. I ett visst landskap i landet Schwaben, i greve Becelinus grevskap, inträffade en underbar och mycket förskräcklig händelse. En gift kvinna dog, nedtryckt av den plötsliga dödens bojor. Hennes kropp bars efter tvagning och tillbörlig omsorg till kyrkan av sörjande vänner. Hon reste sig oväntat från båren, drev bort alla närvarande, kallade till sig sin man med det övriga husfolket och tillskrev särskilt dessa en enskild gåva, sedan hon tröstat dem med ljuva ord; och därefter somnade hon in i frid. Det är visserligen underligt, det jag säger, men jag erkänner att detta är Herrens underbara verk; och för att ingen ska tvivla på att detta är sant, framlägger jag ett vittnesbörd om detta som alls inte kan klandras: den nämnde lägger jag: den förutnämnde greven berättade detta för kejsaren såsom sant, och denne meddelade mig det inför många medbröder. Det händer ofta att den listige fienden visar sig för människan i de dödas gestalt och på olika sätt försöker bedra henne; och alla dårar tror att det är så. Men jag tillkännager sanningsenligt för alla troende att den livlösa kroppen, sedan själen anbefallts och den tillbörliga begravningstjänsten fullgjorts omsorgsfullt på kristet vis, aldrig uppstår före allt kötts uppståndelse, som utan all tvekan ska fullbordas, om det inte sker för en tid genom de rättfärdigas förtjänster; vilket endast inträffade då denna värld blomstrade genom deras berömliga vandel. Jag tror att den nämnda kvinnan förmådde mycket, eftersom hon efter att ha smakat döden fick fullborda en rättmätig önskan och sedan utan suck på nytt somna in i fridens sömn. ## bok VII, kap. 33 (MGH s. 438–440) (maskinöversättning) 33. Salig är den som fullbordar ett gott verk med oavbruten skyndsamhet och inte uppskjuter det med långvarigt dröjsmål. Däremot räknas den bland de eländiga som antingen helt försmår det rätta eller försöker skjuta upp det så att det inte kan fullbordas. Jag, som ofta är skyldig i båda avseendena, framlägger nu bara två saker i vilka jag svårt anklagar mig själv. (24.) Efter det beslut som fattades i Throtmanni insjuknar Richarius, präst vid kyrkan i Magdeburg och min andlige broder; och eftersom jag inte var där, besökte jag honom inte. Men när jag kom dagen innan denne rättfärdige man dog, gick jag inte till honom, utan sköt upp det till följande dag, och då dog han utan min kärleksgärning. Hans kropp bars till kyrkan av våra medbröder och vaktades, eftersom jag inte orkade hålla vakan, av min vikarie. Han visade sig för mig i sömnen inte långt efter sin begravning och sade: 'Varför besökte ni mig inte och sjöng inte psaltaren och höll inte den åminnelse som instiftades i Throtmanni?' När han hörde min ursäkt, svarade han: 'Illa har ni försummat detta.' Och då frågade jag honom hur han mådde; och han sade: 'När jag somnade in på lördagen, övergick jag på den andra till den ljuva vilans glädje.' Och när jag frågade honom hur det stod till med min fader och moder, svarade han: 'Väl', och fortsatte så: 'Din moder har genom mig låtit säga dig att du skall följa henne på andra eller femte veckodagen (feria).' Och med en suck över detta vaknade jag, vetande med säkerhet att de rättfärdigas gemensamma stadga är helig och hälsosam, om den hålls; men om inte, är det en stor fara. Och även om jag i detta inte anklagar någon utom mig själv, fruktar jag ändå att en mycket stor mängd bryter mot denna överenskommelse och mot en annan över- greven berättade detta för kejsaren såsom sant, och denne meddelade mig själv det inför många bröder. Det händer ofta att den listige fienden visar sig för människan i de dödas gestalt och på olika sätt försöker bedra henne; och alla dårar tror att det är så. Men jag tillkännager sanningsenligt för alla troende att den livlösa kroppen, sedan själen anbefallts och den tillbörliga begravningstjänsten fullgjorts omsorgsfullt på kristet vis, aldrig uppstår före allt kötts uppståndelse, som utan all tvekan ska fullbordas, om det inte sker för en tid genom de rättfärdigas förtjänster; vilket endast inträffade då denna värld blomstrade genom deras berömliga vandel. Jag tror att den nämnda kvinnan förmådde mycket, eftersom hon efter att ha smakat döden fick fullborda en rättmätig önskan och sedan utan suck på nytt somna in i fridens sömn. 33. Salig är den som fullbordar ett gott verk med oavbruten skyndsamhet och inte uppskjuter det med långvarigt dröjsmål. Däremot räknas den bland de eländiga som antingen helt försmår det rätta eller försöker skjuta upp det så att det inte kan fullbordas. Jag, som ofta är skyldig i båda avseendena, framlägger nu bara två saker i vilka jag svårt anklagar mig själv. Efter det beslut som fattades i Throtmanni insjuknar Richarius, präst vid kyrkan i Magdeburg och min andlige broder; och eftersom jag inte var där, besökte jag honom inte. Men när jag hade kommit dagen innan denne rättfärdige dog, gick jag inte till honom, utan sköt upp det till följande dag, och han dog utan min kärleksgärning. Hans kropp bars till kyrkan av våra bröder och vaktades, eftersom jag inte orkade hålla vakan, av min vikarie. Han visade sig för mig i sömnen inte långt efter sin begravning och sade: 'Varför besökte ni mig inte och sjöng inte psaltaren och höll inte den åminnelse för mig som instiftades i Throtmanni?' När han hörde min ursäkt, svarade han: 'Illa har ni underlåtit detta.' När jag frågade honom hur han då mådde, sade han: 'Liksom jag somnade in på en lördag, så övergick jag till den ljuva vilans glädje.' [osäker tolkning] Och när jag frågade honom hur det stod till med min fader och moder, svarade han: 'Väl', och fortsatte så: 'Din moder har genom mig låtit säga dig att du skall följa henne på andra eller femte veckodagen.' Med en suck över detta vaknade jag, vetande med säkerhet att de rättfärdigas gemensamma stadga är helig och hälsosam, om den hålls; men om inte, är det en stor fara. Och även om jag i detta inte anklagar någon utom mig själv, fruktar jag ändå att en mycket stor mängd bryter mot denna överenskommelse och mot en annan; och ju mer vi försmår -trädare; och ju mer vi försmår föreståndarnas bud, desto skyldigare är vi vid deras prövning. ## bok VII, kap. 34 (MGH s. 440) (maskinöversättning) 34. (25.) Dessutom felade jag i ett annat brott, som jag av hjärtat ångrar att jag någonsin begick. Redingus, prost för församlingen i Magdeburg, tog i fastan, som föregick hans död, kärleksfullt emot mig när jag kom hit, bad att få tala med mig i enrum och började så, medan tårarna strax kom: 'Jag fruktar mycket att drabbas av plötslig död, och jag uppenbarar för er orsakerna som föregått detta. I staden Arneburg en gång och i denna två gånger hände mig oväntat sådant att jag varken kunde se eller höra något, och jag övervann detta genom Kristi snabba hjälp. Sedan dess har jag varit mycket orolig och har blottat min orättfärdighets sår för mina medbröder, som jag hoppas är lämpliga för detta; och eftersom jag alltid har känt er som trogna mot mig, kallar jag er ödmjukt till vittne för min bekännelse, ty jag tror att jag inte skall leva länge.' Denna begäran tog jag hängivet emot och lovade att i allt tillmötesgå honom. Därefter påminde han mig om sådant, och eftersom tiden då inte var lämplig, fick han inte av mig uppfyllelsen av sin lovvärda önskan. Även om jag på grund av den outtröttliga stanken från mitt eget syndiga samvete inte gärna ser på någon omvänds sår och misströstar om att kunna bota det, skulle jag ändå gärna ha åtagit mig denne medbroders börda, om jag hade sett något lägligt tillfälle för oss att svara mot detta. ## bok VII, kap. 35 (MGH s. 440–442) (maskinöversättning) 35. Den närmast följande långfredagen överfölls prästen Rotmanus, ärkebiskop Geros prost (prepositus), om natten av en oförutsedd döds anfall och hittades död i sin säng. Detta tycktes alla som hörde det märkligt och mycket förskräckligt; men, Gud vare tack! dagen innan gav han allmosor och avlade sin bekännelse inför alla och inte utan stor gråt. På påskaftonen kom jag hit och firade denna heliga högtid högtidligt med min ärkebiskop. Där delade då Redingus, en klok och i allt försiktig man, sin egendom mellan sin broder och sin älskade syster och sade: 'Behåll detta för er, så att ni, när ni snart förlorar mig till kroppen, genom denna kärleksgärning må inse att jag har varit er trogen.' Men på den helige Johannes döparens födelsedag var jag hos min broder, abbot Sigifridus, och när jag där tog farväl av den ofta nämnde prosten med en sista hälsning, visade jag mig, ack tyvärr! inte på något sätt beredd att ta emot försoning med honom, och jag märkte inte att han längre sökte mig; och när jag, som jag har sagt förut, efteråt fick veta att han var död, då suckade jag här för sent över det som jag tidigare hade försummat att akta på. Han förestod föreståndarnas bud, desto skyldigare är vi vid deras prövning. 34. Jag felade också i ett annat brott, som jag av hjärtat ångrar att jag någonsin begick. Redingus, prost vid kyrkan i Magdeburg, tog i fastan, som föregick hans död, kärleksfullt emot mig när jag kom hit, bad att få tala med mig i enrum och började så, medan tårarna kom: 'Jag fruktar mycket att drabbas av plötslig död, och jag uppenbarar för er orsakerna som föregått detta. I staden Horneburg en gång och [i] denna två gånger hände mig oväntat sådant att jag varken kunde se eller höra något, men genom Kristi snabba hjälp övervann jag detta. Sedan dess har jag varit mycket orolig och har blottat min orättfärdighets sår för mina bröder, som jag hoppas är lämpliga för detta; och eftersom jag alltid har känt er som trogen mot mig, kallar jag er ödmjukt till vittne för min bekännelse, ty jag tror att jag inte skall leva länge.' Denna begäran tog jag hängivet emot och lovade att i allt tillmötesgå honom. Därefter påminde han mig om sådant, och eftersom tiden då inte var lämplig, fick han inte av mig uppfyllelsen av sin lovvärda önskan. Även om jag på grund av den outtröttliga stanken från mitt syndiga samvete inte gärna ser på någon omvänds sår och misströstar om att kunna bota det, skulle jag ändå gärna åta mig denne broders börda, om jag såg något lägligt tillfälle för oss att svara mot detta. 35. Den närmast följande långfredagen överfölls prästen Rothmannus, ärkebiskop Geros prost, om natten av en oförutsedd döds anfall och hittades död i sin säng. Detta tycktes alla som hörde det märkligt och mycket beklagligt; men, Gud vare tack! dagen innan gav han allmosor och avlade sin bekännelse inför alla, inte utan stor gråt. På påskaftonen kom jag hit och firade denna heliga högtid högtidligt med min ärkebiskop. Där delade då Redingus, en klok och i allt försiktig man, sin egendom mellan sin broder och sin älskade syster och sade: 'Behåll detta för er, så att ni, när ni snart har förlorat mig till kroppen, genom denna kärleksgåva må inse att jag har varit er trogen.' På den helige Johannes döparens födelsedag var jag hos min broder, abbot Sigefridus, munk i Nya Corvey, och när jag där tog farväl av den nämnde prosten med en sista hälsning, visade jag mig, ack tyvärr! inte på något sätt beredd att ta emot försoning med honom, och jag märkte inte att han längre sökte mig; och när jag, som jag har sagt förut, därefter fick veta att han var död, då suckade jag här för sent över det som jag tidigare hade försummat att akta på. Han förestod sina bröder i tre år sina medbröder i tre år och 6 veckor, en from och vis och mycket trofast man, och begravdes i den södra förhallen (porticus) bredvid klosterkyrkan. Honom efterträdde året därpå den vördnadsvärde fadern Geddo, en gång skolmästare men då kyrkans väktare (custos), på apostlarna Petrus och Paulus högtid; på deras vigiliedag hade dessförinnan den inneslutne (inclusus) Esico dött, som för Kristi kärleks skull hade bytt många platser. ## bok VII, kap. 36 (MGH s. 442–444) (maskinöversättning) 36. Nitälskan för Herrens hus, som i Kristus är vår andliga moder, förtär mig, om än sällan, dock ibland; och därför tvingar den mig att föra in det som jag nu har sagt i det föresatta verket. (26.) Jag har mycket ofta hört att anglerna, som är uppkallade efter sitt änglalika, det vill säga sköna, ansikte eller efter att de bor i en vrå (angulus) av denna jord, har lidit outsägligt elände av Sven (Sueinus), Haralds son, danernas grymme kung, och tvingats därhän att de, som tidigare var skattskyldiga åt apostlafursten Petrus och andliga söner till sin helige fader Gregorius, årligen betalade den skatt (census) som pålagts dem till orena hundar och mot sin vilja lämnade den största delen av sitt rike, sedan invånarna tagits till fånga och dräpts, åt fienden att då tryggt bebo. Då Herren tillät detta och för att tukta vissa av sina otrognas skulder eggade de nämnda fienderna därtill, rasade förföljaren så mycket, han som aldrig lärt sig att skona ens sina egna. Den ovan nämnde, säger jag, inte styresman utan förgörare, tillfångatogs efter sin faders död av nordmän (Northmanni) som reste sig, och när han då friköptes av det folk som var honom underlagt för ett väldigt pris, och eftersom han genom de värstas hemliga viskningar fick veta att han därför kallades träl, planerade han, otålig, att hämnas det som han på ett hälsosamt sätt kunde ha hämnats på ett fåtal, genom en gemensam skada, som, om han hade velat inse det, var allra mest skadlig för honom själv. Ty han lämnade då sin makt åt främmande fiender och bytte trygghet mot kringflackande, fred mot krig, rike mot landsflykt, himlens och jordens Gud mot djävulen, och genom att ödelägga alla bebodda platser berömde han sig ofta att vara inte en köpt eller frivillig herre över de sina, utan en självvald fiende, som, ack tyvärr! härskade vitt omkring. och sex veckor, en from och vis och mycket trofast man, och begravdes i den södra förhallen bredvid klosterkyrkan. Honom efterträdde året därpå den vördnadsvärde fadern Geddo, en gång skolmästare men då kyrkans väktare, på apostlarna Petrus och Paulus högtid; på deras vigiliedag hade dessförinnan den inneslutne Esico dött, som för Kristi kärleks skull hade bytt många platser. 36. Nitälskan för Herrens hus, som i Kristus är vår andliga moder, förtär mig, om än sällan, dock ibland; och därför tvingar den mig att föra in det som jag nu skall säga i det föresatta verket. Jag har mycket ofta hört att anglerna, som är uppkallade efter sitt änglalika, det vill säga sköna, ansikte eller efter att de bor i en vrå av denna jord, har lidit outsägligt elände av Sven (Sueinus), Haralds son, danernas grymme kung, och tvingats ända därhän att de, som tidigare var skattskyldiga åt apostlafursten Petrus och andliga söner till sin helige fader Gregorius, under många år betalade den skatt som ålagts dem till orena hundar och mot sin vilja lämnade den största delen av sitt rike, sedan invånarna tagits till fånga och dräpts, åt fienden att tryggt bebo. Ty då Herren tillät det för att tukta vissa av sina troendes synder och eggade de nämnda fienderna därtill, rasade denne förföljare så mycket att han inte ens skonade sina egna. Denne förutnämnde kung, säger jag, inte styresman utan förgörare, tillfångatogs efter sin faders död av nordmän (Nortmanni) som reste sig, och när han friköptes av det folk som var honom underlagt för ett väldigt pris och därför genom de orättfärdigas hemliga viskningar fick veta att han kallades träl, planerade han obetänksamt att hämnas det som han på ett hälsosamt sätt kunde ha hämnats på ett fåtal, genom en gemensam skada, som, om han hade velat inse det, var allra mest skadlig för honom själv. Ty han lämnade sin makt åt främmande fiender och bytte trygghet mot kringflackande, fred mot krig, rike mot landsflykt, himlens Gud mot underjordens djävul; ja, genom att ödelägga alla bebodda platser berömde han sig ofta att vara inte en köpt eller frivillig herre över de sina, utan en självvald fiende, som, ack tyvärr! härskade vitt omkring. 37. Men sedan denne ogudaktige länge hade levat bland de fromma, till stor möda för sig själv och sina samtida, drabbas han genom Guds åsyn, han som var mångas död, av en sen död, och sedan hans följeslagare strax flytt begravs han där. När Ethelred, anglernas kung, som länge hade varit fördriven av honom, fick veta detta med säkerhet, tackade han Gud, återvände glad till sitt fädernesland, samlade alla sina krigare (milites) och försökte förinta fiendens kropp. Och för att detta inte skulle ske, hade en viss matrona, som i förväg varnats genom sitt husfolk, lyft upp den bevarade kvarlevan ur jorden och, fastän hon var infödd, sänt den med fartyg till de fäderneärvda nordliga trakterna (arctos), det vill säga den nordliga himmelstrakten; den har fått detta namn efter de två björnarna (arcturi), det vill säga efter Lilla och Stora björnen, som en orm, såsom astrologerna försäkrar, omsluter och skiljer åt. (27.) En del av detta land är lika kallt som den är fjärran från solens värme, och invånarnas sinnen är utan den dubbla kärleken; där finns skyterna, som för sina hus med sig och livnär sig av vilda djur och stomjölk. ## bok VII, kap. 38 (MGH s. 444–446) (maskinöversättning) 38. I dessa trakter finns en kung vid namn Gutring, som uppfostrades i det andliga ståndet i klostret i Verden under biskop Erpo av samma ort och ovärdigt nådde diakonatets grad. Men sedan den nämnde biskopen hade dött, rymde denne och kastade, en andre Julianus, bort namn och ordning, och fastän han endast bekänner sig till den kristna benämningen befinns han i mycket vara långt ifrån den. Så snart han först blev igenkänd av de sina, togs han genast emot och upphöjdes till den ärftliga värdigheten. Det som misshagar Gud skall ingen prisa, ingen efterlikna; den närvarande frukten skall försmås för den kommande skräckens skull. Och denne kung, syndens träl, dödens son, härskar inte, som han tror, utan tyngs av en daglig börda; om honom ropar Herren genom Jesaja: Barn har jag fött upp och upphöjt, men de har föraktat mig. Må hela kristenheten be för hans och hans följeslagares omvändelse och värdiga bättring och ståndaktighet, och må den åkalla Gud att den inte längre skall lida något sådant i sina lemmar. Även om jag har sagt detta endast om honom, finns det, ack tyvärr! andra som har drabbats av en liknande dom, eftersom de inte aktar på Paulus ord att det är bättre att inte känna sanningens väg än att vika av från den efter att ha lärt känna den. 37. Men sedan denne ogudaktige länge hade levat bland de fromma, till stor möda för sig själv och sina samtida, drabbas han genom Guds åsyn, han som var mångas död, av en sen död, och sedan hans följeslagare strax flytt begravs han där. När Ethelred, anglernas kung, som länge hade varit fördriven av honom, fick veta detta med säkerhet, tackade han Gud, återvände glad till sitt fädernesland, samlade sina krigare och försökte förinta fiendens kropp. För att detta inte skulle ske, lyfte en viss matrona, som i förväg varnats genom sitt husfolk, upp den bevarade kroppen ur jorden och sände den, fastän hon var infödd, med fartyg till det arktiska landet, det vill säga den nordliga himmelstrakten; detta namn har den fått efter arcturi, det vill säga de två björnarna, den större och den mindre, som en orm som slingrar sig kring sig själv håller inneslutna, såsom astrologerna försäkrar. En del av detta land är lika kallt som den är fjärran från solens värme; också invånarnas sinnen är kallare i fråga om den dubbla kärleken. I denna del av världen strövar skyterna (Seite) omkring utan fasta boplatser, ett vilt släkte av människor, med vilddjurs seder, som för med sig sina boningar, sammanfogade av djurens hudar eller hår, och livnär sig av vilda djurs råa kött och stomjölk. 38. I dessa trakter finns en viss kung vid namn Goltrinc, som uppfostrades i det andliga ståndet i klostret i Verden under biskop Erpo och ovärdigt nådde diakonatets grad. Men sedan den nämnde biskopen hade dött, flydde han och kastade bort namn och ordning, liksom den avfällige kejsaren Julianus, denna demonens avbild, och bekände sig endast till den kristna benämningen, men är i mycket främmande för den. När han kom till de sina och först blev igenkänd av dem, togs han genast emot och upphöjdes genom ärftlig rätt. Det som misshagar Gud skall ingen prisa, ingen efterlikna; den närvarande frukten skall försmås av fruktan för straffen. Denne kung, syndens träl, dödens son, härskar inte, som han tror, utan tyngs dagligen av orättfärdighetens börda; om honom ropar Herren genom Jesaja: Barn har jag fött upp och upphöjt, men de har föraktat och försmått mig. Må hela kristenheten be för hans och hans följeslagares omvändelse och värdiga botgöring och för god ståndaktighet, och må den åkalla Gud att den inte längre skall lida något sådant i sina lemmar. Men även om jag endast har sagt detta om honom, finns det, ack tyvärr! många som har drabbats av en liknande dom, eftersom de inte aktar på apostelns ord att det är bättre att inte känna sanningens väg än att vika av från den efter att ha lärt känna den. 39. (28.) Men eftersom ingen förmår fatta mångfalden i den nordliga trakten, de under som naturen där verkar framför andra, och detta folks grymma gärningar, förbigår jag detta och berättar något litet om huggormarnas avkomma, det vill säga om förföljaren Svens (Suennus) söner. Dessa födde honom hertig Misecos dotter, syster till hans efterträdare och son Bolizlavus; hon var länge bortstött av sin man och led tillsammans med andra inte minsta motgång. Hennes barn, som i allt mycket liknade sin fader, tog under gråt emot sin älskade faders kropp när den fördes dit och begravde den, och all den vanära som anglerna hade föresatt sig att tillfoga deras fader försökte de hämnas med rustade fartyg. Deras många illdåd, som de tillfogade dessa, förbigår jag, eftersom de är okända för mig, och avslöjar kort med pennan det som en viss person meddelade mig såsom sanning han kände till. ## bok VII, kap. 40 (MGH s. 446–448) (maskinöversättning) 40. Ethelred, anglernas kung, dog i Herrens människoblivandes år 1016; och i juli månad drog de nämnda bröderna Harald och Knut (Cnut) ut tillsammans med sin hövding (dux) Thurgut och med 340 fartyg och omringade en stad vid namn London, där drottningen, sorgsen över sin makes och beskyddares död, satt till försvar med sönerna Ethelstenus och Ethmundus och två biskopar och de övriga stormännen; och de förde fartygen, vart och ett med 80 man, uppför floden som kallas Timisi och angrep staden i 6 månader. Men drottningen, då utmattad av det ständiga kriget, sände sändebud som skulle be dem om fred och noga utforska vad de begärde av henne. Genast svarades dessa av de omättliga fienderna att om drottningen ville utlämna sina söner till döden och friköpa sig själv med 15 000 pund (pondera) silver och biskoparna med 12 000 och med alla brynjor, vars antal, 24 000, var otroligt, och om hon ville ge 300 utvalda gisslan som pant för detta, skulle hon blott för sig och sina följeslagare kunna vinna fred och livet; men om inte, ropade alla tre gånger [osäker tolkning] 39. Eftersom ingen förmår fatta beskaffenheten av den nordliga traktens mångfald, de under som naturen där verkar framför andra, och detta folks grymma gärningar, förbigår jag detta och skall tala något litet om huggormarnas avkomma, det vill säga om förföljaren Svens (Suennus) söner. Dessa födde honom hertig Misecos dotter, syster till hans efterträdare och frände Bolizlavus; hon var länge fördriven av sin man och led tillsammans med andra inte ringa motgång. Hennes barn, som i allt liknade sin fader, tog under gråt emot sin älskade herres kropp när den fördes dit och begravde den, och all den vanära som anglerna hade föresatt sig att tillfoga deras fader skyndade de att hämnas med rustade fartyg. Deras många illdåd, som de tillfogade dem, förbigår jag, eftersom de är okända för mig, och skall kort med pennan avslöja det som en viss person berättade för mig såsom sanning han hade fått meddelad. 40. Ethelred, anglernas kung, dog i Herrens människoblivandes år 1016. Men i juli månad drog de nämnda bröderna Arolt och Knut (Cnut) och deras hövding Thurgut ut med trehundrafyrtio fartyg och belägrade en stad vid namn London, där drottningen, sorgsen över sin makes och beskyddares död, satt till försvar med sönerna Athelsteinus och Ethmundus och två biskopar och de övriga stormännen; och de förde fartygen, vart och ett med åttio man, uppför floden som kallas Timese och angrep staden i sex månader. Men drottningen, utmattad av kriget, sände ständigt sändebud som skulle be dem om fred och noga utforska vad de begärde av henne. Genast svarades dessa av de omättliga fienderna att om drottningen ville utlämna sina söner till döden och friköpa sig själv med femtontusen pund silver och biskoparna med tolvtusen och med alla brynjor, vars antal, tjugofyratusen, var otroligt, och om hon ville ge trehundra utvalda gisslan som pant för detta, skulle hon blott för sig och sina följeslagare kunna vinna fred och livet; men om inte, skulle de alla förgås tillsammans genom svärdet. Men den vördnadsvärda drottningen blev tillsammans med de sina mycket bestört över detta budskap, och efter sitt upprörda sinnes långa överläggning lovade hon att göra så och bekräftade det med de nämnda krigarna. ## bok VII, kap. 41 (MGH s. 448) (maskinöversättning) 41. Under tiden undkom de två bröderna i nattens tystnad i en liten båt den utlovade faran och samlade, medan fienden ännu var ovetande om detta, alla de kunde till fäderneslandets försvar och moderns räddning. Men när en dag Thurgut, sjörövarnas hövding, drog ut med en skara för att härja de närmaste områdena, stötte han oväntat på fienderna, och när han såg dem på avstånd, uppmanade han sina följeslagare och gick manligt emot dem; och på båda sidor föll Aethmun och Thurgut med en mycket stor mängd följeslagare. Och varken för dessa eller för de andra kom något hopp om den önskade segern, utan de sårade skildes frivilligt åt, sörjande endast över att detta hade skett genom slumpens tillfälligheter. Men Skriften förbjuder oss att tro att öde eller slump är något. Danerna besökte då, fastän försvagade, ändå sina följeslagares fartyg, och när de förstod att undsättning fördes till staden av den överlevande Aethelstenus och av britter som kom, stympade de gisslan och flydde. Och må Gud, beskyddaren av dem som hoppas på honom, förgöra och förinta dem, så att de aldrig mer på vanligt sätt skadar dessa eller andra troende! Låt oss glädjas över denna stads räddning och sörja över det övriga. ## bok VII, kap. 42 (MGH s. 448–450) (maskinöversättning) 42. (29.) Jag har också genom den nämnde mannen Sewaldus berättelse fått höra om en beklaglig och därför minnesvärd gärning: att nordmännens (Northmanni) trolösa skara, under ledning av Thurkilus, tillfångatog den utmärkte biskopen (antistes) av staden Canterbury, vid namn Dunsten, tillsammans med andra och på sitt avskyvärda sätt plågade honom med bojor och svält och outsägliga kval. Han, rörd av mänsklig svaghet, lovar dem pengar och fastställde en frist för att anskaffa dem, så att han, om han inte genom en godtagbar lösen kunde undkomma den ögonblickliga döden, under tiden skulle rena sig själv med täta suckar till ett levande offer att offras åt Herren. Då alla de fastställda tiderna hade förflutit, kallar skatornas glupska Charybdis fram Guds tjänare och kräver hotfullt att den skatt som utlovats dem genast skall betalas ropade de alla att de skulle förgås tillsammans genom svärdet. Men den vördnadsvärda drottningen blev tillsammans med de sina mycket bestört över detta budskap; ändå lovade hon efter sitt upprörda sinnes långa överläggning att göra så och bekräftade det med de nämnda krigarna. 41. Under tiden undkom dessa bröder i nattens tystnad i en liten båt den utlovade faran och samlade, medan fienden ännu var ovetande om detta, alla de kunde till fäderneslandets försvar och moderns räddning. Men när en dag Turguth, sjörövarnas hövding, drog ut med en skara för att härja de närmaste områdena, stötte han oväntat på fienderna, och när han såg dem på avstånd, uppmanade han sina följeslagare och gick manligt emot dem; och på båda sidor föll Ethum och Turguth med en mycket stor mängd följeslagare. Alltså kom för varken dessa eller de andra något hopp om den önskade segern, utan de sårade skildes frivilligt åt, suckande endast över att detta hade skett genom slumpens tillfälligheter. Men Skriften förbjuder oss att tro att öde eller slump är något. Men danerna återvände, fastän försvagade, ändå till sina följeslagares fartyg, och när de förstod att undsättning fördes till staden av den överlevande Athelsteinus, då britter kom, stympade de gisslan och flydde. Må alltså Gud, beskyddaren av dem som hoppas på honom, förgöra och förinta dem, så att de aldrig mer på vanligt sätt skadar dessa eller andra troende! Låt oss glädjas över stadens räddning och sörja över det övriga. 42. Jag har genom den nämnde mannen Sewaldus berättelse fått höra om en beklaglig och därför minnesvärd gärning. Nordmännens (Nortmanni) trolösa skara, under ledning av Thurkilus, tillfångatog den utmärkte biskopen av staden Canterbury, som kallades Duynstein, tillsammans med andra och plågade honom med bojor och svält och outsägliga kval efter sin grymhets sed. Han, rörd av mänsklig svaghet, lovade dem pengar och begär en frist för att anskaffa dem, så att han, om han inte genom en godtagbar lösen kunde undkomma den ögonblickliga döden, under tiden skulle rena sig själv med täta suckar för att offras som ett levande offer åt Herren. Men då de fastställda dagarna hade förflutit, kallar skatornas glupska Charybdis fram Guds tjänare och kräver hotfullt att den skatt som utlovats dem genast skall betalas. Och han sade som ett milt lamm: 'Jag är här kräver. Och han sade som ett milt lamm: 'Jag är här, redo för allt som ni nu dristar er att göra mot mig; och av kärlek till Kristus, för att jag må förtjäna att bli ett föredöme för hans tjänare, är jag i dag inte förskräckt. Att jag synes er vara en lögnare, det åstadkommer inte min vilja, utan den svåra fattigdomen. Denna min kropp, som jag i denna landsflykt har älskat över måttan, erbjuder jag er som skyldig, och jag vet att det står i er makt vad ni gör med den; men min syndiga själ överlämnar jag ödmjukt åt allas Skapare, som inte ser till er.' ## bok VII, kap. 43 (MGH s. 450) (maskinöversättning) 43. Medan han talade så, omringade de ogudaktigas skara honom och samlade olika vapen för att döda honom. När deras hövding (dux) Thurcil såg detta på avstånd, skyndade han snabbt dit och sade: 'Gör inte så, ber jag! Guld och silver och allt som jag har här eller på något sätt kan förvärva, utom endast mitt fartyg, ger jag med glatt sinne åt er alla, för att ni inte skall synda mot Herrens smorde.' Följeslagarnas vrede, hårdare än järn och sten, tyglades inte och mildrades inte av ett så ljuvt tilltal, utan blidkades först sedan det oskyldiga blodet hade utgjutits, som de genast gemensamt utgöt med oxhuvuden och regn av stenar och kastade trästycken. Mitt bland så många rasandes angrepp vann han den himmelska glädjen, såsom det följande tecknets verkan genast vittnar om. Ty en bland de främsta blev lam i lemmarna och insåg på sig själv att han hade felat mot Kristi utvalde, såsom det står skrivet: Min är hämnden, och jag skall vedergälla, säger Herren. Genom denne Kristi kämpes seger förlorade hans eländiga förföljare, besegrade, Gud och de pengar som deras hövding hade erbjudit dem, och till sist, om de inte besinnar sig och gör bot, sin själ; och han blidkade Guds blick med en stola som dittills hade vitnats av själens och kroppens oskuld och då doppats i rött blod. Låt oss syndare vinna honom som förebedjare genom ihärdiga böner och tro att han förmår mycket inför Guds majestät. ## bok VII, kap. 44 (MGH s. 450–452) (maskinöversättning) 44. (30.) Vilka olyckor skottåret, syndens hämnare, under det ovan nämnda årets lopp tillfogade de kristna, berättar jag inte utan svår sorg. Magdeburg angreps om natten av markgreven (marchio) Bernhardus med en stor skara, och där tillfångatogs en oskyldig krigare (miles) tillhörande ärkebiskopen och en annan sårades. är redo för allt som ni nu dristar er att göra mot mig; och av kärlek till Kristus, för att jag må förtjäna att bli ett föredöme för hans tjänare, är jag i dag inte förskräckt. Att jag synes er vara en lögnare, det åstadkommer inte min vilja, utan den svåra fattigdomen. Denna min kropp, som jag i denna landsflykt har älskat över måttan, erbjuder jag er som skyldig, och jag vet att det står i er makt vad ni gör med den; men min syndiga själ överlämnar jag ödmjukt åt allas Skapare, som inte ser till er.' 43. Medan han talade så, omringade de ogudaktigas skara honom och samlade olika vapen för att döda honom. När deras hövding Thurkil såg detta på avstånd, skyndade han snabbt dit och sade: 'Gör inte så, ber jag! Guld och silver och vad jag än har här eller på något sätt kan förvärva, utom endast mitt fartyg, ger jag med glatt sinne åt er alla, för att ni inte skall synda mot Herrens smorde.' Följeslagarnas vrede, hårdare än järn och sten, tyglades inte och mildrades inte av ett så ljuvt tilltal, utan blidkades först sedan det oskyldiga blodet hade utgjutits, som de genast gemensamt utgöt med oxhuvuden och regn av stenar och kastade trästycken. Mitt bland så många rasandes angrepp vann han den himmelska glädjen, såsom det genast vittnas om i det följande tecknets verkan. Ty en bland de främsta blev lam i lemmarna och insåg på sig själv att han hade felat mot Kristi utvalde, såsom det står skrivet: Min är hämnden, och jag skall vedergälla, säger Herren. Genom denne Kristi kämpes seger förlorade hans eländiga förföljare, besegrade, Gud och de pengar som deras hövding hade erbjudit dem, och om de inte besinnar sig och gör bot, skall de förlora sin själ; men han blidkade Guds blick med en stola som dittills hade vitnats av själens och kroppens oskuld och tre gånger doppats i rött blod. Låt oss syndare vinna honom som förebedjare genom ihärdiga böner och tro att han förmår mycket inför Guds majestät. 44. Vilka olyckor skottåret, syndens hämnare, under det ovan nämnda årets lopp tillfogade de kristna, berättar jag inte utan svår sorg. Magdeburg angreps om natten av markgreven Bernhardus med en stor skara, och där tillfångatogs en oskyldig krigare tillhörande ärkebiskopen och Den 10 februari (Quarta Id. Febr.), på fredagen, dånade som tecken på kommande elände, just i nattens skymning, åska med blixtar och stora oväder förskräckligt och skadade på olika platser. Ty en del dog när deras hus krossades av en sådan kraft, medan andra blev sårade och med nöd undkom döden. I fallande skogar uppstod också stor skada. Pfalzgreven (palatinus comes) Burch. drabbades av slag. I det landskap som kallas Hassegun överföll fyra bröder, vars namn är dessa: Aelli, Burchard, Thiedric och Poppo, vilka ofta hade blivit föraktade av en viss friboren man som hette Bern, en god krigare, honom med samlade skaror, då han hade inte mindre än 100 sköldbärande män, och dräpte honom, medan en del stupade på båda sidor. ## bok VII, kap. 45 (MGH s. 452–454) (maskinöversättning) 45. (31.) I Lombardiet kom saracenerna med fartyg, fördrev herden och intog staden Luni, och de bebor områdena i denna trakt med makt och trygghet och skändar invånarnas hustrur. När ryktet förde detta till den apostoliske herren vid namn Benedictus, samlade han alla den heliga moderkyrkans såväl styresmän som försvarare och bad och befallde dem att manligt tillsammans med honom bryta in mot Kristi fiender, som dristade sig till sådant, och med Herrens hjälp döda dem. Dessutom sände han i tysthet i förväg en outsäglig mängd fartyg, som skulle avskära dem möjligheten att återvända. När saracenernas kung märkte detta, blev han först förbittrad och undkom till sist, åtföljd av ett fåtal, den hotande faran i en liten båt; men alla hans män samlas och anfaller först de ankommande fienderna och slår ned dem, när de snart flyr, det är beklagligt att säga, i 3 dagar och nätter. Till sist såg Gud ned, blidkad av de frommas suckar, och drev dem som hatade honom på flykten och besegrade dem i så hög grad att inte en av dem blev kvar och segrarna inte kunde räkna mängden av de dräpta och av deras byte. Då tillfångatogs deras drottning och halshöggs [för] sin mans djärvhets skull. Hennes huvudguld, ett smycke besatt med ädelstenar, tillägnade sig påven framför de andra och sände därefter sin del till kejsaren, vilken beräknades till tusen pund. Sedan delats en annan sårades. Den 10 februari, på fredagen, dånade som tecken på kommande elände, just vid nattens början, åska med förskräckliga blixtar och stora oväder fasansfullt och skadade på olika platser. Ty en del omkom när deras hus krossades av en sådan kraft, medan andra också, med krossade lemmar, med nöd undkom döden. Också genom att skogar och andra träd fälldes uppstod stor skada. Pfalzgreven Bernhardus drabbades av slag. I det landskap som kallas Hessen överföll fyra bröder, vars namn är dessa: Elli, Burghard, Thiederic och Poppo, vilka ofta hade blivit föraktade av en viss friboren man som hette Bern, en god krigare, honom med samlade skaror, då han hade inte mindre än hundra sköldbärande män, och dräpte honom, medan en del stupade på båda sidor. 45. Saracenerna kom till Lombardiet med fartyg, fördrev biskopen och intog staden Luni, och de bebor områdena i denna trakt med trygghet och makt och skändar invånarnas hustrur. När det flyktiga ryktet förde detta till den apostoliske herren vid namn Benedictus, samlade han alla den heliga moderkyrkans såväl styresmän som försvarare och bad och befallde dem att manligt tillsammans med honom angripa Kristi fiender, som dristade sig till sådant, och med Herrens hjälp döda dem. Dessutom sände han i tysthet i förväg en stor mängd fartyg, som skulle avskära dem möjligheten att återvända. När saracenernas kung märkte detta, blev han först förbittrad, men undkom till sist, åtföljd av ett fåtal, den hotande faran i en liten båt; men alla hans män samlas och anfaller först de ankommande fienderna och slår ned dem, sedan de snart drivit dem på flykten, det är beklagligt att säga, i tre dagar och nätter. Till sist såg [Gud] ned, blidkad av de frommas suckar, och drev dem som hatade honom på flykten och slog ned dem i så hög grad att inte en blev kvar och segrarna inte kunde räkna mängden av de dräpta och av deras byte. Då tillfångatogs deras drottning och halshöggs för sin mans djärvhet. Hennes huvudguld och hennes smycke besatt med ädelstenar tillägnade sig påven framför de andra och sände därefter sin del till kejsaren, vilken beräk- hela bytet delats, vände den segrande skaran med glatt sinne hem till sitt och sjöng värdiga lovsånger åt den triumferande Kristus. Men den nämnde kungen, mycket upprörd över sin makas och sina följeslagares död, sände till översteprästen en säck fylld med kastanjer och lät genom denne bärare meddela att han nästa sommar skulle föra lika många krigare mot honom. När påven hade mottagit detta budskap, gav han sändebudet tillbaka samma pung fylld med hirs med dessa ord: 'Om det inte räcker för honom att ha skadat den apostoliska förläningen nog, må han komma en andra gång och veta med säkerhet att han här skall finna lika många brynjeklädda eller fler.' Människan tänker och talar, Gud dömer; må varje troende ödmjukt be honom att han barmhärtigt avvärjer en sådan plåga och i sin godhet skänker den önskade fredens nödvändiga trygghet. ## bok VII, kap. 46 (MGH s. 454–456) (maskinöversättning) 46. (32.) Vid ön som kallas Augia sjönk den 16 oktober (XVII. Kal. Nov.) 9 fartyg, då fyllda med människor av båda könen, i sjön. I väster föll Lanbertus, Reinherius son, mångas fiende, besegrad tillsammans med de sina av sin fiende Godefridus. Ty det fanns då ingen värre i detta land än han, som i kyrkorna strypte många med klockornas rep. Hur många människor han berövade deras arv eller dödade kan ingen redogöra för. Aldrig brydde han sig om att göra bot för ett begånget illdåd. Han dödade tillsammans med sin broder Reingerius Wirinharius och dennes broder Reinzo. Hans fader sändes av Otto i landsflykt till Böhmen och dog där. Själva deras fädernesland led av dem medan de levde och gläds åt att de gått förlorade. Över detta enda bör vi klaga, att så många oskyldiga på båda sidor av de stridande föll den dagen för den skyldiges skull. (33.) Men andra blodbad inträffade, ack tyvärr! i dessa trakter vid dessa tider. Ty i den fridsamme och i allt vördnadsvärde kung Roberts rike stred landsmän mot varandra och mer än tre tusen människor dödades. Inte heller får jag förbigå den oöverstigliga skada som inträffade efter detta. Ty min morbror greve Hein- nades. Sedan hela bytet delats, vände den segrande skaran med glatt sinne hem till sitt och sjöng värdiga lovsånger åt segraren Kristus. Men den nämnde kungen, mycket upprörd över sin makas och sina följeslagares död, sände till översteprästen en säck fylld med kastanjer genom en bärare och lät säga honom så: 'Tvivla inte på att nästa sommar lika många krigare skall komma mot dig.' När påven hade mottagit detta budskap, gav han sändebudet tillbaka samma pung fylld med hirs med dessa ord: 'Om det inte räcker för honom att ha skadat den apostoliska stolen nog, må han komma en andra gång och veta med säkerhet att han här skall finna lika många brynjeklädda eller fler.' Människan säger det hon tänker, men Gud dömer; må varje troende ödmjukt be honom att han barmhärtigt avvärjer en sådan plåga och i sin godhet skänker den önskade fredens nödvändiga trygghet. 46. Vid ön som kallas Augia sjönk den 16 oktober nio fartyg fyllda med människor av båda könen i vattnet. I väster föll Lampertus, Reynberus son, mångas fiende, besegrad tillsammans med de sina av sin fiende Godefridus. Ty ingen kunde vara värre i detta land än han, som i kyrkorna strypte många med klockornas rep. Hur många människor han berövade deras arv eller dödade kan ingen redogöra för; men aldrig brydde han sig om att göra bot för de begångna brotten. Han dödade tillsammans med sin broder Reynerus Werinharius och dennes broder Reynzo. Hans fader sändes av Otto i landsflykt till Böhmen och dog där. Själva deras fädernesland led av dem medan de levde och gläds åt att de gått förlorade. Över detta enda bör vi klaga, att så många oskyldiga på båda sidor av de stridande föll den dagen för den skyldiges skull. Men andra blodbad inträffade, ack tyvärr! i dessa trakter vid dessa tider. Ty i den fridsamme och i allt vördnadsvärde kung Roberts rike stred landsmän mot varandra och mer än tre tusen människor omkom. Inte heller får jag förbigå den oöverstigliga skada som inträffade efter detta. Ty -ricus, som förmådde mycket i Kristus och i denna värld, betalade glad i rättmätig ålderdom och med ett gott slut skulden till båda naturerna den 2 oktober (VI. Non. Octobr.). ## bok VII, kap. 47 (MGH s. 456) (maskinöversättning) 47. Dessutom föll greve (comes) Wigmannus, nyttig i allt för fäderneslandet, ömkligt genom en träls förmätenhet på uppmaning av en andra Herodias. Men varifrån detta kom skall jag avslöja med sorgsna ord. Mellan den nämnde och greve Baldricus rådde en lång strid, som så förödmjukade Baldricus, ofta besegrad i strid mot honom, att han vistades med stor vanära bland de övriga stormännen. Wigmannus bar all sin framgång med jämnmod och tillskrev den Guds nåd, och han tänkte stilla den länge rasande oenigheten genom ett fredsförbund; han kallade fienden med en vänlig begäran till sitt hus och blidkade honom med gästabud och en gåva som denne tog emot. Och han inbjuds av denne för att bekräfta den påbörjade vänskapens band, medan den gamle ormen viskade in detta genom hans hustru, för att den som aldrig kunde tas med våld åtminstone skulle besegras med den listiga uppfinningsrikedomens nät. Då gav det herreliga sinnets lovvärda enfald med sig för det som den falske vännens låtsade rättrådighet hade begärt. Först tas han emot på bästa sätt och blir genast sjuk av en dryck förgiftad med gift. Därefter, när den mycket svåra smärtan strax tilltog, väntade han där med nöd till följande dag; och när han, väl belönad och kärleksfullt hälsad, gick därifrån, sedan hans krigare (milites) listigt hade uppehållits där, fälldes han i smyg av en viss träl, i närvaro av dennes herre Baldricus, som inte på något sätt hämnades detta. Då dödade en av hans följeslagare upphovsmannen till det avskyvärda brottet och dödades själv strax. ## bok VII, kap. 48 (MGH s. 456–458) (maskinöversättning) 48. Då Baldricus flydde och därmed visade sitt skuldmedvetande, spreds ryktet om ett sådant elände vitt omkring: och Thiedricus, biskop (presul) för den heliga kyrkan i Münster, min mosters [son], som väntade i närheten, kom först dit och följde, klagande över den älskade vännens död med otröstlig sorg, kroppen ända till staden Vreden och sörjde ivrigt för att den lades bredvid hans fäder. (34.) Därefter sände han sina sändebud genom hela denna trakt och egg- min morbror greve Hinricus, som förmådde mycket i Kristus och i denna värld, betalade glad i rättmätig ålderdom och med ett gott slut skulden till båda naturerna den 2 oktober. 47. Greve Wigmannus, nyttig i allt för fäderneslandet, föll ömkligt genom en träls förmätenhet på uppmaning av en annan Herodias. Men varifrån detta kom skall jag avslöja med sorgsna ord. Mellan den nämnde och greve Baldricus rådde en lång strid, som så förödmjukade Baldricus, ofta besegrad i strid mot honom, att han vistades med stor vanära bland de övriga stormännen. Men Wichmannus bar all sin framgång med jämnmod och tillskrev den Guds nåd, och han tänkte stilla den länge rasande oenigheten genom ett fredsförbund. Därför kallade han fienden med en vänlig begäran till sitt hus och blidkade honom med gästabud och en välkommen gåva. Han inbjuds också av denne för att bekräfta den påbörjade vänskapens band, medan den gamle ormen viskade in detta genom hans hustru, för att den som aldrig kunde tas med våld åtminstone skulle snärjas i den listiga uppfinningsrikedomens nät. Så möttes det herreliga sinnets lovvärda enfald och den falske vännens låtsade rättrådighet. Först togs han visserligen emot på bästa sätt, men snart blir han sjuk av en dryck förgiftad med gift. Därefter, när den mycket svåra smärtan strax tilltog, väntade han där med nöd till följande dag; och när han, väl belönad och kärleksfullt hälsad, hade gått därifrån, sedan hans krigare listigt hade uppehållits där, fälldes han i smyg av en viss träl, i närvaro av dennes herre Baldericus, som inte på något sätt hämnades detta. Då dödade en av hans följeslagare upphovsmannen till det avskyvärda brottet och dödades själv strax, medan Baldericus flydde och därmed visade sitt skuldmedvetande. 48. Ryktet om ett sådant elände spreds vitt omkring: Thiedericus, biskop för den heliga kyrkan i Münster, som väntade i närheten, kom först dit och följde, klagande över den älskade vännens död med otröstlig sorg, kroppen till staden Vreden och sörjde ivrigt för att den lades bredvid hans fäder. Därefter sände han sina sändebud genom hela trakten och [eggar] sina landsmän och fränder att hämnas detta. Så med en stark styrka den nämnde fiendens borg -ade sina landsmän och fränder att hämnas detta och besatte med en stark styrka den nämnde fiendens borg (urbs) vid namn Upplan, ödelade de angränsande platserna och förtärde dem med eld. Till sist kom hertig (dux) Bernhardus, min frände (nepos), som med rätta hade blivit förmyndare för den nämnde grevens ännu lille son och för hela arvet och hämnare av det avskyvärda brottet; och han tröstade, så mycket han förmådde, de sorgsna krigarna och ansatte tillsammans med de övriga anhängarna borgens folk natt och dag. ## bok VII, kap. 49 (MGH s. 458) (maskinöversättning) 49. Under tiden for kejsaren från Burgund, där han hade uppehållit sig en stor del av sommaren, och så snart han fick veta hela händelseförloppet skyndade han att färdas dit med fartyg; och på denna resa dog Gevehardus, greve Heribertus son, min frände (nepos), som då var mycket omtyckt av det kungliga majestätet och framstående i all redbarhet, och lämnade kejsaren och alla som befann sig i dessa trakter sorgsna efter sig. Men ärkebiskop Heribertus av Köln, som var mycket bekymrad för sin vasall (miles) Baldricus, vände sig ofta till kejsaren med begäran om att han skulle vilja underställa den länge besatta borgen hans makt; besegrad av hans ihärdiga begäran samtyckte kejsaren. När kejsarens fiende redan då drog bort, förstördes borgen som kallas Upplun helt, och grevinnan, som länge hade plågats där, hålls, ack tyvärr! kvar med allt hon hade. Må all den förbannelse som den salige Job nedkallade över sig komma över henne som förtjänar en sådan. Må hon i den närvarande tiden få så mycket ont, att hon i framtiden åtminstone får hoppas på förlåtelse. Var och en som någonsin i detta strävar efter att hjälpa henne, må han omvända sig till Gud, och sedan han bekänt att han har syndat svårt, skynda till en värdig bättring; ty genom den giftiga ormens väsande har kyrkan förlorat en så stor försvarare. Men detta år ödelade biskop (antistes) Thiedricus och greve Hirimannus, Gerbergas son, varandras egendom i en strid om en fåfäng sak. Därefter, sedan vänner övertalat dem och främst på kejsarens befallning, blev de lugnade och inväntade båda kejsarens närvaro. ## bok VII, kap. 50 (MGH s. 458–460) (maskinöversättning) 50. (35.) I Herrens människoblivandes år 1017, den 1 januari, ärkebiskop Gero på kejsarens befallning markgreven (marchio) Bernhardus, som barfota lovade honom gottgörelse (emendatio), vid namn Upplan belägrade och ödelade alla angränsande platser och förtärde dem med eld. Till sist kom min frände Bernhardus, som med rätta hade blivit förmyndare för hela arvet åt den nämnde grevens ännu lille son och hämnare av det avskyvärda brottet; och han tröstade, fastän sorgsen, så mycket han förmådde, krigarna och ansatte tillsammans med de övriga anhängarna borgens folk natt och dag. 49. Under tiden for kejsaren från Burgund, där han hade uppehållit sig en stor del av sommaren, och så snart han fick veta hela händelseförloppet begav han sig dit med fartyg; på denna resa dog Gevehardus, greve Heribertus son, min frände, mycket omtyckt av det kungliga majestätet och framstående i all redbarhet, och lämnade kejsaren och alla som befann sig i dessa trakter sorgsna efter sig. Men ärkebiskop Heribertus av Köln, som var mycket bekymrad för sin vasall Baldericus, vände sig ofta till kejsaren med begäran om att han skulle vilja underställa den länge besatta borgen hans makt; besegrad av hans ihärdiga begäran samtyckte kejsaren. När kejsarens fiende redan drog bort, förstördes borgen Upplan helt, och grevinnan, som länge hade plågats där, hålls, ack tyvärr! kvar med allt hon hade. Må all den förbannelse som den salige Job nedkallade över sig komma över henne som förtjänar den, och må hon i den närvarande tiden få så mycket ont, att hon i framtiden åtminstone får hoppas på förlåtelse. Var och en som någonsin i detta strävar efter att hjälpa henne, må han omvända sig till Gud, och sedan han bekänt att han har syndat svårt, skynda till en värdig bättring; ty genom den giftiga ormens väsande saknar kyrkan en så stor försvarare. Detta år ödelade biskop Thiedericus och greve Heremannus, Gerbergas son, varandras egendom i en strid om en fåfäng sak. Därefter, sedan vänner övertalat dem och främst på kejsarens befallning, blev de lugnade och inväntade båda kejsarens närvaro. 50. I Herrens människoblivandes år 1017 firade kejsaren julen i Palithe. Den 1 januari tog ärkebiskop Gero på kejsarens befallning emot markgreven Bernhardus, som barfota lovade honom gottgörelse, och, sedan tog emot honom och förde honom fram inför kyrkan, sedan alla de banner (banni) som han hade ålagt honom hävts. Kejsaren for från Palithi, där han firade julen, och firade högtidligt Herrens uppenbarelse i Altstidi; och samma heliga natt dog greve Frithericus, trogen mot Kristus och mot sin herre, i sin borg (civitas) som kallas Ilburg. Eftersom han var vis och såg att slutet på detta liv redan närmade sig, gav han den nämnda borgen åt sin broders son vid namn Thiedricus på det villkoret att han, med dennes samtycke, eftersom denne var hans arvinge och det inte kunde ske lagligen på annat sätt, skulle få överlåta allt det jordagods (predium) som återstod åt sina tre döttrar. Hans grevskap (comitatus) och makten över området (pagus) Siusili mottog sedan denne Thiedricus som kejsarens gåva. En offentlig sammankomst av furstarna hålls i Altstidi. Tvisten mellan markgreven Bernhardus och min farbroders söner bilades sedan han tagit emot gottgörelse och genom ed. Den länge rådande fiendskapen mellan biskop Thiedricus och greve Hirimannus och hatet som rådde mellan Eggihardus och bröderna, den äldre Udos söner, stillades av kejsaren fram till den 29 september (tercias Oct. Kal.). Där lovade också markgreven Bernhardus ärkebiskop Gero 500 talenter (talenta) silver som ersättning för den tillfogade skadan. Kejsaren gjorde där, under sin långa vistelse, allt det bästa. Fred sluts mellan grevarna Gevehardus och Willehelmus. Sändebud som kom hit från Italien återvänder glada hem. Kejsarens resa till väster, som var planerad, uppsköts på grund av vägens svårframkomlighet. Kejsaren godkänner det som begärs från Bolizlavus sida: att hans furstar skulle komma till honom, och om han ville erbjuda honom något gott, skulle han gärna ta emot det med deras råd. Sändebud sänds mellan dem och ett stillestånd fastställs. ## bok VII, kap. 51 (MGH s. 460–462) (maskinöversättning) 51. (36.) Under tiden kom kejsaren till Merseburg och inväntade visshet i denna sak. Där dog då många rövare genom hängning, sedan de besegrats av svärdskämpar i envig. Och ärkebisk- många banner som han hade ålagt honom hävts, förde han honom fram inför kyrkan. Kejsaren for från Palithe och firade högtidligt Herrens uppenbarelse i Alcstide; samma heliga natt dog greve Frithericus, trogen mot Kristus och mot sin herre, i sin borg (urbs) som kallas Ilburg. Eftersom han var en vis man och såg att slutet på detta liv redan närmade sig, gav han den nämnda borgen åt sin broders son vid namn Thiedericus på det villkoret att han, med dennes samtycke, eftersom denne var hans arvinge och detta inte kunde ske lagligen på annat sätt, skulle få överlåta allt det jordagods som återstod åt sina tre döttrar. Hans grevskap och makten över området Suisile mottog sedan samme Thidericus som kejsarens gåva. En offentlig sammankomst av furstarna hålls i Alstide. Tvisten mellan markgreven Bernhardus och min farbroders söner bilades sedan han tagit emot gottgörelse och genom ed. Den länge rådande och svåra fiendskapen mellan biskop Thiedericus och greve Herimannus och hatet som rådde mellan Ekkihardus och den äldre Udos söner stillas av kejsaren fram till den 29 september. Där lovade också markgreven Bernhardus ärkebiskop Gero femhundra talenter silver som ersättning för den tillfogade skadan. Kejsaren gjorde där, under sin långa vistelse, allt det bästa. Fred sluts mellan grevarna Gevehardus och Willehelmus. Också sändebud som kom hit från Italien återvänder glada hem. Kejsarens resa till väster, som var planerad, uppsköts på grund av vägens svårframkomlighet. Kejsaren godkänner det som begärs från Bolizlavus sida: att hans furstar skulle komma till honom, och om han ville erbjuda honom något gott, skulle han gärna ta emot det med deras råd. Sändebud sänds alltså mellan dem och ett stillestånd fastställs. 51. Under tiden kom kejsaren till Merseburg och inväntade visshet i denna sak. Där dog då många rövare genom hängning, sedan de besegrats av svärdskämpar i envig. Två ärkebiskopar, Er- -oparna, två till antalet, Erkanbaldus och Gero, och biskop Arnulfus satt tillsammans med grevarna Sigifridus och Bernhardus och de övriga furstarna vid floden Milda i fjorton dagar och bad genom sina sändebud Bolizlavus att komma till Elbe till det samtal som han länge hade önskat. Och han var då i Sciciani, och när han hörde budskapet sade han att han av fruktan för sina fiender inte alls vågade komma dit. Och sändebuden sade: 'Vad då? Om våra herrar kommer till Nigra Elstra, vad gör du då?' Och han sade: 'Inte ens denna bro vill jag passera.' Med sådana ord vände de tillbaka och meddelade sina herrar allt detta. Men kejsaren firar den heliga Gudsföderskans kyrkogångsdag tillsammans med oss. Därefter kom biskoparna och grevarna, sorgsna över föraktet från Bolizlavus, som bedrog dem, och upptände kejsarens sinne med öppna budskap. Där överlades då om det kommande fälttåget, och varje trogen uppmanas att förbereda sig för det, och kejsaren (augustus) förbjuder strängt att något sändebud därefter skulle sändas eller tas emot mellan oss och den allmänne fienden, och det undersöks noga vem som hittills hade dristat sig att göra detta. ## bok VII, kap. 52 (MGH s. 462–464) (maskinöversättning) 52. (37.) Därefter for kejsaren från oss och kom till Magdeburg, där han togs emot med stor heder. Följande dag, det vill säga söndagen, avstod han från kött, eftersom septuagesima då stod för dörren. Och på måndagen välsignade ärkebiskopen det nordliga kapellet i kejsarens närvaro. Men nästa dag uppstår ett tumult mellan ärkebiskopens och markgreven (marchio) Bernhardus män, som stillas utan fara och avslutas hedersamt för biskopen. Där sammanförs på kejsarens befallning tjuvar, och sedan de besegrats av motståndare i strid överlämnas de åt snaran. Mycket som rör fäderneslandets välfärd avgörs där. Därifrån for den omvände (conversus) Gunterius för att predika för liutizerna. Men fastän jag ofta hade klagat mycket inför kejsaren över den del av mitt stift (parrochia) som orättmätigt tagits ifrån mig av kyrkan i Meissen och genom skrifter återställts, och fastän jag hoppades att jag skulle få fördel därav, märkte jag att det utföll annorlunda än jag hade trott. Ty på den helige Petrus stolsfest, som är den 22 februari (VIII. Kal. Marcii), när kejsaren satt och närvarande biskopar var där -kanbaldus av Mainz och Gero av Magdeburg, och biskop Arnulfus satt tillsammans med grevarna Sigefridus och Bernhardus och de övriga furstarna vid floden Milda i fjorton dagar; de bad alltså Bolizlaus genom sina sändebud att komma till Elbe till det samtal som han länge hade önskat. Men han var då i Sciciani. När han hörde detta budskap, sade han att han av fruktan för sina fiender inte alls vågade komma dit. Och sändebuden sade: 'Vad då, om våra herrar kommer till Nigra Elstra, vad gör du då?' Och han sade: 'Inte ens denna bro vågar jag passera.' Med sådana ord vände sändebuden tillbaka och meddelade sina herrar allt detta. Men kejsaren firade Gudsföderskans kyrkogångsdag tillsammans med oss. Därefter kom biskoparna och grevarna, sorgsna över föraktet från Bolizlavus, som bedrog dem, och upptände kejsarens sinne med öppna budskap. Så överlades där då om det kommande fälttåget, och varje trogen uppmanas att förbereda sig för det, och kejsaren förbjuder strängt att något sändebud därefter skulle sändas eller tas emot mellan oss och den allmänne fienden, och det undersöks noga vem som än hittills hade dristat sig att göra detta. 52. Därefter for kejsaren från oss och kom till Magdeburg, där han togs emot med stor heder. Följande dag, det vill säga söndagen, då septuagesima stod för dörren, avstod han från kött. Och på måndagen välsignade ärkebiskopen det nordliga kapellet i kejsarens närvaro. Men nästa dag uppstår ett tumult mellan ärkebiskopens och markgreven Bernhardus män, som stillas utan fara och avslutas med heder för biskopen. Där sammanförs också på kejsarens befallning tjuvar; sedan de besegrats av kämpar omkom de i snaran. Mycket som rör fäderneslandets välfärd avgörs där. Därifrån begav sig den omvände Guntherus till liutizerna för att predika. Men fastän jag ofta hade klagat mycket inför kejsaren över den del av mitt stift som orättmätigt tagits ifrån mig av kyrkan i Meissen och genom skrifter återställts, och fastän jag hoppades att jag skulle få fördel därav, utföll det annorlunda än jag hade trott. Ty på den helige Petrus stolsfest, som är den 22 februari, när kejsaren satt och närvarande biskopar var där, Gero, Meynwercus, Wigo, Horicus och Gero, Meinwercus, Wigo och Ericus och Eilwardus, reste jag mig och framförde min klagan. Då befallde mig kejsaren och ärkebiskopen, från vilka jag hoppades på hjälp, mot min vilja, det vet Gud, eftersom jag inte dristade mig att motsätta mig dem, att jag skulle överlåta den del av stiftet som ligger på östra sidan av floden Milda, det vill säga i borgvärnsdistrikten (burgwardi) Bichni och Vurcin, åt Eilwardus, och att han åt mig, som aldrig önskat detta, skulle lämna det som han då innehade på västra stranden. Detta byte bekräftade vi med ömsesidiga stavar. Jag vittnar inför Gud och alla hans helgon: det som återstod gav jag då på intet sätt upp. Kejsaren befallde också att markgreven Hirimannus skulle antingen behålla de tre byar (villae) som låg under den nämnde biskopen genom ed åt kyrkan i Meissen eller återlämna dem till mig. ## bok VII, kap. 53 (MGH s. 464–466) (maskinöversättning) 53. (38.) Samma dag hedrades kejsaren och hans gemål av ärkebiskop Gero med stora gåvor. Och sedan de nästa dag farit därifrån kom de på tredje dagen, det vill säga söndagen, till Halberstadt; där tog biskop (presul) Arnulfus storartat emot dem och hade dem hos sig två nätter; på tisdagen for de till Quedlinburg och hedrades av den vördnadsvärda abbedissan Ethelheida med inte mindre glans. På fjärde dagen invigdes klostret som ligger på det västra berget, där nunnor i klosterdräkt tjänar den himmelske brudgummen, av biskop Arnulfus i kejsarens närvaro den 27 februari (III. Kal. Marc.), med bistånd av ärkebiskop Gero och de övriga medbröderna. Där gav kejsaren då en talent (talentum) guld till altaret. Därifrån, sedan han hade fått stor kärleksfull mottagning av sin systerdotter (neptis), begav han sig till kungsgården (villa) Goslar och uppehöll sig där 4 veckor; ty han förbättrade den då mycket. Och eftersom det då var fasta, strävade han att utföra det som tillkom Kristus och det som i mycket var nödvändigt för världen. Därefter trängde Bertoldus, Liutharius son, med sina anhängare in i borgen (urbs) Munna i gryningen den 1 april, sedan han mutat väktaren, dödade Baldricus, greve Wigmannus berömde väpnare (satelles), som länge gjorde motstånd tillsammans med sina följeslagare, och satte sig som segrare där. (39.) Dagen innan kom jag till Meissen för att vakthålla. Eylwardus, reste jag mig och framförde min klagan. Då befallde mig kejsaren och ärkebiskopen, från vilka jag hoppades på hjälp, mot min vilja, Gud är mitt vittne, eftersom jag inte kunde motsätta mig dem, att jag skulle överlåta den del av stiftet som ligger på östra sidan av floden Milda, det vill säga i borgvärnsdistrikten Bichni och Wircin, åt Eylwardus, och att han åt mig, som aldrig önskat det, skulle lämna den del som han innehade på västra stranden. Detta byte bekräftade vi med ömsesidiga stavar. Jag vittnar inför Gud och alla hans helgon: det som återstod gav jag då på intet sätt upp. Kejsaren befallde också att markgreven Heremannus skulle antingen behålla de tre byar som låg under den nämnde biskopen genom ed åt kyrkan i Meissen eller återlämna dem till mig. 53. Samma dag hedrades kejsaren och drottningen av ärkebiskop Gero med stora gåvor. Men sedan de nästa dag farit därifrån kom de på tredje dagen, det vill säga söndagen, till Halberstadt; där tog biskop Arnolfus hedersamt emot dem och hade dem hos sig två nätter; på tisdagen for de till Quedlinburg och hedrades av den vördnadsvärda abbedissan Athelheida med inte mindre glans. På fjärde dagen invigdes klostret som ligger på det västra berget, där nunnor i klosterdräkt tjänar den himmelske brudgummen, av biskop Arnulfus i kejsarens närvaro den 27 februari, med bistånd av ärkebiskop Gero och de övriga medbiskoparna. Där offrade kejsaren en talent guld vid altaret. Sedan kejsaren alltså hade fått stor kärleksfull mottagning av sin systerdotter, begav han sig till kungsgården Goslar och uppehöll sig där fyra veckor; ty han förbättrade den då mycket. Och eftersom det då var fasta, strävade han att utföra det som tillkom Kristus och det som i mycket var nödvändigt för världen. Därefter trängde Berctholdus, Luitharius son, med sina anhängare in i borgen Munda i gryningen den 1 april, sedan han mutat väktaren, dödade Baldricus, greve Wigmannus berömde väpnare, som länge gjorde motstånd tillsammans med de sina, och satte sig som segrare i den. Men jag kom dagen innan till Meissen för att vakthålla. 54. Denna vecka samlas våra furstar på kejsarens påbud i Goslar, och där anförtros då min morbror Sigifridus hans broder Heinricus grevskap (comitatus), och ett fälttåg ordnas i våra trakter, och annat som var nyttigt och mycket nödvändigt för det hotade fäderneslandet diskuteras. När kejsaren hade dragit därifrån och först fick veta den olycka som jag har berättat om förut, var han bekymrad över den kommande oron. Den våren, och i markgreven Bernhardus maktområde, föds ett får med 5 ben. I april månad, den 8 april (VI. Id.), när det redan var fullmåne, sågs månen av många som ny och lyste rödaktigt länge vid dagens tredje timme. Palmsöndagen firar kungen i Mainz och påsken i Ingilnenem, och aldrig har han i dessa trakter varit mer hedrad och mäktig. Och eftersom de viktigaste ärendena inte kunde avgöras där på grund av den så stora högtiden, utlyses en sammankomst i Aachen, och där försonade han då med ärkebiskop Hiribertus råd Thiedricus, biskop av Metz, och hans broder Heinricus. Men drottningen skildes från kejsaren i Frankfurt, och när hon kom till den plats som kallas Capungun, blev hon sjuk och lovade då där Gud att hon till hans lov skulle grunda ett kloster. ## bok VII, kap. 55 (MGH s. 466–468) (maskinöversättning) 55. Men det som inträffade under detta är det inte olämpligt att foga till detta. (40.) I staden Magdeburg fanns två systrar (consorores), av vilka den äldre kallades Alwred och den yngre Irmingerd. Båda förde ett mycket lovvärt liv och visade, utan att umgås med de övriga nunnorna, utan var för sig i den kyrka som kallades Rotunda, Kristus och hans älskade moder flitig tjänst. Men den yngre, som förlorade de yttre ögonens ljus, åtnjuter med den inre blicken den eviga glansen och övergick inte långt därefter till det alltid efterlängtade fäderneslandet den 8 februari (VI. Id. Febr.). Hennes äldre syster, som stödde sig på sin systerdotter (neptis) Fritheruna och tynade bort av smärta både över den förlorade systern och över ständig sjukdom, överlevde inte mer än 14 veckor och tre dagar. Dagen innan hon betalade köttets skuld fördes hon i hänryckning inför den heliga Gudsföderskans närvaro, där hon förtjänade att ärkebiskoparna Tagino och Walterdus och den vördnadsvärde biskopen Aeidus, strålande i stor härlighet, var nådiga mot henne. Hon kände också igen 54. Denna vecka samlas våra furstar på kejsarens påbud i Goslar, och där anförtros min morbror Sigefridus hans broder Heinricus grevskap (comitatus), och ett fälttåg ordnas i våra trakter, och annat som var nyttigt och synnerligen nödvändigt för det hotade fäderneslandet diskuteras. När kejsaren hade dragit därifrån och fick veta den olycka som jag har berättat om förut, var han bekymrad över den kommande oron. Den våren föds i markgreven Bernhardus maktområde ett får med fem ben. I april månad, den 8 april, när det redan var fullmåne, sågs månen av många som ny, nämligen som när den är på sin första dag, och lyste rödaktigt länge vid dagens tredje timme. Palmsöndagen firade kungen i Mainz, påsken i Engelheim; och aldrig har han i dessa trakter varit mer hedrad och mäktig. Och eftersom de viktigaste ärendena inte kunde avgöras där på grund av den så stora högtiden, utlyses en sammankomst i Aachen; där försonade han alltså med ärkebiskop Heribertus råd Thiedericus, biskop av Metz, och hans broder Henricus. Men drottningen skildes från kejsaren i Frankfurt, och när hon hade kommit till den plats som kallas Copungen, blev hon sjuk och lovade Gud att hon till hans lov skulle grunda ett kloster där. 55. Men det som inträffade under detta är det inte olämpligt att foga till detta. I staden Magdeburg fanns två systrar, av vilka den äldre kallades Alwred och den yngre Ermengard. Båda förde ett mycket lovvärt liv och visade, utan att umgås med de övriga nunnorna, utan var för sig i den kyrka som kallas Rotunda, Kristus och hans älskade moder flitig tjänst. Men den yngre, som förlorade de yttre ögonens ljus, åtnjuter med den inre blicken den eviga glansen och övergick inte långt därefter till det alltid efterlängtade fäderneslandet den 8 februari. Hennes äldre syster, som höll sig till sin systerdotter Frithrunna och tynade bort av smärta både över den förlorade systern och över ständig sjukdom, överlevde inte mer än fjorton veckor och tre dagar. Dagen innan hon betalade köttets skuld fördes hon i hänryckning inför Gudsföderskans närvaro, där hon förtjänade att ärkebiskoparna Thagino och Walthardus och den vördnadsvärde biskopen Eidus, strålande i stor härlighet, var nådiga mot henne. Hon kände också där igen mostrar till ärke- där igen ärkebiskop Geros mostrar vid namn Mirisuida och Emnilda och Eddila, som lämnade sitt abbotsdöme och för Kristi kärleks skull lät sig inneslutas bredvid hednaläraren Paulus kloster i Rom, och en annan som kallades Odd, och alla sjöng psalmistens ord: Jag skall vandra inför Herren i de levandes land. Under tiden tycktes hon vara död för alla närvarande; till sist vaknade hon, lyfte blicken och tillkännagav för alla vad hon hade sett och sade: 'Hittills har jag gärna stannat hos er, men nu, sedan jag har betraktat detta som är mycket bättre, är det mig motbjudande att längre stanna i denna lerhydda. Jag säger er i sanning att jag i morgon skall lämna er och genom Guds gåva besitta den plats som är förutbestämd åt mig.' Och så skedde det. Hennes själ övergick lycklig i Kristus den 22 maj (XI. Kal. Iunii). Tro mig, bröder i Kristus, att detta är sant, och vet med säkerhet att dessa är mycket nyttiga hjälparinnor för vår kyrka. Dessa tog upp mig syndare i sina heliga böner och fick, ack tyvärr! aldrig något gott från min sida. ## bok VII, kap. 56 (MGH s. 468–470) (maskinöversättning) 56. (41.) Men när kejsaren hörde att hans gemål mådde bättre och hade gett Herren ett löfte, tackade han Kristus av hjärtat och firade vördnadsfullt pingsten i Wirthunu, som Guds helige präst Liudigerus först byggde på egen bekostnad, varvid abbot Hethenricus fullständigt betjänade honom där. Följande dag, det vill säga den 10 juni (IIII. Id. Iunii), gick Thieddegus, biskop (antistes) av Prag och efterträdare till Kristi martyr Aethelbertus, troget all världens väg. Han hade uppfostrats i Nya Corvey och var utmärkt utbildad i läkekonsten. Honom kallade den äldre Bolizlavus, som drabbats av slag för sin olydnad mot Kristi förkunnare, med abbot Thietmarus tillstånd, och under hans ledning började han må bättre. Men när den brinnande lampan Woitegus, som jag har sagt förut, togs bort ur denna världens mörker, mottog denne med den nämnde hertigens hjälp hans säte av Otto III för att styra det; från detta drevs han efter den äldre Bolizlavus död ofta ut av dennes namne och son och fördes lika ofta tillbaka av markgreven Ekkihardus och led stora oförrätter. Han inte bara inbjöd gäster till sig, såsom den helige Gregorius befaller, utan drog dem till och med dit, och detta hade han som största la- -biskop Geros mostrar, Miresvinda och Emnilda och Eddila, som lämnade sitt abbotsdöme och för Kristi kärleks skull lät sig inneslutas bredvid hednaläraren Paulus kloster i Rom [osäker tolkning], och en annan som kallades Odilia, och alla sjöng psalmistens ord: Jag skall vandra inför Herren i de levandes land. Under tiden tycktes hon själv för alla närvarande vara som död; till sist vaknade hon, lyfte blicken och tillkännagav för alla vad hon hade sett och sade: 'Hittills har jag gärna stannat hos er, men nu, sedan jag har betraktat detta som är mycket bättre, är det mig motbjudande att längre stanna i denna lerhydda. Jag säger er i sanning att jag i morgon skall lämna er och genom Guds gåva besitta den plats som är förutbestämd åt mig.' Och så skedde det. Hennes själ övergick lycklig i Kristus den 22 maj. Tro mig, bröder i Kristus, att detta är sant, och vet med säkerhet att de är mycket nyttiga hjälparinnor för vår kyrka. Dessa tog upp mig syndare i sina böner och fick, ack tyvärr! aldrig något gott från min sida. 56. Men när kejsaren hörde att drottningen mådde bättre och hade gett Herren ett löfte, tackade han Kristus av hjärtat. Så firade han vördnadsfullt pingsten i Wirthina, som Guds helige biskop Ludigerus byggde på egen bekostnad, varvid abbot Heidenricus fullständigt betjänade honom där. Följande dag, det vill säga den 10 juni, gick Thietdagus, ärkebiskop av Prag och efterträdare till Kristi martyr Adelbertus, troget all världens väg. Han hade uppfostrats i Nya Corvey och var utmärkt utbildad i läkekonsten. Honom kallade Bolizlaus, som drabbats av slag för sin olydnad mot Kristi förkunnare, till sig med abbot Thietmarus tillstånd, och under hans ledning började han må bättre. Men när den brinnande lampan Wortegus, som jag har sagt förut, togs bort ur denna världens mörker, mottog denne med den nämnde hertigens hjälp hans säte av Otto III för att styra det; från detta drevs han efter den äldre Bolizlavus död ofta ut av dennes namne och son och fördes lika ofta tillbaka av markgreven Ekkihardus och led stora oförrätter. Han inte bara inbjöd gäster till sig, såsom den helige Gregorius befaller, utan drog dem till och med dit. Men denna enda och största last hade han, att han nämligen på grund av -st, att han på grund av en sjukdom, som inte var hans skuld, drack över måttan. Ty han var förlamad och kunde på grund av ständig darrning i händerna inte sjunga mässan utan hjälp av präster som stod bredvid; och så tynade han ända till slutet och vårdade, som jag hoppas, sin själ med goda läkemedel. ## bok VII, kap. 57 (MGH s. 470) (maskinöversättning) 57. (42.) Under tiden omringade Bolizlavus mähriska krigare genom list en stor och oförsiktig skara bajrare och dräpte dem, och hämnades därmed i inte ringa mån den skada som tidigare hade tillfogats dem av dessa. Kejsaren (cesar) begav sig mot öster och befallde kejsarinnan att komma till honom på den plats som kallas Pathrebrunnun. Därifrån begav de sig båda ända till Magdeburg och mottogs med heder av ärkebiskop Gero. Den följande natten, det vill säga söndagen på nonerna i juli, bröt ett fruktansvärt oväder lös, som vida omkring förtärde människor tillsammans med boskap och likaså byggnader och gröda. Ett omätligt brak skakade också skogarna och spärrade alltför mycket alla vägar. Följande dag gick kejsaren med sin gemål och hären över Elbe och kom till Liesca, en gård (curtem) som fordom hade tillhört biskop Vigo och som då beboddes av otaliga vilda djur, och han låg där två nätter i lägret och väntade på den dröjande skaran. Och därefter, sedan kejsarinnan och många andra hade vänt tillbaka, drog han själv fram i avdelningar. Samma dag återvände Heinricus, fordom hertig (dux) över bajrarna, tillsammans med dennes sändebud från Bolizlavus, till vilken han hade begett sig för att befästa freden; när kejsaren hade hört vad han berättade, sände han honom åter med sitt eget budskap, och då han där ingenting uträttade, lät han honom gå bort till sin härskarinna och syster. ## bok VII, kap. 58 (MGH s. 470–472) (maskinöversättning) 58. (43.) Under tiden inträffade på den helige Johannes döparens berg, som ligger intill Parthenopolis och med allt som hör till det är underställt denna, en mycket beklaglig händelse den 12:e dagen före augusti kalender, en söndagsnatt. I dessa brödernas sovsal lyste en brinnande lampa starkare än vanligt, och den grep omkring sig på det närmaste och förtärde detta med glupsk låga, medan de som vilade där märkte det för sent. Och när alla undkom en sådan fara, en av dem, som plötsligt hade vänt tillbaka för att rädda prästskruden och mitt i elden bekände sina synder, förlo- den sjukdom som hotade honom brukade han dryck inte sparsamt. Han var nämligen lam (paraliticus) och kunde på grund av händernas ständiga darrning inte sjunga mässan utan hjälp av de präster som stod bredvid; och så tynade han bort ända till slutet och vårdade, som jag hoppas, sin själ med goda läkemedel. 57. Medan detta händer, omringade Bolizlavus mähriska krigare genom list en stor och oförsiktig skara bajrare och dräpte dem, och hämnades därmed i inte ringa mån den skada som tidigare hade tillfogats dem av dessa. Kejsaren begav sig mot öster och befallde kejsarinnan att komma till honom på den plats som kallas Patherburne. Därifrån begav de sig båda till Magdeburg och mottogs med heder av ärkebiskop Gero. Den följande natten, det vill säga söndagen på nonerna i juli, bröt ett fruktansvärt oväder lös, som vida omkring svårt skadade människor och boskap och likaså byggnader och gröda. Ett omätligt brak skakade också skogarna och spärrade alltför mycket alla vägar. Följande dag gick kejsaren med sin gemål och hären över Elbe och kom till Liesca, en gård som fordom hade tillhört biskop Wigo och som då var en boning för otaliga vilda djur; han låg också där två nätter i lägret och väntade på den dröjande skaran. Därefter, sedan kejsarinnan och mycket många andra hade vänt tillbaka, drog han själv fram i avdelningar. Samma dag återvände Heinricus, fordom hertig över bajrarna, tillsammans med dennes sändebud från Bolizlavus, till vilken han hade begett sig för att befästa freden; när kejsaren hade hört vad han berättade, sände han honom åter med sitt eget budskap, och då han där ingenting uträttade, lät han honom gå bort till sin härskarinna och syster. 58. Under tiden inträffade på den helige Johannes döparens berg, som ligger närmast Parthenopolis och med allt som hör till det är underställt denna, en mycket beklaglig händelse den 12:e dagen före augusti kalender, en söndagsnatt. I dessa brödernas sovsal lyste nämligen en brinnande lampa starkare än vanligt och grep omkring sig på det närmaste och förtärde det med glupsk låga, medan de som vilade intill märkte det alltför sent. Och då alla hade undkommit en sådan fara, förlorade de [osäker tolkning] en av sina bröder, som plötsligt hade vänt tillbaka för att rädda prästskruden och mitt i elden bekände sina synder. Hans namn var Hemico. Därefter brann klostret, som av denna orts abbot Sigifridus under åtta år hade byggts upp på bästa sätt, och det skakade de närvarandes och sedan de tillkommandes hjärtan. Dessutom slukade den vida flammande elden dess två kapell med matsalen (refectorio) och de övriga angränsande verkstäderna; ur dess giriga gap ryckte den gudomliga godheten och den största hängivenhet hos dem som strömmade till alla helgonens reliker och den största delen av skatten. När det blev morgon samlades den nämnda stadens invånare och de som av kejsaren hade lämnats där som besättning, och de klagade över en sådan skada med mycket stor sorg. Den genombrända kroppens tunna aska samlade bröderna om morgonen med största omsorg och lade den hos sina föregångare; och för sin abbot, som då var frånvarande, kungjorde de genom en budbärare den beklagliga händelsen. När han fick veta detta, insåg han att det hade hänt särskilt för hans synders skull, och eftersom han inte kunde gottgöra det, bar han det med anständig värdighet. ## bok VII, kap. 59 (MGH s. 472–474) (maskinöversättning) 59. (44.) Medan detta pågår, föll Miseco, Bolizlavus son, med tio legioner in i Böhmen, som på grund av dess hertig Othelricus frånvaro gjorde mindre motstånd än vanligt; han plundrade det i två dagar och återvände med en otalig mängd fångar och fyllde sin fader med omätlig glädje. Kejsaren däremot ödelade med sin här och ett omätligt följe av böhmare och liutizer allt som kom i hans väg och kom med oro den 5:e dagen före augusti idus till staden Glogów, där Bolizlavus med de sina väntade på dem, och han förbjöd de våra att förfölja fienden, som utmanade dem medan han låg gömd bland bågskyttarna. Därifrån sände han i förväg tolv legioner, utvalda ur den starka hären, till staden Nemzi, kallad så eftersom den en gång grundats av de våra, för att de skulle förekomma den hjälp som skulle komma till dess invånare. När dessa hade slagit läger, meddelade ryktet att fienderna närmade sig; och då dessa i den mörka natten och i ett stort störtregn inte alls förmådde skada dem, drev de några på flykt, och några lät de motvilligt komma in i staden. Denna ligger i området (pago) Silensi, som en gång fått detta namn efter ett mycket högt och stort berg; och detta hölls för sin beskaffenhet och storlek i mycket stor ära av alla invånare, eftersom den förbannelsevärda hedendomen där dyrkades. förlorade de. Hans namn var Hamuco. Därefter brann klostret, som av denna orts abbot Sigefridus, munk från Nya Corvey (Nove Corbeie), under åtta år hade byggts upp på bästa sätt, och det skakade de närvarandes och sedan de tillkommandes hjärtan. Dessutom slukade den vida flammande elden dess två kapell med matsalen och de övriga angränsande verkstäderna; ur dess giriga gap ryckte den gudomliga godheten och den största hängivenhet hos dem som strömmade till alla helgonens reliker och den största delen av skatten. När det blev morgon samlades den nämnda stadens invånare och de som av kejsaren hade lämnats där som besättning, och de klagade över en sådan skada med mycket stor sorg. Den genombrända kroppens tunna aska samlade bröderna om morgonen med största omsorg och lade den hos sina föregångare; och för sin abbot, som då händelsevis var frånvarande, berättade de genom sin budbärare den beklagliga händelsen. När han fick veta detta, insåg han att detta hade hänt särskilt för hans synders skull, och eftersom han inte kunde gottgöra det, bar han det med anständig värdighet. 59. Medan detta pågår, föll Miseco, Bolizlavus son, med tio legioner in i Böhmen, som på grund av dess hertig Othelricus frånvaro gjorde mindre motstånd än vanligt; han plundrade det i två dagar och återvände med en otalig mängd fångar och fyllde sin fader med omätlig glädje. Kejsaren däremot ödelade med sin här och ett omätligt följe av böhmare och liutizer allt som kom i hans väg och kom den 5:e dagen före augusti idus till staden Glogów, där Bolizlaus med de sina oroligt väntade på dem, och han förbjöd de våra att förfölja fienden, som utmanade dem medan han låg gömd bland bågskyttarna. Därifrån sände han i förväg tolv legioner, utvalda ur den starka hären, till staden Nemze, så kallad eftersom den en gång grundats av de våra, för att de skulle förekomma den hjälp som skulle komma till dess invånare. När dessa hade slagit läger, meddelar ryktet att fienderna närmar sig; då de inte alls förmådde skada dem i den mörka natten och det stora störtregnet, drev de några på flykt, men några lät de motvilligt komma in i staden. Denna ligger i området Silensi, som en gång fått detta namn efter ett mycket högt och stort berg; detta hölls för sin beskaffenhet och storlek i mycket stor ära av alla invånare, eftersom den förbannelsevärda hedendomen där dyrkades. 60. Kejsaren (inperator) kom efter tre dagar dit med en stark här och befallde att den skulle omringas med läger på alla sidor, i hopp om att så stänga varje tillträde för sin fiende. Hans visa råd och goda vilja i allt hade där varit till stor nytta, om hängivenheten hos dem som hjälpte honom hade understött honom i att genomföra sakerna. Nu hade emellertid genom alla vaktposter en stor undsättning kommit till staden i nattens tystnad. Då befalldes de våra att göra i ordning alla slags redskap, och snart sågs mycket likartade på den motsatta sidan. Aldrig har jag hört om några som någonsin strävade att försvara sig med bättre tålamod och klokare råd. På den hedniska sidan reste de det heliga korset och hoppades att dessa med dess hjälp skulle besegras. Om något framgångsrikt hände dem, jublade de aldrig, och inte heller lät de motgång märkas genom någon tilltagande klagan. ## bok VII, kap. 61 (MGH s. 474) (maskinöversättning) 61. Under tiden trängde mährerna in i Böhmen, intog en stad och drog ut oskadda med ett ofantligt byte. När markgreven (marchio) Heinricus, som hade försökt angripa dem med en här, hörde detta, förföljde han dem skyndsamt; och sedan mer än tusen män av deras antal hade dödats och de övriga flytt, befriade han hela denna fångskara och sände den hem. Inte heller bör förtigas att andra av Bolizlavus krigare angrep staden kallad Belegori den 18:e dagen före september kalender och, fastän de anföll den i en långvarig strid, Gud vare tack, ingenting uträttade. En stor mängd liutizer, som hade varit hemma, angrep en stad som tillhörde den nämnde hertigen. Och där förlorade de mer än hundra kamrater och vände tillbaka med ofantlig sorg och ödelade sedan i hög grad hans egendom. ## bok VII, kap. 62 (MGH s. 474–476) (maskinöversättning) 62. (45.) Till detta vill jag också foga hertig (ducis) Godefridus och greve (comitis) Gerardus dödsbringande sammandrabbning. Dessa hade nämligen länge varit oense med varandra och avtalade en bestämd dag, då de med sina anhängare skulle avgöra saken genom ett bestämt avgörande genom tvekamp (duelli iudicio). I augusti månad, den 6:e dagen före september kalender, drabbade de samman på en avtalad slätt med blommande äng. Men Kristi ödmjukhet bröt ned Gerardus högmod, vände plötsligt hans kamrater på flykt och fällde av dem inte färre än trehundra män, av vilka en var en vid namn Walterus Pulverel, kallad så eftersom han hade förvandlat det som stod emot honom till aska, till dräkten präst (clericus), men i själva verket en utomordentlig rövare. Denne centurio stängdes in med de sina i en enda sjö [osäker tolkning] och låg då mättad i striden, han som aldrig fick nog av blodsutgjutelse. Ty folket säger att denne 60. Kejsaren kom efter tre dagar dit med en stark här och befallde att den skulle belägras med läger på alla sidor, i hopp om att så stänga varje tillträde för sin fiende. Hans visa råd och goda vilja i allt hade där varit till stor nytta, om hängivenheten hos dem som hjälpte honom hade understött honom i att genomföra sakerna. Nu kom emellertid genom alla vaktposter en stor undsättning till staden i nattens tystnad. Då befalldes de våra att göra i ordning alla slags redskap, och snart sågs mycket likartade på den motsatta sidan. Aldrig har jag hört om några som strävade att försvara sig med bättre tålamod och klokare råd. Mot hedningarnas sida reste de också det heliga korset och hoppades att med dess hjälp besegra dessa. Om något framgångsrikt hände dem, jublade de aldrig, men inte heller lät de motgång märkas genom någon tilltagande klagan. 61. Under tiden trängde mährerna in i Böhmen, intog en stad och drog ut oskadda med ett ofantligt byte. När markgreven Heinricus hade hört detta, försökte han angripa dem med en här och förföljde dem skyndsamt; och sedan mer än tusen män av deras antal hade dödats och de övriga flytt, befriade han hela denna fångskara och sände den hem. Inte heller bör förtigas att några andra av Bolizlavus krigare angrep staden kallad Belegori den 18:e dagen före september kalender och, fastän de anföll den i en långvarig strid, genom Guds nåd ingenting uträttade. En stor mängd liutizer, som hade stannat hemma, angrep en stad som tillhörde den nämnde hertigen. Och där förlorade de mer än hundra kamrater och vände tillbaka med ofantlig sorg och ödelade därefter i hög grad hans egendom. 62. Till detta vill jag också foga hertig Godefridus och greve Gerhardus dödsbringande sammandrabbning. De hade nämligen länge varit oense med varandra och avtalade en bestämd dag, då de med sina anhängare skulle avgöra saken genom ett bestämt avgörande genom tvekamp. Alltså drabbade de i augusti månad, den 6:e dagen före september kalender, samman på en slätt med blommande äng, så som de hade avtalat. Men Kristi ödmjukhet bröt ned Gerhardus högmod, vände plötsligt hans kamrater på flykt och fällde av dem inte färre än trehundra män, av vilka en var Waltherus med tillnamnet Pulvereus, eftersom han förvandlade allt som stod emot honom till aska; till dräkten var han visserligen präst, men i själva verket en utomordentlig rövare. Denne centurio stängdes in med de sina i en enda sjö [osäker tolkning] och låg då sårad i striden, han som aldrig fick nog av blodsutgjutelse. Ty folket säger att han endast den dag endast med glädje hade tillbringat den dag, då han såg sin lans bestänkt med människoblod och Herrens hus, som andra onda hade skonat, brinna och störta samman. Denne var född i Burgund och hade en gång tagits till fånga av den nämnde greven och kunde inte befrias av honom förrän han med eder bekräftade att han alltid skulle hjälpa honom och tjäna honom som en hängiven krigare (militis). Kallad hit kom han alltså, men fördröjd av den gudomliga barmhärtigheten från att öka sina vanliga ogärningar återvände han inte. På hans herres (senioris) sida togs då till fånga Sigifridus, dennes son och vår kejsarinnas släkting (nepos), tillsammans med Baldericus och mycket många andra. Där sårades Cono, med vilken hans släkting (neptis), hertig Ernastus änka, redan otillåtet hade gift sig. Den nämnde hertigen förlorade inte mer än trettio krigare, och dessa utvalda. ## bok VII, kap. 63 (MGH s. 476) (maskinöversättning) 63. (46.) Under tiden, när alla redskap var färdiga och han redan hade legat där i tre veckor, befallde kejsaren att staden skulle angripas, och han såg allt detta snabbt brinna sedan eld hade kastats ned från bröstvärnen. Därefter försökte Othelricus med de sina bestiga staden men uträttade ingenting. Då angrep liutizerna på liknande sätt och kastades ned. Men kejsaren, som såg att hären, nedtryckt av sjukdom, förgäves mödade sig med att inta staden, riktade sin mycket mödosamma färd mot Böhmen; och där mottogs han av detta lands orättmätige hertig Othelricus och hedrades med en passande gåva. Under tiden dog markgreven (marchio) Heinricus, son till min faster, plågad av en lång sjukdom, den 14:e dagen före oktober kalender, de östliga frankernas prydnad, och han lades i den norra delen av klostret i sin stad Suinvordi och begravdes av tre biskopar, Heinricus, Evurhardus och den vördnadsvärde Riculfus, utanför kyrkan, så som han själv hade bett, vid dörren. När kejsaren fick veta detta i Meissen, sörjde han mycket. ## bok VII, kap. 64 (MGH s. 476–478) (maskinöversättning) 64. (47.) Bolizlavus väntade under tiden i staden Wrocław med oro på sakens utgång, och när han hörde att kejsaren hade dragit bort och att hans stad stod oskadd, gladde han sig i Herren och fröjdades med sina krigare i världen. Men hans fotfolk, mer än sexhundra man, som i hemlighet drog till Böhmen och på vanligt sätt hoppades på byte därifrån, råkade, medan endast få kom undan, in i den snara som de hade spänt för fienderna. Men liutizerna, som återvände vreda, skammen med glädje ha tillbringat, då han såg sin lans bestänkt med människoblod och Herrens hus, som andra onda skonar, brinna och störta samman. Denne var född i Burgund och hade en gång tagits till fånga av den nämnde greven och kunde inte befrias av honom förrän han med eder bekräftade att han alltid skulle hjälpa honom och tjäna honom som en hängiven krigare. Kallad hit kom han alltså, men fördröjd av den gudomliga barmhärtigheten från att öka sina vanliga ogärningar återvände han inte. På hans herres (senioris) sida togs Sigefridus till fånga, dennes son och vår kejsarinnas släkting (nepos), tillsammans med Baldericus och mycket många andra. Där sårades Cono, med vilken hans släkting (neptis), hertig Ernestus änka, redan otillåtet hade gift sig. Den nämnde hertigen förlorade inte mer än trettio krigare, men dessa utvalda. 63. Under tiden, när alla redskap var färdiga och han redan hade legat där i tre veckor, befallde kejsaren att staden skulle angripas, men han såg allt detta snabbt brinna sedan eld hade kastats ned från bröstvärnen. Därefter försökte Othelricus med de sina bestiga den men uträttade ingenting. Då angrep liutizerna på liknande sätt och kastades ned. Men kejsaren, som såg att hären, nedtryckt av sjukdom, förgäves mödade sig med att inta staden, riktade sin mycket mödosamma färd mot Böhmen; och där mottogs han av detta lands orättmätige hertig Othelricus och hedrades med en passande gåva. Under tiden dog markgreven Heinricus, son till min faster, plågad av en lång sjukdom, den 14:e dagen före oktober kalender, de östliga frankernas prydnad, och han begravs i den norra delen av klostret i sin stad Suinforde av tre biskopar, Heinricus, Everhardus och den vördnadsvärde Riculfus, utanför kyrkan, så som han själv hade bett, vid dörren. När kejsaren fick veta detta i Meissen, sörjde han mycket. 64. Bolizlaus väntade under tiden i staden Wrocław med oro på sakens utgång, och när han hörde att kejsaren hade dragit bort och att hans stad stod oskadd, gladde han sig i Herren och fröjdades med sina krigare över framgången. Men hans fotfolk, mer än sexhundra man, som i hemlighet drog till Böhmen och på vanligt sätt hoppades på byte därifrån, råkade, medan endast få kom undan, in i den snara som de hade spänt för fienderna. Men liutizerna, som återvände vreda, klagar över den skymf som tillfogats deras gudinna, som tillfogats deras egen gudinna. Ty denna, som var avbildad på fälttecknen, genomborrades med en sten av en följeslagare till markgreven Herimannus; och när hennes tjänare med sorg hade berättat detta för kejsaren, fick de tolv talenter (talenta) som gottgörelse. Och när de vid staden Vurcin ville gå över den alltför översvämmade Milda, förlorade de en andra gudinna tillsammans med ett utmärkt följe av femtio krigare. De återstående, som kom hem efter ett så ont omen, försöker på de ondas inrådan dra sig undan kejsarens tjänst; men sedan de därefter hade hållit sitt gemensamma ting (placito), bringas de på andra tankar av sina förnämsta. Vem förmår någonsin skildra mödan under denna färd och den gemensamma förlusten? Oöverstigligt var inträdet i landet Böhmen, men långt värre var utträdet därifrån. Detta fälttåg företogs till fiendens fördärv; men genom vår skuld skadade det i hög grad våra segrare [osäker tolkning]. Ty det som då inte var fienderna tillåtet mot oss, fullbordades senare genom våra brott. Jag vill också begråta det illdåd som Bolizlavus väpnade män (satellites) begick mellan Elbe och Milda. Ty dessa drog på sin herres befallning snabbt ut den 13:e dagen före oktober kalender och tog mer än tusen trälar (mancipia) i dessa trakter, och sedan de genom eld vida omkring hade förtärt mycket, vände de tillbaka efter en lyckosam färd. ## bok VII, kap. 66 (MGH s. 478–480) (maskinöversättning) 66. (48.) Kejsaren kom på oktober kalender till Merseburg och satte där Ekkihardus, abbot i Nya staden (Novae civitatis), som hade förestått denna i 23 år och 5 månader, över kyrkan i Prag och befallde att han den 2:a dagen före november non skulle vigas av ärkebiskop (archipresule) Erkaenbaldus med mitt samtycke. Där lovade då Bolizlavus sändebud att den unge Liudulfus, som länge varit fånge, skulle släppas, och bad att hans krigare, som hölls hos oss i fast förvar, skulle friges i utbyte mot dennes befrielse, och han frågade ivrigt om det skulle vara tillåtet att sända något sändebud till kejsaren för att vinna dennes nåd. Genom sina furstars ihärdiga förböner gav kejsaren sitt samtycke till allt detta, och då fick han först veta att Bolizlavus hade angripit rusernas kung, så som han hade lovat honom genom sitt sändebud, och att han där ingenting hade uträttat vid den besatta staden. Den nämnde hertigen föll senare in i dennes rike med en här och satte sin svärson och dennes länge fördrivne bror på tronen och återvände glad. klagar. Ty denna, som var avbildad på deras fälttecken, genomborrades med en sten av en följeslagare till markgreven Herimannus; och när hennes tjänare med sorg hade berättat detta för kejsaren, fick de tolv talenter som gottgörelse. Och när de vid staden Worcin ville gå över den alltför översvämmade Milda, förlorade de en andra gudinna tillsammans med ett utmärkt följe av femtio krigare. De återstående, som kom hem efter ett så ont omen, försökte på de ondas inrådan dra sig undan kejsarens tjänst; men sedan de därefter hade hållit sitt gemensamma ting, bringas de på andra tankar av sina förnämsta. Vem förmår skildra mödan under denna färd och den gemensamma förlusten? Oöverstigligt var inträdet i landet Böhmen, men långt värre var utträdet därifrån. Detta fälttåg företogs till fiendens fördärv; men genom vår skuld skadade det i hög grad våra segrare [osäker tolkning]. Ty det som då inte var fienderna tillåtet mot oss, fullbordades senare genom våra brott. Jag skall också begråta det illdåd som Bolizlavus väpnade män begick mellan Elbe och Milda. Ty dessa drog på sin herres befallning snabbt ut den 13:e dagen före oktober kalender och tog mer än tusen trälar i dessa trakter, och sedan de vida omkring hade förtärt mycket, vände de tillbaka efter en lyckosam färd. 65. Kejsaren kom på oktober kalender till Merseburg och satte där Ekkihardus, abbot i Nya staden, som han förestod i 23 år och 6 månader, över kyrkan i Prag och befallde att han dagen före november non skulle vigas av ärkebiskop Erkanbaldus med mitt samtycke. Där lovade då Bolizlavus sändebud att den unge Ludolfus, som länge varit fånge, skulle släppas, och bad att hans krigare, som hölls hos oss i fast förvar, skulle friges i utbyte mot dennes befrielse, och han frågade ivrigt om det skulle vara tillåtet att sända något sändebud till kejsaren för att vinna hans nåd. Kejsaren gav alltså genom sina furstars ihärdiga förböner sitt samtycke till allt detta. Då fick han för första gången veta att Bolizlaus hade angripit rusernas kung, så som han hade lovat honom genom sitt sändebud, men att han där ingenting hade uträttat vid den belägrade staden. Den nämnde hertigen föll senare in i dennes rike med en här och satte sin svärson och dennes länge fördrivne bror på tronen och återvände glad. 66. När kejsaren drog bort från oss gav han tre ryggbonader (dorsalia) och en silverkanna. Därifrån kom han till Alstidi och firade där alla helgons minne med värdig vördnad; och samma dag vigdes Herdingus, som av kejsaren där hade insatts som abbot för Nya staden, av ärkebiskop Gero. Följande söndag, det vill säga den 3:e dagen före november non, gav kejsaren ett gods (predium) kallat Rogalici, som han då hade förvärvat av krigaren Hatholdus genom ett byte som behagade honom, åt våra bröder som tjänar Kristus i Merseburg, och en lund, som hade köpts av den nämnde herrens bror Hagerus för tio talenter silver, överlät han till deras nytta och befallde att detta skulle bekräftas med hans diplom (preceptis). Tre kyrkor belägna i Libzi, Olscuizi och Gusua tilldelade han också mig. Under denna vårtid hade han också låtit göra ett gyllene altare till vår kyrkas prydnad, till vilket jag gav sex pund guld ur vårt gamla altares tillgångar. Men när kejsaren hade uppehållit sig i den nämnda staden i fem veckor och fyra dagar, besöker han sin älskade plats Bamberg, där då i december månad, den första natten som följde på kejsarens ankomst, Guncelinus, som länge hållits i fångenskap, befrias, då kedjan genom det gudomliga majestätet stilla föll av hans hopbundna fötter och förblev hel. Även Heinricus, fordom hertig över bajrarna och då sedan 8 år och nästan lika många månader avsatt genom egen skuld, återställde kejsaren till hans forna värdigheter en söndag, så som det tidigare hade bekräftats för honom av Poppo, ärkebiskop av Trier. ## bok VII, kap. 67 (MGH s. 480–482) (maskinöversättning) 67. Men innan jag avslutar detta år, vill jag infoga några saker som bör sägas om det. (49.) Thietmarus, den vördnadsvärde biskopen av den heliga kyrkan i Osnabrück, tjänare åt den helige Mauritius i Magdeburg och tidigare en nyttig prost (prepositus) i Mainz och Aachen, förlorade föregående år detta synliga ljus, då ett slags mörker förmörkade det, och medan hans inre öga strålade så mycket klarare, skådar han nu med outtröttlig möda Kristus, källan till allt ljus. Han efterträdde genom kung Henrik sin företrädare Nonno, som kallades Othilulfus. 66. Kejsaren gav vår kyrka tre ryggbonader och en silverkanna. Från oss kom han till Alcstide och firade där alla helgons minne med värdig vördnad; samma dag insätts Erdingus där av kejsaren som abbot för Nya staden och vigs av ärkebiskop Gero. Följande söndag, det vill säga den 3:e dagen före november non, gav kejsaren ett gods kallat Rogalici, som han hade förvärvat av en krigare Hatoldus genom ett byte som behagade honom, åt bröderna som tjänar Kristus i Merseburg, och en lund, som hade köpts av den nämnde krigarens bror Hagerus för tio talenter silver, överlämnade han till deras nytta och befallde att detta skulle bekräftas med hans diplom. Tre kyrkor belägna i Libzi, i Olscuzi och i Gusua tilldelade han också mig. Under denna vårtid hade han också låtit göra ett gyllene altare till vår kyrkas prydnad, till vilket jag gav sex pund guld ur det gamla altarets tillgångar. Och när kejsaren hade uppehållit sig i den nämnda staden i fem veckor och fyra dagar, besökte han sitt älskade Bamberg i december månad. Den första natten som följde på kejsarens ankomst befrias där Guncelinus, som länge hållits i fångenskap, då kedjan genom det gudomliga majestätet stilla föll av hans hopbundna fötter och förblev hel. Även Henricus, fordom hertig över bajrarna, som i 8 år och nästan lika många månader varit avsatt genom egen skuld, återställde kejsaren till hans forna värdigheter en söndag, så som Poppo, ärkebiskop av Trier, hade bekräftat för honom. 67. Men innan jag avslutar detta år, vill jag infoga några saker som bör sägas om det. Thietmarus, den vördnadsvärde biskopen av Osnabrück, tjänare åt den helige Mauritius i Magdeburg och tidigare en nyttig prost i Mainz och Aachen, förlorade föregående år detta synliga ljus, då ett slags mörker förmörkade det, men medan hans inre öga strålade så mycket klarare, skådade han nu med outtröttlig möda Kristus, källan till allt ljus. Han efterträdde genom kung Henrik sin företrädare Nonno, som kallades Othilulfus. Under detta år dog de mycket berömda biskoparna (antistites) Amulric och Fermundus och Becelinus samt Altmannus, som hade suttit endast några få veckor. Denne var munk hos den helige Johannes döparen i Magdeburg och gavs därifrån av abbedissan Haethelheida, eftersom han tillhörde hennes husfolk (familia), åt Arnulfus, kungens bror och nu ärkebiskop av kyrkan i Ravenna, till tjänst; av denne vigdes han senare och skadades av de sina med en förgiftad dryck. ## bok VII, kap. 68 (MGH s. 482) (maskinöversättning) 68. (50.) I min grannskap, i den ort (oppido) som kallas Silivellun, inträffade ett under i december månads andra vecka. Där fanns en kvinna som, då hon inte hade sin man hemma, stängde sitt hus om sig själv och sina barn; och se, före hanegället hördes av henne ett omätligt buller. Förskräckt av detta kallade hon med oavbrutna rop på grannarna och tillkännagav sin nöd. Då dessa ville hjälpa henne, drevs de tillbaka genom upprepade kast. Till sist bröt de upp dörren och gick in med dragna svärd och undersökte noga vad det var som hade gjort så stort motstånd mot husmodern eller mot dem själva; och eftersom det var ett spöke (monstrum), fann de ingen fiende och gick bedrövade ut. Den nämnda kvinnan väntade med oro på dagen och kallade följande dag till sig den närmaste prästen; han renade hela detta hus med helgonreliker och vigvatten. Den följande natten skakades hon något av den ovannämnda skräcken och befriades, Gud vare tack, genom prästens täta besök. ## bok VII, kap. 69 (MGH s. 482–484) (maskinöversättning) 69. Något sådant, varhelst det inträffar, förebådar något nytt. Var och en av de troende må inte frukta denna skräck för sin egen del; han må av hjärtat erkänna sig som syndare, ständigt skydda sig med det heliga korsets tecken och helt utestänga all fientlig makt. Fienden (hostis) gäckar så alla oförsiktiga och bedrar till sist dem som tror något på honom. Där det då blir ödeläggelse eller ett illdåd skall följa eller någon förändring, går ett tecken på en sådan sak före. Eftersom det är gott för oss att hålla oss till Gud och sätta vårt hopp till honom, må vi med ihärdiga böner komma inför hans heliga ansikte, så att, vare sig något förebådas för oss eller döljs, detta genom hans barmhärtigaste godhet må fullbordas i oss syndare. Det är inte förvånande att ett sådant under visas i dessa trakter. Ty dessa invånare kommer sällan till kyrkan och om sina Under detta år dog de mycket berömda biskoparna Amulricus, Fermundus och Becelinus samt Altmannus, som hade suttit endast några få veckor. Denne var munk hos den helige Johannes döparen i Magdeburg, varifrån han av abbedissan Athelheida, eftersom han tillhörde hennes husfolk (familia), gavs åt Arnulfus, kungens bror och nu ärkebiskop av kyrkan i Ravenna, till tjänst; av denne vigdes han senare och skadades av de sina med en förgiftad dryck. 68. I min stad, i den ort som kallas Selivelden, inträffade ett under i december månads andra vecka. Där fanns en kvinna som, då hon inte hade sin man hemma, stängde sitt hus om sig själv och sina barn; och se, före hanegället hördes av henne ett omätligt buller. Förskräckt av detta kallade hon med oavbrutna rop på grannarna och tillkännagav sin nöd. Men då dessa ville hjälpa henne, drevs de tillbaka genom upprepade kast. Till sist bröt de upp dörren och gick in med dragna svärd och undersökte noga vad det var som hade gjort så stort motstånd mot husmodern eller mot dem själva; och eftersom det var ett spöke, fann de ingen fiende och gick bedrövade ut. Den nämnda kvinnan väntade med oro på dagen och kallade följande dag till sig den närmaste prästen; han renade hela detta hus med helgonreliker och vigvatten. Också den följande natten skakades hon något av den nämnda skräcken, men genom prästens täta besök befriades hon, Gud vare tack. 69. Något sådant, varhelst det inträffar, förebådar något nytt. Men var och en av de troende må inte frukta en sådan skräck för sin egen del; han må av hjärtat erkänna sig som syndare, ständigt skydda sig med det heliga korsets tecken och helt utestänga all fiendens makt. Fienden gäckar nämligen så alla oförsiktiga och bedrar till sist dem som tror något på honom. Där det då blir ödeläggelse eller ett illdåd skall följa, går ett sådant tecken före, eller någon förändring av förhållandena. Men eftersom det är gott för oss att hålla oss till Gud och sätta vårt hopp till honom, må vi med ihärdiga böner komma inför hans heliga ansikte, så att, vare sig något förebådas för oss eller hotar, detta genom hans barmhärtigaste godhet må fullbordas i oss. Det är sannerligen inte förvånande att ett sådant under visas i dessa trakter. Ty dessa invånare går sällan till kyrkan och bryr sig inte alls om väktarnas besök; de dyrkar husgudar och offrar åt dem i hopp om att dessa skall vara dem till stor nytta. Jag har hört om en stav, i vars topp fanns en hand som höll en järnring, och som tillsammans med herden i den by där den hade varit fördes till alla dessa hus, ett i sänder, och vid första inträdet hälsades så av sin bärare: 'Vaka, Hennil, vaka!' – så kallades den nämligen på bondespråket –; och de som där åt läckert menade i sin dårskap att de skyddades genom dess vård, ovetande om Davids ord: Hedningarnas avgudar är människors verk, och så vidare. Lika dem må de bli som gör dem och förtröstar på dem. ## bok VII, kap. 70 (MGH s. 484) (maskinöversättning) 70. (51.) Eftersom allt sällsynt sannerligen är beundransvärt och mycket ofta förbluffande som förebud, förklarar jag därför en sak som inträffade i våra tider. Medan den mest upphöjde kung Henrik då härskade och min företrädare Wigbertus levde, hände det i en by (villa) kallad Rotlizi, som av den vördnadsvärda matronan Ida, den förste Ottos sonhustru, hade överlämnats till vår kyrka och som prosten (prepositus) Gezo då innehade som förläning (beneficium), så som jag med sanning har fått veta av honom. Under den mödosamma skörden, när dess arbetare en dag, redan trötta, ville vederkvicka sig, såg de att brödet, när det först skars, utgöt blod; och förundrade visade de detta för sin herre och sina grannar. Och, som jag tror, förebådade detta under utgången av det kommande kriget och att många människors blod skulle flyta i det. ## bok VII, kap. 71 (MGH s. 484–486) (maskinöversättning) 71. En annan sak, om än mycket mer lovvärd, likväl underbar och värd att minnas, beskriver jag också. I den romuleiska borgen (arce Romulea), som på grund av beskaffenheten hos olika ting är huvudet för alla städer, flöt i en kyrka, på altarets högra sida, olja ur ett hål i golvet under en hel dag, medan många såg detta och förundrades. En del av den sände Iohannes, Crecentius son, i en flaska till Henrik, sin herre och då vår kung. Och eftersom olja än sätts för barmhärtighet, som i detta: Oljan från ditt huvud skall inte tryta, än för smicker, som i detta: Syndarens olja må inte smörja mitt huvud, i detta tecken vår härskares överflödande mildhet och denne patricius dolda lättfärdighet över- bryr de sig inte alls om sina väktares besök; de dyrkar husgudar och offrar åt dem i hopp om att de skall vara dem till stor nytta. Jag har hört om en stav, i vars topp fanns en hand som höll en järnring, och som av herden i den by där den hade varit fördes till alla hus, ett i sänder, och vid första inträdet hälsades så av alla: 'Vaka, Bendil, vaka!' – så kallades den nämligen på bondespråket –; och de som åt läckert menade i sin dårskap att de skyddades genom dess vård, ovetande om Davids ord: Hedningarnas avgudar är människors verk, och så vidare, och: Lika dem må de bli som gör dem och förtröstar på dem. 70. Eftersom allt sällsynt sannerligen är beundransvärt och mycket ofta förbluffande som förebud, skall jag därför förklara en sak som inträffade i våra tider. Medan den mest upphöjde kung Henrik härskade och min företrädare Wicbertus levde, hände det i en by kallad Rotlizi, som av den vördnadsvärda matronan Ida, den förste Ottos sonhustru, hade överlämnats till vår kyrka och som prosten Gezo då innehade som förläning, så som jag med sanning har fått veta av honom. Under den mödosamma skörden, när dess arbetare en dag, redan trötta, ville vederkvicka sig, såg de att brödet, när det först skars, utgöt blod; och förundrade visade de detta för sin herre och sina grannar. Detta under förebådade, som jag tror, utgången av det kommande kriget och att många människors blod skulle utgjutas i det. 71. En annan sak, om än mycket mer lovvärd, likväl underbar och fullt värd att minnas, beskriver jag också. I den romuleiska borgen, som på grund av beskaffenheten hos olika ting är huvudet för alla städer, flöt i en kyrka, på altarets högra sida, olja ur ett hål i golvet under en hel dag, medan många såg detta och förundrades. Av denna vätska sände Iohannes, Crescentius son, en full flaska till Henrik, sin herre och då vår kung. Och eftersom olja än sätts för barmhärtighet, som i detta: Oljan från ditt huvud må inte tryta, än också för smicker, som i detta: Syndarens olja må inte smörja mitt huvud, ser jag i detta tecken vår härskares överflö- -väger jag. Ty denne förstörare av den apostoliska stolen hedrade ofta offentligt den av Gud insatte kungen med sina gåvor och utsmyckade löften, men han fruktade mycket att denne skulle bestiga den kejserliga värdighetens höjd och försökte i hemlighet på alla sätt förhindra det; ty, som den salige Gregorius försäkrar, jordisk höghet bringas på skam, när den himmelska höjden uppenbaras. Vår kung hade nämligen, fastän han var människa, nit för Gud och hämnades, stark och väpnad, de våldsamma plundringarna av de heliga kyrkorna, och denna godhet hade han inte annat än som given honom från himlen; denne däremot, jordisk både till natur och gärningar, drog i sitt smutsiga svalg som byte det som mångas fromma hand för sina synders skull hade samlat som offergåva vid apostlarnas altare. Då han inte långt därefter dog, bringas han, som jag fruktar, på skam med dubbel hämnd; och för herr påven öppnas trygghet och för vår kung större makt. ## bok VII, kap. 72 (MGH s. 486–488) (maskinöversättning) 72. (52.) Jag vill gå vidare i min framställning och kortfattat beröra rusernas kung Wlodemirus orättfärdiga handlingssätt. Denne hämtade från Grekland en hustru vid namn Helena, som hade varit trolovad med Otto III men genom svekfull list hade tagits ifrån honom, och på hennes uppmaning antog han den heliga kristendomens tro, vilken han inte prydde med rättfärdiga gärningar. Han var nämligen en omåttlig horkarl och grym och utövade stort våld mot de veklige danaerna [osäker tolkning]. Denne hade tre söner och tog åt en av dem till hustru dottern till hertig Bolizlavus, vår förföljare, och med henne sändes av polackerna Reinbernus, biskop (presul) av Kołobrzeg (Salsae Cholbergiensis). Denne var född i området (pago) som kallas Hassegun och uppfostrad i de fria konsterna av kloka lärare, och han steg upp till biskopsvärdigheten, som jag hoppas, värdig. Men hur mycket han mödade sig i den vård som anförtrotts honom förmår varken min kunskap eller min vältalighet skildra. Han förstörde avgudarnas helgedomar och brände dem, och sedan han hade renat havet, som dyrkades av demonerna, genom att kasta i fyra stenar smorda med den heliga krisman och med vigvatten, frambringade han åt den allsmäktige Herren ett nytt skott på ett ofruktbart träd, det vill säga en plantering av den heliga predikan bland ett alltför oförnuftigt folk. Genom ständiga vakor, fasta och tystnad kroppen -dande mildhet och denne patricius dolda lättfärdighet överväger jag. Ty denne förstörare av den apostoliska stolen hedrade ofta offentligt den av Gud insatte kungen med sina gåvor och utsmyckade löften, men han fruktade mycket att denne skulle bestiga den kejserliga värdighetens höjd och försökte i hemlighet på alla sätt förhindra det; ty, som den salige Gregorius försäkrar, jordisk höghet bringas på skam, när den himmelska höjden uppenbaras. Vår kung var nämligen en människa brinnande av nit för Gud och hämnades överallt, stark och väpnad, de våldsamma plundringarna av de heliga kyrkorna och dömde alla rättvist. Denna godhet skulle han inte ha haft, om den inte varit given honom från himlen; men denne, jordisk till natur och gärningar, drog i sitt smutsiga svalg som byte det som mångas fromma hand för sina synders skull hade givit som offergåva vid apostlarnas altare. Då han inte långt därefter dog, bringas han, som jag fruktar, på skam med dubbel hämnd; och för herr påven öppnas trygghet och för vår kung större makt. 72. Sedan detta alltså lämnats, skall jag gå vidare i min framställning och kortfattat beröra rusernas kung Wlademirus orättfärdiga gärningar. Denne hämtade från Grekland en hustru, Helena, som hade varit trolovad med Otto III men genom svekfull list hade tagits ifrån honom, och på hennes uppmaning antog han den heliga kristendomens tro, men han prydde den inte med rättfärdiga gärningar. Han var nämligen en omåttlig horkarl och grym och utövade ofta stort våld mot de krigsovana danaerna [osäker tolkning]. Han hade tre söner och tog åt en av dem till hustru dottern till hertig Bolizlavus, vår förföljare, och med henne sändes från Polen Reinbernus, biskop av Kołobrzeg. Denne var född i området som kallas Hasengun och undervisad i de fria konsterna av kloka lärare, och han steg upp till biskopsvärdigheten, som jag hoppas, värdig. Men hur mycket han mödade sig i den vård som anförtrotts honom förmår varken min kunskap eller min vältalighet skildra. Han förstörde avgudarnas helgedomar och brände dem, och sedan han hade bestänkt havet, som var helgat åt demonerna, genom att kasta i fyra stenar smorda med den heliga krisman och med vigvatten, frambringade han åt Herren ett nytt skott på ett ofruktbart träd, det vill säga bland ett alltför oförnuftigt folk, genom den heliga predikans plantering. Han späkte sin kropp genom ständiga vakor, fasta och tystnad och sitt hjärta vid den gudomliga kontem- späkte sin och fäste sitt hjärta vid den gudomliga kontemplationens spegel. Honom tog den nämnde kungen till fånga, när han hörde att hans son på Bolizlavus uppmaning i hemlighet skulle sätta sig upp mot honom, tillsammans med denne och hans hustru, och han stänger in dem i särskilt förvar. I detta fullgjorde den vördnadsvärde fadern i hemlighet och med iver i Guds lov det som inte kunde ske öppet. När han med tårar och offret av ständig bön, framburen ur ett förkrossat hjärta, försonade sig med den högste prästen, befriades han ur kroppens trånga fängelse och övergick glad till den eviga härlighetens frihet. ## bok VII, kap. 73 (MGH s. 488) (maskinöversättning) 73. Den nämnde kungens namn tolkas orättmätigt som fredens makt; ty inte den fred som de ogudaktiga håller sinsemellan eller som denna världens invånare äger kallas sann fred, eftersom den alltid vacklar, utan endast den åtnjuter den i särskild mening, som ordnar varje rörelse i sitt sinne och förtjänar Guds rike genom tröst av det tålamod som segrar i trångmål. Den biskopen sitter i himmelsk trygghet och ler åt den orättfärdige mannens hot och åtnjuter dubbel kyskhet och skådar den horkarlens hämnande lågor; ty enligt vår lärare Paulus vittnesbörd dömer Gud äktenskapsbrytarna. Men Bolizlavus fick veta allt detta och upphörde inte att hämnas det, så mycket han kunde. Därefter dog den kungen, mätt på dagar, och lämnade sitt arv i dess helhet till två söner, medan den tredje ännu satt i fängelse; denne slapp senare ut, lämnade sin hustru där och flydde till sin svärfar. ## bok VII, kap. 74 (MGH s. 488–490) (maskinöversättning) 74. Den nämnde kungen bar ett venusbälte (lumbare venereum), en ytterligare ökning av den medfödda svagheten. Men Kristus, vår frälsnings lärare, när han befallde att våra länder, fyllda av ett överflöd av skadlig vällust, skulle omgjordas, kungjorde återhållsamhet och inte någon retelse. Och eftersom den nämnde kungen av sina predikanter hade hört om den brinnande lampan, avtvådde han fläcken av den begångna synden genom en ständig frikostighet med allmosor. Det är nämligen skrivet: Ge allmosor, och allt är rent för er. Då han redan var av hög ålder och länge hade haft det nämnda riket, dog han och begravdes i den stora staden Kiev, i kyrkan helgad åt Kristi martyr och påven Clemens, bredvid sin nämnda gemål, och deras sarkofager står öppet mitt i templet. Hans makt delas mellan sönerna, och Kristi ord bekräftas i allt. Ty jag fruktar att det skall följa som sanningens röst förkunnar skall fullbordas; den säger nämligen: Varje rike som är splittrat mot sig självt blir ödelagt -plationens spegel fäste han. Honom tog den nämnde kungen till fånga, när han hörde att hans son på Bolizlavus uppmaning i hemlighet ville sätta sig upp mot honom, tillsammans med sin egen son och dennes hustru, och han stängde in dem i särskilt förvar. I detta fullgjorde den vördnadsvärde fadern i hemlighet och med desto större iver i Guds lov det som inte kunde ske öppet. När han med tårar och offret av ständig bön, framburen ur ett förkrossat hjärta, försonade sig med den högste prästen, befriades han ur kroppens trånga fängelse och övergick glad till den eviga härlighetens frihet. 73. Den nämnde kungen Wlodomerus namn tolkas inte med rätta som fredens makt; ty inte den fred kallas sann som de ogudaktiga sinsemellan eller denna världens invånare äger, eftersom den alltid vacklar, utan endast den åtnjuter sann fred i särskild mening, som ordnar varje rörelse i sitt sinne och förtjänar Guds rike genom tröst av det segrande tålamodet i trångmål. Denne biskop vilar i himmelsk trygghet och hånler åt den ogudaktige mannens hot, och sedan han vunnit dubbel kyskhet skådar han den horkarlens hämnande lågor; ty enligt vår lärare Paulus vittnesbörd skall Gud döma äktenskapsbrytarna. Men Bolizlaus fick veta allt detta och upphörde inte att hämnas det, så mycket han kunde. Därefter dog den kungen, mätt på dagar, och lämnade sitt arv i dess helhet till två söner, medan den tredje ännu satt i fängelse; denne slapp senare ut, lämnade sin hustru där och flydde till sin svärfar. 74. Den nämnde kungen bar ett venusbälte, en ytterligare ökning av den medfödda svagheten. Men Kristus, vår frälsnings lärare, när han befallde att våra länder, fyllda av ett överflöd av skadlig vällust, skulle omgjordas, kungjorde återhållsamhet och inte någon retelse. Och eftersom den nämnde kungen av sina predikanter hade hört om den brinnande lampan, avtvådde han fläcken av det begångna brottet genom en ständig frikostighet med allmosor. Det är nämligen skrivet: Ge allmosor, och allt är rent för er. Då han redan var av hög ålder och länge hade haft det nämnda riket, dog han och begravdes i den stora staden Kiev, i Kristi martyr Clemens kyrka, bredvid sin nämnda gemål, och deras sarkofager står öppet mitt i templet. Hans rike delas mellan hans söner, och jag fruktar att sanningens röst skall fullbordas där, som säger: Varje rike som är splittrat mot sig självt blir öde- och så vidare; må hela kristenheten be att Gud ville ändra denna dom i dessa trakter. ## bok VII, kap. 75 (MGH s. 490–492) (maskinöversättning) 75. Eftersom jag nu har vikit av något, vill jag återvända och kortfattat redogöra för det som inträffade under det nämnda året och som ovan inte har behandlats. (53.) Den största delen av den kejserliga gården (curtis) i Palithi och i staden Utrecht den större kyrkan med alla biskop (presulis) Ethelbaldus bostäder, samt Ilburg, greve Thiedricus borg (urbe), brann genom en olyckshändelse. Kejsaren drog från Bamberg först till Würzburg och därefter till Froncannawordi och firade där Herrens födelse med festlig glädje. Men för att inte detta namns ursprung längre skall vara dolt för dig, läsare, vill jag berätta det för dig så som jag har hört det av trovärdiga män. Medan den store kejsaren Karl, kung Pippins son, regerade, uppstod krig mellan hans folk och våra förfäder, och i den striden besegrades frankerna av de våra, och när de kringirrande tvingades gå över floden som kallas Main utan någon säkerhet om ett vadställe, följde de en hind som gick före och genom gudomlig barmhärtighet liksom visade dem vägen, och glada nådde de tryggheten på den önskade stranden. Därav kallades denna plats frankernas vadställe. Under detta fälttåg gick den nämnde kejsaren, då han insåg att han redan var besegrad av fienderna, i förväg och talade så: 'Kärare är det mig att folken förebrående säger att jag har flytt härifrån än att jag har fallit här; ty så länge jag lever hoppas jag kunna hämnas tyngden av den tillfogade oförrätten.' I Herrens människoblivelses år 800 ... inrättade den nämnde kejsaren till förgyllning av sin dygd och sina goda verk på en dag åtta biskopsdömen i Sachsen, som var underlagt Kristus, sedan de enskilda stiften (parrochiis) hade ordnats. blir öde och så vidare; må hela kristenheten be att Gud ville ändra denna dom i dessa trakter. 75. Eftersom jag nu har vikit av något, vill jag återvända och kortfattat redogöra för det som inträffade under det nämnda året och som ovan inte har behandlats. Den största delen av kungsgården i Palithe och i Utrecht den större kyrkan med alla biskop Othelbaldus byggnader och bostäder, även Ilburg, greve Thiedericus borg, brann genom en olyckshändelse. Kejsaren drog från Bamberg genom Würzburg och kom till Franckenvorde; där firade han Herrens födelse med festlig glädje. Men för att inte detta namns ålder längre skall vara dold för dig, läsare, vill jag berätta det för dig så som jag har hört det av sannfärdiga män. Medan den store kejsaren Karl, kung Pippins son, regerade, uppstod krig mellan hans folk och våra förfäder, och i den striden besegrades frankerna av de våra, och när de kringirrande tvingades gå över floden som kallas Main utan någon säkerhet om ett vadställe, följde de en hind som gick före och genom gudomlig barmhärtighet liksom visade dem vägen, och glada nådde de tryggheten på den önskade stranden. Därav kallades denna plats frankernas vadställe. Under detta fälttåg gick den nämnde kejsaren, då han insåg att han var besegrad av fienderna, i förväg och talade så: 'Kärare är det mig att folket förebrående säger att Karl har flytt härifrån än att han har fallit här; ty så länge jag lever skall jag, som jag hoppas, kunna hämnas tyngden av den tillfogade oförrätten.' I Herrens människoblivelses år 800 [...] inrättade den nämnde kejsaren till förgyllning av sin dygd och sina goda verk på en dag åtta biskopsdömen i Sachsen, som redan var underlagt Kristus, sedan de enskilda stiften hade ordnats. Hans son, herr Ludvig, valde ut de mest beprövade munkarna från Gallien tillsammans med den vördnadsvärde mannen Adelhardus, gav dem reliker av den helige förste martyren Stefanus och byggde åt dem klostret Corvey (Corbeiense cenobium) och lät inviga det. Själve kejsaren överlämnade till detta kloster donationer, nämligen abbotsdömena (abbacias) Eresburg och Meppia och många gods i norr, även byn (villam) Huxeri med alla dess gränser. Även hans son Ludvig den yngre överlämnade abbotsdömet Visbike, även tionden med tiondekyrkorna i Osnabrücks biskopsdöme och fisket i Weser som kallas Hocwar. Detta har redan sagts ovan. I detta kloster blomstrade den klosterliga disciplinen först i Sachsen och sedan på flera platser i detta land, av vilka alla Corvey inte utan skäl anses som huvud och moder och på visst sätt hela landets prydnad med sin Titus [osäker tolkning]: som 76. (54.) Fyra stora venetianska skepp, fyllda med olika kryddor (pigmentis), led skeppsbrott under det nämnda året. Och, som jag har sagt förut, förblev i de västra delarna, som tidigare sällan hade varit lugna, allt fredligt, Gud vare tack. Och min medbroder Ekkihardus, munk hos den helige Johannes döparen i Magdeburg, drabbades av förlamning och förlorade talet. Vid gränsen mellan bajrarna och mährerna grips en pilgrim vid namn Colomannus av invånarna, som om han vore en spion, och tvingas med hårda tuktan till en bekännelse av en skuld som han inte hade förtjänat. Fastän han ivrigt urskuldade sig och försäkrade att han vandrade omkring så som Kristi fattige, hängdes han oskyldig upp i ett länge torrt träd. Ty hans kött, när det senare skars något av någon, utgöt blod, naglarna och håret växte. Även själva trädet blomstrade och visade att han var Kristi martyr. När markgreven (marchio) Heinricus fick veta detta, begravde han hans kropp i Mezilecun. ## bok VIII, inledning (MGH s. 492–495) (maskinöversättning) BOK VIII. Här börjar den andra boken om kejsar Henrik II. 1. (1.) I Herrens människoblivelses år 1018, i andra indiktionen, och i herr Henriks, den upphöjde kejsarens, 16:e regeringsår och 4:e kejsarår, firades Herrens omskärelse och trettondagen (theophania) av honom med vördnad i den nämnda staden. | Langobarden Ecelinus befrias den 8:e dagen före februari kalender ur fyraårig fångenskap |. Och därefter bekräftades på hans befallning och på hertig Bolizlavus ihärdiga bön i en stad kallad Budusin freden med eder av biskoparna Gero och Arnulfus och av grevarna Hirimannus och Thiedricus och av hans kammarherre (camerario) Fritherico den 3:e dagen före februari kalender, inte som det borde, utan så som det då kunde ske; och sedan utvalda gisslan hade mottagits, återvände de nämnda herrarna (seniores). Men när fyra dagar hade gått, Oda, markgreve Ekkihardus dotter, som Bolizlavus redan länge hade åtrått, och genom alltsedan han kom till detta land, har Sachsen sedan dess furstemakten i det tyska riket (Teutonico regno), eftersom det genom hans böner och förtjänster inför Gud, som vi hoppas, får hjälp i allt. 76. Fyra stora skepp från Venedig, fyllda med olika kryddor, sjönk detta år. Men som jag har sagt förut, förblev i de västra delarna allt fredligt, vilket där var sällsynt, Gud vare tack. Min medbroder Ekkihardus, munk hos den helige Johannes döparen, drabbades i Magdeburg av förlamning och förlorade talet. Vid gränsen mellan bajrarna och mährerna grips en pilgrim vid namn Colomannus av invånarna, som om han vore en spejare; han tvingas med hårda tuktan till en bekännelse av skuld, vilket han inte hade förtjänat. Fastän han tillräckligt urskuldade sig och försäkrade att han vandrade omkring så som Kristi fattige, kunde de inte slitas ifrån det som illa satt fast i deras sinne. Ty de hängde honom oskyldig i ett länge torrt träd; men Gud visade de onda vad de hade gjort mot honom. Hans kött, när det senare skars något av någon, utgöt nämligen blod, naglarna och håret växte. Även själva trädet grönskade och bar blommor och visade för alla att han var Kristi martyr. När markgreven Heinricus fick veta detta, begravde han hans kropp med heder i Mezelikun. Här slutar den [sjunde] boken, [här börjar den] åttonde. 1. I Herrens människoblivelses år 1018, i andra indiktionen, och i herr Henriks, den alltid upphöjde kejsarens, 16:e regeringsår och 4:e kejsarår, firade han Herrens omskärelse och trettondagen med vördnad i Franckenvorde. Där befrias langobarden Ezelinus ur fyraårig fångenskap. Därefter bekräftades på kejsarens befallning och på hertig Bolizlavus ihärdiga bön i staden Budizin freden med eder av biskoparna Gero och Arnulfus och av grevarna Herimannus och Thiedericus och av den kunglige kammarherren Fridericus dagen före februari kalender, inte som det borde, utan så som det då kunde ske; och sedan utvalda gisslan hade mottagits ömsesidigt, återvände de. Men när fyra dagar hade gått, kom Oda, markgreve Ekkihardus dotter, som Bolizlavus redan länge hade åtrått, kallad genom hans son Otto, då till Cziczani; och eftersom det då var natt, mottogs hon med många tända ljus av en omätlig mängd av båda könen, och hon gifte sig med den nämnde hertigen efter septuagesima utan kanonisk befogenhet, hon som hittills hade levat utan matronans sedvänja, mycket värdig ett så stort förbund. 2. (2.) I denne brudgums rike finns många olika sedvänjor; och fastän de är hårda, är de ibland lovvärda. Hans folk måste nämligen födas som oxen och tuktas som den tröga åsnan och kan inte utan svårt straff behandlas till furstens välfärd. Om någon i detta land vågar missbruka andras hustrur eller på så sätt bedriva otukt, känner han genast detta straff av den följande hämnden. Han förs ut på torgets bro, och hans pung slås fast med en spik, och sedan en rakkniv har lagts bredvid, ges honom det hårda valet att här dö eller befria sig från detta. Och var och en som befinns ha ätit kött efter septuagesima straffas svårt genom att hans tänder slås ut. Ty den gudomliga lagen, som nyligen har uppstått i dessa trakter, stärks bättre genom ett sådant tvång än genom den fasta som biskoparna har påbjudit. Det finns också andra seder, långt sämre än dessa, som varken behagar Gud eller gagnar invånarna annat än till skräck; dem har jag delvis omfattat ovan. Inte heller tror jag att det behövs att utförligare dryfta denne, vars namn och leverne, om den allsmäktige Guden ville, bättre förblev dolt för oss. Allt detta, att hans fader och han själv har förenats med oss genom äktenskap och stor förtrolighet, har medfört mer av efterföljande skada än av föregående gott och medför det i framtiden; ty även om han för en tid älskar oss med låtsad fred, upphör han likväl inte att genom hemliga och skiftande frestelser leda oss bort från ömsesidig kärlek och från medfödd frihet och, om någon gång tid och plats ges honom, att resa sig till öppet fördärv. 3. På hans faders tid, då denne ännu var hedning, följde varje kvinna, efter sin mans begravning, sedan han bränts i eld, honom med avhugget huvud. Och om någon sköka påträffades, omskars hon i sitt könsorgan, ett skändligt och ömkligt straff, och denna, om man så får säga, förhud hängs upp vid dörrarna, så att den som går in, när hans öga stöter på detta, skall vara så mycket mer omsorgsfull och försiktig i framtida ting. Herrens lag befallde att sådana skulle stenas, och föräldrarnas kallad genom sin son Otto kom hon till Ziezane; och eftersom det var natt, mottogs hon med många tända ljus av en omätlig mängd av båda könen och gifte sig med den nämnde hertigen under septuagesima utan kanonisk befogenhet, hon som hittills hade levat utan matronans sedvänja, mycket värdig ett sådant förbund. ## bok VIII, kap. 2 (MGH s. 495) (maskinöversättning) 2. I detta rike finns många och olika lagar; och fastän de är hårda, är de likväl lovvärda. Detta folk måste nämligen födas som oxen och tuktas som den lata åsnan och kan inte utan svårt straff behandlas till furstens välfärd. Om någon här missbrukar andras hustrur eller på annat sätt bedriver otukt, känner han snart detta straff av förtjänt hämnd. Han förs ut på torgets bro och slås, sittande, fast genom pungen med en spik, och en rakkniv läggs bredvid. Här ges honom alltså det hårda valet att dö eller befria sig från detta. Var och en som befinns ha ätit kött efter septuagesima straffas svårt genom att hans tänder slås ut. Ty den gudomliga lagen, som nyligen har uppstått i dessa trakter, rättas bättre genom ett sådant tvång än genom den fasta som biskoparna har påbjudit. Den hertigen har också andra seder, långt sämre än dessa, som varken behagar Gud eller gagnar invånarna annat än till skräck; dem har jag delvis omfattat ovan, och jag tror inte att det behövs att utförligare dryfta dem. Hans namn och leverne förblev, om Gud ville, bättre dolt för oss. Sannerligen, att han eller hans fader har förenats med oss genom äktenskap eller någon förtrolighet har medfört mer av efterföljande skada än av föregående gott och skall medföra det i framtiden; ty även om han för en tid älskar oss med låtsad fred, försöker han likväl i hemlighet på många sätt leda oss bort från ömsesidig kärlek och medfödd frihet, och om någon gång tid eller plats ges honom, upphör han inte att resa sig till öppet fördärv. ## bok VIII, kap. 3 (MGH s. 495–496) (maskinöversättning) 3. På dennes faders tid, då han ännu var hedning, följde varje kvinna efter begravningen av sin man, som hade bränts i eld, villigt honom med avhugget huvud. Om någon sköka påträffades, skars hon i könsdelarna, ett ömkligt straff, och denna kroppsdel hängdes upp vid dörrarna, så att den som gick in, när hans öga stötte på den, i framtiden skulle akta sig så mycket mer omsorgsfullt och försiktigt. Den gudomliga lagen befaller att sådana skall stenas, och våra förfäders stadga, nämli- egna köttsliga stadga uppmanar att sådana skall halshuggas. Men hos de nutida, eftersom friheten att synda överallt härskar mer än rätt och vanligt, bedriver nu, mer än en kuvad mängd tjänstekvinnor, en del av matronorna, då den venusiska lustan kittlar dem med skadlig klåda, äktenskapsbrott medan mannen lever. Och i detta har de inte nog, utan genom en hemlig ingivelse av rådslag överlämnar hon honom genom äktenskapsbrytaren åt döden, och sedan denne därefter offentligt har tagits till sig, ett ont exempel för de andra, missbrukar hon honom, ack, med makt. Deras lagenlige herre förskjuts som avskyvärd, och hans krigare (miles) föredras av dem som en ljuv Abo [osäker tolkning] och en mild Jason. Eftersom detta nu inte hämnas med svårt straff, odlas det, som jag fruktar, från dag till dag av många som en ny sedvänja. O ni Herrens präster, res er manligt och utrota detta nyligen uppkomna ormbunksogräs (filicem) med rötterna, ofta och med skarp plogbill, utan att något hindrar det. Också ni, lekmän, hjälp inte sådana. Må det vara de i Kristus gifta tillåtet att leva oskyldigt och, sedan dessa undergrävare har ryckts upp, att i evighet sucka med ofelbar blygsel. Må vår hjälpare Kristus förgöra dem med sin heliga munnes mäktiga ande, om de inte besinnar sig, och förskingra dem med sin andra ankomsts stora klarhet. ## bok VIII, kap. 4 (MGH s. 496–498) (maskinöversättning) 4. Och nu må det räcka för mig att ha sagt detta om dessa ting, eftersom det återstår att berätta något om den nämnde hertigens olycka. (3.) Denne hade en stad belägen vid gränsen mellan hans rike och ungrarnas, vars befälhavare (custos) var den äldre Procui, morbror till den pannoniske kungen, som tidigare, liksom nu, hade fördrivits av denne från sina säten. När han inte kunde friköpa sin hustru ur fångenskapen, fick han henne tillbaka som en vederlagsfri gåva av sin systerson, fastän denne var hans fiende. Aldrig har jag hört om någon som skonade de besegrade så mycket; och därför gav Gud honom flitigt seger i den ovannämnda staden, liksom i de övriga. Hans fader hette Deuvix, en mycket grym man som dödade många i sin plötsliga vrede. När han blev kristen, rasade han mot de motsträviga undersåtarna för att stärka denna tro och avtvådde, glödande av nit för Gud, sitt gamla illdåd. Då han offrade både åt den allsmäktige Guden och åt gudarnas olika bländverk och för detta anklagades av sin biskop, rik och för att göra detta tillräckligt mäk- -gen romarnas lag, beslöt att sådana skulle halshuggas. Men hos de nutida, eftersom friheten att synda överallt härskar mer än rätt och vanligt, bedriver nu den största delen av matronorna, då den venusiska lustan kittlar dem med skadlig klåda, äktenskapsbrott medan männen lever, mer än kuvade tjänstekvinnor. Och i detta, vilket är beklagligt, har de inte nog, utan genom en ond sammansvärjning överlämnar hon i hemlighet sin man åt döden, antingen genom äktenskapsbrytaren eller genom trolldom (maleficiis); därefter missbrukar hon, till ett ont exempel för andra, äktenskapsbrytaren offentligt och med makt. O skam! De förskjuter sin lagenlige make som om han vore avskyvärd och föredrar hans krigare som en ljuv Absalom och en mild Jason. Eftersom detta nu inte hämnas med svårt straff, kommer det, som jag fruktar, dagligen att hållas av många som en ond sedvänja. O ni Herrens präster, res er manligt och utrota detta nyligen uppkomna ormbunksogräs med rötterna, ofta och med skarp plogbill, utan att något hindrar det! Också ni, fromma lekmän, gynna inte sådana! Må det vara de i Kristus gifta tillåtet att leva oskyldigt och, sedan äktenskapsbrytarna har ryckts upp, att sucka med ofelbar blygsel. Må vår hjälpare Kristus förgöra dessa pester med sin munnes mäktiga ande, inte besinnar de sig, och förinta dem med sin andra ankomsts stora klarhet. 4. Och nu må det räcka att ha sagt detta om dessa ting. Om den nämnde hertigens olycka återstår att berätta något. Denne hade en stad belägen vid gränsen mellan hans rike och ungrarnas, vars befälhavare var den äldre Prochnu, morbror till den pannoniske kungen, som av denne, liksom tidigare, nu hade fördrivits från sina säten. När han inte kunde friköpa sin hustru ur fångenskapen, fick han henne tillbaka som en vederlagsfri gåva av sin systerson, fastän denne var hans fiende. Aldrig har jag hört att någon skonade de besegrade så mycket; och därför gav Gud honom flitigt seger i den nämnda staden, liksom i många. Hans fader hette Dewix, en grym människa som dödade många i plötslig vrede. När han blev kristen, rasade han mot de motsträviga för att stärka tron och avtvådde, glödande av nit för Gud, sitt gamla brott. Då han tjänade både den sanne Guden och gudarnas olika fåfänglighet och för detta tillrättavisades av sin biskop, sade han: 'Rikedomar har jag i överflöd, och för att göra detta har jag fri möjlighet och stor makt.' -tig, försäkrade han. Hans hustru, som på slaviska kallades Beleknegini, det vill säga den sköna härskarinnan, drack över all måtta och färdades till häst på krigares vis och dödade en man i alltför stor vredesglöd. Denna besudlade hand hade bättre rört vid sländan och tyglat det vanvettiga sinnet med tålamod. ## bok VIII, kap. 5 (MGH s. 498) (maskinöversättning) 5. (4.) Vid den tiden angrep liutizerna, alltid eniga i det onda, i skaror sin herre (seniorem) Mistizlavus, som föregående år inte hade hjälpt dem i det kejserliga fälttåget, och de ödelade den största delen av hans rike och tvingade hans hustru och sonhustru att fly och honom själv att dra sig samman med utvalda krigare inom befästningen i staden Zuarina. Och därefter, genom sin illasinnade list, tvingade de honom med hjälp av invånarna, som var upproriska mot Kristus och mot sin egen herre, att med knapp nöd undkomma från sitt fädernearv. Detta avskyvärda övermod sker i februari månad, som, vördad av hedningarna med rening och framförande av en skyldig gåva, har fått detta namn av underjordens gud Pluto, som kallas Februus. Då föll alla kyrkor som i dessa trakter hade rests till Kristi ära och tjänst genom bränder och andra förstörelser | och, vilket var det allra mest beklagliga, den korsfästes bild stympades | och avgudadyrkan reses och sätts framför Gud, och detta folks sinne, de som kallas abotriter och warer, förhärdas till detta liksom Faraos hjärta. De gjorde anspråk på frihet på liutizernas vis med välkänt svek, men av egen vilja hade de böjt sin nacke, som de hade befriat från Kristi ljuva ok, under det djävulska herraväldets tunga börda, fastän de tidigare i allt hade haft en bättre fader och en ädlare herre. Må Kristi lemmar begråta denna sin svaghet och klaga över detta inför sitt huvud, och med sinnets ständiga röst begära att detta må förändras till det bättre, och från sin sida, så mycket det kan ske, inte tåla att det består. ## bok VIII, kap. 6 (MGH s. 498–500) (maskinöversättning) 6. Bernardus, min medbroder från Parthenopolis och då biskop över detta avfallna folk, upphörde inte, så snart han fick veta detta, att meddela vår kejsare det, uppskakad av omätlig sorg inte över sin världsliga förlust utan snarare över den andliga. När kejsaren hörde detta budskap suckade han tungt, men han uppsköt att svara om sådant till påsk, så att med klokt råd detta skulle göras om intet, som Hans hustru Beleknegena, det vill säga kallad den sköna härskarinnan, hängav sig åt omåttligt drickande och satt till häst på mäns vis; hon dödade också en man med svärd i vredesraseri. Men denna orena hand hade hellre bort dra trådar från sländan än dra svärdet ur skidan och tygla det vanvettiga sinnet med tålamod. 5. Vid denna tid angrep liutizerna, alltid eniga i det onda, i skaror sin herre Mistizlaus, som föregående år inte hade velat hjälpa dem i det kungliga fälttåget, och de ödelade en stor del av hans rike och tvingade hans hustru och sonhustru att fly och honom att dra sig samman med utvalda krigare inom befästningen i staden Zuarina. Och därefter, genom sin illasinnade list, tvingar de honom med hjälp av invånarna, som var upproriska mot Kristus och mot sin herre, att med knapp nöd undkomma från sitt fädernearv. Detta avskyvärda övermod skedde i februari månad, som, vördad av hedningarna med rening och framförande av gåvor, har fått detta namn av underjordens gud Pluto, som kallas Februus. Då föll alla kyrkor som i dessa trakter hade rests till Kristi ära och tjänst genom bränder och förstörelser, och, vilket är det allra mest beklagliga, den korsfästes bild stympas och avgudadyrkan reses, och detta folks sinne, de som kallas apodriter och warer, förhärdas liksom Faraos hjärta, och de gör på liutizernas vis anspråk på frihet med välkänt svek. Men av egen vilja hade de böjt sin nacke, som de hade befriat från Kristi ljuva ok, under det djävulska herraväldets tunga börda, fastän de tidigare i allt hade haft en bättre fader och en ädlare herre. Må Kristi lemmar begråta denna sin svaghet och med ständig klagan beklaga den inför sitt huvud, och begära att detta må förändras till det bättre, och från sin sida, så mycket det kan ske, inte tåla att det består. 6. Bernhardus, broder från Parthenopolis och biskop över detta avfallna folk, dröjde inte, så snart han fick veta detta, att meddela vår kejsare det, uppskakad av omätlig sorg inte över sin världsliga förlust utan snarare över den andliga. När kejsaren hörde detta budskap suckade han tungt, men han uppskjuter att svara om detta till påsk, så att med klokt råd detta skulle göras om intet, som genom en olycklig samman- olycklig sammansvärjning sammanfogas. Detta önskemål och den heliga hemligheten (secretum) må den allsmäktige Guden främja. Ingen troendes hjärta må på grund av denna olycka komma till någon förtvivlan eller säga att domens dag närmar sig, ty enligt den sanningsenlige Paulus förmaning bör före splittringen (dissensionem) och Antikrists förbannelsevärda ankomst inget tal uppstå ur sådant och ingen plötslig oro komma bland de kristna, eftersom deras enighet bör vara stadga i det högsta. Må den dödliga mångfalden och den mångskiftande olikheten i dess seder vackla så mycket den vill. Varje människa, åkerns blomma, måste först av moder kyrkan pånyttfödas till Frälsaren Kristi oskuld; och då är det oförutsedda trångmålet att frukta, när överallt förkunnas fast fred och lugn. Och därför förmanas vi alltid att vara omsorgsfulla och vaksamma, eftersom vi inte förmår vara säkra om det kommande och varaktiga i vår skröplighet. Ingen må misstro att den yttersta dagen skall komma eller önska att den snabbt inträffar, ty den är att frukta för de rättfärdiga och mycket mer för alla som behöver rättas. ## bok VIII, kap. 7 (MGH s. 500–502) (maskinöversättning) 7. (5.) Nu vänder jag mig bort från detta och skall tala om den lycka som nyligen har uppstått för vår kejsare. Hans morbror, burgundernas kung Rothulfus, överlät nämligen sin krona och sin spira till honom tillsammans med sin hustru och sina styvsöner och alla stormän (optimatibus), och edens bekräftelse upprepas; och detta skedde i Mainz och i den nämnda månaden. Ett under sker i Malacin den 13:e dagen före mars kalender. I samma månad, den 17:e dagen före april kalender, hålls en stor synod i Niumagun, och min släkting (nepos) Oddo och hans hustru Irmirgerd, som orättmätigt länge hade varit förenade trots mycket nära släktskap, bannlystes för sin olydnad mot upprepade kallelser; deras medhjälpare kallas av sina biskopar till gottgörelse. | Där bestämdes, sedan ett gammalt exemplar hade lästs igenom, att Herrens kropp skulle läggas [till vänster] och kalken på den högra sidan |. Vid den tiden Mila- -svärjning har sammanfogats. Detta löfte och den heliga förordningen (decretum) må den allsmäktige Guden främja. Ingen troendes hjärta må på grund av denna olycka komma till någon förtvivlan eller säga att domens dag närmar sig, ty enligt Paulus sanningsenliga förmaning bör före det romerska rikets avfall (discessionem) och Antikrists förbannelsevärda ankomst inget tal uppstå om sådant och ingen plötslig oro komma bland de kristna, eftersom deras enighet bör vara stadga i det högsta. Må den dödliga mångfalden och den mångskiftande olikheten i dess seder vackla så mycket den vill. Varje människa, åkerns blomma, måste först av moder kyrkan pånyttfödas till Kristi oskuld; och då är det oförutsedda trångmålet att frukta, när överallt förkunnas fast fred och lugn. Därför förmanas vi alltid att vara omsorgsfulla och vaksamma, eftersom vi är osäkra om det kommande och om det varaktiga i vår skröplighet. Ingen må misstro att den yttersta dagen skall komma eller önska att den snabbt inträffar, ty den är att frukta för de rättfärdiga och mycket mer för alla som behöver rättas. 7. Nu vänder jag mig bort från detta och skall tala om den lycka som nyligen har uppstått för vår kejsare. Hans morbror, burgundernas kung Rodulfus, överlät nämligen sin krona och sin spira till honom tillsammans med sin hustru och sina styvsöner och alla stormän, och edens bekräftelse upprepas; och detta skedde i Mainz i den nämnda månaden. Ett under inträffade i Malacin den 13:e dagen före mars kalender. I samma månad, den 17:e dagen före april kalender, hålls en stor synod i Nuigenmagun. Där bannlystes min släkting Otto och hans hustru Ermingard, som orättmätigt länge hade varit förenade trots mycket nära släktskap, för sin olydnad mot upprepade kallelser; deras medhjälpare kallades av sina biskopar till gottgörelse. Där bestämdes också, sedan ett gammalt exemplar hade lästs igenom, att Herrens kropp skulle läggas till vänster och kalken till höger om prästen. Vid den tiden Milanos -nos ärkebiskop dog, och prosten i samma kyrka, Hiribertus, efterträdde honom. Hos anglerna dödades, Gud vare tack, sjörövare (piratae) som bemannade trettio skepp av deras kung, kung Svens son; och han som tidigare tillsammans med sin fader hade varit inkräktare i och ständig förstörare av landet sitter nu ensam som dess försvarare, som basilisken i de libyska sanden, tomma på odlare. Under denna fasta dödade någon i mitt stift, ack, sin bror. Kejsaren firade på den nämnda platsen palmsöndagen och den heliga påsken, eftersom han fick veta att Baldricus, som inte alls lagligen urskuldade sig för greve Wigmannus död, tillsammans med sina medsammansvurna gjorde motstånd. | Wolcmarus, abbot av Fulda och Lorsch, dog |. I de dagarna visade sig solen före sin nedgång för somliga på ett underbart sätt till hälften. ## bok VIII, kap. 8 (MGH s. 502–504) (maskinöversättning) 8. (6.) Under tiden, medan det snabba ryktet må bringa mig något nytt att skriva om, längtar jag nu efter att förklara fromma människors liv, som jag, skyldig och alltför glömsk, har förbigått att omtala ovan. På den andre kung Henriks tid fanns en eremit (solitaria) kallad Sisu på den plats som kallas Thrubizi, av omätlig fromhet och därför outsäglig för mig. När hon redan var vuxen och trolovades med någon på den störste Ottos tid, skyndade hon med hastigt lopp till Kristus, vars särskilda trons insegel hon framför allt hade fäst i hjärtat framför allt annat; och i den nämnda stadens avskildhet försöker hon under sextiofyra år frambära sig som en kysk jungfru åt den himmelske brudgummen och strävade efter att bevara sig obefläckad mer än den mänskliga skröpligheten tillät. Under så lång tid lindrade hon nämligen aldrig den hårda kylan med någon härd, utan detta var hennes största lindring, att hon med en något varm sten värmde fötterna eller händerna, när de då nästan domnade bort. Hon prydde sin cell invändigt med ständiga böner och inblandade tårar, men utåt gagnade hon mycket det tillströmmande folket genom täta undervisningar och nödvändig tröst. | Maskarna som ständigt åt henne kastade hon inte bort, utan lade tillbaka dem när de föll, på samma sätt som munken ärkebiskop dog, och prosten i samma kyrka, Heribertus, efterträdde honom. Hos anglerna dödades, Gud vare tack, sjörövarna från trettio skepp av deras kung, kung Svens son; ty han som tidigare tillsammans med sin fader hade varit inkräktare i landet och ständig ödeläggare sitter nu ensam som försvarare, så som ormen basilisken sitter i de libyska sanden, som saknar odlare. Under denna fasta dödade någon i mitt stift, o ve, sin bror. Kejsaren firade på den nämnda platsen palmsöndagen och den heliga påsken, eftersom han fick veta att Baldricius, som inte alls lagligen urskuldade sig för greve Wigmannus död, tillsammans med sina medsammansvurna gjorde motstånd. Volcmarus, abbot av Fulda och Lorsch, dog. I de dagarna visade sig solen före sin nedgång för somliga på ett underbart sätt till hälften. 8. Men under tiden, medan det snabba ryktet må bringa mig något nytt att skriva om, längtar jag nu efter att förklara några godas liv, som jag i alltför stor glömska har förbigått att omtala ovan. På kung Henrik II:s tid fanns en eremit kallad Sizu i Thrudbike, av omätlig fromhet och därför outsäglig för mig. När hon som vuxen på den förste Ottos tid trolovades med någon, skyndade hon med hastiga steg till Kristus, vars särskilda trons insegel hon redan framför allt hade fäst i hjärtat; och i det nämnda klostrets avskildhet frambar hon sig under sextiofyra år som en kysk jungfru åt den himmelske brudgummen och strävade efter att bevara sig oskadd utöver den mänskliga skröpligheten. Under så lång tid lindrade hon nämligen aldrig kylan, hur sträng den än var, med någon härd, utan detta var hennes största lindring, att hon med en något varm sten värmde fötterna eller händerna, när de nästan domnade bort. Med ständiga böner och tårar därtill prydde hon sin lilla cell invändigt, men utåt gagnade hon mycket det tillströmmande folket genom täta undervisningar och nödvändig tröst. Maskarna Simeon, som länge stod på pelaren |. Allt vad hon mottog av folkets ständiga offergåvor tog hon från sig själv och delade frikostigt ut åt Kristi fattiga och friköpte därmed givarnas synder. Hon var from mot min moder och lovade fast att minnas den avkomma som skulle följa. I denna vacklande världs kamp avhöll hon sig, då hon kämpade, från allt otillåtet, inte för att få en förgänglig ära, utan för den himmelska segerprisets blomstrande krona, som hon genom Guds försyn förtjänade att iklädas den 13:e dagen före mars kalender. ## bok VIII, kap. 9 (MGH s. 504) (maskinöversättning) 9. Den natten, då den för Kristus älskvärda lampan sattes upp på den stjärnbärande himlaaxeln, sov jag syndare i sovsalen i Magdeburg, och – Gud må vara mitt vittne att jag inte ljuger – jag såg i en dröm före ottesången att två gossar gick fram ur den gamla skattkammaren (erario), som ännu stod där, och sjöng denna antifon: Martinus tas glad emot i Abrahams sköte, och så vidare; i hennes fromhet och andens fattigdom och ödmjukhet; detta var allt, och det som följer förtjänade hon [osäker tolkning]. | Dessa barn förkunnade hennes dubbla oskuld och lön |. Och detta meddelade jag då mina bröder och sade: 'Vet för visso att en själ som är kär för Gud nu har skilts från detta ljus.' Efter sex dagar meddelades oss att Guds tjänarinna, så som jag hade sett, i sanning hade gått bort ur köttets fängelse. ## bok VIII, kap. 10 (MGH s. 504–506) (maskinöversättning) 10. (7.) Nu skall jag ta mig an minnet av min medbroder Bernarius, som genom den förtrolighet han visade mig förtjänade god kärlek hos mig och, om det på något sätt hade gagnat honom, ett flitigt omnämnande. Han var förenad med mig genom köttslig närhet som släkting och, vilket nu är det största, genom vänskap. Han var Otto III mycket kär, eftersom han troget tjänade honom och hans faster, den vördnadsvärda abbedissan Mahtildis; allt vad han hade i förläning (beneficium) i byn Salbozi förvärvade han av dem som egendom (predium). Han tjänade ärkebiskop (archiantistiti) Aethelbertus och hans efterträdare ända till herr Gero och fick av dem värdig lön. Till sist tyngs han av sjukdom och förenas med den allsmäktige Guden, som han alltid älskade framför allt. Av kärlek och vördnadsfull ära för honom byggde han en kyrka på den nämnda förvärvade egendomen och kallade mig ovärdige att välsigna den. Före dess invigning en lång volym, i vilken hans illdåd var inskrivna, kastade hon inte bort maskarna som ständigt åt henne, utan lade tillbaka dem när de föll, på munken Simeons vis, som länge stod på pelaren. Allt vad hon mottog av folkets ständiga offergåvor tog hon från sig själv och delade frikostigt ut åt Kristi fattiga och friköpte därmed givarnas synder. Hon var mycket from mot min moder och lovade fast att minnas den avkomma som skulle följa. I den vacklande världens dödskamp avhöll hon sig, då hon kämpade, från allt otillåtet, inte för att få en förgänglig ära, utan för den himmelska segerprisets blomstrande krona, som hon genom Guds försyn förtjänade att iklädas den 13:e dagen före mars kalender. 9. Den natten, då den för Kristus älskvärda lampan sattes upp på den stjärnbärande himlaaxeln, sov jag syndare i sovsalen i Magdeburg och såg i en dröm – Jesus och hans änglar tar jag till vittne – före ottesången liksom två barn gå fram ur det gamla bönehuset (orario), som ännu finns där, och sjunga antifonen: Martinus tas glad emot i Abrahams sköte, och så vidare. Barnen förkunnade hennes dubbla oskuld och lön, nämligen fromhet i andens fattigdom och hjärtats ödmjukhet och den himmelska harmoni som hon förtjänade. När jag meddelade detta för mina bröder, säger jag: 'Vet för visso att i dag en själ som är Gud behaglig har skilts från detta ljus.' Efter sex dagar meddelades oss alltså att Guds tjänarinna, så som jag hade sett, i sanning hade gått över ur köttets fängelse. 10. Nu skall jag ta mig an minnet av en broder till mig, Bernharius, som genom sin för mig nyttiga förtrolighet förtjänade god kärlek hos mig och, om något kunde gagna honom, ett flitigt omnämnande. Han var förenad med mig genom köttslig närhet och, vilket nu är det största, genom sann vänskap. Han var Otto III mycket kär, eftersom han troget tjänade honom och hans faster, den vördnadsvärda abbedissan Mathildis; och allt vad han hade i förläning i byn Solozi förvärvade han av dem som egendom. Han tjänade ärkebiskop Adelbertus och hans efterträdare ända till herr Gero och fick av dem värdig lön. Till sist, tyngd av sjukdom, förenas han med den allsmäktige Guden, som han alltid älskade framför allt. Av kärlek och ära för honom byggde han en kyrka på den nämnda förvärvade egendomen och kallade mig ovärdige att välsigna den. Före dess invigning ett långt blad med hans illdåd och som tidigare hade visats för hans övriga biktfäder, öppnade han för mig och läste det under suckar inför mig och bad mig ödmjukt om förlåtelse. Detta brev tog jag och gav honom genom den gudomliga makten avlösning för det begångna; och när jag samma dag, det vill säga den 16:e dagen före april kalender, eftersom det då var hans faders årsdag, invigde den nämnda kyrkan, lade jag den ovannämnda förteckningen (breviarium) ovanpå en ask fylld med helgonreliker, för att genom deras ständiga förbön sann förlåtelse och länge önskad utplåning skulle ske för den som under tårar bekände. Detta har jag aldrig sett någon göra eller hört om; men eftersom jag fruktade att min svaghet inte skulle gagna honom något, tog jag min tillflykt till de heliga förebedjarna. Därefter levde den vördnadsvärde fadern i tretton veckor och upplöstes, som han längtade efter, den 16:e dagen före juni kalender. ## bok VIII, kap. 11 (MGH s. 506) (maskinöversättning) 11. (8.) Dessutom framlägger jag en utmärkt handling av den fromme abboten Alfkerus som ett exempel värt att efterlikna. Denne hade utöver sina övriga dygder den vanan att han skrev sitt namn på varje altare; och medan han själv sjöng mässan, grät han så mycket att största delen av korporalet (corporalis) blev fuktat, utan att alls tvivla på att, som det är skrivet, tårar som av hjärtat utgjuts för synderna inte bara begär den gudomliga förlåtelsen utan också utverkar den; och för att han så mycket friare skulle kunna åkalla den himmelska hjälpen, var han barmhärtig mot alla sina gäldenärer. Ve mig, ovärdige präst, som aldrig i något har nått upp till dessa nämnda bröder! Mångas goda exempel har jag läst och mycket ofta sett, men dessa har jag inte lagt på mitt sinne; för olika frestelser, som jag borde ha stått emot, har jag villigt och utan att kämpa kraftigt emot gett efter; dem som jag borde ha gagnat har jag, ack, mer skadat, och som hemligheten i den bästa skatten har jag alltid dolt mitt brott. ## bok VIII, kap. 12 (MGH s. 506–508) (maskinöversättning) 12. Det behövs inte, läsare eller du min käre efterträdare, att du genom den ombytliga hopens gunst tror något om min förtjänst; utan kom mig, som länge har stunkit, till hjälp med bönens och allmosornas ständiga läkemedel och ryck mig, sönderslitna, ur den glupske vargens gap. Jag, som är medveten om mig själv, tillkännager för dig mycket mer trovärdiga ting än någon annan. Det finns nämligen några som jag milt och orättvist har behandlat; och när dessa tillrättavisas av dig efter förtjänst, vad under om de låter något svekfullt höras från min sida. Var mellan mina belackare och lovprisare inskrivet med hans illdåd och som tidigare hade visats för hans övriga biktfäder, öppnade han för mig och läste det under suckar inför mig och bad mig ödmjukt om förlåtelse. Detta blad tog jag emot och gav honom genom den gudomliga makten avlösning för det begångna; och när jag samma dag, det vill säga den 16:e dagen före april kalender, som var årsdagen för hans faders död, invigde denna kyrka, lade jag själva bladet ovanpå en ask fylld med helgonreliker, för att genom deras ständiga förbön sann förlåtelse och länge önskad utplåning skulle ske för den som under tårar bekände. Detta har jag aldrig sett någon göra eller hört om; men eftersom jag fruktade att min svaghet inte skulle gagna honom något, tog jag min tillflykt till helgonens förbön. Därefter levde den vördnadsvärde fadern i tretton veckor och upplöstes, som han längtade efter, den 16:e dagen före juni kalender. 11. Jag framlägger en utmärkt gärning av den fromme abboten Alfkerus som ett exempel värt att efterlikna. Denne hade utöver sina övriga dygder den vanan att han skrev sitt namn på varje altare; och medan han själv sjöng mässan, grät han så mycket att största delen av korporalet blev fuktat, utan att alls tvivla på att, som det är skrivet, tårar som av hjärtat utgjuts för synderna inte bara begär den gudomliga förlåtelsen utan också utverkar den; och för att han så mycket friare skulle kunna åkalla den himmelska hjälpen, var han barmhärtig mot alla sina gäldenärer. Ve mig, ovärdige präst, som aldrig i något har nått upp till dessa nämnda bröder! Mångas goda exempel har jag läst och mycket ofta sett, men dessa har jag inte lagt på mitt sinne; för olika frestelser, som jag borde ha stått emot, har jag, eftersom jag inte strävade efter det goda, liksom mot min vilja gett efter; dem som jag borde ha gagnat har jag, ack, mer skadat, och som hemligheten i den bästa skatten har jag alltid dolt mitt brott. 12. Det behövs inte, läsare eller du min käre efterträdare, att du genom den ombytliga hopens gunst tror något om min förtjänst; utan kom mig, som länge har stunkit, till hjälp med bönens och allmosornas ständiga läkemedel och ryck mig, om än sönderslitna, ur den glupske vargens gap. Jag, som är medveten om mina gärningar, tillkännager för dig mer trovärdiga ting än någon annan. Det finns nämligen några som jag milt och orättvist har behandlat; och när dessa tillrättavisas av dig efter förtjänst, vad under om de låter något svekfullt höras från min sida! Var mellan mina belackare och olika olika [oklart] en medlare och inför Gud en ständig förespråkare. Jag vet att, som det är vanligt, mycket hos mig misshagar dig; att detta må vändas till det bättre behagar Gud och människor. Allt vad jag har förvärvat eller gjort under den tid som var mig given har jag bekräftat i skrift. Var inte heller högmodigare för din stora värdighets skull, eftersom du är så mycket mer tyngd av den pålagda bördan. Granska som en försiktig arbetare den anförtrodda hjordens angelägenhet och sträva mycket efter att det gudomliga sätts av dig framför det världsliga. Det som jag har givit mina andliga medbröder, öka så mycket du kan, och minska ingenting, när du ombeds under Kristi vittnesbörd. Dessa är medarbetare i din heliga ordning och hjälpare för det kommande hoppet. Beträffande lekmännen, som kan vackla och flyttas hit och dit, ber jag dig att efter din förmåga vara så omsorgsfull att prästerskapet (clerus) inte går förlorat. Om du flitigt vårdar det som är ditt, skall du ha Gud och fromma människor som gynnare; men om inte, förlorar du både dem som är dig underställda och ådrar dig motgång i detta, nu och i framtiden. ## bok VIII, kap. 13 (MGH s. 508–510) (maskinöversättning) 13. Hör mig, en alltför otuktad lärare och utan nyttigt föredöme, din företrädare. Bär gärna fattigdomen hos dig själv, så att din hjord blir rik genom dig; så gjorde Kristus för oss, för att vi skulle göra likaså för hans får. Blygs inte för den inför folket, så att du förtröstansfullt kan stå inför Gud. Frikostig nog mot denna värld var jag, men ofta för de mina skull; för dem för vilka jag var okänd framstod jag som föraktlig. Om någon strävar efter att upphöjas över sig själv, faller han i ett skamligt fall och med sen sorg under sig själv. Behandla dina rika med heder, men de fattiga med nåd och god kärlek. Ett gammalt ordspråk försäkrar nämligen att dessa alltid går fram i stor mängd. Vaka över din fattiga stab (familiam), som har anförtrotts dig av den högste herden och med möda samlats av mig, och låna inte ett välvilligt öra åt orättfärdiga örontasslare som ger dig onda råd om den. Din sak är liten och får på intet sätt skötas som de större; och det är mycket bättre att stiga uppåt genom att växa så småningom dag för dag än att till sist gå under med mångas skada. Dessa tider, som är sämre [osäker tolkning] än alla tidigare, tar bort mer än de ger någon. Genom svår skuld och grym fattigdom blir en medfödd eller given ära ringa. Jag ber dig inte att vara snål, ty det är en skam; men detta upprepar jag, att du inte skall vara alltför frikostig, ty det är varken klokt eller passande. Ha också omsorg om främlingen Godebertus själ, som var vår kyrka till stor nytta, och om mycket många andra. Du har nog av böcker, som här [oklart] lovprisare medlare och hos Gud ständig förespråkare [oklart]. Jag vet att, såsom det är allmän sed, mycket hos mig misshagar dig; må det, för att det skall vändas till det bättre, behaga Gud och goda människor. Vad jag än har förvärvat eller gjort under den tid som förunnats mig har jag bekräftat i skrift. Var inte heller alltför högmodig över den stora äran, eftersom du är mycket tyngre belastad av den börda som lagts på dig. Granska som en försiktig arbetare den anförtrodda hjordens sak och bemöda dig överallt om att sätta det gudomliga före det världsliga. Det som jag har gett mina andliga bröder, öka det så mycket du kan, och minska ingenting, bedd under Kristi vittnesbörd. Dessa är medarbetare i din heliga orden och hjälpare för det kommande hoppet. Om lekmännen, som kan vackla och övergå hit och dit, ber jag dig att efter förmåga vara så omsorgsfull att prästerskapet (clerus) inte skingras. Om du flitigt vaktar det som är ditt, skall du ha Gud tillsammans med alla goda som gynnare; men om inte, förlorar du både dem som är dig underställda och ådrar dig därmed motgång både nu och i framtiden. 13. Hör mig, en alltför otuktad lärare och utan nyttigt föredöme, men ändå din företrädare. Bär gärna fattigdomen hos dig själv, så att din hjord blir rik genom dig; så gjorde Kristus för oss herdar, för att vi skulle göra likaså för hans får. Blygs inte för den inför folket, så att du förtröstansfullt kan stå inför Herren. Frikostig nog efter världens sätt var jag, men ofta för de mina skull; för dem för vilka jag var okänd framstod jag som föraktlig. Om någon strävar efter att upphöjas över sig själv, faller han i ett skamligt fall och med sen sorg under sig själv. Behandla dina rika med heder, men de fattiga med nåd och god kärlek. Ett gammalt ordspråk försäkrar nämligen att dessa alltid går fram i stor mängd. Vaka över din fattiga stab, som har anförtrotts dig av den högste herden och med möda samlats av mig, och låna inte ett välvilligt öra åt orättfärdiga örontasslare som ger dig onda råd om den. Din sak är liten och får på intet sätt skötas som de större; och det är mycket bättre att stiga uppåt genom att växa så småningom dag för dag än att till sist gå under med mångas skada. Dessa tider, som är mycket sämre än de tidigare, tar bort mer än de ger någon. Genom svår skuld och hård fattigdom blir en medfödd eller given ära ringa. Jag ber dig inte att vara snål, ty det är en skam; men detta upprepar jag, att du inte skall vara alltför frikostig, ty det är varken klokt eller passande. Må också främlingen Godebertus själ vara dig anbefalld, som var vår kyrka till största nytta; och om mycket många andra skall du ha omsorg. Fler har du, samlade av våra företrädare, fann jag, och dessutom dem som jag har förvärvat. I dem skall du finna hälsosam undervisning, och lyssna till dem, så kan du bli frälst. Helgonens reliker och deras rena förvaringskärl tillsammans med mycket många andra tillgångar, såväl i jordegendomar (prediis) som i trälar (mancipiis), har jag förvärvat; och för att de inte skulle förbli dolda för dig har jag skrivit in dem i mitt martyrologium (martirologio). ## bok VIII, kap. 14 (MGH s. 510) (maskinöversättning) 14. Din fromhet bör emellertid känna till vår konungs och kejsares Henriks mångfaldiga välvilja, som visats mot vår kyrka; en del av den har jag tagit upp ovan, men den större delen har jag, eftersom jag lämnade den obehandlad, nu ansett bäst att skriva för dig. Se till att han i din ständiga åminnelse förblir vår förnyare och outtröttlige hjälpare. Ve de tider då detta hopp saknas för de eländiga och för Merseburgs kyrka! Nu måste den mest be, som då mest skall få gråta. Det som följer har den nämligen mottagit av honom, och medan han lever skall den glädjas åt en mycket större oförtjänt ökning än detta. Ty han har redan i sitt höga sinne bestämt hur han skall upphöja den med mångahanda gåvor. Om det föregående talar jag nu, och fullbordandet som skall följa anförtror jag ödmjukt åt den allsmäktige Guden, för vilken allt är närvarande. Och eftersom det inte är lämpligt att räkna upp ett och ett det som du kan se bekräftat i hans diplom (preceptis), anger jag endast det som, eftersom det saknar urkund (auctoritate), jag fruktar kanske skall gå förlorat i framtiden. En del av det heliga och mest segerrika korset tillsammans med andra helgonreliker, och ett guldaltare hedersamt prytt med ädelstenar, och en gyllene ask smyckad med dyrbara stenar, och en kollektarie (collectarium) prydd på hans egen och även på vår bekostnad, med två rökelsekar och en silverbägare, gav kejsaren med frikostig hand åt vår kyrka; detta skall av oss inte bara bevaras utan också ökas. Men eftersom jag på intet sätt förmår säga nog om hans honungsljuva fromhet, längtar jag ivrigt efter att, såsom jag föresatt mig, i ordning redogöra för hans leverne. ## bok VIII, kap. 15 (MGH s. 510–512) (maskinöversättning) 15. (8.) Detta år, då jag gav denna bok dess titel, är det 41:a eller något mer efter min födelse; i omätlig mängd [osäker tolkning] böcker, som jag fann här samlade av våra företrädare; och dessutom har jag lagt till fler. I dem skall du finna hälsosam undervisning; om du följer dem, kan du sannerligen bli frälst. Helgonens reliker och deras rena förvaringskärl tillsammans med mycket många andra tillgångar, såväl i jordegendomar (prediis) som i trälar (mancipiis), har jag förvärvat; för att de inte skulle förbli dolda för dig har jag skrivit in dem i mitt martyrologium (martirilogio). 14. Din fromhet bör också känna till vår kejsare Henriks mångfaldiga välvilja, som visats mot vår kyrka; en del av den har jag tagit upp ovan, men den större delen har jag, eftersom jag lämnade den obehandlad, nu ansett bäst att skriva för dig. Se till att han i din ständiga åminnelse förblir vår förnyare och outtröttlige hjälpare. Ve de tider då detta hopp saknas för de eländiga! Men Merseburgs kyrka måste nu mest be, eftersom hon då mest skall få gråta. Det som följer har hon nämligen mottagit av honom, och medan han lever skall hon glädjas åt en mycket större oförtjänt ökning än detta. Ty han har redan i djupet av sitt sinne bestämt hur han skall upphöja henne med mångahanda gåvor. Om det föregående talar jag nu, och fullbordandet som skall följa anförtror jag ödmjukt åt den allsmäktige Guden, för vilken allt är närvarande. Och eftersom det inte är lämpligt att tala om varje enskilt som du kan se bekräftat i hans diplom (preceptis), anger jag endast det som, eftersom det saknar urkund, jag fruktar kanske skall gå förlorat i framtiden. En del av det heliga och segerrika korset tillsammans med många helgonreliker till ett guldaltare hedersamt prytt med ädelstenar, och ett gyllene skrin smyckat med dyrbara stenar, och en kollektarie (collectarium) prydd på hans egen och även på vår bekostnad, med två rökelsekar och en silverbägare, gav kejsaren med frikostig hand åt vår kyrka; detta skall av oss inte bara bevaras utan än mer ökas. Men eftersom jag på intet sätt förmår säga nog om hans honungsljuva fromhet, längtar jag ivrigt efter att, såsom jag föresatt mig, i ordning redogöra för hans leverne. 15. Detta år, då jag gav denna bok dess titel, är det 41:a eller något mer efter min födelse; och i april månad, den 5:e dagen före maj månads kalender, inträdde det 10:e året sedan min vigning. Och dagen innan brändes i förstaden till Gnesen den ärkebiskopens kyrka tillsammans med de övriga byggnaderna. Och eftersom allt mänskligt alltid är ovisst, vill jag spy ut det farliga giftet som jag, olycklige, för länge sedan svalde och som jag har märkt har skadat mig alltför mycket ända hittills. När jag en natt vilade på en av mina gårdar (curte), kallad Heslinge, såg jag i sömnen en stor skara stå där och tvinga mig att äta något ur en lerskål som ställdes fram åt mig; och jag, som märkte att de var fiender, försmådde det först, men till sist svarade jag att jag tog emot det i Gud Faderns namn. Då detta misshagade dem mycket och denna förhatliga församling såg att det inte kunde ske på annat sätt, prisade den det liksom stönande, ty den hade velat fördärva mig helt; och om jag då inte hade åkallat Herrens namn, skulle jag ha blivit utan evig frälsning. Genom detta intag, blandat, som det syntes mig, av örter av alla slag, tog jag till mig en mångfald av de värsta tankar, som, även om de störer mig mest vid lovsången till Gud, ändå med hjälp av Gud, som jag har satt framför dem, sällan eller aldrig har fört mig till en olycksalig gärning. Men för deras onda vilja räcker det att de tror sig ha någon del i mig. Så omringade dessa mig nämligen på avstånd vid ett annat tillfälle, sedan jag hade korstecknat mig, och sade: ’Har du vaktat dig väl?’ Och jag svarade att jag hoppades det; och de fortsatte: ’Men så skall det inte vara vid slutet.’ Deras hot fruktar jag inte, och deras smicker tror jag inte, ty detta är fåfänglighet tillsammans med dem som ligger bakom det; storleken av det jag begått fruktar jag högeligen. ## bok VIII, kap. 16 (MGH s. 512–514) (maskinöversättning) 16. Och i sanning vet jag detta, att en sådan fantasi, även om den visar sig kroppsligen, i sig inte skadar människorna. Men när vi genom att synda vänder bort Guds ansikte från oss, faller vi eländiga i deras rasande händer, som inte skonar någon; och från dem befrias vi genast, när vi antingen själva omvänder oss eller vårdas av Guds utvalda genom täta besök. Men om någon vid sina sinnens fulla bruk mediterar över Guds lag, blir han inte här ansatt av sådana, utan snarare fruktad, inte för sin egen skull utan genom hans heliga makt som han älskar; ty Gud är väktare över alla som alltid älskar honom av hela sitt hjärta. Jag, en syndare och i allt medveten om min bräcklighet, vad är det för under, eftersom jag inte stöder mig på de högsta tröstemedlen, om jag skakas av de lägsta? Och detta har jag sagt för att du, läsare, som i dödlighet och medfödd mänsklighet är mig lik, skall veta att jag syndade svårt genom detta samtycke och komma mig till hjälp med outtröttliga stöd. Ve mig eländige, som i denna värld borde ha hjälpt många andligen, april [oklart], den 5:e dagen före maj månads kalender, inträdde det 10:e året sedan min vigning. Dagen före samma kalender brändes i förstaden till Gnesen den ärkebiskopens kyrka tillsammans med de övriga byggnaderna. Och eftersom allt mänskligt alltid är ovisst, vill jag spy ut det farliga giftet som jag, olycklige, för länge sedan svalde och som jag har märkt har skadat mig alltför mycket ända hittills. När jag en natt vilade på en av mina gårdar (curte), kallad Heslinge, såg jag i sömnen en stor skara stå hos mig och tvinga mig att äta något ur en lerskål som ställts fram åt mig; men jag, som märkte att den var fientlig, försmådde det först, men till sist svarade jag att jag ville ta emot det i Gud Faderns namn. Då detta misshagade dem mycket och denna förhatliga skara såg att det inte kunde ske på annat sätt, prisade den det liksom stönande, ty den hade velat fördärva mig helt; och om jag inte hade åkallat Herrens namn, skulle jag ha blivit utan evig frälsning. Genom detta intag, blandat, som det syntes mig, av örter av alla slag, tog jag till mig en mångfald av de värsta tankar, som, även om de störer mig mest vid lovsången till Gud, ändå med hjälp av Gud, som jag har satt framför dem, sällan eller aldrig har fört mig till en olycksalig gärning. Men för deras onda vilja räcker det att de tror sig ha någon del i mig. Så är det nämligen: vid ett annat tillfälle omringade dessa mig på avstånd, sedan jag hade korstecknat mig, och sade: ’Har du vaktat dig väl?’ Och jag svarade att jag hoppades det; och de säger: ’Men så skall det inte vara vid slutet.’ Deras hot fruktar jag inte, och deras smicker tror jag inte, ty detta är fåfängligt tillsammans med dess upphovsman; storleken av min synd fruktar jag högeligen. 16. I sanning vet jag emellertid detta, att en sådan fantasi, även om den visar sig kroppsligen, i sig inte skadar människorna. Men när vi genom att synda vänder bort Herrens ansikte från oss, faller vi eländiga i deras rasande händer; men från dem befrias vi snart, när vi antingen själva omvänder oss eller undervisas av Guds utvalda genom täta besök. Men om någon vid sina sinnens fulla bruk mediterar över Guds lag, blir han inte här plågad av sådana, utan snarare fruktad, inte genom sin egen utan genom hans heliga makt som han älskar, han som är Gud och väktare över alla som älskar honom av hela sin själ. Jag, en syndare och i allt medveten om min bräcklighet, vad är det för under, eftersom jag inte stöder mig på de högsta tröstemedlen, om jag skakas av de lägsta? Och detta har jag sagt för att du, åhörare, som i mänsklighet och dödlighet är mig lik, skall veta att jag syndade svårt genom detta samtycke och komma mig till hjälp med de stöd du kan. Ve mig eländige, som i denna värld borde ha hjälpt andra andligen; varken gagnar jag dem eller kan skydda mig själv! Varifrån den nämnda frestelsen kom över mig vill jag nu hälla i dina trogna öron. Jag har bemödat mig om att hjälpa många människor som plågades av de nämnda fiendernas ansättning, och därför har jag häftigt uppeggat dessa att lägga försåt för mig, även om de alltid är benägna till det onda. Men jag hoppas på den allsmäktige Guden att han inte skall överlämna mig åt dem till förintelse, utan efter en hård rening nådigt rädda mig. ## bok VIII, kap. 17 (MGH s. 514) (maskinöversättning) 17. (9.) I den nämnda månaden, den 18:e dagen före maj månads kalender, försonades ärkebiskop Gero och markgreven (marchio) Bernhardus i Wonclava; och prästen Liudherdus dog. Även hertig (dux) Godefridus och greve (comes) Gerhardus förliktes genom den kejserliga makten. Men Bertoldus, som hade inkräktat staden Munna, överlämnades frivilligt med sina anhängare åt den kejserliga makten, och samma stad, till mångas straff, brändes genast ned; och må Gud, den fridsamme konungen, göra att den aldrig mer reses. Hur bra vore det inte, om invånarna i detta rike, alltid eniga i det onda, inte hade någon befästning någonstans för att fullborda det! Men nu är, ack, dessa platsers läge sådant som de inföddas sinnen kräver. ## bok VIII, kap. 18 (MGH s. 514–516) (maskinöversättning) 18. Men kejsaren lämnade efter en lång vistelse Nijmegen och firade de högtidliga böndagarna (rogacionum dies) omsorgsfullt i Aachen; när de var förbi dog Lanbertus, biskop av den heliga kyrkan i Konstanz, den 17:e dagen före juni månads kalender. När kejsaren hade firat pingsten i Ingelheim med största omsorg och fick veta detta, satte han sin kapellan Rotherdus över det nämnda biskopssätet. När detta var fullbordat hölls en stor sammankomst av furstarna i Birgilun, för att där genom domar skulle rättas det som länge hade fördärvats genom detta folks försumlighet och stora dumdristighet. Därefter kom den nämnde greve Oddo som botfärdig inför kejsaren och ärkebiskop Ercanbaldus och skilde sig från sin orättmätiga hustru genom tre eder. Baldericus försonas, och det gudomliga löftet glöms bort. Och efter några få dagar dog Heinricus, som höll marken (marcam) belägen mellan ungrarna och bajrarna, en stark krigare, den 8:e dagen före [juli månads] kalender. Under tiden kom kejsaren till staden Basel och skyndade, sedan han samlat en här, in i Burgund. Men kejsarinnan kom till sitt älskade Capunga och munk- varken gagnar jag dem eller kan skydda mig själv! Varifrån den nämnda frestelsen kom över mig vill jag nu hälla i dina trogna öron. Jag har bemödat mig om att hjälpa många människor som plågades av sådana fienders ansättning, och därför har jag häftigt uppeggat dessa, som alltid är benägna till det onda, att lägga försåt för mig. Men jag hoppas på den allsmäktige Guden att han inte skall överlämna mig åt dem till min förintelse, utan till tuktan, och nådigt rädda mig också från detta. 17. I den ovan nämnda månaden, den 18:e dagen före maj månads kalender, försonades ärkebiskop Gero och markgreven Bernhardus i Wozlava; även hertig Godefridus och greve Gerhardus försonades genom den kejserliga makten. Men Bertoldus, som hade inkräktat staden Munda, överlämnades frivilligt med sina anhängare åt den kejserliga makten; och staden brändes, till mångas straff, genast ned. Men må Gud, den fridsamme konungen, göra att den aldrig mer byggs upp. Det vore sannerligen bra, om invånarna i hans rike, alltid eniga i det onda, inte hade någon befästning på den sidan. Men nu är, ack, dessa platsers läge sådant som de inföddas sinnen kräver. 18. Men kejsaren lämnade efter en lång vistelse Nijmegen och firade de högtidliga böndagarna omsorgsfullt i Aachen; när de var över dog Lantpertus, biskop av den heliga kyrkan i Konstanz, den 17:e dagen före juni månads kalender. När kejsaren hade firat pingsten i Ingelheim med största omsorg och fick veta detta, satte han sin kapellan Rothardus över det nämnda biskopssätet. När detta var fullbordat hölls en stor sammankomst av furstarna i Birgilun, för att där genom domar skulle rättas det som länge hade fördärvats genom detta folks försumlighet och dumdristighet. Därefter kom den nämnde greve Otto som botfärdig inför kejsaren och ärkebiskop Erkanbaldus och skilde sig från sin orättmätiga hustru genom tre eder. Baldricus försonas, och det gudomliga löftet glöms bort. Men efter några få dagar dog Heinricus, som hade marken belägen mellan ungrarna och bajrarna, den 8:e dagen före juni månads kalender, en stark och driftig man. Under tiden kom kejsaren till staden Basel och skyndade, sedan han samlat en här, in i Burgund. Men kejsarinnan kom till sitt älskade Coupangan och inrättade där munklivet; därifrån begav hon sig genom östra Frankien till Bayern och satte sin broder hertig Heinricus på tronen i Regensburg. I juni månad skadade väderlekens ojämnhet mycket många människor och deras olika tillgångar högeligen. ## bok VIII, kap. 19 (MGH s. 516) (maskinöversättning) 19. (10.) Vid samma tid led den kyrka som anförtrotts åt mig ovärdige stor skada, vilket min skuld krävde. Ty den barmhärtige och tålmodige Guden ville inte längre låta ostraffat det som inte kunde förhindras genom hans täta tuktan, och slog den i mildhet och inte med den vedergällning hans vrede vore värd; hon förlorade tjänare som var henne till nytta och suckar dagligen över mitt brott. I den nämnda månaden tillfogades henne och mig nämligen en stor skam av bastarden (ibrida) Aethelbertus, som dristade sig att med en samling trälar anfalla och bryta upp min gård (curtem). ## bok VIII, kap. 20 (MGH s. 516–518) (maskinöversättning) 20. Men vad som eggade dem att göra detta skall jag sanningsenligt förklara. Otto den andres frikostiga godhet, som fullt ut log mot alla, gav vår kyrka en skog (forestum) belägen mellan floderna Saale och Mulde och områdena (pagos) Siusili och Plisni, på biskop Gisilerus och markgreve Gunterius tid. Men efter vårt biskopssätes sorgliga förstörelse, medan då Otto den tredje regerade, förvärvade markgreve Ekkihardus en skog vid platsen kallad Sumeringi och bytte vår mot denna. Men förnyaren av vår värdighet, konung Henrik, återställde den genom laga dom (iudiciaria lege) jämte den största delen av det som hörde till, i närvaro av alla sina stormän, medan bröderna Herimannus och Ekkihardus inte förmådde försvara den. Och när den hade stått under vår kyrkas herravälde i mer än tolv år och greve Herimannus på intet sätt hade kunnat lösa den ur min makt för 60 hufvor (mansis), syntes det honom lämpligt att genom kejserliga diplom (preceptis) göra anspråk på den för sig själv och sin broder ovanför de två borgdistriktens (burgwardorum) Rochelinti och Titibutzi egendom, i hopp om att vår äldre bekräftelse sedan länge hade upphävts. När han yppade detta för mig, märkte han att det inte gagnade något. Ty i Magdeburg och i kejsarens närvaro visades våra diplom på båda [oklart] [inrättade]; därifrån begav hon sig genom östra Frankien till Bayern och satte sin broder hertig Heinricus på tronen i Regensburg. I juni månad skadade väderlekens ojämnhet mycket många människor och deras olika tillgångar högeligen. 19. Vid samma tid led den kyrka som anförtrotts åt mig ovärdige stor skada genom mina skulder. Ty den tålmodige och barmhärtige Guden ville inte att det längre skulle förbli ostraffat som han inte kunnat förhindra genom sin täta tuktan, och tuktade den i mildhet, inte med den vedergällning hans vrede vore värd; den förlorade nämligen tjänare som var den till nytta och känner dagligen av mitt brott. I den nämnda månaden tillfogades den och mig nämligen en stor skam av bastarden (ibrida) Adelbertus, som dristade sig att med en samling trälar anfalla och bryta upp min gård (curtem). 20. Men vad som eggade dem att göra detta skall jag sanningsenligt förklara. Kejsar Otto den andres frikostiga godhet, som fullt ut log mot alla, gav vår kyrka en skog (forstum) belägen mellan floderna Saale och Mulde och områdena Suisili och Plisni, på biskop Gisilerus och markgreve Guntherus tid. Men efter vårt biskopssätes sorgliga förstörelse, medan Otto den tredje regerade, förvärvade markgreve Ekkihardus en skog vid platsen kallad Sumerynghe och bytte vår mot denna. Men förnyaren av vår värdighet, konung Henrik, återställde den genom laga dom jämte den största delen av det som hörde till, i närvaro av alla sina stormän, medan bröderna Herimannus och Ekkihardus inte förmådde försvara den. Och när den hade stått under vår kyrkas herravälde i mer än tolv år och greve Herimannus på intet sätt hade kunnat lösa den ur min makt för sextio hufvor, syntes det honom lämpligt att genom kejserliga diplom göra anspråk på den för sig själv och sin broder ovanför de två borgdistriktens Rochelinte och Titibutzie egendom, i hopp om att vår äldre bekräftelse sedan länge hade glömts bort. När han yppade detta för mig, märker han att det inte gagnar något. Ty i Magdeburg och i vår kejsares närvaro bevisas de diplom som visas upp och de gåvor som är våra vara äldre i allt. Till sist säger den nämnde greven, i sin broders närvaro och medan denne hörde på, följande: ’Vad vi hittills har gjort i detta, har vi gjort inte av någon dumdristighet, utan på grund av den rätt som vi trodde oss ha. Men nu låter vi det fara.’ ## bok VIII, kap. 21 (MGH s. 518) (maskinöversättning) 21. Inte långt därefter lät Ekkihardus, som var ung och därför omogen, på anstiftan av sin krigare (militis) Budizlavus i sitt borgdistrikt (burgwardo) som kallas Rochelenzi anlägga stora inhägnader för att fånga vilt där. När jag senare fick veta detta bar jag det med tålamod och bad honom genom min mellanhand, hans broder [oklart], att han inte skulle vilja handla så. Jag klagade också snart över detta för hans broder Herimannus, men jag uppnådde ingenting i allt detta; och så förblev det till efter påsk. Och eftersom då väderlekens klarhet och vägens lämplighet passade väl, och jag aldrig hade kommit till dessa delar av mitt biskopsdöme, behagade det mig att fara dit och noggrant undersöka det som hittills var okänt. I maj månad, den 6:e dagen före nonae i samma månad, på en fredag, kom jag till Chorun och konfirmerade där det folk som strömmade samman. När jag sedan på själva färden såg det nämnda verket befäst med snaror och stora nät, häpnade jag och övervägde vad jag skulle göra åt det. Till sist, eftersom jag på intet sätt kunde föra dessa redskap med mig, befallde jag att en del av dem genast skulle skäras sönder; och då jag drog raka vägen till Rochelinzi konfirmerade jag några få där, och sedan jag under bann (banno) förbjudit alla den tionde som orättmätigt tagits ifrån mig och skogen, anvisade jag detta åt vår kyrka och slöt fred. ## bok VIII, kap. 22 (MGH s. 518–520) (maskinöversättning) 22. Då återvände jag till den ovan nämnda gården (curtem); och medan jag stannade där i 7 dagar hörde jag att Ekkihardus krigare (milites) hotade mina följeslagare. Där övernattade då kanslern (cancellarius) hos mig, och när han fick veta detta av mig gav han ett gott svar. Sedan blev många sammanrotningar, som gjordes av de nämnda hejdukarna (satellitibus) för att skada mig, i god tid förekomna av våra väktare. Under tiden sände jag mitt sändebud till kejsaren i Mainz och bad ödmjukt om hans fred. Men fastän Ekkihardus lovade den från sin sida och hans broder, som jag länge hade önskat träffa, när han kom från Polen lovade den med sin fredliga högra hand, höll ingen av dem den väl. Ty 6 män som piskades och fick håret avryckt, tillsammans med byggnader som skändligt stympades, bevisar hur man bör akta sig för sådana stora herrar (seniores) från andra [osäker tolkning]. Deras hejdukar på deras vanliga sätt mot mig inte båda [oklart] de diplom (precepta) som visas upp, och våra gåvor bevisas vara bättre i allt. Till sist säger den nämnde greven, i sin broders närvaro, följande: ’Vad vi än hittills har gjort i detta, har vi inte gjort av någon dumdristighet, utan vi trodde att vi handlade med rätt. Men nu låter vi det fara.’ 21. Inte mycket senare lät den unge och omogne Ekkihardus, på anstiftan av sin krigare Budizlavus, i sitt borgdistrikt (burgwardo) som kallas Rochelinzi anlägga stora inhägnader för att fånga vilt där. När jag fick veta detta bar jag det med tålamod och bad genom min mellanhand, hans broder, att han inte skulle handla så. Jag klagade också snart över detta för hans broder Herimannus, men jag uppnådde ingenting i allt detta; och så förblev det till efter påsk. Och eftersom då väderlekens klarhet och vägens lämplighet passade väl, och jag aldrig hade kommit till dessa delar av mitt biskopsdöme, behagade det mig att fara dit och noggrant undersöka det som hittills var okänt. Så kom jag i maj månad, den 6:e dagen före nonae i samma månad, på en fredag, till Choron och konfirmerade där det folk som kom samman. När jag sedan på själva färden såg det nämnda verket befäst med snaror och stora nät, häpnade jag och övervägde vad jag skulle göra åt det. Till sist, eftersom jag på intet sätt kunde föra dessa redskap med mig, befallde jag att de flesta av dem skulle skäras sönder; och då jag drog raka vägen till Rochelindi konfirmerade jag några få där, och sedan jag under bann (banno) förbjudit alla den tionde som orättmätigt tagits ifrån mig och skogen, anvisade jag dem åt vår kyrka och slöt fred. 22. Och då återvände jag till den ovan nämnda gården; och när jag hade stannat där i sju dagar hörde jag att Ekkihardus krigare hotade mina följeslagare. Där övernattade konungens kansler hos mig, och när han fick veta detta av mig gav han ett gott svar. Sedan blev många sammanrotningar, som gjordes av de nämnda hejdukarna för att skada mig, i god tid förekomna av våra väktare. Under tiden sände jag mitt sändebud till kejsaren i Mainz och bad ödmjukt om hans fred. Men fastän Ekkihardus lovade den från sin sida och hans broder, som jag länge hade önskat träffa, när han kom från Polen lovade den med sin fredliga högra hand, höll ingen av dem den väl. Ty sex män som piskades och fick håret avryckt, tillsammans med byggnader som skändligt stympades, bevisar hur man bör akta sig för sådana herrar från andra [osäker tolkning]. Deras hejdukar inte bara rasade på sitt vanliga sätt mot mig, utan skadade också andra, bättre män. De angrep nämligen ärkebiskop Gero i Wirbini och greve Sifridus i Nicici och tog bort så mycket det behagade dem. ## bok VIII, kap. 23 (MGH s. 520) (maskinöversättning) 23. (11.) Herrarnas (seniorum) högmod eggar hejdukarnas (satellitum) raseri och tillåter inte, eftersom detta räcker för dem [osäker tolkning], att andra i dessa trakter är deras likar. Om någon granne utan avsikt oförutsett förbryter sig mot dem, godtar de ingen tillbörlig gottgörelse, och vedergällningen därefter är oövervinnlig. Och genom detta gissel skakas grannarna svårt, så att andra, vare sig de har rätt eller inte, på intet sätt reser sig mot dem. De biskopsdömen som är inrättade i dessa trakter är alltför nedtryckta av deras makt; och vi, deras förvaltare, får heder och någon nytta om vi mot Gud och hans rättvisa tillfredsställer deras vilja i allt; men om inte, föraktas vi och plundras, som om ingen herre vore konung eller härskare över oss. En ny stångare (cornupeta) bryter nu sönder den gamla lagen och den goda sed som hittills har blomstrat, och visar kraftfullt att han är högmodigare än de andra; om han inte snart trycks ned från himlen, befästs han i alltför outhärdlig fräckhet. Han känner inte Davids ord, som så ljuvt förmanar honom: Lyft inte ert horn i höjden, och så vidare. Samme helige psalmist ber om sådana: Du tar bort deras ande, Herre, och de förgås och vänder åter till sitt stoft; och du sänder ut din ande, och de skapas, och så vidare. Mycket behöver den minne som på intet sätt känner sig själv, då den som ständigt betraktar sig själv inte förmår något utan gott tal [osäker tolkning]. Må därför alla syndare komma till besinning och med största iver bemöda sig om att vakta sig själva och förbarma sig över de fattiga. ## bok VIII, kap. 24 (MGH s. 520–522) (maskinöversättning) 24. Jag, eländig i skändligheter och fattig i tillgångar, fastän jag i båda överträffar alla män av samma stånd, lider ändå inte ensam utan dem den ovan nämnda skymfen. Om medbiskoparna (coepiscopis), som är inrättade i olika delar av denna värld och har lidit outsäglig skada, anför jag ingenting som exempel på detta, eftersom jag djupt suckar över att de är utan all heder, med undantag av välsignelsen allena; och nu är det tid för mig att endast avhandla dem som i våra dagar har utsatts för en liknande eller, ack, värre hämnd från sina medborgare. (12.) Bernwardus, den heliga kyrkan i Hildesheims vördnadsvärde herde, var så hatad av greve Bruno att inte bara utöva [oklart] skadade de också andra, bättre män än mig. De angrep nämligen ärkebiskopen i Wirbini och greve Sigefridus i Nicici och tog bort så mycket de ville. 23. Herrarnas högmod eggar hejdukarnas raseri och tillåter inte, eftersom detta inte räcker för dem, att andra i dessa trakter är deras likar. Om någon granne utan avsikt oförutsett förbryter sig mot dem, godtar de ingen tillbörlig gottgörelse, och vedergällningen därefter är oövervinnlig. Genom detta gissel skakas grannarna svårt, så att andra, vare sig de har rätt eller inte, på intet sätt reser sig mot dem. De biskopsdömen som är inrättade i dessa trakter är alltför nedtryckta av deras makt; och vi, deras förvaltare, får heder och någon nytta om vi mot Gud och rättvisan tillfredsställer deras vilja i allt; men om inte, föraktas vi och plundras på så sätt som om ingen herre vore konung eller härskare över oss. En ny stångare bryter nu sönder den gamla lagen och den goda sed som hittills har blomstrat, och visar kraftfullt att han är högmodigare än de andra; om han inte snart trycks ned i djupet, befästs han i outhärdlig fräckhet. Han känner nämligen inte Davids ord, som så ljuvt förmanar honom: Lyft inte ert horn i höjden, och så vidare. Samme helige psalmist nedkallar förbannelse över sådana och säger: Du tar bort deras ande, Herre, och de förgås och vänder åter till sitt stoft. Mycket behöver den minne som inte vet att känna sig själv, då den som ständigt betraktar sig själv inte förmår något utan gott tal [osäker tolkning]. Må därför alla syndare komma till besinning och med största iver bemöda sig om att vakta sig själva och förbarma sig över de fattiga. 24. Jag, eländig genom skändligheter och fattig i tillgångar, fastän jag i båda avseenden överträffar alla i mitt stånd, lider ändå inte ensam utan dem den nämnda skymfen. Om de biskopar som är inrättade i olika delar av världen och som har lidit många skador anför jag ingenting som exempel, eftersom jag suckar över att de är utan all heder, med undantag av välsignelsen allena; men nu är det tid för mig att avhandla dem som i vår tid har utstått ett liknande eller värre lidande från sina medborgare. Bernwardus, den heliga kyrkan i Hildesheims vördnadsvärde herde, var så hatad av greve Bruno att han såg sin krigare (militem) vid namn Rim vanställd i håret och på ryggen, han såg sin krigare vid namn Rim vanställd i håret och på ryggen och därefter, när denne åter följde med honom, ligga dödad av den unge Altmannus. Men Swithgerus, den utmärkte biskopen (antistes) av den milda kyrkan i Münster, angreps på sin gård (curte) av en frifödd ung krigare (tirone ingenuo) och fläckades av blodet från sin egen förvaltare (villici), som dödades inför honom. Vad har sådana personer någonsin förtjänat? Dessa båda fäder var fromma och fick ändå oförskyllt utstå denna skam. ## bok VIII, kap. 25 (MGH s. 522) (maskinöversättning) 25. Men eftersom jag ovan inte har talat något om biskop Suithgerus, då glömskans pest hindrade mig, är det nu passande att rätta detta. Han var född i Sachsen och uppfostrad från barndomen i Halberstadt och i Magdeburg, och sattes av Otto den tredje över den nämnda staden; och då han hade styrt den med all omsorg, utmärkte han sig, understödd av Guds gåva, genom olika underverk. Av dessa anför jag endast två saker, som jag kan bevisa med sanningsenliga vittnesbörd. När hans kammarherre (camerarius) hade velat dölja en mössa som han i hemlighet tagit undan, och inte bekände något när han flitigt tillfrågades av den fromme herren, tvingades han ta en kniv som låg på bordet och som av hjärtat välsignats, och kastade den hastigt ifrån sig som om den vore glödande och bekände sig inför alla [osäker tolkning] vara högeligen skyldig. Vid ett annat tillfälle greps en man som var besatt av en ond ande med stor kraft och fördes inför den nämnde fadern; denne befallde att han genast skulle lösas, och sedan han manligt hade avvärjt honom med staven, när han häftigt störtade fram mot honom ensam, gjorde han korstecknet och lät honom genom Guds makt gå ut i trygghet. ## bok VIII, kap. 26 (MGH s. 522–524) (maskinöversättning) 26. En sådan man, som tillskrev detta inte sig själv utan honom som hade verkat så mycket genom honom, levde i Kristus de dagar som förunnats detta liv och tjänade honom som en trogen tjänare med all iver. Han satt i 16 år, alltid tyngd av en svår sjukdom, vilken fullkomnar dygd av alla slag, och dog då, på den plats där han vistades, den 13:e dagen före december månads kalender, när vår kejsare Henrik då hade regerat i 10 år. Hans efterträdare Thiedricus, son till min moster, utstod en stor skam från Heinricus, greve Hirimannus son, som jag har sagt tidigare. Men i detta år blossar samma oro, som för en tid hade stillats, upp igen. Heribertus, ärkebiskop av Köln, utstod länge många obehag från den nämnde greven; och det är inte underligt, eftersom denne höll sin mor i långvarigt förvar. såg han vanställd och därefter, när denne reste med honom, ligga dödad av den unge Altmannus. Men Suitgerus, den utmärkte biskopen (antistes) av den heliga kyrkan i Münster, angreps på sin gård (curte) av en frifödd ung krigare (tirone ingenuo) och fläckades av blodet från sin förvaltare (villici), som dödades inför honom. Vad har så framstående personer förtjänat? Båda dessa fäder var ärorika och fick ändå oförskyllt utstå denna skam. 25. Men eftersom jag ovan inte har talat något om biskop Suitgerus, vill jag nu säga något om en så stor man. Han var av sachsisk börd och uppfostrad från barndomen i Halberstadt och Magdeburg, och sattes av Otto den tredje över den nämnda staden; och då han, understödd av Guds gåva, hade styrt den med all omsorg, utmärkte han sig genom olika underverk. Av dessa anför jag här endast två saker, som jag kan bevisa med sanningsenliga vittnesbörd. När hans kammarherre (camerarius) hade velat dölja en mössa som han tagit undan genom stöld, och inte bekände något när han flitigt förhördes av den fromme herren, tvingades han ta en kniv som låg på bordet och som av hjärtat välsignats, och kastade den hastigt ifrån sig som om den vore glödande och bekände sig inför alla [osäker tolkning] vara högeligen skyldig. Vid ett annat [tillfälle] greps också en man som var besatt av en ond ande med stor kraft och fördes inför den nämnde fadern; denne befallde att han genast skulle lösas, och sedan han manligt hade avvärjt honom med staven, när han häftigt störtade fram mot honom ensam, gjorde han korstecknet och lät genom Guds makt fienden fara ut. 26. En så stor man, som tillskrev detta inte sina egna förtjänster utan den gudomliga kraften, levde i Kristus de dagar av detta liv som förunnats honom och tjänade honom som en trogen tjänare med all iver. Han satt i sexton år, tyngd av en svår sjukdom, vilken fullkomnar dygd av alla slag, och dog då, på den plats där han vistades, den 13:e dagen före december månads kalender, när vår kejsare Henrik hade regerat i tio år. Hans efterträdare Thiedericus, son till min moster, utstod en stor skam från Heinricus, greve Herimannus son, som jag har sagt tidigare. Men samma oro, som för en tid hade stillats, blossar i detta år upp igen. Heribertus, ärkebiskop av Köln, utstod länge många obehag från den nämnde greven; och det är inte underligt, ty sin egen mor Dessutom blev biskop Meinwercus plundrad av Thietmarus, min brorson [osäker tolkning], hertig Bernardus broder. ## bok VIII, kap. 27 (MGH s. 524) (maskinöversättning) 27. (13.) Men varför förklarar jag allt detta, när jag i ingenting av det på något sätt känner igen vare sig ett gott föredöme eller en lindring för mig? Det är bättre för mig att hålla fast vid det jag har påbörjat; och medan jag behandlar detta har jag den salige Johannes syn i tankarna: Det första ve är förbi, och se, två efter detta! Ty mycket ömkligt är det som jag ofta har vänt och vridit på i det föregående. Så har det under vår styresmans och obesegrade försvarares Henriks tid aldrig inträffat något sådant som den skada som nu har uppstått genom vårt brott. Ty i juli månad, den 4:e dagen före augusti månads kalender, och på en tisdag, rasade Mars i inälvorna, vilket moder kyrkan för evigt sörjer. Aethelboldus, biskop av Utrecht, angrep nämligen med hertig Godefrithus och med hjälp av sina följeslagare och vänner Thiedricus, vår kejsarinnas brorson, som tidigare hade skadat honom mycket genom att döda hans krigare; och på en ö samlades den sammandragna hären. Denne, som hastigt hade gjort sig redo för strid, led, ack, den död som han hotade fienden med. Ty omringad oförutsett av friserna (Fresonibus), som bröt fram från bakhåll på alla sidor, och av den nämnde unge mannens hejdukar, slutade han, förskräckligt att säga, detta liv genom svärd och vatten, utan förlust för dem som gjorde motstånd. Men biskopen flydde med nöd i en liten båt, och hertigen räddades undan fienden; och som sanningsenliga män försäkrar var de dödade fler än tre legioner. Hela denna trakt, som saknar en stark försvarare, fruktar de ankommande sjörövarna och sörjer dagligen. Greve Godefridus dödas, och Iohannes, en ypperlig krigare (miles), ligger fallen, som fäderneslandet alltid begråter. Deras ädla och berömda följeslagare, som hittills stred med segerrik högra hand, vilar nu genom ett olyckligt öde. Deras kropp sonade det som våra fläckar förtjänade; men, som jag hoppas, skall deras själ glädja sig, renad genom en så svår plåga. ## bok VIII, kap. 28 (MGH s. 524–526) (maskinöversättning) 28. Men för att du, läsare, inte skall förundra dig över ett sådant fall, betänk också dess upphov. Den olycksalige Thiedricus var den nämnde biskopens hejduk (satelles); höll i långvarigt förvar. Dessutom blev biskop Meynwercus plundrad av Thietmarus, min brorson [osäker tolkning], hertig Bernhardus broder. 27. Men varför förklarar jag allt detta, när jag i ingenting av det på något sätt känner igen vare sig ett gott föredöme eller en lindring för mig? Det är bättre för mig att hålla fast vid det jag har påbörjat; men medan jag talar om detta kommer den salige Johannes syn för mitt sinne: Det ena ve är förbi, och se, två ve skall komma efter detta! Ty mycket ömkligt är det som jag ofta har vänt och vridit på i det föregående. Men under vår styresmans och obesegrade försvarares Henriks tid har aldrig något sådant inträffat som den skada som nu har uppstått genom vårt brott. Ty i juli månad, den 4:e dagen före augusti månads kalender, på en tisdag, rasade Mars i inälvorna, vilket moder kyrkan för alltid sörjer. Othelboldus, biskop av Utrecht, angrep nämligen med hertig Godefridus och med hjälp av sina vänner Thiedericus, vår kejsarinnas brorson, som tidigare hade skadat honom mycket genom att döda hans krigare; och så samlades den sammandragna hären på en ö. Men han, som hastigt hade gjort sig redo för strid, led, ack, den död som han hotade fienden med. Ty omringade av friserna, som bröt fram från bakhåll på alla sidor, och av denne unge mans krigare, omkom nästan alla, förskräckligt att säga, genom svärd och vatten, utan förlust för de andra. Biskopen flydde med nöd i en liten båt, och hertigen räddades med nöd undan fienderna; men som sanningsenliga män försäkrar var de dödade fler än tre legioner. Hela den trakten, som saknar en stark försvarare, är ett rov för sjörövarna, och därför sörjer den också dagligen. Greve Godefridus dödas, Iohannes, en ypperlig krigare, slås ned, som fäderneslandet alltid begråter. Deras ädla och berömda följeslagare, som hittills stred med segerrik högra hand, vilar nu genom ett olyckligt öde. Deras kroppar sonade det som våra fläckar förtjänade; men, som jag hoppas, skall deras själ glädja sig, renad genom en så svår plåga. 28. Men du, läsare, förundra dig inte över detta fall; hör också början. Den olycksalige Thiedericus, den nämnde biskopens hejduk, hade här en stor jordegendom (predium) i en skog kallad Mircwidu, som alla landsmän klagade inför kejsaren i Nijmegen att han orättmätigt hade tagit från dem från sin sida [osäker tolkning]. Därför befallde kejsaren, efter de förnämstes råd, biskopen av Utrecht att dessa platser skulle brännas och återlämnas åt dem som klagade; och då den gudlöse unge mannen inte hade kunnat avhålla sin herre från sådana befallningar, bad han om lov att gå bort och lovade att han skulle förhindra det. Utan dröjsmål skedde det som jag har berättat, mer på grund av vårt brott än för segrarens förtjänst. Denna outsägliga och alltför oövervinnliga olycka förebådades långt i förväg av en mängd fåglar som samlades hit från alla håll och dödade varandra med klorna, och de intog i förväg samma plats där dessa sedan stupade. Det som den helige David nedkallade över berget Gelboe, önskar jag, som saknar all förtjänst, alltid över denna ö. Baldericus, biskop av Liège, dog i Tiele samma dag. ## bok VIII, kap. 29 (MGH s. 526) (maskinöversättning) 29. (14.) I de dagarna åt sju trälar (mancipia) i mitt biskopsdöme felaktiga svampar och dog snabbt, förtärda av en häftig hetta. Och i augusti månad visade sig en ny stjärna nära Karlavagnen (plaustrum) och skrämde alla som såg den genom de strålar den sände ut på långt håll. Ty aldrig i mannaminne har en sådan uppstått, och därför förundrar sig var och en över detta; den stora hopen fruktar att det är ett järtecken (prodigium), men det trogna folket hoppas att det skall sluta med barmhärtighet. Om sådant ropar den sanningsenlige Jeremia: Den som vet allt känner det; och han har funnit det genom sitt förstånd. Denna stjärna som lyste sågs i mer än 14 dagar. I det landskap (provincia) som kallas Northuringun gjorde tre vargar, som alltid höll ihop och som invånarna aldrig tidigare hade sett, outsäglig skada på många människor och boskap. Även detta fruktar varje infödd häftigt och räknar med att det skall uppfyllas med större skador. Ty den salige Gregorius säger: Många onda ting måste gå före, för att de skall kunna förkunna det som skall komma utan något slut. I allt det ovan nämnda uppenbaras den himmelska vreden över oss från ovan, men med vaksam omsikt uppmärksammas den inte av den mänskliga bräckligheten. ## bok VIII, kap. 30 (MGH s. 526–528) (maskinöversättning) 30. (15.) Detta år kan med en ny benämning i enlighet med sanningen kallas jordskalvet eller den stora förkrossningen. Outsäglig var; han hade här en stor jordegendom (predium) i en skog kallad Mirwide, som alla landsmän klagade inför kejsaren i Nijmegen att han orättmätigt hade tagit från dem från hans sida [osäker tolkning]. Därför befallde kejsaren, efter de förnämstes råd, biskopen av Utrecht att dessa platser skulle brännas och återlämnas åt dem som klagade; och då den olycksalige unge mannen inte hade kunnat avhålla sin herre från sådana befallningar, bad han om lov att gå bort och hotar att han skulle förhindra det. Utan dröjsmål skedde det som jag har berättat, mer på grund av våra brott än för segrarens förtjänster. Denna outsägliga och oöverstigliga olycka förebådades av fåglar som samlades hit från alla håll och dödade varandra, och som var oräkneliga, och de intog i förväg den plats där dessa sedan stupade. Det som den helige David nedkallade över berget Gelboe, önskar jag, som saknar all förtjänst, alltid över denna ö. Samma dag dog Baldericus, biskop av Liège, i Tiele. 29. I dessa dagar åt sju trälar (mancipia) i mitt biskopsdöme förgiftiga svampar och dog snabbt, förtärda av en häftig hetta. I augusti månad visade sig en ny stjärna nära stjärnbilden Stora björnen, som i folkmun kallas vagnen, och skrämde alla som såg den genom de strålar den sände ut på långt håll. Ty aldrig i mannaminne har en sådan uppstått, och därför förundrar sig alla över den; den stora hopen fruktar att det är ett järtecken (prodigium), men det trogna folket hoppas att det skall sluta med barmhärtighet. Om dessa tecken ropar den sanningsenlige profeten Jeremia: Den som vet allt känner det; och han har funnit det genom sitt förstånd. Denna stjärna sågs i mer än fjorton dagar. I det landskap (provincia) som kallas Northuringun gjorde tre vargar, som alltid höll ihop och som de invånarna aldrig tidigare hade sett, mycket stor skada på många människor och boskap. Fastän varje infödd häftigt fruktade detta, skyndade det mot att uppfyllas med större skador [osäker tolkning]. Ty den salige Gregorius säger: Många onda ting måste gå före, för att de skall kunna förkunna det som skall komma utan något slut. Men i allt detta uppenbaras den himmelska vreden över oss från ovan, men med vaksam omsikt uppmärksammas detta inte av den mänskliga bräckligheten. 30. Detta år kan med en ny benämning i enlighet med sanningen kallas jordskalvet eller den stora förkrossningen. Ty en outsäglig, outsäglig [osäker tolkning] vedermöda uppstod i den ostadiga världen och förvirrade dess invånare på alla sidor; en del av den har jag redan berättat, och det som jag då hade förbigått förklarar jag nu med en djup suck. Nästan alla krigare (milites) till biskop Baldericus och biskopen av Cambrai stupade på den nämnda ön, och i de tre närmaste landskapen fanns inte ett enda hus kvar där det inte saknades åtminstone en invånare. Efter Karls tid har något sådant inte hänt i dessa trakter på en dag eller ett år, såsom ålderdomen försäkrar. Hur har någonsin sådana män fallit utan förlust för fienden? Men ingen förundrar sig över detta som rätt betänker det, ty den kan inte strida som Guds svåra hämnd för hans skuld strävar att trycka ned. Denna oöverstigliga olycka glömdes snart därefter, ty med hertig Godefridus hjälp försonas biskop Athelboldus med fienden Thiedricus; och detta skedde inte av hans egen vilja utan av yttersta nödvändighet. Det fanns nämligen ingen mäktig försvarare av denna trakt, om en häftigare fiende skulle resa sig ytterligare. Om denna skada har skett med Guds samtycke, vem kan hämnas den? men om inte, vem skall straffa den som är mer obotlig än han [osäker tolkning]? Låt oss nu, såsom den helige abboten Columbanus gjorde vid den store kejsaren Karls död, gjuta tårar och utgjuta nyttiga böner. ## bok VIII, kap. 31 (MGH s. 528–530) (maskinöversättning) 31. (16.) Inte heller får man förtiga den sorgliga skada som inträffade i Rus (Ruscia). Bolizlavus angrep nämligen detta land med en stor här och skadade det mycket genom vår uppmaning [osäker tolkning]. Ty i juli månad, den 11:e dagen före augusti månads kalender, kom den nämnde hertigen till en flod och befallde där sin här att slå läger och att bygga de broar som behövdes. Nära den satt rusernas konung med sina män och väntade oroligt på utgången av den drabbning som de hade avtalat med varandra. Under tiden eggades den närvarande fienden till strid genom polackernas utmaning och drevs på flykt från floden som han försvarade genom en oväntad framgång. Av detta rykte upplyftes Bolizlavus och, sedan han bett sina följeslagare att göra sig redo och skynda sig, gick han hastigt, om än mödosamt, över floden. Men den fientliga slaglinjen, som var uppställd i skaror mot dem, försökte förgäves försvara sitt fädernesland. Ty i den första sammandrabbningen vek den och gjorde aldrig mer kraftfullt motstånd. Där höggs då en oräknelig mängd av de flyende ned och få av segrarna. Hericus, en be- [krigare] vedermöda som uppstod i den ostadiga världen förvirrade dess invånare på alla sidor; en del av den har jag redan berättat, och det som jag då hade förbigått förklarar jag nu med en djup suck. Nästan alla krigare till biskop Baldericus och biskopen av Cambrai stupade på den nämnda ön, och i de tre närmaste landskapen fanns inte något hus kvar där det inte saknades åtminstone en invånare. Efter kejsar Karls tid har något sådant inte hänt i dessa trakter på en dag eller ett år, såsom ålderdomen försäkrar. Hur har någonsin sådana män fallit utan förlust för fienden? Men ingen förundrar sig över detta som rätt betänker det, ty den kan inte strida som Guds svåra hämnd för hans skuld strävar att trycka ned. Denna oöverstigliga olycka glömdes snart, ty med hertig Godefridus hjälp försonas biskop Othelboldus med fienden Thiedericus; men detta skedde inte av hans egen vilja utan av yttersta nödvändighet. Det fanns nämligen ingen mäktig försvarare av denna trakt, om en häftigare fiende skulle resa sig ytterligare. Men om denna skada har skett med Guds samtycke, vem kan hämnas den? Låt oss nu, såsom den helige abboten Columbanus gjorde vid den store kejsaren Karls död, gjuta tårar och utgjuta nyttiga böner. 31. Inte heller får man förtiga den sorgliga skada som inträffade i Rus. Bolizlaus angrep nämligen detta land med en stor här och skadade det mycket genom vår uppmaning [osäker tolkning]. Ty i juli månad, den 11:e dagen före augusti månads kalender, kom den nämnde hertigen till en flod och befallde där sin här att slå läger och att bygga de broar som behövdes. Nära den satt rusernas konung med sina män och väntade oroligt på utgången av den drabbning som de hade avtalat med varandra. Under tiden eggades den närvarande fienden till strid genom polackernas utmaning och drevs på flykt från floden som han försvarade genom deras oväntade framgång. När Bolizlaus fick höra detta rykte upplyftes han och, sedan han bett sina följeslagare att hastigt göra sig redo, gick han snabbt, om än mödosamt, över floden. Men den fientliga slaglinjen, som var uppställd i skaror mot dem, försökte förgäves försvara sitt fädernesland. Ty i den första sammandrabbningen vek den och förmådde aldrig mer göra motstånd. En oräknelig mängd av de flyende höggs ned och få av segrarna. Hericus, en be- römd krigare bland de våra, stupade, han som vår kejsare länge hade hållit i bojor. Från den dagen förföljde Bolizlavus med önskad framgång de kringirrande fienderna och togs emot av alla invånare och hedrades med många gåvor. ## bok VIII, kap. 32 (MGH s. 530) (maskinöversättning) 32. Under tiden intogs med våld av Iarizlavus en stad som då lydde under hans broder, och dess invånare fördes bort. Men den mycket starka staden Kiev (Kitava) skakades genom täta anfall av fienderna petjenegerna (Pedeneis) på Bolizlavus uppmaning och förminskades genom en svår brand. Den försvarades visserligen av sina invånare, men öppnade sig snart för de främmande styrkorna; ty sedan den lämnats av sin konung, som hade vänts på flykt, tog den den 19:e dagen före september månads kalender emot Bolizlavus och Zentepulcus, sin herre, som den länge hade förlorat, genom vars ynnest och av fruktan för de våra hela denna trakt omvändes [osäker tolkning]. Stadens ärkebiskop hedrade dessa vid deras ankomst med helgonens reliker och andra olika prydnader i den heliga Sofias kloster (monasterio), som året innan genom en olycklig händelse ömkligt hade brunnit ned. Där fanns den nämnde konungens styvmor, hans hustru och hans 9 systrar, av vilka den gamle horkarlen Bolizlavus, som tidigare hade åtrått en av dem, orättmätigt hade tagit henne till hustru, sedan han glömt sin maka. Där visades honom outsägliga rikedomar, av vilka en stor del delades ut åt hans gäster och anhängare, men en del sändes till hans fädernesland. Till den nämnde hertigens hjälp hade det från vår sida funnits trehundra man, från ungrarna femhundra och från petjenegerna (Petineis) tusen man. Alla dessa sändes då hem, när den nämnde herren gladde sig åt att de infödda kom och visade sig trogna mot honom. I denna stora stad, som är detta rikes huvudstad, finns mer än fyrahundra kyrkor och 8 marknader, och en okänd mängd folk; den hade, liksom hela detta land, genom styrkan hos förrymda trälar som strömmade samman hit från alla håll, och mest från de snabba danerna, hittills gjort motstånd mot petjenegerna (Pecinegis), som skadade den mycket, och besegrat andra. ## bok VIII, kap. 33 (MGH s. 530–532) (maskinöversättning) 33. Upplyft av denna framgång sände Bolizlavus det nämnda biskopssätets ärkebiskop till Iarizlavus, för att han skulle be honom att återsända hans dotter och lova att Iarizlavus hustru tillsammans med styvmodern och systrarna skulle återlämnas. Därefter sände han sin älskade abbot Tuni till vår kejsare med stora gåvor, för att vinna hans ynnest och hjälp i högre grad och tillkännage att han skulle göra allt som behagade honom. Även till Grekland, som låg nära honom, be- römd krigare bland de våra, stupade, han som vår kejsare länge hade hållit i bojor. Från den dagen förföljde Bolizlaus med önskad framgång de kringirrande fienderna och togs emot av alla invånare och hedrades med många gåvor. 32. Under tiden intogs med våld av Iarizlavus en stad som då lydde under hans broder, och dess invånare fördes bort. Men den mycket starka staden Kiev (Kitawa) skakades genom täta anfall av fienderna petjenegerna (Pedeneis) på Bolizlavus uppmaning och förminskades genom en svår brand. Den försvarades visserligen av sina invånare, men öppnade sig snart för de främmande styrkorna; ty sedan den lämnats av sin konung, som hade flytt, tog den den 19:e dagen före september månads kalender emot Bolizlaus och sin herre Zuentupulcus, som den länge hade längtat efter, genom vars ynnest och av fruktan för de våra hela denna trakt omvändes [osäker tolkning]. Men stadens ärkebiskop hedrade dem vid deras ankomst med helgonens reliker och andra olika prydnader i den heliga Sofias kloster (monasterio), som året innan genom en olycklig händelse ömkligt hade brunnit ned. Där fanns den nämnde konungens styvmor, även hans hustru och hans nio systrar, av vilka den gamle horkarlen Bolizlaus, som redan tidigare hade förälskat sig i en av dem, orättmätigt hade tagit henne till hustru, sedan han glömt sin egen hustru. Där visades honom outsägliga rikedomar, av vilka han delade ut en stor del åt sina gäster och anhängare; en del sände han också till sitt fädernesland. Till den nämnde hertigens hjälp hade det bland de våra funnits trehundra man, från ungrarna femhundra och från petjenegerna (Petineis) tusen man. Alla dessa sände han hem, eftersom den nämnde herren gladde sig åt att de infödda kom och visade sig trogna mot honom. I denna stora stad Kiev, som är detta rikes huvudstad, finns mer än fyrahundra kyrkor och åtta marknader, och en okänd mängd folk; den hade, liksom hela detta land, genom styrkan hos förrymda trälar som strömmade samman hit från alla håll, och mest från de snabba danerna, hittills gjort motstånd mot petjenegerna (Pecineis), som skadade den mycket, och besegrat andra. 33. Upplyft av denna framgång sände Bolizlaus den nämnda stadens ärkebiskop till Iarizlaus, för att han skulle be honom att återsända hans dotter och lova att Iarizlaus hustru tillsammans med styvmodern och systrarna skulle återlämnas. Därefter sände han sin älskade abbot Thuni, en man i vilken all skrymteri härskade, till vår kejsare med stora gåvor, för att vinna hans ynnest och hjälp i högre grad och fast lova att han skulle göra allt som behagade honom. Till [oklart] sände han sändebud, som skulle lova dess kejsare goda ting, om han ville anses som en trogen vän; men om inte, skulle de låta honom förstå att han skulle bli en mycket fast och oövervinnlig fiende. Må den allsmäktige Guden stå mitt ibland allt detta och nådigt visa vad som behagar honom och gagnar oss. I de dagarna tillfångatog greve Udo, min brorson [osäker tolkning], Hirimanus, som var hans like både i börd och i makt, och förde honom mot hans vilja till sin befästning. Därför fruktar jag att något farligt ogräs skall uppstå, som knappast eller inte alls kan ryckas upp med roten. ## bok VIII, kap. 34 (MGH s. 532–533) (maskinöversättning) 34. (17.) Låt mig nu börja tala om vår kejsare, som, sedan han återvänt från det förhatliga fälttåget, inte fick något av det som hade lovats, men gjorde föga skada på dem som stod honom emot. Hans utmärkte och trogne krigare (miles), hertig Thiedricus, angreps, när han hade skilts från honom och ville fara hem, på dolda platser av en herre (seniore) vid namn Stephanus, som, såsom det blev uppenbart, var kejsarens och hans egen fiende; och när han redan stod som segrare, angreps han på nytt, medan hans krigare föll över bytet, och flydde, ack, besegrad med några få. Detta var hans andra prövning av detta slag; och må Gud göra att inte en tredje fara drabbar honom. När vår kejsare hade fått visshet om allt detta höll han ett samtal (colloquium) om riket i landskapet Schwaben och for snart oroligt nedför Rhen. Ty hans medarbetare och hans rikes pelare har, ack, till största delen fallit, och för honom [vilar] en tung dold börda: falska trofasta försöker med dolda försåt genom främlingar stå honom emot, så att det inte skall vara honom tillåtet att härska med passande frihet och i något minska deras orättfärdiga dumdristighet. sände han också sändebud till en stad nära honom, som skulle lova dess konung goda ting, om han ville anses som en trogen vän; men om inte, skulle de visa att han var en säker fiende. Må den allsmäktige Guden stå mitt ibland allt detta och nådigt visa vad som behagar honom och gagnar oss. I de dagarna tillfångatog greve Udo, min brorson [osäker tolkning], Herimannus, som var hans like både i börd och i makt, och förde honom mot hans vilja till sin befästning. Därför fruktar jag att någon stor fara skall uppstå, som knappast eller inte alls kan ryckas upp med roten. 34. Låt mig nu börja tala om vår kejsare. Sedan han återvänt från det olycksaliga fälttåget fick han inte något av det som hade lovats, men gjorde föga skada på dem som stod honom emot. Hans utmärkte och trogne krigare, hertig Thiedericus, angreps, när han hade skilts från honom och ville återvända hem, på dolda platser av en herre vid namn Stephanus, som, såsom det blev uppenbart, var kejsarens och hans egen fiende; och när han redan stod som segrare, angreps han på nytt, medan hans krigare föll över bytet, och flydde, ack, besegrad med några få. Detta var hans andra prövning i sådana ting; och må den nådige Guden göra att inte en tredje fara drabbar honom. Men när vår kejsare hade fått visshet om allt detta höll han ett samtal om riket i landskapet Schwaben och for snart oroligt nedför Rhen. Ty hans medarbetare och hans rikes pelare hade, ack, redan till största delen fallit, och en tung börda hotade honom i det dolda, nämligen att falska trofasta med dolda försåt genom främlingar försökte stå honom emot, så att det inte skulle vara honom tillåtet att härska passande med tillbörlig frihet och i något minska deras orättfärdiga dumdristighet och frihetens fräckhet. Denna bok innehåller fem kejsares gärningar, det vill säga Henrik den förstes och hans tre söners, Ottos, som kallades Rufus, och Otto den andres och även Otto den tredjes, som kallades det sköna barnet, och Henrik den andres, vid vilken namnet fromhet har fäst. Dessa kejsare styrde det romerska och tyska riket kraftfullt i hundrasju år. Detta skrev Thietmarus, biskop av Merseburg. Eftersom han var sachsare synes han främst beskriva vad dessa kejsare gjorde i Sachsen.