# Historia de antiquitate regum Norwagiensium > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Historia de antiquitate regum Norwagiensium (verk:theodoricus) - **Upphov:** Theodoricus monachus - **Datering:** 1177/1188 - **Källsamling:** Monumenta historica Norvegiæ (Storm 1880, OCR ur Internet Archive) - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain ## prolog (Storm s. 3–4) (maskinöversättning) Till sin herre och fader, den högvördigaste mannen Augustinus, ärkebiskop (archiepiscopus) av Trondheim, sänder Theodricus, en ödmjuk syndare, den undergivenhet som tjänsten är honom skyldig och sina förböners stöd. Jag har funnit det mödan värt, högt lysande man, att i korthet teckna ned dessa få uppgifter om de norska kungarnas forntid, så som vi skarpsinnigt har kunnat efterforska dem hos dem hos vilka minnet av dessa ting tros vara särskilt levande, dem som vi kallar islänningar, vilka i sina gamla kväden ihågkommer dessa ting som de har gjort vida berömda. Och eftersom det knappast finns något folk så råt och obildat att det inte har överlämnat några minnesmärken över sina förfäder åt eftervärlden, har jag ansett det värdigt att överlämna dessa ting, om än få, till eftervärldens minne av våra förfäder. Men eftersom det står fast att ingen fastställd följd av den kungliga stammen har funnits i detta land före Harald hårfagers tid, har vi börjat med honom; inte därför att jag skulle tvivla på att det också före hans tid har funnits män i detta land som enligt den närvarande världens mått var framstående i duglighet, män som, såsom Boethius säger, i sin tid var mycket berömda men som ett rykte i brist på skrivare har utplånat. För att bevisa detta skall jag kalla fram lämpliga vittnen. Hugo, salig i åminnelse, kanik (canonicus) vid Saint-Victor i Paris, en man lärd i alla avseenden, nämner vårt folk så i sin krönika: ”Nordmännen”, säger han, ”drog ut ur det nedre Skythien” (därmed vill han utan tvivel att man skall förstå det övre, som vi kallar Svitjod), ”kom med en flotta till Gallien, gick in genom floden Seine och ödelade allt med järn och eld.” Också Sigibertus, munk i Gembloux, skriver så i sin krönika: ”Nordmännen”, säger han, ”ett mycket grymt nordligt folk, kom på långa skepp till Gallien, gick in i floden Loire och kom ända fram till Tours och ödelade allt.” Det är alltså uppenbart av detta, bäste man, att det även före Haralds tid fanns män i detta land som var mäktiga i krigiska ting, men, som vi har sagt, bristen på skrivare har utplånat minnet av dem. Sanningens tillförlitlighet i denna vår berättelse skall emellertid helt och hållet tillskrivas dem på vilkas berättelse vi har tecknat ned detta, eftersom vi inte har skrivit ned sådant vi har sett utan sådant vi har hört. Vi har också, efter de gamla krönikeskrivarnas sed, på lämpliga ställen fogat till utvikningar som, menar vi, inte är onyttiga för att förnöja läsarens sinne. Åt Er höghet framför allt har vi därför sänt detta lilla skrift för granskning, då vi vet att Er mycket säkra sakkunskap inte skall saknas för att skära bort det överflödiga och inte heller Er välvilja för att gilla det som har framförts riktigt. Må den allsmäktige Guden bevara Er helighet oskadd under lång tid för sin heliga kyrka. Farväl. ## kapitelförteckning (Storm s. 5) (maskinöversättning) I. Om Harald hårfager. II. Om hans son Erik. III. Om Islands upptäckare. IV. Om Håkon och Harald gråfäll. V. Om Håkon den onde. VI. Om Gunnhilds död genom Håkons list. VII. Om dennes svekfulla anslag mot Olav, Tryggves son. VIII. Att Olav, när han återvände hem, tog med sig en biskop och andra andliga män för att predika Guds ord för norrmännen. IX. Att jarlen (comes) över Orkneyöarna genom hans enträgenhet blev kristen med hela sitt folk. X. Att Håkons försåt och svek uppenbarades för Olav. XI. Om hans ståndaktighet i Guds ord. XII. Att Island tog emot Kristi tro genom hans enträgenhet. XIII. Somligas mening om den salige Olavs dop. XIV. Om Olav Tryggvasons död. XV. Om den salige Olavs återkomst från England till Norge. XVI. Om den salige Olavs flykt till Ryssland. XVII. Om Charybdis natur och om langobarderna och hunnerna. XVIII. Att den salige Olav återvände hem, och om de mänskliga kropparnas förminskning. XIX. Att den salige Olav föll som martyr i strid. XX. Om skillnaderna i beräkningen av åren från världens början. XXI. Om Magnus, den salige Olavs son. XXII. Om fredsslutet mellan Magnus och Danmarks kung. XXIII. Om fördraget som slöts mellan Karl den store och hans bror. XXIV. Att samme Magnus, sedan han blivit danernas kung, förde krig mot venderna. XXV. Om Harald hårdrådes återkomst från Grekland. XXVI. Författarens utfall mot de ärelystna, och hur Chosroes slutade sitt liv. XXVII. Att kung Magnus delade Norges rike med sin farbror, och om hans död. XXVIII. Att samme Harald, när han ledde ett härtåg till England, blev besegrad och föll i strid. XXIX. Om hans son Olav. XXX. Om Magnus barfot, och omnämnande av de förebud som föregick Karls död. XXXI. Om samme Magnus bedrifter. XXXII. Om samme Magnus död och om hans söner. XXXIII. Om kung Sigurd och hans bedrifter. XXXIV. Om Harald irländaren. ## kap. 1 (Storm s. 6–7) (maskinöversättning) Kap. I. Om Harald hårfager. År 858 efter Herrens människoblivande regerade Harald hårfager, son till Halfdan svarte. Han var den förste som fördrev alla småkungar (reguli), och han ensam innehade riket över hela Norge i sjuttio år och dog. Detta tal av Herrens år, som vi så omsorgsfullt vi kunnat har efterforskat hos dem som vi med det allmänt brukade namnet kallar islänningar, har vi satt på detta ställe; det står utan något tvivel fast att de framför alla nordliga folk alltid har varit både mer kunniga och mer nyfikna i sådana ting. Men eftersom det är mycket svårt att i sådana ting klart fatta sanningen, särskilt där ingen skrivares auktoritet kommer till hjälp, vill vi på intet sätt att detta tal skall gå före ett säkrare, om ett sådant kan finnas, då vi besinnar apostelns ord till Timotheus: ”Undvik släkttavlor och ändlösa stridsfrågor”, och på ett annat ställe: ”Om någon vill vara grälsjuk, så har vi inte en sådan sed.” ## kap. 2 (Storm s. 7) (maskinöversättning) Kap. II. Om hans son Erik. Harald efterträddes av sin son, Erik vid namn, som fick tillnamnet Brodermördaren därför att han dödade sina bröder. Den förutnämnde Harald hade emellertid sänt en av sina söner, Håkon vid namn, till engelsmännens kung Halstan för att han skulle uppfostras och lära sig folkets seder; honom kallade norrmännen tillbaka på grund av broderns grymhet och särskilt hans hustru Gunnhilds, och de satte honom till kung över sig. Erik själv seglade till England och dog där, sedan han tagits emot hedersamt av kungen. Han regerade i tre år, två av dem ensam, det tredje tillsammans med sin bror. ## kap. 3 (Storm s. 8–9) (maskinöversättning) Kap. III. Om Islands upptäckare. I Haralds nionde år, eller som somliga menar det tionde, seglade några köpmän till de öar som vi kallar Färöarna; där drabbades de av storm, och sedan de länge och mycket hade plågats ute på oceanen drev de till slut i land vid ett mycket avlägset land, som somliga anser vara ön Thule, men eftersom vi inte känner sanningen i saken varken bekräftar eller förnekar vi det. De steg alltså i land från skeppet och strövade omkring överallt, och de besteg också bergen, men fann alls inga spår av mänsklig boning. De återvände därför till Norge och berättade om landet som de hade funnit, och genom att mycket lovorda det sporrade de många att söka efter det. Bland dessa var dock framför allt en förnäm man, Ingulfus vid namn, från det landskap (provincia) som kallas Horthaland; han gjorde i ordning ett skepp, tog sin svärfar, Hiorleifus vid namn, med sig jämte många andra, sökte det förutnämnda landet, fann det och började bebo det med de sina nästan i det tionde året av Haralds regering. Och då började för första gången det land bebos som vi nu kallar Island, utom att några ytterst få från ön Hybernia, det vill säga Lilla Britannien, tros ha funnits där i forna tider, att döma av vissa tecken, nämligen att man har funnit deras böcker och en del redskap. Två hade dock i ett sådant företag föregått den förutnämnde Ingulfus; den förste av dem hette Garthar, och efter honom fick landet först namnet Garthars-holmr, medan den andre kallades Floke. Men om denna sak må detta räcka. ## kap. 4 (Storm s. 9–11) (maskinöversättning) Kap. IV. Om Håkon och Harald gråfäll. Håkon, Halstans fosterson, Haralds son, regerade i tjugofem år. Han var vacker till utseendet, stark i kroppskrafter, framstående i själsstyrka och mycket omtyckt av hela folket. Han regerade i fred i nitton år; därefter reste sig hans brors söner mot honom, såsom Lucanus säger: ”striden gäller ett fattigt rike”, och på ett annat ställe densamme: ”och all makt tål inte någon medregent.” Detta krig mellan dem varade i fem år; till sist utkämpade de ett slag mot varandra på den ö som kallas Storth, på den plats som kallas Fitiar. I den första sammandrabbningen fick Håkon överhanden, men när han förföljde fienderna träffades han oväntat av en pil, vilket somliga tillskriver ondskan hos Gunnhild, som hade varit hans bror Eriks hustru. Sedan han alltså på så sätt hade omkommit, efterträddes han i riket av Harald gråfäll tillsammans med dennes bröder; denne, som följde sin mycket grymma mors råd, plågade det norska folket svårt i tolv år; senare dödades han i Danmark av en viss Harald, son till en bror till Danmarks kung, vilken kung bar samma namn och var son till Gorm, och samme Harald blev sedan kristen, den förste av alla Danmarks kungar. Harald gråfäll dödades emellertid på råd av den förutnämnde danske kungen, som hade fostrat honom, på anstiftan och förräderi [osäker tolkning] av jarlen (comes) Håkon, Sigwardus son, som fick tillnamnet den onde; honom hade samme Harald gråfäll tillsammans med sin mor och sina bröder efter dråpet på Tryggve, Olavs fader, plågat med många onda ting och tvingat att leta efter den lille gossen Olav. Denne kunde efter dråpet på sin fader Tryggve knappast någonsin hålla sig säkert dold på grund av Gunnhilds försåt, ty hon fruktade honom som efterträdare till sina söners rike; hans fader Tryggve var nämligen av kunglig stam, eftersom han var son till Olav, son till Harald hårfager, och han hade innehaft riket i det övre landskap som norrmännen kallar Uplond. ## kap. 5 (Storm s. 11–12) (maskinöversättning) Kap. V. Om Håkon den onde. Den förutnämnde Håkon fick hjälp av danernas ovannämnde kung Harald, sedan ett fördrag av följande slag hade slutits mellan dem: att tjugo hökar skulle erläggas varje år, och att om någon krigsnöd skulle drabba danernas kung, han genast skulle komma till hjälp med sin här; han återvände till Norge med en stark styrka, och sedan han drivit Gothroth, Gunnhilds son, på flykten innehade han ensam Norges rike i trettio år, dock utan kungatitel. Harald, Danmarks kung, fruktade på den tiden mycket den allra kristligaste kejsaren (imperator) Otto, som hade för avsikt att lägga Kristi ljuva ok på honom, vilket han också gjorde. Detta är den Otto, en mycket redbar man och den mest framstående bland mycket lysande män, som hedrade kyrkan och hela prästerskapet mer, och nästan berikade dem mer, än som var gagneligt, genom att underställa den förlänade (pheodati) hertigar och grevar. Ty ur rikedomen föddes sedan övermodet, såsom man ända till denna dag kan se. Därför sades det också till honom av en ängel, såsom det står i den romerska historien: ”Du har tillfört kyrkan gift.” Hur sant detta har sagts visar, ack, dagliga exempel och ständiga tvister mellan hertigar och biskopar; ty det är en sak att med världslig makt och svärd hålla de ondas ondska stången, en annan att med herdeomsorg och herdestav styra själar. Denne Otto, med tillnamnet den röde, var son till Otto som kallades den fromme, en avkomma nästan bättre än sin utmärkte fader. Men låt oss återvända till vårt ämne. ## kap. 6 (Storm s. 12–13) (maskinöversättning) Kap. VI. Om Gunnhilds död genom Håkons list. Sedan Håkon alltså hade återvänt till Norge, förde han och Gunnhild sinsemellan olika strider och försåt mot varandra, ty ingen av dem saknade en tillräckligt sinnrik ondska. Hon gav ständigt vika, liksom låtsande flykt; han förföljde; under detta ödelades landet och hela folket drabbades av stora olägenheter. Till sist tänkte denne Håkon ut en list av följande slag: han sänder bud till Danmarks kung, som då var hans störste vän eftersom han ännu var hedning; han ber honom att i hemlighet sända ett brev till Gunnhild och begära henne till äktenskap; han skulle försäkra att Danmark skulle bli lyckligt med en sådan drottning, och att han inte i sitt sinne eftertraktade äktenskap med unga kvinnor; han själv var också redan till åren kommen, och de skulle mycket väl kunna passa ihop. Kvinnan tog alltså emot det kungliga brevet, och mycket glad och i kvinnlig lättsinnighet alltför godtrogen begav hon sig till Danmark; där lät kungen strax gripa henne och lät sänka henne i ett kärr. Och detta var slutet på Gunnhilds brott och illgärningar. Sedan Håkon alltså hade befäst sig i riket började han bli demonernas främste tjänare och genom täta offer kalla dem till sin hjälp. Tio år därefter bröt han det fördrag som han hade slutit med kung Harald, då han fick anledning till avfall genom att den allra kristligaste kejsaren Otto ivrigt ansatte danernas kung att underkasta sig Kristus med hela sitt land; vilket han också då med samme Frälsares hjälp verkningsfullt fullbordade. ## kap. 7 (Storm s. 13–14) (maskinöversättning) Kap. VII. Om dennes svekfulla anslag mot Olav, Tryggves son. I det tjugonionde året av sin regering fick han sedan veta att Olav, Tryggves son, befann sig i England, en ung man av god natur, som, när han återvänt från trakterna kring Ryssland, där han hade fostrats och fått hjälp av kung Valdemar, och bedrev sjöröveri mot Danmark, hade gått i land från skeppen och avskurits av fienderna så att han inte kunde återvända till dem. Tvingad av denna nöd att åkalla gudomlig hjälp lovade han att bli kristen om han räddades ur den överhängande faran. Sedan han alltså genom Guds hjälp hade befriats och fått tillbaka sina skepp, begav han sig till Hybernia; därifrån for han till Sullingaöarna, som ligger nära Stora Britannien, och där döptes han med alla de sina av en vördnadsvärd man, abboten Bernardus. Därifrån fortsatte han till England, där han också uppehöll sig i några år; han hade dock bytt namn och kallades Ole, eftersom han inte ville att det skulle bli känt vem han var. När Håkon alltså fick veta att han säkert uppehöll sig där, inriktade han på alla sätt sitt sinne på att beröva honom livet, eftersom han nästan bara fruktade honom för sig själv och sina arvingar. Och eftersom han var helt och hållet svekfull, överlade han länge och mycket med sig själv om vad som behövde göras, och kallade till sist till sig Olavs morbröder, nämligen bröderna till hans mor Astrith, Iostein och Karlshofoth, och hotade dem med döden om de inte lydde hans befallningar. Han sände dem alltså till England tillsammans med en gammal förrädare, vid namn Thorer klakka, som tidigare hade uppehållit sig en tid hos Olav. De vågade inte sätta sig upp mot hans befallning och lovade att de visserligen skulle fara, men på intet annat villkor än att de fick avslöja jarlens förräderi och plan, åtminstone när Olav kom innanför Agthanes till den plats som kallas Thialfahellir. Håkon tog lätt på detta och förlitade sig på sina vanliga konster, som om han hade Olav i sina händer om denne ovetande om förräderiet kom ända dit, och då han säkert visste att Olav inte skulle lita på någon annan än dem, beviljade han dem vad de begärde. Han befallde dem alltså att meddela Olav hans död, att hela landet väntade på hans ankomst och att han borde skynda sig, så att inget nytt skulle komma emellan. ## kap. 8 (Storm s. 15–16) (maskinöversättning) Kap. VIII. Att Olav, när han återvände hem, tog med sig en biskop och andra andliga män för att predika Guds ord för norrmännen. När Olav hade hört dessa budskap trodde han dem, eftersom de var hans morbröder; han påskyndade saken, gjorde i ordning skeppen och tog med sig andliga män, nämligen biskopen (episcopus) Sigwardus, som hade vigts just för detta, att predika Guds ord för hednafolken, och några andra som han kunde ha med sig: Theobrandus, en präst (presbyter) från Flandern, och därtill en annan, Thermo, också han präst, och han hade även några diakoner. Ty den gode mannen hade redan i förväg beslutat att han på alla sätt skulle arbeta för att underlägga hela landet Kristus eller under inga omständigheter härska över hedningar; i detta följde han Iovinianus, en mycket klok man, som, när den romerska hären befann sig i största fara hos perserna och soldaterna begärde honom till kejsare, utan att tveka svarade att han på intet sätt ville härska över hedningar. Julianus däremot, en avfälling från Kristus och från att ha varit subdiakon och kristen en högst olycklig apostat och förföljare av det kristna namnet, som också under samma partiska fälttåg, såsom den salige Hieronymus vittnar, spydde ut sex böcker mot Kristus — denne Julianus, förledd av onda andar som säkert hade lovat honom seger i samma strid och åt vilka han nästan dagligen offrade inte bara oskäliga djur utan, vilket är mycket mer välbehagligt för dem, sin kropp och sin själ, hade låtit sätta eld på alla skepp med vilka han hade förts dit, för att han genom att ta bort hoppet om återvändo skulle egga soldaternas hjärtan till strid. Men Herren lät hädarens ondska komma över hans eget huvud; ty i samma strid träffades han av Gud, man vet inte av vem, och han lade handen under såret när blodet flöt ut och stänkte det i luften med följande hädelse: ”Du har segrat”, sade han, ”galilé!” (så brukade han nämligen kalla vår Herre), och så gick han med hädelsens ord på läpparna från den timliga döden över i den eviga. Romarnas här, som, såsom vi har sagt, befann sig i största nöd, upphöjde alltså den förutnämnde Iovinianus, en mycket kristen man prydd med de bästa seder, till kejsare och lovade att enhälligt bli kristna; Julianus hade nämligen vänt många bort från den sanna tron. Sedan Iovinianus alltså hade tagit emot kejsarmakten förde han med största omsorg bort hären, sedan han slutit ett fördrag med perserna så gott han kunde i en sådan nöd. Han själv dog, ack, en alltför tidig död, ty han regerade inte ett halvt år. Men låt oss återvända till vårt ämne. ## kap. 9 (Storm s. 16–17) (maskinöversättning) Kap. IX. Att jarlen över Orkneyöarna genom hans enträgenhet blev kristen med hela sitt folk. Olav for från England och styrde rakt mot Orkneyöarna, och eftersom dessa är underställda Norges kung, uppmanade han jarlen (comes) Sigwardus, som då styrde över dessa öar, att bli kristen. När denne låtsades inte förstå och talade emot, ansatte Olav honom desto mer. Han lovade att han visserligen skulle vara honom underdånig som kung, om han inte tvingade honom till kristendomen; och när han länge satte sig emot, sägs det att Olav ryckte bort hans son från platsen där han fostrades, en liten gosse på tre år, Thorfin vid namn, och betygade att han skulle offra honom inför faderns ögon och dessutom hotade med ständig fiendskap om han inte gav sitt samtycke. Jarlen, i enlighet med det som är skrivet: ”Fyll deras ansikten med skam, så att de söker ditt namn, Herre”, fruktade bådadera, både Olavs högst rättmätiga vrede och sonens undergång, och genom att tro, eller snarare genom att samtycka, döptes han med hela det folk som var honom underställt; han förblev dock sedan, befäst i tron, trogen, och likaså alla hans efterträdare. ## kap. 10 (Storm s. 17–18) (maskinöversättning) Kap. X. Att Håkons försåt och svek uppenbarades för Olav. Därefter påskyndade Olav sin färd till Norge och lade först till vid den ö som kallas Moster, där han också senare byggde en kyrka, som var den första av alla som uppfördes i Norge. Sedan han därefter kommit innanför Agthanes till den plats som kallas Thialfahellir, stannade han där en natt, fastän det knappast finns någon hamn där, ännu ovetande om Håkons svek och försåt. Samma natt kom hans förutnämnda morbröder till honom och avslöjade Håkons förräderi, eftersom de nu var lösta från den ed som de hade svurit Håkon; de ber honom enträget att i tid sörja för sig själv och dem och även för hela landet. Han blev förskräckt, som det brukar vara i ett sådant läge, och anförtrodde hela sin sak åt den allsmäktige Guden, så att han med Hans hjälp skulle kunna fullborda det som Han hade ingett honom. Där dödades då den gamle förrädaren Thorer klakka, som hade farit till England för att bedra honom. Strax därefter, med gudomlig hjälp, begav han sig följande dag till den plats som kallas Trondheim, där det då visserligen bara fanns några få hus tillhörande olika köpmän, men som nu är huvudort för hela riket, en stad som är hedersamt upphöjd inte bara genom ärkebiskopssätet (metropolitana sedes) utan också genom den allra saligaste martyren Olavs reliker. Där strömmade en mängd folk samman till honom; därefter upphöjdes han till kung och förföljde strax Håkon. Denne, övergiven av de sina och med allt sitt hopp satt till flykten, kom till en liten by, Rimul vid namn, och där, gömd i en svinstia tillsammans med endast sin träl, Carke vid namn, av sin frilla Thora, blev han, när sömnen som vanligt hade smugit sig på honom av sorg, genomborrad i strupen av samme träl och dog; men den trälen, som sedan kom med sin herres huvud för att få belöning, lät kungen hänga för det brott han hade begått mot sin herre. ## kap. 11 (Storm s. 18–19) (maskinöversättning) Kap. XI. Om hans ståndaktighet i Guds ord. Därefter inriktade kungen, med himmelsk hjälp, sitt sinne med all kraft på att utrota avgudadyrkan och demondyrkan ur hela landet, en outtröttlig odlare av sin herres vingård. Han ansätter dem med böner och predikningar och lägger ibland till hot och skräck. Ty han såg att barbarernas vilda hjärtan inte kunde befrias från trolöshetens gamla smuts och från den på visst sätt medfödda demondyrkan, som de nästan hade druckit in med modersmjölken, annat än med stark hand, och eftersom de mindre påverkades av ord lade han ofta till slag, i efterföljd av sin herre, som göt olja och vin i den sårades sår, och även av det evangeliska ordet: ”Tvinga dem att komma in, så att mitt hus blir fullt.” Det finns en plats som kallas Mærin i Trondheims stift (dioecesis); där gavs, som det berättas, svar av demonerna; dit hade också Håkon samlat en mängd avgudabilder. Dit kom alltså kungen och kallade till sig alla dem som hade varit insnärjda i de djävulska falskheternas fastare band och som på folkspråket kallas seithmen, och eftersom han såg att de var obotliga, lät han, för att de inte skulle skada den nya planteringen, samla dem i ett hus helgat åt demonerna och bränna upp dem i eld tillsammans med avgudabilderna; deras antal sägs ha varit åttio, av båda könen. ## kap. 12 (Storm s. 19–21) (maskinöversättning) Kap. XII. Att Island tog emot Kristi tro genom hans enträgenhet. När ett år sedan hade gått sände kungen prästen Theobrandus till Island för att predika Guds ord; om detta land har vi ovan sagt att det av somliga anses vara ön Thule på grund av vissa likheter, och särskilt därför att dagen fortsätter oavbrutet kring sommarsolståndet och likaså natten kring vintersolståndet. När han hade kommit dit började han predika Kristus för dem, och fastän han var mycket enträgen kunde han under knappt två år omvända endast mycket få, på grund av deras medfödda hårdhet och grymma lynne. Bland dem som tog på sig Kristi ok var dock följande de främsta: Haller från Sithu med hela sitt hushåll och Gitzor från Scalaholt; denne var fader till biskop Isleif, som först inrättade ett biskopssäte i det landet, i den kyrka som han själv byggde och helgade åt den salige aposteln Petrus, och dit skänkte han hela sitt arv. Den tredje var Hialte från Thiordardale, den fjärde Thorgils från Aulfus. När Theobrandus återvände till kungen följde två av de förutnämnda männen honom, nämligen Gitzor och den andre, Hialte. När Theobrandus kom till kungen blev han tillrättavisad av honom för att han hade utfört uppdraget otillräckligt; kungen sände därför följande sommar prästen Thermo, som de på sitt modersmål kallade Thormod [osäker tolkning]. Med honom for också de två förutnämnda männen, som lovade kungen att de med all kraft skulle arbeta för Kristi evangelium. Denne prästs predikan åtföljdes av den helige Andes nåd så verkningsfullt att han på kort tid omvände hela detta barbariska folk till Kristus. Ty när de hade kommit in i landet hölls just då det allmänna ting (conventus) som de kallar Alding. När hedningarnas skara såg att de hade kommit, löpte hela folket till vapen och ville enhälligt beröva dem livet; men de hölls så tillbaka av Gud att de, trots att endast en mycket liten skara kristna stod emot dem, varken kunde eller vågade tillfoga dem något ont. Om detta må det sagda räcka. ## kap. 13 (Storm s. 21–23) (maskinöversättning) Kap. XIII. Somligas mening om den salige Olavs dop. För att lättare kunna underlägga hela landet Kristus gifte kung Olav alltså bort sina tre systrar med förnäma män: en, Astritha vid namn, med Erling, Scialgs son, den andra med Thorgeir, en mäktig man från Wie, som senare brände inne Gothroth, Gunnhilds son, i ett hus, när denne ville erövra riket mot Olav, och den tredje med Hyrning, dennes bror. Och sedan han hade låtit döpa dem alla, styrde han kosan till de övre trakterna, nämligen Uplond, och där fann han då den lille gossen Olav, tre år gammal, som senare blev Kristi hängivne martyr, tillsammans med modern Åsta, sedan fadern Harald redan hade dött (denne var son till Gothrof syr, vars fader var Berno, som fick tillnamnet köpmannen och var son till Harald hårfager), norrmännens lyckliga hopp och blivande prydnad. Då lät han, enligt somliga, döpa även honom där tillsammans med modern; andra hävdar att han döptes i England; men jag har också läst i normandernas historia att han döptes i Normandie av Robertus, ärkebiskop (metropolitanus) av Rouen. Det står nämligen fast att Willelmus, hertig av Normandie, kallade honom till sin hjälp mot Robertus, Frankrikes kung, med tillnamnet Capet (som var son till Hugo Capet, en mycket förnäm hertig), vilka tillsammans med greven av Flandern förberedde krig mot hertig Willelmus; han strävade nämligen efter att fördriva honom från Normandie, eftersom hans företrädare med våld hade avtvingat frankernas kung landskapet. Men vare sig han döptes i Rouen eller i England, står det fast att han då var äldre när han kröntes med martyriet än de säger, som man framför allt bör tro i sådana ting. Och det är inte förvånande att detta har hänt med Olav i det land där det aldrig har funnits någon som skrivit om forntiden, eftersom den salige Hieronymus skriver detsamma om Konstantin den store, son till Constantius och Helena, att somliga säger att han döptes i Bithynien vid mycket hög ålder, andra i Konstantinopel, några i Rom av den salige påven Sylvester, och ännu är tvisten oavgjord om vem som har skrivit sannare. ## kap. 14 (Storm s. 23–25) (maskinöversättning) Kap. XIV. Om Olav Tryggvasons död. I det femte året av Olav Tryggvasons regering, som också var det sista, började alltså Sueino, Danmarks kung, Olav, Sveriges kung, och Erik, son till Håkon den onde, krig mot honom och fann honom, ack, alltför oförberedd; ty det sägs att han med endast elva skepp drabbade samman med sjuttio. Till sist, genom att de avlöste varandra och ständigt satte in friska i stället för sårade, blev vår kungs här inte så mycket besegrad som förbrukad. Men inte heller motståndarna förde hem en blodlös seger, ty alla de tappraste hade antingen fallit i striden eller dragit sig undan svårt sårade. Där säger då somliga att kungen kom undan i en båt och för sin själs frälsnings skull begav sig till främmande länder, andra däremot att han störtade i havet i sin brynja. Vilket av detta som är sannare vågar vi inte bekräfta; detta enda vill vi tro, att han åtnjuter evig frid med Kristus. Detta slag stod vid den ö som kallas Svold och ligger nära Slavien, som vi på vårt modersmål kallar Vinnlandia. I samma slag lovade Erik att bli kristen om han vann seger, vilket han också uppfyllde i handling. Mellan dem, nämligen kungarna och Erik, hade ett fördrag slutits av följande slag: att om de kunde ta riket från Olav skulle var och en få en tredjedel. Erik fick alltså två delar av riket (dock utan kungatitel, liksom också hans fader hade varit), eftersom Danmarks kung Sueino överlät sin del åt honom för sin dotters skull, som han hade trolovat med honom. Olav, Sveriges kung, anförtrodde däremot sin del åt Sueino, Eriks bror. När sedan några år hade gått började Sueino avundas sin bror Erik, eftersom denne hade två delar av Norge, medan han själv hade endast den tredje och den dessutom som anförtrodd. Men Erik, som höll fast vid det rätta mot sin bror, ville inte befläcka riket med brodermord, och eftersom han samtidigt besinnade att denne knappast framgent skulle handla broderligt mot honom, enligt Lucanus ord: ”Ingen trohet finns mellan delägare i ett rike, och all makt tål inte någon medregent”, lämnade han landet och seglade till England, sedan han lämnat kvar sin son Håkon som efterträdare i riket. Denne Erik styrde i femton år tillsammans med sin bror Sueino; han varken minskade eller utvidgade kristendomen, utan lät var och en, åtminstone i detta avseende, leva efter den rätt han ville. När han lät skära bort en svulst [osäker tolkning] på sig, slutade han sitt liv genom alltför stor blodförlust. Efter hans avfärd från landet styrde hans bror och son i två år. ## kap. 15 (Storm s. 25–28) (maskinöversättning) Kap. XV. Om den salige Olavs återkomst från England till Norge. Olav, Haralds son, som senare skulle bli Kristi martyr, uppehöll sig på den tiden i England, och där förlikade han då Adalredus med hans bröder och utverkade att han upphöjdes till kung. Denne Adalredus berövade sedan Knut, Danmarks kung, som kallades den mäktige, riket och tvingade honom att leva i landsflykt för alltid. Det berättas att Olav då uppsökte en eremit, en man av stor helighet, som förutsade honom mycket, både att Herren skulle skänka honom sin nåds överflöd och även genom vilken död han skulle gå bort ur detta ljus till Kristus. Året därefter gjorde Olav i ordning sin färd till Norge med två lastskepp och synnerligen väl beväpnade följeslagare, som sägs ha varit hundratjugo, alla i brynja. Sedan han alltså med lycklig färd hade korsat oceanen, lade han genom ett gudomligt förebud först till vid en ö som på vårt modersmål kallas Sæla och på latin översätts med lycksalighet, vilket utan tvivel förebådade mannens kommande salighet och att han genom sin ankomsts förebud förde hoppet om evig lycksalighet till hela landet. Därifrån seglade han till den plats som kallas Sauthungsund, där han också stannade några dagar. Där kom då budet till honom att Håkon, Eriks son, närmade sig med två skepp, ett litet, som vi kallar skuta, och ett långt, som de gamla kallade liburna, varav också Horatius: ”Du skall fara på liburner bland skeppens höga bålverk, min vän.” När vår Olav fick veta detta tänkte han ut en snara av följande slag: han lät placera sina skepp mitt emot varandra på var sin sida, och eftersom platsen var mycket trång lät han spänna rep mellan skeppen, som så täcktes av vågorna att de inte röjde listen, så att de, när de oförsiktigt snärjdes där, kunde tas oskadda och om möjligt utan blodsutgjutelse. Och så skedde det också; ty Håkon, som kom dit och inte misstänkte något annat än köpmän, blev genast tillfångatagen av kungen. Där avsade han sig då under ed hela den del av Norge som han själv hade innehaft; därifrån for han till England. Men när hans farbror Sueino hade hört om den salige Olavs ankomst, samlade han en här och förföljde honom strax. Kung Olav — detta namn hade han nämligen redan fått av de sina, efter de gamla romarnas sed, eftersom också där hären brukade utse sig en härskare och ge honom kungatitel — kungen misstrodde alltså hjälpen från tröndrarna (han kände nämligen deras lättsinne och obeständighet) och drog sig undan till det övre landskapet och övervintrade där hos sin styvfar Siward och modern Åsta. När våren kom for de båda till Wic, och sedan de där hade skaffat en här skyndade de mot Sueino. Denne mötte dem oförtrutet, och sedan de hade drabbat samman i ett sjöslag på den plats som kallas Nesiar och Sueino höll på att besegras, vägrade han fly och beslöt att falla med de sina, om han inte hade blivit hindrad och hans skepp mot hans vilja dragits tillbaka av en av hans hövdingar och svåger, som hade tagit hans syster Bergbliot till äkta, Einar thambaskelfir [osäker tolkning], en mycket tapper man. Denne rådde honom att fly och tvingade honom på visst sätt att bege sig till Ryssland, där han också dog. ## kap. 16 (Storm s. 28–31) (maskinöversättning) Kap. XVI. Om den salige Olavs flykt till Ryssland. Under den tid då Erik hade styrt hade många, vad kristendomen beträffar, avvikit från det sanna. Kung Olav strävade på alla sätt efter att föra dessa tillbaka till vägen och visa dem frälsningens väg, att grunda kyrkor på de platser där sådana inte fanns och att berika de grundade med inkomster, och att vara medarbetare åt den utmärkte mannen Olav Tryggvason, så att han, liksom undervisad av Guds ande, klokt skulle vattna det som denne storslaget hade planterat. Han lät skriva ned lagar på landets språk, fulla av rätt och måttfullhet, som ännu i dag både hålls och vördas av alla goda. Han höll fast vid det rätta mot alla, förtryckte ingen, utpressade ingen, dömde ingen, utom möjligen den som hans egen ondska och förhärdelse i det onda hade dömt, och för att kort sammanfatta: han härskade över de dödliga endast för att, så långt det stod i hans makt, föra dem till odödlighetens härlighet; detta visade då tydligt utgången av hans liv, och det visas dagligen likafullt till fyllest och mer därtill genom de välgärningar av den allsmäktige Guden som, som vi tror, skänks för hans förtjänsters skull. Därefter tog kungen till hustru Astrith, dotter till Olav, svearnas kung, fastän han tidigare hade trolovat sig med hans förstfödda dotter, men då faderns vrede kom emellan kunde ingen av dem få njuta av det åstundade äktenskapet. Med henne fick han en dotter vid namn Ulfildis, som han senare gifte bort med Otto, sachsarnas hertig. Därefter började Knut, kung över Danmark och England, en man lysten efter andras egendom, som lade märke till att hans fader Sueino hade haft en tredjedel av Norge, och samtidigt besinnade att hans systerson Håkon, som då uppehöll sig hos honom, hade fördrivits från landet, uppvigla Norges hövdingar mot kungen och i hemlighet muta dem med pengar, nämligen Erling, Scialgs son, från Sola, Kalf, Arnes son, Thore hund och flera andra. Och eftersom Erling var den främste av dem samlade han en här och drabbade samman i ett sjöslag med kung Olav, där han själv också föll. Och detta var på den plats vars namn är Tunga; han dödades dock mot kungens vilja av en av hans släktingar, Aslac Fitia-scalla. Sedan kungen därefter fått veta att kung Knut närmade sig med en otalig här (ty hans flotta sägs ha bestått av tusen tvåhundra skepp), och såg att han var underlägsen för en sammandrabbning, lämnade han skeppen och begav sig till sin svåger Olav, Sveriges kung. Därifrån for han till Ryssland till kung Iaritzlavus, som hade tagit till äkta Ingigerth, som han själv, som jag sade alldeles nyss, hade trolovat sig med men inte kunnat få. Han stannade där ett år, hedersamt och mycket tjänstvilligt mottagen av kung Iaritzlavus, åt vars beskydd han också anförtrodde sin son Magnus, en gosse på fem år, som han hade fått med en frilla. Under tiden vann kung Knut alla Norges hövdingar för sig genom att ge mycket och lova mer, om de höll troheten mot hans systerson Håkon, som han hade fört med sig, och sedan han hade tagit gisslan av dem som han ansåg sig mindre kunna lita på, återvände han till England. Därefter, efter ett år, for Håkon till England för att hämta sin hustru; men när han återvände drabbades han av storm och tvingades in i Charybdis på det ställe i havet som kallas Petlandzfiorthr, nära Orkneyöarna, och där sögs han ned i den djupaste virveln med alla de sina. ## kap. 17 (Storm s. 31–34) (maskinöversättning) Kap. XVII. Om Charybdis natur och om langobarderna och hunnerna. Om Charybdis natur, eftersom talet har fallit på den, ger de gamla författarna en förklaring av följande slag. Plinius Secundus, nämligen, författaren av naturalhistorien, en klok och mycket lärd man, filosofen Chrysippus och många andra säger att detta ställe har förbindelse med urdjupet, från vilket allt vattnets överflöd tros flyta, och att man därför inte finner någon botten. Om detta djup skrivs det i Genesis: ”Och alla det stora djupets källor bröt fram.” Också Paulus Diaconus, munk i klostret Monte Cassino, som skrev en mycket vacker historia om landskapet Pannonien, i vilken han gjorde många nyttiga och inte mindre förnöjsamma utvikningar, säger nästan detsamma om Charybdis natur. Han försäkrar nämligen att de som med patriciern Narses tillåtelse invaderade Italien drog ut från Pannonien, ett mycket vilt folk och fientligt mot Gud, som då kallades longobarber efter det långa skägget, men nu i förvanskad form kallas langobarder, sedan bokstaven D satts i stället för B. Pannonien har emellertid kallats Ungern från den tid då hunnerna på visst sätt med våld avtvingade den konstantinopolitanske kejsaren landet; för att de skulle upphöra med plundring och ödeläggelse av hans rike överlämnade han, om än mot sin vilja, landskapet åt dem, sedan de tidigare invånarna förflyttats till annan ort. Dessa hunner, såsom Jordanes skriver i sin historia, bröt fram från de maeotiska träsken, där Alexander den store, Filips son, sägs ha stängt in dem — ett halvvilt folk och Gud högst främmande, också till utseendet mycket fult, ty på huvudet hade de i stället för ögon liksom två hål, som om de var fyllda med kolsvart beck, och genast skars kinderna upp på de små gossarna, för att de tillsammans med modersmjölken också skulle lära sig att uthärda sår — sedan de alltså hade funnit en väg genom att följa en hind [osäker tolkning], bredde de ut sig över hela jordens yta likt gräshoppor med sin kung Attila, och de strövade igenom hela Gallien och fyllde allt med plundring, mordbränder och styggelser, vanhelgade de heliga platserna och lade dem öde. Det är de som slaktade den salige Nicasius, ärkebiskop (archipræsul) av Reims, tillsammans med den saliga jungfrun Eutropia, hans syster, och satte eld på staden Reims. Av dem martyriserades senare, när de belägrade Agrippina, som nu kallas Köln, den saliga Ursula, dotter till britternas kung, med hela sitt följe av båda könen, en nästan otrolig mängd. När detta brott hade begåtts drevs de genast av Gud på flykten, och staden befriades genom de allra saligaste jungfrurnas förtjänster. Och på dem fullbordades vad Skriften säger: ”Den ogudaktige flyr, fastän ingen förföljer honom”, och likaså psalmistens ord: ”Där föll de som gjorde orätt”, nämligen i hjärtat, ”de stöttes bort och kunde inte stå.” ## kap. 18 (Storm s. 34–39) (maskinöversättning) Kap. XVIII. Att den salige Olav återvände hem, och om de mänskliga kropparnas förminskning. När Knut, Englands kung, alltså fick veta om sin systerson Håkons undergång, sände han genast sin son Sueino för att styra Norges rike och samtidigt göra motstånd mot Olav, om denne skulle besluta sig för att återvända till landet. O de dödligas olyckliga och omättliga lystnad! Ack, eländiga människosjäl, som ju mer den har spritt ut sig i dessa synliga ting och utvidgar sig i denna världs gestalt, som förgår, desto svårare samlas efter detta liv och fjärmas från Gud, som är den sanna tillräckligheten. Detta lyser till fyllest och mer därtill fram hos Knut, som, fastän han ägde två riken, försöker rycka till sig ett tredje från den högst rättfärdige kungen Olav, ett som tillkom denne genom arv efter förfäderna. Olav, som det berättas maningen i sömnen att han borde återvända till Norge, tog farväl av Iaritzlavus och Ingigerth, lämnade där kvar sin son Magnus och återvände till sin svåger kung Olav i Sverige, och där stannade han det året. När våren kom samlade han alltså med sin svågers hjälp en här, som till stor del bestod av hedningar, och förde den genom de övre trakterna till Norge. Och när kungen ansatte hedningarna att låta döpa sig och de vägrade att ta på sig Herrens ok, sade han att han inte behövde hedningar och människor främmande för Gud, särskilt inte mot kristna; en ringa seger skulle det vara för honom, som vanns genom orättfärdigas händer. Hedningarna svarar att de visserligen var redo för krigets behov och för vad annat kungen än befallde, men att de inte ville sätta denna nya inrättning framför sin uråldriga sed, och att de hellre ville återvända till sitt land. När kungen hörde detta lät han alla gå. Därefter samlades hos honom hans släktingar med hans bror Harald, som då var en yngling på femton år, och även några andra hövdingar; bland dem fanns Ringr, Dags son, med sin son av samma namn, och jarlen (comes) Fithr, Arnes son, bror till Kalf, som mest av alla satte sig emot kungen; kungen hade också i alla faror följts av sin oskiljaktige följeslagare Ragnvalder, son till Brusi, son till Siward, som var den förste av alla jarlar (consules) över Orkneyöarna som blev kristen, och som vi har nämnt ovan. Dessa var tappra och starka män, i kropp och själ mycket kraftigare än i dessa usla tider, men ändå långt underlägsna sina förfäder. För denna förminskning ger Plinius Secundus i naturalhistorien följande förklaring; jag skall anföra hans egna ord: ”Över huvud taget”, säger han, ”iakttar man att hela släktet av dödliga blir mindre för varje dag, och att få är resligare än sina fäder, eftersom förbränningen, mot vilken tidsåldern nu lutar, förtär sädens fruktbarhet.” Så långt Plinius; det var nämligen inte okänt för filosoferna, eftersom de hade hört att syndafloden hade gått före, att den närvarande tidsåldern skall ändas genom förbränning. Också Lucanus, inte mindre filosof än skald, säger, där han talar till Julius Caesar för att denne förbjöd att de döda i striden brändes: ”Om elden nu inte bränner dessa folk, Caesar, skall den bränna dem med länderna, bränna dem med havets djup; ett för världen gemensamt bål återstår, som skall blanda stjärnorna med benen.” Allting på jorden frambringas nämligen av värme och fukt; i det där värmen överväger blir de smalare, spensligare och finare, och där fukten har överhand blir de grövre, resligare och mer korpulenta. Denna tidsåldrarnas växling mellan förbränning och översvämning för Platon fram, då han säger att de inträffar växelvis när femton tusen år har fullbordats, och att hela människosläktet förgås utom mycket få, som av någon slump kommer undan, ur vilka människorna sedan återställs; detta har alltid varit och skall alltid vara. Han ville dock inte att världen skulle vara lika gammal som Gud, utan liksom fotspåret kommer av foten, inte foten av fotspåret, och ändå, från det att foten finns, finns också fotspåret, så efterliknar världen genom ”eviternitet” [osäker tolkning], det vill säga tidens fortgång, visserligen evigheten, men kan inte fatta den. Gud, som är den enklaste evigheten, obegränsbar till sin gestalt, skådar nämligen allt i ett närvarande, medan världen skiftar genom växlingar och tider. I denna villfarelse om tidsåldrarnas växlingar föll Origenes, en framstående uttolkare av de gudomliga skrifterna, vilket, ack, tydligt framgår av den bok som han betitlade Peri archon (det vill säga Om principerna), i vilken han blandade in mycket tomt ur filosofernas böcker och sådant som strider mot den sunda läran. Också den salige Hieronymus nämner, när han talar om kropparnas förminskning, de tolv stenar som Israels barn tog upp ur floden Jordans flodbädd, när de gick över torrskodda, såsom också tidigare över Röda havet, varom också psalmisten sjunger: ”Vad fattades dig, du hav, att du flydde, och du Jordan, att du vände tillbaka?” Herren befallde nämligen att en man från var och en av stammarna skulle bära en sten, som han lätt kunde bära, upp på flodens strand till vittnesbörd om ett så stort under; samme helige Hieronymus intygar att han har sett en av dem, som av någon slump hade brustit och var sammanfogad med järn, och att var och en av dem var av sådan storlek att den knappast kunde bäras av två män, inte därför att stenarna hade vuxit, utan därför att människorna hade krympt. Och visst är det nu nästan åttahundra år sedan den salige Hieronymus gick över till de himmelska rikena. För ungefär sjuttio år sedan påträffades också i Rom Pallas, Evanders son, som Turnus dödade, och om vars död den salige Augustinus säger att Apollons bildstod grät genom demonens förunderliga list, som om den hade sörjt den högst redbare mannens död. Man fann också ett silverkärl placerat på hans bröst, i vilket det fanns en mycket dyrbar beredning av myrra och balsam, och därifrån utgick två gyllene rör, vars ändar var införda i näsborrarna, så att kroppen genom salvans kraft skulle förbli oförgänglig inte mindre invärtes än utvärtes. Man fann också två inristade verser: ”Evanders son Pallas, som krigaren Turnus lans dödade, ligger här på sitt sätt.” När han sedan restes upp, med ett väldigt sår öppet under bröstet, nådde han med sin längd nästan upp till stadsmuren, och där stod han tills balsamet hade sköljts bort av regnet och han föll samman i sig själv, och så överlämnas benen åter åt jorden. ## kap. 19 (Storm s. 39–42) (maskinöversättning) Kap. XIX. Att den salige Olav föll som martyr i strid. Sedan den salige Olav alltså hade samlat den styrka som han kunde få i Upland, styrde han mot Throndheim; han hade nämligen hört att Sueino, Knuts son, väntade på hans ankomst i Wic med en stark styrka, och därför vek han undan för honom. Men när tröndrarna hörde om kungens ankomst samlades de i staden Trondheim som en man mot Herren och mot hans smorde, unga med äldre i olycksalig sammansvärjning, för att angripa Guds helige; bland dem var de hövdingar som mest av alla kämpade emot kungen, Thorer hunder och Kalfr, Arnes son. När kungen alltså hörde att en skara hade samlats mot honom, sände han till dem Fin, Kalfs bror, som vi har nämnt ovan; han skulle erbjuda folket fred och meddela att kungens sinne var redo, att han glömde tidigare oförrätter och förlät var och en vad han hittills hade gjort orätt; att han avskydde utgjutandet av människoblod och särskilt i inbördeskrig, och att han på intet sätt ville drabba samman, om de bara gav efter för hans välgörande förmaningar. Men barbarernas vilda sinne avvisar enhälligt freden, och de olyckliga väljer mycket hellre att fientligt angripa Guds helige än att ta emot hans välgörande förmaningar. Alla drar alltså ut mot kungen och kommer med skyndsamma steg till den plats som kallas Sticlastaðir; före dem hade dock Fithr, kungens sändebud, kommit och underrättat kungen om deras förhärdade ondska. Den salige Olav, förmanad genom en gudomlig uppenbarelse, förutsåg på visst sätt sin död, och han kallade, som det berättas, till sig sin förvaltare och befallde honom att ur kungens kassa andäktigt dela ut särskilda allmosor för alla dem som skulle falla i samma strid när de bar vapen mot honom, ty han glömde inte sin Herres bud: ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.” Här må det vara tillåtet att betrakta vår martyrs sinnelag: förföljarnas raseri gick vilt fram, och slagna av ömkansvärd blindhet rasade de i grym skändlighet mot Guds helige; men han förblir orubblig och grundad i Kristus och har omsorg om förföljarnas frälsning, och detta i en sådan nöd, där vem som helst kunde ha glömt även sina käraste. Hör detta, jag ber er, alla folk: denne man föddes nästan i nordens yttersta trakter bland barbariska och obildade människor. Se vilken stjärna som har strålat fram, hur ödmjuk, hur upphöjd, och detta inte i tjänande ställning utan på kunglig höjd. Lägg märke till i vilket sinne han förberedde striden och vad han syftade till. Orsaken är uppenbar, utan tvivel och fri från all tvetydighet: att hålla de brottsliga och orättfärdiga borta från förföljelsen av de goda, att befästa Kristi stadgar, att om möjligt av de hårdaste stenar uppväcka barn åt Abraham. Att detta har varit så visar med största visshet de dagliga välgärningarna och de inte mindre täta än ovanliga undren, som den allsmäktige Guden värdigas verka genom hans förtjänster, inte bara i vårt land utan på vilka platser som helst och av vilka som helst den salige martyrens hjälp troget åkallas. Man kan också se hur andäktigt, hur omsorgsfullt denne salige följde i spåren efter den förste fanbäraren för vår Frälsare, nämligen den allra saligaste förstemartyren Stefanus: denne bad under det strömmande regnet av stenar för dem som stenade honom, denne befaller till och med att allmosor skall delas ut för sina baneman. Men i allt detta är det Han som skall erkännas, Han som skall prisas, Han som skall förhärligas, som både vid den första kallelsen gav tron och vid den sista ståndaktigheten. När de alltså drabbade samman bar en tapper man, vid namn Biorn, fanan framför kungen; han dödades genast i den första sammandrabbningen av Thorir hund, som ledde den första stridslinjen mot kungen. Genast därpå följde kungens fall, sedan han, som det berättas, fått ett väldigt sår. Vem som lade hand på honom, och om han fick ett eller flera sår, vill vi, eftersom olika saker sägs av olika personer, inte förhastat bekräfta något om, och inte heller med en välmenande lögn smickra andras öron. Men Dagr, en av kungens hövdingar och även hans frände, som såg att fanan hade fallit tillsammans med kungen, reste den manligt upp och uppmanade och besvor sina kamrater att inte låta kungens död förbli ohämnad, så att motståndarna inte skulle föra hem en dubbel glädje, både över kungens död och över en blodlös seger. Därpå störtar sig alla till vapen, de bryter två eller tre gånger igenom fiendens stridslinje, de fäller mycket många, striden drar ut till kvällen, natten skiljer de stridande åt. Till sist drar sig båda parter undan, inte så mycket besegrade som trötta och plågade av sår. Den salige Olav föll den fjärde dagen före augusti månads kalendae, vilket då var en onsdag, år 1029 efter Herrens människoblivande, såsom vi med större säkerhet har kunnat efterforska. ## kap. 20 (Storm s. 42–44) (maskinöversättning) Kap. XX. Om skillnaderna i beräkningen av åren från världens början. Man bör emellertid veta att ingenting i böckerna är så förvanskat som beräkningen av tal, dels framför allt genom skrivarnas fel, dels också genom de räknandes mindre flit, och därför vill vi, som vi sade i början, inte att detta tal av år skall gå före ett säkrare, då vi alltid och överallt aktar oss för stridigheter, särskilt i sådant som inte strider mot tron. Och för att återge något litet ur de gamlas böcker och vad de själva har menat om beräkningen av åren från världens början till Kristi ankomst, skall jag anföra olikas olika beräkning. Eusebius, biskop av Caesarea, den förste av alla vars skrifter har nått oss, räknar fram enligt den hebreiska sanningen 3971 år från tidsålderns början till Frälsarens födelse. Samme Eusebius, som inte helt ville sätta åt sidan de sjuttio översättarnas auktoritet, om den nu är deras, räknar enligt denna fram 5199. Isidorus, biskop av Sevilla, anger 5154. Beda, som följer den hebreiska sanningen, anger nitton år mindre än Eusebius, det vill säga 3952. Honom följer Remigius, biskop av Auxerre, en man fullt utbildad i boklig vetenskap, som inte skiljer sig från honom med ett enda år. Också Hugo, kanik i Paris, enligt allas omdöme och utan någon invändning den mest omsorgsfulle uttolkare, som har följt den salige Hieronymus i spåren, såsom tydligt framgår i hans krönika, sätter i allt den hebreiska sanningen främst. Enligt Hieronymus och den sanning som han med största omsorg har hämtat ur de hebreiska källorna är det alltså 3952 år från Adam till Kristus. Om de räknandes olikheter må det sagda räcka. Men hur den allsmäktige Guden strax uppenbarade sin martyr Olavs förtjänster genom att ge blinda synen åter och skänka sjuka dödliga många välgärningar, och hur biskop Grimkel — som var brorson till biskop Sigwardus, som Olav Tryggvason hade fört med sig från England — efter ett år och fem dagar lyfte upp den saliga kroppen ur jorden och lade ned den på en värdigt smyckad plats i ärkebiskopsstaden (metropolis) Trondheim, dit den hade förts genast efter att striden var över — eftersom allt detta av somliga har överlämnats till minnet, har vi ansett det överflödigt att uppehålla oss vid det som är känt. Den salige Olav regerade i femton år, av vilka han innehade riket ensam i tretton; ty under det första året utkämpade han ett slag med Sueino, son till Håkon den onde, och fördrev honom från landet, såsom vi har nämnt ovan, och under det sista utsattes han för uppror av Sueino, son till Knut, Englands och även Danmarks kung, om vilken tillräckligt har sagts, och riket var oroligt. Men samme Knut och hans son Sueino och hans systerson Håkon tillskrivs fem år i förteckningen över Norges kungar. ## kap. 21 (Storm s. 44–45) (maskinöversättning) Kap. XXI. Om Magnus, den salige Olavs son. Men därefter, när knappt tre år hade gått, beslöt norrmännen, drivna av en sen ånger över det brott som de hade begått mot den salige Olav och samtidigt oförmögna att uthärda tyranniet från Alfiva, Sueinos mor, att man skulle sända bud efter Magnus, den salige Olavs son, som då var en gosse på tio år, i önskan att åtminstone åt sonen återställa det som de grymt hade tagit från fadern. För detta uppdrag valde de fyra män: jarlen (comes) Ragnwaldus, som vi ovan sade var den salige Olavs störste vän, Einar thambaskelfir, Suein bryggyofot och Kalf, Arnes son, som tidigare hade utövat svår fiendskap mot den salige Olav, men som då, driven av ånger, på alla sätt strävade efter att återinsätta hans son i riket. När de hade kommit till Ryssland till Iaritzlavus och Ingigerth, där gossen fostrades, gjorde de sitt eget och hela Norges beslut känt för kungen. Drottning Ingigerthr säger nej och försäkrar att gossen på intet sätt skulle sändas om de inte under ed lovade att han skulle upphöjas till kung; hon hade nämligen högt älskat den salige Olav och därför fostrat hans son mycket tjänstvilligt. Men de lovade allt, mer än vad som begärdes av dem, och fick lov att gå; när de alltså hade återvänt till Norge mottogs de med stor glädje av hela landet, och genast upphöjdes gossen Magnus till kung med hela folkets bifall. ## kap. 22 (Storm s. 45–46) (maskinöversättning) Kap. XXII. Om fredsslutet mellan Magnus och Danmarks kung. När Sueino, Knuts son, alltså hörde om folkets hängivenhet för kung Magnus, misstrodde han sin egen sak och återvände till Danmark, och samma år slutade han det närvarande livet; också hans fader Knut, Englands kung, gick samma år bort från de mänskliga tingen. Inte lång tid därefter samlade kung Magnus, som mindes de oförrätter som danerna hade begått mot Norges kungar, en flotta och styrde mot Danmark, och han kom till de öar som vi kallar Brennoyar, där han då mötte Hartha Knut, Knuts son, Sueinos bror. Då hövdingarna såg att unga kungar lätt kunde böjas åt vilket håll som helst, och att det som de gjorde orätt snarare skulle tillräknas dem själva, ändrar de sitt beslut till det bättre och ingår ett förbund om att förhandla fred med ett villkor av följande slag: att den av kungarna som först gick bort från de mänskliga tingen utan säker arvinge — det vill säga avkomma av hans eget liv — skulle efterlämna åt den andre att utan någon invändning inneha båda rikena. Och så skiljs de åt inte bara endräktiga utan också som de bästa vänner. ## kap. 23 (Storm s. 46–48) (maskinöversättning) Kap. XXIII. Om fördraget som slöts mellan Karl den store och hans bror. Inte olikt detta var det fördrag som Karl, som senare för sina lysande segrar och sina dygdiga seder kallades den store, slöt med sin äldre bror Karlomannus. Denne Karlomannus lämnade dock efter två år det mänskliga livet och efterlämnade två söner, vilka hans hustru, som hon hade varit, tog med sig och i kvinnlig lättsinnighet flydde med till Luiprandus, Italiens kung, vilket i hög grad misshagade Karl. Denne langobardernas kung plågade den romerska kyrkan mycket, så att han höll herr påven instängd och belägrad i Pavia. Försatt i denna nöd sände herr påven alltså ett bönebrev till Karl, frankernas kung; han hade nämligen hört att denne var en ung man av ädel natur. Han ber honom att komma till hjälp åt den betryckta kyrkan: ingenting vore mer tillbörligt för honom än att stödja sin betryckta moder; han borde, såsom kristen kung, lyda den högste biskopen; han själv befann sig i största fara och väntade dag och natt på hans ankomst; saken måste påskyndas, eftersom livsmedlen snart skulle ta slut. När Karl hade tagit emot detta brev samlade han, fastän han redan planerade ett fälttåg till Sachsen, som på den tiden ännu var hängivet åt avgudadyrkan, med förunderlig snabbhet en här, sedan han kungjort en sträng lag för alla hövdingar om någon skulle dröja kvar efter hans uppbrott. Sedan han alltså med otrolig och oväntad skyndsamhet hade gått över Alperna — så att Lucanus ord mycket väl kan passa på honom: ”Redan hade Caesar i snabb fart övervunnit Alperna” — var han oväntat på plats, utan att ens ryktet hade gått före, och sedan han ställt upp sin stridslinje omringade han langobardernas kungs här med belägring, så att genom ett förunderligt och mycket sällsynt exempel ingen väg till flykt stod öppen för den som tidigare hade stängt in andra. När detta blev känt för staden fylldes staden av största glädje, och de öppnade portarna och angrep manligt motståndarna. Medan Karl trängde på utifrån och stadsborna ansatte inifrån, blev langobardernas hela här både underkuvad och skickad under oket. Kungen själv förs fram i kedjor inför herr påvens fötter; han överlämnas inte åt kejsarmakten utan, såsom han ofta hade förtjänat, åt folkets smälek. Kung Karl frågar herr påven vad han befaller skall göras med honom. Herr påven svarade enkelt: ”Jag bär inte det kroppsliga utan det andliga svärdet; det räcker för mig om kyrkans rätt och beskydd återges henne, om den salige Petrus får tillbaka det som är hans. Det tillkommer dig”, sade han, ”käraste son, att avgöra om kungatiteln skall bestå i Italien, sedan Konstantin, Helenas son, till vår Herre Jesu Kristi ära avsade sig den och överlämnade den åt den salige Petrus och den romerske biskopen till evig rätt.” Kung Karl avsatte alltså Langobardiets kung och sände honom i landsflykt till Vienne, och gav honom tillbaka hustru och barn och tillräckligt med pengar och behandlade honom mildt och välvilligt. Från den tiden befriades alltså den romerska kyrkan från langobardernas tyranni genom den allra kristligaste kung Karls enträgenhet och välgärning, efter ungefär trehundra år från det att de först hade invaderat Italien. Men låt oss gå tillbaka till Norge. ## kap. 24 (Storm s. 48–50) (maskinöversättning) Kap. XXIV. Att samme Magnus, sedan han blivit danernas kung, förde krig mot venderna. Inte länge efter den ovannämnda överenskommelsen mellan de två kungarna, Magnus och Knut, dog samme Knut utan arvinge. När kung Magnus fick veta detta samlade han en flotta och seglade till Danmark, där han då hedersamt mottogs av rikets hövdingar, som hade varit med om det ovannämnda fördraget, och upphöjdes till kung. När Sueino, son till Ulf och Astrid, syster till Knut, Englands kung, hörde detta, samlade han en här och drabbade samman med Magnus i ett sjöslag, och blev strax besegrad av honom och flydde. Medan detta pågick kom venderna, som vi på vårt modersmål kallar Windir, ett hedniskt folk och fientligt mot Gud, vilt och obildat, som lever av rov, och som visserligen alltid brukade härja Danmark med plundring, men som då särskilt hade fått tillfälle genom oron i riket, i en otrolig mängd till Danmark och täckte jordens yta likt gräshoppor. När kung Magnus såg detta blev han förskräckt i sitt sinne, ty han hade varken tid att samla en här eller ansåg det säkert att med få strida mot en så stor mängd, och det tycktes outhärdligt att landet ödelades i hans närvaro. När kungen alltså befann sig i denna själsliga ångest sägs hans fader, den salige Olav, ha visat sig för honom den följande natten och förmanat honom att sätta sitt hopp till Gud; det var lätt för Honom att ge seger inte mindre genom få än genom många; han borde följande dag gå ut till strid, och genom Guds barmhärtighet skulle segern inte utebli. Styrkt av denna syn gick kung Magnus alltså följande dag manligt ut till striden; han följde den fana som hade varit hans faders och höll i handen dennes stridsyxa, som också gick sönder där och nu förvaras i kyrkan i Trondheim. Han störtar sig alltså mot fienden, fäller mycket många och driver med Guds hjälp de övriga skamligt på flykten. Detta slag stod på den plats som kallas Luirscogs-heithr. Därefter förde Magnus och Sveino olika strider med varandra och utkämpade flera slag på olika platser, av vilka dessa var de största: ett vid Helganes, ett annat vid Aros, och inte många därutöver. Men eftersom det skulle bli långt att uppehålla sig vid varje enskilt, låt oss gå över till det övriga. ## kap. 25 (Storm s. 50–51) (maskinöversättning) Kap. XXV. Om Harald hårdrådes återkomst från Grekland. När Sueino alltså såg att han inte kunde stå emot Magnus styrkor lämnade han landet; kungen förföljde honom med flottan och lade till på den plats som kallas Ourarsund; medan de uppehöll sig där fick de en dag se ett skepp närma sig, smyckat mer praktfullt än med den vanliga utrustningen, ty hela seglet lyste av purpur. Förbluffad av denna ovanliga syn sänder kungen genast män för att fråga vilka de var och varifrån de kom. Kungens sändebud fick till svar att det var Harald, bror till Olav, Norges kung, som kom från Grekland. Å sin sida frågar de vem som var anförare för den flotta som de såg i hamnen. De svarade att det var Magnus, den salige Olavs son, kung över Danmark och Norge. När Harald hörde detta tog han strax in hos sin brorson, av vilken han, som det anstod, mottogs hedersamt, och han stannade där några dagar. Och när Magnus begärde av honom att han skulle vara honom till hjälp med att underlägga sig Danmarks rike, som av rättmätiga skäl tillkom honom, sägs han ha svarat att han hellre ville begära av honom att dela med sig av Norges rike, som tillkom honom med arvsrätt. När kung Magnus hade svarat honom vänligt — han var nämligen av mild och mycket välvilligt lynne —, svarade en av kungens rådgivare, Einar thambaskelfir, som övervägde för sig själv att de båda männens ord inte flöt ur samma välvilligas källa, att det tycktes rättvist att, om kung Magnus beviljade Harald halva Norge, också han skulle dela de pengar som han hade fört med sig från Grekland med kungen; han behövde nämligen mycket pengar och hade förbrukat mycket på ständiga härtåg. Harald tog illa vid sig av detta svar och sade att han inte hade utsatt sig för faror i främmande länder för att förvärva pengar, för att därmed berika sin brorson Magnus hantlangare. Einar sade till honom: ”Du skall veta att jag, varhelst jag kan, skall gå emot dig, så att du inte får riket.” Detta ord blev, som utgången visade, orsaken till den timliga döden för både Einar och hans son, ty båda dödades senare av Harald. Upprörd av dessa svar lämnade Harald alltså kungen och for till Norge; när Sueino fick veta orsaken till att Harald hade skilts från Magnus, följde han honom omedelbart och lovade honom halva Danmark, om de kunde göra sig av med kung Magnus. ## kap. 26 (Storm s. 51–54) (maskinöversättning) Kap. XXVI. Författarens utfall mot de ärelystna, och hur Chosroes slutade sitt liv. Ve, olyckliga lystnad efter ära! O ömkansvärda och ömkliga och, såsom den beskrivs av filosoferna, verkligt blinda ärelystnad, som trampar på det gudomliga och det mänskliga, som inte visar naturen dess heder och som gör den vars sinne den en gång har intagit oförmögen att behärska sig själv! Den beväpnade Absalom mot sin faders strupe, för att han genom fadermord skulle skaffa sig riket; och för att säga något om hedningarna: den drev Pharnaces, son till Mithridates, kung av Pontos, som förde krig mot romarna i fyrtio år, att belägra sin fader, instängd i en stad; när samme Mithridates länge hade talat från den högsta muren i önskan att böja sonen till barmhärtighet och såg att han var obeveklig, sägs han ha utropat: ”Fädernas gudar, om ni finns, låt det ske att Pharnaces med just denna bön ber sina söner och inte blir bönhörd.” Därefter steg han ned från muren och gav gift åt alla sina frillor och söner och döttrar. Till sist, när han själv hade druckit gift och giftets kraft inte kunde verka i honom på grund av de otaliga motmedel med vilka han ofta hade skyddat sina inälvor mot samma pest, sträckte han, för att inte dödas av någon annan, då muren redan var bruten, fram nacken åt en vaktsoldat. Därom säger Lucanus: ”när det barbariska giftet knappt hade fullbordat sitt verk.” Om denne kung skriver Plinius Secundus med dessa ord: ”Mithridates”, säger han, ”kung av Pontos, en mycket mäktig och mycket rik man, drog ut kriget med oss i fyrtio år med växlande utgång; som kung över tjugotvå folk skipade han rätt på lika många språk och talade till var och en av dem inför folkförsamlingen utan tolk.” Just denna olyckliga ärelystnad beväpnade Syrois mot sin fader Chosroes strupe. Och eftersom vi har nämnt denne kung, ber jag att det inte må tyckas läsaren besvärligt om några få utdrag ur den romerska historien sätts in här, på grund av den skrift som går under namnet om det heliga korsets upphöjelse, i vilken mycket falskt har blandats in med en del sant, varför den inte erkänns av den heliga romerska kyrkan. Påven Gelasius, nämligen, en mycket lärd man och av stor auktoritet i Guds kyrka, skiljer i en kortfattad framställning de apokryfa skrifterna från den heliga kanon och säger att Guds kyrka, som är grundad av Gud på själva sanningen, inte behöver något bevis av falskhet. Honom instämmer den salige Augustinus med på mycket många ställen i samma mening och nästan med samma ord. Samme Gelasius räknar bland de apokryfa apostlarnas lidandeshistorier utom Andreas allena, boken om Jesu barndom, boken om den saliga Marias födelse, Clemens resebeskrivning, evangeliet enligt Thomas, evangeliet enligt Bartolomeus och mycket annat, som det skulle bli långt att räkna upp. Men låt oss nu se hur denna skrift om det heliga korsets upphöjelse stämmer med den romerska historiens sanning. Heraclius, en man mycket tapper i krigiska ting, son till Heraclius, prefekten (præfectus) i Afrika, väljs av soldaterna till romersk kejsare. Han drog under sex år i följd omkring i hela Persien och jämnade otaliga städer och även de forna kungarnas uråldriga byggnader med marken; på en bro drabbade han samman i envig med en persisk jätte, besegrade honom och kastade honom i floden, och han tvingade Chosroes själv att fly till sitt rikes yttersta gömställen. Denne, hemfallen åt yttersta förtvivlan, utsåg sin son Mardasan till kung. När Syrois, hans förstfödde, fick veta detta tog han mycket illa vid sig av att ha blivit förbigången, han som efter födelseordningen hade rätt till riket, och sedan han uppviglat Gundabunda, befälhavaren för krigsmakten, vände han hela hären till sig, förföljde genast sin fader Chosroes, grep honom och stängde in honom, med tunga kedjor kring fötterna och halsen, i ett underjordiskt hus, som denne själv hade byggt på ett mycket undanskymt ställe för att gömma skatter, och befallde och sade: ”Må han äta det guld och silver för vars skull han ogudaktigt har dödat många och ödelagt jordkretsen.” Syrois begick också ett illdåd som var ohört i alla tider, så som Guds dom ordnade det. Ty han gav befallning till de satraper som han visste hade hatat hans fader mest, och överlämnade honom åt dem för att under fem dagar bli hånad och bespottad och utsatt för olika oförrätter, och så befaller han slutligen att han skall dödas med pilskott, sedan dock först hans fem söner hade dödats inför faderns ögon. Och detta var slutet för den helgerånande mannen, som hade kränkt Herrens tempel och var upphöjd över mänskligt mått. Ty åt Heraclius sändebud, som hade kommit för fredens skull, svarade han så högmodigt, att antingen skulle de kristna överge sin egen religion och tillsammans med honom tillbe solen, eller också skulle deras rike förstöras helt; men Gud lät hädarens egen trots komma över hans huvud. Fastän Chosroes alltså fick lida förtjänta straff för sina brott, var det ändå förbannat både inför Gud och inför människor att han led detta av sin egen avkomma. Drev inte också den olyckliga ärelystnaden Domitianus, en högst brottslig människa och på visst sätt en andre Nero, att stå efter sin bror Titus blod? Denne Titus kallades för sina milda seder och sin inneboende godhet människosläktets älskling, och när han en dag mot kvällen kom ihåg att han den dagen inte hade gjort någon någon välgärning, eftersom ingen hade bett om något, sägs han ha sagt till sina krigskamrater: ”I dag”, sade han, ”har jag förlorat en dag, eftersom jag inte har gett någon något gagn.” Sin bror Domitianus blidkade han med mild vältalighet och bad honom att inte befläcka sig med broderblod; kejsarmakten skulle snart tillfalla honom; det anstod honom inte att förvärva den med ett så stort brott. Detta var, ack, alltför sant, ty både levde Titus endast två år som kejsare och efterträddes av samme Domitianus, som också lade detta till sina brott, att han satte i gång den andra förföljelsen mot de kristna efter Nero. Men låt oss nu fortsätta med vårt ämne. ## kap. 27 (Storm s. 54–55) (maskinöversättning) Kap. XXVII. Att kung Magnus delade Norges rike med sin farbror, och om hans död. När kung Magnus hörde att hans farbror Harald och Sueino, sedan de farit till Norge, hade ingått ett förbund mot honom, förföljde han dem omedelbart. Men när de hörde om kungens ankomst fruktade de att möta honom och återvände till Danmark. Då kung Magnus alltså besinnade att han knappast kunde skydda båda rikena mot deras angrepp, sände han en beskickning och kallade tillbaka sin farbror Harald och överlämnade åt honom halva Norges rike, utan att begära något i gengäld utom att han skulle försvara båda rikena tillsammans med honom, dock så att Magnus ensam skulle härska i Danmarks rike. Denna överenskommelse träffades mellan brorsonen och farbrodern i Uplond vid sjön, i närvaro av biskop Grimkel, Einar thambaskelfir och många andra hövdingar, som helt och hållet hade beslutat att de på intet sätt ville leva under två kungar annat än om dessa var förbundna i fred. De visste utan tvivel att varje rike som är splittrat inom sig blir ödelagt, och därför bestämde de med största fasthet sinsemellan att den som inte ville gå med på freden skulle berövas livet. Om denna tvedräktens vanvett utropar Vergilius: ”Länge sedan har furstarna, som den grymma lystnaden att härska har fått grepp om, kränkt fredens fromma förbund; jag erkänner, jag har skrivit; det räcker att minnas olyckorna!” Om detsamma också Lucanus: ”Vapnens raseri hotar, och järnets makt skall med handkraft blanda samman all rätt, och det skändliga brottet skall kallas dygd, och detta raseri skall räcka i många år.” Sedan fred alltså hade slutits mellan farbrodern och brorsonen seglade kung Magnus till Danmark och fördrev därifrån Sueino, som under tiden redan hade underlagt sig hela landet; efter hans fördrivande levde han endast ett år till. När han kände att dödsdagen var nära sände han sin halvbror på mödernet, Thore vid namn, till Sueino och återlämnade åt honom Danmarks rike, eftersom det också tillkom denne med arvsrätt. Denne Magnus, den salige martyren Olavs son, var en man framstående i godhet, utrustad med mildhet, tapper i krigiska ting, och i skötseln av de allmänna angelägenheterna var han förunderligt skicklig, varför han också nästan alltid stod som segrare i sammandrabbningarna; genom sina milda seder och sin frikostighet var han mycket omtyckt av alla undersåtar. Denne Magnus regerade i elva år, av vilka han styrde över båda rikena i fem. ## kap. 28 (Storm s. 56–57) (maskinöversättning) Kap. XXVIII. Att samme Harald, när han ledde ett härtåg till England, blev besegrad och föll i strid. Efter honom regerade Harald, den salige Olavs bror, i tjugo år, nitton av dem ensam och ett med sin brorson Magnus. Han var en tapper man, förutseende i rådslag, snabb till handling, mån om sitt eget, lysten efter andras, varför han också förde mycket många krig med Sueino för att ta Danmarks rike från honom. När detta inte lyckades förberedde han ett härtåg till England på uppmaning av Tosti, bror till Harald, Englands kung; denne lovade honom nämligen halva riket, om han fördrev brodern, eftersom det inte mindre tillkom honom själv med arvsrätt. När han tillsammans med den förutnämnde Tosti hade kommit till England, underlade de sig nordhumbrernas landskap. Harald, Englands kung, hade på den tiden farit till Normandie, och när han fick veta om fiendernas ankomst återvände han skyndsamt till England, samlade en otalig här och var oväntat på plats. När han kom hade den största delen av nordmännens här begett sig till skeppen och lämnat bytet; de övriga förbereder sig dock med ståndaktigt sinne för strid, fastän de var få. Men vad kan få, om än tappra, göra mot så många tusen? Kung Harald själv satt till häst, och medan han var sysselsatt med att ordna stridslinjen föll hästen och han kastades till marken; då sägs han ha sagt: ”Sällan”, sade han, ”förebådar ett sådant tecken seger”; och det olycksbådande förebudet bedrog honom inte, ty i samma strid föll han själv. Också Tosti, bror till Harald, Englands kung, som hade fört honom dit, dödades där, och nästan hela hären förintades. Detta slag stod år 1066 efter Herrens människoblivande, då en komet med rödglänsande strålar [osäker tolkning] syntes under några dagar och förebådade det nederlag för engelsmännen som genast följde. Denne Harald hade i sin ungdom utfört mycket med tapperhet, genom att störta mycket många hedningars städer och föra bort stora penningsummor, i Ryssland och i Etiopien, som vi på vårt modersmål kallar Blaland; därifrån for han till Jerusalem, överallt ryktbar och segerrik. Sedan han därefter hade dragit igenom Sicilien och avtvingat dessa trakter mycket pengar, kom han till Konstantinopel, och där blev han anklagad inför kejsaren, och sedan han tillfogat samme kejsare en tämligen vanärande skymf undkom han genom en otrolig flykt. ## kap. 29 (Storm s. 57–59) (maskinöversättning) Kap. XXIX. Om hans son Olav. Sedan samme Harald alltså hade dödats i England, återvände hans son Olav med den återstående hären till Norge. Samme Olav hade en bror, Magnus vid namn; denne styrde ensam i ett år medan hans bror uppehöll sig på det förutnämnda härtåget till England. Därefter levde Magnus några få år till och efterlämnade en son, Håkon vid namn, som en redbar man och till börden den främste bland de sina, Steigarthorer vid namn, tog till sig för att fostra. Därefter regerade Olav i tjugosju år, en man kär för Gud och människor, som i allt strävade efter fred och lugna tider, lät var och en behålla sitt och höll de ondas ondska i styr med sin myndighet allena. Han byggde en basilika till den heliga treenighetens ära i ärkebiskopsstaden Trondheim, där nu den salige martyren Olavs kropp vilar, liksom också hans fader Harald hade byggt den alltid jungfruliga saliga Marias kyrka i samma stad, såsom man ännu kan se. Och jag skulle inte lätt kunna säga att någon av Norges kungar har haft en lyckligare regering från Harald hårfagers tid ända till nu. Han dog i Wic, men han sägs vara begravd i den förutnämnda kyrkan i Trondheim, som han själv hade byggt. ## kap. 30 (Storm s. 59–60) (maskinöversättning) Kap. XXX. Om Magnus barfot, och omnämnande av de under som föregick Karls död. Honom efterträdde hans son Magnus, född av en frilla, vars tillnamn var Barfot. Han regerade i tio år, av vilka ett tillsammans med sin farbrors son Håkon. Denne Håkon, en ung man av god natur, prisas för att han tog bort de skatter som dittills orättmätigt hade lagts på landsmännens nackar; därefter rycktes han genom en för tidig död bort ur detta ljus och efterlämnade riket åt sin farbror [osäker tolkning] Magnus, som sedan styrde i nio år. Denne Magnus var till sina seder mycket olik sin fader och liknade mer sin farfar Harald. Och eftersom vi något ovan har nämnt att samme Harald föll av hästen och att hans död förebådades genom detta fall, må det vara tillåtet att med få ord redogöra för vilka under som föregick fallet för den högst segerrike och bland de främsta männen mest framstående mannen Karl den store. Det första undret var bron vid Mainz, fast byggd över Rhen, så att man trodde att den skulle bestå för evigt, och som byggdes under åtta år; och när den redan var färdig, samlades ett moln över bron och just den dagen slog en blixt ned och brände upp hela bron, så att inte ens en liten stör blev kvar över vattnet. Det andra var den väldiga pelargången i Aachen mellan basilikan och palatset, som, när kejsaren själv en söndag ville gå in i den övre kyrkan, störtade samman helt och hållet ända till marken framför hans fötter. Det tredje var furstens eget namn, skrivet med gyllene bokstäver högst uppe på muren, så stora att den som stod på golvet mycket lätt kunde läsa det; det blev under det sista året av hans liv så utplånat att det på intet sätt kunde läsas. Det fjärde var ett tecken som förebådade hans död: när han red en klar dag med en lans i handen slog en blixt ned framför hästens fötter och kastade omkull den tillsammans med kungen, och lansen slungades också långt ur hans hand och gördlarna brast, men kejsaren förblev ändå oskadd. Detta hände under hans sista härtåg, som han förde mot Hemmingus, Danmarks kung, som hade talat högmodigt mot hans kejserliga majestät, då han drog genom mitten av Sachsen, som han, sedan det ständigt hade gjort uppror i trettio år, med mycken möda och outtröttlig enträgenhet med knapp nöd hade böjt under Kristi ljuva ok. Tre gånger hade de nämligen grymt dödat biskopar och präster som sänts till dem; till sist, alltså, tröttnade den mildaste kejsaren på deras ondska och lät döda alla föräldrar av båda könen, så många som var längre än hans svärd. Då, när endast barnen återstod, lät han viga biskopar och präster åt dem, som skulle lära dem den eviga frälsningens väg, och så gällde: den doft som krukan en gång fyllts med då den var ny, behåller den länge. Men när Hemmingus hörde om kejsarens ankomst gick han ödmjukt emot honom och vann förlåtelse. Fastän Karl alltså med största visshet förstod att dessa tecken på visst sätt förkunnade hans död, hade han dock med manlig ståndaktighet och själsstorhet låtsats som ingenting inför allt detta; ty i honom lyste den oövervinneliga dygdens kännetecken fram, genom vilken själsstorhet han trampade på medgång inte mindre än motgång. Och för att inte något spår av dygd skulle gå hans höghet förbi, överträffade han nästan alla dödliga i att knyta och bevara vänskap; ty han både tog lätt emot vänner och vårdade dem med största omsorg. Låt oss återvända till vårt ämne. ## kap. 31 (Storm s. 60–63) (maskinöversättning) Kap. XXXI. Om samme Magnus bedrifter. När alltså Håkon, son till Magnus, Olavs bror, var död, upphöjde Steigar-Thorer, som hade fostrat honom, och som tog illa vid sig av att hela Norges rike underkastades Magnus, en viss Sueino, son till en viss Haraldus, till kung mot honom, såsom är norrmännens sed. När Magnus fick veta detta förföljde han dem genast på deras flykt och grep honom på en liten ö i ett landskap, Hologaland; öns namn var Warubar-holmr, och där tog han hans liv med repet, tillsammans med en annan hövding, vid namn Eigil, en redbar och mycket vältalig man; den förutnämnde Sueino kom däremot undan. Därefter förberedde Magnus ett härtåg till Gautia, då han där ville återkräva tre landskap, vars namn är dessa: Dalr, Hofuth, Wear. Om dessa sade han att de i forna tider hade tillhört Norges kungar, men tagits genom götarnas kungars våld, och att han därför ville återkräva dem med vapen, om ingen annan möjlighet gavs, enligt Lucanus ord: ”åt den som bär vapen ger han allt.” Och på det första härtåget uträttade han föga. På det andra utkämpade han visserligen ett slag, men blev besegrad och flydde ensam, följd av endast en följeslagare, Augmund, Scoptes son. Under tiden kom emellertid fred till stånd genom välvilja från Ingo, götarnas kung, Steinkels son, en mycket redbar man, som också gav honom sin dotter Margareta till äkta och överlämnade de förutnämnda landskapen åt honom som hemgift. I Magnus här fanns då flera förnäma män, bland vilka Siwardus ulstrengr bar priset, inte mindre för redbarhet än för börd; han byggde senare ett förnämt kloster till den salige Benedictus ära och likaså till ära för Kristi dyrbaraste och mest oövervinnelige martyr Laurentius, på en mycket liten ö som ligger nära ärkebiskopsstaden Trondheim. Därefter for Magnus till Orkneyöarna, öar i hans rike, en orolig människa, som traktade efter andras och ringaktade sitt eget. Han härjade Skottland och Cornubia, som vi kallar Bretland, med plundring och bedrev sjöröveri, och där dödade han då Hugo, greve (comes) av Cornubia, med tillnamnet den tjocke, som gjorde motstånd mot honom. Med honom var då Erlendus, jarl över Orkneyöarna, tillsammans med sin utmärkte son Magnus, en yngling av god natur, arton år gammal; hur stora förtjänster denne har hos Gud vittnar täta under om. Där fanns också många andra: Dagr, Gregorius fader, Withcuthr, Johannes son, Ulfr, Ranes son — bror till Siwardus, fader till Nicolaus, som den olycklige tyrannen Oustein dödade i ärkebiskopsstaden Trondheim — och flera andra. ## kap. 32 (Storm s. 63–65) (maskinöversättning) Kap. XXXII. Om samme Magnus död och om hans söner. Med skeppen tungt lastade med mycket byte återvänder kung Magnus alltså till Norge. När sedan några få år hade gått gör han åter i ordning en flotta och söker sig med sin vanliga själsliga oro åter till Hybernia i hopp om att underlägga sig hela ön. Och när han hade underlagt sig någon del av ön och hoppades att resten lätt skulle kunna underläggas, började han föra hären mindre försiktigt och blev bedragen på samma sätt som också hans farfar Harald i England. Hybernierna samlade hela sin mängd, redo att dö för fäderneslandet, skär av återvägen till skeppen, angriper fienderna tappert och fäller kung Magnus. En del av hären föll med honom, de övriga tar sig på något sätt tillbaka till skeppen. Magnus efterlämnade tre söner, Augustinus, Siwardus och Olav. När han for till Hybernia hade han fört sin Siwardus till Orkneyöarna. När fadern var död återvände denne till Norge och upphöjdes tillsammans med bröderna till kung. Olav rycktes i det tredje året efter faderns död bort ur detta ljus genom en för tidig död, och hela Norge sörjde honom, eftersom han genom sina fina seder och sitt milda tal hade varit omtyckt av alla. Efter hans död delade de två bröderna riket mellan sig. Sedan Augustinus hade innehaft riket i tjugo år gick han bort från de mänskliga tingen, och hans bror Siwardus innehade ensam hela Norge i sju år. Augustinus var framstående i redbarhet och styrde med måttfullhet och klokhet inte mindre sig själv än sina undersåtar, en fredlig kung, en omsorgsfull förvaltare av de allmänna angelägenheterna och en synnerligen ivrig utövare av den kristna religionen, varför han också byggde ett kloster till den helige ärkeängeln Mikaels ära nära staden Bergen, såsom man ännu kan se. Han uppförde också byggnader som var mycket nyttiga för riket på mycket många platser, såsom palatset i Bergen, av fagert arbete, om än av trä, som nu av alltför hög ålder nästan har störtat samman, och även en hamn på den plats som kallas Agthanes, mycket nyttig för de sjöfarande; i detta efterliknade han Augustus Caesar, som byggde hamnen i Brindisi, som skulle vara till gagn för nästan hela världen. Samme Augustus lät också till nytta för hela riket och med förunderliga kostnader anlägga allmänna vägar genom tidigare oframkomliga och sumpiga trakter. Och på denna allmänna väg ville han av hänsyn till kejsarens ära att allt skulle vara så fredligt att, om någon som kanske var dråpare eller illgärningsman påträffades på den, han inte skulle lida någon som helst oförrätt [osäker tolkning] så länge han uppehöll sig där. Att detta har varit inrättat så är tillräckligt bevisat av de gamlas skrifter. ## kap. 33 (Storm s. 65–66) (maskinöversättning) Kap. XXXIII. Om kung Siwardus och hans bedrifter. Bland det mycket som kung Siwardus utförde på ett utmärkt sätt prisas särskilt detta, att han for till Jerusalem med en flotta i det sjunde året efter det att denna stad genom Guds barmhärtighet hade ryckts ur persernas tyranni. På den färden prisas han för att ha jämnat många hedningars städer med marken; bland dem tog han också Sidon, en mycket berömd stad i landskapet Fenicien, från hedningarna och återgav den åt de kristna; han intog också en grotta i sidan av ett berg, full av rövare som härjade hela trakten, inte mindre genom list än genom styrka, och befriade landet från deras rövarväsende. Sedan han alltså hade utfört mycket med tapperhet och av kung Balduwinus hade hedrats med mycket många gåvor, bland vilka den främsta och med rätta att sätta framför de övriga var en del av trävirket från Herrens kors, återvände Siwardus alltså från detta härtåg med väldig ära, medan hans bror Augustinus ännu levde. Siwardus skulle då med rätta räknas bland de bästa furstarna, men senare bland de medelmåttiga, då somliga sade att hans förstånd hade förändrats på grund av en dryck av en skadlig beredning. Men de som påstår detta får själva se till vad de säger; vi lämnar detta öppet. ## kap. 34 (Storm s. 66–68) (maskinöversättning) Kap. XXXIV. Om Harald irländaren. Vid denna tid kom en viss Harald från Skottland till kung Siwardus och sade att han var hans bror, nämligen son till kung Magnus med tillnamnet Barfot, och han bad enträget att han skulle få bevisa det han sade enligt landets lagar. Kung Siwardus, inte alltför rättvist, som det har tyckts somliga, befallde honom att trampa på nio glödande plogbillar, i strid mot den kyrkliga förordningen; men han visade sig, som man tror genom Guds hjälp, oskadd av brännsår. Några få år därefter lämnade kung Siwardus det mänskliga livet. Också vi gör här slut på denna skrift, då vi anser det högst ovärdigt att överlämna åt eftervärldens minne de brott, dråp, menedar, släktmord, skändningar av heliga platser, föraktet för Gud, plundringarna inte mindre av de andliga än av hela folket, bortförandet av kvinnor och de övriga styggelser som det skulle bli långt att räkna upp. Dessa flödade så över, liksom i en enda kölsvinsbrunn, efter den förutnämnde kung Siwardus död, att satirikern särskilt tycks ha betecknat vårt folk när han sade: ”Genast bröt varje illdåd in i en tid av sämre malm; skam, sanning och trohet flydde, och i deras ställe kom svek och list och försåt och våld och brottslig lystnad efter att äga.” Att det egna folkets brott också bör döljas påminner Lucanus om, när han säger: ”Fly, min själ, denna del av kriget och lämna den åt mörkret, och låt ingen tidsålder genom mig som skald lära sig av så stora olyckor hur mycket som är tillåtet i inbördeskrig”, och på ett annat ställe: ”Vad du än har gjort i detta slag, Rom, skall jag förtiga.” Dessa få ting om våra förfäder har jag, om än med en grov penna, så gott jag kunnat, kortfattat berört, och har därvid återgett inte sådant jag har sett utan sådant jag har hört. Om därför någon har värdigats läsa detta, och det kanske misshagar honom att jag har ordnat följden av händelserna så, ber jag att han inte brännmärker mig för lögn, eftersom jag har lärt mig det jag har skrivit genom andras berättelse. Och han skall med visshet veta att jag hellre hade velat att någon annan än jag var berättare av dessa ting; men eftersom detta hittills inte har skett, har jag hellre velat att det var jag än ingen.