# Gesta Hludowici imperatoris > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Gesta Hludowici imperatoris (verk:thegan_gesta_hludowici) - **Upphov:** Thegan - **Datering:** 0836/0837 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## kap. 1 (MGH s. 174–176) (maskinöversättning) [1.] Under vår Herre Jesu Kristi eviga regering. I hans människoblivandes år 813, som är det 45:e regeringsåret för den ärorike och rättrogne kejsaren Karl, den Karl som härstammade från den helige Arnulfus, Kristi biskop, såsom vi har lärt oss av vår faders berättelse och såsom många historier vittnar: Den helige Arnulfus, när han i sin ungdom var hertig (dux), avlade hertig Ansgisus. Hertig Ansgisus avlade Pippin den äldre, hertig. Pippin den äldre, hertig, avlade Karl den äldre, hertig. Karl den äldre, hertig, avlade Pippin, som den romerske biskopen Stephanus vigde och smorde till kung. Kung Pippin avlade Karl, som den romerske biskopen Leo vigde och smorde till kejsare i den kyrka där apostlafursten Petrus allra saligaste kropp vilar, på vår Herre Jesu Kristi födelsedag. ## kap. 2 (MGH s. 176–178) (maskinöversättning) [2.] När den ovannämnde kejsaren var i sin ungdom trolovade han sig med en flicka av svebernas (Suaui) ädlaste släkt vid namn Hildigarda, som var av hertig Gotefridus, alamannernas hertig, släkt: Hertig Gotefridus avlade Huochingus, Huochingus avlade Nebi, Nebi avlade Imma, och Imma avlade Hiltigarda, den allra saligaste drottningen. Sedan den ovannämnde kejsaren hade tagit henne till äktenskap avlade han med henne tre söner, av vilka den ene kallades med sin faders namn Karl, den andre Pippin, som var kung över Italien, och den tredje kallades Ludvig, som var kung över Aquitanien. Länge levde deras fader lyckligt med dem och lät nyttigt undervisa dem i de fria konsterna och i världsliga lagar. ## kap. 3 (MGH s. 178) (maskinöversättning) [3.] Men den som var yngst till börden hade alltid från sin barndom lärt sig att frukta och älska Gud, och allt vad han ägde delade han ut åt de fattiga för Herrens namns skull. Han var nämligen den bäste av hans söner, liksom ofta från världens begynnelse den yngre brodern har överträffat den äldre brodern i förtjänster. Detta visades först hos sönerna till människosläktets förste fader, den som Herren i sitt evangelium kallade den rättfärdige Abel. Abraham hade två söner, men den yngre blev bättre än den äldre. Isak hade två söner, men den yngre blev utvald. Isai hade många söner, men den yngste, som var fåraherde, blev på Guds befallning utvald och smord till kung för att styra riket över hela Israel; av hans säd behagade Kristus, som en gång blivit utlovad, att bli människa. Att räkna upp sådant och liknande vore alltför vidlyftigt. ## kap. 4 (MGH s. 178–180) (maskinöversättning) [4.] Sedan den förutnämnde Ludvig hade kommit till mogen ålder trolovade han sig med en dotter till den högädle hertig Ingrammus, som var son till en broder till den helige biskopen Hruotgangus. Den ovannämnda jungfrun kallades Irmingarda; henne gjorde han med sin faders råd och samtycke till drottning, och med henne fick han tre söner medan hans fader ännu levde, av vilka den ene kallades Lothar, den andre Pippin, den tredje, hans namne, Ludvig. ## kap. 5 (MGH s. 180) (maskinöversättning) [5.] Den store kejsaren Karl styrde och älskade sitt rike väl och nyttigt. I hans 42:a regeringsår dog hans son Pippin, i sitt 33:e levnadsår. Året därpå dog Karl, hans förstfödde son med den ovannämnda drottningen Hiltigarda. Ludvig ensam återstod för att styra riket. ## kap. 6 (MGH s. 180–184) (maskinöversättning) [6.] När den ovannämnde kejsaren nu förstod att hans dödsdag närmade sig – han hade nämligen blivit mycket gammal – kallade han sin son Ludvig till sig med hela hären, biskopar, abbotar, hertigar, grevar (comites) och ställföreträdare (locopositi). Han höll ett allmänt rådsmöte med dem i palatset i Aachen, fredligt och hedersamt, och uppmanade dem att visa trohet mot hans son, och han frågade alla, från den störste till den minste, om det behagade dem att han överlät sitt namn, det vill säga kejsarens, åt sin son Ludvig. De svarade alla jublande att denna sak var en Guds maning. När detta var gjort smyckade han sig följande söndag med kunglig skrud och satte kronan på sitt huvud; han skred fram präktigt prydd och smyckad, såsom det anstod honom. Han begav sig till den kyrka som han själv hade byggt från grunden och kom fram till det altare som var byggt på en högre plats än de andra altarna och invigt till vår Herre Jesu Kristi ära; på det lät han lägga en gyllene krona, en annan än den som han själv bar på huvudet. Sedan han och hans son länge hade bett talade han till sin son inför hela mängden av sina biskopar och stormän och uppmanade honom framför allt att älska och frukta den allsmäktige Guden, att i allt hålla hans bud, att styra Guds kyrkor och försvara dem mot onda människor. Han bjöd honom att mot sina systrar och bröder, som var yngre till börden, och mot sina brorsöner och alla sina släktingar alltid visa outtömlig barmhärtighet. Vidare att ära prästerna som fäder, älska folket som söner, med tvång leda de högmodiga och allra värsta människorna in på frälsningens väg, att han skulle vara klostrens tröstare och de fattigas fader. Han skulle tillsätta trogna och gudfruktiga tjänstemän, som hatade orättfärdiga gåvor. Han skulle inte avsätta någon från hans ämbete utan grundad orsak, och han skulle i alla tider visa sig oklanderlig inför Gud och hela folket. Sedan han hade framlagt dessa ord och mycket annat för sin son inför mängden frågade han honom om han ville vara lydig mot hans föreskrifter. Han svarade att han gärna skulle lyda och med Guds hjälp hålla alla de föreskrifter som fadern hade givit honom. Då befallde fadern honom att med egna händer lyfta den krona som låg på altaret och sätta den på sitt huvud till minne av alla de föreskrifter som fadern hade givit honom. Och han fullgjorde faderns befallning. När detta var gjort och de hade åhört högmässan gick de till palatset. Sonen stödde fadern både på vägen dit och tillbaka, så länge sonen var hos honom. Inte många dagar därefter hedrade hans fader honom med präktiga och otaliga gåvor och lät honom fara till Aquitanien. Innan de skildes omfamnade och kysste de varandra och började gråta av kärlekens glädje. Han for till Aquitanien, och herr kejsaren behöll sitt rike och sitt namn med heder, såsom det var värdigt. ## kap. 7 (MGH s. 184–188) (maskinöversättning) [7.] Sedan de hade skilts ägnade sig herr kejsaren inte åt något annat än att hänge sig åt böner och allmosor och att rätta böcker; och de fyra Kristi evangelier, som bär namnen Matteus, Markus, Lukas och Johannes, hade han strax före sin dödsdag rättat på bästa sätt tillsammans med greker och syrier. Året därpå, som är hans 46:e regeringsår, i januari månad, angreps herr kejsaren efter ett bad av feber. Då svagheten tilltog för var dag, och han varken åt eller drack annat än litet vatten för att vederkvicka kroppen, lät han den sjunde dagen sedan han börjat lida svårt kalla till sig sin förtroligaste biskop Hildibaldus, för att denne skulle ge honom sakramentet av Herrens kropp och blod och stärka honom inför hans bortgång. När detta var gjort led han i sin sjukdom den dagen och den följande natten. Men nästa dag, när ljuset kom, visste han vad han skulle göra: han sträckte ut sin högra hand och tecknade med den kraft han förmådde det heliga korsets tecken på pannan och korstecknade över bröstet och hela kroppen. Till sist drog han ihop sina fötter, sträckte ut armar och händer över kroppen, slöt ögonen och sjöng sakta denna vers: ”I dina händer, Herre, befaller jag min ande.” Strax därefter gick han i god ålderdom, mätt på dagar, bort i frid. Samma dag begravdes hans kropp i den kyrka som han själv hade byggt i palatset i Aachen, i hans 72:a levnadsår, i sjunde indiktionen. ## kap. 8 (MGH s. 188–190) (maskinöversättning) [8.] Efter den ovannämnde ärorikaste kejsaren Karls död begav sig hans son Ludvig från Aquitaniens trakter, kom till palatset i Aachen och mottog utan någon invändning alla de riken som Gud hade överlämnat åt hans fader. Detta är Herrens människoblivandes år 814, som är hans första regeringsår efter fadern. Han satt i det ovannämnda palatset och lät först i största hast visa sig alla faderns skatter, i guld, i silver, i dyrbaraste ädelstenar och i alla slags husgeråd. Han gav sina systrar deras lagliga del, och allt som återstod gav han för faderns själ: den största delen av skatten sände han till Rom, på den salige påven Leos tid, och allt som därutöver återstod delade han ut åt präster och fattiga, främlingar, änkor och föräldralösa, utan att behålla något åt sig själv utom ett silverbord, som är tredelat, som om tre sköldar vore förenade till en; det behöll han för sig själv av kärlek till fadern, och ändå löste han det med ett annat värde, som han gav för faderns räkning. ## kap. 9 (MGH s. 190) (maskinöversättning) [9.] När detta var gjort kom sändebud till honom från alla riken och provinser och från främmande folk, och alla som hade stått under hans faders välde, och de förkunnade att de skulle hålla fred och trohet mot honom och erbjöd frivilligt, inte tvingade, sin tjänst. Bland dem kom grekernas sändebud med Amalharius, biskop av Trier, som hade varit Karl av gott minnes sändebud till fursten i Konstantinopel, vars namn jag nu inte minns. När de kom fann de herr Ludvig placerad på faderns tron, ty så hade Herren förordnat. Han mottog dem vänligt och tog emot deras gåvor med tacksägelse och förde förtroliga samtal med dem under den tid de var hos honom. Inte många dagar därefter hedrade han dem med stora hedersbetygelser och lät dem fara hem, och framför dem sände han sina sändebud (missi) för att förbereda för dem allt vad de önskade för sina behov så länge de var i hans rike. ## kap. 10 (MGH s. 192) (maskinöversättning) [10.] Samma år lät den ovannämnde fursten förnya alla de privilegiebrev (praecepta) som under hans fäders tid hade utfärdats för Guds kyrkor, och han stadfäste dem själv med egen hand genom sin underskrift. ## kap. 11 (MGH s. 192) (maskinöversättning) [11.] Under tiden kom beneventanernas sändebud, som överlämnade hela Beneventos land i hans makt och lovade att varje år betala många tusen guldmynt i tribut (census); och detta har de fullgjort ända till denna dag. ## kap. 12 (MGH s. 192) (maskinöversättning) [12.] Vid samma tid kom Bernhardus, son till hans broder Pippin, och överlämnade sig själv åt honom som vasall [osäker tolkning] och lovade honom trohet med ed. Herr Ludvig tog gärna emot honom och hedrade honom med stora och hedersamma gåvor; han lät honom åter fara oskadd till Italien. ## kap. 13 (MGH s. 192–194) (maskinöversättning) [13.] Vid samma tid sände den ovannämnde fursten sina sändebud över alla sina riken för att undersöka och utforska om någon orätt hade begåtts mot någon; och om de fann någon som ville säga detta och kunde bevisa det med fullt sanningsenliga vittnen, befallde han att denne genast skulle komma med dem inför honom. När de drog ut fann de en otalig mängd förtryckta, antingen genom att deras fädernearv tagits ifrån dem eller genom att de berövats sin frihet, vilket orättfärdiga tjänstemän, grevar (comites) och ställföreträdare (locopositi) hade utövat genom ond list. Allt detta som på hans faders tid gudlöst hade gjorts genom orättfärdiga tjänstemäns händer befallde den ovannämnde fursten skulle upphävas. Han återgav de förtryckta deras fädernearv, befriade dem som orättmätigt hade tvingats till träldom och lät utfärda brev (praecepta) för alla och stadfäste dem med egen hand genom sin underskrift. Detta gjorde han under lång tid. ## kap. 14 (MGH s. 194) (maskinöversättning) [14.] Ett annat år av sin regering höll han sitt allmänna riksmöte (placitum generale) i Sachsens trakter och fastställde där mycket gott, och ett sändebud från danerna kom till honom och bad om fred; och alla de hedniska folk som fanns runtomkring kom till honom. Även den ovannämnde Bernhardus kom dit till honom, och honom lät han åter fara till Italien. Sedan herr Ludvig hade befäst sitt rikes gränser i dessa trakter återvände han till sitt säte i palatset i Aachen och tillbringade där vintern. ## kap. 15 (MGH s. 196) (maskinöversättning) [15.] Året därpå sände han sin här mot de slaver som bodde i öster; de trängde dem hårt och stod med Guds hjälp som segrare. När detta var gjort återvände var och en hem. ## kap. 16 (MGH s. 196–198) (maskinöversättning) [16.] Samma år dog den romerske påven Leo, och Stephanus efterträdde honom. Strax sedan denne hade mottagit påveämbetet befallde han hela det romerska folket att med ed lova Ludvig trohet. Och han sände sina sändebud till den ovannämnde fursten och lät meddela honom att han gärna ville träffa honom på vilken plats som helst som behagade honom. När han hörde detta blev han fylld av stor jubel och började glädjas, och han befallde genast sina sändebud (missi) att gå den helige påven till mötes med största hälsningar och förbereda tjänster. Herr Ludvig drog efter sändebuden den ovannämnde påven till mötes. När de mötte varandra på det stora fältet vid Reims steg båda av sina hästar, och fursten kastade sig med hela kroppen till marken tre gånger inför den helige påvens fötter, och när han tredje gången hade rest sig hälsade han påven med dessa ord: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Herren är Gud och har låtit sitt ljus lysa över oss.” Och påven svarade: ”Välsignad vare Herren vår Gud, som har låtit våra ögon se såsom konung David.” De omfamnade och kysste varandra i frid och gick till kyrkan. Sedan de länge hade bett reste sig påven och sjöng med hög röst tillsammans med sitt prästerskap de kungliga lovsångerna (laudes regales) för honom. ## kap. 17 (MGH s. 198) (maskinöversättning) [17.] Därefter hedrade påven honom med stora och många hedersbetygelser, och drottning Irmingarda och alla hans stormän och tjänstemän. Och följande söndag i kyrkan, före högmässan, inför prästerskapet och hela folket, vigde han honom och smorde honom till kejsare, och en gyllene krona av underbar skönhet, prydd med dyrbaraste ädelstenar, som han hade fört med sig, satte han på hans huvud. Och drottning Irmingarda kallade han kejsarinna (augusta) och satte en gyllene krona på hennes huvud. Så länge den allra saligaste påven var där höll de dagligen samtal om nyttan för Guds heliga kyrka. Sedan herr kejsaren hade hedrat honom med stora och otaliga gåvor, tre gånger mer och därtill än han hade mottagit av honom – såsom han alltid brukade göra, att hellre ge än ta emot – lät han honom fara till Rom med sina sändebud, som han befallde att överallt på hans väg visa honom hedersam tjänst. ## kap. 18 (MGH s. 200) (maskinöversättning) [18.] Sedan han hade kommit till Rom dog den ovannämnde påven inte många dagar därefter. Sedan visade Gud genom en uppenbarelse i åtskilliga under att han under sin livstid hade varit en sann Guds tjänare [osäker tolkning]. Efter honom följde påven Paschalis. ## kap. 19 (MGH s. 200–204) (maskinöversättning) [19.] När herr kejsaren vände tillbaka därifrån kom han till sitt säte i palatset i Aachen. Han växte nämligen dag för dag i heliga dygder, vilket vore för vidlyftigt att räkna upp. Han var av medellängd, med stora och klara ögon, ljust ansikte, lång och rak näsa, läppar varken alltför tjocka eller alltför tunna, kraftigt bröst, breda skuldror och mycket starka armar, så att ingen kunde mäta sig med honom i att skjuta med båge eller kasta lans, med långa händer, raka fingrar, långa och väl avvägt smala ben, långa fötter och manlig röst. I grekiska och latin var han mycket lärd, men grekiskan kunde han bättre förstå än tala, medan han kunde tala latin lika väl som sitt modersmål. Den andliga och moraliska meningen i alla skrifter, liksom den anagogiska, kände han mycket väl. De hedniska dikter som han hade lärt sig i ungdomen förkastade han och ville varken läsa, höra eller lära ut dem. Han var stark i sina lemmar, smidig och outtröttlig, sen till vrede och snar till barmhärtighet. Varje gång han på vanliga dagar om morgonen gick till kyrkan för att be, rörde han med böjda knän golvet med pannan och bad länge ödmjukt, ibland under tårar. Och han var alltid prydd med alla goda seder. Han var så frikostig som man aldrig tidigare har hört varken i gamla böcker eller i nyare tider, så att han överlämnade de kungliga gods (villae) som hade tillhört hans fader, farfader och farfars farfar åt sina trogna till evig besittning, och han utfärdade brev (praecepta) och stadfäste dem med avtryck av sin ring och sin underskrift med egen hand. Detta gjorde han under lång tid. Han var måttlig i mat och dryck och anspråkslös i sin klädsel. Aldrig lyste han i guldskrud utom endast vid de högsta högtiderna, såsom hans fäder brukade göra. Då klädde han sig under dessa dagar inte i något annat än skjorta och benkläder som inte var vävda med guld: han var omgjordad med guldbård och guldbälte och med ett svärd som glänste av guld, bar guldskenor och en mantel vävd med guld, och bar en gyllene krona på huvudet och höll en gyllene stav i handen. Aldrig höjde han sin röst i skratt, inte heller när vid de högsta högtiderna till folkets förlustelse gycklare (themilici), narrar och skådespelare uppträdde med flöjtblåsare och citterspelare vid bordet inför honom; då skrattade folket inför honom med måtta, men han visade aldrig ens sina vita tänder i skratt. Dagligen före måltiden delade han ut allmosor åt de fattiga, och var han än befann sig hade han alltid härbärgen (xenodochia) med sig. I augusti månad, när hjortarna är som fetast, ägnade han sig åt jakt, till dess att vildsvinstiden kom. ## kap. 20 (MGH s. 204–210) (maskinöversättning) [20.] Han gjorde allt klokt och försiktigt och ingenting obetänksamt, utom att han trodde sina rådgivare mer än nödvändigt var. Detta orsakade hans upptagenhet med psalmsång och hans flit i läsningen, och en annan sak, som inte han hade börjat, ty sedan länge fanns den allra värsta sedvänjan att de högsta biskoparna gjordes av de lägsta trälar; detta förbjöd han inte. Ändå är det det största onda bland det kristna folket, såsom Konungaböckerna vittnar om Jerobeam, Nadabs son [osäker tolkning], som var kung Salomos tjänare och efter honom hade väldet över Israels barns tio stammar. Skriften berättar nämligen om honom: Efter detta vände Jerobeam inte om från sin onda väg, utan gjorde tvärtom präster för offerhöjderna av de lägsta i folket. Vem som ville fyllde sin hand och blev präst vid offerhöjderna. Och för denna sak syndade Jerobeams hus och blev omstörtat och utplånat från jordens yta. Sedan sådana människor har gripit styrelsens höjd är de aldrig tidigare så milda och så tama att de inte genast börjar vara vredgade, grälsjuka, smädliga, envisa, våldsamma, omåttliga, otuktiga, och hotar alla sina underlydande, och genom sådana handlingar vill de bli fruktade och prisade av alla. Sin skamligaste släkt söker de rycka loss från den skyldiga träldomens ok och påföra den frihet. Sedan undervisar de några av dem i de fria konsterna, andra gifter de bort med ädla kvinnor, och ädlingarnas söner tvingar de att ta deras släktingar till äktenskap. Ingen kan leva i sämja med dem utom endast de som har en sådan förbindelse med dem; de övriga för sina dagar i största sorg, suckande och gråtande. Men de ovannämndas släktingar, sedan de har lärt sig något, hånar och föraktar de ädla gamla; de är högmodiga, ostadiga, omåttliga, otuktiga, skamlösa; åt var och en återstår ändå något litet gott. Men sedan deras herrar har kastat ifrån sig den heliga blygsamheten vill de inte förstå den kanoniska skrift som kallas apostlarnas konsilium; där föreskrivs nämligen: Om en biskop har fattiga släktingar, skall man ge åt dem såsom åt fattiga, så att kyrkans egendom inte går förlorad. Den helige påven Gregorius bok, som har titeln Pastoralis, vill de inte höra. Ingen kan tro hur de beter sig utom endast de som utan uppehåll lider av detta onda. Men deras släktingar, sedan de har lärt sig något, dras till den heliga vigningen, vilket är den största fara för både givare och mottagare. Och även om de är något kunniga, så övergår ändå mängden av deras brott deras lärdom. Det händer ofta att en herde i kyrkan inte vågar kalla vårdslösa skyldiga inför den kanoniska rätten på grund av sina släktingars brott; den heliga tjänsten blir ofta mycket föraktad av somliga, därför att den utövas av sådana. Och därför må den allsmäktige Guden tillsammans med sina konungar och furstar täckas utrota och kväva denna allra värsta sedvänja från och med nu och framgent, så att den inte mer förekommer bland det kristna folket. Amen. [21.] Den ovannämnde kejsaren utsåg sin son Lothar till att efter hans död mottaga alla de riken som Gud hade överlämnat åt honom genom hans faders hand och att ha faderns namn och kejsardöme. De övriga sönerna blev förtörnade över detta. ## kap. 22 (MGH s. 210–212) (maskinöversättning) [22.] Samma år upphöjde sig Bernhardus, Pippins son född av en frilla, på onda människors uppmaning mot sin farbroder och ville driva honom ur riket – han hade nämligen gudlösa rådgivare på alla håll. När herr kejsaren hörde detta drog han från palatset i Aachen och kom till staden Chalon, där Bernhardus kom honom till mötes med sina gudlösa rådgivare, och de överlämnade sig [osäker tolkning]. Kejsaren firade där Herrens födelse. När han vände tillbaka därifrån kom han till sitt säte i Aachen, och efter påsk höll han en stor folkförsamling och undersökte alla de trolösas allra värsta sammansvärjningar i denna sak. Man fann att åtskilliga både av franker och langobarder hade fallit i detta uppror; de dömdes alla till döden, utom biskoparna, som sedan avsattes efter sin bekännelse. Dessa var Anshelmus av Milano, Uuoluoldus av Cremona och Theodulfus av Orléans. Den dödsdom som hade fällts över de övriga ville kejsaren inte verkställa; men rådgivarna berövade Bernhardus synen, likaså hans anstiftare Eggitheus och Reginhardus [oklart] dog. När kejsaren hörde detta grät han med stor smärta under lång tid och avlade bekännelse inför alla sina biskopar och underkastade sig efter deras dom botgöring enbart för detta, att han inte hade hindrat sina rådgivare från att tillfoga denna lemlästning. Av denna orsak gav han mycket åt de fattiga för sin själs rening. ## kap. 24 (MGH s. 214) (maskinöversättning) [24.] Vid samma tid lät han sina bröder Druogo, Hug och Theodericus klippas till klerker för att stilla oenigheten och lät undervisa dem i de fria konsterna. Dem tillsatte han sedan hedersamt: åt Druogo gav han ett biskopsdöme och åt Hugo klostersamfund och kloster. ## kap. 25 (MGH s. 214) (maskinöversättning) [25.] Då drog herr kejsaren med en här till Bretagnes trakter, och där dödades deras hertig Murcomannus, och han lade hela det landet under sitt välde. När han vände tillbaka därifrån fann han drottning Irmingarda i feber, och hon dog inte många dagar därefter i frid. ## kap. 26 (MGH s. 214) (maskinöversättning) [26.] Året därpå tog han till äktenskap en dotter till sin hertig Huuelfus, som var av bajrarnas ädlaste släkt, och jungfruns namn var Iudith; hon var på mödernet – hennes moders namn var Eigiluui – av ädlaste sachsiska släkt, och han gjorde henne till drottning; hon var nämligen mycket vacker. Samma år höll han sitt allmänna riksmöte (placitum generale) i det kungliga godset (villa regia) Ingilenheim. ## kap. 27 (MGH s. 216) (maskinöversättning) [27.] Året därpå sände han sin här mot de östliga slaverna, vars hertig hette Liudeuuit; honom drev de på flykten, och det landet ödelade de. När de vände tillbaka därifrån kom de hem. ## kap. 28 (MGH s. 216) (maskinöversättning) [28.] Året därpå höll han sitt allmänna riksmöte (placitum generale), och där tog Lothar, hans förstfödde son med drottning Irmingarda, till äktenskap en dotter till greve Hugus, som var av en viss hertig Etihs släkt; denne var räddare än alla människor: så sjöng nämligen hans husfolk om honom, att han ibland inte vågade sätta sin fot utanför dörren. Redan då hotade honom den trolöshet som han på ingivelse av sin ovannämnde svärfar och många andra orättfärdiga visade mot sin fader. När Lothar vände tillbaka därifrån kom han till Worms med sin hustru. ## kap. 29 (MGH s. 216) (maskinöversättning) [29.] Året därpå höll han sitt allmänna riksmöte i palatset Attiniacum. Därifrån sände han sin son Lothar med hans hustru Irmingarda till Italien. Herr kejsaren drog därifrån och kom till Frankfurt och firade där Herrens födelse. ## kap. 30 (MGH s. 218) (maskinöversättning) [30.] Därefter sände han sina sändebud, den vördnadsvärde abboten och prästen Adalungus och Hunfridus, som var hertig över Redica, till Roms trakter på grund av ett visst övermod som det romerska folket talade mot den romerske påven Paschalis, i det att de beskyllde honom för att ha varit mördare av åtskilliga. Den ovannämnde påven renade sig med ed i det lateranska patriarkatet inför de ovannämnda sändebuden och det romerska folket, med 34 biskopar samt präster och fem diakoner [osäker tolkning]. När dessa sändebud hade gett sig av dog den ovannämnde påven genast. Det romerska folket ville inte begrava hans lik i den salige aposteln Petrus kyrka förrän påven Eugenius efterträdde honom, och denne lät begrava hans kropp på den plats som han själv under sin livstid hade byggt. ## kap. 31 (MGH s. 218) (maskinöversättning) [31.] Året därpå drog kejsaren en andra gång till Bretagne och ödelade hela det landet med stor hemsökelse på grund av deras trolöshet. ## kap. 32 (MGH s. 218) (maskinöversättning) [32.] Ett annat år var han i palatset i Aachen med en stor här, och dit kom bulgarernas sändebud med gåvor; dem tog han vänligt emot och lät dem fara hem. ## kap. 33 (MGH s. 220) (maskinöversättning) [33.] Året därpå var han i det kungliga palatset Ingilenheim, och där kom Heriold från danerna till honom; honom lyfte herr kejsaren upp ur dopets heliga källa, och hans hustru lyfte kejsarinnan, fru Iudith, upp ur källan. Då gav herr kejsaren honom en stor del av friserna och smyckade honom med hedersamma gåvor, och han lät honom fara i frid med sina sändebud. ## kap. 34 (MGH s. 220) (maskinöversättning) [34.] Ett annat år sände han sin här mot saracenerna. Året därpå drog han efter sitt allmänna riksmöte från Ingilenheim och kom till Commarciacum. ## kap. 35 (MGH s. 220) (maskinöversättning) [35.] Ett annat år kom han till Worms, där han åt sin son Karl, som var född av kejsarinnan Iudith, överlämnade det alamanniska landet och Redica och någon del av Burgund inför sina söner Lothar och sin namne. Och över detta blev de förtörnade, tillsammans med sin broder Pippin. ## kap. 36 (MGH s. 220–222) (maskinöversättning) [36.] Ett annat år drog herr kejsaren från palatset i Aachen och kom till Compiègne, och där kom hans son Pippin honom till mötes med sin faders främsta stormän, ärkekaplanen (archicapellanus) Hilduuinus och Iesse, biskop av Amiens, Hug och Matfridus, abboten Elisachar, Gotefridus och många andra trolösa, och de ville driva herr kejsaren ur riket. Detta förhindrade hans älskade son och namne. De ovannämnda gudlösa förebrådde honom mycket ont, som det är gudlöst att säga eller tro: de sade att drottning Iudith hade blivit skändad av en viss hertig Bernhardus, som var av kunglig släkt och herr kejsarens gudson ur dopets heliga källa, och de ljög i allt. De tog drottning Iudith, beslöjade henne med våld och satte henne i kloster, och hennes bröder Chuonradus och Ruodolfus klippte de och satte i kloster. ## kap. 37 (MGH s. 222–224) (maskinöversättning) [37.] Samma år kom herr kejsaren till borgen (castrum) Nouiomagum, som ligger vid den flod som kallas Waal; och en mängd människor från alla hans riken kom till honom. Bland dem kom hans ovannämnda motståndare, och herr kejsaren övervann dem och splittrade dem och satte dem i förvar. Och hans son Lothar lovade med ed trohet, att han efter detta aldrig skulle begå något sådant. Och där avsattes Iesse genom biskoparnas rättvisa dom. Där var hans namne och son, som i alla faderns mödor stod honom bi som hjälpare. Därifrån kom herr kejsaren till Aachen, till sitt säte, och hans ovannämnda gemål kom honom där till mötes; henne tog han hedersamt emot, på befallning av den romerske påven Gregorius tillsammans med andra biskopars rättvisa dom. ## kap. 38 (MGH s. 224) (maskinöversättning) [38.] Året därpå var kejsaren i Theodos palats med sina söner Lothar och Ludvig, och dit kom den ovannämnde hertig Bernhardus och renade sig från den ovannämnda otukten, sedan ingen hade befunnits som vågade med vapen lägga honom denna sak till last. ## kap. 39 (MGH s. 224–226) (maskinöversättning) [39.] Ett annat år hördes efter påsk att hans son och namne på Lothars råd ville besöka sin fader med en här, och han kom ända till den helige Nazarius kloster och dröjde där en kort tid, till dess att hans fader kom till Mainz, samlade en här och följde efter honom. Den ovannämnde sonen vände då tillbaka hem och inväntade faderns ankomst och ville försvara sig. Men fadern kom och befallde honom att komma till sig; han tog vänligt emot honom, de höll ett fredligt samtal, och inte många dagar därefter skildes de med stor kärlek. Sonen satt kvar hemma, och fadern återvände till Frankerriket. ## kap. 40 (MGH s. 226) (maskinöversättning) [40.] När han så kom till palatset i Frankfurt kom hans son Lothar honom där till mötes och bad fadern att få rena sig, i det att brodern varken med hans vilja eller på hans uppmaning hade vållat fadern något besvär. Och hur sant detta är är känt för åtskilliga. ## kap. 41 (MGH s. 226–228) (maskinöversättning) [41.] Medan kungen stannade där hördes att hans son Pippin ville vålla fadern något uppror. Han drog skyndsamt till staden Limoges för att möta honom och befallde sonen att fara med hustru och barn till Frankerriket. Först, när han hörde faderns befallning, började han fara ända till palatset Theotuadum; därifrån vände han tillbaka och drog till Aquitanien. Kejsaren vände tillbaka därifrån och kom till Aachen, till sitt säte, och var där inte lång tid. Därifrån drog han åter och kom till staden Worms före den heliga fastetiden. ## kap. 42 (MGH s. 228–230) (maskinöversättning) [42.] Efter påsk hörde han att hans söner åter ville komma till honom, inte i fredligt syfte. Han samlade en här och drog dem till mötes ända till det stora fält som ligger mellan Strasbourg och Basel, som än i dag kallas Lögnfältet (Campus Mendacii), där mångas trohet släcktes. Hans söner drog honom till mötes tillsammans med den romerske påven Gregorius, och vad de än begärde gav fadern dem ingenting av. Inte många dagar därefter kom kejsaren och den ovannämnde påven samman till samtal. De talade inte länge, och påven hedrade honom först med stora och otaliga gåvor. Sedan båda hade återvänt till sina tält sände kejsaren kungliga gåvor genom den vördnadsvärde abboten och prästen Adalungus till den ovannämnde påven. Då rådslog åtskilliga om att överge kejsaren och gå över till hans söner, främst de som tidigare hade förolämpat honom, och de övriga följde efter. En natt övergav den största delen honom, lämnade sina tält och kom till sönerna. Nästa dag kom några som hade stannat kvar till kejsaren; dem befallde han och sade: ”Gå”, sade han, ”till mina söner. Jag vill inte att någon för min skull skall förlora liv eller lemmar.” Och de gick ifrån honom badande i tårar. Redan då hade de skilt hans hustru från honom och bekräftat med ed att de varken önskade henne döden eller lemlästning. Henne sände de genast till Italiens trakter, till staden Tortona, och hade henne där inte lång tid. Därefter tog de fadern i sitt förvar och förde honom med sig. När detta var gjort skildes de där åt: Pippin drog till Aquitanien, Ludvig till Bayern. ## kap. 43 (MGH s. 230) (maskinöversättning) [43.] Men Lothar förde sin fader med sig till palatset Compiègne, och där plågade han honom svårt tillsammans med biskoparna och åtskilliga andra. De befallde honom att gå i kloster och stanna där i alla sitt livs dagar. Detta vägrade han och samtyckte inte till deras vilja. Alla biskoparna var honom till besvär, och mest de som han hade upphöjt ur det lägsta trälstånd, tillsammans med dem som från barbariska folk hade förts upp till denna höjd. ## kap. 44 (MGH s. 232–238) (maskinöversättning) [44.] De utvalde då en skamlös och ytterst grym man, som kallades Ebo, biskop av Reims, som var av en släkt av födda trälar, för att han skulle plåga honom omänskligt med de övrigas påhitt. Oerhörda ting talade de, oerhörda ting gjorde de, och de smädade honom dagligen. De tog svärdet från hans länd och klädde honom genom sina trälars dom i botskjorta (cilicium). Då uppfylldes profeten Jeremias slutord, som säger: Trälar har blivit våra herrar. O, vilken vedergällning gav du honom! Han gjorde dig fri, inte ädel, vilket är omöjligt. Efter friheten klädde han dig i purpur och pallium, du klädde honom i botskjorta. Han drog dig ovärdig upp till biskopsämbetets höjd, du ville med falsk dom driva honom från hans fäders tron. Grymme, varför förstod du inte Herrens bud: Tjänaren står inte över sin herre? Varför föraktade du den apostelns bud som blev uppryckt ända till den tredje himlen för att bland änglarna lära vad han skulle befalla människorna? Han föreskriver så och säger: Var underordnade alla högre makter. Ty det finns ingen makt som inte är av Gud. Och åter säger en annan: Frukta Gud, ära konungen. Ni tjänare, var underordnade era herrar med all fruktan, inte bara de goda och milda utan också de besvärliga. Ty detta är nåd. Men du fruktade inte Gud och ärade inte konungen. Om var och en kan vinna Guds nåd genom att göra sådant, så skall han förvisso få Guds vrede genom att förakta sådant. Grymme, vem var din rådgivare eller din ledare? Var det inte han som är konung över alla högmodets söner? Han som sade till Gud, sin skapare: Allt detta skall jag ge dig, om du faller ned och tillber mig? O Herre Jesus Kristus, var var din ängel, som på en natt lätt utplånade alla förstfödda i Egypten, och han som i assyriernas läger under den orättfärdige kungen Sanherib på en natt dödade hundraåttiofemtusen trolösa, såsom profeten Jesaja vittnar? Eller han som slog den yngre Herodes när han höll tal, så att han genast började krylla av maskar? Och du jord, som bar honom vid den tiden, varför öppnade du inte din mun för att sluka honom, såsom du en gång gjorde med Datan och Abiram? Du förstod inte din trefaldiga lag, som säger: Foder, käpp och börda åt åsnan, bröd, tukt och arbete åt trälen. Om dig profeterade profeten Sakarja och sade: Du skall inte leva, ty du har talat lögn i Herrens namn. Gud har uppenbarat din ondska och bevarat åt honom hans rike och hans ära. Genom girighet och lögn har du med stor gudlöshet fördärvat dig själv; fall nu i vanära i alla ditt livs dagar! Genom girighetens och falskhetens branter må din skam växa dag för dag, liksom ett litet tal genom räknekonsten stiger till det största. Grymme, ännu är din kanoniska dom ofullbordad. Det är nämligen nödvändigt att den fullbordas till din större skam. Dina fäder var getherdar, inte furstars rådgivare. Du avsatte med de övrigas dom Iesse från prästämbetet, nu har du åter kallat honom tillbaka till hans förra grad. Antingen då eller nu fällde du en falsk dom. Du var en efterföljare till honom om vilken skalden sjunger i Aeneidens sjätte bok: Olycklige Theseus, och Phlegyas, den eländigaste, förmanar alla och vittnar med hög röst genom skuggorna: ”Lär er, varnade, rättvisa och att inte förakta gudarna.” Denne sålde sitt fädernesland för guld och satte en mäktig herre över det, fastställde lagar för betalning och upphävde dem igen. Vad kan jag mer säga dig? Om jag så hade en tunga av järn och läppar av koppar skulle jag inte kunna förklara eller räkna upp alla dina ogärningar. Men om det fanns någon som ville utforska alla dina illdåd i diktens form, skulle han kanske kunna överträffa skalden från Smyrna, den gamle Homeros, och Maro från Mincius tillsammans med Ovidius. Men den prövning som den allra frommaste fursten utstod från de allra värsta tros inte ha varit till för något annat än att hans godhet skulle prövas, liksom den salige Jobs tålamod. Men det var stor skillnad mellan bådas förföljare: de som smädade den salige Job läser man var kungar [i den salige Tobias bok]; men de som mest plågade denne var hans och hans fäders lagliga trälar. ## kap. 45 (MGH s. 238) (maskinöversättning) [45.] Från Compiègne förde de sedan den allra frommaste fursten till palatset i Aachen. När hans son och namne hörde detta drog han från Bayern, driven av stor smärta över faderns kränkning. Han kom till palatset i Frankfurt och sände genast därifrån sina sändebud, abboten och prästen Gozbaldus och pfalzgreven (palatinus comes) Morhardus, och begärde och befallde att de skulle visa en mildare hållning mot fadern. Detta tog hans broder Lothar inte vänligt emot. Sedan dessa sändebud hade återvänt sände han genast andra till fadern, men de hindrades från att se honom. ## kap. 46 (MGH s. 238) (maskinöversättning) [46.] Därefter drog Lothar från palatset i Aachen och kom till Mainz, där hans broder kom honom till mötes, och de höll där ett ojämlikt samtal, därför att alla som Lothar hade med sig var orättmätigt motståndare till hans fader, medan de som Ludvig hade med sig var trogna mot hans fader och mot honom själv. När Lothar vände tillbaka därifrån kom han till palatset i Aachen och firade där Herrens födelse, medan fadern ännu var inspärrad. ## kap. 47 (MGH s. 240) (maskinöversättning) [47.] Efter den heliga trettondagen sände Ludvig åter sina sändebud till fadern, den vördnadsvärde abboten och prästen Grimaldus och den högädle och mest trofaste hertig Gebaardus. När de kom till Aachen tillät Lothar dem att se fadern tillsammans med bevakare, av vilka den ene hette biskop Othgarius och den andre den trolöse Righardus. När sändebuden kom inför furstens ansikte kastade de sig ödmjukt ned vid hans fötter och hälsade honom därefter från hans son och namne. De ville inte tala om hemliga ord för honom på grund av de närvarande bevakarna, men genom några teckenrörelser lät de honom förstå att hans son och namne inte ville samtycka till faderns plåga. ## kap. 48 (MGH s. 240–242) (maskinöversättning) [48.] När dessa sändebud hade gett sig av tvingade Lothar genast fadern att åter fara med honom till Compiègne. Han samtyckte till sonens vilja och drog med honom. När hans son och namne hörde detta samlade han en mängd folk och följde efter dem. När han inte var långt ifrån dem lämnade Lothar fadern och drog sig undan från honom med sina gudlösa rådgivare. Men hans son och namne kom till honom, tog hedersamt emot honom och förde honom åter till Aachen, till hans säte, och på Guds befallning återinsatte han honom i riket och på hans plats. Och där firade de tillsammans Herrens heliga påsk. När Ebo hörde detta tog han genast till flykten; han greps, fördes med tvång inför fursten, och denne lämnade honom i förvar. ## kap. 49 (MGH s. 242) (maskinöversättning) [49.] Samma år, som är hans 21:a regeringsår, beviljade han förlåtelse åt alla som av tvång hade övergivit honom. Och detta må inte vara betungande eller svårt för honom, som är den frommaste av kejsare, eftersom han även tidigare hade skonat sina fiender och uppfyllt det evangeliska budet, som lyder: Förlåt, så skall ni bli förlåtna. En god och stor lön bereder han honom, han som har stiftat detta bud: Ty den som Herren älskar, den agar han, och han gisslar var son som han tar emot; och den som inte frivilligt tar emot Herrens tuktan kan inte bli hans son. ## kap. 50 (MGH s. 242–244) (maskinöversättning) [50.] Men man måste med största omsorg se till att det inte vidare sker att trälar blir hans rådgivare, ty om de kan, så inrättar de framför allt detta, att de förtrycker de ädla och strävar efter att upphöja dem tillsammans med sin lägsta släkt. Detta anstår inte hans heliga värdighet; detta hände sällan på hans faders, av heligt minne, tid, att någon av sådana steg upp till ett ämbete. Denne lärde honom med största tukt att inte börja högmodas. Att nu följa detta exempel är högst nödvändigt. När den mildaste av furstar var i sin prövning var sådana människor så besvärliga mot honom, han som hade visat dem all välvilja fastän de inte förtjänade det. Vad de gör mot sina underlydande behöver ingen fråga om. ## kap. 51 (MGH s. 244) (maskinöversättning) [51.] Sedan kejsaren hade fått överhanden sände han sina trogna sändebud till Italiens trakter för att föra tillbaka hans gemål, som ofta hade plågats med lögner. När de kom tog de hedersamt emot henne och förde henne med fröjd och glädje inför fursten, som vid den tiden var i palatset i Aachen. ## kap. 52 (MGH s. 244) (maskinöversättning) [52.] Men Lothar uppehöll sig i staden Chalon, där han begick mycket ont genom att plundra Guds kyrkor, och sin faders trogna, varhelst han kunde gripa dem – utom endast sändebuden –, gjorde han till martyrer. Därtill lät han en nunna, som var syster till hertig Bernhardus och hette Gerbirch, stängas in i ett vinfat och kastas i floden Saône, om vilken skalden sjunger: Antingen skall parthern dricka ur Arar eller Germanien ur Tigris. Där plågade han henne länge, till dess att han dödade henne, efter dom av hans gudlösa rådgivares hustrur [osäker tolkning], och uppfyllde så psalmens profetia: Med den helige är du helig och med den förvända förvänd. ## kap. 53 (MGH s. 246) (maskinöversättning) [53.] Därefter sände kejsaren sina sändebud till honom, den vördnadsvärde abboten Marachuuardus med sina övriga trogna, med förmanande brev, i vilka han framför allt uppmanade honom att komma ihåg den allsmäktige Guden och hans bud, att vända om från sin onda väg och förstå hur sträng dom det är att förakta Gud i hans bud. Gud säger nämligen bland andra bud: Hedra fader och moder, och: Den som förbannar fader eller moder skall straffas med döden. Detta bud gav han inte genom profeter eller genom apostlar, utan Gud den allsmäktige själv föreskrev genom skrift att det skulle hållas. Och hur allvarligt det är att åsidosätta detta visade han sedan i Femte Moseboken, där han säger: Om en man får en trotsig och uppstudsig son, som inte lyssnar på faderns eller moderns befallning och, när han blir tuktad, föraktar att lyda, då skall de gripa honom och föra honom till de äldste i hans stad och till domsporten och säga till dem: ”Denne vår son är uppstudsig och trotsig, han föraktar att lyssna på våra förmaningar, han ägnar sig åt frosseri, utsvävningar och dryckeslag”; stadens folk skall stena honom, och han skall dö, för att ni skall skaffa bort det onda ur er krets, och hela Israel skall höra det och frukta. ## kap. 54 (MGH s. 246–250) (maskinöversättning) [54.] Sedan Lothar hade talat med de ovannämnda sändebuden (missi) tog han emot deras budskap hårt och strängt och hotade dem, vilket ännu inte har uppfyllts och inte heller skall ske framdeles. De vände tillbaka från honom och kom till kejsaren och berättade för honom allt vad de hade hört och sett. Därpå samlade hans fader suckande en stor mängd folk och drog efter honom dit där han hade hört att han var. Hans söner kom honom till mötes, Pippin från väster och hans son och namne från öster, båda med en stor mängd folk till faderns tjänst. Och när de skyndade mot staden Orléans, där Lothar var i närheten med sina gudlösa förförare, om vilka det har talats ovan, ville han inte foga sig efter faderns uppmaningar, utan en natt avlägsnade han sig från honom som på flykt. Då sände kejsaren sina sändebud efter honom, Badaradus, en sachsisk biskop, och den högädle och mest trofaste hertig Gebehardus och Berengarius, sin vise släkting. När de kom till honom befallde den ovannämnde biskopen honom genast vid den allsmäktige Gudens och alla hans heligas bud att skilja sig från sällskapet med sina gudlösa förförare, så att kejsarens trogna kunde visa om det var Guds vilja att deras oenighet skulle bestå eller inte. Efter biskopens budskap framförde de ovannämnda hertigarna det som de hade fått befallning om. Han bad dem genast gå ut en kort stund, och genast kallade han in dem igen och bad dem ge honom råd om allt han hade gjort. De lärde honom att han skulle komma till faderns barmhärtighet med sina övriga förförare, och de utlovade fred. Och han lovade att komma med dem. När sändebuden vände tillbaka därifrån kom de till fursten och berättade för honom vad som hade skett. ## kap. 55 (MGH s. 250) (maskinöversättning) [55.] Efter dem kom Lothar dit där kejsaren, hans fader, satt i sitt tält, som var uppspänt mycket högt på ett stort fält, där hela hären kunde se honom, och hans trogna söner stod bredvid honom. Då kom Lothar och föll ned för sin faders fötter, och efter honom hans svärfar, den räddhågade Hug, sedan Matfridus och alla de övriga som var de främsta i detta illdåd. Sedan de hade rest sig från marken bekände de att de hade felat svårt. Därefter svor Lothar sin fader trohet, och att han ville lyda alla hans befallningar, och att han skulle fara till Italien och stanna där och inte lämna det utom på faderns befallning. Då svor också de övriga. Därefter gav den allra frommaste fursten dem förlåtelse, om de höll denna ed. Han lät dem behålla sina fädernearv och allt vad de ägde, utom det som han själv med egen hand hade överlämnat åt dem. Där skildes de åt, och Lothar drog till Italien med sina allra värsta anhängare, och genast dog Matfridus, som var den främste anstiftaren av alla dessa onda ting, och åtskilliga andra. Men de som återstod angreps av feber. ## kap. 56 (MGH s. 252) (maskinöversättning) [56.] Kejsaren vände tillbaka därifrån, kom till Theodos palats och tillbringade där hela vintern. Efter Herrens födelse följande år höll han en stor folkförsamling, och dit kom Ebo, den skamligaste bonde, som de andra biskoparna inte vågade avsätta med fasthet, av fruktan att han skulle bli deras förrädare. Och därför övertalade de honom att bekänna sig oförmögen att inneha prästämbetet. Och så gjorde han, och därför släpptes han helt fri. Detta är ännu helt nödvändigt att rätta, ty det är bättre att utöva de heliga fädernas rättvisa dom över honom än att visa en falsk mildhet under sken av fromhet. ## kap. 57 (MGH s. 252) (maskinöversättning) [57.] Samma år drog kejsaren till trakten kring Lyon, där hans söner Pippin och hans son och namne kom honom till mötes, han som ännu är en efterföljare av de ovan nämnda söner som var yngre till börden. Där satt kejsaren med sina söner till dess att hans sändebud hade kommit till Lothar i Italien och vänt tillbaka därifrån och nått honom. Därifrån återvände kejsaren och kom till Aachen, till sitt säte; och Pippin återvände till Aquitanien, och kejsarens namne drog till Austriens trakter. ## kap. 58 (MGH s. 254) (maskinöversättning) [58.] Samma år dog på själva resan Berngarius, en trogen och vis hertig, som kejsaren med sina söner sörjde under lång tid. Detta är det 22:a regeringsåret för herr Ludvig, den allra frommaste kejsaren, som må han täckas att länge bevara och beskydda medan han lyckligt vistas i denna värld, och efter dessa förflytande tider låta honom föras till gemenskapen med alla sina heliga, han som är välsignad i evighet. Amen. ## bok fortsattning, inledning (MGH s. 254–258) (maskinöversättning) [Anonym fortsättning] I sitt 23:e regeringsår höll kejsaren ett rådsmöte med sina trogna på det kungliga godset Theodo i maj månad. Och dit kom Lothars sändebud från Italiens trakter, Uualach, som var abbot, och den trolöse Rihhardus och den trofaste Ebarhardus med åtskilliga andra, och förkunnade att han gärna skulle komma till fadern, om han kunde göra det i frid. Då lovade några biskopar och övriga stormän honom trohet med ed, och sändebuden lovade med ed att han skulle komma, om sjukdom inte hindrade det. Då kungjorde herr kejsaren att han skulle hålla sitt allmänna rådsmöte (concilium) i staden Worms och befallde att Lothar skulle komma honom till mötes där i mitten av september månad. Och när kejsaren på den fastställda dagen kom till Worms med en stor mängd folk, och hans söner Pippin och Ludvig med sin här, kom Lothars sändebud åter dit och berättade att Lothar led svårt av feber och blodsot och inte kunde komma. Samma år dog den ovannämnde Uualah och åtskilliga andra av de trolösa. Samma år förde den salige Hetti, ärkebiskop av Trier, driven av gudomlig befallning, den helige Castors kropp från den plats där den tidigare hade vilat, som kallas Caradona, till den plats som kallas Confluentes, där Mosel flyter ut i Rhen, till det kloster som den ovannämnde ärkebiskopen själv hade byggt från grunden, såsom den helige Maternus, som var den tredje ärkebiskopen av Trier, hade befallt honom i en syn. Och på den helige Martins högtid kom den heliga kroppen till Confluentes med stor heder. Och nästa dag, en söndag, invigde den ovannämnde biskopen den kyrkan till den helige Castors och alla heliga bekännares ära. Och efter invigningen tog han emot den heliga kroppen och placerade den hedersamt i kyrkan, såsom det var värdigt. Men på åttonde dagen efter invigningen, som är den 13:e dagen före decembers kalender, en söndag, kom herr kejsaren med sin gemål och sina barn, och efter högmässan offrade han där mycket stora gåvor i guld och silver. Och han stannade där två dagar och lika många nätter; och den ovannämnde biskopen hedrade honom, med gemål och barn och hela hans följe, med otaliga gåvor. Herr kejsaren återvände till Aachen, till sitt säte, och stannade där hela vintern. I sitt 24:e regeringsår kungjorde kejsaren att han ville fara till Rom med hela hären tillsammans med sina söner Pippin och Ludvig, och han anordnade bevakningsposter (sediciones) [osäker tolkning] på åtskilliga platser mot danerna. Men danerna kom med skepp till en av posterna och dödade där en otalig mängd kristna; och där föll Hemminch, som var av danernas släkt, en mycket kristen hertig, och Eccihardus, en annan hertig, och många av kejsarens stormän, och några tillfångatogs och friköptes sedan. När kejsaren hörde detta avstod han från den resa som han hade kungjort, vände tillbaka till Gundulfus gods (praedium) och kom med hela hären till borgen Nouiomagum, som ligger vid floden Waal. Här slutar kungarnas ursprung och gärningar.