# Germania (De origine et situ Germanorum) > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Germania (De origine et situ Germanorum) (verk:tacitus_germania) - **Upphov:** Publius Cornelius Tacitus - **Datering:** 0098 - **Källsamling:** Romerska och senantika källor om Norden - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från originalspråket. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY-SA 4.0 ## kap. 1 (maskinöversättning) Germania i sin helhet skiljs från Galli, Raeti och Pannonii genom floderna Rhen och Donau, och från Sarmatae och Daci genom ömsesidig fruktan eller genom berg; resten omsluts av Oceanus, som innesluter vida bukter och ofantliga öområden, där man nyligen har lärt känna vissa folk och kungar som kriget har öppnat. Rhen, som springer fram ur en otillgänglig och brant topp i de raetiska Alperna, vänder sig i en måttlig båge mot väster och blandar sig med det nordliga Oceanus. Donau, som väller fram ur Abnobabergets mjukt och sakta stigande ås, besöker flera folk, tills den bryter ut i Pontiska havet genom sex flodarmar; det sjunde utloppet sugs upp av träsk. ## kap. 2 (maskinöversättning) Germani själva skulle jag tro är infödda och inte alls uppblandade genom andra folks invandring och gästfrihet, eftersom de som ville byta boplats förr i tiden inte kom landvägen utan fördes dit med flottor, och det ofantliga Oceanus därbortom, som så att säga står emot oss, besöks sällan av skepp från vår del av världen. Vem skulle för övrigt, bortsett från faran med ett vilt och okänt hav, lämna Asien, Afrika eller Italien för att söka sig till Germania, med dess formlösa landskap, dess hårda klimat, dess dystra odling och anblick – om det inte vore ens fosterland? I gamla sånger, som är det enda slag av minne och annaler som finns hos dem, prisar de guden Tuisto, framsprungen ur jorden. Honom tillskriver de en son, Mannus, som folkets upphov, och åt Mannus tre söner som dess grundare, efter vilkas namn de som bor närmast Oceanus kallas Ingaevones, de i mitten Herminones och de övriga Istaevones. Somliga påstår, som man kan i forntidens frihet, att guden hade fler söner och att det finns fler folknamn – Marsi, Gambrivii, Suebi, Vandilii – och att dessa är de sanna och gamla namnen. Namnet Germania är däremot nytt och nyligen tillkommet, eftersom de som först gick över Rhen och drev bort Galli, och som nu kallas Tungri, då kallades Germani; så skulle namnet på en enskild folkgrupp, inte på hela folket [osäker tolkning], så småningom ha fått övertaget, så att alla först av segraren på grund av fruktan, och sedan även av sig själva, kallades Germani med det namn som hade uppfunnits. ## kap. 3 (maskinöversättning) De berättar att även Hercules har varit hos dem, och när de ska gå i strid besjunger de honom som den främste av alla tappra män. De har också sådana sånger, genom vars framförande – som de kallar baritus – de eldar upp sinnena, och av själva sången förutsäger de hur den kommande striden ska utfalla; ty de injagar skräck eller blir själva rädda allteftersom slaglinjen har ljudit, och det tycks inte så mycket vara en samklang av röster som av mod. Man eftersträvar framför allt ett strävt ljud och ett brutet mummel, med sköldarna hållna framför munnen, så att rösten genom återkastningen sväller upp fullare och djupare. Vidare menar somliga att även Ulixes under sina långa och sagolika irrfärder fördes in i detta Oceanus och besökte Germanias länder, och att Asciburgium, som ligger vid Rhens strand och är bebott än i dag, grundades och namngavs av honom; ja, att ett altare helgat åt Ulixes, med tillägg av fadern Laertes namn, en gång hittades på samma plats, och att vissa minnesmärken och gravhögar med grekisk skrift ännu finns kvar på gränsen mellan Germania och Raetia. Detta har jag inte för avsikt vare sig att bekräfta med bevis eller att vederlägga: var och en må efter eget omdöme fråndöma eller tillerkänna det trovärdighet. ## kap. 4 (maskinöversättning) Själv ansluter jag mig till deras uppfattning som anser att folken i Germania, obesmittade av giftermål med andra nationer, har bestått som ett eget, rent och bara sig självt likt folk. Därav kommer också att kroppsbyggnaden, trots ett så stort antal människor, är densamma hos alla: vildsinta blå ögon, rödblont hår, stora kroppar som bara är starka för det första anfallet. Mot slit och arbete har de inte samma uthållighet, och törst och hetta tål de minst av allt; köld och hunger har de genom klimatet eller jordmånen vant sig vid. ## kap. 5 (maskinöversättning) Landet, fastän det skiftar en del i utseende, är dock på det hela taget antingen kusligt av skogar eller otäckt av träsk, fuktigare där det vetter mot Gallien, blåsigare där det vetter mot Noricum och Pannonia; det är tämligen bördigt för säd [osäker tolkning] men tål inte fruktträd; det är rikt på boskap, men denna är mest småvuxen. Inte ens nötkreaturen har sin prydnad eller sina ståtliga horn: man gläds åt antalet, och detta är deras enda och käraste rikedom. Om det är av nåd eller vrede som gudarna har förvägrat dem silver och guld vet jag inte. Ändå skulle jag inte vilja påstå att ingen åder i Germania frambringar silver eller guld: vem har nämligen letat? Av att äga och använda dem påverkas de inte i någon högre grad: man kan hos dem se silverkärl, som givits som gåvor åt deras sändebud och hövdingar, värderade inte högre än de som formas av lera. Visserligen sätter de som bor närmast oss värde på guld och silver för handelns skull, och de känner igen och föredrar vissa sorter av våra mynt; de som bor längre in använder sig enklare och mer ålderdomligt av varubyte. De gillar gamla och länge kända mynt, serrati och bigati. Silver eftertraktar de också mer än guld, inte av någon förkärlek, utan därför att ett antal silvermynt är lättare att använda för dem som handlar med blandade och billiga varor. ## kap. 6 (maskinöversättning) Inte heller järn finns i överflöd, som man kan sluta sig till av slaget av vapen. Få använder svärd eller större lansar: de bär spjut, eller med deras eget ord frameae, med en smal och kort järnspets, men så skarp och lätthanterlig att de med samma vapen, alltefter vad läget kräver, kan strida på nära håll eller på avstånd. Ryttaren nöjer sig med sköld och framea; fotfolket slungar dessutom kastvapen, var och en flera, och kastar dem oerhört långt, nakna eller lätt klädda i en kort mantel. Någon prålande utstyrsel finns inte: bara sköldarna pryder de med utvalda färger. Få har pansar, knappt en eller annan har hjälm (cassis eller galea). Hästarna utmärker sig varken för skönhet eller snabbhet. Men de lärs inte heller att variera sina svängar på vårt sätt: man driver dem rakt fram eller i en enda sväng åt höger, i en så sluten ring att ingen kommer sist. För den som ser till helheten ligger styrkan snarare hos fotfolket; därför strider de blandade, eftersom fotsoldaternas snabbhet är lämpad och avpassad för ryttarstriden; dessa, utvalda ur hela den unga manskapen, ställer de framför slaglinjen. Även antalet är bestämt: hundra från varje härad (pagus), och just så kallas de bland sina egna, och det som först var ett antal är nu ett namn och en hedersbetygelse. Slaglinjen ordnas i kilar. Att vika undan från sin plats, bara man går till anfall igen, anser de vara klokhet snarare än feghet. Sina fallnas kroppar för de med sig tillbaka även i osäkra strider. Att ha lämnat sin sköld är den största skam, och den som vanärats på så sätt får varken närvara vid offren eller gå till församlingen, och många som överlevt krigen har satt punkt för sin vanära med snaran. ## kap. 7 (maskinöversättning) Kungar väljer de efter börd, härförare efter tapperhet. Inte heller kungarna har obegränsad eller fri makt, och härförarna leder mer genom föredöme än genom befäl, genom den beundran de väcker om de är raska, om de syns, om de verkar framför slaglinjen. För övrigt är det ingen annan än prästerna tillåtet att straffa, att fängsla eller ens att piska, och detta inte som ett straff eller på härförarens order, utan liksom på befallning av guden, som de tror står de stridande bi. Bilder och vissa tecken, som tagits ned från de heliga lundarna, bär de med sig i striden; och det som är den främsta sporren till tapperhet: det är inte slumpen eller en tillfällig sammanslutning som bildar en ryttarskara eller en kil, utan familjer och släktskap; och nära till hands finns deras kära, varifrån man kan höra kvinnornas klagorop och småbarnens gråt. Dessa är för var och en de heligaste vittnena, de främsta lovprisarna: till mödrarna, till hustrurna bär de sina sår; och dessa drar sig inte för att räkna och granska såren, och de bär mat och uppmuntran till de stridande. ## kap. 8 (maskinöversättning) Det berättas att vissa slaglinjer som redan vek och vacklade har återupprättats av kvinnorna genom deras envisa böner, genom att de ställde sig med blottade bröst i vägen och genom att de pekade på den nära förestående fångenskapen, som männen fruktar långt mer outhärdligt för sina kvinnors skull, så att man binder stammarnas sinnen fastare om man bland gisslan också kräver flickor av förnäm börd. De tror till och med att det finns något heligt och förutseende hos kvinnorna, och de vare sig ringaktar deras råd eller förbiser deras svar. Vi har under den gudomlige Vespasianus sett Veleda, som länge av de flesta betraktades som ett gudaväsen; men också förr i tiden har de vördat Aurinia och flera andra, dock inte av inställsamhet och inte som om de gjorde dem till gudinnor. ## kap. 9 (maskinöversättning) Av gudarna dyrkar de främst Mercurius, åt vilken de på vissa dagar anser det tillbörligt att offra även människooffer. Hercules och Mars blidkar de med tillåtna djur. En del av Suebi offrar också åt Isis; varifrån denna främmande kult har sin orsak och sitt ursprung har jag inte lyckats utröna, utom att själva symbolen, formad som en liburna, visar att kulten har kommit utifrån. För övrigt anser de att det inte är förenligt med de himmelskas storhet att stänga in gudarna mellan väggar eller att avbilda dem i någon form av mänskligt ansikte: de helgar lundar och skogsdungar och ger gudarnas namn åt det fördolda, som de endast skådar i vördnad. ## kap. 10 (maskinöversättning) Varsel och lottkastning iakttar de som få andra. Lottkastningens sed är enkel. En kvist som skurits av ett fruktbärande träd hugger de sönder i småbitar, märker dem med vissa tecken och strör dem på måfå och slumpvis ut över ett vitt tyg. Sedan tar, om det gäller en offentlig rådfrågning, stammens präst, men om den är privat, familjefadern själv, efter att ha bett till gudarna och med blicken riktad mot himlen, upp tre bitar, en i taget, och tolkar de upptagna enligt det tecken som tidigare ristats in. Om lotterna har förbjudit, sker ingen rådfrågning i samma sak samma dag; men om det har tillåtits, krävs dessutom bekräftelse genom varsel. Och visserligen är det också här känt att man frågar fåglarnas läten och flykt; men det egna för detta folk är att även pröva hästarnas förebud och varningar. De föds upp på allmän bekostnad i samma lundar och dungar, vita och inte vidrörda av något mänskligt arbete; prästen och kungen eller stammens hövding spänner dem för den heliga vagnen, går bredvid dem och iakttar deras gnäggningar och frustningar. Inget varsel tillmäts större tilltro, inte bara hos folket utan hos de förnäma och hos prästerna; ty de anser sig själva vara gudarnas tjänare, hästarna deras förtrogna. Det finns också ett annat slags varseltydning, med vilken de utforskar utgången av svåra krig. En fånge ur det folk som man ligger i krig med, som tagits till fånga på något sätt, låter de kämpa mot en utvald man av deras eget folk, var och en med sitt eget folks vapen: den enes eller andres seger tas som ett förebud. ## kap. 11 (maskinöversättning) Om mindre angelägenheter rådslår hövdingarna, om större alla, dock så att även de frågor där avgörandet ligger hos folket först förbehandlas hos hövdingarna. De samlas, om inte något oförutsett och plötsligt inträffar, på bestämda dagar, när månen antingen är ny eller full; ty de anser detta vara den mest lyckobringande början för att ta itu med ärenden. De räknar inte antalet dagar, som vi, utan antalet nätter. Så fastställer de, så kallar de till möte: natten tycks gå före dagen. Av friheten följer den olägenheten att de inte samlas samtidigt eller som om de fått order, utan både en andra och en tredje dag går förlorad genom att de som ska samlas dröjer. När det behagar mängden sätter de sig ned, beväpnade. Tystnad påbjuds av prästerna, som då också har rätt att tvinga. Sedan blir kungen eller en hövding åhörd, allteftersom var och en har ålder, börd, krigsära och vältalighet, mer genom övertalningens auktoritet än genom befallningens makt. Om ett förslag misshagar, avvisar de det med sorl; men om det behagar, slår de sina frameae mot varandra: det mest hedersamma sättet att bifalla är att prisa med vapen. ## kap. 12 (maskinöversättning) Inför församlingen (concilium) får man också väcka åtal och framställa anklagelser som gäller liv och död. Straffen skiljer sig efter brottet: förrädare och överlöpare hänger de i träd, de fega, de krigsodugliga och de som vanärat sina kroppar dränker de i dy och träsk med en flätad risbädd kastad över dem. Skillnaden i straff syftar till att illdåd ska visas medan de straffas, men skamliga handlingar döljas. Men även för lindrigare förseelser är straffet avpassat: de som fällts böter med ett antal hästar och boskap. En del av boten betalas till kungen eller stammen, en del till den som får upprättelse eller till hans släktingar. I samma församlingar väljs också de hövdingar som skipar rätt i häraderna (pagi) och byarna; var och en av dem har hundra följeslagare ur folket som bistår med råd och samtidigt med myndighet. ## kap. 13 (maskinöversättning) Ingen angelägenhet, vare sig offentlig eller privat, sköter de annat än beväpnade. Men att bära vapen är inte sed för någon förrän stammen har godkänt att han kommer att duga. Då pryder i själva församlingen antingen någon av hövdingarna eller fadern eller släktingarna den unge mannen med sköld och framea: detta är hos dem togan, detta den första hedersbetygelsen för ungdomen; dessförinnan betraktas de som en del av hushållet, därefter av staten. En framstående börd eller fädernas stora förtjänster ger även mycket unga män en hövdings rang [osäker tolkning]; de ansluts till de övriga, som är kraftigare och sedan länge beprövade, och det är ingen skam att synas bland följeslagarna (comites). Ja, själva följet (comitatus) har också sina rangsteg, efter bedömning av den som de följer; och stor är tävlan både bland följeslagarna om vem som ska ha den främsta platsen hos sin hövding, och bland hövdingarna om vem som ska ha flest och ivrigaste följeslagare. Detta är värdighet, detta är styrka: att alltid vara omgiven av en stor skara utvalda unga män är i fred en prydnad, i krig ett skydd. Och inte bara bland det egna folket, utan också hos grannstammarna, får var och en detta namn och denna ära om hans följe utmärker sig genom antal och tapperhet; ty sådana hövdingar uppvaktas av beskickningar, hedras med gåvor och avgör ofta krig enbart genom sitt rykte. ## kap. 14 (maskinöversättning) När det kommer till strid är det skamligt för hövdingen att överträffas i tapperhet, skamligt för följet att inte gå upp emot hövdingens tapperhet. Men vanhedrande för hela livet och skändligt är det att ha överlevt sin hövding och dragit sig tillbaka från striden: att försvara honom, att skydda honom, att tillskriva hans ära även sina egna bragder är deras främsta ed (sacramentum): hövdingarna strider för segern, följeslagarna för hövdingen. Om den stam där de är födda förslöas av lång fred och sysslolöshet, söker sig de flesta av de unga ädlingarna självmant till de folk som då för något krig, eftersom vila är föga välkommen för detta folk, de lättare vinner berömmelse bland faror, och man inte kan upprätthålla ett stort följe annat än med våld och krig; de fordrar nämligen av sin hövdings frikostighet den där stridshästen, den där blodiga och segerrika framean; ty gästabud och ett visserligen enkelt men rikligt traktemente gäller som sold. Medlen till givmildheten kommer genom krig och plundring. Man skulle inte lika lätt kunna övertala dem att plöja jorden eller invänta årets skörd som att utmana fienden och förtjäna sår; ja, det tycks dem tvärtom lättjefullt och slappt att med svett förvärva det som man kan skaffa med blod. ## kap. 15 (maskinöversättning) Närhelst de inte går i krig ägnar de inte mycket tid åt jakt, mer åt sysslolöshet, hängivna åt sömn och mat: de tappraste och mest krigiska gör ingenting; omsorgen om hus, hem och åkrar har överlåtits åt kvinnorna, de gamla och de svagaste i familjen, medan de själva slöar – en märklig motsägelse i naturen, att samma människor så älskar lättja och hatar ro. Det är sed i stammarna att självmant och man för man bidra till hövdingarna med något av boskapen eller skörden, vilket mottas som en hedersgåva men också tillgodoser behoven. De gläds särskilt åt gåvor från grannfolken, som skickas inte bara av enskilda utan också på allmän bekostnad: utvalda hästar, praktfulla vapen, prydnadsbrickor och halsringar; nu har vi också lärt dem att ta emot pengar. ## kap. 16 (maskinöversättning) Att folken bland Germani inte bor i några städer är tillräckligt känt; de tål inte ens att deras boningar ligger tätt intill varandra. De bor åtskilda och spridda, där en källa, en slätt eller en lund har behagat dem. Byarna anlägger de inte på vårt sätt, med sammanbyggda och sammanhängande hus: var och en omger sitt hus med ett fritt utrymme, antingen som skydd mot eldsvådor eller av okunnighet i byggnadskonst. Inte ens murbruk eller takpannor använder de: till allt använder de obearbetat virke, utan tanke på skönhet eller behag. Vissa ställen bestryker de omsorgsfullare med en jord så ren och glänsande att den efterliknar målning och färgteckning. De brukar också gräva underjordiska hålor och täcker dem ovanpå med mycket gödsel, som en tillflykt under vintern och ett förråd för grödorna, eftersom sådana ställen mildrar köldens stränghet; och om en fiende någon gång kommer, härjar han det som ligger öppet, men det som är gömt och nedgrävt blir antingen okänt eller undgår honom just därför att det måste letas upp. ## kap. 17 (maskinöversättning) Klädnaden är för alla en mantel, som hålls ihop med ett spänne eller, om sådant saknas, med en törntagg; i övrigt obetäckta tillbringar de hela dagar vid härden och elden. De rikaste utmärks av en klädnad, inte fladdrande som hos Sarmatae och Parthi, utan åtsittande och som framhäver varje lem. De bär också djurhudar, de som bor närmast flodstranden utan omsorg, de längre bort med större förfining, eftersom de inte får någon annan utstyrsel genom handel. De väljer ut djur och översållar de avdragna hudarna med fläckar och med skinn från de djur som det yttre Oceanus och det okända havet frambringar. Kvinnorna har ingen annan klädnad än männen, utom att kvinnorna oftare höljer sig i linnemantlar och mönstrar dem med purpur, och den övre delen av klädnaden drar de inte ut till ärmar, så att de har bara armar och överarmar; men även den närmaste delen av bröstet är blottad. Ändå är äktenskapen där stränga, och ingen del av deras seder skulle man prisa mer. Ty nästan som de enda bland barbarerna nöjer de sig med en hustru var, med undantag för mycket få, som inte av lusta utan på grund av sin höga börd uppvaktas med flera giftermål. ## kap. 18 (maskinöversättning) Hemgift ger inte hustrun mannen, utan mannen hustrun. Föräldrar och släktingar är närvarande och godkänner gåvorna, gåvor som inte är valda för kvinnligt nöje och inte för att den nygifta ska smycka sig med dem, utan oxar, en betslad häst och en sköld med framea och svärd. Mot dessa gåvor tas hustrun emot, och hon för i gengäld själv med sig något vapen till mannen: detta anser de vara det starkaste bandet, detta de hemliga riterna, dessa äktenskapets gudar. För att kvinnan inte ska tro sig stå utanför tankarna på tapperhet och utanför krigets skiften, påminns hon redan genom de varsel som inleder äktenskapet om att hon kommer som delaktig i mödor och faror, för att i fred och i strid lida och våga detsamma: detta förkunnar de sammanspända oxarna, detta den rustade hästen, detta de givna vapnen. Så ska hon leva, så ska hon föda barn: hon tar emot det som hon ska lämna okränkt och värdigt åt sina barn, det som svärdöttrarna ska ta emot och som sedan i sin tur ska föras vidare till barnbarnen. ## kap. 19 (maskinöversättning) Så lever de med väl skyddad kyskhet, inte fördärvade av några lockelser i skådespel eller några retelser vid gästabud. Skriftens hemligheter [osäker tolkning] känner män och kvinnor lika litet till. Mycket få äktenskapsbrott förekommer hos ett så talrikt folk, och straffet för dem är omedelbart och överlåtet åt männen: sedan han klippt av hennes hår driver mannen henne naken ut ur huset i släktingarnas åsyn och jagar henne med piskan genom hela byn; ty för förspilld kyskhet finns ingen förlåtelse: varken genom skönhet, ålder eller rikedom skulle hon finna en man. Ty ingen skrattar där åt laster, och att förföra och låta sig förföras kallas inte tidens sed. Ännu bättre är det visserligen i de stammar där endast jungfrur gifter sig och där man en gång för alla gör upp med en hustrus hopp och önskan. Så får de en enda man, liksom en enda kropp och ett enda liv, så att ingen tanke går längre, ingen åtrå sträcker sig längre, så att de älskar inte så mycket mannen som äktenskapet. Att begränsa antalet barn eller att döda något av de efterfödda barnen räknas som en skändlighet, och goda seder förmår mer där än goda lagar på andra håll. ## kap. 20 (maskinöversättning) I varje hus växer de upp, nakna och smutsiga, till dessa lemmar, dessa kroppar som vi beundrar. Var och en ammas av sin egen mor och överlämnas inte åt tjänstekvinnor och ammor. Herre och träl kan man inte skilja åt genom någon förfining i uppfostran: bland samma boskap, på samma jordgolv lever de, tills åldern skiljer ut de frifödda och tapperheten ger dem erkännande. De unga männens kärleksliv börjar sent, och därför är deras manbarhet outtömd. Inte heller jungfrurna skyndas på; de har samma ungdom, liknande resning: jämbördiga och starka förenas de, och barnen återger föräldrarnas kraft. Systrarnas söner har samma anseende hos morbrodern som hos fadern. Somliga anser detta blodsband vara heligare och fastare och kräver det hellre när de tar gisslan, som om de därigenom håller både sinnet fastare och familjen vidare. Arvingar och efterträdare är dock var och ens egna barn, och testamente finns inte. Om det inte finns barn, är de närmaste i tur till besittningen bröder, farbröder och morbröder. Ju fler släktingar, ju större antalet ingifta, desto mer uppskattad är ålderdomen; och barnlöshet ger inga fördelar. ## kap. 21 (maskinöversättning) Att överta såväl faderns eller en släktings fiendskaper som hans vänskapsband är en plikt. Men fiendskaperna varar inte oförsonligt: även dråp sonas nämligen med ett bestämt antal nötkreatur och småboskap, och hela släkten tar emot gottgörelsen, till nytta för det allmänna, eftersom fiendskaper är farligare där friheten råder. Åt samvaro och gästfrihet hänger sig inget annat folk mer frikostigt. Att visa någon människa bort från sitt tak räknas som ett brott; var och en tar emot gästen med en måltid efter sin förmögenhet. När förrådet tagit slut, blir den som nyss var värd vägvisare till ett nytt värdskap och följeslagare; de går oinbjudna till närmaste hus. Och det spelar ingen roll: de tas emot med samma vänlighet. Mellan känd och okänd gör ingen skillnad vad gäller gästens rätt. Det är sed att ge den som går, om han ber om något; och lika lätt är det att i gengäld be om något. De gläds åt gåvor, men de räknar inte det de gett som en fordran och känner sig inte förpliktade av det de fått. ## kap. 22 (maskinöversättning) Strax efter sömnen, som de för det mesta drar ut till långt in på dagen, tvättar de sig, oftast i varmt vatten, eftersom vintern upptar den största delen av året hos dem. När de har tvättat sig äter de: var och en har sin egen plats och sitt eget bord. Sedan går de till sina sysslor och inte mindre ofta till gästabud, beväpnade. Att dricka dag och natt i ett sträck är ingen skam för någon. De täta grälen, som bland berusade, avgörs sällan med skällsord, oftare med dråp och sår. Men även om att försona fiender med varandra, att knyta släktskap genom giftermål och att utse hövdingar, ja, slutligen om fred och krig rådslår de för det mesta vid gästabuden, som om sinnet aldrig mer än då vore öppet för uppriktiga tankar eller blev varmt för stora. Detta folk, som varken är listigt eller slugt, öppnar ännu sitt hjärtas hemligheter i stundens frihet; därför är allas tankar avslöjade och blottade. Nästa dag tas saken upp igen, och båda tillfällenas fördel tas till vara: de överlägger medan de inte kan förställa sig, de beslutar medan de inte kan ta miste. ## kap. 23 (maskinöversättning) Som dryck har de en vätska av korn eller vete, jäst till en viss likhet med vin; de som bor närmast flodstranden köper också vin. Maten är enkel: vilda frukter, färskt vilt eller ystad mjölk; utan tillredning, utan kryddor stillar de hungern. Mot törsten visar de inte samma måttfullhet. Om man ger efter för deras dryckenskap genom att förse dem med så mycket de begär, kommer de inte mindre lätt att besegras genom sina laster än genom vapen. ## kap. 24 (maskinöversättning) Det finns bara ett slags skådespel, och det är detsamma vid varje sammankomst: nakna unga män, för vilka detta är en lek, kastar sig i språng mellan svärd och hotande frameae. Övningen har gett färdighet, färdigheten behag, dock inte för vinning eller betalning: hur djärvt det övermodiga spelet än är, består lönen i åskådarnas nöje. Tärningsspel bedriver de – vilket man kan förundras över – nyktra och som en allvarlig angelägenhet, med en sådan dumdristighet i att vinna eller förlora att de, när allt annat är förspelat, i det sista och yttersta kastet spelar om sin frihet och sin egen kropp. Den som förlorar går frivilligt in i träldom; om han än är yngre, om han än är starkare, låter han sig bindas och säljas. Så stor är deras envishet i en förkastlig sak; själva kallar de det att hålla sitt ord. Trälar av detta slag avyttrar de genom handel, för att också befria sig själva från skammen över segern. ## kap. 25 (maskinöversättning) Övriga trälar använder de inte på vårt sätt, med sysslor fördelade inom hushållet: var och en råder över sin egen boning, sitt eget hem. Herren ålägger honom, liksom en arrendator (colonus), en viss mängd säd eller boskap eller kläder, och trälen lyder i så måtto; hemmets övriga sysslor sköts av hustrun och barnen. Att prygla en träl eller tukta honom med bojor och arbete är sällsynt; de brukar döda dem, inte av disciplin och stränghet, utan i häftigt mod och vrede, som man dödar en fiende, med den skillnaden att det sker ostraffat. De frigivna står inte mycket över trälarna; sällan har de någon betydelse i huset, aldrig i samhället, med undantag endast för de folk som styrs av kungar. Där stiger de nämligen över både de frifödda och de förnäma; hos de övriga är de frigivnas underlägsna ställning ett bevis på friheten. ## kap. 26 (maskinöversättning) Att driva penningutlåning och låta den växa med ränta är okänt; och därför iakttas detta bättre än om det hade varit förbjudet. Åkermark tas i besittning av alla gemensamt, i proportion till antalet brukare och i tur och ordning [osäker tolkning], och fördelas sedan mellan dem efter rang; de vida fälten gör fördelningen lätt. De byter åkrar år från år, och det finns ändå mark över. De tävlar nämligen inte med markens bördighet och vidd genom arbete, så att de planterar fruktträdgårdar, inhägnar ängar och vattnar trädgårdar: av jorden krävs endast säd. Därför delar de inte heller in själva året i lika många årstider som vi: vinter, vår och sommar har de begrepp och namn för, men hösten känner de lika litet till namnet som dess gåvor. ## kap. 27 (maskinöversättning) Begravningarna präglas inte av någon prakt: man iakttar endast att kända mäns kroppar bränns med vissa bestämda träslag. Bålet hopar de varken med kläder eller välluktande ämnen: var och en får sina vapen, för somliga läggs också hästen på elden. Graven reses av torv: monumentens höga och mödosamma ära försmår de, som tung för de döda. Klagan och tårar lägger de snart bort, smärta och sorg sent. För kvinnor är det hedervärt att sörja, för män att minnas. Detta är vad vi i allmänhet har erfarit om alla germaners ursprung och seder; nu ska jag redogöra för de enskilda folkens inrättningar och bruk, i den mån de skiljer sig åt, och för vilka folk som har utvandrat från Germania till Gallien. ## kap. 28 (maskinöversättning) Att gallernas makt en gång var större berättar den främste av författarna, den gudomlige Iulius; och därför är det troligt att även galler har gått över till Germania. Hur litet hindrade väl en flod att varje folk, allteftersom det blev mäktigt, tog i besittning och bytte boplatser som ännu var gemensamma och inte uppdelade genom några rikens makt? Alltså innehade Helvetii området mellan Hercynia-skogen och floderna Rhen och Main, och Boii området längre bort, båda galliska folk. Ännu består namnet Boihaemum och bevarar platsens gamla minne, fast invånarna har bytts ut. Men om Aravisci har utvandrat till Pannonia från Osi, ett germanskt folk, eller Osi från Aravisci till Germania, är ovisst, eftersom de ännu har samma språk, inrättningar och seder; ty då de förr var lika fattiga och lika fria, var fördelarna och nackdelarna desamma på båda flodstränderna. Treveri och Nervii är rentav ivriga att göra anspråk på germanskt ursprung, som om de genom denna blodets ära skildes från likheten med gallerna och deras slapphet. Själva Rhens strand bebos utan tvivel av germanska folk: Vangiones, Triboci, Nemetes. Inte ens Ubii, fast de har gjort sig förtjänta av att bli en romersk koloni och hellre kallas Agrippinenses efter sin grundares namn, skäms över sitt ursprung; de gick en gång över floden och placerades, sedan deras trohet prövats, på själva Rhens strand, för att hålla andra borta, inte för att själva bevakas. ## kap. 29 (maskinöversättning) Av alla dessa folk är Batavi främst i tapperhet; de bebor inte mycket av flodstranden, utan en ö i floden Rhen. De var en gång en del av Chatti och flyttade efter en inre strid till dessa boplatser, där de skulle bli en del av romarriket. Kvar består hedern och kännetecknet på det gamla förbundet: de förödmjukas nämligen inte med skatter, och ingen skatteförpaktare utsuger dem; befriade från pålagor och bidrag och avsatta enbart för att användas i strid sparas de, liksom spjut och vapen, för krigen. I samma lydnad står också folket Mattiaci; romerska folkets storhet har nämligen fört vördnaden för väldet bortom Rhen och bortom rikets gamla gränser. Så lever de, till boplats och område, på sin egen strand, men till sinne och hjärta med oss; i övrigt liknar de Batavi, utom att de ännu, genom sitt eget lands jord och klimat, besjälas av ett häftigare mod. Bland Germanias folk skulle jag inte vilja räkna dem som brukar Decumates agri, fast de har slagit sig ned bortom Rhen och Donau: de mest lättsinniga bland gallerna, djärva av fattigdom, tog i besittning en mark med osäker äganderätt; sedan gränsvallen (limes) dragits och garnisonerna flyttats fram räknas de som en utbuktning av riket och en del av provinsen. ## kap. 30 (maskinöversättning) Bortom dessa börjar Chatti sitt område vid Hercynia-skogen, i trakter som inte är så öppna och sumpiga som hos de övriga stammar som Germania vidgar sig till; ty kullarna fortsätter och glesnar så småningom, och den hercyniska skogen följer sina Chatti ända till slutet och lämnar dem där. Folket har fastare kroppar, spänstiga lemmar, hotfulla ansikten och större själskraft. De har, för att vara germaner, mycket förstånd och skicklighet: att sätta utvalda män i spetsen, lyda sina befäl, hålla ordning i leden, inse rätta tillfället, hålla tillbaka anfall, planera dagen, förskansa sig för natten, räkna lyckan till det ovissa och tapperheten till det säkra, och – vilket är mycket sällsynt och endast har förunnats romersk disciplin – att förlita sig mer på fältherren än på hären. All styrka ligger i fotfolket, som de utöver vapnen också lastar med verktyg och förråd: andra ser man gå ut till en drabbning, Chatti till ett krig. Sällsynta är strövtåg och tillfälliga strider. Det är visserligen ryttarstyrkors egenhet att snabbt vinna seger och snabbt vika: hos fotfolk ligger snabbhet nära rädsla, medan betänksamhet står närmare ståndaktighet. ## kap. 31 (maskinöversättning) Det som också hos andra germanska folk förekommer, men sällan och som uttryck för enskildas djärvhet, har hos Chatti blivit allmänt bruk: så snart de har vuxit upp låter de hår och skägg växa, och de lägger inte av detta utseende, som är ett löfte och en pant åt tapperheten, förrän de har dödat en fiende. Över blodet och bytet blottar de pannan och säger att de först då har betalat igen sin födelse och är värdiga sitt fosterland och sina föräldrar; åt de fega och okrigiska förblir det ovårdade utseendet. De tappraste bär dessutom en järnring (vilket är vanhedrande hos detta folk), likt en boja, tills de löser sig från den genom att dräpa en fiende. De flesta av Chatti tycker om detta utseende, och de blir gråhåriga med dessa kännetecken, utpekade för fiender och egna på samma gång. Hos dem ligger inledningen till alla strider; de utgör alltid den första slaglinjen, en ovanlig syn: ty inte ens i fred blir deras uppsyn mildare. Ingen har hus eller åker eller någon annan syssla: hos vem de än kommer underhålls de, slösaktiga med andras egendom, föraktfulla mot sin egen, tills den kraftlösa ålderdomen gör dem oförmögna till en så hård tapperhet. ## kap. 32 (maskinöversättning) Närmast Chatti bor Usipi och Tencteri, vid Rhen, som där redan har en fast fåra och kan tjäna som gräns. Tencteri utmärker sig, utöver den vanliga krigsäran, genom skicklighet i ryttarkonst; och hos Chatti är fotfolkets berömmelse inte större än ryttarnas hos Tencteri. Så har förfäderna inrättat det, och de efterkommande följer deras exempel. Detta är barnens lek, de ungas tävlan; de gamla håller fast vid det. Hästarna överlämnas tillsammans med hushållet, hemmet och arvsrätterna: dem ärver inte, som det övriga, den äldste sonen, utan den som är djärvast i krig och bäst. ## kap. 33 (maskinöversättning) Intill Tencteri mötte man förr Bructeri; nu sägs Chamavi och Angrivarii ha flyttat in, sedan Bructeri drivits bort och helt utrotats genom grannfolkens samfällda beslut, vare sig av hat mot deras övermod, av lust till byte eller genom någon gudarnas gunst mot oss; ty de unnade oss till och med skådespelet av striden. Mer än sextio tusen föll, inte för romerska vapen och spjut, utan, vilket är än mer storslaget, till vår förlustelse och inför våra ögon. Må hos dessa folk bestå och länge leva, ber jag, om inte kärlek till oss, så åtminstone hat mot varandra, eftersom ödet, när rikets öde tränger på [osäker tolkning], inte längre kan skänka oss något större än fiendernas oenighet. ## kap. 34 (maskinöversättning) Angrivarii och Chamavi stängs på baksidan in av Dulgubnii och Chasuarii och andra folk som inte är lika omtalade; på framsidan tar Frisii vid. Frisii kallas större och mindre efter måttet av deras styrka. Båda folken kantas av Rhen ända ut till Oceanen och omsluter dessutom väldiga sjöar som har befarits av romerska flottor. Ja, vi har till och med prövat själva Oceanen på det hållet; och ryktet har spritt att det än i dag finns Hercules pelare där, vare sig Hercules verkligen har kommit dit eller vi har enats om att tillskriva hans berömmelse allt som någonstans är storslaget. Drusus Germanicus saknade inte djärvhet, men Oceanen satte sig emot att man utforskade både den och Hercules. Sedan har ingen försökt, och det har synts fromare och vördnadsfullare att tro på gudarnas gärningar än att veta. ## kap. 35 (maskinöversättning) Så långt känner vi Germania mot väster; mot norr drar det sig tillbaka i en väldig båge. Och först av allt kommer folket Chauci, som, fastän det börjar vid Frisii och upptar en del av kusten, sträcker sig längs sidorna på alla de folk jag har redogjort för, tills det böjer av ända in mot Chatti. Detta så väldiga landområde innehar Chauci inte bara, utan fyller det också; de är det förnämsta folket bland germanerna och föredrar att värna sin storhet med rättvisa. Utan begär, utan tygellöshet, stilla och för sig själva, framkallar de inga krig och härjar inte genom rov eller plundring. Det främsta beviset på deras tapperhet och styrka är just att de inte når sin överlägsenhet genom att begå orätt; ändå har alla vapnen redo och, om saken kräver det, en här, med en mängd män och hästar; och även när de håller sig i stillhet har de samma rykte. ## kap. 36 (maskinöversättning) Vid sidan av Chauci och Chatti har Cherusci, oantastade, länge närt en alltför lång och förslappande fred; och det var mer behagligt än säkert, eftersom man bedrar sig när man vilar i ro mellan tygellösa och starka grannar: där saken avgörs med våld är måttfullhet och redbarhet namn som tillkommer den starkare. Så kallas Cherusci, som en gång kallades goda och rättrådiga, nu tröga och dåraktiga; för Chatti, segrarna, räknades lyckan som visdom. Med i Cherusci fall drogs också Fosi, ett angränsande folk, som i motgången har blivit jämlika delägare, fast de i medgången hade varit underordnade. ## kap. 37 (maskinöversättning) Samma utbuktning av Germania bebos, närmast Oceanen, av Cimbri, nu en liten stat men med väldig ära. Och vida spår av det gamla ryktet består: läger och områden på båda stränderna, vars omkrets ännu i dag låter en mäta folkets massa och styrka och trovärdigheten i berättelsen om ett så stort uttåg. Vår stad var inne på sitt sexhundrafyrtionde år när Cimbri vapen först hördes av, under konsulerna Caecilius Metellus och Papirius Carbo. Räknar vi från den tiden till kejsar Traianus andra konsulat, blir det omkring tvåhundratio år: så länge har det tagit att besegra Germania. Under detta långa tidsspann har stora förluster drabbat båda sidor i tur och ordning. Varken Samnis eller Poeni, varken Spanien eller Gallien, inte ens Parthi har oftare påmint oss om sig: ty germanernas frihet är häftigare än Arsaces kungavälde. Vad har väl Orienten, som själv förlorade Pacorus och slogs ned under Ventidius, att förebrå oss utom Crassus nederlag? Men germanerna har, sedan Carbo, Cassius, Scaurus Aurelius, Servilius Caepio och Maximus Mallius slagits eller tagits till fånga, berövat romerska folket fem konsulära härar tillsammans, och även tagit Varus och tre legioner med honom från Caesar; och inte utan egna förluster slog Gaius Marius dem i Italien, den gudomlige Iulius i Gallien, Drusus, Nero och Germanicus på deras egna boplatser; sedan blev Gaius Caesars väldiga hotelser till åtlöje. Därefter rådde lugn, tills de, när vår oenighet och våra inbördeskrig gav dem tillfälle, stormade legionernas vinterläger och till och med sträckte sig efter Gallien; och åter drevs de tillbaka: ty under senare tid har man mer firat triumfer över dem än verkligen besegrat dem. ## kap. 38 (maskinöversättning) Nu ska vi tala om Suebi, som inte utgör ett enda folk som Chatti eller Tencteri; de innehar nämligen den större delen av Germania och är ännu uppdelade i egna stammar med egna namn, fastän de gemensamt kallas Suebi. Folkets kännetecken är att kamma håret åt sidan och binda upp det i en knut: så skiljs Suebi från övriga germaner, så skiljs de frifödda bland Suebi från trälarna. Hos andra folk förekommer det, antingen genom något släktskap med Suebi eller, vilket oftare är fallet, genom efterbildning, men sällan och bara under ungdomsåren; hos Suebi vrids det strävt utstående håret bakåt ända in i gråhårsåldern och knyts ofta upp på själva hjässan. Hövdingarna bär det ännu mer smyckat: så mycket omsorg ägnar de åt utseendet, men en oskyldig omsorg; ty det är inte för att älska eller bli älskade som de, när de ska gå i krig, sätter upp håret till en viss höjd för att väcka skräck; de smyckar sig för fiendernas ögon. ## kap. 39 (maskinöversättning) Som de äldsta och förnämsta bland Suebi omtalas Semnones; tron på deras ålderdom bekräftas av en religiös sed. Vid en fastställd tid möts folk av samma namn och samma blod genom sändebud i en skog som är helgad av fädernas varsel och uråldrig fruktan, och genom att offentligt offra en människa firar de den barbariska ritens fasansfulla inledning. Lunden visas också en annan vördnad: ingen går in utan att vara bunden med ett band, som den ringare och som en som bär gudomens makt till skådans. Om han råkar falla omkull är det inte tillåtet att lyftas upp eller resa sig: man rullar sig fram längs marken. Och hela denna vidskepelse syftar därhän att folkets ursprung skulle ligga där, att där finns den gud som råder över allt, och att allt annat är honom underordnat och lydigt. Semnones lycka förlänar dem ytterligare anseende: de bebor hundra bygder (pagi), och den stora kroppen får dem att tro att de är Suebis huvud. ## kap. 40 (maskinöversättning) Langobardi däremot adlas av sitt fåtal: omgivna av mycket talrika och mycket starka stammar är de trygga, inte genom underdånighet, utan genom strider och genom att våga sig i fara. Därefter kommer Reudigni, Aviones, Anglii, Varini, Eudoses, Suarines och Nuitones, som skyddas av floder eller skogar. Det finns inget anmärkningsvärt hos dem var för sig, utom att de gemensamt dyrkar Nerthus, det vill säga Moder Jord, och tror att hon griper in i människornas angelägenheter och färdas runt bland folken. På en ö i Oceanen finns en helig lund, och i den en vagn som är vigd åt henne, täckt med ett kläde; att röra vid den är tillåtet endast för prästen. Han förnimmer när gudinnan är närvarande i det allraheligaste och följer henne med stor vördnad när hon dras av kor. Glada är då dagarna, festligt smyckade de platser som hon värdigas besöka och gästa. De går inte i krig, de griper inte till vapen; allt järn är inlåst; fred och ro är då, och endast då, kända och älskade, tills samme präst återför gudinnan, mätt på umgänget med de dödliga, till hennes helgedom. Sedan tvättas vagnen och klädet och, om man vill tro det, gudomen själv i en avskild sjö. Trälar gör tjänst därvid, och samma sjö slukar dem genast. Därav kommer en hemlig skräck och en helig okunnighet om vad det kan vara som endast de som ska dö får se. ## kap. 41 (maskinöversättning) Och denna del av Suebi sträcker sig in i Germanias mer avlägsna trakter. Närmare – för att nu, liksom jag nyss följde Rhen, följa Donau – bor Hermunduri, ett samhälle troget mot romarna; därför bedriver de ensamma bland germanerna handel inte vid flodstranden, utan långt inne i landet och i provinsen Raetias mest lysande koloni. Överallt går de över utan bevakning; och medan vi för de övriga folken endast visar våra vapen och läger, har vi öppnat våra hus och lantgårdar för dem, och de begär dem inte. Hos Hermunduri har Elbe sina källor, en flod som förr var berömd och välkänd; nu hör man endast talas om den. ## kap. 42 (maskinöversättning) Intill Hermunduri bor Naristi och därefter Marcomani och Quadi. Marcomanis ära och styrka är störst, och själva sina boplatser har de vunnit genom tapperhet, sedan de en gång drivit bort Boii. Inte heller Naristi eller Quadi står deras förfäder efter. Och detta är så att säga Germanias front, så långt den omgärdas av Donau. Marcomani och Quadi har ända in i vår tid haft kungar av sitt eget folk, av Maroboduus och Tudrus ädla släkt (nu fördrar de även utländska), men kungarnas kraft och makt kommer från romersk auktoritet. Sällan understöds de med våra vapen, oftare med pengar, och de är inte mindre mäktiga för det. ## kap. 43 (maskinöversättning) Bakom dem stänger Marsigni, Cotini, Osi och Buri in ryggen på Marcomani och Quadi. Av dessa påminner Marsigni och Buri i språk och levnadssätt om Suebi; att Cotini och Osi inte är germaner visas av Cotinis galliska och Osis pannoniska språk, liksom av att de fördrar att betala skatt. En del av skatterna pålägger Sarmatae dem, en del Quadi, som åt främlingar; Cotini bryter dessutom, till än större skam, järn. Alla dessa folk har bosatt sig på några få slätter, men i övrigt i skogsbergen och på bergstopparna. En sammanhängande bergsrygg skiljer och delar nämligen Suebia, och bortom den bor mycket många folk, av vilka namnet Lugii, utspritt över flera stater, har den vidaste utbredningen. Det räcker att nämna de mäktigaste: Harii, Helvecones, Manimi, Helisii, Naharvali. Hos Naharvali visas en lund av uråldrig helgd. Där förestår en präst i kvinnodräkt, men gudarna säger man, enligt romersk tolkning, vara Castor och Pollux. Sådant är gudomens väsen [osäker tolkning], namnet är Alcis. Det finns inga gudabilder, inget spår av främmande vidskepelse; ändå dyrkar man dem som bröder, som ynglingar. För övrigt är Harii, utöver den styrka i vilken de överträffar de nyss uppräknade folken, vilda och förstärker sin medfödda vildhet med list och val av tid: svarta sköldar, målade kroppar; mörka nätter väljer de för strid, och genom själva skräcken och skuggan av en dödshär sprider de fasa, då ingen fiende står emot den ovana och liksom underjordiska anblicken; ty i alla strider är det ögonen som först besegras. ## kap. 44 (maskinöversättning) Bortom Lugii styrs Gotones av kungar, något fastare tyglade än de övriga germanska folken, men ännu inte så att friheten upphävs. Därefter, omedelbart vid Oceanen, kommer Rugii och Lemovii; och alla dessa folks kännetecken är runda sköldar, korta svärd och lydnad mot kungarna. Härnäst kommer Suiones samhällen, mitt ute i själva Oceanen; utöver män och vapen är de mäktiga genom sina flottor. Fartygens form skiljer sig genom att de har en stäv i båda ändar och därmed alltid vänder fram en front som är redo att lägga till. De använder inte segel och fäster inte årorna i rad längs sidorna: roddutrustningen är lös, som på vissa floder, och kan efter behov flyttas åt det ena eller andra hållet. Hos dem ges också rikedom ära, och därför härskar en ende, nu utan några inskränkningar, med en rätt att bli åtlydd som inte beror av andras medgivande. Vapnen är inte heller, som hos de övriga germanerna, tillgängliga för alla, utan inlåsta under en väktare, och det en träl, eftersom Oceanen hindrar plötsliga fientliga infall och sysslolösa beväpnade händer dessutom lätt blir övermodiga: ja, det ligger i kungens intresse att varken sätta en adelsman eller en friboren, ja inte ens en frigiven, att förvalta vapnen. ## kap. 45 (maskinöversättning) Bortom Suiones finns ett annat hav, trögt och nästan orörligt; att jordkretsen omges och sluts av detta hav görs trovärdigt av att den nedgående solens sista glans varar ända tills den åter går upp, så klar att den förmörkar stjärnorna; folktron lägger dessutom till att man hör ljudet när solen stiger upp och ser hästarnas gestalter och strålarna kring hans huvud. Ända dit – och här talar ryktet sant – sträcker sig blott naturen [osäker tolkning]. På det Suebiska havets högra strand sköljs alltså nu folken Aestii, som har Suebis riter och utseende men ett språk som står det britanniska närmare. De dyrkar gudarnas moder. Som kännetecken på sin kult bär de bilder av vildsvin: detta skyddar i stället för vapen och mänskligt beskydd gudinnans dyrkare och gör honom trygg även bland fiender. Järn används sällan, klubbor ofta. Säd och andra grödor odlar de med större tålamod än germanernas vanliga tröghet skulle låta en vänta sig. Men de genomsöker också havet, och de är de enda av alla som samlar bärnsten, som de själva kallar glesum, bland grunden och på själva stranden. Vad det är för natur eller process som frambringar den har de, som barbarer, varken frågat efter eller tagit reda på; ja, länge låg den rentav bland havets övriga uppspolade skräp, tills vår lyxlystnad gav den namn. Själva har de ingen användning för den: den samlas in obearbetad, förs vidare oformad, och de tar förundrade emot betalningen. Att den är kåda från träd kan man dock förstå, eftersom vissa landlevande och även bevingade djur ofta skimrar igenom den; de har fastnat i vätskan och innesluts sedan när materialet hårdnar. Jag skulle därför tro att det, liksom i Orientens avlägsna trakter, där rökelse och balsam utsöndras, även på Västerns öar och landområden finns särskilt fruktsamma skogar och lundar, vars saft, pressad ut av den närbelägna solens strålar och flytande, rinner ned i det närmaste havet och genom stormarnas kraft spolas upp på de motsatta stränderna. Om man prövar bärnstenens natur genom att hålla eld intill den, tänds den som ett tjärbloss och ger en fet och starkt luktande låga; sedan mjuknar den till något som liknar beck eller kåda. Till Suiones ansluter folken Sitones. De liknar dem i övrigt och skiljer sig endast i ett avseende, nämligen att en kvinna härskar: så djupt har de sjunkit, inte bara under friheten utan till och med under träldomen. ## kap. 46 (maskinöversättning) Här slutar Suebia. Om jag ska räkna folken Peucini, Venethi och Fenni till germanerna eller till Sarmatae är jag tveksam. Visserligen lever Peucini, som somliga kallar Bastarnae, som germaner i fråga om språk, levnadssätt, boplatser och bostäder. Smuts råder hos alla och slöhet hos de förnäma: genom blandäktenskap har de i någon mån förfulats till sarmatiskt utseende. Venethi har tagit upp mycket av deras seder; ty alla skogar och berg som reser sig mellan Peucini och Fenni genomströvar de på plundringståg. Dessa räknas dock hellre till germanerna, eftersom de både bygger fasta hus, bär sköldar och gläds åt att gå till fots och åt sin snabbhet: allt detta skiljer dem från Sarmatae, som lever i vagn och till häst. Hos Fenni råder en förunderlig vildhet och en eländig fattigdom: inga vapen, inga hästar, inget hem; till föda har de örter, till kläder skinn, till läger marken; deras enda hopp står till pilarna, som de i brist på järn spetsar med ben. Och samma jakt försörjer män och kvinnor lika; kvinnorna följer nämligen med överallt och gör anspråk på en del av bytet. Barnen har inget annat skydd mot vilda djur och regn än att täckas av något flätverk av grenar; hit återvänder de unga, detta är de gamlas tillflykt. Men de anser det lyckligare än att stöna över åkerbruk, slita med husbyggen och låta sitt eget och andras öde kastas mellan hopp och fruktan: trygga inför människor, trygga inför gudar har de uppnått det svåraste av allt, att de inte ens behöver önska sig något. Det övriga är redan sagor: att Hellusii och Oxiones skulle ha människors anleten och ansiktsdrag men vilddjurs kroppar och lemmar; detta lämnar jag, såsom obekräftat, därhän.