# Snorres Edda - **Verk:** Snorres Edda (verk:snorres_edda) - **Upphov:** Snorri Sturluson - **Datering:** 1220/1241 - **Källsamling:** Snorres Edda (Guðni Jónsson; Cnattingius 1819) - **Utgåva:** A. J. D. Cnattingius (övers.), Snorre Sturlesons Edda samt Skalda, Stockholm 1819, heimskringla.no. - **Språk:** swe - **Typ:** oversattning - **Översättare:** A. J. D. Cnattingius - **Licens:** Public domain ## Prologus, kap. 1 (Cnattingius 1819) 1. Gud allsmäktig skapade i begynnelsen himmel och jord och allt hvad der finnes: och sist skapade han två menniskor, Adam och Eva, från hvilka alla slägter härstamma: deras efterkommande förökades och utspriddes öfver all land. Men efter någon tid blef menniskoslägtet olika: några voro goda och rättrogna; men än flera lefde efter verldsliga begärelser, och vanvårdade Guds budord: derföre dränkte Gud i en vatfenflod jorden och alla dess kreatur förutan dem, som voro i Arken tillika med Noach. Efter Noachs flod lefde 8 menniskor, som bebyggde jorden, och från hvilka alla slägter härstamma: och hände nu som förut, att när menniskoslägtet ökades och verlden bebyggdes, var dock större delen intagen af girighet, rikedomar och högmod och afvek fran Guds lydnad: gick detta så långt, att ingen ville nämna Gud; och hvem skulle väl då för deras efterkommande förtälja Guds under? Så hände, att de förglömde Guds namn, och på få ställen fanns någon, som rätt kände sin skapare: men icke desto mindre tilldelade Gud dem jordiska håfvor, rikedom och sällhet, som följde dem på jorden: meddelade han dem ock så visheten, att de förstodo alla jordiska ting och de ting, som synas uti luften och på jorden. Detta ofvervägde de, och undrade huru det kunde förenas, att jorden och djuren och foglarne hade samma natur i åtskilliga afseenden: så olika de dock voro till utseendet. Det var en jordens beskaffenhet, att när man gräfde på höga fjällar, så framkom der vatten: ej längre behöfde man att der gräfva efter vatten än i djupa dalar: så förhåller det sig ock med djur och foglar, att det är lika långt till blodet i hufvudet, som i fötterne. En annan jordens beskaffenhet är den, att hvarje år växer på jorden gräs och blommor, och samma år affaller allt detta och förvissnar: likaledes med djur och foglar, på hvilka växa hår och fjädrar, som hvarje år affalla. Det är jordens tredje beskaffenhet, att, då hon är öppnad och grafven, gror gräs i den mullen , som är öfverst på jorden. Berg och stenar liknade de vid kreaturs tänder och ben. Af detta förstodo de, att jorden i åtskilliga afseenden var lefvande: de visste ock, att hon, var af en förunderligt hög ålder, och mäktig till sin natur. Hon födde allt lefvande och emottog allt det, som dog: derföre gåfvo de henne namn och räknade sin härkomst från henne. Det samma sporde de af sina gamla fränder, att sedan många hundrade år tillbaka hade himmelskropparnes gång varit ojämn: någre ägde längre omloppstid än andre. Af dylika ting förstodo de, att någon måste vara himmelskropparnes styresman, som ledde deras gång efter sin egen vilja, och måste han vara stor och mäktig: de förmodade, att, då han styrde elementerna, måste han äfven hafva varit till före himmelskropparne: de insågo, att, om han rådde öfver himmelskropparnes, gång, måste han äfven råda öfver solens sken, och himmelens nederbörd och jordens gröda, som deraf kommer; desslikes ock öfver luftens vindar samt hafvets stormar. De visste icke hvar hans rike var: men de trodde dock, att han styrde all ting på jorden och i luften, himmelen och himmelskropparne, hafvet och vädren. Och på det att de bättre skulle kunna förtälja eller i minnet fästa detta, gåfvo de honom sina egna namn, och hafver denna tron blifvit ändrad på mångahanda sätt, allt såsom folkslagen utspriddes , och tungomålen åtskildes ## Prologus, kap. 2 (Cnattingius 1819) 2. På sin ålderdom delade Noach jorden mellan sina söner: åt Cham bestämde han dess vestra del: åt , Japheth den norra, och åt Sem den södra delen , med den indelning, som skall förklaras, när jag kommer att tala om verldens fördelning i trenne delar. Begäret efter rikedomar och högmodet tilltog hos desse mäns efterkommande deraf, att man då kände många konster, som förut icke varit uppfunne: hvar och en yfdes af sin konst, och så långt gingo de i öfvermod, att Afrikanerne, som härstammade från Cham, härjade i den delen af verlden, som deras fränder, Sems afkomlingar, bebodde. När de nu hade besegrat dem, tyckte de att verlden icke var dem tillräcklig, utan uppreste på slätten Sinear ett torn af tegel och sten, som de beslöto skulle räcka ända upp till himmelen. Och när detta arbetet hade hunnit så långt, att det nådde upp öfver vädren, och de icke dess mindre hade lust, att fortsätta det, och då Gud fann, huru högt deras öfvermod steg, såg Han äfven att Han på något sätt måste dämpa det. Den samme Guden, som är allsvåldig, och i ett ögonblick förmådde nedslå allt deras verk, och låta dem varda till stoft, Han ville hellre, på det att de måtte vidkännas sin svaghet, på det sättet omintetgöra deras beslut, att ingen af dem skulle förstå hvad en annan talte: då nu ingen visste hvad hvar och en bjöd den andre, så bröt den ene ned, hvad den andre ville uppresa, till dess de slutligen kommo i strid sins emellan, och förstördes så deras företag med den påbörjade tornbyggnaden. Men den förnämste bland dem var Zoroaster: han log förrän han grät, när han föddes. Byggmästarne voro 72, och lika många tungomål hafva sedan utbredt sig i verlden, sedan resarne utspridde sig öfver all land och folkslagen förökades. På samma ställe var en den berömdaste stad, kallad af tornets namn, Babylon. Efter tungomåls förbistringen förökades namnen på menniskorna och andra ting: äfven Zoroaster hade många namn; och ehuru han förstod, att hans högmod blifvit förödmjukadt af det omtalta arbetet, så trängde han sig dock fram till verldslig värdighet, och lät taga sig till Konung öfver många Assyriska folkslag: från honom kom afguderiets villa, och sedan man hade offrat till honom blef han kallad Baal, hvilken vi kalla Bel. Han hade ock många flera namn: men när namnen förökades, så förlorades sanningen, och af denna första villa dyrkade hvarje efterkommande menniska sin föregångare, djur eller foglar, luften och himmelskropparne och allehanda timliga ting, till dess denna villfarelse utspriddes öfver hela verlden, och så fullkomligt utplånade sanningen, att ingen kände sin Skapare, utom det folk, som talade hebreiska språket, hvilket var brukligt före tornbyggnaden. Dock förlorade de icke de lekamliga håfvor, som voro dem gifna; och derföre dömde de om all ting efter världsligt förstånd, emedan den andliga visheten icke var dem gifven. Sålunda begrepo de, att all ting var skapadt af något ämne ## Prologus, kap. 3 (Cnattingius 1819) 3. Verlden var skiftad i trenne delar: från söder, vester ut, ända till Medelhafvet, hvilken del kallades Afrika: den södra delen deraf är het och förbrännd af solen. Den andra delen från vester och till norr allt intill hafvet kallades Europa eller Enea: dess norra del är så kall, att gräs icke växer der och att ingen kan den bebo. Från norr och omkring den östra delen ända till södern är Asia. I denna del af verlden är all fägring och prydnad, samt rikedom på jordens fruktbarhet, guld och ädla stenar: der är verldens medelpunkt: och såsom landet der är vackrare och jorden af bättre beskaffenhet än på andra ställen, så var ock menniskoslägtet der utrustadt med alla förmåner, vishet och styrka, skönhet och alla kunskaper ## Prologus, kap. 4 (Cnattingius 1819) 4. Nära verldens medelpunkt var den skönaste stad och hemvist, som någonsin varit uppbyggd, nemligen Troja, i det land, som vi kalla Turkland. Denna stad var mycket större byggd än andra: med mera konst i många afseenden och med stor kostnad, som ställets tillgångar medgåfvo. Der voro 12 konungadömen och en öfverkonung: flere nationer tillhörde hvarje rike; i staden voro 12 höfdingar. Desse höfdingar hafva uti all manlig skicklighet varit utmärkte framför andra män, som varit i verlden, hvilket sist blifvit underkastad! någon motsägelse af de historieskrifvare , som berättat om dem; alldenstund alla Nordens förnämsta män derifiån räkna sin härkomst, och sätta bland Gudarnes antal alla dem, som varit stadens Förstar: ja! de sätta Priamus i stället for Oden, och må detta icke anses underligt, emedan Priamus härstammade från Saturnus, hvilken sjelf länge i Norden troddes hafva varit Gud ## Prologus, kap. 5 (Cnattingius 1819) 5. Denne Saturnus uppväxte på den ö i Archipelagen som kallas Kreta: han var större, starkare och skönare än andre män: äfvenså utmärkt i förstånd, som andra naturgåfvor, framför andra: han uppfann ock många konster, som förut icke varit kände: han var ock så öfvad i svartkonst, att han kände förut tillkommande ting: han fann ock malmarter i jorden, som han arbetade till gull, och härigenom blef han snart mäktig. Han förespådde ock årsväxter och många andra fördolda ting; och för slikt, samt mycket annat, togo de honom till höfding öfver öen: och när han hade liten tid styrt den, blef der ymnighet i alla afseenden. Der brukades ock inga andra penningar än gullpenningar: så stor tillgång var det deraf. Och fast det var missväxt i andra länder, kom der likväl alldrig ond tid: derföre kunde man derifrån hämta alla de ting , som man behöfde. Af denna, samt många andra obegripliga, undergörande gåfvor, som han hade, trodde de honom vara Gud: och häraf uppkom en annan villa mellan Kretenser och Macedonier, så som förut hos Assyrierne och Chaldeerne af Zoroaster. Men när Saturnus märkte huru mycket gagn folket tycktes hafva af honom, så sade han sig vara Gud och Styresman öfver himmelen och alla ting ## Prologus, kap. 6 (Cnattingius 1819) 6. En gång seglade han till Grekeland: emedan der var en konungadotter, till hvilken han hade fattat kärlek. Henne fick han på det sätt, att en dag, då hon var ute med sina hoffruntimmer, påtog han sig en tjurs skepnad, och låg före henne i skogen, och var så fager att gullfärg var på hvarje hår. Då prinsessan såg honom, klappade hon honom på mulen; han springer upp och kastar af sig tjurs skepnaden: tog henne i sin famn, bar henne till skepps och seglade hem till Kreta. Detta förebrår honom hans maka Juno: då förvandlade han prinsessan i en qvigas skepnad och sände henne öster i Nilmynningarne och lät henne förvaras hos en träl, som hetta Argulus. Der var hon i 12 månader innan han omskapade henne. Många ting gjorde han lika dessa och ännu underbarare. Han hade 3 söner: en het Jupiter, den andre Neptunus och den tredje Pluto. De voro alle ganska dråplige män: dock öfverträffade dem Jupiter mycket: han var en stridsman och vann många konungariken: han var ock konstig, som hans fader: och påtog sig många djurs skepnader, hvarigenom han utförde många saker, som annars äro omöjliga för den menskliga naturen: och af slikt samt annat fruktades han af alla folkslag, så att Jupiter sättes i stället för Thor, efter alla onda väsenden frukta honom ## Prologus, kap. 7 (Cnattingius 1819) 7. Saturnus lät uppbygga på Kreta 72 städer, och när han trodde sig vara säker i sitt rike, då skiftade han det mellan sina söner. Dem gjorde han till Gudar och tilldelade Jupiter himmelen, Neptunus jorden, och Pluto underverlden , hvilken del syntes honom minst begärlig: derföre gaf han honom sin hund, som han kallade Cerberus, for att vakta underverlden: denne Cerberus säga Grekerne att Hercules hafver dragit upp ur underverlden på jorden. Och ehuru Saturnus tilldelat Jupiter himmelen, så åtrådde han icke dess mindre att äfven besitta jorden, och härjade nu i sin faders rike. Det berättas, att han lät taga och snöpa honom: och för dylika storverk säger han sig vara Gud. Macedonierne berätta, att han lät taga testiklarne, och utkasta dem i sjön; länge trodde de, att deraf hade blifvit en qvinna, som de kallade Venus, och hvilken de satte bland Gudarnes antal: och derföre har Venus alltid blifvit kallad Kärleksgudinna, emedan de trodde, att hon kunde beveka alla, både männers och qvinnors hjertan till kärlek. När Saturnus var snöpt af sin son, flydde han östan från Kreta och hitåt till Italien: der bodde då sådane folkslag, som icke arbetade, utan lefde af ekollon och gräs, samt lågo i grottor och, jordhålor: och när Saturnus ditkom, skiftade han namn och kallade sig Njord, emedan han förmodade, att Jupiter, hans son, då icke så lätt skulle få reda på honom. Först af alla lärde han der att plöja och plantera vingårdar: der var god, fastän ouppodlad jord: snart blef årsväxten god: derföre togo de honom till höfding. Så kom han i besittning af alla dessa riken, och lät der uppbygga många städer ## Prologus, kap. 8 (Cnattingius 1819) 8. Jupiter, hans son, hade många söner, från hvilka många slägter härstamma: hans son var Dardanus: hans son Herikon: hans son Tros: hans son Ilus: hans son Laomedon, öfverkonungen Priami fader. Priamus hade många söner: en af dem var Hektor, som har varit den utmärktaste af alla män, som i verlden lefvat, både i styrka, växt, och all den manliga skicklighet, som egnar en Riddare. Det finnes skrifvit, att, då Grekerne och Europas samt Asiens hela krigsstyrka bekrigade Trojanerne, hade de dock alldrig blifvit besegrade, om icke Grekerne rådfrågat gudarne, och erhållit det orakelsvar, att ingen mensklig konst skulle besegra dem, utan att de skulle svikas af sine egne män, såsom ock sedan hände. Af deras storhet gåfvo sig deras efterkommande hedersnamn och i synnerhet hafva Romarne efter deras tid varit de berömdaste i många ting. Så är berättadt, att när Rom var fullbyggdt, lämpade Romarne sine seder och lagar del mästa de kunde efter såsom deras förfäder Trojanerne hade haft. Och så mycken kraft åtföljde desse män, att månge åldrar derefter, då en af Roms höfdingar Pompejus härjade i Asien, flydde Oden derifrån hit till Europa, gifvande sig och sine följeslagare deras (Trojanernes) namn, och sade, att Priamus hade hetat Oden, och hans Drottning Frigg: och deraf fick riket sedan namn och kallades Frigia, der som staden stod. Och antingen Oden sade det af skryt, eller det hade så varit vid tungomåls-förbistringen: så hafva dock månge historieskrifvare ansett det för en sannfärdig sägen: och det var lång tid derefter, som hvarje stor höfding tog deraf efterdöme ## Prologus, kap. 9 (Cnattingius 1819) 9. En konung i Troja het Munon eller Mennon: han ägde öfverkonungen Priami dotter, som het Troan. Han uppfostrades i Thracien hos Hertug Loricus. Och när han var 10 år, då tog han sin faders vapen: han var så fager till utseendet, när han var ibland andre män, som när elfenben är inlagdt i träd: hans hår var skönare än gull. När han var 12 år, hade han full styrka; då lyfte han på en gång från jorden 10 stycken björnhudar: då dräpte han äfven sin fosterfader Loricus och hans maka Lora eller Glora , och tog i besittning Thraciska riket, hvilket vi kalla Thrudhem. Derefter for han vida omkring i all land och besåg verlden: besegrade han då ensam alla berserkar och resar och en ganska stor drake och många djur. I Europa fann han spåqvinnan Sibylla, hvilken vi kalla Sif och ägtade henne. Ingen känner Sifs härkomst: hon var den fagraste af alla qvinnor: hennes hår var som gull: deras son var Loride, som var lik sin fader: hans son var Henrede: hans son Vingethor: hans son Vingener: hans son Moda: hans son Magi: hans son Cespheth: hans son Bedveg: hans son Atra, som vi kalla Annan: hans son Itrman: hans son Heremod: hans son Skjalldunn, som vi kalla Sköld: hans son Bjaf, som vi kalla Bjar: hans son Jat: hans son Gudolf: hans son Fiarleif, som vi kalla Fridleif: Denne ägde en son, som var nämd Vodinn: honom kalla vi Oden. Han var en i vishet och skicklighet utmärkt man. Hans gemål het Frigida: henne kalla vi Frigg ## Prologus, kap. 10 (Cnattingius 1819) 10. Oden hade spådoms förmåga: äfvenså hans gemål: och af denna kunskap fann han, att hans namn skulla i långvarigt minne blifva bevaradt i Norden och hedradt framför alla konungar. Derföre intog honom lust att företaga en färd från Turkland, tagandes med sig en stor myckenhet folk, unga och gamla män, karlar och qvinnor, de medförde många kostbara saker. Men ehvar de framforo i länderna, berättades mycket om deras herrlighet, så att de syntes mera like gudar än menniskor. Ej förr gjorde de uppehåll i sin resa, än de kommo norr i det land, som nu kallas Saxland. Der uppehöll sig Oden lång tid, och tog större delen af landet i besittning Oden satte der trenne sina söner, att styra öfver landet: en kallades Veggdegg: han var en mäktig konung, och rådde öfver östra Saxland. Hans son var Vitrgils: hans söner voro Ritta, fader till Hengest, och Sigarr, fader till Svebdegg, som vi kalla Svipdag. En annan Odens son hette Beldegg, hvilken vi kalla Balder: han ägde det land, som nu kallas Vestfal. Hans son var Brand: hans son Frjodigar, hvilken vi kalla Frode. Hans son var Freovit, hans son Yvigg, hans son Gevis, hvilken vi kalla Gave. Och den tredje Odens son kallades Sigge; hans son Verer. Denna ätt rådde der, som nu kallas Franken. Derifrån är Völsungaslägten kommen, från hvilken många och stora ätter härstamma. ## Prologus, kap. 11 (Cnattingius 1819) 11. Derpå började Oden sin färd till norden, och kom i det land, som de kallade Reidgotaland: der tog han i besittning allt hvad han ville. Han satte der till konung sin son Skjöld, hvars son het Fridleif. Från honom härstamma Sköldungarne, som äro Danmarks konungar. Det landet heter nu Jutland, som då kallades Reidgotaland Derefter for han norrut åt det land som nu kallas Svearike. Der var en konung, benämd Gylfe. Och när han spörjer Asia-männens ankomst, som kallades Asar, for han dem till mötes, och bjöd, att Oden skulle hafva allt det välde i hans rike, som han sjelf ville. En sådan lycka åtföljde deras färd, att öfverallt i de länder, der de uppehöllo sig, var god årsväxt och fred: och trodde alla att de voro dertill orsaken. Landets förnämsta insågo ock, alt de vore utmärkte framför andre män, som de förut sett, både i anseende till skönhet och förstånd. Der tycktes Oden vara sköna nejder och valde han der sitt hufvudsäte, som nu kallas Sigtuna. På samma sätt, som öfligt varit i Troja, insatte han 12 höfdingar i staden, för att dömma efter den lag och rätt, som han införde, hvilken ock hade varit i Troja, och vid hvilken Turkarne voro vane. Derefter for han norr ut, till dess hafvet, som troddes omgifva alla länder, satte en gräns för honom. Det landet heter nu Norrige. Der insatte han till konung sin son Sæming. Från honom räkna Norriges konungar, jarlar och andra landets förnämsta män sin härkomst, såsom derom berättas i Haleygiatal. Men Oden tog med sig den sin son, som kallades Yngve, hvilken blef konung i Svearike: från honom härstammade Ynglingaätten. Asarne togo sig hustrur inom landet: äfvenså skaffade de sina söner hustrur, och blefvo deras slägter talrika. Dessa utbredde sig så i Saxland och öfver hela Norden, att desse Asiamäns språk var det egentliga språket för alla dessa länder. Och efter det sätt, hvarpå de gamla ätternas namn äro skrifna, tyckes man kunna sluta, att dessa namn tillhört detta språk, och att Asarne hafva infört det hit i Norden i Norrige och i Sverige, i Danmark och Saxland. Men i England äro gamla namn på land och städer, hvilka man tydligen kan se, vara komna af något annat språk, än detta. Kategori:Alfabetisk indeks Kategori:Tekster på svensk Kategori:Den yngre Edda Kategori:Anders Jacob D. Cnattingius ## Gylfaginning, kap. 1 (Cnattingius 1819) 1. Konung Gylfe regerade öfver det land, som nu heter Svearike. Om honom är berättadt, att han skänkte en resande qvinna, till belöning för det nöje hon gjort honom, ett plogland i sitt rike, så stort, som 4 oxar kunna upplöja på ett dygn. Men denni qvinna var af Asa ätt: hennes namn var Gefion: hon tog ur Jötenhem fyra oxar, som voro hennes söner med en Jätte: desse satte hon för plogen. Men plogen gick så hårdt och djupt, att landet lossnade och oxarne drogo det vesterut i hafvet, och stannade då de kommo till ett sund. Der satte Gefion landet och lallade det Seland. Och der, hvarest landet hade blifvit borttagit, blef sedan en sjö, hvilken kallas Mälaren i Sverige; och hafva vikarne i Mälaren samma läge, som näsen på Seland. Så säger Skalden Brage den gamle: Glad drog Gefion Från guldrika Gylfe Danmarks tillökning, Så att det rök efter de springande oxar. Fyra hufvud och åtta ögon Buro oxarne der de drogo Jordstycket med sig För den kära öen. ## Gylfaginning, kap. 2 (Cnattingius 1819) 2. Konung Gylfe var en klok och mycket vis man. Han förundrade sig mycket deröfver, att Asarne voro så kunnige, att allt gick efter deras vilja. Han eftertänkte, om detta kunde komma af deras egen kraft, eller om orsaken borde sökas hos de Gudar, åt hvilka de offrade. Han företog sig en färd till Asgård. Hemligen drog han åstad, antagande en gammal mans skepnad. Så trodde han sig vara dold. Men Asarne, som hade spådomsformåga, voro klokare, och, emedan de, innan hans ankomst, voro kunnige om hans färd, gjorde de följande synvändning. Då han kom in i staden, blef han varse ett palats, så högt att han knappt kunde se deröfver: dess tak var täckt med förgylda sköldar, likasom spåntak. Så säger Thjodolf den Hvinske, att Valhall var med sköldar täckt: De tankfulle män (Slagne med stenar) Läto på ryggen skina Odens sals näfver (tak.) Gylfe såg en man i ingången, som lekte så skickligt med små svärd, att sju af dem på en gång voro i luften. Denne frågade honom efter hans namn. Gylfe kallade sig Ganglere: och sade att han var kommen långväga ifrån och bad om natthärberge. Tillika frågade han, hvem som ägde palatset. Mannen svarade att det var deras konung “och vill jag följa dig att du må se honom, och sjelf fråga honom om hans namn.” Och gick så mannen framför honom in i palasset. Ganglere följde efter, och straxt slogos dörrarna igen efter honom. Der såg han många rum och många menniskor, hvaraf några lekte, andra drucko, och några kämpade. Han såg sig om: men mycket af det han såg, förekom honom otroligt: då utbröt han: Alla vinklar Förr än du framgår Skall du beskåda. Ty ovisst är Hvar ovänner sitta I huset för dig. Han såg trenne högsäten: det ena uppöfver det andra, och en man sittande i hvartdera. Han sporde efter dessa Höfdingars namn. Då svarade den, som fört honom in, att den som satt i det nedersta högsätet var Konung och hette Har (Hög): den närmaste honom Jafnhar (Jämnhög): och den öfverste Thridi (Tredje). Har sporde den ankomne, hvad hans ärende var, och tillade, att mat och dryck stod till tjenst för honom, så väl som för alla i den Höges palats. Ganglere svarade, att först ville han veta, om här, fanns någon särdeles kunnig man. Har svarade, att icke skulle han komma oskadd ut, med mindre han vore kunnigare. Och stå nu fram, Medan du frågar: Sitta skall den som svarar. ## Gylfaginning, kap. 3 (Cnattingius 1819) 3. Ganglere började på detta sätt: Hvem är den högste eller äldste bland alla gudarne? Har svarade: Han heter på vårt språk Allfader: i det gamla Asgård hade han 12 namn: Ett var Allfader, det andra Herran eller Herjan, 3. Nikar eller Hnikar, 4. Nikuz eller Hnikud, 5. Fiolner, 6. Oske, 7. Ome, 8. Biflide eller Biflinde, 9. Svidor, 10. Svidrer, 11. Vidrer , 12. Jalg eller Jalk. Äter sporde Ganglere: Hvar är denne Gud? Hvad förmår han? Hvad stort han har uträttat? Har svarade: Han lefver genom alla åldrar: han beherrskar hela sitt rike, och råder öfver allt, både stort och smått. Då tillade Jafnhar: han skapade himmelen , jorden, luften och allt hvad i dem är. Thridi erinrade äfven: hvad som är vigtigast, han skapade menniskan, och gaf henne en ande, som skall blifva och alldrig förgås, om än kroppen blifver till mull eller brännes till aska. Alle rättsinnige skola lefva och bo med honom i Gimle eller Vingolf: onda menniskor deremot fara till Hel och sedan till Niflhel, det är neder i den nionde verlden. Ganglere frågade: Hvad företog han innan himmel och jord voro skapade? Har svarade: då var han hos Hrimthursarne ## Gylfaginning, kap. 4 (Cnattingius 1819) 4. Ganglere frågade: huru var verldens upphof och hvad var tillförene? Har svarar: Så säges i Völuspa: Morgon var Tidens Då intet var: Ej sand, ej sjö Ej svala böljor; Jord fanns icke Ej himlen den höga: Ginnungagap var Men gräs intet. Då sade Jafnhar: många tider förr än jorden var, blef Niflhem skapadt, midt uti hvilket brunnen Hvergelmer var: derutur falla följande floder: Svöl, Gunndra, Fiörm, Fimbul, Thul, Sled och Hred, Sylg och Ylg, Vid, Leipter och Göll, som är närmast stängslet för Hels boning. Då sade Thridi: dock var tillförene söderut en verld, som hette Muspell; den är ljus och het, och så strålande och brännande, att den är obeboelig for främlingar och dem, som icke der hafva sitt hemvist. Surter kallas den, som bor på gränsen af denna verld och som den försvarar: han har ett lågande svärd och vid verldens ändalyckt skall han komma fram och kampa och besegra alla Gudarne och uppbränna hela verlden med eld. Så heter det i Völuspa: Surter far från Sunnan Med flämtande bloss Valgudars Sol Af svärdet skiner: Stenbergen braka: Jätteqvinnorna stapla: Menniskor Hels väg beträda, Och himlen remnar. ## Gylfaginning, kap. 5 (Cnattingius 1819) 5. Ganglere frågade: hvad föreföll innan menniskoslägtet var till och menniskorna ökades ? Har svarade: så snart de floder, som kallas Elivågor, kommo så långt bort från sitt ursprung, att den giftström , som de innehöllo, torkade likasom slaggen löper ur elden, blef den is: och då denna is stannade och stelnade, rann deröfver det urväder, som kom af giftet, och frös till rimfrost, och det ena rimfrostlagret ökades öfver det andra i Ginnungagap. Derpå sade Jafnhar: den trakten af Ginnungagap, som vänder sig mot norden fylldes med mycket tung is och rimfrost, och inom den herrskade urväder och storm: men den södra delen af Ginnungagap lättades upp af de eldgnistor, som kommo ditflygande ur Muspelshem. Thridje tillade: likasom köld utgick från Niflhem, och allt från den kanten var bistert, så var allt det, som gränsade till Muspell, varmt och ljust. Men Ginnungagap var så lätt som den renaste luft: och när hettan utbredde sig så vidt, att den mötte rimfrosten, så att densamma smälte och droppade då fingo dropparne lif genom dens kraft, som utsände hettan, och framkom deraf en mansskepnad, som fick namn af Ymer. Men Hrimthursarne kalla honom Örgelmer, och äro derifrån Hrimthursa ätterna komna: så säges i Völuspa, den korta: Alla spåqvinnor Härstamma från Vidolf Alla Siare Från Vilmeid. Alla Seidmän Från Svarthöfde Alla Jötnar Från Ymer. Och i följande vers säger Jätten Vafthrudner. Då sporde Ganglere: Huru kom Örgelmer till Den kunniga Jätten Först bland Jötnarnes söner? När ur Elivågor Foro giftdroppar Och växte tills det blef en Jöte Derifrån härstamma Våra slägter alla: Derföre vi så hårda äro. Ganglere frågade: Huru utbredde slägterne från honom, eller blefvo flere menniskor skapade, eller tror du att han är Gud, om hvilken du nu talat? Då svarade Har: ingalunda bekänne vi honom vara Gud: ond var han och alla hans ättmän: dem kalla vi Hrimthursar. Det förtäljes, att när han sof, föll han i svett, och då växte under hans vänstra arm en man och en qvinna, och hans ena fot aflade en son med den andra; Derifrån kommo Hrimthursaslägterna: den äldste Hrimthursen kalla vi Ymer. ## Gylfaginning, kap. 6 (Cnattingius 1819) 6. Ganglere frågade: hvar uppehöll sig Ymer och hvaraf lefde han? (Har svarade:) da isen var upptinad och droppade, framkom en Ko, som kallas Ödhumla: fyra mjölkströmmar runno från hennes spenar och deraf närdes Ymer. Derpå sporde Ganglere: hvarvid lefde Kon? Har svarade: hon slickadede med rimfrost belagde saltstenar: första dagen hon slickade stenarne framkom af dem manshår: andra dagen hufvudet: den tredje dagen en hel man, som hette Bure: han var fager till utseendet, stor och stark: han hade en son, som hette Borr. Denne gifte sig med en qvinna, som hette Bestla, Jätten Bölthorns dotter, och hade de tre söner; en het Oden, den andre Vile, och den tredje Ve. Denne Oden och hans bröder tro vi vara himmelens och jordens styresmän. Vi förmode, att han så måste heta: så heter den man, som är den störste och herrligaste vi känna, och väl må menniskorna låta honom så heta ## Gylfaginning, kap. 7 (Cnattingius 1819) 7. Ganglere sporde: huru förliktes desse och hvem var mäktigast? Har svarade: Börs söner dråpo Jätten Ymer, och när han föll, då rann ur hans sår så mycket blod, att de deri dränkte hela Hrimthursa slägtet, på en när, som kom undan med sitt husfolk: honom kalla Jättarne Bergelmer. Han tillika med sin hustru besteg en båt, och räddade sig derpå: från dem härstämma de nya Hrimthursa slägterna, såsom här förmäles: Mång tusende år, Förr än jorden blef skapad Blef Bergelmer född. Det jag först minnes, När han, den kunnige jätten, Besteg båten. ## Gylfaginning, kap. 8 (Cnattingius 1819) 8. Då spörjer Ganglere: Hvad uträttade då Börs söner, efter du anser dem för Gudar? Har svarar: Derom är mycket att förtälja. De togo Ymers kropp, förde honom ut midt i Ginnungagap och danade af honom jorden, af hans blod haf och sjöar; jorden danades af köttet, bergen af benen, stenarne och stenrören af tänderna och af de ben, som voro sönderslagna. Jafnhar erindrade: af det blodet, som var utflutit från såren, och lopp obehindradt, gjorde de verldshafvet, hvari de fastade jorden, och hvilket de lade i en krets omkring henne; de fleste lärer det synas omöjligt att komma deröfver. Thridje tillade: de togo ock hans hufvudskål, och danade deraf himmelen och uppreste den öfver jorden med fyra hörn; under hvart hörn satte de en dverg, nemligen; Östre, Vestre, Nordre, och Södre. De togo derpå de gnistor, som foro lösa och voro utkastade från Muspplhem och satte dem midt på den stora, ofantliga himlen, både ofvan och nedan, för att upplysa himmel och jord. De gåfvo äfven alla ljungeldsstrålar rum, några på himmelen, andra lösa under himmelen och bestämde för dem deras gång. Så berättas i gamla qväden, att derefter räknas dagar och årtal och så säges i Völuspa: Solen ej visste Hvar hon rum hade. Månen ej visste Hvad kraft han ägde. Stjernorna ej visste Hvar plats de hade. Så var det förrän detta skedde med jorden. Derpå sade Ganglere: Märkeliga underrättelser äro dessa, som jag nu hör, och mycket arbete är detta och förträffligen gjordt. Huru var jorden beskaffad? Har svarade: Hon är rund utomkring och derutom är det djupa verlshafvet. Längs efter dess stränder gåfvo de jättarne rum, och derinnanföre rundt omkring jorden gjorde de en borg till värn för jättarnes anfall: till denna borg nyttjade de jätten Ymers ögonbryn och kallade den Midgård: de togo äfven hans hjerna, kastade den i luften, och gjorde deraf skyar, såsom här säges: Af Ymers kött Blef jorden skapad, Af bloden hafvet, Bergen af benen, Träden af håret, Af hufvudskålen himlen. Och af hans ögonbryn Gjorde de blida Gudarne Midgård åt menniskors barn. Men af hans hjerna Blefvo de svåra Skyar alla skapade. ## Gylfaginning, kap. 9 (Cnattingius 1819) 9. Då sade Ganglere: Mycket tyckas de mig hafva fullbragt, när jord och himmel voro skapade, sol och himmelskroppar satte: dag och natt åtskilda; men hvadan kommo menniskorna, som i verlden bo? Då svarade Har: När Börs söner gingo vid sjöstranden funno de tvenne träd, och upptogo träden, samt skapade deraf menniskor: den första gaf dem anda och lif, den andra förstånd och rörelse, samt den tredje anlete, målföre, hörsel och syn: de gåfvo dem äfven kläder och namn: mannen kallades Ask och qvinnan Embla, och kommo derifrån de menniskobarn, som det tilläts att bygga och bo inom Midgård. Derefter gjorde de sig en stad midt i verlden som blef kallad Asgård (den vi kalla Tröja). Der bodde Gudarne och deras slägter och tilldrogo sig der många händelser och saker både på jorden och i luften. Der är ett ställe, som Hlidskjalf heter: när Oden sätter sig der i högsätet, då ser han öfver hela verlden och hvarje menniskas alla handlingar och begriper alla de ting, han der skådar. Hans maka het Frigg Fjörgvins dotter och af deras ätt är det slägte kommit, som vi kalle Asa ätter, hvilka hafva bebyggt det fordna Asgård och de länder, som dit höra, och är hela denna ätt Gudaätten. Och derföre må han heta Allfader, alldenstund han är Fader till alla Gudar, menniskor och allt det, som han genom sin kraft frambragt. Jorden var hans dotter och hans maka: med henne aflades hans första son, Asathor: honom åtföljde kraft och styrka, hvarmed han besegrar allt lefvande ## Gylfaginning, kap. 10 (Cnattingius 1819) 10. Nörve eller Narfve hette en Jätte som bodde i Jötenhem: han hade en dotter, som kallades Natt: hon var, enligt sin härkomst, svart och mörk. Hon blef först gift med en man, som hette Naglfare: deras son var Od. Derefter blef hon gift med Anar: Jord var deras dotter. Sist ägde hon Delling af Asaslägten, deras son var Dag, hvilken, enligt sin fädernehärkomst, var ljus och skön. Allfader tog Natt och hennes son Dag, gaf dem 2 hästar och 2 kärror, och satte dem på himmelen, att de skulle fara omkring jorden hvarje dygn. Natt for förut med den häst, som kallas Hrimfaxe, och hvarje morgon daggstänker han jorden med skummet af sitt betsel. Den häst, som Dag äger heter Skenfaxe: hela luften och jorden lyser af hans mahn ## Gylfaginning, kap. 11 (Cnattingius 1819) 11. Ganglere frågade: huru styrer han solens och månans gång. Har svarade: En man är nämnd Mundelföre, som hade två barn: de voro så fagra och sköna, att han kallade den ene Måne och sin dotter Sol och gifte han dem med en man, som hette Glen; men Gudarne, som fortörnades öfver denna stolthet, borttogo begge dessa syskonen och satte dem upp på himmelen: de läto Sol köra de hastar, som drogo solens vagn, hvilken Gudarne hade skapat, för att upplysa himmelen, af de gnistor som flögo ur Muspelhem. Desse hästar heta så: Arvaker och Alsvider: under deras bogar satte gudarne tvänne pustar, för att svalka dem och i somliga sånger kallas de Isarnkol. Måne styrer månens gång och råder för ny och nedan. Han tog från jorden två barn, som hette Bil och Hjuke, då de gingo från den brunn, Som Byrger heter och buro på sina skuldror en så, som heter Säg och såstången Simul. Vidfinn är deras fader och de åtfölja städse månen, såsom man ifrån jorden kan se ## Gylfaginning, kap. 12 (Cnattingius 1819) 12. Då sade Ganglere: hastigt far solen, och nästan som hon vore rädd och icke månde hon då mera påskynda sin gång, om hon räddes sin bane. Har svarade: icke är det underligt, att hon far hastigt åstad: hära är den, som förföljer henne och ingen annan utväg har hon, än att skynda undan. Ganglere frågar: hvem vållar detta hennes omak? Har svarade: två ulfvar: den som följer henne efter heter Sköll: hon fruktar, att han skall fasttaga henne: den som löper framför henne heter Hate Hrodvitners son: han vill taga månen, såsom ock sluteligen händer. Då frågade Ganglere: af hvad härkomst äro desse ulfvar? Har svarade: en Jättqvinna bor öster från Midgård i skogen Jernvid der bo de Jättinnor, som kallas jernvidjor. Den gamla Jätteqvinnan föder många söner, som äro Jättar och alla hafva vargs skepnad: derifrån härstamma ofvannämde ulfvar. Så är berättadt, att af denna slägt är den mäktigast, som heter Månegarm: han mättas med alla döende menniskors lif: han uppslukar Månen, och bestänker dervid himlen, och luffen med blod: deraf mister solen sitt sken och vindarne brusa och gnya hit och dit. Så säges i Völuspa: Österut bor den Gamla J Jernskogen Och föder der Ulfva barn. Bland dem alla blifver En i synnerhet Månens uppslukare I trolls skepnad. Han näres af döende Menniskos lif. Han bestänker jorden Med röda blodet. Mörkt blir solens sken, Åren derefter, Alla vädren olyckliga. Förstån J än? eller hvad? ## Gylfaginning, kap. 13 (Cnattingius 1819) 13. Då frågade Ganglere: Hvad väg har man till himlen från jorden? Har svarade leende: icke har da nu sport förståndigt. Har du ej hört, att Gudarne gjorde en bro till himlen från jorden, och att den heter Bäfröst: den månde du säkert hafva sett, kanhända att du kallar den regnbåge. Den har tre fargor, är mycket stark, och är gjord med mera konst och styrka än andra byggnader; men ehuru stark den än är, skall den dock sönderbrista, när Muspels söner rida öfver den och då simma deras hästar öfver stora floder: på det sätt komma de fram. Då sade Ganglere: icke tyckes mig Gudarne hafva bygt bron ärligt, om den skall sönderbrista, då de likväl kunna göra henne efter sin vilja. Då svarade Har: icke förtjena Gudarne något tadel för denna byggnad: Bäfröst är visst en god bro, men intet i verlden kan bestå, när Muspels söner fara i örlig ## Gylfaginning, kap. 14 (Cnattingius 1819) 14. Hvad företog Allfader, när Asgård var bygdt? Har svarade: först insatte han någre Styresmän, att bestämma menniskornas öden och vårda stadens inrättningar. Detta skedde der som nu heter Idavallen, midt i staden. Deras första företag var, att uppföra ett tempel, der säte var för tolf af dem och destutom ett högsäte för Allfader. Det är den präktigaste och största boning, som är byggd på jorden: allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla menniskor Gladshem. En annan byggnad uppreste de äfven: der voro altaren för Gudinnorna: detta hus är ganska skönt, och kallas Vingolf (vännernas rum). Derpå anlade de en härd och gjorde sig derhos hammare, tång och städ, och sedan dermed alla andra verktyg. Sedan förarbetade de malmer, sten och träd, och så ymnigt af den malm, som kallas guld, att allt husgeråd hade de af guld: derföre är den åldern kallad guldåldern, till dess detta försvann genom några qvinnors ankomst från Jötenhem. Dernäst satte sig Gudarne i sina högsäten och rådslogo. De öfvervägde sina dommar och påminte sig huruledes dvergarne hade qvicknat i mullen neri jorden, såsom maskar i kött. Dvergarne hade först förändrats och fått lif i Ymers kött och voro då maskar; men nu efter Gudarnes vilja erhöllo de menniskoförstånd och menniskoskepnad; men bo dock i jorden och stenar. Mjödsogner var en dverg och Duren en annan. Så heter det i Völuspa: Alla makter, De höghelige Gudar, Till domsäten gingo Och rådslogo derom, Att man skapa skulle En dvergaflock . Ur Jättens ben Och svallande blod. Der blefvo många Menniskoskepnader gjorda Dvergar i jorden, Som Duren berättade. Och dessa säger hon vara dvergarnes namn: Nye, Nide, Nordre och Södre, Östre och Vestre, Althjof, Dvalinn, Nar, Nainn, Niping, Dainn, Bifur, Bafur, Bömbör, Nore, Ore, Onar, Oinn, Mjödvitner, Vig och Gandalf, Vindalf, Thorin, File, och Kile Fundinn, Vale, Thror, Throinn Theck, Litr, Viter, Nyr, Nyrad, Reck, Radsvider. Men desse äro ock dvergar och bo i stenarne, men de förre bo i mullen: Dröpner, Dolgthvare, Hörr, Hugstare, Hledolf, Gloinn, Dore, Ore, Duf, Andvare, Hepte, File, Harr, Siarr. Men desse kommo från Svarinshög till Örvang på Joruvallen, och derifrån äro Lovar komne: dessa äro deras namn: Skirver, Virver, Skafid, Ai, Alf, Juge, Eikinskjalde, Fal, Froste, Fider, Gennar. ## Gylfaginning, kap. 15 (Cnattingius 1819) 15. Då sade Ganglere: Hvar är Gudarnes fornämsta och heligaste ställe? Har svarade: det är vid asken Yggdrasel: der hålla Gudarne dom hvar dag. Ganglere frågade: hvad berättas om detta ställe? Då svarade Jafnhar: denna ask är den största och yppersta af alla träd: dess grenar utbreda sig öfver hela verlden och räcka upp öfver himmelen. Tre rötter uppehålla trädet hvilka sträcka sig vldt omkring. En till Asarne och den andra till Hrimthursarne, dit hvarest fordom Ginnungagap var: den tredje räcker utöfver Niflhem, och vid den är Hvergelmer, hvarest Nidhöger gnager roten nedantill. Men under den andra roten, som sträcker sig till Hrimthursarne är Mimers brunn, hvari visdom och förstånd äro dolde, och heter han Mimer som äger brunnen: han är full af visdom, emedan han dricker ur brunnen med Gjallarhornet. En gång kom Allfader dit och begärde en dryck ur brunnen, men fick den ej förr, än han satte sitt öga i pant. Så säges det i Völuspa: Allt vet jag Oden, Hvar Du dit öga dolt Nemligen i den klara Mimers brunn. Mimer mjöd dricker Hvar morgon Ur Valfaders pant. Förstån J än? eller hvad? Askens tredje rot når upp till himmelen, och under denna rot är en brunn, som är mycket helig: han heter Urds-Brunn: der hafva Gudarne sitt domställe. Hvarje dag rida Gudarne dit öfver Bäfröst, som också heter Asabron. Asarnes hästar heta så: Sleipner är den bäste: honom äger Oden och har han åtta fötter: den andre är Glad, den tredje Gyller: den fjerde Gler: den femte Skeidbrimer; den sjette Silfrintopp, den sjunde Siner; den åttonde Gils: den nionde Falhofner: den tionde Gulltopp och den elfte Lättfot. Balders häst hade blifvit bränd med honom. Thor går till Thinget till fots och vadar öfver följande floder: Körmt och Örmt Och Kerlögar två Der öfver skall Thor vada Hvarje dag, När han till doms går Vid Asken Yggdrasel; Ty Asabron I full låga brinner. De heliga vatten brusa upp. Då frågade Ganglere: brinner då eld på Bäfröst? Har svarar: Det röda, som du ser i regnbågen, är en brinnande eld. Hrimthursarne och bergresarne skulle bestiga himmelen, om alla kunde färdas öfver Bäfröst, när de ville. Många fagra ställen finnas i himmelen, som beskyddas genom ett gudomligt värn. således står der en skön byggnad under asken vid brunnen, från hvilken utgå de tre mör, som heta: Urd, Verdande och Skuld. Desse mör bestämma alla menniskors lefnadstid och kallas de Nornor. Men ännu flere Nornor finnas, nemligen de, som infinna sig när en menniska födes, for att beskära det dess lifstid och äro dessa af Gudaslägten; andra deremot af alfveslägten och det tredje slaget af dvergeätten. Så som här säges: Mycket olikättade Tror jag Nornorna vara, Ej de samma ursprung hafva. Några äro af Asaslägt. Några af Alfveslägt. Några Dvalinns döttrar. Då sade Ganglere: Om Nornorna råda öfver menniskornas öden, så skifta de dem högst olika: somliga lefva i välmakt och rikedom och somliga hafva liten lycka och berömmelse, somliga lång lifstid, andra kort. Har svarade: De Nornor, som äro blida och af god härkomst, beskära lycka och när somliga menniskor råka i olycka, så vålla de onda Nornor det. ## Gylfaginning, kap. 16 (Cnattingius 1819) 16. Då frågade Ganglere; Hvad mera märkvärdigt är att berätta om Asken? Har svarade: derom är mycket att säga. I askens grenar sitter en Örn: han är mycket vetande och emellan hans ögon sitter en hök, som heter Väderfölner. En ekorn, som heter Ratatösk springer upp och ned längs efter asken och söker, att stifta split mellan Örnen och Nidhögg, Fyra hjortar springa omkring i askens grenar och bita knoppar: desse heta: Dainn, Dvalen, Dunneyr och Durathror. Men så många ormar äro i Hvergelmer hos Nedhögg att ingen kan dem räkna. Så säges här: Yggdrasels ask Lider mer besvär Än någon tror. Hjorten biter ofvantill; På sidan ruttnar den: Nidhögg skadar den nedantill. Så säges på ett annat ställe: Ormar flere ligga Under Yggdrasels ask Än det vet hvar okunnig tok. Goenn och Moenn De äro Grufvitners söner. Gråbak, och Gråskin, Ofner och Svafner Tror jag evigt skola Trädets qvistar gnaga. Vidare förtäljes, att de Nornor, som uppehålla sig vid Urds brunn hämta hvaje dag vatten ur brunnen tillika med leret, som ligger omkring brunnen, och ösa det öfver asken, på det att dess grenar icke skola förtorka, eller ruttna. Detta vatten är så heligt, att allt, hvad som kommer i brunnen, blifver så hvitt, som hinnan i ett äggskal. Så heter det: En ask vet jag beöst, (Hon Yggdrasel heter) Ett högt och heligt träd, Med det hvita leret. Deraf kommer daggen, Som i dalarne faller. Den står evigt grön Öfver Urds brunn. Den dagg som deraf faller på jorden kallar man håningsregn, och den är biens föda. Tvenne fåglar födas i Urds brunn: de heta Svanor och från dem härstamnar detta fågelslägte. ## Gylfaginning, kap. 17 (Cnattingius 1819) 17. Då sade Ganglere: märkvärdiga underrättelser har du meddelat mig om himmelen, men hvilka flera märkvärdiga ställen finnas der utom Urdsbrunn? Har svarar: många ypperliga ställen äro der: så är der ock ett ställe, som är Alfhem kalladt: der bo Ljusalferne: men Mörkalferne bo neder i jorden, och äro mycket olika de förre till utseende, men ännu mera i sjelfva verket. Ljusalferne äro skönare än Solen att påse men mörkalferne äro svartare än beck. Ett annat ställe heter Breidablik, och detta är det aldraskönaste. Der är också en boning, som heter Glitner: dess väggar och pelare äro af rödt guld, och taket af silfver. Der är ock ett annat ställe som heter Himinbjörg (Himmelsberg); det står vid himlens ända vid broen, der, som Bäfröst är förenad med Himlen. Der ären mycket stor boning, som Valaskjalf kallas, hvilken tillhör Oden. Den gjorde och täckte Gudarne med skirt Silfver. I den byggnaden är högsätet Lidskjalf hvarifrån Allfader ser ikring öfver hela verlden. Vid den södra verldens ända är ett palats, det skönaste af alla och klarare än solen: dess namn är Gimle. Det skall stånda när både himmel och jord tillintetgöras, och bo der alla goda och rättsinnade menniskor i all evighet. Så heter det i Völuspa: En sal vet jag stånda, Skönare än solen, Bättre än guld, På Gimle det höga. Der skola dygdiga Menniskor bo, Och till evig tid Glädje njuta. Då frågade Ganglere: hvad bevarar detta palats, när Surters låga uppbränner himmel och jord? Har svarade: så berättas, att söderut och ofvanföre denna, är en annan himmel, som heter Andlång, men att en tredje finnes ofvanföre den, hvilken heter Vidblain (Vidtblånande) och i den himmelen tro vi detta palats vara beläget, samt att Ljusalferne ensamt bebo dessa nejder. ## Gylfaginning, kap. 18 (Cnattingius 1819) 18. Då frågade Ganglere: hvadan kommer vinden: han är så stark, att han upprör stora haf, och uppväcker elden: men så stark han än är kan ingen se honom: underligt är han sålunda skapad. Då svarade Har: det kan jag väl säga dig: vid nordliga ändan af himlen sitter en Jätte som hetr Hræsvelg (Likslukaren:) han har örns skepnad: och när han börjar att flyga, så utgå vindarne under hans vingar. Här säges så: Hræsvelg heter en Jätte Som sitter vid himmelens ända I örns skeppnad. Af hans vingar Lärer vinden komma Öfver alla menniskor. ## Gylfaginning, kap. 19 (Cnattingius 1819) 19. Då frågade Ganglere: huru kommer det till ätt sommaren skall vara het men vintren kall? Har svarade: icke månde en kunnig man sådant fråga, ty härom veta alla, att berätta: men efter du ensam är så fåkunnig, att du ej hafver detta hört, så vill jag häldre förlåta dig, att du en gång frågar fåviskt, än att du längre går okunnig om det, som det tillhör hvar och en alt veta. Svasad (den blide) heter den som är Sommarens far och är han ljuf, så att allt det kallas Svasligt, som blidt är. Men Vinterns fader kallas både Vindlone (Vindkarlen) och Vindsval: han är son af Vasad: dess afkomlngar voro grymma och kallbröstade, och hafver vintern deras skaplynne ## Gylfaginning, kap. 20 (Cnattingius 1819) 20. Då frågade Ganglere: hvilka äro de Asar, på hvilka menniskorna böra tro? Har svarade: tolf äro de Gudomlige Asar: icke äro Asyniorna mindre heliga, och icke är deras makt mindre. Då tillade Thridje: Oden är den fornämste och äldste af Asarne. Han herrskar öfver allting; men de andre Gudarne, allt efter som de äro mäktige, tjena honom, såsom barn en fader. Hans maka är Frigg och känner hon menniskans öden; fastän hon det for ingen uppenbarar. Så berättas här, att Oden sjelf sade till den Ase som heter Loke: Rasande är du Loke Och ursinnig. Kan du dig ej hejda, Loke? Öden alla Tror jag Frigg känna Fast hon dem sjelf ej säger. Oden heter Allfader, emedan han är alla Gudarnes fader, och Valfader emedan alla, som falla på Valplatsen äro hans utkorade söner: de få rum i Valhall eller Vingolf (Vännernas Rum) och kallas de då Einherjar. Han heter ock Hangagud (de hängdes Gud) Haptagud (Gudars Gud) och Farmagud (bördornas Gud) och han gaf sig än flera namn, då han kom till konung Geirröd: Jag heter Grimer, Och Gaugrader, Thuder, Uder, Helblinde och Har, Sadier, Svipall, Sanngätall Herteit, Hnikar, Bileyg, Baleyg, Bölverk, Fjölner, Grimner,Glapsvider, (Fölsvider) Sidhötter, Sidskägg, Sigfader, Hnikad, Herjan, Hjelmbäre, Thecker, Thridi, Allfader, Atrider, (Farmatyr) Oske, Ome, Jafnhar, Biflinde, Göndler, Harbard, Svidurr, Svidrer, Jalk, Kjalar, Vidurr, Thror, Ygger, Thunder, Vaker, Skilving, Vafvad , Hroptatyr, Göter, (Veratyr). Då sade Ganglere: En stor mängd namn hafven J gifvit honom, och det tror jag, att mycken visdom erfordras, för alt kunna utreda hvilka händelser varit orsaken till hvart och ett af dessa namn. Har svarade: mycken klokhet behöfves visserligen, att väl kunna utveckla och förklara det, men i korthet sagt är anledningen till de fleste namnen, att de särskildta folkslagen i verlden tycka sig höra böja hans namn efter sitt språk för att kunna åkalla och bedja honom, hvar och en på sitt tungomål: några anledningar böra sökas i hans resor, som omtalas i gamla sagor, och må du icke göra anspråk på att kallas en kunnig man, om du icke vet att berätta om dessa märkvärdiga bedrifter. ## Gylfaginning, kap. 21 (Cnattingius 1819) 21. Då frågade Ganglere: hvilka äro de andre Asarnes namn? eller hvad företaga de sig eller hvad stort hafva de uträttat? Har svarade: Thor är den fornämste af dem: han kallas Asa Thor eller Åk Thor han är den starkaste af alla Gudar och menniskor. Han äger det rike som heter Thrudvang och hans hofgård heter Bilskirner: i denna byggnad äro 540 rum, och det är det största hus, som menniskor hafva uppbyggt. Så sägas i Grimmismál: Femhundrade rum Och fyratio Menar jag Bilskirners byggnad hafva: Af de hus, Hvilkas tak jag känner Menar jag min Sons är det största. Thor äger två båckar, vid namn Tanngnjoster och Tanngrisner och en vagn, hvari han åker: bockarne draga vagnen. Deraf är han kallad Åk-Thor. Han äger äfven tre kostbarheter, som äro hammaren Mjöllner, hvilken Hrimthursar och bergresar känna, när den lyftes, och är detta ej underligt, ty han har sönderkrossat månget hufvud på deras fäder och fränder. En annan kostbarhet, som han äger, är ett Starkhetsbälte och när han spänner det om sig fördubblas hans gudakraft. Och den tredje saken, som är af mycket värde, är Jernhandskarne: desse kan han ej umbära, för att kunna hålla hammarens skaft. Men ingen är så kunnig, att han kan uppräkna alla Thors bedrifter. Jag kan förtälja dig så många, att dagen icke ville förslå, för att säga allt hvad jag vet. ## Gylfaginning, kap. 22 (Cnattingius 1819) 22. Då sade Ganglere: underrättelser vill jag hafva om flere Asar. Har svarade: Odens andre son är Balder; om honom är mycket godt att berätta: han är den bäste och honom lofva alla. Han är så fager till utseendet och så glänsande, att allt lyser af honom: en ört finnes, som är så ljus, att den liknas vid Balders ögonbryn: den är den hvitaste af alla blommor: deraf må du sluta både till hans hårs och kropps fägring: han är den visaste, mäst vältalige och mildaste af alla Asarne. Han har den egenskapen; att hans dommar äro orygglige. Han bebor det ställe i himlen, som heter Breidablik: der tåles intet orent, såsom här säges: Breidablik heter, Der Balder hafver Sin boning byggt. I det land, Som jag tror mest fritt vara Från ohyggligheter. ## Gylfaginning, kap. 23 (Cnattingius 1819) 23. Den tredje bland Asarne heter Njörd: han bor i himmelen, på det ställe, som heter Noatun. Han råder öfver vindens gång och stillar haf och eld: honom åkallar man på sjön och vid fiske. Han är så rik och mäktig, att han kan gifva dem egendom och öfverflöd, som derom anropa honom. Han blef, uppfödd i Vanahem: men Vanerne gåfvo honom åt: Gudarne i gisslan, och emottogo af Asarne i gisslan en man, som heter Hæner: han blef förlikning mellan Gudarne och Vanerne. Njörd äger en maka, Skade, en dotter af Jätten Thjasse. Hon ville bo der hennes Fader bodde, nemligen på fjällen i Thrymhem: men Njörd ville bo nära sjön: då kommo de öfverens, att de skulle vara nio nätter i Thrymhem och tre i Noatun. Men då Njörd kom till Noatun från fjället, qvad han följande; Jag ledsnade vid fjällarne, Fast jag ej der länge var: Endast nio nätter. Ulfva tjut Tycktes mig ledt vara Mot svanornas sång. Då qvad Skade detta: Sofva jag ej kunde På sjöstranden För foglarnes skrän. Den måsen, Som från hafvet kommer; Mig hvar morgon väcker. Då for Skade upp till fjällen och byggde i Thrymhem och far hon mycket på skidor och med båga samt skjuter djur: hon kallas Skidgudinna. Så säges: Thrymhem heter, Der Thjasse bodde, Den obäkliga Jätten. Men nu Skade, Gudens klara brud, Faderns fordna hem bebor. ## Gylfaginning, kap. 24 (Cnattingius 1819) 24. Njörd i Noatun hade sedan två barn: sonen bette Frey, men dottren Freya: de voro fagra till utseendet och mäktiga. Frey är den ypperligaste bland Asarne. Han råder öfver regn och solsken, samt jordens gröda och honom bör man anropa för god årsväxt och frid. Han råder ock öfver menniskors egendom. Freya är den herrligaste af Asynjorna. hon äger den boning i himlen, som Folkvang heter och när hon rider i strid, då tillhör ena hälften henne och den andra Oden, såsom här säges: Folkvang heter, Der Freya råder Om säten i salen. De slagnes hälft hon väljer På hvarje dag, Men hälften Oden äger. Hennes Sal Sesrymner är stor och skön. Men när hon tågar ut, kör hon efter två katter för sin vagn. Hon är dem bevågen, som henne åkalla och af hennes namn har den hederstiteln sin upprinnelse, att förnäma qvinnor kallas Freyior (Fruar). Hon tycker mycket om kärleks-sång och henne är det godt att tillbedja i älskogsvärf. ## Gylfaginning, kap. 25 (Cnattingius 1819) 25. Då sade Ganglere: mycket betydande synas mig desse Asar och är det ej underligt, att så mycken kraft åtföljer eder, då J hafven så mycken kunskap om Gudarne och veten, hvem man bland dem vid hvarje tillfälle skall tillbedja. Men finnas väl flere gudar? Har svarade: en Ase finnes som Tyr heter. Han är den djerfvaste och modigaste och han råder mycket för segren i strid: hvarföre krigsmän böra åkalla honom. Det är ett ordspråk om den, som öfvergår andra i mannamod och aldrig flyr, att han ä så tapper som Tyr. Han är äfven så vis, att man brukar säga om den, som är särdeles klok, att han är så vis som Tyr. Ett prof af hans djerfhet är, att när Asarne lockade Fenrisulfven, att låta binda sig med fjettern Gleipner, trodde han icke, att de ville lösa honom igen, förrän de till pant lade Tyrs hand honom i munnen. Men då Asarne icke ville lösa Fenrisulfven, bet han af handen på det ställe som nu heter Ulfleden, och är han enhändt: ej anses han såsom fredsstiftare bland menniskorna ## Gylfaginning, kap. 26 (Cnattingius 1819) 26. Brage heter en: han är utmärkt i visdom, vältalighet och språkfärdighet: han är en mästare i skaldskap: efter honom kallas skaldekonsten Bragur och af hans namn är den kallad Bragr karla (utmärkt man) eller qvenna (utmärkt qvinna), som är utmärkt i vältalighet framför andra qvinnor eller män. Hans maka heter Idun: hon gömmer i en ask de äpplen, hvaraf Gudarne äta, då de åldras och blifva då åter alla unga, hvilket skall så fortfara till Ragnaröcker (makternas skymning). Ganglere sade: mycket vigtigt synes mig för Gudarne vara, att Idun gömmer dessa äpplen väl och troget. Har svarade och log dervid: nära hade utgången blifvit olycklig vid ett tillfälle: derom skulle jag kunna berätta, men först skall du höra namnen på flere Gudar ## Gylfaginning, kap. 27 (Cnattingius 1819) 27. Heimdall heter en: han kallas också den hvite Asen: han är stor och helig: född till verlden af nio mör, som alla voro systrar: Han heter ock Hallinskide och Gyllentanne, ty hans tänder voro af guld. Hans häst heter Guldtopp. Han bor der som heter Himmelsberg vid Bäfröst: han är Gudarnes väcktare och sitter der vid himmelens ända, för att vackta broen för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än en fågel: han ser lika långt natt och dag, nemligen hundrade mil vidt ifrån sig: han hörer gräs växa på jorden och ull på fåren och allt hvad som gifver ett starkare ljud. Han har en lur, som heter Gjallarhorn, och när han blåser deri, höres det i alla verldar. Hufvudet kallas Heimdalls svärd. Såsom här är sagt: Himmelsberg heter, Der det sägs att Heimdall Öfver boningen råder. Der Gudarnes väcktare dricker I det ljumma huset Glad det goda mjödet. Och än säger han sjelf i Heimdalls galder: Nio modrars barn är jag: Nio systrars son är jag. ## Gylfaginning, kap. 28 (Cnattingius 1819) 28. Höder heter en af Asarne: han är blind, men ganska stark och månde Gudarne nog önska, att de icke behöfde minnas honom, ty allt för länge skola hans gerningar bevaras i hogkomst både hot Gudar och menniskor ## Gylfaginning, kap. 29 (Cnattingius 1819) 29. Vidarr heter en: han är den tyste Asen och har en mycket tjock sko. Han är den starkaste näst efter Thor. Af honom hafva Gudarne mycken hjelp i alla farliga äfventyr ## Gylfaginning, kap. 30 (Cnattingius 1819) 30. Ale eller Vale heter en, som är Odens och Rinds son: han är tapper i strid och en god skytt ## Gylfaginning, kap. 31 (Cnattingius 1819) 31. Uller är Sifs son och Thors styfson: han är en så god bågskytt och skidlöpare, att ingen kan täfla med honom. Han är fager till utseendet och krigisk i allt sitt väsende: honom är godt att åkalla i enviges kamp ## Gylfaginning, kap. 32 (Cnattingius 1819) 32. Forsete är en son af Balder och Nanna, Neps dotter, Han äger i himlen den sal, som heter Glitner, och alla de, som till honom komma med tvistemål, gå alltid förlikte från honom. Gudar och menniskor känna ingen bättre domstol. Så säges här: Glitner heter en sal: Han hvilar på guldpelare Och är äfven täckt med silfver. Der bor Forsete De fleste dagar; Och bilägger alla saker. ## Gylfaginning, kap. 33 (Cnattingius 1819) 33. Ännu är en räknad bland Asarne, som några kalla Gudarnes baktalare, upphofvet till all falskhet och alla Gudars och menniskors vanära. Han är kallad Loke eller Lopt, Jätten Farbötes son: hans moder är Löfö eller Nal: hans bröder äro Bilejst och Helblinde. Loke är skön och fager till utseendet, af elakt skaplynne och mycket ostadig: han bragte Gudarne i många äfventyr, men hjelpte dem ofta derutur genom sin fintlighet. Hans maka hette Sigyn Nares eller Narves dotter ## Gylfaginning, kap. 34 (Cnattingius 1819) 34. Men Loke hade ännu flera barn. Angerboda hette en Jätte-qvinna i Jötenhem: med henne hade Loke tre barn. Ett var Fenrisulfven: det andra Jardmungand, det är Midgårdsormen, det tredje är Hel. Men när Gudarne fingo veta, att dessa tre syskon uppföddes i Jötenhem och de tillika genom spådomskonst utrönte, att af dessa syskon skulle de lida mycken skada och olycka; ty alla tycktes mycket ondt vara att vänta af dem på möderne sidan och ännu värre på fädernet, så sände Allfader till Gudarne att taga barnen och föra dem till sig. Och när de kommo till honom, kastade han ormen i den djupa sjön, som ligger omkring all land. Ormen växte så, att han ligger midt i hafvet omkring all land och biter i sin stjert. Hel kastade han i Niflhem och gaf henne våld öfver nio verldar, att hon skulle skifta boningar åt dem, som sändas till henne, nemligen sådane, som dö af sjukdom eller ålder. Hon har der stora boningar och deromkring är ett ofantligt högt stängsel. Eljudner heter hennes sal, Hunger hennes fat, Svält hennas knif, Senfärdig hennes träl och den Sena hennes trälinna, Fällande svek hennes tröskel, öfver hvilken man ingår, Tvinsot hennes säng, Förtärande sorg hennes sänggardiner. Till hälften är hon svart och halfva delen har menniskofärg: så är hon ödkänd och hennes utseende är bistert och förfärligt Ulfven uppföddes af Asarne hemma och Tyr var den ende, som hade mod att gå till ulfven och gifva honom mat. Då Gudarne sågo huru mycket han växte hvar dag och alla spådomar sade, att han vore bestämd till deras skada , fattade Asarne det beslut, att göra en mycket stark fjetter, som de kallade Læding, och buro den till ulfven och bådo honom pröfva sin styrka på fjettern. Ulfven, för hvilken den icke syntes för stark, låt dem göra dermed hvad de ville. Men så snart han utsträckte sig, brast fjettern och han blef lös ur lædingen. Derefter gjorde Asarne en annan fjetter, dubbelt starkare, som hette Drome (band). Då bådo de Ulfven pröfva denne fjetter och sade, att han skulle blifva mycket namnkunnig för sin styrka, om ett så starkt band icke förmådde hålla honom. Ulfven märkte väl, att denna fjetter var mycket starkare, men tillika, att hans kräfter hade tilltagit från den tid, då han sönderslet læding: han betänkte äfven att han måste utsätta sig för någon fara, i fall han ville blifva berömd och lät då lägga fjettern på sig. När Asarne voro färdige dermed skakade ulfven sig och spjernade till, slog fjettern mot jorden, så att stumparne foro långt bort, och så bröt han sig lös från Drome. Det har sedan blifvit ett ordspråk, att lösa ur læding eller slå ur drome, när något fordrar ovanlig ansträngning. Derefter började Asarne frukta, att de icke åter skulle få ulfven bunden. Då sände Allfader en yngling vid namn Skirner, Freys sändebud, till några dvergar i Svartalfhem och lät forfärdiga en fjetter vid namn Gleipner. Den var gjord af sex slags ämnen: af kattstegens dån, qvinnoskägg, bergrötter, björnsenor, fiskande och fågelspott, och fastän du ej förr vetat detta, så bör du nu kunna finna det vara sant och att vi icke för dig ljugit; ty nog månde du hafva sett, att qvinnan icke har skägg, och att intet dån uppkommer af kattens steg och att inga rötter äro under berget och tro mig, att allt är lika sannt, som jag sagt dig, änskönt somliga ting icke af dig kunna pröfvas. Då sade Ganglere: detta allt kan jag nog urskilja och se, som du nu tagit till exempel; men huru blef fjettern arbetad? Har svarar: det kan jag väl säga dig: fjettern var jämn och mjuk, som ett silkesband och så pålitlig och stark, som du nu skall få höra. Då fjettern blef förd till Asarne tackade de sitt sändebud för dess väl förrättade ärende: sedan foro Asarne ut i sjön Amsvartner, till den holme, som kallas Lyngve och bjödo Ulfven med sig, visade honoln silkesbandet och bådo honom slita det i tu: och sade, att det kanske vore något starkare, än det syntes i anseende till tjockleken och gåfvo det åt hvarannan och försökte med handstyrka, men det brast ej: dock sade de, att ulfven skulle slita det. Då svarade ulfven: så tyckes mig om detta band, som ingen heder vore att hämta af att sönderslita ett så smalt band: men är det gjort med list och svek, fastän det ser så svagt ut, så kommer det alldrig på mine fötter. Då sade Asarne, att han lätteligen skulle kunna sönderslita ett så smalt band, då han forut hade sönderbrutit starka jernfjettrar, men kan du ej slita detta band, så kan du icke heller förfära Gudarne, och då skola vi nog lösa dig. Ulfven svarade: om J binden mig så fast, att jag ej kan lösa mig sjelf, då sväfven J så högt, att jag sent lärer få hjelp af Eder; ogerna vill jag derföre låta detta band läggas på mig. Men häldre än J skolen tro mig vara feg, så må någon af Eder lägga sin hand i min mun till underpant, att allt tillgår utan svek. Den ene Asen såg på den andre och tycktes dem vilkoren vara hårda, Ingen ville erbjuda sin hand. Sluteligen framräckte Tyr sin högra hand och lade den i ulfvens mun. Som ulfven nu började att spjerna emot, surrades bandet hårdare till och ju hårdare han bröt på, dess hårdare satt det. Då logo alla utom Tyr, som mistade sin hand. När Asarne sågo, att ulfven var tillräckligt bunden, togo de ändan af fjettern, som heter Gelgja, och drogo den genom en stor häll, som heter Gjöll, och fästade denna häll djupt ner i jorden. Sedan togo de en annan stor sten, som heter Thvite, hvarmed de sköto den än längre ned i jorden och var denna sten i stället för tjuderstake. Ulfven gapade förskrackligt, rasade mycket och ville bita dem; men de stucko i hans mun ett svärd, så att fästet stannade i den nedre käften och udden i den öfre, det är hans munkafle. Han tjuter förfärligt och fraggan, som står ut af hans mun, blifver till en flod, som heter Von. Der varder han liggande till Ragnaröcker. Då sade Ganglere: elaka voro Lokes barn; men alla dessa syskon äro dråplige hvar för sig. Men hvarföre dråpo ej Asarne ulfven, när de dock hafva ondt att af honom vänta. Har svarade: så mycken aktning hafva Gudarne för sin helgedom och sina fridlysta ställen, att de icke vilja oskära dem med ulfvens blod, oaktadt spådommarne sade, att han skulle gifva Oden sin bane. ## Gylfaginning, kap. 35 (Cnattingius 1819) 35. Då frågade Ganglere: hvilka äro Asynjorna? Har svarade: Frigg är den förnämsta. Hon äger den boning, som kallas Fensal, som är mycket skön. Den andre heter Saga: hon bebor Sökqvabäck, som är en rymlig plats. Den tredje är Eir: hon är den bästa läkare. Den fjerde är Gefjon: hon är mö och henne tillhöra alla de, som dö såsom mör. Den femte är Fulla: hon är ock mö, går med utslagit hår och har ett gullband om hufvudet: hon bär Friggs ask, aktar hennes fotklädnad och är delaktig i hennes hemliga råd. Freya är den förnämsta näst Frigg. Hon är gift med en man, som heter Od: deras dotter heter Hnoss: hon är så fager, att hvad som är skönt och dyrbart efter henne får namn af Hnoss. Od for långväga bort: Freya gråter öfver hans frånvaro och hennes tårar äro rödt guld. Freya har många benämningar: orsaken dertill är den, att hon förändrade sitt namn efter de särskilta folkslag, till hvilka hon kom, då hon sökte efter Od. Hon heter Mardöll, Hörn, Gefn och Syr. Freya ägde halsbandet Brising. Hon år äfven kallad Vanadis. Den sjunde är Sjöfn: hon förmår att vända menniskors håg till kärlek, så väl männers, som qvinnors: efter hennes namn kallas älskog Sjafne. Den åttonde Lofn är så mild och from att åkalla, att hon af Allfader eller Frigg får tillstånd, att förena män och qvinnor med hvarannan, oaktadt alla hinder och svårigheter: derföre är af hennes namn det ordet Lof kommit, så ock det uttryck, när man lofvar (prisar) något mycket. Den nionde är Vör: hon hör de eder och förbindelser, som knytas emellan karlar och qvinnor, hvarföre sådane mål kallas Vörs mål: hon straffar ock dem, som bryta dem. Vör är förståndig och frågvis, så att ingen ting kan för henne döljas. Det är ett ordspråk, att qvinnan varder vör (var), när hon varder kunnig om något. Den tionde Syn, vaktar dörren i palatset, och håller den stängd för dem, som icke skola ingå: hon är satt att vårda vid Tingen de mål, som man vill neka; derföre är det ett ordspråk, att Syn sé fyrir sett (nekande är tillåtet), när man nekar. Den elfte är Hlin: hon är satt alt vårda de menniskor, som Frigg vill rädda från fara: derifrån är det ordspråk, att, den som rädddar sig, han hleinir (skyddas af Hlin). Den tolfte är Snotra: hon är klok och sirlig i åthäfvor: af henne kallas den man eller qvinna Snotr (klok), som är förståndig. Den trettonde är Gna: henne sänder Frigg i åtskilliga verldar uti sina ärender. Hon har en häst som går lika väl genom luften, som genom vatten: han heter Hofvarpner. En gång då hon red, sågo några Vaner henne rida i luften. Då sade en af dem: Hvad är det som flyger? Hvad är det som far? Eller genom rymden färdas? Hon svarar: Icke jag flyger; Fastän jag far Och i rymden färdas På Hofvarpner, Hvilken Hamskerper Aflade med Gardrofva. Af Gnas namn säger man att det gnæfir (sväfvar), som far högt. Sol och Bil räknas ock bland Asynjorna. Om deras beskaffenhet är förut taladt. ## Gylfaginning, kap. 36 (Cnattingius 1819) 36. Ännu finnas flera qvinnor i Valhall, som skola bära fram dryckerna, vårda bordbonaden och ölbägarne. Så äro dessa nämnde i Grimnismál Hrist och Mist vill jag Mig skola horn bära: Skeggjöld och Skögul, Hild och Thrud, Hlöck och Herfiötur Göll och Geirahöd, Randgrid och Radgrid Och Reginleif De bära Enhärjarne öl. Dessa kallas Valkyrjor: dem sänder Oden till hvarje strid; de utse dem, som skola falla och de råda för segren: Gunn och Rota och den yngsta af Nornorna, som heter Skulld, de rida alltid och välja dem, som, skola falla, samt bestyra om striden. Thors moder Jord, och Vales moder, Rind, räknas bland Asynjorna. ## Gylfaginning, kap. 37 (Cnattingius 1819) 37. Gymer hette en man, hvars hustru var Örboda af bergrese-ätten. Deras dotter var Gerd, den skönaste af alla qvinnor. En dag då Frey gick i Hlidskjalf och skådade omkring all land, samt såg ut it norr, märkte han vid en gård ett stort och skönt hus: en qvinna gick ditåt och då hon upplyfte händerna för att öppna dörren för sig, då lyste det af hennes händer både i luft och vatten: hela verlden upplystes af henne. Det straff fick Frej for sin förmätenhet, att sätta sig i det heliga högsätet, att han gick bort full af älskog. När han hemkom talte han icke: han hvarken sof eller drack och. ingen vågade att tala till honom. Då lät Njörd kalla till sig Freys skosven Skirner och bad honom gå till Frey, beveka honom att tala och fråga, på hvem han vore så vred, att han icke talte vid någon. Skirner sade, att han skulle gå, fastän ogerna, ty han trodde att han skulle få ett obehagligt svar af honom. När han nu kom till Frey frågade han honom; hvarföre han var så dyster och icke talade med någon? Då svarade Frey: att han hade sett en skön qvinna och för hennes skull var han så bedröfvad, att han ej skulle länge lefva, om han ej fick äga henne, och “nu skall du fara och fria till henne för mig och föra henne med dig hit, antingen hennes fader vill det eller icke och skall jag väl löna dig derföre.” Då svarade Skirner, att han skulle uträtta detta ärende med det vilkor, att Frey skulle gifva honom sitt svärd , som var så godt, att det sjelft fäktade. Frey gjorde ej dervid någon svårighet och gaf honom svärdet. Skirner for åstad och friade för honom till flickan och fick hennes löfte, att hon nio nätter derefter skulle komma till Barö och der hålla bröllopp med Frey. Men när Skirner berättade Frey utgången, qvad han detta: Lång är en natt, Långa äro två: Hur skall jag tre uthärda? Ofta en månad, Mig kortare tycktes Än denna halfva trånads-natt. Detta var orsaken, att Frey var obeväpnad, när han slogs med Belje och dräpte honom med ett hjorthorn. Då sade Ganglere: det är högst besynnerligt, att en sådan höfding, som Frey, ville gifva bort ett sådant svärd, utan att hafva något annat jämngodt: mycken skada var det för honom när han slogs med Belje och det tror jag, att denna gåfvan lärer han då ångra: Då svarade Har: liten var denna olyckan för Beljes skull: honom kunde Frey hafva dräpt med sin hand; men värre skall det blifva för honom, att han saknar svärdet, när Muspells söner fara att strida. ## Gylfaginning, kap. 38 (Cnattingius 1819) 38. Då sade Ganglere: du säger, att alla de män, som från verldens skapelse blifvit vapendöde, äro nu komne till Oden i Valhall. Hvad har han der, att gifva dem till uppehälle: ty jag tror, att der måste visst vara en stor folksamling. Då svarade Har: sant är det, som du säger, att en stor folkmängd är der: och långt flere skola ditkomma: men de synas ändock för få, då ulfven kommer. Dock komma alldrig så många till Valhall, att de icke få tillräckligt fläsk af den gallt, som heter Sæhrimner, han blifver kokad hvar dag, och är dock åter hel om aftonen. Men på den fråga du nu gör, tror jag, att endast få äro nog kloka, att kunna svara. Kocken heter Andhrimner, kitteln Eldhrimner, såsom här såges: Andhrimner lägger I Eldhrimner Sæhrinmer att kokas. Det bästa fläsk: Men få det veta Hvarvid Enhärjarne födas. Då frågade Ganglere: månne Oden har samma bordhållning som Enhärjarne? Har svarade: den mat, som står på hans bord gifver han åt sina två ulfvar, som heta Gere och Freke; men sjelf behöfver han ingen spis: vin är för honom både mat och dryck. Så säges här: Gere och Freke Mättar den krigvande Höge Härfader. Men vid vin ensamt Den vapenfräjdade Oden evigt lefver. Tvenne korpar sitta på hans axlar och föra till hans öron allt hvad de se och höra. De heta Hugen och Munen. Dem sänder han vid dagningen, att flyga omkring all land och komma de åter vid frukosttiden: derigenom blir han underrättad om mångahanda händelser, och derföre kallar man honom Korpe-Gud, såsom det heter: Hugen och Munen Flyga hvar dag Jordklotet öfver, Jag fruktar för Hugen, Att han åter ej kommer: Dock ser jag än mer efter Munen. ## Gylfaginning, kap. 39 (Cnattingius 1819) 39. Då frågade Ganglere: hvad hafva Enhärjarne att dricka, som kan förslå, så väl som maten? eller dricka de endast vatten? Då svarade Har: underligt spörjer du nu: skulle Allfader bjuda konungar eller jarlar eller andre förnäme män till sig och gifva dem vatten att dricka? Det tror jag, att många komma till Valhall, som skulle tyckas dyrt hafva betalat vattendrycken, om det icke bjöds dem något bättre, sådane nemligen, som förut tålt sår och smärta till döden. Men helt annat har jag att berätta dig härom. En get som heter Hejdrun, står i Valhall och biter barr af grenarne på det namnkunniga trädet Lerad. Ur dess spenar rinner så mycket mjöd, att ett dryckeskar fylles dermed, som är så stort, att alla Enhärjarne varda deraf fulldruckne. Då frågade Ganglere: denna geten är högst konstig, och ett dyrbart träd måste det vara, hvaraf hon äter. Då svarade Har: mera är dock att märka om hjorten Ekthyrner, som står i Valhall och biter af samma träds grenar och af hornen flyter en så stor ström, att den rinner ända ner i Hvergelmer; och derifrån utströmma de floder, som heta Sid och Vid, Seken och Eken, Svöl, Gunndro, Fjörm, Fimbulthul, Gipul, Göpul, Gömul, Geirvimul; dessa falla öfver Asabygderna. Desse Bro än nämnde Thyn, Vin, Thöll, Böll, Grad, Gunnthrainn, Nyt, Nöt, Nönn, Hrönn, Vina, Vegsvinn, Thjodnuma ## Gylfaginning, kap. 40 (Cnattingius 1819) 40. Då sade Ganglere: detta var något förunderligt, som du förtäljde mig. Valhall måste vara en ofantligt stor byggnad och mycket trångt måste der vara, att komma ut och in. Då svarade Har: hvarföre frågar du icke huru många dörrar äro i Valhall, och huru rymliga de äro? När du får veta det, skall du, tillstå, att det skulle vara besynnerligt, om icke en hvar i maklighet kunde komma ut och in efter behag. Det är ock sant, att det icke är svårare, att få rum derinne, än att komma in. Härom kan du höra, hvad Grimnismál säger: Fem hundrade dörrar Och ännu fyratio, Så tror jag vara i Valhall. Åtta hundrade Enhärjare Kunna i bredd gå ur hvarje, Då de gå mot ulfven att fäkta. ## Gylfaginning, kap. 41 (Cnattingius 1819) 41. Då sade Ganglere; Det är en utomordentlig mängd af folk i Valhall. Så tror jag, att Oden måste vara en stor höfding, som styrer en såstor hop. Men hvad är väl Enhärjarnes tidsfördrif, medan de icke dricka? Har svarar: hvar dag, när de klädt sig, rusta de sig, gå ut på gården, kämpa och fälla hvarandra. Det är deras lek. Mot frukosttiden rida de åter hem till Valhall och sätta sig att dricka. Så som här säges: Alla Enhärjare I Odens gård Kämpa hvarje dag. Val de fälla Och rida från striden: Sitta sedan förlikte tillsammans. Men sant är det, som du säger, att Oden är en stor höfding, hvarpå många bevis finnas. Således heter det i Asarnes egen sång: Asken Yggdrasel Är bäst ibland träd, Skidbladner bland skepp, Oden bland Asar, Sleipner bland hästar, Bäfröst bland broar, Brage bland skalder, Habrok bland hökar, Garm bland hundar. ## Gylfaginning, kap. 42 (Cnattingius 1819) 42. Då frågade Ganglere: hvem tillhör hästen Sleipner, eller hvad är om honom att förtälja? Har svarar: icke lär du känna reda på Sleipner, eller veta af hvad händelse han tillkom, men du torde dock gerna vilja veta detta. Det var tidigt i Gudarnes första ålder, när de hade byggt Midgård och gjort Valhall, då kom en byggmästare dit, som tillböd sig, att på tre år bygga en borg, så god, att den vore trofast och säker för berg-resarne och Hrimthursarne, äfven om de skulle intränga öfver Midgård. Men han förbehöll sig till lön Freya: äfven ville han hafva solen och månen. Då kommo Asarne tillsammans, rådslogo derom, och ingingo den öfverenskommelsen med byggmästaren, att han skulle få hvad han begärde, om han färdigbyggde borgen på en vinter; men, om vid första sommardag något återstod af arbetet, skulle överenskommelsen blifva ogiltig; ej heller skulle han få äga någon till biträde vid arbetet. När de nu berättade honom dessa vilkor, bad han, att de skulle lofva honom, att få betjena sig af sin häst Svadelföre, och på Lokes tillstyrkan blef det bifallit. Han började den första vinterdag, att arbeta på borgen och framförde hvarje natt sten med hästen. Asarne förundrade sig öfver de stora berg, som hästen drog dit, och uträttade hästen dubbelt mera än byggmästaren. Den ingångna föreningen var bekräftad med starka vittnen och många eder, emedan jätten ansåg för sig osäkert, att vistas hos Asarne utan lejd i fall Thor hemkom, hvilken nu var öster ut på ett tåg mot trollen. Och när det led fram på vintren, var arbetet med borgen långt hunnit, och var den så hög och stark, att ej någon kunde den angripa. Men när blott 3 dagar voro qvar till sommaren hade byggmästaren endast porten qvar. Gudarne satte sig då på sina domstolar och rådslogo, och frågade hvarandra hvem som hade gifvit det rådet, att gifta bort Freya till Jötenhem eller förstöra luften och himmelen derigenom, att Sol och Måne borttogos och gåfvos åt jättarne. Alla kommo då öfverens, att detta onda råd hade kommit från Loke, som råder till det mesta onda. De hotade honom med en neslig död, om han icke kunde finna utväg att hindra byggmästaren från att fullborda arbetet till den bestämda tiden. Men då han blef rädd, svor han en ed, att han skulle så tillställa, att byggmästaren icke skulle erhålla någon betalning, ehvad det ock kostade. Och samma afton, när byggmästaren for ut att hämta sten med hästen Svadelföre, så lopp ur skogen ett sto mot hästen och vrenskade åt honom. Men när hästen märkte att det var ett sto, blef han ostyrig, sönderslet tömmen, lopp efter stoet; men stoet lopp undan till skogen, och byggmästaren efter för att fasttaga hästen: alla desse lupo nu hela natten och försömmades så arbetet denna natt. Dagen derefter blef icke heller arbetadt som förut var vanligt. Men då byggmästaren såg, att han icke kunde få sin byggnad färdig, kom jätteraseriet öfver honom. När Asarne blefvo öfvertygade derom, att det var en bergrese, som var ditkommen, aktade de ej ederne, utan kallade på Thor. Han kom straxt; höjde sin hammare Mjöllner; betalde så byggnadslönen och ej med sol och måne, samt hindrade honom så, att bo i Jötenhem. Vid första slaget krossade han jättens hufvudskål i små stycken, och sände honom ned i Niflhel. Men Loke hade haft en sådan färd med Svadelföre, att någon tid derefter bar han ett föl, som var grått, hade 8 fötter och är den bäste häst för Gudar och menniskor. Så säges i Völuspa Då gingo alla makter, De högthelige Gudar, Till sina Domssäten Och talte derom, Hvem som hela luften Med svek blandat, Eller åt en jättes ättling Ods maka gifvit. Då brötos eder, Ord och löften, Hvarje aftal Dem emellan. – Thor ensam det gjorde, Full af vrede, Han sällan stilla sitter, När sådant han spörjer. ## Gylfaginning, kap. 43 (Cnattingius 1819) 43. Då frågade Ganglere: hvad är att berätta om skeppet Skidbladner, efter det skall vara det bästa skepp? Finnes då ej ett så godt skepp som detta är eller ett lika stort? Har svarar: Skidbladner är det bästa och med största konst gjorda skepp, men Nagelfare, som Muspell äger, är det största. Några dvergar, söner af Ivalde, gjorde Skidbladner och gåfvo det åt Frey. Det är så stort, att alle Åsar kunna derpå vara ombord med vapen och rustning, och så snart seglen hissas, har det medvind, hvarthän man än styr sin fart. Det är gjort af så många stycken och med så mycken konst, att när man ej skall segla, dermed, kan man lägga det tillsammans såsom et kläde och bära det i sin ficka ## Gylfaginning, kap. 44 (Cnattingius 1819) 44. Ganglere fortfor: ett godt skepp är Skidbladner och mycken trolldom måste blifvit använd innan det kunde blifva så gjordt. Har Thor aldrig kommit någorstädes, att han funnit något så mäktigt eller starkt, att det varit honom öfverlägset i styrka eller trolldom? Då svarade Har: få menniskor, menar jag, veta att härom tala, och likväl har han genomgått mycket svårt. Men om något varit så mäktigt eller starkt, att Thor ej kunnat det besegra, så är det något, hvarom man icke bör tala, emedan man äger många tillräckliga bevis, att Thor är den mäktigaste, hvilket ock alla böra tro. Då sade Ganglere: så har jag då nu frågat om något, som ingen kan besvara. Jafnhar svarade: vi hafve hört händelser omtalas, som förekomma oss otroliga; men nära sitter den, som lär kunna gifva säkra underrättelser derom, och du må tro, att han icke nu första gången ljuger, som aldrig förut ljugit. Då svarade Ganglere: jag vill då stå och afbida, om något svar följer på denna fråga; men i annat fall förklarar jag eder, att J ären öfvervunne; om J icke kunnen besvara, hvad jag Eder sport. Då svarade Thridje: uppenbart är nu, att han vill veta dessa saker, fastän oss ej tyckts hederligt att dem omtala; men du måste dock dermed tiga. Början af denna händelse är den, att Ak-Thor körde med sina bockar, och med honom den Ase, som kallas Loke. Emot aftonen kommo de till en bonde och fingo der nattläger. Men frampå qvällen tog Thor sina bockar, slaktade dem, lät flå dem och lägga dem i en kittel: och när de voro kokte, satte Thor sig att äta nattvard tillika med sina följeslagare. Thor bjöd till måltiden bonden och hans hustru samt deras barn. Bondens son het Thjalfe och dottren Röska. Thor lade bockskinnen vid sidan af eldstaden, och sade, att bonden och hans folk skulle kasta benen på skinnen.Thjalfe höll i handen den ena bockens lårlägg, och slog sönder den med en knif, för att taga derur märgen. Thor blef der öfver natten. Bittida om morgonen stod han upp, klädde sig, tog hammaren Mjöllner, lyfte den i vädret, och vigde dermed bockskinnen: bockarne uppstodo då, men den ene var halt på det ena bakbenet. Thor märkte det och sade, att antingen måste bonden eller hans folk hafva oförsigtigt medfarit benen, efter den ene lårläggen var bruten. Ej behöfves att vidlöftigt förtälja, ty alla kunna det begripa, huru förskräkt bonden blef, när han såg att Thor lät ögonbrynen sjunka ner öfver ögonen, men enligt hvad han såg af dem, trodde han sig skola falla ensamt för synen. Thor knäppte händerna så hårdt om hammarskaftet, att knogarne hvitnade. Bonden och hans husfolk gjorde, som man kunde vänta: de skreko alla fasligt, bådo om frid, och erbjödo i ersättning allt hvad de ägde. Men när Thor såg deras rädsla, försvann hans häftighet; han blef blidkad och tog af dem i forlikning deras barn Thjalfe och Röska. De blefvo då hans tjenare och följa honon sedan beständigt ## Gylfaginning, kap. 45 (Cnattingius 1819) 45. Han qvarlemnade der sina bockar och började derpä sin färd i Jötenhem österut till hafvet. Han samm ut öfver det djupa hafvet och gick i land tillika med Loke, Thjalfe och Röska. Då de hade vandrat en kort stund, kommo de till en stor skog: der gingo de hela dagen intill dess det blef mörkt. Thjalfe var en ganska snäll fotgängare och bar Thors matsäck. Men svårt var att få natthärberge. Då det nu blef mörkt sökte de sig ett nattläger och funno ett hus, som var mycket rymligt. Vid ändan var en ingång, jämnbred med sjelfva huset: der togo de nattläger. Men vid midnattstiden märkte de en stark jordbäfning: jorden under dem skakades och huset skalf. Då uppsteg Thor och kallade på sina följeslagare. De letade sig före och funno midt i huset en sidobyggnad till höger, i hvilken de ingingo. Thor satte sig i dörren: de andre sutto längre in och voro mycket rädde. Thor höll i hammarskaftet, för att försvara sig. De hörde mycket buller och gny. Då det började att gry för dagen, gick Thor ut och fick se en man, som låg i skogen ej långt från honom: han var icke liten: han sof och snarkade starkt. Då begrep Thor hvad det var för ett larm de hade hört om natten. Han spännde om sig sitt starkhetsbälte, hvarvid hans gudastyrka ökades. I samma stund vaknade mannen och steg straxt upp. Då berättas att Thor häpnade en gång, så han att icke vågade slå honom med hammaren, men sporde honom efter hans namn. Han kallade sig Skrymer. Icke behöfver jag, sade han, fråga dig efter ditt namn, ty jag vet att du är Asa-Thor, men hvar har du gjort af min handske? Skrymer räckte sig då ned och tog upp sin handske. Thor såg nu, att det var det hus, hvari han hvilat öfver natten, och att utbyggnaden var handskens tummfinger. Skrymer frågade om Thor ville hafva honom till sällskap, hvartill han samtyckte. Skrymer upptog då sin matsäck och lagade sig till att äta dagvard; likaså Thor och hans följeslagare. Skrymer foreslog då, att de skulle lägga in resekost tillsammans, hvilket Thor bejakade. Skrymer lade då alltsammans i en påse, tog den på ryggen gick förut hela dagen, och tog stora steg. Om qvällen uppsökte han dem nattläger under en stor ek. Då sade Skrymer till Thor: nu vill jag lägga mig att sofva, och kunnen J taga matsäcken och göra eder aftonmåltid. Derefter somnade Skrymer och snarkade hårdt. Thor tog matsäcken och skulle lösa den, men då berättas, ehuru otroligt det än må tyckas, att han icke fick en enda knut lös, ej heller ville någon af bandets ändar gifva efter. Men när han såg att detta verk ingalunda ville lyckas, blef han vred, grep i hammaren Mjöllner med bägge händerne, och steg fram med ena foten dit åt der Skrymer låg, och slog honom i hufvudet. Skrymer vaknar och frågar om ett lofblad föll i hans hufvud, samt om de hade fått mat och voro färdige att lägga sig. Thor svarade, att de nu skulle lägga sig. De gå då bort under en annan ek, och är det att berätta, att det icke var utan fruktan att sofva der. Men vid midnattstid hörde Thor Skrymer snarka så hårdt, att det dånade i skogen; han steg då upp, gick till honom, höjde hammaren hastigt i vädret, och slog honom midt i hjessan, så att han kunde märka att det främsta af hammaren trycktes djupt in i hufvudet. I samma stund vaknar Skrymer och frågar: hvad är det? Faller ett ollon ned pä mitt hufvud? Eller hvad är på färde Thor? Thor trädde hastigt tillbaka och svarade att han nyss hade vaknat, samt att det nu var midnatt och således tid, att sofva än längre. Då beslöt Thor, att om han skulle få tillfälle gifva honom det tredje slaget skulle jätten aldrig mera se honom, och låg nu och afbidade, att Skrymer skulle falla rätt i sömn. Och något före dagen märker han att Skrymer sofver starkt. Han stiger då upp, går till honom, höjer hammaren i vädret med all sin kraft, och slår honom på tinningen så, att hammaren sönk in ända till skaftet. Skrymer reste sig upp, strök sig om kinden och sade: månne några foglar sitta i trädet öfver mig? Det förekom mig när jag vaknade, såsom något moss föll ned af grenarne. Eller är du vaken Thor? Det är nu tid, att stiga upp och kläda sig, fastän J nu icke hafven rätt långt till den borg, som kallas Utgård. Jag har hört eder inbördes hviska derom, att J icke tyckten mig vara liten till växten, men J skolen få se större män, om J kommen till Utgård. Jag vill gifva eder några goda råd: högmodens icke, ty ingalunda skola Utgårda-Lokes Hoffolk fordraga sådane småsvenners stora ord; men i annat fall vänden häldre om, det skulle bekomma Eder långt bättre. Men viljen J ändteligen fortsätta resan, så hållen åt öster, min väg leder norr ut till dessa fjäll, som J der sen. Skrymer tog derefter matsäcken på ryggen och går in i skogen från dera, och är det icke kunnigt om Asarne önskade att återse honom helbregda ## Gylfaginning, kap. 46 (Cnattingius 1819) 46. Thor gick nu fram åt vägen tillika med sina följeslagare, och fortforo de att gå intill middagen. Då sågo de en borg på en stor slätt och var den så hög, att de med allt bemödande knappt kunde se öfver den. De gingo fram till borgen: en grind var på borgporten, som var igenlyckt. Thor gick till grinden, men förmådde ej öppna den, hvarföre de, för att ändteligen inkomma i borgen, kröpo mellan grindstängerna och kommo så in. De fingo syn på ett stort palats och gingo dit. Då de funno dörren öppen ingingo de och sågo der många män, hvaraf de fleste voro mycket stora, sittande på tvänne bänkar. Derefter framträdde de för konungen, Utgårda-Loke, och helsade på honom. Han bevärdigade dem knappt med en blick och sade småleende: sent är att spörja sanna tidningar långväga ifrån, eller förhåller det sig annorlunda än jag tänker att denna pilt är Åk-Thor? dock är du kanske större än mig synes? Till hvilka idrotter ären J följeslagare! beredde? Bland oss tåles ingen, som icke utmärker sig genom en eller annan konst eller kunskap. Då svarade den, som sist inkom, nemligen Loke: jag kan den konst, hvarpå jag är färdig att aflägga prof, att här är ingen inne, som kan fortare än jag uppäta sin mat. Då svarade Utgårda-Loke: nog är detta en konst, om du förmår att den verkställa, hvilket vi nu skola pröfva. Han framkallade då från bänken en man, som het Loge, att han skulle täfla med Loke. Der var ett tråg, som man framsatte på salsgålfvet fylldt med kött. Loke satte sig vid den ena ändan och Loge vid den andra. De åto begge det bästa de kunde och möttes midt i tråget. Loke hade ätat allt köttet af benen; men Loge deremot både köttet, benen och träget derjemte. Alla kommo derom öfverens, att Loke hade förlorat leken. Då frågade Utgårda-Loke: hvad konst den unge mannen förstod sig på? Thjalfe svarade: alt han ville försöka, alt löpa kapp med hvem Utgårda-Loke ville dertill utse. Utgårda-Loke svarade, att det var en god idrott, men tillade, att han måste vara mycket utmärkt i snabbhet, om han tänkte visa sig i denna konst; nu skulle det snart pröfvas. Utgårda-Loke stiger då upp och går ut. Det var en mycket god rännarebana utåt dem jämna slätten. Utgårda-Loke kallade till sig en ung man, som hette Huge, och bad honom löpa i kapp med Thjalfe. Derefter löpa de första målet, men Huge var så mycket förut, att han vid banans ända vände sig om emot Thjalfe. Då sade Utgårda-Loke: du måste sträcka bättre ut, Thjalfe! om du skall vinna leken: så mycket bör jag säga dig, att hit har aldrig kommit någon, som varit snabbare till fots än du. De bestämma nu ett annat mål; men när Huge var vid dess ända, och vände sig om, var det ett långt pilskott till Thjalfe. Då sade Utgårda-Loke: väl löpen J begge, men knappt tror jag, att han vinner leken; det skall nu visa sig, när J löpen tredje målet. De taga då ännu ett mål, men här Huge var vid dess ända och vände sig om, då var Thjalfe ej ännu kommen till midten. Alla sade då enhälligt, att dessa prof kunde vara tillräckliga. Då frågar Utgårda-Loke Thor, hvilka de idrotter voro, hvarigenom han ville visa sig för dem på ett sätt, svarande mot det rykte, som gick om hans storverk. Thor svarade, att helst ville han täfla i drickande med någon af hans män. Utgårda-Loke svarade, att detta vore nog godt, gick in i palatset, kallade sin munskänk och bad honom, att framtaga det horn, som hans hofmän voro vane att dricka utur. Straxt derpå kommer munskänken med hornet och lemnar det i Thors händer. Ut-. gårda-Loke sade då: att dricka ut detta horn på en gång är väl druckit; somlige dricka det ut i tvänne gånger, men ingen är så dålig dryckesman, att han icke kan tömma det i tre. Thor såg på hornet och tyckte icke att det var stort, fastän det var tämligen långt. Han var mycket törstig, höll det för munnen och svälgde storligen i tanke, att icke behöfva luta sig oftare för denna gången. Då han icke orkade mera, och tog hornet från munnen, och ser hvad det led med dricken, märkte han, att den var nästan lika mycket nu, som förr. Utgårda-Loke sade: väl drack du, men ändock icke för mycket; jag skulle aldrig hafva trott, att Asa-Thor icke skulle kunna dricka mera, men derom är jag säker, att du dricker det ut andra gången. Thor svarade icke, utan satte hornet för munnen och ämnar nu dricka en större drick. Han drack så länge han förmådde, men såg dock, att hornets spets icke ville så högt upp, som han väntade, och när han tog hornet från sin mun, tycktes honom att det hade sjunkit mindre denna gången än den första: dock kunde man nu bära hornet utan att spilla. Då sade Utgårda-Loke: huru går det Thor? Lär du icke nu spara dig till en drick mera, än din heder borde tillåta? Mig synes, att om du skall dricka af hornet tredje gången, så måste den dricken blifva den största; men här kan du icke blifva ansedd för en så stor man, som Asarne kalla dig, om du icke utmärker dig mera i andra mål, än mig tyckes du gör i detta. Då blef Thor vred, satte hornet for munnen, drack af alla krafter och ansträngde sig mycket; när han nu såg i hornet, var der ändock något sjunkit. Han gaf då ifrån sig hornet och ville ej dricka mera. Då svarade Utgårda-Loke: nu, är det uppenbart, att din makt ej är så stor, som vi tänkte: vill du försöka flere lekar? Nog se vi, att du ej lyckas härutinnan. Thor svarade: ännu vill jag gifva flere prof, men jag undrar om hemma hos Asarne en sådan drick skulle kallas liten. Hvad lek viljen J föreslå? Utgårda-Loke svarade: unga svenner tycka det vara lekverk att häfva upp min katt från jorden, och jag skulle aldrig hafva bjudit Asa-Thor detta, om jag icke förut sett, att du är en mycket mindre man, än jag hade tänkt. Derpå lopp en ovanligt stor grå katt fram på salsgolfvet. Thor gick fram, tog den midt under lifvet, och lyftade på honom. Katten krökte ryggen i samma mån, som Thor lyftade handen. Och när Thor hade lyftat så högt han kunde, lyftade katten något upp den ena foten; och förmådde således ej Thor verkställa denna lek. Då sade Utgårda-Loke: leken slutades så som jag trodde: katten är mycket stor och Thor är låg och liten, i jämförelse med de stora män, som här äro närvarande hos oss. Då sade Thor: så liten, som J kallen mig, så uppmanar jag någon att brottas med mig, ty nu är jag vred. Utgårda-Loke svarade, seende sig om åt bänkarne: icke ser jag härinne någon man, som icke skulle anse det för lek att brottas med dig. Vidare sade han: låtom oss kalla hit in den gamla qvinnan Elle , min amma; med henne skall Thor pröfva styrka, om han vill. Hon har fällt män, som syntes långt starkare än Thor är. Derefter inkom i salen en gammal qvinna. Utgårda-Loke sade då, att hon skulle brottas med Asa-Thor. I korthet sagdt, kampen aflopp så, att ju mera Thor mödade sig, ju fastare stod hon: nu började gumman att slå krokar, straxt började Thor att vackla, och hårda ryckningar följde derpå. Länge dröjde det ej förr än Thor föll på sitt ena knä. Utgårda-Loke gick då fram, bad dem hålla upp med brottandet och sade, att knappt skulle Thor våga utbjuda flere till brottning vid hans hof. Det led nu äfven till natten. Utgårda-Loke anviste Thor och hans stallbröder plats: de fördröjde der natten öfver och blefvo väl bemötte ## Gylfaginning, kap. 47 (Cnattingius 1819) 47. Följande morgon, så snart det dagades, uppsteg Thor samt hans följeslagare, klädde sig och beredde sig att genast fara bort. Då kom Utgårda-Loke och lät framsätta bord: der saknades ej god välplägning, hvarken mat eller drick. Och när de hade ätit, begåfvo de sig på resan. Utgårda-Loke följde dem ut och gick med dem utan för borgen; men vid skillsmässan frågade han Thor, huru han tyckte, att resan hade aflupit, eller om han hade funnit någon mäktigare man än honom? Thor svarade, att han icke kunde säga annat, än att deras inbördes företag hade landt honom till mycken vanheder, och det vet jag, att J skolen kalla mig en oansenlig man, hvilket mycket förargar mig. Utgårda-Loke svarade: nu skall jag säga dig sanningen, sedan du är kommen ut af borgen, dit du, om jag lefver och får råda, aldrig mera skall komma, och dit du, tro mig, aldrig hade kommit, om jag förut hade vetat, att du ägde en så, stor makt, och att du så nära hade fört oss i en stor olycka. Synvändningar har jag gjort for dig, så att första gången, när du råkade mannen i skogen, var det jag, som träffade eder och då du skulle lösa upp matsäcken, så hade jag tillsnörat den med jernband, hvarföre du ej kunne påfinna medlet, att öppna den. Derefter slog du mig med hammaren tre slag. Det första slaget var svagast, och dock hade det blifvit min bane, om det hade träffat. Du såg vid min borg en klippa med trenne djupa fyrkantiga hål, hvaraf ett var ganska djupt: dessa voro märken efter din hammare. Klippan satte jag för slaget, utan att du kunde se det. Så tillgick det äfven vid lekarne, då J täfladen med mina hofmän. Hvad den förste angår, då Loke gjorde sitt prof, var sammanhanget detta: han var mycket hungrig och åt häftigt; men den som hette Loge (Låga), det var elden, som förtärde likasåväl tråget, som köttet. Men den Huge (Hug), med hvilken Thjalfe skulle löpa kapp var min tanke, och var det omöjligt för Thjalfe, att med den mäta sig. Då du drack af hornet och tyckte, att det icke syntes, var det, minsann, ett stort under, som jag aldrig trott skulle kunnat ske. Den ena ändan af hornet stod i hafvet, hvilket du icke såg och när du kommer till hafvet, skall du få se huru mycket det ar minskadt af hvad du drack; det kallas nu ebb. Vidare sade han: icke heller syntes mig mindre märkvärdigt, att du lyftade katten; och i sanning blefvo alla rädde, när de sågo, att du lyftade hans ena fot från jorden. Ty det var ingen sådan katt, som det symes dig: det var egenteligen Midgårdsormen, som ligger omkring all land: knappt hade han längd, att stjert och hufvud räckte till jorden , och du lyftade den så högt upp, att det var blott kort till himlen. Det var äfven ett stort under vid din brottning, då du broltades med Elle (ålderdomen), ty aldrig har någon varit, ej eller skall någon komma, så vida han uppnår någon högre ålder, som icke Elle skall öfvervinna. Nu måste vi då åtskiljas och är det bäst för oss på båda sidor, att J ej oftare kommen till mig: men om så skulle hända, så skall jag då försvara min borg med sådana eller andra konster, att J icke skolen kunna uträtta något emot mig. Men när Thor hörde detta tal, grep han till sin hammare och upplyftade den i vädret: men när han skulle slå till, såg han ingenstädes Utgårda-Loke: han vänder då om till borgen och ämnar förstöra den, men ser endast sköna och vida slätter, men ingen borg. Han vände då åter tillbaka, till dess han kom till Thrudvang. Men det kan jag försäkra, att då hade han föresatt sig att försöka, om han icke möjligtvis skulle kunna få fatt på Midgårdsormen, hvilket sedan skedde. Nu menar jag, att ingen kan berätta dig något mera sannfärdigt om denna Thors resa ## Gylfaginning, kap. 48 (Cnattingius 1819) 48. Då sade Ganglere: Utgårda-Loke måste vara en mycket betydande man, men tillika hafva mycket att skaffa med synvändningar och trolldom; hans anseende synes mycket deraf, att han har hofmän, som äga så mycken makt. Men har då Thor aldrig hämnats detta? Har svarade: icke är detta obekant, äfven för olärde, huru Thor tog ersättning för den resa, som nu är omtalad: han dröjde ej länge hemma förr än han for så hastigt bort, att han fick hvarken bockar eller resesällskap med. Han gick ut öfver Midgård såsom en ung man och kom en afton till en jätte, som kallades Hymer. Thor tog der härberge öfver natten. I dagningen steg Hymer upp klädde sig och gjorde sig färdig att ro ut på sjön och fiska. Thor steg också upp, klädde sig hastigt och bad Hymer, att han måtte få följa med på sjön. Hymer svarade, att han ej kunde hafva synnerligt gagn af honom, då han var så liten och ung, och, sade han, du skall förfrysa dig, om jag ror så långt ut och blir så länge borta, som jag är van. Thor svarade, att han kunde väl ro ut på sjön, emedan det torde blifva ovisst, om just han först skulle begära att söka land igen. Thor blef tillika så vred på jätten, att det var nära, att han straxt hade låtit honom smaka hammaren, men han lät dock härvid bero, ty han ämnade att pröfva sin styrka på ett annat sätt. Han frågade derefter Hymer, hvad de skulle hafva till lockbete; men Hymer bad honom skaffa sig det sjelf. Thor gick då bortåt der han såg en hjord oxar, som tillhörde Hymer, och af hvilka han tog den största, som kallas Himinbrioter (Himmelsbrytaren), slet af hans hufvud och gick med det ned till stranden. Hymer hade redan skjutit båten ut i vattnet. Thor gick om bord, satte sig, på den bänken som var närmast aktern, tog två åror och rodde så, att hans rodd syntes Hymer taga god fart. Hymer rodde tillika i fören, sä att rodden gick mycket hastigt. Hymer sade, att de nu voro komne till det ställe, der han plägade fiska. Thor svarade, att han hade lust att ro mycket längre ännu och rodde de da vidare ett godt stycke. Då sade Hymer, att de voro komne så långt ut, att det var farligt att der uppehålla sig för Midgårdsormen. Thor svarade, att han ville ro ännu något längre, hvarmed Hymer ingalunda var nöjd. Thor drog omsider in årorna, tillagade en mycket stark metref, som var försedd med en icke mindre eller svagare krok. Sedan oxhufvudet blifvit satt derpå, kastades det ut och sjönk till botten. Visserligen narrade Thor här ej mindre Midgårdsormen ån Uttjårda-Loke hade gäckat Thor, då han med sin hand skulle lyfta ormen. Midgårdsormen gapade ofver oxhufvudet, hvarvid kroken gick in i hans käft. Då ormen märkte det, drog han till så häftigt, att bagge Thors näfvar stöttes mot kanten af båten. Thor blef nu vred, antog sin gudomsstyrka och spjernade emot så starkt, att begge hans ben gingo igenom båten och blefvo stående på botten: derpå drog han upp ormen på kanten. I sanning har ingen sett en förskräckligare syn, än då Thor hvässte ögonen på ormen, och denna blängde emot och utblåste sitt etter. Man säger, att jätten Hymer skiftade färg och bleknade af ångest, då han såg ormen och vattnet strömmade in i båten; men i samma stund, som Thor tog hammaren och lyftade den i vädret, famlade jätten till med sin knif och afskar Thors ref, hvarvid ormen åter sönk ner i hafvet. Thor kastade väl hammaren efter honom, och berättas det, att han slug af dess hufvud vid bottnen; irien jag tror det sanna vara, att Midgårdsormen ännu lefver och ligger i hafvet; Thor slog derefter med sin näfve jätten i hufvudet, så, att han störtade baklänges öfver bord och satte benen i Vädret. Thor vadade i land ## Gylfaginning, kap. 49 (Cnattingius 1819) 49. Då frågade Ganglere: har annars några flera märkeliga händelser inträffat bland Asarne? en ganska dråplig handling utförde Thor på denna resan. Har Svarar: visserligen finnas händelser att fortälja, som äro för Asarne långt vigtigare. Och början af berättelserne härom är denna, att Balder, den gode, hade svåra drömmar, att hans lif var i fara. Men när han berättade sina drömmar för Asarne, rådplägade de derom, och det blef beslutadt, att för Balder utbedja säkerhet för all möjlig fara. Frigg tog då ed af eld, vatten, jern, alla slags malmer, stenar, jorden, träd, sjukdomar, djur, fåglar, gift samt ormar, att de icke skulle skada Balder. Då detta var fastställdt och alla vetterligt, föllo Balder och Asarne på det skämt, att han skulle ställa sig midt i samlingen och någre af dem skulle skjuta på honom, någre hugga, någre kasta med sten. Ehvad de än gjorde hade han ingen skada deraf, hvilket alla tyckte för honom vara mycket ärofullt. När Loke, Löfös son, såg detta, förtröt det honom, att Balder icke skadades. Han gick till Frigg i Fensal, i en qvinnas skepnad. Frigg frågade, om denna qvinnan visste, hvad Asarne förehade i sin församling? Hon svarade; att alla sköto på Balder, utan att det skadade honom. Då sade Fiigg: icke skola vapen eller träd skada Balder; ty jag har tagit ed af dem alla. Då frågar qvinnan: hafva då alla ting svurit att skona Balder? Frigg svarar: öster om Valhall växer en telning, som heter Mistelten, den syntes mig för ung, att kräfva ed af. Derefter bortgick qvinnan. Men Loke tog nu Mistelten, uppdrog den och gick till församlingen. Höder stod ytterst i mannaringen, emedan han var blind. Loke tillsporde honom: hvarföre skjuter du ej på Balder? Han svarade: dels emedan jag icke ser honom och dels emedan jag icke har något vapen. Då sade Loke: du borde dock, i likhet med de andre, bidraga till Balders ära. Jag skall visa dig hvar han står: skjut på honom med denna käpp. Höder tog Mistelten och sköt mot Balder efter Lokes anvisning. Skottet genomborrade honom och han föll död till jorden, och är detta den största olycka, som träffat Gudar och menniskor. Då Balder var fallen, blefvo Asarne såsom mållöse och miste all fattning, så att de icke sansade sig, att upptaga liket. Den ene såg på den andre och alle andades hämnd mot upphofsmannen: men ingen fick hämnas, emedan det var pä ett så högheligt ställe. Då de ändtligen hade något hämtat sig, var det först, som gråten frambröt så starkt, att de icke förmådde skildra sin sorg för hvarandra. Men Oden tog denna olycka så mycket mera nära, som han bäst kunde dömma, huru. stor skada och förlust Asarne ledo genom Balders afgång. När Gudarne något hämtat sig sporde Frigg: hvilken af Asarne, som ville vinna hennes ynnest och rida till underverlden, for att försöka, om han kunde finna Balder och då bjuda Hel lösepenningar, om hon ville lata Balder komma tillbaka till Asgård ? Hermod den hurtige, Odens son, åtog sig denna beskickning. Man tog Odens häst Sleipner och framförde honom. Hermod satte sig på den och red skyndsamt åstad Asarne togo Balders lik och förde det till sjön, Balders skepp hette Ringhorne: det var det största af alla skepp. Gudarne ville draga det ut för att bränna hans lik derpå; men skeppet gick ej af stället. Man sände då bud till Jötenhem efter jätteqvinnan Hyrrocken. Hon kom, ridande på en varg, och hade huggormar till tyglar. Då hon steg af sin häst, satte Oden fyra berserkar att taga vara på honom; och de kunde dock icke hålla honom på annat sätt, än att lägga honom ned till jorden. Hyrrocken gick fram till förstäfven och sköt skeppet ut i ett tag, så att elden stod från de underlagde rullarne och hela jorden skalf. Häröfver blef Thor förbittrad, och grep sin hammare, och sönderkrossade hennes hufvud, innan Gudarna ännu hunnit bedja för henne. Balders lik blef nu utburit på skeppet. När hans maka Nanna, Neps dotter, såg detta, grämde hon sig så, att hon sprack af sorg och dog. Hon blef äfven laggd på bålet, som då antändes. Thor stod bredvid och vigde bålet med Mjöllner. Framför hans fötter sprang en dverg, som het Lit: honom sparkade Thor med sin fot upp i elden, så att han också blef brännd. Denna likfärd bivistades af mångahanda folk. Först af Oden, tillika med Frigg, Valkyrjorna, och hans korpar. Frey åkte i en vagn, förspänd med den gallt, som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall red på hästen Guldtopp och Freja körde med sina katter. Dit kom äfven mycket folk både Hrimthursar och bergresar. Oden kastade på bålet ringen Dröpner, som sedan fick den egenskap, att hvar nionde natt dröpo af honom 8 likaså tunga ringar. Balders häst och allt hans ridtyg lades ock på bålet. Om Hermod förtäljes, att han red nio nätter och dagar genom mörka och djupa dalar och såg ej något ljus, förrän han kom till ån Gjall, och red öfver Gjallarbron, som är belagd med skinande guld. Modgunn, den mö, som bevakar bron, tillsporde honom om hans namn och härkomst och tillade, att förleden dag hade fem flockar döda menniskor ridit öfver Gjallarbron, “men icke dånar bron mindre under dig allena; ej heller hafver du dödsfärg; hur rider du då här på de dödas väg”? Han svarade: jag rider till Hel att söka Balder. Men har du icke sett honom i dessa nejder? Hon svarade, att Balder hade ridit öfver Gjallarbron, men nedanföre och norrut går vägen till Hel. Då red Hermod vidare fram , till dess han uppnådde stängslet, som omger Hels boning. Här steg han af hästen, spände gjorden fastare, satte sig åter upp och gaf hästen sporrarne: hästen satte så fort öfver stängslet, att han kom högt derofver. Derpå red. Hermod fram till palatset, steg af, och gick in, der han fick se Balder, sin broder, sitta på den förnämsta platsen, och förblef Hermod der öfver natten. Men om morgonen anhöll han hos Hel, att Balder skulle få rida hem med honom, föreställande henne hvilken sorg, som rådde bland Asarne. Hel svarade: att nu skulle man forsöka, om Balder var så allmänt älskad, som man sade, ty om alla ting i verlden, så lefvande, som döda, begräto honom, då skulle han få återkomma till Asarne; men deremot förblifva hos Hel, om någon undskyllde sig eller icke ville gråta. Derefter stod Hermod upp. Balder ledsagade honom ur palatset, tog ringen Dröpner och skickade den Oden till åminnelse, men Nanna sände till Frigg ett smycke jemte några flera gåfvor, samt till Fylla en guldring. Hermod red derpå hem till Asgård och förkunnade allt, hvad han hade hört och sett. Derefter sände nu Asarne bud öfver hela verlden och bådo, att alla ville gråta Balder ur Hels våld. Alla gjorde det ock: menniskorna, djuren, jorden, stenarne, träden och alla malmer; så som du lär hafva sett, att dessa ting gråta, när de komma från frost in i värman. Då sändebuden, efter väl förrättadt ärende, reste hem, funno de i en gråtta en jätteqvinna, som hette Thöck: de bådo äfven henne gråta Balder ur Hels våld. Men hon svarade så: Thöck månd gråta Med torra tårar Öfver Balders död. Hvarken i lifvet eller döden Mig glädje han gjorde. Hel behålle sitt rof! Man gissar, att denne Thöck var Loke, Löfös son, som tillfogat Asarne så mycket annat ondt. ## Gylfaginning, kap. 50 (Cnattingius 1819) 50. Då sade Ganglere: en stor ogerning åstadkom Loke; först då han vållade Balders död och vidare, då han var orsak, att han icke blef utlöst från Hel: men fick han intet straff för detta sitt missdåd? Har svarade: jo det blef honom vedergällt så, att han länge skall minnas det. När Gudarne, såsom billigt var, blefvo ytterst uppbragte mot honom, sprang han bort och dolde sig i en bergsklyfta: byggde sig der ett hus med fyra dörrar, for att kunna hafva utsigt åt alla håll. Ofta om dagen förbytte han sig i skepnad af en lax och gömdesig i Franangers fors. Han begrundade, om Asarne väl skulle kunna uppfinna någon konst att fånga honom i forssen. Men en gång, då han satt i sitt hus, tog han lin och garn och sammanflätade, såsom man sedan lärt sig att binda nät; men elden brann framför honom. Då såg han, att Asarne icke voro långt borta, ty Oden hade från Lidskjalf blifvit varse hvar han uppehöll sig. Han sprang då straxt opp och ut i ån, sedan han först kastat nätet på elden. När Asarne nu kommo till huset, gick den visaste af dem, Qvaser, först in, och, när han såg askan af det brända garnet på elden, begrep han, att detta måtte vara en inrättning för att fånga fisk, hvilket han sade Asarne. Derpå togo de lin och garn, och gjorde ett nät, efter der, som de kunde se på askan, att Loke hade gjort. Då det var färdigt, gingo de ut till ån och kastade det i forssen. Thor höll garnet vid den ena sidan, och alla Asarne på den andra och drogo de så alle. Loke smög sig undan och lade sig emellan två stenar, så att garnet gick öfver honom, oaktadt de väl kunde märka, att dervid var något lefvande. De fara andra gången upp till forssen och utkasta nätet, och bundo tillika något så tungt dervid, att ingenting möjligen kunde slippa undan. Loke drog sig före garnet, och då han såg, ätt flodens utlopp i hafvet var nära, sa sprang han öfver garnet tillbaka upp i forssen. Asarne sago nu hvartåt han ställde Bitr lopp: de tågade derföre ännu en gång upp till vattenfallet och delade sig i två hopar. Men Thor vadade midt i floden och färdas de så, ända till hafvet. Loke såg då för sig endast tvenne vilkor, antingen, att med lifsfara sätta ut I hafvet, eller att åter löpa öfver garnet. Han gjorde det sednare med mycken hastighet. Thor grep efter honom och fick honom fatt, men han halkade i handen på honom, så att Thor först fick honom rätt fast vid stjerten. Af denna anledning är laxen spetsig haktill. Nu blef då Loke fasttagen utan något beting. De förde honom ned i en gråtta, och togo tre stenhallar, som de upprest på kanten och slogo hål igenom. Derpå togo de Lokes söner Vale och Nare eller Narve. Vale förandrade de i en vargs skepnad, hvarefter han sönderref sin broder Narve, med hvars tarmar Asarne bundo Loke öfver de tre stenarne. Den ena stod under hans skuldror, den andra under länderna, och den tredje under knävecken, och blefvo banden till jern. Skade upphängde öfver honom en etterorm, så att giftet från densamma skulle drypa ned på hans ansigte; Hans maka, Sigyn, sitter hos honom och håller ett bäcken der under. När bäcknet blifver fullt och hon slår ut ettret, dryper det emedlertid i hans ansigte, hvarvid han rycker sig så starkt, att hela jorden skakar. Detta kallen J (menniskor) jordskalf. Der ligger han sålunda i band till Ragnaröcker ## Gylfaginning, kap. 51 (Cnattingius 1819) 51. Då sade Ganglere: hvad är att förtälja om Ragnaröcker? Derom har jag icke förr hört nämnas. Har svarade: derom berättas många och märkvärdiga ting. Först kommer en vinter, Fimbulvinter kallad, då snö faller från alla kanter, en stark frost herrskar, samt bistra vindar, hvarvid solens värme förtages. Denna vinter består af tre sådane vintrar efter hvarandra, utan någon sommar emellan. Men före desse skola tre andra vinivar komma, da hela verlden varder hemsökt med krig och blodsutgjutelse. Bröder dräpa, hvarandra af girighet, och ingen skonsamhet äger ens rum emellan föräldrar och barn. Så säges i Völuspa: Bröder skola strida Och blifva hvarandras banemän, Systerbarnen Sin slägtskap förgäta, Hårdt är det i verlden. Mycken hordom, En bilålder och svärdsålder, Sköldar klyfvas Stormålder och mordålder Förr än verlden förgås. Då sker, menniskorna till största förderf, att ulfven uppslukar Solen. Den andre ulfven griper Månen och åstadkommer sålunda också mycken skada; stjernorna falla ned af himmelen; jorden skälfver, träden ryckas upp med rötterna, bergen störta samman, alla fjettrar och band brista och sönderslitas. Fenrisulfven kommer lös, Hafvet gäser öfver sina bräddar, ty Midgårdsormen råkar i jätteraseri och söker att komma upp på landet. Då blifver äfven skeppet Nagelfare löst. Detta är gjort af döda menniskors naglar, hvavföre det är nödigt att varna menniskor, ty när någon dör, hvars naglar icke blifva afskurna, påskyndar han derigenom byggnaden af detta skepp, som både Gudar och menniskor måste önska sent blefve färdigt. Men i denna öfversvämning varder Nagelfare flott. Jätten Hrymer är den, som styrer Nagelfare. Fenrisulfven framfar med gapande mun, så att öfverkäken rörer vid himmelen, och underkäken vid jorden. Vore det rum dertill, skulle han gapa än vidare. Eld gnistrar från ögon och näsborrar. Midgårdsormen utspyr så mycket etter, att han sprider det öfver hela luften och hafvet: han är mycket förfärlig och håller sig vid ulfvens sida. Under detta gny remnar himmelen och Muspells söner komma ridande derutur, anförde af Surt; både framför och efter honom är en brinande eld. Hans svärd är ganska forträffligt och skiner klarare än solen. När de rida öfver Bäfröst, går den i stycken, såsom förr är nämndt. Muspells söner framtåga på slätten Vigrid: dit komma ock Fenrisulfven samt Midgårdsormen. Der möter äfven Loke; derjemte Hrymer samt alla Hrimthursarne. I Lokes sällskap är allt Hels följe. Muspells söner hafva en slaktordning ensamt för sig, som är mycket klar. Slätten Vigrid är hundrade mil åt alla kanter. Men när alla dessa händelser inträffa, reser sig Heimdall, blåser af all kraft i Gjallarhornet, och väcker alla Gudarne, som derefter hålla råd. Oden rider till Mimers brunn, för att hämta råd af Mimer för sig och de sina. Asken Yggdrasel skälfver och allt fruktar både i himmelen och på jorden. Asarne härkläda sig, samt alla Enhärjare och tåga fram på slätterna. Främst rider Oden med sin guldhjelm den fagra brynjan och spjutet Gugner. Så tågar han emot Fenrisulfven. Thor strider vid Odens sida, utan att kunna bistå honom; ty han har nog med att slåss mot Midgårdsormen. Frey strider med Surt och der blifver en hård kamp, som slutas med Freys fall. Orsaken till hans död är den, att han nu saknar sitt goda svärd, som han gaf åt Skirner. Hunden Garm, som var bunden vid Gnipa-gråttan, slipper ock lös. Han åstadkommer den största olycka; han strider mot Tyr och den ene blir den andres baneman. Thor förvärfvar sig väl den äran, att vara Midgårdsormens baneman; men sedan han kommit nio steg bort, faller han död ned af det gift, som ormen hade utblåst på honom. Ulfven uppslukar Oden, hvilket blifver hans död. Då rusar Vidar fram mot ulfven och stiger med sin ena fot I hans nedra käft. På- denna foten har han den sko, hvartill lädret från ålder blifvit samladt af de rimsor, som man skär af skorna för tåerna och hälen, hvarföre den, som vill komma Asarne till hjelp, icke må försumma att bortkasta dessa lappar. Med den andra handen griper Vidar ulfven, i öfverkäften och rifver sönder gapet. Så omkommer Fenrisulfven. Loke kämpar med Heimdall och de dräpa hvarandra. Efter allt detta kastar Surt eld öfver, jorden och uppbränner hela verlden. Så säges i Völuspa: Högt blåser Heimdall Med upplyftadt horn, Oden talar Vid Mimers hufvud. Yggdrasels ask, Den höga, skälfver; Det gamla trädet brakar, Men jätten (Loke) blifver lös. Hur är med Asar? Hur är med Alfer? Hela Jötenheim brakar, Å thing äro Asar. Dvergarne pusta Vid stendörrarne, De kloke bergsboer. Förstån J än eller hvad? Hrymer åker östan ifrån Och har skölden för sig. Öfver Jormungand Kommer jätteraseri. Ormen vågorna slår Men örnen skriar. Nidföl liken sliter, Nagelfar lossnar. Skeppet kommer östan ifrån: Komma skola Muspells Folk öfver hafvet, Men Loke styrer. Der äro dårskapens barn Alla med ulfven: Med dem är Bilejst’s Broder i sällskap. Surt far från sunnan Med flämtande bloss: Valgudars sol Af svärdet skiner: Stenbergen braka, Jätteqvinnorna stapla, Menniskor Hels väg beträda Och himlen remnar Då får Hlyn Åter sorg När Oden far, Att kämpa mot ulfven, Ocb Beljes baneman, Den klare, mot Surt. Der skall Friggs Maka falla. Odens son gångar Mot ulfven att kämpa. Vidar öfver vägen Mot valdjuret Med handen han stöter Svärdet i hjertat Af jättens son. Då är hans fader hämnad. Då går den herrlige Lódyns son Knappast från ormen Den ondskefulle. När midgårdsormen Rasande fäcktar, Menniskor alla: Ur verlden rödjas. Solen skall svartna, Jorden sjunka i hafvet, Från himlen försvinna De ljusa stjernor. Ångan gäser Upp ur den blossande eld: Högt sväfvar lågan Mot sjelfva himlen. Och än säges här så: Vigrid heter den slätt, Der till strid råkas Surt och de milde Gudar. Hundrade mil Är den åt hvarje sida: Den är deras bestämda valplats. ## Gylfaginning, kap. 52 (Cnattingius 1819) 52. Då frågade Ganglere: hvad sker sedan himmel och jord äro uppbrännda: sedan alla Gudar, alla Enhärjare och alla menniskor äro döda? Och likväl hafven J sagt, att en hvar menniska skall lefva någorstädes evinnerligt. Har svarade: det finnas många, både goda och elaka hemvist. Bäst är art vara i Gimle i himmelen. Lätt är för dem, som älska en god drick, att få den i den sal, som heter Brimer: han ståndar ock i himmelen. Också är det en god boning, som är byggd på Nidafjällarne af rödt guld och heter Sindre, J dessa boningar skola goda och rättskaffens män uppehålla sig. På likstränderna är en stor vederstyggelig boning, hvars dörrar vändas åt norden. Den är flätad (likasom ett torkhus) hel och hållen med ormryggar, och alla hufvuden hänga in i huset, och utspruta etter, så alt golfvet öfversköljes af giftströmmar, hvari vada menedare och lönnmördare, så som här säges: En borg vet jag stånda Fjärran från solen Å likstranden Med nordvände portar, Etterdroppar falla In genom gluggarne. Borgen är flätad Af ormaryggar. Der skola vada I tunga strömmar Menedare Och lönnmördare. Men i Hvergelmer är värst: Der suger Nidhögg Framlidnas kroppar. ## Gylfaginning, kap. 53 (Cnattingius 1819) 53. Då sade Ganglere; lefva då ännu någre Gudar? Och gifves då ännu någon jord eller himmel? Har svarade: ur hafvet uppskjuter då en grön och vacker jord, hvarpå säd växer, utan att behöfva sås. Vidar och Vale äro vid lif och dem har hvarken hafvet eller Surts låga skadat. De bo på Idaslätten, der som Asgård förr legat. Der infinna sig äfven Thors söner Magne och Mode och medhafva Mjöllner. Än vidare ditkomma äfven Balder och Höder från Hel: de sätta sig bredvid hvarandra och samtala och påminna sig sina öden och de händelser, som fordom timat, samt Midgårdsormen och Fenrisulfven. Då finna de i gräset de guldtaflor, som Asarne hafva ägt, såsom det heter: Vidar och Vale Gudars hus bebo; När utsläckt är Surts låga. Mode och Magne Skola Mjöllner äga När Vingner (Thor) slutat att strida. Men på ett ställe, som kallas Hoddmimers-hollt, döljde sig två män undan Surts låga, hvilka heta Lif och Lif-Thraser (Seglifvad) och de hafva närt sig af morgondagg i stället för mat. Från dessa menniskor härstammar en så stor slägt, att den kan bebygga hela verlden, såsom det heter: Lif och Lif-Thraser Sig skola skyla I Hoddmimers-hollt. Af morgondaggen De dagligen mättas. Från dem komma alla slägter. Och det skall i synnerhet tyckas dig underligt, att solen har födt en dotter, likaså skön som modren, hvars bana hon vandrar; såsom det heter: En dotter Föder solen Förrn ulfven henne slukar. Hon skall löpa, När gudarne äro döda, Sin moders bana. Spörjer du nu vidare, vet jag ej huru du kan det; ty jag har icke hört någon förtälja vidare om verldens öden; utan håll nu detta till godo. ## Gylfaginning, kap. 54 (Cnattingius 1819) 54. Derpå hörde Ganglere ett stort gny på alla kanter. Han såg sig om och befann sig alldeles ensam och såg intet annat än en jämn slätt, men intet palats och ingen borg. Han begaf sig då bort, kom hem till sitt rike och berättade de händelser, han hade sett och hört. Desse berättelser gingo sedan från mun till mun Efterspråk Men Asarne sätta sig nu och samtala och hålla sina rådslag och påminna sig alla dessa berättelser, som voro meddelade Ganglere. De gåfvo nu alla de samma namn, som i berättelserne voro anförde, åt de män och ställen, som der voro för handen, så att, när lång tid var förfluten, ingen skulle tvifla derpå, att ju de gamle Asar, om hvilka nu var berättadt, voro de samma, som desse, hvilka nu buro deras namn. Då blef der en af dem kallad Thor, och är han Asa-Thor; men den gamle är Åk-Thor och honom äro tillegnade de storverk, som Hektor gjorde i Troja. Och det menar man, att Turkarne hafva berättat om Ulysses, under namn af Loke, emedan Turkarne hafva varit hans störste ovänner. Kategori:Alfabetisk indeks Kategori:Tekster på svensk Kategori:Den yngre Edda Kategori:Anders Jacob D. Cnattingius ## Skáldskaparmál (Cnattingius 1819) 55. En man är nämnd Äger eller Hler: han bodde på ön Lessö och var mycket klok. Han begaf sig på en resa till Asgård, och som Asarne rätt väl kände hans resa, så blef han väl emottagen: dock brukade de med honom åtskilliga synvändningar. Om aftonen, när dryckesstämman begynte, lät Oden bära svärd in i salen, som voro så blanka, att de gåfvo sken ifrån sig och man behöfde ingen annan upplysning, medan man satt och drack. Asarne, som voro närvarande vid detta gästabud, och sutto hvar i sitt högsäte, voro desse 12 Domare: Thor, Njörd, Frey, Tyr, Heimdall, Brage, Vidar, Vale, Uller, Häner, Forsete. Likaledes Asynjorna, Frigg, Freja, Gefjun, Idun, Gerde, Sigun, Fulla och Nanna. Äger tyckte väl om hvad han såg: väggarna voro rundt omkring prydda med sköldar i stället för tapeter. Der var ock starkt mjöd, som ingalunda sparades. Ägers granne var Brage och medan de drucko sprakades de vid. Brage berättade för honom många af Asarnes fornbragder. 56. Han började med berättelsen derom, att tre Asar, Oden, Loke och Häner foro bort, reste öfver fjäll och genom öcknar, der intet fanns till lifsuppehälle. De kommo omsider till en dal, der de sågo en hjord oxar, hvaraf de togo en för att koka och äta den. Då de tyckte, att han var nog kokt, togo de den af elden, men funno motsatsen. En stund derefter togo de den åter af igen, men den var ännu icke färdig. De samtalade då sins emellan, hvad orsaken härtill kunde vara. Då hörde de någon röst i trädet uppöfver sig, och han som satt der sade, att han vållade, att icke oxen kunde blifva kokt. De sågo efter och sågo en örn, som icke var liten. Örnen sade vidare; viljen J gifva mig en andel af oxen, så skall han nog blifva kokt. De jakade härtill. Örnen flög då ned ur trädet, satte sig vid kokningen och bortryckte begge oxens lår och bogar. Loke blef deröfver vred, fattar en stor stång, häfver den i vädret af alla krafter och slår dermed örnen. Denne skrämdes af slaget och flyger upp. Stången fastnade då med den ena ändan vid örnens kropp och med den andra vid Lokes händer. Örnen flög så högt, att Lokes fötter släpades öfver stenar och stockar, och han trodde att hans armar skulle slitas från axlarne. Han ropar och beder örnen om förskoning; men denne säger, att Loke skall aldrig varda lös, om han icke svär honom, att skaffa från Asgård Idun med dess äpplen: Loke lofvade detta. Han blef då lös och kom åter till sina följeslagare och förtäljes om denna resa intet vidare, förr än de kommo hem. På den bestämda tiden förleder Loke Idun att lemna Asgård och gå ut i en skog, under föregifvande, att han funnit några äpplen, som hon skulle tycka särdeles om. Tillika bad han henne medtaga sina äpplen, för att kunna jämföra dem med de andra. Då kom jätten Thjasse i örns skepnad, tog Idun och flög bort med henne hem til sin boning. Asarne ledo myket genom Iduns frånvaro: de blefvo gråhårige och gamle. De höllo då råd och efterforskade, hvem som sist hade haft någon kunskap om Idun. Det sista de hade sett, var det, att hon gick från Asgård med Loke. Han blef då gripen och förd till tinget och hotad med död eller hård medfart. Loke, som blef rädd, lofvade nu, att söka efter Idun i Jötenhem, i fall Freya ville låna honom sin falkehamn. Då han fick den, flög han norrut åt Jötenhem och kom en dag till jätten Thjasse, som just då hade rott ut på sjön, så att Idun var ensam hemma. Loke omskapade henne till en nöt, som han tog i sina klor och flög dermed hastigt bort. Då Thjasse hemkom och saknade Idun, påtog han sig sin örnhamn, flög efter Loke och tog under flygten örnedrag. När Asarne sågo falken komma flygande med nöten och tillika sågo hvar örnen flög, gingo de ut till Asgårds mur och buro dit bördor af höfvel-spånor med sig. Då falken skulle flyga in öfver staden sänkte han sig vid muren. Asarne tände derefter eld i spånorna och då örnen icke kunde hejda sin fart, fast falken försvann, slog lågan i vingarne, så att han icke förmådde flyga längre. Asarne voro då färdige, och dödade jätten Thjasse innanföre Asgårds murar, hvilket dråp är mycket beryktadt. Men Skade, Thjasses dotter, påtog hjelm och brynja samt en hel krigsrustning, hvarefter hon begaf sig till Asgård, för att hämnas sin faders död. Men Asarne tillbjödo henne förlikning och, mansbot, och det blef afgjordt, att hon skulle välja sig en man bland Asarne, dock utan att förut se annat af den hon valde, än fötterne. Då såg hon en mans fötter, som voro mycket vackra och utbröt: ”dennfe väljer jag: Balder är utan lyte.” Men denne var Njörd från Noatun. Det var ock ett vilkor i förlikningen, att Asarne skulle försöka, hvad hon trodde skulle blifva dem omöjligt, nemligen att bringa henne till att le. Men Loke verkställde likväl detta. Sålunda var förlikningen sluten å deras sida. Det berättas också, att Oden, till ännu större mansbot, tog Thjasses ögon och kastade dem opp på himmelen och bildade deraf två stjernor. Äger sade då: som mig tyckes, har Thjasse varit en rask man; men af hvad härkomst var han? Brage svarade: Ölvalde var hans fader och märkvärdigt skulle du finna det, som jag kunde förtälja dig om honom. Han var mycket rik, och, när han dog och hans söner skulle skifta arfvet sig emellan, mätte de guldet på det sätt, att hvar och en af dem fick så mycket, som han hvarje gång kunde hålla i sin mun. Sönerne hette: Thjasse, Ide och Gang. Deraf är ännu det uttryck hos oss, att kalla guldet desse Jötnars munräkning; men i poesi uttrycka vi det dunklare på det sätt, att vi kalla det desse Jötnars mål, uttryck eller tal. Då sade Äger: detta tyckes mig vara väl användt i skaldekonst. Än vidare frågade Äger: 57. Hvarifrån har den konst, som I kallen skaldskap sin upprinnelse? Brage svarade: dertill var upprinnelsen denna: Gudarne förde krig med det folkslag, som kallas Vaner. De aftalade en sammankomst, för att sluta fred, som blef ingången på det sätt, att de begge gingo till ett kar, hvari de spottade. Men när de skulle åtskiljas, togo Gudarne detta fredsmärke, som de ej ville låta förgås, och skapade deraf en man, som het Qvaser. Han är så vis, att ingen kan fråga honom någon ting, hvarpå han icke vet reda. Han for vida omkring alla länder, för att undervisa menniskorna. En gång kom han hem till gästabud hos dvergarne Fjalar och Galar. Desse kallade honom till enskildt samtal, dräpte honom och låto hans blod rinna i tvänne kar och en kittel, som hette Odrärer; men karen hette Són och Bodn. De blandade honing i blodet, hvaraf uppkom ett så herrligt mjöd , att hvem, som deraf dricker, blifver skald och margkunnig. Dvergarne berättade Asarne, att Qvaser hade drunknat i visdom, ty ingen var så klok, att han kunde nog utfråga honom. Desse dvergar bjödo till sig en jätte vid namn Gilling, tillika med hans hustru, och, när han kom, bådo de honom ro ut på sjön med sig. Då de hade kommit något från land rodde dvergarne på blindskär och omhvälfde farkosten. Gilling, som icke kunde simma, drunknade; hvaremot dvergarne vände om farkosten igen och rodde i land. Då de berättade hans hustru detta, gick det henne mycket till hjertat och hon började gråta högt. Fjalar frågade, om det ej kunde lätta hennes sorg, att se ut åt sjön , hvar hennes man omkommit, hvilket hon bejakade. Han sade då åt sin broder Galar, att han skulle gå upp öfver dörren, och, när hon gick ut, låta en qvarnsten falla ned på hennes hufvud, ty han kunde icke uthärda hennes skri. Brodren gjorde efter hans begäran. Då jätten Gillings son, Suttung, sporde detta, for han bort, grep dvergarne, förde dem ut på sjön och satte dem på ett flod-skär. De bådo Suttung skona deras lif och bjödo honom i förlikning i fadersbot det herrliga mjödet hvilket han äfven antog. Suttung förde mjödet hem med sig, och gömde det på det ställe, som hette Nitberg, samt satte sin dotter Gunnlöd att vårda det. Derföre kallas nu skaldskap Qvasers blod, dvergars drick, Odrärers, Bodnes eller Sóns vätska; dvergars skepp (emedan detta mjödet skaffade dem lifslösen från skäret), Suttunga-mjöd eller Nitbergs vätska. 58. Då anmärkte Äger: mörkt synes mig, att gifva skaldskap dessa benämningar. Men huru ätkommo Asarne Suttungs mjöd. Brage svarade: derom är följande att berätta: Oden for hemifrån och kom till ett ställe, der nie trälar gingo och slogo gräs. Desse frågade han, om de ville, att han skulle hvässa deras liar. De jakade dertill; hvarpå han tog af sitt bälte en brynsten och brynde liarne. De tyckte att liarne nu beto mycket bättre och begärde art köpa stenen. Han svarade, att den, som ville köpa den, skulle betala hvad billigt var. Alla sade, att de ville köpa den, och hvar och en bad honom sälja den åt sig. Han kastade då stenen upp i luften, och, då alla ville gripa den, kommo de i ett sådant slagsmål, att de med sine liar dödade hvarandra. Oden sökte sig härberge hos en jätte, som hette Böge, broder till Suttung, Böge jämrade sig öfver sin belägenhet, alldenstund hans nie trälar hade dräpt hvarandra, och han visste nu icke hvarifrån han skulle få arbetare. Oden kallade sig Bölverk. Han erböd sig, att åtaga sig de nie männens arbete för Böge, mot vilkor, att denne skaffade honom en drick af Suttungs mjöd. Böge svarade, att det icke stod i hans makt, emedan Suttung ville hafva det allena; men han sade tillika, att han ville följa Bölverk dit, och försöka, om de icke kunde få det. Om sommaren utförde Bölverk de nie männens arbete hos Böge; men då vintren kom, begärde han sin lön af honom. Då begåfvo de sig begge till Suttung. Böge berättar sin broder hvad han hade lofvat Bölverk: men Suttung nekade bestämdt hvarenda droppa af mjödet. Bölverk sade då till Böge, att de skulle försöka någon list för att åtkomma mjödet. Böge var dermed tillfreds. Bölverk tog derpå fram en nafvare, som hette Rate och bad Böge genomborra berget, om nafvaren var nog skarp dertill. Böge började att borra och sade, att berget var genomborradt. Men Bölverk blåste i nafvarehålet, och, då borrmjölet der vid for ut emot honom, märkte han, att Böge ville bedraga honom. Han yrkade då, att Böge skulle borra ända igenom. Böge borrade åter, och, då Bölverk nu blåste, flög borrmjölet ut till andra sidan. Bölverk förändrade sig nu i en orms skepnad, och kröp igenom hålet. Böge stack efter honom med nafvaren, dock utan att råka honom. Bölverk begaf sig till Gunnlöd och låg hos henne i tre nätter- Hon tillät honom då att dricka af mjödet tre gånger. I den första dricken drack han ut hela Odrärer, i den andra Bodn och i den tredje Són, så att han då hade allt mjödet. Derefter förvandlade han sig i örnskepnad och flög bort i största hast. Men när Suttung såg örnens flygt, påtog han sig örnhamn och flög efter honom. Så snart Asarne sago Oden komma, satte de ett kar ut i gården. Då Oden nådde Asgård göt han mjödet i karet. Men som Suttung var så nära, att han nästan hade nått honom, lemnade han något efter sig, hvilket då ingen brydde sig om, så att hvem som ville kunde taga det. Detta kalla vi odugliga skalders lott. Men Suttungs mjöd gaf Oden åt Asarne och alla goda skalder och af denna anledning kalla vi skaldskap Odens fångst, fynd, drick och gåfva samt Asarnes drick. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 1 (Cnattingius 1819) 1. Då frågade Äger i huru många delar indelen I Skaldespråket? Eller huru många äro Poesiens arter? Brage svarade: till tvänne slag kan man hänföra alt poesi. Äger sporde: hvilka, äro dessa tvänne? Brage svarade: Skalde-språket och Vers-slagen. Hvilket föredrag fordras i Poesi? Tre äro det Poetiska språkets delar. Hvilka? Dels att nämna hvarje ting efter dess rätta namn, dels dess förnamn, dels genom omskrifningar, och är denna sista del så beskaffad, att, om man t. ex. vill nämna Oden, eller Thor, eller Tyr eller någon annan af Asarne eller Alferne, hvilken som helst, och man tillika tager ett namn af någon annan Ases egendom eller bedrift, så tillegnas namnet den sednare, men ej den, som egentligen var nämnd. Så nämne vi Sigtyr, Hangatyr och Farmatyr, hvilka äro Odens namn. Dessa kalla vi omskrifningar. Så kalla vi (Thor) Reidartyr ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 2 (Cnattingius 1819) 2. Nu skall jag framställa några exempel på, huru de förnämste skalder hafva nyttjat dessa namn och omskrifningar: så t. ex. säger Arnor Jarlaskald, att Oden hetat Allfader: Nu jag tänker för männerne tala, Om den modlöse Jarlens dygder. Sent slipper jag gräla - Allfaders roste-sjö (öl) tjuter. Här kallar han poesin Allfaders roste-sjö (öl): Havard den halte kallar Oden Hanga God (de hängdes Gud). Viga-Glum kallar honom Hánga-tyr ("de hängdes Tyr)- Räf kallar honom korparnes Balder. Så qvad Ejvind Skalldaspiller: Riksinännen togo Sigurd af daga På Ogloe, Honom som Brukade gifva Bördornas Guds (Odens) svanor (korpar) De slagne krigsmäns Korpa-dryck (blod). Glum Gejrason kallar Oden Sigtyr (stridens Tyr). Och än vidare qvad Ejvind sålunda: Göndul och Skogul Dem sände Göta Tyr (Oden) Att välja bland konungar, Hvilken af Furstarnes ätt, Som skulle med Oden fara, I Valhall att vara. Så qvad Ulf Ugges son: Den vidtfrejdade Hroptatyr Rider till sonens Högst sorgliga bål: Men jag det besjunger. Thjodolf den hvinske kallar honom Friggs enögde man (famn-bo). Så qvad Hallfröd: Den raske sjökrigarn Till sig lockar Thridjes (Odens) qvinna (Jorden) Med sin tro och mildhet. Här är ett exempel, att jorden i poesi kallas Odens maka. Så är här sagdt, att Ejvind qvad: Hermod och Brage! Qvad Hropta Tyr (Gudarnes Tyr), Gån fursten till mötes. Ty nu den konung, Som hjeltefräjd vunnit, Hit till salen kommer. Kormak kallar honom Ygg. Så qvad Stenthor: Jag äger Gunnlöds armars bördas (älskares) Gamla horn-sjö (dryck). Mig derför jag dock ej; Af något utmärkt berömmer. Ulf Uggeson kallar Oden krigs-Guden. Sa qvad Ejgill Skallagrimsson: Jag offrar ej derföre Till Vilers Bror, Jordens Gud (Oden), Att jag dertill är böjd. Mimers Vän Mig dock gifvit Bot för sorgen, Om jag det bättre räknar. Ty Ulfvens baneman, Den krigvande, Gaf mig en konst Utan fläck (poesi). Här kallas han jordens Gud, Mimers vän och Ulfvens baneman. Skalden Ref kallar honom: de slagnes Gud (Val-Gautr). Einar Skålaglamm kallar jorden Hertyrs (Odens) Drottning. Ulf Uggeson kallar Oden korpfrestaren. Så säges i Eriksmal: Hvad är det för drömmar? (sade Oden). Jag tycktes stå upp före dag Att ordna Valhall För fallne kämpar. Jag väckte Enhärjarne: Böd dem stå upp, Ordna bänkarne, Skölja dryckeskärlen. Valkyrjorna böd jag frambära Vin Liksom en kung skulle komma. Kormak kallar honom menniskoslägtets väldige kung och Hropt (Herre). Thorolf kallar honom Lidskjalfs sköldföraktande konung. Brage kallar Thor menniskornas Faders son. Einarr kallar Oden Bestlas son. Thorvald Blandaskald kallar, honom Börs son ock Bures sonson. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 3 (Cnattingius 1819) 3. Nu skall det berättas, huruledes skalderne hafva beskrifvit skaldekonsten efter de benämningar, som förut äro anförde. Den kallas nemligen Qvasers blod, dverga-skeppet, dverga-mjödet, jötna-mjöd, Suttunga-mjöd, Odens-mjöd, Asa-mjöd, Jötnarnes faders bot, Odrärers, Bodns och Sóns vätska och fyllnad, Nitbergs vätska, Odens fångst, fynd, böra och gåfva Einar Skålaglamm kallar Poesin Qvasers blod, samt Dverga-drycken. Orm Stenthors son kallar Poesin dvergen Dvalens dryck. Skalden Ref kallar den Bergfolkets (Dvergarnes eller Jötnarnes) gille. Egill kallar den Odens mjöd. Glum Geirason kallar den Gudarnes herres gille; Ejvind qvad sålunda: Jag önskade tystnad Utaf hans folk Medan jag framställer Gillings mansbot. Och medan jag uppräknar Ända till Gudarne Hans ätt uti Galgfurstens (Odens) kärls vätska. Einar Skålaglamm kallar Poesien Odräres bölja, samt Bodns våg. Ejlif Gudruns son kallar den Sóns sjö. Völusten kallar den Mimers väns (Odens) strömmar och Thunds (Odens) fynd. Orm Stenthorsson kallar den Vidurs (Odens) fångst och en lofsångs smide. Ulf Uggeson kallar den Grimners (Odens) gåfva. Skaldskap kallas äfven dvergarnes sjö eller vätska, derföre, att Qvasers blod var vätskan i Odrärer innan mjödet blef tillagadt. Och emedan det gjordes, i kitteln, kallas det Odens kärls vätska, såsom Ejvind qvad och ofvanföre är anfördt. Vidare har Poesin blifvit kallad dvergarnes skepp eller lid; lid betyder både öl och skepp, så att poesia derföre kallas dvergarnes skepp. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 4 (Cnattingius 1819) 4. Huru skall man beskrifva Thor? Så att han kallas Odens och Jordens son, Magnes, Modes och Thunds fader, Sifs man, Ullers stjuffader, Mjöllners, starkhets bältets och Bilskirners styresman och ägare, Asgårds och Midgårds försvar, jättarnes och trollqvinnornas fiende och baneman, Rugners, Geirröds och Thrivaldes baneman, Thjalfes och Röskas herre, Midgårdsormens fiende, Vingners och Loras fosterson. Skalden Brage kallar honom Vidrers (Odens) arfvinge Ölver hnufa kallar honom jordens son. Ejlif kallar honom Magnes fader. Ejsten Valdason kallar honom Thruds Fader, Sifs man samt Ullers slägtinge. Vidare kallar honom Brage Öflug-bardes (jättens) förfärare. Gamle kallar honom Bilskirners konung. Brage kallar honom äfven Rugners hufvudkrossare, samt Thrivaldes baneman. Ejlif kallar honom Jätteqvinnornas förtryckare. Brage kallar honom också bockarnes ägare. Ulf kallar honom Jättens baneman och Vidgymner Vimrarvads, det vill säga Vimrarvads jätte, ty den ån, kallas Vimer, öfver hvilken Thor vadade, då han for; till Geirröds gård. Så qvad Veturlide: Du krossade Leikn Du dräpte Thrivalde Du störtade Starkad. Du besegrade Gjalp. Så qvad Thorbjörn disarskald: Du slog Kejlas hufvud, Du förkrossade alldeles Kjallande Förut dödade du Lit och Lode Och Buseyra för dig blödde. Du tämde Hänge-käfta Hyrrocken dog först. Dock var den prydliga Svivör förut dödad. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 5 (Cnattingius 1819) 5. Huru skall man beskrifva Balder? Så att han kallas Odens och Friggs son, Nannas maka, Forsetes fader, Ringhornes och Dröpners ägare, Höds fiende, Hels följeslagare och Gråteguden. Ulf Ugges son har sjungit enligt historien om Balder ett långt stycke i Husdråpa och förut äro exempel anförda, huru Balder är beskrifven ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 6 (Cnattingius 1819) 6. Huru skall man beskrifva Njörd? Han må kallas Valfisk-Guden, Vanernes afkomling, Vanen, Freys och Frejas fader samt rikedoms Guden. Så säger Thord Sjöreks son: Gudruna blef sjelf Sina söners bane; Den kloka Guda-Bruden Fattade ej någon kärlek för Vanen. Kjalar (Oden) mycket väl Sina hästar tämde: Man säger att Hamder Ej strid sparade. Här berättas huru Skade gick ifrån Njörd, såsom förr är anfördt. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 7 (Cnattingius 1819) 7. Huru skall Frey beskrifvas? Så att han kallas Njörds son och Freyas broder. Äfven han kallas Vane-Gud, Vanernes afkomling, Vanen samt årsväxtens och ömnighetens Gud. Så qvad Ejvind Skallagrims son: Frey och Njörd Hafva väl försett Stenbjörn Med gods Frey kallas ock Beljes fiende. Han är Skidbladners samt galten Gyllenborstes ägare, så som här säges: Ivaldes söner Gingo i urtiden Att Skidbladner skapa, Det bästa skepp, Åt den klare Frey, Njörds förträflige son. Så säger Ulf Ugges son: Den stridkunnige Frey åker I sin vagn till Odens sons borg. Han som styrer härarne Och Gyllenborste. Han heter ock Slidrugtanne. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 8 (Cnattingius 1819) 8. Huru skall man beskrifva Heimdall? Han kan kallas nio mödrars son, Gudarnes vårdare, såsom förut är anmärkt, eller den hvite Asen, Lokes fiende, Freyas halsbands hämtare. Heimdalls svärd kallas hufvudet; emedan det berättas, att han blef genomborrad med ett mans hufvud. Derom är sjungit i Heimdalls galder och har hufvudet sedermera blifvit kalladt Heimdalls mjötud svärd kallas nemligen mans-mjötud. Heimdall är Gulldtopps ägare? Han är ock Vaga skers och Singastens hämtare: hvilket har afseende på hans strid med Loke om Brisinga-smycket. Han heter ock Sindler. Ulf Ugges son qvad ett långt stycke i Husdråpa om dessa fornsägner. Der berättas ock huru de voro i skälskepnad. Han är ock Odens son ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 9 (Cnattingius 1819) 9. Huru skall man beskrifva Tyr? Så, att man kallar honom den enhändte Asen, Ulfvens fosterfar, dråpguden och Odens son ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 10 (Cnattingius 1819) 10. Huru skall man beskrifva Brage? Så, att man kallar honom Iduns make, Skaldekonstens upphofsman och den sidskäggige Asen. Af hans namn kallas den Skäggbrage som har mycket skägg. Han kallas ock Odens son ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 11 (Cnattingius 1819) 11. Huru skall man beskrifva Vidar? Han må kallas den tyste Asen, Jernskoens ägare, Fenrisulfvens fiende och baneman, Gudarnes hämnare; den Asen, som skall bebo sin fars boning, Odens son och Asarnes bror ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 12 (Cnattingius 1819) 12. Huru skall man beskrifva Vale? Så, att han kallas Odens och Rinds son, Friggs stjufson, Asarnes broder, Balders hämnare, Höders fiende och baneman, samt den, som bebor sin faders boning ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 13 (Cnattingius 1819) 13. Huru skall man beskrifva Höder? Så, att han kallas den blinde Asen, Balders baneman, Misteltens afskjutare, Odens son, Hels följeslagare och Vales fiende ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 14 (Cnattingius 1819) 14. Huru skall man beskrifva Uller? Så, att han kallas Sifs son, Thors stjufson, Skid-Asen, Båge-Asen, Jagt-Asen och Sköld-Asen ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 15 (Cnattingius 1819) 15. Huru skall man beskrifva Häner? Han kan kallas Odens stallbroder, sällskapare och samtalare, den snabbe Asen, Långfot och gods-konungen ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 16 (Cnattingius 1819) 16. Huru skall man beskrifva Loke? Så, att han kallas Farbötes och Löfös och Nals son, Bilejsts och Helblindes broder, Vanargands (Fenrisulfvens), Jormundgands (Midgårdsormens), Hels, Nares och Ales Fader, Odens och Asarnes Frände, Faderbroder, sällskapare och like, Geirröds påhälsare och kisteprydnad, Jötna-bockarnes, Brisinga-smyckets och Iduns äpplens tjuf, Sleipners mor, Sigyns make, Gudarnes fiende, Sifs hårs skadesman, olycksbringaren, den listige Asen, Gudarnes förtalare och besvikare, den som tillställde Balders död, den bundne Asen, Heimdalls och Skades motpart. Ulf Ugges son kallar honom Farbötes son ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 17 (Cnattingius 1819) 17. Nu skola vidare exempel anföras på de omskrifningar, som här blifvit nämnde och hvartill icke förut varit angifven någon historisk grund. Så som Braga berättade för Äger, att Thor hade farit österut för att dräpa troll. Men Oden red på Sleipner till Jötenhem och kom till jätten Rungner. Denne frågar, hvem den mannen väl kunde vara, som rider både i luft och haf, samt tillade, att det måtte vara en dråpelig häst, som bar honom, Oden sade, alt han ville sätta sitt hufvud i vad, att Ingen så god häst fanns i Jötenhem. Rungner sade, att denne häst väl kunde vara god, men att hans häst, Guldfaxe, tog längre steg, och, i vrede, steg han på denna häst, för att sätta efter Oden och vedergälla honom hans stortalighet. Oden skyndade sig så mycket, att han var ett stycke väg förut. Rungner var så uppbragt af jätteraseri, att han ej märkte det förr än han kom inom Asarnes murar. Men när han kom till slottsporten, inbjödo Asarne honom till sitt dryckeslag. Han gick in i palatset och bad dem bära fram något att dricka. Man framtog då de skålar, hvarur Thor plägade dricka. Dessa tömde han alla. Men när han nu blef drucken, sparade han icke stora ord. Bland annat yttrade han, att han ville taga Valhall och flytta det till Jötenhem, försänka Asgård, och dräpa alla Gudarne, utom Freya och Sif, hvilka han ville föra hem med sig. Freya var den enda, som vågade skänka i åt honom, och han skröt af, att vilja dricka upp allt deras öl. Men da Asarne ledsnade vid hans ordprål, nämnde de Thors hamn och strax var han hos dem i salen, lyftade sin hammare och var mycket vred. Han frågade, hvem som dertill var upphofsman, att näsvise jättar der skulle dricka, eller hvem som hade gifvit Rungner lof att vara i Valhall, samt hvarföre Freya skänte i åt honom såsom vid Asarnes gillen. Rungner svarade, seende grymt på Thor, att Oden hade bjudit honom till dryckeslag och att han vore der med hans tillstånd. Thor sade, att den bjudningen skulle han få ångra innan han komme derifrån. Rungner svarade, att det vore liten heder för Asa-Thor, att dräpa honom vapenlös. Det beviste mera mandom, om han vågade slåss med honom på gränsorna vid Grjotuna-gård, och tillade han, ”det var verkligen en stor dårskap af mig, att jag lemnade hemma min sköld och min stenklubba. Hade jag haft mina vapen med mig, skulle vi strax pröfvat holmgången. Men i annat fall, förklarar jag dig för en niding om du vill dräpa mig, som är obeväpnad.” Thor ville för ingen del afslå en vigeskampen, då han blef utmanad, hvilket förut icke händt honom. Rungner for då bort sin väg och skyndade af all makt till Jötenhem. Denna hans färd blef mycket beryktad bland Jötnarne, samt huru han hade fordrat Thor till strid. Jättarne ansågo af högsta vigt, hvem som dervid fick seger: ty af Thor hade de injtet godt att vänta, om Rungner, som var en af de starkaste bland dem, fölle för hans hand. Jättarne gjorde då på Grjotuna-gård, af ler, en man, som var nio alnar lång och tre bred öfver bröstet; men då de icke funno ett hjerta nog stort för honom, togo de hjertat af ett sto, hvilket dock icke kunde bestå för Thor. Rungner hade ett hjerta af hård sten och trekantigt, så som man nu mera fästar den knuten, som kallas Rungners hjerta. Hans hufvud var äfven af sten. Likaledes var hans sköld, hvarmed han afbidade Thor, af sten, samt stor och tjock. Klubban bar han på skuldrorna, och säg, med ett ord, ganska fruktansvärd ut. Vid hans sida stod lerjätten, som hette Möckurkalfe och var ganska rädd. Det berättas att hans feghet yppades, när han såg Thor. Thor drog til stridsplatsen, samt med honom Thjalfe. Denne sprang fram till Rungner och sade till honom: ”du står rätt oförsigtigt jätte! med skölden framför dig. Thor har sett dig. Han skall gå ned i jorden ock anfalla dig nerifrån”. Då sköt Rungner skölden under sina fötter, ställde sig på den och höll klubban i begge händerna. Derpå såg han ljungeld, hörde ett starkt thordön, och förnam Thors Asastyrka. Denne for väldigt fram, lyftade hammaren och kastade den långt bort åt Rungner. Rungner fattade klubban med begge händerna och kastade den emot. Den mötte hammaren i luften, och gick sönder, så att det ena stycket föll på jorden, hvaraf alla brynstenar sedermera kommit; det andra stycket slog Thor i hufvudet, så att han föll framstupa på jorden. Hammaren Mjöllner träffade Rungner midt i hufvudet och krossade hans hufvudskål i små smulor. Han föll fram öfver Thor, så att hans fötter lågo öfver Thors hals. Thjalfe kämpade med Möckurkalfe, som föll med ringa heder. Thjalfe gick då fram och ville taga bort Rungners fot från Thors hals, men kunde icke röra den ur stället. Så snart Asarne sporde, att Thor var fallen, gingo de allesammans bort för att taga foten af hans hals, men kunde ej få den någon väg. Då kom dertill Magne, en son af Thor och Jernsaxa, som då blott var tre år gammal, kastade Rungners fot ifrån Thor och sade; ”se der en stor skada, Fader! att jag skulle komma så sent: jag tror att denne jätte skulle jag hafva slagit ihjäl med min näfve, om jag hade kommit i lag med honom”. Thor stod nu upp, gladdes åt sin son, och sade, att han skulle blifva stor och mäktig, och vill jag, sade han, gifva dig hästen Gullfaxe, som Rungner förut ägt. Då sade Oden att Thor gjorde illa, som gaf en så god häst åt en jätteqvinnas son och icke åt sin fader. Thor for hem till Thrudvang, och stenen satt ännu qvar i hans hufvud. Då kom till honom en spåqvinna, som hette Groa, Örvandels, den tappres, hustru. Hon sjöng öfver Thor en trollsång, till dess stenen lossnade. När Thor fann detta och han började få hopp derom, att stenen Snart skulle bli lös, ville han erkänna Groa dess läkedom och på något sätt fröjda henne. Thor berättade då för henne den händelsen, att då han vadade öfver Elivågorna hade han uti en hökasse burit Örvandel på ryggen nordan ifrån Jötenhem och till minne deraf var detta, att då en hans tå hade stuckit ut genom hökassen och blifvit förfrusen, så bröt Thor utaf den; kastade den upp till himmelen och gjorde deraf en stjerna, som kallas Örvandels tå, Thor sade, att det icke månde blifva långt till, innan Örvandel skulle återkomma hem. Groa blef deraf så glad, att hon bortglömde sin trollsång, så att stenen icke blef lösare, och står ännu qvar i Thors hufvud. Hvar och en bör derföre akta sig, att kasta en sten öfver golfvet; ty dervid röres stenen i Thors hufvud. Efter denna berättelse har Thjodolf den Hvinske sjungit Höstlånga, som så lyder: Än man minnen qvar äger, Att jättarnes fruktan (Thor) Angrep Grjotuna-gårds jätte Från sin åskvagn. Jordens son (Thor) åkte Till jernleken (striden). Månvägen (luften) Under honom dånade. Meiles Broders (Thors) mod svallade. Efter honom all luften brann. Och jorden från ena ändan till den andra Med vind blef slagen Efter Ulls slägtinge (Thor), Då bockarne drogo Den beqväma vagnens tempel-Gudar (Thor och Thjalfe) Till striden med Rungner, Brast plötsligt Svölners (Odens) hustru (Jorden). Balders Bror (Thor) ej der Den glupska mennisko-fienden Från bergen (jätten) skonade, Bergen skakades och brusto, Himlen, den höga, brann. Jag sporde, att bergens valfisk (jätten) Mycket förskräcktes, då han Sin dråpliga fiende skådade. Sin blanka sköld genast Under fötterna sköt Bergvaktaren. Ty så det Gudarne ville och bjödo. Stenbon (jätten), den olyckslystne, Ej länge derefter behöfde På hugg af Mjöllners Hårda, ägare (Thor) vänta. Beljes baneman (Thor) På skölden fällde de höga Bergens förhatliga slägtes björn (jättefursten). Der föll Bergkonungen (Rungner) För den skarpa hammaren. Så bergtrollens förkrossare Med honom lekte. Den bergbrutna stenklubban, Som tillhörde jätten, Hven fram emot jordens son (Thor) I hjernans takås (hjessan). Så att svärdets pimpsten (benklubban), Bestänkt med Endrides (Thors) blod, Än sitter fast uti Odens sons (Thors) hufvudskål. Men förut rann något af Vagn-Gudens (Thors) Hjerna och hans röda sårs öl (blod) Ner på Odens qvinnia (jorden). Och än på jättens gård Ser man tydliga spår, Huru rosthjelparen (stenklubban) klyfde Den ljusa luften åt Thor. Då sade Äger: en mäktig man tycker jag Rungner hafva varit. Utförde Thor större bragder på sina tåg mot trollen? Brage svarade: ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 18 (Cnattingius 1819) 18. Thors färd till Geirrödsgård förtjenar en utförlig berättelse. Han medhade då hvarken hammaren Mjöllner, eller starkhetsbältet eller jernhandskarne, hvartill Loke, som följde honom, var orsaken. Ty det hade händt Loke en gång, då han, för att förlusta sig, flög ut i Friggs falkehamn, att han af nyfikenhet for till Geirrödsgård, der han såg ett stort hus. Han satte sig der och såg in genom fenstret. Geirröd märkte honom, befallte att man skulle fånga denna fågel och föra den till honom. Den, som fick befallningen, hade största svårighet, att klättra upp på husets vägg: så hög var den. Det roade Loke, att denne hade så mycket besvär med att komma upp til honom och trodde han det vara tid nog att rädda sig, när mannen först var kommen öfver det vådligaste. Men då mannen grep efter honom, börjar han att vilja flyga, arbetar, med alla krafter, men fötterna hängde fast. Loke blef nu fasttagen och förd till jätten Geirröd. Då denne såg honom i ögonen, började han fatta misstankar, att det var en menniska och befallde honom att tala, men Loke teg. Geirröd inläste då Loke i en kista, och lät honom der svälta i tre månader. Men då Geirröd sedermera tog honom upp och bad honom tala, sade Loke, hvem han var, och, för att frälsa sitt lif, gaf han Geirröd ed derpå, att han skulle skaffa Thor till Geirröds gard, utan att han medförde hvarken sin hammare eller starkhetsbältet Thor tog under resan härberge hos en jätte-qvinna, som hette Grid. Hon var moder till Vidar, den tyste. Hon försäkrade Thor derom, att Geirröd var en illistig man, som icke var god att komma i tvist med. Hon lånade honom ett starkhetsbälte, ett par jernhandskar, som hon ägde, samt sin staf, som kallades Grids staf. Thor for derefter till den ofantligt stora ån, som heter Vimer. Han spände bältet om sig och stödde sig emot strömmen "vid Grids staf: Loke höll tag uti bältet. Men när Thor kom midt i ån, blef den så hög, att vattnet svallade Thor öfver axlarne. Då qvad Thor detta: Väx icke nu Vimer, När jag lyster öfver dig vada Till Jötnarnes gårdar. Vet du, att om du växer, Himlahögt växer Ock då min Asakraft. Thor såg då upp åt en bergsklyfta, och märkte att Gjalp, Geirröds dotter, stod der på båda sidor om ån och förorsakade dess stigande. Han tog då upp ur ån en stor sten, kastade den efter henne och sade: i ursprunget skall ån stämmas. Han träffade dit hvaråt han syftade, och derefter nådde han landet, fattade tag uti en rönnbuske och kom på det sättet upp ur ån. Deraf är det ordspråk, att rönnträdet är Thors räddning. Då Thor nu kom till Geirröd, anviste man de främmande härberge i en gästkammare, hvarest var blott en stol, hvarpå Thor satte sig. Han märkte, att stolen högde sig med honom upp emot taket. Han stack derfore Grids staf upp i sparrarne och tryckte ned stolen. Da, Uppkom ett stort brak, åtföljde af ett förfärligt skri. Ty under stolen hade Geirröds döttrar, Gjalp och Greip, stält sig och hade han brutit ryggen af dem begge. Då qvad Thor: En gång jag brukat I Jötnarnes boning Min Asastyrka; Då Gjalp och Greip, Geirröds döttrar Mig lyftade till himla. Geirröd lät derpå kalla Thor in i salen till lek. Stora eldar voro upptände längs efter rummet. Och när Thor kom midt framför Geirröd, tog denne med en tång en glödande jernvigg och kastar ät Thor. Denne grep den med jernhandskarne och häfde den i luften. Geirröd sprang bakom en jernstötta för att akta sig. Thor kastade viggen så, att den giek genom.stöttan, genom Geirröd, genom väggen och utanför ned i jorden. Efter denna, saga har Ejlif Gudruns son sjungit i skaldestycket Thors-Dråpa: Midgårdsormens fader (Loke) Hemifrån de jötniska Gudars Altares omstörtare (Thor) lockade. (Stark var Loke i att ljuga). Åskvagnens Herres (Thors) Otrogne stallbroder (Loke) Sade det släta vägar vara Ända till Geirröds gård. Thor lät sig ej länge bedja Om den svåra resan genom luften Från Oden till jättens boning: Fordom när bältets ägare Var jättesonens Skott öfverlägsen, Att Gandvikens söner (jättarne) Förtrycka dem lyster. - - - - - Hon, som jättarne omfamnade (Gjalp) Förr anföll honom, Trollens lyckoförstörare (Thor), Än krigs-Guden (Thor) henne angrep. Starkhetsbältets mäktige ägare (Thor) Plötsligt sig omsköljd skådar Af den svallande flod, Som kom från de höga fjällen, Thurse ättens förminskare (Thor) Då hotar, att om ej floden fölle, Skulle hans Asakraft Upp till himmelen växa. Odens edsvurne vänner, De hurtige hjeltar, Öfver strida floden vadade; Men häftigt störtade strömmen på dem. Rundtkring Thors skuldror Brusade böljan Från höga fjällklyftan, Utblåst af stormens makt. Thjalfe med sina följeslagares hjælp Skyndade opp på det höga Fjäll-landets strand. - Möda det kostade - Fotfäste han dock ändtligen fick. Den strida strömmen från fjällen störtade; Men jätteslägtets fiende (Thor), Den hårdsinte, sig mot Grids staf stödde. Ej hos de stridande Modet förminskades Vid vattnets häftiga fall. Odens stridvande son (Thor) Med mera mod var boren. Hjertat ej skalf Hvarken hos Thor eller Thjalfe Af sådan en fruktan. Jernhandskarnes ägare (Thor) Jättekvinnan riktigt Derefter träffade Med en väldig sten. När upp ifrån floden Han lyckligen kom Och började striden Mot fjällarnes folk (jättarne). Svithiods flodlands innebyggare, Den fiendtliga skaran, (jättarne) Flydde långt undan Med anförarn sjelf. Då när klipplandets innebyggare Stodo emot honom Jättarnes slägt måste Gifva vika i striden. De köldhärdade män, som Födde voro i bergsklyftorna, Nu sig skocktals samlade: Da blef buller i salen. Ty den utmärkte hjelten, Van att jätteqvinnor döda, Nu på friden gjorde slut Och krossade Thursarnes hufvudskålar. Jordens son (Thor) det infallet fick Att nyttja ett sällsynt medel. Jätteqvinnornas män Ej Guden rätt kände. Ty Odens son (Thor) grep med jernhandskarne Den glödande jernviggen Och kastade den åter Till dvergarnes fiende (Geirröd). Ljungeldens Gud (Thor) Med stålhandskar på de starke händer I flygten grep den till honom Kastade jernviggen, Då jättens pil flög ifrån Greips trätlystne faders Fiendtliga arm Fram till Thruds hårde fader (Thor). Bergfurstens sal bäfvade, När skottet träffade jättens Breda hufvud och for ut Genom den gamla väggen. Ullers gode stjuffader (Thor) Kastade med jernhandskarne Det dödande jernet genom Salens hårda fjäll-vägg. Då jättefurstens slägt dräptes Af fursten med blodiga hammarn (Thor). Syns broder besegrade Jättens väldige son (Geirröd). Jernviggen återsändes Till den som den först kastade. Sist hela jättens Slägt dödades. Den vid offren dyrkade Guden, Som bär den dödande ljungelden, Kastade vapnet och dermed Dräpte jättarnes furste (Geirröd). Och jätteqvinnorna, Som i fjällhålorna bo, Sig ingen utväg visste Mot resarnes besegrare. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 19 (Cnattingius 1819) 19. Huru skall Frigg beskrifvas? Hon må kallas Fjörgyns dotter, Odens maka, Balders moder, Jordens, Rinds, Gunnlöds ock Gerds rival, Nannas svärmoder, Asarnes och Asynjornas, Fullas, falkehamnens och Fensals drottning ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 20 (Cnattingius 1819) 20. Huru skall Freya beskrifvas? Så, att hon kallas Njörds dotter, Freys syster, Ods maka, Hnoss’s moder, ägarinna af Sessrymner och hälften af dem som falla i strid samt katterna och Brisingasmycket; Vanagudinnan och Vanadisan, den gråtfagra gudinnan. Alla Asynjorna omskrifvas derigenom, att man nämner en annans namn och detta suppleras antingen med dess egendom handlingar eller härkomst ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 21 (Cnattingius 1819) 21. Huru skall Sif beskrifvas? Hon må kallas Thors maka, Ulls moder, den hårfagra Gudinnan, Jernsaxas rival, Thruds moder ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 22 (Cnattingius 1819) 22. Huru skall Idun beskrifvas? Hon må kallas Brages maka, äpplenas ägarinna och sjelfva äpplena Asarnes ålderdoms-bot. Idun kallas ock jätten Thjasses rof, så som förut är berättadt, att han tog henne bort från Asarne. Efter berättelsen härom har Thjodolf den hvinske sjungit i Höstlånga: Hvem skall det väl gälda, Att Thors dödande hammare Jättens obäkliga slägt Alldeles krossade? - - Jag ser trenne ärofulla Gudars farliga färd Jag ser äfven Thjasses På de höga rehnfyllda fjäll. Qvinno-röfvaren (Thjasse) flög, I fordna dagar, Ner i en åldrig örns skepnad Emot de vandrande Gudar. Örnen sig satte öfver det stället Der Gudarne kokte, tillagande sig mat. Berga-fursten (Thjasse) Var ej van att dem frukta. Den hårdkokta maten Förtrollad var för Gudarne: Hvad månde väl sådant vålla? Sade den behjelmade Gudafursten (Oden). Då den margkunnige örnen (Thjasse) Börjar från gamla trädet orda. Häners vän (Loke) Öfver hans tal vredgades. Fjällvargen (Thjasse) bad Meiles far (Oden), Att honom lemna en god del Af den helige maten; Bad korp-Gudens Vän (Loke) blåsa på elden. Den roflystne jättefursten Sänkte sig ned, När de redlige Gudar Voro derifrån gångne. Jordens Herre (Oden) bad Farbötes son (Loke) Lemna jätten en god del, - Ty Loke var sitt sällskaps Biträdande stallbroder, Men den listige Asarnes röfvare Ryckte nu till sig Fyra stora stycken af steken. Då - i de fordne dagar - Den hungrige jätten, Njörns fader, drog opp till sig Med glupskhet den röfvade maten. Förrän fångstens Sluge vårdare (Loke) slog den Obäklige fienden mellan skuldrorna Med en ofantlig stång. Sigyns armars börda (Loke), Han som alla Gudarne Hata, fast bunden han är, Fastnade då vid jätten. Stångens ena ända fastnade Vid Jötenhems väldige herrskare Och vid Häners förtrogne väns (Lokes) händer Fastnade den andra. Örnen, den fångst-sälle, Flög nu med den listige Guden En lång väg, så att ulfvens Fader nästan söndersleta. Då var Thors stallbroder, den tunge, Ej mycket långt från att dö. Samtal han öppnar med jätten. Och nödgas honom bedja om fred. Jättens ättling bad nu Loke, Att i hans våld förskaffa Den sorgläkande Gudinnan, Henne, som Gudarne botar för ålder. Brisingasmyckets röfvare (Loke) Då till jättens gårdar Bragte Brunnåkers Gudinna, Den herrliga Idun. De branta fjällens innebyggare Voro väl dermed tillfreds, Att Idun nu var Söderifrån till jättarne kommen, Alla Yngves ättlingar (Gudarne) Nu gråhårige blefvo. De himmelska makter På thingen så åldrige syntes. Sorgligt så tiderna ledo, Tills Gudarne grepo Loke, Bundo honom hårdt Och hotande honom sade: ”En grym död skall du, Loke! dö, Om du ej den långa vägen vandrar Och åter oss skaffar Med list den höga Gudinnan.” Hört jag hafver, att sedan Häners sällskapare flög, Iklädd en falkehamn. Ofta han Asarne svek. Den lömsksinte jättefadren Drog under flugten örnedrag. Fjäderhamns-fursten (Thjasse) Rusade vildt efter Loke. Gudarne tände en eld Och sina spjut skakade. Jätten sig hårdt svedde Och näsbränd blef på denna resan. Jättarnes väldige Herre Det i hufvudet kände, När Thor i den strålande luften Sin ljungande hammare svängde. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 23 (Cnattingius 1819) 23. Huru skall man beskrifva himmelen? Han bör kallas Ymers hufvudskalle och således äfven en jättes hufvudskalle, dvergarnes arbete eller börda, eller ock Vestres, Östres, Södres och Nordres hjelm, solens, månens, himmelskropparnes, björn-konstellationens ock vädrens land: luftens, jordens och solens hjelm eller hus Arnor Jarlaskald kallar den gamle Ymers hufvudskål och Östres arbete. Kolle kallar den solens botten. Thjodolf den hvinske sjöng sålunda: Jordens son (Thor) åkte Till jernleken (striden). Månvägen (luften) Under honom dånade, Meiles broders (Thors) mod svallade, (pag. 103). Orm Barös skald kallar himmelen björnens bana. Skalden Brage kallar den vindarnes vida bäcken. Markus qvad sålunda: Knappt tror jag en herrligare furste Föds på den hafomflutna, Höga regnskurarnes kärls (Himlens) botten (Jorden). Hvem prisar ej den gifmilde konungens lefnad? Steinn Herdisarson kallar himmelen det höga verldstältet. Arnor Jarlaskald kallar den dagens bana samt sol-tjället. Hallvard kallar den fjällarnes herrliga sal. Arnor kallar den solens hjelm. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 24 (Cnattingius 1819) 24. Huru skall jorden beskrifvas? Hon kallas Ymers kött, Thors moder, Onars dotter, Odens brud, Friggs, Rinds och Gunnlöds rival, Sifs svärmoder himmelens golf eller botten, djurens sjö, Nattens dotter, Öds och Dags syster Ejvind Skaldaspiller kallar jorden jättefiendens (Thors) moder. Hallfred Vandrædaskald kallar den Onars trädbevuxna dotter, samt Odens maka, såsom ofvanföre är anfördt. Äfven kallar han den Öds syster. Thjodolf kallar den rehnarnes hafsbotten och Rinds rival. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 25 (Cnattingius 1819) 25. Huru skall hafvet beskrifvas? Det må kallas Ymers blod, Gudarnes gäst (Äger), Råns man, fadren till Ägers döttrar, hvilka heta sålunda: Himinglæfa, Dufva, Blodughadda, Hefring, Unn, Hrönn, Bölja, Bara, Kolga; Rans, Ägers döttrars, skeppens och skeppsnamnens land, kölens, stäfvens, plankornas, fiskens, isens, sjökonungens väg och stig; likaledes öarnas ring, sandbankarnes, sjögräsets och skärens hus, fiskredskapens, sjöfåglarnes och medvindens land Orm Barös skald kallar hafvet Ymers blod. Ref kallar det hvalfiskarnes takås. Sveinn kallar det Ägers storm uppväckande döttrar. Ref sjunger sålunda: Gymers kalla qvinna Förer ofta de snodda tågens björn (skeppet) I Ägers käft, När böljan brusar. Af denna vers ser man, att Äger eller Hler och Gymer äro allt ett. Vidare kallar han hafvet den hvita Ran (Ägers hustru). Einar Skuleson kallar hafvet svaneboet, och på ett annat ställe kallar han det fiskredskapernas land, öarnas band, ö-gränsen, de kalla landens bälte samt den bäfvande grunden. Snäbjörn kallar hafvet Amlodes qvarn. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 26 (Cnattingius 1819) 26. Huru beskrifves Solen? Hon kallas Mundilfares dotter, Månens syster, Glens maka, himmlens och luftens eld. Skule Thorsteinsson kallar henne Glens maka och Einar Skuleson kallar henne skeppens mark ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 27 (Cnattingius 1819) 27. Huru skall vinden beskrifvas? Vinden må kallas Fornjots son, hafvets och eldens broder, trädbrytaren, skogens, seglens och segelredskapens skadare, baneman eller hund och varg Så sade Sveinn i Nordsetedråpa: Fornjots fula söner. Började nu att brusa. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 28 (Cnattingius 1819) 28. Huru skall man beskrifva elden? Han må kallas vindens och hafvets broder, skogens och husens bane, Halfs bane, husens sol ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 29 (Cnattingius 1819) 29. Huru skall vintren beskrifvas? Så, att han kallas Vindsvals son, ormarnes bane samt Rimdal Orm Stenthorsson kallar den Vindsvals son. Asgrim kallar den ormarnes bane. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 30 (Cnattingius 1819) 30. Huru skall man beskrifva sommaren? Han bör kallas Svasads son, menniskors fornöjelse och trefnad. Eigill Skallagrimson kallar den också ormarnas fagnad ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 31 (Cnattingius 1819) 31. Huru skall en menniska beskrifvas? Mannen bör beskrifvas genom sina verk, samt allt hvad han antingen uträttar sjelf eller anmodar andra att verkställa. Han kan ock omskrifvas medelst benämnande af någon egendom, som han antingen äger eller har bortgifvit, äfvensom af de ätter, från hvilka han leder sitt ursprung, eller hvilka från honom härstamma. Huru skall han då omskrifvas genom dessa ting? Så, att han kallas deras utförare eller befrämjare: - eller ock kan han omskrifvas genom anförande af hans beskaffenhet, syslor, tvistemål, sjöresor, jagt, vapen eller skepp. Och emedan han är vapnens pröfvare (reynir) och dråpens utförare (vidr, hvilket är det samma som vinnande) och vidr (ved) är träd samt reynir (rönn) är ock ett träd: så hafva Skalderna af dessa benämningar kallat mannen en ask eller en lönn, en lund eller andra maskulina träds namn och supplerat dessa omskrifningar med tillägg af något dråp, skepp eller gods. Mannen kan ock omskrifvas med något Asa-namn: äfvenså med Jötnanamn, hvilket dock är vanhedrande, men att omskrifva honom med alfenamn, är godkändt Qvinnan kan omskrifvas medelst sin drägt, guld, ädla stenar, öl, vin eller någon annan drick, som hon antingen säljer eller gifver, eller ock något dryckeskärl; med ett ord: hon kan omskrifvas i poesi med allt hvad som henne passar att göra eller lemna. Hon kan ock lämpligen omskrifvas sålunda, att hon kallas den saks säljare (sälg) eller föryttrare(log), som hon gifver: sälg och log äro träd: derföre kan ock en qvinna i poesi omskrifvas genom alla feminina träds namn. Och derföre brukar man omskrifva qvinnan med ädla stenars namn, emedan i fordna dagar var steina sörvi deras prydnad, som de buro om halsen. En qvinna kan ock omskrifvas genom alla Asynjors, Valkyrjors, Nornors och Gudinnors namn. Likaledes genom uppräknande af hennes sysslor, tillhörigheter eller härkomst. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 32 (Cnattingius 1819) 32. Huru skall guldet beskrifvas? Så, att det kallas Ägers eld, Glasers löf, Sifs hår, Fullas hufvudbonad, Freyas gråt, Jötnarnes munräkning, röst eller ord, Dröpners droppar, Dröpners och Freyas ögons regn eller skur, Otterboten, Asarnes tvångspligt, Fyrisvalls säd, alla vattens och händers eld, händernas sten eller skår eller ljus ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 33 (Cnattingius 1819) 33. Hvarföre kallas guldet Ägers eld? Berättelsen härom är den, som förut är omtald, att Äger blef bjuden på gästabud till Asgård, och, när han var färdig att hemresa, så bjöd han till sig Oden och alla Asarne till trenne månader derefter. I denna färd deltog först Oden och Njörd, Frey, Tyr, Brage, Vidar, Loke; sedermera Asynjorna: Frigg, Freya, Gefjun, Skade, Idun och Sif. Thor var icke med der, ty han hade rest österut att dräpa troll. Och när Gudarne hade satt sig i sina säten, lät Äger bära in på salsgolfvet skinande guld, hvilket upplyste salen såsom eld, likasom svärden i Valhall tjenade till eld. Loke trätte vid detta tillfälle med alla Gudarne och dräpte Ägers träl, som hette Fimafeng. Hans andra träl hette Elder. Ägers maka var Ran och deras döttrar voro de nio, om hvilka förut är taladt. Vid detta gästabud framkom af sig sjelf all mat och, drick jämte all bordsredskapen, som för tillfället behöfdes. Gudarne märkte, att Ran hade ett nät, med hvilket hon upphämtade alla menniskor, som drunknade Detta är nu berättelsen om orsaken, hvarföre guldet kallas Ägers, Rans och Ägers döttrars eld, ljus eller glans. Af dessa omskrifningar har man äfven tagit sig anledning att kalla guldet sjöns eld och äfven i stället för sjön benämdt guldet med alla andra egendomsnamn på hafvet, alldenstund Äger eller Ran äro liktydiga namn med hafvet. Derföre är guldet äfven kalladt vattnens eller åarnes eld samt benämndt med alla andra åars namn. Och med dessa namn har äfven varit samma förhållande som med andra omskrifningar, att de yngre skalderne hafva diktat efter de äldres exempel, såsom det stått i deras qväden och sedermera hafva de utfört detta på ett sätt, som de tyckte likna fordna sånger: likasom att sjön är lik med hafvet och ån med vattnet och bäcken med ån. Man kallar det nya ord, när, man utfor en omskrifning vidare än det förut skett och detta är godt, så vidt det öfverensstämmer med rimligheten och naturen. Brage skald kallar guldet: bäckens eld. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 34 (Cnattingius 1819) 34. Hvarföre kallas guldet Glasers barr eller löf? I Asgård står framför Valhalls dörr en lund, som kallas Glaser: dess löf är rödt guld, såsom här sjunges: Att Glaser ståndar Med gyllene löf Framför Sigtys salar. Denna lund är den fagraste för Gudar och menniskor. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 35 (Cnattingius 1819) 35. Hvarför har guldet blifvit kalladt Sifs hår? Loke, Löfös son, hade gjort Sif det spratt, att klippa af henne allt hennes hår. Men när Thor blef detta varse, grep han Loke och hotade att krossa hvart ben i honom, så att han måste genom ed lofva honom, att förmå Svartalferna, att göra Sif hår af guld, som kunde växa likasom naturligt hår. Loke for då bort till några dvergar, som kallades Ivaldes söner. Dessa gjorde nu håret och tillika Skidbladner samt spjutet Gugner, som Oden äger. Loke höll i vad sitt hufvud med den dverg, som heter Brock, att hans broder icke var i stånd, att förfärdiga så dyrbara arbeten, som dessa tre. Då de kommo till smedjan, lade Sindre svinskinn på elden, och bad Brock blåsa så länge, till dess han åter tog det af ässjan. Men så snart han hade gått ur smedjan, och brodren fortfor att blåsa, satte sig en bröms på dennes hand och stack honom. Icke dess mindre fortfor han att blåsa, intill dess smeden kom och tog smidet af elden. Detta var en galt med guldborst. Derefter lade han guld i elden, bad honom blåsa utan uppehåll, till dess han kom tillbaka och gick så bort. Brömsen kom då igen, satte sig på hans hals och stack en gång till så hårdt. Dock fortfor Brock ännu att blåsa till dess smeden kom och tog ur elden den guldring, som heter Dröpner. Derefter lade han jern i elden och bad honom blåsa, med tillägg att allt vore förloradt, om han låt blåsbälgen stanna. Nu satte sig brömsen mellan hans ögon och, stack hans ögonbryn. Blodet dröp nu in i ögat, så att han icke kunde se. Han grep då hastigt till med handen, lät bälgen stanna och jagade bort brömsen. I det samma kom smeden in och sade, att det nära hade varit förloradt, som var i elden. Det han framtog var en hammare. Han lemnade nu alla dessa dyrbarheter sin broder Brock i händerna, sägande, att han kunde gå till Asgård och få vadet afgjordt. Då han och Loke kommo, hvar med sina kostbarheter, satte Asarne sig på sina domsäten och öfverenskommo, att den dom skulle gälla, som Oden, Thor och Frey afsade. Loke gaf åt Oden spjutet Gugner, åt Thor håret till Sif och Frey Skidbladner, samt förklarade dessa tings beskaffenhet, huru nemligen spjutet aldrig felade att träffa den, som man stack efter; håret skulle växa last, så snart det kom på Sifs hufvud, och Skidbladner få medvind, så snart segel derpå hissades, hvartåt man än ville; jämväl kunde man svepa det tillsammans, såsom ett kläde och föra det med sig i sin ficka, om man det ville. Nu framkom Brock med sina kostbarheter. Han gaf Oden ringen, och sade, att hvar nionde natt skulle af den drypa åtta lika tunga ringar. Frey gaf han galten, och tillade, att den kunde fara fram både i luft och haf, natt och dag, fortare än någon häst, och att det aldrig blef så mörkt om natten eller i mörkrets nejder, att det dock icke blef nog ljust der han for fram; så skinande voro hans borst. Thor förärade han hammaren och sade, att han kunde slå så dråpligt med den, som han ville och hvad som än förekomme honom, utan att den skulle deraf taga skada. Hvart han än kastade den bort, skulle han dock aldrig förlora den och aldrig skulle den flyga så långt, att den icke åter komme i hans hand. Om han ville föra honom på det sätt, så var han så liten, att han kunde stoppa den i barmen. Dess endaste fel var detta, att skaftet var nog kort. Domen blef nu, att hammaren var den bästa af alla gåfvorna, emedan man deruti skulle hafva det största värn emot Hrimthursarne. Således dömde nu Gudarne, att dvergen vunnit vadet. Loke tillböd lösepenningar för sitt hufvud, men dvergen svarade, att det ej vore att tänka på. Så tag mig då! sade Loke. Men då han ville gripa honom, var han redan långt borta, emedan han hade skor, med hvilka han kunde färdas både i luft: och haf. Da bad dvergen Thor, att han skulle taga honom, hvilket han ock gjorde. Då dvergen derefter ville hugga hufvudet af Loke, sade denne, att blott hufvudet var hans; men icke halsen. Dvergen tog en rem och en knif för att sticka hål i Lokes läppar och sy munnen tillsammans; men knifven ville icke bita. Han sade då, att det hade varit väl, om han der hade haft sin broders syl: och i samma stund, då han nämnde den, var den hos honom och tog hål på läpparne. Han sydde dem nu tillsamman; men syningen slapp straxt opp på det sätt, att hålen brusto. Den remmen, med hvilken Lokes mun var sammanfästad, heter Vartare ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 36 (Cnattingius 1819) 36. Här berättas huru guld kallas Fullas hufvudbonad, såsom Eyvind Skaldaspiller qvad: Fullas hufvudbonad Sken i fordna dagar (I kong Hakons lifstid,) På skaldernas armar. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 37 (Cnattingius 1819) 37. Guld kallas ock Freyas gråt, såsom förr är sagdt och som Skule Thorstensson sjungit Einar Skulesson har i en vers omskrifvit Freya så, att han kallat henne Hnoss’s moder eller Ods maka. I en annan vers kallas guldet Ods sängväns (makas, Freyas) ögons regn (gråt). På ett annat ställe omskrifves Freya så, att hon kallas Freys syster samt Njörds dotter. Likaledes kallas hon Gefn och Vane-bruden. Med alla Freyas namn kan man i poesi omskrifva guldet, när man tillfogar något ord, som betyder gråt. På mångahanda sätt har man ombytt dessa omskrifningar: man har nemligen kallat gråten hennes ögons, kinders, ögonbryns eller ögonlocks hagel eller regn eller il eller droppar eller skurar eller forsar. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 38 (Cnattingius 1819) 38. Vidare kallas också guldet Jötnarnes ord eller röst, såsom förut är berättadt. Således kallade skalden Brage ett berg for hafvets ben, och en jätte kallar han bergets Ale, och guldet kallar han jättens röst ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 39 (Cnattingius 1819) 39. Orsaken dertill, att guld är kalladt Otter-(Utter-) boten är denna: Tre Asar foro ut för att lära känna hela verlden, nemligen Oden, Loke och Häner. De kommo till en å, hvilken de följde ända till ett vattenfall, hvarest satt en Utter. Denne hade i forsen fangat en lax, på hvilken han åt så häftigt, att han ej såg de kommande. Loke tog då upp en sten, kastade den på Uttern och träffade honom i hufvudet. Loke skröt af sin bragd, att han i ett tag hade fångat både Uttern och laxen. De togo nu både Uttern och laxen och buro med sig. Så kommo de till en gård, hvarest de ingingo och funno en bonde vid namn Reidmar, hvilken bodde der. Han var ganska mäktig och trollkunnig. Asarne bådo honom om natthärberge och sade sig medhafva mat nog, samt visade bonden sin fångst. När Reidmar såg Uttern, kallade han på sina söner Fafner och Regin och säger, att deras broder Otter var dräpt, samt hvilka som hade gjort detta. Fadren och sönerne angrepo nu Asarne, fasttogo och bundo dem samt berättade dem, att denne Uttern var Reidmars son. Asarne bjödo till lifslösen för sig så mycket penningar som Reidmar ville bestämma, och blef det öfverenskommit med dem samt bekräftadt med ed. Då blef Uttern flådd. Reidmar tog skinnet och sade, att de skulle fylla det med rödt guld och äfven utvändigt helt och hållit betäcka det dermed och sålunda skulle deras förlikning verkställas. Oden sände derpå Loke till Svartalfhem: han kom der till en dverg, som hette Andvare och hvilken var såsom fisk i vattnet. Honom grep Loke. Han ville då lösa sig med allt det guld, som han hade in i sitt berg, och när de kommo dit, så frambar dvergen allt det guld han hade, hvilket utgjorde en stor myckenhet. Men dvergen stack undan en liten guldring, hvilket Loke märkte och bjöd honom framtaga ringen. Dvergen bad, att han icke skulle fråntaga honom ringen, ty han sade sig, tordehända, kunna åter föröka sitt gods, om han kunde få behålla den. Loke sade, att han ej skulle få en enda penning qvar; tog så ringen från honom och gick ut. Dvergen sade derpå, att ringen skulle blifva hvars och ens lifsbane, som ägde honom, Loke sade, att han tyckte mycket väl derom, och att nog skulle denna hotelse uppfyllas, alldenstund han icke skulle förgäta att förkunna detta för den som nu kom att äga ringen. Derpå återvände han till Reidmar och visade Oden guldet. När denne såg ringen, tyckte han den vara fager. Han tog nu guldet och lemnade det till Reidmar. Denne stoppade nu Utterskinnet så fullt han kunde, och satte det rakt upp. Derpå gick Oden fram och skulle utvändigt betäcka skinnet med guld. Han bad nu Reidmar, att tillse om skinnet vore fullkomligt betäckt. Denne betraktar det noga, men märker ett murrhår, hvilket han bad honom äfven betäcka; i annat fall varderas öfverenskommelse om intet. Oden tog nu fram ringen och betäckte dermed murrhåret samt sade, att nu vore de frie från Utterboten. Men sedan Oden hade tagit sit spjut, och Loke sina skor och de tyckte sig ej mera hafva att frukta, sade Loke, att det skulle hållas, som Andvare hade sagt, att nemligen ringen alltid skulle blifva sin ägares bane, hvilket sedan alltid slagit in. Nu är det berättadt, hvarfore allt guld kallas Utterbot, samt Asarnes tvångsplikt eller tvistemalm ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 40 (Cnattingius 1819) 40. Hvad är mera att berätta om guldet? Reidmar tog då guldet till bot för sin son, men Fafner och Regin bådo honom om något deraf till bot för sin broder. Reidmar unnade dem icke den minsta penning af guldet, hvarföre desse bröder företogo sig det orådet att drapa sin fader för guldets skuld. Regin begärde nu, att Fafner skulle skifta guldet, jemt dem emellan. Fafner svarade, att det icke vore att vänta, att han skulle dela guldet med sin bror, alldenstund han hade dräpt sin fader för guldets skuld, samt bad Regin fara bort, ty i annat fall skulle det gå med honom som med Reidmar. Fafner hade påtagit sig den hjelmen, som Reidmar hade nyttjat, och som kallades Ägershjelmen, vid hvars åsyn allt lefvande bäfvar; samt det svärd, som kallas Rotte. Regin hade det svärdet, som kallas Refill. Han flydde nu bort, men Fafner for upp på Gnita heden, tillagade sig der en boning, förvandlade sig i orms-skepnad och lade sig på guldet Regin for då till konung Hjalprek på Thjoda. Der blef han dess smed och tog till uppfostring Sigurd, en son af Sigmund, Völsungs son, och af Hjördis, Eylimes dotter. Sigurd var den utmärktaste härkonung både i anseende till härkomst, styrka och mod. Regin berättade för honom, hvarest Fafner hvilade på sitt guld, samt uppäggade honom att söka detsamma. Regin gjorde honom ett svärd, som kalladas Gram, hvilket var så skarpt, att, då han satte det ned i rinnande vatten afskar det en ulltapp, som rann med strömmen emot svärds-eggen. Derefter klyfde Sigurd Regins städ med svärdet ner i trodblocken. Sigurd och Regin foro nu till Gnita-heden. Sigurd gräfda sig en håla under Fafners väg och satte sig deri. Men när Fafner nu kröp till vattnet och kom öfver hålan, stack Sigurd svärdet genom hohom och blef det hans bane. Regin kom då äfven dertill och sade, att han hade dräpt hans broder, samt att, i förlikning derföre skulle han taga Fafners hjerta och steka vid eld. Regin drack Fafners blod, samt lade sig derefter att sofva. Men då Sigurd stekte hjertat och han tyckte, att det kunde vara nog stekt, kände han med sin finger, huru hårdt det än var: då nu saften rann från hjertat på fingren, brände han sig, stack fingren i mun och när hjerteblodet kom pä tungan, begrep han fåglalät och kunde förstå svalorna, som sutto i träden. En sade: Der sitter Sigurd Bestänkt med blod. Fafners hjerta Vid elden steker. Vis skulle jag anse Ringeförödaren (Sigurd), Om han sjelf Hjertat förtärde. Der ligger Regin (qvad en annan) Och mod sig sjelf öfverlägger, Han vill bedraga den man Som på honom tror. Af fiendtligt sinne han falska beskyllningar skapar: Olycksfogeln Vill sin broder hämna. Då gick Sigurd till Regin och dräpte honom. Derefter tog han sin häst Grane och red till dess han kom till Fafners boning, der han upptog guldet och bandt det så, att en hälft hängde på hvardera sidan om, hästen, ändtligen steg han sjelf opp samt red sin väg. Nu är det berättadt, hvarföre guldet kallas Fafners läger eller boning, Gnitaheds malm och Granes börda. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 41 (Cnattingius 1819) 41. Sigurd red nu till dess han fann ett hus på fjällen. Derinne sof en qvinna, med hjelm och brynja. Han utdrog svärdet, och uppskar dermed brynjan. Då hon vaknade sade hon sig heta Hild: sedermera har hon blifvit kallad Brynhild och var en Valkyrja. Sigurd red nu derifran och kom till en konung, som hette Gjuke. Hans maka kallades Grimhild och deras barn voro Gunnar, Högne, Gudrun, Gudny; Guttorm var Gjukes stjufson. Sigurd uppehöll sig der länge. Han tog till maka Gjukes dotter Gudrun. Gunnar öch Högne svuro Sigurd fosterbrödralag. Derefter foro Sigurd och Gjukes söner att begära af Atle, Budles son, hans syster Brynhild till maka åt Gunnar. Hon bodde nu på Hindafjällen och var hennes borg omgifven af en troll-eld, genom hvilken den måste, enligt hennes löfte, rida, som ville blifva hennes man. Sigurd och Gjukungarne, hvilka ock kallas Niflungar, redo upp på fjällen och skulle nu Gunnar rida genom elden. Han hade en häst, som hette Gote; men denne vågade ej löpa in i elden. Sigurd och Gunnar skiftade nu skepnad och vapen, ty Grane ville ej ridas af någon annan än Sigurd. Sigurd red på Grane genom troll-elden. Denna afton höll han bröllopp med Brynhild; men när de kommo i säng, drog han svärdet Gram ur slidan och lade midt emellan dem. Men om morgonen när han stod upp och klädde sig, gaf han Brynhild till morgongåfva ringen, som Loke hade tagit af Andvare och fick af henne en annan ring till åminnelse. Sigurd steg nu på sin häst och red till sina följeslagare. Nu skiftade han åter skepnad med Gunnar och foro de sedermera till Gjuke med Brynhild. Sigurd hade två barn med Gudrun: Sigmund och Svanhild Det hände en gång, att Brynhild och Gudrun gingo till vatten för att tvätta sitt hår. När de kommo till ån, vadade först Brynhild ut i den långt från land och sade, att hon icke ville hafva i sitt hufvud det vatten, som hade runnit ur Gudruns hår, emedan hon hade en långt modigare man. Gudrun gick då äfven ut i ån efter henne och sade, att hon väl derföre borde två sitt hår längst ut i den ån, emedan hon ägde en man, som hvarken Gunnar eller någon annan i hela verlden var jemnlik, emedan han hade besegrat både Fafner och Regin och tagit arf efter båda två. Brynhild svarade: mera utmärkt var det, att Gunnar red igenom troll-elden, hvilket Sigurd ej vågade. Gudrun sade leende: menar du, att Gunnar red genom troll-elden? Den menar jag låg i sängen hos dig, som gaf mig denna guldring. Men den guldring, som du har på din hand och som du mottog såsom morgongåfva, han kallas Andvares skänk och tror jag, att Gunnar ingalunda fått den på Gnitaheden. Brynhild tystnade och gick hem. Nu uppäggar hon Gunnar och Högne att dräpa Sigurd, men emedan de hade svurit honom fosterbrödralag, uppäggade de sin broder Guttorm att dräpa Sigurd. Med ett svärd genomborrade han Sigurd, under det denne sof; men han hade knappt fått detta såret, före än han kastade sitt svärd Gram efter honom, så att det högg tvärt af honom. Så föll Sigurd och hans tre-åriga son Sigmund, som de äfven dråpo. Derföre kastade sig Brynhild på sitt eget svärd och blef bränd tillika med Sigurd. Men Gunnar och Högne togo då Fafners arf och, Andvares skänk, samt styrde sedermera landet. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 42 (Cnattingius 1819) 42. Konung Atle, Budles son och Brynhilds broder, tog då till äkta Gudrun, som förut varit gift med Sigurd; och hade de barn. Konung Atle bjöd till sig Gunnar och Högne, hvilka också foro till gästabudet. Men innan de foro hemifrån, gömde de allt det guldet, som tillhörde Fafners-arfvet, i Rhenfloden, och har man aldrig sedermera kunnat återfinna detsamma. Men konung Atle hade samlat manskap, hvarmed han öfverföll och fasttog dem. Han lät-skära hjertat ur Högne lefvande, hvilket blef hans bane. Gunnar lät han kasta i en ormgrop. Hemligen hade man lemnat honom en harpa, på hvilken han slog med sina tår, emedan hans händer voro bundna, så att alla ormarne söfdes, utom en huggorm, som rann emot honom och högg honom så i bröstbenet, att han stack hufvudet in i det hålet och hängde på lefren tills Gunnar dog Gunnar och Högne kallas Niflungar och Gjukungar: derföre är också guldet kalladt Niflunga-skatt eller arf. Litet derefter dräpte Gudrun begge sina söner och lät göra af deras hufvudskålar bordkäril, beprydda med guld och silfver, och då höll man Niflungarnes graföl. På detta gästabud lät Gudrun åt konung Atle i dessa käril inskänka mjöd, som blef blandadt med svennernes blod: hon lät äfven steka deras hjertan och gifva konungen desamma att äta. Men när detta var gjordt, berättade hon det för honom med många hårda utlåtelser. Der felades icke starkt mjöd, så att nästan alla, som sutto der, somnade. Samma natt gick hon, tillika med Högnes son, dit, der konungen sof, och dödade honom. Detta blef hans ändalykt. Sedermera tände de eld på huset, så att allt folket, som var derinne, brann upp. Derefter for hon till hafvet, lopp ner i vannet och ville dränka sig. Men hon flöt nu öfver fjarden och kom till ett land, som konung Jonaker styrde. När han fick se henne, tog han henne till sig och äktade henne. De hade trenne söner, nemligen: Sörle, Hamder och Erp, hvilka alla hade svart hår såsom korpar, likasom Gunnar, Högne och andre Niflungar hade haft Der uppföddes ock Svanhild, Sigurd Svens dotter. Hon var den fagraste qvinna. Detta sporde konung Jormunrek, den mäktige, och sände derföre sin son Randver, att begära henne till sin hustru. Men när han kom till Jonaker, lemnades Svanhild till honom, och skulle han nu föra henne till Jormunrek. Då sade en vid namn Bicke, att det vore mera passande, att Randver gifte sig med Svanhild, ty begge voro unga, men Jormunrek var gammal. Detta råd tyckte de unga personerna väl om. Derefter underrättade Bicke konungen härom. Denne lät da gripa sin son och föra honom till galgen. Randver tog sin hök och afplockade dess fjädrar, samt begärde att höken skulle sändas till hans fader. Derefter hängdes han. Men när konung Jormunrek såg höken, erinrade han sig, att såsom höken nu var ur stånd att flyga och fjäderlös, så var ock hans rike värnlöst, alldenstund han var gammal och sonlös. När derefter konung Jormunrek red ur skogen från en jagt tillika med sina hofmän och drottning Svanhild satt och tvättade sitt hår, lät han dem rida på henne och nedtrampa henne med hästhofvarne, hvilket blef hennes död. När Gudrun sporde detta, eggade hon sina söner, att hämnas Svanhild. Och när de beredde sig till afresan, lemnade hon dem brynjor och hjelmar, så starka, att jern ej formådde bita derpå. Hon ingaf dem det rådet, att när de framkommo till konung Jormunrek, skulle de anfalla honom nattetid, när han sof: Sörle och Hamder skulle afhugga honom händer och fötter, men Erp hufvudet. Då de nu kommo på vägen, sporde de Erp, hvad hjelp han ville lemna dem, när de träffade konung Jormunrek. Han svarade, att han skulle hjelpa dem på samma sätt, som handen foten. De sade, att det var alldeles intet stöd, som foten hade af handen. De voro vrede på sin moder, emedan hon hade eggat dem till resan med hårda ord; derföre ville de nu göra hvad som var henne svårast, nemligen dräpa Erp, efter hon älskade honom mest. Under det Sörle en kort tid derefter gick, snafvade han med den ena foten, stödde sig med handen, och sade: nu understödde handen foten: bättre vore nu att Erp lefde. Men då de kommo till konung Jormunrek om nattetid, dit der han sof, höggo de af honom händer och fötter. Han vaknade nu och kallade på sitt folk och böd dem uppvakna. Då sade Hamder: nog vore nu hufvudet afhuggit, om Erp lefde. Hoffolket stod nu upp, angrepo dem, men inga vapen beto på dem. Då befallte Jormunrek, att de skulle dödas med stenar, hvilket ock skedde. Der föllo Sörle och Hamder och så föröddes all Gjukes ätt och afkomma. Efter Sigurd Sven lefde en dotter, som hette Aslög: hon blef uppfödd hos Helmer i Hlymdalarne och äro derifrån stora ätter komna. Så är sagdt, att Sigmund, Völsungs son var så mäktig, att han drack etter, utan att det skadade honom, samt att hans söner, Sinfjötle och Sigurd voro så hårdskinnade, att etter icke skadade dem, äfven om det kom på deras blottade kropp. Brage skald bar derföre kallat gift Völsunga-dricken. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 43 (Cnattingius 1819) 43. Hvarföre är guldet kalladt Frodes mjöl? Anledningen dertill är följande berättelse: Sköld hette en son af Oden, från hvilken Sköldungarne härstamma. Han hade, sitt konungasäte och sin regering i de länder, som nu kallas Dannemark, men då kallades Gotland. Sköld hade en son, som hette Fridleif, hvilken regerade öfver landet efter honom. Fridleifs son hette Frode, som tog regeringen efter sin far. I den tid då Kejsar Augustus stiftade frid öfver hela världen, blef Christus född. Men emedan Frode var den mäktigaste konung i Norden, blef denna frid honom tillegnad, öfver allt der man talade Danska (nordiska) tungomålet, och detta kallade nordboerne Frode-fred. Då skadade ingen menniska den andra, om hon än fann sin faders eller broders baneman för sig, lös eller bunden. Då fans ej heller någon tjuf eller rånsman, så att en guldring låg länge orörd på Jalangers hed. Konung Frode for på gästabud till konung Fjölner i Sverige, och köpte vid samma tillfälle tvänne trälinnor, Fenja och Menja, hvilka voro stora och starka. Vid samma tid funnos i Danmark tvänne så stora qvarnstenar, att ingen var nog stark, för att kunna draga dem. Men qvarnen hade den egenskapen, att det maldes på qvarnen, som den malande söng före. Denna qvarn kallades Grotte. Hängekäft hette den man, som förärade konung Frode denna qvarnen. Konungen lät föra sina trälinnor till qvarnen och bad dem mala åt Frode guld, frid och lycka: dock gaf han dem ej längre hvila eller sömn, än göken teg eller en visa kunde sjungas. Då berättas det, att de hafva sjungit en sång som kallas Grotte-sången; men förr än sången var ändad, malde de konung Frode en här på halsen, så att samma natt kom en sjö-konung vid namn Mysing, hvilken dräpte Frode, tog der mycket byte och slutades så Frode freden. Mysing förde Grotte bort med sig, äfvensom Fenja och Menja och befallte dem mala salt: vid midnatten sporde de, om icke Mysing nu hade tillräckligt salt; men han bad dem mala ännu längre. De malde ännu en liten stund innan skeppen sjönko. Det blef sedermera ett svalg i hafvet, der som hafsvattnet faller i qvarnöppningen. Sålunda blef hafvet salt Nu äro komna Till konungens hus De tvänne kunniga Fenja och Menja. Dessa äro hos Frode, Fridleifs son, Mäktiga mör, Men som trälinnor hållna. De till qvarnen Förda blefvo. Man dem qvarnstenen Bad sätta i gång. Ej någon utaf dem Han hvila lofvade, Förr än han hörde Tärnornas sång. De sjunga läto Den bullrande qvarnen. Med armarna vredo Den lätta stenen, Åter han bad Tärnorna mala. De söngo och vredo Den surrande stenen, Så att af Frodes folk De fleste somnade. Då qvad Menja, Som börjat att mala: Vi mala Frode lycklig! Vi tillmala honom rikedom, Med rågade skatter, På lyckans qvarn! Han hvile på skatter! Han sofve på dun! Han vakne efter önskan! Då är det väl malit. Här må ej någon En annan skada! Icke ställa försåt! Icke mord påtänka! Ej derföre Med hvassa svärd hugga? Fastän broders dråpsman Han bunden finner! Men konungen nu, Dem så tilltalade: ”Ej längre J sofven Än göken tiger, Eller medan jag En visa sjunger.” Icke var Du, Frode Fullt försiktig, Fast fiendtlig mot män, När Du dina tjenare köpte, Du valde efter styrkan, Och efter utseendet: Men om härkomsten Du icke sporde. Hård var Rungner Och hans fader. Dock var Thjasse Än starkare. Ide och Örner Våre fränder äro, Berg-jättens bröder, Hvars barn vi äro. Ej hade Grotte Från gråa fjället kommit! Ej den hårda stenen Upp ur jorden, Och icke här Bergresens dotter malit, Om slägten Derom något vetat. Vi i nio vintrar Leksystrar voro: Långt under jorden Uppfödde blefvo. Der vi flickor Storverk gjorde, Vi sjelfve flyttat Klippor från stället. Vi vältade stenar Till jättens gårdar, Så att jorden dervid Skalf och bäfvade. Så vi slungade Den surrande sten, Den tunga hällen, Att männerne den grepo. Ej länge derefter Vi uti Sverige, Kunnige begge, Till strid vandes. Här björnar vi mättade, Och sköldar klöfvo; Tågade genom Gråbrynjad här. Vi störtade höfdingar Och andra hjelpte. Den gode Guttorm Vi bistånd gåfvo. Ej förr vi hvilade, Än hårda fienden föll, Sådane bragder Vi en lång tid öfvade; Så att vi sedan Stridskunnige blefvo. Der vi skuro, Med skarpa svärd, Blod ur såren, Och färgade klingan. Nu äro vi komna Till konungens gårdar, Och obarmhertigt Vi som slafvar behandlas. Grus fräter foten Och köld kroppen. Vi draga en fiendes qvarn. Tråkigt är det hos Frode. Handen skall hvila Och qvarnen stå. Jag hafver malit Nog för min del: Nu får handen Förr ej hvila, Än Frode finner Det nog vara malit. Nu skola män gripa De hårda spjuten Och bloddrypande vapen. Vaka du, Frode! Vaka du, Frode! Om du höra vill Våra sånger Och fornsägner. Eld ser jag brinna Östan om staden. Krigsbud är på färde, Man det vårdkasar kallar. En här skall komma Hit innan kort, Och borgen afbränna För Sköldungen. Ej länge du behåller Ledre stolen, De röda ringar Och mäktiga stenen. Låt oss mala Fortare, flicka! Oss icke angår Blodiga striden. Mol min faders Mö väldigt; Ty mången mans Död hon förutsåg. Der sprungo stora flisor Bort från qvarnen I Örne fjärden. Låt oss än fortare mala! Ja låt oss fortare mala! Yrsas son, Halfdans frände, Skall Frode hämnas. Han skall hennes Son och broder Kallad varda. Vi vela det begge. Så malde de tärnor Och styrka brukade. De unga voro I jättemod. Handtaget skalf, Qvarnstenen sköts neder. Den tunga hällen Brast midt i tu. Men Jättens dotter Talade så: Åt Frode hafva vi malit. Nu vilja vi sluta. Nog hafva tärnorna Nu malit. Einar Skuleson nyttjar det uttryck, att Frodes tärnor malde drakens bädd (guld) och Egill kallar guldet Frodes mjöl. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 44 (Cnattingius 1819) 44. En konung i Danmark är nämd Rolf Krake, den namnkunnigaste af alla fordna konungar och den ypperste i mildhet, tapperhet och nedlåtenhet. Ett bevis af hans nedlåtenhet, som mycket blifvit berömdt i fornsägner, är följande: En liten och fattig gosse, vid namn Vögg, kom en gång till hans palats. Konungen var då ännu ung och smert till växten. Vögg gick fram till konungen och såg på honom. Konungen frågade: hvad vill du säga, gosse! efter du ser på mig? Vögg svarade: då jag var hemma, hörde jag sagas, att konung Rolf i Ledre var den ypperste man i norden; men nu sitter ju här i högsätet endast en liten krake, hvilken folket kallar sin konung. Då svarade konungen: du, gosse! hafver gifvit mig det tillnamn, att jag skall heta, Rolf Krake, och är så bruket, att en skänk alltid måste följa på namngåfva. Men jag ser väl, att du icke har att lemna mig någon passande namngåfva: derföre skall den som hafver, gifva den andre. Konungen tog så af sin hand en guldring och gaf honom, Då svarade Vögg: Hell dig, konung! det svär jag dig, att jag skall varda den mans bane, som blifver din baneman. Då sade konungen leende: öfver en ringa ting gläds Vögg En annan berättelse om konung Rolfs tapperhet, är denna: En konung regerade i Uppsala, som hette Adils. Han ägde Yrsa, konung Rolf Krakes moder, Han hade ovänskap med konung Ale, som regerade öfver Norrige. De stämde strid sins emellan på sjön. Venerns is. Konung Adils sände bud till sin frände Rolf Krake, att han skulle komma till hans undsättning, Adils lofvade sold åt hans här under krigståget. Men konungen sjelf skulle erhålla trenne kostbarheter, hvilka han helst ville välja sig i Sverige. Konung Rolf kunda ej sjelf komma, emedan han hade krig med Saxerne; derföre sände han till Adils sina tolf berserkar. Desse voro Bödvar Bjarke, Hjalte den hugfulle, Hvitserk den vate, Vott, Vidsete, samt bröderne Svipdag och Beigud. I denna strid föll konung Ale och en stor del af hans här. Konung Adils tog till byte den döde Ales hjelm Hildisvin och hans häst Ramn. Rolf Krakes berserkar begärde nu att, enligt löfte, erhålla 4re pund guld hvardera, och vidare begärde de, att få de Rolf Krakes kostbarheter utlemnade, som de nu ville välja och tillföra honom. Desse voro: hjelmen Hildegallt och brynjan Finnsleif, som vapen icke beto på, samt den guldring, som kallas Sviagris, och hvilken Adils förfäder hade haft. Men konungen nekade alla kostharheter och betalade dem ej heller solden; fördenskull foro berserkarne bort och voro mycket missnöjde med denna behandling. De omtalade nu detta för Rolf Krake, som genast företog en färd till Uppsala, jemte sina tolf berserkar, hvilka alla kommo utan lejd. Hans moder Yrsa undfägnade honom och följde honom till härberges, men ej till konungens palats: stora eldar blefvo uppgjorda för dem, och dem blef öl gifvit att dricka. Konung Adils’ män inträdde i rummet och buro tyre i elden, hvilken de gjorde så stor, att kläderna sveddes på Rolf och hans folk. Då sade de; förhåller det sig verkeligen så, att Rolf Krake och hans män fly hvarken eld eller jern? Då sprang Rolf Krake upp samt hans följeslagare och sade: Ökom än mera elden I Adils’ hus. Derpå tog han sin sköld och kastade på elden lopp öfver elden, medan skölden brann, och sade vidare: Den flyr ej elden, Som öfver den löper. Sä gjorde nu allt hans folk, den ene efter den andre: derpå grepo de dem, som hade ökat elden och kastade dem dit. Nu kom Yrsa och lemnade Rolf Krake ett djurshorn, fullt med guld, hvaribland var ringen Sviagris. Hon bad honom nu rida sin väg till sitt folk. De sprungo upp på sina hästar och redo ner längs efter Fyrisvall. Der sågo de konung Adils komma efter dem med hela sin här, starkt beväpnad, viljande dräpa dem. Då tog Rolf Krake med sin högra hand guld ur hornet och sådde ut det på vägen. När Svenskarne sågo detta, lupo de ur sadlarne, och tog hvar och en, hvad han kunde öfverkomma. Konung Adils bad dem rida och red sjelf ganska fort. Hans häst hette Slungner, den snabbaste af alla hästar. Rolf Krake såg nu, att konung Adils red helt nära honom. Han tog då ringen Sviagris och kastade den till honom, bedjande honom emottaga den som gåfva. Konung Adils red till ringen, tog upp den med spjutsudden och lät den löpa upp på spetsen. Då vände sig Rolf Krake om, och, när han såg Adils böja sig ned, sade han: ned böjt hafver jag nu den mäktigaste af alla Svear. Så skildes de. Af denna orsak är guldet kallade Rolf Krakes eller Fyrisvalls säd. Ejvind Skaldaspiller kallar guldet Fyrisvalls frö och Thjodolf, Krakes säd. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 45 (Cnattingius 1819) 45. Så är berättadr, att en konung är nämnd Hölge, efter hvilken Halogaland är kalladt: han var fader till Thorgerd Hölga-brud. De blefvo begge dyrkade som Gudar. Öfver Hölge blef en hög kastad, hvilken var full med guld och silfver, som var offergodset. (En annan hög blef kastad öfver Thorgerd) och var den andra högen full af jord och sten. Af denna orsak kallar Skule Thorstensson guldet för Hölges högtak I de gamla Bjarkamal äro många namn anförda pä guldet. Sä säges här. Den gifmildaste konung Begåfvade sitt hof Med Fenjas arbete, Fafners läger, Glasers glänsande löf, Granes fagra börda, Dröpners dyrbara svett, Grafvitners bolster. Den gifmilde konungen gaf ut (Och folket tog emot) Sifs hufvudhår, Handens is (silfret), Den hårda Otterboten, Mardölls (Frejas) tårar, Flodens eld, Jättans glänsande ord. Krigaren gladda, Många folk Med jättens förlikning. (Väl prydda vi gingo). Den striddjerfve konungen Försedde den tappre krigaren Med Rhenflodens röda malm Och Niflungarnes trätoämne. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 46 (Cnattingius 1819) 46. Guldet är i omskrifningar kalladt handens, handledens eller armens eld, emedan det är rödt; och silfret är kalladt snö, is eller rimfrost, emedan det är hvitt. På samma sätt kan man ock omskrifva guld eller silfver med pung eller degel eller sömjern: både guld och silfver kunna kallas handens sten eller den mans halsband, som vanligtvis nyttjar halsband. Halsband och ringar kan man i allmänhet i poesi nyttja i stället för guld och silfver, i fall det icke på annat sätt är bestämdt. Såsom Thorleif den fagre qvad, då han kallade guldet armens falaska och degelns börda Einar Skålaglam kallar guldet handledens brand och Rhenflodens sten. Einar Skuleson kallar det pungens snö och eld. Vidare kallar han det degelns snödrifva och skålens snö. Thord Möra skald kallar guldet händernas sten. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 47 (Cnattingius 1819) 47. En man kallas guldets brytare, såsom Ottar den svarte qvad Einar Skålaglam kallar honom guldsändaren. Thorleif kallar honom guldkastaren. Thorvald Blanda-skald kallar en man guldfienden eller guld-skate. En qvinna kan äfven omskrifvas med guld, och kallas guldets gifvarinna, såsom Hallarsten qvad, då han kallade hvalarne för Vidblindes galtar. Vidblinde var en jätte, som uppdrog hvalar ur hafvet såsom fisk. Hafvet är hvalarnes teg; guldet är hafvets bärnsten; qvinnan är det guldets gifvarinna (sälg), som hon skänker och kallas här på samma sätt, som det förut är berättadt, att en qvinna kan omskrifvas med alla feminina träds namn. Hon är ock kallad den saks lág (bål) som hon gifver, ty lág kallas ock det träd som faller i skogen. Derföre kallar Gunnlög Ormstunga qvinnan för rikedomens lág. Hallarsten kallar hennes guldets mark: Sten guldets land: Stenthors son, guldets stötta: Stenar, guldets stöd: Orm, guldets björk. Äfven kallas qvinnan guldets ek och lind. En man kan omskrifvas med maskulina träds namn, såsom förr är sagdt: äfven har han blifvit kallad en pröfvare af alla vapen, strider, resor och företag samt allt hvad han försöker, Ulf Ugges son kallar honom guldets träd (vidr och meidr): Hallfred Vandrädaskald, guldets Lund: Arnor, guldets årtull (þollr): Räf, guldets Ask och Lönn. Räf kallar honom äfven krigaren: Ottar slagets staf samt Arnor, rikedomens törne. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 48 (Cnattingius 1819) 48. Huru skall striden omskrifvas? Så, att den kallas vapnens, sköldarnes, Odens, Valkyrjornas, härkonungarnes väder, gny eller buller. Hornklofe kallar striden spjutens urväder: Ejvind, Odens väder: Berse, Valkyrjan Hlöcks snöfall: Einar, Valkyrjan Gönduls hvinande vind: Einar Skålaglam, Odens regnskurar och spjutsgny, samt Gönduls sus ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 49 (Cnattingius 1819) 49. Vapen och krigsrustning skall man omskrifvä med tillhjelp af namn på krigen, Oden, Valkyrjorna och härkonungarne: man bör kalla hjelmarne, hjelm hatt eller mössa: en brynja, särk eller skjorta: skölden tält eller sköldborgen, hus, tak, vägg och golf. Sköldar äro omskrifne med härskepp och kallade skeppets sol, måne, löf, bleck ock gärdesgård. Skölden är ock kallad Ullers skepp och omskrifven med Rugners fötter, emedan han stod på skölden. På sköldarna brukade man fordom rita en rand, som kallas ringen och med denna rings benämning äro sköldar omskrifne. Huggvapen, yxor eller svärd äro kallade blodets eller sårens eld. De kallas äfven Odens eld och yxorna benämnas efter trollqvinnornas namn, när man dertill fogar namn på blod, sår, skog eller träd. Stickvapnen kunna väl omskrifvas med ormars och fiskars namn. Skottvapnen, med hagel, snöfall eller stöt: alla dessa omskrifningar äro på mångahanda sätt ändrade och brukade i gamla lofqväden. Så kallas hjelmarne Hanga-Tyrs (Odens) hattar och Tind kallar dem härkonungarnes (eller Rodes, som var en härkonung) harnesk: Hallfred, Hamders skjorta och Sörles kläder: Gretter, Hlöcks tält: Einar, Bodes tak: Gretter, Hilds vägg. Einar kallar skölden skeppssolen: Räf kallar den framstäfvens måna, skeppets gärdsgård och Ullers askträd: Brage Rugners såla samt Hilds hjul och ringen kallar han nafhålet. Kormak kallar svärdet Odens eld: Ulf Yggeson, Hjelms eld: Glum Geirason, brynje-elden: Einar, sköldens is och sköldens skada. Einar kallar yxan sköldarnes trollqvinna: Räf, spjutet en orm. Pilarne hafva blifvit kallade bågens, strängens, sköldens eller stridens hagel, såsom Einar Skålaglam, Hallfröd och Ejvind Skaldaspiller hafva i sina qväden uttryckt sig ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 50 (Cnattingius 1819) 50. Striden kallas äfven Hjadninga-väder eller il och vapen Hjadninga-eld eller snö. Orsaken till dessa namn berättas sålunda: En konung, som hette Högne, hade en dotter, vid namn Hild. Henne tog en konung Hjedin, Hjarrandes son, till krigsbyte. Högne hade farit till kongsstämma, och, när han sporde, att man hade härjat i hans rike, samt att hans dotter var borttagen, så for han med sin här för att söka efter Hjedin och sporde nu, att Hjedin hade seglat norr ut med landet. När han kom till Norrige sporde han, att Hjedin hade seglat vester öfver hafvet. Högne seglade då efter honom ända till Orkenöarne. När han kom till Hög-ö var Hjedin der före honom, tillika med sin krigshär. Hild for till sin fader och böd honom på Hjedins vägnar ett halsband i förlikning, men dessutom, tillade hon, är Hjedin färdig att slåss, och att Högne icke hade att vänta något skonsmål af honom. Högne svarade sin dotter hårdt, och, när hon råkade Hjedin, sade hon honom, att Högne ej ville veta af någon förlikning och bad honom bereda sig till strid. De gjorde så begge två: gingo upp på ön och ordnade sin här. Hjedin begärde få tala med sin svärfader Högne och böd honom förlikning samt mycket guld till böter. Högne svarade: för sent bjuder du detta, i fall du verkligen vill förlikas; ty nu hafver jag utdragit mitt svärd Dainsleif, hvilket dvergar hafva gjort, och som måste blifva någons bane, hvarje gång det utdrages: aldrig felar det i hugget och är sådant, att de sår det gifver, aldrig kunna läkas. Hjedin svarar: du rosar väl svärdet, men ej segren. Det kallar jag godt, som är sin herre troget. Så börjades nu den strid, som kallas Hjadninga-striden. De slogos nu hela dagen, men om aftonen gingo konungarne om bord på skeppen. Hild gick om natten till valpatsen och med trolldom uppväckte dem, som voro döda. Dagen derefter gingo konungarne åter till valplatsen och slogos ånyo, jämte alla de, som förra dagen hade fallit. Denna strid fortfor nu, den ena dagen efter den andra, så, att alla de som föllo, och alla vapen, som lågo på valplatsen, jämte alla sköldar, blefvo till sten; men när det dagades, stodo alla de döde männen upp och slogos, och alla vapen blefvo då åter brukliga. Det är berättadt, att Hjadningarne skola så fortfara till Ragnaröcker Enligt dessa berättelser har Brage skald sjungit i Ragnar Lodbroks Dråpa. Striden kallas Odens väder, som förut är sagdt, och Vigaglum qvad, när han kallade striden Vidrers (Odens) Väder, och svärdet stridens spö och männerne svärdens stafvar. Här nyttjas både strid och vapen till omskrifning af en man: detta kallas rekit (sökt), när man så uttrycker sig. Skölden är Vapnens land och vapnen är det landets hagel eller regn. Att så uttrycka sig, kallas nygjorvingar (nyskapade ord). ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 51 (Cnattingius 1819) 51. Huru skall skepp omskrifvas? Så, att det kallas sjö-konungarnes, hafvets, skeppsredskapernas eller Vädrens häst, djur eller skida Hornklofe kallar ett skepp bölje-hästen: Erringsten kallar det sjökonungen Geiters häst: Hallvard kallar skeppen sjökonungen Sveides rehnar. Thord Sjöreks son kallar skeppet sundets djur och hafvet Sölses bäck (bänk). Skeppet är äfven kalladt Solbords-hästen och hafvet sjökonungen Gylfes land. Vidare kallas hafvet Sædings bana och skeppet en häst samt dessutom mastens häst, ty segelträdet kallas mast (lók). Markus kallar skeppet hafvets björn. Björn heter ock veturlidi, vigtanne och berse, samt skeppet skeppstöttarnes björn. Det kallas ock rehnen, såsom Hallvard qvad och förut är sagdt, samt hjorten, såsom konung Harald Sigurds son qvad. Einar kallar det elgen och Räf, vargen. Äfven kallas det oxe, skida, vagn eller kärra. Eyolf Dada skald kallar det Meites skida: Styrkarr Oddeson, skeppsrullans vagn samt Thorbjörn, hafsvagnen. ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 52 (Cnattingius 1819) 52. Huru skall Christus omskrifvas? Så, att Han kallas himmelens, jordens, englarnes och solens skapare: verldens, himmelrikets och englarnes styresman: himmelens, solens, englarnes, Jerusalems, Jordans och Greklands Konung; Apostlarnes och helgonens herre. De fordna skalder hafva omskrifvit hans namn med Urds brunn och Roms Gudar. Så gjorde Ejlif Gudruns son. Skapte-Thoroddsson kallar honom Munkedrotten: Markus, Himmelens Konung: Ejlif Kulne-sven, Marias son samt Englarnes Konung: Sighvater, jordens Konung: Arnor, Gudarnas Konung: Ejlif Kulne-sven, menniskoslägtets herre, menniskornas och hela verldens Konung. Ejnar Skuleson kallar honom hela verldens alltomfattande herre och sol-landets (himmelens) Konung ## Skáldskaparmál, omskrivningar, kap. 53 (Cnattingius 1819) 53. Hvar och en, som läser skaldeqväden om gamla Konungar, måste kunna, hvarutinnan omskrivningar kollidera: ty det är rätt att kalla Meklagårds Kejsare Grekernes Konung; den Konung, som råder i Jerusalem, Judalandets Konung; äfvensom Romerska Kejsaren Roms Konung och Englands Konung Engla-Konungen. Men den omskrifning, som brukas, då man kallar Christus menniskornas Konung, kan icke brukas om någon annan Konung. Det är ock rätt att omskrifva alla Konungar på det sätt, att man kallar dem landrådare, landvårdare, landsökare, hofmännens herrar eller landtfolkets vårdare. Ejvind Skaldaspiller kallar en Konung jordrådaren: Glum Geiresson, landvårdaren: Tbjodolf, hofmännens herre: Ejnar, landvårdaren Det ät rätt att kalla den Konung, som har Skattkonungar under sig, Konungars Konung. Kejsare äro de förnämste af alla Konungar, och dernäst är den Konung, som råder öfver en hel nation, lika i alla Skaldespråkets omskrifningar. Dernäst äro de män, som kallas Jarlar eller Skatt-konungar, och äro de i omskrifningar lika med alla Konungar, ufom det att de ej må kallas Konungar öfver ett folk, som äro Skatt-konungar. Dernäst äro i omskrifningar de män, som kallas Hersar: desse kunna äfven omskrifvas såsom en Konung eller Jarl: de kunna äfven kallas: guldbrytare, gifmilda, magnater, folkanförare samt här- och krigsanförare; emedan en folk-konung, som råder öfver många länder, sätter till styresmän öfver landet, jämte sig. Skatt-konungar och Jarlar att dömma landslag och värja landet för ofrid i sådane landskaper, som äro aflägsna från Konungen och skola deras dommar och straff vara lika gällande med sjelfva Konungens. I några länder äro många härader och är det konungarnes sed att sätta höfdingar öfver så manga härader, som man vill gifva våld öfver. Dessa kallas i Nordiska språket Hersar eller Länsman, Grefvar i Tyskland och Baroner i England. De skola ock vara rätte domare och landvårdare öfver det land, som är dem anförtrodt att styra. Om Konungen sjelf icke är närvarande, så skall fanan bäras framför dem i striden och äro de då jämngode härförare med Konungar och Jarlar. Dernäst äro de män, som kallas Haldar, hvilka äro bönder och dugtiga, så till härkomst, som egendom. Desse må man på det sätt omskrifva, att de kallas anskaffare af penningar, aktgifvande och förlikande. Dessa omskrifningar kunna ock brukas om höfdingar. Konungar och Jarlar hafva till sine följesmän hofmän och huskarlar: Länsmän hafva ock sine tjenare, Alla dessa äro i Danmark och Sverige kallade hofmän, men i Norrige huskarlar, orh svärja de trohetsed, på samma sätt som hofmännen Konungarne. Konungarnes huskarlar voro ofta kallade hofmän i fordna dagar, Thorvald Blandaskald samt Konung Harald Sigurdsson kallar dem huskarlar. Hofmän och huskarlar kunna så omskrifvas, att de kallas husfolk och lifvakt. Sigvater kallar dem lifvakt och gåf-mottagare. Heidfé kallas den sold eller gåfva, som Höfdingar gifva. Ottar kallar Hofmännens husfolk svenner. Jarlar, Hersar och Hofmän omskrifvas derigenom, att de kallas Konungens samtalare, umgängesmän och stallbröder. Hallfrid kallar dem samtalare: Snäbjörn, umgängesmän, och Arnor, stallbroder. Kormack kallar en Jarl Konungens sannpröfvare, och Håkan Jarl kallar han Sigurd Jarls son. Thjodolf kallar Håkan Olofs Fader och helga grams Broder samt Haralds Broders son. Arnor kallar i Ragnvalds Dråpa Thorfinn Jarl Ragnvalds barn och Einar Skålaglam talar om Hildetands ättestöd. Kategori:Alfabetisk indeks Kategori:Tekster på svensk Kategori:Den yngre Edda Kategori:Anders Jacob D. Cnattingius ## Skáldskaparmál, okenningar (Cnattingius 1819) Hurudant är det oomskrifna uttrycket i Poesi ? Så, att man nämner hvar och en sak, såsom den heter. 54. Hvilka äro Poesins oomskrifna namn? De äro dessa: bragr (dikt), hrodr (lofqväde), odr (ode), mærdr, lof, leyfd (lofsång). Brage den gamle åkte sent om en qväll genom en skog. En trollqvinna frågade då, hvem som der åkte, hvarpå han svarade så: Skald kallar man mig Efter Viders (Odens) sinne, Götes (Odens) gåftagare Och en fruktsam Skald – Yggs (Odens) ölbärare, Ode-tillverkaren, Diktens konst-smed. Hvad kan man väl Skalden mer kalla? Kormack kallar Poesin ett lofqväde; Thord Kolbensson, Skaldens ode; Ulf Uggeson, lofsången: Orm Stenthorsson, lofqvädet. 55. Hvilka äro Gudarnes benämningar? Ejvind Dadaskald kallar dem band: Thjodolf den Hvinske, häften: Einar Skålaglam, makterna: Ejvind, Jolnar, och Kormack, Diar. 56. Följande namn på Himmelen, som nedanföre anföras, hafva vi väl icke alle funnit i gamla qväden, och de, så väl som andra poetiska ord, tyckas mig onödige att bruka i poesi, såvida man icke finner dylika benämningar i de förnämste Skalders verk. Himmelen kallas Hlyrnir, heid-thornir, hregg-mimir, andlángr (vidtblåsande), ljósfar (ljusgifvande), drifandi (snögande), Scatyrnir, vidfedmir (vidtfamnande), vetmimir, leiptr hrjódr, vidbláinn (vidtblånande). Solen: Sunna, rauthull, ey-glóa (evigt glänsande), alskir (all-klar), syni, fagra-hvæl (fagert hjul), likn-skin (mildt sken), Dvalins-leika (Dvalins leksyster), álf-rauthull, ifr-rauþull, mylen. Månen: Ny, Nid (nedan), ártali (årtæljaren), mulenn, fengari, glamr (skumt skinnande), skyndir (skyndaren), skjálgr (den snede), skramr (skråmig). 57. Jorden kallas af Ottar: Fältet: af Harald, landet: af Ejnar, Hóder: af Thord Kolbensson, landet; af Ottar, Lád; af Valasten, Lódyn; af Ulf Uggesson, Fron samt Fjörgyn. 58. Ett djur heter: varg. Den kan omskrifvas med benämning af blod eller lik; men om man kallar det dess mat eller drick, så går ej an att på samma sät omskrifva andra djur. En varg kallas ock ulf, såsom Thjodolf qvad, hvilken äfven kallar vargen den glupske och Freki (den fräcke). Ejnar kallar honom Vitnér, och Arnor, elgen. Björnen kallas fot-vidnir (lång-fjätad), hunn (björn-unge), Veturlithi, bersi, vigtanni, Ifjúngr, glúmr fress jól-fidr, vilskarpr bera (björninna), jó-reer (hästjägarn), riti, frekr, blomr, ysjungr. Hjorten kallas modraudnir, Dalarr, Dalr, Dvalinn, Duneyr, Durathror. Ännu vidare kunna följande namn på en varg anföras. Haller kallar honom Heidingja, och Thord gyldir. Följande äro hästarnes namn. I Thorgrimsthula heter det: Hrafn och Sleipner Äro de bäste hästar, Valer och Lättfot , Äfven som Tjaldare, Gulltopp och Gote, Och än hörde jag nämnas Sote, Mór, Lúnger och Mare, Vigg och Stuf Voro med Skäfad, Black förmådde sin karl bära. Silftopp och Siner; Hörde jag ock Fák mycket omtalas, Samt Gullfaxe och Jór hos Gudarne. Blodughofe hette en häst, Som de bära sade Den mägtige Guden (Frey). Gills och Falhofner Glär och Skeidbrimer. Der var ock den mycket fräjdade Gyller. Desse nämnas vidare i Alsvinns'sång. Dag red Drösle Och Dvalin Modne; Har (Oden) Hjalmder Och Hake Fake. Beljes Baneman Red pa Blodughofe: Haddingja konungen Red på Skäfad. Vesten red Vale: Vivill Stufe: Meinthjofr Moi, Den tidigt vakne: Ale Hrafn. De till isen redo. Björn red Blake, Och Bjarr Kerti, Och Adils Slungner: Högne Hölque: Harald Fölque: Gunnar Gote: Och Sigurd Grane. Arvak och Alsvid draga solen, såsom förr är anfördt. Rimfaxe och Fjörsvatner draga natten. Skenfaxe kallas ock Glad. Följande namn på Oxar äro anförde i Thorgrims-thula. Gamla Oxe-namn Har jag noga sport, Röd och Häfer, Rekin och Kyrr, Himinsbriotr (Himmelsbrytarn) Arf och Arfuni. (och Aple) Desse äro namn på ormar: Drake, Fafner, Jormundgand, Nad, Nidhögg, Linn, Nadre, Goenn, Moen, Grafvitner, Gråbak, Ofner, Svafner, Grimer. Nöt: Ko, kalf, ungnöt, årskalf och tjur. Får: Bagge, gumse, fåra, lamm, vädur. Svin: Sugga, gylta, ronte (fargalt), galt, gris. 59. Hvilka äro luftens och vädrens benämningar? Luften heter Ginnungagap och mellanverlden, fågelhem, väderhem. Väder kallas oväder, medvind, blåst, snöglopp, pust, vind. Så säges i Allvis' sång. Vind han heter bland menniskor, Men bland Gudar, ströfvarn Och den gnyende. Gråtarn, bland Jötnar, Dönvandrarn, bland Alfer, Hvinarn, i Hels boning. Vädret kallas ock en pust eller flägt. 60. Två äro de fåglar, som man icke behöfver att omskrifva på annat sätt, än derigenom att man kallar blod deras dryck och lik deras mat. Dessa äro korpen och örnen. Alla andra hanköns fåglars namn kan man i omskrifningar förbinda med blod eller sår, fastän dermed endast betecknas korpens och örnens namn. Thjodolf talar om blod-orren, blods-svanen och as-gamen. Desse äro korpens namn: kråkhane, Hugen, Munen, borgenmodi; árflognir (den tidigt flygande), ártali (den tidigt talande), holdbodi (köttbådaren). Ejnar Skålaglam kallar korpen Ramnen: Ejnar Skuleson, Hugen (förnuft) och Munen (vilja): Vigaglum, borgenmodi: Skule Thorstensson, árflognir. Örnen heter så: ari, gemlir, hreggskornir, eggthir, ginnorr, undskornir, gallofnir. Ottar kallar honom ari; Thjodolf, gemlir och hreggskornir: Skule, gallofnir. 61. Hvilka äro hafvets benämningar? Hafvet kallas Mare, Äger, Gymer, Hler, haf, leid, ver, salt, äfvensom örne-vattnet och græthir såsom: Arnor qvad och förut är skrifvit, der det kallas både sjö och Äger. Hornklofe kallar det Mar; Ejnar, Log (vatten): Räf, Äger och Gymer: Hallvard, Haf: äfven kallas det Lejd, och af Egill ver, af Ejnar Mar, af Arnor salt, af Bölverk Groethir, samt gjálfr, af Räf Viþir och af Brennu-njall Húmr. Man kan rätteligen omskrifva hafvet med benämnandet af guld och skepp. Ran säges vara Ägers maka. Deras döttrar äro nio: Hemingläfa, Dufva, Blodughadda, Hefring, Unn, Rönn, Bölja, Drömn, Kolga. – Ejnar Skúlesson uppräknar namnen Hemingläfa, Unn, Dufva, Blodughadda, Kolga och Hefring. Valgård talar om Rönn, Ottar om Bölja, Orm om Drömn, Thorleif om Bara, Ejnar om Lá, Räf om Fyll og Botni (blindskär), Ottar om Breke, Brage om Våg, Ejnar om Sund och om Fjärd samt Markus om Sægr (stock). 62. Hvilka äro Eldens namn? Eld och Bål såsom den kallas af Valgård, Glöd af Grane, Falaska af Atle samt gim och os: Hyr af Arnor, Viti (vårdkase), gnista, af Ejnar, Brim af Valgård och Leygr af Halldor. 63. Dessa äro timmarnas (tidernas) namn: forntid kallas den, som var fordom: ålder, den , som för längre tid sedan varit: år, årstid, vinter, sommar, vår, höst, månad, vecka, dag, natt, morgon, afton, qväll, bittida,tidigt, sent, en gång, i förrgår, nyss, i går, i morgon, stund, tid. Dessa äro nattens namn i Allvis' sång: Natt hon heter bland menniskor, Men njóla i Hel, Och bland Gudar hon Grima kallas. Osorg kallad bland Jötnar, Sömnfröjd, bland Alfer, Bland dvergar Drömmodren. Från dagjemningen kallas det höst ända till dess solen nedergår klockan tre: derefter varar vintren till en ny dagjemning: då kommer våren ända till flyttningstiden, hvarefter sommaren varar ända till den andra dagjemningen. Höstmånaden kallas den, som är närmast vintren: den första vintermånaden är slaktmånad, hvarefter komma: frostmånad, hrut-månad, Thorre, Goe, En-månad, såningstiden, äggtid och stäcktid, solmånad, sel-månad, höbergningen och skördemånaden. 64. Hvilka äro menniskars oomskrifna namn? Man kallas hvar och en för sig: det förnämsta och ädlaste namn på en man är Kejsare: dernäst Konung och derefter Jarl. Desse tre män äga ensamt alla dessa namn. En konung kallas Gram och Enherrskare, emedan han är ensamt rådande öfver sitt rike: Fylker, emedan han delar sin krigshär i fylken. Ottar kallar honom Vise och Arnor Harre eller Herre. En Hertig kallas Jarl: så kallas ock en Konung, emedan han förer sin här till strids. Sighvater kallar honom Sinnjor eller Senjor: Markus, Mildingr: Hallvard, Mæringr: Thjodolf, Landreki, emedan han förer sina härar ut i andra Konungars land och ur sitt eget. En Konung är nämnd Halfdan den gamle, som varit den utmärktaste af alla konungar: han gjorde ett stort offer i midvintren, och blotade, på det att han skulle få lefva i sitt rike i trehundrade år. Men han fick det Gudasvar, att han sjelf ej skulle Iefva mera än en lång mansålder, men i hans ätt skulle icke under 300 år finnas qvinna eller man af enskildt stånd. Han var en stor härförare och for mycket i härnad i österländerna. Der drap han i envig den Konung, som hette Sigtrygg. Der fick han ock en qvinna, som hette Alvig den Visa, Konung Emunds från Holmgårdens dotter. De hade aderton söner , af hvilka nio voro af ett gifte. Desse hette så: Thengill, som kallas Man-thengill, den andre Räser, den tredje Gram, den fjerde Gylfe, den femte Hilmer, den sjette Jofur, den sjunde Tigge, den åttonde Skyle eller Skule, den nionde Harre eller Herre. Dessa nio bröder voro så utmärkte i härnad, att i alla historier hafva deras namn sedermera blifvit ansedde såsom hedersnamn, på samma sätt som Konunga- och Jarls-namn. De hade inga barn och föllo alla i strid. Ännu hade Halfdan andra nio söner, som hette sålunda: Hellder, från hvilken Helldingar äro komne; den andre Nefver, från hvilken Neflungar härstamma: den tredje Öde, från hvilken Ödlingar härkommo: den fjerde Yngve, som var stamfader för Ynglingar: den femte Dag, för Döglingar: den sjette Brage, för Bragningar, hvaraf Halfdan den mildes ätt härstammar: den sjunde Budle, stamfader för Budlingar, hvarifrån Atle och Brynhild härstamma: den åttonde Lofthe, som var en stor härkonung och som all den stora här följde, hvilken kallas Lofthar: hans ättmän hafva blifvit kallade Lofthungar, hvarifrån Ejlime, Sigurd Fafnisbanes morfader, härstammade: den nionde Sigarr, från hvilken härstamma Siklingar, som äro Sigejrs ätt, hvilken var Völsungarnes frände och af den Sigars ätt, som hängde Hagbard. Af Heldinga-ätten härstammade Harald den rödskäggige, Halfdan Svartes morfader. Af Neflungaätten var Gjuke; af Odlinga-ätten Kjarr samt af Ylfinga-ätten Erik den vältalige. Följande äro ock utmärkta konunga-ätter: Ynglingar, som härstamma från Yngvar; Sköldungar från Sköld i Dannemark; Völsungar från Völsung i Frankland. Skelfver hette en konung, från hvilken Skelfvingar härstamma: desse utgöra en hel stam i Österländerna. De konungahusens namn, som nu blifvit omtalade, har man i skaldekonsten så nyttjat, att man användt dem, såsom hedersnamn. 65. Skalderne kallas Greppar, och det är äfven rätt att i skaldskap så kalla hvilken man som hälst. Reckar (kämpar) kallades de män, som följde Konung Halfve och enligt denna benämning hafva alla kämpar blifvit kallade härmän och är det rätt att så omskrifva alla män. Lofthar kunna ock i skaldskap män kallas, såsom förut är sagdt. Skatnar blefvo de män kallade, som åtföljde konung Skate den milde: efter hans namn kallas hvar och en Skate, som är gifmild. Bragnar kallades de män, som följde konung Brage den gamle: Virthar, de som afgöra rättegångsmål. Landtvärnsmän kallas Fyrdar, Firar och vårdare. Vikingar och Flotnar kallas en skeppsbesättning. Bejmar hette de , som följde konung Bejmune. Gumnar eller Gumar heta folkanförare, likasom Brudgume är den förnämste i brudtåget. Gotnar hafva blifvit uppkallade efter konung Gote, af hvilken ock ön Gottland fått sitt namn. Denne Gote blef uppkallad efter Odens namn Göter. Således har ock egenteligen Götaland och Gottland blifvit benämnde efter Odens namn och Svithiod efter Svither, som är ett annat af Odens namn. På den tiden kallades allt det fasta land, som han ägde, Reidgotaland, men alla öarne kallades Eygotaland. Detta allt kallas nu Danavälde och Sveavälde. Drängar kallas alla sådane unge män, som ännu ej satt bo, utan söka förvärfva sig egodelar eller beröm: de kallas Far-drängar, som fara land emellan: de konungadrängar, som tjena höfdingar: de drängar, som tjena rike män eller bönder. I allmänhet kallas alla hurtige och tillväxande män drängar. Följeslagare kallas Seggir, Kniar och Lidar. Bönder kallas Thegnar och Höldar. De män, som söka förlika andra, kallas Ljonar. Män kallas äfven: Kappar (kämpar) Kenpur, Garpar, Snillingar, Hreystimenn, Hardmenni, Avarmenni, Hetjur. Följande namn äro motsatta desse: Feg, vek, odjerf, stackare, blödig, usling, skreja, skjadr, vak, vam, leyra, steyma, teytha, dugga, dåse, dirocker, duselmenni, tiggare, auvird och träl. En gifmild man kallas, mildingr, mæringr, Skati, folkskati, guldskati, Mannbalder, Sælingr, Sælkeri, audkyfingr, rikmenni, höfdingar. Emot dessa sättas följande namn: hnauggvingr, glöggvingr mælingr, vesalingr, fenithingr, gjauflate. En vis man kallas Rådväldig. En ovis man kallas: Fifl, dåre, gassi, ginningr, gaurr, glop , snopen, tokig, oerr, odr, galen. Snyrtimadr, oflati, dräng, glæsimadr, stertimadr, prydimadr. Han kallas ock hraumi, skrapr, skrokkr, skeidklofi, flangi, slinni, fjösnir, slapr, drauttr. Landtfolk kallas Lydr eller ljodr. En träl kallas kefser, thjonn, aunnungr, thirr. 66. Man kallas hvar och en for sig: två kallas ett par: tre, thorp: fyra, sällskap: fem, flock: sex, Sveit (svit): sju, full besättning: åtta, en klunga: nio, förbund: tio, dunn: elfva, sändebud: tolf, ett dussin: tretton, thyss (trängsel): fjorton, en färd: femton, en sammankomst sexton, sela (session): sjutton, socken: nog synas aderton fiender emot en; neyti heter det, när nitton sällskapa: drótt kallas tjuge män: en stam trettio: folk, fyratio: fylke, femtio: skock, sextio: Saurvar, sjuttio: auld (folk) åttatio: en här kallas hundrade. 67. Ännu finnas några benämningar, som man nyttjar framför männers namn: dessa kalla vi vidkenningar, sannkenningar (epitheter) eller förnamn. Det kallas Vidkenningar att nämna en sak med dess rätta namn och kalla den man, som man egenteligen menar, dess egare: äfvenså att kalla honom denna nämnde sakens fader eller farfar: ai är den i tredje ledet. En son kallas ock arfi, arfuni, barn, jód, son och arfvinge. En broder kallas blodi, barmi, hlyri och lifri. En afkomling kallas nepi (nepos) ättling, konr, kundr, frände, ättestöd, nidjungr, ættstuthill, ättbarmr, slägtinge, ættbogi, afkomma, afspringr, haufud-badmr, ofskaupt. Mågar kallas sifjungar och hleta menn. En vän kallas rádunautr, rådgifvare, samtalare, stallbroder, sällskapare, kamrat, trogen umgängesvän, sessunautr; thopti kallas en bolagsman. En ovän kallas fiende, motståndare, motpart, skadesman, baneman, throngvir, saukqvir, oförsonlig, rúdr. Dessa benämningar kalla vi vidkenningar och synes det äfven rätt, att omskrifva en man med benämningen af dess hemvist eller af någöt sådant skepp eller sådan egendom, som har något eget namn. Vi kalla det sannkenningar att kalla t. ex. en man Spekimann (vis), tänkande, vältalig, rådsnäll , frikostig, tapper, omtänksam, gæiman. Detta kalla vi Förnamn. 68. Dessa äro Qvinnors oomskrifna namn i skaldskap: Vif, brud och fljód heta de qvinnor, som äro gifna åt män. Sprund och svanne heta de qvinnor, som äro mycket stolta och granna; snotir, de som äro qvicka; drosir, de som äro tystlåtna; svarri och svarkr, de som äro högmodiga; ristill kallas en qvinna, som är mycket myndig; rýgr, den som är utmärkt rik; feima, den som är blygsam, såsom de unga mör eller qvianor, hvilka icke äro djerfva; sæta heter den qvinna, hvars man rest ur landet; hæll den, hvars man blifvit dräpt; enka den, hvars man är sotdöd. Mö kallas först hvarje qvinna; men när hon blifvit gammal, kallas hon käring. Äfven finnas qvinnonamn i ond bemärkelse, hvilka man kan finna i skaldeqväden, fastän de ej här anföras. De qvinnor kallas eljur, som endast äga en man; Snor kallas en sonhustru och svära hennes moder. En mor i andra ledet kallas Mormor och i tredje Edda: en mor kallas eida. En dotter eller barn kallas jód; en syster, dis och joddis. En hustru kallas ock sängvän, husbondens sällskap och samtalerska. Delta kallas Vidrkenning. 69. Menniskans Hufvud skall man benämna: halsens besvär eller börda, hjelmens, hattens, hjernans , hårets och ögonbrynens, hufvudsvålens, öronens, ögonens och munnens land, samt Heimdalls svärd: man kan äfven nämna hvilket svärdsnamn som helst och supplera omskrifningen med Heimdalls namn. Hufvudets oomskrifna namn äro: hufvudskål, hjerna, kjannr, kollr (kullen). Ögonen heta: syn, lit eller vedrlit, aurmjot: man kan omskrifva dem med att kalla dem ögonlockens och ögonbrynens, pannans eller ännets sol eller måne, sköld, glas, ädelsten eller sten. Öronen kallas hlustir (lyssnande) och heyrn (hörsel); man kan omskrifva dem så, att man kallar dem hörselns land munn, lopp, syn eller öga, om man vill bruka nyskapade ord. Munnen skall man så omskrifva, att man kallar den tungans , tandens, ordens, gomens och läpparnes land eller hus, eller dylikt; och, om man vill nyttja nyskapade ord, kan man kalla munnen ett skepp , läpparne dess bord och tungan dess roder eller styre. Tänderna kallas stundom ordens, munnens, och tungans sten eller skär. Tungan kallas ofta talets eller munnens svärd. Skägget heter den kant, hår eller kanpr, som finnes på läpparne. Håret kallas lá och haddr det en qvinna hafver: hår heter äfven skopt: hår kan man så omskrifva, att man med benämningen af någon skog förenar namnet på någons hufvudskål, hjerna eller något hufvud: skägg kan omskrifvas genom att kalla det hakans, kindens eller strupens hår. 70. Hjerta heter negg. Man kan också kalla det korn eller sten eller äpple eller nöt, bezoar-sten (mýll) eller dylikt, och supplera omskrifningen med bröst eller hug. Man kan ock kalla det hugens hus eller land eller berg. Bröst ska|l man omskrifva med att kalla det hjertats, andans och lefrens hus, gård eller skepp själskrafternas, hugens och viljans land. Hugen kallas mod, kärlek, kärlighet, älskog, vilja och åtrå. Hugen skall man omskrifva med att kalia den trollqvinnornas vind och är det rätt att nämna hvilken trollqvinna man vill, äfvensom att nämna Jötnar och kalla hugen deras hustrurs, mödrars eller döttrars vind. Dessa benämningar utgöra en egen klass. Hugen kallas ock sinne, tycke, själskraft, själsstyrka, lust, minne, vett, tänkesätt, lynne och trohet. Äfvenså kallas hugen vrede, fiendskap, ilska, grymhet, olycka, sorg, grämelse, ondt lynne, trätgirighet, lösaktighet, otrohet, modlöshet, tungsinthet, gesni, obetänksamhet och envishet. 71. Handen må kallas mund, arm, lam och ram. På armen finnas: armboge, armläggen, ulfleden, leden, finger, grep, handen, nagel, fingerspets, jadar och qvickva. Handen kan kallas vapnens och sköldarnes jord, axelns och armens träd, handlofvens, handens och gullringarnes jord: man kan äfven kalla den axelns, falkens och hökens fot eller med andra fågelnamn supplera omskrifningen, ehuru detta är mindre brukadt. Äfven kan armen kallas bågbärarn. Foten må man kalla fotsålans , vristens och lästens träd eller dylikt: vägens, gångens eller fjätens spets: äfvenså kan man kalla foten dessas träd eller stöd. Benet kan omskrifvas med benämnandet af skida, sko eller byxor. På benet finnas låret, knäet, vaden, benet, läggen, vristen, jarki (den yttre delen af foten), fotsålan och tån. Man kan omskrifva benet derigenom , att män kallar det alla dessa tings träd mast eller rå. 72. Tal kallas ord, ordspråk, snillrikhet, samtal, saga, kif, träta, sång, trollsång, qväde, prat, biva, hjalld, hjal, sqval, sorl, thjarka, gyss, thrapt; skalp, hol, snack; näsvishet, ljudaskände, skämt, afgeljar Rösten kallas hljómr, rómr, omun, thytr, gaull, gnyr, glymr, thrymr, rymr, brak, svipr, svipun, gång. Alla dessa ord skall man nyttja vid omskrifning af strid och supplera omskrifningen med namn på svärd, andra vapen eller sköldar. 73. Vett heter vishet, råd, förstånd, minne, tanke, klokhet, talevishet, långsynthet, skaldvishet, Ordvishet och anseende. Så kallas ock illfundighet, försåt, lömskhet, opålitlighet och vrede. 74. Läte är af två slag i läte kallas rösten, läte kallas ock sättet att vara. Reidi kallas både, när en man är illa till mods och en skepps- eller häst-rustning. Far betyder både vrede och ett skepp. Sådana utryck har man mycket nyttjat för ätt dölja meningen och kallas det vanligtvis ofljóst. Lid (led) kallas på en menniska der benen mötas; lid heter ett skepp, lid en krigshär: lid kallas ock det, när en man tillför en annan sin hjelp; lid kallas ock öl. Hlid kallas öppningen på en gärdesgård; äfvenså en oxe och en backe. Dessa namn bör man i skaldskap nyttja så dunkelt, att det blir svårt att förstå, i händelse man menar något annat, än de föregående versarne tyckas tillkännagifva. På samma sätt finnas många andra namn, af hvilka hvarje har många betydelser.