# Völsa þáttr > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Völsa þáttr (verk:saga:volsa_thattr) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Uddbornas dyrkan av Völsi börjar Enligt vad som anges i ett gammalt kväde bodde det på en udde längst norrut i Norge, där det fanns en god hamn för långskepp nedanför, långt från huvudbygden och likaså från den allmänna leden, en bonde och en husfru, något till åren. De hade två barn, en son och en dotter, enligt vad som sägs i början av kvädet, och det börjar så: En gubbe har bott och en åldrig kvinna på en udde, någon udde. Han hade en son med guldtrådarnas Bil, den karlen, och en dotter mycket förståndig. Där fanns också en träl och en trälkvinna. Bonden var en fridsam man och höll sig utanför tvister, men gumman var en stor argbigga och bestämde mycket över hushållets ordning dagligen. Bondsonen var munter och glädjefylld, skämtsam och mycket uppnosig. Bonddottern var äldre, läraktig och klok av naturen, fastän hon inte hade vuxit upp bland mycket folk. Bonden hade en stor jakthynda som hette Lærir. De hade ingen kunskap om den heliga tron. Det hände sig en gång när det led långt fram på hösten att gubbens draghäst dog. Den var mycket fet, och eftersom hedningarna hade hästkött till föda, blev hästen slaktad och tillvaratagen. Och först, när den hade flåtts, skar trälen av den i ett stycke den lem som enligt naturens skapelse djur av det slaget har till fortplantning, liksom andra djur som förökar sig sinsemellan, och som enligt vad de gamla skalderna anger heter vingull hos hästar. Och just som trälen har skurit av den och tänker kasta ned den på marken bredvid sig, springer bondsonen dit skrattande och griper efter den och går in i stugan. Där fanns hans mor, hennes dotter och trälkvinnan. Han skakar vingullen mot dem med många gliringar och kvad en strof: Här kan ni se en ganska rask vingull skuren av hingstens far. För dig, trälkvinna, är denne Völsi alls inte slapp mellan låren. Trälkvinnan brister ut och skrattar, men bonddottern bad honom bära ut denna styggelse. Gumman står upp och går fram från andra sidan och griper den ifrån honom och säger att varken detta eller annat ska de förstöra, det som kan bli till nytta, går sedan ut och torkar den så noggrant som möjligt och sveper in den i en linneduk och lägger lök och andra örter bredvid, så att den därigenom inte kunde ruttna, och lägger ned den i sin kista. Nu lider hösten så att gumman tar upp den varje kväll med någon formel för att dyrka den, och det kommer därhän att hon vänder hela sin tro dit och håller den för sin gud, och leder in i samma villfarelse med sig sin man och sina barn och hela sitt hushåll. Och genom djävulens kraft växer den och stärks så att den kan stå bredvid husfrun, om hon vill. Och när det var så gjort tar gumman upp den seden att hon bär in den i stugan varje kväll och kväder en strof över den först av alla, ger den sedan åt bonden och så den ene från den andre, tills den till sist kommer till trälkvinnan, och var och en skulle kväda en strof över den. Det märktes på vars och ens ord hur var och en av dem var till sinnes. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Kung Olav träffade uddborna Det hade varit en gång, innan kung Olav blev landsflyktig för kung Knut, att han styrde sina skepp norrut längs landet. Han hade fått höra om denna udde och den otro som utövades där. Och eftersom han ville där som på andra ställen omvända folket till den rätta tron, säger han till lotsen att han ska vika av från leden och till den hamn som ligger nedanför den förutnämnda udden, ty vinden var mild. De kommer sent på dagen till denna hamn. Kungen låter spänna tält över skeppen men säger att de ska ligga på skeppen över natten, men han vill gå hem till gården och ber Finnr Árnason och Þormóðr Kolbrúnarskáld fara med sig. De tar alla på sig grå kåpor och drar dem utanpå sina kläder och går så hem till gården på kvällen i skymningen, viker av till stugan och sätter sig på den ena bänken och ordnar platserna så att Finnr sitter innerst, sedan Þormóðr och kungen ytterst, och väntar där tills det har blivit mörkt, så att ingen människa kommer in i stugan. Och därefter kommer en kvinna in med ljus, och det var bonddottern. Hon hälsar männen och frågar efter deras namn, men de nämnde sig alla Grímr. Hon tänder då ljus i stugan. Hon ser hela tiden på gästerna, och längst tittar hon på den som sitter ytterst. Och just som hon gör sig redo att gå ut, kommer en dikt över hennes läppar och hon sade så: Jag ser guld på gästerna och mantlar av gudvävnad (guðvefr). Mitt sinne dras till ringar. Hellre vill jag ting än ljuga. [osäker tolkning] Jag känner igen dig, min kung. Kommen är du, Olav. Då svarar den nykomne, han som satt ytterst: ”Håll tyst om det, du är en klok kvinna.” Fler ord växlade de inte. Bonddottern gick ut, och litet senare kommer bonden in och hans son och trälen. Bonden sätter sig i högsätet, hans son uppe bredvid honom, och trälen mittemot längre ifrån honom. De är vänliga mot gästerna på sitt stilla sätt. [osäker tolkning] Sedan sköts hushållet vidare och borden sätts fram och maten ställs fram. Bonddottern satte sig uppe bredvid sin bror och trälkvinnan bredvid trälen. Alla Grímarna sitter tillsammans, som förut sagts. Sist kommer gumman in och bär Völsi i famnen och går fram till högsätet inför bonden. Det nämns inte att hon hälsade på gästerna. Hon tar av dukarna från Völsi och sätter den i bondens knä och kvad en strof: Förstorad är du, Völsi, och upptagen, försedd med lin och stödd av lök. Må mörnir [osäker tolkning] ta emot detta offer (blæti), och du, bonden själv, bär du Völsi till dig. Bonden lät sig föga bekomma, tog ändå emot den och kvad en strof: Inte skulle, om jag rådde, detta offer bäras fram i kväll. Må mörnir ta emot detta offer, och du, bondens son, se du till Völsi. Bondsonen grep efter den och lyfter Völsi och vänder sig mot sin syster och kvad en strof: Bär fram stången för brudkvinnorna. De ska väta vingullen i kväll. Må mörnir ta emot detta offer, och du, bondens dotter, dra du Völsi till dig. Hon låter sig föga bekomma, men måste ändå följa hushållets sed, tog ganska försiktigt i den och kvad ändå en strof: Det svär jag vid Gefjun och vid de andra gudarna, att jag mot min vilja tar emot den röda nosen. Må mörnir ta emot detta offer, och du, husfolkets träl, grip du efter Völsi. Trälen tar emot och kvad: En limpa vore för mig dubbelt så passande, tjock tycks den och kort och ändå vid, än denne Völsi på arbetsdagar. Må mörnir ta emot detta offer, och du, husfolkets trälkvinna, tryck du Völsi till dig. Trälkvinnan tar emot den mycket ömt, sveper den till sig och klappar den och kvad en strof: Visst skulle jag inte kunna avhålla mig från att driva den in i mig, om vi låg ensamma i ömsesidig fröjd [osäker tolkning]. Må mörnir ta emot detta offer, och du, Grímr, vår gäst, grip du efter Völsi. Finnr tog då emot den och höll i den. Han kvad då en strof: Legat har jag vida utanför uddar, med snöiga händer dragit upp segel. Må mörnir ta emot detta offer, och du, Grímr, min följeslagare, grip du efter Völsi. Han gav den då åt Þormóðr. Han tog emot den och betraktade mycket noggrant hur Völsi är skapt. Han log då och kvad en strof: Aldrig förr, fastän jag har farit vida, har jag sett en blottad lem förut fara längs bänkarna. Må mörnir ta emot detta offer, och du, Aðal-Grímr, ta nu emot Völsi. Kungen tog emot den och kvad en strof: Jag har varit styrman och stävkämpe (stafnbúi) och anförare för alla folk. Må mörnir ta emot detta offer, och du, husfolkets hund, ta hand om detta tingest. Han kastade den då fram på golvet, och hunden grep genast upp den. Och när gumman såg det, då kom hon helt i rörelse. Hon blev mycket upprörd och kvad en strof: Vem är det bland män som är mig okända, som ger hundar det heliga offret? Lyft mig upp på dörrgångjärnen och på dörrbjälkarna, för att se om jag kan rädda det heliga offret. Lägg ned den, Lærir, och låt mig inte se, och svälj inte ned den, du usla, förvekligade [osäker tolkning] hynda. Kungen kastar då av sig förklädnaden. Då blir han igenkänd. Han förkunnar då tron för dem, och gumman var trög till tron, men bonden något snabbare, men med Guds kraft och Olavs nit blir det till slut så att de alla antar tron och döps av kungens hirdpräst, och höll väl tron sedan, när de fick veta vem de skulle tro på, och kände sin skapare, och såg nu hur illa och omänskligt de hade levat och olikt alla andra goda människor. Det kan synas av sådant att kung Olav lade hela sitt sinne på att utrota och utplåna alla osedvänjor och hedendom och trolldom på samma sätt på de yttersta utskären av det norska väldet som i de mittersta häradena på fastlandet. Han hade den största omsorg om att dra så många som möjligt till den rätta tron. Det har nu också blivit uppenbart att han har gjort dessa ting och alla andra så att det har behagat Gud.