# Vatnsdæla saga > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Vatnsdæla saga (verk:saga:vatnsdaela_saga) - **Datering:** 1270/1290 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt sagadb.org ## kap. 1 (maskinöversättning) En man hette Ketill och kallades raumr. Han var en mäktig man. Han bodde på den gård som heter i Raumsdal. Det ligger långt norrut i Norge. Han var son till Ormr skeljamoli, son till Hrossbjörn, son till Jötun-Björn norrifrån i Norge. Det var fylkeskungar (fylkiskonungar) i Norge när denna saga utspelade sig. Ketill var en utmärkt man och mycket rik på gods, väldig till kraft och den raskaste i alla manliga prov, och han hade legat i härnad den förra delen av sitt liv men satte sig nu på sina gårdar när åldern föll över honum. Han var gift med Mjöll, dotter till Án bågböjare. Ketill hade en son med henne. Han hette Þorsteinn. Han var en vacker man att se på. Han var ingen märkesman till växt eller kraft. Han var arton vintrar när detta hände, men ändå var Þorsteinns uppträdande och all hans färdighet över det goda medelmåttet jämfört med vad unga män då var. Vid denna tid tyckte sig folk märka att stigmän eller illgärningsmän måste finnas på den väg som går mellan Jämtland och Raumsdal, ty ingen kom tillbaka av dem som for, och även om de var femton eller tjugo tillsammans hade ändå ingen kommit tillbaka, och därför menade folk sig veta att en våldsman måste ligga ute. Ketill bondes män drabbades minst av denna ofred, både av dråp och av godsförluster, och folk talade mycket och klandrande om att den var en stor odugling som var förman för det häradet, att inga åtgärder skulle sättas emot sådana ogärningar, och de sade att Ketill nu blev mycket gammal; men han låtsades inte om det, fast det ändå tog på honom vad de sade. ## kap. 2 (maskinöversättning) Det var en gång som Ketill sade till Þorsteinn, sin son: ”Unga mäns sätt att leva är nu ett annat än när jag var ung. Då åtrådde män några bedrifter, antingen att ge sig ut i härnad eller att skaffa sig gods och ära genom något sådant företag som innebar någon livsfara. Men nu vill unga män bli hemkära och sitta vid härden och proppa sin buk med mjöd och mungåt, och därför tryter manlighet och hårdhet; men jag har skaffat mig gods och anseende därigenom att jag vågade lägga mig i fara och hårda envig. Nu har du, Þorsteinn, fått liten kraft och växt. Det är också troligast att du följer det i ditt handlande och att flit och alla försök går därefter, ty du vill inte rätta dig efter dina tidigare fränders gärningar och visar dig sådan som du är till utseendet, och modet lär följa växten. Det var mäktiga mäns sed, kungars eller jarlars, våra likars, att de låg i härnad och skaffade sig gods och ära, och det godset skulle inte räknas till arv, inte heller skulle sonen ta det efter fadern, utan det godset skulle läggas i högen hos hövdingarna själva. Även om deras söner tog jordarna kunde de inte hålla sig kvar i sin ställning, även om anseende tillföll dem, om de inte lade sig och sina män i fara och härnad och så skaffade sig gods och berömmelse, den ene efter den andre, och på så sätt trädde i sina fränders fotspår. Nu tror jag att krigarlagen är okänd för dig, och jag skulle kunna lära dig den. Du har också nu kommit till den ålder att det vore tid för dig att pröva dig och veta vad lyckan vill unna dig.” Þorsteinn svarar: ”Det vore bra eggat om det tjänade något till.” Han stod upp och gick bort och var mycket vred. En stor skog ligger mellan Raumsdal och Upplanden, och över den går en allmän väg, fast den nu var spärrad av de onda väsen (meinvættum) som folk trodde låg ute, fast ingen kunde berätta om dem. Nu ansågs det som den största bedriften att råda bot på detta. ## kap. 3 (maskinöversättning) Det var litet senare, sedan far och son hade talats vid, som Þorsteinn gick ut ensam från dryckeslaget, och han tänker helst så för sig själv att han ska lita till sin fars lycka och inte råka ut för hans smädelser, utan han ville nu lägga sig i någon livsfara. Han tog sin häst och red ensam till skogen, dit där han tyckte att illgärningsmännen helst var att vänta, fast han tyckte att det fanns litet hopp om framgång mot en sådan övermakt som han menade sig veta skulle finnas där. Han ville nu också hellre sätta livet på spel än fara utan att ha uträttat sitt ärende. Han tjudrade sin häst vid skogen och gick sedan in i den och fann en stig som ledde av från den allmänna vägen. Och när han hade gått länge fann han i skogen ett stort och välbyggt hus. Þorsteinn menade sig veta att detta hus måste tillhöra den som hade spärrat stigarna, vare sig de var en eller flera. Sedan gick Þorsteinn in i hallen (skálann) och fann där stora kistor och mycket gott. Där var en stor stapel med skidor, och på andra sidan varor i säckar och alla slags handelsvaror. Där såg han en säng. Den var mycket större än någon bädd som Þorsteinn tidigare hade sett. Han tyckte att den måste vara mycket lång som denna säng passade. Sängen var väl försedd med bonader. Där var också ett bord dukat med rena dukar och ansenliga läckerheter och den bästa dryck. Þorsteinn rörde inte dessa ting. Sedan sökte han sig en undanflykt så att han inte genast skulle vara inför ögonen på den som bebodde hallen, ty han ville först veta hur han tyckte att det låg till innan de växlade ord eller såg varandra. Han gick sedan upp mellan säckarna i varustapeln och satt där. Sedan hörde han ett stort dån utanför när det led mot kvällen, och sedan kom en man in och ledde en häst efter sig. Denne man var mycket stor. Han hade vitt hår, och det föll över axlarna i vackra lockar. Þorsteinn tyckte att mannen var mycket vacker. Sedan tände denne man upp en eld åt sig, men han ledde först sin häst till stallet. Han satte fram ett tvättfat åt sig och tvättade sig och torkade sig på en vit duk. Han hällde också ur en kanna en god dryck i en stor bägare på fot och tog sedan till maten. Allt denne mans uppträdande tycktes Þorsteinn märkligt och mycket hövligt. Han var en mycket större man än Ketill, hans far, och han tyckte, som det var, att han var den största av män. Och när hallens invånare var mätt satt han vid elden och såg i den och sade: ”Här har något förändrats. Elden är nu mindre täckt av aska än jag trodde. Jag tror att den har tänts för en kort stund sedan, och jag vet inte vad det betyder, och det kan vara så att män har kommit och lurar på mitt liv, och det är inte utan skäl, och jag ska gå och söka igenom huset.” Sedan tog han sig en brinnande sticka och sökte och kom dit där varustapeln var. Det var så ordnat där att man kunde gå från stapeln och in i en stor rököppning (reykbera) som fanns på hallen. Och när ogärningsmannen undersökte stapeln var Þorsteinn ute, och hallens invånare kunde inte hitta honom, ty Þorsteinn var förutbestämd för ett annat öde än att bli dräpt där. Den andre sökte igenom huset tre gånger och fann ingenting. Då sade hallens invånare: ”Jag ska nu låta det vara, och det är ovisst vartåt det drar, och det kan vara så att det som sägs går i uppfyllelse med mina förhållanden, att onda råd slår illa ut.” Sedan gick han tillbaka till vilobädden och tog av sig sitt sax. Det tycktes Þorsteinn som om det vore den största dyrgrip och mycket troligt att bita, och han tänkte för sig själv att det skulle duga om han kom åt saxet. Han kom nu också att tänka på sin fars eggelse, att det skulle behövas kraft och djärvhet för att utföra en sådan bedrift eller andra, men att ära och vackra skatter skulle komma i gengäld, och att man då skulle tycka att han hade lyckats bättre än om han satt vid sin mors eldstad. Då kom han också att tänka på att hans far hade sagt att han inte var bättre till vapen än en dotter eller en annan kvinna, och att det vore större heder för fränderna om det vore en lucka i deras ätt än där han var. Sådant drev Þorsteinn framåt, och han sökte sig då ett tillfälle att ensam hämnas mångas oförrätter, men å andra sidan tyckte han ändå att det var stor skada om mannen. Sedan somnar hallens invånare, och Þorsteinn gör med något buller ett försök att se hur fast han sov. Han vaknade av det och vände sig på sidan. Och åter gick en stund, och Þorsteinn gjorde ett andra försök, och han vaknade åter av det, fast mindre. Den tredje gången gick Þorsteinn fram och slog ett stort slag på sängkanten och fann att allt då var stilla kring honom. Sedan tände Þorsteinn en låga och gick till sängen och ville veta om han var borta. Þorsteinn ser att han ligger där, och han sov i en guldbroderad sidenskjorta och låg med ansiktet uppåt. Þorsteinn drog då saxet och stötte det i bröstet på den store mannen och gav honom ett stort sår. Denne reagerade häftigt och grep tag i Þorsteinn och ryckte upp honom i sängen bredvid sig, men saxet satt kvar i såret, och så hårt hade Þorsteinn stött att spetsen satt i bädden; men denne man var väldigt stark och lät saxet sitta där det hade kommit, och Þorsteinn låg mellan väggpanelen och honom. Den sårade mannen sade: ”Vem är den man som har tillfogat mig skada?” Han svarar: ”Jag heter Þorsteinn och jag är son till Ketill raumr.” Mannen sade: ”Jag menade mig redan förut veta ditt namn, men ändå tycker jag att jag minst har förtjänat detta av er far och son, ty jag har gjort er liten eller ingen skada. Men nu var du alltför snabb och jag alltför sen, ty nu var jag beredd att vända bort från detta ovettiga leverne; men jag har helt i min makt om jag låter dig leva eller dö. Om jag nu gör efter förtjänst och som du har lagt an på, då skulle ingen berätta om vår mellanhavande. Men jag tror nu att det är rådligast att låta dig ta emot ditt liv, och det kunde bli till gagn för mig genom dig om det ville lyckas så. Nu vill jag också säga dig mitt namn. Jag heter Jökull och jag är son till Ingimundr jarl av Götaland. Och efter mäktiga mäns söners sed skaffade jag mig gods, fast det gjordes alltför fräckt. Men nu var jag beredd att resa bort. Om du nu tycker att något har givits dig i det att ditt liv skänks, så far till min far, men tala först med min mor, som heter Vigdís, och berätta för henne ensam denna händelse och bär henne min kärleksfulla hälsning och säg att hon ska skaffa dig fred med jarlen och full vänskap på det sättet att han gifter bort sin dotter, min syster, som heter Þórdís, med dig. Här är nu ett guld som du ska bära som jartecken på att jag sänder dig. Och även om hon tycker att hennes sorg efter mig är stor, så väntar jag att hon värderar min kärlek och mitt budskap högre än din gärning. Men jag anar att du kommer att bli en lyckosam man. Om du nu får söner, eller dina söner får det, så låt inte mitt namn ligga nere, och jag väntar mig gott därav, och det tar jag som lön för att jag skänker dig livet.” Þorsteinn bad honum nu göra som han ville med att skänka honom livet och andra ting och sade att han inte skulle be om någonting. Jökull sade att hans liv nu var i hans hand, ”och du måste ha blivit mycket eggad till detta verk av din far, och nu har hans råd bitit mig till fullo, och jag ser att du är nöjd även om vi båda dör; men ett större öde kommer att vara dig förunnat. De är inte utan ledning där du är förman, för din djärvhets och manlighets skull, och det är bättre sörjt för min systers ställning om du får henne än om vikingar tar henne som krigsbyte. Även om det erbjuds dig i Götaland så far hellre till dina egendomar i Raumsdal, ty mina fränder på fädernet kommer inte att unna dig makten efter hans dag, och det kan bli så att sorgliga dråp kommer att ligga i er släkt och att män förlorar oskyldiga fränder. Säg nu inte mitt namn för allmänheten, utom för din far och mina fränder, ty livet har varit fult, men nu är det också betalt efter förtjänst, och så går det för de flesta orättfärdiga män. Ta nu här guldet och ha det som jartecken, och dra ut saxet, och då kommer vårt samtal inte att bli långt.” Sedan drog Þorsteinn ut saxet, och Jökull dog. ## kap. 4 (maskinöversättning) Efter dessa händelser rider Þorsteinn hem, och när han närmade sig gården såg han många män rida emot sig och kände där igen sin far och många bekanta, och de var alla ute för att leta efter honom. Och när de möttes hälsade Ketill sin son med milda ord och menade att han hade återfått honom ur Hel, ”och jag ångrade genast de ord som jag sade till dig som klander eller retelse.” Þorsteinn svarar och sade att han inte hade kunnat förutse om han skulle komma tillbaka någon gång eller aldrig, men sade att lyckan nu hade stärkt hans sak så att han hade kommit oskadd tillbaka. Och även om de kastade fram dessa ord med någon ovänlighet blev de snart väl förlikta. Þorsteinn berättar nu för sin far hela förloppet av sin färd. För detta verk fick Þorsteinn gott lovord av var man, som var att vänta. Sedan låter Þorsteinn kalla till ting, och dit kom alla bygdens män från de häraderna. På detta ting stod Þorsteinn upp och sade: ”Det är känt för er alla att den fruktan som har vilat här en tid för stigmännen, så att man inte kunde fara sina färder, den är nu undanröjd och avslutad. Det är också det viktigaste med denna min tingsstämning att jag vill att var och en ska ta sitt gods som han har ägt, men jag ska ta i besittning det som blir över.” Folk gav detta gott bifall, och Þorsteinn fick stort anseende för hela sitt företag. Illgärningsmannens namn visste inte allmänheten, därför att det föga fördes på tal. ## kap. 5 (maskinöversättning) Det var en dag som Þorsteinn talar med sin far om att han skulle fara österut till Ingimundr jarl, som han hade lovat Jökull. Ketill sade att det inte var rådligt att gå i händerna på sina ovänner och bad honom hellre stanna hemma, ”och även om jarlen inte vill skada dig, så kan det ändå vara så att några blir närgångna mot dig och inte välvilliga.” Þorsteinn svarar: ”Detta har jag lovat Jökull, och det ska jag fullgöra, och även om jag inte bär någon av fötterna oskadd därifrån så ska jag ändå fara.” Sedan gjorde Þorsteinn sig redo och for till Götaland och styrde så att han kom till jarlens hem tidigt på dagen. Jarlen hade farit på jakt efter mäktiga mäns sed. Þorsteinn gick in i en dryckesstuga och satte sig på bänken med sitt följe. Då kom jarlens hustru in i stugan och såg på dem som hade kommit och såg att det måste vara utländska män. Hon frågade vilka de var. Þorsteinn sade att han var nordman, ”men jag har ett hemligt ärende till dig, och låt oss gå avsides vi två.” Hon gjorde så. Då sade Þorsteinn: ”Jag har en nyhet att berätta för dig, dråpet på Jökull, din son.” Hon svarar: ”Den kan tyckas mig stor, men inte otrolig, för hans framfarts och onda handlingssätts skull. Men vad drev dig att berätta denna sorgesaga och fara så lång väg?” Þorsteinn svarar: ”Mycket drar mig till det. Jag lovade honom på tro och heder vid vårt avsked att jag skulle fara till er och säga sanningen om vårt avsked. Det ska inte döljas att jag blev hans baneman, ty våra män tyckte att det var outhärdligt att leva under hans hand för dråpens och godsrovens skull; men ändå, för att säga dig det i förtroende, kom jag i hans våld, och han hade möjlighet att dräpa mig om han ville, men han gav mig livet och ålade mig att jag skulle fara till dig med hans budskap, och du kan se att det hade varit bekvämare att stanna hemma än att våga sig på er nåd. Nu har jag här ett guld som han sade att ni skulle känna igen, och han bad mig bära det som jartecken på att du skulle skaffa mig förlikning med jarlen, med den begäran att jag skulle få er dotter, som heter Þórdís, till hustru. Han sade också att han väntade att du skulle värdera hans budskap och anordning högre än min gärning.” Vigdís rodnade mycket vid detta och sade: ”Du måste vara en djärv man, men jag tror att du säger sanningen om ert möte, och om Jökull gav dig livet, så vore det mitt råd att du fick behålla det, ty du är en man som ser lyckosam ut. Och för Jökulls, min sons, böneord ska jag ta upp din sak med jarlen, men håll dig först dold.” Och när jarlen kom hem gick drottningen till honom och sade: ”Det finns en nyhet att berätta för er, en sådan som drabbar oss båda.” Jarlen svarar: ”Du ska berätta om döden för Jökull, min son.” Hon sade att det var sant. Jarlen sade: ”Han lär inte ha dött sotdöden.” Hon svarar: ”Det är sant att han blev dräpt, och han visade dessförinnan stor ädelmod (drengskap). Han gav den man livet som gjorde det och sände honom hit i vårt våld med sanna jartecken på att du skulle ge honom grid och efterskänka sakerna, fast de är stora. Mannen kunde också bli ett stöd för dig om du stärkte honom genom svågerskap och gifte bort din dotter med honom enligt Jökulls anordning. Han har också trott att du skulle sätta något värde på hans sista bön. Du kan också se hur trofast denne man har varit i sina löften, då han for hit till ofredens plats från sina egendomar och i våra händer. Nu väntar jag, för min framställnings och din sons budskaps skull, att du ska göra som jag begär, och se här på jarteckna.” Hon visar honom då guldet. Jarlen suckade då tungt och sade: ”Mycket har du sagt och mycket djärvt, att jag skulle göra den man heder som har dräpt min son, och denne man vore snarare värd döden än vängåvor.” Drottningen sade: ”Man måste se på det, herre, vad Jökulls ord är värda och mannens trohet i att gå i ditt våld. Å andra sidan din höga ålder, att du behöver en föreståndare åt dig, och denne man torde vara väl lämpad för det. Nu, liksom Jökull gav honom livet och dessförinnan hade honom helt i sin makt, och denne man hämtade lycka från honom, hur illa det än såg ut för honom, så är det också uppenbart att vi inte ska fördärva denna seger eller denne mans lycka eller vår sons ädelmodiga utväg, och det är en stor seger att handla så som Jökull gjorde, att ge den livet som har begått sådana saker mot oss, och det är den största skam att göra honom skada nu när han har kommit i förtroende till oss.” Jarlen sade: ”Mycket ivrigt stöder du denne man, och han har behagat dig väl, och förvisso vill jag se honom och se efter vad gagn jag tycker att det finns i honom, och det kommer att betyda mycket för honom hur han tar sig ut i mina ögon.” Sedan fördes Þorsteinn fram, och han stod inför jarlen, men drottningen hade ordnat det så att jarlens största vrede hade runnit av honom. Þorsteinn sade: ”Allt om min lott är nu i ert våld, herr jarl. Det är er också nu känt vilket ärende jag har haft hit. Jag vill också be er om förlikning, men inte bekymra mig om vad ni vill ha gjort. Det är också hövdingars sed att ge dem livet som av egen vilja går in i deras nåd.” Jarlen sade: ”Så ser jag på dig att jag kommer att ge dig livet. Det är nu också det bästa i fråga om bot för sonen att du träder i sonens ställe, om du vill vara hos mig, ty du har ett lyckligt utseende. Det är inte heller storsint att strida mot den som går i ens våld.” Þorsteinn tackar jarlen för att han skänkt honom livet, och han var där en tid, och de lärde känna varandras sinnelag. Jarlen fann snart att Þorsteinn var en klok man och märklig i allt sitt sätt. Det var en gång som Þorsteinn sade till jarlen: ”Nu vill jag veta vad som är möjligt i fråga om svågerskapet med er, herre.” Jarlen svarar: ”Jag vill inte avslå det, ty det kan vara till lycka för vår ätt, men det vill jag att du är hos oss.” Þorsteinn sade: ”Det vill jag gå med på, och jag tackar för att få vara här så länge ni lever, men man kommer inte att unna mig här ära och ställning efter din dag, och var och en måste söka efter sitt eget öde.” Jarlen sade att det var förståndigt sagt. ## kap. 6 (maskinöversättning) Litet senare red Þorsteinn hem och berättar för sin far hela uppgörelsen och bad honom med på färden, och så gjorde Ketill. Jarlen ställde till ett gästabud, och Þorsteinn kom dit med männen från Raumsdal och många stormän, och gästabudet var prytt med goda förråd. Det avlöpte med den största heder och stora gåvor av gods, och jarlen och Ketill skildes i den största vänskap. Þorsteinn stannade kvar med sin hustru. Ständigt fick Þorsteinn höra vänliga ord om sig från jarlen. Snart rådde god kärlek mellan Þorsteinn och Þórdís. Det berättas att en kväll kom män till jarlen med de nyheterna att de berättade om Ketill raumrs död, och därtill att folk ville att Þorsteinn skulle fara tillbaka till sina fädernejordar och sin makt. Þorsteinn lade fram denna sak för sin hustru och jarlen. Hon bad honom avgöra och sade att hon ville följa det som han ville. Han sade att han helst ville fara hem, ansåg att det minst väckte avund och att alla där bäst skulle unna honom heder. Jarlen samtyckte också till detta beslut och sade att det var troligt att han hemma skulle få framgång snarare än hos okänt folk. Strax därefter blev jarlen sjuk. Han kallade till sig Þorsteinn, sin svärson, och likaså sin dotter och sade: ”Gör nu er färd härifrån så att det sker med stor heder i fråga om gods, och våra fränder kan ändå vara väl nöjda med att hela makten här i landet överlämnas åt dem med allt som hör därtill. Men om ni får en son, låt honom ha mitt namn.” Þorsteinn sade att så skulle det vara, men att han inte strävade efter jarlens värdighet därför att hans fränder var utan titlar. ## kap. 7 (maskinöversättning) Ingimundr jarl dog litet senare, och Þorsteinn for hem till sina egendomar och tog över sitt fädernearv. Han låg i härnad om somrarna och skaffade sig gods och anseende, men satt hemma på sina gårdar om vintrarna och ansågs som en mycket hedervärd man. En man hette Ingjaldr och bodde i Hefni, en ö norr på Hålogaland. Han var en duktig bonde och låg i härnad om somrarna men satt i ro om vintrarna. Det var god vänskap mellan Ingjaldr och Þorsteinn. Ingjaldr var en god bonde och en betydande man. Þorsteinn fick en son med sin hustru, och när gossen var född bars han till sin far. Þorsteinn såg på honom och sade: ”Denne gosse ska heta Ingimundr efter sin morfar, och jag väntar lycka för honom för namnets skull.” Gossen var tidigt mycket väl utvecklad. Þorsteinn och Ingjaldr höll vängästabud för varandra varje höst när de kom hem från vikingafärd. Och en gång när Ingjaldr var på gästabud hos Þorsteinn sprang gossen Ingimundr fram till Ingjaldr. Han sade då: ”Du är en lyckosam gosse, och för vänskapen mellan mig och din far vill jag bjuda dig hem till mig till sådan fostran som jag bäst kan ge dig.” Þorsteinn sade att han skulle ta emot erbjudandet, och gossen for hem med Ingjaldr. En son till Ingjaldr hette Grímr och en annan Hrómundr. De var lovande män och blev Ingimundrs fosterbröder. Þorsteinn och Ingjaldr fortsatte med sin vana med hemgästningar och gästabud, och man tyckte sig ha fått ersättning för Ketill där Þorsteinn var, även om han var en man av mindre växt eller inte så stark som denne var. Det var en gång när Ingimundr träffade sin far som han sade: ”Du har skaffat mig en god fostran, men nu vill jag att du skaffar mig ett skepp, och jag vill härja i sommar efter mina tidigare fränders sed. Jag har nu kommit till den ålder att jag väl kan ägna mig åt sådant, och jag vill bekosta denna färd själv och du, men inte min fosterfar, fast jag vet att jag kan få av honom det jag vill.” Þorsteinn sade att detta var väl begärt, ”och jag ska skaffa dig ett skepp.” Ingimundr sade att han inte kunde nöja sig med mindre och for hem och berättar för sin fosterfar. Ingjaldr svarar: ”Det är ett gott bidrag, men jag ska skaffa Grímr ett annat skepp, och ni ska fara båda tillsammans med försiktighet och uppmärksamhet. Akta er också för att lägga till där övermakt finns. Det är också större heder att växa från små medel än att höja sig högt och sätta sig med förödmjukelse.” Sedan gav de sig ut i härnad, Ingimundr och Grímr, och skötte sitt vikingaskap väl, lade inte till där det inte var rådligt och hade fem skepp på hösten, och alla var väl försedda med vapen och män och all krigsutrustning. Det visade sig snart att Ingimundr var djärv i framfarten och en god kämpe (drengr), pålitlig till vapen och hårdför, vänfast och välvillig, trogen mot sina vänner, och så som en hövding bäst kunde vara funnen var han i den forna seden. Han tillkännager för Grímr att han tänkte fara hem till sin far på hösten och vara där om vintern en tid med tjugo män. Och så gjorde de. Det märktes snarare att Þorsteinn tyckte att deras vistelse där vittnade om något övermod och inte om full försiktighet. Ingimundr svarar: ”Så tycker inte jag, och så bör du inte tala, och det är rättare att du begär i gengäld sådant som du vill av förvärvet efter krigares sedvänja och använder det så att heder följer därav. Nu passar det dig väl att ge oss uppehälle med våra förråd.” Þórdís sade: ”Det är väl och manligt talat, och så skulle din morfar ha gjort.” Þorsteinn sade: ”Jag ska också göra så, och det är käckt sagt.” Där är de om vintern fram till jul, och där är ett gott och glatt uppehälle. Alla tyckte mycket om Ingimundr, både om hans sätt och hans utseende. Han var skicklig i alla lekar och väl duglig i all färdighet och inte påträngande mot män som var mindre än han, men hårdför och framfusig mot sina ovänner. Och när julen var förbi sade Ingimundr till sin far: ”Nu ska vi kamrater fara till min fosterfar och vara där den del som återstår av vintern, ty han kommer att vara tacksam för att vi är där.” Þorsteinn sade: ”Jag skulle nu tycka att det vore ett bättre råd att du var hos oss i vinter, frände.” Ingimundr sade att han hade bestämt sig för det andra, och så gjorde de. Ingjaldr tog emot dem utomordentligt väl och visade en välkomnande min, och de var där den del av vintern som återstod. Och när det blev vår säger Ingimundr att han vill att de rustar sin färd i härnad och säger att de nu är bättre i stånd till allt än förut. Ingjaldr sade att det var sant. Sedan for de en andra sommar i härnad och fick stora intäkter av gods från rövare och ransmän som angrep bönders eller köpmäns gods, och de for så om sommaren. Då sade Ingimundr: ”Om det inte blir stora manliga prov på våra färder, så är det uppenbart att man ska bedriva härnaden ädelmodigt.” Alla lydde hans bud och förbud. Och när det var en bit in på hösten kom de till Svíasker. Där fanns vikingar, och båda parter gjorde sig genast redo till strid och stred först med skott och stenar. Det var ingen skillnad i styrka. Där blev många män sårade på båda sidor. Ingimundr fick där gott lovord den dagen, och sannerligen menade de som var hans män att de tjänade en god hövding. Och när det blev kväll blev det något uppehåll i striden. Ingimundr sade då: ”Låt oss inte visa att vi tappar modet, även om detta möte har varit något förenat med livsfara.” Då stod en man upp på skeppet hos dem som fanns där. Han var både stor och käck. Denne sade: ”Vilka är dessa män som har stridit med oss i dag? Det är osed att män inte växlar ord. Det finns inte heller några saker mellan oss sedan tidigare, så vitt jag vet.” Ingimundr svarar: ”Om du frågar efter förmännen för vårt manskap, så heter den ene Ingimundr och den andre Grímr. Men vem är du?” Han svarar: ”Sæmundr är mitt namn. Jag är också förman för detta manskap, en man från Sogn till härkomsten. Det är också känt för mig om er fränder, och eftersom vi är landsmän passar det oss bättre att vara på samma sida än att strida. Vi har också bara hört gott om er. Nu vill vi tala om vänskap med er, inte därför att vi behöver be om fred för skillnaden i styrka.” Ingimundr svarar: ”Vi vill sätta värde på detta tal och inte lägga det till klander. Nu kommer vi inte att välja den lotten att trakta efter oviss ära mot er, utan nu ta handslagen fred och er vänskap.” Nu satte de grid och fred sinsemellan och höll sedan alla tillsammans det som återstod av sommaren, och nu gick det bra för dem med gods och heder, och de seglade genom Sognsjön på hösten. Sæmundr sade att de skulle skiljas där och mötas där nästa sommar i vänskap. Ingimundr går med på det. Sæmundr styrde nu in i fjorden, men Ingimundr seglade norrut längs landet och hade många skepp och mycket gods. Han for till sin far med sextio män. Grímr sade: ”Tror du inte nu, fosterbror, att din far tycker att det är gäster nog?” Han sade att han trodde att det nu var närmare måttet. Þorsteinn gick emot sin son och bjöd honom med all gästfrihet. Ingimundr sade att han skulle göra så. Þorsteinn undfägnade dem storslaget om vintern och sade att han var väl nöjd med att ha en sådan son och sade att han tidigt hade sett fränders lycka hos honom, ”och liksom jag ser att din mognad växer, så ska du få desto större heder av mig.” Ingimundr var där om vintern, och hans anseende tycktes växa mycket. Desto mer lät han höra av sig i fråga om gåvor av gods och annan storslagenhet som tillgångarna var rikligare. Men när det blev vår talade fosterbröderna om sina färder. Grímr sade att han inte skulle ändra något och skulle följa honom. Sedan gav de sig ut i härnad, och Sæmundr kom till mötet med dem som det var avtalat, och de for alla tillsammans om sommaren. De hade kompanjonskap tillsammans i tre somrar i sträck väster om havet och skaffade sig gods och gott rykte. Ingimundr var främst av dem alla i rådslag och klokhet och all kraftfullhet, och deras kompanjonskap var i allt märkligt. Ingimundr var hos sin far om vintrarna. Þorsteinn tyckte också att han aldrig kunde göra Ingimundr, sin son, tillräckligt mycket heder när han såg vilken man han ville bli. ## kap. 8 (maskinöversättning) Det berättas att den sista sommaren som de, Sæmundr och han, hade gods tillsammans, och de då kom med mycket större krigsbyte än förut, hände de händelserna i Norge att en här samlades österut vid Jæren, och nästan hela landets krigsfolk hade då kommit på två ställen. Där var på ena sidan Harald, som kallades lúfa. Han stred mot landshövdingarna och utkämpade det sista slaget innan han vann hela landet under sig, när han stred i Hafrsfjorden, som omtalas på många ställen i sagor. Och i det ögonblicket kom Ingimundr och Sæmundr i land, som förut sagts, nära där hären hade samlats. Då sade Ingimundr: ”Här ser det nu ut att bli stora händelser, ty här har alla de största männen inom landet del, fast jag anser kung Harald mest värd, och den mannen är mig väl i sinnet, och jag vill erbjuda honom mitt manskap, ty det är inte likgiltigt för någondera parten.” Sæmundr sade att han inte skulle våga sitt liv för hans skull. Han kom inte heller till det slaget. Ingimundr svarar: ”Du kan se, fosterbror, att kungens styrka är stor, och om det går bättre för dem som är med honom eller för dem som står emot honom, efter vad jag tror. Han kommer också att löna det väl för dem som nu ger honom heder och följe. Men jag skulle tycka att det var ovisst vad som förestod om inte hans vilja blir gjord, och det kommer att skilja oss åt.” Sedan seglade Sæmundr bort och in genom Sognsjön med sitt manskap, men Ingimundr seglade in i Hafrsfjorden och lägger till vid kung Haralds skeppsflotta. Dessa hövdingar var de största mot kung Harald: Þórir haklangr och Ásbjörn kjötvi. De hade ett mycket stort och hårdfört manskap. Ingimundr lade till vid lyftingen på kungsskeppet och hälsade kungen på detta sätt: ”Hell, hell, herre.” Kungen svarar: ”Du hälsar väl, men vem är du?” ”Jag heter Ingimundr och är Þorsteinsson och har kommit hit därför att jag vill erbjuda er mitt manskap, och vi tror att de som hjälper er har det bättre än de som reser sig emot er. Jag har nyss kommit från härnad med några skepp.” Kungen tog väl emot hans tal och sade att han hade hört honom omtalas i goda stycken, ”och det skulle jag vilja att ditt arbete blev dig lönat, ty jag ska lägga hela Norge under mig. Och jag ska göra stor skillnad mellan dem som vill tjäna mig och dem som nu löper bort till våra fienders flockar eller till sina egendomar, som jag har hört att din kompanjon Sæmundr har gjort, och jag säger att större manlighet visar sig i ett sådant handlingssätt som du har haft.” Ingimundr säger att Sæmundr har mycket gott i sig. ## kap. 9 (maskinöversättning) Därefter ljöd lurar över hela hären, och männen gjorde sig redo, var och en efter sina tillgångar. Detta slag var det största som kung Harald utkämpade. Då var Ragnvald av Møre med honom och många andra stora hövdingar och de bärsärkar som kallades ulvhednar (úlfhéðnar). De hade vargskinnspälsar i stället för brynjor och försvarade förstäven på kungsskeppet, men kungen själv försvarade lyftingen med den största glans och manlighet. Där kunde man se många hugg, och stora. Nu hände snart många och stora händelser på kort tid i hugg och spjutstötar med grym stenkastning. Snart blev det nu stort manfall på båda sidor. Ingimundr följde kung Harald väl och skaffade sig gott lovord. Mötet slutade så, som är känt för många och har blivit fullt berömt, att kung Harald vann en lysande seger och sedan blev ensam härskare över hela Norge. Han lönade alla de hövdingar som följde honom och likaså var och en annan med den största storslagenhet. Åt Ragnvald gav han jarlsvärdighet och sade: ”Du har visat stor manlighet i din tjänst hos mig. Du har också mist din son för min skull, och honom kan jag inte gälda tillbaka, men det kan jag, att löna dig med hedersbevis, först med det att bli jarl, och därtill de öar som ligger väster om havet och heter Orkneyöarna. Dem ska du ha i bot för din son. Mången annan heder ska du ta emot av mig”, och det fullgjorde kungen. Ragnvald sände västerut sin son Hallaðr, och han kunde inte hålla riket mot vikingarna. Då sände han sin son Torf-Einar och sade sig vänta att han skulle hålla riket. Han var den förste jarlen på Orkneyöarna, och från honom härstammar alla Orkneyjarlar, som det berättas i deras levnadshistoria. Kung Harald gav många stora län för deras följe och satte så stort värde på om män hade varit med honom eller emot att han begåvade dem alla med något, men de som hade varit honom fientliga drev han ur landet, lemlästade eller dräpte, så att ingen fick någon upprättelse. Sedan sade kungen till Ingimundr: ”Stor vänskap har du visat mig och ökat din egen ära. Jag ska alltid vara din vän, och din andel ska vara tre skeppsbesättningar. Därtill ska du ha all krigsutrustning från de vikingar som du stred mot, och som tecken på att du har varit i Hafrsfjorden ska du som gåva få det föremål (hlut) som Ásbjörn kjötvi har ägt och som han höll allra kärast. Det är nu mer till bevis på detta möte än att det skulle vara mycket värt, men ändå en heder att ta emot av oss. Och när vi har ordnat vårt rike ska jag löna dig för hjälpen med hemgästning och vängåvor.” Ingimundr tackar kungen för gåvorna och de goda orden, och med det skildes de. Kungen sade också att han skulle komma ihåg Sæmundr för hans handlingssätt och svek mot sin herre. ## kap. 10 (maskinöversättning) Ingimundr träffade snart efter slaget i Hafrsfjorden Sæmundr och säger honom att hans aning om mötet inte hade slagit fel: ”Jag vet också av kungens ord att det inte passar dig att sitta stilla, och jag anser det rådligt att du drar dig undan, ty kungen kommer att uppfylla sina löften, men jag vill bespara dig hårda pålagor för vår vänskaps skull. Jag skulle inte tycka att det vore orådligt att du begav dig till Island, som nu många ansedda män gör som inte litar på att kunna hålla sig mot kung Haralds makt.” Sæmundr sade: ”Du visar i detta liksom i annat din trofasthet och vänskap, och jag ska ta detta råd.” Ingimundr bad honom göra så, ”och det hade varit bättre om du hade följt mig i Hafrsfjorden och inte nu behövt fara till detta öde skär.” Sæmundr sade att han gissade rätt i mycket. Sedan sålde han sina jordar i hemlighet och gjorde sig redo till bortresa, men tackade Ingimundr för hans bidrag och talade åter om vänskap. Sæmundr for sedan till Island och kom till Skagafjörðr. Landet var då ännu på många ställen inte tagit i besittning. Han for med eld efter forn sed och tog land (nam sér land) där det nu heter Sæmundarhlíð i Skagafjörðr och blev en mycket framstående man. Hans son hette Geirmundr, och dottern Reginleif, som Þóroddr hjálmr var gift med. Deras dotter var Hallbera, mor till Guðmundr den mäktige på Möðruvellir och Einarr Þveræingr. Ingimundr for till sin far efter slaget i Hafrsfjorden med stor heder. Þorsteinn tog emot honom med båda händerna och sade att han hade vänt sina planer lyckligt och sade att det också var troligt, ”eftersom du är dotterson till Ingimundr jarl, den mest högättade man.” Han var där om vintern, och den vintern kom Ingjaldr till Þorsteinn, och där blev ett stort glädjefyllt möte. Ingjaldr sade att det då hade kommit därhän med Ingimundr som han hade anat, ”och jag har nu ett gästabud tillrett för dig, min fosterson, med alla de förråd som jag har.” Ingimundr sade att han skulle komma. Ingjaldr for hem och bjöd många män till sig. Sedan for var och en som var bjuden. Ingjaldr och hans folk ställer där till med en seid (seið) efter forn sed för att människor skulle söka efter sina öden. Dit hade en trollkunnig finnkvinna kommit. Ingimundr och Grímr kom till gästabudet med stort följe. Finnkvinnan sattes högt, och man ordnade präktigt för henne. Dit gick människor för att fråga, var och en från sin plats, och frågade efter sina öden. Hon spådde var och en efter som det gick, men det var något olika hur var och en tyckte om det. Fosterbröderna satt på sina platser och gick inte fram för att fråga. De fäste inte heller någon vikt vid hennes spådomar. Völvan sade: ”Varför frågar inte de unga männen efter sina öden, ty jag tycker att de är de märkligaste männen av dem som här har kommit tillsammans?” Ingimundr svarar: ”Jag är inte angelägen om att veta mina öden innan de inträffar, och jag tror inte att min lott beror på dina tungrötter.” Hon svarar: ”Jag ska ändå säga dig det ofrågat. Du kommer att bebo ett land som heter Island. Det är ännu på många ställen obebott. Där kommer du att bli en ansedd man och bli gammal. Dina ättlingar kommer också att bli många utmärkta i det landet.” Ingimundr svarar: ”Detta är väl sagt därför att jag har föresatt mig att aldrig komma till den platsen, och jag blir då ingen god köpman om jag säljer mina många och goda fädernejordar och far till de öde bygderna.” Finnkvinnan svarar: ”Detta kommer att ske som jag säger, och det som tecken att ett föremål har försvunnit ur din pung, det som kung Harald gav dig i Hafrsfjorden, och det har nu kommit till den skogsbacke (holt) som du kommer att bebo, och på föremålet är Frej avbildad i silver. Och när du reser din gård kommer min spådom att besannas.” Ingimundr svarar: ”Om det inte vore en förolämpning mot min fosterfar skulle du få lönen i ditt huvud. Men eftersom jag inte är någon våldsman eller hetsig, så får det förfalla.” Hon sade att man inte behövde göra detta till vredesmål. Ingimundr säger att hon hade kommit dit till olycka. Hon sade att det nu skulle förbli så, vare sig han tyckte det var bra eller illa. Och vidare sade hon: ”Gríms öden går också dit, och likaså hans broders, Hrómundrs, och de kommer båda att bli ansenliga bönder.” Morgonen därpå sökte Ingimundr efter föremålet och fann det inte. Det tyckte han inte var ett gott tecken. Ingjaldr bad honom vara glad och inte låta detta bita på sig eller stå i vägen för glädjen och sade att många utmärkta män nu ansåg det hedersamt att fara till Island: ”Jag har också bara menat gott med det, fast jag bjöd hit finnkvinnan.” Ingimundr sade att han inte var honom tacksam för detta, ”men ändå kommer vår vänskap aldrig att gå förlorad.” Sedan far Ingimundr hem till sin far och var där om vintern. Och när det blev vår frågade han sina fosterbröder vad de tyckte om färderna. Grímr sade att han trodde att det inte skulle tjäna något till att kämpa mot ödet, ”och jag tänker nu i sommar fara till Island, och vi båda bröder, och många anser nu det hedersamt, även om de är högättade. Jag har hört gott om landets fördelar, att boskapen går och betar själv om vintrarna, och att det finns fisk i varje sjö, stora skogar, men fria från övergrepp av kungar och ogärningsmän.” Ingimundr svarar: ”Jag kommer inte att fara dit, och det kommer att skilja oss åt.” Grímr sade att det kunde vara så, ”men det kommer inte oväntat för mig om vi möts på Island, ty det torde vara svårt att fly ödet.” Ingimundr sade att han säkert kände saknad vid deras skilsmässa. Grímr seglade ut om sommaren, och båda bröderna, och de kom till Borgarfjörðr och lade in vid Hvanneyri. Grímr sade att han tänkte att han skulle ta det landet i besittning till att bo på. Han tog sig ett så stort landnam att det nu finns många gårdar på hans markområde. Hrómundr sade att han skulle söka sig upp mot fjällen och sade att han där skulle finna trivsel i fjälltrakterna. Grímr sade att det var väl ordnat att de hade både fjällens jordfördelar och ändå nytta av havet. Hrómundr tog Þverárhlíð i besittning och ansågs vara en märklig man och lycklig i sina ättlingar. Från honom härstammar Illugi den svarte. Grímr blev också lycklig i sina ättlingar, och många högättade män härstammade från honom, även om de inte nämns här. ## kap. 11 (maskinöversättning) Den sommar som bröderna for till Island for Ingimundr till sin far och var hos honom. Þorsteinn, hans far, började då bli gammal. Och en gång sade Þorsteinn till Ingimundr: ”Det är gott att dö nu och veta sin son vara en så lycklig man. Jag är mest nöjd med mitt liv därför att jag inte har varit någon våldsman mot människor. Det är också troligast att mitt liv tar slut med detta, ty jag känner nu sjukdom. Nu vill jag, frände, göra dig bekant med hur det står till med mitt gods, men jag tycker inte att det är underligt om du drar dig bort från dessa fädernejordar, och jag tar inte illa upp det.” Ingimundr sade att han skulle lägga vinn sig om att handla efter hans föreskrift. Þorsteinn sade att han trodde att Ingimundr skulle anses som en stor man där han bodde, var han än var. Þorsteinn säger honom då många saker i förväg, och strax därefter dog han. Han fick då en hedersam gravläggning efter forn sed. Ingimundr tog över förvaltningen av godset och alla egendomar. Han tänkte trivas där och satte sig nu till ro. ## kap. 12 (maskinöversättning) Kung Harald hårfagre hade nu kommit till full fred och ro, han som har varit den störste av alla forntida kungar i Nordlanden. Han kom då ihåg det som han hade lovat sina vänner och gjorde dem nu rikliga gästabud med stora hedersbevis. Han bjöd särskilt Ingimundr, och när han kom tog kungen mycket väl emot honom och sade så: ”Ditt förhållande hör jag på många sätt är hedersamt, men ändå fattas dig en sak, att du är ogift, men jag har dock tänkt ut ett giftermål åt dig. Det var i mina tankar när du lade ditt liv i fara för mitt liv. Dottern till Þórir jarl den tystlåtne heter Vigdís. Hon är den vackraste av kvinnor och har mycket gods. Det giftermålet ska jag lägga i dina händer.” Ingimundr tackade kungen och sade att han var ivrig efter detta giftermål. Kungen håller detta gästabud med stor rikedom och prakt, och folk far hem. Därefter ordnar Ingimundr bröllopsfest, och när den är färdigordnad kommer kung Harald dit och många andra stormän. Ingimundr gifter sig med Vigdís så som det var bestämt. Detta bröllop hölls med den största heder. Kungen bidrog där med mycket i gåvor av gods och annan heder. Ingimundr sade till kungen: ”Nu är jag mycket nöjd med min lott, och det är en stor heder att få del av er välvilja, men det ligger mig i sinnet vad finnkvinnan har spått mig om ändrade levnadsförhållanden, ty jag ville att det inte skulle besannas att jag for från mina fädernejordar.” Kungen svarar: ”Där kan jag dock inte avgöra något, om det inte är gjort i något syfte och Frej vill låta sitt föremål komma ned där han vill sätta sitt hederssäte.” Ingimundr sade att han var ivrig att veta om han skulle hitta föremålet eller inte när det grävdes för hans högsätespelare: ”Det kan också vara att det inte är gjort utan syfte. Det ska nu inte heller döljas, herre, att jag tänker skicka efter finnar som kan visa mig häradets utseende och landets beskaffenhet där jag ska vara, och jag tänker sända dem till Island.” Kungen sade att han fick göra det, ”men det tror jag att du kommer att komma dit, och det är ovisst om du far med mitt lov eller smyger bort, som det nu börjar bli mycket vanligt.” ”Det kommer aldrig att hända mig”, säger Ingimundr, ”att jag far mot ditt förbud.” Sedan skildes han och kungen. Ingimundr for hem och satt på sina gårdar. Han sänder efter finnar, och tre kom norrifrån. Ingimundr säger att han vill göra upp med dem, ”och jag vill ge er smör och tenn, och ni ska fara i mitt ärende till Island för att leta efter mitt föremål och berätta för mig om landets läge.” De svarar: ”Det är en farlig sändning för samiska män (semsveinum) [osäker tolkning] att fara, men på din uppmaning vill vi försöka. Nu ska man stänga in oss ensamma i ett hus, och ingen människa får nämna oss.” Och så gjordes. Och när tre nätter hade gått kom Ingimundr till dem. De reste sig då och drog häftigt efter andan och sade: ”Det är svårt för samiska män, och vi har haft mycket arbete, men ändå ska vi komma med de tecknen att du kommer att känna igen landet, om du kommer dit, av vår berättelse, men det blev svårt för oss att leta efter föremålet, och finnkvinnans förutsägelse är mäktig, ty vi har lagt oss i stor möda. Vi kom i land där tre fjordar gick ut åt nordost, och det fanns stora sjöar innanför en av fjordarna. Sedan kom vi till en djup dal, och i dalen under ett fjäll fanns några skogsbackar. Där fanns en beboelig dalsänka (hvammur), och där i den ena skogsbacken var föremålet. Och när vi tänkte ta det sköt det i väg till den andra backen, och när vi sökte efter det sprang det alltid undan, och någon dimma låg alltid över, så att vi inte kom åt det, och du kommer att behöva fara själv.” Han sade då att han också snart skulle fara och sade att det inte skulle tjäna till att streta emot. Han behandlade finnarna väl, och de for bort, men han satte sig till ro på sina gårdar och var mycket rik på gods och en god man. Sedan träffade han kungen och berättade för honom om sina förehavanden och sin avsikt. Kungen sade att sådant inte kom oväntat för honom och sade att det var svårt att göra något åt det som är bestämt. Ingimundr sade att det var sant, ”och jag har nu prövat allt.” Kungen sade: ”I vilket land du än är kommer du att vara en hedersman.” Kungen gav honom åter som förut något hedersföremål. Därefter höll Ingimundr ett gästabud och bjöd dit sina vänner och hövdingar med stor rikedom, och vid det gästabudet begärde han ordet och sade: ”Jag har tänkt ändra mina levnadsförhållanden, och jag tror att jag kommer att fara till Island mer av ödet och mäktiga makters avgörande än av lust. Men det står dem fritt som vill fara med mig. De andra har också lov att stanna kvar som vill det, och båda parter är lika mycket våra vänner, vilket de än vill välja för sig.” Hans tal väckte stort gensvar, och de sade att det var en stor förlust att en sådan man for bort, ”men ändå är få ting mäktigare än ödet.” Många som var mycket ansedda gjorde sig också beredda att fara med Ingimundr, både bönder och lösa män. ## kap. 13 (maskinöversättning) Vid denna tid var seglingen till Island som störst, och vid den tiden födde Vigdís ett barn. Det var en gosse. Han var mycket vacker. Ingimundr såg på gossen och sade: ”Denne gosse har en klok blick, och man ska inte sträcka sig långt efter ett namn. Han ska heta Þorsteinn, och jag hoppas att lycka kommer att följa honom.” Denne gosse var tidigt vacker och ståtlig, väl behärskad, ordklok, framsynt, vänfast och måttfull i alla ting. De fick en annan son. Denne bars också till sin far, och han skulle bestämma namnet. Han såg på honom och sade: ”Denne gosse är mycket storslagen och har skarpa ögon. Han kommer att bli, om han lever, inte mångas like och inte särskilt medgörlig, men trofast mot vänner och fränder, och han kommer att bli en stor kämpe, om jag ser något. Det är inte orimligt att minnas Jökull, vår frände, som min far bad mig, och han ska heta Jökull.” Han växte upp och blev en ovanlig man till växt och kraft. Han var fåordig, ovänlig och svårhanterlig, hård i sinnet och djärv i allt. Þórir hette Ingimundrs tredje son, född i äktenskap. Han var en vacker man och stor till växten och hade mycket av en köpmans sätt. Den fjärde hette Högni, den femte Smiðr. Han var frillosson. Þorsteinn var den klokaste av alla bröderna. Ingimundrs dotter hette Þórdís, uppkallad efter hans mor, den andra Jórunn. En man hette Jörundr och var son till Þórir jarl den tystlåtne, bror till Vigdís. Han tillkännager att han ska fara till Island med Ingimundr och sade att både vänskap och svågerskap gav skäl till det. Ingimundr sade att han var tacksam för det. En man hette Hvati och en Ásmundr, Ingimundrs trälar. Vidare hette en man Friðmundr, en annan Þórir, en tredje Refkell, en fjärde Úlfkell, en femte Böðvarr. Dessa män rustade sin färd till Island med Ingimundr, och alla hade stort gods. ## kap. 14 (maskinöversättning) Nu låter Ingimundr gå till havs så snart han var färdig med sitt följe, och de hade en god överfart och kom fram västerut om Island och seglade in i Borgarfjörðr till Leiruvágr. Snart spordes skeppets ankomst. Grímr red till skeppet och hälsade sin fosterbror väl och sade att han var mycket tacksam för att han hade kommit dit, ”och nu kommer det här därhän som det sägs, att det är svårt att undgå ödet.” Ingimundr sade att det var sant, ”och det går inte att göra något åt det, fosterbror.” Grímr sade: ”Det är mitt erbjudande att du far hem till mig med hela ditt följe, och ta allt det av mitt gods som du vill, vare sig det är land eller andra ägodelar.” Ingimundr tackar för erbjudandet och sade att han skulle vara hos honom i vinter, ”men eftersom jag har ändrat mina levnadsförhållanden för denna färd, så ska jag söka mig dit där jag blev anvisad landnam, i lugn och ro.” Ingimundr for till Hvanneyri med sin hustru och sina söner, men hans följe fanns överallt runt omkring. Grímr undfägnade dem storslaget och lät inget fattas för deras heder om vintern. Och när det blev vår ställde Grímr åter som förut till förfogande allt det som han ägde av land eller andra ting. Ingimundr sade att han betedde sig på allra bästa sätt, som var att vänta, ”men jag kommer att styra norrut, men i fråga om frakt och färdhjälp får vi ha nytta av dig.” Grímr sade att så skulle det vara. Detsamma gjorde också Hrómundr, ty alla välkomnade Ingimundr utomordentligt väl. Han for norrut om sommaren för att söka land och for uppför Norðurárdalr och kom ned i en öde fjord. Och under dagen när de for längs denna fjord sprang två får från fjället emot dem. Det var baggar (hrútar). Då sade Ingimundr: ”Det passar väl att denna fjord heter Hrútafjörðr.” Sedan kom de till fjorden, och då kom en tjock dimma. De kom till en öre (eyri). Där fann de en stor, nyss uppflutet planka (borð). Då sade Ingimundr: ”Det måste vara meningen att vi ska ge ortnamn här, och det kommer att bestå, och vi kallar ören Borðeyri.” Då led det mot slutet av sommaren, ty det var mycket att flytta och de for sent, och de kom nära vintern till en dal som var helt bevuxen med vide (víði). Då sade Ingimundr: ”Denna dal är mycket bevuxen med vide. Låt oss kalla den Víðidalr, och här tänker jag att vinterkvarteret troligast blir.” De var där en andra vinter och byggde sig där en hall där det nu heter Ingimundarhóll. Då sade Ingimundr: ”Nu lär uppehället inte vara lika glatt som i Norge, men det behöver man inte nu tala om, ty många goda män har ännu kommit tillsammans här för nöjes skull, och låt oss ännu glädjas efter tillgångarna.” Alla instämde gärna. Där var de om vintern och hade lekar och all slags glädje. ## kap. 15 (maskinöversättning) Men när det blev vår och snön något hade smält från lierna sade Ingimundr: ”Jag är nyfiken på att veta om några män kunde gå upp på ett högt fjäll och se om det syntes mindre snö på andra ställen, ty jag tycker inte att vi kommer att sätta upp bo i denna dal, och annars är det inte ett jämnt byte.” Sedan gick män upp på ett högt fjäll, och därifrån såg man vida omkring. De kom tillbaka och sade till Ingimundr att de fjäll som låg åt nordost var mycket snöfria, ”och goda att se på, men här är det som om samma snöstorm ständigt är där vi är, och vi kan se att landets fördelar där är mycket bättre.” Ingimundr svarar: ”Då är det lagom, och låt oss ännu hoppas att något grönt ligger framför oss. Så kommer föremålet att dra oss.” Nu gör de sig redo tidigt på våren, och när de närmar sig Vatnsdalr i norr sade Ingimundr: ”Finnarnas spådom kommer att besannas, ty nu känner jag igen landets läge efter deras berättelse, att hit kommer vi att bli anvisade, och nu ljusnar det mycket. Jag ser nu också land av betydande vidd, och om fördelarna följer därmed kan det vara att här är gott att bo.” Och när de kom till Vatnsdalsá sade Vigdís, Ingimundrs hustru: ”Här måste jag stanna en tid, ty jag känner värkar.” Ingimundr svarar: ”Må det bli till lycka.” Då födde Vigdís ett flickebarn. Hon kallades Þórdís. Ingimundr sade: ”Här ska det heta Þórdísarholt.” Sedan drog följet upp i dalen och såg där goda fördelar med gräs och skogar. Det var vackert att se sig omkring. Då ljusnade männens ansikten mycket. Ingimundr tog hela Vatnsdalr i besittning ovanför Helgavatn och Urðarvatn. Þórdísarlækr rinner västerifrån ut i Smiðjuvatn. Ingimundr valde sig boplats i en mycket vacker dalsänka och gjorde i ordning för en gård. Han reste ett stort hov (hof), hundra fot långt, och när han grävde för högsätespelarna fann han sitt föremål, så som det hade sagts honom. Då sade Ingimundr: ”Det är ändå sant att säga att man inte kan streta emot ödet, men ändå ska man nu ta detta med gott sinne. Denna gård ska heta Hof.” Ingimundrs män fördelade sig över dalen och tog boplatser efter hans råd. Denna höst var det mycket is, och när män gick ut på isarna fann de en björnhona och med henne två ungar (húna). Ingimundr var med på den färden och sade att det skulle heta Húnavatn, ”och den fjord som helt svämmar över av vatten, den ska heta Vatnafjörðr.” Därefter for Ingimundr hem. Han satte upp ett ansenligt bo och blev snart förman för männen i Vatnsdalr och för de bygder som var närmast. Han hade mycket gående boskap, både nötkreatur och får och annan boskap. Samma höst försvann får från honom och hittades på våren i skogarna. Där heter det nu Sauðadalr. Och av det kan man se vilka fördelar landet hade vid den tiden, att boskapen gick och betade på egen hand ute. Det berättas vidare att svin försvann från Ingimundr och hittades inte förrän nästa sommar, på hösten, och de var då hundra tillsammans. De hade blivit skygga. En stor och gammal galt följde dem och kallades Beigaðr. Ingimundr samlar män för att fånga svinen och sade att det var rätt att säga att det fanns två huvuden på varje sak. [osäker tolkning] De for efter svinen och drev dem till den sjö som nu kallas Svínavatn och ville stänga in dem där, men galten sprang ut i sjön och simmade över och blev så utmattad att klövarna gick av honom. Han kom upp på en kulle som nu heter Beigaðarhóll och dog där. Ingimundr trivdes nu i Vatnsdalr. Då blev också många bygder bebodda. Då kom lag och landsrätt i bruk. ## kap. 16 (maskinöversättning) När Ingimundr hade bott en tid på Hof tillkännager han sin utlandsresa för att hämta husvirke, ty han sade att han ville bo väl på sin gård och sade att han väntade att kung Harald skulle ta väl emot honom. Vigdís säger att han är att vänta allt gott av. Han satte män att förvalta sitt gods tillsammans med Vigdís. Ingimundr hade björnarna med sig. Färden gick raskt för honom, och han kom till Norge. Han höll sig underrättad om kung Harald. Allt var lugnt i landet. Och när han träffade kung Harald blev han väl välkomnad. Kungen bjöd honom att vara hos sig, och det tog Ingimundr emot. Han var om vintern hos kungen och hölls i stor ära. Kungen frågade hur han tyckte om landets fördelar. Han talade väl om dem, ”men mitt viktigaste ärende är att skaffa mig husvirke.” Kungen sade: ”Det är väl gjort. Vår skog står också till ditt förfogande, så mycket du vill låta hugga, men jag ska låta föra det till skeppet, och du ska inte bekymra dig om någonting av det, och var hos mig.” Ingimundr sade: ”Här kan du se, herre, björnar som jag fångade på Island, och jag skulle vilja att du tog emot dem av mig.” Kungen svarar: ”Jag vill visst ta emot dem och vara tacksam för dem.” De utbytte många gåvor om vintern, och när det blev vår var Ingimundrs skepp rustat med den last som han valde och det virke som var bäst att få. Kungen sade: ”Jag ser, Ingimundr, att du inte själv tänker fara oftare till Norge. Nu skulle du behöva ha så mycket virke att det räckte för dig, men det kan inte ett skepp bära. Här kan du nu se på några skepp. Välj här bland dem vilket du vill.” Ingimundr sade: ”Välj ni åt mig, herre. Det kommer att styra till största lycka.” ”Så ska det också vara, jag känner bäst till det. Här är ett skepp som heter Stígandi, som vi säger biter i seglingen, det bästa av alla skepp och lyckosammare än något annat, och det ska jag välja åt dig. Skeppet är vackert och inte stort.” Ingimundr tackar kungen för gåvan. Sedan for han från kungen med många vängåvor. Han ser snart hur snabbt skeppet Stígandi var. Då sade Ingimundr: ”Väl har kungen valt skepp åt mig, och det kan med rätta heta Stígandi (den skridande), när det så plöjer havet.” De kom till Island och seglade norr om och sedan västerut runt. Det hade ingen gjort förut. Ingimundr förde båda skeppen in i Húnavatnsós och gav där alla ortnamn som sedan har bestått. Där heter det Stígandahróf där det drogs upp. Detta spörjs nu vida, Ingimundrs hemkomst, och alla talade väl om att han kom hem. Ingimundr hade ett utmärkt bo med rikliga tillgångar. Han förbättrade nu mycket sin gård, ty tillgångarna var rikliga. Han skaffade sig också ett godord (goðorð) och makt över män (mannaforráð). Jörundr háls, som var den näst störste mannen av dem som kom ut med Ingimundr, tog sig land efter råd av sin svåger Ingimundr utanför Urðarvatn och till Mógilslækr och bodde på Grund nedanför Jörundarfell i Vatnsdalr och var en betydande man, som hans härkomst gav skäl till. Hans son hette Már, som bodde på Mársstaðir i Vatnsdalr, en ansedd man. De växte upp samtidigt som Ingimundrs söner. Då blev dalen tätt bebodd. En man hette Hvati som kom ut med Ingimundr. Han tog land från Mógilslækr till Giljá. Ásmundr tog land nedanför Helgavatn och omkring Þingeyrasveit. Sauðadalr ligger öster om Vatnsdalr, och därefter Svínadalr, och där finns Svínavatn och Beigaðarhóll. En man hette Þórólfr och kallades heljarskinn. Han tog land i Forsæludalr. Han var en mycket orättrådig man och impopulär. Han gjorde mycken skada och mycket ofog i häradet. Han byggde sig en borg söderut vid Friðmundará, inte långt från Vatnsdalsá, vid en klyfta, och ett näs gick mellan klyftan och ån, och framför fanns en stor klippa. Han misstänktes för att blota människor, och det fanns ingen man i hela dalen som var mer illa omtyckt än han. Det hette på Hvatastaðir där Hvati bodde, och Ásmundr bodde på Gnúpr. En man hette Óttarr och bodde i Grímstungur. Han var gift med Ásdís, dotter till Ólafr från Haukagil. Deras son var Hallfreðr besvärsskald, och hans dotter hette Valgerðr, mycket högfärdig och vacker att se på. ## kap. 17 (maskinöversättning) Nu går tiden så framåt. Ingimundr blev något åldrad, och han höll alltid sitt storslagna hushåll. Inga tingstvister omtalas här om honom, att han skulle ha haft stora mål att göra upp med människor, ty han blev enig med de flesta och var inte påträngande. Det fanns då gott urval av män på många håll där i närheten, även om han hade det största anseendet, och till det bidrog hans välvilja, storsinthet och klokhet. Hans söner växte upp och var alla ståtliga, på det sätt som förut sagts. Det berättas att en sommar kom ett skepp till Húnavatnsós som nordmän ägde. Styrmannen hette Hrafn. Han var fåordig till lynnet, stor och svårhanterlig och mycket högfärdig, hade länge varit i viking och var väl utrustad med vapen och kläder. Ingimundr brukade komma först av alla till skeppet och ta av varorna sådant som han tyckte, och så gjorde han även nu, talade med styrmannen och erbjöd honom uppehälle hos sig om han ville. Hrafn sade att inget annat syntes troligare, och han for hem med Ingimundr, och han höll fast vid sina vanor, höll sig mycket för sig själv. Det hade varit fler hos Ingimundr som han hade tyckt bättre om, ty Hrafn var inte medgörlig mot honom utan mycket olik honom. Ständigt hade han ett gott svärd i handen. Ofta kastade Ingimundr blickar på svärdet, och en gång bad han att få se det. Hrafn sade att det kunde ske. Ingimundr tog emot det och drog det. Han tyckte då inte att det var mindre värt och frågade om han ville sälja det. Hrafn sade att han inte var så i behov av gods att han sålde vapen ur sin hand, men sade att bonden skulle se var han kunde få det i gåva av honom [osäker tolkning], och sade att han hade varit där han hade behövt vapen och sade att det ännu kunde bli så. Ingimundr blev mycket vred och tyckte att han vanärade honom och sökte sig en utväg. Och en gång när han gick till sitt hov ordnade han det så att östmannen (Austmaðurinn) gick med honom. Ingimundr talar då vänligt med honom om det som han fann var honom mest i sinnet. Han ville ständigt tala om sitt vikingaliv och sina härfärder. Ingimundr gick in i hovet först, och han märker inget förrän Hrafn springer in i hovet med svärdet. Ingimundr vände sig mot honom och sade: ”Det är inte sed att bära vapen in i hovet, och du kommer att drabbas av gudarnas vrede, och sådant är outhärdligt om inte bot erläggs.” Hrafn svarar: ”Här har du länge lurat och satt upp planer, och om jag har brutit mot era lagar, så tror jag att det är det rätta att du dömer i saken, ty du kallas en rättsinnig man.” Ingimundr sade att det var lovande för boten att han hedrade gudarna, men sade att det mest skulle hjälpa att han inte gjorde det av egen vilja, ”och därför är lika stor hämnd inte att vänta”, och sade att det var riktigast att han gav svärdet i hans våld, ty han sade att han ägde hovet och skulle styra det och så blidka gudarnas vrede. Hrafn sade att han hade gjort honom så mycket annat gods av sig att han inte tyckte att det var bättre [osäker tolkning], ”och annat kommer att gå dig mer storsint i händer.” Han for bort om sommaren och är ute ur denna saga. Detta svärd ägde far och söner så länge de levde och kallade det Ættartangi. En man hette Eyvindr och kallades sörkvir. Han kom ut med Ingimundr och for utomlands en sommar tillsammans med Þórormr. De var vänner. Ingimundr lånade dem Stígandi och sade att han var nyfiken på att veta, fast han inte själv for, om det kunde glida fram. Ingimundr var vänlig mot alla goda män. De kom tillbaka nästa sommar till Blönduárós och kunde berätta för Ingimundr att ett skepp inte kunde vara vackrare. De hade haft en mycket god handelsresa. Eyvindr bodde i Blöndudalr och Gautr i Gautsdalr. ## kap. 18 (maskinöversättning) En man hette Hrolleifr och kallades den store. Han kom ut till Hvítá, och hans mor, som hette Ljót. Hon var föga berömd för sitt lynne och var ensam i sitt slag i ondska, och det var troligt, ty hon liknade få goda människor. Hennes son var henne mycket lik i sinnelag. Hrolleifr var brorson till Sæmundr, Ingimundrs fosterbror. De for till honom i Skagafjörðr och berättade för honom vilka de var och sade att han var deras frände. Sæmundr svarar och sade att han inte kunde förneka släktskapen med Hrolleifr, ”men det är min aning att du har fått en sämre mor än far, och jag är mycket rädd att du är mer av hennes ätt än av dina fränder på fädernet.” Hrolleifr sade att något annat vore honom mer till hjälp än onda gissningar. Sæmundr sade att han skulle ge dem vinteruppehälle. Hrolleifr var den starkaste av alla män och missbrukade sin styrka mot män som var mindre än han. Han var retsam och påträngande och lönade gott med ont efter sin mors råd. Han var elak mot Geirmundr, Sæmundrs son, både i lekar och i andra ting, och det uppstod kyla mellan fränderna. En gång sade Geirmundr till sin far: ”Denne vår frände erlägger den lön för sitt uppehälle som han själv har mest av men som är andra till ingen nytta, nämligen hot och hårda ord med hänsynslös behandling. Somliga har fått benbrott eller andra skador av honom, och ingen får tala om det.” Sæmundr sade att han visst lönade uppehället sämre än det var tänkt, ”och det går inte att dra ut på det längre.” Hrolleifr sade att det var skamligt att kvittra om småsaker men inte vårda sig om sina släktingar: ”Jag tänker visst inte finna mig i att allmosor sparkar mig i ansiktet.” Sæmundr sade: ”Så kommer du att kalla det, men du har mer av din mor Ljóts sinnelag, som jag misstänkte, än av oss fränders. Nu har jag tänkt ut land och boplats åt dig ute på Höfðaströnd, utanför Höfði, nedanför Unadalr. Det vore mitt råd att du var foglig mot dem som bor närmast dig där, Þórðr bonde på Höfði och Uni i Unadalr eller andra bygdens män, och be om lov att bo där.” Han sade att han inte tänkte krypa under skägget på dem. Hrolleifr for ut i dalen, och hans mor, och de bodde där. Sedan kallas det där Hrolleifsdalr. De blev föga vänner med folk, där kom hotelser eller hot fram, och de visade sina grannar en ovänlig min i allt grannskap. Snart började folk hata dem tillbaka och tyckte att Sæmundr hade sänt dem ett ont vrak. De tyckte först att det var obehagligt att säga emot, eftersom han var Sæmundrs frände. Men nu när folk började lära känna deras sinnelag ville man föra bort dem och önskade att de aldrig hade kommit. Uni var en rik man och hade en son som hette Oddr. Han var väl fullvuxen. Hans dotter hette Hróðný. Hon var en vacker kvinna och arbetsam. Hrolleifr gick snart till Uni och sade att det inte kunde vara muntert eller glatt i den lilla dalen, även om folk hade det till förlustelse som de kunde: ”Nu säger jag att det passar väl”, sade han, ”att vi knyter svågerskap med varandra och att jag gifter mig med din dotter. Det kan vara att vårt grannskap då blir bättre.” Uni sade att han inte hade det sinnelag som krävdes för att få en god kvinna, ”och inte visar du det. Men min dotter är inte en olycklig kvinna, och jag ska vägra dig giftermålet.” Hrolleifr sade att han då tog till det som var orådligare, ”och då ska hon vara min frilla, och det är ändå fullgott för henne.” Sedan gjorde Hrolleifr det till vana att gå dit och satte sig att samtala med Hróðný. Det fortsatte en tid mot hennes fränders vilja. ## kap. 19 (maskinöversättning) Det var en gång när Hrolleifr gjorde sig redo att fara hem som Uni sade till Oddr, sin son: ”Det tycks mig inte vara någon vanlig handlingsförlamning att vi inte gör något åt denne mans besök, och vi vågade mer i unga år, när jag stred mot Kolbeinn och fick överhanden, och han är en hövding och mycket mäktig, men denne går ensam fram för att tillfoga oss vanära.” Oddr sade att det inte var lätt att ta itu med den dödsmannen och med hans mors trolldom: ”Folk säger att han har en kjortel som vapen inte biter på. Nu ska jag först träffa Hrolleifr.” Och så gjorde han. De möttes uppe på fjället mellan dalarna. Oddr sade: ”Du är mest van att alltid gå dessa stigar, men vi skulle tycka det var bättre om du inte for så ofta.” Hrolleifr svarar: ”Sedan jag var nio vintrar har jag alltid själv bestämt över mina färder, och så kommer det att vara ännu. Jag ska inte sätta något värde på dina ord om detta, och jag tycker inte att det är något hinder på min väg även om du hänger kvar på stigarna.” Oddr sade att man kunde svara bättre. Hrolleifr kom hem och sade till sin mor att han nu skulle ta en träl från arbetet, ”och han ska fara med mig på mina besök, ty de börjar nästan bli fientliga mot mig.” Ljót svarar och sade att en träl inte kunde göra något nyttigare än att följa honom, ”och bry dig inte om dessa torparkarlars later, och ta på dig din kjortel när du vill, och se hur den duger.” Sedan träffade Oddr sin far och sade att han ville träffa Sæmundr och berätta för honom om saken. Uni sade att han ogillade all den uppskov som blev. Oddr gick till Sæmundr och sade: ”En ond sändning har kommit till oss genom din försorg, nämligen Hrolleifr, din frände, och vi får tåla mycken skymf av honom och går inte hårt fram därför att han är din frände.” Sæmundr sade att det inte kom oväntat för honom, ”och det vore inte illa om sådana män blev undanröjda.” Oddr sade att han trodde att han inte skulle tycka så om det blev gjort, ”men där finns ändå en man som vill ha ont med alla, och folk tillskriver dig att inget görs.” Oddr for hem. Uni sade: ”Det tycks mig som om Hrolleifr inte upphör med sina färder, och jag skulle tycka att det ankom på dig, frände Oddr, ty du är nu en ung man och väl duglig till allt, men jag är orkeslös för ålderns skull. Även om han är en hård man och hans mor mångkunnig i trolldom, så kan det ändå inte förbli så.” Oddr svarar och sade att han skulle försöka något. En kväll gjorde Oddr sig redo med fyra andra män till ett bakhåll för Hrolleifr, och de gick två tillsammans, och Oddr sprang upp och sade: ”Nu kan det vara att din färd stannar för den här gången, Hrolleifr. Det kunde också vara att din ondska nu tog slut och lindade sig om dina fötter.” Hrolleifr sade att det ännu var ovisst vem som mest skulle glädja sig vid deras skilsmässa, ”även om ni är fler än jag. Jag tror inte att det vore illa nu om någon blöder.” Sedan rusade de mot varandra och stred. Hrolleifr var en hård man och ovanlig i kraft. Han hade också den kjortel som hans mor hade gjort åt honom och som järn inte fäste på. Nu är att berätta att Oddr dräpte Ljótr, Hrolleifrs följeslagare, men gick sedan emot Hrolleifr och sade: ”Illa biter vapnen på dig, Hrolleifr, och på alla sätt är du illa beskaffad, både trollkunnig och dessutom illa sedad i annat.” Sedan svingade Oddr mot Hrolleifrs fot och bet där som kjorteln inte nådde. Då sade Oddr: ”Nu skyddade trollrocken dig inte.” Hrolleifr högg då mot Oddr och gav honom banesår, och han dräpte ytterligare en man, men tre kom på flykt. Det var sent på kvällen uppe ovanför Unis gård. Hrolleifr kom hem och sade till sin mor att det hade gått illa för dem som var emot honom. Hon talade väl om att bondkarlar eller deras söner inte bestämde över hans färder, de som angrep honom med skällsord. Hrolleifr sade att han nu hade lönat Oddr för det ”att han förolämpade mig mest och sade att jag på alla sätt inte gick att jämföra med dugande män, men jag spådde honom det som nu har inträffat, att hans vanära skulle växa av vårt möte, så som det nu föll sig för honom.” ## kap. 20 (maskinöversättning) Uni for till Höfða-Þórðr och berättade för honom om sina svårigheter för dråpet på Oddr, hans son, ”och jag skulle vilja ha din hjälp att få rätt i min sak. Det står också mycket av din heder på spel, att ofredsmän inte reser sig här i häradet.” Þórðr sade att han talade sanning, ”och en stor svårighet har kommit oss till handa, men ändå är Sæmundr mest skyldig att lösa sin frändes ogärning och föra honom ur häradet.” Sedan for de till Sæmundr och bad honom ordna saken och sade att inget annat passade honom. Sæmundr sade att så skulle det vara. Då bröts Hrolleifrs boplats upp, och han for till Sæmundr, och hans mor, men män sattes att sköta boet. Och vid förlikningsmötet på våren avslutades målen så att Uni tog Hrolleifrs land som bot för saken, men Hrolleifr gjordes häradsfredlös (héraðssekur) så vida som vattnen rann till Skagafjörðr. Sæmundr kom nu att tänka på den gamla vänskapen mellan honom och Ingimundr. Och när de möttes sade Sæmundr: ”Så ligger det till, fosterbror, att det har kommit en man till mig som inte anses medgörlig i sinnelag, men han är ändå min frände och heter Hrolleifr. Nu skulle jag vilja att du tog emot honom och hans mor och ordnade för dem där hos dig.” Ingimundr svarar: ”De har inte gott rykte, och jag är ovillig att ta emot dem, men du kommer att tycka att det är en vägran och inte storsint om jag avslår, men det passar oss bara medelmåttigt, ty jag har några söner som inte är särskilt medgörliga.” Sæmundr svarar och sade att han skulle vara rik på lycka och att det mesta skulle bli lyckosamt genom honom. Ingimundr sade då att man fick pröva om det här gick väl. Sedan for Hrolleifr till Ingimundr, och hans mor Ljót, med litet anseende. ## kap. 21 (maskinöversättning) Nu var Hrolleifr och hans mor hos Ingimundr två eller tre vintrar. De bytte inte sinnelag mot Ingimundrs söner mer än mot andra människor, men de tålde det illa, och kanske värst Jökull, ty de hade så hårda och många lekar att det blev skador, och Jökull sade att Sæmundrs sändning var dålig, ”och ändå håller det sig inom gränserna”, säger han, ”om det inte blir mer”, och sade att den mansfienden aldrig skulle få gå över dem. Det var ingen skillnad mellan dem i växt och kraft, ty båda var mycket starka. Ingimundr sade: ”Du gör illa, Hrolleifr, när du inte behärskar ditt lynne och inte lönar gott med gott. Nu ser jag att det inte kan förbli så, och jag ska skaffa dig en boplats här på andra sidan, på Áss.” Hrolleifr sade att det inte heller var honom mindre välvilligt [osäker tolkning] ”än att vara här med dina söners onda sinnelag.” ”Det är mig motbjudande att säga mig skild från dig”, sade Ingimundr, ”ty det har jag aldrig gjort när jag har tagit emot en man.” Þorsteinn sade att han trodde att det längre fram skulle bli värre. Ingimundr upplät gården på Áss åt Hrolleifr och hans mor Ljót, och de bodde där länge, och Hrolleifr ansåg sig i allt jämställd med Ingimundrs söner. Vid denna tid kom två bröder ut. Den ene hette Hallormr och den andre Þórormr, och de var rika män. De var hos Ingimundr om vintern. Hallormr tar till orda och friar till Þórdís, Ingimundrs dotter. Han fick ett gott svar. Ingimundr sade att han var ett stort stöd för hans rikedoms skull, och hon gavs åt honom. Med henne följde hemifrån Kárnsnesland. Deras son var Þorgrímr. Men Þórormr bodde i Tunga hin neðri i Vatnsdalr. Det kallades sedan Þórormstunga. ## kap. 22 (maskinöversättning) Det berättas att det var stort fiske i Vatnsdalsá, både av lax och andra fiskar. Bröderna, Ingimundrs söner, delade upp sysslorna mellan sig, ty det var sed bland mäktiga mäns barn på den tiden att ha någon syssla för händer. Med detta höll fyra av bröderna på, Þorsteinn, Jökull, Þórir och Högni, men Smiðr ägnade sig åt annat. Bröderna går till ån och fick mycket. Hrolleifr höll fast vid sin vana. Han var en dålig granne för alla som fanns i närheten. Det hade inte heller varit ett vänners råd att Ingimundr någonsin tog emot honom. Ingimundrs söner tog det mycket illa att Hrolleifr satt och åtnjöt deras förmåner men bara gav ont tillbaka, och de sade att det var ett stort misstag av deras far att han tog honom till sig. Männen på Hof och Hrolleifr hade alla fisket gemensamt. Men det var så avtalat att Hrolleifr skulle ha fisket om inte Ingimundrs söner eller deras män kom dit, men det brydde han sig inte om, ty han satte större värde på sin vilja och sin orättfärdighet än på vad som var överenskommet. Och en gång när Ingimundrs huskarlar kom till ån sade de till Hrolleifr att han skulle lämna nätplatserna åt dem. Hrolleifr sade att han inte skulle bry sig om vad trälar sade. De svarade och sade att det passade honom bättre att inte tävla med männen på Hof och sade att det inte skulle hålla för honom, även om han kunde driva det igenom mot andra. Hrolleifr bad dem dra bort, de usla trälarna, och inte hota män. Han drev bort dem skymfligt och oförtjänt. De sade: ”Illa gör du detta, så mycket gott som Ingimundr förtjänar av dig, då han tog emot dig och gav dig både bo och fisket och mycket annat gott, där du förut inte ansågs duglig någonstans bland dugande män.” Hrolleifr sade att han inte var skyldig att gå ur ån för onda trälar, och han låter en sten flyga mot en av dem så att denne ligger medvetslös, och sade att det inte skulle löna sig för dem att vara alltför mångordiga. De kom hem när man satt till bords. De for i stor brådska. Ingimundr frågar varför de far så hastigt. De sade att de hade blivit bortjagade från ån med skador och onda ord av Hrolleifr. Jökull svarar: ”Han vill väl göra sig till gode (goði) för männen i Vatnsdalr och vill behandla oss som andra förut, men det ska aldrig ske att den mansdjävulen kuvar oss.” Þorsteinn sade att det var alltför mycket, men att det ändå var bäst att se till saken med besinning, ”och det var utan skäl att man någonsin tog emot Hrolleifr.” ”Mycket har det skäl för sig”, sade Ingimundr, ”men gör ändå så väl att ni förliker er, eftersom ni har ojämlika att försvara er emot. Han är en dödsman, och det är att vänta att ont kommer därav.” Jökull sade att han skulle pröva om han gick ur ån och sprang fram från bordet och ut. Ingimundr sade: ”Frände Þorsteinn, dig litar jag mest på i fråga om all besinning, och far du med dina bröder.” Þorsteinn sade att han inte visste hur lätt det skulle vara att hålla tillbaka Jökull, ”men jag kommer inte att stå bredvid om han strider med Hrolleifr.” Och när de kom till ån såg de att Hrolleifr var i ån och fiskade. Då sade Jökull: ”Dra dig ur ån, din djävul, och våga inte tävla med oss, annars ska vi nu pröva krafterna mot varandra till fullo.” Hrolleifr sade: ”Ändå, även om ni är tre eller fyra, ska jag hålla fast vid min syssla trots ditt svärjande.” Jökull sade: ”Din usling litar på din mors trolldom om du tänker försvara fisket ensam mot oss alla.” Jökull gick då ut i ån mot honom, men Hrolleifr gick inte bort. Þorsteinn sade: ”Låt bli din envishet, Hrolleifr, och det kommer att gå dig illa om vi inte får vår rätt av dig. Då kan det vara att fler får betala. Det duger inte heller att du går över människor med orätt.” Jökull sade då: ”Låt oss dräpa denne mansfiende.” Då drog sig Hrolleifr upp på land där det fanns sten och kastade sten mot dem, och de mot honom tvärs över ån, och några sköt, och Hrolleifr blev inte lätt sårad. Jökull vill gå på honom över ån på ett annat ställe och sade att det var ingen vanlig skam om de inte övervann honom. Þorsteinn sade: ”Det är mitt råd att dra oss tillbaka hit och hellre ha övertaget än gå i klorna på mor och son, ty jag tror att hon börjar verka inte långt härifrån, och det är som om man inte prövar sig mot dugande män, när vi har att göra med deras trollkonster.” Jökull sade att han aldrig brydde sig om det och försöker komma över, men hans bröder kastar sten och skjuter mot Hrolleifr. Nu kom en man springande hem till Hof och sade till Ingimundr att det hade gått illa och att de stred tvärs över ån, ”och din granne är olik de flesta.” Ingimundr sade: ”Sadla min häst, och jag vill rida dit.” Han var då gammal och nästan blind. Han hade också då lämnat ifrån sig all förvaltning av godset och likaså boet. En gosse fick följa honom. Ingimundr var klädd i en blå kappa. Gossen ledde hästen under honom. Och när de kom till åbrinken ser hans söner honom. Þorsteinn sade: ”Vår far har kommit, och låt oss dra oss undan, och han kommer att tro att vi ska göra hans vilja, men jag är rädd för hans ankomst”, och han bad nu Jökull att hejda sig. Ingimundr red ut i ån och sade: ”Gå ur ån, Hrolleifr, och tänk på vad som passar dig.” Och när Hrolleifr såg honom kastade han ett spjut mot honom, och det träffade honom mitt på. Och när han fick stöten red han tillbaka till brinken och sade: ”Du gosse, följ mig hem.” Han träffade inte sina söner. Och när de kom hem var det långt lidet på aftonen. Och när Ingimundr skulle stiga av hästen sade han: ”Stel är jag nu, och vi gamla män blir ostadiga på fötterna.” Och när gossen tog emot honom susade det i såret. Gossen såg då att spjutet satt rakt igenom honom. Ingimundr sade: ”Du har länge varit mig trogen. Gör nu som jag ber dig. Det är troligare att jag kräver föga av dig härefter. Gå nu och säg till Hrolleifr att innan morgonen kommer tror jag att mina söner kommer att anse sig ha att söka efter fadershämnd där han är, och han ska så se till sin sak att han far bort innan dagen kommer. Jag är inte bättre hämnad om han dör, men det passar mig att breda skydd över den som jag tidigare har tagit hand om, så länge jag kan tala, hur det sedan går.” Han bröt av spjutet från skaftet och gick in med gossens hjälp och satte sig i sitt högsäte och bad honom inte tända ljus innan hans söner kom hem. Gossen kom till ån och såg där många laxar som Hrolleifr hade fiskat. Gossen sade: ”Det är sant sagt att du är den största mansvalp. Du har gjort det som vi aldrig får bot för, gett bonden Ingimundr banesår, och han bad mig säga dig att du inte skulle vänta på morgonen hemma, och han sade att han trodde att hans söner skulle ha att söka efter fadershämnd hos dig. Och jag gjorde detta mer på hans bön än för att jag skulle vara så mån om dig under brödernas yxa.” Hrolleifr svarar: ”Jag tror på det du säger, men du skulle inte fara härifrån oskadd om du inte hade berättat dessa nyheter.” ## kap. 23 (maskinöversättning) Nu är det att berätta om Ingimundrs söner att de for hem på kvällen och talade med varandra om att Hrolleifr var en otrolig usling. Þorsteinn sade: ”Ännu vet vi inte noga hur mycket ont vi kommer att ha fått av honom, och mitt sinne säger mig inte gott om vår fars färd.” De kom hem, och Þorsteinn gick in i eldhuset och satte ned handen när han snubblade och sade: ”Varför är det vått, husfru?” Hon svarar: ”Det tror jag måste ha runnit från bonden Ingimundrs kläder.” Þorsteinn svarar: ”Detta är halt som blod, och tänd ljus fort.” Och så gjordes. Då satt Ingimundr i sitt högsäte och var död. Spjutet satt där rakt igenom honom. Jökull sade: ”Det är mycket illa att veta något sådant om en så högättad man, att en sådan usling ska ha blivit hans bane, och låt oss genast fara och dräpa honom.” Þorsteinn sade: ”Du känner inte vår fars välvilja om han inte har låtit honom komma undan, men var är den gosse som följde honom?” Nu syntes han inte till. Þorsteinn sade: ”Jag tror inte att Hrolleifr nu är att vänta hemma, och vi måste söka efter honom med list och inte med anfall. Men med det kan vi trösta oss att det har blivit stor skillnad på män mellan honom och Hrolleifr, och min far kommer att få lön för det av den som har skapat solen och hela världen, vem han än är. Men det kan man veta att någon måste ha gjort det.” Jökull var så rasande att de knappast kunde lugna honom. I det ögonblicket kom gossen in och berättade om sitt ärende. Jökull sade att det var onödigt. Þorsteinn sade: ”Han är inte att klandra, ty han gjorde som vår far ville.” Ingimundr lades i båten från skeppet Stígandi, och man ordnade präktigt för honom, som det då var sed för förnäma män. Detta spordes nu vida och ansågs, som det var, vara en stor och ond händelse. Þorsteinn sade till sina bröder: ”Det tycks mig rådligt att vi inte sätter oss i vår fars säte, varken hemma eller vid gästabud, så länge han är ohämnad.” Och så gjorde de och sökte sig föga till lekar eller sammankomster. Men när Eyvindr sörkvir fick höra detta sade han till sin fosterson: ”Gå och säg till Gautr, min vän, vad jag tar mig till, och sådant skulle jag tycka ankom på honom.” Sedan drog han ett sax fram under sin mantel och lät sig falla på det och dog så. Och när Gautr hör detta sade han: ”Ingimundrs vänner kan inte leva, och jag ska bruka min vän Eyvindrs goda grepp”, och han stötte ett sax i sitt bröst och tog livet av sig. Eyvindrs son hette Hermundr, och Hrómundr den halte, som senare kommer att omtalas. ## kap. 24 (maskinöversättning) Låt oss nu först låta det vila där och berätta något om Hrolleifr. Han träffar sin mor och berättar för henne nyheterna. Hon sade att ingen kommer förbi sin dödsdag och sade att Ingimundr länge hade fått njuta av livet. ”Det är mitt råd”, säger hon, ”att du far bort först, ty blodnätterna är de mest häftiga. Kom tillbaka hit när jag tycker att det är mest troligt att något ska bli av genomförandet av min plan, men jag ser inte mellan dem vilket som blir mäktigast, Þorsteinns klokhet och lycka eller mina konster.” Sedan for Hrolleifr norrut till Skagafjörðr och kom till Sæmundarhlíð, och Sæmundr var då död, men Geirmundr rådde då över egendomarna. Hans bror hette Arnaldr. Geirmundr frågar efter nyheter. Hrolleifr sade att han berättade om döden för bonden Ingimundr från Hof. Geirmundr svarar: ”Där gick en duglig man bort, men vad blev hans bane?” Hrolleifr sade: ”Han gjordes till skottavla”, och berättade sedan hela förloppet. Geirmundr svarar: ”Det ser jag att du är den värste olycksman, och far bort, din onda människosmuts, och kom aldrig hit.” Han sade att han inte skulle fara någonstans, ”och jag ska bli dräpt här dig till vanära, och jag minns ännu att min far föll i din fars och Ingimundrs manskap, och det har orsakats av dig och dina män.” Geirmundr sade att det händer dugande män att falla i strider, ”och jag ska utlämna dig så snart Ingimundrs söner kommer.” Han sade att han väntade sig det eller något annat värre. Han var där i hemlighet i ett förrådshus (gervibúri). Ingimundrs söner var hemma om vintern och satt på den lägre bänken och for inte till några lekar eller ting och var mycket missmodiga. Och när det var kort tid kvar till sommaren kallade Þorsteinn samman sina bröder till samtal och sade: ”Jag tror att det är på samma sätt givet för oss alla, att det kan anses vara tid att söka fadershämnd, men det är inte helt lätt att uppnå. Det tycks mig rådligt att den som har planer för att söka efter honom, han ska välja en dyrgrip ur vår egendom.” De sade att de ville det, ”och du är bäst lämpad av oss för din klokhets skull.” ## kap. 25 (maskinöversättning) En morgon var Þorsteinn tidigt uppe och sade till sina bröder: ”Nu ska vi göra oss redo att fara norrut till häraderna, vilket arbete som än kommer i vår väg.” De var fem bröder tillsammans och inte fler män. De kom en kväll till Geirmundr, och han tog mycket väl emot dem, och de var där över natten i god undfägnad. Men på morgonen sade Þorsteinn till sina bröder: ”Nu ska ni, bröder, spela brädspel i dag, men jag ska tala med Geirmundr.” De gjorde så. Þorsteinn sade till Geirmundr: ”Vi bröder har kommit hit därför att vi söker efter Hrolleifr, som vi tror är här hos dig. Du är också mycket skyldig att hjälpa oss, eftersom ni sände vår far den mansusling som så mycket ont har kommit av, även om det inte var med er vilja. Han har inte heller några goda fränder utom dig ensam.” Geirmundr svarar: ”Allt detta är sant och klokt efterfrågat, men Hrolleifr är inte här nu.” Þorsteinn sade: ”Jag tror det är sannare att han sitter i ditt uthus. Ta här nu hundra silver och låt honom gå bort, och jag ska ordna det så att han inte tas här under ditt beskydd, så att det läggs dig till last, men vi kommer ändå att söka efter honom, även om vår far inte blir bättre hämnad därmed. Säg honom att du inte tycker att du har styrka att hålla honom mot oss och utstå vår fiendskap, men i annat fall ha vår vänskap.” Geirmundr svarar: ”Nu ska jag också medge att han är här, och nu må var och en bedöma det som han vill. Jag ska göra som du föreslår och säga till honom att fara bort, och sök ni då efter honom när han inte är hos mig.” ”Så ska det vara”, säger Þorsteinn. Geirmundr träffade nu Hrolleifr och sade: ”Nu har Ingimundrs söner kommit hit och söker efter dig. Ditt uppehälle här hos mig kommer nu inte att bli längre, ty jag vill inte lägga mig i fara för dig eller mitt gods för dina onda saker, och bröderna är både rådiga och kraftfulla i angrepp.” Hrolleifr svarar: ”Det var att vänta att du skulle bete dig lumpet, och ha all otack för din hjälp.” Geirmundr säger: ”Försvinn fort.” Sedan träffade han Þorsteinn: ”Det tycker jag är bäst gjort mot mig att ni inte förhastar er och sitter här i dag.” Han sade att så skulle det vara. De gjorde sig sedan redo nästa dag och for västerut över skarden, men det hade varit töväder, och man såg människospåren i snön. Då sade Þorsteinn: ”Nu ska vi sätta oss ned, och jag ska berätta för er om samtalet mellan mig och Geirmundr. Jag blev varse att Hrolleifr var där.” Jökull sade: ”Du är en underlig man, du ville sitta stilla medan din fars baneman satt bredvid dig. Och om jag hade vetat det, så skulle det inte helt ha varit lugnt.” Þorsteinn sade att det inte var otroligt, ”men det passar bättre att inte göra Geirmundr avslöjad i detta. Nu ska vi fara fulla dagsresor och se om vi inte kommer senare västerut än han, ty hans spår kommer att leda hem, och nu kommer Ljót, hans mor, att blota inför sommaren, som hon brukar enligt deras sed, och då kommer hämnden inte att bli av om blotet redan är förrättat.” Jökull sade: ”Låt oss skynda då.” Han var då främst av dem alla på stigarna. Då såg han sig om och sade: ”Det är illa för de män som är allmosor till växt och snabbhet, som Þorsteinn, min bror, och nu kommer hämnden att glida oss ur händerna när vi inte kommer någonstans.” Þorsteinn svarar: ”Det är ännu inte visat att mina bidrag och planer kan förmå mindre än dina oförståndiga anfall.” Sent på aftonen kom de ned till gården på Hof, och man satt till bords. ## kap. 26 (maskinöversättning) Þorsteinn träffade sin fårherde ute och sade: ”Far du till Ás och bulta på dörren och lägg märke till hur snart man går till dörren, och kväd strofer under tiden. Ge som ditt ärende att fråga efter får, och du kommer att bli tillfrågad om vi har kommit hem, men du ska säga att vi inte har kommit hem.” Fårherden for och kom till Ás och bultade på dörren, och ingen gick dit förrän han hade kvädit tolv strofer. Då kom en huskarl ut och frågade efter nyheter och om bröderna hade kommit hem. Han sade att de inte hade kommit hem och frågade efter sina får. Han sade att de inte hade kommit dit. Fårherden for tillbaka och berättade för Þorsteinn hur många strofer han hade kvädit. Þorsteinn sade att han hade stått ute så länge att mycket kunde ha företagits därinne under tiden, ”eller kom du alls in?” Han sade att han gick in och såg sig omkring. Þorsteinn frågade: ”Brann det en klar eld på härden eller inte?” Han svarar: ”Ungefär som om den hade tänts för en liten stund sedan.” Þorsteinn sade: ”Såg du något nytt i huset?” Han sade att han hade sett en stor hög och att ett rött kläde stack fram under den. Þorsteinn sade: ”Där har du nog sett Hrolleifr och hans blotkläde. Nu ska vi söka efter honom där. Låt oss nu genast göra oss redo och våga det, vad som än händer.” De for och kom till Ás, och ingen människa var ute. De såg att ved (skíð) var staplad mot husväggen på båda sidor om nocken. De såg ett litet hus stå framför dörren och en gång mellan det och gårdens dörr. Þorsteinn sade: ”Detta måste vara ett blothus (blóthús), och det är nog meningen att Hrolleifr ska hit när hon har fullbordat sitt verk och all sin fiendskap, men jag bryr mig mindre om det. Gå ni nu in i vinkeln vid husen, men jag ska sitta uppe över dörren och ha en käpp i handen. Och om Hrolleifr går ut, så ska jag kasta käppen till er, och spring då till mig.” Jökull sade: ”Det är lätt att se, broder, att du vill ha äran av detta liksom av allt annat, men det vill jag inte, och jag ska sitta med käppen.” Þorsteinn sade: ”Du vill nog bestämma, fast det inte är bättre så, för det förefaller mig som om du är förutbestämd till några olyckor.” Jökull satte sig på vedstapeln, och snabbare än väntat kom en man ut och spanade vid dörren och såg inte männen som hade kommit. Då kom en annan man ut och en tredje, och det var Hrolleifr. Jökull kände tydligt igen honom och vände sig häftigt, och vedstapeln föll, men ändå hann han kasta käppen till sina bröder och hoppade ned från huset och fick tag i Hrolleifr så att han inte kom undan. Det var ingen skillnad i styrka mellan dem, och båda rullade nedför slänten och låg växelvis underst. Och när bröderna kom dit sade Högni: ”Vad för en djävul kommer här emot oss, som jag inte vet vad det är?” Þorsteinn svarar: ”Där kommer käringen Ljót, och hon har gjort sig i ordning på underligt sätt.” Hon hade dragit kläderna fram över huvudet och gick baklänges och stack huvudet bakåt mellan benen. Fult var hennes ögonkast, så trollaktigt som hon kunde kasta det på dem. Þorsteinn sade till Jökull: ”Dräp nu Hrolleifr, det har du länge varit ivrig efter.” Jökull svarar: ”Det är jag nu helt redo till.” Han högg då huvudet av honom och bad att han aldrig skulle ha framgång. ”Ja, ja”, sade Ljót, ”nu var det mycket nära att jag väl skulle ha kunnat hämnas Hrolleifr, min son, och ni Ingimundrssöner är stora lyckomän.” Þorsteinn svarar: ”Vad är nu främst tecken på det?” Hon sade att hon hade tänkt vända hela landskapet upp och ned där, ”men ni skulle alla ha blivit galna och gripits av vettlös skräck ute på vägarna bland vilddjuren, och så skulle det också ha gått om ni inte hade sett mig förrän jag såg er.” Þorsteinn sade att det var att vänta att lyckan skulle skilja mellan dem. Sedan dog käringen Ljót i sin vrede och sitt trolldom, och de är ute ur denna saga. ## kap. 27 (maskinöversättning) Efter dråpen på Hrolleifr och Ljót for bröderna hem, och folk blev glada över dem. Någon tid senare sade Þorsteinn till sina bröder: ”Nu anser jag att jag har rätt att välja någon dyrgrip ur vår egendom.” De samtyckte till det. ”Då väljer jag gården vid Hof och marken med gårdens bo.” De sade att det knappast var en enda grip och tyckte att det såg girigt ut. Þorsteinn sade att allt inte skulle gå samman, mark och bo, ”men även om ni tycker att detta ser något girigt ut, så är det andra att se på, att vår heder blir störst om vi är så eniga som möjligt, och därtill att jag sörjer så väl som möjligt för saken. Här finns också fler dyrgripar, och dem unnar jag er mycket väl.” Då lades det fram till delning. Högni fick skeppet Stígandi, eftersom han var sjöfarare. Þórir hafursþjó fick godordet (goðorð), och Jökull Ættartangi. Han bar svärdet vid lekmöten och hästtävlingar (hestaþing), men Þorsteinn bar det vid ledarting (leið) och lagmöten, eftersom Jökull ville att det skulle vara så. Þórir sade också med sådana ord att fast han ägde godordet unnade han Þorsteinn mest av alla den heder som kom av rättegångar. Þorsteinn sade: ”Det är tydligt för mig att ni, mina bröder, i allt vill söka heder åt mig, men fast jag har valt mig en boplats, så unnar jag er ändå gods för den. Nu tycker jag att det är rådligt att vi flyttar vår plats till vår fars högsäte (öndvegi).” Och så gjorde de. Þorsteinn blev hövding över Vatnsdalsborna och Vesturhóp och alla de bygder som Ingimundr, hans far, hade haft. Þorsteinn hade då till hustru en kvinna som hette Gyða och var dotter till Sölmundr Guðmundarson. Han var far till Víga-Barði. Det ansågs då hedersamt att knyta förbindelse med Vatnsdalsborna. Jökull bodde i Tunga och Smiðr på Smiðsstaðir, Þórir hafursþjó vid Nautabú. Det heter nu Undunfell. ## kap. 28 (maskinöversättning) Nu ska berättas om den man som hette Þórólfr sleggja. Han blev den värste ofredsmakare. Han var både tjuv och därtill i annat avseende mycket illa beskaffad. Folk tyckte att hans boende var till stor skada och att man kunde vänta sig allt ont av honom. Och fast han inte hade många människor hos sig, så ägde han de ting som han väntade sig stöd av. Det var tjugo katter. De var ofantligt stora och alla svarta och mycket vilda. Folk for nu till Þorsteinn och berättade för honom om sina bekymmer och lät det ankomma på honom i egenskap av hela häradets styresman, och sade att Þórólfr hade stulit från många och gjort så mycket annat omanligt. Þorsteinn sade att de talade sanning, ”men det är inte alldeles lätt att ha att göra med den helmannen (heljarmaðr) och hans katter, och därtill skonar jag alla mina män.” De sade att han knappast kunde behålla sin heder om ingenting gjordes. Efter detta samlade Þorsteinn män och ville ha övertaget genom mannamängd. Med honom var alla hans bröder och hans östman (austmaðr). De for till Sleggjustaðir. Þórólfr brydde sig inte om det. Aldrig kunde han ha goda män hos sig. Han gick in när han såg männen rida dit och sade: ”Nu är det gäster att ta emot, och till det tänker jag mig mina katter, och jag ska sätta dem alla i dörröppningen, och det kommer att dröja innan man tar sig in om de försvarar dörren.” Sedan gjorde han dem mycket hetsiga med trolldom, och de var då mycket otäcka med jämmer och ögonkast. Jökull sade till Þorsteinn: ”Nu tog du ett gott beslut när du inte lät denne människofiende sitta i fred längre.” De var arton män. Þórólfr sade: ”Nu ska eld göras, och jag bryr mig inte om ifall rök följer, för Vatnsdalsbornas ankomst lär inte vara fredlig.” Han satte en kittel över elden och bar ull och allehanda skräp under, och huset blev fullt av rök. Þorsteinn kom till dörren och sade: ”Vi begär att du kommer ut, Þórólfr.” Han sade att han trodde att deras ärende inte var något annat än det som inte var vänligt. Då började katterna genast att jama och bära sig illa åt. Þorsteinn sade: ”Detta är ett ont följe.” Jökull svarar: ”Låt oss gå in till dem och inte bry oss om dessa katter.” Þorsteinn sade att så inte skulle ske, ”för det är mer att vänta att vi inte håller vår skara helt oskadd med allt detta tillsammans, katterna och Þórólfrs vapen, för han är en stor kämpe, och jag tycker att det vore bättre att han gav upp själv och gick ut, för han har mer bränsle att elda med än att han väl ska kunna stå ut med att vara inne.” Þórólfr lyfte kitteln från elden och vräkte den över ullstapeln och lät stanken slå ut, så att Þorsteinn och hans män inte kunde vara alltför nära dörren. Han sade då: ”Akta er för katterna, så att de inte klöser er, och låt oss kasta elden upp mot husen.” Jökull grep en stor eldbrand och kastade upp mot dörren, men katterna drog sig undan, och därvid föll dörren igen. Vinden stod mot husen, och elden började växa. Þorsteinn sade: ”Låt oss stå ute vid gärdsgården där röken är tätast och se då vad han tar sig till, för han har mer bränsle till eldning än att det länge kan räcka för honom.” Det gissade Þorsteinn också rätt. Þórólfr sprang då ut med två kistor fulla av silver och gick med röken. Och när han kom ut stod östmannen där och sade: ”Här kommer nu djävulen, och han ser ond ut.” Östmannen sprang efter honom ned mot Vatnsdalsá. Þórólfr kom dit där det fanns djupa källhål eller kärr. Þórólfr vände sig då mot honom och grep tag i honom och slängde honom under armen och sade: ”Du gjorde ditt val att springa nu, och låt oss båda göra det tillsammans”, och hoppade i kärret, och de sjönk så att ingen av dem kom upp. Þorsteinn sade: ”Mycket illa har det nu gått då min östman har gått förlorad, men det blir till bot att Þórólfrs gods ska räcka till att gälda honom.” Och så gjordes. Det ställe där Þórólfr hade bott heter sedan Sleggjustaðir, och katter syntes ständigt och det ansågs ofta ont där sedan. Denna gård ligger nedanför Helgavatn. ## kap. 29 (maskinöversättning) Már Jörundarson flyttade sitt bo från Grund till Mársstaðir. Det var gott släktskap mellan honom och Ingimundrssönerna. Det hände en höst att några får försvann för Már, och man letade vida omkring, och de hittades inte. En man hette Þorgrímr och kallades skinnhúfa. Han bodde på Hjallaland. Han var mycket trollkunnig och därtill illa beskaffad i annat. Det blev nu mycket tal om fårförsvinnandena, och man tyckte att dalen i de flesta delar var väl befolkad. En kväll när fårherden kom hem frågade Már efter nyheter. Han sade att hans får var funna och att inget ont hade hänt dem, ”men något annat och större följer med. Jag har funnit mark i skogarna, och det är en förträfflig, god jord, och fåren har varit där och är mycket välgödda.” Már frågade: ”Är det i min mark eller i andras?” Han sade att han trodde att den skulle tillfalla honom, ”men ändå gränsar Ingimundrssönernas marker dit. Man kan också bara gå dit upp från din mark.” Már såg markens godhet och tyckte att den var god och lade beslag på den. Þorgrímr sade att han trodde att de skulle kunna hålla marken mot Ingimundrssönerna. Þorsteinn får höra detta och sade: ”Mycket tycker jag att Már, min frände, vill hävda sin rätt i detta och knappast unna oss lag.” Litet efter det träffade Jökull Þorsteinn, sin broder, och de talade om mycket, och Jökull sade att det vore ett stort under om folk skulle röva från dem där i dalen, ”och den usla människan, Þorgrímr skinnhúfa, dras mycket onödigt till att plåga oss, och det vore passande att han fick betala för det.” Þorsteinn sade att han inte var någon man att skona, ”men jag vet inte om han är så lätt att få fast.” Þorsteinn bad att de skulle fara för att träffa Þorgrímr. Jökull sade att han var helt redo till det. Och när Þorgrímr blev varse det for han och träffade Már. De hälsade varandra väl. Þorgrímr sade att han hade kommit springande, ”och Ingimundrssönerna kommer nog hit.” Már frågade vad han visste om det. Þorgrímr svarar: ”De har nu kommit på väg till min gård och vill dräpa mig, och det kommer alltid att visa sig att jag vet mer än andra människor.” Och när de kom till gården sade Þorsteinn: ”Här har vi att göra med en illslug karl, när det gäller Þorgrímr, för han är nog inte hemma.” Jökull sade: ”Låt oss ändå göra något ont här.” Þorsteinn sade att han inte ville det: ”Jag vill inte att det ska sägas att vi tar hans gods men inte kan få fast honom själv”, och de for hem med detta. En gång sade Þorsteinn åter till sina bröder: ”Jag vore nyfiken på att försöka om vi kunde hitta Þorgrímr.” ”Nu är jag också helt redo”, sade Jökull. Åter for Þorgrímr för att träffa Már och sade: ”Ännu har Ingimundrssönerna inte släppt mig ur sinnet. Jag skulle vilja att du nu for hem med mig, och de ska få erfara att jag vågar vänta på dem hemma.” Már for dit. Då red också Ingimundrssönerna fram till gården, och de möttes på tunet. Þorsteinn sade: ”Vårt släktskap går inte så som det borde, Már. Jag skulle vilja att vardera parten gav efter för den andra och att du inte gav boplats åt bråkmakare som vill sätta sig emot oss.” Már sade att de visade ovänliga besök och sade att han inte tänkte ge efter för dem. Jökull sade också att det var givet att de skulle pröva krafterna med varandra. Þorsteinn sade att han var ovillig till strid med sina fränder, ”men ändå är det inte uteslutet att det kommer dit om vi inte får rätt.” De for bort, eftersom de inte kunde få fast Þorgrímr för hans trolldoms och Márs motstånds skull, och antingen försvann Þorgrímr från sin gård eller också satt Már där med många män, och denna sak stod så en tid. Vid denna tid kom Högni Ingimundarson ut till Island med sitt skepp Stígandi och var hos Þorsteinn om vintern och berättade märkvärdigt om sina färder medan han hade varit utomlands, och likaså att han inte hade prövat ett skepp lika gott som Stígandi. Mycket tal uppstod i häradet om frändernas tvist. Jökull träffade ofta Þorsteinn, sin broder, och sade att han ännu ville dra sig undan för Már. Þorsteinn svarar: ”Så har det varit hittills, men nu ska vi ändå lägga oss i bakhåll för Þorgrímr, och jag har ändå bara en måttligt god aning om det.” Bröderna gjorde sig redo hemifrån en dag och var tjugofem man. Bröderna var fem. Då sade Þorgrímr: ”Nu är det illa ställt. Ingimundrssönerna kommer snart hit.” Han sprang ut och tog först sina kläder. Han träffade Már och sade att Ingimundrssönerna då var på väg, ”och de tänker ta itu med oss med grymt sinne, och nu är det rådligt att rusta sig och hindra deras anlopp.” Már samlade män. Hrómundr, son till Eyvindr sörkvir, en stor kämpe, hade Márs dotter till hustru. Han bodde där på gården. Han sade att det var givet att de skulle pröva krafterna med varandra. De blev sammanlagt fyrtio man, och därtill två systersöner till Már, unga och lovande män. Þorgrímr sade: ”Det är rådligt att gå emot Ingimundrssönerna.” Och så gjordes. Þorsteinn såg det och sade: ”Nu får vi tillfälle att pröva oss, och nu tycker jag att det är rådligt att var och en visar sig efter förmåga.” Jökull drog då Ættartangi och sade att han såg mycket fram emot att pröva det på halsarna på Márs män. De möttes på Kárnsnes. Þorgrímr säger till Már att han tänkte gömma sig, ”och det kan ändå vara att jag inte är till mindre nytta än om jag stod bredvid er, men jag litar inte på mig själv till att gå fram i strid.” Már svarar ingenting. Sedan började striden, och när den hade pågått en stund sade Jökull: ”Jag berömmer inte Ættartangis bett.” Þorsteinn svarar: ”Sådana exempel finns hos oss, och nu blir det sårigt för våra män.” Jökull var främst av alla och högg åt båda håll. Mannen var beprövad i styrka och den störste våghals. Han högg så att det krossades under, men det bet inte. Jökull sade: ”Har lyckan nu övergivit dig, Ættartangi, eller vad?” Þorsteinn svarar: ”Och så förefaller det mig som om de reser sig igen som jag har huggit, eller ser ni Þorgrímr någonstans?” De sade att de inte såg honom. Þorsteinn bad då Jökull dra sig ur striden och se efter om de inte såg honom, ”men du, Högni frände, håll uppe striden under tiden.” Han sade att han skulle göra så. Sedan letade de efter honom. Jökull sade: ”Jag ser var djävulen dyker upp.” Þorsteinn sade: ”Där ligger nu grävlingen (grenskollr) [osäker tolkning].” Och i det ögonblicket glodde han på dem därifrån där han låg. Det var vid ån. Jökull sprang efter honom, och båda bröderna. Þorgrímr sprang undan till ån. Jökull kom så nära att svärdet nådde honom och tog av det som det träffade, och det var båda skinkorna ända in till ryggen. Där heter det sedan Húfuhylr, där han dök ned. Jökull sade: ”Nu bet Ættartangi.” Þorsteinn svarar: ”Så tror jag att det blir härefter.” Nu måste det sedan omtalas vad som hände i striden. Hrómundr gick hårt fram mot Högni, och de växlade hårda hugg. Deras skifte slutade så att Högni föll för Hrómundr. Och i det kom Jökull dit och fick då för andra gången sitt stora raseri och angrep då Hrómundr med våldsamhet. Då fattades det inte att svärdet bet, både hans och andras. Han högg i foten på Hrómundr och gav honom ett så stort sår att han var lytt (örkumlaðr) hela livet sedan och kallades Hrómundr den halte. Där föll Márs systersöner. Och när striden nu hade kommit så långt såg människor från gårdarna deras möte och kom för att skilja dem åt. Där var först Þorgrímr vid Kárnsá och andra bönder. Han var frände till Ingimundrssönerna. De blev då skilda åt, och många var sårade men alla utmattade. Þorgrímr sade: ”Du, Már, har visat stor envishet i motstånd mot bröderna, men de är inte dina likar att ha att göra med. Det är nu mitt råd att du ger efter för dem och överlämnar självdöme (sjálfdæmi) åt Þorsteinn.” Han sade att detta var ett gott råd, och de förliktes på detta. Þorsteinn sade att han inte skulle avkunna domen förrän på något lagting. Folk for nu hem från detta möte. Och när det ting kom då Þorsteinn ville avkunna domen kom Hofsborna (Hofverjar) mycket mangrant. Þorsteinn sade då: ”Det är känt för de flesta här i bygderna hur det gick vid vårt möte med Már, vår frände, och likaså att den saken har lagts i mina händer. Det är nu min dom att dråpet på Högni, min broder, ska väga jämnt med de skador som Márs män fick, små och stora. Hrómundr ska vara fredlös (sekr) mellan Hrútafjarðará och Jökulsá i Skagafjörðr för dråpet på Högni men inte få något för sitt lyte. Már ska äga Hjallaland, eftersom man bara kan gå dit upp från hans mark, men gälda oss bröder hundra i silver. Þorgrímr skinnhúfa ska inte få något för sin skada, och ändå är han värd värre.” Sedan for folk hem och var förlikta på detta. Skinnhúfa for bort ur häradet och slog sig ned norrut på Melrakkaslétta och var där till sin dödsdag. Þorsteinn hade två söner. Den ene hette Ingólfr. Han var den vackraste av män. Den andre hette Guðbrandr. Han var också en vacker man. Jórunn, Ingimundrs dotter, var gift med Ásgeir æðikollr, far till Kálfr och till Hrefna, som var gift med Kjartan Ólafsson, och till Þorbjörg, som kallades bæjarbót. ## kap. 30 (maskinöversättning) Om Þórólfr heljarskinn är att säga att han först bodde i Forsæludalr och hade dåligt rykte bland folk. Þorsteinn från Hof kom till honom och sade att han inte ville att han bodde där, ”om du inte antar ett annat levnadssätt än du har haft förut, annars kommer vi inte att låta det vara.” Þórólfr sade att det var troligast att Þorsteinn fick bestämma om han bodde där eller inte, ”men mitt levnadssätt ska jag själv bestämma.” Sedan flyttade han sitt bo och byggde sig en skans (virki) söderut vid Friðmundará. Þórólfr gav sig på folks boskap och blev den värste tjuv. Han hade också blotgropar, för folk trodde att han blotade både människor och boskap. Det var svårt för honom att få de män att följa sig som var goda, men ändå var de nio tillsammans när de var som flest, alla hans likar eller värre. Och när de fick höra att Þorsteinn tänkte gå emot dem flydde några ur skansen och ville inte vänta. Häradsborna träffade Þorsteinn och bad honom röja den man ur vägen som var så ond i bygden att folk inte kunde stå ut med honom eller bo bredvid honom. Han sade att de talade sanning och sänder sedan efter sina bröder, Jökull och Þórir. Över Þórir kom ibland bärsärkagång (berserksgangr). Det ansågs då vara till stor skada hos en sådan man, för det blev honom inte till någon ära. Jökull sade till Þorsteinn: ”Det gör du väl, att du inte låter något ont folk få något fotfäste här i dalen.” Sedan for de nitton tillsammans, och när de såg Þórólfrs skans sade Þorsteinn: ”Jag vet inte hur vi ska kunna angripa skansen för de här älvklyftornas skull.” Jökull svarar: ”Detta är inget svårt, och jag ska ge råd här. Du, Þorsteinn, och männen med dig ska skjuta mot dem och reta dem, men jag ska gå uppför ån med få män och se om jag kunde komma in i skansen bakom ryggen på dem, och då skulle de få se sig för åt båda hållen.” Þorsteinn sade att det var en mycket farlig färd. Jökull gick då uppför ån med få män. Þórólfr och hans män såg inte det, och han bad sina män hålla stånd väl, ”men ändå har bröderna starka fylgjor (fylgjur). Låt oss då söka oss till våra gömställen om det trängs på oss.” Jökull kom över ån ovanför skansen. Han hade i handen en stor yxa som han ägde. Sedan kom han fram till skansen och fick kroka upp yxan på skansen och halade sig sedan upp efter skaftet och kom så in i skansen. Han gick nosande omkring för att leta efter Þórólfr, och han syntes inte till. Jökull fick då se var Þórólfr kom upp ur sin blotgrop och sprang ut ur skansen, och Jökull efter honom. Jökulls män söker efter Þórólfrs följeslagare, och där blir det stor jakt. Då hade Þórólfr kommit ut på en myr uppför ån, och Jökull förföljde honom. Men när Þórólfr såg att han inte skulle komma undan satte han sig ned i myren och grät. Där heter det sedan Grátsmýrr. Jökull kom då fram till honom och sade att han var en stor usling och en illgärningsman men ändå utan någon kraft i sig. Jökull gav honom då banehugget. Þorsteinn angrep skansen, för illgärningsmännen hade då kommit tillbaka. Jökull tar sats och kom in i skansen. Och när de som var i skansen ser det blev de rädda, och två sprang undan honom ut på udden, och han dräpte dem båda. Den tredje sprang utför klipporna. Ingen raskare färd ansågs ha gjorts än den som Jökull då gjorde. Bröderna for hem efter detta och hade gjort häradet en stor tjänst genom dråpet på Þórólfr heljarskinn. ## kap. 31 (maskinöversättning) Þorsteinn från Hof var frikostig med sitt bo mot häradsborna. Där var mat fritt tillgänglig för alla människor, och hästbyte och all annan hjälp för resande, och alla från andra härader ansåg det som en plikt att först träffa Þorsteinn och berätta för honom nyheter från bygderna och det som var nytt. Eyjarengi heter den äng som är bäst bland Hofs ägor. Där hade Þorsteinns arbetsfolk ett tält om somrarna. De såg en dag att tio män rastade på ängen, och en av dem var en kvinna. De var alla i färgade kläder. En hade en kappa (vesl) över sig och en släpdräkt (slæður) av gott tyg. De såg vad denne man gjorde. Han drog svärdet och skar av nedtill det som hade blivit smutsigt under ridten och kastade bort det, det var en spann brett, och sade så att de hörde att han inte ville släpa smuts efter sig. De träffade inte männen, men de tyckte att det var illa gjort att rasta på folks ängar. En tjänstekvinna tog det som han hade skurit av och sade att denne man kunde kallas den störste översittare. Þorsteinn frågade dem efter nyheter om kvällen, men de sade att de inte kunde berätta några, och ändå något litet nytt. Sedan berättade de det som de hade sett och hört om dessa män och visade det som han hade skurit av släpdräkten. Þorsteinn sade att detta tilltag, både att förstöra sina dyrbarheter fast en fläck kom på dem och sedan att rasta på folks ängar, var antingen en dåraktig och ohederlig mans ”eller en stor mans och en översittares. Dessa män har inte heller träffat mig, som är sed för långväga resande. Nu ska jag gissa att det där nog har varit Bergr den raske (inn rakki), som har kommit ut i somras, systerson till Finnbogi den starke från Borg i Víðidalr. Han är mycket stark och den mest övermodige man.” Det var med detta som med annat som Þorsteinn gissade om, att han gissade rätt. Bergr kom till Borg, och Finnbogi tog mycket väl emot honom och frågade honom efter nyheter, och han berättade sådant som han visste. Finnbogi frågade om han hade träffat Þorsteinn Ingimundarson. Bergr sade att han inte hade träffat honom och hade ridit förbi nedanför gården. Finnbogi sade att det ändå var mer brukligt att träffa honom först och berätta nyheter för honom. Bergr sade att han inte ville förödmjuka sig så att han uppsökte honom, ”för mitt ärende var inte till honom.” ## kap. 32 (maskinöversättning) En man hette Þorgrímr, som bodde på Lilla Borg (Borg hin minni) i Víðidalr. Han trolovade sig med en kvinna som hette Þorbjörg och var Skíðis dotter. Þorgrímr bjöd Finnbogi och Bergr till gästabudet. De lovade att komma. Bröllopet skulle hållas vid vinternätterna (veturnætur) hos Skíði. Han träffade då Ingimundrssönerna och bjöd dem till gästabudet, ”för jag tycker att detta inte sker med full heder om ni inte kommer.” De lovade att komma. Vädret var inte alltigenom gott, och det var svårt att ta sig över Vatnsdalsá, och det gick ganska trögt för Víðidalsborna. Finnbogi och hans män lämnade hästarna kvar hos bonden som bodde vid ån. Ån var öppen i mitten, men iskanter låg framme vid stränderna. Bergr sade: ”Jag ska bära folket över.” Och så gjorde han och tog i duktigt. Det var hård frost, och kläderna frös på honom. Skíði gick emot bröllopsgästerna, och hans förstagäster, Þorsteinn och hans bröder. Sedan gjordes eldar upp och folks kläder tinades. Bonden Þorsteinn gick mycket in för att visa folk tjänstvillighet och ta emot folks kläder, för han var ödmjukare än någon annan. Finnbogi gick först och skulle sitta i högsätet mitt emot Þorsteinn, därefter Bergr. Han var i släpdräkt och skinnpäls. Detta stod ut från honom, eftersom han var helt genomfrusen, och han behövde stort utrymme och trängde sig fram till elden och ville tina sig. Han gick förbi där Þorsteinn var och sade: ”Ge mig plats, karl.” Han gick så häftigt att Þorsteinn snavade undan och var nära att falla i elden. Jökull såg detta och blev mycket vred. Han höll Ættartangi, sprang upp och rusade fram till honom, slog Bergr mellan skulderbladen med fästet så att han föll framåt och sade: ”Vad vill din skälm, vill du inte skona vår gode (goði), Vatnsdalsbornas?” Bergr sprang upp och blev ofantligt vred och grep till vapen. Då ställde sig män mellan dem, och ändå var det nära att de skulle slåss, för Bergr tålde det mycket illa. De blev ändå åtskilda. Þorsteinn sade: ”Illa har det nu åter gått på grund av min broder Jökulls obetänksamhet. Jag vill erbjuda böter så att Bergr får full heder av saken.” Bergr sade att han inte saknade gods och sade att han själv skulle hämnas. Jökull sade att han skulle bli desto ömkligare ju mer de hade med varandra att göra. Skíði bad att Finnbogi och hans män skulle fara bort och att männen inte skulle göra upp med varandra. Þorsteinn sade att det inte passade att detta giftermål bröts, ”och vi bröder ska rida med våra män till Mársstaðir.” Och så skedde. ## kap. 33 (maskinöversättning) Bergr stämde för hugget till Húnavatnsting och förberedde saken där. Sedan kom folk till tinget och sökte förlikning. Bergr sade att han inte tänkte ta emot böter och att han bara skulle förlikas om Jökull gick under tre jordremsor (jarðarmen), så som då var sed efter stora förbrytelser, ”och så visa ödmjukhet mot mig.” Jökull sade att trollen hellre skulle ta honom än att han böjde sig så för honom. Þorsteinn sade att detta var värt att överväga, ”och jag ska gå under jordremsan.” Bergr sade att det då var gäldat. Den första jordremsan nådde till axeln, den andra till byxlinningen, den tredje till mitt på låret. Då gick Þorsteinn under den första. Bergr sade då: ”Nu böjde jag som ett svin den som var den förnämste av Vatnsdalsborna.” Þorsteinn svarar: ”Detta behövde du inte säga, men det ska först komma som svar på dessa ord att jag inte tänker gå under fler.” Finnbogi sade: ”Detta är visserligen inte väl sagt, men ändå får Bergr inte mycket för den skymf som han fick av Jökull om det ska stanna här, och ni tycker att allt är lågt i jämförelse med er Vatnsdalsbor, och jag vill utmana dig, Þorsteinn, till holmgång (hólmganga) om en vecka vid den stackgård som står på ön nedanför min gård vid Borg.” Bergr sade då: ”Detsamma vill jag säga till dig, Jökull, att jag bjuder dig holmgång vid den tid som Finnbogi har bestämt, och då ska ni Hofsbor fara därifrån böjda.” Jökull svarar: ”Hör vad uslingen säger, att du vågar jämföra dig med oss eller bjuda mig holmgång, för jag tycker inte att det är för mycket för mig fast jag kämpar mot er båda, dig och Finnbogi. Så ska det också vara, och jag vill fritaga Þorsteinn, min broder, för det är skada om något ont drabbar honom, men det är ändå inte uteslutet om han och Finnbogi kämpar, för han är den störste våghals, men här är ingen av oss att skona, så som vi är. Bergr for då mer böjd, byrackan, när jag slog honom så att han föll omkull, och kom du nu till holmstämman om du har mer av en mans sinne än av ett stos. Men om några inte kommer, så ska man resa en nidstång (níð) åt dem med den formeln att han ska vara var mans niding (níðingr) och inte vara någonstans i goda mäns gemenskap, ha gudarnas vrede och fridsbrytarens (griðníðingr) namn.” De skiljs sedan med detta, och var och en for hem till sitt hem. Detta blev nu till nyhetsberättelse i bygderna. Dessa holmstämmor sammanföll med att Þorsteinn höll vängästabud på Hof, för så gjorde han varje höst. En kvinna hette Helga. Hon kom ut till Island med Bergr och var hans frilla. Hon var en stor och ståtlig kvinna, framsynt och förutsägande och kunnig i de flesta ting. Hon sade till Bergr: ”Oklokt har det gått för er fränder, att ni tänker pröva lyckan mot Ingimundrs söner. Det går inte så, för Þorsteinn är beprövad både i förstånd och lycka, och det är sant sagt om Jökull att ingen bärsärk (berserkr) är som han i hela Nordlänningafjärdingen, och du är inte hans like, fast du är mäktig. Och så stor skam som du förut har lidit av honom, så kommer du nu att lida en annan, hälften större, om ni har något med varandra att göra.” Bergr svarar: ”Jökull har sagt mycket, så att det inte är uthärdligt för mig.” Helga svarar: ”Fast du är så dum att du inte kan se dig för, så ska jag ordna det så att denna holmgång inte blir av.” ”Det kommer du inte att bestämma”, sade Bergr. Finnbogi visste inte om dessa planer. ## kap. 34 (maskinöversättning) Så sägs det att samma morgon som man skulle fara till denna holmgång hade det kommit ett så tätt snöyrväder med frost att ingen varelse kunde gå ut. Samma morgon tidigt bultades det på dörren på Hof. Þorsteinn gick till dörren och hälsade Jökull, sin broder. Han sade: ”Är du redo, Þorsteinn, för holmstämman?” Han svarar: ”Tycker du att det är självklart att fara, fast det här är oväder?” Jökull sade: ”Det tycker jag förvisso.” Þorsteinn svarar: ”Gå in först, broder, och låt oss vänta och se om vädret blir bättre.” Jökull sade att han inte ville gå in och tina snön av sig, ”och fast du inte vill fara någonstans, så ska jag ändå fara.” Þorsteinn sade: ”Aldrig ska den skillnaden vara i vår tapperhet att jag sitter kvar och du far, och vänta på mig.” Þorsteinn gick in och gjorde sig redo och sade till sina gäster att de skulle sitta kvar där och inte fara därifrån förrän vädret var riktigt gott, och bad husfrun och sina söner visa folk tjänstvillighet. Båda bröderna for tillsammans. Då sade Þorsteinn: ”Vad är nu din plan?” Jökull svarar: ”Detta vet jag inte att du har gjort förut, att söka råd hos mig. Det är väl också föga att lita till här, om sådana behövs, men ändå saknar jag inte råd för detta. Vi ska fara till Undunfell, och Þórir, vår broder, ska fara med oss.” De gjorde så, for därifrån och kom på kvällen till Faxa-Brandr. Han var Jökulls vän. De var där över natten. Brandr hade en hingst med man i annan färg, som kallades Freysfaxi. Han var mån om hästen, och den ansågs god. Han var också orädd i allt, både strid och annat. De flesta höll det för sant att Brandr hade tro på Faxi. Om morgonen därpå var det samma snöstorm, om inte värre. Bröderna ville fara fast det inte blev bättre. Brandr hade täckt en släde med hudar och spänt Faxi för och sade att de båda tillsammans skulle hitta vägen. Jökull sade: ”Þorsteinn och Þórir ska sätta sig i släden, men jag och Faxa-Brandr ska gå före.” De kom tidigt på dagen fram till stackgården, och ingen hade kommit. Om morgonen sade Finnbogi till Bergr: ”Tror du inte att Jökull har kommit till holmstämman?” ”Det tror jag inte”, säger han, ”för det är inte för någon människa att fara ut i ett sådant väder.” ”Då är Jökull en annan man än jag tror”, säger Finnbogi, ”om han inte har kommit, och det hade varit bättre att inte gå lika långt mot honom och nu inte behöva tåla den ena skammen ovanpå den andra.” ”Det har ni sett för sent”, säger Helga, ”och så illa som det nu är att ta itu med, så blir det ändå värre längre fram.” ”Tror du att Jökull har kommit?” säger Bergr. ”Jag tänker inte gissa om det”, säger hon, ”men det tror jag, vilket kommer att visa sig, att han inte är er man.” Detta faller där, men de far ingenstans. Bröderna väntade till nona (nón), och när det hade blivit så gick Jökull och Faxa-Brandr till Finnbogis fårhus, som låg där nära gården, och tog en stolpe och bar den till gården. Där fanns också hästar som hade gått dit för att söka skydd i snöstormen. Jökull skar ett mansansikte på stolpens ände och ristade runor på den med hela den formel som tidigare är sagd. Sedan dräpte Jökull ett sto, och de öppnade det vid bröstet och satte det på stolpen och lät det vända mot Borg, for sedan hemåt och var hos Faxa-Brandr över natten och var nu mycket glada om kvällen. Jökull sade: ”Så är det nu, frände Þorsteinn, att du är en mycket mer omtyckt man än jag och har fler vänner, men nu har det ändå kommit därhän att mina vänner inte är sämre till hjälp än dina. Jag tycker att Faxa-Brandr har hjälpt väl.” ”Brandr har visat sig väl”, säger Þorsteinn. Brandr sade: ”Det är gott att hjälpa en sådan man som Jökull är, för han har få likar.” Faxa-Brandr och Jökull sade att detta hade varit ett trolldomsväder (gerningaveðr) och skyllde det på Helga från Borg. Bröderna kom hem, och alla människor blev glada över dem. Det spreds nu över alla bygder hur stor skam Borgsborna åter hade lidit av bröderna. ## kap. 35 (maskinöversättning) Någon gång kort efter detta samlade Finnbogi och Bergr män i Víðidalr, och de blev tillsammans trettio. Helga frågade vad de tänkte göra. Finnbogi sade att han hade en färd till Vatnsdalr. ”Ja”, sade Helga, ”nu tänker ni väl hämnas på bröderna, men jag tror att ni lider desto fler nederlag ju mer ni har med varandra att göra.” ”Det ska nu vågas”, säger Finnbogi. Helga svarar: ”Far ni, det blir inte mer bråttom för er hem än hemifrån.” Detta spreds nu snart vida omkring och nådde Þorsteinn på Hof. Han sände bud till sina bröder, och de kom till honom. Han säger dem det som han hade hört. De beslutar nu att samla män, och den dag då Finnbogi och hans män var att vänta utifrån kom sextio man samman på Hof. Där var Már från Mársstaðir, deras frände, och Eyjólfr från Kárnsnes och andra av deras vänner. Då syntes också Finnbogis och hans mäns ridt. Þorsteinn sade: ”Nu ska vi stiga upp på våra hästar och rida emot dem, för jag vill inte ha deras sparkande på min gård.” De gör så. Jökull sade: ”Låt oss rida på ordentligt och störta oss över dem så att de inte är beredda.” Þorsteinn svarar: ”Vi ska inte bära oss ursinnigt åt, och jag ska föra ordet för oss och höra vad de vill, och det kan vara att föga behövs, men jag vet, frände, att du är redo till alla handlingar.” Jökull svarar: ”Det var att vänta att du inte skulle vilja att mina planer gällde länge.” ”Det hjälpte väl då, frände”, sade Þorsteinn, ”när dina råd följdes, men nu behövs det nog föga.” Finnbogi sade till sina män: ”Det rider män från Hof, inte alldeles få, och det är sannast att säga att föga kommer oväntat för Þorsteinn. Nu finns två val framför oss, och inget av dem är gott: att rida undan och hem med detta, och det är ändå den största skam, eller att våga ett möte med dem, och det är ändå något farligt med den skillnad i styrka som jag tycker att det är.” ”Nu måste vi väl våga något”, säger Bergr, ”och vi ska förvisso mötas.” Finnbogi sade: ”Låt oss stiga av och binda våra hästar och hålla väl ihop, vad som än händer.” Þorsteinn och hans män ser detta och steg av och band sina hästar. Då sade Þorsteinn: ”Nu ska vi gå till mötes med dem, men jag ska föra ordet för oss.” Då sade Þorsteinn: ”Vem är anförare för dessa män som har kommit hit?” Finnbogi ger sig till känna. Þorsteinn sade: ”Vad har ni för ärende hit i dalen?” ”Ofta finns det små ärenden i bygderna”, säger Finnbogi. Þorsteinn sade: ”Det gissar jag, att det nu har blivit det ärende som var tänkt när ni for hemifrån, fast det har fallit sig annorlunda än det var tänkt, att träffa oss bröder. Om så är, så har det nu fallit sig väl. Nu ska jag ge dig två val, Finnbogi, inte därför två att det inte vore mer förtjänt att du hade ett. Far hem till Borg med detta och sitt på din gård. Det andra valet är att vi nu ska utkämpa våra holmgångar (hólmgöngur), och ändå på det sättet att nu får vardera parten åtnjuta sin manskapsstyrka, och då får du veta vad du uträttar, fast du är både stor och stark. Detta ska följa med det, att du ska flytta bort från Víðidalr i vår och inte ha vistelse mellan Jökulsá i Skagafjörðr och Hrútafjarðará och aldrig sedan tänka dig att tävla i kamp med oss bröder. Men du, Bergr, har mycket dragits till ovänskap mot oss bröder. Du gjorde också mig ett litet ofogsstreck först när du kom till häradet. Då rastade du dina hästar på mina ängar och trodde att jag var en sådan stackare att jag skulle bry mig om var dina hästar betade. Men det hugg som Jökull, min broder, gav dig, det ska du ha utan böter, eftersom du då försmådde dem som erbjöds dig. Du ska inte heller vara inom det område som Finnbogi är förbjuden, och då har ni båda några minnen av vårt mellanhavande. Välj nu snart det ena eller det andra.” Jökull stod bredvid Þorsteinn med Ættartangi och var redo att dra. Finnbogi och Bergr går till sina hästar och stiger upp, rider bort och gör inte uppehåll förrän de kommer hem till Borg. Helga stod ute och frågar efter nyheter. De sade att de inte kunde berätta några. ”Det kan vara att ni tycker så, men det kommer inte andra att tycka, när ni har gjorts häradsfredlösa (héraðssekir) som illgärningsmän, och nu har det gått över alla gränser med era nederlag.” Þorsteinn och bröderna red hem till Hof och var och en till sitt hem. Þorsteinn tackade dem väl för följet. Han satt nu åter i heder i denna sak som i alla andra. Om våren sålde Finnbogi marken vid Borg och flyttade norrut till Strandir i Trékyllisvík och bodde där. Bergr for också bort, och det sägs inte i denna saga vad han främst ägnade sig åt. Och där slutar Ingimundrssönernas mellanhavanden med dem. ## kap. 36 (maskinöversättning) Det berättas att en sommar kom ett skepp till Hrútafjörðr. Ombord fanns två systrar, Þórey och Gróa. De for båda för att ta vistelse på Hof och var där om vintern hos Þorsteinn, men om våren ansatte de honom om att han skulle skaffa dem någon fast boplats. Þórey köpte mark på Þorsteinns råd och bodde där, men åt Gróa skaffade han en boplats nära sig. Þorsteinn hade fått klander av sin hustru Þuríðr för att han fäste sig vid Gróa för hennes trolldoms skull. Gróa köpte malt och ställde till ett gästabud och bjöd dit Ingimundrssönerna. Systrarna ansågs inte vara så ringa. Hon bjöd också Már från Mársstaðir och många häradsbor. Och den tredje natten innan Þorsteinn skulle rida hemifrån drömde han att den kvinna som hade följt fränderna kom till honom och bad honom inte fara någonstans. Han sade att han hade lovat det. Hon sade: ”Det förefaller mig vara alltför oförsiktigt, och du kommer också att få ont av det.” Och så gick det tre nätter att hon kom och förebrådde honom och sade att det inte skulle gå an för honom, och hon rörde vid hans ögon. Det var deras sedvänja, när Þorsteinn skulle fara någonstans hemifrån, att alla som skulle rida kom till Hof den dagen. Jökull och Þórir kom, Már och de andra män som skulle fara. Þorsteinn bad dem fara hem. Han sade att han var sjuk. De gör så. Den aftonen, när solen hade gått ned, såg en fårherde att Gróa gick ut och gick motsols kring sina hus och sade: ”Det blir svårt att stå emot Ingimundrssönernas lycka.” Hon såg upp mot fjället och viftade med en klädtrasa [osäker tolkning] eller duk som hon hade knutit in mycket guld i, som hon ägde, och sade: ”Må nu gå vad som är förberett.” Sedan gick hon in och stängde dörren. Då rasade ett jordskred över gården, och alla människor dog. Och när detta blev känt drev bröderna hennes syster Þórey bort ur bygden. Det ansågs alltid spöka där sedan, där Gróas boplats hade varit, och folk ville inte bo där från den tiden. ## kap. 37 (maskinöversättning) Þorgrímr på Kárnsá fick ett barn med sin frilla, som hette Nereiðr, och på hans hustrus ord blev barnet utburet. Det var kärleksfullt mellan bröderna Ingimundrssönerna, och de träffades ofta. En gång träffade Þorsteinn Þórir, sin broder. Þórir följde honom på väg. Þorsteinn frågar då Þórir vem han tyckte var främst av bröderna. Þórir sade att det inte var någon gissningsfråga, ”att du är främst bland oss i alla planer och allt förstånd.” Þorsteinn svarar: ”Jökull är vårt bröstvärn i alla hårda tag.” Þórir sade att han var den ringaste av dem, ”därför att bärsärkagång alltid kommer över mig när jag minst vill, och jag skulle vilja, broder, att du gjorde något åt det.” ”Därför har jag kommit hit att jag har hört att Þorgrímr, vår frände, har låtit bära ut sitt barn på sin hustrus ord, och det är illa gjort. Jag tycker också att det är till stor skada att du inte är i ditt naturliga tillstånd som andra män.” Þórir sade att han skulle göra vad som helst för att detta skulle försvinna från honom. Þorsteinn sade att han också ville ge råd, ”eller vad vill du göra för det?” Þórir svarar: ”Det som du vill.” Þorsteinn sade: ”Det är en sak som jag begär, och det är godordet åt mina söner.” Þórir sade att så skulle det vara. Þorsteinn sade: ”Nu vill jag ge ett löfte till den som har skapat solen, för jag tror att han är mäktigast, att denna olycka ska försvinna från dig. Jag vill i gengäld för hans skull rädda barnet och föda upp det, för att den som har skapat människan sedan må vända honom till sig, för jag tror att det blir honom förunnat.” Sedan steg de upp på sina hästar och for dit där de visste att barnet var gömt och där Þórirs träl hade funnit det vid Kárnsá, och de såg att man hade brett något över ansiktet och att det krafsade vid näsborrarna, och det var då nära döden. De tog barnet och förde det hem till Þórir, och han födde upp gossen, och han kallades Þorkell krafla. Men bärsärkagång kom aldrig sedan över Þórir. Så kom Þorsteinn över godordet. Ólafr bodde på Haukagil och Óttarr i Grímstungur. Han hade Ásdís, Ólafrs dotter, till hustru, och vid lagmötena hade de en gemensam bod (búð). Þorsteinns söner växte upp och var ståtliga män. Guðbrandr var en stor och stark man. Ingólfr var den vackraste av män och ändå stor. Han hade också färdigheter framför de flesta män. Och vid ett hösting kom många människor samman där, och en lek sattes i gång. Ingólfr var med i leken och visade då åter sina färdigheter. Och en gång när han sprang efter sitt klot hände det sig att det flög bort till Valgerðr Óttarsdóttir. Hon drog mantelns flik åt sig, och de samtalade en stund. Kvinnan tyckte han var utomordentligt vacker. Och varje dag som återstod av tinget kom han till samtal med henne. Efter det gör han ständigt sina besök där. Óttarr var detta emot sinnet, och han kom i samtal med Ingólfr och bad honom inte göra det som var till vanheder för dem båda och sade att han hellre ville ge honom kvinnan med heder än att han förförde henne med vanära. Ingólfr sade att han skulle göra sina besök som han tyckte och sade att det inte var någon vanheder för honom. Óttarr träffade nu Þorsteinn och bad honom ingripa hos Ingólfr så att han slutade. Han sade att så skulle det vara. Þorsteinn sade till Ingólfr: ”Varför hittar du på att tillfoga Óttarr skam eller vanära hans dotter? Du har tagit dig ett ont företag före, och det kommer att bli osämja mellan oss om du inte slutar.” Ingólfr upphörde då med besöken men diktade några kärleksstrofer (mansöngsvísur) om Valgerðr och kvad dem sedan. Óttarr gick åter för att träffa Þorsteinn och sade att han var illa till freds med Ingólfrs diktning: ”Jag tycker att du är skyldig att ordna något i saken.” Þorsteinn sade att det inte var gjort efter hans sinne, ”och jag har talat om det, och det tjänar ingenting till.” Óttarr sade: ”Du kan gälda böter för Ingólfr eller ge lov till att vi lagsöker honom.” ”Jag vill uppmana dig”, sade Þorsteinn, ”att inte fästa något avseende vid det, men du kan göra det enligt lag.” Óttarr for på stämningsfärd till Hof och stämde Ingólfr till Húnavatnsting och förberedde saken till åtal. Och när Jökull får höra detta blev han rasande och sade att det vore en stor skandal om fränderna skulle göras fredlösa där i sin hembygd, och sade att Þorsteinn åldrades mycket, ”och fast vi inte är lagkunniga män, så ska vi göra saken om intet med yxhammare.” Och när vårtinget kom bad Ingólfr Þorsteinn att ordna något i saken, annars sade han att han skulle sätta yxan i huvudet på Óttarr. Þorsteinn sade: ”Nu vill jag att du utövar godordet och tar över det.” Och så gjordes. Och när saken kom inför domstolen gick Ingólfr och Jökull fram till domstolen och bröt upp den med hugg, och saken föll. Litet efter tinget säger Óttarr till Ólafr, sin svåger, att han inte tänkte stanna och skulle sälja sin mark. Han gjorde så och flyttade sitt bo söderut över heden. ## kap. 38 (maskinöversättning) Men inte lång tid efter detta blev Þorsteinn sjuk och dog, och fast Þorsteinns död berättas först, så dog Jökull först av bröderna, och Þórir levde längst. Þorkell krafla var då tre vintrar gammal när Þórir, hans fosterfar, dog. Då for Þorkell till Þórormr och fostrades upp där. Folk trodde inte att man skulle få någon ersättning för Þorsteinn och hans bröder, men ändå tyckte folk att hans söner trädde väl i hans fotspår. Ingólfr ansågs av kvinnorna vara den vackraste, så som det kvads: Alla ville mör gå med Ingólfr, de som var fullvuxna. Stackars mig, sade hon som var för liten. Bröderna delade arvet mellan sig. Ingólfr bodde på Hof och Guðbrandr på Guðbrandsstaðir. Ingólfr hade Halldís, dotter till Ólafr från Haukagil, till hustru. Hon var yngre än Ásdís, som Óttarr hade till hustru och som var mor till Valgerðr och Hallfreðr vandræðaskáld. Ingólfr kom ständigt för att träffa Valgerðr när han for till tinget eller därifrån. Det tyckte Óttarr illa om. Hon sydde honom också alla de kläder som skulle vara mest omsorgsfullt gjorda. ## kap. 39 (maskinöversättning) Några vintrar efter Þorsteinn Ingimundarsons död träffade Óttarr, när han red från tinget på Bláskógaheiðr, en fredlös man som kallade sig Þórir och hade kommit österifrån, från Firðir, och sade att han hade blivit fredlös för en kvinnohistoria och bad Óttarr ta emot honom. Óttarr sade att han skulle gå med på detta, ”om du gör ett ärende för mig.” Han frågar vilket det var. Óttarr svarar: ”Jag vill sända dig norrut till Vatnsdalr till Ingólfr, så att du lurar på hans liv eller på någon av de två brödernas, för det är inte otroligt, om det går som man kan vänta, att de inte blir långvarigt lyckosamma. Om du nu far, så ska jag ge dig skydd.” Han sade att han var väl skickad till det, ”för mig fattas inte djärvhet.” Han for hem med Óttarr, och de gjorde upp om detta tillsammans, att han skulle dräpa Ingólfr eller Guðbrandr, om han hellre kom åt honom, och Óttarr skulle få honom utomlands. Han for norrut till Vatnsdalr och kom till Hof, var där över natten och bad Ingólfr om skydd, och sade att han var en fredlös man. Ingólfr sade att han inte behövde män från andra härader och sade att sådana var lätta att få för honom, bad honom snart ge sig av och sade att han tyckte illa om hans utseende. Þórir for bort och kom till Guðbrandr. Han tog emot honom, och han var där en tid. Och en morgon bad Guðbrandr honom ta en häst åt honom och gick ut, och Þórir efter. Och när Guðbrandr kom till tröskeln böjde han sig ned, och Þórir angrep honom då. Och när han hörde att yxan susade vek han åt sidan vid dörren, och Þórir högg i bjälken som stack fram ur vindskivorna, och yxan satt där fast, och Þórir sprang bort från gården och Guðbrandr efter. Þórir hoppade över älvklyftorna så snart han kom dit och låg fallen. Guðbrandr kastade svärdet efter honom, och det träffade honom mitt på kroppen. Han hade knutit betslet om sig, och svärdet träffade betselringen. Guðbrandr hoppade över ån och fram till Þórir, och han var då död. Han täckte honom med sten där. Skåror hade kommit i svärdet, och en som man kunde lägga en fingertopp i. Det slipades sedan och var det bästa vapen. Guðbrandr gick för att träffa sin broder och berättade för honom dessa nyheter och sade att detta var Óttarrs anstiftan och sade att de nog fick vänta sig sådant. Ingólfr sade att det var en stor skandal, och de red genast söderut till Borgarfjörðr och anklagade Óttarr för detta, men han förnekade det, eftersom det då var mycket folk där, och de kom inte åt honom. Då söktes förlikning, och de förliktes på det villkoret att Óttarr gäldade hundra i silver, men Þórir skulle vara ogild (ógildr). Det följde också med denna förlikning att Ingólfr skulle falla oskyddad av lag (óheilagr) om han kom för att träffa Valgerðr utan att Guðbrandr följde honom. Då sade Ingólfr: ”Det kan du vänta dig, Óttarr, om fler fientliga färder görs mot oss än denna, att det då inte kommer att bli fråga om böter, och då kommer du att få dina svek gäldade som du förtjänar.” Han sade att många nog skulle säga att det fanns skäl till det redan innan detta gjordes. Sedan skildes de. ## kap. 40 (maskinöversättning) En man hette Svartr, som kom med sitt skepp till Minþakseyrr. Han var sudreyisk (suðureyskr) till härkomsten, en stor och stark man, impopulär och föga i samklang med folk i gemen. Han kom från ett skeppsbrutet skepp. Och när folk visste vad slags man han var, var det ingen som ville ta emot honom, och han for omkring i bygderna tills han kom till Óttarr och bad honom om att bli upptagen och om skydd. Han svarar: ”Det förefaller mig vara oförtjänt gjort mot dig att inte hjälpa en sådan man som du är, och jag vill ta emot dig, för du är en man som inte är ringa, och jag tror att jag har stort stöd av dig.” Han sade att han förtjänade det. Svartr ägde en del gods. Han var nu hos Óttarr, och det dröjde inte länge innan han sade till Svartr: ”Jag vill sända dig norrut till Vatnsdalr till Hof. Där bor en man som heter Ingólfr. Han är min ovän och har tillfogat mig många slags skymfer, och jag får inte rätt av honom, men han är ändå en betydande man, men jag tror att du med mitt bistånd ska ha lyckan till att hämnas, för jag tycker bra om dig.” Svartr sade att han hade varit där alla inte tyckte lika, sade också att det var troligare att han skulle klara ärendet och sade att han hade varit i viking och ofta kommit undan ensam. Ett skepp stod uppdraget i Hvítá. Och på det sättet gjorde de upp att han skulle hugga hand eller fot av Ingólfr eller dräpa Guðbrandr om han inte kom åt Ingólfr, och Óttarr skulle skaffa honom vinterkvarter och få honom utomlands. Svartr skulle klara sig själv om han inte fullbordade verket, men annars fara till sitt vinterkvarter. Óttarr skaffade sig varor från skeppet och gav dem åt Svartr att föra med sig. Han gav honom också en man till följe och två hästar och sade honom var bygderna låg eller vilka vägar det var bäst för honom att fara norrut eller söderut. Svartr for tills han kom till Hvanndalir, tog där av sina hästar och gjorde i ordning sitt gods, och hästarna gick på bete. Svartr kom gående till Hof tidigt på dagen, och Ingólfr var ute och skaftade ett spjut. Svartr hälsade Ingólfr och sade att det inte hade gått lätt för honom, sade att två hästar hade försvunnit för honom på heden och att hans varor låg där, en kista och en hudsäck, och bad Ingólfr skaffa män att leta med honom eller föra hans gods till bygden, sade att han ville flytta norrut till Eyjafjörðr och sade att han hade varit på Hrafnagil för några vintrar sedan. Ingólfr sade att det nu var få människor på gården, ”och jag vill inte fara någonstans och ska strax ge mig av.” ”Då vill du väl följa mig på väg och visa mig till en annan gård.” Och så skedde. Han gick med honom på vägen, och Ingólfr aktade sig ändå för honom på grund av sin aning, för Svartr ville alltid gå efter. Han var omgjordad med svärd och hade ett mycket stort spjut i handen. Det var ett fjäderspjut (fjaðurspjót) med långt skaft, och skaftet var lindat med järn. Svartr bad att bli upptagen, och Ingólfr skulle få av varorna sådant han ville: ”Du är en vida berömd man, och det anstår dig väl att ta emot utländska män, allra helst om det inte fattas gods till betalning.” ”Det är jag inte van vid”, sade Ingólfr, ”att ta okända män till mig. Många av dem visar sig illa, och du är inte osannolik till det, för du har ett ondskefullt uttryck”, och han visade snart bort honom och sade att han inte ville göra några affärer med honom och vände tillbaka. Svartr for och kom till Guðbrandr och berättade för honom samma historia. Guðbrandr sade: ”De okända männen visar sig inte väl för dig, men jag kan låta hämta dina varor, och låt oss sedan göra som det synes rätt när det gäller vistelsen.” De for och fann varorna, men trodde att hästarna hade sprungit bort. De fann dem snart. Guðbrandr förde alltihop hem till sig och tog emot Svartr. Och när Ingólfr får höra det träffade han sin broder och tyckte att hans tilltag var oförsiktigt, ”och jag vill att han far bort.” Guðbrandr sade att han trodde att denne man inte var ämnad till skada för honom och sade att han inte hade betett sig misstänkt sedan han kom. Ingólfr svarar: ”Då ser vi inte lika på det, för mig förefaller mannen vara som en lönnmördare (flugumaðr), och han kommer att visa sig illa, och jag vill inte att han är hos dig, för jag har en ond aning om honom, och jag tycker att det är bättre att vara på sin vakt i förväg.” Men det blev ändå inte så, och han var där om vintern. Men om våren, när sommaren började, flyttade Guðbrandr sitt folk till fäbodarna, och det var så ordnat att husfrun red ensam, men Guðbrandr och Svartr båda på en häst, och Svartr red bakom. Men när de kom till de myrar som nu heter Svartsfellsmýrar sjönk hästen ned under dem, och Guðbrandr bad Svartr krypa ned baklänges från hästen, och så gör han. Och nu när Svartr ser att Guðbrandr inte aktar sig för honom vänder han spjutet. Detta ser husfrun och sade: ”Akta dig för hunden som vill svika dig och dräpa dig.” Och i det stack Svartr Guðbrandr med spjutet under armen och genast in i bålen. Guðbrandr hann dra svärdet och slår efter honom och mitt itu. Husfrun kom till fäboden och berättade om bådas död, och detta ansågs vara onda nyheter. Ingólfr får höra detta och sade att det hade gått efter hans aning och förberedde genast en sak mot Óttarr till alltinget för anslag mot livet (fjörráð) på honom själv och hans broder. Och när folk kom till tinget söktes förlikning, och det var mycket svårt att nå den med Ingólfr. Men därför att många välvilliga ingrep och därtill att Ingólfr inte hade hållit sin förlikning med Óttarr om möten med Valgerðr, så antog han förlikning, och för anslaget mot Guðbrandrs liv kom tre hundra i silver. Då skulle också förlikningsbrottet mot Óttarr i Valgerðrs sak falla bort. De skiljs nu med detta och var förlikta. Ingólfr hade två söner med sin hustru, och de hette Surtr och Högni. De var båda ståtliga män. Ingólfr ansågs vara en stor hövding och träda väl i sin fars fotspår i många ting. Ólafr på Haukagil började då att åldras mycket. ## kap. 41 (maskinöversättning) Skogsmän (útilegumenn) och rövare fanns i stor mängd på den tiden både i söder och norr, så att nästan ingen kunde behålla sitt. En natt rövade de mycket mat på Haukagil, för där fanns överflöd av allting. Ólafr for och träffade Ingólfr och berättade för honom. Ingólfr gjorde sig redo hemifrån med femton man. Ólafr bad honom vara försiktig och sade att det betydde mer för honom att han kom oskadd hem än var hans mat tog vägen. De red söderut upp på heden och talade om rånet hos Ólafr. Tjuvarna hade rövat för upp till femtonhundra. Ingólfr och hans män kom på deras spår och följde dem tills de gick vilse, för spåren gick då åt två håll. Då delade de också sin skara, åtta for åt det ena hållet och sju åt det andra, och de letade så länge. Där fanns fäbodar ett kort stycke från dem, och de for dit. Där såg de arton hästar vid fäboden och talade om att tjuvarna nog hade kommit dit och sade att det var rådligast att söka efter sina följeslagare. Ingólfr sade att det i viss mån var mindre rådligt, ”för då kan de nå grottan, för den är ett kort stycke från dem, och de är räddade om de når den, och då blir vår färd slapp, och det är inte säkert var våra män är.” Ingólfr hoppade av hästen och sprang ned i en ravin som var nära honom och griper upp två stenhällar, lägger den ena framför sitt bröst och den andra mellan skulderbladen och gjordade om dem utanpå. Han hade i handen svärdet Ættartangi och gick sedan fram till fäboden. Den hade två dörrar. Folk säger att Ingólfr då inte var där med fler än en annan man. Då sade Ingólfrs följeslagare att de borde varsko sina män. Ingólfr sade att han skulle försvara fäbodens dörr medan han for efter deras män. Han sade att han nu inte tänkte fara bort, ”jag tycker att dina män inte är för många.” Ingólfr ville genast gå in mot dem och bad honom följa sig tappert. Tjuvarna stack genast mot honom när han kom in, och de hällar som han hade skyddade honom, och stötarna gled av honom. De angrep då Ingólfr från alla sidor, men han försvarade sig väl och tappert. Då lyfte han Ættartangi, och svärdet träffade huvudet på den som stod bakom honom så att han fick sin bane, och han högg banehugg på den som stod framför, och Ingólfr dräpte då båda i ett hugg. De utkämpade en skarp strid, och den slutade så att Ingólfr dräpte fem män, men då hade också hans följeslagare fallit. De hade då kommit ut ur fäboden, och Ingólfr var svårt sårad. Då kom hans män dit. Tjuvarna flydde då bort, men de tog rovet och band det på sina hästar och drev det norrut igen. Ingólfr låg i sina sår denna vinter, och de läktes så gott som. Men om våren, när sommarvärmen började, revs de alla upp igen, så att det ledde honom till döden. Och innan Ingólfr dog bad han att bli begravd på en annan kulle än den där hans fränder var begravda och sade att han då skulle vara mer i tankarna hos Vatnsdalsmöarna om han var så nära vägen. Sedan dog han. Det heter Ingólfsholt där han blev jordad. Folk i gemen sörjde mycket Ingólfrs bortgång. Tolv vintrar levde han efter sin fars död, med stor heder. Óttarr gifte bort Valgerðr, sin dotter, med en man från Stafholt (stafhylskr). Men när Ingólfr var död var Vatnsdalr utan hövding, för Ingólfrs söner var inte i stånd att förvalta godordet på grund av sin ålder. Man rådslog nu om hur det skulle gå till. Men det var lag på den tiden att medan arvingarna var omyndiga skulle den av tingsmännen (þingmenn) förvalta godordet som ansågs bäst lämpad. ## kap. 42 (maskinöversättning) Þorkell krafla Þorgrímsson var en man både stor och stark. Han var då tolv vintrar gammal när detta hände. Þorgrímr erkände inte sitt faderskap till honom, men han var ändå mycket tappare än hans äktfödda söner. Þorkell silfri från Helgavatn var mycket hamnskiftande (hamrammr) och därtill kunnig i mycket. Han var mycket rik på gods, inte omtyckt och illa sedd av de flesta människor, men ändå mycket ansedd. Samma dag som mötet var utlyst vid Kárnsá om godordsfrågan sade Þorkell silfris hustru: ”Vad tänker du göra i dag?” Þorkell svarar: ”Fara till mötet och vara godordsman (goðorðsmaðr) i kväll när jag kommer hem.” ”Jag ville inte att du for”, säger hon, ”för att du skulle tänka dig att bli Vatnsdalsbornas överhuvud, för det kommer inte att vara dig förunnat, och du är inte heller lämpad för det.” Han svarar: ”I annat ska dina råd gälla, men inte i detta.” Till detta möte tänkte också Klakka-Ormr och Þorgrímr från Kárnsá, Ingimundrs dotterson. Þorgrímr ansågs bäst lämpad på grund av släktskapen med Vatnsdalsborna, men ändå skulle det avgöras genom lottning, för många ansåg sig väl lämpade. Detta möte var utsatt till einmánuðr i Forsæludalr hos Klakka-Ormr. Þorkell silfri drömde natten närmast före mötet och berättade för Signý, sin hustru, att han tyckte att han red nedåt Vatnsdalr på en röd häst och tyckte att han knappt rörde vid marken, ”och jag vill tyda det så att det röda kommer att lysa i förväg och vända sig till heder.” Signý sade att hon trodde annorlunda: ”Detta förefaller mig vara en ond dröm”, och sade att häst heter marr, ”men marr är en mans fylgja”, och sade att den syntes röd om den blev blodig, ”och det kan vara att du blir dräpt på mötet om du tänker dig godordet, för det kommer att finnas många som missunnar dig det.” Þorkell låtsades som om han inte hörde och gjorde sig väl redo hemifrån med kläder och vapen, för han var den störste pråligare, och kom allra sist. Þorgrímr kom tidigt på dagen och satt i högsätet bredvid Ormr. Han erkände aldrig sitt faderskap till Þorkell krafla. Denne lekte då ännu på golvet med andra barn och var både stor och stark och den vackraste av människor. Han stannade framför Þorgrímr och såg mycket länge på honom och på en tapparyxa (taparøx) som han höll. Þorgrímr frågade varför denne trälinneson stirrade så på honom. Þorkell sade att det inte var för stort nöje för honom fast han såg på honom. Þorgrímr frågade: ”Vad vill du göra, Krafla, för att jag ska ge dig yxan, för jag ser att du tycker mycket väl om den, och för att jag ska erkänna släktskapen med dig?” Þorkell bad honom bestämma. Þorgrímr sade: ”Du ska sätta yxan i huvudet på Silfri, så att han aldrig får Vatnsdalsbornas godord. Då tycker jag att du själv för in dig i Vatnsdalsbornas släkt.” Þorkell sade att han skulle göra detta. Þorgrímr ger nu rådet att han ska bära sig så illa åt som möjligt med andra gossar. Silfri satt alltid så att han satte handen under kinden och lade foten på knät. Þorkell skulle springa ut i smutsen och en annan stund in och komma åt Silfris kläder och se om han blev vred. Nu talar de om godordet och blir inte ense. Var och en ville driva fram sin sak. Då lägger de lotter i en mantelflik, och Silfris lott kom alltid upp, för han var mycket listig. Þorgrímr gick då ut och mötte Þorkell krafla i dörren bland gossarna. Þorgrímr sade då: ”Nu vill jag att du betalar priset för yxan.” Þorkell sade då: ”Yxan vill jag mycket gärna ha, och nu kan jag väl betala priset, fast det inte nu är sådan vara som du ville.” Þorgrímr svarar: ”Mer kommer nu att tas än bara en vara.” Þorkell sade: ”Vill du nu att jag ska dräpa Silfri?” ”Ja”, sade Þorgrímr. Då hade godordet fallit på Silfris lott. Þorkell krafla kom in i stugan och gick förbi Silfri och kom åt hans fot, men han knuffade honom ifrån sig och kallade honom trälinneson. Þorkell hoppade upp på sätet bredvid och drev tapparyxan i huvudet på honom, och Þorkell silfri var genast död, och han sade att han inte gjorde för mycket för yxan. Þorgrímr sade att gossen hade blivit illa ombedd, ”men han har inte stått sig väl. Denne pojke har nu nära nog sagt in sig i Vatnsdalsbornas släkt, och jag ska erkänna mitt faderskap till dig.” Sedan tog Þorgrímr godordet och kallades Kárnsárgoði. Förlikning träffades om dråpet på Silfri, för hans söner var unga. Þorkell for hem till Kárnsá med sin far och bad att få fara utomlands och se hur det skulle gå om han träffade Sigurðr jarl Hlöðvisson, sin frände. Þorgrímr sade att han skulle få det han ville. ## kap. 43 (maskinöversättning) En östman hette Björn, som hade ett skepp rustat för havet. Med honom for Þorkell krafla utomlands. De kom till Orkneyöarna. Då var Sigurðr jarl på öarna. Björn var bekant med jarlen och bad att han skulle ta emot honom och Þorkell och sade att han var av gott folk och mycket värd och framstående bland islänningar. Jarlen sade att han skulle ta emot dem och frågade efter Þorkells släkt, och han sade vem han var, men han fäste föga avseende vid det. Sedan tog jarlen emot dem. Jarlens män tyckte att Þorkell var egensinnig. Aldrig gick han från sin plats om inte jarlen gick, och honom följde han mycket troget. En gång om våren gick hirden (hirð) ut ur hallen till lek, men jarlen satt kvar med få män och sade: ”Du är mer ståndaktig än de flesta andra män, Þorkell, att du inte går till leken, eller vad sade du mig om din släkt?” Þorkell räknade då upp sin släkt, och jarlen vaknade till och svarar: ”Du måste vara släkt med mig, och du är mycket sen med sådana uppgifter.” Jarlen ökade då hans heder, och sommaren därefter for jarlen i härnad och frågade Þorkell om han ville fara med honom. Han sade att han ville fara om jarlen ville. De härjade vida omkring den sommaren. Och en gång när de gjorde ett strandhugg i Skottland och kom tillbaka till skeppen frågade jarlen hur många män som fattades. Man såg då efter, och bara Þorkell saknades. Han hade varit på jarlens skepp. De sade att det inte var någon skada med en så slö man. Jarlen bad dem genast fara och leta efter honom. Och så skedde. De fann Þorkell i en skogsglänta vid en ek. Två män angrep honom, men fyra låg döda bredvid honom. Þorkells angripare sprang bort så snart jarlens män kom. Jarlen frågade vad som hade uppehållit honom. Þorkell sade: ”Det har jag hört er säga att man skulle springa från skeppen och upp på land, men aldrig det att man skulle springa till skeppen så att var och en sprang ifrån den andre.” Jarlen svarar: ”Du talar sanning, frände. Så ska det också vara härefter. Men den som gör det, att springa från fanan ned från land, ska inte få någon andel i bytet.” Jarlen frågade om det var landets män som låg döda bredvid honom eller hans egna män. Þorkell sade att det var landets män. Han sade att han hade gått förbi en borg (kastali), ”och där jag gick rasade några stenar ur stenmuren, och där fann jag gods, inte så litet. Och detta såg borgens män och förföljde mig, och då blev vårt möte sådant som man kunde se.” Jarlen förkunnade då hans tapperhet för dem. Sedan frågade jarlen hur mycket gods det var. Han sade att det var tjugo mark silver. Jarlen sade att han skulle äga den andelen av godset och ingen annan. Þorkell sade att jarlen skulle äga det och hela hans andel i bytet. Jarlen sade att de båda skulle äga det, och det godset kom inte med i delningen. Jarlen gav Þorkell stor heder för denna färd. Han var hos jarlen två vintrar. Då längtade Þorkell till Island och sade det till jarlen. Han svarar: ”Det väntar jag mig, att dina fränder ska få heder av dig.” Han blev jarlens handgångne man, och han gav honom en guldinlagd yxa och goda kläder och sade att han skulle vara hans vän. Jarlen gav honom ett handelsskepp med den last som han valde. En guldring som vägde en halv mark sände han till Þorgrímr för Nereiðrs frihet. Till Nereiðr sände han en hel god kvinnoutstyrsel för släktskapens skull. Sedan lade Þorkell ut till havs, och det gick väl för honom. Han förde sitt skepp in i Húnavatnsós. Þorgrímr Kárnsárgoði red till skeppet och välkomnade väl sin son och bjöd honom hem till sig, och det tog han emot. Þorgrímr gav Nereiðr friheten så som jarlen hade sänt bud om. Litet efter detta blev Þorgrímr sjuk och dog, men hans äktfödda söner tog hela arvet så som lagen föreskrev. Þórormr var broder till Klakka-Ormr, far till Þorgrímr, Þorkells far. Þórormr for för att träffa Þorkell och bjöd honom hem till sig, och det tog han emot. Þorkell var en mild man och av gott lynne. ## kap. 44 (maskinöversättning) En man hette Þorgils, som bodde vid Svínavatn. Han hade en husfru och med henne fyra söner, och två nämns, Þorvaldr och Ormr. Glæðir hette Þorgils brorson, och han var systerson till Guðmundr den mäktige på Möðruvellir. Glæðir var en stor skvallerbytta, pratsam och oförståndig och den störste narr. Fadern och sonen Þorgils och Þorvaldr for till Klakka-Ormr för att fria till Sigríðr, hans dotter. Det besvarades väl, och bröllopet bestämdes till vinternätterna i Forsæludalr. Där var det fåtaligt hemma men mycket arbete framför sig, både att hämta får och svin från fjället och att göra mycket annat. Þorkell erbjöd sig att fara med arbetsfolket upp på fjället. Ormr sade att han ville det. De for sedan, och det gick långsamt för dem, för boskapen var skygg. Ingen tog i duktigare än Þorkell. Det ansågs svårast att ha att göra med svinen. Þorkell skonade inte sig själv och erbjöd sig alltid till det som andra tyckte var värre att göra. Och när de skulle göra i ordning sin kost sade Þorkell: ”Vore det inte lämpligt att vi tog oss någon grisunge till mat?” Þorkell tog en och lagade till för bordet. Alla blev ense om att Þorkell var främst bland dem i all hjälpsamhet. De kom hem. En man hette Ávaldi, som var hos Klakka-Ormr. Han var Ingjaldsson. Han var förvaltare, och Hildr, hans hustru, rådde innanför tröskeln. Hon var dotter till Eyvindr sörkvir. Litet innan bröllopet skulle hållas kom Glæðir österifrån, från Firðir, och fick nu höra dessa nyheter och om giftermålsöverenskommelsen. Glæðir sade att han också hade hört andra nyheter, ”och det är Þorkell kraflas fjällfärd, att han var utvald till svinvaktare”, och sade att det också var mest passande för trälinnesonen, och sade att han hade dräpt den grisunge som hade diat spenen natten innan och legat bredvid galten, ”för han slaktade den som en annan hynda.” Þorgils sade: ”Det är ett dumt skämt som du har, och det sägs att Þorkell har uppfört sig så som det bäst anstod, både där och på andra ställen.” ”Ömkligt tycker jag att det har gått för honom”, säger Glæðir. Nu kommer folk till bröllopet. Då sade Þorkell till Ormr, sin fosterfar: ”Jag ska betjäna folket och ha hand om arbetet och planeringen.” Ormr sade att han gärna ville ta emot det. Þorkell trakterade väl och storslaget. Ormr och hans män satt i högsätet, men Þorgrímr på den lägre sidan, och hans män. Þorkell gick mycket omkring och betjänade och var ödmjuk i sin tjänst. Svínadalsborna skrattade mycket åt honom och sade att trälinnesonen var väl stor. Þorkell sade att det var mer höviskt att låta glädje och skämtsamt tal komma som svar på tjänstvillighet än gyckel eller smädelser. Glæðir sade att han hade utfört många storverk, ”och av det kan du skryta stort. Det, nu för helt kort sedan, när du dräpte den grisunge som en natt hade diat spenen. Det är också ditt hantverk.” Þorkell svarar: ”Få är mina storverk, Glæðir, men ändå torde de vara fler än dina, och du har ingen anledning att tala om detta.” Glæðir skrattade åt Þorkell inför Þorvaldr och sade att han var skickligast med matlagningen. Þorvaldr sade att Glæðir talade oförståndigt. Och om kvällen gick folk och lade sig. Om morgonen gick Þorkell in i förrådshuset och slipade yxan som var jarlens gåva och gick sedan till förstugan. Då var Glæðir där och tvättade sig. Då gick folk förbi honom med slakttråg. Glæðir sade till Þorkell: ”Du har väl varit med om hushållsarbetet i morse, och nu ska vi få njuta av hans galt, och låt det fetaste komma till oss kumpaner. Det passar väl en trälinneson.” ”Vore det inte lämpligt att först stycka huvudet”, sade Þorkell, ”och välja bitarna åt dig, och aldrig vet jag att du är så glupsk att det är svårt att mätta dig.” Den dagen skulle man rida från gästabudet. Þorgils frågade om dagvarden (dagverðr) var färdig. Þorkell sade att den var färdig så snart det var kokt och sade att det var kort tid till dess, och han gick ut genom arbetsfolkets dörr och in genom en annan dörr och tog sin yxa, som stod vid dörren. Och när Glæðir gick ut gick Þorkell efter honom och högg honom i huvudet, och Glæðir fick genast sin bane. Þorkell sprang till norra dörren, för de var framför södra dörren. Mat stod över hela huset. Þorgils hade många män, och hans män sprang omkring i huset och menar att Þorkell inte ska komma ut och tänker lägga hand på honom. Þorkell sprang över sätena. Det fanns skrymslen kring huset och sängkammare (lokhvílur), och från en sängkammare kunde man hoppa in i skrymslet. Han söker sig dit där kvinnorna satt och lade sina huvuddukar (földuðu sér). Han sprang dit där Hildr var. Hon frågade varför han for så häftigt fram. Þorkell säger som det var. Hon bad honom gå in i skrymslet bredvid henne, och där kom han ut. Þorgils sade: ”Låt oss vända oss dit där kvinnorna är, för jag tyckte att mannen sprang dit.” Hildr tog en yxa i handen och sade att hon inte skulle ta någon enda av dem av sig. Þorgils tror att Þorkell nu ska vara där och ber att man ska bära bort klädena från dem. Och så gjordes, och Þorkell fanns inte. Þorgils såg nu att detta inte var annat än knep och förhalning, och de gick sedan ut. Och när de kom ut tyckte de sig se skymten av en man nere vid ån. Þorgils bad dem söka dit, och så gjordes, och han fanns inte. Þorkell visste att det fanns en grotta vid ån som nu heter Kröfluhellir, och där var han. Þórormr och Klakka-Ormr sökte förlikning. Þorgils ville inte ta emot böter, men de bröt inte detta giftermål, och de sade att dråpet på Glæðir skulle hämnas med en man. Þórormr följde bröllopsgästerna ut från gården och sökte ständigt förlikning och fick den inte, och de skildes så. Þorkell var den vintern omväxlande på Kárnsá hos sina bröder och hos andra fränder, för alla ville ge honom något skydd och såg fram emot att han skulle få någon framgång i den bygden, så att män från andra härader inte satte sig över dem. Vatnsdalsborna for för att söka stöd för honom hos spåkvinnan Þórdís, som bodde på Spákonufell. Hon var mycket ansedd och kunnig i mycket, och de bad henne om skydd och bistånd i Þorkells sak och sade att det ansågs bero mycket på att hon gav något råd. Hon sade att så skulle det också vara. Þorgils for för att träffa Guðmundr den mäktige och sade att det var hans plikt framför andras att föra talan efter sin frände, ”men jag ska stödja dig.” Guðmundr sade: ”Jag tycker inte att saken är så lätt, för jag tror att Þorkell blir en stor man och har många fränder till hjälp, och jag har hört att Þorkells tilltag inte var utan anledning. Förbered du nu saken, så ska jag ta över den i sommar på tinget.” Om våren förberedde Þorgils saken till alltinget. Vatnsdalsborna kom mycket mangrant, och så båda parter. Þorgils red till tinget med ett stort följe av män. Þorkell red också till tinget med sina fränder. Med dem red spåkvinnan Þórdís, och hon och hennes män hade en egen bod. Då tog Guðmundr över saken. Vatnsdalsborna erbjöd förlikning, men Guðmundr och hans män ville ingenting annat än fredlöshet. Þórormr träffade Þórdís och rådgör med henne, för hon var mycket vis och framsynt och anlitades för att döma i stora mål. Hon sade då: ”Låt Þorkell komma hit till min bod, så får vi se vad som händer.” Så gjorde Þorkell. Þórdís sade till Þórormr: ”Gå du och erbjud Guðmundr förlikning, men jag dömer i saken.” Þorkell gav Þórdís två hundra i silver. Þórormr erbjöd Þórdís dom i saken, men Guðmundr vägrade och sade att han inte ville ta emot böter. Þórdís sade: ”Jag tänker inte heller ha några förpliktelser mot Guðmundr.” Sedan sade hon till Þorkell: ”Klä dig nu i min svarta kåpa och ta i handen stavspöet som heter Högnuðr. Eller vågar du gå in i Guðmundrs flock så?” Han sade att han skulle våga med hennes råd. Hon svarar: ”Låt oss nu våga detta. Nu ska du gå till Guðmundr och slå honom tre gånger med spöet på vänstra kinden, och du förefaller mig inte vara nära döden, och jag väntar mig att det hjälper.” Han kom in i Guðmundrs flock, och ingen människa såg honom. Han kom fram till Guðmundr och fick utfört det som han hade blivit tillsagd. Nu fördröjdes deras utförande av åtalet, och saken drar ut. Þorgils sade: ”Varför går saken inte framåt?” Guðmundr sade att det snart skulle ordna sig, men det blev inte så, och tiden drog ut så att saken blev ogiltig för åtal. Þórdís träffade Vatnsdalsborna och bad dem gå till domstolarna och nu erbjuda gods för mannen, ”och det kan vara att de nu tar emot det och att saken så avslutas.” De gjorde så, gick till domstolarna och träffade Guðmundr och erbjöd förlikning och böter. Guðmundr svarar: ”Jag vet inte vad ni vill erbjuda, men mycket vill jag i saken värdera det att den som blev dräpt hade talat sig till förlust av sitt lagskydd (óhelgi).” De sade att de ville erbjuda väl för hans skull och bad honom bestämma. Och när han förstod i vilket läge saken hade kommit och att den inte kunde drivas enligt lag, tog han självdöme av Þórormr att bestämma gods sådant som han ville, med undantag för landsförvisning och häradsfredlöshet. Då gjordes med handslag nedläggande av saken. Då sände Þórdís Þorkell en andra gång till Guðmundr för att låta stavspöet röra vid hans högra kind, och så gjorde han. Då fick Guðmundr tillbaka minnet och tyckte att det var underligt att det hade försvunnit från honom. Guðmundr dömde hundra i silver för dråpet på Glæðir, och då föll motanklagelserna bort, och Þórormr och Þórdís betalade hela godset, och de skildes förlikta. Þorkell for hem till Spákonufell med Þórdís. Þorgils sade till Guðmundr: ”Varför ändrade sig ditt sinne så snabbt om saken i dag?” Guðmundr svarar: ”Därför att jag inte kunde få fram ett ord ur munnen, och därför var jag trög, och det kan vara att det var en stark motpart att dra repet mot.” De for nu hem från tinget. ## kap. 45 (maskinöversättning) Vatnsdalsborna stärkte Þorkell krafla mycket till heder i alla avseenden. De friade till en kvinna åt honom, och godordet tillföll honom, eftersom Ingólfrs söner Surtr och Högni då var den ene elva vintrar gammal och den andre femton, och de fick inte sina boplatser av Þorkell, och marken vid Hof köptes åt honom, och Þorkell blev nu hövding över Vatnsdalsborna. Óttarrs folk spred sig norrut till bygderna, och man fäste inget avseende vid det. Hallfreðr och Galti, Óttarrs söner, for norrut, och ännu fler av hans barn. Hallfreðr kom ofta till Skegg-Ávaldi och talade med hans dotter, som hette Kolfinna. Den kvinnan blev gift med Grís Sæmingsson, men ändå gick samma rykte om henne och Hallfreðr, så som det sägs i hans saga. Och en gång när han kom ut till Island, för han var sjöfarare, och Grís var på tinget, kom Hallfreðr dit där Kolfinna var på fäboden och låg där hos henne. Och när Grís fick veta detta tyckte han mycket illa om det, men Hallfreðr for utomlands redan samma sommar. Vid ett ledarting (leiðmót) i Vatnsdalr var det mycket folk, och man tältade bodar, för det skulle vara ett ledarting på två nätter. Þorkell hade den största och folkrikaste boden. Skegg-Ávaldi och hans son Hermundr hade en bod tillsammans, och när Galti Óttarsson hade gått för att uträtta sina behov mötte han Hermundr, och denne kom att tänka på de oförrätter som Hallfreðr hade gjort dem och rusade på Galti och dräpte honom och gick sedan in i sin fars bod. Och när Þorkell får höra om dråpet sprang han upp med sitt följe och vill hämnas. Hildr, Hermundrs mor, stod i dörren och sade: ”Det är nu bättre råd, Þorkell, att inte rusa så snabbt, och det var en gång i dina tankar, när vi möttes, att du inte skulle dräpa min son inför mina ögon.” Þorkell svarar: ”Nu har mer tillkommit än vi då kunde vänta oss. Gå nu ut ur boden”, sade Þorkell, ”för då kommer du inte att se din son huggas ned inför dina ögon, om du gör så.” Hon förstod ändå i själva verket att han sade det för att hjälpa mannen och tyckte att hans utväg var både snabb och skicklig, och hon tog sedan huvudbonaden av sitt huvud och klädde honom i den och satte sig på hans plats, så att inte fler kvinnor gick ut än väntat. Þorkell bad dem skynda sig och trängde sig fram till dem och sade: ”Stå inte så, för det är ändå nog prövning för kvinnan att hon inte ser mannen huggas ned eller hör det.” De ville genast rusa in och dräpa Hermundr. Þorkell gick då till boddörren och sade: ”Låt oss se vad som anstår oss, att inte dräpa våra egna häradsbor och tingsmän, och låt oss hellre förlikas.” Då söktes förlikning mellan dem, och det jämkades så att båda parter var väl nöjda med det, och böterna bestämdes så stora att de som skulle ta emot dem fick god heder. Så löste Þorkell denna sak från sig med ädelmod (drengskapr), och alla var väl nöjda med det. Alla saker i häradet hänsköts till honom, för han ansågs ha den största begåvningen i Vatnsdalsbornas släkt näst efter Þorsteinn Ingimundarson. ## kap. 46 (maskinöversättning) Vid ungefär denna tid kom biskop Friðrekr ut till Island och Þorvaldr Koðránsson, som kallades den vittbereste. Därnäst kom ett annat skepp ut, och ombord fanns två bärsärkar, och båda hette Haukr. De blev impopulära bland folk, för de bjöd folk tvång när det gällde kvinnor eller gods eller också bjöd de holmgång. De tjöt som hundar och bet i sköldkanterna och vadade genom brinnande eld med bara fötter. Biskopen och Þorvaldr for omkring med en ny sed för att erbjuda folk en annan tro än den som tidigare fanns här. De var på Giljá den första vintern. Landets folk blev avogt inställda till dessa nyheter som biskopen och hans följeslagare kom med. Koðrán antog tron och dopet först, och hans hustru. Ólafr på Haukagil var så gammal att han låg till sängs och drack ur horn. Om hösten vid vinternätterna bjöd Ólafr sina vänner till sig, särskilt Þorkell, sin svåger. Biskopen och Þorvaldr var där. Þorkell tog emot dem väl men inte mer, och lät dem vara ensamma i ett hus, eftersom de hade en annan sed. Den första aftonen av gästabudet syntes bärsärkarnas ankomst, och folk var mycket rädda för dem. Þorkell frågade biskopen om han ville ge något råd för att dessa bärsärkar skulle få sin bane. Biskopen bad dem anta tron och låta döpa sig, och han sade att han skulle röja dessa illgärningsmän ur vägen ”med ert ingripande”. Þorkell sade: ”Då är allt nära till hands, om ni visar folk under (jarteinir).” Biskopen sade: ”Låt göra tre eldar på golvet i hallen.” Och så gjordes. Sedan vigde biskopen eldarna och sade: ”Nu ska bänkarna besättas med de män som är djärvast, med stora påkar, för järn biter inte på dem, och så ska man slå ihjäl dem.” Sedan gick namnena in när de kom och vadade genom den första elden och så den andra och brändes då svårt och blev nu förunderligt rädda för eldens hetta och ville genast till bänkarna. Sedan blev de slagna till döds och fördes upp längs den ravin som sedan heter Haukagil. Biskopen ansåg nu att han hade rätt att kräva av Þorkell att han antog tron och lät döpa sig. Þorkell sade att han inte ville ha någon annan tro ”än den som Þorsteinn Ingimundarson och Þórir, min fosterfar, hade. De trodde på den som har skapat solen och råder över alla ting.” Biskopen svarar: ”Samma tro förkunnar jag, med den skillnaden att man tror på en Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, och låter döpa sig i vatten i hans namn.” Det tyckte Þorkell var den största avvikelsen, att man skulle tvättas i vatten, och sade att han ännu på ett tag inte ville göra denna förändring, men sade ändå att han trodde att den var god, ”och denna ordning kommer också att vinna insteg här. Bonden Ólafr, min svåger, är gammal. Han ska anta denna tro, och alla andra som vill, men jag ska vänta ännu en tid.” Sedan döptes Ólafr och dog i sina vita dopkläder (hvítavoðir), och ännu fler män döptes vid det gästabudet. Þorkell döptes när kristendomen antogs i lag på Island, och alla Vatnsdalsbor. Þorkell var en stor hövding. Han lät bygga en kyrka på sin gård och höll väl sin tro. ## kap. 47 (maskinöversättning) Två bröder bodde i Engihlíð i Langadalr, Föstólfr och Þróttólfr. De var mäktiga män. De tog emot en man för att ge honom skydd och ville hålla honom gömd på Kjölr, ett kort stycke från Reykjavellir, medan de for till tinget, och de skulle avgöra hans saker. Två andra bröder bodde på Móberg i Langadalr och hette Húnröðr och Úlfheðinn, söner till Véfreðr, son till Ævarr den gamle. Úlfheðinn var den mest omtyckte av bröderna. En man hette Þórólfr, som kallades leikgoði. Han var hos bröderna. Úlfheðinn var en stor vän till Hólmgöngu-Starri, och folk säger att när Þórarinn den onde utmanade honom till holmgång (hólmganga) for Úlfheðinn med honom till holmstämman, och på den färden drabbade dem ett ont väder, och de trodde att det var ett trolldomsväder (gerningaveðr). En man hette Bárðr och kallades stirfinn. Han for med dem. De bad honom ta bort vädret, för han var kunnig i mycket. Han bad dem haka i varandras händer och bilda en ring. Sedan gick han motsols tre gånger och talade iriska. Han bad dem säga ja till det. De gjorde så. Sedan viftade han med en klädtrasa [osäker tolkning] mot fjället, och då upphörde vädret. Þróttólfr och Föstólfr for till tinget som tidigare sagts, men mannen var under tiden i Þjófadalr och väntade att mindre gods skulle behöva betalas om han inte själv for dit. Húnröðr och Þórólfr leikgoði red också till tinget. Hästar sprang ifrån dem ett kort stycke från Reykjavellir, och de letade vida omkring och fann dem inte. De såg en man ett kort stycke från sig och trodde att han var en illgärningsman och att han hade tagit deras hästar. De frågade inte heller först utan rusade genast på honom och dräpte honom, red sedan till tinget och berättade det för bröderna Þróttólfr och Föstólfr. De tyckte mycket illa om det och begärde böter för det och sade att de hade förlikts med den dräptes fränder och tagit emot frid (grið) och sedan betalat gods för honom. Húnröðr sade att han trodde att andra betalningar var mer skyldiga, och med det red de från tinget. Bröderna köpte mark på Kólkumýrar, som heter Holt. En man hette Þorfinnr och bodde på Breiðabólstaðr i Vatnsdalr, deras frände. Han hade en färd ut till Skagaströnd, och det hände sig att Úlfheðinn for ut dit och Þórólfr leikgoði med honom. Och när de kom till Breiðavað vid Blanda red Þorfinnr och bröderna Föstólfr och Þróttólfr något senare. Föstólfr och hans broder sade att det var ett gott tillfälle att träffa Úlfheðinn, ”för de bröderna dräpte vår man i somras, och vi ska rida efter dem.” ”Jag tänker inte rida efter”, sade Þorfinnr. Och så skedde. Sedan red bröderna efter i ilfart. Detta ser Þórólfr leikgoði, och han sade: ”Låt oss rida undan hårt. Här kommer bröderna efter oss.” ”Nej”, sade Úlfheðinn, ”det gör jag inte, för då säger de att jag flyr.” Þórólfr sporrade sin häst ut i ån, men bröderna gav sig på Úlfheðinn, och han låg kvar där. Sedan red bröderna tillbaka och berättade nyheterna för Þorfinnr. Han sade att det var oförtjänt gjort mot en god man, och han for hem till Vatnsdalr. Úlfheðinn var dödligt sårad. Húnröðr, hans broder, for efter honom och förde honom hem, och han bad Húnröðr, sin broder, att förlikas i dessa saker efter honom och sade att det inte skulle bli honom förunnat att hämnas, ”för jag kommer nu att tänka på den tidigare färden, och jag vet att ingen av dem som var med på den färden har dött sotdöden.” Sedan dog Úlfheðinn, men Húnröðr visade sig föga hågad för förlikningen och förberedde saken till alltinget. Þorfinnr erbjöd förlikning och böter, men Húnröðr sade att han inte ville annat än att de blev fredlösa, och så blev det, och med det red han från tinget. Bröderna byggde en stor skans (virki) i Holt på Kólkumýrar, och det blev svårt för Húnröðr att angripa dem. En frigiven träl (lausingi) hette Skúmr. Han hade skaffat sig gods och blivit rik. Húnröðr slösade bort det för honom, och han for utomlands och kom till Norge och for norrut till Trondheim. Han fick där stort gods och stannade där och kom rik en andra gång. Húnröðr slösade bort alla sina pengar och likaså dem som Skúmr hade ägt, så att han blev nästan utblottad. Han for för att träffa Þorkell Vatnsdalsbornas gode (Vatnsdælagoði) och berättade för honom om sina svårigheter. Þorkell sade: ”Ett dåligt beslut har du fattat, att inte ta emot böter efter din broder, när han sade dig så i förväg att inget annat skulle gå an för dig, och nu har du varken gods eller hämnd. Men därför att du har sökt upp mig för att få råd, ska jag gå med dig och söka förlikning.” Sedan träffade Þorkell bröderna och frågade om de ville förlikas med Húnröðr om det var möjligt. De var tröga till det och sade att det nu inte var bättre för honom att förlikas än när det erbjöds honom. Þorkell sade: ”Nu ska ni göra det ena eller det andra, att fara utomlands, som det var avtalat, annars ska jag inte ge er något råd.” De sade att de skulle värdera hans ord högt, ”och dig vill vi minst av alla ha emot oss.” De for nu utomlands och kom till Trondheim. Då sade Þróttólfr: ”Det är inte rätt fördelat, att Húnröðr, en god man, ska ha blivit utblottad, och det mest genom oss, men hans träl Skúmr ska ha blivit rik som Njörðr.” Sedan for de och dräpte honom och tog allt hans gods och sände det till Húnröðr. Litet senare kom Þróttólfr ut till Island och for för att träffa Þorkell krafla och bad honom bistå vid förlikningen mellan dem och Húnröðr. Þorkell sade att så skulle det vara. Han far sedan för att träffa Húnröðr, och med sitt förstånd och sin goda vilja förlikte han dem med full förlikning, så att båda parter var väl nöjda med hans utslag. Þorkell blev en gammal man, och när han låg i sin dödssjukdom kallade han till sig sina vänner, fränder och tingsmän. Þorkell sade då: ”Jag vill låta er veta att jag har fått en sjukdom, och det synes mig troligt att den kommer att skilja oss åt, och ni har väl rättat er efter min ledning och varit mig lydiga och medgörliga, och tack ska ni ha för det.” Efter det dog han, och hans död sörjdes mycket av hans tingsmän och alla häradsbor, för han ansågs, som han också var, vara den störste häradshövding och en stor lyckoman och den som mest liknade de tidigare Vatnsdalsborna, såsom Þorsteinn och Ingimundr, och Þorkell överträffade dem däri att han var en rättrogen man och älskade Gud och beredde sig mycket kristligt för sin död. Och här gör vi slut på Vatnsdæla saga.