# Valla-Ljóts saga

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Valla-Ljóts saga (verk:saga:valla_ljots_saga)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt sagadb.org

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:1:sv -->

En man hette Sigurður. Han var son till Karl den röde. Han var gift med Ingjaldurs dotter i Gnúpufell. Han hade tre söner, och den äldste hette Hrólfur, den andre Halli och den tredje Böðvar. De var stora män och kraftiga. Hrólfur var mycket påträngande och girig efter gods. Halli var en mycket glad man och lagkunnig, en mycket bullersam man. Böðvar var godlynt och blev sjöfarande köpman.
En man hette Torfi som bodde i Torfufell, rik men inte av förnäm ätt. Då bodde Eyjólfur på Möðruvellir, och Guðmundur, hans son, var där hos honom.
Sigurður blev sjuk och kallade samman sina söner och bad dem vara eniga, och han sade att han kunde se var och ens lynne, "och nu får ni ge akt, och var inte alltför egennyttiga, och må var och en vaka över sin ära."
Sedan dog han. Då var Hrólfur arton vintrar, Halli fjorton vintrar och Böðvar tolv vintrar.
Torfis hustru dog. Han stod väl med Sigurðurs söner. Han for dit en gång och kallade dem till samtal.
Torfi sade: "Det har länge funnits bekantskap mellan oss, och jag vill öka den ytterligare för min del. Nu ska jag tala med er mor och fria till henne. Det kunde bli till framgång för oss båda. Och även om det är skillnad i stånd mellan männen, så kan gods och omsorg väga upp det."
Hrólfur bad honom tala med hans mor om denna sak. Han gör så.
Hon ger det svaret: "Detta gifte vill jag överlåta åt mina söner och inte avgöra på egen hand, men jag låter det stå fast om de samtycker."
Torfi sade: "Hur synes det dig, Halli?"
Han svarar: "Denna sak angår mer Hrólfur och Böðvar. De är de äldsta bröderna och förstår att ha omsorg om det."
Torfi tar upp saken med Halli och dem alla tillsammans, och Hrólfur och Böðvar sade att det inte var illa tänkt och sade att de inte skulle säga nej till deras giftermål.
Då sade Halli: "Jag ville avvakta era ord, och sådant hade jag väntat mig, och jag kan inte se vad som är rådligt i det, och det leder mycket till liten heder. En sådan man är föga lämpad för ett fullgott gifte. Jag vill inte ge mitt samtycke till att ge min förnäma mor åt den frigivne efter ett förnämt gifte."
Men Hrólfur sade att det inte syntes honom så.
Men hon sade att hon inte skulle avvisa det, "och jag samtycker till detta gifte."
Och Hrólfur sade att han hade att råda. Halli sade att det skulle gå som hon ville. Bröllopet bestämdes till vinternätterna (veturnætur).
Nu lider tiden, och det berättas att en dag var kvinnorna i sin kvinnostuga, och Halli hade kommit dit.
Hans mor sade: "Jag ska betala ut lönen (málagjöld) till våra tjänstekvinnor i dag. Nu vill jag skicka dig till Torfufell, och säg att Torfi ska skicka mig en gris, men det behövs att du inte är alltför hetsig, ty grisen kommer att vara svår att hantera, och han kommer att lämna ut den om mina ord når fram."
"Jag ska fara, eftersom du har en trogen vän där."
Och när han kom dit, var Torfi i arbete och såg inte upp på honom.
Halli sade då till Torfi: "Min mor skickade mig hit till dig för att du ska skicka henne en gris att göra en måltid av åt hennes kvinnor."
Han såg inte på honom men sade ändå: "Det kan jag göra. Ta den själv och sköt om den."
Halli sade: "Det är inte passande för främmande män att gå i smutsen efter en gammal sugga."
Torfi svarade: "Vad säger våghalsen?"
"Så ska jag heller inte ge mig in på sådana underligheter [osäker tolkning], och skicka dit vem du vill."
Torfi sade: "Jag tror inte att du anser dig lika modig som suggan."
Halli svarar så: "Det hade varit bättre osagt. Jag jämför inte vårt mod med suggans, och detta kan kallas ett eggelseord."
Han sprang till dörren och rusade in och högg genast av henne trynet, tog grisen och gick ut.
Torfi sade: "För nu grisen dit över och ge den åt henne."
Halli svarade ingenting och rider bort och mot hemmet. Men det fanns skog i bygden. Han steg då av sin häst, och han sitter nu i skogen tills han såg en man i blå kappa rida över ån, och där känner han igen Torfi. Han springer upp och rusar mot honom och högg honom ett banehugg. Han hade både spjut och svärd. Halli kastade honom in under en brink och dolde hans lik, men tog hästen med sig.
Han kom hem och träffade sin mor. Hon frågade om hans ärende, och han säger hur saken står, att Torfi inte skulle komma i hennes säng eller skicka henne någon gris, "när jag skildes från honom. Det giftet är förhindrat [osäker tolkning], även om ni inte tycker att det är troligt."
Hon svarar: "Det tror jag, att du ofta sträcker ut dina händer till ont, och detta blir början på din olycka, och du kommer antingen att bli dömd fredlös eller dräpt, med sådana män som här har att driva målet, när det är Eyjólfur."
Halli svarade: "Du behöver inte klandra mig så hårt för detta dåd, ty det var en liten mannaförlust i honom, även om du tyckte att han var god."
Hon sade att det var nära sanningen, "men bättre vore det för dig att dådet var ogjort."
Sedan for han till Gnúpufell till Ingjaldur, sin frände, och berättade nyheterna för honom.
Han svarar: "Far du och uppsök dina vänner och fränder i Svarfaðardalur, men vad gav du honom skuld för?" sade Ingjaldur.
Halli svarar: "Hans otillbörliga ord till mig, därför att jag inte ville gifta bort min mor med honom och så vanära vår ätt. Nu vet jag inte om jag inte kommer att bli hårt styrd i efterföljden av saken och om jag inte har farit oförsiktigt fram, men han sade att jag var mindre modig än suggan."
Då svarar Ingjaldur: "Det var illa sagt. Stanna nu hos oss tills dina saker är avgjorda."
Då bodde Víga-Glúmur på Þverá, och fränderna träffades.
De for och uppsökte Eyjólfur och bjuder honom förlikning för hans tingman: "Vi vill hedra dig med det och bota ett hundrade silver, men motanklagelserna mot Torfi för hans smädeord [osäker tolkning] mot Halli ska falla bort. Det är också osäkert att mer kan fås av oss fränder, och låt inte detta bli en ovänskap mellan oss."
Eyjólfur svarar: "Så ska det också vara. Halli är släkt med oss, och han är också av stor ätt."
Därmed förliktes de. Halli var då sjutton vintrar när deras arv delades.

## kap. 2 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:2:sv -->

Böðvar gav sig ut på handelsresor, men Hrólfur gípur var hemma på sitt fädernearv. Böðvar var utomlands länge och var den dugligaste sjöfarare, omtyckt. Han var utomlands tolv vintrar. Halli satte upp gård och gifte sig med Signý Bessadóttir, en frände till Möðruvellingarna, och då blev det gott mellan Eyjólfur och Halli, och han sade att det var det bästa för deras vänskap att det knöts släktband. Eyjólfur sade att han hade sett rätt. Halli drev många rättssaker.
Litet senare drunknade Eyjólfur i Gnúpufellsá. Han begravdes på Möðruvellir på tunvallen hemma och hade förut blivit primsignad (prímsigndur). Sedan övertog Guðmundur den mäktige, hans son, värdigheten, och det blev gott mellan Halli och Guðmundur. Han bistod Halli med många män, och Halli var stenspett (grjótpáll) för hans saker, och han kallades Hreðu-Halli, och han har haft största anseende genom Guðmundur. Han var då i fyrtioårsåldern när sagan hade kommit hit, och han var inte lätt att angripa genom Guðmundurs makt och sin egen handlingskraft. Halli har en son som heter Bessi och var en lovande man. Hrólfur var en rik man och illasinnad.
Det berättas att Guðmundur en gång höll ett välbesökt gästabud på Möðruvellir, och Halli var där som på varje annat gästabud som Guðmundur höll. Där talades det om mycket.
Då sade Halli: "Mycket underligt går det till med hövdingadömet här på Island, och nu minskar mycket urvalet av män här norrut, dock mest i denna bygd."
Guðmundur svarar: "Ofta märks det att jag är ärelysten. Jag skulle inte hellre vilja vara hövding i någon annan bygd än här."
Halli svarar: "Det är sant, Guðmundur, men det finns bygder som man inte tycker är långt efter, även om urvalet av män är större här."
Guðmundur frågar: "Vilken är det?"
Han svarar: "Det är Svarfaðardalur."
Guðmundur svarar: "Du lär säga mycket som är sannare och klokare. Där är det snörikt och det råder stor vinternöd."
Halli svarar: "Det blir ändå för det mesta tvärtom i sådana yttre dalar, att fler far dit för att köpa mat än därifrån och hit, och fler får sitt uppehälle där genom boskap än härifrån."
Guðmundur svarar: "Vad ska detta tal tjäna till, att landets förmåner prisas så, och mig synes det inte så."
Halli svarar: "Det har kommit mig i tankarna att ändra mina förhållanden och flytta min bosättning dit till vårt fädernearv."
Guðmundur sade: "Varför är det bättre för dig att bo där än här?"
Halli sade: "Där har mina förnäma fränder bott, och dessutom vill jag gärna fara dit hellre än att sitta i samma kar [osäker tolkning] med dig, ty det bringar mig liten popularitet," säger Halli, "och jag är ditt stenspett, och somliga här i bygden blir mig övermäktiga, och det kommer att falla bort om jag far härifrån, och ändå ska vår vänskap vara densamma som förut. Men jag säger nu öppet att jag fick ovänner genom mellanhavandena mellan mig och Einar, din bror, och jag vill nu bli kvitt det."
Guðmundur svarar: "Detta är delvis sant, men delvis tror jag att det har varit dig mindre till ovänskap än till heder."
Halli svarar: "Det andra är inte mindre visst, att mina fränder, Ingjaldurs söner, står över mig, och jag kan inte vara den störste mannen bland våra fränder här så länge vi alla är här, men där kan jag kallas den störste mannen."
Guðmundur sade: "Jag tror inte att du får större anseende där än det som du har haft här. Jag ser där fyra män av vilka ingen vill släppa sitt anseende för dig."
Halli svarar: "Vilka är de fyra som kommer att strida mot mig?"
Guðmundur sade: "Den ene är Valla-Ljótur, son till Úlfur goði, som är den störste mannen i dalen, och Þorgrímur, hans bror. Den tredje är Björn på Hofsá och den fjärde Þorvarður, hans bror. De är Þorgrímssöner, män av stor ätt. Räkna inte med att du kommer att få stöd hos Þórir, din frände. Mig synes det övermäktigt för dig att ha att göra med dem."
Halli svarar: "Det tror jag ändå kommer att ske."
Sedan for han och uppsökte Þórir Vémundarson och berättade för honom sitt ärende och ville köpa jord och frågar var han vet att det finns jord till salu.
Þórir svarar: "Jag vet att det finns jord till salu på Klaufabrekka, och jag ska skaffa dig ängar därtill, ty där är ängarna små. Och jag vill köpa den jorden åt dig om du vill flytta hit, men ändå tycker jag att det är rådligast att du stannar kvar. Här får man pröva ihärdiga män och stridslystna."
Halli sade att det inte skulle driva honom bort, "och köp jorden."
Sedan flyttade han dit. Ingen bad om lov att bosätta sig. Svarfdælerna brydde sig inte om det, ty Ljótur var hövding över fränderna, och de var väl nöjda med det, och dessutom rådde han ensam över allt mellan dem. Han var en man som inte lade sig i andras saker, en driftig man, ingen surmulen man, en stor man. Det fanns ett tecken på hur han var till mods. Han hade två slags dräkt: en kort blå kjortel och en spetshornad yxa, och skaftet var lindat med järn. Så var han klädd när han hade dråp i sinnet. Men när han var väl till mods, hade han en brun kjortel och ett inlagt bryntroll (bryntröll) i handen.

## kap. 3 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:3:sv -->

En bonde hette Hrólfur som bodde ovanför Klaufabrekka. Hans söner var Þórður och Þorvaldur. Han var en förnäm man. Han blev sjuk och dog. Bröderna tog arv efter sin fader och ville att Ljótur skulle dela både jordar och lösöre som de ägde mellan dem. Ljóturs färd sköts upp en tid, och landet hade nyligen blivit kristnat, och Herrens dagar var lagstadgade. Det var mikaelsmäss när mötet utsattes. Þórir och Halli hade kommit dit, och de hade sett männens färd.
Ljótur delade brödernas jordar. Snö hade fallit på rågångarna. Han delade jordarna och tar en siktlinje mot en sten och från stenen till ån och går rakt så fram och stannade vid ån och skar där upp en torva eller ett jordkors och sade: "Så kan jag göra jorddelning."
Bröderna tyckte väl om detta, och så alla utom Halli.
Då sade Ljótur: "Vi har inte haft något kärt umgänge här, Halli, men du är en klok man; hur synes dig denna delning?"
Halli svarar: "Jag tror att du på det hela taget har delat jordarna väl, men när du talar om detta, så tror jag att lagen har blivit böjd. Får jag då särskilt säga något om jorddelningen, eller hur lagkunnig är du, Ljótur?"
Han säger: "Jag kan inte lagen väl."
Halli svarar: "Jag tror att det strider mot lagen att arbeta på mikaelsmäss, även om den inte inföll på en Herrens dag, och jag ska stämma dig för helgbrott (helgibrigði)."
Ljótur svarar: "Ung är ännu tron."
Halli sade: "Så är det föreskrivet att det är ett brott mot kristendomen (kristnispell), och det är illa sörjt för de mindre männen när ni hövdingar gör så före dem."
Ljótur svarar och säger att detta inte var väl gjort, "och det ska inte ske så en andra gång."
Halli sade: "Snart sagda är mina villkor till dig, Ljótur. Gör det ena eller det andra: betala mig ett halvt hundrade silver, eller jag ska stämma dig."
Ljótur svarar: "Det är rådligare att det inte är ordlöst med mig, och jag gottgör min tanklöshet, men tycker att det är bäst att det är lugnt, och jag ska stödja din sak."
Halli svarar: "Det anstår ingen av oss att det kommer mindre för det."
Ljótur svarar: "Du ska ha rätt till straff [osäker tolkning] om det sker oftare, men ge nu ditt samtycke till mig, så vinner du min tacksamhet."
Halli svarar: "Det ska bli annorlunda, och gör du det ena eller det andra: betala ut godset, eller jag ska stämma dig."
Ljótur svarar: "Jag vill inte att du stämmer mig. Hellre vill jag betala godset, och vänskap kommer att komma i gengäld. Länge har våra fränder knuffats med varandra," säger Ljótur, "det kan vara så att det slår i släkten. Jag ska genast betala godset, ty jag vill inte ha ängelns vrede. Om du nu drivs av vänskap mot mig, då ska du vara mitt värn och min sköld. Men om du drivs av girighet och angrepp mot mig, som jag hellre tror, då kan det ännu bli så att det visar sig av sig självt."
Halli tog emot godset.
Och samma höst var det gästabud på Möðruvellir, och Halli kom dit. Då hade Bessi, hans son, kommit ut till Island och var med på gästabudet.
Guðmundur satte Halli närmast sig och hade hört talas om mellanhavandena mellan Ljótur och Halli och sade så: "Hur trivs du där ute i dalen?"
Halli sade att han trivdes väl.
Guðmundur sade: "Är folk vänliga mot dig där ute i dalen?"
Och han sade att det var på gott sätt.
"Det sägs," sade Guðmundur, "att du har tagit gods av Ljótur för en liten sak."
Halli svarar: "Så rättvist är det inte. Jag sökte min rätt med rättsliga medel, och han valde det som passade honom bättre, och här kan du se silvret."
"Ja," säger Guðmundur, "jag ser att du tycker att du har spelat väl, men så säger mig min aning att det kommer att synas rött i hårfästet före den tredje vinternattshelgen. Jag vill nu råda dig att inte fara ut dit. Sedan ska jag köpa jord åt dig här, men inte svara för dig där ute."
Halli svarar: "Det är väl erbjudet, men jag tycker att det då blir den bristen kvar att jag inte vill det, och jag ska pröva ännu mer, och jag far ännu inte bort av de skälen."
Sedan for Bessi Hallason med honom, och de kom ut till dalen vid jul.
Þórir bjöd Halli till julgästabud på Grund, där var en kyrkogård, och Bessi, hans son, for hem. Þórir lät hämta foder mot betalning [osäker tolkning], ty det var ont om hö hemma när det led mot jul. Endast de ord från Halli om deras mellanhavanden nådde Valla-Ljótur som var tämligen ovänliga.
Men efter julen gjorde sig Halli redo att fara bort, och den morgonen möttes fåraherdarna från Grund och Vellir, frågade varandra om nyheter och talade om vilka som skulle ha hållit bättre gästabud under julen, och var och en höll på sin bonde.
Þórirs man sade att det inte hade varit lika god underhållning där, "ty ingen är en bättre underhållare än Halli, som var där under julen."
Ljóturs huskarl frågade när Halli skulle fara hem. Þórirs huskarl sade att han skulle fara på julens avfärdsdag.
Þórir frågade huskarlen när han kom hem vilka han hade träffat, och han berättade det. Þórir frågade vad de hade haft att tala om, och fåraherden berättade allt som hade sagts.
"Ja," sade Þórir, "nu är det sagt, men du, Halli, ska inte fara någonstans i dag," och han berättar för honom vad som hade hänt och likaså vad huskarlarna hade talat om: "Jag tycker inte om att de talar om dina färder. Jag har också en misstanke om att det ska gå som Guðmundur sade, att Ljótur kommer att bli dryg för dig i sakerna."
Halli svarar: "Vad finns mellan mig och Ljótur annat än gott?"
Þórir sade: "Det ligger en skugga över honom i era saker."
"Nu ska jag fara," sade Halli.
Þórir svarar: "Då ska tretton av mina huskarlar följa dig, men jag är tung till sinnes och kan inte fara därför."
Halli sade att det inte skulle behövas.

## kap. 4 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:4:sv -->

Sedan for de upp över Hörðabrekka.
Då sade Halli: "Far nu tillbaka, ty nu har jag inte långt hem, och nu kommer ingen att ligga i bakhåll."
De gjorde som Halli sade.
Hallis fårhus låg vid vägen.
Då sade Hallis följeslagare: "Där är män," sade han.
Halli svarar: "Det kan vara Bessi, min son."
Han svarade: "Det är inte våra män. De var tolv tillsammans, och en i blå kjortel, och han har en spetshornad yxa i handen."
"Gå du hem och säg till Bessi att Ljótur tycker sig ha ett litet ärende till mig, och det finns inget behov av att du är här."
Den andre satte genast av i stor fart.
Halli var omgjordad i byxor och hade en mantel över sig. Han kastade av sig den. Han hade hjälm på huvudet och en broddstång i handen och var omgjordad med svärd, och han går emot dem och förbi dem.
Då sade Ljótur: "Låt oss inte dröja med anfallet, och ta honom."
De går mot honom, men han går snabbt och kom förbi dem när han gick uppför backen [osäker tolkning], och de får inte fatt i honom när de gick mot backen. Sedan stannade han på en jämn plats.
Då sade Ljótur: "Nu skryter han inför oss när han står högre än vi."
Halli svarar: "Jag ska dra nytta av min djärvhet och snabbhet och inte vänta."
Ljótur sade: "Karl, din farfar, skulle ha väntat när de hade den övre delen av världen, och aldrig lät han sig jagas som en get."
Halli svarar: "Jag ska också stanna, och låt oss strida vi två. Det är din ära, men det andra en skam."
Ljótur svarar: "Det är inte att se på, men så ska det också vara."
Halli sade: "Vad lägger du mig till last?"
Ljótur säger: "Det är skulden, att du inte oftare ska lära mig helghållandet. Om du nu har drivits av gott och ängeln vill ge dig seger, då ska du få njuta av det. Men om det var av girighet och angrepp, då ska du få den mindre lotten, och må han se på vår sak, och då ska du få njuta väl av det halva hundrade silver som du tog av mig och behållit sedan."
Ljótur gick mot honom med en järnbeslagen sköld. Halli stack mot Ljótur i skölden och träffade buckeln så hårt att svärdet fastnade. Ljótur vred då skölden så hårt att svärdet brast vid tången, och sedan högg Ljótur Halli ett banehugg. De bär honom till fårhuset och kom hem till gården och berättar nyheterna, och Ljótur lyste dråpet på Halli på sig.
Bessi far genast och uppsöker Guðmundur och berättade dessa nyheter för honom. Han sade att det gick enligt hans aning.
Bessi bad honom ta sig an saken, "men jag vill fara utomlands."
Då var alla holmgångslagar (hólmgöngulög) och holmgångar avskaffade.

## kap. 5 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:5:sv -->

Guðmundur tog sig an saken och rustar sig för alltinget (alþingi) och samlade mycket folk. Då sökte Ljóturs vänner förlikning. Han hade många män och åtnjöt förtroende hos många hövdingar. Men den saken slutade, genom Ljóturs fränders makt och vänners stöd, med att ett hundrade silver betalades för dråpet på Halli, men det halva hundrade silver som Ljótur betalade Halli räknades inte in, eftersom Ljótur ville att det skulle gälla för hans tanklöshet. Men hans vänner bad att han skulle ta det halva hundradet till sig, och det ville han på intet sätt, och han sade att det var litet för Hallis utmaning till holmgång. Guðmundur var illa nöjd med sakens utgång men förvarade godset åt Hallis fränder.
Ett skepp kom ut under sommaren i Eyjafjörður, och där var en stor köpplats. Svarfdælerna sökte sig ut dit. Där var Þorgrímssönerna, Ljóturs systersöner, med i färden och hans huskarlar, och de skaffade sig varor. Där var också den man som hette Sigmundur.
Dalborna hade somnat i en liten dalsänka.
Men i gryningen kom en man till dem och sade: "Ni ska veta att eyfirðingarna är på andra sidan åmynningen, och jag gick för att säga er att ni ska akta er för dem, ty de är inte att lita på, och gå ut, Þorvarður, så talar vi med varandra," sade han.
Þorvarður svarar: "Jag behöver inget samtal med er, ty jag tycker att du inte är att lita på."
Þorvarður går ändå ut ur tältet med honom upp på kullen, och de talade där med varandra. Då kom nio svartklädda män fram till dem. Þorvarður ville då vända tillbaka, men den som hade lockat honom med sig ryckte in honom i deras skara. De bar genast vapen mot honom och dräpte honom där. Sigmundur ville hämnas honom, och han hölls fast. Det dådet gjorde Hrólfur gípur med svek och i ord.
Men när Guðmundur träffade honom, sade han att Hrólfur hade gjort illa i att bryta mäns förlikning och sade att det skulle sluta illa. Hrólfur sade att han inte hade varit med vid förlikningen.
Men Ljótur tog upp efterföljden av saken för dråpet på Þorvarður, sin frände.
Guðmundur sänder bud till Ljótur att han vill förlikas med honom, "och jag ville att du skulle få full gottgörelse här för det," och han sade att detta dåd mycket misshagade honom och sade att styrelsen av bygden skulle gå bäst om de hejdade män från sådana illdåd.
På tinget kom vänner till dem båda. Då söktes förlikning, och till det utsågs Skafti Þóroddsson, Ljóturs vän, på begäran av många andra. Ljótur sade att han inte ensam skulle vara tjurskallig i sådant, men sade ändå att sådana dåd började illa och sade att många tyckte att det var mindre att göra sådant än i början, och sade att man ännu kunde se annat tidigare angrepp mot honom vara större än hans egna motåtgärder mot andra. Þorvarður gottgjordes med två hundraden silver. Hrólfur var nöjdare sedan än förut och levde två vintrar därefter.

## kap. 6 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:6:sv -->

Ett skepp kom ut under sommaren, och på det var Böðvar Sigurðarson och Bessi Hallason. De träffar snart Guðmundur. Han berättade för dem vad som hade hänt och hur männens saker stod. Böðvar var måttfull och väl besinningsfull och sade att han var väl nöjd med Guðmundurs omsorg, men sade att all oenighet mellan män i bygden var honom motbjudande och sade att han åter skulle fara utomlands och inte bli inblandad.
Och under vintern, när Guðmundur inte var hemma, kom män utifrån Ólafsfjörður från Kvíabekkur för att köpa. Han som var deras ledare hette Ásmundur, och han köpte för sex hundraden och sade att han skulle betala ut allt. Böðvar sade att han ville att Guðmundur skulle anvisa honom gäldenärer.
Ásmundur svarar: "Det är nog känt att vi betalar våra skulder."
Böðvar svarar: "Då vill jag att du för godset hit."
Men Ásmundur sade att han ville att han skulle hämta ut varan där, och det slutar med att de gör detta köp, och sedan far de bort.
Guðmundur kom hem. De berättade för honom om sitt köp.
Han svarar: "Detta köp skulle inte ha blivit av om jag hade varit hemma."
Nu lider julen, och vädret är gott.
Då bad Böðvar och Bessi att få fara och kräva in varan, men Guðmundur sade att det var orådligt att gå i klorna på svarfdælerna, "och ändå tror jag inte att Ljótur kommer att angripa dig."
De for ändå fyra tillsammans. Och när de kom ut till Ólafsfjörður, var varan inte klar, ty många hade köpt, och han ensam var bunden av skulder till Böðvar. De hade haft en färja ut dit som östmännen ägde, och när dröjsmålet blev långt, kom det en stark frost, så att man inte kunde fara med skeppet. Ásmundur sade att de var välkomna att stanna där. Böðvar sade att han skulle ta emot det, och de var där en halv månad fast i snöstorm. Sedan kom torr frost och gott väglag, och fjorden frös till så att man inte kunde fara med skeppet.
Då sade Ásmundur: "Var glada och välkomna hos oss, Böðvar."
Men han sade att det var väl erbjudet, "men skaffa oss hellre en vägvisare, så går vi."
Ásmundur sade att det inte var hans råd, "och jag ville skiljas väl från er."
"Så får det vara," säger Böðvar.
De for tolv tillsammans till heden, till dess att hedens vägar delar sig. Då tjocknade vädret och det började yra. Väglaget var tungt, och Böðvar var inte snabb till fots och ovan vid att gå, och de tänkte komma till Svarfaðardalur under natten till Narfi. Vädret blev mörkt, och de visste inte riktigt var de gick.
Då sade Böðvar: "Nu går ni vilse från vägen, och nattmörkret därtill."
De stannade inte förrän de stötte fötterna mot några hus i nattmörkret. De bultade där på dörren, och folk satt då vid eldarna. Då gick någon till dörren och frågade vilka som hade kommit.
Böðvar frågade: "Vem bor här, eller vad heter denna gård?"
"Þorgrímur Ljótólfsson bor här, och gården heter Upsir, och bonden vill att ni går in, ty det går inte att vara ute. Han bad mig säga detta till er, vilka som än var ute."
Böðvar svarar: "Vi vill inte gå in förrän bonden själv bjuder oss."
Mannen går in och säger till Þorgrímur att de män som har kommit vill ta emot inbjudan av honom, och de uppträder storvulet.
Þorgrímur går ut och frågar vilka som hade kommit, "och stanna här i natt."
Böðvar svarade och sade att några var isländska och några norska och nämner sig själv.
Þorgrímur gick in före och bad dem sätta sig ned och ta emot förplägnad, "och inbjudan ska inte tas tillbaka," men han sade att andra inte hade varit mindre välkomna gäster där och att han inte hade väntat sig mindre av andra.
Þorgrímur lät göra upp eldar åt dem.
Sigmundur, som nämndes tidigare, var där på gården, fosterbror till Þorgerður Ljótólfsdóttirs söner. Han blir mycket upprörd och berättar i hemlighet för Þorgrímur om hur det slutade med Þorvarður, hans frände.
Þorgrímur sade att den saken inte angick honom, "och jag vill förpläga dem väl som inte förtjänar något ont av mig, och jag vill att folk ska vara trogna mot dem som har gästat mig."
Där är de över natten. Þorgrímur stänger dörren och bad att ingen skulle öppna dörrarna förrän han ville, "och den som bryter mot det ska möta hårdhet."
Sigmundur försökte inte förrän de sov tungt. Det fanns en inre gång till ladugården, och så kommer han bort. Då hade vädret slagit om, och det var snödrev. Han skaffade sig skidor och kom under natten till Hofsá till Björn och väckte honom ur sömnen. Han frågade vem som hade kommit. Sigmundur säger vem han var. Björn frågar varför han far så ursinnigt.
Han sade att nödvändigheten drev honom, "och nu kan du hämnas din bror."
"Vilka har kommit?" säger Björn.
Han svarar: "Böðvar, Hallis bror, och han tänker nu fara in till Eyjafjörður."
Björn svarar: "Det anstår inte väl att väcka ofred när förlikning är gjord, och den mannen är oskyldig och har aldrig varit inblandad i mäns mellanhavanden här i landet. Det vore mycket närmare om det vore Hrólfur, och ändå passade det inte väl. Jag känner också Þorgrímur, min frändes, stridslystnad, så att han kommer att tycka att det är en vanära för hans gäster om de illa behandlas."
Sigmundur svarar: "Det betyder inget för dig hur förhållandena var när de som förlusten gäller togs ur livet, men sådana mannakräk som du lever, och vi har anledning att minnas när din bror dräptes i grid inför oss. Nu vill du inte hämnas honom."
Han skaffar sig män, och de blir åtta tillsammans. Björn sade att han ville träffa Ljótur, sin frände; han stod inte emot Sigmundurs och hans kumpaners klandrande ord. De for till Vellir. Ljótur frågar vad Björn vill när han far om natten.
Björn svarar: "Jag tänker nu fara och hämnas Þorvarður, min frände."
Ljótur sade: "Har Hrólfur kommit?"
"Det har han inte," säger Björn, "här har Böðvar, hans bror, kommit till dalen."
Ljótur sade: "Är detta ditt råd, frände, att dräpa en oskyldig man och bryta förlikningen? Och jag far inte på denna färd och sätter min heder på spel genom att gå fram och hemsöka min bror."
Björn sade: "Vi kommer inte att behöva hemsöka din bror för att få tag i dem. Låt oss nu ligga i bakhåll för dem när de far bort."
Sigmundur svarar: "Vi ska se deras färd."
Ljótur sade att han inte skulle fara.
De for bort, och när de for, då sade Sigmundur: "Låt oss komma till Tjörn till fadern och sonen Þorsteinn och Eyjólfur."
De var hårda män och våghalsar.
Björn sade: "Jag vill be dig om hjälp så att våra ovänner inte far tvärs över dalen i frid."
Han sade att det var självklart och gav sig av på färden med dem, men Eyjólfur, hans son, hade farit upp till Sandárdalur.

## kap. 7 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:7:sv -->

Nu är att berätta om Böðvar, att han gör sig redo på morgonen, och hans följeslagare.
Þorgrímur sade: "Jag tycker inte om, Böðvar, att du far den allmänna vägen. Jag vet säkert att en man har kommit bort i natt och har nog berättat om dina färder, och jag ville att ingenting skulle hända er, eftersom ni har gästat mig."
Böðvar sade att han betedde sig väl, "och så ska jag göra."
De vänder nu ut på vägen och for ändå den allmänna vägen.
Sigmundur tog till orda i Björns skara: "Nu ser jag dem, och de har kommit före oss."
Sedan förföljde de dem hårt och möttes i snåren ovanför Dalsbær, mellan gårdarna och Hella, där Narfi bodde.
"Där far män," säger Böðvar, "och vad kan de vilja?"
Bessi svarar: "De vill inget gott, och det kan vara att vi drunknar nära land."
Böðvar sade: "Vi ska inte fly."
Bessi svarar: "Det tänker jag inte," säger han, "och vi ska vänta här."
Böðvar och Bessi och styrmannen var främst. De var sju tillsammans, och Björn och hans män elva tillsammans.
Då sade Þorsteinn: "Låt oss gå fram med list. Det är inte säkert hur det går så som det står till. De har en viss försvarsställning och är hårdföra män, och några ska angripa dem i ryggen, och stanna du här, Þorgrímur."
I det ögonblicket sprang en stor man bakom dem. Det var Eyjólfur Þorsteinsson som hade kommit dit.
Då sade Böðvar: "Låt oss hålla stånd och skydda oss."
Björn var främst i anfallet. Þorsteinn kastade ett spjut mot östmannen Hávarður och träffade honom mitt i kroppen. Det spjutet griper Böðvar och sänder det tillbaka och träffar Þorsteinn, och det blev honom till skada. Och i det kom Eyjólfur bakom Böðvar och högg honom ett banehugg, och i det griper Eyjólfur efter Bessi och gled med fötterna fram mot honom och in i deras skara och bad då Björn att ta sig an honom.
Han sprang mot honom och dräpte honom och sade: "Tappert gick du fram igen, Eyjólfur."
Bessi hade förut dräpt Sigmundur. Där föll Böðvar, Bessi, östmannen Hávarður och en av deras följeslagare, och Þorsteinn av svarfdælerna och Sigmundur. De sänder bud till Narfi att han ska hämta liken. Han tog illa vid sig av detta, ty han var vän till båda parter. Han rider till Möðruvellir och berättade det för Guðmundur. Han sade att detta var en stor olycka som hade inträffat.
Men Björn och Eyjólfur rådslår.
Eyjólfur sade att det var ett självklart råd att uppsöka Ljótur, "även om det följer några hårda ord, så finns där ändå stöd. Han kommer att ge mig beskydd. Jag tänker inte stanna här om du inte gör så, ty du kan inte ge stöd."
Björn sade att han hade avrått från att hämnd för män skulle utkrävas.
Eyjólfur sade att han trodde att han skulle stå så mycket fastare som stöd ju mer de behövde det, "och detta är ett skäl därtill, och på det sättet kom ändå hämnden för hans fränder genom vår åtgärd."
De far nu och uppsöker Ljótur och säger till honom att de har utkrävt hämnd för sina fränder.
Ljótur sade: "Det är inte gott att ha dåliga fränder. De försätter oss i svårigheter. Och nu är det inte gott att göra något."
De far för att träffa Þorgrímur.
Då sade Ljótur: "Varför tog du emot våra ovänner, Þorgrímur frände?"
Han svarar: "Det enda anstod mig. Även om det kom till liten nytta, så var det mitt som jag gjorde, och Sigmundurs det som han gjorde, och det har blivit långt ifrån vad jag ville att det skulle vara."
Då sade Ljótur: "Det hade varit bättre om dessa råd hade följts, men det synes mig orådligt för er att sitta på era gårdar mellan Tjörn och Upsir. Jag säger att det nu anstår bättre att vi alla är tillsammans än att ni blir dräpta som fjällrävar i lyorna, och då kommer man att anse att det ankommer på oss att bistå i era saker, och jag ska nu söka att stå i spetsen. Men jag är ovillig till stordåd, och ändå tycker jag illa om att ge efter för någon man."
Þorgrímur sade: "Sådant ligger nu framför oss, men vad ska göras med Eyjólfur, som är mest bunden i sakerna och stordåden?"
Ljótur svarar: "Han kan vara hos mig först, men sedan ska jag skicka honom söderut till Hjalli och få honom utomlands därifrån. Men tre andra ska skickas till Hermundur Illugason och två till Þorkell Eyjólfsson. Då vore det lätt att söka förlikning om de kom utomlands. Men Björn ska vara hos mig, och samma sak ska gå över oss båda."

## kap. 8 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:8:sv -->

Allt detta gick så till. Eyjólfur for utomlands och var i tingamannaliðet (þingamannalið) i England.
Narfi var i samtal med Guðmundur, och han tyckte att dessa nyheter var så mycket värre ju tydligare de fick veta dem. Ändå for han med Narfi ut till kusten till gästabud och fick då klart besked om sammandrabbningen.
Guðmundur sade: "De har gott eftermäle av det, och det är en stor förlust i sådana män som bar sig så väl åt och själva var oskyldiga, och nu stiger svarfdælerna fram och lär vara väl nöjda; men hur varsamma är de om sig, Björn och Þorgrímur?"
Han svarar: "Ofta är Björn hemma med få män, och så även Þorgrímur."
"Þorgrímur har gott anseende av saken, men ändå är Ljótur deras ledare; men hur varsam är han om sig?"
Han sade att Ljótur var varsam om sig.
"Jag är ändå inte nöjd med att det står så till," sade Guðmundur. "Jag vill nu ta dina råd till hjälp och söka mig ut i dalen och ta reda på om vi kunde få tag i någon av dem."
Narfi sade att han var villig: "Till det är jag nu redo. Jag känner också alla gångvägar och lönnstigar, men det fordras lycka för sådana planer."
Guðmundur sade att han skulle våga det, och de for ut i dalen.
Narfi sade: "Ljótur brukar också rida den övre vägen längs fjällen och ned till Vallabær."
Guðmundur sade: "Här ska vi sitta och vänta, och du tar reda på nyheter från gården."
Ljótur hade ett fårhus inte långt från dem. Det som var nytt på gården var att fränderna alla hade kommit dit till gästabud, och det hade de inte vetat.
Det var Ljóturs vana att vara tidigt på fötter och se till sitt arbete och sin boskap. Men Guðmundur och hans män satt på en udde mellan två raviner i skogen och såg att en man gick från gården i svart kjortel och hade ett bryntroll (bryntröll) i handen. Han går in i huset och driver ut fåren. Då bad Guðmundur dem springa upp och gripa honom men inte bära vapen mot honom. Ljótur ser det och vänder undan och hade bryntrollet framför sig och sprang ned i klyftan, men där nere i ravinen fanns verkligen hård snödriva, och han glider nedför ravinen, och han skadades inte.
Guðmundur sade då: "Där for han nu," och kastade ett spjut efter honom och träffar bryntrollet.
Ljótur tog upp spjutet och gick hem, men Guðmundur gick in i skogen och sade: "Händig är Ljótur, och det är väl beställt med sådana män. Han lägger sig inte i andras saker, men är själv en verklig våghals och rådklok. Det enda råd låg honom nära som han tog, och han måste ha vetat förut att det gick att ta sig ned i ravinen. Låt oss nu vänta och se vad han tar sig till. Låt dem inte förfölja oss, även om vi nu far ganska hastigt."
Men när Ljótur kom hem, gömde han spjutet. Det var guldinlagt. De frågade varifrån han hade fått det spjutet.
Han svarar: "Guðmundur den mäktige sände mig det."
De frågade vem som hade fört det, men Ljótur sade att han inte hade anförtrott det åt någon annan, "och han gjorde det själv."
De sade att han hade hållit det hemligt för länge.
Han sade att så inte var: "Jag visste att jag inte skulle kunna hejda er om ni hade vetat detta tidigare, men det skulle gå illa för oss, och det vore övermäktigt mot eyfirðingarna."
Och Ljótur låter inte dessa saker drivas vidare som anslag mot hans liv.
Och nu lider det fram mot tinget, och där var mycket folk. Nordlänningarna kom, Ljótur och Guðmundur. Guðmundur drev dråpmålet mot Ljótur. Nu gick folk omkring för att söka förlikning.
Ljótur och Skafti möttes som vänner och talade med varandra, och Ljótur berättar för honom hela händelsen om hans mellanhavanden med Guðmundur, "och om vi kan förlikas i vår sak, så ska jag inte ta upp det, och låt oss gå och tala med honom."
Skafti svarar: "Det är väl gjort från din sida, och jag ska ta mig an hela saken."
"Ja," säger Ljótur, "jag vände undan då, och jag tyckte då inte att det var värt att vänta på vart ord som kunde falla. Nu vill jag att du för spjutet till Guðmundur."
Skafti bad honom gå med sig.
Ljótur sade att så skulle det vara, "och jag kan väl se honom."
Guðmundur hälsade Skafti: "Varför fann du för gott att ge Ljótur följe?"
Skafti sade att det fanns skäl till det, "och det är inte gjort av ovänskap mot dig. Men detta spjut vill Ljótur att du ska ha, och han sade att du hade sänt det."
Guðmundur svarar: "Så sändes det till dig, Ljótur, att jag menade det till liten heder för dig."
Ljótur svarar: "Eftersom det har vänt sig så, så gör jag mig ingen vinning av det, detta spjut."
Han sade att han gärna ville det, "men detta svärd ska du ha."
Det var en stor klenod.
Då sade Ljótur till Guðmundur: "Ta emot detta svärd av mig, men sänd mig inte ett annat spjut av det slaget, och låt oss avsluta vår sak så att du tycker att du behåller all din heder, och låt oss så avsluta vår fiendskap."
"Så ska det vara," sade Guðmundur.
Björn var inte på tinget, ty han var skickad ut till Grímsey på Ljóturs råd och var i hemlighet hos den man som hette Þrándur.
Björn berättade för honom Ljóturs budskap, att han var skickad dit för beskydd och stöd under tinget, "och han kommer att avsluta sakerna för mig." Þrándur sade att de skulle göra med det så gott det gick.

## kap. 9 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_valla_ljots_saga:non:9:sv -->

Hrólfur var hemma under tinget. Men på tinget lades sakerna fram. Ljótur sade att han ville erbjuda att männen for utomlands och ett ansenligt penningbot. Och många av de mindre männen lade fram det sämre, men de andra skaffade sig en god lott av det, och Ljótur tyckte att det var väl att var och en fick förlikning och att Guðmundur fick heder av det. Det kommer därhän att Ljótur vill att Skafti ska döma för hans räkning, men Guðmundur vill själv döma för sin räkning. Så blev det, och de blev väl överens, och Skafti skulle förkunna domen, och mycket folk var närvarande där.
Skafti sade: "Vi låter dessa saker väga lika: bakhållet för Böðvar och dråpet på Sigmundur, dråpet på Bessi och på Þorsteinn; men för dråpet på köpmannen två hundraden silver, och för det ska det andra betalas som räknades in för dråpet på Þorvarður, och nio män ska inte ha rätt att komma tillbaka till landet. Björn ska betala ett hundrade och därmed vara fri och betala under två somrar framåt."
Och de förliktes på detta.
Men Björn var på ön hos Þrándur och väl omhändertagen.
Och en dag under tinget ville Björn gärna ro ut med Þrándur, men han sade att det inte behövdes, "jag ville att det inte skulle läggas några bakhåll för den man som Ljótur sänder mig, och det är sämre med stöd från småbåtar än på ön."
"Det kommer inte att skada," säger Björn.
Och den dagen rodde trettio båtar ut från ön, och de flesta små. Vädret var gott, och folk var glada, ty båtarna låg nära varandra.
Då sade Þrándur: "Där far ett skepp in längs fjorden, och jag känner igen Guðmundurs färja, men vilka kan vara där, eller vet ni något om huruvida Hrólfur gípur är på tinget?"
Fiskarna svarar att han var hemma.
Þrándur sade: "Han har nog kommit hit och tänker uppsöka dig, Björn, och du kommer att kännas igen bland oss, och vi kommer att försvara oss illa från småbåtarna, och männen håller inte sina ord, men de har ett stort skepp och en mängd män. Låt oss ändå vara beredda på att försvaret blir svagt."
Och de ror nu upp mot ön.
Då sade färjemännen: "Nu ror de ursinnigt bort från fiskeplatserna, och det kan vara att de fruktar oss."
Då sade Hrólfur: "Låt oss förfölja dem."
Och de gör så, och de möttes snart. Då frågade Hrólfur om Björn var på båten.
Þrándur svarar: "Gissa på det."
Hrólfur sade: "Lämna ut honom och sätt inte er själva eller ert gods i fara, ty ni har inte manskap till det. Undvik svårigheter och dra inte ett mål för att hysa honom (heimilissök) [osäker tolkning] över er."
Þrándur svarar: "Du har ingen god del i männens saker när du ställer dig framför hövdingarna, och av sådant kan det komma svårigheter, men du vill inte hålla hövdingarnas domar, och i sådant gör du förlikningsbrott och väcker så full fiendskap mellan hövdingarna. Det kan också vara så att det blir Björns fulla lott, som hans brors, och genom dig har alla dessa dråp kommit; men vad har du hört från tinget, är männen inte förlikta? Det är din ovana att först förlikas och sedan dräpa män, och du kommer inte att få tag i honom i det första anfallet."
"Vi ska få tag i honom," sade Hrólfur, "och dräpa er."
Þrándur svarar: "Vill ni ta emot gods?"
Hrólfur svarar: "Självdom (sjálfdæmi) för oss."
Björn svarar: "Självdomar lönar sig illa, och låt oss hellre våga, hur det än går."
Þrándur svarar: "Gods saknar vi inte, men en sådan karl som du får man knappast."
Björn sade att mycket skulle hända innan de fick tag i honom.
Þrándur sade att han ville avsluta saken, "och nu kommer det an på mig."
Hrólfur sade: "Nu genast ska du betala ut två hundraden silver för Björn."
Þrándur svarar: "Svåra blir oss betalningarna, så trängda."
Men båtmännen betalar ut med honom och for utblottade i land, och så skildes Þrándur och Hrólfur.
Ljótur kom hem från tinget, och han och Björn träffades, och var och en berättar för den andre de nyheter som hade inträffat.
Ljótur sade att Þrándur inte förtjänade klander, "men Hrólfur visar sitt lynne, och han har det brådskande med betalningarna. Nu är det lätt ordnat. Vi ska betala Guðmundur två hundraden silver framöver. Nu ska vi betala det, men inte annat, om Hrólfur och hans män släpper det med vanära."
Ljótur sände bud till Guðmundur och sade att han såg uppenbart angrepp i sådant och bad honom tillrättavisa Hrólfur. Han sade att så skulle ske och sade att han ofta hade styrt dem till vanära, och han betalade tillbaka allt ööbornas gods. Men Ljótur ordnade för sin del både med Þrándur och Guðmundur så att båda var väl nöjda, och Ljótur ansågs vara den störste hövding, och där slutar hans mellanhavanden med Guðmundur den mäktige.
Men Guðmundur behöll sitt anseende ända till sin dödsdag, och där slutar denna saga.