# Þorsteins þáttr tjaldstæðings > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Þorsteins þáttr tjaldstæðings (verk:saga:thorsteins_thattr_tjaldstaedings) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Þorsteinn tjaldstæðingr föds En man hette Úlfr, som bodde i Telemark (Þelamörk). Han var herse (hersir). Han bodde på Fíflavellir i Tindsdalr. Hans son hette Ásgrímr. Han var gift med Þorkatla, som kallades bringa. Ásgrímr övertog sitt fädernearv och var en mycket hedervärd man. Och när Ásgrímr for i viking, då var hans hustru havande, och Ásgrímr ville låta bära ut barnet. Hon födde på kvällen innan han skulle fara på morgonen. Ásgrímr befallde sin träl att gräva ned gossen. Han svarar: ”Vore det inte klokt att göra i ordning graven?” Ásgrímr sade att det väl kunde vara. Men gossen låg på golvet. Då hör de att gossen kvad: Låt gossen komma till modern. Mig är det kallt på golvet. Var skulle en gosse höra bättre hemma än vid sin fars härd? Inget järn behöver vässas eller jordens halsband skäras. Låt bli det fula verket. Leva vill jag ännu bland människor. Då sade Ásgrímr: ”Visst ska du leva, frände, och du kommer att bli en mycket märklig man efter detta järtecken.” Sedan lät Ásgrímr ösa honom med vatten, och han kallades Þorsteinn. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Om kungens skatteindrivning och dråpet på Ásgrímr Då var Harald hårfagre kung över Norge och hade lagt nästan hela landet under sig att betala skatt. Han kallade till sig den man som hette Þórormr och var kungens frände och bodde i Þruma. Kungen sade: ”Jag vet att skatter inte har betalats av telemarkingarna. Nu vill jag att du kräver in dem av Ásgrímr, son till hersen Úlfr, ty ingen efterskänker jag min fordran. Och det har jag med säkerhet hört, att far och son har varit mycket motsträviga sedan jag vann Norge med så stor möda; därför vill jag ha honom med alla skyldigheter.” Þórormr sade att han skulle fara i kungens ärende – ”men föga säger mig mitt sinne att de kommer att gå med på det.” Kungen sade: ”Då ska man få veta vem som är mäktigast, men tala väl om allt i början.” Han far nu och träffar Ásgrímr, framför kungens ärende och kräver där lika mycket gods som på andra ställen. ”Gör er nu inte till ett åtlöje genom att undanhålla kungen hans rätt.” Ásgrímr svarar: ”Det menar jag, att mina fränder har suttit på dessa egendomar skattefria. Och även om denne kung är girigare än man vet exempel på, så vill jag ändå vara fri och inte betala någon skatt.” Þórormr sade att han trodde att han handlade oklokt – ”och det har inte gått väl för de män att tävla i styrka med kungen som inte har varit mindre mäktiga män än du är.” Þórormr far till kungen och berättar för honom hur det stod till. Kungen sade: ”Då ska vi snart göra upp affären. Vi ska ta hans land och lösöre i besittning, men tilldela honom längden av jord” – och befallde Þórir, sin fogde (ármaðr), att gå emot honom. Men när Þórormr hade farit ifrån Ásgrímr, höll Ásgrímr ting med bönderna och sade: ”Det är troligare att denne kung tar vår sak illa upp. Nu vill jag sända honom gåvor men inte skatt, och jag gör det först av mina män.” Sedan valde han ut sändebud, och de för gåvor till kungen. Det var en götisk häst och därtill mycket silver. Sändebuden kommer inför kungen och sade: ”Hersen Ásgrímr sände er en god hälsning och ert rike, men han har hört ert budskap om skatt. Men han vill inte betala den, utan har i stället sänt er många vängåvor.” Kungen sade: ”Bär tillbaka alla hans gåvor. Jag ska vara kung i detta land och sätta lag och rätt, och inte han.” Nu måste sändebuden fara tillbaka med det beskedet. Och vid denna tid kom Þórir, och Ásgrímr lät kalla samman till ting. Då stod Ásgrímr upp och sade: ”Ni torde känna till kung Haralds krav mot oss. Jag tror att nu har nästan alla bönder från Telemark kommit hit, de som är förnäma. Nu vill jag att vi blir eniga inför kungens män, så att detta inte faller på mig ensam. Det är mest troligt att kungen lägger sin fiendskap på den som går i spetsen. Nu vill jag veta era svar.” Bönderna sade att de hade fått honom som talesman för sig – ”men vi har ingen lust att betala skatt.” ”Då väljer ni det för er”, sade Þórir, ”som går värst. Många har dragit det kortare strået mot kung Harald, om vilka det skulle synas som om de ingenstans skulle ha haft mindre lycka, och ändå har de fallit lågt för honom.” Ásgrímr svarar: ”Jag vill vara nöjd med det som andra bönder vill.” Men tinget var satt vid en skog. Och när tinget upplöstes, då sade Þórir till sin träl: ”Gå du fram och dräp Ásgrímr och sök dig genast in i skogen.” Han gör så, tränger sig fram mellan männen och gav honom genast banehugget, och så hade kungen planerat det. Men bönderna dräpte genast trälen, men Þórir kom ändå med nöd undan in i skogen och sedan till skeppet, far nu till kungen och berättar för honom hur det hade gått. Kungen sade: ”Knappast går det att få en modigare träl, och därför skaffade jag honom, att jag visste att den skulle vara dödsdömd som han dräpte. Men jag ville spela alla dem hårt som sätter sig emot mig.” ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Þorsteinns hämnd för sin far och färd till Island Þorsteinn Ásgrímsson var ute på härnad och var den ståtligaste av män, stor och stark. Och när han kom hem från vikingafärd, kom män till honom och berättar för honom om hans fars död. Þorsteinn svarar: ”Kung Haralds anslag bet honom ännu, och snart kommer vår släkt att ta slut, om kung Harald ensam ska bestämma.” Sedan omsatte han sitt fädernearv i silver och lösöre och sade att han inte tänkte tävla med kung Harald. Men då var det stor utflyttning till Island från Norge efter de stordåd som män gjorde för att hämnas sina oförrätter. Nu gjorde sig Þorsteinn redo att fara till Island, och med honom Þorgeirr, hans bror, tio vintrar gammal, och Þórunn, deras faster, Þorgeirrs fostermor. Och när skeppet var rustat för havet, då sade Þorsteinn till sina följeslagare: ”Det tänkte nog min far, när han inte lät bära ut mig, att jag skulle i någon mån komma ihåg att hämnas honom, om han inte dog sotdöden. Nu, även om det inte faller där det borde, så är det ändå inte klandervärt om en jämlike får plikta. Nu vill jag fara till Þruma till Þórormr.” Och så gör han, de kommer dit om natten och tog huset på dem. Då sade Þorsteinn: ”Nu ska man veta att jag ämnar här ta hämnd för min far, och jag ville ha ert bistånd till det.” Och de sade att de skulle ge honom sådant som de förmådde. Sedan slår de eld på gården, och där brann Þórormr inne och hela hans följe. Och på morgonen hugger de ned boskapen och bär den till skeppet, lägger ut till havs efter det, och Þorsteinn sade att han nu var mer villig att lägga ut till havs än om man skulle förebrå honom på Island att han inte hade hämnats sin far. De lägger nu ut till havs och för sitt skepp in i Rangárós. Och den man var överhuvud för bygden som hette Flosi och var Þorbjarnarson. Han var landnamsman (landnámsmaðr). Folk rider till skeppet. Dit kom Flosi, och han kände genast igen Þorsteinn och frågade honom vad som hade drivit honom att fara hit ut. Þorsteinn sade: ”Jag har farit som somliga andra ganska hastigt från Norge med svårigheter och nu i fiendskap med kung Harald. Nu ville jag slå mig ned här och vara fri.” Han sade att sådant drabbade de män som inte vill låta sig köras över – ”men vi ska välkomna dig väl.” Han tog land i besittning enligt Flosis råd ovanför Víkingalækr och ut mot Svínhagi, bodde i östra Skarð. Han var gift med Þuríðr, dotter till Gunnarr Sigmundarson, son till Sighvatr den röde, som föll vid Sandhólar. Sighvatr den röde var gift med Rannveig, dotter till Eyvindr lambi, son till Berðlu-Kári, syster till Finnr, far till Eyvindr skáldaspillir. Þorsteinns och Þuríðrs son var Gunnarr. Þorsteinn var en god karl och självständig i alla ting. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Þorsteinn tog emot män från ett skepp Det berättas att ett skepp kom till Rangárós som följdes av stor olycka och sjukdom, och folk aktade sig för att komma till dem, för att inte få något ont av dem, och så gick det en tid. Och när Þorsteinn fick höra detta, sade han att det inte anstod människor att de skulle omkomma av brist på hjälp. Då for Þorsteinn till dem och frågar på vilket sätt deras sjukdom var. Och de sade att de hade blivit utsatta för trolldom (gerningar) – ”och nu vill ingen se till oss.” Þorsteinn sade: ”Vore det inte bäst att ni far med oss?” Och när de kommer hem, sade Þuríðr att det var ett ovanligt vanvett, det som han tog sig för, och ville fly från gården. Men Þorsteinn sade att det inte skulle ske och reste ett tält ett kort stycke från gården. Därför kallades han Þorsteinn tjaldstæðingr. Nu kom ett stort elände över dem, så att ingen kunde vara hos dem utom Þorsteinn ensam. Och deras beteende var inte vackert, ty den av dem som levde längst gömde mycket silver och ville att ingen skulle få njuta av det. Þorsteinn blev senare gift med Þuríðr Sigfúsdóttir. Deras son var Skeggi, far till Gunnarr, far till Skeggi, far till Loftr, far till smeden Guðlaugr.