# Þorsteins saga Geirnefjufóstra > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Þorsteins saga Geirnefjufóstra (verk:saga:thorsteins_saga_geirnefjufostra) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Om Vésteinns söner När Harald lufa rådde över Norge bodde på ön Þruma en bonde som hette Vésteinn. Han var son till Geirmundr vali, son till Özurr den röde, son till vikingen Snæúlfr, son till Vígúlfr, son till Vatnarr, son till kung Vikarr, son till Haraldr, kung över egderna. Han var gift. Hans hustru hette Geirhildr, dotter till vikingen Gripr från Nóagarðar, och Vésteinn hade fällt Gripr och tagit hans dotter till äkta när hon var tolv vintrar. Han hade varit en mycket stor holmgångsman och samlat mycket stor rikedom i härnad. Därför kallades han Vésteinn kämpe. Vésteinn och Geirhildr hade tre söner. Den äldste hette Eilífr, den andre Galti och den tredje Þorfiðr. Alla bröderna var ståtliga män, men Þorfiðr var ändå den modigaste av dem. Han var svarthårig och hade buskiga ögonbryn, höga kindben och ful näsa och var i allt den mest krigiska. Galti var mörklätt och såg ut som en tapper man, men Eilífr var blekvit i skägg och hår. Han var en tystlåten man och till vardags lugn till sinnes. Vésteinn, deras far, ägde en stor knarr (knörr) som hade tjugo roddarbänkar och var målad ner till vattenlinjen. Detta skepp kallade han Svalbarði, och det var den största klenod. Bröderna gav sig ut i härnad med tjugo man. Aldrig var de fler och inte färre än arton tillsammans. Þorfiðr ledde dem i alla beslut. Det var en sommar som de mötte vikingar vid Sólundir och gick till strid mot dem. Den som ledde dem hette Végarðr, son till Sokki från Sunnmærr, och hans fosterbror Lýtingr den färöiske. De styrde var sitt skepp. Þorfiðr stod vid masten på Svalbarði och sköt därifrån med båge. Men Galti gick till äntring på Lýtingrs skepp, och de växlade vapenhugg med varandra, och det slutade så att Lýtingr föll. Då kvad Galti en strof (vísa), som man aldrig visste att han hade kvädit: Lýtingr föll där, sjömännens främjare, vapen rödfärgades då. Svalla ska för andra fiender ådrorna i Hels bojor. 1 Galti stred mycket tappert, och alla vek undan. Eilífr gick också hårt fram med honom. När Végarðr ser sina mäns fall eggar han manskapet ivrigt och går fram mot Eilífr och stack mot honom med ett björnspjut (bjarnsviða) med stor kraft, och det träffade foten och tog bort vaden, och Eilífr föll av stöten. Galti högg genast med svärd över Végarðrs skuldror, och det bet inte. Végarðr stack då mot Galti, men han fick skölden emellan. Ändå stacks det så oförtrutet att Galti föll överbord, eftersom han stod långt ute vid relingen, och han lyckades rädda livet. I det sköt Þorfiðr en pil mitt i Végarðr och tvärs igenom honom. Det blev hans bane. De gav nu grid åt dem som levde kvar, men tog av godset så mycket som de ville, och när det blev höst seglade de hem till Þruma och stannade hos sin far. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Galtis fall och Þorfiðrs giftermål Det fanns en jarl i Jämtland som hette Hröngviðr. Han var till åren när det har kommit så här långt i sagan. Han hade mist sin hustru tre vintrar tidigare. Han hade en giftasvuxen dotter som hette Eyvör, och hon var en vacker och hövisk kvinna. Bröderna, Vésteinns söner, gav sig ut i viking när det blev vår. De härjade i Östersjön under sommaren, men när det blev höst ville Þorfiðr fara hem till fädernehemmet, men Galti sade att han längtade att besöka Hröngviðr jarl i Jämtland. Han sade att han hade hört att jarlen hade en ung och mycket väluppfostrad dotter. Þorfiðr sade att han inte skulle avråda honom från resan, men sade att han hade en tung känsla inför hans reselust. Galti sade att inget annat behagade honom än att det gjordes som han ville. Sedan for bröderna till jarlen och bad om vinterkvarter. Jarlen tyckte sig känna deras släkt och bad dem vara välkomna. Hos jarlen fanns två bröder. Den ene hette Végísl och den andre Þórhaddr. De var stora kämpar och inte i allt rättrådiga män. Þórhaddr hade friat till jarlsdottern och blivit avvisad. Före jul under vintern kommer Galti för att tala med jarlen och friar till hans dotter. Jarlen tog väl emot hans frieri, och hon blev lovad åt honom. När bröderna Végísl och Þórhaddr fick veta detta gick de fram till Galti, och Þórhaddr utmanade honom till holmgång (hólmganga). Galti sade att han inte var skyldig att slåss med honom utan anledning. Þórhaddr sade att han annars skulle kalla honom var mans niding. Galti sade att han inte skulle vika någonstans, och holmgången bestämdes till trettondedag jul, men bröllopet skulle vara vid midvinter. Nu gick julen, och männen drack glada. Och på den bestämda dagen kom båda brödraparen till holmen. Þorfiðr sade att han inte skulle stå bredvid sysslolös och sade att det var väl valt att han och Végísl prövade krafterna mot varandra. Végísl sade att det behagade honom väl. Þórhaddrs och hans broders följeslagare hette Eysteinn. Han skulle möta Eilífr. Nu gick Galti och Þórhaddr mycket tappert på varandra. Jarlen hade också kommit till mötet. Där var också många bönder närvarande. Då hade en sändebud från kung Harald lufa kommit till Hröngviðr jarl för att ta upp skatt av jämtarna. Han hette Auðunn illskælda. Han var en god skald och kär för kung Harald. Nu berättas om striden mellan Eilífr och Eysteinn, att Eilífr högg av Eysteinn foten där vaden var tjockast. Sedan högg han honom i huvudet, och det var ett banesår. Þorfiðr och Végísl stred ivrigt, och Végísl vek undan när man minst anade det och kastade ett spjut med vänster hand mitt i Galti, och det flög genast genom skölden och träffade bröstet så att spetsen stack ut genom ryggen. Men med höger hand svingade han en yxa och klöv Þorfiðrs sköld ner till handtaget. Då stack Eilífr mot Þórhaddr, och det träffade sidan och gled in mellan revbenen, och det blev hans bane. Þorfiðr vände sig snabbt om, som när en pil skjuts, och högg mot Végísls fot och tog av hälen [osäker tolkning]. Bröderna anföll honom, men han försvarade sig tappert, men det slutade så att han bad om grid, och de förliktes på holmen. Männen gick sedan hem till hallen och drack gravöl efter Þórhaddr, Galti och Eysteinn. Vid gästabudet kvad Auðunn illskælda denna strof om detta möte: Den farligt skadliga vapenstormen blev på den omflutna holmen, där Yggr dricker girigt av gräl om den ljusa kvinnan. [osäker tolkning] 2 Sedan fick Þorfiðr Eyvör och stannade hos jarlen resten av vintern. Auðunn illskælda for med skatten till kungen, och han är ute ur sagan. Þorfiðr gjorde sig redo för hemfärden, men tog först emot sin hustrus brudgåva (mundr) av jarlen, och den betalades villigt. Bröderna kom hem till Þruma, och då var deras far nyss död. Bröderna tog hela arvet efter honom, och Eilífr fick mycket gods och Svalbarði och gav sig ut i härnad. Han kom senare till Island, som det senare ska berättas om. Men Þorfiðr fick gården på Þruma och blev en ansedd bonde. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Þorsteinn och hans bröder föds Eyvör och Þorfiðr hade varit tillsammans en kort tid innan hon födde ett stort och vackert gossebarn. Denna gosse gavs namn och kallades Þorsteinn. Han var tidigt brådmogen och den mest skickliga man i idrotter, den bäste simmaren av alla, en stor skald och skicklig i alla lekar. De fick ännu fler barn. Deras yngre söner var Styrmir, Hrókr, Gunnvarðr och Hrómundr, och döttrarna Svanfríðr och Valdís. Alla deras barn var lovande. Det fanns en viking som hette Böðvarr, son till Hröngviðr jarl. Han kom en höst till Þruma. Då var Þorsteinn femton vintrar. Böðvarr fick vinterkvarter hos sin svåger och blev väl omhändertagen där under vintern. På våren gjorde Böðvarr i ordning sitt skepp, och Þorsteinn slöt sig till färden med honom, fast mot sin fars vilja. De gav sig ut i härnad under sommaren, och det går illa att få gods. På hösten lade de till under Balagarðssíða – det var på kvällen – och låg där över natten. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Böðvarrs fall I soluppgångens rodnad på morgonen ser Böðvarr och hans män att sex vikingaskepp rodde mot dem, och ett av skeppen var både stort och vackert. En man stod vid masten på det största skeppet, stor och trollik. Denne ropade till de andras skepp och frågar vem som var befälhavare. Böðvarr säger vem han är och frågar i sin tur om ledningen av manskapet. Vikingen sade att han hette Sökkólfr – "och du har nog", säger han, "hört talas om Sökkólfr Geirsteinsbane och Vígharðr, min följeslagare, den raskaste man, och det blir lyckligast för dig att lämna ditt skepp eller bli min följeslagare, och sådana villkor har jag inte erbjudit usla män, men tappra män vill jag ha i mitt följe, och du ska få njuta av din manlighet om du kan hålla måtta." Böðvarr sade: "Utan att det är prövat tänker jag inte bli din träl eller underlydande, och jag bryr mig aldrig om det, även om vi två prövar vem av oss som övervinner den andre." Sökkólfr sade att han valde det villkor som var sämre – "och mina män kommer inte att stå sysslolösa bredvid vår strid, och din död kommer inte oväntat för mig." Böðvarr bad sina män göra sig redo till strid, och så gjordes. Vikingarna lade genast till med alla sina skepp på alla sidor om Böðvarrs långskepp (skeið), och den hårdaste anfall började. Men Böðvarr och hans män försvarade sig utomordentligt väl. En av vikingarna, som hette Haddgrímr, gick till äntring på långskeppet och blev genast nio mäns bane. Þorsteinn gick mot honom, och de hade en hård strid, och Þorsteinn vek undan, eftersom han saknade styrka, men Haddgrímr var väldig till kraft och den som högg de största hugg. Þorsteinn var den smidigaste av män och bytte hand så snabbt som när en pil skjuts och högg genast tvärs över Haddgrímrs sida och delade honom i två delar. Då kvad Þorsteinn denna strof: Haddgrímr fick av stormens släde ett sårskärningshugg i sidan. Hugget klöv bröst och rygg. Han ska lära känna Nástrandir. Ofta ska jag lyfta eggar och oförtrutet ge vikingar vapensprickor i Vóðins glödande ilning. 3 Då kom Sökkólfr och Vígharðr upp på skeppet och fällde var och en som stod där. Böðvarr vänder sig emot och försvarade sig med kämpaiver, eftersom han var den största våghals. Då kom vikingarna upp den ene efter den andre och fällde Böðvarrs män, och han var dessutom nära att brista av trötthet, och många stora sår hade han. Det slutade så att Sökkólfr stack igenom honom med ett hillebardsspjut (atgeirr) och stötte honom överbord. Þorsteinn hade fällt många vikingar och såg nu Böðvarrs fall. Han grep genast ett spjut som låg där på skeppet. Han kastade det mot Sökkólfr, och det träffade där låret var tjockast och fastnade i benet, och det blev det största sår. Men han tog den utvägen att han hoppade överbord. Han simmade till en liten ö och lyckades rädda livet. Han var både sårad och det syntes hopplöst att han skulle behålla livet på detta öde skär. Men vikingarna tog långskeppet och alla ägodelar. Det sägs att Sökkólfr dog tre nätter efter mötet. Men Vígharðr for norrut till Agðir och blev en mycket tapper man. Han blev senare följeslagare till Haukr hábrók, hirdman hos kung Harald hårfagre. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Om Geirnefja och Þorsteinn Vid midnatt ser Þorsteinn att en kvinna ror mot ön i en liten stenbåt. Hon var storväxt, men ändå ståtlig och vacker att se. Hon går fram till Þorsteinn och frågar honom om hans namn och sade att han var illa ställd på denna öde plats, ett barn till åren. Þorsteinn säger vem han är och frågar i sin tur vems hon är. Kvinnan kallade sig Geirnefja, dotter till Geirsteinn den vite från Nóatún – "och jag ska ge dig vad jag kan, och du ska få njuta av att du har sårat Sökkólfr Geirsteinsbane till döds, men han har tidigare fällt Geirsteinn, min far, vid Hlébjörg, och ingen hämnd har tagits för det. Men jag var hans enda barn, och jag har inte haft kraft till det. Han hade fått mig med den jättekvinna (skessa) som hette Hallkatla, och jag växte upp hos henne, och hon är nu död. Jag har min boning här uppe på land." Þorsteinn tog väl emot detta. De steg i båten, och hon rodde till land. Hon gjorde sig redo att gå. Hon erbjöd Þorsteinn att bära honom. Han sade att han skulle försöka följa henne. Þorsteinn var mycket stel och utmattad, och han orkade snart inte gå, men hon var den mest snabbfotade. Hon lät då Þorsteinn komma upp på hennes skuldror och gick som förut. Sent på dagen kom hon till ett jordhus. Där bar hon in Þorsteinn, och där fanns en mycket präktig säng, och sängomhänget och alla sängkläder var guldbroderade. Där lägger hon Þorsteinn, drar sedan av honum kläderna och rengör hans sår och kunde detta utomordentligt väl. Þorsteinn läktes snart helt, och de låg i samma säng om nätterna, men om dagarna jagade han djur och fåglar. Han blev den störste bågskytt, och det var mest Geirnefja som lärde honom den idrotten. Så gick fyra halvår. Då födde Geirnefja ett stort och vackert gossebarn. Þorsteinn gav gossen namn och kallade honom Geirsteinn efter hans morfar. Þorsteinn älskade Geirnefja mycket. Han diktade om henne ett äreskväde (drápa) på tjugo strofer, och detta finns i det: Mig förde hem mökämpen utmattad till sina salar och läkte mig helt, den guldfingrade. Henne ska jag älska till sista dygnet. Lik grafningens bädd [osäker tolkning] sängen, mjukare än silke, utplånade plågor. Ändå var händerna hos den milda kvinnan mildare än allt för mitt kött. Henne ska jag älska till sista dygnet. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Dråpet på Þorfiðr och om Végísl Nu ska berättelsen tas upp där Végísl for norrut till Agðir efter holmgången. Han slöt sig då till lag med Glúmr Gullkársson och Fjörleifr Egðakappi. De låg ute vinter och sommar i viking, och det blev så att Végísl blev deras anförare. Han var väldig till kraft och den vapenskickligaste av män. De drev härnad ganska illa och brydde sig aldrig om vilka som kom i deras väg. Samma höst som Þorsteinn hade fått Geirsteinn med Geirnefja, som nu berättades, kom Végísl och hans män till Þruma. Där fanns få män, eftersom Þorfiðrs söner var på gästabud på fastlandet, där det heter Grænmörk, hos bonden Agnarr. Gamle Þorfiðr var hemma och tre trälar. Végísl befaller att gå till anfall mot gården, och så gjordes. Þorfiðr gjorde sig redo till försvar, och han var då en gammal man och föga lik sig själv [osäker tolkning]. Kämpen Fjörleifr stod framför dörren, men Þorfiðr gick inifrån med ett stort hakspjut och stack ut genom dörren, och det träffade Fjörleifr mitt i, och han fick genast sin bane. Þorfiðr gick ut och blev snart bane åt tre andra män. Då stod vapen i honom från alla håll. Végísl högg mot honom med yxa och tog av huvudet. De rövade ingenting på Þruma, utom att Végísl förde Svanfríðr bort till skeppen och lade henne i sin säng, styrde sedan sina skepp till Österled och for med härsköld vida omkring och vann mycket gods. ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Om Þorfiðrs söner Efter dråpet på Þorfiðr sände Eyvör sina trälar till Grænmörk för att berätta tidenden för sina söner. De skyndade sig och kom till ön på en tjugosessa, fullt bemannad med bönder, men vikingarna hade alla kommit bort. Bröderna ville samla manskap och förfölja dem. Eyvör sade att det inte var rådligt. Hon säger att de var för unga, men Végísl prövad i strider och den värste att ha att göra med – "och det skulle tyckas mig", säger hon, "att Þorsteinn är den som troligast kan rätta till vår lott, om han är vid liv." Bönderna gav hennes ord gott bifall. Det fick bli som hon ville. Om Þorsteinn är att berätta att han en natt bar sig illa åt i sömnen, och det dröjde länge innan Geirnefja kunde väcka honom. Då pustade han tungt och sade: "Mina drömmar blir svåra och kommer att föra till olycka." Hon frågade vad han drömde. "Jag drömde", säger han, "att en man kom till mig och slog mig ett stort slag med parerstången på det vapen som han höll, och det var ett mycket bitande och mycket blodigt hakspjut, och jag tyckte mig känna igen min far där och likaså hans vapen. Han kvad då denna strof, och jag lärde mig den genast: Jag är dräpt av vikingar, anföraren Végísl den främste av dem. Fjörleifrs bane fick jag betala. Tre andra sjömän fick döden. 4 Då slog han mig en andra gång med parerstången och kvad: Þorsteinn, från din bädd stig upp, om du inte vill bära ord om feghet. Sänd vikingar farofärder. Låt män sönderdelas med svärd. 5 Den tredje gången slog han mig med parerstången, och det slaget var så stort att det nästan blev benbrott för mig, och då kvad han: Om du har kraft till det, hämna Þorfiðr, annars må du kallas niding. Ta emot den blodröda klingan av din far. Dig ska jag följa. Försök detta. 6 Då försvann han bort, men jag vaknade, och jag tycker mig veta att min far måste vara dräpt. Jag fruktar att Végísl har mints gammal fiendskap och blivit hans baneman." Nu griper Þorsteinn under sängkanten och finner ett blodigt svärd, och skidan saknas. Þorsteinn sade att han kände igen att hans far hade ägt det – "och det är uppenbart för mig att han vill att jag hämnas honom." Geirnefja sade att det var illa påbörjat och sade att han inte hade något manskap. Þorsteinn sade att han ändå skulle fara. Nu såg hon att det inte skulle duga att avråda honom. Hon gick då till sin kista och låste upp. Hon tog ur den hela rustningen och klädde honom, och den var den största klenod. Þorsteinn tackar henne utomordentligt väl. Hon går sedan ut och är borta en liten stund, kommer sedan och leder efter sig två hästar, black till färgen, och bad honom ta emot dem. Geirnefja lägger handen om Þorsteinns hals och bad honom minnas deras samvaro och grät mycket. Þorsteinn sade att så skulle det vara. De skildes sedan, och Þorsteinn red norrut till Hålogaland. Inget nämns om hans färd förrän han kom till Þruma till sin fars gravöl, och han blev väl mottagen där. Þorfiðr var då lagd i hög och gods lagt med honom. Eyvör frågar Þorsteinn var han hade uppehållit sig. Þorsteinn kvad en strof: Jag har i skogarna legat ute fyra halvår given åt en kvinna, men den dödsmärkte Böðvarr föll i havet. ............... 7 Han berättar nu öppet för henne om Böðvarrs fall och likaså hur Geirnefja räddade honom. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Þorfiðr hämnas Litet senare gör Þorsteinn i ordning ett gott långskepp som hans far hade ägt, och han hade med sig manskap utvalt för vapenskicklighet och tapperhet. Hans äldre bröder, Styrmir och Hrókr, slöt sig till färden med honom. Där var Agnarrs söner från Grænmörk, Hrönguðr och Bersi. En man hette Grímr den röde. Han var Eyvörs förman. Han slöt sig också till färden med dem. Sammanlagt var de sextio. Þorsteinn tog farväl av sin mor, de lade sedan ut från land och styrde till Österled. De for vida omkring under sommaren. Sent på sommaren fick Þorsteinn höra om Végísl och hans män, och att de hade två skepp. De hade fått höra om Þorsteinn, och de möttes där det heter Elfarsker. Där frågades inte efter orsaker, och det blev genast strid. Végísl och hans män lade sina skepp på var sin sida om Þorsteinn och hans män. Nu blev det en mycket hård strid. Végísl och hans män hade utvalt manskap, och själv var han en mycket stor kämpe. Þorsteinn och hans män stred oförskräckt. Végísl gick till äntring på långskeppet och Glúmr på andra sidan, men Þorsteinn försvarade den sidan. Han vände sig nu för att möta Glúmr och högg mot honom med svärdet Þorfiðarnautr och klöv hans sköld ner till handtaget. Ett andra hugg högg Þorsteinn mot Glúmrs hals, så att hans huvud hängde kvar, och det blev hans bane. Végísl gick mycket hårt fram, och Þorfiðrs söner möter honom. Végísl högg genast tvärs över Styrmirs sida, så att inälvorna föll ur kroppen, och han föll död ner. Hrókr stack mot Végísl, och stöten gick genom skölden och träffade strax i bröstet, och det var ett gapande sår. Végísl tänkte hugga tillbaka mot Hrókr, men han vek undan. Svärdet kom i däcksplankorna och fastnade där. Då högg Bersi Agnarsson mot Végísl. Han fick då emellan sin sköld, och hugget kom i den. Végísl grep upp en stor yxa som låg där och svepte den mot Bersis hals, så att nyckelbenet gick av, men yxhornet trängde in i bröstkorgen. Det blev hans bane. Nu vek alla undan för Végísls framfart. Þorsteinn vänder sig nu mot honom, och Hrönguðr, och de anfaller honom. Han blev svår för dem att besegra, eftersom han var den smidigaste med vapen. Det dröjde inte länge innan han högg banehugg på Hrönguðr. Þorsteinn ser att det inte kan förbli så. Han åkallade nu sin far om hjälp, och då hände det att Végísl högg med yxan mot Þorsteinn. Hugget kom i skölden. Yxan gick av skaftet. Végísl sprang genast in under Þorsteinn, och de brottades mycket kraftigt, och då var det som om fötterna rycktes undan Végísl, och han föll. Hrókr var nära och högg Végísl i huvudet, och skallen klövs. Þorsteinn sade: "Du var väl alltför snabb, och du kunde ha övervunnit honom tidigare, om du hade haft kämpamod till det." Hrókr sade att detta verk inte borde lastas. Þorsteinn tyckte att han skulle ha gett honom livet, om han ensam hade haft valet. De tog nu vikingarnas skepp, eftersom de som stod kvar gav sig i deras händer. Þorsteinn sade att han tänkte styra sitt skepp en annan väg än hem till Þruma och bad Grímr den röde och Hrókr, sin broder, att fara hem till deras gård. De for sedan hem, och Eyvör tar väl emot dem och frågar om tidender. De berättade för henne det som hade hänt. Litet senare tog Grímr den röde henne till äkta med hennes söners samtycke, och de bodde nu på sin gård. Hrókr flyttade till Grænmörk och tog till äkta bonden Agnarrs dotter, som hette Vildís. Agnarr dog litet senare, och Hrókr fick gården. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Om Geirnefjas död och om härnad Þorsteinn styr sitt skepp till Balagarðssíða. Han bad sina män hämta honom på våren, men ha vinterläger där de ville. Detta tyckte de var underligt och ville inte att han skulle skiljas från dem i själva vinterns början i ödemarken, men det fick ändå bli som Þorsteinn ville. Nu önskade de varandra allt gott, och de kom till Þruma vid tiden för vinternätterna. De stannade där under vintern. Þorsteinns sätt var inte i hans fränders smak, och de sade att något oväsen (óvættr) måste ligga bakom detta beteende. Sedan Þorsteinn hade skilts från sina män gick han till skogen. Han hade inte gått länge innan Geirnefja kom emot honom. Det blev ett glädjefyllt möte. Þorsteinn stannade hos henne denna vinter och trivdes mycket väl med sin lott. På första sommardagen blev Geirnefja svårt sjuk. Hon sade till Þorsteinn att han skulle lägga henne i hög där i skogen, eftersom detta skulle bli deras sista samvaro. Hon bad att gossen Geirsteinn skulle fara med honom, och litet senare dog hon. Þorsteinn tyckte att hennes bortgång var stor. Han kastade upp en stor hög över henne och lade mycket gods med henne. Sedan tog han gossen, och inget nämns om hans färd förrän han kom till stranden och fann sina män. De blev glada över honom. Hans bröder, Hrómundr och Gunnvarðr, hade då slutit sig till färden med dem. De var tappra män. Þorsteinn var länge tystlåten. Hrómundr frågade vad som var orsaken. Þorsteinn kvad en strof: En värdefull kvinna älskade mig. Därför minns jag henne länge, nedslagen i gråtens storm. Ögonlockens skur ner över armarna faller, så att sinnet svullet svävar i tårarnas rymd. Tankfull sitter jag, svärdens lönn. Till henne löper tankarna. 8 Hrómundr sade att det var omanligt att sörja kvinnor för en så tapper man som Þorsteinn var. Hrómundr kvad: Lätta striden. Låt ditt sidentygs lin rinna ur minnet, kämpe, den tappraste på skeppet. Låt oss vinna en vacker dryckernas Gunnr, eller låt oss röva. Låt oss styra djärvt till strid, rustade med svärdens utrustning. 9 Þorsteinn sade att han inte skulle avråda från härnad, och åter kvad han: Jag ska i svärdets vindil skära blodsår på män. Följ mig, frände, att tälja männens dyra stålskjortor. Du sörjer ingenstans en kvinna, där sårens bölja faller. Jag har mist, sorgen gnager, min guldbäddens Hlín. 10 Hrómundr sade: "Länge minns du den kvinnan." Bröderna fick en stor storm på havet, så att det var nära att sjöarna slog över. Hrómundr bad att man skulle sänka seglen. Þorsteinn hörde det och kvad: Må männen på trävidens vagn inte reva skeppets segel. Må folket höja halsarnas öglor, fast det vinande havet gapar. Fast bränningen skakar borden och masten nästan brister, må kölen rista strömvirvelns land. Må Rán gråna under koggen. 11 Nu gick skeppet snart mycket fort. Då rök sjön över dem som om det vore snö. Hrómundr ber att seglen sänks, och så gjordes. Þorsteinn såg det och kvad: Ensam bär Hrómundr rädsla i vädret under mastens dräkt. I strömvirvelns vind reser Rán sig mot hans årtullar. [osäker tolkning] Han bad sänka seglet – han kommer vid Lakkrs lek att bli blek. Jag ska sörja i havets brus min sidentygs Hlín. 12 Nu började vädret lugna sig, och de hade den bästa förlig vind. Hrómundr frågade Þorsteinn vart man skulle styra. Han sade att han hade lust till Österled, där det fanns hopp om vikingar, sade att det var bäst att bröderna prövade sig, och likaså om de fick höra om Svanfríðr, deras syster, som Végísl hade rövat. Alla sade att de skulle rätta sig efter hans ledning. Litet senare mötte de två vikingaskepp. De växlade ord. Den som ledde dem sade att han hette Eilífr och var Vésteinns son. Då tyckte sig Þorsteinn känna igen deras farbror av hans berättelse. Snart kände båda parter igen varandra. Eilífr var mycket till åren, men ändå mycket kraftfull. Han hade legat i viking hela sitt liv. Där fanns hos honom Svanfríðr, och han hade tagit henne i Österled. Hos henne fanns också hennes och Végísls ettårige son, som hette Þorgísl, det ståtligaste av alla barn. Þorsteinn frågar Eilífr vad han tänker göra. Han sade att han skulle sluta med härnad, sade att många utmärkta män nu bebyggde Island – "och dit ska jag segla, och jag orkar inte betala skatt till kung Harald eller hans söner. Jag skulle vilja att ni fränder slöt er till denna färd." Bröderna tyckte att detta var mycket lockande. Svanfríðr erbjöd sig att fostra Geirsteinn. Det tog Þorsteinn emot, och han gick ombord på Eilífrs skepp. De styrde nu sina skepp till Norge. Eilífrs följeslagare hette Óleifr. Han ägde det andra skeppet, och de skildes där i vänskap. Han styrde sitt skepp till England, men Þorsteinn och hans män styrde ut på havet för att söka Island. De fick hårt väder, och det var sent på sommaren. Sedan kom Þorsteinn och hans män ur kurs på havet, och de drev länge omkring ute. De tog land i själva vinterns början västerut på Irland och låg där under vintern. På våren styrde de till Bretland och härjade var de än kom. Då ställer sig den viking som hette Atli Skíðason emot dem. De höll en strid. Det slutade så att Atli föll, och de fick stort krigsbyte. Litet senare mötte dem Haukr hábrók, kung Harald hårfagres hirdman, och Vígharðr, hans fosterbror. De hade färre män, och en strid började. Den var mycket hård. Där föll Gunnvarðr Þorfiðarson för Vígharðr, och Þorsteinn kunde inte hämnas. Haukr och hans män lade ut med åtta man, och Þorsteinn kunde inte förfölja dem, så sårade var hans män. Þorsteinn och hans män lagade sitt skepp och styrde till England. Då rådde kung Aðalsteinn där. De gick fram till kungen och bad om vinterkvarter. Kungen sade att de fick kvarter, och de stannade hos honom under vintern. ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Eilífrs Islandsfärd och om männen i Fljót Om Eilífr är att berätta att de fick mycket hårt väder. De kom vid tiden för vinternätterna under Horn på Island, och vädret drev dem norrut förbi Langanes. De tog land i nödtvång i Fljót. Då var landet helt bebyggt. De förnämsta männen i Fljót var dessa: landnamsmannen (landnámsmaðr) Þórðr knappr bodde på Knappsstaðir, son till Björn på Haugr. Han var gift med Æsa den ljusa, dotter till goden (goði) Ljótólfr. Nafar-Helgi bodde på Grindill. Han var gift med Gró den skarpsynta. Deras söner var Þórólfr karlhöfði och Aron. Brúni den vite, son till Hárekr, upplänningarnas jarl, bodde på Brúnastaðir. Han var en mycket förnäm man. Han var gift med Arnóra, dotter till Þorgeirr óði, son till goden Ljótólfr. Deras söner var Ketill och Úlfhéðinn och Þórðr. Ólafr bekkr bodde på Kvíabekkr. Han var son till Karl från Bjarkey på Hålogaland. Hans söner var Steinmóðr, Grímólfr, Arnoddr. Vikingen Úlfr kom ut till Island med Ólafr bekkr och bodde i Úlfdalir. Hans söner var Ljótr, Aron och Flosi, Koðrán och Gunnbjörn. Alla var de stora kämpar. Vikingen Úlfr var son till Uni den grå, son till Hróaldr hryggr, son till Ásleikr, son till Björn Järnsida, son till Ragnar Lodbrok, son till Sigurd ring. Þórðr knappr fick höra om Eilífrs ankomst och red till skeppet. De var fränder, eftersom Björn på Haugr var halvbror till kämpen Vésteinn, Eilífrs far. De drog upp sitt skepp på stockar, och Eilífr stannade hos Þórðr under vintern med nio andra män. Dit for gossarna och Svanfríðr. Hon var den vackraste av kvinnor. Denna vinter dog Úlfr i Úlfdalir, och hans söner tog hela arvet. Eilífr dog också den vintern och lades i hög på tunet vid Brúnastaðir. Han gav dessförinnan skeppet och hela sin egendom till Svanfríðr och gossarna, men de flesta av hans skeppsmän bosatte sig här. Þórðr Brúnason friade till Svanfríðr, och det frieriet besvarades väl. Han sålde skeppet till Úlfrs söner i utbyte mot landet i Úlfdalir och bodde där sedan. Där växte Geirsteinn och Þorgísl upp, och de var de mest skickliga män. Úlfrs söner for utomlands, och Ólafr bekkrs söner och Úlfhéðinn Brúnason slöt sig till dem. De fick god förlig vind och tog land i Trondheim. Då hade Erik blodyx blivit överkung över sina bröder, och det var oroligt i landet. De styrde sedan till Suðreyjar och härjade vida omkring. De höll på med den sysslan i tre somrar. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Om Þorsteinn och männen i Fljót Þorsteinn och Hrómundr var hos kung Aðalsteinn i fyra somrar och väl omhändertagna. Han bad då kungen om lov för en Islandsfärd. Han berättade för honom vad han hade att välja mellan. Kungen sade att så fick det bli, men tyckte ändå illa om att han ville bort. Vid avskedet gav han honom skarlakanskläder, den största klenod, och ett smyckat svärd, men Hrómundr en guldinlagd yxa och en präktig mantel. De skildes i all vänlighet. Þorsteinn styrde norrut till Norge och frågade efter Islandsfarare. Han fick då höra att männen från Fljót låg vid Sólundir. De hade ett skepp. Þorsteinn kom då till tals med dem. Þorsteinn frågar efter Eilífr. De berättade det som hade hänt. Då var det sent på sommaren. Þorsteinn erbjöd dem att vara hos honom under vintern. De tog väl emot det. De gjorde inte uppehåll förrän de kom hem till Þruma, och då var Eyvör död. Þorsteinn och männen från Fljót stannade hos Grímr den röde över vintern och var väl omhändertagna, men Hrómundr och arton andra var hos Hrókr på Grænmörk. Denna vinter tog Ljótr Úlfsson Valdís, Þorsteinns syster, till äkta. Där hölls det bästa gästabud. På kalaset var hennes bröder, Hrókr och Hrómundr. Det sägs att vid det gästabudet svor Þorsteinn och Hrómundr, Úlfhéðinn och Ólafrs söner, Steinmóðr, Grímólfr och Arnoddr, och alla Úlfrs söner, Ljótr, Aron och Flosi, Koðrán och Gunnbjörn, fostbrödralag (fóstbræðralag), och var och en skulle hämnas den andre. På våren gjorde de i ordning sina skepp, och Þorsteinn styrde långskeppet, och han var deras ledare i hårdhet och rådslag, men Hrómundr, Úlfhéðinn och Aron styrde den knarr som männen från Fljót ägde. De tog farväl av Grímr den röde och gav sig ut på Islandsfärd. Ljótr for med sin hustru. Färden gick lätt för dem, och de kom till Siglufjörðr. Då var Ólafr bekkr död. Þórðr Brúnason bjöd Þorsteinn och Úlfrs söner till sig. Geirsteinn hälsade sin far väl, och han var en mycket fullvuxen man, och likaså Þorgísl, hans fosterbror. Þorsteinn och hans män uppehöll sig där under vintern i gott välkomnande. Ólafrs söner bodde på Kvíabekkr, men Úlfhéðinn hos sin far. Ljótr Úlfsson köpte Tunguland på våren och satte upp sin gård och bodde där sedan. Grímólfr gifte sig och fick Hallvör, dotter till Bárðr Suðreyingr, som hade tagit land kring Stífla, och han bodde sedan på Kvíabekkr. ## kap. 12 (maskinöversättning) 12. Fosterbrödernas utlandsfärd och härnad På våren gör Þorsteinn och hans män i ordning sina skepp och lade ut på havet så snart det blev förlig vind. De tog land på Färöarna. En man hette Þrándr. Han var den störste bonden på öarna på den tiden. Han hade en gård i Gata. Fosterbröderna härjade på öarna och rövade vida omkring. Geirsteinn hade farit utomlands med sin far, och Þorgísl, hans frände. Þrándr gjorde ett stort oväder mot dem genom sin trolldom (forneskja), så att nästan all rigg på deras skepp slets sönder. De drev då norrut på havet och kastades länge omkring. De kom till Suðreyjar på hösten och stannade hos Hlöðvir jarl under vintern. På våren kom sändebud från irernas kung Hróðgeirr till Hlöðvir jarl, och han krävde skatt av honom, annars skulle han få utstå hans här. Hlöðvir sade att han inte skulle betala någon skatt – "och den där Hróðgeirr kommer inte att vara mindre rädd för mig än jag för honom." Sändebuden for till kungen och framförde jarlens svar. Han blev mycket vred. Han drar nu samman en mängd manskap. Där var med honom Randvér, hans bror, och Tosti den starke. Hans kämpar hette Hjálmarr den hårde, Innsteinn den skotske och Saxa-Bergr. Två jarlar följde kungen, Bjálfi och Eysteinn saurr. Hans bärsärk hette Svarthöfði. Med allt detta manskap styrde Hróðgeirr till Suðreyjar. Hlöðvir jarl samlade män över Suðreyjar. Med honom var också Óspakr jarl av Katanes. Jarlen ber Þorsteinn och hans män om bistånd, och det var lätt att få. Det sägs att jarlen hade sexton hundra man. Detta manskap ledde han till Flatey i Suðreyjar. Den ön är obebyggd och bara slätter. Där hasslade jarlen en stridsplats (haslaði völl) för kung Hróðgeirr. Irerna kom dit till ön på fyrtio skepp. Det sägs att de hade två tusen man. Innan fylkingarna drabbade samman kvad Þorsteinn en strof, och han och hans män stod i vänstra flygeln av fylkingen mot kungabröderna: Pröva händerna, frände Rómundr. Rödfärga metallen i mäns blod. Må det djärva folket följa jarlen, där spjutet gäller, i svärdens stormar. Låt oss böja bågsträngens bast, så att bågens gäss flyger i Skǫgls ilning. Låt oss med liktenar fälla männens bane. Låt oss skada irernas kungs broder. 13 Hrómundr sade att han inte skulle fly först av hans män. Nu drabbar härarna samman. Först gick den största skottsalva. Det sköts både med kastspjut, handbågar och armborst. Många män föll i den skuren. Þorsteinn var den mest lyckosamme av män. Han sköt en pil mitt i kungabrodern Randvér, och det var ett banesår. Tosti den starke eggade manskapet ivrigt och stred själv mycket tappert. Nu började skottsalvan avta något, och det blev ett visst uppehåll. ## kap. 13 (maskinöversättning) 13. Om striden Sedan hären hade vilat en liten stund började den skarpaste strid med hugg och spjutstötar. Bjálfi jarl eggade bärsärken Svarthöfði att gå till anfall. Han blev då så rasande att han gick fram i Hlöðvir jarls här och dräpte var och en som han nådde. Han möter nu Óspakr jarl och slog honom med en klubba så att skallen sprack. Då vek manskapet undan. Hrómundr lägger nu en pil på strängen i vänstra flygeln och sköt mot honom. Pilen kom i kinden och så in i munnen, och det blev ett stort sår. Hrómundr sköt en andra pil genom honom och den tredje i buken, och han miste där sitt liv. Hjálmarr den hårde stred tappert. Gunnbjörn Úlfsson mötte honom, och deras kamp var mycket hård innan Gunnbjörn föll för honom. Flosi gick nu mot honom. Han var en mycket stor kämpe. Nu började ett ivrigt anfall från båda håll. Flosi stack mot Hjálmarr med spjut, och det kom i bröstet och trängde in i kroppen. Det var ett banesår. Aron anfaller Saxa-Bergr, och de hade en lång kamp, och det var ovisst vem som skulle övervinna den andre. Aron var den mest stridskunnige. Han klöv till sist hans sköld och tog av vänstra handen. Ett andra hugg högg han i hans axel och tvärs av nyckelbenet. Innsteinn den skotske skar upp Arnoddr, Þorsteinns följeslagare, över buken, och han föll stridsoduglig. Geirsteinn Þorsteinsson högg mot Innsteinn och tog av kinden och axeln, så att sidan lossnade. Tosti strider nu djärvt, han går fram mot Geirsteinn. De stred ivrigt. Det slutade så att Geirsteinn föll död ner. Þorsteinn fick nu höra om sin sons fall. Han blev som från sina sinnen, och det sägs att han gick bärsärkagång (hamaðist). Han dräper då alla som kom i hans väg och vadar fram mot Tosti. Där blir en skarp strid, eftersom båda var våghalsar och prövade i strider. Men det slutade så att Þorsteinn högg huvudet av Tosti. Han var då både sårad och trött. Nu bröt flykt ut i irernas här. Hlöðvirs män förföljde dem och högg ner dem som boskap. Hlöðvir jarl eggade ivrigt till att få tag i kung Hróðgeirr. Koðrán Úlfsson kom inom skotthåll för kungen under förföljelsen. Han kastade ett spjut mot honom, och det kom i ryggen, och spetsen gick ut genom bröstet. Han föll där. Eysteinn jarl kom åt några skepp, och så kom de undan med sexhundra man. Hlöðvir jarl lät ta alla deras andra skepp och all deras egendom. Nu plundrades de stupade, och få män var vid liv. Niohundra hade fallit av Hlöðvirs män, men nära femton [osäker tolkning] av irerna. Arnoddr blev läkt. Jarlen gav sina män de största gåvor och delade krigsbytet. Þorsteinn tyckte att hans sons fall var stort. Jarlen erbjöd honom då jarldömet på Katanes, och det ville Þorsteinn inte. Jarlen hade en dotter som hette Unnr, den mest höviska av kvinnor. Þorsteinn och hans män stannade hos jarlen i tre vintrar och var väl omhändertagna. ## kap. 14 (maskinöversättning) 14. Om dråpet på Hlöðvir jarl Nu kommer Þorsteinn för att tala med jarlen och säger att han vill ge sig ut i härnad. Jarlen sade att ett långskepp stod redo för honom, fullt bemannat. Þorsteinn tackade jarlen med många vackra ord. Jarlen bad Þorsteinn komma dit när han kom tillbaka från härnad. Þorsteinn sade att så skulle det vara. Han tog sedan avsked av jarlen och hälsade honom farväl. Úlfhéðinn, Steinmóðr och Þorgísl stannade kvar hos hirden efter jarlens vilja. Þorsteinn styr nu till Miklagård och härjar på öar och utskär. Han hade två långskepp och det tappraste manskap. Det sägs att han mötte grekernas kungs galärhär och att de hade åtta skepp. Deras anförare hette Absalon och den andre Oddgeirr, fransk till börden, en stor kämpe. Nu blev det strid, och nordmännen försvarade sig djärvt, eftersom det var skillnad i manstyrka. Þorsteinn gick till äntring på Absalons skepp, och grekerna vek undan. Þorsteinn går fram mot deras befälhavare. Då sprang hans män upp, Flosi och Koðrán och Arnoddr Ólafsson och femton andra. Þorsteinn högg mot Absalon och klöv hans sköld och tog av tre fingrar från handen. Absalon högg mot Þorsteinn, och hugget studsade av skölden som han satte emot, och kom i låret och skar ner längs benet, och det var ett stort sår. Þorsteinn svingar nu svärdet Geirnefjunautr och klöv hans hjälm och hela huvudet ner till tänderna. Nu började grekerna fly, och männen högg så snabbt de kunde, var och en som förmådde, sina skepp lösa ur förtöjningarna, men nordmännen fick in stävhakar (stafnljár) i några galärer och drog dem så till sig och rensade dem. Hrómundr och Aron och deras män på jarlens skepp hade rensat fyra galärer på det sätt som nu berättades. Oddgeirr kom undan med tre galärer. Men Þorsteinn och hans män fick stort krigsbyte. Männen förband sina sår och låg över natten. Þorsteinn ville inte fara längre fram, han sade att han inte hade styrka mot väringarna. Därifrån styrde de norrut till Holmgård och fick vinterkvarter hos kung Kirjalax. Nu är att berätta att Eysteinn saurr kommer till kung Kjarvalr Kjallaksson – han satt i Dublin på Irland – och berättar för honom om fallet för Hróðgeirr och Tosti och Randvér, hans fränder. Eysteinn eggade kungen mycket att hämnas på Hlöðvir jarl. Han sade att han trodde att de nordmän som var hos honom snart skulle fara bort – "och de är de största orostiftare." Han lyckades till sist övertala honom så att han samlar stort manskap och styr med den hären till öarna. Han kom mycket oväntat. Eysteinn eggade till att gå mot gården och bränna jarlen inne. Många illvilliga män ivrade för det. Nu gjordes så. Nu besattes alla dörrar och en ring slogs kring husen med rop och eggelse. Några högg ved och bar fram och gjorde en stor brasa. Jarlen och hans män vaknade av larmet och sprang till vapen. Där fanns åttio stridbara män, men man uppskattar mest att irerna var nittonhundra. Hlöðvir jarl frågar vem som ledde denna ofred. Eysteinn säger som det var – "och du har nu kort tid kvar att leva." Jarlen sade att han inte kunde klandra sådant – "men det får mig att skratta att du nu, dödsmärkt, kommer att bära nidingsnamn." Nu sköt jarlens män ut spjut och bågskott och sårade många, men dräpte några. Nu blev det rök och stor svälja, så att många kvävdes innan de brann. Kvinnorna fick lov att gå ut, och hundra kvinnor kom ut där. Där var också jarlsdottern Unnr. Þorgísl kastade en kvinnomantel över sig, och han blev inte igenkänd, eftersom inget skägg hade vuxit på hans överläpp och han var mycket vacker och håret var ymnigt och föll guldfärgat över skuldrorna, och Unnr ledde ut honom mellan kvinnorna. Nu började husen brinna, och taket föll in på många ställen, så att män kom under det. Några sprang ut och dräptes genast. Islänningen Steinmóðr sprang ut och blev en mans bane innan han föll. Hlöðvir jarl och trettio andra brann i dryckesstugan. Úlfhéðinn Brúnason sprang in i ett avträde. Där var mycket rök, men det hade inte brunnit. Det fanns ett stort fönster på huset. Nu gick irerna upp på husen och stack med spjut i taket. Röken var stor, och en föll in genom fönstret och in på golvet. Úlfhéðinn ströp honom genast, tog sedan hans kläder och klädde sig i dem. Han sprang sedan ut, och irerna kände inte igen honom och skrattade mycket åt att han hade fallit in. Kung Kjarvalr ville inte låta röva där på öarna. De for sedan bort efter detta illdåd. Úlfhéðinn smög sig bort och kom till en bonde och berättade det som hade hänt. Dessa tidender spreds vida och ansågs stora, eftersom Hlöðvir jarl var en omtyckt man. ## kap. 15 (maskinöversättning) 15. Dråpet på Eysteinn jarl Efter denna händelse möttes Þorgísl och Úlfhéðinn snart. De fick ett skepp och for ur landet för att söka Þorsteinn Geirnefjufóstri. Han kallades så sedan han hade haft Geirnefja. Litet senare kom Eysteinn saurr jarl till öarna. Han for med härsköld och lade under sig öarna och blev jarl över dem å irernas kungs vägnar. Þorsteinn lade ut från Holmgård på våren och gav sig ut i härnad, som hans vana var. Úlfhéðinn och hans följeslagare kom till Þorsteinn vid midsommar och berättade för honom om jarlens fall och dråpet på Steinmóðr. Þorsteinn tyckte att de tidenderna var onda. Han sade att han nu skulle styra till öarna och försöka om han kunde få till stånd någon hämnd. Han kvad då en strof: Låt oss styra till öarna havsrepets hästar. Låt oss anfalla Eysteinn med eld och järn. Låt oss hämna Löðvir, folkens styresman, och vår djärve broder i laget. 14 De hade tre skepp och det tappraste manskap, väl rustat med vapen och kläder. Þorsteinn styrde långskeppet. Det andra skeppet styrde Hrómundr och Aron, men Úlfhéðinn och Þorgísl det tredje. De styrde till Bretland och fick höra att Eysteinn jarl satt på Mörk på Katanes, och de gick där i land med sitt manskap och till jarlens gård. De besatte alla dörrar på husen, bar fram eld och gjorde ett stort härrop. Jarlen och hans män vaknade av ofreden och kunde inget göra, och husen där brann snart, som Þorsteinn kvad: Vi bar till jarlens gårdsdörrar sårens huggorm och tung yxa. Med sköldar höll vi oss kring huset. Härrop skapade många sjömän. Skogens hungrige hund skällde, släppt lös vid takåsens sparrar, slet och gapade med tjut däröver, för att med kraft förgöra bjälkarnas vargar. [osäker tolkning] 15 Det blev stora brak när taket föll ner och stora stockar, eftersom gården var mycket starkt byggd. Jarlen och många andra gick till dörrarna och frågade vilka som stod för elden. Þorsteinn säger vem han är och sade att nu skulle det göras slut på hans illdåd – "men utgång ska jag tillåta kvinnor och arbetsfolk." Eysteinn jarl frågar om han och hans män kunde få förlikas. Úlfhéðinn och Þorgísl sade att han aldrig skulle få frid, men Þorsteinn kvad denna strof: Jag ska inte, Eysteinn, låta den onde förstöra sköldar ute, ty klingornas brytare vann bane på kungamannen, brände med bål min svurne broder, till sorg. Åt hövdingen vedergäller jag hatet. Må glöden hämna Steinmóðr. 16 Hos jarlen fanns Rauða-Björn, son till Kjötvi den rike norrifrån Norge, som stred mot kung Harald hårfagre i Hafrsfjord, som är känt för folk, och Finnr den starke, hans son. De var tappra män. Úlfhéðinn och hans män satte sköldar för dörren. Finnr den starke var mycket utmattad av rök och brand. Han sprang nu mot sköldborgen och lyckades komma ut. Han hade en yxa med spetsigt horn som vapen och högg mot Úlfhéðinn, och hornet kom i hans sköld. Han slängde skölden ifrån sig så snabbt ut på vallen att yxan gick ur händerna på Finnr, eftersom den satt fast i skölden. Då sprang Flosi in under Finnr, och de tog brottargrepp. Där blev en mycket hård brottning. Nu blev Finnr tillfångatagen, och Þorsteinn gav honom livet. Då sprang fler av jarlens män ut och dräptes genast. Många var också redan utmattade av rök och brand. Jarlen sprang då ut och hade ett spjut i handen. Han kastade det mot Þorsteinns män, och den som det träffade fick sin bane. Þorsteinn högg då mot honom med yxa, och det träffade halsen, så att huvudet togs av. Rauða-Björn var svårt bränd, och Koðrán dräpte honom. Då var gården helt nedbrunnen. Þorsteinn och hans män for då till sina skepp. De fick förlig vind och tog land i Suðreyjar. Då hade Kjarvalr sänt Kórmakr, sin frände, till öarna med mycket manskap. Han lade dem under sig, fast utan kungens lov, och lät ge sig jarlsnamn. Han tog nu Unnr, Hlöðvir jarls dotter, och tänkte dricka bröllop med henne på Vestrey, där jarlssätet var. Unnr sade att hon gick motvilligt med Kórmakr, men han sade att det skulle bli så, hur det än behagade henne, och förbereder bröllopet med mycket stor kostnad. ## kap. 16 (maskinöversättning) 16. Dråpet på Kórmakr och Þorsteinns dröm När nu Þorsteinn och hans män kom till öarna får de höra om Kórmakrs avsikt och likaså att jarlsdottern inte tyckte om sin förening med Kórmakr. Þorsteinn lägger sina skepp i ett sund, och det kunde inte mindre kallas en hemlig vik än en allmän hamn. Det låg mycket nära Vestrey. En man hette Hásteinn, som bodde där på stranden. Han ägde en mycket god tjugosessa. Þorsteinn gav honom en mark silver för att han skulle låna honom skeppet till Vestrey. Hásteinn sade att skeppet stod redo för honom. De fick också en stor skuta av den man som hette Hreiðarr och betalade pengar för den. Sedan for Þorsteinn med hälften av sitt manskap till ön, men den andra hälften stannade på havsskeppet. Ólafrs söner ledde det manskapet. Þorsteinn gick i land på Vestrey, och de går i slagordning till gården, och då stod gästabudet som högst. Vikingarna slog då en ring kring gården. Þorsteinn bad då Kórmakr och hans män gå ut och hålla strid med honom, om han inte ville brinna inne som en räv i lyan. Kórmakr frågar Þorsteinn vem han var. Þorsteinn säger som det var och sade att han hade två val framför sig – "och du kommer att tycka att inget av dem är gott: att jag dräper dig, eller att du lämnar ifrån dig jarlsdottern Unnr." Kórmakr sade att han hellre skulle strida. Han gick då ut och uppmanar sina män till försvar. Nu blev det strid. Kórmakrs män föll snart, eftersom många var berusade. Þorsteinn sprang mot Kórmakr. De kämpade en stund, men det slutade så att Kórmakr föll. Där dräptes också de flesta av hans män, men några flydde. Þorsteinn tog Unnr och mycket gods, och de styrde till sina skepp. De stannade en kort tid på öarna och styrde ut på havet. Þorsteinn hade jarlsdottern Unnr vid sin sida och älskade henne mycket. Då blev det stora stiltjor, och de låg länge under sommaren på havet. Þorsteinn tänkte styra sina skepp till Sverige till kung Erik. Det var en natt, när Þorsteinn sov i akterkajutan (lypting) på sitt skepp och jarlsdottern Unnr bredvid honom, som han drömde att Geirnefja kom till honom. Hon var mycket vredgad och kvad: Mig har glömt härens främjare. Dig älskade jag mer än alla. Låt fara bort Löðvirs dotter, annars blir du övergiven av lyckan. 17 Þorsteinn vaknade och vände sig mot Unnr och kysste henne. Hon lade då handen om hans hals och somnar sedan. Þorsteinn drömmer att Geirnefja kom och var mycket fruktansvärd, så att gnistor tycktes stå ur hennes ögon. Hon kvad då: Det ska inte gå an för dig att ha kärlek med vävnadens sol. Jag vill dig dödsmärkt. Livets slut ska du få vänta på genom praktklädnadens lin, Löðvirs barn. 18 Åter vaknar Þorsteinn och omfamnar nu Unnr så ömt som möjligt. Sömntyngd faller över honom, och då kommer Geirnefja, och hon är då blå att se och svullen av sorg och vrede. Hon kväder nu en strof: Nu ska du vara övergiven av segerns lycka. Ändå vill jag säga något annat värre. 19 Då vaknar Þorsteinn och var mycket vred, svarar henne då och kvad: Tig, du sköklika väsen, annars ska jag smäda dig med dikt. [osäker tolkning] 20 Då försvann Geirnefja bort. Þorsteinn klädde sig mycket snabbt. Det ven genast i riggen, och det största oväder hade kommit, och stora sjöar slog över. Nu slets skeppen snart isär, så att ingen visste om den andre. Om Hrómundr och Aron är att berätta att de drev norrut på havet och hade en hård sjöresa. De tog land i början av vintern på södra Island, där det heter Eyrarbakki. De drog upp sitt skepp på stockar, och det var mycket skadat på många ställen. De köpte riddjur och red norrut över Kjölr till Skagafjörðr vid själva julen och norrut till Fljót. De stannade hos Þórðr Brúnason resten av vintern. Úlfhéðinn och Þorgísl kom till Sverige och blev kung Eriks hirdmän. Þorsteinn kastades länge omkring och var ute hela vintern. Det var en dag som ett handelsskepp mötte honom. Þorsteinn frågar vad styrmannen hette. Han sade att han hette Þrándr och var Grönlandsfarare, men hade legat vid Norge under vintern. Þorsteinn frågade mycket om Grönland. Han sade att han hade lust att styra sitt skepp dit. Þrándr sade att det var bra – "och många förnäma män bebygger nu det landet allt oftare." De hade nu god förlig vind på den väg som ledde till Grönland. Det var en natt som Þorsteinn drömde att en man kom till honom och kvad: Du påbörjar ett hopplöst företag. Månvägens yttersta hörn över havet på draugarnas skepp lyster dig dödsmärkt att gästa. Kommen till jöklarnas jord samlar du ständigt fiender. Tung vrede finner Geirnefjufóstri vid tingen. 21 Sedan försvann mannen, och Þorsteinn tyckte sig känna igen sin fars drag. Þorsteinn vaknade och berättade drömmen för Unnr. Hon tog mycket tungt på hans dröm och sade att det såg hopplöst ut. Þorsteinn sade att han inte skulle bli rädd – "och var och en går när han är dödsmärkt." Inget nämns om fler av deras ord. De fick gynnsamt väder och tog land i Lýsufjörðr i Västerbygden. Då var landet taget i besittning på de flesta håll. En man hette Sigurðr Hallason, en norsk man, och bodde på Sauðanes i Lýsufjörðr. Han kom till Þorsteinn och ville köpa varor. Þorsteinn sade att de stod till buds, men sade att han ville hyra hus åt sig över vintern, men då var det den tredje sommarmånaden. Sigurðr tog väl emot det och sade att han fick husen med sina varor. Þorsteinn tackade bonden. Han drog nu upp sitt skepp på stockar, och de förde alla varor till Sauðanes, och där fanns goda hus, eftersom Sigurðr var en mycket rik man. ## kap. 17 (maskinöversättning) 17. Om grönländingarna Sigurðr Hallason var gift med Hildr, dotter till Þorbjörn glóra, son till Þórir þegjandi från Siglufjörðr. Hans bröder hette Grenjaðr och Hreggviðr, och de bodde i Ánavík i Ragnafjörðr. De var stora kämpar och inte omtyckta. Sigurðr och Hildr hade två söner, Blængr och Torfi, och Blængr var ute på resor, men Torfi var hemma hos sin far och ansågs fördärva allt. Han gjorde sig mycket inställsam mot Þorsteinn, och denne brydde sig föga om det i början, men det blev ändå så att Þorsteinn litade på Torfi mer än måttligt var. Varken Unnr eller hans män tyckte om vänskapen mellan honom och Torfi. En man hette Loðinn och bodde i Loðinsfjörðr. Han var bror till Sigurðr Hallason. Han var gift med Þórarna, dotter till Helgi Þorbrandsson i Álftafjörðr, en rättrådig och välvillig man. En man hette Þórir, son till Áslákr den irländske, son till jarlen Steinkell. Han bodde på Hóp i Agnafjörðr. Einarr, hans bror, bodde i Einarsfjörðr. Han var gift med Auðr, Loðinns dotter. Þórirs son hette Sokki. Dessa fränder var förnäma män och mycket ansedda bland bönderna. Sokki var far till Einarr, som norrmän dräpte och som det berättas om i Grænlendinga þáttr. Erik den röde bodde i Brattahlíð och Leifr, hans son, och de har inget med denna saga att göra. ## kap. 18 (maskinöversättning) 18. Þorsteinns giftermål och om dråp Den vinter som Þorsteinn var sin första på Sauðanes födde Unnr ett flickebarn, stort och friskt. Hon bad Þorsteinn ge flickan namn. Han bad Unnr bestämma flickans namn. Unnr sade att hon då kallade henne med sitt eget namn. Litet senare tog Þorsteinn Unnr till äkta, och det var ett mycket ansenligt gästabud. Han köper nu landet på Sauðanes av bonden Sigurðr för silver. Sigurðr satte då upp gård i Straumfjörðr. Koðrán Úlfsson blev Þorsteinns förvaltare. Han fick bonden Njálls dotter från Leirufjörðr. Þorsteinns följeslagare var alla hos honom på hans gård, Flosi och Finnr den starke och Ólafrs söner, Grímólfr och Arnoddr. Torfi Sigurðsson var länge hos Þorsteinn. Sigurðr och Þorsteinn besökte varandra på gästabud, och det var stor vänskap mellan dem. Det var en höst som Sigurðr kom till gästabud på Sauðanes. Med honom var hans söner, Blængr och Torfi. Gästabudet var mycket gott och undfägnades ivrigt. Blængr var en mycket glad man. Han blev nu berusad. Han gick till bänken där kvinnorna satt, och Unnr överträffade vida andra kvinnor. Blængr såg på kvinnorna och sade att jarlsdottern Unnr var vackrare än alla. "Här på bänken sitter hon bland brudarna, så som guld överträffar koppar" – går sedan fram till henne och kysser henne. Hon brydde sig föga om det. Alla män älskade Blængr innerligt, men Torfi var föga omtyckt och avundades honom därför mycket. Torfi kommer för att tala med Þorsteinn och berättar det som hade skett om Blængrs uppförande, säger att det var sannolikast att han skulle förföra Unnr, och sade att det inte var någon liten skam. Þorsteinn blev mycket vred, eftersom han älskade henne mycket. Han kvad då: Inte ska jag tåla att en drängs like den jarlborna Unnr förför. 22 Þorsteinn störtade då in i stugan och gick då bärsärkagång för andra gången, som man säger, och högg Blængr banehugg med svärdet Geirnefjunautr. Sigurðr såg dråpet och sprang mot Þorsteinn med draget svärd. Þorsteinn svepte genast mot honom med svärdet och delade honom vid höfterna. Då var Þorsteinn så vred att han dräpte fyra andra av Sigurðrs följesmän. Flosi och Koðrán och andra av hans hemmamän kastade kläder över hans vapen medan han var som mest rasande. Nu flydde gästerna bort så fort som möjligt och berättade tidenderna, och de ansågs onda. ## kap. 19 (maskinöversättning) 19. Dråpet på Torfi och om tinget Flosi red hemifrån på kvällen, och Torfi hade ridit under dagen före efter dråpen samma väg och tänkte fara till sina fränder i Ragnafjörðr. Han hann upp honom i en liten dalsänka, och Flosi stack igenom honom med ett spjut och grävde ner honom där i en svacka, vände sedan tillbaka ner till Lýsufjörðr och lyste dråpet (lýsti víginu) på den gård som heter Hamarr, för bonden och hans huskarlar, red sedan till Sauðanes och berättade om Torfis fall. Þorsteinn svarar föga, och han var då bekymrad och hjälpsam [osäker tolkning]. Unnr sade att svårigheterna snarare skulle öka genom hans gärningar – "och ändå har du gjort som du borde och ha tack för det. Torfi var den värste usling, och många kommer att få betala innan dessa mål är avslutade." Det sägs att gästerna red till Ragnafjörðr och träffade bröderna i Ánavík, Grenjaðr och Hreggviðr, och berättade tidenderna för dem, och de flesta tyckte att det var en stor gärning. Bröderna sände en man i all hast till sin far i Österbygden i Siglufjörðr och bad honom säga till honom att det inte kunde lämnas så och att han skulle ta upp målet. Han for som var sänd och kom till Þorbjörn. Då hade Hildr, hans dotter, kommit dit. Hon var en mycket hätsk kvinna och eggade ivrigt till hämnd. Þorbjörn sade att han trodde att det skulle bli svårt att mäta sig med Þorsteinn och hans män. "Jag är också förbi ungdomsåren och tyngd av ålder, och därför kommer jag inte att kunna följa med. Jag har också föga varit benägen att blanda mig i mäns mål." Hildr sade: "Mina bröder kommer inte att stå sysslolösa bredvid, och jag tror att det skulle anses mer hedervärt om du blev deras anförare." Och hon tjatar på honom om saken tills Þorbjörn drar samman ett stort manskap ur Österbygden. Han rider med flocken till Loðinsfjörðr, och Loðinn kom emot honom och hans söner, Grenjaðr och Hreggviðr. Sammanlagt var de trehundra man. De red till Hóp i Agnafjörðr till bonden Þórir. Þorbjörn ber honom om råd – "och jag vet att du är den klokaste av män här." Þorbjörns söner sade att de helst skulle välja att genast rida med flocken mot Þorsteinn och hans män och dräpa dem så snabbt som möjligt – "och han är ännu oförberedd." Þórir sade att det inte fanns något behov av att skynda mot dem – "och han blir inte lätt för er att besegra, och män bör handla mer med lag än med ofred, och jag ska rida med dig, Þorbjörn, på stämningsfärd (stefnuför) till Sauðanes." Þorbjörn tog tacksamt emot det och sade att han ville rätta sig efter hans ledning. De red nu hårt, och det var vid uppstigningstid (rismál) när de red från Hóp, men de kom till Sauðanes när det blev kväll. Koðrán såg färden och säger till Þorsteinn att en flock män red mot gården – "och det är inte mindre manskap än nära fyrahundra." Þorsteinn och hans män sprang till vapen och gick ut. De var fyrtio vapenföra där. Grönländingarna steg av sina hästar och gick på tunet ända fram till gården. Þorbjörn tog genast upp stämningen och stämmer Þorsteinn för dråpet på Blængr och Sigurðr och deras följesmän. Hreggviðr stämde Flosi för dråpet på Torfi, och de lät det gälla skogsgång (skóggangr). Tinget skulle vara på Hóp i Agnafjörðr – där var grönländingarnas tingsplats – de red sedan bort till sina hem, och nu närmar sig tinget. Flosi kommer för att tala med Þorsteinn och frågar om han ska fara till tinget. Þorsteinn svarar: "Jag ska fara, och de ska inte ha hela mitt öde i sina händer. De har tagit upp dråpmålet efter Sigurðr på orätt sätt, men Blængr ska jag förklara ohelgad (óhelga), eftersom han talade kärleksfullt med min hustru." Han grävde då upp Blængr och förklarade honom ohelgad. De red sedan fyrtio tillsammans till tinget. Grönländingarna hade kommit dit mangrant och hade sina mål framme. Þorsteinn gick till domstolarna och lyste Blængrs ohelgd. Han sade också att Þorbjörn inte var rätt målsägare (vígsaðili) för dråpet på Sigurðr och nämnde vittnen på att målet hade väckts på orätt sätt mot honom. Då kom inget försvar emot det. Þórir Ásláksson och Einarr, hans bror, bad dem då förlikas. Grenjaðr sade: "Vi bröder tänker inte förlikas om Þorsteinn inte vill böta något för dråpen." Och Loðinn instämde i det. Þórir frågar Þorsteinn om han ville böta något. Han sade att han inte skulle köpa deras vänskap med mutor – "och jag skulle ha betalat förut, om man hade sökt förlikning förut." Hreggviðr sade: "Ingen förlikning vill Þorsteinn. Jag ska inte söka någon." Männen upplöste tinget, och då var det utan grid mellan Þorsteinn och grönländingarna. Þorsteinn red hem till Sauðanes och hans män. Då hade Grímólfr gjort i ordning sitt skepp till Island. Han hade en gård på Kvíabekkr. Han hade då varit sex år hos Þorsteinn. Han ber Þorsteinn bryta upp från gården och följa med honom. Unnr ivrade för detta och likaså Koðrán och Flosi, de sade att de tyckte det var orådligt att bo i samma land som grönländingarna. Þorsteinn sade att han inte orkade lämna sin boning, även om den oron uppstod, och sade att han inte skulle fara någonstans. Koðrán sade: "Vår skilsmässa blir inte efter min avsikt, och jag kommer att fara bort, och vi ses sedan aldrig." Þorsteinn bad honom bestämma om sina färder. Flosi sade att Koðrán skildes illa från en god man. Koðrán sade: "Det skulle jag vilja, broder, att du följde med mig, ty Þorsteinn är dödsmärkt." De skildes sedan, och Koðrán och Grímólfr lade ut ur hamnen och fick en stor räcka av oväder. De tog land sent på sommaren i Siglufjörðr. Grímólfr for till sin gård, och Koðrán var hos honom. ## kap. 20 (maskinöversättning) 20. Þorsteinns strid med grönländingarna Þorbjörns söner var högst missnöjda med utgången av målet med Þorsteinn och lurade på om det skulle ges tillfälle mot honom. De fick nu höra att Koðrán och Grímólfr hade farit bort ur landet. Bröderna red till sin far och bad honom följa med dem för att dräpa Þorsteinn. Þorbjörn sade: "Jag är redan böjd av ålder, så att jag inte är i stånd till det, men jag ska skaffa mina följesmän till er för denna färd, om ni inte vill skjuta upp hämnden på Þorsteinn, och ni kommer att få pröva er och det är ovisst om alla kommer att kunna berätta om tidenderna, eftersom han är en mycket stor kämpe och prövad i strider." Hreggviðr sade att det fick gå som ödet ville. Þorbjörn gav dem till följe Ljótr och Vermundr, söner till Herjólfr från Herjólfsnes. En man hette Björnólfr. Han var mycket stark och hemmaman hos Þorbjörn. Han for med dem. Narfi från Hellisey for också med dem. Han var den störste orostiftare och ivrade alltid för illdåd. Sammanlagt red de österifrån tjugofyra. De kom till Loðinn, och han gjorde sig redo med dem och sade ändå att han var tvungen. Helgi Þorbrandssons söner for också med dem, Steinn den vite och Starkaðr, och Loðinns följeslagare, Þorbjörn den svarte och Oddbergr. En man hette Hallbrandr Þórólfsson. Han hade kommit till Grönland österifrån ur svearnas välde och förlist sitt skepp. Han hade sin boning i Álftafjörðr, och han slöt sig till färden med Helgis söner. De blev sammanlagt sextio. De red upp ur Loðinsfjörðr och ner till Lýsufjörðr. Þorsteinn hade sänt Finnr den starke för att speja till Loðinsfjörðr. Han fick höra om mansamlingen och berättade för Þorsteinn. Han bad då männen vara på sin vakt. Sammanlagt var det femtio stridbara män hos Þorsteinn. De var alla med sina vapen. Om Þorbjörns söner är att berätta att de kom till Lýsufjörðr när solen stod skafthögt. De träffade en fårherde och frågade om tidender och om Þorsteinn var hemma på sin gård. Fårherden sade att han var hemma. Hreggviðr frågade hur många Þorsteinns män var. Fårherden sade att det inte var färre än femtio män hos honom – "och han har förberedelser. Han har fått höra om er mansamling." Loðinn sade: "Vi har inte manskap att strida mot Þorsteinn, eftersom han har manskap väl rustat med vapen och tapperhet, och själv är han den störste våghals, och jag ska skiljas från er och fara till honom och begära böter för dråpet på min bror." Þorbjörns söner sade att de aldrig skulle begära böter – "och den ena parten ska falla för den andra innan det är slut mellan oss, men vi ska låta det ryktas att vi rider rädda upp på fjällen och så österut till Siglufjörðr, men i verkligheten ligga här på heden." De vände nu om och gjorde som bröderna hade rått till. Þorsteinn fick nu höra om grönländingarnas färder och tyckte det var löjligt. Hans män var nu inte alls på sin vakt. Arnoddr for till öarna och de tjugo tillsammans för att fiska. Þorsteinn hade ett stort skepp som han hade haft på resor, och det låg i den vik som heter Hafnarlón, ett kort stycke från gården på Sauðanes. Þorsteinn förde sin hustru ut på skeppet för att roa sig under dagen. Unnr sade: "Det skulle jag vilja, Þorsteinn, att du och dina män förde ut vårt gods på skeppet och seglade bort från Grönland, och de förefaller mig opålitliga." Þorsteinn sade att han inte alls orkade fly utan att det var prövat. De for till gården på kvällen. ## kap. 21 (maskinöversättning) 21. Om striden Þorsteinn och hans män lade sig på kvällen. Då var tjugofyra vapenföra män hos honom. Om Þorbjörns söner är att berätta att de red så fort som möjligt ner från fjället. De hade sett de händelser som skedde i bygden. De kom vid midnatt till Sauðanes och bröt upp dörrarna och gick in med sina vapen. Hemmamännen vaknade av det och sprang till försvar. Þorsteinn fick tag i sina vapen, och den hårdaste strid började. Han eggade ivrigt sitt manskap och stred själv häftigt. Då vek grönländingarna ur skålen (skáli) och ut. Þorsteinn kvad då: Inte lätt kommer för er, åter styrkta fiender, den hårda stridsstormen att bli ens med ännu mer manskap. Förut fick jag vida eggarnas lek orädd pröva. Kämparna flydde eller fann sin bane. 23 Flosi stred tappert. Finnr den starke gick också hårt fram och stack med spjut mot Vermundr Herjólfsson, och det kom i sidan och gled ut under armen. Det var ett banesår. Björnólfr den starke högg genast i Finnrs axel, och det blev ett banesår. Þorsteinn högg mot Björnólfr med all kraft, och det kom på hjälmen och klöv skallen ända ner till tänderna. Grönländingarna flydde då ur gården och ställde upp sig framför dörren. Helliseyjar-Narfi bad männen bära fram eld. Grenjaðr sade att det behagade honom väl. Då sade Loðinn: "Förr ska jag vända mig bort, även om jag vet min död säker." Detsamma sade männen från Álftafjörðr. Då sprang Hreggviðr upp på husen och Narfi och Ljótr Herjólfsson, Oddbergr och Þorbjörn den svarte och några andra och började riva ner taket, men Loðinn, Grenjaðr och Helgis söner bevakade utgången [osäker tolkning]. Flosi sårade många med spjutstötar ut genom dörren. Þorsteinn stack ut inifrån där de bröt upp, och de kunde inget uträtta. De såg nu att två skepp rodde in utifrån längs fjorden. Det var Arnoddr och Þorsteinns män. Nu vände grönländingarna bort och ner till båthusen. Þorsteinn och hans män sprang då ut, och Þorsteinn eggade till att förfölja dem. Då kom Arnoddr till hjälp åt Þorsteinn. Då blev det en hård strid i strandkanten. Flosi dräpte där Oddbergr. Starkaðr från Álftafjörðr skar då hakan av Flosi, svärdet for in i bröstet, och han föll där. Þorsteinn högg Steinn den vite banehugg. Hreggviðr kastade ett spjut mot Þorsteinn, och det kom i låret och skar upp ända till ljumsken [osäker tolkning], och det var ett stort sår. Þorsteinn högg med svärd mot Hreggviðr och tog av pannan och ansiktet, och det blev hans bane. Då kom Loðinn och Grenjaðr undan, men Arnoddr lyckades ta Narfi och dräpte honom. Þorsteinn kastade ett spjut mitt i Starkaðr, och han föll där. Tjugo kom undan och nådde sina hästar, och då var det jämnt manskap när de flydde. De red så fort de kunde till Österbygden och berättade tidenderna. Hallbrandr och tre andra dog efter mötet. ## kap. 22 (maskinöversättning) 22. Þorsteinns död och om Unnr Efter striden på Sauðanes förbands männens sår, och Þorsteinn var sårad till döds. Han kunde inte resa sig ur sängen. Arnoddr och Unnr gjorde i ordning Þorsteinns skepp och förde ombord all egendom som då kunde medföras, lade sedan ut på havet. Sammanlagt var det tjugofyra män på skeppet. De fick god förlig vind. Þorsteinns sjukdom förvärrades, och han blev kraftlös, och Unnr gick inte ifrån honom vare sig natt eller dag. Þorsteinn var också böjd av ålder. Det var en natt som Þorsteinn kvad dessa strofer: Vittfaren har jag varit, en viking rik på berömmelse, överflöd av gods har jag därför fått, styrt en mängd av männens manskap, druckit den härliga dyra mjöden, gladd av furstarnas gåvor förut, men under dödskampen föll jag, blek av ålder. 24 Vittfaren har jag varit, vann en jarlboren kvinna, berövade Kórmakr livet, hans flock och de irländska stormännen, följde Löðvirs manskap. Lövet ven mot benen. Eysteinn i björninnans takås [osäker tolkning] brann. Så hämnades jag. 25 Vittfaren har jag varit, över havet seglade jag knarren, stod i svärdens stormar för att skära sår på här. Men livet har nu blivit annorlunda på havets häst ombord. [osäker tolkning] Såren fäller livet. Det känns för mig som det sista dygnet. 26 Nu avtar Þorsteinns kraft mycket, och han dör då. Unnr sörjde honom mycket. Arnoddr bad henne släppa sorgen. De styrde sitt skepp till Norge och därifrån något senare till Sverige. De förde med sig Þorsteinns lik. Då hade Þorgísl och Úlfhéðinn nyss kommit från härnad. De fick nu höra om Arnoddr och hans följe och möttes snart. Det blev ett glädjefyllt möte. Þorgísl tog då Unnr till äkta och slutade med härnad. Han blev härse (hersir) i Sverige och ansågs vara en utmärkt man, och många människor härstammar från honom och Unnr. Det sägs att Þorsteinn lades i hög på Fyrisvallarna. Unnr, hans dotter, blev en kvinna med stor ättlingskara, och Arnljótr den starke, kung Erik svearnas kungs jarl, fick henne till hustru. Úlfhéðinn och Arnoddr var till sin dödsdag i svearnas välde och ansågs vara utmärkta män. ## kap. 23 (maskinöversättning) 23. Om Hrómundr och Aron Hrómundr och Aron var ute på handelsresor länge. Men när de fick höra om Þorsteinns död och under vilka omständigheter den skedde, styrde de sitt skepp till Grönland, kom där till Ragnafjörðr och dräpte Grenjaðr och styrde sedan till Norge. De tog dop och den rätta tron. Då hade kung Olav Tryggvason kommit till makten. Hrómundr dog i dopkläderna (hvítavoðir). Aron vandrade söderut ända till Jerusalem och dog på vägen norrut och är begravd i Apulien. Och här slutar sagan om Þorsteinn Geirnefjufóstri. Anmärkningar och förklaringar: 1) Lýtingr föll där, anföraren, när männen växlade vapenhugg. Våra andra fiender ska få blöda i Hels bojor. 2) Den farliga striden blev på en omfluten ö, där männen tvistade om en vacker kvinna. 3) Haddgrímr fick ett sår i sidan av mitt svärd. Hugget klöv hans bröst och rygg. Han ska gästa på Nástrandir. Ofta ska jag lyfta svärdet och ge vikingar (o)förtrutna sår i strid. 4) Jag är dräpt av vikingar. Végísl var deras högste anförare. Jag kunde ge Fjörleifr banesår. Tre andra män dräptes. 5) Þorsteinn, res dig från din kvinna, om du inte vill bära ord om feghet. Rusta ut ett ledungståg mot vikingar. Hugg sönder män med svärd. 6) Om du har kraft till det, så hämna Þorfiðr, eller välj dig nidingsnamn. Ta emot ett blodigt svärd av din far. Jag ska följa dig. Försök detta. 7) Jag har legat ute i skogarna fyra halvår, given åt en kvinna, men Böðvarr föll dödsmärkt i ett sjöslag. 8) En härlig kvinna älskade mig. Därför minns jag henne länge, nedslagen och slagen av sorg. Tårarna rinner ner över mina armar, så att sinnet badas i tårarnas källa. Jag sitter tankfull, krigare. Sinnet söker sig till henne. 9) Lätta din sinnesstrid. Låt din kvinna glida ur ditt minne, du man, som är den tappraste på skeppet. Vi ska vinna en vacker kvinna eller röva henne. Låt oss styra djärvt till strid, väl rustade med vapen. 10) Jag ska rista män med blodiga sår i strid. Följ mig, frände, för att skära sönder dyra brynjor. Du sörjer ingenstans en kvinna i blodig strid. Jag har mist min utmärkta kvinna, och sorgen sticker mig. 11) Kämparna på skeppet ska inte reva seglen. Må männen höja seglets skothörn, fast sjön ryker. Fast brottsjöar vrålar mot bordläggningen och masten nästan är bruten, ska skeppet klyva sjön. Låt Rán svepa sig i grått under farkosten. 12) Hrómundr ensam blir rädd i stormen under seglet (det vill säga på skeppet). Sjön sjuder mot årtullarna i ovädret. Han bad sänka seglet, – (han) kommer att bli blek i strid. Jag ska sörja min älskade på det svallande havet. 13) Ta i med händerna, frände Hrómundr. Rödfärga ditt svärd i mäns blod. Må djärva svärdskämpar följa jarlen till strid. Böj bågen, så att pilarna flyger i striden. Låt oss döma dråparen fredlös genom vapendom. Låt oss tillfoga irernas kungs broder sår. 14) Låt oss styra våra skepp till öarna. Låt oss anfalla Eysteinn med eld och vapen. Låt oss hämnas Hlöðvir jarl och vår djärve fosterbroder. 15) Vi bar svärd och tung yxa till jarlens gårdsdörrar. Vi omringade gården och hade sköldar framför oss. Mängden av män skrek härrop. Skogens hungrige hund (det vill säga elden), som släpptes lös i husen, skällde, slet och gapade över dem med oljud för att förgöra dem. 16) Jag ska inte, Eysteinn, låta nidingen förstöra våra sköldar ute, ty du blev jarlens bane och brände på bål min utmärkte broder, som jag sörjer. Jag vedergäller kungen full fiendskap. Låt bålet hämna Steinmóðr. 17) Vikingaanföraren har glömt mig. Jag älskade dig framför alla andra. Låt Hlöðvirs dotter fara bort, annars blir du övergiven av lyckan. 18) Det ska inte gå an för dig att fästa kärlek vid denna kvinna. Jag vill dig dödsmärkt. Du ska få döden för den praktklädda jungfrun, Hlöðvirs dotter. 19) Nu ska du vara övergiven av segerlyckan. Ändå vill jag säga något annat ännu värre. 20) Tig du, onda väsen, annars ska jag dikta nid om dig. 21) Du påbörjar ett hopplöst företag. Det lockar dig, dödsmärkt, att fara över havet på ett gengångarskepp och gästa världens yttersta rand. När du har slagit dig ner på Jöklajörð (Grönland), kommer du ständigt att samla fiender. Geirnefjufóstri kommer att möta tungt missnöje mot sig på tingen. 22) Inte ska jag tåla att en träls like förför den jarlborna Unnr. 23) Den hårda vapenstormen kommer inte att bli lätt vunnen för er fiender, som på nytt har samlat manstyrka, ens med ännu mer manskap. Förr fick jag vida pröva vapenskifte och var alls inte rädd. Än fick män sin bane, än flydde de. 24) Jag har varit vittfaren, en viking rik på berömmelse, fick därför överflöd av gods och styrde en mängd stridsmän, drack förr utmärkt, dyr mjöd och fick rikliga gåvor av kungar, men faller nu i dödskampen, blek av ålder. 25) Jag har varit vittfaren, vann en jarlboren kvinna, berövade Kórmakr livet, hans flock och irländska stormän och följde Hlöðvirs manskap. Svärdet ven mot deras ben. Eysteinn brann inne i huset. Så hämnades jag. 26) Jag har varit vittfaren, seglade mitt skepp över havet och stod i strider för att ge män sår. Men mitt liv har blivit på annat sätt på skeppet. Såren förtär mitt liv. Det känns för mig som min ödesdag har kommit.