# Þórarins þáttr ofsa > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Þórarins þáttr ofsa (verk:saga:thorarins_thattr_ofsa) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) En man hette Þórarinn, och han kallades övermod. Han bodde på Stokkahlaðir i Eyjafjörðr, en mycket övermodig man och en framstående man. Han var son till Þórðr, som ofta omtalas i Esphælingarnas saga, och Hildr var hans mor, dotter till Gauti Ármóðsson. Þórarinn var en stor sjöfarare. Det hände en gång att Þórarinn kom med sitt skepp från havet till Hraunhöfn och hade hämtat byggnadstimmer åt sig. Där låg Þorgeirr Hávarssons skepp, och han hade blivit dömd fredlös (sekr) under sommaren för dråpet på Þorgils, Grettir Ásmundarsons frände, och för mordmålet (launvígsmál) gällande Þórir på Hrófá. Þórarinn kallade samman sina män och sade: "Det förhåller sig så att här ligger de män som för många är kända för ofrid och har dräpt våra fränder, och nu är det tid att ge igen, och Þorgeirr är den värste mannen." Sedan gjorde de sig redo att erövra knarren. En man hette Már och en annan Þórir, som var med honom. Men när Þorgeirr visste detta, då bad han sina män visa mannamod och försvara sig. Sedan blev det en stor strid, och fyrtio man anföll, och det var en mycket stor skillnad i manskap. Þorgeirr försvarade stäven mycket tappert, och när besättningen tunnades ut längs relingen, då ökade anfallet mot stäven. Och i det ögonblicket fällde Þorgeirr Már och Þórir och två andra män, och där föll han själv. Då hade han sammanlagt dräpt fjorton män. Þórarinn fällde där sju män, och han högg huvudet av Þorgeirr och hade det med sig till Eyjafjörðr och lade det i salt när han kom hem. Dessa nyheter spreds vida. Många prisade denna gärning och tyckte att den visade den största raskhet. Men Eyjólfr Guðmundarson på Möðruvellir sade att det oftast hade gått på andra sättet, att få av kung Olavs huskarlar hade dräpts utan att det blivit böter för dem – "och det är ännu inte säkert hur länge de alla får berömma sig av segern. Jag har också hört att Þorgeirr hade att kämpa mot övermakt. Och fastän han var illa omtyckt, så var han ändå kär för kungen." Eyjólfr var kung Olavs hirdman liksom Guðmundr, hans far. Men när folk gör sig redo för alltinget (alþingi), då lät Þórarinn ta huvudet och sade att de skulle ha det med sig och visa vad de hade uträttat. Och när Þórarinn kom till Lögberg, var där den största folkmängden. Han tog då till orda: "Alla män här torde känna till den händelse som inträffade förra hösten då Þorgeirr Hávarsson miste livet. Här finns de män som har satt pris på hans huvud och haft sorgemål att driva. Jag tror att det kommer att vittnas för dem om att jag har utfört den gärningen, och jag anser mig ha blivit ägare till det gods som män satte ut för att denna gärning skulle utföras. Och om någon betvivlar min berättelse, då kan man här nu se hans huvud." Och han lät det då hållas upp. Då sade Eyjólfr Guðmundarson: "Det tror jag, att Þorgeirrs död kommer att väcka stor sorg, om jag ser väl efter på alla håll, ty vi vet att kung Olav var välvillig mot honom, och Þorgeirr Hávarsson var hans hirdman. Men du går till väga i detta, Þórarinn, med stort övermod. Men stor är envåldshärskarens makt och många är kungens råd." Sedan skiljs de åt, och Þórarinn hade Þorgeirrs huvud med sig tillbaka norrut, och Þórarinn sade när han kom till Eyjafjörðr: "Då kommer de flesta män helst att minnas dråpet på Þorgeirr, om vi lägger hans huvud i en hög vid Vaðilshorn." Och så gjordes. Men när skepp gick mellan länderna, då kom dessa nyheter fram i Norge till kung Olav om att Þorgeirr Hávarsson och hans följeslagare hade mist livet. Kungen frågade vem som hade vållat det. Och de säger att Þórarinn övermod hade gjort det, och därtill hur gräsligt han hade farit fram, saltat Þorgeirrs huvud under vintern och sedan fört det till alltinget sommaren därpå. Vid dessa nyheter blev kungen ytterst vred och sade: "Ofta har män blivit dräpta, men vi känner inget exempel på att män har farit fram så, och visst ville vi att han har gjort detta med dödsdömda händer." Vid denna tid hade Þormóðr Kolbrúnarskáld farit till Grönland för att dräpa Þorgrímr trölli och hämnas Þorgeirr Hávarsson. Han diktade också en minnesdikt (erfidrápa), som bekräftar hela den händelsen. Kungen kallade till samtal med sig en man som hette Sigurðr. Han var då färdig att resa till Island. ## kap. 2 (maskinöversättning) Kungen sade till Sigurðr: "När du kommer till Island, då ska du fara till Eyjólfr Guðmundarson, min vän och hirdman, och ge honom detta gods. Det är åtta vägda mark. Jag vill ge honom godset och därtill min vänskap. Men jag vill i gengäld ha det att han tar Þórarinn övermod av daga." Sigurðr tog emot godset, for sedan sin väg, gick till havs och kom med sitt skepp till Eyjafjörðr. Där började snart handel med folket. Eyjólfr red till skeppet och träffade styrmannen. De talade med varandra om inkvartering och handel, och Eyjólfr bjöd honom hem till sig, men skeppsmännen fick inkvartering runt om i Eyjafjörðr. Och när Sigurðr kom hem till Möðruvellir, säger han Eyjólfr kungens budskap och lade fram godset. "Men i gengäld för detta vill han att du dräper Þórarinn övermod för dråpet på Þorgeirr Hávarsson." Eyjólfr sade att han tackade kungen för hans gåvor och vänliga ord – "men den börda som han vill att jag ska utföra, den ska jag sköta med kungens lycka." Men om hösten, när folk red till höstmötet (leið), red Eyjólfr med sin flock. Þórarinn övermod red också med ett stort följe. Där var också hans träl med honom på färden, som hette Greipr, stor och stark. Folk red hårt under dagen, och trälen lät sin häst rusa fram förbi Þórarinn, så att hans kläder blev nedsmutsade. Þórarinn sade: "Du är den eländigaste av alla trälar, som gör mig något sådant" – och slår honom på ryggen med svärdsfästet. Men trälen vänder sig om och frågar om han vill ge något i bot − − −