# Þjóstólfs saga hamramma > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Þjóstólfs saga hamramma (verk:saga:thjostolfs_saga_hamramma) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Þiðrandi dräpte Yngvildrs huskarl En kvinna nämns som hette Yngvildr. Hon bodde på Yngvildarstaðir i Svarfaðardalr. Det ligger mitt i dalen. Hon var dotter till Karl den ordlöse, som bodde på Karlsá, son till Karl den röde, son till Þorsteinn svörfr. Hennes man hette Þorkell, och han var död när detta hände. Hon hade en son som hette Þjóstólfr. Han växte upp hos sin mor. Han var inte särskilt tidigt mogen under uppväxten och tämligen enstörig. Han tog sig inte för något och låg i eldhuset. Därför kallades han av somliga en dåre. Den man som hette Björn bodde på Holt. Han var Hreiðarsson. Hans hustru hette Geirríðr. De hade mycket betesfä. Björn var en fåordig man och kallades inte enhamn (einhamr). Han var en stor vän till Yngvildr. Då bodde Ljótr, son till Ljótólfr goði, på Vellir, Då bodde den man på Tjörn som hette Þiðrandi. Han var från Hålogaland till börden, och om hans fädernehärkomst sägs ingenting. Han var en mycket stor kämpe och en stor ojämlikhetsman och ytterst orättrådig. Yngvildrs och Þiðrandis ängar låg intill varandra där på åbankarna, och han besvärade Yngvildr mycket och tog gärna det bästa av ängarna. Yngvildr talade om detta några gånger, och ingenting blev gjort åt det. Det var en gång om hösten att män från Tjörn och Yngvildarstaðir var på ängarna. Yngvildrs huskarlar var i arbete. Då kom Þiðrandi dit och hälsade på dem. De besvarade det. Då sade Þiðrandi: "Går höarbetet bra, pojkar?" Då svarade en av dem som hette Þorkell – han var Yngvildrs frigivne –: "Som man kan vänta," säger han, "eftersom ni alltid har den bästa delen, och det är en stor prövning att vi måste ligga under ert förtryck. Det är nu lätt att se att Yngvildrs förfäder är döda." "Inte är det så," säger Þiðrandi, "och jag tänker inte tåla dina ovettiga ord," – och högg genast Þorkell ett banehugg med en långskaftad yxa som han hade i handen. Huskarlarna blev förskräckta och for genast hem och berättade nyheten för Yngvildr. Hon tog illa vid sig av dådet. Þjóstólfr, hennes son, hörde deras samtal, och då kvad han en vers: Sannerligen ska sköldar bli röda i mäns blod. Kvinna [oläslig] senare [oläslig] ofta röd [oläslig] kläder ristill, fager tistel [osäker tolkning] ändå ska folket i striderna [osäker tolkning] plågas [oläslig] "Det kommer inte att ske, min son, men låt oss ändå hålla oss stilla en tid." ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Þjóstólfr utmanar Þiðrandi till holmgång Det var en dag att Yngvildr låter sadla sin häst. Hon rider ned till Hrafnsstaðir. Där bodde Hrafn, hennes bror. Hon berättar för honom om dråpet, och han sade att det inte var Þiðrandis första illdåd, men lovade henne ändå hjälp. Sedan red hon till Beggviðsstaðir. Beggviðr var ute och välkomnar sin syster och fällde samma ord. Därefter rider Yngvildr hem och berättar för sin son om brödernas samtal, men han sade föga om det. Þjóstólfr gick till höarbetet under det som var kvar av sommaren, och Þjóstólfr och Þiðrandi talade inte med varandra. Þjóstólfr var då fjorton vintrar. Han var då bland de största männen i bygden, den starkaste av män och vacker att se på och utmärkt väl skapad. Dråpet på Þorkell fick dåligt eftermäle i dalen. Samma höst for folk till fårfållorna inne i Tungur. Där var bröderna Karlssönerna, Þiðrandi från Tjörn, Ljótr [oläslig] Þjóstólfr for också hemifrån. Han hade då en blå kappa och ett stort huggspjut i handen. Nu kom folk till fållorna, och där fanns redan det stora flertalet bönder från hela dalen. Þjóstólfr hälsar på sina fränder, och de tog väl emot hans hälsning. Folk var vid fållorna under dagen, och inget särskilt hände. Þiðrandi från Tjörn hade under dagen ridit sin hingst, som han kallade Fífill. Den var blekgul till färgen. Hästen var orolig under dagen, ty vädret var kallt. Nu sliter den av betslet och springer bort längs dalen. Nu springer de efter den, och Þjóstólfr blir den snabbaste och griper hästen i svansen och håller så hårt att den står stilla. Nu kom Þiðrandi dit i detsamma och sade: "En stark man är du, Þjóstólfr, och nu ska jag förlänga ditt namn och kalla dig Þjóstólfr hamramme (hamrammr)." "Det klandrar jag inte," säger Þjóstólfr, "men jag har en sak mot dig, Þiðrandi, och jag vill veta om du vill bota något för dråpet på Þorkell, som du dräpte oskyldig." "Det är väl att sådant efterfrågas," säger Þiðrandi, "men det blir ändå inga penningböter den här gången." "Då utmanar jag dig till holmgång (á hólm) tre nätter före jul, och den som besegrar den andre ska ha äran." Och Þiðrandi sade att han var alldeles redo för det. Nu rider folk hem, och det talas mycket om holmgången. Folk tycker att Þjóstólfr har tagit sig alldeles för mycket före genom att utmana Þiðrandi till holmgång. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Þiðrandis fall Þjóstólfr kommer nu till tals med sin mor och berättar för henne om hans och Þiðrandis samtal. Men hon sade föga om det och sade att hennes aning var tung, men sade ändå att det nu inte tjänade något till att tala om det. Nu närmar sig holmgångsstämman, och de kommer på utsatt tid till den holme som ligger i Svarfaðardalsá och kallas Ingvarshólmi. Då sade Þiðrandi: "Vad säger dig din aning om holmgången?" Men Þjóstólfr sade att han inte tänkte på det. Sedan kastar de en mantel under sina fötter, och Þiðrandi förkunnar holmgångslagen (hólmgöngulög), att den som först blev sårad skulle lösa sig från holmen med fem mark. Þjóstólfr skulle hugga först, och han hugger nu Þiðrandi i axeln och av nyckelbenet, och hugget gick genast in i kroppshålan. Då talade Þiðrandi och kvad en vers: Det ska männen få höra, Þiðrandi på Island hård gick till Hels gårdar [osäker tolkning] tyst [oläslig] [oläslig] Och nu sade Þiðrandi: "Detta blir början på dina storverk, Þjóstólfr, att du har fällt mig, och jag har aldrig förut blivit besegrad av en ensam man, varken i strider eller i envig, och jag säger att du ska bli den störste mannen i din ätt." Och efter detta dör Þiðrandi. Dråpet på Þiðrandi blev känt vida omkring, och de flesta tycker att det hade gått lyckosamt för Þjóstólfr mot en sådan övermäktig man som han hade att göra med, och de sade att ojämlikheten hade fått ett ont slut. Man tyckte nu att Þjóstólfr hade visat sig vara av Þorsteinn svörfrs ätt. Få sörjde Þiðrandis död. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Þjóstólfr tog tjänst som fåraherde på Holt Nu lider vintern och fram mot sommaren, och inget särskilt händer. Det hände att Björns fåraherde på Holt hittades död inne i den dal som går upp från Holt, och hans huvud var vridet bakåt. Om detta talades mycket. Man trodde att något oknytt (óvættr) inne i dalen hade vållat det. Detta var sent på hösten. Björn hade svårt att få en fåraherde i hans ställe, och så går några veckor. Det var en dag att Yngvildr stod ute. Hon ser att en man red mot gården. Han var stor till växten, och hon kände genast igen att det var Björn från Holt, och hon hälsade på honom och frågar om nyheter, och han sade att det var föga nytt, utom att det var svårt att få en fåraherde, ty ingen ville ta på sig att sköta fåren hos honom. Och hon sade att det var en stor plåga att oknytt gjorde människor skada. Då sade Björn: "Saken ligger så till, min väninna, att jag gärna ville be om Þjóstólfr, din son, som fåraherde, eftersom han överträffar andra män. Jag hoppas att fårskötseln då skulle bli bättre om han åtog sig den, och jag ska löna det om det görs väl." Yngvildr sade att det var vanskligt, – "men ändå ska jag tala med min son om det och se vad han svarar." Det slutar nu med att Þjóstólfr far hem med Björn och åtar sig fårskötseln, och så går det en tid. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Om Þjóstólfr och trollkvinnan Därnäst händer det att Björn saknar trettio gällgumsar. De söks efter och hittas inte. Det var en morgon att Þjóstólfr är tidigt på fötter, tar sitt spjut och går från gården. Han går uppåt längs dalen och fram över myrarna och så uppåt längs dalen som vägen går. Och när han kommer fram till dalbotten mitt emot Langihryggr, då ser han var en trollkvinna går jämsides med honom. Han hälsar på henne, och hon kvad detta: Vad vill hit den hamstarke tölpen, våra boningar snart utforska? Han kvad: Vad vill den usla med vårt möte? Hos Hel ska gästa den dådlösa hyrjan [osäker tolkning]. Hon kvad: Inte ska det förunnas din yngling att skrämma oss det allra minsta. Han kvad: Mumla ej, trollkvinna, emot oss längre. Säg oss vad vi åstundar. Förlikning spiller vi ej. Hon kvad: Vad frågar den hamstarke här ur dalen? Vi ska svara på männens tal. Han kvad: Vad är det med fåren? Vad är det med männen? Många försvinner [oläslig] dugande [osäker tolkning]. Hon kvad: Det vållar tursar, därtill bergresar. Mina bröder plågar män. Han kvad: Var bor tursar, var bergresar? Det åstundar vi veta. Männen ska hämnas. Hon kvad: Jag vill ej säga om mina syskon, ty de får Hel [osäker tolkning]. Snabbt ska jag bort. Då drog Þjóstólfr svärdet och högg mot henne, men hon vek undan och bad om grid, men Þjóstólfr sade att han skulle dräpa henne om hon inte sade vad som vållade att bondens får försvann. Och hon svarar: "Min fader bor här inne i dalen. Han är en bergrese och heter Úlfr. Jag har två bröder. Den ene heter Loðinn och den andre Úlfhéðinn. De är svåra att ha att göra med och de värsta troll. De har vållat dråpet på fåraherden och boskapsrovet, och Björn kommer inte att få det lätt med fåraherdar så länge vi bor här." Och då kvad hon: Dig ska jag berätta det du åstundar, om du låter mig råda över allt. Och ytterligare kvad hon: Om aftonen ska vi dra oss hem. Då ska alla tursar sova. "Nu ska du, Þjóstólfr," säger hon, "vänta här till i kväll. Då ska jag låta dig veta när det ges tillfälle mot fadern och sönerna." Nu går hon sin väg, och Þjóstólfr väntar en stund, och när det blev kväll, då kommer hon och sade: "Nu sover min fader och mina bröder, och nu kan du gå varsamt fram. Det är också en annan sak, att på min fader biter inga vapen utom hans goda kortsvärd (skálm). Men du måste akta dig för att han får tala innan du dräper honom. Här är nu kortsvärdet, och må det gå dig väl i händer." ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Þjóstólfr övervann trollen Nu går Þjóstólfr sin väg tills han kommer till grottan. Där var det både ruttet och kallt. Han ser där en sidogrotta, och dörren var tillfälld i karmen [osäker tolkning], och på andra sidan ser han en bänk, och där låg bröderna Loðinn och Úlfhéðinn. Nu går han in i sidogrottan, och Úlfr ligger där och snarkar högt. Þjóstólfr tar nu kortsvärdet med båda händerna och driver in det mitt i honom, så att det genast stod igenom honom. Och Úlfr gav upp ett stort vrål och dog genast. Av detta vaknar bröderna och ser nu spåren av att deras fader är dräpt. Nu angriper de båda Þjóstólfr, men han försvarar sig väl, och det slutar så att han fäller dem båda. Han var då mycket trött men föga sårad. Han går då in i sidogrottan. Han ser då att det goda kortsvärdet hade brustit i Úlfrs dödsryckningar. Och när han hade vilat en stund, går han ut och träffar där sin väninna. Han erbjöd henne att bo i dalen utan att göra honom eller andra skada, och hon tackade honom, men sade ändå att hon skulle bort därifrån och uppsöka sin farbror Tindr, som bodde i Kötlufjall. Nu skiljs de, och var och en önskade den andre väl. Þjóstólfr går nu hem och berättar nyheterna, och då kvad han: Alla fjällbor fällde jag nyss, som var i stillhet. Där fann jag fyra [oläslig] nu ska [oläslig] [oläslig] Detta blev känt vida omkring, och man tyckte att det var det största kraftprov. Björn tackade Þjóstólfr för hans insats och bad honom nu fara hem till sin mor; han sade att han nu trodde att fårskötseln skulle bli bättre. Och nu far Þjóstólfr hem, och det är nu lugnt en tid. ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Þjóstólfr gick in i Karl den rödes hög Därnäst händer det att ett skepp kom från havet till Svarfaðardalsárós. Styrmannen hette Eyvindr. Folk red till skeppet. Þjóstólfr for, och tillsammans med honom bröderna Hrafn och Böggviðr och Björn från Holt. Nu kommer folk till skeppet och köper varor. Hrafn satt i boden hos Eyvindr, och i det ögonblicket gick Þjóstólfr förbi boddörren. Då sade Eyvindr: "Där gick en vacker man och mycket kämpalik, och jag har inte förut sett många sådana." "Det är min frände," säger Hrafn. "Inte är det för mycket sagt om er fränder." Nu upphörde detta samtal, och östmännen gör sitt skepp klart och går till havs, och de är ute ur sagan. Det var en dag att Þjóstólfr red hemifrån. Han rider nedåt längs dalen och kommer till Karlsá om kvällen och frågar bonden där var Karl den rödes hög låg, och bonden säger att den stod där på havsstranden mellan Holt och Karlsá, – "men vad vill du där?" "Jag vill besöka min förfader," säger Þjóstólfr. "Det avråder jag dig från," sade bonden. "Det tjänar ingenting till," säger Þjóstólfr, "och ge du mig grävredskap." Bonden gjorde nu så. Nu går Þjóstólfr till högen och bryter upp högen ända ned till virket. Nu gör han sig en dörr och går in i högen. Han ser var Karl den röde satt på en stol och var mycket bekymrad. Då kvad Þjóstólfr: Hell dig, anfader. Vad vållar din sorg? Då kvad gengångaren (draugr): Minst hade jag trott att du hit skulle skynda din färd för att söka brottning. Þjóstólfr kvad: Att söka brottning vill männen ej, utan vill lycka hit söka. Gengångaren kvad: All lycka ska du få härefter, som jag bar under min levnad. Men jordboarna får du ej reta, ty alla ska ligga i frid. Mitt goda svärd ska du sedan bära. Tolv dräpte jag ovilliga [osäker tolkning] förnäma män, Skíði sökte då att fylla luckan, med Ljótólfr sökte han förstöra listen [osäker tolkning]. Nu tog Karl svärdet och räckte det åt Þjóstólfr, och då kvad han: Son, du ska mitt svärd med heder bära i striden, slå tillbaka män. Håll trohet mot trofasta män, men de onda ska du plåga. Nu gick Þjóstólfr till högens dörr, och då kvad han: Sitt med lycka, anfader, glad i sinnet, tills vi möts i Valhall. Nu rider Þjóstólfr sin väg tills han kommer till Holt. Björn hälsar på honom och frågar om nyheter, och han säger sanningen. Björn sade att hans tapperhet var stor och sade att han gärna hade kännedom om de dödas tal [osäker tolkning]. "Men nu är det mitt råd att du far utomlands i sommar, och du kommer att växa där inte mindre än här, och där finns många av dina fränder. Jag ska nu löna dig för fårskötseln och ge dig medel till resan." Nu far Þjóstólfr hem. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Þjóstólfr for utomlands och härjade Nu lider vintern, och om våren kom ett skepp från havet. Det ägdes av en man som hette Hreiðarr. Han var från Hålogaland till börden och en god karl. Þjóstólfr red till skeppet och bad om överfart, och styrmannen sade ja till det. Nu rider Þjóstólfr till Holt och berättar för honom om sitt samtal med Hreiðarr. Och Björn sade att han hade så mycket gods redo åt honom som han ville, – "och jag ska själv föra ditt gods till skeppet." Þjóstólfr tackade honom och red hem efter det. Nu gör östmännen sitt skepp klart, och nu far Þjóstólfr hemifrån och tog farväl av sin mor, och nu rider han till Holt. Björn var ute och hälsar honom väl och sade: "Nu är hela din reskassa vid skeppet, och jag tror att få har haft en präktigare reskassa. Här är också en sköld och ett svärd som jag vill ge dig, en blå kappa och guldbesatta handskar. Detta är en klenod från mina förfäder, och lycka kommer att följa med den. Den har ägts av kung Björn järnsida Ragnarsson, och far nu väl och lyckligt. Jag ska ordna för din mor medan du är utomlands, men vi kommer ändå inte att ses igen." Þjóstólfr tackar nu Björn, och därmed skildes de. Nu går de till havs och har en god färd tills de når Hålogaland. Hreiðarr bjuder hem Þjóstólfr till sig, och han tog emot det. Nu lider vintern utan att något särskilt händer. Om våren sade Þjóstólfr att han ville ut i härnad, och Hreiðarr gav honom en välutrustad tjugosessa (tvítugsessa). Många duktiga män valde att följa Þjóstólfr, och de drar nu ut i härnad och härjade vida omkring under sommaren, och Þjóstólfr hade nu fått två knarrar (knerrir) därtill. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Þjóstólfr tävlade i simning med en isbjörn Detta var på Håkon blotjarl Sigurdssons tid. Þjóstólfr seglar nu hem om hösten och ville gärna uppsöka jarlen, och jarlen satt på Lade. Þjóstólfr gick en dag fram för jarlen och hälsade honom. Och jarlen besvarade hans hälsning och frågar honom om hans namn. Och Þjóstólfr säger sanningen. "Är du Þjóstólfr hamramme, som dräpte trollen och gick in i Karl den rödes hög ute på Island?" "Det är den mannen, herre," säger han. "Vi har också hört," säger jarlen, "att du har dräpt Þiðrandi på Tjörn, vår vän och hirdman." "Det är sant, herre," säger Þjóstólfr, "och de flesta kommer att säga att det inte var utan skäl." "Det vet vi inte, men grid ska du ha för den här gången." Þjóstólfr tackade jarlen. Han var hos jarlen en tid. Det var en dag att jarlen lät kalla Þjóstólfr till sig och sade: "Du har varit hos oss en tid, och så ansenlig man som du är, så ska vi få se din styrka, och kom till oss i morgon." "Föga är det med min styrka," säger Þjóstólfr, "men ni får ändå råda." På morgonen gick jarlen till stranden med sin hird. Þjóstólfr var också med. Han var så klädd att han hade ett guldinlagt spjut i handen och en sköld vid sidan. Han var i en blå kappa, en röd kjortel och ett guldband om pannan och guldbesatta handskar på händerna. Då sade jarlen: "Nu vill vi, Þjóstólfr, att du prövar simförmågan mot vårt djur. Det är en isbjörn." "Det är jag inte van vid, men ni får ändå råda den här gången." Nu kastar Þjóstólfr av sig kläderna, och alla sade att det var en stor sorg att hetsa djur mot en så vacker och duktig man. Och nu simmar Þjóstólfr ut på fjorden. Nu kom de som vaktade djuret, och när nallen ser mannen, sliter han sig lös och simmar mot Þjóstólfr. Där drar den ene den andre under vattnet, och de är nere en stund och kommer upp igen och brottas en tid. Detta såg jarlen och hans hird. Då sade Sigmundr Brestisson, som då var hos jarlen: "Det är inte rätt, herre, att Þjóstólfr håller på med denna lek längre. Det är lätt att se att han är en mycket ryktbar man, och det är utan ära att fara illa fram mot en sådan kämpe som Þjóstólfr är." Jarlen sade: "Vi vill lära islänningar att inte dräpa våra hirdmän, och nu ska det gå till det yttersta mellan dem, och för dig är detta utan straff, Sigmundr." Nu är att berätta om Þjóstólfr och björnen, att djuret drar ned honom under vattnet och ned till botten. De kämpar nu med varandra, och det slutar med att Þjóstólfr bryter ryggen av djuret och lämnar nallen där död, men han var då så kraftlös att han med nöd kom i land, och när han kom upp på stranden, satte han sig på en sten och lät tröttheten gå över, klädde sig sedan och gick fram för jarlen. Då sade jarlen: "Vad gjorde du av djuret?" Då kvad Þjóstólfr detta: På fjordens botten [osäker tolkning] kan man finna det. Få kommer att söka sig dit. "Det är nog ingen lögn," säger jarlen, "men en mycket ryktbar man är du, Þjóstólfr, och stanna hos oss den del av vintern som är kvar." Þjóstólfr tog emot det, och alla sade att hans like knappast skulle finnas. Nu lider vintern, och inget särskilt händer. ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Þjóstólfr vägrade jarlen sina klenoder Det var en gång att Þjóstólfr gick för att roa sig. Då mötte jarlen honum. Þjóstólfr hade sina ting med sig. Då sade jarlen: "Varifrån har du fått dessa goda klenoder?" "På Island fick jag dem," säger Þjóstólfr. "Vad gav du för dem?" säger jarlen. "De var givna åt mig," säger han. "Det var storsint givet," säger jarlen, "men vill du sälja?" "Det vill jag inte," säger Þjóstólfr. "Vill du då ge bort dem?" säger jarlen. "Ja," säger han, "om en fattig önskar det." Då rodnade jarlen och gick sin väg. Många som var med Þjóstólfr tyckte att detta var illa betänkt, att han inte gav jarlen klenoderna, men Þjóstólfr brydde sig föga om det. Nu lider vintern, och vid vårdagarna låter Þjóstólfr göra sitt skepp klart och går och uppsöker jarlen och hälsar honom, men jarlen besvarar det långsamt. Då sade Þjóstólfr att han ville ge sig av och tackade jarlen. Då sade jarlen: "Du är olik de flesta män, Þjóstólfr, eftersom du dristar dig att komma till oss innan vi har kallat dig dit. Du har nu två gånger förverkat ditt liv, först när du dräpte Þiðrandi, min hirdman, och andra gången när du vägrade oss klenoderna, ty det stod i vår makt att låta dig mista dem och livet med. Men för din tapperhets skull ger vi dig lov att fara, och far nu i frid till ditt fädernesland eller vart du vill." Þjóstólfr tackade jarlen. Han går nu till havs och är i härnad under sommaren. Han seglar hem om hösten. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Þjóstólfr fällde Oddgeirr enstörige Det var en dag att de lade till vid en ö och låg där över natten. På morgonen lade sex skepp fram för ön och angrep genast Þjóstólfr och hans män. Han hade bara fyra skepp. Þjóstólfr ser att en man stod vid masten. Han var i en röd kjortel och ringbrynja, med hjälm på huvudet och sköld vid sidan och mycket kämpalik. Då ropar Þjóstólfr till dem och frågar vilka det var som gjorde ett så kraftigt anfall. Han som var på skeppet svarade: "Oddgeirr heter jag och kallas den enstörige, dansk till börden, och min fader var jarl på Irland. Men vem är det som frågar detta?" Þjóstólfr svarar: "Þjóstólfr heter jag, och jag är isländsk till börden." "Är du Þjóstólfr hamramme?" säger Oddgeirr. "Det är samme man," säger Þjóstólfr. "Jag har hört dig omtalas och oftast i gott, men varför gav du inte Håkon jarl de goda handskarna?" "Det vållade mitt sinnelag," säger Þjóstólfr. "Vill du hålla strid med mig?" säger Oddgeirr. "Det är jag alldeles redo till," säger Þjóstólfr. "En stor kämpe är du," säger Oddgeirr, "men du ser ändå att du har övermakt att göra med, och man ska inte fara illa fram mot dig, en så god karl, och två av skeppen ska ligga utanför. Men eftersom jag har sökt dig så länge, så finns det inget annat val än att strida." "Här finns ett gott råd," säger Þjóstólfr. "Låt oss båda gå upp på land och strida vi två ensamma och inte spilla våra män." "Det är ett önskeråd," säger Oddgeirr. Sedan gick de i land och prövade först sina idrotter, gick till skjutvallen, lekte med handknivar och sköt med båge, men ändå var Þjóstólfr i allt den skickligare. Då sade Oddgeirr: "Nu har vi prövat våra idrotter, och jag har aldrig funnit din like, och det är inte för mycket sagt om din tapperhet, och nu ska vi pröva vapenfärdighet och strida." Þjóstólfr svarar: "Ingenting avhåller mig från det, men det vore ändå mer i min smak att vi upphörde med denna lek. Det är nu utan skam för oss båda att skiljas." Oddgeirr sade: "Dig har jag sökt så länge för att vi skulle få pröva oss mot varandra." "Du får råda," säger Þjóstólfr, "men ändå kommer vi att ångra detta, och det är en stor mannaförlust om du dör." Nu går de mot varandra och strider en tid, och Oddgeirr blir fortare trött. Då sade Þjóstólfr: "Låt oss upphöra med denna lek." Men Oddgeirr ville inte. Nu går de på en andra gång, och det går på samma sätt. Då sade Oddgeirr: "Nu ska vi vila en stund, och nu vet jag för första gången vem av oss som är ryktbarast." Då satte sig Oddgeirr ned och kvad detta: Hård är Hel. Den hamstarke vållar, dock ej med vilja, att jag ska dö. Det ville den ryktbare, den djärve Þjóstólfr, att vi ej udds oväder prövade. Sår har jag åtta, sidan är genomborrad, snart har blod runnit ut genom den. Irland ska jag aldrig mer se, ty sträng död drar mig därifrån. Då sade Þjóstólfr: "Nu har det kommit dit som jag sade dig, att vi inte båda skulle komma helbrägda från detta möte, och med ond lycka har jag kommit hit, att jag skulle bli din baneman." Då sade Oddgeirr: "För sent är det nu att gråta över det som är gjort, och ingen kan komma förbi sin sista dag, och det är nu bättre att dö än senare, och jag ska inte frukta min död. Det är bättre att dö genom dig än genom andra usla män. Men nu vill jag ordna med mina tillgångar innan jag dör, och du ska efter mig få både skepp och män. Jag unnar dig bäst att njuta av allt detta tillsammans, ty din like kommer knappast att finnas." Och då kvad Oddgeirr: Nu ska vi skiljas från den dugande, Þjóstólfr, den gode thegnen, för denna gång. "Nu ska du," säger Oddgeirr, "kasta upp en hög efter mig. Där ska ingenting läggas i utom mina vapen och kläder, ty det är dåraktiga mäns sed att lägga gods i jorden, och mig synes det godset illa använt." Nu kom döden i Oddgeirrs ögon, och nu dör han. Þjóstólfr tog illa vid sig av Oddgeirrs död. Han går nu genast till skeppen, och Oddgeirrs män tar honom till sin anförare, och han hade nu sammanlagt tio skepp. Han styr nu med sina skepp till Danmark om hösten. ## kap. 12 (maskinöversättning) 12. Þjóstólfr uppsökte kung Harald Gormsson Då rådde kung Harald Gormsson över Danmark, son till Gorm den gamle. Þjóstólfr lägger nu sina skepp i hamn, går och uppsöker kungen och hälsar honom väl. Kungen besvarar det och frågar vem den store mannen var. Och han sade att han var en isländsk man och hette Þjóstólfr, – "och mitt ärende är att be er om vinterläger i vinter." "Är du Þjóstólfr hamramme?" säger kungen. "Så får ni kalla mig, herre, om det behagar er." "Ty det namnet har jag hört förut, men varför gav du inte jarlen handskarna?" säger kungen. "Mitt sinnelag vållade det, och jag sade att jag skulle ge dem om en fattig bad om det." "Varifrån kommer du?" säger kungen. "Från härnad," säger Þjóstólfr. Kungen svarar: "Är det sant att du har fällt Oddgeirr enstörige på holmgång och två gånger erbjudit honom grid?" "Jag behövde inte erbjuda honom grid," säger Þjóstólfr, "ty vi var förlikta, men hans envishet vållade att han föll." "Där fällde du en stor kämpe," säger kungen. "Visst var han en god karl, men ändå har jag kommit i större prövning." "När var det?" säger kungen. "När jag fällde Håkon jarls djur," säger Þjóstólfr. Då sade kungen: "Hur dödade du djuret?" Då kvad Þjóstólfr detta: Nallen fick ligga, bruten var ryggen, mycket kraftlös på grusbotten. Sigmundr ville att förlikning skulle bjudas. Sedan nådde jag land svettig. "Det var ett stort kraftprov," säger kungen, "och det är inte att undra på att du är ansenlig och ståtlig, och var välkommen hos oss i vinter, men hur många skepp har du?" "Jag har tio skepp, herre," säger Þjóstólfr, "och alla stora." "Du är en mäktig man," säger kungen, "och var hos oss, och alla dina män." Þjóstólfr tackade kungen, och kungen satte honom närmast sig. Þjóstólfr var en fåordig man, vänlig i tal, frikostig med gods och mycket prydligt klädd. Han gick med kungen. Det var gärna kungens nöje att låta Þjóstólfr visa sina idrotter, och det fanns ingen som kom i jämnhöjd med honom. ## kap. 13 (maskinöversättning) 13. Þjóstólfr gav kungen handskarna Det var en gång att Þjóstólfr gick med båge och hade sina handskar på händerna. Då sade kungen: "Det var inte att undra på att Håkon jarl kastade begärliga blickar på dessa handskar." Då sade Þjóstólfr och drog av sig handskarna: "Vill ni äga handskarna, herre, så vill jag ge er dem?" Kungen tog emot handskarna och tackade Þjóstólfr och drog genast handskarna på sina händer. Det var allas mening att det inte fanns bättre handskar på den tiden. Det var en gång att Þjóstólfr satt vid måltidsdryckeslag med kungen. Han hade sitt goda svärd på sina knän, och det var fridsbundet. Då tog kungen svärdet och drog det ur skidan och sade: "Varifrån har du fått detta svärd, Þjóstólfr?" "Det hämtade jag i Karl den rödes hög, min förfaders." "Gick du ensam in i högen?" säger kungen. "Det gjorde jag visst," säger Þjóstólfr. "Prövade du brottningstag med högboen?" säger kungen. "Det gjorde jag inte," säger Þjóstólfr. "Hur fick du då svärdet?" säger kungen. Då kvad Þjóstólfr dessa verser: Jag gick om aftonen raskt för att söka den rödes hög rätt nere vid sjön. Grävredskap hade jag, raskt gick arbetet, tills jag ända ned till virket kom. Högboen frågade, tämligen bister, varför jag ville vända hit. Brottning krävde han snabbt i ett slag, men jag sade att jag ville annat. Då sade högboen: "Þjóstólfr frände, dig känner jag. Det visste jag ej, att du högboar ville plåga. I stillhet ska vila alla högboar på världens mark, ty i jorden kom inte andra män med livet, utom genom döden." Då sade jag att jag ville söka all den lycka som Karl den röde hade. Jätten svarade: "Så ska det bli, om du det goda svärdet brukar med ära." Sedan räckte gengångaren svärdet mig i handen, mycket mullig. Han sade till slut att jag skulle visa vänskap mot de goda, men skam mot trälarna. Därefter tog jag snabbt farväl av den röde med den önskan att han skulle få vila i sin hög fri från Hel, men han gapade under tiden med käften. Sedan bar jag det goda svärdet och fällde med det den ryktbare Oddgeirr. Under min levnad ska jag alltid bära det, och andra ska inte bruka det. "Det ska nog bli sant," säger kungen, "och det är inte mer berättat om din tapperhet än den förtjänar, och det var att undra på att Karl den röde gav dig svärdet, en sådan kämpe som han var i livet, och det är lätt att se att han har tyckt föga om ditt besök." Nu lät de detta samtal falla. ## kap. 14 (maskinöversättning) 14. Om Már. Þjóstólfr uppsökte Håkon jarl Den man var hos kungen som hette Már. Han var isländsk och var släkting till Valla-Ljótr. Han var kungens hirdman. Han var en stor kämpe och väl ansedd av kungen. Han kastade ständigt gliringar åt Þjóstólfr, men Þjóstólfr låtsades inte höra och brydde sig alltid föga om det. Det var en gång, när kungen satt till bords, att många av hirdmännen mycket berömde Þjóstólfr, men Már teg. Då frågade folk varför han teg, och han sade att det alltid väckte motvilja i hans sinne när han hörde sådant ovettigt tal. "Men det är visst att Þjóstólfr har gjort sig ett namn under sina utlandsfärder och i härnad, men när han var ute på Island, kallades han av de flesta en tok, och nu går hans beröm högre än fjällen." Detta höll somliga för sant, men andra trodde det inte. Detta kom Þjóstólfr till öronen, men han brydde sig föga om det. Det hände en gång att Þjóstólfr stod ute, och Már strövade förbi honom. Då tilltalar Þjóstólfr honom och bad honom vänta. Már sade att han inte hade något otalt med honom, men sade ändå att han skulle vänta. Þjóstólfr gick nu dit där Már stod. Då sade Þjóstólfr: "Jag har hört att du har sagt att jag var en tok när jag var på Island." "Vad jag har talat om detta," säger Már, "är nog inte lögn, men de som har berättat det för dig har nog lagt till något, och jag vill gärna ta tillbaka det som ett överord, och de har nog inte berättat för dig det som jag talade till din ära vid samma tillfälle." "Det kan vara så," säger Þjóstólfr, "och jag ska inte låta det fastna på mig." Och därmed skildes de. Om våren gjorde sig Þjóstólfr redo att ge sig av och tog avsked av kungen. Kungen gav honom vid avskedet guld som vägde en halv mark, sina högtidskläder och ett guldinlagt spjut. Sedan styrde Þjóstólfr till Norge. Han går och uppsöker jarlen och hälsar honom väl. Jarlen besvarade hans hälsning och frågade om hans färder, och Þjóstólfr berättade sanningen. "Var du hos kung Harald Gormsson i Danmark?" "Där var jag," säger Þjóstólfr. "Behandlade han dig väl?" säger jarlen. "Mycket väl," säger Þjóstólfr. "Var du länge hos kungen?" säger jarlen. "Hos honom var jag i vintras," säger Þjóstólfr. "Gav du honom de goda handskarna?" säger jarlen. "Det gjorde jag visst," säger Þjóstólfr. "Hur lönade han dig?" säger han. "Mycket rikligt," säger Þjóstólfr, "ty han gav mig guld som vägde en mark, sina högtidskläder och ett guldinlagt spjut." "Det var storsint givet," säger jarlen, "och var välkommen hos oss i vinter." Þjóstólfr tackade jarlen, och nu lider tiden utan att något särskilt händer. ## kap. 15 (maskinöversättning) 15. Þjóstólfrs hemkomst och giftermål Om våren gjorde Þjóstólfr sina skepp klara, och han längtade till Island. Han tar nu avsked av jarlen och går till havs. Han hade en kort sjöresa, och de nådde Svarfaðardalr. Þjóstólfr red genast från skeppet när han hade dragit upp sina skepp på stockarna. Han red uppåt längs dalen och kom till Holt. Björn var då död, men Þjóstólfrs mor levde ännu och var då en kraftfull kvinna. Hon välkomnade sin son väl, och Þjóstólfr var på Yngvildarstaðir den första vintern. En man hette Ásbjörn. Han bodde på Jarðbrú. Han var en god bonde och hade stor rikedom. Hans hustru hette Guðríðr, och dottern Helga. Hon var en stor kvinnoskörung (kvenskörungr), och man ansåg att hon var det bästa giftet där i dalen. Då bodde Þjóstólfrs bröder [osäker tolkning], den ene på Hrafnsstaðir och den andre på Beggviðsstaðir. De flesta tyckte nu att Þjóstólfr hade gjort sig ett stort namn på utlandsfärden, hade vunnit stor rikedom och hade tjänat de förnämsta män. Han ansågs nu överträffa alla unga män, och han var också vänlig och välvillig mot alla och var mycket omtyckt. Det var en gång om sommaren att Þjóstólfr red hemifrån. Han var så klädd att han var i röda skarlakanskläder, en förgylld hjälm på huvudet, ett guldband om pannan, en röd sköld vid sidan, omgjordad med svärd och ett guldinlagt spjut i handen. Han hade en vacker sadelmundering och en god riddhäst. Han var ensam. Han red ned till Hrafnsstaðir, och Hrafn var ute. Han hälsade väl på sin frände och bad honom gå in, – "men vad vill du, så ståtligt klädd som du är?" Þjóstólfr svarar: "Jag vill att du friar till Helga Ásbjarnardóttir på Jarðbrú för min räkning." "Det vill jag gärna göra. Jag tror inte att du kommer att bli en förgäves friare till Helga eller andra möar här i landet," säger Hrafn. "Det får visa sig," säger Þjóstólfr, "men jag vill att du skyndar på vår färd." "Det ska ske," säger Hrafn och låter genast sadla sin häst, och de rider nu tills de kommer till Jarðbrú. Ásbjörn satt i stugan, hans hustru och dotter. Han tar väl emot fränderna och bjuder dem att sitta hos sig, och det tog de emot. Då sade Hrafn: "Saken ligger så till, Ásbjörn, att Þjóstólfr, min frände, vill fria till Helga, din dotter. Du känner till hans härkomst och odal (óðal), och inga andra lär stå över honom här i dalen eller på annat håll, och jag hoppas att du svarar väl på denna sak." Ásbjörn sade: "Hans ätt är mig väl bekant, och min dotter kommer inte att få ett förnämare gifte." Nu är detta avgjort, och bröllopet skulle hållas hos Hrafn, och det skulle vara om hösten. Fränderna rider nu hem, och inget särskilt händer. En man nämns som hette Þorgeirr. Han bodde på Bakki i Svarfaðardalr. Han var en mäktig man och väl känd. Dit rider Þjóstólfr och köper jorden på Bakki, och Þorgeirr for utomlands, och han är ute ur sagan. Därnäst händer det att det är bröllop på Hrafnsstaðir, och det gästabudet gick väl. Nu far Þjóstólfr till Bakki och sätter upp gård där. Det blev snart lätt att se att Helga var en stor skörung, och där rådde stor välmåga. ## kap. 16 (maskinöversättning) 16. Þjóstólfr övervann en trollkvinna i Skíðadalr En man nämns som hette Arnþórr. Han bodde på Sveinsstaðir i Skíðadalr. Han var en god bonde och omtyckt. Han hade mycket betesfä, och det gick där som heter Almenningr. Det hände på Sveinsstaðir första juldagen att en tjänstekvinna försvann. Hon söktes länge och hittades ingenstans. Detta blev känt vida omkring och ansågs underligt. Så lider tiden fram till nästa jul, och då händer samma sak, att en huskarl hos Arnþórr försvinner. Folk tyckte att detta var en stor plåga och visste inte vad det kunde betyda, och så lider det till den tredje julen. Detta blev nu känt i dalen, och de flesta teg om det. Det var en dag före julen att Þjóstólfr låter sadla sin häst. Helga, hans hustru, frågade vart han ville, men han sade att han skulle rida i sina ärenden. Han rider över bankarna och så fram genom Skíðadalr tills han kommer till Sveinsstaðir. Detta var på julafton. Arnþórr stod ute och välkomnar Þjóstólfr väl och bjöd honom att stanna där. Þjóstólfr hade sina goda vapen och sov i skålen om natten, där bondens huskarlar låg. Þjóstólfr fick inte mycket sömn under natten, och när det led mot midnatt, hörde han att detta kvads vid gården med mörk röst: Hit har kommit den hamstarke, trohetsspillaren, ovillig i sinnet. Många av våra har den rasande usle [osäker tolkning] dragit på Hels stig. Bäst är att vi vänder bort härifrån, till vårt hem skyndar vi. Annars ska den hårda Hel gripa alla våra, till slut. Nu mister vi matens lycka, då Þjóstólfr, sällan till nytta, vände hit för att fullborda hämnd. Låt oss fly, låt oss fly, snabbt utan dröjsmål. Då stod Þjóstólfr upp i hast och sprang fram genom dalen. Då såg han att en trollkvinna for i flykt och styrde mot det fjäll som heter Þverfjall. Trollkvinnan sprang då allt vad hon förmådde, och när Þjóstólfr såg att avståndet mellan dem inte minskade, då talade han och kvad: Vänta, du usla, på raska män. Dig att finna åstundar vi snabbt, annars ska Hel plåga illa alla bergboar, det sade jag snart. Hon kvad: Þjóstólfr ska aldrig plåga oss, snarare bereder vi tölpen Hel. Han ska om aftonen finna Oden, slagen i bitar, ovillig till konster. Då kvad han: Inte ska detta gå så, snarare ska trollkvinnan (dyrgja) hamna hos Hel. Det goda svärdet ska minst svika, i din kropp ska det skära ett sår [osäker tolkning]. Då kvad hon: Far hem igen. Snabbt vill jag skiljas från honom Þjóstólfr, den hamstarke usle, aldrig i livet se karlen igen. Efter förhoppning går det visst ej denna gång. Då satte trollkvinnan av i språng, och Þjóstólfr sprang genast efter. Nu minskade avståndet mellan dem, och Þjóstólfr stöter kungsgåvan, spjutet, mot henne och rakt igenom henne, och hon dog genast på spjutet. Efter detta gick Þjóstólfr hem och berättade nyheterna. Arnþórr tackade honom med många vackra ord, och man tyckte att detta var ett mycket lyckosamt dåd. ## kap. 17 (maskinöversättning) 17. Þjóstólfr uppsökte kung Sven Därnäst händer det att Helga, Þjóstólfrs hustru, blev sjuk, och den sjukdomen ledde henne till döden. Þjóstólfr tyckte att det var den största förlust, och han trivdes nu inte längre på Island. Han säljer nu sina jordar och gör sitt skepp klart och går genast till havs. Det gick honom väl tills han kommer till Danmark. Då var kung Harald Gormsson död och hans son Sven hade kommit till makten. Þjóstólfr går genast och uppsöker kungen. Han välkomnar Þjóstólfr väl och bjöd honom att stanna där så länge han ville. Detta tackade Þjóstólfr kungen för, och han var där över vintern, och kungen värderade honom högre än de flesta andra. Men om våren bad Þjóstólfr om lov att fara i härnad. Då sade kungen: "Vi vill inte hindra dig, Þjóstólfr, att fara vart du har lust. Du har varit hos oss en tid, och vi har inte sett många som är din like. Du är alltid välkommen hos oss." Och vid avskedet gav kungen honom en gårdisk hatt och ett vackert hårband. Þjóstólfr tackar kungen med många vackra ord för all den ära som han hade visat honom, och de skildes som de bästa vänner. ## kap. 18 (maskinöversättning) 18. Þjóstólfr tog dopet och for till Konstantinopel Þjóstólfr går nu till havs och är i härnad under sommaren, och om hösten styr han till Norge. Han hade hört att Håkon blotjarl var död och att kung Olav Tryggvason hade kommit till makten. Þjóstólfr ville nu gärna uppsöka kungen och hör att kungen var i Viken. Þjóstólfr klär sig nu så ståtligt som möjligt. Þjóstólfr var så klädd att han var i en röd kjortel och utanpå i en blå kappa, rikt guldbesatt, omgjordad med svärdet Karlsgåvan, med ett guldinlagt spjut i handen som kung Harald Gormsson hade gett honom. Han hade en gårdisk hatt på huvudet och ett guldband om pannan. Håret var ymnigt och vackert och föll väl. Nu går Þjóstólfr dit där kungen satt vid måltidsdryckeslag. Han går fram för kungen och hälsar honom värdigt, och kungen tog väl emot det och frågar vem den store och ståtlige mannen var, och han sade att han var en isländsk man och hette Þjóstólfr. "Du är en ståtlig man," säger kungen, "men är du Þjóstólfr hamramme?" "Det är den mannen," säger han, "och mitt ärende är att erbjuda er min tjänst." Kungen säger: "Vi tackar dig, och var välkommen hos oss, och få lär vara oss nyttigare." Kungen satte Þjóstólfr mitt emot sig, och det märktes att kungen värderade honom framför de flesta andra. Det var en dag under vintern att kungen kallar Þjóstólfr till sin rådsstuga och sade: "Det är oss väl bekant, Þjóstólfr, att du är en förnäm man och mycket ryktbar. Därför vill vi vara din vän, men vi vill fråga vilken tro du har." Þjóstólfr svarar: "När jag var ung, hade jag inte samma tro som andra jämnåriga, ty jag blotade aldrig, och därför kallades jag av somliga en dåre, men primsignad (prímsigndr) blev jag när jag var hos kung Harald Gormsson. Det var mitt största ärende till er att jag ville döpas." Kungen blev glad över Þjóstólfrs ord och skaffade genast en präst för att lära Þjóstólfr tron. Þjóstólfr döptes nu kort därefter. Han var nu hos kungen den del av vintern som var kvar, och om våren tog han avsked av kungen och seglade ut till Konstantinopel (Miklagarðr) och tog tjänst mot sold hos väringarna (Væringjar). Och här slutar berättelsen om Þjóstólfr hamramme. Anmärkningar och förklaringar: 1) Handskr. Ingvarðsstöðum. 2) Rättat; á handskr. 3) skipa handskr. 4) Rättat; oss handskr.