# Svarfdæla saga

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Svarfdæla saga (verk:saga:svarfdaela_saga)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt sagadb.org

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:1:sv -->

Det är början på denna saga att kung Harald hårfagre rådde över Norge. På den tiden hade en man som hette Þorgnýr makten över Naumudalir. Han hade två söner, och den äldre hette Þórólfr och den yngre Þorsteinn. De växte upp hos sin far tills de var fullvuxna. De var olika till lynnet. Þórólfr var mycket i folks smak, en klok och förutseende man, omtyckt, och han blev köpman och reste mellan länderna och ansågs vara den bästa av män. Han var inte storväxt men välbyggd och vacker att se på. Þorsteinn var svår mot folk och storväxt. Han höll till i eldhuset och fick stor kärlekslöshet från far och mor och alla sina fränder, men Þórólfr fick desto större aktning ju mer han förde hem. Þorsteinn var sin far desto mer förhatlig ju längre han höll på med den sysslan, och Þorgnýr ville inte låta kalla honom sin son.
Så fortgick det tills de var vuxna män. Då var Þorsteinn så stor att han låg mellan sätesstockarna så lång han var. En askhög låg på ena sidan om honom och elden på den andra, och folk snubblade över hans fötter.

## kap. 2 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:2:sv -->

Härnäst berättas det att Þórólfr kom hem till landet till sin far med stora rikedomar och många dyrbarheter, och hans far höll gästabud för att ta emot honom med så många män att han tyckte att hans heder var större än förut. Nu for Þórólfr hem med sin far.
Det var sent på kvällen. Han gick in ensam, ty gångarna var honom bekanta. Men hans väg gick genom eldhuset där hans bror Þorsteinn låg. Vid den tiden på dygnet brukade Þorsteinn lägga sig att sova. Þórólfr går nu genom eldhuset. Þorsteinn låg mellan sätesstockarna. Þórólfr gick fram och trodde att det var en trästock.
Men det gick så till att han föll över Þorsteinn och for ner i askhögen på andra sidan, och Þorsteinn brast ut i skratt och skrattade, och då sade Þórólfr: "Till ont har vi dragit upp dig, när du skrattar åt våra olyckor."
"Djärv är du," sade Þorsteinn, "att du knotar över att du har fallit över min fot, när jag inte knotar fast du far med all vår egendom och har den som om du ägde den ensam. Det ska du veta att jag tycker att du ensam förbrukar det som vi båda äger och köper dig med det beröm och vänskap."
Þórólfr sade: "Vet det för visso att jag ville ge allt mitt gods till om du reste dig upp ur bädden och for bort ur detta hus."
Þorsteinn sade: "Sent tänker jag lämna huset, eftersom jag inte får någon högre syssla än att ligga här i bädden."
Þórólfr sade: "Jag ville att du gjorde det för mina ords skull, och jag ska vara dig desto mer till gagn som jag har större förmåga än dina andra fränder, om du lyder mina ord."
Þorsteinn sade: "Ingen tacksamhet tror jag att din far har för detta prat, och jag föga, ty jag tror snarare att han ska löna dig med fiendskap, eftersom han inte vill låta kalla mig sin frände för den kärlekslöshets skull han hyser mot mig."
Þórólfr sade: "Det bryr jag mig inte om, om han tycker väl eller illa om det, ty jag bryr mig inte om ifall jag är här längre eller kortare tid. Men det ska jag lova, och det ska jag hålla, att jag aldrig ska skiljas från dig så länge vi båda lever."
Þorsteinn sade: "Jag väntar mig, bror, att du håller det du lovar, eftersom du är beprövad i manlighet. Men ändå vill jag sätta ett villkor i den saken om vi gör upp med varandra."
"Vad är det?" säger Þórólfr. "Jag ska gå med på det mesta som du begär om du nu gör min vilja."
Þorsteinn sade: "Underligt kommer du att tycka att det jag begär är. Jag vill ensam bestämma om vi alltid är oense."
Þórólfr sade: "Ett underligt ting begär du, frände, och jag tycker det är mer besvär än heder. Men ändå vill jag gärna gå med på det, för att du må bli en hedersman."
"Så är det dock," säger Þorsteinn, "att jag tror att jag säger detta mer för ditt behov än mitt, och vi ska nu göra upp om detta om du vill gå med på det. Men jag misstänker att du inte kommer att hålla detta när det tycks mig gälla som mest."
Þórólfr sade: "Inte tänker jag vanära mina ord så, ty det har jag aldrig gjort förut."
"Hur det än går," säger Þorsteinn, "så ska vi nu göra upp om detta."
Han tar då upp sin sadel och går ut med den och bryter den sönder och säger att kvinnorna inte ska få gagn av den. Þórólfr gick till sin mor och bad henne göra i ordning ett bad i badkar. Hon frågade vad det skulle vara till.
Þórólfr sade: "Þorsteinn, din son, reser sig nu ur bädden och vill ha badet."
"Lycka till," sade hon.
Och nu tar hon av Þorsteinn kläderna, vadmalsrocken och de skinnbyxor [osäker tolkning] som han brukade gå i. Nu tvättades han och hans hår kammades och klipptes. Nu kom Þórólfr med kläder och bad honom ta på sig dem. Þorsteinn klädde sig nu snabbt. Därefter tog Þórólfr av sig sin snörmantel, det var en mantel av skarlakan med gråskinn under, och lade den över Þorsteinn. Men när han reste sig räckte den honom inte längre än till byxlinningen. Då tog han av sig manteln och bad honom själv behålla den, men bad honom ge honom ett annat ytterplagg, även om det inte var lika gott. Þórólfr gav honom då en pälskappa och bad honom ta på sig den. Han drar kappan över sig, och den var varken för lång eller för kort. Då tog Þórólfr av sig sitt svärd och gav honom. Det var en god och väl utsmyckad klenod. Þorsteinn tog emot svärdet och drog det genast, tog tag i blodrännan och böjde ihop det mellan händerna så att blodrännan låg upp mot hjaltet. Då lät han det fjädra tillbaka, och då var hela härdningen borta.
Då lämnade han tillbaka svärdet till Þórólfr och bad honom ge sig ett annat, starkare vapen, "och den här pinnen duger inte åt mig."
Þórólfr tog emot svärdet och tyckte att det var förstört, och bad honom då gå till hans vapenkista på morgonen och där välja det vapen som han tyckte var bäst. Därefter gick de till bords, och Þórólfr satte sig närmast sin far och Þorsteinn på andra sidan om honom. Þorgnýr ser då bröderna och låter ögonbrynen sjunka ner mot näsan och hälsade inte alls på Þorsteinn, men Þórólfr talade med var man och var den gladaste.
Men på morgonen gick bröderna till Þórólfrs vapenkista, och Þorsteinn fann där en bolyxa som han tyckte passade honom och satte den på ett bredyxeskaft, gick sedan till bäcken och slipade den. Denna yxa bar han sedan som vapen.

## kap. 3 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:3:sv -->

Nu efter detta stannade de hos sin far över vintern.
Men på våren frågade Þórólfr Þorsteinn vad han ville ta sig för, men han bad Þórólfr bestämma: "Jag tycker det är bra att du råder den första gången vi båda far tillsammans."
Þórólfr gjorde då sitt skepp i ordning och tog sig besättningsmän. Sedan styrde de sitt skepp till handelsplatserna. Det sägs inte till vilka de styrde, men det berättas att de kom hem på hösten. Þorgnýr tog emot Þórólfr som vanligt mycket hjärtligt, men han låtsades som om han inte såg Þorsteinn, och de hade inte talats vid under de föregående halvåren sedan han reste sig ur bädden. Där stannade de den vintern, och mellan far och son, Þorgnýr och Þorsteinn, var det ändå så kyligt att de aldrig talade med varandra. Nu fick Þorsteinn ingen aktning så länge det stod så till.
Då frågade Þórólfr sin bror Þorsteinn vad han ville ta sig för under sommaren: "Det förefaller mig som om du tycker att köpfärder är föga roliga."
"Rätt gissar du," sade Þorsteinn, "jag tycker att köpfärder mer är en man till prydnad och berömmelse än till prov på tapperhet."
Då sade Þórólfr: "Vad ska vi då ta oss för?"
Þorsteinn sade: "Jag har tänkt något på det. Jag ville att du köpte oss två långskepp och att du styrde vår knarr till handelsplatserna som du brukar."
"Något annat tänker jag först," sade Þórólfr, "ty det ska jag hålla som jag har lovat, att jag aldrig ska skiljas från dig så länge vi båda lever."
Þorsteinn sade: "Detta gör du illa, ty din far kommer att tolka det så, om du inte kommer tillbaka, som om jag har stått efter ditt liv, och det är stor skada om något händer dig men alls ingen om mig. Och detta är en mycket farlig färd."
Icke desto mindre köpte Þórólfr två långskepp och sålde knarren. De styrde dem i härnad och fick god förmögenhet under sommaren, styrde hem på hösten och hade fem skepp. Det nämns inte var de härjade. Så fortgick det i tre vintrar, och de hade då tolv skepp och stora rikedomar.

## kap. 4 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:4:sv -->

Det berättas att den tredje hösten gick Þorgnýr emot Þorsteinn och hälsade honom först. Han tog väl emot sin far, och bröderna var där över vintern, men besättningsmännen fick kvarter på annat håll.
Þorgnýr erbjöd bröderna att de skulle ta över gården och förvaltningen av egendomen, men bröderna svarade båda som med en mun och sade att de inte ville följa något annat än hans råd så länge han levde, "och dessutom har vi ännu inte prövat oss," sade Þorsteinn, "i envig eller vikingafärd och ska ännu försöka längre. Jag ville, far, att du visade oss till någon viking som det vore någon ära för mig att möta, och att jag fick antingen bot eller bane och sedan blev omtalad i någon mån."
"Det är troligast," säger Þorgnýr, "att du får det så fort du begär det, om du tycker att det är så viktigt att dö snart. Nu ska jag visa dig till en man som gör att du blir ihågkommen så länge världen står om du besegrar honom."
"Öppna munnen till lycka," säger Þorsteinn, "och visa mig till honom så fort som möjligt."
"Så ska det vara," säger Þorgnýr. "En man heter Ljótr den bleke. Han är österut i Svíasker vid Götaland och har femton skepp och ett drakskepp (dreki) som är helt beslaget med järn upptill. Han seglar rakt igenom varje skepp, och han kallar drakskeppet Járnbarði. Ljótr är en storväxt man, vacker att se på, men en del människor säger att vapen inte biter på honom."
"Nu har du talat väl," sade Þorsteinn, "och jag ska antingen möta döden eller ha fällt Ljótr till hösten."
Þorsteinn gjorde genast sitt skepp klart att lämna landet, men köpte en knarr utan att Þórólfr visste om det.
På sommaren gjorde de sig redo för färden, och när de kom till skeppet berättade Þorsteinn för Þórólfr om sin plan: "Denna knarr som jag har köpt tänker jag att du ska styra på köpfärder i sommar, men jag ska fara i härnad."
Þórólfr säger: "Varför vill du, bror, att vi ska skiljas, när jag har lovat att vi aldrig skulle skiljas?"
Þorsteinn säger: "Nu har det kommit dithän, frände, att jag vill bestämma enligt det villkor jag har satt, eftersom många kommer att tycka att det är stor skada om något ont händer dig, men alls ingen om mig även om jag inte kommer tillbaka."
Þórólfr säger: "Du behöver inte försöka slingra dig undan detta. Jag tycker att livet är värre än döden om jag skiljs från dig."
Þorsteinn säger: "Det gick som jag anade, att du inte skulle hålla det som du lovade. Men ändå ska jag inte låta mig avskräckas från färden, och jag har på känn att vi inte båda kommer tillbaka, och det är inte uteslutet att ingen av oss kommer."
Þórólfr säger: "Ingen kan undgå sin ödesdag. Jag tycker det är större heder att dö med dig än att leva vidare med skam och vanheder."
"Du får nu bestämma," sade Þorsteinn.
Och sedan styrde de skeppen till Götaälv och brydde sig nu inte om några vikingar. De seglade till skären och såg där en borg. Þorsteinn bad dem lägga till där. Det var sent på kvällen när de lade till vid skären där borgen stod uppe. Þorsteinn bad dem vara tysta och spänna tält över sig. Þorsteinn bad några av sina män gå tvärs över skäret och se efter om de såg något nytt. Men när de kom upp på skäret såg de var drakhuvudet stack upp. Det var som om man såg på rent guld. Där räknade de femton skepp bredvid drakskeppet, och det var tältat över med svart. Ljus fanns under tälten. Där satt män och drack. Sedan gick de tillbaka och lät ingen märka dem. De berättade för Þorsteinn vad de hade sett.
"Då ska vi arbeta i natt och föra all last av skeppet och gräva ner en del och föra ut sten i stället, ty jag unnar dem inte att få glädje av en enda penning, och så fort det är ljust nog att strida ska vi gå till angrepp mot dem."

## kap. 5 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:5:sv -->

När det var ljust på morgonen lade Þorsteinn till med sin flotta och lät ro till anfall och sade att han ville tala med vikingarna. Men när de kom fram till dem stod en man upp på drakskeppet och gick ut på relingen. Han var klädd i en röd kjortel av skarlakan och en blå kåpa över sig och en mössa med guldband på huvudet. Han ropade från drakskeppet och frågade vem det var som rodde till anfall så kraftfullt.
Þorsteinn sade sitt namn, "men vem frågar?"
"Han heter Ljótr," sade han.
"Det är bra," säger Þorsteinn, "att vi har träffats här, ty dig har jag länge sökt."
Ljótr talade: "Vad har du nu tänkt ut åt mig? Dig har jag inte sett förut, men jag har hört dig omtalas."
Þorsteinn sade: "Ärendet till dig är kort. Jag vill ingå ett kompanjonskap med dig."
Ljótr frågade: "Hur ser det kompanjonskapet ut?"
"Villkoret är enkelt," sade Þorsteinn. "Du ska gå upp på land och behålla dina vapen och kläder, men dina män i skjorta och linnebyxor."
Ljótr sade: "Detta förefaller mig vara ett ojämnt villkor, men vilket är det andra?"
"Det andra är," sade Þorsteinn, "att vi ska strida."
Ljótr sade: "Var är den styrka som du har, så att du kan ställa mig sådana hårda villkor?"
"Här är den styrka som jag har," sade Þorsteinn, "dessa tio skepp."
Då log Ljótr och talade: "Detta tycker jag är högst osannolikt, och jag vill mycket hellre strida med dig än förlora mitt gods så skamligt."
"Lägg då fram alla skepp," sade Þorsteinn, "mot mina skepp."
Ljótr sade: "Jag nöjer mig inte med det villkoret att sätta in fler skepp än du, ty det har jag aldrig gjort förut, utan jag har alltid haft färre skepp och ändå vunnit seger."
Þorsteinn sade: "Du behöver inte skona mig för den sakens skull."
Ljótr sade: "Ändå ska jag inte lägga fram fler än lika många, men om du vill strida med övermakt emot dig ska jag sätta in ett nytt skepp när ett annat är röjt, så länge det finns några kvar."
"Så ska det vara," sade Þorsteinn.
De slog nu av tälten och lade ihop sina skepp, tio på vardera sidan. De började striden. Först gick ett stort stenregn från Þorsteinns skepp, och varje sten som Þorsteinn kastade gick antingen igenom skeppen eller dödade en man. De stred nu hela den dagen, och om utgången är att säga att Þorsteinn då hade röjt fjorton skepp för Ljótr och Ljótr fem för Þorsteinn, och många var svårt sårade och somliga dödade. Då sattes vapenvila (grið) mellan dem till morgonen.
Ljótr bad Þorsteinn föra bort alla de skepp som han hade vunnit av honom under dagen, "och du är en så tapper man att ingen har drivit mig så på flykten som du, och ingen kommer att lägga dig detta till last."
Þorsteinn sade: "Det finns ändå några goda klenoder kvar på drakskeppet, och jag tänker antingen få allt eller bli liggande här."
Ljótr talade: "Du bedrar dig själv om du tror att du kan vinna drakskeppet med fem skepp, när jag skulle tycka att mina utsikter var bättre även om du anföll med tio skepp, och jag avråder dig från att anfalla."
Þorsteinn sade: "Jag ser att du inte vågar strida med mig; far du din väg och bär nidingsnamn vart du än far."
Ljótr sade: "Du begär något sämre än du har möjlighet till, och det ska du få, att du blir liggande här innan nästa kväll kommer, om jag får råda."
Þorsteinn for nu till land med sina skepp, och de spände tält över sig och förband sina sår och gick sedan till bords efter det.
Då talade Þorsteinn: "Vi kommer inte att kunna sitta i ro i natt om vi ska kunna vinna drakskeppet i morgon. Vi ska lägga till vid den ö som ligger här nära oss. Den är skogbevuxen. Vi ska hugga stora träd och fälla dem mot ena sidan av drakskeppet. Jag tror att det då kränger, och det kan hända att vi då kommer upp på drakskeppet."
Och nu gör de så och lägger till vid drakskeppet och anfaller hårt. Men när de hade fällt virket mot drakskeppet krängde det efter, men de på drakskeppet bildade en sköldborg. Nu gick det som Þorsteinn hade gissat, att de gick över till ena sidan av drakskeppet, på den sida där anfallet var att vänta. Då gav skeppet efter. Nu var det inte för högt att hugga.
Det berättas att Þorsteinn kom först upp på drakskeppet och hans bror Þórólfr. Nu började en hård strid från båda sidor. Då kastade Þorsteinn bort sin yxa och tyckte att den var för långsam som vapen, och övermakten var stor. Han grep då en bit av en åra [osäker tolkning] och stred med den. Hans bror Þórólfr gick fram på ena sidan om honom och skyddade dem båda, ty Þorsteinn tänkte inte på något annat än att döda allt som kom i hans väg. De stred ända till kvällen. Þorsteinn hade nu kommit akterut till lyftingen (lypting). Ljótr ser nu hur det stod till och slungar sitt svärd mot bröderna och tänker störta sig överbord, och ser då ingen annan utväg. Men Þorsteinn slår honom ner mot relingen med stocken så hårt att huvudet och skuldrorna föll överbord men nederdelen med benen in i skeppet. Då var det så mörkt av natten att man varken kunde rensa skeppet från blod eller kroppar. Då såg Þorsteinn sig omkring och såg inte fler män stå upprätt av sitt följe än tolv, och därefter rodde de till land och tänkte gå till sitt läger.
Men när de hade kommit ett kort stycke från stranden tog Þórólfr till orda: "Nu ska jag göra en krok på vägen, och jag orkar inte gå längre."
Þorsteinn sade: "Är du sårad, bror?"
"Det döljer jag inte," sade Þórólfr, "ty när Ljótr kastade svärdet siktade han mer på dig, och jag vände skölden emot och var då själv oskyddad, och svärdet träffade buken nedanför bröstbenet och trängde in i bukhålan så att inälvorna föll ut. Jag svepte då kläderna om mig, och så har jag gått sedan. Nu är också min vandring slut."
Då sade Þorsteinn: "Då har det gått som jag gissade, att en av oss inte skulle komma tillbaka, och jag skulle ha gett mycket för att vi aldrig hade gjort denna färd."
Þórólfr sade: "Det är inte lönt att klaga över det nu, eftersom ingen kan undgå sin ödesdag, och jag tycker det är bättre att dö med gott eftermäle än att leva med den skammen att inte ha följt dig," sade han, "men ändå vill jag be dig om en sak, om du vill bevilja den, och den har att göra med ära."
"Vad är det, frände?" sade Þorsteinn.
Þórólfr sade: "Det ska jag säga dig. Jag tycker inte att mitt namn har varit i bruk länge, och det kommer att falla bort som vissnat gräs, och jag kommer inte att bli omtalad alls när du är död. Men jag ser att du kommer att föröka vår ätt och leva länge. Du kommer att bli en man med mycket stor lycka. Jag ville, om du fick en son, att du lät honom heta Þórólfr, och all den lycka som jag har haft vill jag ge honom, ty då hoppas jag att mitt namn ska leva så länge världen är bebodd."
Þorsteinn sade: "Detta vill jag gärna bevilja dig, ty jag hoppas att det blir vår heder, och god lycka kommer att följa ditt namn så länge det finns i vår ätt."
Þórólfr talade: "Nu tycker jag att jag har fått det som jag tycker är viktigt."

## kap. 6 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:6:sv -->

Därefter dör Þórólfr. Nu förbinder de sina sår och sover ut natten. Men dagen därpå for de till drakskeppet och rensade det från kroppar och blod och förde godset till borgen. Där var de en vecka och läkte sina sår. De gjorde en kista till Þórólfrs lik. Þorsteinn sade att han inte skulle begravas där.
När de tyckte att de var i stånd till det tog de en roddskuta och tog med sig det gods som han tyckte var bäst, och styrde sedan till Sverige och hade Þórólfrs lik med sig, men den allra största delen av godset blev kvar i borgen. De kom till land i Sverige där en jarl rådde som kallades Herrauðr. Han bodde ett kort stycke upp i landet.
Þorsteinn gick upp på land och till jarlens hall med tio män och kom dit vid dagvardsdrickandet. Dörrvakterna sade att det inte var någon sed att främmande män gick in med vapen där i jarlens dryckesstuga.
Þorsteinn sade att han inte brydde sig om det, "och jag hugger ner var och en som står där om ni inte går undan."
De gick snabbt undan från dörren, ty mannen föreföll dem fruktansvärd, och de vågade inte stå i vägen. Sedan gick Þorsteinn i full rustning in inför jarlen, och de elva tillsammans. Þorsteinn hälsade jarlen. Han besvarade hans hälsning väl och frågade vem han var. Han sade att han hette Þorsteinn och var Þorgnýrs son norrifrån Naumudalir.
Jarlen sade: "Jag har hört dig omtalas, att du är en utmärkt man, och det har väl något märkligt hänt på dina färder; gå till sätes och låt oss dricka båda tillsammans i dag, och berätta nyheter för mig och sitt mitt emot mig i högsätet."
Þorsteinn gör nu så, och de dricker nu en stund. Jarlen frågade var Þorsteinn hade härjat under sommaren.
Þorsteinn sade: "Inte har jag härjat vida omkring i sommar, men med Ljótr den bleke har jag nyligen stridit och förlorat alla mina män mot honom utom dessa elva, och därtill min bror Þórólfr, som jag aldrig kommer att få ersättning för."
"Sådant var att vänta," sade jarlen, "och det är stor lycka att du kom undan helskinnad, ty jag vet inte att någon annan än du har gjort det."
Þorsteinn sade: "Jag ber att ni lånar mig och mina män er hall. Jag vill dricka arvöl efter min bror och lägga honom i hög här med ert tillstånd. Jag ska bekosta det så att ni inte lider någon skada av det."
Jarlen sade att han gärna ville det, "eftersom jag tror att min hall inte är bättre besatt än om du eller dina män besätter den."

## kap. 7 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:7:sv -->

Þorsteinn och hans män tar nu itu med att bygga högen. Det gick snabbt. Þórólfr lades i högen och en del gods till hans ära. Sedan ordnade Þorsteinn ett gästabud och bjöd dit jarlen och många andra förnäma män. Man satt vid det i tre nätter, som det var sed. Þorsteinn skickade bort folket med goda gåvor och vann sig på så sätt vänskap.
Jarlen frågade nu Þorsteinn vad han ville ta sig för, "ty nu är sommaren mycket liden och du har en lång väg att fara."
Þorsteinn sade: "Jag vet inte vilka möjligheter jag har."
Jarlen säger: "Vinterkvarter står er till buds här om ni vill, och jag är er tacksam för det."
Þorsteinn sade: "Detta är väl erbjudet, herre, och jag tar gärna emot det."
Þorsteinn och hans män är där över vintern och väl omhändertagna. Jarlen sätter honom högre än varje annan man, och så gjorde andra efter honom.
Nu led det mot jul, och folkets sinnesstämning förändrades. Där hade varit glam och stor glädje, men nu upphörde det, och det blev stor tystnad i hallen. Det kom sig av att jarlen hade befallt det.
En dag frågade Þorsteinn en hirdman vad som var orsaken till folkets nedstämdhet.
Hirdmannen sade: "Du skulle tycka att det var förståeligt om du visste det, men ändå tycker jag att du är en ovaken man som inte vet vad orsaken är."
"Jag har inte tänkt på det," sade Þorsteinn, "men jag skulle tro att det måste vara stora händelser på gång när förnäma män låter sig gå så illa åt."
Hirdmannen sade: "Vi väntar gäster till jul som vi har stort ont av."
"Vilka är de?" sade Þorsteinn.
Hirdmannen sade: "En man heter Moldi. Han är viking, eller halvbärsärk om man så vill kalla det. De är tolv tillsammans och har kommit hit två gånger förut. Järn biter inte på Moldi. De vadar genom eld och biter i sköldkanterna."
Þorsteinn sade: "Vilka villkor ställer de jarlen?"
Hirdmannen sade: "Moldi vill begära svågerskap med jarlen och äktenskap med hans dotter Ingibjǫrg, eller annars utmanar han honom till holmgång (hólmganga) tre nätter efter jul, och det ska avgöras vad jarlen vill. Han skulle snabbt välja om han vore en ung man, men nu har han dragit sig ur strider för ålders skull."
Þorsteinn sade: "Jag tycker inte att det är förståeligt att han tar så illa vid sig av sådant."
Detta förvreds så att det sades att Þorsteinn skulle ha erbjudit sig att gå till holmgång för jarlen. Och lite senare möttes jarlen och Þorsteinn, och jarlen frågar om det låg något i att han hade erbjudit sig att befria honom och gå till holmgång mot Moldi.
Þorsteinn sade: "Det vidgår jag inte, men jag sade att jag tyckte det var troligt att det skulle finnas någon man som befriade dig från holmgången om du gav honom något gott för det."
"Det har jag sagt," säger jarlen, "att jag skulle gifta bort min dotter med den man som kunde ta livet av denne man."
Þorsteinn sade: "Jag frågade inte om detta för att jag tänker mig detta själv, utan för att jag vet att det kommer att finnas fler, eftersom fler vet om det."
De slutar nu detta samtal, och det lider mot jul. Jarlen blev nu snarare gladare av Þorsteinns ord. Jarlen lät förbereda ett gästabud med många gäster och bjöd dit sina fränder och vänner och alla de bästa männen i sitt rike.
På julafton strömmar flockarna till gården. Jarlen lät lämna plats för tolv män tom längre ut från högsätet. Det var stor glädje i hallen. Men när eldarna brann som klarast sades det till jarlen att Moldi och hans män red fram mot hallen. Och när de kom steg de av hästarna och gick sedan in i hallen, tolv tillsammans, och vadade genast genom eldarna och bet i sköldkanterna. Moldi gick fram inför jarlen och hälsade honom väl och värdigt. Jarlen besvarade hans hälsning väl och bad honom gå till sätes.
Han sade att han inte skulle ta emot gästfrihet av honom, "och jag har samma avsikt mot dig som förut."
Jarlen sade: "Jag ska nu också säga dig. Jag vill att du dricker med mig under julen, medan jag frågar mina män om någon vill befria mig från detta besvär."
Moldi sade: "Jag vill då att du låter mig gå runt i hallen inför var man och fråga om någon anser sig lika duktig som jag, och det är stort nöje att roa sig med det, men inte ska jag säga det till dig, jarl, ty jag vill inte säga något som du kan tycka är en kränkning av din ära."
Jarlen sade att han inte skulle förbjuda honom att säga vad han ville och vad han tyckte var roligt. Sedan går han från högsätet och utåt inför var man och frågade om någon räknade sig lika duktig som han, tills han kom fram till mannen i högsätet. Denne lät fötterna släpa ner från bänkstocken och hade en fäll bredd över huvudet. Moldi frågade vem den där drummeln var som låg där och inte satt upp som andra män i högsätet. Þorsteinn sade att det inte angick honom.
Moldi sade: "Du är högfärdig, eller räknar du dig lika duktig som jag?"
Þorsteinn sade: "Jag gitter inte kalla mig lika duktig som du, ty jag säger att du har det kräkets later som går på fyra fötter och som vi kallar märr."
Moldi sade: "Då utmanar jag dig till holmgång tre nätter efter jul."
Þorsteinn sade: "Hellre än efter jul, ty jag tycker det är desto bättre ju förr vi strider, och gärna om du vill genast."
Moldi sade: "Jag vill inte kränka gudahelgen, och jag är inte rädd för detta."
Sedan gick han bort och alla de ut ur hallen och steg upp på sina hästar och red bort.

## kap. 8 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:8:sv -->

Nu tackar man Þorsteinn för att han tog sig an denna holmgång, och folk blev glada och drack nu glada och muntra under julen.
Efter julen samlade jarlen mycket folk till holmstämman, och Þorsteinn och hans män kom först till holmen och satte sig ner på marken. Då frågade jarlen Þorsteinn var det svärd var som Þorsteinn tänkte strida med.
Då drog Þorsteinn fram ett svärd under sin mantel och visade jarlen och talade: "Här är det svärd som jag ska ha."
Jarlen drog svärdet och såg på det och talade: "Hur kom du över Ljótr den bleke svärd?"
Þorsteinn sade: "Han gav mig det på sin dödsdag tillsammans med sitt övriga gods."
Jarlen sade: "Säger du mig att han är död?"
Þorsteinn sade: "Han dog för den här gången."
Jarlen talade: "Detta anade jag inte; berätta för mig hur det gick till mellan er."
Þorsteinn berättade hur det hade gått till.
Jarlen talade: "En mycket berömlig man är du, Þorsteinn, men detta svärd duger inte för dig mot Moldi. Jag ska visa dig vad det duger till", tog tag i blodrännan och böjde det så att udden låg mot hjaltet, och lät det sedan fjädra tillbaka. Då var härdningen borta.
Jarlen talade då: "Här är ett svärd, Þorsteinn, som jag vill ge dig. Detta ska du bära mot Moldi och inte ta fram förrän du är redo att hugga, men ha det andra som du bär förut till synes."
Þorsteinn tog emot det och drog svärdet, och det såg ut att vara en rostig gammal klinga [osäker tolkning]. Jarlen bad honom ge honom det. Han gjorde så. Jarlen slog hjaltet ner mot en sten, och all rost föll av. Då var svärdet blankt som silver.
"Detta svärd kommer att bita på Moldi," sade jarlen, "men han gör varje vapen som han ser slött. Därför ska du se till att han inte märker det förrän du hugger mot honom."

## kap. 9 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:9:sv -->

Þorsteinn tar nu emot svärdet, och Moldi red då fram med sin flock och talade: "Det har aldrig hänt förut att jag har kommit senare till denna lek än andra, utan tvärtom har jag varit snabbare än några män."
Þorsteinn sade: "Desto senare ska du komma bort härifrån som du kom senare", och springer upp efter det.
Jarlen erbjöd sig att låta hålla sköld för Þorsteinn, men han sade att ingen man skulle utsätta sig för fara för hans skull: "Jag ska själv bära min sköld."
Sedan gick de dit där de skulle strida, och Moldi sade att han skulle kungöra holmgångslagen, "ty jag har utmanat dig. Var och en av oss ska kasta sin fäll under sina fötter. Var och en ska stå på sin fäll och inte vika en fingerbredd. Och den som viker ska bära nidingsnamn, men den som går framåt ska kallas en tapper man vart han än far. Med tre mark silver ska den lösa sig från holmen som blir sårad eller oförmögen att strida."
Þorsteinn sade: "Även om det gällde sex mark i stället för tre, så tycker jag att det är desto bättre ju mer jag tar."
"Det är dig inte utlovat," sade Moldi, "eftersom jag oftare har fått ta emot än betala."
Þorsteinn sade: "Så blir det ändå inte nu."
Nu kastar de fällarna under sina fötter och går upp på dem.
"Det är vår sed," säger Moldi, "att var och en ska ta tre sköldar och skydda sig med dem om de blir sönderhuggna; men hur är det svärd som du tänker strida med?"
Þorsteinn räckte honom svärdet, och han tog emot det och drog det.
Han talade: "Hur kom du över min bror Ljótr den bleke svärd?"
Þorsteinn sade: "Ljótr sände dig en hälsning på sin dödsdag och därtill att han tyckte att du var den mest troliga att hämnas honom."
Moldi sade: "Säger du mig att min bror Ljótr har mist livet och att du har varit hans baneman?"
"Det kan inte förnekas," sade Þorsteinn, "och du vill väl nu hämnas honom och inte dröja längre."
Moldi sade: "Jag tycker det är stor skada att döda en så tapper man."
Þorsteinn sade: "Det är dock sant att säga att det inte går att gissa [osäker tolkning]. Det sades att du inte kunde känna fruktan, vilket hot som än riktades mot dig. Nu förstår jag att du vill bära namn av usling inför mig vart du än far."
"Det ska du inte få uppleva," sade Moldi, "och hugg nu genast, ty jag är ivrig att döda dig, eftersom du inte vill något annat än dö."
Þorsteinn högg mot honom med svärdet och klöv hela hans sköld ner till handtaget. Moldi högg tillbaka mot Þorsteinn och klöv hans sköld ...
(Det finns luckor i sagan, och avskrivare har fyllt i dem på olika sätt. Här följer två utfyllnader av denna lucka; den första finns i handskriften Ny kgl. sml. 1714 4to.)
... och så höll det på länge under dagen, så att man inte kunde se vems lott skulle bli den sämre. Men till slut blev det slutet på deras envig att Moldi föll utan något gott eftermäle, och Þorsteinn gick till hallen, och jarlen tackar honom för denna seger med många vackra ord och satte honom nu mycket högre än förut, och Þorsteinn var där en tid högt omhuldad hos jarlen.
(Den äldsta handskriften till den senare är AM 402 fol.)
Nu tar de andra sköldar. Då hugger Þorsteinn med jarlens gåva, svärdet, men Moldi tänker parera med skölden plant. Þorsteinn ser det och låter därför händerna sjunka så att hugget träffar utsidan av benet och tar av vaden, ankeln och fotknölen [osäker tolkning]. Nu viker Moldi ut på fällens flik så att han vacklar. I detsamma slår Þorsteinn mot Moldis hals så att huvudet flög av. Då blev det ett stort jubel från jarlen och hans män, men när Moldis följeslagare ser hans fall vill de fly, men jarlen ber männen att inte låta dem komma undan. De dräptes där allihop utom en, som Þorsteinn tvingade att berätta var Moldis gods var gömt. Det var en väldig rikedom, ty Moldi hade varit en stor holmgångsman och den värsta rövare. Detta gods tillföll Þorsteinn, ty jarlen ville inte ha något av det. Han tackade Þorsteinn för denna seger och den frihet som han hade vunnit åt honom och hans dotter. Þorsteinn blev nu mycket berömd av allt detta. Sedan går de hem till hallen. Jarlen låter ställa till med ett utmärkt gästabud, och de dricker det glada.

## kap. 10 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:10:sv -->

En gång när de var två och talade med varandra, jarlen och Þorsteinn, frågade jarlen vilken lön Þorsteinn ville ha för den stora bragd som han hade utfört, "och vi har fått stor heder av dig i allt."
Þorsteinn sade: "Vi vill ta emot det av er som ni vill ge, men det är knappast att vänta att vi får det som sinnet står till för rangens skull," sade han.
Jarlen talade: "Det beror verkligen mycket på dig vad du begär, ty det ska stå till buds från mig som du begär."
Þorsteinn sade: "Då är lönen lätt att säga om jag får bestämma. Det är er dotter Ingibjǫrg med en sådan hemgift (heimanfylgja) som anstår henne och er att ge."
Jarlen sade: "Det visste jag för länge sedan, och det har dröjt längre än jag trodde. Jag ska hålla allt mot dig som jag har lovat, men ändå vill jag säga något i saken för min och din del. Jag ska öka din heder med det och med att du får råda över detta rike efter min dag och aldrig fara till Norge."
Þorsteinn sade: "Det vill jag lova, att vara här tre vintrar, men efter det vill jag välja om jag vill ha jarlsdömet, ty då ska jag se om jag då tycker att jag kan hålla riket eller inte."
"Klokt valt," sade jarlen, "och jag ska gå med på det om Ingibjǫrg vill som jag."
Þorsteinn sade att han inte skulle tränga sig på i detta om hon inte var villig. De gick nu för att tala med henne och berättade för henne om sin plan och frågade vad hon tyckte om det, och hon sade att hennes far skulle bestämma och sade att det skulle passa henne väl. Detta blev nu bestämt, och ett hedervärt gästabud gjordes i ordning och många människor bjöds dit. Man satt vid gästabudet tills det var slut. Þorsteinn skickade bort folket med goda gåvor och blev av det omtyckt och vida berömd.
Nu stannar Þorsteinn där över vintern, och de fick ett barn så snart det kunde ske. Och när den stund kom då hon skulle föda, födde hon ett gossebarn, och han östes med vatten och kallades Þórólfr. Han växte upp där och var mycket brådmogen och lik den förre Þórólfr.
Men när Þorsteinn hade varit där i tre vintrar sade han till jarlen: "Nu har jag varit här all den tid som jag har lovat och som jag har haft lust till."
Jarlen sade: "Vi kan inte hålla dig kvar om du vill fara bort, och far du vart du vill."
Då lät jarlen göra i ordning ett skepp med den last som Þorsteinn ville ha med sig till Norge och följde ut sin dotter med stor heder.
Þorsteinn talade: "Det begär jag av er, herre, om det skulle hända att ni går bort, att mina arvingar, födda av er dotter, tar land och lösöre efter er om jag sänder dem dit."
Jarlen säger att det skulle vara som han ville att det skulle vara ...
(Det är svårt att gissa vad som har stått i en stor lucka som här finns i sagan. I Björn på Skarðsás förklaringar till lagbokens gamla ord citeras Svarfdæla två gånger, och det kan vara hämtat ur denna del av sagan. Dessa förklaringar lyder så enligt Björns egenhändiga handskrift, AM 216cß 4to.)
Hérað (härad): Likaså Svarfdæla: Ni har oklokt hållit er här vid de obebyggda trakterna, ty mitt härad ligger längre in (det var Svarfaðardalr).
Kaldakol (kalla kol): Han hade nu farit med eld och härd över sina landområden [osäker tolkning].
Läs Svarfdæla:
När alla dessa eldar är släckta, då är det kalla kol, etc.
(Här följer en luckutfyllnad ur handskriften Rask 37. Kapitelindelningen är densamma som där.)
Därefter gjorde Þorsteinn sig redo att fara bort, och jarlen följde honom till stranden.
Han talade då till Þorsteinn: "Så säger jag att du är den störste man som har kommit hit till Götaland sedan jag minns. Jag tror att vi inte kommer att ses fler gånger, och det är en stor sorg att förlora dig från vårt fosterland, men överallt kommer du att anses som den störste mannen vart du än far, och ditt namn kommer att leva så länge världen är bebodd; och far du lyckligt och väl."
Därefter skildes de, och Þorsteinn styrde sitt skepp norrut till Norge och kom på hösten till Naumudalr. Och när Þorgnýr fick veta om sin sons ankomst for han emot honom, och det blev där ett mycket glädjefyllt möte. Þorgnýr bjöd sin son hem med hans hustru och alla följeslagare. Där hölls det bästa gästabud, och vid det var den största förlustelsen att Þorsteinn berättade om sina färder och tapperhetsdåd. Där fick man höra om många av hans bragder. Þorgnýr frågade mycket om sin son Þórólfr, hur han hade försvarat sig mot Ljótr.
Och Þorsteinn berättade allt som det hade gått till: "Jag trodde att jag skulle bli övermannad av Ljótr," sade han, "när han hade fällt alla mina män utom tolv och jag var sårad och utan skydd inför honom."
Þorgnýr talade: "Då var det mycket som jag gissade, att du skulle bli fullt prövad mot Ljótr den bleke, och det har gått hårt åt er båda. Nu ska jag öka ditt namn, som det är sed med stormän, och jag ska kalla dig Þorsteinn svǫrfuðr och ge dig som namnfästegåva (nafnfesti) denna gård och detta bo och därtill den makt som jag har haft över Naumudalir. Jag är nu mycket till åren kommen och inte i stånd att sköta sysslorna, men du förefaller mig väl lämpad för det i alla avseenden."
Þorsteinn tackade sin far med många vackra ord och var hos honom över vintern.
Men när våren kom tog han över gården och skötseln och blev snart omtyckt och en god förvaltare. Han fick med sin hustru en annan son förutom Þórólfr, och han kallades Karl, och när han blev äldre gav hans far honom ett tillnamn och kallade honom Karl den röde. De hade en dotter som hette Guðrún (eller Þórarna). Alla deras barn var lovande.

## kap. 11 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:11:sv -->

Två vintrar efter att Þorsteinn hade tagit över gården insjuknade Þorgnýr och dog. Þorsteinn lät bygga en hög och lade sin far där och mycket gods hos honom. Sedan drack han arvöl efter sin far och bjöd dit många stormän, och när det var över skickade han bort alla med gåvor, ty han var en mycket frikostig man. Han ägde också rikligt med gods sedan han hade fällt Ljótr den bleke och fått allt hans gods.
Därefter bodde Þorsteinn några år på sitt fädernearv, och hans anseende växte mer och mer. Men när han hade bott där länge insjuknade Þorsteinns hustru Ingibjǫrg svårt och låg inte länge innan hon dog. Þorsteinn tyckte att det var den största förlust, som var att vänta. Han lät lägga henne i en hög bredvid sin far. Þorsteinn sörjde henne mycket och trivdes inte där sedan och längtade bort därifrån av denna anledning. Då hade många förnäma män i Norge flytt från sina odalgårdar undan kung Harald hårfagres våldsvälde, och somliga for västerut över havet till Hjaltland och Orkneyöarna och bosatte sig där, men många for till Island, och det började nu bli helt bebyggt. Och eftersom Þorsteinn trodde att han inte skulle undgå att få betala skatt och lyda kung Harald, och därtill att han inte trivdes efter sin hustrus död, gjorde han i ordning sitt skepp för en färd till Island. Hans barn var då fullvuxna. Karl den röde beslöt att följa med sin far på färden, men man säger att han sände sin son Þórólfr till Götaland och att denne tog makten där en kort tid efter sin morfar Herrauðrs död och förökade sin släkt där.
Ljótr den bleke hade haft en son som hette Hafþórr (Snækollr). Han var viking, och när Þorsteinn svǫrfuðr var redo för Islandsfärden och höll på att ordna med sina ägodelar kom han till Þorsteinns gård och tog därifrån hans dotter Þórarna som krigsfånge och rövade mycket gods. Men när Þorsteinn kom hem visste han inte vart Snækollr hade styrt, och det blev ingen förföljelse. Snækollr levde sedan med Þórarna och fick två barn med henne. Om dem kommer att berättas senare i sagan.
Þorsteinn gav sig ut på havet efter detta. Han fick sent bör och drev norrut förbi Island, och de tog land väster om Eyjafjǫrðr och drog upp sitt skepp på rullar.

## kap. 12 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:12:sv -->

Helgi den magre, son till Eyvindr östman, son till Bjǫrn, son till Hrólfr från Ána, bodde då på Kristnes i Eyjafjǫrðr. Han var hövding över hela det häradet och mycket ansedd. Han hade kommit hit västerifrån över havet. Han växte upp på Hebriderna och sedan på Irland hos sin morfar Kjarvalr, irernas kung. Men när han var i fosterhem på Hebriderna fick han svälta, och det syntes inget hull på honom, och när hans far och mor kom dit kallade de honom Helgi den magre. Helgi var primsignad och trodde på Kristus och uppkallade sin gård efter honom, men ändå åkallade han Tor vid alla stora företag. Helgi hade två söner, Hrólfr och Ingjaldr, och en dotter som hette Ingunn. Henne hade Hámundr heljarskinn till hustru.
Men när Helgi fick höra om Þorsteinns ankomst red han till skeppet med många män och bjöd Þorsteinn till sig. Det var då långt lidet mot vintern. Þorsteinn tog tacksamt emot denna inbjudan och for hem till Helgi, och Þorsteinn och Karl var hos honom över vintern och väl omhändertagna, men besättningsmännen fick kvarter i närheten runt fjorden.

## kap. 13 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:13:sv -->

På våren bad Þorsteinn Helgi att anvisa honom en boplats.
Helgi talade: "Häradet är nu i stort sett helt bebyggt, och jag vet inte om något oupptaget land annat än i den dal som går upp i landet utanför Hrísey. Det är ett stort härad. Men där har Ljótólfr gode (goði) tagit sig boplats, han som kom ut österut i Sandvík med sin frände Hróðgeirr den vite, Hrappr son" – och de var så släkt att Hróðgeirr var bror till Alrekr, Ljótólfrs far – "och jag tror att han kommer att vilja helga sig dalen och försvara den mot att stormän bosätter sig där."
"Det ska vi inte bry oss om," säger Þorsteinn.
Och efter detta far Þorsteinn och Karl med sina män ut till dalen, och man började ordna sig gårdar. Þorsteinn byggde sig där en gård som han kallade Grund, men Karl den röde tog sig boplats vid Karlsá. Han reste sedan mellan länderna varje sommar men höll ändå alltid gården. Detta var på den sidan av ån där Ljótólfr inte hade sin bostad, men där han bodde hette det Hof. Honom behagade Þorsteinns och Karls åtgärder mycket illa, och han var dem fientlig. Härav uppstod ovänskap mellan dem.
En gång när Þorsteinn hade farit för att hämta sina varor var hans son Karl och några av deras följeslagare och högg ved i en liten dalsänka. Då sändes män av Ljótólfr för att anfalla dem. Den som for mot dem med många män hette Bjǫrn den tjocke, men de hade inget annat hos sig än sina bolyxor, och männen hade inga vapen utom påkar och stred med dem.
(En kortare luckutfyllnad finns i handskriften Lbs. 266 fol.)
Þorsteinn svǫrfuðr, son till Rauðr rugga, hade Hildr Þráinsdóttir till hustru; deras son var Karl den röde. Far och son for till Island, tog Svarfaðardalr i besittning och bodde på Grund. Ljótólfr gode bodde på Hof. Han var fientlig mot Þorsteinn, och de stred som det berättas här. Karl satte upp gård vid Karlsá.

## kap. 14 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:14:sv -->

... och männen hade inga vapen utom påkar, och de stred där. Somliga dräptes och somliga misshandlades. Där föll sjutton män. Det heter Stafsholt där sedan, och dalen Deildardalr. Uni ställde sig till stöd där Ljótólfr var, men bröderna där Karl och Þorsteinn är, ty Uni är lika nära släkt med Ljótólfr som bröderna med Þorsteinn, och det nämns senare i sagan [osäker tolkning].
Nu ska berättas vilka som slöt upp på Þorsteinns sida: Óláfr från Óláfsfjǫrðr, Héðinn från Héðinsfjǫrðr, de var bröder, och Svarthǫfði ... som drunknade, och det heter Svarthǫfðasteinar där han drunknade; Siglunes heter så därför att seglet drev i land där, Siglufjǫrðr därför att masten drev i land där. Héðinn hade en son som hette Svarthǫfði. Óláfr hade två söner, Þórðr och Vémundr. Alla dessa slöt upp på Karl den rödes sida, och många andra ädla män.
I dalen bodde en man som hette Hǫskuldr. Han var lagman (lǫgmaðr). Där hölls alltid ting, och man kan fortfarande se spår av det där. Han hade en son som hette Ǫgmundr. Även dessa slöt upp med Þorsteinn och Karl, och sådana trängde undan Ljótólfr och hans män och lade under sig hela dalen på ena sidan, ty då var B. den tjocke, Ljótólfrs farfar, död [osäker tolkning].
Kämpen Þorsteinn for nu mellan fjäll och strand och lade under sig hela dalen på ena sidan av ån. Han går till fjälls och gör där ett märke där han kom längst fram, och bröt där sönder sin kam och kastade ner kambitarna och lämnar silver på tre ställen, en halv mark på varje ställe, och den åsen kallas Kambr. Och Þorsteinn tar sig vittnen och fyller på så sätt dalen till sin boplats och gav den namn efter sig och kallade den Svarfaðardalr.
Men även om det hade varit kyligt mellan Þorsteinn och Ljótólfr hade det nu blivit så vänskapligt att de ingår kompanjonskap med varandra, nämligen Þorsteinn, Ljótólfr, Nefglita och Bárðr greypr från Hraun och Þorkell Skeggjason från Skeggjastaðir och Ǫgmundr Hǫskuldsson. Deras kompanjonskap bestod i att de bygger ett skepp och har det i ån och fiskar framför varje mans land. Det klagades inför lagmannen Hǫskuldr över hur de tänkte fara fram. Han sade att landet skulle ta en fjärdedel av fångsten där de fiskade, men de sade inte till någon, och korparna tog det [osäker tolkning]. Men folk hade då inte mer än förut, och de trodde då att de skulle få betala för det som Hǫskuldr hade dömt [osäker tolkning].
Då började de med lekar i dalen och ville pröva sin styrka, och Karl var starkast. Nu växte oenigheten i dalen på nytt.

## kap. 15 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:15:sv -->

Vid den här tiden kom en man som hette Grís, och som har nämnts förut, till dalen. Han hade nyss kommit ut och tar sig kvarter hos sin frände Ljótólfr och var där över vintern. På våren for han till Steindyrr och satte upp gård där, och bosättningarna hade förändrats mycket under den tid han hade varit borta. De flesta måste söka vänskap hos någon av de två, Þorsteinn eller Ljótólfr.
Nu söker Grís sig till Þorsteinn, men han tar inte snabbt emot honom, men sade ändå att om Grís kunde hålla måttan skulle han inte vara fientlig mot hans bosättning, "men ändå tycker jag illa om att Ljótólfrs fränder bor på den här sidan av ån."
(Här finns en lucka, troligen inte stor.)
Grís stod på god fot med Ásgeirr rauðfeldr.
Ásgeirr hade en sätervistelse den sommaren ... hans hustru skötte där gården och vallningen.
Det hände att hon födde under vallningen och födde två gossar på de holmar i Vatnsdalr som hette Víðihólmar. Hon kom hem med gossarna på kvällen, och hennes dotter Ingvildr tog emot dem och skötte gossarna och märkte att den ene blödde, och där hade en krokig nyckel som hon hade burit på sig kommit åt.
Detta kom över hennes läppar när hon såg det: "Se, såret märker spjutets spår."
Dessa gossar växer upp där, och den som hade fått såret hette Þorleifr och den andre Óláfr.
Efter detta far Grís bort ur landet och var över vintern i Trondheim. Men på våren därpå gjorde han sitt skepp i ordning för Island, och han kom inte längre än ut till Nidaros och låg där en tid. En kvinna kom för att träffa Grís och hade två barn med sig och bad Grís att han skulle föra barnen till Island.
Han sade: "Vad har barnen där att göra?" säger han.
Hon sade att barnens morbror fanns i det härad där han hade sin gård, "och han heter Þorsteinn svǫrfuðr."
Grís talade: "Vad heter du?"
"Jag heter Þórarna."
"Det gör jag inte utan bevis," sade Grís.
Hon tog då fram en käpp under sitt ytterplagg och gav honom. Där stod många ord som kändes igen som Þorsteinn svǫrfuðrs.
"Du kommer att tycka att jag är girig efter pengar," sade Grís.
"Säg vad du vill," sade hon.
"Fyra hundrade (hundruð) silver," sade han, "av mycket gott silver, och du ska ändå själv följa med barnen."
"Det är inte att tänka på att jag följer med dem, men jag ska betala det belopp som du begärde."
Och då sade hon honom barnens namn, och gossen hette Klaufi och flickan Sigríðr.
Grís talade: "Varför har du blivit så eländig, du som är av så god släkt?"
Hon sade: "Jag togs som krigsfånge av Snækollr Ljótsson, och han har dessa barn med mig. Sedan drev han bort mig med våld."
Grís fick genast bör när han hade tagit dessa barn ombord, och han seglade till Island till samma åmynning som han brukade. Och så snart han hade kommit i land lämnade han ifrån sig båda barnen så att ingen visste om hans ankomst. Samma kväll kom han till Grund till Þorsteinn, och han tog emot honom utomordentligt väl, och det berodde mest på att hans son Karl hade farit utomlands vid samma tid som Grís hade varit utomlands, och han ville fråga om hans färder. Grís var ganska fåordig. Þorsteinn frågade om han hade något bekymmer.
Grís sade att han inte tyckte det var uteslutet att han skulle tycka illa om hans tilltag, "ty jag har fört hit två av dina systerbarn."
"Hur kan det vara?" sade Þorsteinn, "och jag erkänner inte släktskapen med dem utan bevis."
Då visar Grís honom käppen, och Þorsteinn känner där igen sina ord, fast det var länge sedan.
Han sade då: "Jag ska inte göra mycket åt detta i kväll, men jag ska erkänna släktskapen med dessa barn."
På morgonen när de satt till bords bad Þorsteinn att barnen skulle föras till honom, och han klämde flickan så att hon genast grät, men gossen behandlade han mycket hårdare, och han teg.
Grís talade: "Nu tycker jag att du har erkänt släktskapen med barnen."
Þorsteinn talade: "Dig tänker jag låta ta hand om barnen och fullt underhåll därtill. Jag ska låta tjugo hundrade följa med flickan, men med gossen fyrtio hundrade."
Grís sade: "Varför gör du så stor skillnad på barnen?"
Þorsteinn sade: "Välj själv och ta hand om vilket du vill."
Då hällde Þorsteinn ut silver ur en pung, och Grís räknade fram fyrtio hundrade åt sig. Þorsteinn kungjorde avtalet mellan dem inför vittnen och bad Grís ansvara för Klaufis ord och gärningar. Grís sade att han ville göra Klaufi till träl. Þorsteinn sade att det var gott om han lyckades med det. Klaufi far hem med Grís. Han var då två vintrar gammal och Sigríðr fyra.

## kap. 16 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:16:sv -->

Nu måste nämnas hur Ljótólfr lämnade ifrån sig skeppet till Karl, det som de ägde båda tillsammans. Det skeppet hade byggts uppe i Tungan, och virket höggs där, ty där var tät skog. Men till kölen användes den ek som stod nere i Eikibrekka ovanför Blakksgerði, och de förde eken till den sumpiga bäck som ligger söderut och nedanför Grund, och den låg där då över vintern, och det kallas Eikisík sedan, och det skeppet kallades Íslendingr. Och när skeppet var helt färdigt fördes det ner längs isarna under vintern mitt emot Hof, och de lät skeppet stå där och stöttade upp det. Det heter Skorðumýrr där sedan, och på det skeppet har Karl farit utomlands.
Hos Ljótólfr bodde en man som hette Þórðr fangari.
Ingenting märkvärdigt har hänt i dalen sedan Klaufi kom och till dess sagan nu har kommit, och Klaufi är nu i sin elfte vinter.
Det hände något nytt, att Þórðr fangari utmanade Klaufi till brottning med smädelse om omanlighet (ragmæli), och den man som sändes till Klaufi med en runkavle hette Heklu-Skeggi, men Skeggi var Klaufis vän. Han tog emot kavlen och förvarade den. Men på morgonen kräver Klaufi en yxa av Grís och fick den inte förrän han hotade honom. Då far han till Grund och rådgjorde med sin frände Þorsteinn om han skulle brottas med Þórðr.
Þorsteinn sade: "Det vill jag att du själv bestämmer. Du känner din styrka bättre än jag."
Klaufi sade: "Även om jag är ung till åren är det mig ändå motbjudande att ligga under den trälens smädelse om omanlighet, och jag vill att du far med mig och att vi prövar hur det går."
Þorsteinn sade att han skulle bevilja honom det, och därefter kallar de till ett välbesökt möte på Hof, ty Þórðr vill inte brottas någon annanstans än där, och Grís och Þorsteinn följer Klaufi. De tar brottargrepp och brottas länge, tills en trälkvinna kom i stugdörren och kallade detta trälkvinnebrottning, när ingen av dem föll, och bad dem kyssas och sluta sedan. Klaufi blev arg över detta och lyfter upp Þórðr mot sitt bröst och kastar honom ner i ett stort fall så att alla trodde att han var skadad. Därefter spänner Klaufi grepp om honom så hårt att det nästan blev en skada [osäker tolkning]. En gumma satt i stugans hörn och berömde detta dåd mycket.
Grís talade: "Ett namn ska jag ge dig, Klaufi, och kalla dig bǫggvir, och du ska ha handskar i namnfästegåva."
Þórðr kom sig till bänken med andra mäns hjälp.
Då strömmar folk ut, och när Klaufi kom ut talade han: "Illa kan den bli glad som lämnar kvar sitt handverk även om han får något annat [osäker tolkning]."
Han gick då in i stugan och såg var Þórðr satt. Han slog då yxan i huvudet på honom, och han fick sin bane. Klaufi gick genast ut. Þorsteinn frågade varför yxan var blodig.
Klaufi talade: "Jag förbjöd Þórðr att utmana fler män till brottning."
Då fick folk genast veta om dråpet och undersökte vem som skulle svara för saken, men böterna föll på Grís, och han betalade sex hundrade silver. Folk for nu hem, och det var lugnt resten av vintern.

## kap. 17 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:17:sv -->

Dessa män nämner vi i sagan: Hávarðr i Þorvaldsdalr och hans söner Vigfúss och Þorvaldr. En man som hette Hrani stod under hans beskydd. Han bodde i Birnunes. Han var bror till Birna, som Birnunes är uppkallat efter, och Þorkatla den gamla, som Kǫtlufjall är uppkallat efter, var Hranis mor, ty Helgi den magre dödade henne där och lät henne frysa ihjäl, så att han hindrade henne från att få mat där tills hon dog.
Samme Hrani gjorde stor orätt mot en bonde som bodde på Hella och hette Þórarinn. Han lät beta av hans ängar och åkrar. Men eftersom Þórarinn var nära släkt med Klaufi sände han bud till honom, och Klaufi far genast in dit, och de fann Hrani på Þórarinns åker med sin boskap, och han satt på sin häst i full rustning. Men när Klaufi fann honom angriper Klaufi genast Hrani med vapen så att han inte har något annat att göra än att retirera, tills han fick sin bane. Där han dräptes heter det sedan Hranaríki.
Þórarinn och Klaufi far hem, ty de vill göra Grís en börda av underhåll [osäker tolkning] under bortavaron. Men när Klaufi for hem mötte han en man, och denne red Grís häst, och Klaufi dräpte honom. Den mannen hette Ǫrn och var lagmannen Hǫskuldrs huskarl och hans nära frände. Nu for han vidare, och Grís mötte honom och frågade varför hans yxa och kläder var blodiga.
"Jag vill ha min mat," sade Klaufi, "och jag bryr mig inte om det här."
När Klaufis måltid var slut rider tolv män fram till gården. Där kände de igen Þorsteinn svǫrfuðr och med honom Hávarðr från Þorvaldsdalr, och de kräver ersättning för Hrani. Grís var då den som svarade, och han betalade tolv hundrade för dråpet på Hrani. Vid den tiden kom lagmannen Hǫskuldr och krävde ersättning för dråpet på sin frände, och Grís måste betala sex hundrade för dråpet på Ǫrn.
Sedan for båda parter hem. Men Klaufi var nu mycket svårare att ha att göra med än förut och höll då Grís i skräck, men icke desto mindre kallade Grís honom till fiske i ån, och Heklu-Skeggi far med honom. Hrólfr ägde halva ån och fisket tillsammans med Grís. Men när Klaufi och Bjǫrn, Hrólfrs huskarl, kom dit blev de genast oense, ty Klaufi ville ha hela ån till fisket. Bjǫrn springer på Klaufi från sidan och tänker fälla honom ut i ån, ty han var både stor och stark. Men Klaufi söker nu emot och Bjǫrn undan, och det slutar med att Klaufi dräper Bjǫrn och far sedan hem. Och snart kom Hrólfr nefglita och begärde böter för Bjǫrn, och Grís måste åter betala sex hundrade silver.

## kap. 18 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:18:sv -->

Den sommaren gjorde Grís sitt skepp i ordning för en utlandsfärd.
Klaufi frågade: "Vem ska se efter gården här under tiden?"
Grís talade: "Det har jag tänkt dig," sade han.
"Det tänker jag ändå inte," säger Klaufi, "ty jag vill fara utomlands med dig."
Grís far nu och träffar Þorsteinn svǫrfuðr och frågar hur han ska göra med en sådan sak.
Þorsteinn säger: "Det föreslår jag att du för honom dit, ty han har hela sin släkt österut där. Jag skulle därför tycka att det var troligt att han inte skulle längta hit ut."
Grís tog väl emot detta, och Klaufi kom med på färden med honom.
Þorsteinn bad dem då ta reda på nyheter om hans son Karl, "ty på lång tid har inget hörts om honom."
Nu styrde de skeppet till havs och kom till Trondheim. Grís var där över vintern, men på sommaren gjorde han sitt skepp i ordning för Island och kom inte längre än till Nidaros; de lade sedan ut under Sólskel, och därefter fick de bör från nordväst, och Klaufi sade på mycket dåligt humör att de skulle segla söderut längs landet.
Grís sade att den dumbommen inte skulle bestämma det, "att jag seglar så långt ur kurs."
Klaufi svarade: "Det ska seglas som jag vill, annars seglar du aldrig levande härifrån."
Och Klaufi fick bestämma, och de seglar nu söderut längs landet tills de kommer till en holme. Där låg två skepp, och det fanns inga män ombord. De hoppade upp på det ena skeppet.
Klaufi talade: "Säg, Grís, vem som har styrt detta skepp, ty här finns runor som säger det."
Grís sade att han inte visste det.
"Du vet det," sade Klaufi, "och du ska bli tvungen att säga det."
Nu måste Grís säga det, vare sig han vill eller inte, och runorna säger så: "Karl förde då skeppet när runorna ristades."
Klaufi hoppade genast i en båt och rodde i land. Han var då så arg att han drev sin yxa ner i jorden så att den stod på hammaren. Sedan slet han upp en stor klubba så att den inte tycktes någon annan än honom själv duga som vapen. De hörde då mycket mansröster och kom fram dit där tolv män var bundna, men en mängd folk var där bredvid, och man löste männen ur banden, och var och en höggs ner när han lösts. De män som var i banden var Karl den röde och hans följeslagare. En man gick mest fram med att hugga folket, i brynja utan överplagg. Han svängde ett mycket åtråvärt svärd över axeln. Där vände sig Klaufi mot den mannen och frågade vem han var. Den mannen svarade mycket högdraget och sade att det inte angick honom. Klaufi vände sig mot honom och slog åt båda hållen ... mycket väl att springa. Atli far en stund. Så hette den viking som hade stridit mot Karl.
Men när Klaufi nådde honom skonade han honom inte mer än andra och lämnade honom död, tog sedan svärdet och högg åt båda hållen ända tills Grís ropade högt och talade: "Klaufi, Klaufi, håll måttan!"
Då blev Klaufi så kraftlös att han inte kunde hantera den klubba som han slog med förut. Karl och hans män var nu lösta. Där blev ett mycket glädjefyllt möte.
Våren därpå far Grís och Klaufi i härnad och är på vikingafärd i tre somrar och vann alltid seger. Och när de lägger av med härnaden styr de till Norge och seglar in i Trondheimsfjordens mynning och är där så över vintern.
Men på våren gör Klaufi och hans män i ordning sitt skepp för Island, och på det skeppet for Karl och Ǫgmundr. De kommer till de platser som Grís och hans män brukade besöka och lade skeppet under Melshǫfði och for alla hem till Grund och fick där ett gott mottagande.
Då talade Grís till Þorsteinn: "Färderna blir olika för människorna."
Klaufi talade: "Ta inte åt dig äran av det, ditt kräk, som du inte orsakar något av, men Karl kan berätta något om under vilka omständigheter han har kommit hem."
Karl berättade hur det hade gått till. Þorsteinn tackade sin frände Klaufi.
Det passar väl att berätta om Klaufis utseende. Han var fem alnar och en handsbredd lång. Armarna var både långa och grova, kinderna stora och händerna kraftiga. Han hade utstående ögon och brant panna, en mycket ful mun och liten näsa, lång hals och stor haka, mörka ögonbryn och skarpa drag; kindbenen satt högt. Han var den svartaste av män, både på ögonbryn och hår. Han hade öppen mun, och två tänder stack fram ur huvudet, och till utseendet var han helt som om han vore krokig och knotig.
Nu far Grís och Klaufi hem, och han är nu arton vintrar gammal.
Den vintern hände inget märkvärdigt utom att en man som hette Skíði kom till Hof en kväll. Han hade rymt undan en annan mans träldom, en som hette Þorgrímr den grå. Han bodde på Ósland i Skagafjǫrðr. Skíði bad Ljótólfr ge honom något skydd. Ljótólfr sade att han skulle ge honom det för sin frände Unis skull. Skíði bar namn av träl. Han bar inte det namnet därför att han hade härkomst eller natur till det. Han var den störste och vackraste av män. Ljótólfr satte honom till arbetsledare och förman över folket.
Våren därpå kom Þorgrímr västerifrån med trettio män för att hämta denne man, och Ljótólfr och Þorgrímr kom överens så att Ljótólfr betalade gods för att han hade hållit Skíði under vintern, och de förklarade sig försonade, och Þorgrímr hade trälen med sig för tillfället, ty Ljótólfr hade varit hemma med få män. Då kommer sextio män till Ljótólfr, och han vänder då hela saken till hemfridsbrott (heimsókn). Detta var Hrólfr nefglitas råd, och de trängde Þorgrímr så att han måste ge Ljótólfr självdom (sjálfdæmi) och lämnade ifrån sig både godset och trälen och for hem med det.

## kap. 19 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:19:sv -->

När vintern var över och folk var på vårtinget på Hǫskuldsstaðir talades det mycket om Karls ankomst.
Då gick Grís för att tala med sin frände Ljótólfr och talade: "Det passar väl nu att tala om ersättningen för skeppet med Karl den röde, ty nu är många goda män närvarande."
Skíði var närvarande där och talade: "Se till, Grís, att du bara föreslår sådant bland folk att det inte blir sämre mellan folk efteråt än förut."
Och därefter frågar Ljótólfr Karl vad han vill ge i ersättning för det skepp som de lät bygga båda tillsammans.
Karl talade: "Jag tror att du inte kan få något utkrävt för det, ty du bad mig bestämma priset."
Grís talade: "Vi skulle tycka det var bra att här göra Ljótólfr till din vän och lägga fram något gods."
Karl talade: "Inget kommer fram för dina ord eller någon annans den här gången."
Och så blev det. Men fränderna, Karl och Klaufi, krävde av Grís fyra vintrars förlorade gåvor [osäker tolkning], och då betalade han hans underhåll, och de gav honom land att bruka, och de förbehöll sig inte ansvar för hans gärningar från den tiden, och han flyttade till Melar och satt där över sommaren.
Då var lagrätterna ute i Tungan, och två män, far och son från Teigsfjall, drev boskapen till fållan. Den ene hette Bjǫrn och den andre Sigurðr, och Klaufi ogillade fårdrivningen, ty han ägde en tacka bland dem och tyckte illa om att den jagades på villovägar. Och när de kom mitt emot honom sprang Klaufi fram på mycket dåligt humör och dräpte där båda två och for med det till fållorna och mötte där sin frände Karl, och de hoppade upp på fållans mur. Ljótólfr frågar vad han hade sett av de män som drev boskapen.
Klaufi sade: "Jag såg en stund var de drev boskapen, men far du nu och se efter var var och en har stannat."
Då blev det känt att Klaufi hade dräpt dem båda. Efter detta måste Klaufi lämna ifrån sig Melaland, och Karl gav honom nu i stället en annan jord och tjugo huskarlar, och de byggde där en gård norr om ån uppe i dalen där det nu heter Klaufabrekkur, och som då först hette Klaufanes, ty den stod först nere vid ån och ansågs ligga illa, ty den låg mycket utsatt [osäker tolkning], som det senare visade sig. Och efter detta blev det full fiendskap mellan männen i dalen.
Den vintern väntade båda parter sig hjälp norrifrån från dalen av sina fränder, Kolbeinn och Uni, ty deras oenighet var då som störst, men det blev ändå inte av det halvåret, och det var då så gott som lugnt i dalen.
Men när sommaren var över friade Grís för egen räkning till en kvinna, Sigríðr, Klaufis syster. Þorsteinn svǫrfuðr var den som svarade, och han hänvisade allt till Klaufi. Då gick Grís för att träffa Klaufi och bad honom om kvinnan.
Klaufi svarade snabbt: "Då blir en duktig kvinna given åt en dålig man, men ändå lämnar jag det åt mina fränders beslut som hennes fränder vill bestämma."
Grís talade: "Du kommer väl till mitt gästabud om de tycker att hon ska giftas bort."
"Jag kommer säkert," sade Klaufi.
Och sedan gjordes upp om detta, och Ljótólfr var inte med vid detta beslut. Nu var gästabudet förberett på Grund, och det kom inte många människor, men då var vänskapen mellan Ljótólfr och Ásgeirr rauðfeldr som störst, ty Ingvildr fagurkinn var Ljótólfrs frilla, och ingen bjöds från Brekka. Folk anvisades platser på Grund. Alla de äldre männen satt på den ena bänken, men Þorsteinn svǫrfuðr och hans son Karl och deras frände Klaufi på den andra.
Grís tog då till orda: "Det passar väl vid ett så gott dryckeslag att tala det som mest kan bli ihågkommet och avlägga löften eller ta sig jämlikar att mäta sig med."
Þorsteinn sade att det var oklokt föreslaget, "och därifrån kommer alltid mycket som Grís är upphov till [osäker tolkning]."
Icke desto mindre fortsätter de detta samtal, och Karl den röde började först och tog sig Ljótólfr gode som jämlike och avlade det löftet att han skulle ha gett anledning till smädelse om omanlighet mot honom inom tre vintrar [osäker tolkning]. Grís tog sig en jämlike och nämnde Skíði till det och avlade det löftet att träffa den hamn som han ville varje gång han seglade mellan länderna. Ǫgmundr sade att han då inte skulle segla längre än tvärs över utedasset [osäker tolkning]. Klaufi tog sig Óláfr Ásgeirsson som jämlike och avlade det löftet att komma i samma säng som Ingvildr fagurkinn mot Ljótólfr godes vilja.
Grís talade: "Sådana ord betyder inte lite, och kraftlösa män skulle inte tala så; och låt oss nu inte låta detta bli till intet utan genast fara ut till Brekka efter Ingvildr fagurkinn och sätta henne på brudbänken bredvid Sigríðr."
De gör så, står upp arton tillsammans och går ut till Brekka. Grís satte sig att tala med Ingvildr och hennes mor Þórhildr, men Karl och hans män talar med bonden Ásgeirr och bad dem alla tillsammans komma söderut senare på dagen, och de for hem före och mötte vid gården en man som hette Þórðr gapa.
Grís gick fram till honom och talade tyst i hans öra: "Det är mycket illa att Karl är så snål med maten att han inte bjuder sådana män som du är. Far nu till Hof, och du ska inte få sämre mottagande där om du berättar vad som är på gång här."
Þórðr sprang genast. Karl märkte genast att mannen sprang från gästabudet och bad några springa efter honom och förfölja honom, men han sprang före dem ut i ån och stannade inte förrän han kom till Hof och berättade vad som var på gång. Ljótólfr gav sig genast i väg och samlade män omkring sig och red västerut över ån till Brekka.
En man var ute på Grund och högg ved. Han sprang in och sade att tjugo män red över ån och till Brekka. Då står de upp arton tillsammans och for ut till Brekka och märkte att många män var i husen och dörrarna stängda. Då kom Karl och bad Ljótólfr gå ut. Då hörde de stora skratt inne i gården, när Ingvildr och Hrólfr nefglita skrattade. Ingvildr fagurkinn gick då fram till dörren.
Då gick Klaufi upp till dörren och kvad en strof (vísa):
	Jag tror att han heter
	Hrólfr nefglita,
	han som erbjuder sig att mot Klaufi
	försvara kvinnan.
	Du ska inte, Bǫggvir,
	få njuta bruden
	om du inte tar
	livet av Nefglita.
Och vidare kvad han:
	Mest skrattar åt det
	Hrólfr nefglita,
	när vi skalden
	lönar detta [osäker tolkning].
Då gick Karl den röde fram till dörren och kvad en strof:
	Jag vet att männen satt,
	sådant är minnesvärt, inne.
	Den talar som för lov,
	Ljótólfr, inför de långsamma [osäker tolkning].
	Jag tror ännu att bränningens
	eldskärare blir olika [osäker tolkning],
	skrattet ska på hårdhetens brukare
	straffas, glada över list.

## kap. 20 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:20:sv -->

Karl drog då sitt svärd och satte det i dörrposten och tog sig vittnen och lät smädelse om omanlighet (ragmæli) drabba Ljótólfr gode, när han inte ville gå ut, och uppfyllde så de ord som han hade talat på Grund.
Han erbjöd Ljótólfr ännu en gång att gå ut, "och vi ska gå bort från dörren," sade Karl.
Ljótólfr vill inte riskera sina män ute, och Karl for hem, och de satt vid gästabudet. Därefter for var och en till sitt hem. Det var då lugnt i dalen den vintern.
Men våren därpå tänkte båda parter ge sig i väg för att hjälpa Uni och Kolbeinn, som de hade tänkt förra våren. Ljótólfr blev färdig före Karl, och Ásgeirrs söner for med Ljótólfr. Då frågade Þorsteinn svǫrfuðr sin son Karl varför han var så sen med färden. Karl sade att han inte brydde sig om ifall de bröt snö för honom över heden. Vid den tiden hade Ásgeirr farit upp i dalen för att klippa ullen av årsgamla får. Och nu far Karl till heden och kommer inte längre än upp på heden. Då hände det att Klaufi föll av hästen. Då dräpte de en häst som sprang lös med dem och flådde skinnet av den och spände det om Klaufi och band honom tvärs över ryggen på en häst och vänder med det ner längs dalen och mötte Ásgeirr nedanför Vatnsdalsá. Ásgeirr frågade varför de for så tillbaka.
"Du kan se," sade Karl, "att vi far här med Klaufi vägen (veginn)."
"Det är inte illa," sade Ásgeirr, "ty han har visat många män stor orättfärdighet medan han levde."
Karl sade: "Du behöver inte berömma dig så mycket av det, ty nu ska du mista livet eller trolova din dotter Ingvildr med den vägde Klaufi."
Ásgeirr valde att räcka fram handen, och nu spretar Karl ut Klaufis hand, och Ásgeirr måste fatta den, och trolovningen äger rum.
Då kom en strof ur huden:
	Det är dags för jungfruns bädd,
	mycket hastigt är jag huggen,
	i famnen flyger mig inte
	den vackra kvinnan, gala för de magra [osäker tolkning].
	Inte blir det för oss med denna längtan,
	det sade tjänstefolket, bättre.
	Räck, den som du skulle resa,
	rödkind, henne inne [osäker tolkning].
Då talade Ásgeirr: "Säger du att Klaufi är död?"
Karl svarade: "Det säger jag inte. Men det sade jag att han var vägd (veginn)."
Ásgeirr sade: "Det hade jag inte väntat mig, att du skulle fara fram med knep eller ränker eller lögn."
"Jag ljög inte," sade Karl, "fast jag sade att han var vägd, ty det som har burits sägs vara vägt [osäker tolkning]."
Och nu far de ner till Brekka, och Karl för dem i samma säng, Klaufi och Ingvildr fagurkinn, men Ásgeirr höll sig uppe i dalen medan detta pågick.

## kap. 21 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:21:sv -->

Nu styr Ljótólfr och hans män österut från tinget, och Þorgrímr den grå hade varit mycket emot Ljótólfr och Uni. Och nu kommer de till dalen vid den tid då Karl och Klaufi far nedifrån med kvinnan. Ásgeirr hade då slutit sig till Ljótólfrs följe och hade berättat för honom vad som hade hänt medan de var västerut. Nu far Ljótólfr och hans män över ån vid Teigarhǫfði, men Karl och Klaufi nedifrån längs grusbankarna till Urðarhús. Ljótólfr var med trettio män men Karl med femton.
Karl ropade högt till Ljótólfr och bad honom höra på vad han sade: "Här är din frilla Ingvildr i följe med mig."
Ljótólfr låtsas inte höra och far hem utan vidare. Karl var med Klaufi, så att det var allmänt tal i dalen att Karl bar skräckhjälm (ægishjálmr) över Ljótólfr, men ändå kan man kalla det lugnt under sommaren.
Det måste nämnas hur det gick för Uni och Kolbeinn, att Uni fick det som de tvistade om, ty alla var emot Kolbeinn. Och Kolbeinn blev så arg att han hoppade ombord på ett skepp och seglade ut på havet och bröt skeppet mot den klippa som ligger nordväst om Grímsey, och Kolbeinn omkom där, och ön är uppkallad efter honom och kallas Kolbeinsey. Men Hjalti stannar kvar där och minskar inte sitt anseende.
Hösten därpå uppstod en tvist mellan Klaufi och Ljótólfr. Klaufi tyckte att Ljótólfrs män drev Þorsteinn svǫrfuðrs och Karls boskap på ett otillbörligt sätt. Klaufi bad Karl fara upp i dalen till fållorna, men Karl sade att han måste fara ut till kusten till fållor. Klaufi rider upp längs dalen och Karl ut till kusten.
Det berättas inget om Klaufis färder förrän han kommer upp till Krókamelar mitt emot Búrfellshús, och där står han i vägen för fjällfolket vid vadstället. Nu drivs boskapen till vadstället, men Klaufi försvarar vadstället och är med fyra män, men fållfolket var många, och där börjar en strid, och lagrätten var på Hæringsstaðir, och där bodde Hæringr. Han ser att boskapen skingras där vid ån och springer hemifrån med nio män, och de kommer inte över ån, ty Klaufi gick emot, och han hade då fått bärsärkagång (berserksgangr), och de strider nu öster om ån. Vid den tiden kom Ljótólfr dit med två män och vänder sig dit tillsammans med Hæringr. Klaufi låter nu som om han inte har något annat att angripa än Ljótólfr, och Klaufi viker nu undan ut i ån, och de strider nu mitt i ån. I detta ögonblick rider nio män snabbt utifrån längs grusbankarna. Där hade Karl den röde kommit.
Han ropar högt: "Klaufi, frände, håll måttan!"
Klaufi talade: "Till olycka kom du nu, ty nu hade jag segrat och dräpt Ljótólfr om du inte hade kommit, och då hade vi ensamma rått över denna dal."
"Det ska du inte säga, frände," sade Karl, "ty Ljótólfr har många ädla fränder över hela Island, och vi skulle få möta hårda villkor om något ont gjordes honom; och ge honom nu självdom (sjálfdæmi) för all den orättfärdighet tillsammans som du har gjort honom."
Klaufi blev då arg och sade att han aldrig skulle göra det. De är nu åtskilda, och Hæringr hade fallit och femton andra män, och de skildes så.

## kap. 22 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:22:sv -->

Samma höst hämtade bröderna från Brekka, Ásgeirrs söner, färgväxter uppe på Klaufahlíð, som deras mor hade skickat dem efter, och de kom hem till Klaufanes när de hade hämtat växterna och ville träffa sin syster Ingvildr och lade ner bylten ute medan de dröjde. Det ena var en skinnsäck och det andra en stor påse [osäker tolkning]. Då kommer Klaufi dit och hackar sönder bylten med en spett och gick sedan därifrån. Men när bröderna kom ut såg de att säckarna inte gick att använda, och de far hem och möter sin mor. Hon frågade varför de inte hade något med sig.
Då kom en strof över Þorleifrs läppar:
	En säck högg för mig
	Bǫggvir snabbt,
	men för Óláfr
	rem och skydd [osäker tolkning].
	Så ska det bli,
	om vi bröder lever:
	beredd för olycka,
	Bǫggvir huggen.
Det hände en gång att Ingvildr fagurkinn satte sig i Klaufis knä och var mycket öm mot honom och bad honom låta henne fara ner till Brekka på besök och sade att hon inte skulle vara borta längre än han ville och bad att Heklu-Skeggi skulle fara med henne. Klaufi tillät det. Hon for sedan och var inte borta längre än han tillät.
Men när hon kom hem satte hon sig i hans knä och var öm mot honom och talade: "Jag tror inte att någon annan kvinna är bättre gift än jag. Men det tycker jag illa om hos mina bröder att de har dödat min oxe, som var den största dyrbarheten, och jag ville gärna, min Klaufi, att du lät dig ogilla detta och hämtade oxen där den ligger tillredd i huden mitt emot dörren nere på Brekka."
Klaufi svarade: "Vad spelar det för roll? Du kommer inte att sakna mat här."
Hon svarar: "Jag hade inte väntat mig att du skulle vilja vara mina bröders rövare."
Klaufi sprang då upp och gjorde sig med svärdet Atlanautr och var mycket arg och gick ner till Brekka och kom inte till Grund och fann genast huden liggande i dörren och tog upp hela den slaktade oxen och kastade den på ryggen och tänkte gå ut med den. Men det gick inte, ty den fastnade i dörrkarmen, och han slet loss hela den och gick med den söderut till gärdsgården och skakade där av sig hela dörrkarmen och dörren med, och gick sedan hem. Men när han kom hem var det långt lidet på natten. Där hade mycket snö drivit upp mot dörren. Han gick då in i snögången. Då kom Ingvildr emot honom och var mycket öm mot honom, och då gick vreden så över för Klaufi att han då inte kunde hantera den börda som han förut länge hade burit.
Han böjde sig djupt i dörren när hon välkomnade honom, och svärdet Atlanautr gled fram ur skidan, och hon tog det och kastade ut det i snögången och talade: "Bruke den som vågar bruka."
Hon höll kvar Klaufi tills han blev genomborrad så att han genast fick sin bane. Detta dåd orsakades av Ásgeirrs söner, och de tog Klaufi och drog honom under hölagret bakom huset. Ingvildr gick då till sin säng, men de gjorde sig redo att fara bort. Så snart de var borta kom Klaufi till Ingvildrs säng. Hon lät då kalla på bröderna, och de högg då av honom huvudet och lade det nedanför fotsulorna.
Bröderna kom hem till Brekka på kvällen, och deras far frågade dem vad de hade uträttat.
Þorleifr kvad då en strof:
	Jag rödfärgade på sköldarnas främjare
	sköldormen för brottets straff [osäker tolkning].
	Träd av halsringen, i metallernas väder
	började svärdet tjuta.
	Farligt sjöng ringarnas
	stridssols [osäker tolkning] på ängarna
	fällande Gunnr mellan fjällen;
	gehängets trolls fura fällde jag [osäker tolkning].
Ásgeirr sade: "Nu märker jag vad ni har gjort, men jag litar inte på att jag kan hålla er här, och far ni till Ljótólfr."
De for genast till Hof och gjorde Ljótólfr bekant med vad de hade gjort.
Ljótólfr tog mycket väl emot detta dåd och bad dem fara till Grís, "ty vi känner alla till dessa planer."
Och Grís tog mycket väl emot det, men ändå litade han inte på att han kunde gömma dem så att hans hustru Sigríðr inte fick veta det, och hon hade nu fått full kännedom om vad som hade hänt, och hon föreslog ett avtal om att dölja dem och bad att få svärdet Atlanautr till förvaring och sade att hon inte skulle ange dem förrän någon annan gjorde det, och det blev nu deras avtal.

## kap. 23 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:23:sv -->

Det var den andra kvällen att Karl den röde satt vid elden och hans åtta följeslagare. De hör att något trycker på huset, och det kom en vers:
	Jag sitter på huset,
	jag ser på det,
	härifrån ska vi
	vänta oss hämnd.
Karl talade: "Detta är mycket likt den röst som vår frände Klaufi hade när vi hörde honom, och det kan vara så att han tycker att han behöver något stort. Denna dikt slår mig så att detta säkert bådar stora händelser, vare sig de redan har inträffat eller inte."
Och efter detta går de ut fullt beväpnade och tänker vända över till Hof.
Då såg de en inte liten karl söderut vid gärdsgården, och det var Klaufi, och han hade huvudet i handen och talade:
	Söderut är det och söderut är det,
	dit ska vi styra.
De vänder nu dit efter Klaufi och far tills de kommer till Steindyrr, och Klaufi stannade där och slog med huvudet mot dörren och talade:
	Här är det och här är det,
	varför ska vi längre?
Då vänder Karl hem till husen och kom fram till öppna dörrar, och eldar brann därinne. Ett bord stod på golvet, och mycket slaktkött hade tagits upp och kokats.
Grís stod upp på golvet och välkomnade Karl väl, "och sätt dig ner, svåger," sade Grís, "och ta dig en måltid."
Karl svarar: "Vi har annat att tala om, de händelser som har inträffat."
Grís svarar: "Inga nya händelser når oss nu, eller vad kan du berätta?"
"Det är säkert," säger Karl, "att jag tror att Klaufi är död."
"Vad kan vi annat göra än att beklaga det?" sade Grís.
Karl svarar: "Vi tror att du vet vem som har utfört dådet."
Karl satte sig nu ner, och det blir ganska fridsamt mellan dem, och männen äter nu. Det fanns en glugg på huset på norrsidan, och Ásgeirrs söner skulle sitta vid den och se vad som hade hänt. De är nu vid gluggen och ser att Karl och hans män har kommit.
Det kom över Þorleifrs läppar: "Jag tycker att jag nu klart vet vad som är tänkt. Det kommer att skickas efter Ljótólfr, och de kommer att anfalla Karl, men jag tål aldrig att en så utmärkt man blir förrådd."
Þorleifr kvad då denna strof:
	Inte sade avsändaren att jag skulle
	driva undan handeldens [osäker tolkning],
	trofast är den som rejält ska egga
	fienden, min förtrogne, sina [osäker tolkning].
	Och den stridsprövade bågens
	blodorm om det goda knät
	med kadavrens vilddjurs klor
	hugger och biter i skägget [osäker tolkning].
Och vidare kvad han:
	Här sitter jag och vässar den skarpa
	dånbranden i sköldens strid
	medan våra ovänner
	bereder oss mat [osäker tolkning].
	Vi har båda ett barnsligt
	tillhåll som får lite sol,
	det får oss inte att skratta,
	ute vid grottans skrubb.
Detta hör Karl och känner igen Þorleifr på rösten och kvad då denna strof:
	Här gal skarpt på huset
	eldlunden av den stora striden.
	Pilskurens närare väcker
	den skara som ska bli rädd.
	Därför ska sångerna, men vägens
	ormböjare, inte löpa,
	vänta du, stridsstarens svältare,
	för Grís farliga, som jag väntar [osäker tolkning].
Efter detta springer Karl upp, och Sigríðr, Klaufis syster, gick fram till honom och gav honom svärdet Atlanautr. Han drog svärdet och kastade skidan över axeln. Grís var då ute och smorde fett på deras spjutskaft.
Karl sprang då ut till Grís och högg honom itu med svärdet och talade: "Så styckar vi Grundmännen grisen."
Han såg då att fett var ingnidet på alla deras spjutskaft. Han tog ett spjut och stack det i snödrivan och drog ut det till fjädern och torkade det på så sätt med snön, och så gjorde de alla, och vänder sedan ut från gården och såg där en mycket stor karl fara emot dem, och där hade Klaufi kommit.
Då kvad han en strof:
	Här går fram förbi gärdsgården
	stridslystna pannor [osäker tolkning],
	ni är vana vid dråp
	som vi förut.
	Vi har sett solvärlden,
	vi ska se en annan.
	Ni är som vi,
	helt ovetande,
	helt ovetande.
"I stenröset tänker jag få några i kväll, frände Karl," sade Klaufi.
Och nu ser de att femton män far från Bakkavað. De möts där det heter Kumlahóll eller Kumlateigr. Där hade Ljótólfr gode kommit, och det var inga hälsningar mellan dem. Männen sprang genast mot varandra, och det blev den hårdaste strid.
Och när de hade stridit en stund talade Ǫgmundr Hǫskuldsson till Karl: "Akta dig väl, ty dina skor står kvar i snödrivan, och jag ska stå framför dig", och då kom det flykt i Ljótólfrs följe. Det var mest likt som när en räv kommer in bland en fårflock. Ljótólfr och hans män drog sig nu undan, och nu är nio kvar, men femton höll stånd, men de andra var sju [osäker tolkning]. Och Ljótólfr tänker vända ner genom Bleikudalr ovanför Bakkagarðr, men där stod Klaufi i vägen och förbjöd dem att fara där. De vänder undan utåt och tänker ner genom Nafarsdalr utanför ängen. Det fanns ingen möjlighet till det. Klaufi stod där i vägen. Då kom Karl dit, och striden började för andra gången. Ljótólfr måste dra sig undan när de hade stridit en kort stund, ty Klaufi var då med i striden. Ljótólfr och hans män var sju när de drog sig undan, men de andra fyra. Ljótólfr for hela vägen tills han kom hem till gärdsgården vid Hof. Då fanns ingen möjlighet att gå in genom grinden, ty Klaufi stod där i vägen. Då kom Karl dit, och de måste strida för andra gången så snart de drabbade samman.
Då kvad Klaufi en strof:
	Det dånar över hela
	Svarfaðrs dal.
	Våra vänner är
	fyllda av de fallna.
	Låt oss tränga på, tränga på,
	Karls följesmän,
	låt oss låta ligga
	Ljótólfr gode
	i stenröset
	och i stenröset.
Då sade Ljótólfr att de skulle ropa alla på en gång, "ty då kommer Skíði att höra och han kommer att komma till hjälp åt oss med de män som han har."
Skíði hörde ropet och sprang upp och ut på gården med två män, och ändå hade han ingen möjlighet att fara till striden. Klaufi stod där i vägen och spärrade stigen för dem. Skíði gick hem och tog sig en stor eldbrand och lindade den med näver och sprang upp på gården, och vid detta sprang Klaufi till striden. Skíði sprang också dit med två män och såg att det på marken fanns både en galt och en isbjörn, och de gick mot varandra, men Skíði gick fram och skilde dem åt och gav ingen möjlighet att strida längre, "ty det är två på vardera sidan."
Ljótólfr drog sig undan, och Skíði skyddade honom, och de tre följeslagarna tillsammans, men både galten och björnen var försvunna. Nu far de så tills Ljótólfr nådde dörren till sitt förrådshus som han ägde. Med Ljótólfr var Ásgeirr rauðfeldrs söner. Karl kom då till dörren, och han var med en annan man. Han hade ingen möjlighet att gå in, ty Skíði stod där i vägen. Skíði eggar Karl att anfalla, men Karl eggar Ljótólfr att gå ut och sade att han inte skulle få bättre utsikter en annan gång att utmärka sig [osäker tolkning]. Ljótólfr sade att han nu skulle låta det vara för den här gången, och Karl far hem efter detta och Ǫgmundr med honom.
Þorsteinn svǫrfuðr välkomnade väl sin frände Karl och talade: "Sätt dig ner, frände, och berätta nyheter, och jag tycker inte att jag vet varför denna möda har kommit över mig, som om jag hade varit med er i striden, och jag kan inte gå härifrån."
Karl talade: "Jag visste, far, att du var med i striden och gav oss hjälp."
Då förbands Karls och Ǫgmundrs sår.
Þorsteinn svǫrfuðr fördes till sin säng av svaghet, och han låg där hela den natten och morgonen därpå och gav sin son Karl många goda råd och bad honom bryta upp från gården på Grund och fara till Upsir: "Det vill jag också be dig, min son, var en trofast vän mot de män som är dig trogna i bygden."
Nu kunde man kalla det lugnt i bygden under vintern efter den oro som de hade haft. Då slöt Vémundr och Þórðr och Svarthǫfði Héðinsson upp i Karls följe.
Men på våren dog Þorsteinn svǫrfuðr, och han begravdes nere på grusåsen mitt emot Blakksgerði. Efter Þorsteinns död lät Karl göra ett stort gästabud på Grund och bjöd dit Hávarðr och hans söner och alla sina vänner inom dalen. Då beslöt man, eftersom många välvilliga män hade kommit dit, att söka förlikning med Ljótólfr. Karl gick till slut med på det, och man for till Hof efter gästabudet och sökte förlikning med Ljótólfr, och det gick så till att båda parter möttes på Grund och lade nu fram sina saker, och Ljótólfr var i allt mer ovillig att förlikas, och dessutom var alla saker mer överlämnade åt Karl. Ásgeirr rauðfeldrs söner måste fara utomlands.
Skíði gick fram och bad Karl att han skulle ge Ásgeirr rauðfeldr något betesland, "ty det som han har ligger långt bort."
Karl gjorde nu så att han gav honom stora betesmyrar. Förlikningen blev att Ljótólfr måste betala sex hundrade silver. I Siglufjǫrðr stod ett skepp uppdraget, och Ásgeirrs söner for därifrån på det.
Så kom förlikningen till stånd som sagt var, och man kan då kalla det lugnt i dalen, och Karl flyttar till Upsir.

## kap. 24 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:24:sv -->

Härnäst är att berätta att en hustru var tänkt åt Ljótólfr inifrån Eyjafjǫrðr, från Mǫðruvellir, Þórdís, dotter till Guðmundr den gamle.
Det hände att ett skepp förliste i Fljót och inte en människa kom undan, så vitt allmänheten visste.
En morgon hade Heklu-Skeggi kommit till Steindyrr. Han bodde hos Sigríðr, Klaufis syster. Han såg att två män hade vadat över ån, och han såg det tydligt därför att ett tunt snötäcke hade fallit, och han kallade då på Sigríðr. Och då kände de igen på spåren att Ásgeirrs söner hade farit där, ty tån var mycket större på Óláfr än på andra män. Och då bad hon honom fara till Upsir och säga det till Karl. Han for genast och far till Hof med fjorton andra, men Ljótólfr var inte hemma utan hade farit in i fjorden. De förestod gården under tiden, Ragnhildr och Skíði. Där var Ingvildr fagrkinn. Skíði hade fått syn på deras färd.
Nu hade pojkarna nyss kommit. Ásgeirrs söner stod hos Skíði när han körde gödsel på vallen. Han såg ingen annan utväg än att de satte sig i gödselhögen, och han packade den frusna gödseln kring dem och sedan skottade han på blöt gödsel. Sedan gick han söderut på vallen, och då kom Karl dit och frågade vad som hade kommit till honom.
Han sade att det inte var så, såvitt han visste, "att några män har kommit hit."
"Dölj det inte, Skíði," sade Karl, "ty hit har Ásgeirrs söner kommit."
"Sagt är det som jag tänker säga," sade Skíði.
"Låt oss gå hem," sade Ǫgmundr, "och inte tjata på Skíði. Låt oss genomsöka gården."
Och så gjorde de.
Söder om husen sade Ǫgmundr att han såg en röd kjortel hänga ute på en stång, och det droppade ner från den, och han förde det till munnen och kände att det var salt. Sedan sprang han söderut runt husen med kjorteln och drog med sig en stor tik och högg av henne huvudet och satte det i kjorteln och lät halsstumpen sticka ut ur halsöppningen och drog den till dörren där Ragnhildr och Ingvildr var.
Han sade då: "Här kan ni se vad vi har funnit. Illa är det för den som har en så otrogen vän som Skíði är, ty han har förrått bröderna, och här kan ni se den ene av dem."
De låtsades inte höra.
De springer nu söderut på vallen, och där var Skíði.
Karl sprang fram till honom och tar Skíði och kastar ner honom med ett tungt fall och sade: "Säg nu om det är bättre för dig nu än förut. Vi har nu fått veta att Ásgeirrs söner är här."
Skíði sade: "Det säger de som vill. Jag har sagt det som jag tänker säga."
Då tog Karl ett rep och drog en löpsnara om Skíðis fötter och knöt den vid hästens svans och steg upp och rider ovanför Skorðumýrr. Skíði släpades efter, och skogen hade då röjts och stubbarna stod kvar. Han måste skumpa där omkring tills Ǫgmundr högg av svansen på hästen.
"Illa minns vi det som din far sade, ty han var hans vän, när vi plågar Skíði så."
De såg då var trettio män red utifrån mot gården. Skíði var mycket skadad, ty han blödde överallt, hakbenet var sönderrivet och hakan med, två tänder utslagna. De far då över ån, men Skíði går hem. Allt skedde samtidigt, att Skíði kom hem och Ljótólfr, och han frågade varför han var så illa tilltygad.
Skíði svarar: "Ingen är orsak till det utom min tystlåtenhet."
Då gör sig Karl och hans män redo på kullen mitt emot Grundarhús, och de andra rider dit, trettiotvå män, ty Ásgeirrs söner var då med Ljótólfr. De vänder över ån mot Karl, och där uppstår en strid, och den slutar så att några män föll av Ljótólfrs, men två av Karls. Bárðr den starke lyfte upp Ljótólfr i sadeln och bad honom rida undan, och så gjorde han, ty föga av hans folk dög något till, och de skildes med det. Karl for hem.
Men Ljótólfr sade, när han såg Skíði: "Välj själv lön för din tystlåtenhet."
Skíði svarar: "Du ska göra min heder sådan som du vill, men lönen är lätt att välja om jag ska bestämma."
Ljótólfr svarar: "Vad är den?"
"Jag vill att du ger mig Ingvildr," sade Skíði, "och ordnar det. Jag anser mig mest förtjänt av att få henne för den misshandel som Karl gav mig."
"Varför ber du om det som jag minst anade? Och jag tror inte att det blir dig till glädje att få henne."
Skíði svarar: "Hur det än är vill jag ha detta som lön, men du får bestämma vilken heder du ger henne."
"Då ska vi fråga henne," säger Ljótólfr, "ty jag vill inte ge bort henne mot hennes vilja."
De gick då till Ingvildr och tar upp detta ärende med henne, om hon ville gifta sig med Skíði.
Men hon sade till Ljótólfr: "Föga tycks du vilja akta mig när du vill gifta bort mig med din träl."
Ljótólfr svarade: "Jag ska gottgöra dig det. Jag ger honom frihet och så mycket gods att ni inte vore större människor om ni hade mer."
"Det är närmare då," sade Ingvildr, "och jag ska då säga något för min del."
Ljótólfr frågade vad det var.
Hon sade: "Han ska ha fyllt skåran i sin läpp inom fem vintrar, så att jag tycker att den är väl fylld."
Detta går Skíði med på, och detta blev bestämt, och Ljótólfr gav Skíði den dal att förvalta som sedan kallas Skíðadalr. Skogen var så tät uppåt från Tungan att det aldrig fanns en glänta i den. Skíði har rest sin gård där det sedan heter Mǫðruvellir. Ljótólfr gav honom boskap så att de var väl försedda. Skíði och Ingvildr hade tre söner. Den äldste hette Þorkell, den andre Bjǫrn, den tredje Grímr. När Þorkell var några vintrar gammal erbjuder Ljótólfr honom att komma till honom som fosterson, och han växer upp där.

## kap. 25 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:25:sv -->

Nu måste nämnas det vi vände oss ifrån, att när Karl hade varit hemma en natt rider han ut längs stranden, men det var mycket dimma. Ljótólfr hade också ridit ut till sanden för att se efter virke och skulle dra det hem. De var fem tillsammans.
Karl red tills han kom till Yttre Holt och mötte Geirdís när hon gick från gudahuset. Hon välkomnade Karl väl. Han frågade om hennes son Geiri var hemma. Hon sade att han hade gått till boskapen uppe i Holtsdalr. Karl red ut från gården och vände upp i sluttningen. Karl frågade om de såg några män framför sig. De sade att en man drev boskap utåt längs sluttningen.
"Den vägen ska vi styra," sade Karl.
De möter Geiri vid den inhägnad som ligger uppåt och söderut från Bǫggvisstaðir. Karl lät gripa Geiri och dräpa honom, och det kallas Geiravellir. Då red Karl hem till Upsir. Ljótólfr låtsades inte veta vad som hade hänt, och nu sitter båda parter i stillhet i tre vintrar.
Ǫgmundr var ständigt hos Karl och Svarthǫfði Héðinsson, och Karls gods började mycket att minska av de kostnader som han hade, och det blev inte lätt för bönderna, och han blev inte lika omtyckt som han hade varit.
En sommar kom ett skepp från havet till Svarfaðardalsáróss, och styrmannen för skeppet hette Gunnarr. Han var en man från Viken och en stor vän till Karl. Ljótólfr var på tinget när skeppet kom. Karl red till skeppet och bjöd Gunnarr att bo hos honom med så många män som han ville.
Gunnarr tog väl emot det, "men jag tänker vänta på Ljótólfr gode (goði). Det sägs mig att det är stor osämja mellan er, och jag tänker ta in där. Jag tycker då att det är mest troligt att jag kan åstadkomma något mot en förlikning mellan er."
Karl rider hem till Upsir, men Gunnarr väntar där en tid, och Ljótólfr kommer inte hem.
Karl tjatar om saken, att Gunnarr skulle fara till honom, "och det får gå efter lyckan med förlikningen mellan mig och Ljótólfr."
Gunnarr beslutar sig nu för Upsir med Karl och några män med honom. Litet senare kom Ljótólfr hem. Nu är det lugnt under vintern. Östmannen for ofta upp till Hof under vintern för att söka förlikning mellan Karl och Ljótólfr, och han åstadkom så mycket att ett förlikningsmöte bestämdes mellan dem nere på backarna vid Grafarhús. Till det mötet kom Skíði och Ingvildr fagrkinn. Och när förlikningsmötet mellan Karl och Ljótólfr nästan var avgjort, då sade Ingvildr att skåran i Skíðis läpp sent skulle bli fylld om denna förlikning skulle komma till stånd.
Skíði sade: "Tala du, den eländigaste och usligaste av alla kvinnor."
Gunnarr svarade: "Ofta kommer ont av kvinnors tal, och det kan vara att detta tal leder till det som det då har lett värst till."
Nu var allt slut med förlikningen, och de skildes oförsonade.

## kap. 26 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:26:sv -->

Óláfr kommer nu utifrån Óláfsfjǫrðr till Upsir och begär av Karl att hans söner skulle fara hem med honom, ty han blev mycket trött på grund av sin ålder. Hans söner, Þórðr och Vémundr, for nu hem med honom, och de var inte hos Karl sedan.
Våren därpå rustade östmännen sitt skepp tills de var redo, men Gunnarr var på Upsir.
Det var en morgon när de stod ute, Karl och Gunnarr, och Karl såg upp mot himlen, och det kom en färg i honom och en annan försvann. Gunnarr frågade varför han skiftade så i färg.
Karl svarar: "Det betyder föga, men något visade sig."
"Vad var det?" säger Gunnarr.
"Jag tyckte mig se min frände Klaufi rida i luften över mig, och det tycktes mig att han var på en grå häst, och en släde släpades efter. Där tyckte jag mig se er, mina östmän, och mig själv i släden, och huvudena stack ut över kanten, och jag antar att jag då skiftade färg när jag såg detta."
Gunnarr sade: "Du är inte så betydande som jag trodde. Jag såg allt detta, och se nu efter om jag har skiftat färg något."
"Det ser jag inte," sade Karl.
Men när de talade om detta kvad Klaufi i luften:
	Stort kommer det att tyckas människorna,
	mången ser sig där om efter hjälp,
	så beredes, männens slut,
	en lång hemfjätter dit [osäker tolkning].
	Sådden kommer till sist,
	sent tror jag att det går över,
	jämnt låter jag mot skyn glimma
	furstens sken och rid framåt [osäker tolkning]
	och rid framåt.
Och åter kvad han:
	Aldrig frös Ális
	stormträd genom list [osäker tolkning],
	det bet på männens skaror,
	jag simmar nu vid grymma skyar,
	jag simmar nu vid grymma skyar.
Och då sade han så att båda hörde: "Hem tänker jag dig med mig i kväll, frände Karl."
Då sade Gunnarr att de skulle gå till skeppet under dagen.
Karl sade: "Det är inte bråttom med det, ty det är inte gynnsam vind."
Gunnarr lät sig inte avskräckas.
Karl gick till sin hustru Þorgerðr och sade till henne: "Nu ska jag föra mina östmän till skeppet i dag, men jag ska säga dig hur du ska göra om jag inte kommer hem i kväll, ty man vet inte med vilken lycka man far hemifrån."
Han berättade för henne om synen.
"Om det nu blir så att jag dör, då vill jag att du flyttar din bosättning upp till Grund, och allt har gått mig tyngre sedan jag for därifrån. Jag vill låta föra mig över den å som är här ute på stranden, om jag dör vid mötet mellan mig och Ljótólfr. Jag tycker att man där har god utsikt när skepp seglar ut eller in längs fjorden. Jag vill också att du låter uppkalla efter mig om du får en pojke, ty du är havande, och jag hoppas att någon lycka följer med."
Þorgerðr svarade: "Gärna ville jag att du inte for någonstans, och denna syn är inte i min smak."
Karl svarade: "Det går inte att göra något åt. Det måste bli som det vill bli."
Och efter det gör de sig redo hemifrån, Gunnarr och Karl, Svarthǫfði och Ǫgmundr. Det var två andra östmän än Gunnarr, och Karl var där med fem andra. Och när de kom ner på kullarna söder om Brimnesá och till den sänka som ligger uppåt och söderut från ån, då springer trettio män upp framför dem, och där var Ljótólfr. Där uppstår en stor och hård strid.
Då sade Ljótólfr: "Vi vill ge östmännen grid."
Gunnarr svarade: "Antingen ska vi alla få grid eller ingen."
Och när de hade stridit länge lyckas de skilja Karl från hans män, och sju män anfaller honom, men han drar sig undan tills han kom till Hyltinganaust. Där fällde han alla dem som anföll honom. Och då kom Skíði dit med elva andra. Karl sprang upp på båthuset.
Skíði sade: "Det är bra, Karl, att vi har träffats här."
"Inte klandrar jag det," sade Karl, "och jag erkänner ditt mannamod i att du vill anfalla mig ensam, och det är då en viss ära, men om du anfaller mig med fler män, då tycker jag att du inte uppfyller det villkor gentemot Ingvildr som du lovade när du fick henne, och jag tycker att skåran i din läpp blir fylld endast om du ensam besegrar mig."
Skíði sade: "Nu ska jag dra nytta av övermakten, och nu får var och en lägga till det som han tycker. Må den som vill kalla Skíðis skåra fylld, och den som vill säga annorlunda säga det."
Nu anfaller de Karl, men han värjer sig tappert. Det sägs att Karl dräper tre av Skíðis män och sårar de flesta av dem som var kvar. Skíði och hans män slutar nu inte förrän de dräper Karl.
Ljótólfr och östmännen strider på ett annat ställe, och de faller alla för Ljótólfr, och likaså Svarthǫfði och Ǫgmundr, Karls följesmän. Det är folks berättelse att halva Ljótólfrs folk föll. Och efter det far han hem.
Och när detta blev känt på Upsir låter Þorgerðr föra Karl och östmännen upp till Karlsá, och där lades de i ett skepp och mycket gods med dem, och därför heter det där Karlsá sedan.

## kap. 27 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:27:sv -->

Efter dessa händelser flyttar Þorgerðr sitt hushåll upp till Grund men har ändå ett annat hushåll på Upsir.
Nu lider sommaren. Det berättas att Þorgerðr känner värkar och föder ett gossebarn. Den pojken kallas Karl efter sin far. Han växer upp där och är tidigt stor till växten. Men när han var några vintrar gammal växte ändå inte hans förstånd mycket. Han sade inte ett ord, och därför kallades han ómáli och ingen stor man.
Þorkell Skíðason far då hem till sin far, och alla bröderna, Skíðis söner, växer upp där, och de är alla lovande män.
Nu går några vintrar så att inget händer. Ljótólfr har inget emot Þorgerðrs bosättning och har ensam all heder. Karl Karlsson växer upp hos sin mor tills han var tolv vintrar gammal, och de flesta sade att han var en dåre. Þorgerðrs ekonomi blev mycket besvärlig, ty hon hade stora kostnader men arbetena var ständigt små och ingen utanför husets väggar som skötte sysslorna.
Därnäst hände det att ett hästting utlystes uppe ovanför Tungugerði. Ljótólfr och Þorkell Skíðason skulle hetsa hästar mot varandra. Många andra hästar var där utsedda till kamp, fastän de män som ägde dem inte nämns.
På Grund drevs under dagen de hästar fram som man skulle rida. Där fanns en treårig otämjd häst. Den var så stor som de största är och hade en stor man. Karl ómáli var ute när hästarna hade kommit hem. Han såg den otämjda hästen och springer fram och griper tag i svansen. Han arbetar sig framåt längs den och får grepp om halsen, men den blir vild och springer vida omkring på vallen. Karl följer väl med och släpper inte förrän han kom upp på ryggen och hakar fötterna under buken och håller sig i manen. Hästen springer fram och tillbaka tills de som tänker fara är redo. Då red Karl med dem uppför holmarna. Hästen sprang då än före dem, än efter, och folk skrek mycket åt honom. De kommer upp till folksamlingen, och Karl hoppar av sin häst och satte sig ner ensam. Där hade en man kastat ner handskar, och bredvid låg en silverbeslagen yxa. Karl tar upp och lägger båda i knät. Han strök ständigt yxan. Han gick inte till hästkampen.
Men Þorkell Skíðason hade kastat ner dem där, och när hästkampen var slut ser han sig om efter var han hade lagt sina saker, och då såg han var Karl satt och strök hans yxa.
Då gick Þorkell fram till honom och sade: "Tycker du att yxan är bra, Karl?"
Han teg och såg bort från honom.
"Jag tycker mig se att du tycker att yxan är bra, och jag föreslår att du tar emot alltihop tillsammans med handskarna i böter för din far."
Karl sprang upp och kastar ifrån sig yxan, och den träffade en sten och hela eggen bröts av, och han sätter sig ner på ett annat ställe.
Men Þorkell gick till Ljótólfr och visade honom hur den dumbommen hade farit fram med yxan, "och han har nu visat vilken dåre han är."
Ljótólfr svarar: "Dum tycks han er vara, men mig förefaller han klokare än ni, och så kommer det att visa sig."
"Detta har du aldrig sagt förut," sade Þorkell.
"Jag har inte haft anledning till det," sade Ljótólfr.
"Detta ska prövas," sade Þorkell, "vem av oss som är klokast. Jag har här tre mark silver som jag ska bjuda honom i böter för hans far, och jag tar det som tecken att han är en dåre om han tiger till det, men om han svarar är han inte så dum som han låtsas."
"Pröva får du om du vill," sade Ljótólfr, "men klokare tycker jag att det vore att ni inte hade med honom att göra så länge han inte talar till er."
Þorkell sade: "Det får prövas nu för en gångs skull."
Och Þorkell går nu dit där Karl sitter och har pungen i handen och räcker fram den mot honom och sade: "Vill du ha pengar, Karl?"
Men Karl teg till det.
Han frågade för andra gången om samma sak.
Karl svarade: "Vill du ha pengar, Karl?"
Þorkell sade: "Det visste jag, att du skulle kunna tala. Jag vill nu betala dig dessa pengar i böter för din far, tre mark silver."
Sedan slog han pungen mot Þorkells näsa så hårt att två tänder bröts ur huvudet och blodstrålar stod ur ansiktet, och Þorkell gick bort med det, men Karl gick till sina män. Och när Ljótólfr ser detta på honom frågar Ljótólfr varför han är så.
Han svarade: "Karl slog mig med pungen."

## kap. 28 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:28:sv -->

Nu springer folk åt två håll och rider sedan hem från hästtinget. Karl och hans män rider tills de kommer ut över ån.
Då stannade Karl och sade: "Hurdana kommer ni att vara som mina tingsmän, om jag behöver något?"
De frågade vad han begärde.
Han sade: "Inte mer än en dags arbete när jag kräver det av er, och det ska inte bli till skada för er."
De svarade: "Vad tänker du lägga fram i arbetslön?"
Han sade: "Ett hundra silver ska jag ge var och en av er, och jag ska välja dag för när ni ska arbeta åt mig. Jag ska då varsko er."
"Vi anade," sade de, "att du skulle vara en god karl, men det föll oss inte in att du skulle ge så stor lön för en dag. Det vill vi gärna."
"Hur många vill ni vara?" sade Karl.
"Inte färre än arton," sade de.
"Jag ska betala ut pengarna till er när ni vill, och jag anser köpet avgjort," sade han.
De går nu med på detta och skildes med det.
Och Karl red till Grund och satt där under vintern tills det blev vår.
Då sände han efter sina bröder, Þorgrímr, Þorsteinn och Þorvaldr. Och när de kommer välkomnar Karl dem väl, och då låter han breda ut en stor oxhud ute och häller där ut det guld och silver som fanns inom väggarna, ty bröderna ville låta dela, och de tyckte att det skulle leda till lycka om det inte delades. Karl stod bredvid medan de delade och lade sig inte i, men när det var delat rotar Karl ihop pengarna och gick bort under tystnad. De frågade varför han gjorde så, men han teg. De delade då åter igen, men Karl rotade ständigt ihop dem.
De frågar varför han gör så, "och vi vill att du delar och att vi väljer."
[oläslig]
"Vad då?" sade de.
"Ni ska göra det ena av två: ta alla pengarna och hämnas vår far, eller så ska jag hämnas honom och ta allt, efter som lyckan då vill falla ut, och ni ska vara fria från allt ansvar för det."
De valde hellre att inte få något av pengarna, och bröderna far hem.
Och nu går tiden, och Karl kallar till sig de män som hade lovat honom arbete. De gav sig snabbt i väg och tror att de ska fara till något arbete, gå till gärdesgårdsbygge eller hus, eftersom många hus hade förfallit. Men när de kom tog Karl väl emot dem, och de är där under natten.
På morgonen är Karl tidigt på fötter och ber männen stiga upp.
Och när männen är klädda ber Karl dem gå till dagvarden, "och jag vill [oläslig]"
Han var ute medan de åt och bär ut alla slags rustningar på tunet. Och när de kommer ut ser de att Karl var rustad. Då blev de förskräckta och ville nu gärna inte ha gjort något köp.

## kap. 29 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:29:sv -->

De stiger nu upp på sina hästar. Vädret var sådant att dimman var så tät att man inte såg mellan gårdarna. Karl rider nu söderut från gården och upp på holmarna, och alla de efter. Han rider tills han kommer till Skíðadalr, till Mǫðruvellir. Det var tidigt på morgonen, och Ingvildr hade inte stigit upp. Karl rider bakom huset och säger att de skulle vänta på honom där. Karl rider till dörren, och en tjänstekvinna går ut. Karl frågade om Skíði var hemma.
Hon svarar: "Han har farit upp till fållorna under sluttningen, och där är hans söner."
Han frågar: "Är Ingvildr hemma?" sade Karl.
"Hon ligger i sin säng," sade hon.
Karl och hans följeslagare rider nu upp till fållorna, och de griper genast far och söner och leder dem hem till tunet. Och då går Karl in i huset och ber Ingvildr stiga upp. Hon steg upp och ville klä sig och kom inte i mer än sin särk. Karl tog henne i handen och ledde henne ut på tunet och satte henne ner någonstans på tunet. Hon var utan huvudbonad och hade håret både rikligt och vackert.
Karl drog då svärdet och sade till Ingvildr: "Hur stor är nu skåran i Skíðis läpp?"
"Nej," sade hon, "nu finns det aldrig någon skåra där."
(Här finns en lucka som många har försökt fylla i, och det mesta av det är likartat. En av de äldsta varianterna finns i handskriften Thott 976 fol.)
Han tog då Þorkell, deras äldste son, och högg huvudet av honom, gick sedan till Ingvildr och frågade om skåran i Skíðis läpp var fylld. Hon sade att den var helt fylld. Då tog han hennes andre son och högg huvudet av honom. Han gick till henne och frågade samma sak. Hon sade att det inte fanns någon skåra och svarade detsamma.
Men hon svarade detsamma.
Då tog han deras yngste son, Bjǫrn, och hugger huvudet av honom, går sedan till Ingvildr, torkar nu svärdet mitt på [oläslig] och frågar om skåran i Skíðis läpp var fylld.
Hon sade att han inte behövde ständigt upprepa samma sak, "och den har läkt mycket väl."
Då gick Karl till Skíði och frågade om han ville ta emot livet av honom.
Han sade att han gärna ville ta emot det, "fastän jag tog emot det av en mycket sämre man."
"Då får du fara vart du vill, men jag ska ta denna gård. Men jag ska ge dig färdkost så att du kan fara vart du vill, men jag vill inte att du träffar Ljótólfr."
"Vad föreslår du då?" sade han.
"Du ska fara utomlands med något skepp. Jag ska ge dig det gods som jag vill."
Han gav honom två hästar.
Karl sade: "Du ska fara upp ur [oläslig] och så västerut. Far som jag anvisar dig, annars kommer jag efter dig och dräper dig."
Skíði for som Karl bjöd honom tills han kom söderut till Eyrar och for därifrån utomlands, och han är ute ur sagan till att börja med.
Karl tog upp gården och förde den till Grund. Han lät Ingvildr fara med sig och satte henne närmast sig. Ständigt gick Karl med det dragna svärdet, det som han hade dräpt hennes söner med, och frågade henne ständigt om skåran i Skíðis läpp var fylld. Hon sade att den aldrig hade varit så väl läkt som nu.
Karl satt på Grund den vintern. Ljótólfr låtsades inte veta vad som hade hänt. Och under vintern rådde Karls vänner honom att flytta sin bosättning från Grund, och de tyckte att hans vistelse där var oförsiktig, så nära Ljótólfr, och bad honom fara till Upsir, och så gjorde han. Karl bodde på Upsir en vinter, och hans förråd började minska. Hans mor frågade honom hur han tänkte göra med sitt hushåll, men han gick undan under tystnad.
En morgon om våren gick Karl bort och tog hem sin häst och rider upp till Hof. Ljótólfr låg i sängen. Karl knackade på dörren, och en arbetskvinna gick ut. Hon hälsade Karl och frågade vart han skulle fara. Han sade att han inte tänkte fara längre och frågar om Ljótólfr var hemma.
Hon sade att han var hemma, "och far du bort fort, ty han vill ingen man hellre se döende än dig."
"Jag vill träffa honom," säger Karl.
"Hur många män är med dig?" säger hon.
"Jag är ensam," säger Karl, "och be du Ljótólfr gå ut."
Hon går in och ropar på Ljótólfr och sade att Karl ómáli vill träffa honom.
"Hur mycket folk har han med sig?" sade Ljótólfr.
"Han är ensam," säger hon.
Många män stod upp och ville gå ut med honom.
"Ni behöver inte springa upp. Jag vill gå ut ensam och få veta vad han vill."
Nu går Ljótólfr ut och hälsar Karl. Han tog väl emot det.
"Vad vill du mig, Karl?" säger Ljótólfr.
"Jag vill att du följer mig på vägen, ty ärendet gäller dig."
Ljótólfr sade: "Är det några män med dig?"
"Jag är ensam," sade Karl.
"Ett kort stycke ska jag gå," sade Ljótólfr, "ty jag har inte för vana att följa folk på väg, allra minst om de inte är mina vänner."
Karl vände hästen ner nedanför gårdsplanen. Ljótólfr gick med honom ner till ån och utåt längs ån till Þingavað.
Han sade att han inte tänkte gå längre, "och avsluta dina ärenden."
"Jag vill att du tar emot allt mitt gods, jord och lösöre, och får avkastningen och förvaltar det som om du ägde det, tills jag kommer tillbaka."
"Vad har du för dig?" sade Ljótólfr.
"Jag tänker fara utomlands," sade Karl.
Ljótólfr sade: "Det finns många andra män som kan ta emot ditt gods, och det är inte säkert att du får det tillbaka när du vill."
Karl svarade: "Jag har sökt detta därför att jag tycker att mitt inte är så väl placerat någonstans som hos dig."
Ljótólfr svarar: "En underlig man tycker jag att du är, men ändå vill jag gå med på att ta emot ditt gods, och det kommer att vara de flestas mening att du blir dum genom detta."
Förvaltningen bestämdes för Ljótólfr i tre vintrar om Karl inte kom tillbaka dessförinnan, men skulle upphöra så snart han kom tillbaka. Han berättade för sin mor om denna överenskommelse.
Hon svarar: "Ändå har du det illa ställt med män att förvalta ditt gods, och det är troligare att du aldrig får det tillbaka."
Karl svarar: "Det ser jag till och inte du."

## kap. 30 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:30:sv -->

Då red Karl västerut till Skagafjǫrðr och köpte ett skepp i Kolbeinsáróss av en man som hette Bárðr och ingick kompanjonskap med Bárðr och gick ombord när han var redo. Han lät Ingvildr fagrkinn fara med sig, och han gjorde det för att förödmjuka henne och inte av omsorg. Därefter seglar de ut på havet och kom till Trondheim. Bárðr frågar vad Karl tänker ta sig för.
Karl svarar: "Jag vill skaffa mig gods, ty det är långt kvar av sommaren. Jag tänker hålla till Danmark."
Bárðr sade: "Det tycker jag bra om, och jag vill fara med dig."
De håller till Danmark och kommer dit sent om hösten. Och när de har varit där en kort tid kommer två män ner från landet, stora och elaka till utseendet. Och när de kommer till marknaden frågade de om någon man hade en trälkvinna att sälja till dem. Karl frågade vad de tänkte ge för henne.
"Vad som helst," säger de.
Karl sade: "Jag har en trälkvinna, och ni kommer att tycka att hon är dyr, och jag vet inte om ni kan tvinga henne till arbete, ty hon är ovan vid arbete."
De sade att de skulle ansvara för det, "och värdera du henne," sade de.
Karl sade: "Hon ska kosta tre hundra silver."
"Då skulle det behövas," sade de, "att hon arbetade mycket och väl, så dyr som hon är, och vi vill se henne."
Karl går ut på skeppet och drar svärdet och frågar Ingvildr om skåran i Skíðis läpp var fylld. Hon sade att den aldrig hade varit så vacker som nu.
"Då ska du gå i land med mig," sade han och tog henne i handen och leder henne och visar dem trälkvinnan.
De sade att de aldrig hade sett en så vacker trälkvinna. De räknade nu upp silvret åt honom.
Karl sade: "Jag vill förbehålla mig att köpa henne tillbaka för samma pris om jag så vill."
De sade: "Du kommer i verkligheten inte att få göra det, och det är troligare att vi aldrig ses."
Sedan gick de i land, men hon spjärnade emot, och den ene tog henne i håret och ledde henne, och den andre hade en piska i handen och drev på henne. Karl går till skeppet. Bárðr frågar vad han ville att de skulle ta sig för.
Karl sade: "Här ska vi vara i vinter."
På våren frågar Bárðr vad Karl ville göra.
Han svarar: "Jag har hört om en viking som heter Bjǫrgólfr. Han har ett långskepp och utvalt folk. Där vill jag gå i hans skara och så skaffa mig gods och ära."
Bárðr sade: "Då ska vi upplösa vårt kompanjonskap, ty jag är ingen krigare."
Karl sade: "Du ska förvalta vårt skepp som om du ägde det, och när vi träffas gör vi som vi tycker."
Nu skiljs de som goda vänner, och Karl far sin väg.

## kap. 31 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:31:sv -->

Det sägs att Karl skaffar sig en skuta och håller söderut längs landet tills de kommer till en ö. Där låg Bjǫrgólfr. Karl rodde dit till skeppen och frågar vem som var befälhavare.
En man gick ut på skeppets förskansning och sade att han hette Bjǫrgólfr, "men vad heter du?"
"Jag heter Karl."
"Från vilket land är du?" säger Bjǫrgólfr.
"Jag är från Island," säger Karl.
"Vart tänker du fara?" säger Bjǫrgólfr.
Han svarade: "Jag har nu uträttat mitt ärende, när jag har träffat dig, och jag ville gå i följe med dig och så skaffa mig gods."
Bjǫrgólfr tog emot honom, och Karl går ombord, och Bjǫrgólfr sätter honom närmast sig. De håller sedan till Suðurríki och härjar vida omkring i landet och segrar varhelst de kommer. De ligger två vintrar i viking.
Det var en gång som Karl sade till Bjǫrgólfr: "Nu tänker jag sluta med härnaden och fara norrut till mina hemtrakter."
Bjǫrgólfr svarar: "Du får bestämma, men gärna ville jag att vi inte skildes, ty jag har inte prövat någon sådan kämpe som du."
Nu far de båda tillsammans till Danmark, och Karl sitter där under vintern. Men om våren köper Karl en knarr och äger ensam hela lasten. Och när han var nästan redo ser han var två män går och ledde en kvinna mellan sig. Där känner han igen sina köpare och Ingvildr, och en trasa hängde framför och en annan på ryggen.
De sade till Karl: "Här kommer vi med den trälkvinna som du sålde oss, och vi har inte gjort något sämre köp. Vi har aldrig slagit henne så att hon vill arbeta åt oss, och vi vill nu gärna sälja henne tillbaka till dig."
Karl sade: "Jag vill också nu köpa henne."
Han räknade nu upp lika mycket silver åt dem som de hade gett honom. Han ledde henne till skeppet och lät göra ett bad åt henne och klädde henne i goda kläder och gjorde henne så lycklig som då hon var som lyckligast. Därefter håller han till Island och för sitt skepp in i Svarfaðardalsáróss och för sina varor till Upsir. Hans gård hade stått där medan han var utomlands. Folk blev mycket glada över hans hemkomst.
När han hade varit hemma en tid går han till Ingvildr och drar det svärd som han hade dräpt hennes söner med och sade: "Är skåran i Skíðis läpp vacker?"
Hon sade att den aldrig hade varit så vacker.
En dag red Karl till Hof och träffar Ljótólfr gode. Ljótólfr välkomnar honom väl och frågar vart han tänker fara.
Han sade att han inte tänkte fara längre: "Jag vill nu ta emot mitt gods."
Ljótólfr svarade: "Har du inte redan tagit emot det och satt dig på gården?"
Karl svarade att ingenting var förbrukat än så länge, "och du ska nu skilja ut din andel, ty jag vet att du äger hälften av gården eller mer."
Ljótólfr sade: "Det tycker jag är rådligt att godset delas i vår, och jag vill att du förvaltar det som om du ägde det."
Karl sade: "Så får det bli."
De skiljs nu med detta, och Karl red hem till Upsir och satt där under vintern med mycket folk. När vintern hade gått red Karl till Hof och träffar Ljótólfr. Han frågade vad Karl ville.
"Jag vill att vi delar godset," sade Karl, "och det är nu besvärligare än förra gången jag bad om det, ty jag har förbrukat mycket gods i kostnader i vinter."
Ljótólfr sade: "Vad tänker du ta dig för om godset delas?"
"Jag tänker fara utomlands," sade Karl, "ty gårdsbruk passar mig föga."
Ljótólfr sade: "Vem ska då ha din förvaltning medan du är borta?"
Karl svarade: "Dig har jag tänkt mig, om du vill."
Ljótólfr sade: "Då tycker jag inte att det behöver delas. Men underligt tycker jag att det är att du ständigt vill lämna ditt gods i mina händer, ty det är inte säkert att jag blir lika hederlig varje gång."
"Hur det än går," sade Karl, "ska jag lämna dig min förvaltning."
"Då behöver det inte delas," säger Ljótólfr, och han tar emot förvaltningen av Karls gods för andra gången.
Nu rider Karl hem och låter rusta sitt skepp.
Men när han var redo ledde han Ingvildr fagrkinn till skeppet med sig, och hennes sinnelag var detsamma. Karl höll ut på havet och fick god vind, och de nådde Trondheim. Karl var där under vintern, men om våren höll han till Sverige. Och när han kom till en köpstad kommer en man ner från landet, stor och elak till utseendet, och frågar efter en trälkvinna, om någon var till salu.
Karl sade: "Jag har en att sälja, och du kommer att tycka att hon är dyr, men vad heter du?"
"Rauðr heter jag," sade han, "och värdera trälkvinnan."
Karl svarar: "För sex hundra silver."
Och så köper de.
"Jag tycker att det är desto bättre," sade Karl, "ju eländigare du gör henne."
Sedan går Rauðr upp i land med henne, men Karl far på handelsresor till olika länder och var tre vintrar i denna syssla. Karl var en vinter i Norge och for om våren till marknaden på det ställe som heter Haleyrr.
Och en dag går en man ner från landet och leder efter sig en kvinna, så naken att det inte fanns en trasa kvar på henne [osäker tolkning]. Hon var alldeles blodig. Karl frågade vad han hade med sig.
"Detta är en trälkvinna, elak och eländig, som jag köpte häromdagen, men denna trälkvinna går mycket i köp och sälj, och den som släpper henne tycker sig ha det bättre än den som tar emot henne, och jag ville gärna sälja henne."
Karl sade: "Vad heter du?"
"Jag heter Brynjúlfr."
"Du kommer att sälja trälkvinnan billigt," sade Karl.
Brynjúlfr sade: "Jag orkar inte sälja henne med förlust, utan hellre ska jag plåga henne till döds."
Karl köper nu trälkvinnan och räknar upp sex hundra silver åt Brynjúlfr, och Karl leder henne till skeppet, och det var Ingvildr fagrkinn. Hon lade då armarna om Karls hals och grät, men det hade Karl aldrig förut sett, att något hade gripit henne, vad som än hade drabbat henne. Karl låter göra ett bad åt henne och ge henne goda kläder. Då gick Karl till samtal med henne och drog det svärd som han hade dräpt hennes söner med och frågade om skåran i Skíðis läpp var fylld. Hon sade att den aldrig skulle bli fylld.
Karl sade: "Då ska jag sluta med detta härefter, och så skulle jag ha gjort om du hade sagt detta tidigare. Jag ska nu föra dig till Skíði, din man, ty jag vet nu var han har hamnat."

## kap. 32 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_svarfdaela_saga:non:32:sv -->

När det blev god vind seglar Karl till Irland och har fått höra var Skíði var. Han hade då lagt under sig en stor del av Irland. Karl kom i land där Skíði var. Han hade gått i land där för att strida mot irerna och tänkte att det då skulle komma till avgörande mellan dem. När Karl kom till striden höll Skíði på att fly. Karl ansluter sig genast till Skíði och hans män, och de strider hela den dagen, och Karl gick ständigt igenom irernas led. Det sägs också att han fällde den hövding som anförde den här som Skíði hade stridit mot, och nästan hela den hären. Efter striden går Skíði fram till Karl och frågar vem som hade hjälpt honom.
"Denne man har varit din stora ovän, och jag heter Karl, son till Karl den röde. Det var mitt främsta ärende hit att hjälpa dig och så gottgöra dig för dina söner."
Då välkomnade Skíði honom väl och erbjuder honom att ta emot all heder hos sig.
Skíði sade: "Du gjorde inte mer genom att dräpa mina söner än du hade rätt till, när du hämnades din far."
Karl sade: "Här har jag Ingvildr fagrkinn, din hustru."
Skíði svarade: "Jag vill inte att hon kommer inom synhåll för mig. Jag har inte gjort något värre verk än det som jag fick av henne, när jag dräpte din far."
Karl var där under vintern, men Ingvildr fick en annan bostad.
Om våren gör sig Karl redo att lämna Irland med stora hedersgåvor som Skíði gav honom, och de skildes som goda vänner. Karl hade Ingvildr med sig och styr sitt skepp till Norge och är där ytterligare en vinter. Sedan höll han till Island och förde sitt skepp in i Svarfaðardalsáróss. Hans gård stod på Upsir och en annan på Grund, och boskapen hade förökat sig mycket på båda gårdarna. Karl red upp till Hof. Ljótólfr välkomnar honom väl.
Karl sade: "Nu har Ingvildr fagrkinn kommit hit. Jag vill att du tar emot henne. Du kan nu gifta bort henne med vem du vill, ty hon kommer nu inte att tycka sig för förnäm för någon."
Ljótólfr svarade: "Där är den kvinna som jag aldrig ville se, ty det verk som hon ledde till har jag gjort sämst, när jag lät dräpa din far."
Karl sade: "Nu vill jag att du delar godset mellan oss. Jag vill ta emot lika mycket som du tog emot av mig, men jag tänker ge dig den avkastning som har blivit."
Ljótólfr svarade: "Det som står samlat på Upsir och Grund tänker jag inte ta något av för egen del."
Karl sade: "Det är bra för mig att ta emot heder av dig. Jag ser att du ger mig hela avkastningen."
Ljótólfr sade: "Rid nu till Upsir och ta där emot din gård."
Sedan förliktes de med full förlikning och höll väl sin vänskap. Karl red till Upsir. Ljótólfr tog emot Ingvildr fagrkinn, och man kan inte säga om hon har blivit gift, men några säger att hon tog livet av sig av olycklighet.
Ljótólfr bodde på Hof tills han dog, och han hittades i en otäck sänka på den övre delen av vallen, och genom honom stod det kortsvärd som hade gjorts av svärdet Atlanautr, som Klaufi hade ägt och som Ljótólfr fick efter striden med Karl den röde. Ljótólfr fördes söderut och ner på vallen.
Klaufis framfart blev så stor att han skadade både människor och boskap. Karl tyckte att det var mycket ont med hans frände Klaufi, som gick igen. Karl for till hans hög och lät gräva upp honom. Han var då ännu inte förmultnad. Han lät göra ett stort bål på den sten som ligger ovanför gärdesgården vid Klaufabrekka och bränner honom till aska. Karl lät göra en blykista och lägga askan i den och slår på två järnhankar. Sedan sänker han kistan i den varma källa som ligger söder om gärdesgården på Klaufabrekka. Den sten som Klaufi brändes på sprack i två delar, och det blev aldrig någon skada av Klaufi sedan.
Karl satt på Upsir en lång tid av sitt liv, och det är några mäns berättelse att han for utomlands och utökade sin släkt där, men fler säger att han var gift med Ragnhildr Ljótólfsdóttir och hade många barn med henne. Hans son hette Bǫggvir, som bodde på Bǫggvisstaðir, en annan Hrafn, som bodde på Hrafnsstaðir. Hans dotter hette Ingvildr, som bodde på Ingarastaðir.
Men när Karls gods minskade tyckte han att han inte kunde bo på Upsir på grund av kostnaderna och på grund av Ljótr Ljótólfsson. Ljótr tog över hövdingaskapet efter sin far och bodde på Vellir. Då började det uppstå oenighet mellan Ljótr och Karl, och Karl ville flytta bort ur dalen, och man säger att han for till Óláfsfjǫrðr och var där på sin ålderdom, och Karl har grundat en gård där som heter Karlsstaðir, och han miste livet där och ansågs vara den bästa karl. Många män kan räkna sin härstamning från Karl den unge, men Ljótr hade hövdingaskapet över hela dalen.
Bǫðvarr tror vi har bott på Urðir, son till Eyjólfr breiðhǫfði, och från honom härstammar männen från Urðir. Eyjólfr breiðhǫfði var son till Þorgils mjǫksiglandi.
Det finns många berättelser om Valla-Ljótr, och han var den största hövding. Ljótr lät dräpa Eyglu-Halli, Karl den unges bror.
Nu slutar här Svarfdæla saga med detta innehåll.