# Stefnis þáttr Þorgilssonar > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Stefnis þáttr Þorgilssonar (verk:saga:stefnis_thattr_thorgilssonar) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Stefnir kom till kung Olav En man hette Stefnir. Han var son till Þorgils Eilífsson, son till Helgi bjóla, son till Ketill flatnos, son till Björn buna. Stefnir var född på Kjalarnes och växte upp där medan han var barn. Stefnir for utomlands när han var i unga år och antog tron i Danmark och var en ansedd man. Stefnir kom till Þorvaldr Koðránsson och for vida omkring i världen med honom för att besöka heliga platser och lära känna mäktiga mäns seder. Till slut vände Stefnir tillbaka norrut till länderna. Han träffade då Olav Tryggvason väster om havet och blev hans man. Han for västerifrån med kung Olav till Norge. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Stefnir for till Island och förkunnade kristendomen Stefnir den isländske var hos kung Olav. Kungen samtalade ofta med Stefnir, ty han var en klok man och hade farit vida. Kungen frågade honom mycket om framfarten och sederna hos mäktiga hövdingar i andra länder, likaså om hans och Þorvaldr Koðránssons färder. Stefnir berättade det som han frågade om. Kungen frågade Stefnir om han hade lust att besöka sina fränder på Island och förkunna den heliga tron där. Stefnir svarar: "Så illa togs det där emot av de flesta människor när Þorvaldr for i det ärendet till Island med biskop Friðrekr, att jag inte har någon lust till det, och han var i alla avseenden bättre lämpad än jag att framföra det budskapet." Kungen sade: "Eftersom jag har tagit upp kristendomsförkunnelsen här i Norge så att jag fullständigt har beslutat i mitt hjärta att jag aldrig ska upphöra med detta arbete förrän allt folket i landet här har den rätta tron, så ska jag inte mindre med all flit sträva efter att leda till Gud det folk som bebor Island eller andra Nordländer, de som ligger under vårt rike här för handelsfärder eller införsel av de varor som vi inte kan undvara, medan de länderna ännu mindre kan klara sig utan en del av de ting som förs härifrån. Men det är otillbörligt att kristna män orenar sin tro så att de idkar handel och annan vänskaplig umgänge med hedningar som med sina bröder. Nu har jag helst tänkt att sända till Island och förkunna Guds tro och se hur det går. Jag ser här hos oss ingen annan bättre lämpad för detta ärende, ty du är deras landsman och av god släkt, fullkomlig i tro och helig levnad." Stefnir svarar: "Gärna vill jag fara i ert ärende, vare sig ni vill att det ska vara till Island eller någon annanstans. Men jag fruktar att min färd blir till liten nytta, ty islänningarna, mina fränder, är svåra att ha att göra med och vill sent släppa det som de har tagit upp." Därefter gjorde sig Stefnir redo för Island, gick sedan till havs med några lärda män och annat följe som kung Olav gav honom. Deras färd gick väl. De hade en överfart som var både lugn och kort. Stefnir kom med sitt skepp till Gufuárós en tid före alltinget (alþingi). Han började genast öppet förkunna Guds ärende. Och när folk visste att han var kristen och i vilket ärende han for, då tog de emot honom illa och omänskligt, men hans fränder allra värst. Han for djärvt omkring med nio andra män i väster och söder. Och när han såg att ingen påverkades av hans övertalning i de häraderna, ty allt folk var hedniskt i södra delen av landet och i Västfjärdingarnas fjärding, då blev Stefnir vred och lät bryta ner hov och offerstallar (hörga) och krossa avgudabilder med sina följeslagares styrka. Då samlades hedningarna och lät dem inte komma åt att bryta ner deras hov eller skada deras gudar. Samma sommar antogs det som lag på alltinget att var och en som smädade gudarna eller tillfogade dem någon skada eller vanära skulle dömas fredlös (sekr) och landsförvisad. Dessa mål skulle drivas av fränder till dem som var anklagade, tremänningar och fyrmänningar och de som stod däremellan, ty hedniska män kallade kristendomen frändeskam. Därför dömde hans fränder Stefnir fredlös, sönerna till Ósvífr Helgason, son till Óttarr, son till Björn, son till Ketill flatnos. De hette så: Þórólfr och Áskell, Torráðr och Vandráðr. Men Óspakr, deras bror, ville inte driva mål mot honom. Stefnir svarade dem när de hade dömt honom till denna fredlöshet: "Ni har dömt mig, och det kommer inte att skada mig. Men härifrån kommer inte många vintrar att gå innan det för denna saks skull drabbar er stor olycka och lyckolöshet." ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Stefnirs skepp fördes bort Stefnirs skepp stod uppdraget om vintern i Gufuárós, men om våren, när snön smälte i fjällen, då lyfte flodvattnet och stormen skeppet helt och slet ut alltsammans. Skeppet drev till havs, och hedningarna tyckte det var uppenbart att gudarna var vreda på Stefnir. Om det kvad de denna strof: Nu har Stefnirs stävhäst, strömmen går över knarrens skrov, ett fällande oväder från fjället, fjällburet, krossat helt. Snarare tror vi att det vållar, det måste finnas gudamakter (bönd) i landen, ån forsar fram med is, asarnas makt, sådant dån. [osäker tolkning] Lite senare kom Stefnirs skepp i land genom den allsmäktige Gudens makt och vilja, och det var så att det var föga eller inte alls skadat. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Stefnir kom från Island Den sommaren kom Stefnir Þorgilsson från Island till kungen, han som kungen hade sänt ut dit sommaren innan, som tidigare har omtalats. Han tog emot honom med den största vänlighet, och Stefnir var hos kungens hird och berättade för honom hela sanningen om sina färder och om hur tungt hans sak hade mottagits på Island, och sade att han trodde att det skulle gå trögt att kristna Island. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Dråpet på Stefnir Stefnir Þorgilsson hade varit hos kung Olav Tryggvason sedan kungen hade sänt honom till Island, som tidigare har skrivits. Stefnir var med den del av kung Olavs här som hade seglat ifrån honom i Vendland. Men när de nyheterna kom norrut till Norge att kung Olav var berövad sitt rike, då vållade det Stefnir stor sorg liksom andra av kungens kära vänner. Den berättelsen bedrövade mest alla dem som längst hade varit hos kung Olav och i störst tillgivenhet. Stefnir trivdes inte i Norge efter kung Olav. Han gav sig då ut på en Romfärd och vandrade söderut. Men när han kom söderifrån till Danmark, kom han en dag dit där Sigvalde jarl befann sig. Och när Stefnir såg jarlen, då kvad han detta: Jag tänker inte nämna, – nära ska jag sikta: nedåtböjd är näsan på nidingen, – den som kung Sven svek ur landet och Tryggvason lockade i fällan. Detta berättades för Sigvalde jarl, och han tyckte sig känna igen sitt kännetecken i detta och lät gripa Stefnir och dräpa honom, och detta var hans enda dödsbrott. ---- Anmärkningar och förklaringar: