# Skáld-Helga saga > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Skáld-Helga saga (verk:saga:skald_helga_saga) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Skáld-Helgis släkt Hrómundr och Grímr hette två bröder från Hålogaland. De var söner till Þórir Gunnlaugsson, son till Hjörleifr, son till Ketill kölfarare. Grímr var förvaltare åt Kveld-Úlfr Brunda-Bjálfason och åt Skalla-Grímr, hans son. Grímr háleygski for till Island med dessa fäder och söner. Men innan de nådde land dog Kveldúlfr. Skalla-Grímr gav Grímr háleygski land söder om Borgarfjörðr mellan Andakílsá och Grímsá, och han bodde på Hvanneyri. Úlfr hette hans son, far till Hrólfr på Geitland. Hrómundr, Grímr háleygskis bror, for också till Island och förde sitt skepp in i Hvítá. Han tog Þverárdalr och Þverárhlíð i besittning (nam), uppåt till Hallarmúli och utåt till Þverá, och bodde på Hrómundarstaðir. Där kallas det nu Karlsbrekka. Hans son var Gunnlaugr ormstunga. Han bodde på Gunnlaugsstaðir söder om Þverá. Han var gift med Vélaug Örlygsdóttir från Esjuberg. Deras dotter var Þuríðr dylla, som var gift med Hallkell Hrosskelsson på Hallkelsstaðir. Hallkells och Þuríðrs barn var Þórarinn, Finnvarðr, Tindr och Illugi den svarte och Gríma, som var gift med Þorgils Arason. Illugi den svartes son var Gunnlaugr ormstunga, som tvistade med Skáld-Hrafn om Helga den fagra, dotter till Þorsteinn Egilsson, son till Skalla-Grímr, på Borg. Ásgeirr hette en man, som kom ut till Island på skepp med Hrómundr, Grímr háleygskis bror. Han bodde på Hamarr ovanför Helgavatn. Han var gift med Hildr stjarna, dotter till Þorvaldr, son till Þorgrímr brækir. Deras söner var Steinbjörn den starke och storhuggaren och Þorvarðr, far till Mæfa, som Hrifla var gift med. Þorsteinn var den tredje, den fjärde Helgi. Helgis son hette Þórðr. Han bodde på Höfði i Þverárhlíð. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Om Helgi och Þorkatla En man nämns Halldórr. Han bodde på den gård som heter Höll i Þverárhlíð, en ansenlig bonde, en klok man och kallad något illasinnad. Han var gift, och hans hustru nämns inte. Han hade två döttrar. Den ena hette Þorkatla och den andra Þórdís, vackra att se och väl bildade. Det sades ändå att Þorkatla var den främre av dem i färdigheter och utseende. Þórðr på Höfði hade en son som hette Helgi. Han var då den mest lovande av alla bondesöner i Borgarfjörðr, en duktig och modig man, medelstor till växten, mörk i håret och i allt mannaktig, en god skald, och därför kallades han Skáld-Helgi. Det var en gång som fadern och sonen, Þórðr och Helgi, tog emot inbjudan till gästabud hos bonden Halldórr. Helgi såg bondens döttrar vid gästabudet, och han tyckte att Þorkatla var synnerligen vacker. Det var då, när Þorkatla gick ur badet, som Helgi gick fram till henne och hälsade vänligt. Han kastade genast kärleksfulla blickar på henne. De talade då mycket med varandra. Det dröjde inte länge innan Helgi började med ömma ord och frieri till henne. Hon tog emot allt villigt och glatt, och det märktes att det var henne mycket i smaken och att hon tyckte att mannen var högst lovande. Snart vande han sig vid att komma till Höll. Det var inte heller långt att fara. Det kom därhän att stor kärlek uppstod mellan dem, och den var mycket häftig. Bonden Halldórr tyckte mycket illa om att Helgi skulle förföra hans dotter. Han tillrättavisade därför Helgi milt i början och bad honom upphöra med de besöken, eller annars få flickan genom ett rättmätigt giftermål. Helgi svarade då väl och lugnt, men kunde inte heller hejda besöken hos Þorkatla. Lite senare var det som Halldórr åter klagade på Helgis besök, och de växlade hårda ord. Helgi sade att han skulle råda över sina färder. Halldórr sade: ”Jag ska se till, Helgi, att ni två aldrig får varandra och att ni träffas mer sällan än hittills, och så löna dig för den skam du gjort mig och min dotter.” ”Litet ska jag akta dina ord och hotelser”, sade Helgi, och de skildes så. Þorkatla gick till sin far och sade: ”Du tar fel, far, när du förbjuder kärleken mellan Helgi och mig. Du kan inte unna mig ett bättre gifte.” Halldórr sade: ”Så mycket mindre ska ni få varandra ju mer du älskar honom, och så mycket längre ifrån honom ska du vara ju närmare du ville vara.” Hon tyckte mycket illa om hans svar, men ändå måste han få råda. Sedan sände Halldórr Þorkatla till Sauðafell i Dalir. Den bonde som bodde där var hans vän. Han skulle vakta henne för Helgi. Många av Helgis fränder sade då att det vore mer hedersamt för honom att söka sig ett annat gifte, och sade att Þórdís Halldórsdóttir var det bästa giftet i Borgarfjörðr och räknade henne långt framför Þorkatla. Helgi var långt ifrån att gå med på det. Lite senare red han till Sauðafell för att träffa Þorkatla och berättar för henne om sina fränders vilja, att de ville att han skulle fria till hennes syster. Då blev flickan blodröd, men en annan stund likblek, hon suckade och sade till sist: ”Då kommer allt att gå åt ett och samma håll med våra förhållanden, och du kan gå in i det med öppna ögon, om du söker giftermål med Þórdís, min syster, att vi två aldrig får varandra därefter. Om du nu tycker att jag är värd något, så fria hellre till mig, och om det inte lyckas till fullo, som jag fruktar – jag känner min fars sinnelag –, så kan det vara att ännu någon råd kan finnas, om du inte låter dig bli en bedragare. Jag ser lika mycket din olycka som min, om det går annorlunda än vi två har beslutat.” Helgi lovade gott, och de skildes med den största ömhet. Helgi gjorde inte uppehåll förrän han kom söderut till Höll. Han tar på nytt upp frieriet hos Halldórr, och han var mycket fast i sitt motstånd och sade att sådant var det värsta begärsgifte, och det skulle aldrig gå efter deras vilja. ”Då ska jag inte stå frisk på fötterna, om du gifter dig med min dotter mot min vilja. Det är också ett gammalt talesätt att sådana begärsgiften slår illa ut. Det vore mycket närmare lyckan för dig att fria till Þórdís, min dotter, och där ska jag ge mitt samtycke, om sådant söks av hela hjärtat, med din fars och dina andra fränders medverkan.” Helgi sade att han och Þorkatla hade mest att förlora, hur det än skulle gå. Han kom inte längre med det, och det var fortfarande blankt nej. Helgi går då till sin far och ber honom ge råd i giftermålssaken med Halldórr och så avvärja svårigheter, och sade att han annars inte skulle låta det vara som det var. Þórðr sade: ”Det är mitt råd att du friar till Þórdís. Så glömmer du bäst din kärlek till Þorkatla och hejdar din olycka.” Helgi kvad en vers: Mot min vilja får jag nöja mig med att byta systrar. Jag älskade tidigare den unga kvinnan. Med tyngt sinne bär jag kärlek till den dyra bruden [osäker tolkning]. Lyckans brist plågar [osäker tolkning]. Rådet bränner, det är inget ringa, som min far rådde mig till [osäker tolkning]. ”Och jag räknar det som ett mycket svårt råd att fria till Þórdís, men tidigare ha älskat hennes syster så mycket att det inte kan bli mer eller jämföras med något.” Hans fränder lade sig då mycket i saken tillsammans med Þórðr, hans far, för att han skulle följa de råd som var bättre. Även hans vänner kom fram och bad alla på samma sätt, och till slut blev det så att han sökte giftet för sådana övertalningars skull. Men innan trolovningen ägde rum kvad han denna vers, och det tycktes som om han inte var helt herre över sig själv: Jag lägger ansvaret på er alla, om giftermålet slår illa ut, de som hindrar, om den dyrbara får lida sorger [osäker tolkning]. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Helgis giftermål och utlandsfärd Helgi gifte sig då med Þórdís och tog henne hem till Höfði. Detta fick Þorkatla höra, och det föll henne mycket tungt. Hon menade att Helgi inte kunde stå emot ödet. Hon sörjde mycket och sågs aldrig med glad uppsyn. Helgi kunde inte finna glädje hos Þórdís. Han var länge tyst och bekymrad. De var tillsammans i två år. Då gjorde han en skiftning av deras egendom och sände henne hem till Höll. Halldórr tyckte mycket illa om det, och likaså hans far och fränder. Han kunde inte älska någon kvinna utom Katla. Han ville ändå vända sig bort från denna sorg och tog en frilla. Det gick ändå på samma sätt. Han lät henne gå bort efter kort tid. Han placerade henne hos den bonde som hette Arngeirr, som bodde på Steinar. Den sommaren kom norska män ut i Hvítáróss. Helgi bestämde sig för att ta hyra på skeppet med dem. Katla hade då kommit hem till Höll. Helgi red för att träffa henne innan han for utomlands, och sade att han ville fara utomlands och försöka om han kunde lätta sina sorger – ”och det dåliga rykte som har kommit över våra förhållanden.” Þorkatla sade: ”Du kommer att fara, som du har tänkt, men jag kommer att bli kvar och aldrig se en glad dag. Våra öden är så olycksaliga att det inte kunde bli värre.” Hon svimmade då, när de skildes. Helgi tyckte att det var mycket tungt att se, for sedan till skeppet i Hvítáróss, och de stack sedan till havs, när vinden blev gynnsam. Helgi stod på däcket och såg upp mot land, medan skeppet gled ur landsikte, och han var än blek, än röd i ansiktet. Då frågade en av besättningsmännen honom varför han stod blek uppe på däcket – ”och du är som förhäxad.” Helgi svarar och kvad en vers: Sorg bär jag för den unga sidenets givarinna [osäker tolkning]. Det är gott för dem som lyckan ger överflöd av glädjens lätthet. Blodet döljer inte den bleka kämpen i sorgernas brott [osäker tolkning]. Det är som om havet rörde om det svullna hjärtat därute. Vinden blåste friskt, och handelsskeppet (knörr) gick snart ut på havet. När de seglade ur landsikte kvad Helgi denna vers: Stöttans häst [osäker tolkning] skär norrifrån skeppets breda skärslätt. Rán bryter på bogarna snabbt, och seglen är spända. Landen döljs av rimfrost. Jag finner mitt sinne nedslaget. Sorgsen sitter under ögonlocken hladgunn [osäker tolkning], som jag älskar mest. De hade god resa och kom till Hålogaland, och for sedan till Nidaros. Då styrde Erik jarl Håkonsson där landet. Männen lastade upp sina varor. Skáld-Helgi gick fram till jarlen och hälsade honom vördnadsfullt, och det sägs att jarlen tyckte att mannen var käck, men sade att han inte skulle bli en helt lyckosam man och att det inte skulle komma oväntat för honom om han skulle ha att göra med några svårigheter. Jarlen tog emot Helgi och gjorde honom till sin hirdman. Han var hos jarlen ända fram till julen. Det var då stor glädje och man drack hårt. Aldrig sågs Helgi ändra sitt sätt, och han var mycket tyst. Jarlen förundrade sig över det och frågar vad som orsakade hans dystra sinne. Helgi sade: ”Jag har fäst min kärlek vid en flicka ute på Island, och giftermålet förvägrades mig” – och berättar allt om hur det hade gått och sade att han därför aldrig kunde vara glad. Jarlen sade: ”Det hör inte till käcka män att sörja över kvinnor. Det är större brist på annat än på kvinnor, och låt bli sådan dårskap och dikta några verser om er kärlek till förströelse för dig.” Jarlen gav honom då goda kläder av skarlakan. Han var väl omhändertagen hos jarlen under vintern, men kunde ändå aldrig finna glädje. Katla försvann aldrig ur hans tankar. Och när det blev vår gjorde männen i ordning sina skepp för handelsfärder till olika länder. Skáld-Helgi gick då fram till jarlen och bad honom om lov att fara till Island. Jarlen sade då: ”Du kunde väl trivas med att vara hos oss, men det är inte lätt för mig att göra något åt din olycka.” Han gav då Helgi vid avskedet ett gott svärd och en stor guldring, och Helgi tackade jarlen vackert, och de skildes i vänskap. Helgi tog sig överfart ut till Island. De kom till land i Hvítáróss. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Om Helgi och Katla och dråpet på Arngeirr Þorkatla fick genast höra om Helgis hemkomst och red till skeppet för att träffa honom. De två gick avsides och talade. Han gav henne då en mycket god huvudduk och en vacker kappa, och hon i gengäld mycket vackra kläder och en utmärkt fäll. Katla sade: ”Så har det nu kommit med våra förhållanden att vi två aldrig hädanefter kan få varandra. Jag måste möta mycket misshandel från mina fränder för vår kärleks skull. Därför är mitt råd att du söker dig bort ur landet, om du då hellre kunde undgå svårigheter. Jag tycker att sorgen är lättare om du kunde bli en lyckosam man och fick njuta glädje, även om jag dör av dödskamp.” Helgi sade: ”Det är prövat att jag aldrig kan glömma din kärlek, och ingenting blir mig till hjälp när jag förlorar dig.” De talade mycket om detta och skildes den gången. Därefter vande sig Helgi vid att komma till henne så ofta som möjligt, och ett elakt rykte uppstod om att det var stor blodskam (sifjaspell) i deras förehavanden, och deras fränder på båda sidor tyckte att det såg mycket ohedersamt ut. Men ju mer det talades om det, desto ivrigare sökte sig Helgi till Katla. Det hade hänt att bonden Arngeirr på Steinar hade gjort den frilla med barn som Helgi bad honom ta hand om innan han for utomlands, och dessutom hade Arngeirr låtit mycket höra av sig om det stora ryktet som uppstått om Helgis och Katlas levnadssätt. Helgi räknade det som fiendskap mot sig, och mest för ryktets skull. En gång red Helgi till Steinar. Arngeirr stod ute framför dörren. Helgi sade: ”Du vill väl betala full rätt (fullrétti), Arngeirr, för att du förförde min frilla och dessutom talar om mig på det sättet. Det är i var mans mun att du sätter i gång stort förtal om Katlas och mina förhållanden.” Då svarar Arngeirr: ”Du har ingen sak i frillosaken, men aldrig kommer det att talas så illa om ditt och Katlas leverne att det inte kunde vara värre. Du är så mycket större dåre att bli förargad över sådant, när du ligger i sådana illgärningar.” Helgi blev mycket vred och sade: ”Det skulle jag vilja, Arngeirr, att det inte dröjde länge innan jag satte stopp för ditt verk.” Han högg då till honom med svärdet som var jarlens gåva, och det träffade halsen, så att huvudet genast föll av. Helgi gick in i stugan och tillkännagav dråpet som sitt eget. Så har Hallar-Steinn kvädit, att Helgi dräpte sammanlagt fyra män för det rykte som uppstått om Katla och honom, och erbjöd ingen böter för dem. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Helgi far åter utomlands och går till Rom Illugi den svarte hade varit en mäktig hövding i Borgarfjörðr. Hans söner var Hermundr och Gunnlaugr ormstunga. Hermundr hade då tagit över sitt fädernearv. Han hade stort inflytande bland bönderna. Arngeirrs fränder vände sig till honom för att driva målet efter den dräpte (eftirmál), och det kom därhän att Skáld-Helgi blev dömd fredlös (sekr). Katla hade då kommit till Sauðafell. De hade ofta tidigare varit tillsammans efter dråpen, fast ryktet då snarare lade sig. Många hade inte vågat tala om det. När Helgi fick höra om sin fredlöshetsdom tog han full rustning och sin häst och red västerut till Sauðafell. Han berättar nu för Katla hur det har gått. Katla sade: ”Det råder jag dig till, att du far ur landet så snart som möjligt, innan de hinner hålla konfiskationsdom (féránsdómr). Jag skulle vilja att du gick söderut till Rom och så botade vårt brott. Om du frångår detta mitt råd blir det en mångfaldig ökning av min sorg. Jag vet att du blir dräpt här i landet och sedan ligger obotad. Jag kan inte hindra att jag sörjer dig levande och död.” Helgi sade: ”Då blir vi skilda åt, och det kan jag inte uthärda.” Katla sade: ”Vi två kan inte få varandra för det. Vår sorg är så mycket större när vi ses oftare, och gör nu som jag har rått dig. Jag kallar det någon lindring i min sorg att jag vet att du inte är dräpt här i landet, obotad och dömd skogsman.” Helgi sade: ”Hårt driver du detta, och vi två kommer sedan aldrig att ses.” De skildes nu med stor sorg, och Helgi tog sig överfart vid Gásir norrut. Men när han red ut ur häradet gick han hårt åt många av dem som hade gjort nidvisor om honom och Katla. Då sände Hermundr honom ett spjut, när han red upp till Holtavörðuheiðr, stort och järnbeslaget, och Helgi gav honom en guldring i gengäld. Hermundr blev glad över det och lovade att i lugn och ro verka för hans frikännande och betala ut böterna för sakerna. Det berättas inget om Helgis färder förrän han kom till Gásir och for därifrån utomlands till Norge. Då hade det skett hövdingaskifte i Norge. Kung Olav Haraldsson den helige hade kommit till landet, och Erik jarl var död. Därifrån for han till Rom och utstod mycket slit. Han fick syndaförlåtelse av påven själv, och därmed lade sig hans sorger något. Hans färd omtalas inte förrän han kom tillbaka till Norge och höll norrut till köpstaden. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Þórunns mäns död Nu berättas om den man som var på Grönland och hette Skeggi, kallad den präktige. Han bodde på Herjólfsnes. Han var en ansenlig bonde och en god karl. Han hade en hustru som hette Þórunn. Hon var en mycket kraftfull kvinna och av god släkt, vacker att se, men ändå fanns ett visst lyte. Hon hade en mycket stor tand i munnen. En man hette Þorvaldr hreimr. Hans hustru hette Gríma. Hon var mycket trollkunnig, och Þorvaldr var dessutom den värsta niding. De hade två söner, Eyvindr och Þórir. De var mycket hamnskiftande och svåra att ha att göra med. De bodde på en liten gård nere vid havet. Grönlänningarna hade på den tiden ett stort fiskeläge norrut i landet, där det heter Greipar. Det var en gång som bonden Skeggi höll norrut till Greipar med en stor skuta, och man hörde aldrig av honom sedan. Man höll för sant att Hreimrs söner hade gjort trolldomsstorm och stor upprörd sjö mot honom. Þórunn skötte deras gård och med henne hennes bror, som hette Örnólfr, en ansenlig och redbar man. Det var på hösten, när Örnólfr rodde ut för att fiska, som han fann ett skepp på kölen, och det ägdes av Hreimrs söner. Han tog männen och räddade dem och förde dem till land. De lönade Örnólfr för att han skänkt dem livet med enbart svek, drog honom avsides och genomborrade honom med ett spjut. Þorkell hette en man som friade till Þórunn, och det blev bestämt. Han fick då en svår sjukdom och dog inom tre nätter. Då gifte sig en annan man med henne, och det gick för honom på samma sätt. Sist friade en man som hette Bjarni till henne, och han dog, innan det dröjde länge, på samma sätt som de tidigare. Man förundrade sig mycket över detta, och ingen vågade heller söka giftermål med henne, och så gick några år, och det talades mycket om det. ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Skáld-Helgi far till Grönland Där ska berättelsen tas upp att Skáld-Helgi var i Norge. Han längtade alltid efter att träffa Katla och fann ingen glädje där. Han köpte en tredjedel i ett skepp och ville ut till Island. De män som ägde var sin del i skeppet med honom hette båda Illugi. De gjorde nu i ordning sitt skepp. Och när de var helt färdiga kom en gammal karl till dem, [som hette Þorgils], och bad båda Illugi ge honom överfart över Islandshavet. ”Jag har”, sade han, ”många förnäma fränder därute” – och nämnde Ölvir skalli. ”Jag har försett mig så med kost att jag inte kommer att ligga besättningen till last vid måltiderna. Jag kan också mycket väl arbeta i jämnhöjd med andra män med det som behöver göras på ett skepp.” Han bad Helgi om överfart och föreföll högst sannolik att ge god hjälp. Helgi tog då emot honom, och de stack sedan till havs. När de hade varit ute en tid kom stora oväder, och de drev länge under sommaren omkring ute på haven. Þorgils var till ingen hjälp. Han låg akterut på däcket och rörde sig inte alls till öskning eller andra arbeten. Han fick slut på kosten, och Helgi födde honom. Det var en morgon, när Helgi kom dit, som Þorgils var död och mycket skrämmande att se. Helgi tog en hud och rep och svepte liket, och vräker det sedan överbord. Nästa natt kom stora sjöar över skeppet. Till slut reste sig en mycket stor bränning. Den föll över lasten ända upp på däcket. Då forsade vattnet ut över relingen på alla sidor. Då ser Helgi var Þorgils har kommit upp på lasten och har gått igen, mycket skräckinjagande, och kvad: Helgrinden, stött mot kluvna [osäker tolkning], lutar mot solnedgången. En orm är jag i mörkret [osäker tolkning], om natten hård i kraften. Jag stjälper skeppet, till hälften skakat, så att det brister i två. Sandvärlden böjde masten [osäker tolkning]: Må skeppet sjunka under riggen, må skeppet sjunka under riggen! Då blev alla skeppsmännen mycket förskräckta, när de såg hur bister han var och skakade årtullarna så att det knakade i hela skeppet. Helgi grep en stor yxa och drev hammaren med all kraft mellan skulderbladen på gengångaren (draugr), så att han föll framåt. Han grep då tag i honom och vred nacken ur led, och kastade honom sedan överbord, och det tyckte man var en stor rådighet. Männen gick då till och öste så fort de kunde. Aldrig vållade Þorgils dem skada sedan. De fick fortfarande motvind, och de drev norrut i Grönlandshavet. De kom så nära Island att de såg jöklarna. Helgi gick aldrig från rodret. De drev ännu länge, och jöklarna försvann ur sikte för dem. Helgi satt vid rodret och kvad denna vers: Havet sjunker [osäker tolkning], och stormen rasar grymmast över Njörns mörka [osäker tolkning], de förbjuder den av sorg svullne mannen att få den präktiga bruden. Aldrig går den trogna linets bro [osäker tolkning] ur mitt sinne, förr ska jag, berövad livet, blek ligga i likets salar. Då kom åter stora sjöar, och det var nära att skeppet skulle sjunka. Då sade Illugi: ”Våra levnadsdagar är nog slut. Jag vill att männen beslutar att hugga på varandra och så döda varandra. Det är en snabbare död än att plågas till döds på havet. Nu har det kommit därhän att både hunger och törst plågar oss.” Helgi sade: ”Sådant är ett dåligt och dåraktigt råd för oss kristna män, att dräpa varandra, och fara inte med sådan dårskap. Låt oss hellre åkalla Krist Mariasson om förskoning för oss och bättring i vårt elände” – och det gjordes. Lite senare hände det att stormen stillnade och sjön lade sig. De såg då Grönlands jöklar och kryssade in mot land. De kom in i Eiríksfjörðr och lade till med skeppet i Falgeirsvík. Då var inga av skeppsmännen självhjälpta utom Skáld-Helgi, utan alla andra var mycket utmattade. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Skáld-Helgis andra gifte En man hette Forni, en god och redbar bonde. Han bodde där det heter Sólarfjöll. Han erbjöd Helgi att bo hos honom, och han tog emot det. Han blev väl bemött och saknade ingen välkomst från bondens sida. Ändå uppstod svårigheter på grund av Helgis tystlåtenhet. Forni bad honom lätta sina sorger och gifta sig, och sade att det var ett stort oförstånd att inte vilja veta av någon annan kvinna än den som var förbjuden enligt rätt lag. Han hade fått veta allt om hans förhållanden och sade att han skulle skaffa honom ett gott och förnämt gifte. Helgi frågade vem den kvinnan var. Forni sade: ”Hon heter Þórunn och är en helt ung och rik änka, en mycket kraftfull kvinna, ett fullgott gifte för varje duglig man.” Det blev då av Fornis övertalningar att de for med frieriet för att träffa Þórunn. Forni förde hela ordet, men Helgi satt bredvid och teg. Då sade Þórunn: ”Jag tror att få längtar efter det giftet. Jag har haft fyra män och inte haft någon av dem länge. Det var för kort tid sedan som tre män friade till mig, och jag blev bortgift med alla. De dog då den ene efter den andre. Folk tycker att det är något märkligt med det.” Forni sade att sådant inte stod i vägen för överenskommelsen – ”och det kan ännu bli bättre i den saken.” Þórunn sade: ”Var är den egendom som du lägger med denne man?” Forni svarar: ”Honom ska jag ge Hörnes, min andra gård, som hans brudgåva (mundr), och de flesta kommer att kalla dig väl och rikt bortgift.” Det gick då igenom att Helgi fick Þórunn. Hon ställde som villkor att han skulle hämnas Skeggi, hennes man, och Örnólfr, hennes bror, fast det var ovisst att avgöra var det skulle drabba. Helgi sade ingenting emot det. Han satte sig då att bo på Hörnes. Det dröjde inte länge innan han blev sjuk och lade sig till sängs. Han låg hela sommaren och vintern. Det talades då om att Þórunn orsakade hans sjukdom. Hon skulle ha mördat sina män så tidigare. De båda Illugi gjorde då i ordning sitt skepp, och de tyckte illa om Helgis sjukdom, eftersom han var deras vän, och sade att de ville stena Þórunn till döds, men Forni satte sig emot det och sade att hon inte var skuld till något. Lite senare gick Þórunn fram till Helgis säng och höll upp en vacker ljuslåga. Helgi skylde då sina ögon och bad henne gå bort så fort som möjligt – ”jag har avsky för att du kommer till mig.” Då sade hon: ”Det vill jag be dig om, Helgi, att du påminner mig om Credo och andra lärostycken som jag kunde i min ungdom. Jag har helt glömt dem och likaså korstecknet. Det beror på mina sorger över mina mäns död och andra bekymmer med mitt hushåll.” Helgi sade: ”Allt sådant har gått mig ur minnet, och jag kan varken korsa mig, läsa eller sjunga.” Hon gick då åter fram till honom, nästan helt stilla. Hon satte då en mycket liten rulle in mellan hans tänder. På den var skrivet Kristi och jungfru Marias namn. Han reagerade då så att han mindes alla sina lärostycken och likaså korstecknet. Han sade: ”Alltför mycket händer här på Grönland. Varje kväll kommer en kvinna till mig, synnerligen vacker, och ligger hos mig varje natt. Hon kallar sig Mýríðr.” Þórunn sade: ”Det är troligt att hon förtrollar dig, och du kan inte värja dig för det, eller kan hon korstecknet eller några av den vite Kristus lärostycken?” Helgi sade: ”Mycket vill du fråga om. Lite vet jag om hennes förhållanden, men jag tror inte att hon kan några av sångerna eller lärostyckena.” Då sade Þórunn: ”Det är mitt råd att du kväder tre nidvisor om henne när hon kommer nästa gång, och om hon inte upphör med sina besök för det, så kommer hon att få sin vilja fram, eftersom jag då inte kan finna någon råd mot det. Hon kommer då att omfamna dig som hon lyster.” Sent på kvällen kom Mýríðr som vanligt för att träffa Helgi. Han kvad då nidvisorna. De är inte nedskrivna. Hon reagerade mycket illa, och elak och bister såg hon då ut för honom, men tidigare hade hon sett mycket fager och vacker ut. Hon sade till honom med stort raseri: ”Illa och omanligt beter du dig mot mig, Helgi. Du har tagit mig som oskuld och haft mig som frilla. Þórunn har också vållat det mesta och ljugit om mig otaligt mycket.” Hon lutar sig då ned över Helgi och vill bita honom i strupen. Helgi förde sin högra hand framför sig och korsade sig. Hon ryckte då bakåt, som om hon blivit träffad av en sten, och hon sprang genast bort. Därefter blev Helgi helt frisk från sin sjukdom. Då sade Þórunn: ”Du kan välja mellan två möjligheter, Helgi, den ena att ha mig till hustru och älska mig, annars skiljs vi helt. Jag vill på intet sätt leva med dig mot din vilja.” Helgi valde då att det skulle vara som det hade blivit. Han älskade henne ändå lite. Han kunde inte glömma sin kärlek till Þorkatla. Han var länge tystlåten, men Þórunn älskade honom innerligt. Hon var välbegåvad och en mycket kraftfull kvinna. Hon fick det så som hon ville att de fick en dotter tillsammans, som hette Hallveig, och två söner. Den ene blev kortlivad. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Dråpet på Hreimrs söner Det berättas om Þórir och Eyvindr, söner till Þorvaldr hreimr, att de efter sin fars död begav sig norrut till Greipar med Gríma, sin mor, och byggde sig en stor hall (skáli). De rövade mycket gods och dräpte några. Ofta talade Þórunn med Helgi, sin man, om att hämnas Skeggi och Örnólfr. Han gjorde sedan i ordning sin färd norrut och hade en stor färja och trettio man. I färden med honom var den ene Illugi, men den andre hade fört deras skepp på handelsfärder. Med honom var hans två lovande styvsöner, Þórunns söner. Den ene hette Steingrímr och den andre Jökull. De råkade ut för en stor trolldomsstorm, och färden gick trögt för dem, men de kom ändå till slut norrut till Greipar. Och när de lade till såg Helgi var Eyvindr och Þórir gick och tänkte gå på jakt. Helgi uppmanar sina män att förfölja dem. Då började en stor löpning. Bröderna var mycket snabbfotade. Eyvindr hoppade över en stor klyfta, tolv alnar bred, och kom in i sin hall. Þórir nådde också halldörren. Han värjde sig där tappert och sårade många. ”Här ska vi göra allt som om vi vore hemma”, sade Helgi och log. ”Vi ska bryta upp taket på hallen” – och det gjordes. Helgi gick då först in i husgrunden. Eyvindr kom emot honom och stack mot honom med ett stort hullingspjut. Udden snuddade vid hans öga, och såret blev besvärligt och blödde mycket. Då sade Eyvindr: ”Illa kliade jag nu ditt öga. Det vore lämpligare för dig att vakta din hjord hemma än att anfalla mig.” Helgi reagerade häftigt och högg till honom med svärdet som var jarlens gåva och skar upp hela Eyvindrs buk, så att isterbuken hängde ned ur kroppen. De båda, Steingrímr och Jökull, gick då till angrepp mot Þórir. Þórir värjde sig hårt, men i samma ögonblick högg Steingrímr av honom handen. Þórir ropade då till Eyvindr, sin bror, och bad honom hjälpa sig, och sade att han var handhuggen. Eyvindr svarar: ”Jag kan inte hjälpa. Helgi anfaller mig hårt, och mina inälvor ligger utanför.” Det dröjde inte länge innan Helgi högg huvudet av Eyvindr. Bröderna hade då dräpt Þórir. De undersökte hallen och fann käringen Grímas bädd. Hon var mycket ful och kunde inte resa sig ur sängen. Illugi sade att det var rådligast att slå ihjäl henne med stenar. Helgi sade att det vore ett nidingsdåd – ”och jag låter aldrig angripa kvinnor, vad som än står på spel.” De bar sedan allt värdefullt ut ur hallen till skeppet och lastade färjan. Men när de lade ut från ankarplatsen sköt Gríma en pil ned från land. Den flög genom Illugi, och det blev hans bane, och det blev inte hämnat. Färden gick lätt för dem, och de kom hem till Herjólfsnes. Þórunn tog synnerligen väl emot sin man och tackade honom mycket. Grönlänningarna tog då Skáld-Helgi till sin lagman (lögmaðr). Men hans sinnelag var sig likt. Han kunde aldrig vara glad, och vart han än for bar han med sig fällen som var Katlas gåva. Och när den blev gammal och sliten hängde han trasorna över sin säng. Då hade de en ung son, Helgi och Þórunn, som hette Þorbjörn. Han ansågs rätt senfärdig i barndomen. ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Katla kommer till Grönland Þorkatla sitter nu ute på Island, och hon kan inte vänja sig vid någon man. Helgi gick henne aldrig ur sinnet. Hon fastade ständigt och levde ett mycket strängt liv. Hon sjöng tidegärden och läste, och alltid när de största sorgerna grep henne svepte hon huvudduken och kappan som var Helgis gåvor om sig i famnen. Till slut bestämde hon sig för att ta sig överfart till Norge och var där under vintern. Hon fick höra att Helgi hade farit till Grönland och ville till varje pris träffa honom. Hon begärde överfart till Grönland och gav mycket pengar för det innan hon fick den. Skeppets färd omtalas inte förrän det nådde Eiríksfjörðr på hösten på Grönland. Helgi red till skeppet och gick in i köpmännens bod. Han känner där igen Katla och de varandra. De föll genast i varandras armar och aktade då på ingenting. Helgi sade: ”Ingen har en sådan trofasthet som du. Du har sökt mig över en lång väg, men ett ont öde förbjuder oss all glädje. Jag är nu gift och inte efter min vilja, utan det är min olycka som vållar det och den bedrövelse som vilar över oss, att vi två aldrig kan få varandra. Jag bryr mig nu inte om mitt liv. Jag ska älska dig som jag lyster, så länge det går. Det var inte brist på kärlek till dig som fick mig att gifta mig.” Katla sade: ”Då är det slut med att vi två kan få varandra, och våra fränder har ställt det så, och tala inte om sådant. Jag ville svalka min sorg med att se dig en sista gång, och kort kommer nu vårt samvaro att bli.” Deras samtal blev mycket långt. Sedan for Helgi hem och var ändå mycket dyster. Det som mest orsakade det var att han inte hade Katla vid sin sida, eftersom det ansågs vara stor blodskam i det. Þórunn frågar honom om köpmännen. Helgi nämner styrmannen. Då sade hon: ”Vad säger du mig om den kvinna som du omfamnade i sjöfararnas bod med stor sorg? Men hon kommer att ha en kort vistelse här i landet.” Helgi sade: ”Det tycker jag mig veta, att du inte ensam kommer att undandra dig att hindra min kärlek till Katla, och dessutom har många förbjudit den som hade mindre skäl till det. Men het är den kärlek som bor i hinder.” Þórunn for då till skeppet och hälsade vänligt på Katla: ”Det skulle Helgi, min man, vilja, att du blev erbjuden att bo hos oss i vinter”, sade Þórunn. Katla sade att hon inte skulle fara någonstans på det viset. Då sade Þórunn och log: ”Hos mig ska du ta emot vistelsen. Då vet jag bäst hur det står till med dig.” Katla suckade tungt, men sade att det fick vara så. Hon for då hem med husfrun. Då sade Þórunn: ”Ett villkor är förbundet med vistelsen, för aldrig får du och Skáld-Helgi, min man, tala med varandra.” Katla svarar: ”Många har lagt hårt band på det, och jag har länge fått leva med sådant. Jag tror inte att det är något närmare, även om vi två talade med varandra.” Þórunn gav henne väl och frikostigt allt det som hon ville ta emot. Men ändå lyckades hon ordna det så att Helgi och hon aldrig talade med varandra under hela den vintern. Och när det blev vår gjorde köpmännen i ordning sitt skepp. Så berättas det att det var en stor ökning av Helgis och Katlas sorg att de var så nära varandra den vintern men ändå inte kunde tala med varandra. Nu när det blev vår sade Þórunn till Katla: ”Du kan nu fara härifrån vistelsen. Du behöver inte heller tänka dig att stanna här i landet.” Katla sade att det skulle bli så – ”och våra öden har nog bestämt det så att jag inte ska njuta någon glädje, varken här i landet eller någon annanstans.” Då sade Helgi till Þórunn: ”Du ska väl göra mig den tjänsten att jag får tala om våra sorger med Katla, medan du tänder tre eldar och låter dem brinna ut.” ”Du vill nog råda över detta”, sade Þórunn, ”men det är uppenbart för mig att det kommer att bli till liten glädje för er två.” Helgi och Katla gick in i ett litet hus, och dörren föll igen i karmen. De förlustade sig där en stund och talade sedan mycket om sina sorger, medan tiden räckte. Husfrun Þórunn var mycket flink med elden och valde det torraste virket, därför brann de snabbt ut. Hon brydde sig inte om att de skulle ha långt samtal eller lek tillsammans. Och när eldarna hade brunnit ut gick hon snabbt till huset och sade att det var dags att avsluta samtalet. Helgi frågar: ”Har en eld brunnit ut nu?” Þórunn svarar: ”Kort tycker du nu att tiden är, min man, och alla eldarna har slocknat till aska.” Helgi reste sig då från bädden ifrån Katla och kvad denna vers: Den kärlek som bor i mitt bröst ökar begärens under. Därför är jag inte glad bland spjuttingets götar [osäker tolkning]. Det vållar den härliga Eir av ormarnas läger [osäker tolkning]. Kvinnan älskar inte sin man, så att den kloka sömmens Rein [osäker tolkning] längre finner. Katla tog också sina kläder och gick till stugan. Andra dagen var det som Katla utan lov gick för att träffa Helgi, där han höll på med snickeri och gjorde en vacker skeppsstäv. De omfamnade då varandra synnerligen ömt med svår sorg. Katla sade: ”Detta blir vårt sista möte i detta liv, och kasta nu bort dina sorger så långt du kan. Jag kommer att dö av dödskamp. Sköt du ditt liv väl och bota så vårt brott.” Katla fördes då till skeppet, för det hade blivit gynnsam vind. Det sprang som hagelkorn ur Helgis ögon vid deras avsked, och hon snyftade svårt. De sågs aldrig sedan. Köpmännen hade god resa och kom till Island. Katla for hem till Sauðafell och satt där en tid med sina sorger. Men det är att säga om Helgi att han var länge tyst, och han var kylig mot Þórunn, sin hustru. Hon ville blidka honom på alla sätt, och det kom lite ut av honom. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Katlas död och om Skáld-Helgi Nu var Þorkatla havande efter mötet med Helgi. Och i rätt tid födde hon ett stort och vackert flickebarn. Det östes med vatten och kallades Þorkatla som dess mor. Men sorger och sjukdomar trängde så hårt på Katla att hon begärde att få träffa en präst. Hon fick alla sakrament och dog sedan, och somliga kallade henne helig. Þorkatla den yngre växte upp hos sina fränder på mödernet, och alla visste att hon var dotter till Skáld-Helgi. Hon sändes ut till Grönland när hon var tolv vintrar. Helgi tog glatt emot henne, han tryckte henne till sig och bad Gud att den tredje Katla inte skulle bli honom lika kär. Han tog alltid den yngre Katla i sin famn när han mindes den äldre, och lindrade så sina sorger. Nu började Þorbjörn, hans och Þórunns son, att växa upp. Han var mycket enkel i sitt sätt. Han klädde sig alltid i en kalvskinnsfäll. Den räckte till mitten av låret. Därifrån var han bar ända ned till vristerna, med lurviga skor. Helgi kallade honom till arbete med drängarna och gav honom liebrygga och lie. Þorbjörn var ovillig men gick ändå. Då gick Helgi för att se på hans slåtter, och han tyckte att arbetet var både dåligt och litet – ”och du kan inte vässa lien.” Då svarar Þorbjörn och kvad: Ofta vässar jag örternas svärd [osäker tolkning], skaftat med liebrygga, så att brynet gnisslar mot jordens hårs spjut [osäker tolkning], det gör jag ovilligt, ändå biter det inte bättre för att skada ängens dun [osäker tolkning]. Därför kan jag inte, det är förståeligt, utföra arbetet med min hand. Helgi sade: ”Varifrån i släkten kommer diktspråket in i skallen på dig, när jag trodde att du nästan var en dåre?” Þorbjörn sade: ”Det kan du ensam sköta om, och jag lägger ansvaret för det helt på dig.” Helgi svarade: ”Låt oss inte tala mer om det ansvaret. Du ska inte längre stå här i arbete, och gå med mig till gården.” Han gav då Þorbjörn, sin son, goda kläder, och han gick ut och in med sin far. Þorbjörn blev en stor skald. Helgi gifte bort Katla, sin dotter, med en förnäm man. Han flyttade då sin bostad till Brattahlíð och ansågs alltid som en stor man. Han bodde där till ålderdomen. Och så avslutar vi tåten (þáttr) om Skáld-Helgi.