# Sigurðar þáttr borgfirzka

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Sigurðar þáttr borgfirzka (verk:saga:sigurdar_thattr_borgfirzka)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_sigurdar_thattr_borgfirzka:non:1:sv -->

EN sommar kom en man som hette Grímr till Island. Han var isländsk till börden och hade länge varit utomlands. Han var kung Olavs hirdman och hade en tid varit hans stävkämpe (stafnbúi). Grímr var en stor man och var på Island under vintern och red till tinget sommaren därefter.
    Då bodde Þorkell Rauða-Bjarnarson västerut i Borgarfjörðr i Svignaskarð. Þorkell var på alltinget (alþingi), och det hände sig vid gången till Lagberget (Lögbergsganga) att Þorkell trefill föll och blev nedtrampad under fötterna, eftersom trängseln var stor. Þorkell kommer på fötter och blev mycket vred över detta. Han lade skulden på Grímr, som nämndes tidigare, för att det mest var han som hade trampat ned honom.
    Det fanns en man på tinget med Þorkell som hette Sigurðr. Han var en stark man och mycket duglig. Þorkell bad Sigurðr hämnas sin skymf på Grímr. Och på kvällen, när Grímr hade gjort sig redo för sängen och klätt av sig, sprang Sigurðr in i boden mot Grímr, som inte anade något, och angrep honom med vapen. Grímr tog det tappert, men kunde göra litet motstånd, eftersom han var vapenlös, och han föll där.
    För detta dråp drev Grímrs fränder efterföljande mål (eftirmál) och gjorde Sigurðr fredlös som skogsman (skógarmaðr) på samma ting, och Þorkell trefill hjälpte honom utomlands under sommaren. Han kom till Norge på hösten och gav sig ett annat namn än det han hade.
    Men kung Olav fick av de köpmän som kom ut från Island höra att Grímr, som hade varit hans stävkämpe, var dräpt, och därtill att dråparen skulle ha kommit dit. Då blev kungen mycket vred och for genast med en skara män till handelsskeppet för att leta efter mannen och kände snart igen vem som måste vara upphovet till detta dåd, även om han höll sig dold. Sigurðr greps då och sattes i fjättrar.
    Sedan sammankallade kungen ett välbesökt ting. Sigurðr leddes då fram på tinget. Kungen bad att man skulle klä av honom och sade att man skulle hetsa hundar på honom till döds.
    Då gick en av hans hirdmän fram inför kungen och sade: "Herre, det tycks oss att den här mannen är tilldömd en hård död. Nu är det dina mäns bön och förslag att du låter den här mannen betala bot för sig och att ni tar in en så tapper man i er tjänst i stället för den dräpte, för den här är inte mindre krigarmässig än Grímr var."
    Kungen svarade: "Den död ska han nu få som var honom ämnad, så att andra snarare drar sig för att dräpa mina män utan skuld."
    Och när hirdmannen såg att kungen inte ville göra något i detta för hans ords skull, gick han för att träffa biskop Sigurðr och berättade det för honom. Biskopen sände honom genast tillbaka till kungen och bad honom skona mannen.
    Kungen svarar: "Biskopen kan inte bättre bedöma män på tinget än jag. Klä av mannen fort."
    Och så gjordes då. Sedan bildades en ring av män kring Sigurðr och hundarna släpptes lösa, och han stod naken och bunden framför dem. Och så berättas det att han hade en så skarp blick att alla hundar vek undan från honom, och ingen var så glupsk att den vågade angripa honom när han skärpte ögonen mot dem. Då kallade kungen fram den skarpaste hunden, Vígi, och klappade honom och visade honom mot den klädlöse mannen. Han var ganska ovillig, men stod ändå upp och reste ragg och sprang sedan mot Sigurðr och högg tag i honom en gång och slet upp buken, sprang sedan tillbaka till kungen och lade sig ned vid hans fötter. Och när Sigurðr kände smärtan sprang han häftigt upp, eftersom hans fötter var lösa men händerna bundna. Han hoppade upp över ringen av män och föll genast död ned.
    Och när biskopen fick höra detta förebrådde han kungen strängt, till dess att han föll ned för biskopens fötter och ödmjukt bad honom om misskund med sann ånger och med tårar erkände att han i Guds åsyn mycket hade felat genom detta grymma dåd. Biskopen var redo att försona honom å Guds vägnar så snart han såg kungens ånger, men ålade honom ändå offentlig bot (skrift) för denna sak.