# Sighvats þáttr skálds > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Sighvats þáttr skálds (verk:saga:sighvats_thattr_skalds) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Sighvatr blev skald och hirdman Þórðr Sigvaldaskáld hade tidigare varit hos kung Olav, då denne var i härnad. Þórðrs son hette Sighvatr. Han var i fostran hos Þorkell vid Apavatn på Island. Sighvatr ansågs vara en långsam man under uppväxten. I Apavatn finns ett stort fiske. Där bodde hos Þorkell en östman (Austmaðr), en klok man och kunnig i berättelser. De satt på isen och såg en stor och vacker fisk komma fram och kunde inte fånga den. Då bad östmannen Sighvatr att gå ut på sjön och gjorde i ordning fiskedon åt honom, för han tyckte väl om Sighvatr. Och när Sighvatr hade suttit en liten stund drog han upp den vackra fisken, och när de kom hem kokades fisken. Då sade östmannen att Sighvatr skulle äta huvudet av fisken först och sade att förståndet hos varje levande varelse var gömt där. Sighvatr åt huvudet och hela fisken, och då kvad han denna vers (vísa): Fisken går oss till önskan, såsom vi har sökt att locka giftets, lyrfältets, ur ljungen, lågans orm. Angriparen lät, annars, den krokgripne hänga, väl har det, öringen, att agna, betesgalgens, gagnat mig. 1 Sighvatr var sedan en klok man och for utomlands, och när han kom till Norge for han för att träffa kung Olav och bad att få framföra ett kväde (kvæði) för honom. Kungen svarar att han inte vill höra hans kväde och att han inte vill låta dikta om sig. Sighvatr kvad då en vers: Lyssna till min dikt, du träd av tältens mörkblå häst, ty jag kan dikta, du helt ädle, du må äga en skald. Även om du helt och hållet alla andra skalders lov, envåldshärskare, vägrar, skaffar jag dig ändå tillräckligt av lovsång. 2 Kung Olav gav Sighvatr i diktlön en guldring som vägde en halv mark. Sighvatr blev då kung Olavs hirdman (hirðmaðr). Han kvad då ytterligare: Jag tog gärna, och jag klandrar det inte, det är en lovvärd gärning sedan, du stridens Njörðr, emot ditt svärd, det är min vilja. Du träd av ormens läger, du fick en trogen huskarl, vi har båda beslutat väl, och jag fick en god länsherre (lánardróttinn), av ormens blod [osäker tolkning]. 3 När Sighvatr kom från Island till kung Olav kvad han detta: Alltför bedjande kommer jag att kallas av den som gläder Gunnrs gam, tidigare tog vi emot havets eld, om jag nu ber om kappor. Bevilja landören (landaurar), du som minskar flundrans läger, från handelsskeppet, ännu överflöd, ängs-, har jag själv krävt, hälften. 4 ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Sighvatr for österut till Götaland Det sägs att skalden Sighvatr i sina ord var en stor vän till Ragnvald jarl och ofta talade inför kungen om jarlens vänskap. Han erbjöd kungen att fara österut för att träffa Ragnvald jarl och spana efter vad denne fick veta från sveakungen, vad han hade för sig, eller försöka om han kunde åstadkomma någon förlikning. Kung Olav tyckte väl om det, för han tyckte det var bra att hans förtrogna män talade med kungadottern Ingegerd. Tidigt på vintern for skalden Sighvatr, de tre tillsammans, från Borg och österut genom Markir och så till Götaland. Men innan de skildes, han och kung Olav, kvad Sighvatr dessa verser: Sitt nu lycklig, men vid din hall träffas vi här mer igen, tills jag kommer för att hämta, kung Olav, överenskommelserna. Skalden ber om detta, att hjälmdrivans träd behåller livet, lovet består, och landet, jag sluter nu denna vers. 5 Nu är de ord talade, men av ärenden känner vi fler besked, som angick oss allra mest, kung, av de flesta. Gud låte dig vårda, du hårdsinte kung, jorden, visst har jag den viljan, ty din, till den är du född. 6 Sedan for de till Eiðaskógr och fick en dålig överfart över älven, en eka av något slag, och kom med nöd över. Sighvatr kvad: Jag lät till Eið, ty jag fruktade återvändandet, dra en eka, så styrde vi, den ranka, våta, till olycka i båten. Må gravhögarnas här ta skrattskeppet. Jag såg aldrig värre farkost. Jag vågade det på världens bock farligt. Det gick bättre än jag väntade [osäker tolkning]. 7 Sedan for de genom Eiðaskógr. Sighvatr kvad: Det var inte första gången, när jag sprang mil, vred, genom skogen från Eið, man vet att vi mötte ont, tolv och en. Jag tror att på foten, och med fläckar, föll sår på var och en av sulorna, hårt gick vi ändå dit den dagen, kungens män. 8 Sedan for de genom Götaland och kom till den gård som heter Hof. Där var dörren stängd, och man kom inte in i husen; de sade att det var heligt där och att ingen fick komma in. De vände bort därifrån. Sighvatr kvad: Jag beslöt att styra till Hof. Dörren var stängd, men jag frågade mig fram, jag stack in näsan, ivrig, nedböjd, utifrån. Jag fick få ord av männen, trollen bad jag, men de sade, hedniska kämpar visade bort mig, att det var heligt, tvista med dem. 9 Då kom han till en annan gård, och där stod husfrun ute i dörren och bad dem att inte komma in där; hon sade att hon och bonden höll ett alvablot (álfablót) där inne. Sighvatr kvad: "Gå inte in," sade änkan, "du usle karl, längre. Jag fruktar Odens vrede, vi är hedningar." Kvinnan sade sig inne hålla, den motbjudande, som visade bort mig, alvablot, som mot en varg obeveklig, i sin gård. 10 Nästa kväll kom han till tre bönder, och var och en av dem hette Ölvir, och de körde alla ut honom. Då kvad Sighvatr en vers: Nu har de stött bort mig, de som vände nacken mot mig, brynstensgolvets träd vinner ändå ingen ära, de tre namnarna. Ändå fruktar jag detta, att havsskidans lastare sedan kommer att köra ut gäster, var och en som heter Ölvir, allra mest. 11 Då for de vidare om kvällen och träffade den fjärde bonden, och han var den förnämste mannen (þegn) av dem. Han körde ut Sighvatr. Han kvad då en vers: Jag for för att träffa vågens glans' brytare, jag väntade mig frid sedan, honom som männen sade var den långt vänligaste. Grepens väktare såg på mig mycket ilsket. Då är den värste ond, föga lastar jag ändå människorna, om denne är den bäste. 12 Jag saknade öster om Eiðaskógr på vägen Ástas bo, när jag bad en okristen man om härbärge. Jag fann inte Saxis mäktige son. Ingen rättvisa fanns där, ut blev jag en kväll visad, inifrån, fyra gånger. 13 Och när de kom till Ragnvald jarl sade han att de hade haft en mödosam färd. Sighvatr kvad en vers: De sändebud som sökte sig fram, sygnernas furstes, har haft framför sig, med furstarnas budskap, en stor färd. Vi sparade oss föga, men männens packning är stor vid vandringarna. Norges dugande väktare beslöt det, att vi for dit norrifrån. 14 Lång att vandra var för kämparna, kämpen stärker furstens lov, österut till furstebetvingaren Eiðaskógr på vägen. Jag borde inte, innan jag kom att träffa min milde herre, ha blivit bortstött av furstens träd från rullstockens bänks dyra låga. 15 Ragnvald gav Sighvatr en guldring. Då tog en kvinna till orda och sade att han hade vandrat för att vinna något med de svarta ögonen. Han kvad då en vers: Dessa isländska ögon, kvinna, har visat oss en brant stig till en ljus ring, lång, men svarta. Denna min fot, mjödets Nanna, har för din man okända forna vägar helt och hållet manligt gått. 16 Och när Sighvatr kom hem till kung Olav och gick in i hallen och såg på hallväggarna, kvad han då: Hirdmännen pryder furstens sal med hjälmar, de som göder sårets svan, här ser jag, och med brynjor, valet av båda på väggarna. Därför har ingen ung kung att berömma sig av trognare husgeråd, det är otvivelaktigt. Hallen är dyrbar i allt. 17 Sedan berättade han om sin färd och kvad: Jag ber de högsinta höra, du raske furste, dessa, jag uthärdade väta, hur jag verser, hird (verðung), om färden gjorde. Jag sändes upp från skidorna österut, jag sov föga i höstas, till Sverige, sedan, svanfältets, på en lång färd. 18 Och när han talade med kung Olav kvad han denna vers: Jag har med er, när den ståtlige, Olav, tänkta ärenden, rätt, när jag den mäktige träffade, Ragnvald, kung, hållit. Jag avhandlade den milde mannens ärenden, du metallernas väktare, i gårdarna, mycket många, och jag hörde inte en hirdmans tal redigare. 19 Dig bad, du som sänker Rhens sol, väl hålla var och en av sina huskarlar som kommer hit, jarlarnas frände. Och var och en som vill bege sig österut, det är lika säkert, Listas furste, av dina kämpar, har där stöd under Ragnvald. 20 Och ytterligare kvad han: Folket rådde över sig, fylke (fylkir), det mesta, när jag kom västerifrån, såsom Eriks ätt tidigare hade eggat dem till svek. Men jarlafrändens folk, likaså i det som du tog från Sven, säger jag er, när ni fick jorden, Ulfs brors, stod er bi. 21 Den vise Ulf lät mellan er två, Olav, förlikningens ärenden tas upp, fasta svar fick vi, ni lägger bort sakerna, för båda. Åt dig lät, du som minskar tjuvarnas skara, Ragnvald dem efterskänkas, som om ingen fiendskap för fridsbrott hade drivits. 22 ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Sighvatr utförde kungens enskilda ärende Tidigt på vintern for Sighvatr från Borg, som tidigare har skrivits, de tre tillsammans österut genom Markir och så till Götaland, och han fick på den färden ofta dåligt mottagande. Skalden Sighvatr kom till Ragnvald jarl och var där länge väl mottagen. Då får han höra om Ingegerd, dotter till sveakungen Olof, att det hade kommit sändebud från kung Jaroslav österifrån från Holmgård till hennes far i det ärendet att begära Ingegerd till hustru åt kung Jaroslav, och därtill att sveakungen Olof tog mycket väl emot detta ärende. Medan Sighvatr var där kom också Astrid, dotter till sveakungen Olof, till jarlen. Där gjordes då ett vackert gästabud. Sighvatr blev då snart bekant med kungadottern. Hon kände snart igen honom, eftersom Óttarr svarte, Sighvatrs systerson, länge hade varit där i stor ynnest hos sveakungen Olof, hennes far. Då talades där mycket. Jarlen frågar då Sighvatr vad han trodde, om Olav, Norges kung, skulle vilja få Astrid, – "och om han vill det," säger jarlen, "då ska vi inte fråga sveakungen om detta ärende, vare sig han tycker bättre eller sämre om det." Detsamma sade kungadottern Astrid. Därefter for Sighvatr och hans följeslagare hem och kom hem till Borg litet före jul för att träffa kung Olav. Snart berättade Sighvatr för kung Olav de nyheter som han hade fått höra. Han blev först fåordig och missnöjd när Sighvatr berättade för honom om kung Jaroslavs frieri, och kungen sade att han hade endast ont att vänta av sveakungen, – "om vi någon gång kan få betala honom det på något sätt." Men när tiden gick frågar kungen efter många nyheter österifrån från Götaland. Sighvatr berättar mycket för honom om kungadottern Astrids skönhet och hennes vältalighet. Det föll kungen väl i öronen. Sighvatr berättade då för honom alla samtal mellan Ragnvald jarl och kungadottern Astrid, som de alla tillsammans hade fört sinsemellan, och kungen fann mycket i det och sade så: "Inte kommer sveakungen att tro att jag skulle våga ta hans dotter utan hans vilja." Men detta ärende fördes inte inför allmänheten i det läget. Kung Olav och Sighvatr talade de två tillsammans ofta om detta ärende sinsemellan. Kung Olav frågar Sighvatr noga vad han hade fått veta om Ragnvald jarl, – "hur stor vän han är till oss." Sighvatr säger som det var, att jarlen var kung Olavs störste vän. Då kvad Sighvatr denna vers: Fast ska du, mäktige, med den mäktige Ragnvald, kung, hålla, han är vänlig mot din nöd natt och dag, i förlikning. Honom vet jag, du tingens kännare, att du har som den långt bäste vännen på österledarna, allt intill det gröna saltet. 23 ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Sighvatrs och Óttarr svartes verser När nu Sighvatr och Óttarr länge hade varit hos kung Olav, var de inte lika högt skattade som det hade varit. Det var en dag som kungen sände dem nötter från sitt bord. Då kvad Sighvatr en vers: Den ryktbare folkkungen sände mig ännu nötter, den fursten minns kämparna, sent kommer jag snarare att avskräckas från lovsång. Ofta, men oss bad herren, mig och Óttarr, dela i två, uppfylls löften, som om vi skulle dela, den manhaftige, ett fädernearv. 24 Då kvad Óttarr en annan vers: Kungen, ölbrandarnas slungare, sände mig en nöt hitöver, det var förr, när jag minns mina större ärenden. Litet är, du styresman över islandets skog, mer ser jag där till fler ting, förnedra oss inte i annat, början till mycket. 25 Kungen log åt verserna som de hade kvädit. Kung Olav visade då skalden Sighvatr den äran att han höll hans dotter vid dopet. Då kvad Sighvatr: Herre, hjälp den som min dotter, din vilja är dyrbar, lyfte hem ur hedendomen och gav namnet Tófa. Den vise höll under vatten, jag blev mycket glad den morgonen, mitt barn, den modkäcke, Haralds bror. 26 ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Sighvatr berättade för kungen om Karli Det berättades att det var en dag som skalden Sighvatr berättade för kung Olav om att han hade bott ute på Island hos en man som hette Karli. Denne hade en ung och prydlig hustru. Han var en liten bonde, och han tyckte att Sighvatr ville arbeta lite. "Det var en dag," sade Sighvatr, "som jag tog Karlis hustru, och jag gick med henne in i en grotta, och därifrån såg jag ut över Karlis bygd. Då kvad jag denna vers: Härifrån ser jag röken som husen ryker över fiskarmännen, stora är skaldens spratt i gryningen, ut ur grottan. Nu klandrar man mig inte för brist på ny driftighet denna dag. Jag nöjer mig, i stället för en vit frukost, med hornströmmens Nauma." 27 Kungen log åt det och sade till Sighvatr: Säg det till Karli, när ni kommer dit, den duglige mannen norr om havet, att mer ska man uträtta på färder än att flå en val med vass kniv. 28 ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Sighvatr lånade kungen sin kappa Den händelsen inträffade en gång, då kung Olav den helige for från Upplanden med en stor skara norrut över Dovrefjäll i dåligt väder, att kungen red medan mängden av män gick. Nu när kungen red i så dåligt väder blev han kall på hästryggen. Och när skalden Sighvatr såg att kungen var kall när han red, sade han till kungen: "Jag blir så mycket trött, herre, att jag inte kommer att klara mig över fjället om ni inte låter mig rida en stund." Kungen sade att han förvisso skulle rida, om han ville. Då steg kung Olav av hästen och sade att Sighvatr skulle rida. Sighvatr var klädd i en pälskappa. Han sade till kungen: "Så är det med mig, herre, att jag inte orkar vara i pälskappan. Nu skulle jag vilja att ni tog på er kappan." Kung Olav gjorde det som Sighvatr bad. Han tog då på sig kappan och gick, och Sighvatr red. Och när Sighvatr såg att kungen började bli varm av gåendet, sade han: "Nu börjar jag frysa, herre, och nu skulle jag vilja gå, men jag skulle vilja att ni red i pälskappan, för jag kommer ingenstans om jag går i den." Kungen sade att det skulle vara som Sighvatr sade. Nu steg kungen upp på hästen, och Sighvatr gick. Nu red kungen i pälskappan hela dagen, och kölden skadade honom då inte. Kungen avbröt inte sin färd förrän han kom till Tröndelagen och ända till Nidaros och gjorde sig där i ordning för vinterläger och satt där över vintern. Det var en gång som Sighvatr tyckte sig ha ett nödvändigt ärende att tala med kungen om, men då var det så stor trängsel av folk hos kungen att Sighvatr inte kunde få tala med kungen. Sighvatr kvad då en vers: Ni trängs omkring denne unge furste, ni ståtliga män. Folket stöter undan mig, så att jag inte får tala med Olav. Det blev mig lätt att få ord med vår framstående herre, när vi mycket trötta vadade i snön på Dovrefjäll. 29 ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Magnus den gode föds Det fanns en kvinna som hette Álfhildr, som kallades kungens tjänstekvinna (konungsambátt). Hon var ändå kommen av god släkt. Hon var då hos kung Olav. Och det hände att Álfhildr var med barn. Och kung Olavs förtrogna män visste att han skulle vara far till det barn som hon bar på. Det hände en natt att Álfhildr fick värkar, och det var få människor närvarande, några kvinnor och en präst och skalden Sighvatr och få andra män. Álfhildr var svårt angripen, och hon var nära döden, och till slut födde hon ett gossebarn, och det var en stund som de inte säkert visste om det fanns liv i barnet eller inte. Men när barnet drog efter andan, och mycket svagt, bad prästen Sighvatr att gå och säga kungen hur det var ställt. Sighvatr svarar: "Det vågar jag inte på något villkor, att väcka kungen, för han förbjuder varje man att han blir väckt förrän han vaknar själv." Prästen svarar: "Det är nödvändigt att barnet får sitt dop, för det förefaller mig svagt och det är föga hopp om ett långt liv." Sighvatr sade: "Hellre vill jag våga att du döper barnet än att jag väcker kungen, och jag ska stå för svaren och ge gossen namn." Så gör de, och gossen döptes och kallades Magnus. Följande morgon, när kungen var påklädd, berättades den händelsen för honom. Kungen bad att man skulle kalla Sighvatr dit, och man märkte att han var vred. Och när Sighvatr kom dit sade kungen: "Varför var du så djärv, man, att du lät döpa mitt barn innan jag visste om det?" Sighvatr svarar: "Därför, herre, att jag hellre ville ge två människor åt Gud än en åt djävulen." Kungen sade: "Hur hänger det ihop?" Sighvatr svarar: "Därför att barnet var nära döden, och det skulle bli djävulens människa om det dog odöpt, men nu är det sannerligen Guds människa. Därtill är det också så att jag visste, även om du var vred på mig, att det inte skulle gälla mer än mitt liv, och om ni vill att jag ska mista mitt liv för denna sak, då hoppas jag också att jag är Guds människa, med den avsikt som jag hade." Kungen sade: "Men varför lät du gossen heta Magnus? Det är inte vårt släktnamn." Sighvatr svarar: "Jag lät honom heta efter kung Karla-Magnús, därför att jag visste att han var den mest berömde kungen i berättelserna." Då sade kungen: "En stor lyckans man är du, Sighvatr," säger han, "och det är inte underligt att lycka följer med vishet. Det andra är underligt, vilket ändå ibland kan hända, att den lyckan följer en ovis man att ovisa råd vänder sig till lycka." Kungen var då mycket glad. Gossen fostrades upp där. Han blev snart lovande när åldern gick över honom. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Sighvatr var hos Knut den store Skalden Sighvatr hade varit hos kung Knut, och kung Knut gav honom en guldring som vägde en halv mark. Då var också Bersi Skáld-Torfuson hos kung Knut, och kungen gav honom två guldringar, och var och en vägde en halv mark, och därtill ett guldprytt svärd. Då kvad Sighvatr denna vers: Knut den ärorike har, den mycket dådrike, båda våra händer, när vi träffade fursten, Húnn, praktfullt prytt. Åt dig gav han en mark eller mer av guld, den mångvise, och ett bitande svärd, Gud själv råder fullständigt över allt, men åt mig en halv. 30 Sighvatr sökte sig till kung Knuts sändebud och frågar dem noga efter nyheter. De berättar för honom det som han frågar om. De berättade för honom också om sina samtal med kung Olav och om utgången av sitt ärende; de sade att kungen hade svarat illa på deras ärenden, – "och vi vet inte," säger de, "av vem han har förtröstan att vägra att bli kung Knuts man, när så mäktiga hövdingar som han far för att träffa kungen, och det vore det bästa valet för honom, eftersom kung Knut är så mild att de aldrig gör så mycket ont mot honom att han inte genast efterskänker dem allt, om de söker upp kungen och betygar honom vördnad. Det var nu för en liten tid sedan som två kungar kom till honom norrifrån från Skottland, från Fife, och överlämnade honom sina huvuden, och han efterskänkte dem sin vrede och likaså alla de länder som de hade ägt, och därutöver stora vängåvor. Nu skulle denne kung göra en sådan hedersfärd eller större, om han kunde inse det och ville söka sig till kung Knut." Då kvad Sighvatr en vers: De mycket framstående furstarna har burit ut sina huvuden till Knut norrifrån ur Fife, det var ett fredsköp, ur mitten. Olav den tjocke sålde aldrig, han vann ofta seger, sitt huvud i denna värld, åt någon man så. 31 ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Sighvatr tog avsked av kung Knut Skalden Sighvatr kom den sommaren västerifrån från Rouen till England, och med honom den man som hette Bergr. De hade gjort en handelsresa den vägen den föregående sommaren. Sighvatr diktade den flock (flokkr) som kallades Vestrfararvísur, och detta är början: Bergr, vi har mints hur, många morgnar, jag lät Rouenborgens stävar på männens färd fästas vid den västra armen. 32 Och när Sighvatr kom till England, då for han för att träffa kung Knut och bad om lov att fara till Norge. Kung Knut hade utfärdat förbud för alla handelsskepp tills han hade utrustat sin här. Och när Sighvatr kom till kungen, gick han till hans härbärge, och det var låst, och han stod länge utanför. Men när han träffade kungen fick han det lov som han ville. Sighvatr kvad: Utanför måste jag, innan jag fick samtal med jutarnas furste, jag såg huset stängt för mannen, fråga mig fram vid husdörren. Men vårt ärende kunde ättlingen i salen, Gorms, jag bär ofta på armen järnärmar, väl avsluta. 33 Och när Sighvatr blev varse att kung Knut började sin färd mot kung Olav, och han visste hur stor styrka kung Knut hade, då kvad han en vers: Den frikostige gör sig redo att göra Olav, han som har allt, livlös, jag kommer att frukta kungens död, Knut och Håkon, ute. Må väktaren hålla sig, även om Knut och jarlarna knappast ville det, mötet är lättare, först på fjället, om han själv kommer undan. 34 Den mycket framstående jarlen hade att förlika de gamla bönderna och Olav, de som oftast tog till det ärendet. De har tidigare ur större fara, Eriks släkt är framstående, köpt med huvuden än att fiendskap Håkon skulle jämka samman. 35 ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Sighvatr kom till kung Olav Skalden Sighvatr var länge hos kung Olav, som här är skrivet, och kungen hade gjort honom till sin stallare (stallari). Sighvatr var inte en snabbtalad man i obundna ord, men skaldekonsten var så lätt till hands för honom att han talade den ur munnen som annat tal. Han hade varit på handelsresor till Valland, och på den färden kom han till England och träffade kung Knut och fick av honom lov att fara till Norge, som tidigare sades. Och när han kom till Norge for han genast för att träffa kung Olav. Han gick fram inför kungen när denne satt till bords. Han hälsade kungen. Kung Olav såg på honom och teg. Sighvatr kvad en vers: Hem har vi kommit hit, ge akt på det, kämparnas furste, må männen uppfatta mina ord, som jag talar, dina stallare. Säg var ni har tänkt en plats, guldets, folkkung, åt kämparna, hela är mig kär, bland furorna, din hall inifrån. 36 Då besannades det gamla ordspråket, att kungens öron är många. Kung Olav hade fått höra allt om Sighvatrs färder, att han hade varit hos kung Knut. Då sade kung Olav till Sighvatr: "Jag vet inte nu om du alls tänker vara min stallare, eller har du inte nu blivit kung Knuts man?" Sighvatr kvad en vers: Knut, den mot klenoder milde, frågade mig om jag ville vara honom en trogen tjänare, som åt den ringgivande, glade Olav. En herre åt gången, sade jag, men sant tyckte jag mig svara, åt varje man är givna nog exempel, det anstår mig. 37 Då sade kung Olav att Sighvatr skulle gå till den plats där han var van att sitta och som han hade haft tidigare. Sighvatr kom snart i samma ynnest som han hade haft förut. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Sighvatr vandrade till Rom och fick höra om kungens fall Skalden Sighvatr hade fått lov att fara hem, då kung Olav for österut till Gårdarike. Och den andra sommaren for Sighvatr ur landet och söderut till Rom. Då kvad Sighvatr en vers: Jag lämnade, och höll på Romfärden, den stridsivrige, den goda, hemma klangens stav, som kungen gav mig, lindad med guld, när det silverhjaltade dyra svärdet, som brukade minska hungern, vi lade ned vapnen, men den vigda, hos ylvans make, staven följde vi. 38 Men på hösten, när Sighvatr var på väg söderifrån, då fick han höra om kung Olavs fall. Det var honom den största sorg. Han kvad då: Jag stod på Mont och mindes var många breda sköldar och långa brynjor flög sönder nära borgarna på morgonen. Jag mindes den som gladdes, i tidig blomstring, åt länderna, min far var där i denna, Þórröðr, kungen fordom. 39 Sighvatr gick en dag genom en by och hörde att en bonde jämrade sig mycket, eftersom han hade mist sin hustru; han slog sig för bröstet och slet kläderna av sig och ville gärna dö. Sighvatr kvad då: En man säger sig villig att dö om han mister mös famn. Kärleken är dyrköpt, om man efter den döda ska gråta. Men den modige fäller, den flyktskygge, som miste sin herre, vår förlust synes värre, stridstårar, för kungens tjänare. 40 Sighvatr kom hem till Norge, till sin gård. Han fick då höra att många män klandrade honom och sade att han hade skilts illa från kung Olav. Då kvad han en vers: Må Vite-Krist låta mig få het eld till straff, om jag ville skilja mig från Olav, jag är oskyldig till det. Rikliga vittnen har jag, jag var på väg till Rom i fara, jag döljer det aldrig för folk, av andra män. 41 Sedan for Sighvatr till kung Magnus hird och var hos honom, och han blev hans hirdman, och kungen var välvillig mot honom. ## kap. 12 (maskinöversättning) 12. Sighvatr diktade en arvdråpa, och hans död Skalden Sighvatr var hos kung Magnus den gode och hade ständigt stor sorg i sinnet över kung Olavs fall, så som man kan höra i den vers som han då diktade: Jag går tvärs bort från furstens – inget gror i mig – kämpars, jag är som bast i bröstet blek, hirdens lekar. Jag minns var mäns min herre lekte, sinas, ofta på odalstomterna, den ordsälle, och vi fordom. 42 Det var en kväll som männen hade det till förströelse att tala om mäns skaldekonst, och det blev så i deras samtal att de klandrade Sighvatrs skaldekonst och sade att han inte hade diktat riktigt efter språket. Då kvad Sighvatr denna vers: De som kan de största skälen till Dáinns önskevåg kommer mindre att i den vise Sighvatrs lovsång finna diktfel. Sig själv vill var och en som motsäger, den envise budbäraren av sköldens storm, det som alla säger, otvivelaktigt göra till narr. 43 Denna vers kvad Sighvatr till Alfífa om att det var missväxt medan Sven, hennes son, var kung över Norge: Alfífas tid kommer den unge mannen länge att minnas, då vi åt oxföda inne, skavd bark som bockar. Annat var det, då Olav, den stridsbundne, rådde över landet. Var och en kunde då berömma sig av säd torkad i stack. 44 Sighvatr diktade en arvdråpa (erfidrápa) om den helige kung Olav och ämnade forma den efter sagan om Sigurðr Fáfnisbani. Sighvatr kom med sitt skepp till den ö som heter Súla. Och när han hade kommit dit inträffade den händelsen att en bonde som bodde på fastlandet fick en svår sjukdom, så att han var döende, och hans hustru satt hos honom med sorgset sinne. Och när bondens kraft började avta uppenbarade sig kung Olav för hans hustru i en dröm och sade så till henne: "Vi två ska byta tjänster med varandra. Jag ska vaka över din bonde, men du ska fara för att träffa Sighvatr, min skald. Säg honom att jag vill att han formar den dråpa som han diktar om mig inte efter Sigurðrs saga, utan jag vill att han formar den efter sagan om uppståndelsen (Uppreistarsaga)." Efter denna uppenbarelse for nu husfrun för att träffa Sighvatr och berättade för honom vad kungen hade uppenbarat för henne, och därefter for hon hem. Och medan hon hade varit hemifrån hade kung Olav uppenbarat sig för bonden och gjort honom frisk. Sighvatr ändrade då dråpan och formade den efter sagan om uppståndelsen. Något senare fick Sighvatr en svår sjukdom. I den sjukdomen uppenbarade sig kung Olav för honom och bjöd honom att fara med sig och bestämde en dag när han skulle komma för att möta honom. När nu den dag kom som kungen hade bestämt, kvad Sighvatr denna vers: Sen tycks mig söderifrån den stridsdjärve Haralds arvinge. Lång är, men människorna tynger livets sorg, kungens morgon, vad som än höksvägarnas eldfördärvare, den sälle, – nu har jag väntat herren i dag – uppehåller. Jag väntar honom i Selja. 45 Därefter dog Sighvatr, och vi tror att kung Olav har uppfyllt det som han lovade honom, och han visar stor barmhärtighet mot många som åkallar honom. Anmärkningar och förklaringar: 1) Fisken går oss till önskan, såsom vi har sökt att locka lågans giftorm ur lyrfältets ljung. Betesgalgens angripare lät öringen hänga krokgripen. Det har annars gagnat mig väl att agna: Fisket går mig efter önskan, såsom jag har försökt att locka upp fisken ur bottenväxterna. Jag lät öringen hänga fast på kroken. Det har annars gått mig väl att fiska. 2) Lyssna till min dikt, du helt ädle träd av tältens mörkblå häst, ty jag kan dikta. Du må äga en skald. Även om du helt och hållet vägrar lovet av alla andra skalder, envåldshärskare, skaffar jag dig ändå tillräckligt av lovsång: Lyssna till mitt kväde, ädle viking, ty jag kan dikta. Du må äga en skald. Även om du helt och hållet avvisar lovet av alla andra skalder, kung, ska jag likafullt förse dig med rikliga lovkväden. 3) Jag tog gärna emot ditt svärd, du stridens Njörðr. Inte heller klandrar jag det sedan. Det är en lovvärd gärning. Det är min vilja. Du träd av ormens lägers blod [osäker tolkning], du fick en trogen huskarl, och jag en god länsherre åt mig. Vi har båda beslutat väl: Jag tog gärna emot ditt svärd (gick glad i din tjänst), krigare. Inte klandrar jag det efteråt. En lovvärd sysselsättning är det (att tjäna dig). Det är min vilja. Hövding, du fick en trogen huskarl, och jag en god länsherre. Vi har båda gjort ett gott val. 4) Jag kommer att kallas alltför bedjande av den som gläder Gunnrs gam, om jag nu ber om kappor. Tidigare tog vi emot havets eld. Bevilja hälften av landören från handelsskeppet, du som minskar ängsflundrans läger. Ännu har jag själv krävt överflöd: Man kommer att kalla mig bönfallande, om jag nu ber om kappor (landören). Tidigare har jag tagit emot guld. Efterskänk hälften av landören från ett handelsskepp, frikostige hövding. Ännu har jag på eget initiativ begärt mycket. 5) Sitt nu lycklig – men vi träffas här mer vid din hall – tills jag kommer för att hämta överenskommelserna, kung Olav. Skalden ber om detta, att hjälmdrivans träd behåller liv och detta land. Lovet består. Jag sluter nu versen: Sitt nu lycklig – men vi träffas här senare i din hall – tills jag kommer för att kräva att löftena uppfylls, kung Olav. Skalden ber om detta, att du behåller liv och detta land. Ditt lov består länge. Jag sluter nu versen. 6) Nu är de ord talade som angick oss allra mest av de flesta, kung, men vi kan mer, besked om fler ärenden. Gud låte dig vårda din jord, du hårdsinte kung, ty du är född till den. Visst har jag den viljan: Nu är de ord talade som angår oss långt mest av de flesta orden, kung, men vi kan ytterligare säga mer. Gud låte dig vårda ditt land, modige kung, ty du är född till det. Visst är det min önskan. 7) Jag lät våt en rank eka dras till Eið, ty jag fruktade återvändandet. Så styrde vi till dårskap i båten. Må gravhögarnas här ta skrattskeppet. Jag såg inte värre farkost. Jag vågade det på världens bock. Det gick bättre än jag väntade: Jag drog våt en rank eka till Eið, ty vi ville inte vända tillbaka. Vi gav oss alltså ut på en dårskapsfärd i båt. Må troll ta detta löjliga skepp. Jag har inte sett en sämre farkost. Jag satte allt på spel på denna skraltiga båt. Det gick bättre än jag väntade. 8) Det var inte första gången – man vet det – som vi mötte ont, när jag vred sprang tolv mil och en genom skogen från Eið. Jag tror att vi ändå gick raskt till fots dit den dagen, men sår föll med fläckar på var och en av kungamännens sulor: Det var inte första gången (på färden) – det är säkert – som vi råkade ut för svårigheter, när jag i vredesmod for tretton mil genom skogen från Eið (Eiðaskógr). Jag tror att vi ändå gick raskt dit (till nattlägret) den dagen, men sårfläckar föll på kungamännens båda sulor. 9) Jag beslöt att styra till Hof. Dörren var stängd, men jag frågade mig fram utanför. Jag stack ivrigt in min nedböjda näsa. Jag fick få ord av männen, men de sade att det var heligt. Hedniska kämpar visade bort mig. Jag bad trollen tvista med dem: Jag höll mot Hof. Dörren var stängd, men jag frågade mig fram utifrån. Jag stack oförfärat in näsan med böjt huvud. Jag fick knappt ett ord av folket, men det sade att det var heligt. Hedningarna visade bort mig. Jag bad trollen tvista med dem (i mitt ställe). 10) "Gå inte längre in, usle karl," sade änkan. "Jag fruktar Odens vrede. Vi är hedningar." Den motbjudande kvinnan, som visade bort mig obeveklig som en varg, sade att hon höll alvablot inne i sin gård: "Gå inte ett dugg längre in, din usling," sade kvinnan. "Jag fruktar Odens vrede. Vi är hedningar." Den motbjudande husfrun, som bestämt visade bort mig som en varg, sade att hon höll alvablot (álfablót) inne i sin gård. 11) Nu har de tre namnarna, som vände nacken mot mig, visat bort mig. Brynstensgolvets träd vinner ändå ingen ära. Ändå fruktar jag allra mest detta, att varje havsskidans lastare som heter Ölvir sedan kommer att köra ut gäster: Nu har tre namnar, de som vände ryggen mot mig, nekat mig husrum. Inte är männens framfärd berömvärd. Ändå fruktar jag allra mest att varje man som heter Ölvir hädanefter kommer att neka gäster (oss) husrum. 12) Jag for sedan för att träffa vågglansens brytare, som männen sade var den långt vänligaste. Jag väntade mig något gott. Grepens väktare såg på mig mycket ilsket. Då är den värste ond, om denne är den bäste. Föga lastar jag ändå människornas fel: Jag for sedan för att träffa den frikostige mannen som man sade var den långt vänligaste. Jag väntade mig något gott. Tölpen såg på mig med rynkad panna. Då är den värste ond, om denne är den bäste. Föga håller jag ändå fram människors fel. 13) Jag saknade Ástas bo på vägen öster om Eiðaskógr, när jag bad en okristen man om härbärge. Jag fann inte den mäktige Saxis son. Ingen rättvisa fanns där inne. Jag blev en kväll bortvisad fyra gånger: Jag saknade Ástas bo på vägen öster om Eiðaskógr, när jag bad hedningar om härbärge. Inte fann jag den mäktige Saxis son. Ingen rimlighet fanns där inne. Jag blev utkörd fyra gånger på en kväll. 14) Sygnernas furstes sändebud, som sökte furstarna med budskap, har haft en stor färd framför sig. Vi sparade oss föga, men männens packning är stor vid vandringar. Norges dugande väktare beslöt det, att vi for dit norrifrån: Norgeskungens sändebud, som kom till hövdingen med följe, har haft en händelserik färd framför sig. Vi skonade oss föga, men männens packning visar sig stor på vandringar. Norges duglige hövding beslöt att vi for dit norrifrån. 15) Eiðaskógr var drygt att vandra för kämparna på vägen österut till furstarnas betvingare. Kämpen ökar furstens lov. Jag borde inte ha blivit bortstött av furstens träd av rullstockens bänks dyra låga innan jag kom att träffa min milde herre: Eiðaskógr var långsam att vandra för männen på vägen österut till kungarnas överman (Ragnvald jarl). Jag prisar hövdingen. Inte borde hövdingens män ha visat bort mig innan jag kom till min frikostige kung. 16) Dessa svarta isländska ögon har, kvinna, visat oss en lång brant stig till en ljus ring. Denna min fot har, mjödets Nanna, gått helt och hållet manligt på forna vägar, okända för din man: Dessa svarta isländska ögon har, kvinna, visat oss en lång, mödosam väg till den glittrande ringen. Denna min fot har, kvinna, gått mycket raskt på forna leder, okända för din man. 17) Hirdmännen, som göder sårets svan, pryder furstens sal med hjälmar och brynjor. Här ser jag valet av båda på väggarna. Därför har ingen ung kung att berömma sig av trognare husgeråd. Det är otvivelaktigt. Hallen är dyrbar i allt: De hirdmän som mättar asfåglarna pryder kungens sal med hjälmar och brynjor. Här ser jag båda delarna på väggarna. Därför har ingen ung kung att berömma sig av hederligare husgeråd. Det är otvivelaktigt. Hallen är ståtlig i alla avseenden. 18) Raske furste, jag ber den högsinta hirden höra hur jag gjorde dessa verser om färden. Jag uthärdade väta. Jag sändes upp från svanfältets skidor österut till Sverige på en lång färd. Jag sov föga i höstas sedan: Snabbe kung, jag ber de modiga hirdmännen höra hur jag gjorde dessa verser om min färd. Jag råkade ut för väta och köld. Jag sändes upp från skeppen österut till Sverige på en lång färd. Jag sov föga i höstas efter det. 19) Jag höll det som var tänkt, rätt i ärendena med er, kung Olav, när jag träffade den ståtlige, mäktige Ragnvald. Jag avhandlade mycket många ärenden i den milde mannens gårdar, du metallernas väktare, och jag hörde inte en hirdmans tal redigare: Jag uppfyllde troget och rätt orden med er, kung Olav, när jag träffade den utmärkte, mäktige Ragnvald. Jag deltog i mycket många samtal i den frikostige hövdingens hus, krigare, och jag har inte hört en hirdman uppriktigare i orden. 20) Jarlarnas frände bad dig, du som sänker Rhens sol, att väl hålla var och en av sina huskarlar som kommer hit. Och var och en av dina kämpar som vill bege sig österut, Listas furste, har där stöd under Ragnvald. Det är lika säkert: Den jarlborne mannen bad dig, frikostige hövding, att väl hålla var och en av sina män som reser hit. Och alla dina män som vill fara österut, Norgeskung, har där stöd hos Ragnvald. Det är lika säkert. 21) Det mesta folket, som Eriks ätt tidigare hade eggat till deras svek, rådde över sig, fylke, när jag kom västerifrån. Men jag säger att jarlafrändens, Ulfs brors, folk stod er bi i det att ni fick jorden, likaså i det som du tog från Sven: Det mesta folket, som Eriks fränder tidigare hade eggat till sveket, övervägde sitt läge, kung, när jag kom västerifrån. Men jag säger att Ulfs jarlborne bror har gett er stöd i det att ni fick landet (Norge), likaså i det som du tog från Sven. 22) Den vise Ulf lät förlikningens ärenden tas upp mellan er båda, Olav. Vi fick fasta svar. Ni två lägger bort sakerna. Ragnvald lät dem efterskänkas åt dig, du som minskar tjuvarnas skara, som om ingen fiendskap för fridsbrott hade drivits: Den vise Ulf tog väl emot förlikningsorden mellan er båda, Olav. Vi fick pålitliga svar. Ni jämkar sakerna. Ragnvald efterskänkte (sakerna), du som förgör tjuvpacket, så som om ingen fiendskap hade utövats på grund av fridsbrott. 23) Fast ska du, mäktige kung, hålla förlikningen med den mäktige Ragnvald. Han är vänlig mot din nöd natt och dag. Jag vet att du, tingens kännare, har honom som den långt bäste vännen på österledarna allt intill det gröna saltet: Fast ska du, mäktige kung, hålla förlikningen med den mäktige Ragnvald. Han bryr sig om din nöd natt och dag. Jag vet, kung, att du har den vännen som den långt bäste allt intill det östra saltet. 24) Den ryktbare folkkungen sände mig nötter. Den fursten minns kämparna. Jag kommer snarare sent att avskräckas från lovsång. Ofta uppfylls löften, men den manhaftige herren bad oss, mig och Óttarr, att dela i två, som om vi skulle dela ett fädernearv: Den utmärkte folkkungen sände mig nötter. Den kungen minns sina män. Jag kommer sent att avskräckas från att dikta. Ofta uppfyller män sina löften, men den djärve kungen bad oss, Óttarr och mig, att dela dem i två delar, såsom vi skulle dela ett fädernearv. 25) Kungen sände mig hit en nöt från andra sidan, ölbrandarnas slungare. Det var förr, när jag minns mina ting större. Litet är början till mycket. Mer ser jag där till fler ting. Förnedra oss inte i annat, du styresman över islandets skog: Kungen sände mig hit nötter från andra sidan, frikostige man. Det var den tiden då jag minns mina lotter större. Smalt är början till något stort. Jag väntar mig mer gott. Förnedra oss inte i annat, Norgeskung. 26) Herre, hjälp den som lyfte min dotter hem ur hedendomen och gav henne namnet Tófa. Din vilja är dyrbar. Den vise, modkäcke brodern till Harald höll mitt barn under vatten. Jag blev mycket glad den morgonen: Herre, hjälp den som lyfte min dotter ur hedendomen och gav henne namnet Tófa. Din vilja är som lag. Haralds vise, modige bror höll mitt barn vid dopet. Jag blev storligen glad den morgonen. 27) Härifrån ur grottan ser jag röken som husen ryker över fiskarmännen. Stora är skaldens spratt i gryningen. Nu klandrar man mig inte för brist på ny driftighet denna dag. Jag nöjer mig med hornströmmens Nauma i stället för en vit frukost: Härifrån ur grottan ser jag röken som stiger upp från fiskarmännens kojor. Stora är mina pojkstreck i morgonljuset. Nu klandrar han (Karli) mig inte för brist på ny företagsamhet denna dag. Jag nöjer mig med kvinnan i stället för en vit dagvard (skyr och mjölk till frukost). 28) Säg det till Karli, den duglige bonden norr om havet (på Island), när ni kommer dit, att man behöver uträtta mer på resor än att skära val med vass kniv. 29) Ni trängs, ståtliga män, kring denne unge furste. Folket stöter undan mig, så att jag inte får tala med Olav. Det blev mig lätt att få ord med vår framstående herre, när vi mycket trötta vadade i snön på Dovrefjäll: Ni trängs, goda män, kring denne unge kung. Folk hindrar mig, så att jag inte får tala med Olav. Det blev mig lätt att få vår utmärkte kung att tala med mig, när vi mycket trötta vadade i snön på Dovrefjäll. 30) Den ärorike, mycket dådrike Knut har praktfullt prytt båda våra händer, Húnn, när vi träffade fursten. Åt dig gav han, den mångvise, en mark guld eller mer och ett bitande svärd, men åt mig en halv. Gud själv råder fullständigt över allt: Den utmärkte, ytterst dådkraftige Knut har prytt bådas våra händer praktfullt, Bersi, när vi träffade honom. Åt dig gav han, den mycket vise mannen, en mark guld eller mer och ett bitande svärd, men åt mig en halv mark. Gud själv råder obegränsat över allt. 31) De mycket framstående furstarna har burit sina huvuden ut till Knut norrifrån ur mitten av Fife. Det var ett fredsköp. Aldrig sålde Olav den tjocke åt någon man så sitt huvud i denna värld. Han vann ofta seger: Utmärkta kungar har burit sina huvuden till Knut ända norrifrån ur mitten av Fife. Det var ett fredsköp. Aldrig sålde Olav den tjocke sitt huvud åt någon man så i denna värld. Han stred ofta till seger. 32) Bergr, vi har många morgnar mints hur jag lät stävar fästas vid Rouenborgens västra arm på männens färd: Bergr, vi har många dagar mints hur jag lade skeppsstävar till vid den västra änden av Rouen på en resa. 33) Jag måste fråga mig fram utanför husdörren innan jag fick samtal med jutarnas furste. Jag såg huset stängt för mannen. Men Gorms ättling kunde väl avsluta vårt ärende i salen. Jag bär ofta järnärmar på armen: Jag måste fråga mig fram utanför husdörren innan jag fick tala med jutarnas kung (Knut). Jag kom till en låst dörr. Men Gorms ättling avslutade mitt ärende väl, när jag kom in. Jag bär ofta brynjeärmar. 34) Den frikostige Knut, som har allt ute, och Håkon gör sig redo att göra Olav livlös. Jag kommer att frukta kungens död. Må väktaren hålla sig först på fjället, även om Knut och jarlarna knappast ville det. Mötet är lättare, om han själv kommer undan: Den frikostige Knut, som håller ute hela sin här, och Håkon gör sig redo att hota Olavs liv. Jag kommer att frukta kungens död. Må kungen först hålla sig kvar på fjällen, även om Knut och jarlarna önskar annat. Det är troligare att vi träffas om han själv kommer undan. 35) Den mycket framstående jarlen hade att förlika de gamla bönderna, som oftast tog upp det ärendet, och Olav. De har tidigare köpt med huvuden ur större fara än att Håkon skulle jämka samman fiendskapen. Eriks släkt är framstående: Den förträfflige jarlen (Håkon Eiriksson) hade att förlika gamla bönder, de som oftast behandlade det ärendet, och Olav. De har tidigare dräpt män för varandra med större grymhet än att Håkon skulle kunna åstadkomma förlikning mellan dem. Eriks ätt är utmärkt. 36) Vi har kommit hit hem, dina stallare. Ge akt på det, kämparnas furste. Må männen uppfatta mina ord, som jag talar. Säg, folkkung, var ni har tänkt kämparna en plats bland guldets furor. Hela din hall är mig kär inifrån: Jag har kommit hit hem, din stallare. Lägg märke till det, kung. Må männen lägga mina ord på minnet så som de talas. Säg, folkkung, var du har tänkt mig en plats bland dina män. Hela din hall är mig kär inifrån. 37) Knut, mild med dyrbara ringar, frågade mig om jag ville vara honom en trogen tjänare som åt den glade Olav. Jag sade att en herre åt gången anstod mig, och jag tyckte mig svara sant. Åt varje man är goda exempel givna: Den frikostige Knut frågade mig om jag ville tjäna honom som den modige Olav. Jag sade att det anstod mig att ha en herre åt gången, och jag tyckte mig svara uppriktigt. Åt varje man är goda föredömen givna. 38) Jag, den stridsivrige, lämnade sköldklangens stav, lindad med guld, som kungen gav mig, hemma och höll på den goda Romfärden, när vi lade ned vapnen, det silverhjaltade dyra svärdet, som brukade minska hungern hos ylvans make, och följde den vigda staven: Jag lämnade det stridsivriga svärdet, lindat med guld, som kungen gav mig, kvar hemma och for på en god Romfärd, då jag lade ned vapnen, det silverhjaltade, dyrbara svärdet som brukar ge vargen mättnad, och tog upp pilgrimsstaven. 39) Jag stod på Mont på morgonen nära borgarna och mindes var många breda sköldar flög sönder och långa brynjor. Jag mindes den kung som fordom gladdes åt länderna. Þórröðr, min far, var där i denna tidiga blomstring: Jag stod på Alperna i söder en morgon nära riddarborgar och mindes var mången bred sköld och långa brynjor klövs. Jag mindes kungen som fordom styrde länderna nöjd. Þórðr, min far, var där med honom tidigt under den perioden. 40) En man säger sig villig att dö, om han mister mös famn. Kärleken är alltför dyrköpt, om man ska gråta efter den döda. Men den flyktskygge modige, som miste sin herre, fäller stridstårar. För kungens tjänare synes vår förlust värre: Mannen säger sig villig att dö, om han mister mös famn. Kärleken är alltför dyrköpt, om man ska gråta efter en död. Men den modige kämpen, som miste sin herre, fäller tårar över hans dråp. För kungamännen känns vår förlust tyngre. 41) Må Vite-Krist låta mig få het eld till straff, om jag ville skilja mig från Olav. Jag är oskyldig till det. Jag var på väg till Rom i fara. Jag har dessa rikliga vittnen av andra män. Jag döljer det aldrig för folk: Må Vite-Krist låta mig få het eld till straff, om jag tänkte undvika Olav. Jag är ren från det. Jag var på en farlig Romfärd. Jag har om det otaliga vittnen av andra män. Jag döljer det aldrig för människor. 42) Jag går tvärs bort från lekarna hos furstens kämpars hird. Inget gror i mitt bröst. Jag är blek som bast. Jag minns var min ordsälle herre ofta lekte fordom, och vi, på sina mäns odalstomter: Jag går tvärs ur vägen från kungens hirdmäns lek. Sorg bor i mitt bröst. Jag är blek som bast. Jag minns var min lovsälle kung ofta lekte fordom tillsammans med mig på sina mäns odalsjordar. 43) De som kan de största skälen till Dáinns önskevåg kommer mindre att finna diktfel i den vise Sighvatrs lovsång. Varje envis budbärare av sköldens storm som motsäger det som alla säger vill otvivelaktigt göra sig till narr: De som har mest förstånd på skaldekonst kommer mindre att finna diktfel i den vise Sighvatrs kväden. Varje tjurskalle som motsäger det som alla säger kommer otvivelaktigt att göra sig till en narr. 44) Den unge mannen kommer länge att minnas Alfífas tid, då vi inne åt oxföda som bockar skavd bark. Annat var det, då Olav, den stridsbundne, rådde över landet. Var och en kunde då berömma sig av säd torkad i stack: En ung man kommer länge att minnas Alfífas regeringsår, då vi inne åt oxföda såsom bockar äter nedskavd trädbark. En annan tid var det då krigaren Olav rådde över landet. Varje man kunde då berömma sig av att ha torr säd i ladorna. 45) Den stridsdjärve Haralds arvinge tycks mig sen söderifrån. Lång är kungens morgon, men livets sorg tynger människorna – vad som än uppehåller den sälle eldfördärvaren av höksvägarna. Nu har jag väntat herren i dag. Jag väntar honom i Selja: Den stridsdjärve Haralds son (kung Olav) tycks mig sen söderifrån. Lång är kungens morgon, men livslång oro tynger människorna – vad som än kan uppehålla den sälle hövdingens färd. Nu har jag väntat kungen i dag. Jag väntar honom i Selja.