# Óttars þáttr svarta

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Óttars þáttr svarta (verk:saga:ottars_thattr_svarta)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ottars_thattr_svarta:non:1:sv -->

En isländsk man hette Óttarr. Han var en god skald. Han var en tid i hirden hos sveakungen Olof. Han diktade en kärleksdrapa (mansöngsdrápa) om Astrid, sveakungen Olofs dotter. Den dikten misshagade mycket kung Olav den helige. Den dikten var mycket djärvt diktad och gränsade till förtal (væningar) [osäker tolkning]. Och när Óttarr kom till Norge, då lät kung Olav den helige gripa honom och sätta honom i fängelsehålan och tänkte låta dräpa honom.
    Sighvatr skald var en stor vän till Óttarr. Han gick om natten till fängelsehålan. Och när han kom dit, då frågar han hur han trivdes. Óttarr svarar och säger att han hade haft det gladare. Sighvatr bad honom då kväda den dikt som han hade diktat om Astrid. Óttarr kvad dikten så som Sighvatr bad.
    Och när han hade avslutat dikten, då sade Sighvatr: "Mycket djärvt är dikten diktad, och det är inte underligt att dikten misshagar kungen. Nu ska vi ändra de strofer där orden i dikten är som starkast. Sedan ska du dikta en annan dikt om kungen. Och helt säkert kommer han att kräva dikten av dig innan du dräps. När du nu har kvätt den dikten, då ska du inte låta kvädandet upphöra, utan du ska genast börja på den dikt som du har diktat om kungen och kväda så länge du kan."
    Óttarr gjorde så som Sighvatr sade. Han diktade under de tre nätter som han var i fängelsehålan en drapa (drápa) om kung Olav. Och när Óttarr hade varit tre nätter i fängelsehålan, då lät kung Olav föra honom till sig.
    Och när Óttarr kom inför kungen, då hälsade han kung Olav, men kungen besvarade inte hans hälsning, utan sade till Óttarr: "Det är nu rådligt", säger kungen, "att du, Óttarr, kväder den dikt som du har diktat om drottningen innan du dräps, ty drottningen ska höra det lov som du har diktat om henne."
    Drottning Astrid satt i högsätet bredvid kungen när han och Óttarr talade med varandra. Óttarr satte sig ner på golvet vid kungens fötter och kvad dikten. Kungen rodnade medan han kvad. Och när dikten var slut, då lät Óttarr inte kvädandet upphöra, utan han började på den drapa som han hade diktat om kungen, men kungens hirdmän ropade och sade att smädaren skulle tiga.
    Sighvatr sade då: "Det är troligast", sade han, "att kungen har makt att dräpa Óttarr när han vill, även om han först kväder denna dikt, och låt oss lyssna väl på dikten, ty det är gott för oss att höra vår kungs lov."
    Hirden tystnade vid dessa ord från Sighvatr, och Óttarr kvad drapan till slut. Och när den var slut, då berömde Sighvatr dikten mycket och kallade den väl diktad.
    Kung Olav sade då: "Det är nog rådligt, Óttarr, att du denna gång får ditt huvud i gåva för drapan."
    Óttarr svarar: "Denna gåva tycker jag är mycket god, herre, fastän huvudet inte är vackert."
    Kung Olav drog en guldring av sin hand och gav Óttarr.
    Drottning Astrid lät en guldfingerring rulla över golvet till Óttarr och sade: "Ta, skald, den gnistan och behåll den."
    Kung Olav sade: "Så var det alltså att du inte alls kunde avhålla dig från att visa din vänskap för Óttarr."
    Drottningen svarar: "Ni kan inte klandra mig för det, herre, att jag vill löna mitt lov liksom ni ert."
    Kungen svarar: "Så ska det nu också vara denna gång, att jag inte ska lägga dig denna gåva till last, men ändå kan ni båda räkna med att jag hädanefter kommer att bry mig föga om er vänskap på grund av den diktning som Óttarr har diktat om dig."
    Nu var Óttarr länge hos kungen i god aktning. Denna drapa, som Óttarr diktade om kung Olav, kallas Höfuðlausn (Huvudlösen), därför att Óttarr fick sitt huvud räddat från döden som lön för dikten.