# Ölkofra saga

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Ölkofra saga (verk:saga:olkofra_saga)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_olkofra_saga:non:1:sv -->

1. Ölkofri stäms för skogsbranden
Þórhallr hette en man. Han bodde i Bláskógar på Þórhallsstaðir. Han var välbärgad och rätt till åren, när denna saga utspelade sig. Liten var han och ful. Ingen idrottsman var han, men ändå var han händig med järn och trä. Han hade då den sysslan att brygga öl på tingen för att tjäna pengar, och genom detta yrke blev han snart bekant med alla stormän, eftersom de köpte mest öl (mungát). Det var då som det ofta kan bli, att ölet är olika omtyckt och likaså de som sålde det. Þórhallr kallades ingen slösare och snarare snål. Hans ögon var tunga. Ofta var det hans vana att ha en luva (kofri) på huvudet, och alltid på tingen, och eftersom han inte var en man med känt namn gav tingsmännen honom det namn som fastnade vid honom, att de kallade honom Ölkofri.
    Det hände en höst att Ölkofri gick till den skog som han ägde och tänkte bränna kol, vilket han också gjorde. Den skogen låg ovanför Hrafnabjörg och öster om Langahlíð. Han dröjde där några dagar och gjorde i ordning för kolen och brände sedan veden och vakade om natten över kolgroparna. Men när det led på natten somnade han, och eld kom upp i groparna och sprang över i riset intill, och det flammade snart upp. Därefter sprang elden in i skogen. Den började då brinna. Då blåste det upp till hård vind. Nu vaknade Ölkofri och var glad att han kunde rädda sig. Elden sprang in i skogen. Först brann hela den skog som Ölkofri ägde, men sedan sprang elden in i de skogar som var närmast, och skogarna brann vida omkring över lavafältet. Där kallas det nu Sviðningr. Där brann den skog som kallades Goðaskógr. Den ägde sex hövdingar (goðar). En var Snorri goði, den andre Guðmundr Eyjólfsson, den tredje Skafti lagsagoman (lögsögumaðr), den fjärde Þorkell Geitisson, den femte Eyjólfr, son till Þórðr gellir, den sjätte Þorkell trefill Rauða-Bjarnarson. De hade köpt de skogarna för att ha dem till nytta för sig på tinget.
    Efter denna kolbränning gick Ölkofri hem. Men denna nyhet spreds vida omkring i häraderna och kom först till Skafti av de män som hade lidit skada. Under hösten sände han bud norrut till Eyjafjörðr med de män som färdades mellan häraderna och lät berätta för Guðmundr om skogsbranden och därtill att det målet var lovande att tjäna pengar på. Sådana ärenden gick också västerut i häraderna till de män som hade ägt skog. Under vintern därefter gick sedan budskap mellan dem alla och därtill att dessa sex hövdingar skulle mötas på tinget och alla vara av ett sinne, men Skafti skulle förbereda målet, eftersom han bodde närmast.
    Och när våren kom och stämningsdagarna, red Skafti dit med många män och stämde Ölkofri för skogsbranden och yrkade på skogsgång (skóggangr). Ölkofri var talträngd och rätt stor i orden och sade sig vänta att, om hans vänner kom till tinget, Skafti inte skulle bete sig så stormodigt. Skafti svarade lite och red bort.
    Följande sommar kom de sex hövdingar som hade ägt skogarna till tinget och höll snart möte sinsemellan, och det beslutades att målet skulle drivas, och att de skulle döma ut mycket stor ersättning, eller annars få självdom (sjálfdæmi). Ölkofri kom till tinget och hade öl att sälja och gick då för att träffa sina vänner, de som brukade köpa öl av honom. Han bad dem om stöd och erbjöd sig att sälja dem öl, men de svarade alla på samma sätt, att de bara haft sådana köp med varandra som de inte haft någon glädje av, och sade att de inte skulle ge sig i kast med den björnen att strida om hans mål mot sådana övermäktiga män, och ingen ville lova honom stöd, och ingen ville handla med honom. Han tyckte då att saken började se rätt svår ut. Han gick då mellan bodarna och fick då inga svar, fast han bad män om stöd. Då var det slut med hans storvulenhet och högfärd.
    Det var en dag som Ölkofri kom till Þorsteinn Síðu-Hallssons bod och gick fram till honom och bad om stöd. Þorsteinn gav honom samma svar som de andra.

## kap. 2 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_olkofra_saga:non:2:sv -->

2. Ölkofri fick välja skiljemän
En man nämns Broddi Bjarnason, Þorsteinns svåger. Han satt närmast honom. Broddi var då i tjugoårsåldern. Ölkofri gick ut längs boden, när Þorsteinn hade vägrat honom stöd.
    Broddi sade då: ”Så tycks det mig, svåger, som om denne man inte är väl lämpad att bli skogsman (skógarmaðr), och det är en småsak för dem som tycker sig vara stora att få honom fälld. Nu vore det en mannagärning, svåger, att ge honom stöd, och det kommer nog att tyckas dig vara rådligt.”
    Þorsteinn svarar: ”Ge du honom stöd, om du är så ivrig till det, men jag ska ge dig bistånd till detta som till annat.”
    Broddi sade till en man att han skulle gå efter Ölkofri. Han gjorde så, gick ut, och där vid bodväggen träffade han Ölkofri. Han stod där och grät ömkligt.
    Denne man bad honom gå in i boden och sluta med sin gråt – ”och du ska inte snyfta när du kommer till Þorsteinn.”
    Ölkofri blev glad så att han grät och gjorde så.
    Och när de kom fram till Þorsteinn tog Broddi till orda: ”Så tycks det mig som om Þorsteinn vill ge dig stöd, och han tycker att detta är ett småaktigt mål [osäker tolkning]. Du kunde inte vakta de skogar som du brände när du brände den som du ägde.”
    Ölkofri sade: ”Vem är denne välsignade man som nu talar med mig?”
    ”Broddi heter jag”, säger han.
    Då sade Ölkofri: ”Är det här Broddi Bjarnason?”
    ”Så är det”, säger Broddi.
    ”Både är det så”, sade Ölkofri, ”att du är ädlare att se än andra män, och dessutom har du skäl till det.” Han lade många ord på det och blev då djärv i talet.
    ”Nu ligger det nära till hands”, sade Þorsteinn, ”om du är så ivrig till det, Broddi, att ge honom något stöd, eftersom han ju berömmer dig så mycket.”
    Broddi stod då upp och många män med honom. Han gick ut ur boden. Han tog då Ölkofri avsides och talade med honom. Sedan går de upp på tingsslätten. Där fanns många människor. De hade då varit i lagrättan (lögrétta). Och när andra män hade gått bort satt de kvar, Guðmundr och Skafti, och talade om lag.
    Broddi och hans följeslagare strövade omkring på tingsslätten, men Ölkofri gick in i lagrättan. Han föll helt till marken och kröp till deras fötter och sade: ”Lycklig har jag blivit, när jag har funnit er två, ni härliga män och mina hövdingar, eller vill ni två kanske hjälpa mig något, ni goda män, fast jag är ovärdig, för jag går nu helt överbord, om inte ni två hjälper mig?”
    Det skulle ta lång tid att räkna upp alla de ord som Ölkofri sade, och han betedde sig så ömkligt som möjligt på alla sätt.
    Då sade Guðmundr till Skafti: ”Mycket eländigt beter sig denne man.”
    Skafti svarar: ”Var är nu, Ölkofri, ditt högmod? Otroligt tyckte du i våras, när vi gjorde stämningsfärden, att det skulle vara ditt bästa val att lägga målet i min hand, eller hur stor hjälp får du nu i bistånd av hövdingarna, som du hotade mig med i våras?”
    Ölkofri säger: ”Galen var jag då och ändå värre, när jag inte ville att du skulle döma i mitt mål, och nämn inte hövdingar, för de blir alla modlösa så snart de ser er två komma. Lycklig vore jag då, om jag kunde få lägga mitt mål i er hand, eller har jag något hopp om det? Men det är förståeligt, min Skafti, att du har blivit så vred på mig att det nu inte finns någon möjlighet till det. Jag var då en dåre och en tok, när jag avvisade din dom, men jag vågar inte se de grymma män som genast kommer att dräpa mig, om inte ni två hjälper mig.”
    Han sade ofta detsamma, sade så att han tyckte sig lycklig om de skulle döma hans mål. ”Jag tycker att mitt gods är bäst placerat hos er två.”
    Guðmundr sade till Skafti: ”Jag tror inte att denne är väl lämpad för fällande dom, eller vore det inte bättre att vi gör honom glad och låter honom välja män till detta skiljeförfarande? Ändå vet jag inte hur det behagar de andra som har detta mål mot honom.”
    ”Nåväl, ni goda män”, säger Ölkofri, ”ge mig då någon hjälp vidare.”
    Skafti sade: ”Avgörandet av detta mål ligger hos mig, eftersom jag för talan. Vi två ska våga det, Ölkofri, att Guðmundr och jag dömer och avslutar målet. Jag tror att det kommer att hjälpa dig med vårt bistånd.”
    Då stod Ölkofri upp, och de tar sedan varandra i hand. Ölkofri nämnde genast vittnen, den ene efter den andre, och när vittnesnämningen hördes strömmade män till. Ölkofri nämnde först Broddi och hans följeslagare.
    Skafti sade: ”Vår motpart ber Guðmundr och mig om skiljedom i detta mål, och fast vi som har lidit skada har fastställt sinsemellan att självdom skulle komma därav, vill Guðmundr och jag nu bevilja honom att vi hellre dömer än andra, om Þórhallr vill ha valt det. Ni nämns som vittnen till att för detta mål ska ersättning dömas ut, men inte fredlöshet. Jag lovar med handslag att lägga ned de mål som jag stämde för i våras.”
    Sedan släppte de handslaget.
    Då sade Skafti till Guðmundr: ”Varför skulle det inte vara bra att vi avslutar detta?”
    ”Det går bra”, säger Guðmundr.
    Ölkofri sade: ”Ni två ska inte förhasta er så, för jag har inte bestämt mig för att välja er två hellre än andra män.”
    Guðmundr sade: ”Så var det överenskommet, att vi två skulle döma, om du inte hellre valde de andra som har detta mål tillsammans med oss.”
    Ölkofri säger: ”Det vägrade jag hela tiden, att de skulle döma, men så var det överenskommet i handslaget, att jag skulle välja två män till det, de som jag ville.”
    Då frågade man efter vittnena till handslaget, och Guðmundrs och Skaftis tingsmän tvistade mycket om hur det var överenskommet, men Broddi och hans följeslagare avgjorde klart att det hade varit överenskommet så som Ölkofri sade, att han skulle välja män till skiljedomen.
    Då sade Skafti: ”Varifrån kom den vågen under dig, Ölkofri? Jag ser att du bär svansen något rakare än för en stund sedan, eller vilka män kommer du att välja till skiljedomen?”
    Ölkofri sade: ”Det ska inte funderas länge på det. Jag väljer Þorsteinn Hallsson och Broddi Bjarnason, hans svåger, och jag tror att målet då är bättre placerat än om ni två dömer.”
    Skafti sade att han trodde att det målet var väl placerat, fast de dömde – ”för våra skäl i målet är tungt vägande och goda, och de är så kloka att de kommer att kunna se hur mycket du har förbrutit dig.”
    Ölkofri gick då över till Broddis följe, och männen gick hem till bodarna.

## kap. 3 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_olkofra_saga:non:3:sv -->

3. Om Broddis smädeord mot hövdingarna
Senare samma dag skulle förlikningen tillkännages. Þorsteinn och Broddi rådgjorde då med varandra. Þorsteinn ville döma ut mer, men Broddi sade att det var klokast att göra som han ville och då själv tillkännage en liten summa. Broddi bad honom välja vilket han ville, tillkännage förlikningen eller stå till svars, om några män skulle försöka angripa skiljedomen. Þorsteinn sade att han hellre ville tillkännage förlikningen än växla spydigheter med hövdingarna. Sedan sade Þorsteinn att Ölkofri inte skulle behöva vänta länge på sin del, och sade att då skulle hela summan betalas vid Lagberget (Lögberg).
    Sedan gick de till Lagberget, och när man där var färdig med att framsäga de lagliga tillkännagivandena, frågade Þorsteinn Hallsson om de hövdingar var vid Lagberget som hade mål att föra mot Ölkofri. ”Det är mig sagt att Broddi och jag ska döma i det målet. Vi ska nu tillkännage skiljedomen, om ni vill lyssna.”
    De sade att de väntade sig gott, att de skulle vara rättvisa i skiljedomen.
    Då sade Þorsteinn: ”Så tycks det oss två som om era skogar, kamrater, är föga värda. De var föga värda och låg långt ifrån er för att vara till nytta. Det var stor egennytta hos de män som hade gott om tillgångar och räknade det till sin övriga egendom, men han kunde inte ansvara för er skog när han brände sin skog, och sådant är vådaverk, men eftersom det är lagt i skiljedom ska något dömas ut. Ni sex män har ägt skogarna. Nu vill vi döma ut sex alnar åt var och en av er, och det ska betalas här genast.”
    Broddi hade förberett sig och mätt upp vadmal och skurit det i stycken, och han kastar då åt dem var sitt stycke och sade: ”Sådant kallar jag stackarskatt.”
    Skafti säger: ”Det är uppenbart, Broddi, att du är ivrig att stå i fiendskap med oss. Du har trängt dig mycket in i detta mål, och du drar dig föga för att visa fiendskap mot oss. Det kan hända att andra mål faller lättare ut för oss.”
    Broddi svarar: ”Du kommer att behöva det, Skafti, att ta i mer i andra rättegångar, om du ska krypa in i den skåra som Ormr, din frände, ryckte ur dig för den kärleksdikt (mansöngsdrápa) som du diktade om hans hustru. Det var illa gjort, och det blev också illa betalt.”
    Då sade Þorkell trefill: ”Mycket missbedömer sig en sådan man som Broddi är. Han vill ha Ölkofris vänskap eller några mutor och köper sig så att göra till ovänner sådana män som han har att göra med.”
    Broddi säger: ”Det är ingen missbedömning att hålla fast vid sin ärlighet, fast det är skillnad på er och Ölkofri, men det var en felsyn i våras när du red till vårtinget, att du inte aktade dig för att Steingrímr hade en hingst som var fet av sommarbetet, och den steg upp på din rygg, men det sto som du red var mager, och hon föll under dig, och jag har inte fått veta säkert vem det då rann över [osäker tolkning], men det såg man, att du satt länge fast, eftersom hingsten lade frambenen fram över kappan.”
    Eyjólfr Þórðarson sade: ”Det är sant att säga att denne man i hög grad har dragit borsten ur näsan på oss, och han talar dessutom rov och gudamakter mot oss på så sätt [osäker tolkning].”
    Broddi säger: ”Jag har inte dragit borsten ur näsan på er. Då drogs borsten ur näsan på dig, när du for norrut till Skagafjörðr och stal oxar från Þorkell Eiríksson, och Guðdala-Starri red efter dig, och du såg då förföljarna när ni hade kommit till Vatnsdalr. Du blev då så rädd att du skiftade hamn till ett stos skepnad, och sådant var stora under, men Starri och hans män drev tillbaka oxarna, och det var sant att han drog borsten ur näsan på dig.”
    Då sade Snorri goði: ”Allt annat är lämpligare för oss än att här växla ovett med Broddi, men det är troligast att vi kommer att minnas denna fiendskap som Broddi visar mot oss, om vi får tillfälle.”
    Broddi säger: ”Då vänder du på hedern, Snorri, om du lägger all din håg på att hämnas på mig, men inte hämnas din far.”
    Då sade Þorkell Geitisson: ”Det är troligast att du mest har det från det namn som du är uppkallad efter, att han ville låta varje mans andel bli otillbörligt liten bredvid hans egen [osäker tolkning], och det andra, att människor inte tål det, och att du ligger dräpt när tiden går.”
    Broddi säger: ”Det är ingen ära för oss två, frände, att här inför allmogen ta upp våra fränders olycka, men det ska inte döljas, som många vet, att Brodd-Helgi blev dräpt. Det har också sagts mig att din far tog högt i fråga om den vedergällningen, men det tror jag, om du söker efter det, att du kommer att känna med fingrarna det som min far märkte dig med i Böðvarsdalr.”
    Därefter skildes de och gick hem till boden. Nu är Ölkofri ute ur sagan.

## kap. 4 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_olkofra_saga:non:4:sv -->

4. Om Broddi, Þorkell Geitisson och Guðmundr
Andra dagen därefter gick Broddi till Þorkell Geitissons bod och in i boden och hälsade på Þorkell. Han svarade lite och var mycket vred.
    Broddi sade: ”Därför har jag kommit hit, frände, att jag såg ett fel i det som jag talade med dig. Jag vill be om att du räknar mig det till barnslighet och oförstånd, och inte låter vårt släktskap bli sämre för det. Här är ett svärd färdigt som jag vill ge dig. Jag vill att det ska följa därmed att du kommer på gästabud till mig i sommar, och det ska visa sig att det inte ska finnas bättre klenoder i min ägo än de som du ska få.”
    Þorkell tog tacksamt emot detta och sade att han gärna ville att de skulle göra sitt släktskap gott. Broddi gick då hem.
    Det var kvällen före tingets avslutning som Broddi gick västerut över ån, och vid brofästet möts han och Guðmundr, och det blev inga hälsningar, och när de skildes vände Guðmundr tillbaka och sade: ”Vilken väg ska du rida från tinget, Broddi?”
    Han vände tillbaka och sade: ”Om du är nyfiken på det, så ska jag rida över Kjölr till Skagafjörðr, sedan till Eyjafjörðr, därifrån genom Ljósavatnsskarð och så till Mývatn och sedan över Möðrudalsheiðr.”
    Guðmundr sade: ”Bara dina ord, och rid genom Ljósavatnsskarð [osäker tolkning].”
    Broddi säger: ”Det ska jag också, eller tänker du, Guðmundr, att spärra passet för mig? Mycket fel lägger du då händerna, om du vaktar Ljósavatnsskarð för mig så att jag inte kan fara där med mina följeslagare, men inte vaktar det lilla passet som är mellan dina lår, så att det är utan klander.”
    De skildes så, och dessa ord spreds över hela tinget. Och när Þorkell Geitisson fick veta detta gick han för att träffa Broddi och bad att han skulle rida Sandleið eller annars den östra vägen.
    Broddi säger: ”Jag ska rida den väg som jag har sagt Guðmundr, för han kommer att räkna mig det till feghet om jag inte far så.”
    Þorkell sade: ”Då ska vi två rida båda tillsammans, frände, och vårt följe litet [osäker tolkning].”
    Broddi sade att han tyckte att det var en ära med hans sällskap och sade att han gärna ville det. Sedan rider Þorkell och Broddi båda tillsammans med sina följen norrut över Öxnadalsheiðr. Einarr Eyjólfsson, Þorkells svåger, var i samma färd med dem. Broddi och Þorkell red till Þverá med Einarr och var där över natten. Sedan red Einarr ett stycke på vägen med dem med ett mycket stort följe, och de skildes inte förrän vid Skjálfandafljót. Einarr red då hem, men Þorkell och Broddi gjorde inte uppehåll i sin färd förrän de kom österut till Vápnafjörðr till sina gårdar.
    Den sommaren for Þorkell på gästabud till Broddi, sin frände, och fick där mycket goda gåvor. De höll då det bästa släktskap med vänskap, och det höll i sig så länge de levde.
    Och där slutar sagan om Ölkofri.