# Ófeigs þáttr > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Ófeigs þáttr (verk:saga:ofeigs_thattr) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Ófeigrs rådslag med bönderna Vid den tid då Guðmundr den mäktige bodde på Möðruvellir i Eyjafjörðr, då bodde Einarr, hans bror, på Þverá. Guðmundr var både mäktig och hade ett stort följe. Han hade för vana att fara norrut genom häradena om våren och träffa sina tingsmän (þingmenn) och tala om häradets styrelse och ordna saker med folk, och för dem som förut föga hade försett sina gårdar uppstod stor nöd av det. Han red ofta med trettio man och satt på många ställen i sju nätter och hade lika många hästar. En man hette Þorbjörn, som bodde på Reykir i Reykjahverfi. Han var en stor man och stark, omtyckt och rik. Då bodde Ófeigr Járngerðarson på Skörð. Hans far hette Önundr – – Hrólfsson, son till Helgi den magre. Ófeigr hade förut haft mest att säga där norrut. Han var vän till bröderna Guðmundr och Einarr. En höst var det ett välbesökt möte på Skörð för att tala om hreppens ordning (hreppaskil) och om människors försörjningsbörda, och det fördelades enligt lag. Men det rådde stor nöd där norrut. Då sade Þorbjörn: ”Dig vänder jag mig till med detta, Ófeigr, och jag talar för mångas räkning, ty det är stor nöd bland människorna här norrut, och du vet vår hövding Guðmundr den mäktiges sedvänja, att han far hit norrut om våren och sitter på somliga ställen länge. Nu skulle vi ta väl emot det, om han for med tio man. Men detta är oss övermäktigt.” Ófeigr svarar: ”Där ser jag ett gott råd. Guðmundr den mäktige ska sitta hos mig en halv månad med hela sitt följe, och ni ska föra hit till honom de gåvor som ni ger honom och skicka honom härifrån.” Þorbjörn svarar: ”Du är prövad i storsinthet och högsinthet, men ändå vill vi inte detta alternativ.” Ófeigr svarar: ”Då kommer det att bli svårare, så att inte alla kommer att tycka om det. Nu ska ni ställa in era hästar, en mindre än trettio och alla feta. De ska alla vara hingstar. Och hämta hö hos mig om ni behöver.” De sade att de ville detta, och skiljs efter att ha talat så. Nu går tiden så att den sista veckan av fastan kommer. Då kommer det därhän att Ófeigr låter sända efter dem som har hästarna, och de kom till Skörð med hästarna, och Ófeigr tar väl emot dem. Den femte dagen bad Ófeigr dem lägga sadlarna på sina hästar, och så gjorde de. Och när de var helt färdiga, leddes Ófeigrs häst ut och sadlades. Den var både stor och fet och var hingst. Ófeigr stiger upp på dess rygg, och mannen var mycket ståtlig. Då rider de från gården. Då sade Ófeigr: ”Ni tycker väl att ni far med mycket ovisst syfte, men jag ska se till råd för oss.” De samtyckte alla till det. De rider uppåt genom häradet till Reykjadalr och så till Ljósavatn och så till Fnjóskadalr och så till Vöðlaheiðr och kom till Þverá på kvällen till Einarr. Han tog väl emot dem och bjöd dem att stanna där över påsken. Ófeigr tackar honom för inbjudan men sade att han skulle rida upp till Möðruvellir på lördagen. ”Det vill jag”, sade Einarr, ”att du kommer hit när du kommer tillbaka, och berättar för mig om ditt och min bror Guðmundrs samtal.” Ófeigr sade att han skulle göra så. De rider nu upp till Möðruvellir på lördagen, och när de närmar sig gården gick en huskarl ut och in igen och sade till Guðmundr att män red mot gården, inte så alldeles få. Guðmundr sade att det inte var någon nyhet där i Eyjafjörðr, att människor red genom häradet där. ”Nu finns det ett kännetecken på om detta är häradsbor här, att dessa män kommer att rida in genom den grind som de kommer till, men om de har kommit längre ifrån, då kommer de att rida in genom huvudgrinden, om det finns några ansedda män i följet.” Huskarlen kom in för andra gången och sade så: ”Det är inget tvivel om att dessa män rider till grindöppningen, och en man i blå kappa rider främst.” Och när de kom ut sade Guðmundr: ”Det kan vara så att de har något ärende hit, reykdölerna, eller att något nytt är på färde där norrut, när deras kämpe har kommit hit, Ófeigr.” ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Ófeigr gästade hos Guðmundr Guðmundr välkomnar Ófeigr och hans följeslagare väl och bjuder dem att stanna där så länge som de ville. Ófeigr sade att de skulle ta emot det – ”men du kommer att tycka att det är besvärligt att låta vakta våra hästar, ty de är alla hingstar, och ingen kan vara tillsammans med en annan. Men vi är mycket noga med dem, ty detta är våra avelshingstar, födda på hemhö.” Guðmundr sade att han trodde att det inte skulle passa sig för huskarlarna att inte vakta hästarna så att det dög mycket väl, och sade att husen på Möðruvellir skulle räcka till – ”ty hellre ska boskapen släppas ut ur fähuset och hästarna inhysas där.” Ófeigr och hans följe satt där över påsken. Den fjärde dagen i påsk, när Ófeigr hade stigit upp, kom en av hans följeslagare till honom och frågade: ”Hur länge tänker du att vi ska sitta här?” Ófeigr svarar: ”Över påskveckan.” Denne svarar: ”Det passar illa, ty nu har man börjat köpa både hö och mat.” Ófeigr sade: ”Låt oss nu sitta så fast som möjligt, och jag skulle gärna vilja att du talade sanning.” Måndagen efter påskveckan gjorde de sig redo att fara bort, men Guðmundr bad dem att ännu sitta längre och roa sig – ”och mycket är ännu osagt.” Ófeigr sade att han nu skulle rida. Guðmundr lät hämta sin häst och rider på väg med dem. De kommer till en stackgård. Guðmundr sade: ”Här ska vi stiga av och vila hästarna. Jag vill inte att Einarr, min bror, ska ha att skratta åt i kväll att era hästar är hungriga.” Och så gör de. Guðmundr sade: ”Du har varit hos oss, Ófeigr, en tid, och vi känner inte till ditt ärende. Nu ville vi veta vad det var.” Ófeigr svarar: ”Det är väl att du har frågat, Guðmundr, och det väntade jag på. Men mitt ärende är att föra sanningen hem till dig, ty de där norrut tycker att du hittills har haft för litet av den. Nu vet du att det är din vana att fara över dina tingsmän norrut genom bygderna om våren med trettio man och slå dig ned hos en enda bonde i sju nätter. Nu är det liten skonsamhet mot dem som har litet gods och inte har försett sina gårdar bättre än nödvändigt om hösten, och för dem blir sådant en stor överbelastning. Nu hade vi inte varit här så länge, och det tycktes mig som om du behövde köpa både hö och mat – och du ägde allt i överflöd och är hövding över män. Jag tror att du aldrig vore en mindre hövding, även om du for till dina vänner med tio man. Alla skulle ta väl emot det.” Guðmundr sade: ”Detta är mycket väl talat, som man kan vänta sig av dig. Det är också visst sant att jag har gjort detta. Men det är värt att överväga om du kommer att vara emot mig när min ära står på spel, och det är säkert.” Ófeigr sade: ”Inte väntade jag mig sådana ord av dig, och det har inte heller varit i mitt sinne hittills.” Ófeigr blev ordkarg av detta, och det blev inte många avskedshälsningar mellan Ófeigr och Guðmundr vid skilsmässan, och Guðmundr tyckte inte bättre om sanningen än Ófeigr tyckte om Guðmundrs misstanke. De skildes med det, och Ófeigr red till Þverá på kvällen. Einarr tog emot dem utmärkt väl, och Ófeigr berättade för honom hela sitt och Guðmundrs samtal. Då sade Einarr: ”Manlig har din färd blivit, Ófeigr, och inte vet jag hur det går för er, reykdöler, men oss eyfirdingar drabbar min bror Guðmundrs förutsägelser.” Morgonen därpå rider Ófeigr norrut tillbaka och hem. Och om våren for Guðmundr hemifrån norrut med tio man och satt där nu två nätter där han förut satt sju. Han gästade hos Ófeigr på Skörð, och där togs han emot ovanligt väl. Han satt där en vecka. Och vid avskedet gav Ófeigr honom två röda oxar, sju vintrar gamla, och de var de bästa djur. Guðmundr sade: ”Detta är väl givet, men jag har två andra oxar, helsvarta, som inte är sämre än dessa på något sätt, och jag skulle vilja ge dig bägge oxparen för att du inte skulle sätta dig emot mig när min ära står på spel.” Ófeigr sade: ”Du kan ta emot gåvan eftersom inget svek följer med den mot dig.” Guðmundr sade att han inte visste vad som skulle bli bättre av det, även om han inte tog emot. [osäker tolkning] Sedan for han därifrån, och folk tyckte att Ófeigr hade vuxit mycket i anseende genom detta hans och Guðmundrs mellanhavande.