# Ljósvetninga saga

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Ljósvetninga saga (verk:saga:ljosvetninga_saga)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt sagadb.org

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:1:sv -->

Þorgeir gode (goði) bodde på Ljósavatn, en stor hövding. Forni hette en man som bodde i Hagi i Reykjadalur, en god bonde. Då bodde Arnór i Reykjahlíð, Þorfinnurs far, en stor kämpe. De var tingmän (þingmenn) till och vänner med Þorgeir gode. Det sägs också att Þorfinnur och Grettir möttes och att ingen av dem gav sig på den andre, och av det kan man märka vilken kämpe Þorfinnur var.
Vid den tiden bodde Ófeigur Járngerðarson i Skörð, en hövding och stor kämpe.
Ölvir hette en man som bodde på Reykir, en god bonde.
Bröderna Sölmundur och Söxólfur, Víðarssöner, bodde på Gnúpar, stora kämpar och våldsmän (ójafnaðarmenn), och de bodde öster om ån i dalen och var stora orostiftare i fråga om kvinnor och rättstvister och hade därför så stort övervälde att få vågade gå emot deras vilja. De var mycket ryktbara, men för ont. Sölmundur var den främste av dem. Han vänjer sig vid att komma till Ölvir för att träffa hans dotter, och det mot hennes fränders vilja, och ändå blev det inget motstånd på grund av hennes fars ynklighet.
Det är att berätta att Ófeigur hade en färd in i häradet, och Ölvir mötte honom och bad att han skulle komma dit när han for hem igen och berättade för honom om Víðarssönernas skändlighet.
Ófeigur sade: "Illa lär brödernas övermod lägga sig, men jag ska komma hit när jag far hem."
Ölvir tackar Ófeigur för goda ord.
Ölvir hade arton trälar. Ófeigur kom dit om kvällen.
Nu ska berättas om Víðarssönerna att de far hemifrån till Ölvir.
Då sade Sölmundur: "Ni två bröder ska stå i dörren och se utåt, och jag väntar mig att trälätten blir klen mot oss."
Sölmundur gick in efter kvinnan och förde bort henne.
Då sade trälarna: "Vad gjorde vi nu, arton, när Víðarssönerna kom tre?"
Men Ófeigur sprang upp och tog sina vapen och gick ut efter dem, och de hade då kommit till tungärdesgården. Och i det att Sölmundur vill ta emot henne och lyfta henne ut över gärdesgården kom Ófeigur fram i detsamma och griper tag i henne och rycker henne in över gärdesgården.
"Vart syftar du, Sölmundur," säger Ófeigur, "med den skändlighet som du begår mot bondedöttrar? Och du kan räkna med att män inte kommer att tåla dig det, och hämta henne nu dit till Skörð om du vill, och låt oss pröva krafterna med varandra."
Sölmundur sade: "Vi ska inte driva det till det yttersta."
Och de skildes med det att de for bort, och så upphörde förförelsen och skändligheten genom Ófeigurs ankomst. Ölvir satt i fred.
Sedan kom Hallvarður Arnórsson ut till Húsavík, och Sigurður hette en man som ägde skepp tillsammans med honom, en norsk man. Östmännen tog vinterkvarter där, och Sigurður var hos Forni i Hagi. Han sålde sina varor under vintern, och Forni sade var de bästa ställena att ge kredit var. Östmannen for i väg, och det hände sig att han for nedanför Sölmundurs gård, och hans häst fastnade i ett kärr. Sölmundur såg det och gick dit och bjöd honom hem till sig och tog väl emot honom och köpslog om varor med honom och lovade betalning för dem. Östmannen for hem och sade till Forni att han hade sålt varorna till Sölmundur, men Forni var missnöjd med det och sade att han skulle betala illa. Nu var det lugnt under vintern.
På våren for östmannen för att kräva in betalningen för varorna, men Sölmundur svarade illa och sade att varorna var ruttna och ville inte betala. Östmannen for hem.
Men strax därefter gjorde de en stämningsfärd (stefnuför) till Sölmundur, Forni och Arnór. De var femton tillsammans. Bröderna var tre hemma i en befästning och lyssnade en stund. Sedan sade Sölmundur att det var självklart att inte tåla sådant. Och då sprang Söxólfur till och grep sitt spjut och kastade det mot östmannen, och han fick genast sin bane. De for därmed bort. Arnór förde honom upp till Reykjahlíð. De förberedde målet till tinget.
De for nu till tinget, och man sökte förlikning, och det blev så att Söxólfur skulle fara utomlands och inte komma tillbaka, men Sölmundur vara utomlands tre vintrar, och de for utomlands. Sölmundur och bröderna gav sig ut i viking, och han visade sig vara den tappraste kämpe.

## kap. 2 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:2:sv -->

Vid den tiden rådde Håkon jarl över Norge, och Sölmundur for till honom när han ledsnade på att vara i viking, och jarlen satte stort värde på honom. Han ville fara ut om sommaren, men jarlen sade att det var orådligt, med tanke på det han hade att stå i där [osäker tolkning]. Jarlen sade att han hellre skulle sända en hatt från Gårdarike (girskan hatt) till Guðmundur den mäktige än en taparyxa (taparöxi) till Þorgeir Ljósvetningagode. Sölmundur var två vintrar i Norge.
Och därefter for han ut och träffade dem och framförde jarlens vänskap och ord och överlämnade gåvorna och de klenoder som jarlen hade sänt dem. De tog emot honom, och fyra män gavs honom till följe. Han förde till Þorgeir de goda klenoder som jarlen hade sänt honom.
Þorgeir sade till Sölmundur: "Till Guðmundur var du sänd, eftersom han är handgången."
Guðmundur sade: "Till dig sändes klenoderna, och låt honom söka sig till ditt beskydd. Men om du inte vill det, så låt oss alla stå tillsammans och ta oss an dessa mål."
Þorgeir svarar: "Jag är illa ställd när mina tingmän (þingmenn) är inblandade. Men ändå ska jag stödja," sade Þorgeir, "men du ska föra målet."
Guðmundur sade: "Jag kan inte säga emot det, eftersom du har lagen i din makt."
Þorgeir sade: "Jag ser rådet: att föra honom till tre höstting (leið), Eyfirðingarnas ting och Reykdælernas ting och Ljósvetningarnas ting, och vi håller alla tingen tillsammans, fast mina tingmän är fler i norr, och då blir mannen fridhelgad (friðheilagur) om det går så."
Þorgeir hade fyra söner, Tjörvi, Höskuldur, Finni och Þorkell. Þorfinnur från Reykjahlíð var då utomlands, men Arnór, hans far, träffar Þorgeir och ber honom bistå sina söner.
Þorgeir sade: "Jag kommer inte att vara emot Guðmundur."
Arnór sade: "Jag vet inte vad som ligger i sådant. Och gå inte emot dina söner, som vill driva målet."
Þorgeir svarar: "Jag tycker att du har tagit dig för ett dåligt råd, att sätta sin heder i värde för en enda utländsk mans mål, och han är ju nu död. Och jag ska bistå Guðmundur."
Arnór sade: "Ett underligt bistånd, och till ont kommer det att leda."
Arnór rider till Vaglir, där bodde Höskuldur Þorgeirsson, träffar bröderna och säger hur han tror det ligger till med förbundet mellan hövdingarna.
"Det tycker jag är rådligt," sade han, "att ni bröder träffar Þórður, er farbror, en klok man och er väl sinnad."
Och så gör de.
Nu lider det på sommaren, och de sätter ut spejare i hövdingarnas följe och blir varse att de tänker föra mannen till tre ting utan att de skulle få veta det. Guðmundur och Þorgeir tänker nu komma med mycket folk. Bröderna samlar nu folk. Och när de har kort väg kvar till tingsmötet säger Finni Þorgeirsson att de ska rida emot hövdingarnas följe. Och så gör de och stiger av sina hästar vid fårhuset och låter hästarna stå bakom huset, men själva går de in i huset. Huset var så beskaffat att det fanns två vindgluggar på ladan, och Guðmundurs väg gick förbi dörren. Nu kommer de snart dit.
Och Finni Þorgeirsson var en synsk man: "Det råder jag, om ni har i sinnet att hindra Sölmundur från tinget, att ni inte missar klövjehästen som drivs fram mellan hövdingarna."
Höskuldur sade: "Jag ska ta hand om det."
Och när de kommer förbi dörren kastar Höskuldur ett spjut och drev det i bröstet på Sölmundur där de förde honom, men bröderna sprang ut ur huset och till sina hästar och rider till sitt folk. Men Guðmundur och Þorgeir reagerar snabbt så snart de visste vilka som låg bakom och rider efter dem. Och så snart de möts blir det strid mellan dem. Där faller Arnór från Hlíð av Þorgeirssönernas folk. Där föll också en huskarl till Guðmundur och en man av brödernas. Och Guðmundur och hans män når nu inte fram till tinget. Þórður, Þorgeirs bror, gick mest emellan männen och sade att Þorgeir tog mycket miste när han gick emot sina söner i strid. De skiljs nu för den gången.

## kap. 3 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:3:sv -->

Efter mötet sades det till Þorgeir att Höskuldur, hans son, var svårt sårad, och män bad honom dra sig ur dessa mål och inte vara emot sina söner.
Þorgeir sade till Guðmundur att ont skulle komma av dessa mål, "och jag ska dra mig ur," säger Þorgeir, och så gör han.
Guðmundur säger: "Det är nu rådligt att vi två samlar ihop vårt folk."
"Det blir inget av med det nu," säger Þorgeir, och nu far han hem.
Men om Höskuldur är att berätta att han inte var sårad, utan de hade tagit till detta knep därför att de ville att Þorgeir skulle dra sig ur, som också skedde. Och bröderna var alla tillsammans och förklarade Sölmundur ohelgad (óhelguðu). De drog sig nu in i fiendskap med Guðmundur, som varade länge sedan.
Bröderna vakade nu över sin heder och höll ett möte på våren och band sig samman att inte släppa målet och att förbereda dråpmålet (vígsmálið) efter Arnór och för anslag mot deras liv (fjörráð). Guðmundur höll ett annat möte med sina män. Bröderna träffade Ófeigur och bad honom fara till tinget för att bistå dem och sade sig ha rätt att driva saken trots att de hade förklarat den ohelgad som först handlade med svek och kom ut tidigare än det var bestämt.
Ófeigur hade tidigare hållit sig utanför dessa mål och avrådde honom och sade att det var olämpligt att tvista med sin far, "men jag tycker ännu inte att det är helt avgjort om han drar sig ur målen eller inte, och jag skulle vilja att du förliktes i målen på skäliga villkor, och det är det bästa, och jag ska rida dit med dig."
Höskuldur sade sig ha haft litet ärende till honom, "och du kallas en god man och stor kämpe, men det kan jag inte berömma."
Ófeigur sade: "Hårt tar du i med detta [osäker tolkning], men jag ska först söka förlikning för er och ändå inte överge dig i nöden. Men det råder jag, att ni far varsamt fram med ert mål och inte tar emot förlikning förrän vi kommer."
Men en halv månad före tinget red Tjörvi till Goðdalir, eftersom han var besvågrad där, och red nu till tinget.
Guðmundur träffade Þorgeir och frågade om hans söners styrka. Þorgeir sade sig tro att de skulle ha mycket folk.
"Är det sant," säger Guðmundur, "att dråpmålet är förberett och Sölmundur förklarad ohelgad?"
Þorgeir sade: "Det är så [osäker tolkning], och vi kommer att ha mycket folk emot dem."
Och nu far alla till tinget, var och en med sitt folk.

## kap. 4 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:4:sv -->

Arnsteinn hette en man som bodde i Öxarfjörður på Ærlækur. Han ägde en tredjedel i godordet (goðorð) tillsammans med Þorgeir, och hans söner den tredje tredjedelen. Ófeigur hade kommit till tinget med femtio män, och Tjörvi och hans män västerifrån med hundra män, och de var på tinget en natt.
Då gick de, Tjörvi och Höskuldur, för att träffa Arnsteinn och kallade honom till samtal med sig. Han bad dem tala med honom inne. De bad honom gå ut, och så gjorde han.
Då sade Höskuldur: "Här ser det ut till rättstvister, och det ser mycket illa ut för oss fränder. Du har svårigheter åt båda hållen. Och de kallar oss oförmögna i nämnden (kviðinum). Nu har vi en tredjedel av godordet och vår far en annan. Men du avgör vart du vänder dig, och de har den större andelen som du vill följa."
Arnsteinn sade: "Det är en stor svårighet för mig. Jag står mig väl med Þorgeir, och jag tycker att det är rådligt att ni överlämnar saken åt honom."
Höskuldur sade: "Så står inte sakerna till."
Höskuldur stod ute framför bodens dörr och Tjörvi i boden och Arnsteinn mellan dem.
Tjörvi sade: "Ingen gottgörelse bjuds för Arnór, vår vän."
Höskuldur sade: "Det passar nu bättre att du gör efter vår vilja, men nu är det inte längre att dra ut på det för dig. Gör som vi ber, eller pröva annars om yxan kan bita."
Tjörvi sade: "Med olycka har det börjat och så kommer det att sluta. Välj den bättre delen, och detta är så upptaget att det inte kommer att falla."
Han tar då det rådet som de ville, och de skildes med det. Han skulle gå till bröderna på morgonen därpå. De tar emot hans män och tältar hans bod och tänker nu gå till domstolarna.
Då sade Guðmundur till Þorgeir: "Dina söner går nu hårt fram, men du åldras. Eller är det verkligen så att du inte vill gå emot dem, och de har hela målet i sin hand och domarna?"
Þorgeir sade: "Allt kommer på ett ut. Målet kommer att räddas enligt lag."
Guðmundur sade: "Det är nu som det går för dem som man har att göra med om de kommer till alltinget. Där kommer de att få framgång, även om de inte får framgång här eller inte har mycket folk."
Sedan sade Höskuldur: "Varför tillsätter ni inte domare?"
"Det kan vara," sade Tjörvi, "att de är svagare än ni trodde."
Höskuldur sade: "Det är illa om min far saknar mod. Och låt oss nu gå mot Guðmundur och de hans."
Ófeigur sade: "Det passar sig inte. Låt oss hellre söka förlikning. Men om detta kommer till alltinget kommer era ägodelar att gå åt till det. Ni kan då inte hålla er till några andra villkor än att förlikas och låta Þorgeir döma i dessa mål."
Höskuldur sade: "Det blir inte så om det finns något annat att tillgå."
Ófeigur svarar: "Vi och Þorgeir kommer att förlikas även om Guðmundur inte vill förlikas, för de är ännu mäktiga."
Bröderna sade att de helst ville pröva krafterna med varandra.
Men Höskuldur sade att han annars skulle avge nämndens utslag (kviðinn) emot dem, "och då kommer det att gå igenom."
Ófeigur sade: "Ett klent råd, och det är illa att begå tingsförseelse (þingsafglöpun) när Þorgeir inte tillsätter sina domare."
"Man kan stämma honom från hans godord," sade Höskuldur.
Ófeigur sade: "Vem ska göra det? Jag ser ingen man till det där."
Höskuldur sade: "Jag ska stämma honom från godordet."
Ófeigur sade: "Då kommer det att bli strid."
Höskuldur sade: "Vi ska färga oss i godeblod enligt forn sed," och högg en bagge och tog sig Arnsteinns godord och färgade händerna i baggens blod.
Arnsteinn nämnde sig vittnen men ville inte nämna sig domare, eftersom han inte ville bli öppet inblandad i dessa mål. Sedan gick Höskuldur till tingsbacken och stämde Þorgeir från godordet och nämnde vittnen till det och sedan domare.
De höll då ting i Fjósatunga upp från Illugastaðir, eftersom de inte fått framgång på vårtinget, och red ned till tinget för att träffa Þorgeir, men lät domstolen vänta så länge, och det såg då ut till strid.
Då gick Snorri Hlíðarmannagode fram med mycket folk och sade: "En oväntad sak ser ut att bli av här. Nu finns två möjligheter till hands: att låta Höskuldur och hans män döma i sina mål, och det kan vara att de med sin styrka driver igenom att Þorgeir mister godordet; den andra är att förlikas. Och vi är mer villiga till det, eftersom målen togs upp med häftighet och det kan vara att svårigheterna växer av dem. Det är nu det enda rådet att förlikas."
Detta råd togs nu, och de gjorde det mest på böner från vänner och fränder. Nu gavs målen med handslag i skiljedom, och män nämndes till skiljedomare. Höskuldur och hans män fick hedern av dessa mål. Sölmundur föll ohelgad. Stora penningböter ålades efter Arnór, men dock inte fastställda [osäker tolkning]. Arnsteinn fick inte tillbaka sitt godord.

## kap. 6 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:6:sv -->

Det sägs att Guðmundur den mäktige stod mycket framför andra män i fråga om sin frikostighet. Han hade hundra husfolk och hundra kor. Det var också hans sed att länge ha söner till förnäma män hos sig, och han satte dem så präktigt att de inte skulle ha något annat arbete än att alltid sitta till bords med honom. Men det var ändå deras sed när de var hemma att de arbetade, fast de var av förnäma ätter. Då bodde Einar på Þverá i Eyjafjörður, och Guðmundur den mäktige, hans bror, på Möðruvellir.
Det sägs att en sommar följde Sörli, Brodd-Helgis son, med Guðmundur från tinget, en mycket belevad man, och han var hos honom i god gästfrihet. Då var Þórdís, hans dotter, hemma där hos Guðmundur, som då ansågs vara det bästa giftet, och det var mäns tal att Sörli och hon ofta samtalade. Det kom till Guðmundurs öron, och han sade att han trodde att man inte behövde göra något väsen av det. Men när han fann att man inte kunde förhindra det, lade han ändå aldrig ett ord till Sörli om saken, utan lät Þórdís följas ned till Þverá, till Einar.
Då hände det ändå att Sörli kom dit.
Och en dag när Þórdís gick ut till sitt linne var det solsken och sunnanvind och vackert väder. Då får hon se att en man red in på gården, en stor man.
Hon sade, när hon kände igen mannen: "Nu är det mycket solsken och sunnanvind, och Sörli rider in på gården."
Detta stämde överens.
Så led tiden, och det gick fram till tinget om sommaren. Sörli tänkte då fara österut igen till sina fränder.
Och på tinget gick han en dag till Einar Þveræingur och kallade honom till samtal med sig och sade så: "Jag skulle vilja ha din hjälp att väcka frieri hos Guðmundur, din bror, om Þórdís, hans dotter."
"Det ska jag göra," sade Einar, "men ofta värderar Guðmundur andra mäns ord inte mindre än mina."
Sedan gick han till Guðmundurs bod. Bröderna möttes och satte sig att samtala.
Då sade Einar: "Vad tycker du om Sörli?"
Han sade: "Väl, för sådana män är väl utrustade i alla avseenden."
Einar sade: "Hur är det då? Inte saknar han god ätt, inte heller anseende och rikedom."
"Det är sant," sade Guðmundur.
Einar sade: "Jag ska framföra de ord som Sörli lade på mig, det vill säga att be om Þórdís, din dotter."
Guðmundur svarar: "Jag anser det av många skäl passande, men ändå, för andra mäns tals skull som har gått om det, kommer det inte att bli av."
Sedan träffade Einar Sörli och sade honom att det satt fast, och vad som hade anförts och legat bakom.
Och han svarar: "Det tycker jag ser ganska tungt ut som det nu är."
Sedan sade Einar till Sörli: "Nu ska jag tänka ut ett råd åt dig. En man heter Þórarinn tóki Nefjólfsson, en klok man. Han är en stor vän till Guðmundur. Far du till honom och be honom lägga råd med dig."
Så gjorde Sörli.
Han kom nu norrut till Þórarinn, kallade honom sedan till samtal med sig och sade: "Det är en sak att hantera som jag tycker är av stor vikt, att du ville åta dig att fara med mina ord till Guðmundur Eyjólfsson och be om Þórdís, hans dotter, för min räkning."
Han svarar: "Varför söker du detta hos mig?"
Han säger honom då hur det stod till, att män hade börjat tala om det, men att svaren inte låg lösa till hands.
Þórarinn sade: "Det råder jag nu, att du far hem, och jag ska ta reda på saken och sända dig bud om något uppnås, för jag ser att du tycker att detta är av stor betydelse."
Han lät sig det väl behaga. Sedan skildes de.
Þórarinn for till Guðmundur och fick där ett gott mottagande. Sedan gick de att samtala.
Då sade Þórarinn: "Är det så som det har kommit till mig, att Sörli Brodd-Helgason har bett om Þórdís, din dotter?"
"Det är sant," säger Guðmundur.
Þórarinn sade: "Vad lät du svara?"
"Det tycktes mig inte lämpligt," sade han.
"Vad kom det sig av? Har han inte ätten till det, eller är han inte så väl utrustad som du vill?"
Guðmundur sade: "Inte saknar han de sakerna, och det beror mer på att jag inte vill ge honom Þórdís, eftersom det tidigare har gått tal om deras förhållande."
Þórarinn sade: "Det är inget värt. Det beror på något annat, att du inte unnar honom giftet, och det vet jag, fast du låter det stranda på detta."
Guðmundur sade: "Det är inte sant."
Þórarinn sade: "Du lär inte kunna dölja dig för mig, och jag vet vad som bor i ditt sinne."
Guðmundur sade: "Jag kan nu inte ha med saken att göra, om du vet detta bättre än jag."
Þórarinn sade: "Gör du så med den då [osäker tolkning]."
Guðmundur sade: "Jag är nyfiken på vad du tror bor i mitt sinne."
Þórarinn sade: "Du skulle inte vilja skona mig från att säga ut det som du tycker [osäker tolkning]."
Guðmundur sade: "Det har nu kommit dit att jag tror att jag vill det."
Þórarinn sade: "Så ska det också vara. Därför vill du inte, att du ser till landets bästa, så att inte den man blir född som är dotterson till dig, som är den mäktigaste mannen. Och du tror att landet inte kan bära den mannens makt här i landet som är av så förnäma män."
Guðmundur sade och log åt det: "Varför ska vi nu inte göra detta till en sak att överväga då?"
Sedan sändes bud till Sörli. Han kom till detta ärende och gifte sig med Þórdís. De hade två söner, Einar och Broddi, och båda var utmärkta män. Detta berättas nu därför att Guðmundur tyckte om berömmet, men den andre visade en klok efterforskning och gissade nära mannens sinnelag.
Kolbeinn och Guðríður hade tre döttrar. En dotter, Guðrún, var gift med Sæmundur den lärde, och två av hans döttrar var gifta med två bröder till Sæmundur. Kolbeinn Flosason begravdes i Fljótshverfi, men hon förde honom till Rauðalækur.

## kap. 8 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:8:sv -->

Vid den tid då Guðmundur den mäktige bodde på Möðruvellir i Eyjafjörður bodde Einar, hans bror, på Þverá. Guðmundur var både mäktig och hade mycket folk. Han hade därför för vana att fara norrut genom häradena på våren och träffa sina tingmän (þingmenn) och tala om häradets styrelse och ordna saker med män. Och av det uppstod stor nöd för dem som tidigare hade dåligt försett sina gårdar. Han red ofta med trettio män och satt på många ställen sju nätter och hade lika många hästar.
Þorbjörn hette en man som bodde på Reykir i Reykjahverfi. Han var en stor och stark man, omtyckt och rik.
Då bodde Ófeigur Járngerðarson i Skörð. Hans far hette Önundur, son till Hrólfur, son till Helgi den magre. Ófeigur hade tidigare rått för det mesta där norrut. Han var vän till bröderna Guðmundur och Einar.
En höst var det ett välbesökt möte i Skörð för att tala om hreppsfördelningen (hreppaskil) och om mäns försörjningsbördor, och det fördelades enligt lag. Men det var stor nöd där norrut.
Då sade Þorbjörn: "Dig kallar jag till detta, Ófeigur, och jag talar å mångas vägnar, för det är stora svåra tider för männen här norrut, men du känner sedvanan hos Guðmundur den mäktige, vår hövding, att han far hit norrut på våren och sitter på somliga ställen länge. Nu skulle vi tycka om det om han for med tio män, men detta är oss övermäktigt."
Ófeigur svarar: "Där ser jag ett gott råd. Guðmundur den mäktige ska sitta hos mig en halv månad med hela sitt följe, och ni ska föra hit till honom de gåvor som ni ger honom och lösa honom härifrån."
Þorbjörn svarar: "Prövad är du i storsinthet och högsinthet. Men ändå vill vi inte detta villkor."
Ófeigur svarar: "Då kommer det att bli svårare, så att inte alla kommer att vara nöjda. Nu ska ni ställa in era hästar, en mindre än trettio, och alla feta. De ska alla vara hingstar. Och hämta hö hos mig om ni behöver."
De sade att de ville detta, och de skiljs med dessa ord.
Nu lider det så att den sista veckan av långfastan kommer. Då kommer det dithän att Ófeigur låter sända efter dem som har hästarna, och de kom till Skörð med hästarna, och Ófeigur tar väl emot dem. På torsdagen bad Ófeigur dem lägga sadlar på sina hästar, och så gjorde de. Och när de var helt färdiga leddes Ófeigurs häst ut, och en sadel lades på. Den var både stor och fet och var en hingst. Ófeigur stiger upp på den, och mannen var den mest ståtlige. Då rider de från gården.
Då sade Ófeigur: "Ni lär tycka att ni far mycket på vinst och förlust. Men jag ska se till råd för oss."
De medgav det alla.
De rider uppåt häradet till Reykjadalur och så till Ljósavatn och så till Fnjóskadalur och så till Vaðlaheiði och kom till Þverá om kvällen till Einar. Han tog väl emot dem och bjöd dem att vara där till efter påsk. Ófeigur tackar honom för inbjudan men sade att han skulle rida upp till Möðruvellir på lördagen.
"Det vill jag," sade Einar, "att du kommer hit när du kommer tillbaka och berättar för mig om ditt samtal med Guðmundur, min bror."
Ófeigur sade att han skulle göra så.
De rider nu upp till Möðruvellir på lördagen. Och när de närmar sig gården gick en huskarl ut och in igen och sade till Guðmundur att män red mot gården, inte så få.
Guðmundur sade att det inte var någon nyhet där i Eyjafjörður att män red omkring i häradet: "Nu finns det ett tecken på om dessa är män härifrån häradet: att dessa män kommer att rida in genom den grind där de kommer fram; men om de har kommit längre ifrån, kommer de att rida in genom huvudgrinden om det finns några betydande män i följet."
Huskarlen kom in en andra gång och sade så: "Det råder inget tvivel om att dessa män rider mot grindöppningen, och främst rider en man i blå kappa."
Och när de kom ut sade Guðmundur: "Det kan vara att de har något ärende hit, reykdælerna, eller något nytt å färde där norrut, när deras kämpe har kommit hit, Ófeigur."

## kap. 9 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:9:sv -->

Guðmundur välkomnar Ófeigur och hans följeslagare väl och bjuder dem att vara där så länge de ville.
Ófeigur sade att de skulle ta emot det, "men du lär tycka att det är besvärligt att låta vakta våra hästar, för de är alla hingstar och ingen kan vara tillsammans med en annan. Och vi är mycket måna om dem, för detta är våra avelshingstar, födda på hö från tunet."
Guðmundur sade att han trodde att det inte skulle gå väl för huskarlarna om de inte vaktade hästarna så att det räckte alldeles väl, och sade att husen på Möðruvellir skulle räcka till, "för hellre ska man släppa ut boskapen ur fähuset och ordna där för hästarna."
Ófeigur och hans män satt där till efter påsk.
Den fjärde dagen i påsken, när Ófeigur hade stigit upp, kom en av hans följeslagare till honom och frågade: "Hur länge tänker du att vi ska sitta här?"
Ófeigur svarar: "Till efter påskveckan."
Denne svarar: "Det hjälper föga, för nu har man börjat köpa både hö och mat."
Ófeigur sade: "Låt oss nu sitta så fast som möjligt, och jag skulle gärna vilja att du talade sanning."
På måndagen efter påskveckan gjorde de sig redo att fara bort.
Men Guðmundur bad dem sitta ännu längre och roa sig, "och mycket är ännu osagt."
Ófeigur sade att han nu skulle rida. Guðmundur lät ta sin häst och rider ett stycke på vägen med dem. De kommer till en stackgård.
Guðmundur sade: "Här ska vi stiga av och vila hästarna. Jag vill inte att Einar, min bror, ska få skratta åt det i kväll att era hästar är hungriga."
Och så gör de.
Guðmundur sade: "Du har varit hos oss en tid, Ófeigur, och vi vet inte ditt ärende. Nu skulle vi vilja veta vad det var."
Ófeigur svarar: "Det är bra att du har frågat, Guðmundur, och jag har väntat på det. Men det är mitt ärende att föra hem sanningen till dig, för de där norrut tycker att du tidigare har haft för lite av den. Nu vet du att det är din vana att fara över dina tingmän norrut genom bygderna på våren med trettio män och slå dig ned hos en enda bonde i sju nätter. Nu är det liten skonsamhet mot dem som äger lite och inte har mer än vad de försåg sina gårdar med om hösten. Och sådant blir en stor börda för dem. Nu hade vi inte varit här så länge, och det tycktes mig som om du behövde köpa både hö och mat, och du hade ändå allt i överflöd och är en hövding över män. Jag tror att du aldrig vore en mindre hövding om du for till dina vänner med tio män. Alla skulle tycka om det."
Guðmundur sade: "Detta är mycket väl talat, som man kan vänta av dig. Det är också visst sant att jag har gjort detta. Men det är värt att tänka på om du kommer att vara emot mig när min heder står på spel. Och det är visst."
Ófeigur sade: "Sådana ord väntade jag mig inte av dig, och det har inte varit i mitt sinne hittills."
Ófeigur blev fåordig av detta, och det blev inte mycket med avskedshälsningarna mellan Ófeigur och Guðmundur vid skilsmässan, och Guðmundur tyckte inte alls bättre om sanningen än Ófeigur tyckte om Guðmundurs misstanke. De skildes med detta, och Ófeigur red till Þverá om kvällen. Einar tog utmärkt väl emot dem, och Ófeigur berättade för honom hela sitt samtal med Guðmundur.
Då sade Einar: "Manlig har din färd blivit, Ófeigur, och jag vet inte hur det går för er reykdæler, men för oss eyfirðingar slår spådomarna från Guðmundur, min bror, in."
På morgonen därpå rider Ófeigur norrut tillbaka och hem.
Men på våren for Guðmundur hemifrån norrut med tio män och satt nu två nätter där han förut satt sju. Han gästade hos Ófeigur i Skörð, och där togs han emot ovanligt väl. Han satt där en vecka. Och vid avskedet gav Ófeigur honom två röda oxar, sju vintrar gamla, och det var de bästa djur.
Guðmundur sade: "Detta är väl givet. Men jag äger två andra oxar, helsvarta, som inte är sämre i något än dessa, och jag skulle vilja ge dig båda oxparen för att du inte skulle gå emot mig när min heder står på spel."
Ófeigur sade: "Du kan ta emot gåvan, eftersom inget svek följer med den mot dig."
Guðmundur sade att han inte visste vad som skulle bli bättre av det om han inte tog emot den. Sedan for han därifrån, och män tyckte att Ófeigur hade vuxit mycket av detta umgänge med Guðmundur.

## kap. 11 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:11:sv -->

Þorkell hette en man som bodde på Mýri. Han var en god bonde. Brandur hette hans son. Han var en stor och stark man och kallades Vöðu-Brandur. Han var en ostyrig man och svår att ha att göra med och ganska obarmhärtig, så att hans far knappt kunde behålla tjänstefolk för honom.
En sommar kom ett skepp från havet norrut vid Tjörnes. Det ägdes av trönder. Den ene hette Þórður och den andre Sigurður. Det var då sed att besättningsmännen fick vinterkvarter före styrmännen.
En dag red Vöðu-Brandur till skeppet och träffade styrmännen. De frågade vad för man han var, och han sade att han var son till en bonde. De frågade om hans far skulle vilja ta emot män i vinterkvarter.
Men han sade att det inte var något vinterkvarter för utländska män där, "där är det folkfattigt och trist," säger han, "men ändå finns det en annan, större brist."
De frågar vilken den var.
Han svarar: "Det är den att ingen kan komma överens med mig."
De sade att de skulle våga det.
Brandur svarar: "Då ska jag tala om denna sak med min far," rider nu hem och säger till sin far att han har tagit emot styrmännen.
Þorkell sade att det var ett vågat råd, "men jag skulle tycka det var bra," säger han, "om du fick heder av det."
Han sade att hans far ensam skulle bestämma, "men jag tycker det är bättre," säger han, "att vi inte har svikit dem."
Þorkell bad honom ta ansvaret, "för detta angår mest dig."
Sedan for Vöðu-Brandur för att möta östmännen och sade att vinterkvarteret stod till buds för dem, och de sade att de skulle ta emot det och for hem med honom. Många män sade att de hade tagit underligt miste med detta. Sedan fördes styrmännens varor hem, och Brandur red med dem norrifrån till Fnjóskadalur och sålde dem där. Många män sade där att Brandur nog fortfarande hade den vanan att han skulle betala dem illa, liksom alla andra. Men styrmännen gav inte akt på sådant, vad var och en än sade. Brandur for ända till Eyjafjörður med varorna innan han kunde sälja alla, men han nämnde inte för styrmännen var han hade sålt deras varor när han kom hem.
Men på våren for han för att driva in östmännens penningar, och ingen tyckte det var rådligt att hålla inne en rättmätig skuld för honom, och han drev in varje aln som han hade att kräva. Och när han kom hem visade han det för styrmännen, och de tyckte det var bra. De bad honom själv välja sin lön för det, och han sade att han ville fara utomlands med dem.
De sade att det skulle stå till buds och bad honom vara försiktig i sitt lynne, "men vad finns det för medel till färden?" sade de.
Han sade att det mycket berodde på hans far. De talade nu med Þorkell och sade honom detta.
Och han sade att han trodde att de var goda män, "och jag ska ge honom femton hundra (hundruð). Och ändå misstänker jag att det kostar er mer," sade han, "om ni vill ge honom något beskydd."
Men de sade att de skulle våga det.
De for nu utomlands om sommaren, och de tyckte väl om Brandur, för han var både rask och duktig att bistå. De var länge ute på havet och kom fram norrut vid Trondheim. Bröderna bjöd hem Brandur med sig, och det tar han emot. Där hade män gille tillsammans, och där var mycket folk. Bröderna bjöd Brandur att vara med dem men sade att det var svårt att vara med i stora dryckeslag.
Han sade att han inte skulle ge sig på andra först, "men jag vet inte," säger han, "hur jag reagerar om andra ger sig på mig."
De kom till en man som hette Hárekur. Han var av hög ätt och mycket utmanande och hade en skara män omkring sig av samma sinnelag. Och när han såg islänningen började han håna honom och göra narr av honom på många sätt. Det gick nu så en tid att de diktade nidverser mot varandra, och Brandur fick övertaget så att Hárekur kom till korta. Hárekur sade att Brandur inte hade bett honom om lov att vistas där, men männen i fylket sade att bröderna hade rätt att ge vistelse i bygden åt vem de ville. Hárekur var den störste dråpare och betalade aldrig böter för någon man.
En dag gick Hárekur fram till Brandur med ett stort horn och bad honom dricka mot sig.
Men Brandur sade att han inte skulle dricka, "jag har inte för mycket förstånd, även om jag inte dricker bort från mig det jag har förut. Du kommer också att behöva allt ditt förstånd, efter vad jag tror om dig."
Hárekur dricker nu ur hornet till hälften och bjöd Brandur att dricka den halva som var kvar, men han ville inte ta emot det. Hárekur sade att han skulle bli tvungen att betjäna honom och slog hornet i huvudet på honom så att drycken stänkte ned över Brandur. Sedan gick Hárekur till sin plats och slår nu över i hån mot Brandur, men Brandur blev inte rasande utan slog bort det i skämt. Hárekur sade att han tog detta som om han ofta hade blivit slagen.
Men på morgonen, när männen hade kommit till sina platser, gick Brandur fram till Hárekur, drev en yxa i huvudet på honom och dräpte honom. Nu sprang båda sidornas män upp, och där blev det stor trängsel. Bröderna lyckades få undan Brandur och bjöd förlikning för honom åt Háreks fränder. Och eftersom han var illa omtyckt tog de emot böter. Då gick alla de penningar åt som Brandur hade haft med från Island, och mer därtill.
Sedan frågade bröderna vad Brandur ville göra, och han sade att han ville fara till Island, fast det nu inte syntes några medel till färden.
Sigurður sade att han inte hade tagit emot fler män från Island än att han skulle ha sådana penningar som han hade haft till honom, "och här är nu dina femton hundra," säger han, "och de har satts om i norskt gods."
Sedan följde bröderna honom till skeppet och skildes inte från honom förrän de gick till havs. Brandur tackade dem väl för all deras hjälp, och de skildes som vänner. Det skeppet fick dålig vind, och de nådde Reyðarfjörður sent på sommaren. Det började tidigt bli höst, och det blev tungt före för snöns skull.

## kap. 12 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:12:sv -->

Þorkell Geitisson hette en man. Han bodde i Krossavík i Vopnafjörður. Då var en man som hette Einar i vinterkvarter hos honom. Han var från Reykjadalur. Och när han fick höra att Vöðu-Brandur hade kommit ut gjorde han sig redo att fara. Þorkell frågade vart han tänkte.
Han sade att han tänkte fara bort, "för jag har hört att Vöðu-Brandur har kommit ut, och jag känner din gästfrihet, att du kommer att ta emot honom. Men ingen man kan komma till rätta med honom."
Þorkell svarar: "Det är tidigt för dig att oroa dig för honom. Och om han slår sig ned här ska jag se till råd åt dig, om du inte kan stanna här på grund av honom. Men om det blir så att Brandur är här och han inte ger sig på dig, då är det kinkighet av dig att lämna ditt kvarter."
Han lät honom nu stanna.
Få nätter senare kom Vöðu-Brandur till Krossavík, och där togs han väl emot. Och när han hade varit där tre nätter talade han med bonden Þorkell och sade att han ville att han tog emot honom över vintern.
Þorkell svarar: "Jag ska ge dig möjlighet till det, fast du är ostyrig och orolig. Nu vill jag ta emot dig som hemmahörande hos mig (lögheimili), för det tycker jag är minst besvärligt, men du ska lämna dina varor i min vård, vad som än kan brista vid bordet."
"Detta villkor vill jag," sade Brandur, "för jag är led på att driva omkring i dåligt före, och det är nu ont om hö."
Den första halva månaden som Brandur var i Krossavík var han så följsam mot Þorkell att han gick ut och in med honom vart han än gick. Men den andra halva månaden ändrades hans sätt något. Då stannade han kvar i stugan om kvällarna när Þorkell gick och lade sig och höll på med många slags retsamheter. Och det har män sagt att han var den förste som hittade på syrputingslagen (Syrpuþingslög) [osäker tolkning]. Män kom från många gårdar, och det blev stort larm av det. Þorkell satt vid dryckesbordet och var bara med en annan man. Nu berättas det för Þorkell att kvinnorna tycker att utslagen (kviðirnir) fälls hårt, när de inte kunde föra fram något användbart försvar och inte själva rådde över sina färder.
Þorkell kallade nu Brandur till samtal med sig och sade: "Jag har inte lagt mig i dina förhållanden och vanor hittills. Men det har kommit till mig att kvinnor knappt råder över sina färder för dig och dina kamrater, och sådant passar dig knappast. Det är här mest likt som om en ny hövding hade kommit till bygden och män går ifrån den som var där förut. Jag går undan med en annan man, men du sitter kvar med hela bygden. Och nu vill jag att man gör något åt det."
Brandur sade att det skulle bli bättre ordnat.
Och om kvällen gick Brandur till sängs. Men tingsmännen kom enligt sin vana och kunde då inte hålla ting när det inte fanns någon ordförande. Då gick man efter honom, och han kom inte för det. Då kom tingsmännen en andra kväll, och det gick på samma sätt som förut. Då upphörde männens besök, men från Brandur kom aldrig ett ord ur munnen på en halv månad.
Då sade Þorkell till Brandur: "Du är en man med häftiga omkastningar. Ta nu tillbaka din glädje i lagom mått."
Han sade att han inte kunde och inte visste hur han skulle bära sig åt, när inget sätt behagade, "och ingen man kan stanna hos dig, och jag ska fara bort."
Þorkell sade: "Du är min hemmaman, och det tycker jag att du gör för att vanära mig om du springer bort från ditt kvarter."
Brandur red ändå bort, västerut till sin far. Där började snart lekar. Þorbjörn från Reykir var där den raskaste mannen, och han och Brandur lekte mot varandra. Män bad då att Þorbjörn skulle leka av all kraft och visa att han var en stark man. Han sade att det nog kunde gå. Och en dag när det var lek kastade Þorbjörn ned Brandur i ett hårt fall, leker nu efter förmåga, och Brandur rådde inte på honom. Han tyckte nu illa om det. Och när de skildes tillfogade Brandur honom en svår skada. Där var stor trängsel, och Ófeigur från Skörð hade kommit dit. Brandur far nu hem till sin far och säger honom hur det stod till.
Þorkell svarar: "Du har styrt oss in i stora svårigheter, och det var mycket oförsiktigt när du for bort från Þorkell. Nu är mitt råd att du far tillbaka till honom."
Brandur sade att han var ovillig till det, men ändå for han österut och berättade dessa nyheter för Þorkell.
Och han sade att det hade varit bättre om han hade stannat: "Jag ska ändå ta emot dig, för jag minns inte att jag någonsin har övergett en hemmaman till mig."

## kap. 13 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:13:sv -->

Sedan for Þorkell Geitisson till Guðmundur den mäktige och bjöd böter för mannen, "jag vill att du själv dömer om det."
Guðmundur sade att han inte ville ta emot penningar för en sådan orostiftare, som ville ge sig på oskyldiga män, "och det är en rening av landet att sådana män blir röjda ur vägen enligt lag."
Þorkell uppnådde ingenting, och Guðmundur for norrut till Reykjahverfi och tog över målet från Þorbjörn och förberedde det till vårtinget.
Något senare for Þorkell Geitisson österut till Álftafjörður för att träffa Þorsteinn Síðu-Hallsson, sin vän, och han tog väl emot honom.
Þorkell sade: "Det har hänt i vinter att Brandur, en stor odåga, har skadat en bonde norrut, och han är nu min hemmaman. Och Guðmundur den mäktige har förberett målet till Vaðlaþing. Det kan vara att han inte har tänkt på att han nu inte är där i den fjärdingen (fjórðungi), och jag har med handslag gett honom lagfrid (löggrið). Och det faller mig in att lagen kommer att gå oss till handa i målet. Nu skulle jag vilja få din hjälp att fara till tinget och försvara målet med kraft mot Guðmundur, om han ändå inte ska komma undan med böter, och så pröva om jag inte är mer än en enhänt man mot honom, så som han svarade Bjarni Brodd-Helgason, min frände, i somras på alltinget."
Þorsteinn sade att han såg att det fanns försvar i målet, "men det kommer ändå att anses som att man går fram med häftighet, och jag ska fara med dig."
Om sommaren gör de sig redo hemifrån med sextio män var och rider till Jökulsá. Och då fanns det goda vadställen på många ställen.
Då sade Þorkell: "Nu ska vi dela vårt folk. Þorsteinn och vi fem tillsammans ska fara den allmänna vägen västerut till tinget, men hela den andra skaran ska rida ovanför Mývatn till Króksdalur och Bleiksmýrardalur och så nedanför heden."
Där var det då på många ställen skogbevuxet. Och de rider ned längs Fnjóskadalur, men Þorkells män for till Akureyri, eftersom de hade tält i samma färg som skogen. De möts nu där det var avtalat, och ingen man blev varse deras färd.
Þorkell och Þorsteinn rider till tinget på söndagen, de fem tillsammans. Þorkell bad sina män hålla utkik om han behövde hjälp. Han sade att han då skulle gå upp på den kulle som låg mellan tinget och dem, "och jag ska ha i handen min inlagda handyxa och svänga den över mitt huvud."
Sedan rider de till tinget, till Ófeigur Járngerðarsons bod, de fem tillsammans. Han bjöd dem att bo i boden där.
En man kom in i Guðmundur den mäktiges bod.
"Förvånansvärt fåtaligt rider Þorkell Geitisson och hans män till tinget," säger han.
"Hur då?" säger Guðmundur.
"De var fem," säger han.
Guðmundur sade att de nog fick rida till tingsvallen med en större skara om de tänkte omintetgöra målen för honom, "men ändå faller det mig nu in att något är förbisett i vårt mål. Þorkell och hans män kommer att kalla honom sin hemmaman, men det är ändå osannolikt att Þorkell omintetgör målen för oss med fem man. Men det kan vara att han smider några ränker mot oss och att de har varit fler tillsammans."
Han sänder då genast män för att fråga efter deras nattkvarter. Och ingen kan säga något annat där de har övernattat än att de inte har varit fler än fem tillsammans.
Då sade Guðmundur: "Det kan vara att det kan gå an om de inte har ridit fler österifrån, och vi ska då inte sända efter mer folk för den här gången. Och dessa mål får gå som ödet vill."

## kap. 14 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:14:sv -->

Guðmundur den mäktige driver nu målet i nordlänningarnas domstol (Norðlendingadóm) och sätter domstolen och uppmanar till försvar.
Då sade Þorkell Geitisson: "Det skulle jag vilja, Guðmundur, att du tog emot förlikning och självdom (sjálfdæmi) utan fredlöshet."
Guðmundur svarar: "Det skulle jag ta emot om du hade en duglig man att bjöda för. Men nu orkar jag inte för den uslingens skull, när jag har haft så mycket besvär för det."
Då talade Þorkell och nämnde sig vittnen och lade in veto (lýritti) och förbjöd dem att döma. Men Guðmundur sade att han nu gick fram med häftighet för att försvara och säger att han där inte skulle få igenom några av sina mål.
Då sade Þorkell: "Ännu vill vi med handslag gå i borgen för mannen om du vill ta självdom."
Guðmundur sade att han inte skulle driva målet mot mannen i deras bygd om de ville omintetgöra målen för honom där, "och mannen ska förvisso bli fredlös."
Då gick Þorkell upp på kullen och lyfte yxan. Genast stormar hans män fram till tinget och spränger domstolen. Detta kom oväntat på alla. Guðmundur nämnde sig vittnen och stämde Þorkell för tingsförseelse (þingsafglöpun), men Þorkell stämde Guðmundur för felaktig förberedelse av målet, och båda stämde till alltinget om sommaren.
Båda sidor kom då med mycket folk. Bjarni Brodd-Helgason var där och hade en stor skara, och män visste inte åt vilket håll han skulle vända sig med sin hjälp. Þorkell och Þorsteinn hade mycket folk, men ändå hade Guðmundur mycket mer folk. Þorkell hade en bod uppe vid Fangabrekka. Nu söktes förlikning mellan dem, och det satt hårt.
En morgon tidigt gick Þorsteinn Síðu-Hallsson till Ófeigur Járngerðarsons bod och talar med honom.
Þorsteinn frågar: "Vad säger dig din aning om mäns förlikning?"
Ófeigur sade att hans aning var tung och att det såg mycket tungt ut.
Þorsteinn sade: "Det vill jag göra känt för dig, eftersom ni är vän till båda, att här kommer svårigheter att uppstå om man inte förlikas i målet. De tänker erbjuda Guðmundur envig (einvígi), och han vill hellre ha döden än en alltför stor vanära … och våga det med Einar, hans bror. Nu vore det rådligare att män söker förlikning och att Einar där tar den del som vi alla har. Þorkell har mycket talat om att be om Jórunn, Einars dotter, på Þverá. Nu vill jag att vi två träffar Einar."
Ófeigur svarar: "Jag tycker det är väl att söka de ärendena hos Einar, men det andra förslaget tycks mig oklokt."
Sedan träffar de Einar och går nu alla tillsammans till samtal.
Ófeigur sade: "Det är så som du vet, bonde Einar, att det här ser ut till stora svårigheter mellan män, och de män är inblandade som båda är förståndiga och ändå häftiga. Men vi är vänner till båda och skyldiga att gå väl emellan. Därför vill Þorsteinn ta upp den saken med dig att be om Jórunn, din dotter, för Þorkell Geitissons räkning."
Einar sade att detta var väl framfört, "men ändå kommer Guðmundur att bestämma mest här, när vi träffar honom."
De sade att de trodde att han själv vore den rätte giftoman (lögráðandi) för sin dotter, även om man inte rådfrågade Guðmundur, "du ska betänka att Guðmundur för det mesta visar dig liten aktning eller ära."
Einar sade: "Är inte Þorkell fattig på penningar, medan min dotter har mycket gods?"
Ófeigur svarar: "Vem är storsintare än Þorkell, eftersom han betalar böter för män på tingen, eller vems gård står i större blomstring än hans? Vad hänger då på penningarna, när de varken blir en börda för honom eller för andra? Och han förfogar över hela östfjordsbornas anseende."
"Mycket väl är det nu framfört, Ófeigur, och dessutom har Guðmundur spått gott om Jórunn, min dotter, och hans spådomar slår alltid in. Nu kan man också väl tala om dessa saker, om det synes gott, om Þorkell vill gå hit."
Och Þorsteinn sade att det inte skulle brista på det.

## kap. 15 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:15:sv -->

Nu gick Þorsteinn Síðu-Hallsson genast till Þorkells bod, och han hälsar honom väl och frågade vad han hade för ärende.
Þorsteinn svarar: "Jag vet inte nu vad det vill bli av, men jag har i morse bett om en kvinna för din räkning."
Þorkell sade: "Stor är din hjälp åt mig, när du gör det inte mindre när jag inte ber dig om det. Vem är denna kvinna?"
Þorsteinn svarar: "Denna mö heter Jórunn och är dotter till Einar från Þverá."
Þorkell sade: "Den mön skulle jag också helst vilja ha till hustru på Island."
Þorsteinn sade: "Då är det nu rådligt att gå till trolovningsförhandlingarna."
Sedan möts Einar och Þorkell och talar om saken. De blev väl överens om allt, och en bröllopsdag fastställdes. Sedan gick trolovningen (festar) till, och bröllopet skulle vara på Þverá en halv månad efter tinget.
Sedan gick Þorsteinn nära där Guðmundur den mäktige var, och han tyckte det var bra om de kom att samtala, och så blev det.
Guðmundur sade: "Du går mycket omkring på tinget, Þorsteinn, och ni lär uträtta mycket."
Þorsteinn svarar: "Inte mindre lär du tycka det om du vet det noga."
Guðmundur frågar: "Vad finns det nu för nyheter, Þorsteinn?"
Han svarar: "Små är de nyheter som jag har att berätta, men ändå främst att Þorkell Geitisson har trolovat sig med en kvinna."
Guðmundur svarar: "Den kvinna är väl gift som blir hans, för han är den störste tapperhetsman, fast det nu är kyligt mellan oss. Men vem är den kvinnan?"
Þorsteinn svarar: "Jórunn, din brorsdotter."
Guðmundur sade: "Det var inte i Einars sinne nyss när vi skildes."
"Nu har jag just gått från trolovningsförhandlingarna, och jag var vittne, och Ófeigur Járngerðarson."
Guðmundur sade: "Du talar nog sanning, och där har mitt sinne mest förbisett något, men detta har nog mest Ófeigur Járngerðarson rått för."
Sedan söktes förlikning, och nu var det mest Einar och Ófeigur Járngerðarson som drev på.
Då sade Guðmundur: "Nu har det gått i uppfyllelse, Ófeigur, som jag spådde dig i våras, att min ära skulle sjunka genom din förskyllan."
Ófeigur svarar: "Jag har inte fått din ära att sjunka för det, fast jag har skaffat dig bättre och fler svågrar än förut."
Þorkell sade: "Ännu vill jag erbjuda dig, Guðmundur, att samma bud ska gälla, att du själv dömer om skadan och jag dömer om den förberedelse av målet som jag har haft emot dig."
Guðmundur såg nu att inget annat dugde för honom och tog detta bud och dömde så att båda var väl nöjda. Men ändå glödde det länge av detta mellan bröderna. Och Þorkell fick hela hedern.
Och en dag på tinget möttes Guðmundur den mäktige och Bjarni Brodd-Helgason.
Då sade Bjarni: "Så tycks det mig, Guðmundur, som om du har behövt båda händerna mot Þorkell, min frände, och ändå inte rått på honom. Och jag minns ännu, Guðmundur, när jag bad dig att du skulle förlika mig och Þorkell, och ingen svarade mer omanligt än du och sade att han inte skulle vara mer än en enhänt man mot en duglig man, och du sade att han hade en tunn yxa (hálfþynnu) i handen men jag ett grovt huggspjut på högt skaft. Men jag är nu en mindre hövding än du, och det tycks mig som om han inte länge har låtit sig hindras av skaftskillnaden där."
Sedan for män från tinget. Och det var bröllop på Þverá, och Þorkell efterskänkte åt Guðmundur det mål som han hade förberett felaktigt, när han drev det i nordlänningarnas fjärding (Norðlendingafjórðung) fast han borde ha drivit det i östfjordsbornas domstol (Austfirðingadóm). Sedan for Þorkell hem med sin hustru, och han ansågs ha vuxit mycket på denna färd. Och Jórunn var den största kvinnliga förmåga, som hennes ätt gav anledning till. Hon åstadkom också det som ingen tidigare hade åstadkommit, att fränderna Þorkell Geitisson och Bjarni Brodd-Helgason förliktes, och de höll sedan den förlikningen väl och manligt. Þorkell bodde i Krossavík till sin ålderdom och ansågs alltid den störste kämpe där han förekommer i sagorna.
Vöðu-Brandur for österifrån och bodde på sitt fädernearv och bättrade sig mycket och ansågs vara en god bonde och tyckte sig aldrig fullt kunna löna Þorkell Geitisson för hans hjälp och välvilja.
Och där slutar denna tåt (þáttur) om Vöðu-Brandur Þorkelsson.

## kap. 16 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:16:sv -->

Guðmundur den mäktige var gift med Þórlaug, dotter till Atli den starke. Þórlaugs mor hette Herdís, dotter till Þórður från Höfði. Där växte en man upp hos Guðmundur som hette Þorsteinn och blev arbetsförman. Han var inte av stor ätt men utvecklades väl.
Då bodde Þórir, son till Helgi, son till Valþjófur, son till Helgi den magre, på Laugaland i Hörgárdalur. Han var godordsman (goðorðsmaður) och en stor kämpe. Hans hustru hette Geirlaug. Hon var en stor förmåga och väl bildad.
Einar bodde då på Þverá, en mycket vis man och vän till Þórir Helgason. De bistod varandra i alla mål. Det var kyligt mellan bröderna Einar och Guðmundur, för Guðmundur förfogade i hög grad över mäns anseende där norrut.
Þorkell hákur, son till lagsagomannen (lögsögumanns) Þorgeir, bodde då på Öxará i Ljósavatnsskarð. Han var envis och en stor hjälte. Han hade få husfolk och var ändå inblandad i många tvister.
Brúni hette en man som bodde i Gnúpufell. Hans bror hette Eilífur och kallades skytten, en stor och tapper man. De hade godord och härstammade från Helgi den magre.
Det berättas att Þorsteinn kom för att tala med Guðmundur och sade: "Så förhåller det sig att jag har vuxit upp här hos er och fått min välfärd här. Nu skulle jag vilja söka mig ett gifte och ha er hjälp till det."
Guðmundur sade: "Du har nog tänkt ut förut var det ska landa, och våra ord står dig till buds för det."
Han svarar: "Du gissar rätt. Jag har bestämt mig för detta. En kvinna heter Guðrún och är frändkvinna till bonden på Bægisá och är där hushållerska för gården. Henne skulle jag vilja att du bad om för min räkning. Dina ord kommer att väga mer där än många av mina."
Guðmundur svarar: "Jag kallar det ett jämlikt gifte och väl sökt. Men jag är föga hågad att fara in i Þórir Helgasons bygd, och att han ska ha större makt än jag. Men när det är hästting på Oddeyri i Hörgárdalur ska jag väcka saken, men inte göra mina färder enbart för det."
Sedan var det hästting, och dit kom många män.
Och dit kom Guðmundur och tog genast bonden från Bægisá avsides och sade: "Þorsteinn heter en man som har fötts upp hos oss, och vi har prövat honom som god. Han vill tala om giftermål med Guðrún, din frändkvinna. Vi vill framföra mannens sak."
Bonden svarar: "Mycket väl är mannen vald som framför hans sak, och vi kommer att sätta stort värde på dina ord."
Sedan träffade han kvinnan och frågade hur hon var sinnad, och hon bad honom göra som han ville. Sedan fastställdes en bröllopsdag, och det skulle vara på Bægisá.
Þorsteinn sade då: "Nu är det bestämt att jag ska fara till mitt bröllop, och jag vill be dig följa med mig på färden, för jag har mest heder av dig."
Han svarar: "Det är jag ovillig att bevilja dig, och du får nog med män till detta."
Þorsteinn svarar: "Det är större heder av dig ensam än av många andra, och det kommer att anses ringa om mig om du inte är med på färden."
Guðmundur sade: "Jag ska fara, fast det känns tungt för mig."
Guðmundur satt i högsätet och Þórir Helgason mitt emot honom, och kvinnorna satt på tvärbänken. Ljusen brann klart, och borden var framsatta. Bruden satt mitt på tvärbänken och Þórlaug på ena sidan och Geirlaug på den andra. En kvinna gick med vatten framför tvärbänken och hade en duk på axeln och gick fram till Geirlaug, eftersom hon hade varit hos henne den föregående vintern.
Geirlaug tog till orda: "Du går med god vilja men inte med tillräcklig eftertanke. För vattnet till Þórlaug först. Så ska det vara."
Hon gjorde nu så.
Þórlaug slog till med handens baksida och sade: "Gör inte för mycket av betjäningen, Geirlaug, för denna kvinna gör rätt. Det bor inte i mitt sinne att jag skulle känna avund över detta. Är det uppenbart att någon annan kvinna är förnämare än du i häradet?" sade hon.
Geirlaug sade: "Betjäningen är gjord, Þórlaug. Men du har ärelystnad att bli mest aktad. Jag har inget att mäta mig med dig i utom giftet."
Þórlaug svarar: "Visst tror jag att du är väl gift, men nu har det kommit dithän att jag inte vet någon annan bättre gift än jag."
Geirlaug svarar: "Då vore du väl gift om man var ense om att din man vore modig eller duktig."
Þórlaug svarar: "Detta är illa sagt, och du är nog den första som säger det."
Hon svarar: "Det är nog sant, eftersom flera säger detsamma, men Þorkell hákur har först sagt detta inför mig, och han och Þórir, min man, men varje man som rör tungan säger detsamma."
Þórlaug sade: "Bär hit vattnet, kvinna, och låt oss sluta med detta tal."
Sedan lutade hon sig mot panelen och åt ingenting.
Och medan män var på gillet vilade kvinnor och män var för sig. Och på morgonen när män steg upp och gick till kyrkan, då det kom till mässan, såg Guðmundur att Þórlaug inte var bland kvinnorna. Han frågade en kvinna vad det berodde på, och hon sade att hon hade insjuknat.
Guðmundur sade: "Stanna ni kvar här, men låt någon gå med mig."
Han gick till sängen.
"Är du sjuk, Þórlaug?" säger han.
Hon sade att det var ovisst med hälsan, "men ändå skulle jag vilja härifrån i dag och inte lägga mig till sängs här."
Guðmundur sade: "Detta är en stor förlust för mig, och jag skulle hellre vilja att det var lugnt medan detta gille varade."
Hon svarar: "Ingenting kan vara mig till hjälp om jag är här. Och om jag har gjort dig något gott, så låt mig få detta."
Guðmundur sade: "Mycket begär du nu, vad som än bor i ditt bröst," och gick så bort.
Och när gudstjänsten och dagvarden var avslutade sade Guðmundur: "Nu ska man ta våra hästar, och jag vill fara hem, för Þórlaug är sjuk."
Þorsteinn sade: "Gör inte det, Guðmundur, att du far hem genast."
Men han svarar: "Be nu inte om mer än jag vill bevilja dig, för det kommer inte att hjälpa."
Sedan red de bort.
Och när de kom in i skogarna vid Laugaland vände Guðmundur sin häst tillbaka och sade till den man som följde Þórlaugs häst: "Rid nu du före, så ska jag följa Þórlaug."
Och så blev det.
Sedan sade Guðmundur: "Med dig vill jag tala, Þórlaug, för jag ser att du inte är sjuk, och säg mig vad detta betyder."
Hon svarar: "Jag ska göra så. Sällan har jag sagt det inför dig som kan behaga dig sämre än förut. Men nu är sakerna så att jag inte kan dölja det för dig."
Sedan berättade hon för honom vad de hade talat och mäns smädelser mot honom.
Guðmundur sade: "Nu tycker jag att jag hade rått bättre om vi inte hade farit någonstans, och då hade det varit mindre fara för mäns ord. Men något måste man göra åt varje svårighet, och vi ska fara hem. Och nu ska du först ligga en vecka och sedan låta dig bli bättre långsamt. Längre fram ska jag tala med dig. Men jag anser inte att det är avgjort om detta blir till intet för oss."
Därifrån red de och kom hem, och det gick som Guðmundur hade planerat.
Sedan rider Guðmundur norrut till Reykjadalur för att träffa Einar Konálsson, sin fosterfar och bäste vän. Einar var en mycket vis man.
Sedan sade Guðmundur: "Så förhåller det sig, Einar, att jag vill berätta för dig om de smädelser som män för fram mot mig, Þorkell hákur och Þórir Helgason. Jag kände inte till deras ovänskap mot mig så noga som nu."
Einar sade: "Illa görs sådant mot förnäma män. Men jag vill be dig att du har uthållighet i detta. Och låt hämnden bli desto större ju längre det dröjer."
Guðmundur svarar: "Det behöver man inte uppmana till. Hämnas ska det, vare sig det blir förr eller senare."
Einar sade: "Då vill jag ta del i det med dig och lägga upp det rådet att du tar över varje sak som du kan få mot Þórir Helgasons tingmän (þingmönnum), och det kommer snart att samlas."
Guðmundur tackar honom för dessa råd och flera andra och far sedan bort. Det dröjer nu inte länge innan Guðmundur får tag i saker mot Þórirs tingmän.
Þórir hette en man och kallades Akraskeggur. Han var tingman till Þórir Helgason, rik men inte omtyckt och slug i handel med män.
Ett skepp kom till Eyjafjörður, och det ägdes av en man som hette Helgi och var Arnsteinsson, en stor sjöfarare, och han var alltid hos Guðmundur den mäktige när han var här ute, högt aktad.
Guðmundur red till skeppet och sade: "Det är mitt ärende hit, Helgi, att bjuda dig hem till mig varje gång du är här på Island."
Han svarar: "Det ska jag ta emot, Guðmundur, och tacka dig för det."
Han var hos Guðmundur under vintern, och det gick vänskapligt till mellan dem.
Þórir Akraskeggur kom till skeppet, träffade Helgi och sade att han ville köpa varor av honom. Helgi sade att det väl kunde gå och tog fram varor och sålde till honom. Där betingades vararfällar (vararfeldir) som betalning, och det avtalades hur tjockluddiga de skulle vara.
Helgi gjorde i ordning sitt skepp på våren. Och när han var helt färdig red han till Möðruvellir och träffade Guðmundur.
Sedan sade han till Guðmundur: "Här är nu lönen för vinterkvarteret att se på, fast den är mindre än du förtjänade."
Det var en mantel, med pell (pell) draget över skinnen och guldband på knytbanden, och det var den största klenod.
Guðmundur sade: "Tack för den, och jag har inte fått någon bättre klenod."
De skildes nu som goda vänner. Sedan for Helgi till skeppet. De skyndade sig mycket, och mycket bars ombord på skeppet. Þórir hade inte kommit ned.
Och en dag ser de att en man red från land ned till skeppet. Det var Þórir Akraskeggur. Han träffade Helgi och bad honom ta emot betalningen, men Helgi kastade in den i tältet, eftersom han hade bråttom, och såg inte efter, men sade att han hade kommit sent. Þórir sade att han hade mer att sköta än att passa upp på köpmän och for bort. Och de hissade segel och seglade ut till Hrísey. Då upphörde vinden, och de revade seglen. Då löste Helgi upp balarna och fann där fällar som var dåliga och hade många hål.
"Detta är ett stort svek, och det ska bli honom till ont."
Sedan rodde Helgi därifrån i land, skaffade sig en häst och red till Möðruvellir. Han kom dit tidigt på dagen och kallade Guðmundur till samtal med sig.
Han välkomnade honom väl, "men vad finns det för nyheter?"
Han sade att han inte hade några nyheter, "men det har ändå blivit något bedrägeri mot oss."
Guðmundur sade: "Vad gäller det?"
Helgi berättar för honom hur det hade gått till mellan honom och Þórir Akraskeggur, "och jag vill att du, Guðmundur, tar över målet, för jag vill segla."
Guðmundur sade: "Ofta har du varit mig till lags, men nu rår du inte för det minsta. Och detta kan bli mig till stor nytta."
Guðmundur kallade då två män till sig och tog nu över saken mot Þórir Akraskeggur. Guðmundur gav Helgi goda gåvor, och de skildes med det. Helgi och hans män for sedan utomlands och fick god vind.

## kap. 17 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:17:sv -->

Men kort efter detta lät Guðmundur ta sin häst och red ned till Þverá. Och inga män hade stigit upp utom fåraherden. Han hälsade Guðmundur och frågade varför han red ensam.
Han sade att det kunde bero på olika saker, "men är Einar, min bror, hemma?"
Fåraherden säger att han är hemma, gick in och sade till Einar: "Guðmundur, din bror, är ute och vill träffa dig."
"Vilka män är med honom?" frågar han.
"Han är ensam," säger fåraherden.
Einar sade: "Det är inte ofta hans vana att rida utan svenner, och jag förstår inte detta."
Han gick sedan ut och hälsade Guðmundur, och han tog väl emot honom och sade: "Låt oss sätta oss ned, bror, och tala med varandra. Så förhåller det sig att det har varit kyligt mellan oss vad gäller släktskapen, och jag ville därför mer söka min egen heder än vårda släktskapen med dig. Du har knappast styrka mot mig, men du är en klokare man. Och om vi båda var av samma råd och samma sinne, så tror jag att få skulle kunna stå emot. Nu skulle jag vilja att det var bättre mellan oss. Och eftersom du har mer av det som mest behövs än jag, ska jag lägga något emellan för din vänskaps skull."
Sedan tog han fram en god mantel och gav honom.
Einar svarar: "Detta är en god klenod, och detta går nu på annat sätt än man kunde vänta, och jag kallar mitt köp väl köpt, för tillägget är mycket gott."
"Låt oss nu ta varandra i hand med Gud som vittne," säger Guðmundur, "att vi bistår varandra i alla mål, för det är det mest tillbörliga."
Och så gjorde de. Sedan red Guðmundur bort. Och Einar befallde sin fåraherde att han skulle stiga upp tidigt varje morgon och följa solen så länge det var högsommar. Och när det led mot sommarens slut skulle han om kvällarna hålla sig efter stjärnorna och vara ute vid solnedgången och ge akt på allt som kom för hans ögon och öron och berätta för honom alla nyheter, stora och små. Einar var själv vaksam och sömnlös. Han gick ofta ut om nätterna för att se på himlakropparna och gav noga akt på dem. Han hade god kunskap om allt detta.
Det var en morgon som fåraherden hade gått ut. Och när han såg sig omkring såg han tjugo män rida nedåt längs Eyjafjarðará. De red raskt. Han gick in till Einars säng och berättade för honom vad han hade sett. Einar steg genast upp och gick ut, gav akt på männens ritt och stirrade på den en stund. Einar var en skarpsynt man, hörde väl och var säker på att känna igen.
Och när solen gick upp och sken över häradet sade Einar: "Med sköldar rider dessa män, och antingen är de män utifrån häradet, sådana som det är heder med, och har farit för att besöka Guðmundur, min bror, fast vi inte har hört om det, eller också rider Guðmundur själv där, och det tycker jag är mycket troligare. Och det är inte omöjligt att gissa vart han styr eller vad ärendet är. Men det dröjer inte länge innan vi får veta det."
Einar bad att huskarlarna skulle ge akt på när han red tillbaka, "och låt våra hästar vara nära tunet."
Einar gick in igen till sin säng och lade sig ned.
Och på dagen vid nontiden red Guðmundur och hans män tillbaka. Einar red emot sin bror, och de hälsade varandra väl.
Då sade Einar: "Vart har ni farit, eller vad är ärendet?"
Guðmundur svarar: "Jag red nu ut till Hörgárdalur, och jag stämde nidingen Akra-Þórir för att han tagit bort Helgi Arnsteinssons gods. Han har skuld mot varje man och har länge brukat svek och samlat oerhört med gods."
Guðmundur berättar då ingående för honom om köpet och hur det stod till när Helgi for bort: "Jag vill nu, bror, ha din hjälp i de målen, så som vi tidigare har avtalat."
Einar svarar fåordigt, och han red hem igen vid andra timmen [osäker tolkning]. Det blev inte mycket med avskedshälsningarna mellan dem när de skildes.
Genast efter denna stämning red Þórir Akraskeggur till Þórir Helgason och berättade för honom vad som hade hänt och bad honom om hjälp, "för jag hör till din tingsfärd."
Þórir svarar: "Det är motbjudande för mig att ta itu med saker tillsammans med dig, men jag ska bistå dig."
Han förebrådde honom då för hans tjurighet och orättfärdighet.
Þórir Akraskeggur säger: "Jag ska ge dig vängåvor om du lägger din del i detta."
Kort därefter red Þórir Helgason till Þverá för att träffa Einar och sade: "Nu har jag kommit hit för att söka din hjälp, Einar, så som vi har talat om."
Han svarar: "Så kan det vara. Vi är något bundna [osäker tolkning]. Men jag kan träffa Guðmundur och söka förlikning, och jag ska fara till tinget innan allt rycks undan mina fötter. Men jag misstänker att han inte vill något annat än att fredlöshetsdomar går igenom."
Sedan red han för att träffa Guðmundur, och bröderna hälsade varandra väl.
Sedan sade Einar: "Þórir Helgason erbjuder sin skiljedom i detta mål, och jag vet, bror, att du kommer att tycka att mycket talar för det, först och främst vår överenskommelse och släktskap."
Guðmundur svarar: "Jag unnar inte Akraskeggur att komma undan fredlöshet i detta mål. Och jag unnar ingen annan man att döma här än mig."
Einar sade: "Då kommer det ännu att rulla tillbaka till vanan, att du inte aktar någon utom dig själv i detta mål, och det kan vara att det inte dröjer länge innan det tar slut från bordet [osäker tolkning]."
Guðmundur sade: "Jag tycker inte att det är någon ursäkt för dig att lägga din del i målet mellan mig och Akraskeggur. Han är inte heller bunden i vänskap med dig, utan han är misshaglig för de flesta män och ingen vinst för häradet."
De skildes då med det.
Och när män kom till Vaðlaþing hade Guðmundur mycket folk. Þórir Helgason hade också mycket folk, men Einar hade inte kommit till tinget. Nu söktes förlikning, men Guðmundur sade att det inte behövdes att söka förlikning, "och jag vill inget annat än att Akra-Þórir blir dömd fredlös."
Þórir Akraskeggur svarar: "Vill du, Guðmundur, att du och Þórir Helgason dömer i målet?"
Guðmundur svarar: "Jag tror inte att vi blir eniga om målen. Men det tycks mig att du förtjänar att förlora ditt för det svåra sveket mot oss."
Akra-Þórir träffade nu sin namne och frågade om det skulle stanna där det nu hade kommit, att han inte skulle se till honom, "det är litet att vinna här, och det ser du. Det går alltid på samma sätt, att du ger efter för Guðmundur."
Þórir svarar: "Stor maktskillnad är det mellan mig och Guðmundur. Ändå kan han få tåla mycket ont av mig."
Akraskeggur sade att de var mycket nedtrampade, "och det vore bättre att män talade till Guðmundur med försiktighet [osäker tolkning] hellre än att förlora sin heder."
Och när det kom till domstolarna ville Þórir Helgason inte avstå från att försvara målet, och målet kom till dom. Då gick Þórir Akraskeggur fram och bjöd förlikning på nytt och sade att man förlikades i sådana mål.
Guðmundur sade att han inte ville ha några böter, "men du, Þórir Helgason, kunde inte mycket hålla tillbaka orättfärdigheten. Det kunde ändå ha varit så att du satt opartisk bredvid."
Þórir Akraskeggur blev nu fredlös, och män tyckte att målet hade drivits hårt. Många misstänkte att något annat och större låg under fiendskapen än vad som då gjordes uppenbart. De ser nu hur det stod till och for norrut till Húsavík under tinget med mycket lösöre, men jorden blev kvar och en stor mängd boskap på ställen där han hade fordringar. Þórir Akraskeggur for utomlands, och han är ute ur sagan.
Guðmundur den mäktige fick höra det och visste att mycket stora rikedomar fanns kvar som Akraskeggur hade ägt. Þórir Helgason skulle tillsätta förverkandedomen (féránsdóm) efter sin tingman, men Guðmundur skulle driva saken, och så gjorde han. Och de som hade fordringar på Akra-Þórir kallades dit, och allt gods som förverkandedomen skulle gälla kallades dit. Guðmundur hade mycket folk, och det fanns ingen manstyrka emot honom. Guðmundur höll förverkandedom efter Akra-Þórir och lät sedan samla ihop all hans boskap och skaffade män till att driva bort den. Och när boskapen drevs längs tungärdesgården sprang gällgumsarna in över gärdesgården på tunet. Guðmundurs fåraherde gick efter och jagade fåren längs tunet och ut till gärdesgården. Där stod ett fårhus. Fåraherden sprang fram till dörren och såg att nära trettio bockar var inne i huset.
Då sade fåraherden: "Över mycket gods råder du nu, Guðmundur."
Han svarar: "Godsrika blir de, Þórirs tingmän."
Fåraherden svarar: "Så vore det om du hade allt godset fullständigt."
Guðmundur sade: "Vad fattas?"
Fåraherden svarar: "Inte mycket, men man har sett efter mindre," och berättar nu för honom om bockarna.
Guðmundur sade: "Detta kan bli dig till lycka, och det jag helst skulle välja är att Þórir ådrog sig ett mål om skogsgång (skóggangssök)."
Guðmundur red till Þórir och sade att han inte ville smyga sig på honom.
Då såg Guðmundur dit och sade: "Ett hus står där ute vid gärdesgården, och mannen har nog talat sanning. Det ryker upp därifrån, och där är nog boskap inne."
Man gick nu dit, och där sprang trettio bockar ut, alla nymärkta och ändrade till Þórir Helgasons märke. Sedan red Guðmundur tillbaka till Þórir och frågar vad det betydde att det fanns märkt boskap där inne.
Þórir svarar: "Akra-Þórir gav mig dessa bockar i våras för att jag skulle hjälpa honom, när du hade stämt honom, och nu märktes de före förverkandedomarna, och jag äger bockarna."
Guðmundur svarar: "Skulle den gåvan vara laglig medan saker drevs mot honom? Du visste att allt godset var dömt."
Sedan nämnde Guðmundur sig vittnen och stämde Þórir Helgason för det gods som han hade märkt och förfalskat äganderätten till, som Akra-Þórir hade ägt, efter det att saken hade väckts mot honom, och han hävdar att han bör bli fjörbaugsman (fjörbaugsmann) och stämde det målet till alltinget.
Þórir svarar: "Nu känner du inte måtta i ditt angrepp."
Guðmundur sade att detta kunde kallas början, "och det är sent att pröva en man. Jag trodde att du var en hederlig man."
Þórir svarar: "Våldsamt far du nu fram."
Detta gods som Guðmundur fick var mycket stort, och Einar Konálsson tog emot det.

## kap. 18 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:18:sv -->

Guðmundur var nu hemma på Möðruvellir.
Och när Einar Eyjólfsson hör detta sade han: "Så säger jag om den manteln att troll må ta den. Men Guðmundur har överträffat mig i förstånd, och sådant har inte hänt förut."
Sedan red Þórir Helgason till Þverá och berättade för Einar hur det stod till med målen mellan honom och Guðmundur och bad honom om beskydd och åberopade gammal vänskap.
Einar svarar: "Det tror jag, att Guðmundur tänker driva denna fiendskap mot dig därför att han har fått höra om dina ord, mer än att det är omsorg om häradets folk som driver honom, även om Akra-Þórir inte fick sitta kvar bland män i bygden för honom. Du har mycket sant i ditt mål. Och det kan vara att Guðmundur tycker att jag inte är svår att komma åt sedan, om han kvistar av mig sådana vänner som du är eller andra sådana. Jag tror att det sannaste är att jag aldrig ska bryta vår vänskap så länge du vill hålla den."
Sedan red Þórir hem, men Einar for till Guðmundur och hade manteln med sig.
Då sade han: "Jag vill erbjuda mig, frände, att förlika dig och Þórir och tala för vänskap mellan er. Och män kommer att säga att ditt mål har nått längre, även om man förlikas om detta."
Guðmundur svarar: "Jag vill nu ha den hjälp i målen mellan mig och Þórir som du förut har lovat mig med Gud som vittne. Det vore ändå den största skam att inte bli mig till hjälp och stöd, även om det bara var släktskapen att åberopa, men nu är det inte görligt, eftersom du förut har åberopat Gud för det och tagit emot en dyrbar klenod av mig."
Einar sade: "Stark är släktskapen mellan oss, men du vårdar den inte bättre än att du nu tycker att du har kommit till en överlägsenhet i klokhet över mig. Men jag kallar detta svek, och jag säger att all vår överenskommelse är bruten, eftersom du har mig som en man att akta sig för i dessa mål men inte till något förtroende. Inte heller skiljer sig vårt förstånd så mycket att jag inte ser de planer som du gör upp. Ta nu tillbaka din mantel, som dina ögon länge har stått efter."
Einar kastade då manteln till honom.
Guðmundur sade: "Jag ska inte ta emot den. Jag har sålt den och för fullt pris. Ha nu alltsammans, manteln och betalningen, och jag gissar att du så bäddar för dig att det blir dig både till dårskap och skurkaktighet. Nu ska jag inte köpa av dig vare sig svårighet eller frihet [osäker tolkning], och du förtjänar att sitta i någon knipa."
Einar sade: "Är det nu lika milt talat som när du kom till mig med manteln? Det vore förvisso en god klenod om inte svek hade legat bakom."
Guðmundur sade: "Kasta ned manteln om du vill. Förr ska den ruttna än någon tar upp den."
Einar red hem med manteln, och bröderna skildes med det.

## kap. 19 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:19:sv -->

Det berättas om bröderna, när de var unga, att Guðmundur hade en skallig fosterfar och höll mycket av honom. Och en dag när han sov ute i solskenet satte sig mycket mygg på hans skalle, men Guðmundur sopade bort dem med sin hand och tyckte att det skulle bli till skada för hans fosterfar.
Einar sade: "Hugg med din yxa, vän, i skallen på gubben."
Han gjorde så att han tog yxan och nafsade i skallen så att skallen blödde, men myggen lyfte.
Då vaknade gubben och sade: "Det är svårt nu, Guðmundur, när du skadar mig."
Han svarar: "Nu märker jag för första gången att Einars råd inte är uppriktiga mot mig. Det kan också vara att det kommer dithän oftare."
Och därav uppstod en lång motvilja mellan bröderna.
Einar träffade nu Þórir och berättar för honom om umgänget mellan honom och Guðmundur och säger att han nu är illa ställd för släktskapens skull och också för gåvans skull.
Sedan red män till tinget med mycket folk, och nu söktes förlikning. Þórir sade att han trodde att han sent skulle lägga fram böter i detta mål, och Guðmundur lät sig inte heller något annat behaga bättre än hans fredlöshet. Guðmundur hade mycket mer folk.
En gång på tinget frågade Einar Þórir hur han tänkte gå till väga, "eller varför tror du att Guðmundur driver detta så hårt? Kan det vara att han tycker att du har talat för djärvt?"
Þórir sade: "Jag har inte varit varsam i orden om Guðmundur, liksom många andra. Men det är nu uppenbart att han tror att vi inte ska ha några medel emot honom."
Einar sade: "Vad har du för dig?"
Þórir sade: "Det är min avsikt, när vi kommer till Lagberget (Lögberg), att jag vill erbjuda honom holmgång (hólmgöngu), och då kunde hans övermod mjukna."
Einar svarar: "Det är ett gott ärende och inte omanligt."
Det var brödernas, Guðmundurs och Einars, vana när de var på alltinget att de gick till gudstjänsten båda tillsammans och satt söder om kyrkan. Einars skara stod väster om dem och Guðmundurs skara öster om, och så var det alltid, vare sig det var gott eller kyligt mellan dem. Þórir Helgason satt närmast Einar, men närmast Guðmundur satt Vigfús Víga-Glúmsson, och några av hans följeslagare var på tinget. Många män sökte förlikning mellan Guðmundur och Þórir, och det lyckades inte, för Guðmundur ville inget annat än sin självdom (sjálfdæmi), och Þórir ville inte erbjuda böter.
En dag vid Lagberget, när män där hade avslutat lagförrättningarna (lögskilum), frågade Þórir Helgason om Guðmundur var vid Lagberget. Han sade att han var där.
Då sade Þórir: "Många av våra vänner och förnäma män har ansträngt sig för att gå emellan i våra rättstvister, och de klandrar mig för att jag inte ville erbjuda böter för de saker som du har mot mig. Nu ska det inte längre gå så. Jag vill nu erbjuda dig så mycket bättre som jag har dröjt längre: det är mitt handslag och Einars, din brors, skiljedom."
Guðmundur svarar: "Ingen man unnar jag att döma i dessa mål utom mig själv. Jag tror nu att du ska få veta, eftersom ni hörgdæler länge har varit tvehågsna om vem av oss som var mäktigast."
Då sade Þórir högt: "Jag ska ännu inte låta buden till dig ta slut, Guðmundur, för jag vet att det är något annat som du tar mycket allvarligare emot mig än Þórir Akraskeggurs bockmärkning, för jag vet att du lägger det på mig ensam som många säger, och andra är inte mindre skyldiga till det, att jag har talat nedsättande om dig. Jag vill nu pröva om detta är sant tal eller inte, för jag vill utmana dig till holmgång, att du om tre nätter kommer till den holme som ligger här i Öxará, där män förut har haft för vana att gå till holmgång, och att vi två strider där så som forn lag föreskriver. Jag tror att innan det mötet är slut ska tvivlet avgöras om det är sannare att du är en duktig och modig man eller om det är tvärtom, som vi förut har kommit att säga och mycket många har sagt inför oss, att du inte är duktig."
Det blev då ett stort rop vid Lagberget över hans ord. Men män skildes där utan olyckor för den gången.

## kap. 20 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:20:sv -->

Bröderna Guðmundur och Einar gick den kvällen till aftonsången som de brukade, och Guðmundur var mycket glad.
Men senare under natten, när det började dagas, vaknade Vigfús Víga-Glúmsson och sade till Guðmundur: "Lite sover du i natt, Guðmundur. Ser du inte fram mot holmgången (hólmgöngunni) med Þórir, eller hur tänker du gå till väga med dina mål?"
Guðmundur svarar: "Sådant stör föga min sömn. Men jag har bestämt mig för ett snabbt avgörande i detta mål mellan mig och Þórir, för han erbjöd mig det som jag skulle ha erbjudit honom. Jag tror att lycka och goda skäl kommer att avgöra holmgången mellan oss. Jag tror att det är dags att tvätta bort smädelsen."
Vigfús sade: "Nu ska jag ta upp det som jag inte tidigare har fått tala med dig om, Guðmundur: att jag är en mycket klokare man än du, eftersom jag ser att du är värre än handlingsförlamad. Men jag vet ett gott råd åt dig i detta, så att din ära kan växa av det men du ändå inte kommer i någon livsfara. Du kommer inte att behöva bekosta något och ändå få ut av målen det som du vill."
Guðmundur såg på honom och sade: "Nu har ditt skryt kommit igen, eller vad tycker du att du kan se i detta mål som jag inte ser?"
Vigfús svarar: "Jag ska gå till Lagberget (Lögberg) i dag. Sedan ska jag utmana Einar, din bror, till holmgång, att han nu strider mot mig i dag. Jag ska där uttala en förbannelse som är mycket grövre än det som sades till dig, om Einar inte vill strida mot mig. Det fattas inte tillräckliga skäl från min sida mot honom, eftersom det är ohämnat att Einar drev min far och oss bort från Þverárland och från all ära. Holmgången med mig ser inte på något sätt bättre ut för Einar än den med Þórir för dig. Låt honom nu först ha utrymmet att vika undan, om det är så att han inte vågar gå till holmgång. Men om han strider mot mig, så ska jag dräpa honom. Och hövdingarna kommer att söka en annan utväg än att ni bröder båda blir nedhuggna här på tinget."
Guðmundur sade: "Sådana män som du får man knappast till klokskap, även om man har val bland många goda."
Vigfús sade: "Låt nu inte glädjen märkas på dig, för om Einar med sin klokhet märker att ditt sinne har skiftat, kommer han att hitta på ett knep så att detta råd inte kommer fram."
Och på dagen, när de gick till gudstjänsten, satt de på sina platser. Guðmundur var tyst och sade inte ett ord och hade huvudet i sin fäll. Men där inträffade en liten händelse. Ett barn strövade omkring på stenhällarna framför Guðmundur och fes, och några män skrattade åt detta.
Och när Einar och Þórir kom till boden sade Einar till Þórir: "Hur tyckte du nu att Guðmundur, min bror, såg ut vid kyrkan?"
Han sade: "Så som jag ville, och jag tyckte inte att han höll huvudet högt, och han är nog desto mer bedrövad ju närmare den vanära kommer som han har framför sig."
Einar sade: "Så tycktes det inte mig. I går vid aftonsången tyckte jag att han tedde sig mycket glad men ändå i själva verket var bedrövad, men nu syntes han tyst. Men såg du inte att fällens tovor rörde sig när han skrattade? Nu har de nog funnit på ett stort råd som kommer att gå oss illa om det kommer fram, och det ska man inte vänta på. Man ska nu genast gå till Guðmundur och avsluta målen så långt det kan komma."
Sedan gick Einar och hans män till Guðmundurs bod, och då sade Einar: "Det är mitt ärende hit, som tillbörligt är, att jag vill förlika dig och Þórir, och jag har fått honom dithän att han vill erbjuda dig självdom (sjálfdæmi), så som du förut har krävt i alla era mål."
Då lutade sig Vigfús mot Guðmundur och sade: "Nu har du inte aktat dig för att låta glädjen märkas, och Einar har med sin klokhet märkt din glädje. Men ändå är det nu självklart att ta emot detta erbjudande, som är så väl framfört."
Många instämde och framförde detta ärende tillsammans med Einar. Sedan lät Guðmundur kalla till sig hövdingar och sina vänner, de som tidigare hade lovat honom hjälp. Det mötet blev mycket välbesökt. Sedan gav Þórir med handslag Guðmundur självdom.
Då sade Guðmundur: "Jag ålägger Þórir hundra silver. Och jag vet att det är dryga mansböter, och jag säger att det är förtjänt. Han ska också vara fredlös och vara utomlands tre vintrar som en fjörbaugsman (fjörbaugsmaður). Och för varje vinter som han är här i landet ska han betala hundra silver."
Så kom det ryktet i gång att Guðmundur hade fått den största hedersdelen av dessa mål.

## kap. 21 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:21:sv -->

Den sommaren for Þórir Helgason utomlands från Skagafjörður, men hans gård stod kvar på Laugaland. Han var den vintern på Orkneyöarna. Men följande vår kom han tillbaka till Island i Eyjafjörður när tre veckor hade gått av sommaren och red då hem till Laugaland och tog sig tjänstefolk. Han red sedan under sommaren till alltinget (alþingi). Och likaså var han på Vöðlaþing, och han och Einar höll samman sina flockar. Han var hemma under sommaren med sitt jordbruk och for utomlands på hösten och då till Norge strax före vinternätterna (veturnætur), och var ändå på Orkneyöarna den vintern. Men följande vår for han till Island och for hela samma väg som den föregående sommaren. Han for åter utomlands på hösten och var i Norge den tredje vintern och skaffade sig husvirke. Han styrde sitt skepp tillbaka till Island och kom till Eyjafjörður. Han for då hem till sin gård på Laugaland och bodde där till ålderdomen och ansågs vara en stor och myndig man.
Vid samma tid som nu har berättats hade många hövdingar lovat Guðmundur stöd. Och när det drog mot tingets upplösning gick han runt i bodarna och tackade männen för stödet. Han gick också till Svínfellingarnas bod. Och när Guðmundur vänder sig utåt mot dörren såg han att en man gick in i boden och bar in en bylta och ett sadeldon.
Guðmundur såg på honom och vände sig till Vigfús Víga-Glúmsson och sade: "Har du sett någon som är mindre värd något än denne man?"
Vigfús svarar: "Det vet jag inte så här på stående fot."
Guðmundur sade: "Jag har inte sett den man som är bättre lämpad till lönnmördare (flugumaður) än denne."
Han vände sig till honom och sade: "Vad heter du?"
"Jag heter Þorbjörn", säger han, "och kallas rindill, östfjärding till släkten."
Guðmundur sade: "Vill du göra någon handel med mig?"
Han svarar: "Vem är du?"
"Jag heter Guðmundur och är Eyjólfsson."
"Nu vet jag väl", sade han. "Jag hör sägas att de flesta har lycka av dig. Men lite har jag att handla med. Jag är fattig."
Guðmundur sade: "Mer än pengar kommer mig till nytta. Du kan komma norrut i sommar och söka dig där många tjänster, men bind dig ingenstans förrän du träffar mig."
"Jag skall komma", säger han.
Detta var nu avgjort. Männen skildes så från tinget.
Och när de kom till Eyfirðingarnas höstting (leið) hade Rindill kommit dit och var mycket pratsam med många män.
Då sade Guðmundur: "Vem är den mannen som har näsan i varje mans öra och söker sig årstjänst på många håll men tar ingen?"
Han svarar: "Jag heter Þorbjörn, eller vill du ta emot mig, Guðmundur?"
Han sade att han skulle göra det om han ville, "ty vi behöver män av många slag."
Sedan for han dit till Möðruvellir och var där en tid.
En dag sade Guðmundur till honom: "Vore det nu inte råd att du tar itu med något arbete?"
Han tyckte att det passade väl. Han fick nu en lie och slog.
Guðmundur sade: "Du är nog inte van vid detta arbete, eller tycker du att det är något lättare att rida till badet om dagarna?"
Han sade att det säkert var ännu lättare.
Så fortsatte det, och en gång sade Guðmundur till Rindill: "Nu är det så, Þorbjörn, att något är för handen. Jag ville ha något för det som är mitt, och det är ännu inte uteslutet att jag gör dig känd för förnäma män. Och det kommer att bli antingen så att det blir dig till lycka eller till olycka."
Þorbjörn sade: "Det får du råda över, men jag är mån om att vakta mitt liv. Och jag vill lita på att jag skall vara dig trogen. Men om det finns fara i budfärder och du vill lägga dem på mig, så skall jag speja, men i djärvhet är jag inte att lita på."
"Ändå kan det vara att det kommer oss till nytta", säger Guðmundur. "Jag skall nu lägga på dig ett stort företag som jag kämpar för. En man heter Þorkell och kallas hákur, som bor norrut i Ljósavatnsskarð. Honom vill jag ha till en död man. Dit vill jag sända dig för att speja åt mig, ty jag kommer snart efter."
Þorbjörn svarar: "Det kan jag lova dig, att jag skall vara dig trogen och speja sådant du vill. Men jag sträcker inte ut mina händer för att döda Þorkell."
Guðmundur sade: "Jag skall ordna saken. Du skall försvinna härifrån, och jag skall ge dig två hästar, magra och skavsårade på ryggen, och därtill packning på dem och ostar i vårskinn [osäker tolkning]. Du skall fara över Hellugnúpsskarð och så ned i Bárðardalur. Det är nu hungersnöd, men det är ett stort år för valstrandningar norrut vid Tjörnes [osäker tolkning]. Och du liknar ingen så mycket som dem som har kommit västerifrån från Hálfdanartungur, och du skall låtsas vara därifrån. Ställ det så att du kommer till Þorkell i dåligt väder, och bär dig ynkligt åt och gå inte därifrån. Ta stenar ur en bäck och låt dem vara lika många som männen som finns där, och det har jag som tecken, ty jag tänker fara dit."
Sedan for Rindill och kom till Öxará i ett svårt oväder.
Þorkell var ute och sade: "Vem är den här mannen, eller varför kom du hit, eller vart skall du fara, eller var har du ditt hem?"
Han svarar: "Jag heter Þórhallur och bor västerut i Hálfdanartungur, och jag far för att köpa val. Men jag kom hit därför att jag tyckte det var dags att vila, och jag kommer att dö här ute vid din gårdsgärdesgård om jag inte får komma in. Och det kommer att anses illa att höra om en så stor kämpe som du är."
Þorkell svarar: "Vi tycker inte om okända män, ty vi har föga vänskap med de stora hövdingarna och vet inte riktigt vad vars och ens ärende kan vara."
Han svarar: "Tycker du att jag är misstänkt? Då lägger jag mig ned här om du inte släpper in mig."
Þorkell svarar: "Jag har en säter kort härifrån, och var där i natt."
Han säger: "Jag går inte ett steg längre."
Han skakade då mycket.
Þorkell sade: "Mycket ynkligt beter du dig, och låt mig se hästarna."
Han gjorde så; tog ned korgarna, och hästarna var skavsårade på ryggen och svaga i fötterna.
Þorkell sade: "Du talar nog sanning och har kommit en lång väg och är nog någon torparbonde, ty sådana ser dina varor ut; och bär in packsadeln, din fisgubbe."
Han sade att han gärna ville det.
Þorkell var en gift man. Hans hustru hette Þorgerður.
Hon tog till orda: "Vem är det du leder efter dig där, Herjans son?"
Han svarar: "Denne man ser inte farlig ut i mina ögon, och jag vill inte att han dör vid mina gärdesgårdar och att det läggs mig till last."
Hon svarar: "Nu förstår jag väl att du är dödsmärkt (feigur). Låt honom nu värma sig och för honom sedan till vår säter."
Rindill svarar: "Jag kommer inte att gå efter ditt pladder. Jag skall också rätta mig efter det som Þorkell erbjöd."
Sedan var hon mycket ilsken i orden mot honom, och Rindill svarade henne illa. Nu började det bli natt.
Då sade Þorkell: "Sitt här hos mig, Þórhallur. Jag ser att kvinnorna har ett tungt sinne mot dig."
Men efter maten gick gästen för att sova, och så Þorkell, och han låg i en låsbar sängkammare (lokrekkja) och gästen längre ut därifrån. Kvinnorna gick inte i säng.
Þorkell frågade: "Varför går du inte i säng, husfru?"
Hon svarar: "Jag litar mindre på gästen än du."
Þorkell svarar: "Tungt är ditt sinne mot honom."
Sedan somnade Þorkell, och hans dotter Guðrún vilade hos honom. Hon var då fyra vintrar. Och när det hade blivit mörkt steg Rindill upp och sköt undan reglarna. Men han tyckte inte att det var till någon nytta medan kvinnorna var i rörelse, om Guðmundur och hans män skulle komma. Men Þorkell hade stängt sängkammaren.
Husfrun gick längs golvet ut i förstugan och sade: "Så var det ändå", och satte för reglarna.
Och Þorkell vaknade av det och sade: "Vad är det nu, husfru?"
"Sådant som jag misstänkte, att gästen vill svika dig och har dragit undan reglarna."
Rindill sade: "Stor fiendskap visar du mig, när det än kommer till betalningen [osäker tolkning]."
Þorkell sade: "Man har nog inte aktat på att sätta för reglarna."
Sedan somnade han.
Och när en stund hade gått kröp Rindill ur sin bädd och sköt undan reglarna och sade till sig själv: "Ännu kommer Þorkell att inte vilja tro det."
Han gick då in i skålen, och Þorkell sov då, och genast i samma stund sprang Rindill upp och hörde då hundskall och att män red fram mot gården. Han sprang genast ut och hade sina kläder i famnen, men själv var han naken och tog på sig kläderna ute.

## kap. 22 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:22:sv -->

Sedan strömmade män fram till gården och in i husen. Där hade Guðmundur kommit, och de var tjugo tillsammans. Och vid larmet och vapenslamret vaknade Þorkell, och det fanns ingen tid att ta på sig sin brynja, men han tog ett huggspjut i handen och satte hjälm på huvudet. En mjölkkittel stod i hörnet i huset, och det var trångt.
Då sade Guðmundur: "Det är nu råd, Þorkell, att visa dig för Guðmundur och inte krypa in i ett gryt."
Þorkell svarade: "Nu skall jag visst visa mig för dig, Guðmundur. Och inte kom du tidigare än jag väntade. Eller vilken väg for ni hit?"
Han svarar: "Jag for över Brynjubrekka och Hellugnúpsskarð."
Þorkell sade: "Du hade en brant och mödosam väg, och knappt kan jag föreställa mig hur arslet måste ha svettats och haft det mödosamt på den här färden."
Sedan sprang han fram med draget svärd och högg genast mot Guðmundur, men han vek undan. Þorkell betedde sig som om han inte såg någon utom Guðmundur i anfallet. Männen gick på Þorkell med vapen, men han försvarade sig tappert, och män fick sår av honom.
En man hette Þorsteinn och kallades den starke. Han gick mest emot Þorkell, och han blev svårt sårad, ty många var mot en. Han var inte mindre ivrig fastän inälvorna låg ute. Guðmundur vek undan och föll baklänges i mjölkkitteln.
Det såg Þorkell och skrattade åt det och sade: "Nu säger jag att ditt arsle förut har sökt sig till de flesta andra bäckar, men mjölk tror jag inte att det har druckit förut. Kom nu hit och låt oss mötas, om du vågar, ty nu ligger mina inälvor ute. Där har du varit lika ivrig, när du lystade efter detta [osäker tolkning]."
Sedan dräpte de honom.
Då sade Guðmundur: "Vill husfrun ha vår hjälp med att Þorkell blir jordad?"
Hon svarade: "Det vill jag visst inte, och gå er väg så fort som möjligt; och bättre tycker jag det är att vara hos honom död än hos er levande."
Sedan for de bort och träffade Einar Konálsson. Han välkomnade Guðmundur väl och frågade efter nyheter.
Guðmundur sade: "Jag säger att Þorkell hákur är dräpt."
Einar svarar: "Man behöver inte fråga vad saken gällde. Jag tänker nu att du kommer att ta av ditt gods och erbjuda Ljósvetningarna böter (fébætur)."
Och sedan stämdes ett möte, och dit kom Guðmundur och Einar Konálsson och Þorgeirs söner, Tjörvi och Höskuldur.
Einar sade: "Ni har nu fått höra om Þorkells död, och många kommer att säga att det inte skedde utan skuld. Men Guðmundur vill erbjuda er böter och fulla mansböter (manngjöld), men det är inte att vänta att Guðmundur flyr från sitt land. Han kommer också att sitta i ro."
Höskuldur sade: "Nu har det kommit fram som ni länge har lurat på. Och opålitlig kommer vår förlikning att bli, fastän Guðmundur nu har stor makt."
Tjörvi svarade: "Det är inte mitt råd att vägra böterna."
Sedan betalade Guðmundur ut godset, och de var så att säga förlikta.

## kap. 23 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:23:sv -->

Rindill for hem med Guðmundur, och han talade väl om honom. Han var dock inte omtyckt av folket.
Bröderna i Gnúpufell var knutna genom svågerskap till Þorkell hákur. Eilífur var gift med Þórdís skaldkvinna. Han var en stor och stark man och en god bågskytt. Han var född utom äktenskapet.
Brúni var gift med Álfdís Koðránsdóttir, och hon och Þórlaug Atladóttir, Guðmundurs hustru, var kusiner. Men Þorkell hákurs mor var Guðríður, som Þorgeir gode (goði) var gift med och inte Hjalti Eiríksson, och hennes mor var dotter till Hrólfur Ingjaldsson i Gnúpufell. Och det fanns släktskap mellan Þorkell och bröderna i Gnúpufell.
Hlenni den vise bodde i Saurbær. Han och Þorgeir gode var brorssöner. Hlenni var då blind och gammal.
Så kom det sig att männen red till hösttinget (leið). Guðmundur brukade rida med stort följe. Han for ut från gården. Men de som red nedifrån for den övre vägen längs ån, och de möttes på en bestämd plats. Männen hade då ätit, och hästarna drevs hem, och Rindills häst kom inte. Guðmundur bad dem leta efter hästen.
Rindill svarade: "Det passar att andra män letar efter min häst, men jag vet var den är, och rid i förväg."
Guðmundur höll honom i stor ära och behandlade honom väl och sade: "Gör som jag vill."
Men ingen ville lämna sin häst åt honom. Guðmundur och hans män red i förväg, men Rindill blev kvar och en man hos honom, och de gick till maten när hästen hade hittats. Rindill hade skyr och åt fort, ty skyren var tunn, och de red sedan ut från gården och så in i skogen. Då sprängde män fram emot dem, och där hade Eilífur kommit och en man med honom; där blev det föga hälsningar, och han stack genast spjutet (kesja) mitt i Rindill, och skyren sprutade ur honom och upp på Eilífur. Men Rindills följeslagare sade det till Guðmundur. Han blev rasande av det och vände genast färden efter dem, men fick en man att helga tingsfärden [osäker tolkning].
Brúni och hans män märkte det och vände tillbaka, men Eilífur och hans följeslagare vände till Saurbær. Hlenni var ute och gjorde i ordning sin huskarls färd, ty denne skulle fara till Seljadalur med kalvar.
De berättade för honom vad de hade gjort och ber honom om skydd, "ty Guðmundur vill ha vårt liv och rider hit efter oss."
Hlenni svarar: "Vad är skälet, Eilífur, eller har du skjutit Rindill?"
"Ja", säger han, "och därför har Guðmundur blivit vred."
Hlenni sade: "En liten mansförlust, men jag kan ge föga hjälp; men gå ändå in och försvara er inifrån."
Och så gjorde de.
Sedan kom Guðmundur och hans män in på tunet, och Guðmundur och Hlenni hälsade på varandra.
Guðmundur sade: "Är de här hos dig, ogärningsmännen, Hlenni, Eilífur och hans följeslagare?"
"Här är de", säger han, "och jag tycker inte att det är någon sorgesaga fastän Rindill är död."
Guðmundur sade: "Gör det ena av två, antingen att du lämnar ut dem, eller så bränner vi upp gården. Ingen skall få döda mitt hemfolk ostraffat."
Hlenni svarade: "Det kan vara att du nu kan göra sådant som du vill, men förr i tiden skulle det ha blivit mycket tal i häradet om du hade vållat mig vanära. Men så är jag lagd att jag tycker det är bättre att de inte dräps inför mina ögon nu, och jag vill sända dem till Eyrarskógur."
Guðmundur säger: "Vill du lova att de kommer dit? Då skall jag ta det alternativet, ty ditt löfte gäller för mig lika mycket som andra mäns handslag."
Sedan gick Hlenni in och sade: "Nu har Guðmundur kommit hit och vill ha ditt liv, och jag har ingen möjlighet att stå emot."
Eilífur svarar: "Sådant är att vänta, och jag skall gå ut."
Då sade Hlenni: "Du skall inte brådska med det. Men det blir bara en liten undanflykt. Nu skall ni båda fara över till Eyrarskógur på det sättet att var och en av er skall ligga i sin korg och gräs läggas över er, och sedan skall en kalv ligga ovanpå var och en av er. Men det kan ändå vara att Guðmundur inte ser denna undanflykt för vredes skull. Och om det bär dig snabbt förbi, så rycker du genast pinnen ur korgramen. Ännu kommer lyckan att råda."
Och när han kom över ån och in i skogen, då strömmade Guðmundur och hans män fram emot dem.
Då sade Guðmundur: "Varför är Eilífur och hans följeslagare så sena?"
Han svarar: "Jag tror att de inte tycker att de är bjudna till gästabud, men de var ändå färdiga när jag for."
Och när han hade kommit förbi dem sprang han genast bakom hästen och släppte ned dem ur korgarna, och de sprang genast in i skogen och till Gnúpufell.
Då sade Guðmundur: "Nu är vi lurade. De har legat i korgarna. Och nu ser jag i efterhand hur hästen trampade hårt mot stenarna när hovarna sattes ned. Nu kommer Hlenni inte att anse att han har ljugit, och han är en klok man. Låt oss nu vända efter dem."
Sedan kom de till Gnúpufell och gick fram till dörren. Men dörrarna var stängda, och Eilífur stod innanför dörren med sina pilar.
Då sade Guðmundur: "Lämna ut, Brúni, ogärningsmannen Eilífur, annars lägger vi eld på gården."
Han svarar: "Då skall det gå hårt till, och det är underligt att ni tycker det är rätt att göra stordåd mot våra fränder och söka så ivrigt efter sådana män som inte är värda något."
Guðmundur sade att man skulle bära fram elden. Så gjordes då.
Då gick en kvinna till dörren och sade: "Kan Guðmundur höra mitt tal?"
Han sade att han hörde, "eller är Þórlaug där? Då är det självklart att gå ut."
Hon svarar: "Jag kommer inte att skiljas från Álfdís, min frände, och hon kommer inte att skiljas från Brúni."
"Om du hellre vill välja att dö med skam här än att leva med mig med heder och anseende, så skall verket ändå inte bli ogjort för det."
Då gick en ung man fram i dörren och sade: "Kan Guðmundur höra mitt tal?"
Han sade att han hörde, "eller är Halldór, min son, där?"
Han sade att så var.
Guðmundur sade: "Gå ut, frände."
Han svarar: "Du behöver inte egga mig till det, ty ingen skall bli värre för dig än jag om min mor brinner inne här."
Sedan lade sig män emellan hos Guðmundur för att han inte skulle göra en så stor ogärning. Och så blev det att han lät sig övertalas och for bort. Därefter blev det aldrig gott mellan dem. Guðmundur satt med den största makten i häradet.

## kap. 24 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:24:sv -->

Det hände en gång att Guðmundur drömde en stor dröm.
Sedan for han för att träffa Drauma-Finni norrut i Kaldakinn under Fell och sade: "Jag vill berätta en dröm för dig som jag har haft."
Han svarar: "Alla dina besök är mig till misshag på grund av våra sorger."
Guðmundur sade: "Ingen grymhet kommer härvid, och ta emot en fingerring av guld av mig."
Han tog emot den och sade: "Vad drömde du?"
Han svarade: "Jag tyckte att jag red norrut genom Ljósavatnsskarð, och när jag kom mitt emot gården vid Öxará, då syntes mig Þorkell hákurs huvud vid min ena sida, den som vette mot gården. Och när jag red söderut därifrån satt huvudet på min andra axel, den som då vette mot gården. Nu står jag i fruktan för detta."
Finni sade: "Jag tycker att jag ser detta förebud. Det tror jag, att varje gång du rider norrut och söderut därifrån kommer dråpet på Þorkell hákur dig i hågen, och hans fränder sitter här i varje hus, och du kommer att stå i fruktan för det. Men det skiftar mellan dina axlar därför att gården ligger så till. Och det kommer inte oväntat för mig att det blir nära för några av dina fränder."
Sedan red Guðmundur bort och norrut i bygderna till sina tingsmän (þingmenn) och övernattade på Tjörnes, och han fick plats i högsätet, och innanför honom fick Ófeigur Járngerðarson sin plats.
Och när borden kom fram satte Ófeigur näven på bordet och sade: "Hur stor tycker du den här näven är, Guðmundur?"
Han sade: "Visst stor."
Ófeigur sade: "Du tror nog att det finns kraft i den?"
Guðmundur sade: "Det tror jag visst."
Ófeigur säger: "Du tror nog att det blir ett stort slag av den?"
Guðmundur säger: "Mycket stort."
Ófeigur säger: "Du tror nog att det skulle skada?"
Guðmundur sade: "Benbrott eller död."
Ófeigur svarar: "Hur skulle du tycka om den dödsdagen?"
Guðmundur sade: "Mycket illa, och den skulle jag inte vilja få."
Ófeigur sade: "Sitt då inte på min plats."
Guðmundur säger: "Så skall det också vara", och satte sig på andra sidan.
Det märktes att Ófeigur ville bli mest aktad där, men han hade förut anvisat högsätet, och själv drog han sig inte för något som kom honom i hågen.
En kvinna hette Þórhildur och kallades Vaðlaekkja och bodde på Naust. Hon var gammaldags till sinnelaget och en stor vän till Guðmundur.
Guðmundur for för att träffa henne och sade: "Jag är mycket nyfiken på om någon hämnd för en man kommer att utkrävas för Þorkell hákur."
Hon svarar: "Kom en annan gång och träffa mig ensam."
Sedan gick tiden. Och en morgon red Guðmundur hemifrån tidigt ensam till Vaðlar, och Þórhildur var ute och klädd i byxor och hade hjälm på huvudet och en yxa i handen.
Sedan sade hon: "Följ nu med mig, Guðmundur."
Hon gick ned till fjorden och blev ganska ansträngd. Hon vadade ut på vadstället och högg med yxan framåt i havet, och Guðmundur tyckte inte att det gjorde någon verkan.
Sedan kom hon tillbaka och sade: "Jag tror inte att det kommer att finnas män som tar till hämnd för en man mot dig, och du kommer att kunna sitta i din ära."
Guðmundur sade: "Nu ville jag att du visste om mina söner kommer att klara sig."
Hon säger: "Nu begär du mer av mig."
Sedan vadade hon ut på vadstället och högg i havet, och det blev en stor smäll, och hela havet blev blodigt.
Sedan sade hon: "Det tror jag, Guðmundur, att det blir nära för någon av dina söner. Och jag kommer dock inte att göra detta prov oftare nu, ty det kostar mig på intet sätt lite, och varken hot eller blida ord kommer att hjälpa."
Guðmundur sade: "Jag skall inte lägga detta prov på dig oftare."
Sedan for Guðmundur hem och satt i sitt anseende.
Och när det led mot slutet av hans liv, då omtalas att en man hette Þórhallur, en god bonde. Han bodde där i Eyjafjörður. Han drömde en dröm och for norrut för att träffa Finni. Denne stod ute i dörren.
Þórhallur sade: "Jag ville att du tydde den dröm för mig, Finni, som jag har drömt."
Finni sade: "Gå bort så fort som möjligt, jag vill inte höra din dröm", och slog igen dörren och sade: "Gå och berätta den för Guðmundur på Möðruvellir, annars skall du drivas bort med vapen."
Sedan for han bort och till Möðruvellir. Men Guðmundur hade ridit under dagen ut genom häradet och väntades hem på kvällen. Hans bror Einar lade sig ned och somnade. Han drömde att en oxe gick uppåt häradet, prydlig och med stora horn, och kom till Möðruvellir och gick till vartenda hus som fanns på gården och sist till högsätet och föll där ned död.
Sedan sade Einar: "Sådant bådar stora händelser, och detta är mäns följeandar (mannafylgjur)."
Då kom Guðmundur hem, och det var hans sed att gå till vartenda hus som fanns på gården, och när han gick till högsätet lade han sig upp och talade med Þórhallur. Denne berättade sin dröm för Guðmundur, och därefter reste sig Guðmundur upp, och då hade maten kommit fram. Mjölken var het, och det låg stenar i den.
Då sade Guðmundur: "Den är inte het."
Þórlaug sade: "Det är underligt då", och hettade upp stenarna igen.
Sedan drack Guðmundur och sade: "Den är inte het."
Þórlaug sade: "Jag vet inte nu, Guðmundur, vad det är med din köldkänslighet [osäker tolkning]."
Och åter drack han och sade: "Den är inte het."
Då sjönk han bakåt och var genast död.
Då sade Þórlaug: "Stora nyheter, och de kommer att spörjas vida. Men ingen man skall röra vid honom. Einar har ofta anat mindre händelser."
Sedan kom Einar dit och gav honom de sista tjänsterna åt den döde (nábjargir) och svepning.
Einar sade: "Din dröm, Þórhallur, har inte liten kraft. Och det har Finni sett på dig, att den skulle vara dödsmärkt som du berättade drömmen för, och det unnade han Guðmundur. Och kall har han nu varit invärtes, när han inte kände sig själv [osäker tolkning]."

## kap. 25 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:25:sv -->

Sedan tog Guðmundur den mäktiges söner arvet efter honom, Eyjólfur och Koðrán. Koðrán var den vackraste av män, lovande och avhållen. Han växte upp hos Hlenni. Halldór Guðmundarson hade då farit utomlands. Han föll i Brjánsslaget. Eyjólfur ville ensam ha sitt fädernearv och unnade inte sin bror lika del. Eyjólfur var en vacker och stor man.
Men när Koðrán var fullvuxen begärde han arvskifte med Eyjólfur, men han svarade: "Jag vill inte ha två hushåll på Möðruvellir och inte resa mig för dig."
Sedan träffade Koðrán Hlenni, sin fosterfar, och berättade för honom hur det stod till, "och vore det inte ett rättmätigt försvar om jag skall berövas arvet?"
Hlenni svarar: "Eyjólfurs övermod kommer inte oväntat för mig, men jag råder inte att du dömer dig själv från arvet; bygg hellre hus utanför gården på Möðruvellir."
Och det rådet togs.
Men den överenskommelsen ändrades sedan så att Koðrán bodde i Möðrufell. Einar Arnórsson bodde då på Hrafnagil, en klok man, ädel och av stor släkt. Eyjólfur var den mäktigaste mannen norr om landet.
Þorvarður, son till Höskuldur Þorgeirsson, bodde då på Fornastaðir i Fnjóskadalur. Han var ledare för Ljósvetningarna. Han var en klok och väl besinningsfull man och något till åren. Eyjólfur sände män för att träffa honom och bjöd honom hem till sig, och det erbjudandet tog han emot.
Eyjólfur tog väl emot honom och sade: "Av dina fränder tycker jag mest om dig, och fastän det har varit föga mellan oss på grund av de tidigare händelserna, så vill jag nu bli din vän, och du skall ta emot en avelshingst av mig. Den är den bästa här i häradet."
Þorvarður svarar: "Jag skall ta emot hästen och tack för den, och det kommer att gå väl för oss om inte andra män fördärvar det."
Han for sedan hem.
Þorvarðurs son hette Höskuldur. Han var en stor och stark man och mycket bråkig.
En man hette Þorkell. Han bodde på Veisa. Han var Hallgilsson. Hans mor hette Solveig Þórðardóttir. Þórður var bror till Þorgeir på Ljósavatn. Hos honom fostrades Höskuldur Þorvarðsson.
En man hette Gunnsteinn Þórðarson, som bodde på Ljósavatn. Hans son hette Brandur. Han var jämnårig med Höskuldur, och båda var hos Þorkell och hade mycket umgänge med Þveræingarna.
Þorvarður Höskuldsson var en man som inte blandade sig i rättstvister. Han erbjöd nästan alltid förlikning, och det gick ändå inte av det. Fosterbröderna var lika till lynnet, och hushållet blev stridslystet. Men det var föga mellan fränderna Þorvarður och Höskuldur, ty de var olika till lynnet i vissa avseenden.
En man hette Ísólfur och bodde norrut på Tjörnes. Han var Eyjólfur Guðmundarsons tingsman (þingmaður). Hans dotter hette Friðgerður. Hon var en vacker kvinna, av god släkt och ståtlig, och en stor hushållerska. En man från Grímsey, ung och snabbfotad, började komma dit och inlät sig i samtal med henne.
Men hennes far tyckte inte om det, träffade henne och sade: "Jag vill inte att du stannar här längre, så att vår vanära ökar av det. Nu sänder jag dig till Eyjólfur, min vän, och han kommer att behandla dig väl."
Hon svarar: "Det är ett lovande råd."
Sedan for hon och en man med henne. Och när de kom till Þorvarður på Fornastaðir blev vädret dåligt.
Då sade Þorvarður: "Aldrig tycker jag att det är mindre lovande att vända norrut igen."
Hon svarar: "Så är det med mig, sedan jag for norrifrån, att jag inte kommer dit med saken så ställd. En man heter Þorsteinn och kallas drafli. Han bor på Draflastaðir. Han är nu norrut, och jag skall vara där medan ovädret inte blir bättre."
Þorvarður svarar: "Jag har nu sagt det som jag tycker. Men det kommer inte oväntat för mig att detta är ett felgrepp."
Sedan for hon ned i dalen och till Draflastaðir och togs väl emot. Detta blev snart känt. Veisasönerna fick också höra detta och sökte sig dit till lekar, och fosterbröderna och Friðgerður kom i samtal, och hon for dit och var där.
Det omtalas att ett skepp kom till landet vid den tiden norrut, och det skulle göra två resor [osäker tolkning]. Fosterbröderna gick till skeppet och gjorde bekantskap med köpmännen.
Då sade Höskuldur: "Det har vi kamrater tänkt, att ge er två män fler än förut."
Styrmannen svarar: "Är det då inte ett gott råd, Höskuldur?"
Han svarar: "Det är meningen om det är möjligt."
Styrmannen svarar: "Det skall visst vara möjligt."
De tog sig överfart och for sedan hem.
Och när de var nästan färdiga, då tog de Þorkell åt sidan för att tala.
Då sade Höskuldur: "Vi fosterbröder tänker fara utomlands, men vi vill lägga i dina händer talan och försvar i de mål som rör oss, och vi har vittnen till det."
Þorkell svarar: "Jag har vägrat er få saker, men knappast tycker jag att detta är utan svårigheter, och mycket kan inträffa. Men ändå skall ni råda över detta."
Detta gick nu igenom. De for utomlands och blev väl aktade.
Men Friðgerður blev kvar och ansågs vara en ansedd kvinna och mycket glad till sinnes och anpassade sig mycket i sina vanor till de unga männen och var en stor arbetare och hushållerska.
Hon kom en gång för att tala med Þorkell.
"Det är så som du vet", säger hon, "att jag har haft omsorgen och arbetet här, men nu faller det mig allt tyngre, ty min kropp sväller och gången blir allt tyngre. Jag har inte behövt andra här för det, men nu tycker jag att det behövs en lösning, när det är så ställt. Jag är nu en kvinna som inte är hel."
Þorkell svarar: "Vem är orsak till det?"
Hon sade att Brandur var orsak till det.
Þorkell svarar: "Då har han gjort detta ovänligt och inte sagt mig något om det. Detta är för mig en svårbedömd sak. Här har varit ett mycket glatt liv, och du är ingen kall kvinna. Och jag vet inte om han är orsak till detta eller andra vagabonder, fastän de inte är lika ståndsmässiga som Brandur. Och jag tycker att fosterbröderna gör man en otjänst, om man skall göra dem skyldiga till detta."
Hon blev mycket bedrövad av detta och for till sin far. Hans gods tog snart slut [osäker tolkning]. Och hon sade att hennes färd hade blivit misslyckad, som var att vänta.
Han svarar: "Det har inte gått väl, och det var heller inte att byta mot ett gott råd."
Ísólfur gjorde sin färd för att träffa Þorkell, och han visste väl att denne hade kommit dit för att reta och inte för att få ersättning.
Han tog genast Þorkell åt sidan för att tala och sade: "Det ligger bakom min färd att jag ville att du redde ut Friðgerðurs mål, och det anstår er väl att det inte kommer något ont av detta, eftersom det är att vänta att det kommer att bli skvaller. Jag föreslår att hon stannar hos dig, och jag skall betala för hennes uppehälle. Men jag tänker förlikas i målet och vara medgörlig i väntan, och jag skall inte begära mer än att vi inte berövas sanningen."
Þorkell svarar: "Jag är oskyldig i detta mål. Din dotter är ingen kall kvinna, och den ene är inte mer sannolik än den andre till att ha vunnit hennes ynnest."
Sedan for Ísólfur bort, red sin väg och for för att träffa Eyjólfur Guðmundarson på Möðruvellir och blev väl mottagen där.
Han tog Eyjólfur åt sidan för att tala och sade: "Mitt ärende kommer inte att vara dig till heder, men ändå söker vi ditt skydd, vi dina tingsmän. Vi bedömer att det finns en full vanära i deras tilltag, Fnjóskdælernas. Några av dem som vi menar har del i detta mål har flytt ur landet, men de som nu har åtalats svarar ingenting. Det var så från början att jag tänkte sända min dotter till er och så skydda henne mot onda mäns klander, men de hindrade hennes färd, Brandur och Höskuldur, och uppehöll henne till vanära."
Eyjólfur svarar: "Detta är illa ställt. Jag ville visst vara skonsam mot Ljósvetningarna, men ändå är du nu illa ställd. Jag anser det rådligt att hon far hit till mig. Jag kan inte vika undan för varje fot, men så kommer det att anses om detta får vila."
Ísólfur svarar: "Så kommer det att bedömas, att ni inte håller fast vid er heder, om inte förnämare män tar sig an saken för er."
"Jag skall ta mig an målet", säger Eyjólfur, "fastän det inte är utan svårigheter, och låt henne följas till mig. Jag kommer dock att vara anspråkslös i fråga om ersättning. Jag väntar att det går bäst för Þorvarður om hans råd följs, men liten heder väntar jag för de andra som har del i detta."
De tog nu varandra i hand, och Ísólfur överlät målet till honom.

## kap. 26 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:26:sv -->

Sedan for Ísólfur hem, och vintern gick. Och i början av einmánuður var det en sammankomst på Háls i Fnjóskadalur. Men nu var den i Kaupangur på samma gång, och därför kom Eyjólfur sent dit, och alla sammankomstens mål var avslutade när han kom. Þorvarður och bönderna var borta. Eyjólfur frågade hur det stod till med Þorvarðurs färder, men han fick veta att denne hade farit hem.
Eyjólfur säger: "Det är ingen lycka för oss, eller är Þorkell Hallgilsson här?"
"Här är jag", sade han.
Eyjólfur sade: "Vi har träffats väl för målens skull. Eller hur vill du svara i Ísólfurs och Friðgerðurs mål, som man kallar ert, kamraternas, tilltag? Jag har hört sägas att du har talan och försvar i de mål som Brandur och Höskuldur är förknippade med. Nu kommer jag inte att vara krävande i fråga om ersättning om det besvaras väl."
Þorkell svarar: "Det är ombytligt ställt, när du har att gå efter skvaller från okunniga män. Nu kommer jag inte att göra mina fosterbröder en otjänst eller göra dem skyldiga i ett mål där alla är lika sannolika till samlag med Friðgerður. Nu kommer jag inte att svara bättre än att vilja veta vilka bevis det finns mot dem som ni lägger målet på."
Eyjólfur svarar: "Då är ni mer motvilliga än vi skulle vilja, men jag skall tala måttfullt. Vill du med handslag utlova lagliga böter [osäker tolkning], och att hon renar sig genom gudsdom, och med handslag erkänna faderskapet om hon blir ren?"
Þorkell svarar: "Tung blir vår lott om jag med handslag erkänner faderskapet och en annan blir överbevisad om det. Men gudsdomen (skírsla) skall jag inte motsätta mig. Somliga säger dock att den har stått länge [osäker tolkning]. Och jag vill med handslag utlova böterna till den präst som förrättar gudsdomen."
Eyjólfur svarar: "Det kommer att visa sig i detta att jag vill förlikas, och jag väljer detta."
Sedan gjorde Þorkell så, att han med handslag utlovade böterna till prästen om hon blev ren och en förfallodag (eindagi) för betalningen.
Gudsdomen skulle hållas i Laufás. Men den präst som förrättade gudsdomen hette Ketill och kallades Möðruvellingarnas präst. Då var Ísleifur biskop i Skálholt. Sedan fastade hon.
Men Eyjólfur erbjöd sig nu att se på gudsdomen och sade att det var lätt hänt att de ännu ville fördröja målet, "och därför skall man vara mer mån om att se efter."
Þorkell kom dit, och nu löstes förbandet från handen. Prästen fällde inte snabbt sitt utslag.
Då sade Þorkell: "Varför är du en så urartad son att du inte säger att hon är bränd?" och nämnde sig vittnen till det.
Prästen sade: "Nu går det otillbörligt till, när ni dömer och tar målet ur mina händer, då jag är den som skall fälla utslaget, och det skall bli ännu ett prov, tydligare."
Eyjólfur svarar: "Det kan inte bli tydligare, men för din fiendskap och de mutor som du har tagit emot skall jag kräva böter som mitt fädernearv."
Þorkell svarar: "Det vet vi Ljósvetningar, att ni länge har varit frikostiga mot oss med fiendskap."
Eyjólfur svarar: "Ni började fiendskapen först, men ni fick ett hårt fall efter förtjänst."
Þorkell svarar: "För den här saken skall jag antingen förlora allt mitt gods eller inget."
Eyjólfur svarar: "Så skulle inte Þorvarður, din frände, svara."
Sedan skildes de med detta.
Då kom ett skepp till Gásar, och på det var fosterbröderna Brandur och Höskuldur.
Þorkell träffade dem snart och sade: "Ni får bo hos mig som förut, fastän det är vanskligt."
De tog emot det och for till Veisa.
Då sade Þorkell: "Så ligger saken nu till, Brandur, att Eyjólfur vill anklaga dig för att du har legat med Ísólfurs dotter, och han har talat så hotfullt att han skulle kräva hennes böter som arvet efter sin far Guðmundur. Men jag tror att han gör det föga på grund av verkliga bevis, ty jag tror att gudsdomar alltid går henne till skam. Jag såg hennes hand fulare än förut, och i det syntes hennes lösaktighet. Men Eyjólfur vill åter väcka gammal ogärning mot oss fränder."
Brandur svarar: "Jag kommer inte att reda ut detta så att jag skulle vara mer inblandad där än andra män."
Þorkell sade: "Hur vill ni gå till väga? Ty våra fränder vill alla vara med Eyjólfur utom Hrafn Þorkelsson från Ljósavatn" – han bodde då på Lundarbrekka i Bárðardalur – "honom väntar jag inte mindre stöd från för vår del. Han saknar inte förstånd" – Hrafns hustru var av släkt från Goðdalir – "nu väntar jag att han finner något råd så att vi får övertaget. Och om det går så väl att Eyjólfur beger sig hit norrut, vore det gott om han fick ett ärende som han förtjänar."
Höskuldur sade: "Det är uppenbart att vi står emot."
Sedan träffade de Hrafn, och Höskuldur lade fram saken för honom och sade: "Du har väl hört om Ísólfurs och Eyjólfurs fientliga uppträdande mot oss på nytt. Nu vill vi resa oss emot det med ditt råd."
Han svarar: "Du säger sant. Eyjólfur vill nu gå över allt folk, och de tycker inte att det är något bevänt med oss utom med Þorvarður ensam. Och är jag något värd? Men far nu till Óðsla och träffa Ótryggur och bind honom till förbund med er, och till våra vänner i Fnjóskadalur. Ty jag känner Eyjólfurs övermod, att han kommer att söka sig hit norrut. Låt oss då vara redo och hålla det dolt för Þorvarður."
Det sägs att Eyjólfur den sommaren höll en sammankomst i häradet och sade: "Det är er bekant att jag kallas er hövding. Nu tycker jag att det vore en rättvis överenskommelse mellan oss att var och en hjälper den andre i rättmätiga mål, och att ni stärker oss mot dem som angriper mig, och att jag är er hjälpare i era nödvändiga ärenden."
Folket tyckte att detta var väl sagt. Sedan red Eyjólfur till Einar Arnórsson på Hrafnagil. Han var en ansedd man och Eyjólfurs vän.
Då sade Eyjólfur: "Så är den sak beskaffad som jag vill tala med dig om. Jag skall nu kräva in betalningen på förfallodagen. Men om jag far med stort följe, så kommer jag att försöka tränga dem med fiendskap, men Þorvarður ensam förtjänar skonsamhet."
Han svarar: "Han är visst en gammal man nu, och han är en god karl, ty han stred mot Gyrðir när han var hos Þórólfur. Han har gott lynne. Han är försiktig och betydande. Och bara på det sättet går det väl för fränderna, om han tar sig an målet. Det är mitt råd att du far med sjutton män och säger att du far efter förnödenheter till Flateyjardalur."
Sedan gjorde sig Eyjólfur redo, och med honom Þorsteinn den starke från Arnarstaðir och Þórir, son till Finnbogi den starke, hans hemmaman. Det blåste hårt när de red över Vöðlaheiði. De kom till bonden Atli på Draflastaðir. Han var en rik man och Eyjólfurs tingsman. De kom sent och togs väl emot. Bonden frågade om Eyjólfurs färder.
Han sade att han tänkte fara ut till Flateyjardalur, "och du skall få veta vad som ligger bakom. Jag vill att du sänder en man över till Veisa för att ta reda på hur många män som finns hemma där."
Bonden var fåordig.
Eyjólfur sade: "Varför är du så tystlåten?"
Atli svarar: "Jag skulle vara gladare om du hade hundra män med dig."
Eyjólfur svarar: "Det är väl sagt, men vet du några nyheter från Veisa?"
Han svarar: "Inget annat än att det är lugnt, men de tycker inte om dig."
Eyjólfur bad honom sända sin huskarl till Veisa och ta reda på vilka nyheter det fanns. Han gjorde så. Huskarlen kom till Veisa.
Höskuldur stod ute i dörren och sade: "Tidigt är du på fötter, kamrat", och tog tag i honom till brottning och sade att han hade "för vana att förleda våra kvinnor", och han började vackla på fötterna.
Han tänkte då gå till en annan dörr, och Brandur stod där och sade: "Här kommer du inte in. Hon vill sova."
Men de släpade honom fram och tillbaka över tunet och slet av honom kläderna. Han blev glad över att han kom därifrån. Sedan for han hem, och Eyjólfur frågade honom om färden.
Han sade att den hade gått illa, "fosterbröderna var ute, och jag tror att de har misstänkt mig, och de gav sig på mig på många sätt och slet av mig kläderna. Och dörrarna var stängda först när jag kom, och jag fick ändå se från dörren hur det stod till där inne, och jag misstänker att det finns många män där och att de har fått kunskap om dina färder."
Eyjólfur svarar: "Det är inte osannolikt."
Þorvarður Þorgeirsson brukade sedan säga, när det var oväsen: "Låt oss nu ta till Veisatricket."
Atli sade: "Sådant misstänkte jag."
Eyjólfur säger: "Färden är inte god som det nu står till."
Atli svarar: "Jag erbjuder dig tio väl rustade män, och far tillbaka och sätt inte dina män i fara."

## kap. 27 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:27:sv -->

Sedan red Eyjólfur och hans män till ån. Då ser de att män red från husen, inte färre än sjuttio, och de lät genast stenar regna över dem, och Eyjólfurs män fick illa stryk över axlarna, och de vände tillbaka. Atli sade att det hade gått som han misstänkte.
Eyjólfur sade: "Nu skall man sända efter Oddi Grímsson i Höfði, vår vän."
Och så gjordes. Man sände också till fjorden efter män.
Och när Koðrán och Þóroddur hörde detta sade Hlenni: "Långsynt har Eyjólfur varit nu [osäker tolkning]."
Och männen svarade väl på uppmaningen, och man hade större förhoppningar om hårdhet än om mängd. Oddi gav sig genast i väg och for med nio män, och Eyjólfur red genast emot honom.
Då sade Oddi: "Gör inte Ljósvetningarna det lätt för dig vid vadställena, eller vad är din avsikt med din färd, som är så anlagd?"
Eyjólfur svarar: "Jag tänker gå på dem igen på land och göra upp med dem där."
Oddi svarar: "Det är storsint och inte rådligt. De kommer inte att tycka att det går tungt för dem som det nu står till."
Eyjólfur sade: "Vad föreslår du?"
Oddi sade: "Låt oss rida hårt fram till ån, men sedan skall vi vända upp till Hestavað. Där är det mycket djupt vid land."
Allt detta skedde innan Koðrán och hans män kom.
Och nu rider de till vadstället. Detta ser Veisamännen och gick emot dem och trängde sig fram mot vadstället. Men de vände då hästarna uppåt längs ån.
Då sade Hrafn: "Nu försöker de sig på ett knep."
Höskuldur svarar: "Låt oss inte bry oss om det och rida upp emot dem."
Och så gjorde de. Ljósvetningarna vänder nu dit och rider ut i ån, men de andra rider undan. Eyjólfurs häst sjönk under vattnet, men Þorsteinn och Þórir tog var och en tag i bröstremmen på sin sida och lyfte så upp hästen under Eyjólfur och vände tillbaka.
Då sade Oddi: "Nu går det inte framåt, Eyjólfur, och låt oss vända tillbaka."
Eyjólfur svarar: "Aldrig skall vi fly."
Höskuldur gick på Oddi bakifrån när de vände hästarna, och yxhornet träffade honom mellan skulderbladen. Så kom de tillbaka till samma strand.
Då sade Oddi: "Ritten går inte fort nu."
Eyjólfur sade: "Vi kommer inte att vara skilda ännu."
Då sände man män i väg för att be om hjälp på varje gård.
Sedan rådgjorde Ljósvetningarna med varandra.
Då sade Höskuldur till Hrafn: "Vad föreslår du nu, frände, eller tycker du inte att det är rådligt att vi far emot dem till Þriðjungavað, ty dit kommer de att söka sig?"
Hrafn svarar: "Sådant kan hända. Men det gissar jag, att de inte söker sig dit förrän de har mer stöd än nu. Det är nu mitt råd att sända spejare till Þriðjungavað och till Þingmannaleið för att se männens färder."
Höskuldur svarar: "Det skall vi fosterbröder Brandur och jag göra."
Men då var det skogbevuxet på många håll.
De ser att män for mot Bíldsárskarð, vände sedan tillbaka och berättade det för sina män.
Då sade Hrafn: "Nu är vi förlorade, om inte Þorvarður går med."
Höskuldur sade: "Ni tycker väl att det är rådligt att jag far till Fornastaðir och ber Þorvarður om hjälp."
Han gör nu så och kom till Fornastaðir. Han gick in i stugan. Den var helt fylld av män. Det var Þorvarðurs fränder och vänner.
Höskuldur sade: "Mitt ärende är kort. Det behövs hjälp. Vi kommer snart att bli övermannade av Eyjólfur om vi inte får din hjälp", och berättade för honom allt hur det hade gått.
Þorvarður svarar: "Sent har jag blivit kallad till dessa mål. Det skulle ha gått mer måttfullt till om jag hade rått. Nu vill jag inte att mina män far i denna dårskap."
Höskuldur sade: "Inte länge skall man be dig om lite, och du ger lite och olägligt [osäker tolkning]. Men aldrig skall jag skiljas från dem."
Då tog Þorvarðurs hustru till orda: "Det andra är att se till, att det kommer att anses vara din sak om Höskuldur dräps, och då är det inte bättre att föra talan efteråt."
Þorvarður svarar: "Jag känner kvinnors iver, men det vore gott att hejda detta trassel."
Hon svarar: "Du kommer att föra talan illa efter honom död, när du inte hjälper honom levande. Men jag skall då inte föda en annan son, om du överlämnar denne åt vapnen."
Þorvarður svarar: "Det är inte osannolikt att ni kvinnors råd ofta står sig, och låt göra i ordning kvällsmat åt några män i kväll", och sprang upp.
Hon svarar: "Det skall jag ta hand om."
Men Þorvarður sände en man för att träffa Gunnsteinn och likaså till Ótryggur, som var gift med Guðrún, dotter till Þorkell hákur.
Hallur Ótryggsson var på Þverá i Fnjóskadalur hos en kvinna som hette Þorgerður, och han gick till fåren den morgonen och hade bytt sysslor med den som vaktade fåren, ty denne var ofta på Grýtubakki i Höfðahverfi och hade slåtter där. Han for upp i dalen. Hans far Ótryggur var då gammal och ändå mycket käck. Þorvarðurs bud kom till honom helt nyss. Och när sändebudet kom höll han på att tvätta huvudet och sade att han inte var redo.
Då sade Guðrún: "Det var sant att Þorkell hákur var släkt med mig och inte med dig, och då skall jag också fara."
Ótryggur svarar: "Färden anstår mig, och då skall jag också fara."
Han for då sedan till Þorvarður. Gunnsteinn for också för att möta Þorvarður. Då kom hans träl dit och bad att få följa med.
Gunnsteinn sade: "Du skall vara hemma och hålla hushållet i gång."
Trälen svarar: "Vad ser du på mig, att jag skall vara hemma? Nu skall jag ändå fara och inte bry mig om ditt gods."
"Så skall det vara", säger Gunnsteinn.
Þorvarður och hans män for nu med sjuttio män och for på båda sidor om ån. Nu försvarades inte vadstället mot Eyfirðingarna. Koðrán och de andra kom då, Þóroddur hjálmur och Einar, Arnórs söner, och hade ett stort följe. De kom till den kulle som kallades Kakalahóll. Där var det en blöt myr och en bäckfåra, och där hejdades männens första anfall. Vid Eyjólfurs ena sida stod Oddi Grímsson. Han var flintskallig och gammal. Koðrán hade ett eget följe. Þorsteinn den starke och hans män följde Eyjólfur allra närmast, men Eyjólfur vek undan ut på myren, och hans häst fastnade i kärret. Han hoppade då av hästen och vänder sig mot Þorvarður, och de började strida vid soluppgången. Ótryggur gick genast fram. Þorvarður bedömde det så att Eyjólfur bara ville vända sig dit där han tyckte att hämnden låg närmast. Eyjólfur övervägde att Þorvarður hade känt till ovänskapen mellan dem.
Då sade Ótryggur: "Hjálmur den unge, vem skall här i dag först väcka strid?"
"Vem om inte du, Hákurs svåger?" sade han.
Sedan började stora anfall. Ótryggur betedde sig som om han inte såg någon man utom Eyjólfur. Þorvarður var inte till en början snabb i orden. Ótryggur stötte med spjutet mot Eyjólfur, men Eyjólfur var klädd i en röd kjortel av skarlakan. Han hade fäst upp skörten, och Ótryggur stötte in i vecken. Men Þorsteinn den starke slog ned på det med yxhammaren så hårt att spjutets egg doldes [osäker tolkning]. Ótryggur böjde sig efter det. Men när Eyjólfur såg det, stack han Ótryggur igenom med spjutet. Men han vred sig till, föll i bäcken och dog där. Då behövde man inte egga Þorvarður framåt.
En man hette Starri, som var med Þorvarður. Han var gift med Herdís, dotter till Halldór Guðmundarson, Eyjólfurs bror. Han var son till Þorgerður Tjörvadóttir och var vän till båda.
Þorvarður gick hårt fram och kom över Ótryggur där han låg. Då rusade Starri på honom och höll fast honom. I det ögonblicket högg Eyjólfur Þorvarður i tummen, och leden hängde kvar i senorna. Då sade Þorvarður till Oddi från Mývatn att han skulle hjälpa honom. Han var son till Þorgeir öxarstafur Grenjaðarson och härstammade från Fjall-Oddur. Han var gift med Vigdís, Þorvarðurs syster. Sedan rusade Oddi på Starri och gav honom ett slag med yxhammaren så att fötterna pekade uppåt. Såret besvärade Þorvarður, och han ville rycka av sig fingret.
Då sade Oddi: "Låt det hänga; de som tar emot kommer att minnas skadan, närhelst du kommer hem [osäker tolkning]."
Och så gjorde han.
Höskuldur Þorvarðsson gick emot Oddi från Höfði, och de drabbade samman.
Då sade Gunnsteinn: "Främst vill Höskuldur, vår frände, vara, och därför är det rådligt att följa honom väl, när det ändå är många mot en."
Då sade Þorsteinn, Gunnsteinns hemmaman: "Det är inte på den farligaste platsen hos dig i dag, husbonde, när du strider mot den där Þveræingen, Einar Járn-Skeggjason. Nu skall jag först ge mig av härifrån."
Sedan vänder han sig dit med fyra huskarlar och slår yxhammaren i huvudet på Oddi, och det blev ett stort köttsår i pannan, och det blödde mycket.
Då sprang han upp och sade: "Jag är redo att strida."
Då sade Þorsteinn, trälen för skuld (skuldarmaður): "Nu skall jag bort, Höskuldur. Försvara nu dina händer, du och Þórálfur, härifrån."
Brandur Gunnsteinsson gick också väl fram.
Nu skall berättas om Hallur Ótryggsson. Han kom till Nes och var täckt av is. Han frågade om fåraherden var hemma.
Kvinnorna svarade: "Vad bryr du dig om vallpojken? Vill du inte ge dig in i det när dina fränder strider, om du vågar?"
Hallur sade snabbt: "Ge mig hellre något vapen."
Sedan tog de en vedyxa och gav honom.
Och när han kom till striden stod han och sade: "Vad är det som händer här?"
En man svarar: "Ser du inte att din far är dräpt och ligger här vid dina fötter? Eyjólfur Guðmundarson dräpte honom."
Sedan gick Hallur fram.
Men Koðrán gick in emellan och skilde männen åt, och då hade det gått så långt att bara de män stred som hade sak mot varandra. De flesta stod då stilla, och ingen behövde skilja dem mer. Men Koðrán tog med var sin hand en av dem och sköt dem så åt två håll ifrån sig. Och i det ögonblicket högg Hallur honom i huvudet.
Då ropade en man: "Där for nu en av de bästa männen från Eyjafjörður", säger han.
Hallur sade: "Och han var ändå Guðmundurs son, fastän han var god."
Koðrán bars då bort på en sköld, och hans sår förbands, ty Ljósvetningarna stod vid en skog. Eyjólfur eggade nu hårt att var och en skulle göra så gott han kunde.
Då svarar Þóroddur hjálmur: "Du tänker nu, Eyjólfur, på vad som görs, men mindre tänker du på att lindra för din bror. Nu är också Einars huskarl på Þverá dräpt."
Eyjólfur svarar: "Spänn upp ett tält kring Koðrán. Jag nänns inte söka läkedom åt honom här, och han skall föras till Þorvarður läkare på Svalbarð."
Då sade man att Hrafn inte vaktade skogen mindre än striden, och Hrafn sade: "Det är nu rådligt att gömma sig i skogen, och det andra är att säga att Þorvarður är dödligt sårad."
Höskuldur svarar: "Det är ett säkert råd och ändå långt från min fars sinnelag. Men jag kan tala om detta med honom", och så gjorde han.
Þorvarður svarar: "Säg honom dessa mina ord, att han säger sig själv så eländig som han vill, men inte ljuger om mig, ty på det hänger min vrede."
Nu var det långt lidet på dagen, men Eyjólfur eggade till anfall. Hrafn hade varit på Háls under natten och kom utifrån Flateyjardalur. Och det var mer av en slump än att han tyckte att det var mycket bra där.
Hrafn träffade Eyjólfur och sade: "Denna strid har varit hård, Koðrán svårt sårad och Þorvarður stridsoduglig, och det är självklart att sluta."
Då sade Koðrán: "Ja, skilj er nu åt. Det kommer inte att skada mig."
Sedan skildes de. Eyjólfur visste inte hur svårt sårad Koðrán var.
Och när Þorvarður får höra detta sade han: "Hör på den skändligheten, att ljuga om mäns sår. Må denna strid gå som ödet vill. Vi är alltid sena till ogärningar, men låt oss inte skiljas nu förrän andra tycker att det är dags."
Det fanns inga män som ville säga dessa ord till Eyjólfur.
Men Eyjólfur och hans män for till Svalbarð och träffade Þorvarður läkare och löste förbandet från såret. Eyjólfur frågar vad hans aning sade honom.
Han svarar: "Om Koðrán hade hållit sig stilla, skulle det ha funnits hopp, men nu finns inget."
Eyjólfur sade att man kunde väcka blod på honom på ett enda finger [osäker tolkning].
Sedan gjordes en eld upp, och de klädde av sig vid den. Eyjólfur kunde inte få av sig den kjortel han var klädd i. Så svullen var han. Men Koðrán dog under natten, och männen sörjde det mycket. Han fördes in till Eyjafjörður, och hans kropp gjordes väl i ordning.

## kap. 28 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:28:sv -->

Sedan berättas om Ljósvetningarna att Þorkell Hallgilsson sade: "Jag vill bjuda hem till mig alla de män som har varit närvarande här, utom Hallur Ótryggsson."
Gunnsteinn sade: "Sådana ord vill jag också säga."
Då sade Þorvarður: "Jag vill bjuda alla hem till mig i kväll, och först Hallur Ótryggsson, som har fått skam av oss och hugget, och samma sak skall gälla oss alla."
Sedan for Þorvarður hem till Fornastaðir med hela flocken och sade: "Nu, husfru, gäller det att bjuda på gästfrihet."
Hon svarar: "Det skall inte fattas förplägnad i kväll."
Höskuldur Þorvarðsson var glad och betjänade männen.
"Far", säger han, "skall männen placeras efter anseende eller efter hur de gick fram i striden?"
Han svarar: "Hrafn skall sitta närmast mig."
Hallur försvann i köksdörren, och folk visste inte under vintern vad det hade blivit av honom. Men han var då i en vrå i köket bakom Þorvarður.
Sedan sände han bud till tingsmännen och sade när de kom: "Nu har vi råkat i stora svårigheter, och nu kommer vi att behöva goda råd. Jag skall nu först sända män till Eyjafjörður med anbud till Eyjólfur."
Han gjorde nu så. De sade till Eyjólfur att han ville betala tvåhundra i silver för Koðrán och att Hallur skulle fara utomlands och aldrig komma tillbaka.
Eyjólfur svarar: "Jag tänker inte ta emot denna Þorvarðurs dom som bröderböter, och jag vägrar detta."
Sändebuden for tillbaka.
Eyjólfur sände män till alla hövdingar för att be dem om stöd, och likaså västerut till Gellir, sin vän, att han skulle komma med stort följe till Hegranessþing. Gellir var en god karl. Eyjólfur bjöd ett öre silver per näsa och en halv mark till varje hövding som red till tinget. Han sände män till Eiðurs söner i Ás i Borgarfjörður och bjöd dem pengar för stöd, och likaså till Goðdælerna. Då talades det om att Hrafn inte skulle åtalas, ty man tyckte att han inte hade varit farlig för någon i striden. De allra flesta hövdingar lovade Eyjólfur stöd.
En man hette Hárekur, som bodde i Ás i Kelduhverfi. Han var gift med Þorgerður, Þorvarðurs dotter. Han var Skegg-Broddis tingsman.
Þorvarður sände honom österut till Skegg-Broddi för att be honom om stöd, "och jag vill ge honom en guldring."
Skegg-Broddi var gift med Guðrún, dotter till Þórarinn sælingur och Halldóra, dotter till Einar på Þverá.
Eyjólfur sände män dit, och de övernattade hos Hrafn på Lundarbrekka, och han föreslog vänskap med honom och skulle inte hålla honom ansvarig om han drog sig undan och inte deltog i några planer med Þorvarður, och han sände Hrafn guld till ett värde av ett halvt öre. Och när sändebuden kom tog han emot detta erbjudande. Och sedan träffade de Skegg-Broddi och lade fram saken för honom.
Han svarar: "Jag vet inget om det stödet. Liten heder har Möðruvellingarna gjort sin frände, och de kommer heller inte att behöva stöd från Östfjärdingarnas fjärding. Men jag skall komma till tinget, men stöd lovar jag inget."
De som hade sänts for tillbaka.

## kap. 29 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:29:sv -->

Sedan kom Hárekur österut till Skegg-Broddi och framförde Þorvarðurs hälsning till honom och visade honom ringen.
Han svarar: "Jag har hört om deras rättstvister. Men det har jag sagt, att jag skall hjälpa dem som är färre. Men ringen kommer att stanna kvar."
Sedan gick makarna till sängs.
Då sade han: "Vi har gäster, Guðrún."
Hon svarar: "Vad är deras ärende?"
Han svarar: "Þorvarður sände dig denna ring för att du inte skulle vara emot honom."
Hon svarar: "Jag sätter inte så stort värde på ringen att jag inte sätter större värde på dig, och jag vet att ringen är sänd till dig för att få stöd."
Han svarar: "Jag skall komma till tinget."
Nu for sändebuden bort.
Eyjólfur hade en fosterfar. Eyjólfur var mycket tystlåten under vintern och bekymrad.
Och en morgon kom han in i stugan och sade: "Jag har drömt i natt. Jag tyckte att jag red norrut över Háls, och jag såg en flock nötkreatur komma emot mig. Där fanns en stor oxe, röd. Han ville göra mig illa. Där fanns också en tjur som gick på människor och mycket småboskap. Då kom en stor dimma över mig, och jag såg inte djuren."
Hans fosterfar svarar: "Det är dina ovänners följeandar (manna fylgjur), och oxen följer Þorvarður och tjuren Hallur. Men att mörker kom över dig, där ser jag inte något annat slut på ert mål [osäker tolkning]."
Eyjólfur förberedde målet, och ingen förbjöd det. Då red de, och det var svårframkomligt över fjällen, och det var stor boskapsdöd.
Þorvarður träffade sina vänner och sade: "Vore det inte rådligt att skynda sig med tingsfärden? Om ni vill ge mig stöd, så ser jag inget som är mer lovande än att männen far och två har en häst tillsammans, ty jag vet att Eyjólfur kommer med stort följe."
Männen svarade väl, och han fick hundra stridsdugliga män. De for en dag tidigare än Eyjólfur och for över Öxnadalsheiði och ned genom Norðurárdalur och rastade i Svínanes. Eyjólfur hade närmare trehundra män. Med på färden var Þóroddur hjálmur och Einar Þveræingur. Och när de andra red ut ur Svínanes red Eyjólfur och hans män in på näset. Då blev det ett hinder på färden för Þorvarður och hans män, att en packsadelsrem gick av och packningen föll ned.
Þorvarður sade: "Vad är nu att göra, Hrafn, frände?"
Han svarar: "Jag ser inget annat än att ge sig undan."
Þorvarður svarar: "Är det då att skiljas från sina män på ett manligt sätt? Och nu är det värre än förut att möta Eyjólfur, och fastän man då lydde dina råd, så skall jag inte lyda dem nu."
Och de andra var då inte färdiga.
Einar såg det då och tyckte att stor fara var förestående och sökte sig en utväg och red fram förbi Eyjólfur och sade: "Ser ni Þorvarðurs flock?"
Han sade att han såg den, "och det ser ut för mig som om det inte skall dröja länge till vårt möte."
Einar svarar: "Var kommer då det gods som du har lovat hövdingarna för att de skall stödja dig?"
Eyjólfur svarar: "Det passar inte illa nu att vi mäter oss med varandra", och vill rida fram.
Då högg Einar med yxan i sadelgjorden, och Eyjólfur steg av hästen, och då blev det ett uppehåll i förföljelsen, men Þorvarður och hans män red undan.
Eyjólfur och hans män red till Silfrastaðir, men Þorvarður red nedåt häradet till Miklibær. Då red en man emot honom.
Þorvarður sade: "Den där styr mot oss."
Mannen sade: "Var är Þorvarður?" sade han. "Husfru Þorgerður bjuder dig hem."
Han svarar: "Vi skall äta kvällsmat där och sedan rida till Vallalaug, så att vi kommer först till tingsplatsen."
Þorgerður var änka, och Halldór, Þorvarðurs bror, hade varit gift med henne.
Då sade husfrun: "Nu har ni gjort väl och sett mitt hem. Nu vill jag ge er tält och virke och trettio män och förnödenheter."
Han svarar: "Du visar din storsinthet, men det är inte betalning för härbärget. Men de skall inte fara och sätta det i fara, men annan förplägnad skall vi ta emot."
Så gjordes. De tältade ett utmärkt härbärge vid tingsfridens gräns för att visa hänsyn mot Eyjólfur.

## kap. 30 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:30:sv -->

Eyjólfur kom till tinget med ett mycket stort följe och hade bodplats att ge åt alla männen, och där var en stor mängd folk. Gellir kom västerifrån med tvåhundra män. Och när de red till tinget ordnade de följet så att den ene red efter den andre, och folk tyckte att det var ett utomordentligt följe att se på, och de stirrade på det. Men det var en man som de tyckte allra mest om av dem som satt till häst. Det tyckte folk var lytet, att han såg ut att rida på ett föl. Och när de steg av hästarna och hästarna släpptes lösa, då verkade den häst vara den överlägset största som den man hade ridit som hade kommit dit. Men det var Skeggi den starke, bror till Álfur från Dalir.
Och när man hade varit en natt på tinget såg de en färja på fjorden och tolv män ombord, och en var klädd i en vargskinnspäls och utanpå i en blå kappa, och det hade varit hårt väder. De var framstående män att se på, och ändå överträffade hövdingen alla. Eyjólfur och hans män gick emot dessa män vid landningsplatsen. Men Þorvarður och hans män gick emot dem där det var svårare att gå i land.
Och när de sedan hade fällt seglet, såg Skegg-Broddi på följet och sade: "Hit skall vi gå, till dessas följe."
Þorvarður sade: "Välkommen nu, och vi är alla tacksamma för att du går till boden med oss."
De gör nu så.
Och då talade man med Skeggi om hur villigt han skulle gå emot Skegg-Broddi om följena drabbade samman.
"Det tror jag", säger Skeggi, "att min kraft eller till och med mitt mod räcker längre mot Skegg-Broddi än min lycka; jag fruktar att jag inte rår på honom."
Sedan talade man med Skegg-Broddi om samma sak.
Han svarar: "Jag förväntar mig väl att Skeggi inte saknar kraft, men det tror jag ändå, om det vore så ordnat i vårt följe som här, att Þorvarður inte skulle sakna kraft."
Morgonen därpå gick Skegg-Broddi till Eyjólfurs bod, och Eyjólfur visade honom ingen vänlighet.
Skegg-Broddi sade: "Är det inte det mest lovande att förlikas, Eyjólfur?"
Han sade: "Det får bli som det vill."
Skegg-Broddi svarar: "Det sitter hårt nu", och går bort och träffar Gellir, sin vän.
Då sade Skegg-Broddi: "Eyjólfurs tal tar en hård riktning."
Gellir sade: "G … [oläslig] andel."
Skegg-Broddi svarar: "Det anstår väl, och då vore det någonstans [osäker tolkning]. Med oss är de män som har del i detta, så att svårigheterna kommer att öka om de blir dömda fredlösa, och då blir det större svårigheter att tala om än förut. Låt oss nu båda driva samma råd och skydda männen från olyckor."
Gellir svarar: "Jag känner Eyjólfurs vilja, att han vill själv bestämma och råda över böterna. Han vill inte förlikas med Þorvarður om inte Brandur, Höskuldur, Þorkell och Hallur far utomlands och blir fredlösa som får föras ut ur landet (ferjandi skógarmenn)."
Skegg-Broddi svarar: "Jag känner också Þorvarðurs vilja, att han vill att han ensam skall bestämma böterna mellan dem och att de alla skall få återvända utom Hallur. Och jag ville att det avgörandet [osäker tolkning] lades i våra händer, så att vi bestämde straffen för männen."
Gellir sade: "Kom först ihåg vad som erbjuds i gengäld."
Sedan träffade de Eyjólfur, och då sade Skegg-Broddi: "Det är orådligt att inte vilja förlikas, ty inte alla kommer att gå emot Þorvarður. Låt Gellir och hans sanna vänner skipa dom."
Eyjólfur svarar: "Jag ser inte att jag skulle vara skyldig att ta hänsyn till din vilja."
Skegg-Broddi svarar: "Så litet är mitt stöd att jag nu bara har stridsförmåga att ge mina män [osäker tolkning]. Men ändå skall några få ömma tänder innan Þorvarður dräps."
Gellir svarar: "Då går det illa med vår sak om svårigheterna ökar. Och fastän Skegg-Broddi nu har få män, så anstår det sig inte att förakta honom."
Eyjólfur svarar: "Domen ser inte lovande ut för Þorvarður."
Då talades det om att domstolen skulle gå ut, och Eyjólfur litade på sitt stora följe och bad männen ställa upp sig i slagordning vid domstolen medan de förde fram sina mål, "och låt oss vänta oss att de går in i fållorna om de vill", sade han.
Och när Þorvarður fick höra detta sade han: "Vad är nu att göra? Är det inte ett bättre råd att vi strider innan vi blir dömda? Låt oss nu gripa till vapen, men några skall föra hem våra hästar, ty det blir en sådan strid att några kommer att komma undan."
Så gjorde de och gick hårt fram. En man hette Dagur, som var med Þorvarður och var gift med Sigríður, dotter till Þorgeir gode. Han gick först, och sedan fem tillsammans åt gången och sedan tio, och de ordnade hela sitt följe, ty få i deras följe var kända för att gå långsamt.
Då sade Skegg-Broddi till Gellir: "Här kommer det till liten nytta att många goda män är närvarande. Du har ett mycket stort följe, Gellir, och är god vän med Goðdælerna. Vänd ditt följe så att du blir en bättre karl av det, och låt oss båda bilda en flock och gå emellan dem. Låt oss ställa oss på samma sida som de som vill ta hänsyn till våra ord."
Gellir svarar: "Nu är det väl fördelat mellan oss. Du har mannamodet och jag pengarna."
Sedan gick de till domstolarna med sitt följe innan rättegången kom i gång. Men då hade det gått så långt att båda sidor var redo att strida.
Då sade Skegg-Broddi: "Kan Eyjólfur höra mitt tal?"
"Jag hör", säger han.
Skegg-Broddi sade: "Här ser det illa ut, att män skall strida här på din föranstaltan. Jag kallar det det bästa rådet att var och en förlikar sina män."
Gellir säger: "Det är uppenbart för alla att se att det är det sämsta att strida, och jag skall erbjuda mig att döma i målen."
Eyjólfur svarar: "Skall man inte hjälpa den sida där karlen är bäst [osäker tolkning]? Och jag ger dig inte pengar för hårda villkor."
Gellir svarar då: "Med det som du nu strider för krävs mycket omsorg", och vänder sig mot Þorvarður: "Vad vill ni nu göra? Ni går mycket våldsamt fram nu."
"Men fridsmän skall vi vara."
Gellir sade då: "Du tänker nu mer på övermod än på förutseende, när du går fram mot en sådan övermakt som finns här. Gå inte fram mot domstolen så att det blir trångt för er."
Þorvarður svarar: "Det är inte osannolikt att de inte unnar oss jämlikhet i hugg. Men värre är det ändå om vi först döms och sedan dräps."
Skegg-Broddi svarar: "Är det inte rådligare än att föra män in i sådana svårigheter att hellre förlikas?"
Þorvarður svarar: "Jag är ovan att låta all heder dras ur min hand."
Skegg-Broddi sade: "Tänker du något på vad som står på spel här? Fastän jag ger dig stöd, så är ändå många emot. Det synes mig nu bättre att du går med på vårt avgörande."
Han svarar: "Jag skall gå med på det."
Sedan stannade följet upp, och man gick fram. De tog nu upp samtal med varandra.
Då sade Eyjólfur: "Varför skulle det nu inte vara rådligt att föra vårt mål till ett slut?"
Skegg-Broddi svarar: "Det är nu självklart att låta Gellir ta hand om det för en gång, och det kommer inte att göra dig större skada."
Eyjólfur svarar: "Varför skulle han kunna mer än alla andra?"
Detta mål läggs till sist i Gellirs händer, och han skulle bestämma straffen för männen, men de förklarade att alla män skulle få återvända utom Hallur. Det tyckte Eyjólfur illa om. Gellir dömde åttahundra i silver för Koðrán. Men dråpet på Ótryggur och Höskuldurs och hans mäns första angrepp på Eyjólfur vägde upp varandra. Þorvarðurs och Oddis sår förklarades vara likvärdiga. Dråpet på Einar Þveræingurs huskarl gottgjordes med pengar. Þorvarður skulle vara utomlands i tre vintrar, och likaså Þorkell, Brandur och Höskuldur, men Hallur skulle inte ha något hopp om att återvända. Sedan uttalades trygdeeder (tryggðir) och pengarna betalades ut. Eyjólfur tyckte att hans lott hade blivit alltför låg, och det berodde mer på stridslystnad, och det dämpade hans glädje mest av allt.

## kap. 31 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:31:sv -->

Ett skepp stod uppdraget vid Svarfaðardalsáros, som Kálfur den kristne ägde. Þorvarður tänkte inte fara hem och for till skeppet. Men de fränder som förut har nämnts skildes inte åt och hade ett tält på land.
Þorvarður uppmanade Kálfur att sälja skeppet, men han svarar: "Om skeppsköp är det inte avgjort förrän nu. Men du får äga hälften av skeppet, ty det kommer du att tycka bäst om."
Þorvarður sade att så skulle det vara. Hrafn vågade inte stanna kvar och ville fara med Þorvarður. Eyjólfur fick höra detta och övervägde vad som hade sagts och red till Hlíð till Þorkell, sin vän, och sade honom att han tänkte gå på Þorvarður och dräpa honom. Men han talade illa om att bryta förlikningen och avrådde mycket och sade att de hade tält på skeppet. Eyjólfur sade att han ändå skulle fara och sade att han inte nändes att ingen hämnd för en man skulle utkrävas för hans bror. Men när männen hade gått till sängs, då bultade det på dörren, och bonden gick ut och kom in igen. Eyjólfur frågade vem som hade kommit. Bonden säger att det var en man från längre ut i dalen.
Eyjólfur sade: "Hur är det med östmännen (Austmenn)?"
Bonden säger att de hade avseglat. Eyjólfur sade att det då inte hade gått som han ville och red hem med detta. Men två nätter senare fick han höra att de inte hade avseglat, och han uttryckte vrede mot bonden och sade att denne hade gjort orätt mot honom. Och när Þorvarður fick höra detta sände han bonden en kittel som rymde tjugo ämbar och avelshästar från Fornastaðir.
Sedan lade Þorvarður och hans män ut skeppet vid Hrísey. Det var ingen vind, och båten var lös. En båt for då inifrån land. Där låg en sängliggande man i aktern.
Då reste sig en man i båten och sade: "Är den man här på skeppet som heter Már och har tagit sig överfart?"
Han sade att han var där.
Då sade mannen: "Ta emot Þorvaldur den spetälske, din frände, annars skall vi förbjuda dig överfarten."
Sedan tog han emot honom.
"Jag har pengar till godo hos folk på land", säger han, "och jag skall fara dit med honom."
Sedan kom han tillbaka och sade att han hade sett till att det var sörjt för honom.
Sedan blev det höst, och de fick ingen vind. Östmännen rådgjorde med varandra och sade att de skulle utrymma skeppet eller sätta Hallur av skeppet.
Þorvarður svarar: "Låt oss ta ett annat råd. Låt oss fasta i tre dagar och se om Gud inte visar vad som är orsaken. Och låt lotten gå mellan lagen, och låt oss döma den av skeppet som lotten faller på, vare sig det är er man eller vår."
Lotterna vigdes, och Kálfurs och hans lags lott kom upp. Men Már var i det laget, och hans lott kom upp. Sedan förde de honom i land och sade att han måste ha farit illa fram mot sin frände. Han hade föga att säga. Men det förhöll sig så att han hade mördat honom. Sedan ville de dräpa honom. Men det beslutades ändå att han ångrade sig och gav hälften av sin egendom till fattiga och den andra hälften till mannens fränder.
Sedan seglade de bort från Hrísey, och då kom ett skepp från havet. Det ägdes av Eldjárn, son till Arnór kerlingarnef och Þórlaug Víga-Glúmsdóttir.
Då sade Eldjárn till Þorvarður: "Ha inte Hallur med er över havet. Vi har ändå fullt upp."
Þorvarður svarar: "Vad är mer hedervärt än att han far utomlands med oss, sina fränder?"
Sedan blev det nordvästlig vind och kallt väder, och Þorvarður och hans män drog upp sina ankare, och ankartåget gick av.
Þorvarður bad någon visa sin duglighet, "och gå dit, östmän."
Men de var inte redo till det.
Då sade Hallur: "Jag skall inte spara mig, och ge mig repet."
Sedan tog han av sig sin rock och dök ned. Han fick så fast repet i ankaret att det kunde dras upp, och han fick gott rykte för detta.

## kap. 32 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:32:sv -->

Sedan flyttade de ut till Eldjárn och hans män, och det var frost på tåget, och Hallur hade vantar på händerna när han drog upp ankaret.
Då sade en man till honom: "Inte kommer jag att vara rädd för dig, kamrat Hallur, när du tar vantar på för tåget."
Sedan talade många väl om Hallur som förut hade ogillat honom. Sedan gick de till havs. Hallur var en duktig man och god i arbetet.
Då drev de norrut till Norge och seglade sedan söderut och hade hård vind. De såg vid några skär en båt, och i den var två pojkar, och den ene styrde båten och den andre öste.
Då sade Þorvarður: "Låt oss hjälpa dessa män, som är nära döden, och deras båt är full."
Kálfur svarar: "Då sätter du oss och vårt gods i fara."
Han svarar: "Jag skall ansvara för skeppet, och du har inte bättre råd att förlora gods än jag."
Kálfur svarar: "Dina råd tycker jag är goda."
Sedan satte de ut en båt, Þorvarður och Hallur, och hoppade ned i den, och då var pojkarnas båt full. Två hundar var bundna i båten och fjättrade vid spanten. Þorvarður grep den pojke som satt vid årorna, och Hallur den andre, och tog hundarna och kastade upp dem på handelsskeppet (knörr), och de styrde mot ön. Þorvarður frågade vilka de var.
Men de sade att den ene hette Óspakur och den andre Ósvífur: "Vi är Úlfur stallarens hundpojkar, och detta har vi fått av hundarna. Det tjänade inget till för oss att vänta, och när vi kom var de borta. Vi är hans systersöner och tänkte fara hem efter dem."
Þorvarður sade: "Vilken islänning är i störst anseende hos kungen?"
De svarar: "Úlfur är mest ansedd där, men ändå finns det en annan man där som heter Járn-Skeggi."
Sedan gav Þorvarður dem två fällar och vapen, och därefter skildes de; de for sedan efter kungen och frågade var han höll gästabud. Och när de kom dit välkomnar Úlfur dem väl och frågade om deras färder.
De sade att de hade kommit med sitt skepp till viken, "och där var goda karlar ombord, och de räddade våra liv."
Úlfur sade: "Vilka är de?"
"En heter Þorvarður och är Ljósvetning, Höskuldsson, och den andre Hallur och är Ótryggsson, en man av beprövad styrka."
Då sade männen: "Det hade varit nära för er om inte islänningar hade hjälpt [osäker tolkning]."
Då sade Úlfur: "Låt oss inte göra mycket av detta."
Skeggi hörde detta och gick till kungen och sade: "Jag ville att du gav mig stöd för att dräpa dessa män, som är i fejd med oss", och berättade för honom hela sakförhållandet.
Kungen sade: "Det är inte min sak att låta dräpa mina undersåtar, men om någon ger sig till det, så kommer det att bli vedergällning för det."
Han gick till många av kungens män och gav dem pengar för att de skulle följa honom.
Då sade pojken Ósvífur: "Varför beter sig Járn-Skeggi så?"
Úlfur svarar: "Han anklagar de män som har hjälpt er."
Pojken svarar: "Skall du inte göra något, eller avtar nu ditt mannamod?"
Han svarar: "Jag kommer inte att göra skillnad mellan dem."
Pojken svarar: "Illa lönar det sig för oss att tjäna er. Vi skulle nu vara döda om de inte hade hjälpt oss."
Úlfur svarar: "Detta tar er hårt."
Pojken svarar: "Vi förmår lite, men vi skall vara med Þorvarður."
Och de sprang då ned till stranden och berättade för Þorvarður och hans män vad som hände.
Þorvarður sade: "Åter är det svårigheter att vara i, Kálfur. Nu vill jag köpa skeppet av er, och ni går i land, och andra män skall inte få lida för oss. Men vi skall bära ut stenar."
Kálfur svarar: "Så skall det inte vara, och vi kommer inte att skiljas."
De ville alla följa Þorvarður och hans män.
Skeggi hade skaffat sig skepp.
Han träffade då kung Harald och sade: "Nu är manskapet skaffat, herre."
Kungen sade: "Har du träffat Úlfur, eller har du hans bistånd? Då är vi överens."
Sedan träffade Skeggi Úlfur och säger honom vad han behövde.
Úlfur svarar: "Vi har varit väl tillfreds med dig, och därför skall vi ge dig det som du ber om."
Sedan kommer Skeggi till kungen och säger honom dessa Úlfurs ord.
Kungen sade: "Då har han svarat väl. Men det skulle betyda mycket för dig på vilken sida han ställde sig."
Nu skall berättas att Þorvarður sade till pojkarna: "Far till Úlfur. Nu skall det ta slut för oss."
"Då är det stor skillnad på vårt mannamod [osäker tolkning]", säger de, "och vi kommer inte att skiljas från dig."
Nu kommer skepp in på viken, och det är Úlfur.
"Vad kan hans ärende vara?" säger Þorvarður.
Ósvífur sade: "Han kommer att ro hårt om han har ont i sinnet."
Sedan kom de till handelsskeppet och rodde lugnt och lade sina skepp på var sin sida om det. Þorvarður frågade vem som rådde för skeppen.
Úlfur sade: "Fridsmän, och det har ni förtjänat."
Sedan gick kungen ut och såg vad som hände och sade: "Skeggi, kamrat, låt det vara, och jag tillåter ingen man att strida mot Úlfur eller att mina män bär hand på varandra. Du har ansett dessa män vara utan skuld [osäker tolkning]. Så har det lagts fram för mig."
Och nu söks efter vittnen, och det går väl för Þorvarður. Skeggi sade att de inte var förlikta med honom.
Kungen sade: "Jag har prövat målen, och det synes mig som om det inte anstår att angripa dem som har betalat övermåttan med pengar och flytt från sitt land."
Och kungen låter dem fara i frid.
Sedan seglade de till Danmark och for österut till Viken. Där träffade Þorvarður en god karl som hette Bárður och blev vän med honom och lämnade Hallur Ótryggsson i hans händer, men Þorvarður gjorde sig redo för att fara till Rom. Bárður styrde sitt skepp i österled, och vikingar kom emot dem och erbjöd dem att välja om de hellre ville strida eller ge upp och behålla livet om de gav ifrån sig godset. Men Bárður sade att hans val skulle vara att inte strida, och det tog de flesta av skeppsmännen emot.
Hallur svarar: "Jag kommer inte att ge upp utan kamp."
Bárður sade: "Låt oss inte våga oss på vikingarna."
Hallur svarar: "Nu blir mina förpliktelser sämre inför de stora dåden, och be inte om det [osäker tolkning]. Jag skall göra det som jag är mer hågad för."
Han tog då en bomstång (beitiás) och försvarade relingen på ena sidan. Han slog åt båda håll och lemlästade män. Och när hans skeppsfränder såg det började de fatta mod och försvarade relingen på andra sidan. Det slutade så att köpmännen segrade.
Þorkell, Brandur och Höskuldur for till Rom med Þorvarður, sin frände.

## kap. 33 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:33:sv -->

Nu skall berättas om Eyjólfur Guðmundarson på Möðruvellir att han var mycket missnöjd med att ingen hämnd för en man hade kommit efter dråpet på hans bror Koðrán. Han gav sig av hemifrån, och de var fyrtio tillsammans. De for norrut i Flateyjardalur till Brettingsstaðir. Där bodde Þórarinn Höskuldsson, Þorvarðurs bror. Där var Einar Arnórsson med honom och Einar Járn-Skeggjason.
En man hette Forni, som hade farit till fårfållorna (réttir), men den man som skötte hans gård hette Þorgeir, som bodde på Þverá i Fnjóskadalur. Och den man som också hade farit till fårfållorna hette Ketill, och de övernattade hos Eyjólfur och fick god förplägnad där.
Då sade bonden: "Vart är färden nu ämnad?"
Eyjólfur Guðmundarson svarar: "Våra gästabud bland Eyfirðingarna blir nu krävande, och man måste tänka på förnödenheter, och färden går till Flatey efter förnödenheter."
Bonden svarar: "Ändå är denna färd mycket väl försedd med ansedda män."
Eyjólfur svarar: "Det är passande att vi fränder far allesammans."
Ingen misstänkte något om hans färd, eftersom alla var förlikta. Eyjólfur och hans män for nu och kom till Þórarinn och gick in i huset där och gick genast på honom med vapen och dräpte honom och två andra män. Och när de red nedåt över Vöðlaheiði från dråpet talade de om händelsen, och hästen snavade under Eyjólfur, och han föll av hästen. Och när han ville stå upp blev foten stel för honom, så att han gick halt. Och när männen red till alltinget erbjöd han ingen förlikning. Men foten var så stel för honom att han inte kunde gå, och han red mellan bodarna.
Finni och Eyjólfur träffades. Finni frågade hur han hade fått skadan. Han berättar det för honom.
Finni sade då: "Det skulle jag tro, att du där inte har kunnat stå emot följeandarna (fylgjur) hos Þorvarður och hans fränder, som hyser fiendskap mot dig."
Eyjólfur sade: "Tror du att deras följeandar är mäktigare än mina och mina fränders?"
Finni sade: "Det säger jag inget om. Ändå blir det prövat om vi får höra om Þorvarðurs färd."
Hrólfur hette en son till Þorkell, son till Tjörvi Þorgeirsson från Ljósavatn. Han förvaltade Ljósvetningarnas godord (goðorð) på tinget. Och man sökte förlikning. Eyjólfur sade att han inte hade beslutat sig för att betala böter. Men de hade förberett målet mot Eyjólfur med fyrtiofem män. Hrólfur bad om stöd. Och när han träffade Þorkell Geitisson talade han med honom om sådana saker.
Han svarar: "Du har den rättare saken, men jag nänns inte gå emot Eyjólfur."
Sedan träffade Hrólfur Skegg-Broddi och sade: "För de flesta är mitt mål nu bekant. Men här sätter man större värde på Eyjólfurs makt än på rättvisa. Jag vandrar nu omkring på tingsslätten, men de flesta ser inte till min nöd."
Skegg-Broddi svarar: "Jag tror att du har gått och bett om stöd men fått lite, och jag avvisar ingen i fråga om stöd åt dig [osäker tolkning]. Men de rättigheter kommer att bestå som männen här anser vara rätt. Men om Eyjólfur inte vill betala något, och du inte kan föra fram något mål, då är vi fria från varandra."
Hrólfur sade: "Jag skall inte länge tjata på dig om stöd, men jag skall säga dig min avsikt. Om jag inte kan föra fram målet på grund av Eyjólfurs stora följe, skall jag utmana honom till holmgång (hólmganga), antingen han vill med fyra män på varje sida eller att vi två gör upp ensamma. Jag ville då välja de två Einar och Þóroddur hjálmur, som är mest benägna att ge mig en tung lott [osäker tolkning]. Men jag tänker ställa arbetskarlar och rövare emot dem."
Skegg-Broddi sade: "Du är en stor hjälte, och du är inte rådlös. Håll nu fast vid detta, och jag skall se till saken med dig. Och män kommer att ställa upp emot dessa namn om det behövs. Och det kan bli så att du inte går därifrån med vanära."
Sedan träffade Skegg-Broddi Gellir, sin vän, och berättade detta för honom.
Han svarar: "Jag tycker illa om att holmgångar hålls vid liv, och det hör till hedningarna."
Skegg-Broddi sade: "Vad var annat att vänta än sådant, när en man ställer sitt mål så illa till, att man lönar det med ont, och han dräper oskyldiga män efter ingångna förlikningar?"
Detta sades till Eyjólfur.
Han svarar: "Du blir nu vår fiende, Skegg-Broddi. Två gånger har du nu svikit mig."
Skegg-Broddi svarar: "Jag skyddade dig också senast på Hegranessþing från de svårigheter som var att vänta skulle komma om du dömde Þorvarður och hans fränder fredlösa. Då dräpte du hans bror och vill nu inte betala något för det. Eller vart tänker du komma? Nu finns det två val för handen, att låta Gellir och mig råda och döma, eller så kommer holmgångar att äga rum."
Eyjólfur sade att han trodde att det vore bättre att betala. Då lade sig många i det, och det slutade med att mansböter skulle betalas, och allt det godset betalades.
Nu, när Þorvarður och hans fränder kom söderifrån från Rom och till Sachsen, träffade de norrmän, och de berättade för dem om dråpet på Þórarinn som hade skett under hösten.
Þorvarður sade: "Långt är det nu mellan våra yxor och Möðruvellingarnas. Och det vill de ännu, att de skall börja på nytt om jag kommer till Island. Och må det nu bli som aposteln Petrus vill. Jag tror dock att det vore bättre om jag inte kom tillbaka."
Folk säger att han gick bara några få mil därifrån innan han förlorade sitt öga av värk, och sedan dog han.
Därefter for Brandur till kung Harald Sigurdsson och var hos honom, och likaså Hallur Ótryggsson. Han var med honom österut i Götaland när kung Harald stred mot Håkon jarl Ivarsson. Och när kung Harald ville därifrån frös hans skepp fast, och män högg då isen mellan skeppen.
Då sade kung Harald: "Ingen hugger isen kraftigare än Koðráns baneman."
En man hette Þormóður och var Ásgeirsson, frände till Möðruvellingarna. Han var på Magnus kungasons skepp och hade nyss kommit från Island. Han lurade på Hallur. Och i samma stund som kungen nämnde Koðráns baneman, då sprang Þormóður fram till Hallur och gav honom banehugget och sprang sedan ombord på Magnus kungasons skepp. Kung Harald blev mycket vred och bad männen gå till anfall mot dem. Och när de trängde sig fram mot Þormóður brast isen under dem, och många män drunknade. Men Magnus kungason kom undan och hjälpte Þormóður ut ur landet, och denne stannade inte förrän han kom till Konstantinopel och gick i sold där. Men kungen och hans son förliktes sedan.

## kap. 34 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_ljosvetninga_saga:non:34:sv -->

Brandur for västerut med kung Harald till England. Och när de gick i land för sista gången, då hade Brandur ensam en brynjeskjorta, men hela kungens övriga här hade lämnat kvar brynjorna vid skeppen. Kungen själv ägde den brynja som hette Emma, och den räckte till mitten av benet och var så stark att inget vapen bet på den. Brandur erbjöd kungen sin brynjeskjorta.
Kungen svarar: "Visst är du en god karl, men behåll själv din brynjeskjorta."
Där föll Brandur med kungen.
Höskuldurs män kom till Island vid Eyrar, och Hárekur. De for därifrån norrut upp på fjället över Kjölur, men Eyjólfur Guðmundarsons flock var före dem på vägen, och Eyjólfur satt där.
Höskuldur sade: "Nu finns det tillfälle att dräpa djävulen", och sätter i väg i språng.
Hárekur springer efter honom och griper honom i famnen och sade: "Behärska dig, vän. Detta är inget tillfälle."
Eyjólfurs män sade: "Du har stundom varit snarare till hands, och låt oss rida efter dem."
Eyjólfur svarade: "Så skall jag inte löna Gud, som har sett till våra svårigheter."
Och de skildes med det.
Oddi Grímsson for utomlands och for söderut och kom söderifrån utan pengar för att träffa Knut den store.
Han gick fram inför kungen, hälsade honom och sade: "Vi är i behov av pengar, herre."
Kungen sade: "Ge dem tre mark silver."
Oddi sade: "Vi har aldrig förut besökt en så mäktig man, och det anstår oss inte att inte ge något i gengäld för denna gåva, och jag vill ge dig pengar."
Kungen sade: "Tycker du att pengarna är för lite?"
Oddi svarar: "För en ensam skulle jag tycka att det var väl givet, herre, men vi är tolv."
"Så är det nog också", sade kungen, "och ge var och en av dem tre mark."
Då sade kungen: "Stred denne Oddi mot sina fränder på Island?"
Oddi svarar: "Där fanns de män som var släkt med mig, men jag var skonsam mot dem."
Han for sedan tillbaka till Island och ansågs som en framstående man [osäker tolkning] var han än var.
Han var far till den Guðmundur som stack ut ögat på biskop Ketill. Och det kom sig så att Guðmundurs ovänner viskade i Ketills öron, då när han bodde på Möðruvellir, att Guðmundur förförde hans hustru, dotter till biskop Gissur. De möttes på vägen, och Ketill gick till angrepp mot honom. Men skillnaden blev den att Guðmundur fick övertaget och stack ut ögat på honom. Sedan ville Ketill föra fram ett mål mot honom, men sedan fanns det några som slog ned det, och vanäran ökade av det. Men sedan, när Guðmundur blev utfattig och behövde andras hjälp, då bjöd Ketill honom till sig och försörjde honom så länge han levde. Sedan vände sig allt till heder för Ketill. Och till sist valdes han till biskop, och så blev hans godhet lönad.
Men när Þorsteinn skuldarmaður, som vi nämnde tidigare i sagan, blev utfattig, for han till Oddi Grímsson.
Då sade Oddi: "Det är en stor sak med en god karl att inget öde drabbar honom [osäker tolkning]. Och fastän du var mig något emot och färgade min flintskalle, så skall jag hjälpa dig."
Sedan gav han honom en boplats och därtill det han behövde. Och det syntes i detta vilken karl han var.
Men det skall berättas om Hárekur att han gick för att träffa Skegg-Broddi och sade: "Jag är nyfiken på hur stark du är, ty det sägs mycket om det. Och jag kallas en kraftkarl. Jag kommer dock inte att rå på dig. Pröva först om du får mina händer bort från mitt huvud."
Skegg-Broddi svarar: "Det tror jag inte är nödvändigt."
Han tog dock tag och slet genast bort hans händer. Men när han gick fram till Skegg-Broddi, då stod denne stilla och hade händerna på sitt huvud, och Hárekur fick inte bort dem någonstans när han försökte. Av det kunde man se vem av dem som var den större mannen.
Då sade Skegg-Broddi: "Inte tycker jag att du är en stark man, men en god karl är du."