# Kjalnesinga saga > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Kjalnesinga saga (verk:saga:kjalnesinga_saga) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Om Helgi bjóla och Örlygr Helgi bjóla, son till Ketill flatnos, tog land (nam) på Kjalarnes mellan Leiruvágr och Botnsá och bodde på Hof på Kjalarnes. Han var en mycket duglig man enligt den gamla seden, men ingen ivrig blotare, klok och fridsam mot alla. Helgi var gift med Þórný, dotter till Ingólfr i Vík, som först bebyggde Island. Deras söner var Þorgrímr och Arngrímr. De var båda stora och starka och de raskaste män. Helgi tilldelade sina skeppsmän de landområden som han hade tagit. Han gav Þrándr Þrándarstaðir, Eilífr Eilífsdalr, Hækingr Hækingsdalr, Tindr Tindsstaðir, och där åt var och en som han tyckte passade. En man hette Örlygr. Han var irländsk till hela sin släkt. På den tiden var Irland kristet. Där härskade Konufögr, irländarnas kung. Denne förut nämnde man råkade ut för kungens vrede. Han for för att träffa biskop Patrekr, sin frände, och denne bad honom segla till Island – ”ty dit går nu”, sade han, ”mycket seglats av mäktiga män. Och jag vill ge dig med på färden att du ska ha tre ting: vigd mull, som du ska lägga under kyrkans hörnstolpar, och ett plenarium och en vigd järnklocka. Du kommer att komma söderifrån till Island. Då ska du segla västerut förbi, tills en stor fjord skär in i landet västerifrån. Du kommer att se inne i fjorden tre höga fjäll och dalar i dem alla. Du ska styra in förbi det sydligaste fjället. Där kommer du att få en god hamn, och där finns en klok hövding som heter Helgi bjóla. Han kommer att ta emot dig, ty han är ingen ivrig blotare, och han kommer att ge dig en boplats söder om det fjäll som jag nyss talade om för dig. Där ska du låta bygga en kyrka och viga den åt den helige Kolumba. Far nu väl”, sade biskopen, ”och bevara din tro så väl du kan, fastän du kommer att vara bland hedningar.” Därefter rustar Örlygr för sin färd, och om hans färd är först att säga att allt gick som biskopen hade sagt. Han tog hamn i Þerneyjarsund. Sedan for han för att träffa Helgi bjóla, och denne tog väl emot honom. Örlygr byggde där nu gård och kyrka och bodde där sedan till ålderdomen. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Om Esja, Andríðr och Þorgrímrs hov Under Konufögrs senare dagar kom ett skepp till Leiruvágr. Där ombord var irländska män. En man hette Andríðr, ung och ogift, stor och stark. Där ombord var en kvinna som hette Esja, änka och mycket rik. En man som var ombord på skeppet med dem nämns Kolli. Helgi tog emot dem alla. Kolli satte han ned i Kollafjörðr, och eftersom Örlygr var gammal och barnlös, så lämnade han ifrån sig land och gård, och Esja tog över. Hon slog sig då ned på Esjuberg. Alla dessa människor sades vara döpta, men ändå sade många att Esja var kunnig i gamla konster. Kjalnesinga saga. Foto: [[Bruker:JJ.Sandal|Jon Julius Sandal 2016]] Andríðr tog under vintern vistelse (vist) på Hof. Det blev där då fosterbrödraskap också med Helgis söner. Andríðr bad Helgi skaffa honom en boplats och en hustru. Han hade gott om gods. Då var hela Kjalarnes bevuxet med skog, så att där bara fanns röjningar som människor hade röjt för gårdar eller vägar. En stor väg (braut) var röjd över höjderna från Hof. Dit red Helgi och Andríðr på våren. Och när de kom ut på höjden, då sade Helgi: ”Här vill jag, Andríðr”, sade han, ”ge dig jord, så att du bygger en gård här. Det förefaller mig som om mina söner vill att du sitter nära.” Därefter byggde Andríðr en gård i vägen och kallade den Brautarholt, ty skogen var så tät att allt annat tycktes honom mer mödosamt. Andríðr satte där upp en ansenlig gård. En man hette Þormóðr. Han bodde i Þormóðsdalr. Hos honom var hans syster, som hette Þuríðr. Hon var vacker att se och rik på gods. Om denna kvinna friade Helgi för Andríðrs räkning, och denna kvinna blev lovad honom. Denna sommar blev också Þorgrímr Helgason lovad Arndís, dotter till Þórðr skeggi från Skeggjastaðir, och båda bröllopen hölls tillsammans på Hof, och gästabudet hölls med den största prakt. Där var också mycket folk. Efter gästabudet for Þuríðr till Brautarholt och tog över hushållet innanför tröskeln. Det blev snart uppenbart att hon var en mycket duglig kvinna. De hade mycket betande boskap, och nästan allt gick och skötte sig självt ute i skogen på näset. Denna höst saknade han en treårig kviga, mörk till färgen. Hon hette Mús. Denna kviga hittades tre vintrar senare på det näs som ligger västerut nedanför Brautarholt, och hon hade då med sig två kalvar, den ena ettårig och den andra född samma sommar. Därför kallade de det Músarnes. Den vinter som Andríðr bodde sin första i Brautarholt dog Helgi bjóla. Det ansågs vara den största förlust, ty han var en mycket omtyckt man. På våren skiftade bröderna sitt fädernearv. Þorgrímr fick deras fädernegård och hövdingadömet (mannaforráð), eftersom han var äldre, och Arngrímr utjordarna. Han byggde en gård vid fjorden som han kallade Saurbær. Han tog till hustru en kvinna från Borgarfjörðr som hette Ólöf. De fick två söner tillsammans, som hette Helgi och Vakr. De blev käcka män, men inte stora till växten. Þorgrímr satte upp gård på Hof på våren. Den blev snart storslagen, eftersom många stöttor stod under den, vänner och fränder. Han blev mäktig i häradet. Han hade hövdingadömet ända till Nýjahraun, och det kallas Brundælagoðorð. Han kallades Þorgrímr gode. Han var en ivrig blotare. Han lät bygga ett stort hov (hof) i sitt hemtun. Det var hundra fot långt och sextio brett. Dit skulle alla människor betala hovtull (hoftollr). Tor dyrkades där mest. Där inne var det byggt runt, som om det vore en mössa. Det var helt klätt med bonader och försett med fönster. Där stod Tor i mitten och andra gudar på båda sidor. Framför stod en stall (stallr), gjord med stor konstfärdighet och täckt ovanpå med järn. Där skulle det finnas en eld som aldrig skulle slockna. Den kallade de vigd eld. På den stallen skulle ligga en stor ring gjord av silver. Den skulle hovgoden bära på armen vid alla tingsmöten. Vid den skulle alla svära eder i alla rättsmål [osäker tolkning]. På den stallen skulle också stå en stor skål av koppar. I den skulle man hälla allt blod som kom från den boskap som gavs åt Tor, eller från människor. Detta kallade de hlaut och hlautskål (hlautbolli). Hlauten skulle stänkas över människor och boskap, och den boskap som gavs dit skulle användas till gästabud när blotgillen hölls. Men de människor som de blotade skulle störtas ned i det kärr som låg ute vid dörrarna. Det kallade de Blótkelda. De tvärbjälkar fanns i hallen (skáli) på Hof, som hade suttit i hovet, när Óláfr Jónsson lät riva det. Han lät då klyva dem alla isär, och de var då ännu mycket grova. Þorgrímr lät inrätta ett vårting (várþing) på Kjalarnes söderut vid havet. Ännu syns platsen för bodarna. Där skulle alla mål drivas, och endast de föras till alltinget (alþingi) som inte kunde avgöras där eller som var störst. Þorgrímr och Arndís fick en son tillsammans. Han hette Þorsteinn. Han var tidigt en mycket övermodig man, och allt tycktes honom lågt i jämförelse med honom själv. Kolli bodde i Kollafjörðr, som tidigare har sagts. Han tog till hustru en kvinna som hette Þorgerðr, dotter till Eilífr från Eilífsdalr. De fick en dotter tillsammans, som hette Ólöf. Det var mycket omtalat hur vacker hon var, och därför kallades hon Ólöf den fagra. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Búis fredlöshet och hans strid med Þorsteinn När Andríðr och Þuríðr hade bott några vintrar i Brautarholt fick de en son tillsammans. Han ösades med vatten och kallades Búi. Han överträffade snart vida andra unga män, större och starkare än andra män och vackrare att se. Esja bodde på Esjuberg, som tidigare har sagts. Hon erbjöd sig att fostra Búi, Andríðrs son, och han växte upp på Esjuberg. Búi sades vara egensinnig under uppväxten. Han ville aldrig blota och sade att han tyckte det var ovärdigt att kröka sig för det. Han ville aldrig bära vapen, utan gick med bara en slunga och knöt den alltid om sig. En kvinna nämns Þorgerðr. Hon bodde på den gård som heter at Vatni, som sedan kallas Elliðavatn. Hos henne växte hennes son upp, som hette Kolfiðr. Han var tidigt stor och ful att se, svart i håret. Han låg vid eldgropen och bet bark av stekt trä och vaktade sin mors kittlar. Þorgerðr tyckte att detta var mycket illa. Ändå ville Kolfiðr råda sig själv. Þorgrímr gode gav noga akt på de män som inte ville blota. De fick utstå de hårdaste villkor av honom. Han och Þorsteinn, hans son, lät då många ord gå om Búi, eftersom han inte ville blota, och kallade honom Búi hund. Den våren när Búi var tolv vintrar och Þorsteinn, Þorgrímrs son, var arton vintrar, stämde Þorsteinn Búi för falsk tro till Kjalarnesstinget och yrkade på skogsgång (skóggangr). Detta mål drev Þorsteinn, och Búi blev dömd till skogsman (skógarmaðr). Búi låtsades inte veta om det och ordnade alla sina färder som förut. Han for alltid till Brautarholt för att träffa sin far och mor, och så gjorde han fortfarande. Av allt detta tillsammans uppstod stor kyla mellan gårdarna. På våren, när det led på den, berättas att Búi for till Brautarholt. Han for alltid ensam. Han bar inte mer vapen än förut. Han hade knutit sin slunga om sig. Þorsteinn såg Búis färd och kände igen mannen. Han gick då till sin far och sade: ”Hur länge ska det fortgå så, far, att denne hund, som jag drev till skogs (sótta til skógar) i somras, ska gå här över tunet så fritt som om han inte hade något att svara oss för? Det förefaller mig att om sådant tåls av dina grannar, så kommer andra inte att tycka det är mycket att bryta ditt bud eller inte bry sig om vad vi säger.” Þorgrímr sade att han fann sådant vara en allvarlig sak – ”eller vad vill du nu göra?” Þorsteinn säger: ”Jag är klar över det. Jag vill att du skaffar mig män. Jag vill ta livet av Búi när han går hem. Jag tycker inte att det är värt att ta hänsyn till att hans far erbjuder någon ersättning för honom.” Detta blev fastslaget mellan far och son. De håller nu utkik efter när Búi går hem förbi. Búi dröjde några nätter i Brautarholt. Och när han gjorde sig redo att gå hem kom Þuríðr, hans mor, till honom och sade: ”Det skulle jag vilja, min son, att du inte for så ovarsamt. Det sägs mig att Þorsteinn har hårda ord om dig. Jag skulle vilja att du lät åtminstone två raska män fara med dig och bar vapen, och inte for obeväpnad som kvinnor.” Búi säger: ”Jag är skyldig att göra efter din vilja, men det är tungt för min fostermor att ta hand om fler sådana som jag är. Men det är svårt att se, även om Þorsteinn och jag skulle mötas, vem som kan berätta om det efteråt, även om jag har någon övermakt emot mig. Jag kommer att fara denna gång som jag har tänkt.” Därefter går Búi sin väg österut längs havet, och genast fick Þorsteinn kunskap om det. De tog då sina vapen och blev tolv tillsammans. Búi hade då kommit upp på den höjd som heter Kléberg, när han såg förföljarna. Han stannade då och samlade på sig några stenar. Þorsteinn och hans män for med fart, och när de kom över den bäck som fanns där, då hör de att det susade i Búis slunga, och en sten flög. Den träffade en av Þorsteinns män i bröstet, och han fick genast sin bane. Sedan sände Búi några stenar och fäller en man för varje. Þorsteinn och hans män hade då kommit nära Búi. Búi vände då bort från höjden åt andra hållet. Det var då en kulle mellan dem. I samma stund föll ett sådant mörker över att ingen såg sina egna tår. Þorsteinn sade då: ”Nu drar vi i ett starkt rep, när man har att göra både med en hund och ett troll, men nu kommer vi att vända tillbaka denna gång. Men jag ska se till att det blir ett sådant möte mellan Búi och mig att inte vi båda kan berätta om det efteråt.” Därefter vände de tillbaka och bar sina följeslagare med sig och var mycket missnöjda med sin färd. Det var också folks mening att färden hade gått mycket illa för dem. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Búi dräpte Þorsteinn och brände hovet Búi gick hem, och Esja, hans fostermor, stod ute i dörren och hälsade Búi väl. Han besvarade också väl hennes hälsning. Esja sade: ”Tyckte du inte att du hade få män med dig en stund nyss?” Búi sade: ”Det behövdes inte fler nu.” Esja sade: ”Du var nu inte helt ensam i den saken.” [osäker tolkning] Búi sade: ”Gott tycker jag det är att få njuta gott.” Esja sade: ”Blir du inte ännu trött på Þorsteinns förföljelser?” ”Det skulle då visa sig”, sade Búi, ”om jag hade hopp om något stöd.” [osäker tolkning] Esja sade: ”Mycket kan alltid sättas på spel.” Därefter avslutade de samtalet. Nu lider det mot vintern. Då går Búi ensam sent en kväll ut till Brautarholt och var där över natten. På morgonen före gryningen var han på benen. Han vände då österut på höjden, där han tydligt såg ned mot gården på Hof. Vädret var klart och ljust. Han såg att en man kom ut tidigt på Hof i linnekläder. Han gick ned från grinden och gick den gata som ledde till hovet. Búi tyckte sig känna igen att det var Þorsteinn. Búi vände då mot hovet, och när han kom dit såg han att gärdet var olåst och likaså hovet. Búi gick då in i hovet. Han såg att Þorsteinn låg framstupa inför Tor. Búi gick då tyst fram tills han kom till Þorsteinn. Han grep då tag i Þorsteinn på det sättet att han tog med ena handen under knävecken på honom och med den andra under hans skuldror, på sådant sätt att han svingade Þorsteinn upp i luften och slog hans huvud ned mot en sten så hårt att hjärnan stänkte över golvet. Han var då genast död. Búi bar honom då ut ur hovet och kastade honom under gärdesgården. Sedan vände han in i hovet igen. Han tog då den vigda elden och tände. Sedan bar han lågan omkring i hovet och satte den till bonaderna. Det ena tog snart eld av det andra. Hovet brann nu inuti på kort stund. Búi vände då ut och låste både hovet och gärdet och kastade nycklarna i lågorna. Därefter gick Búi sin väg. Þorgrímr gode vaknade på morgonen och såg ut. Han fick syn på lågan vid hovet. Han ropade på sitt folk, både kvinnor och män, att springa dit med vattenkärl och rädda hovet. Han ropar också på Þorsteinn, sin son, och han fanns ingenstans. Men när de kom till grinden i gärdet var det inte lätt att komma fram, ty grinden var låst, och de fann ingenstans nycklarna. De måste bryta upp grinden, ty gärdet var så högt att man ingenstans kunde komma in. De bröt då upp grinden. Och när de kom in genom grinden och in i gärdet såg de var Þorsteinn låg död. Hovet var också låst, och därför kunde ingenting räddas av det som var inne. Då gjordes krokar i ordning, och hovet drogs isär, och därigenom räddades något av virket. Nu är att berätta om Búi att han kom till den gård som heter í Hólum. Där lyste han dråpet (lýsti vígi) på Þorsteinn på sig, och gick därefter hem. Esja var väster om gården och hälsade Búi. Han besvarade väl hennes hälsning. Hon sade: ”Har du blivit jagad något i morse av Þorsteinn, eller har det nu tagit något på eggen?” [osäker tolkning] Búi sade att han nu inte skulle förneka att det för folket på Hof hade blivit något slitage. Esja sade: ”Har du lyst dråpet?” Han sade att han hade gjort det. Esja sade: ”Jag litar inte på att jag kan hålla dig utan gömställe för Þorgrímr, ty jag vet att han kommer hit i dag.” Búi sade: ”Kommer du inte nu att sörja för det som du finner gott?” De vände då ovanför gården längs fjället och där över ån, och sedan gick de en smal stig upp i fjället och till den bergstopp som heter Laugargnípa. Där kom de till en vacker grotta. Där fanns ett gott rum. Därnere fanns en vacker varm källa. I grottan fanns förnödenheter och dryck och kläder. Då sade Esja: ”Här kommer du nu först att få bo.” Búi sade att så skulle det vara. Esja vände då hem, och så snart hon kom hem lät hon göra upp eldar i husen av vattensjuk torv, som pyrde men gav så mycket rök eller stank som möjligt. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Þorgrímr gode letade efter Búi Bonden som bodde i Hólar red genast till Þorgrímr gode, när Búi hade gått därifrån, och berättade för honom vilket ärende Búi hade haft dit. Och så snart Þorgrímr fick veta detta, sände han först efter män, efter Arngrímrs, sin broders, söner Helgi och Vakr, och flera andra, så att de blev trettio män tillsammans. Þorgrímr red med denna skara till Esjuberg. Och när man fick syn på deras färd, lät Esja bära sopor och horn på eldarna, och hon stod ute i dörren när Þorgrímr och hans män kom. Esja hälsade dem och bjöd dem att stanna där. Þorgrímr sade att han hade ett annat ärende än att äta mat där. ”Vi vill”, sade han, ”att du lämnar ut Búi hund, din fosterson, och vi ska ge honom en skändlig död, som han förtjänar.” Esja sade: ”Vad har min fosterson gjort för att han ska vara värd döden?” Þorgrímr säger: ”Det torde inte vara dig helt obekant. Du förstår dig på många vägar [osäker tolkning]. Han har utfört sådana oerhörda gärningar att det är så mycket bättre om han blir funnen [osäker tolkning]. Han har dräpt Þorsteinn, min son, och ändå är det med detta så att det är av ringa vikt. Han har bränt upp hovet och våra gudar.” Esja sade: ”Även om Búi, min fosterson, vore här och han hade gjort ett dödsbrott, så skulle jag aldrig lämna ut honom till dig för att dö, men nu har Búi inte kommit hit sedan i går, när han gick bort.” Þorgrímr sade: ”Vi tror inte att han inte är här, och vi vill ransaka.” Esja sade: ”Nu märker jag att Helgi bjóla, din far, är död. Aldrig skulle mina hus ransakas om han finge säga något om det. Men nu blir väl maktskillnaden sådan att du tänker bestämma, men med min vilja ska inte fler män gå genom mina hus än du själv med fyra andra.” Þorgrímr sade att så skulle det vara. Þorgrímr gick då in, de fem. Esja stod i dörren och kallade på en tjänstekvinna att bära ljus framför dem. Men när Þorgrímr och hans män kom in var husen fulla av rök och av så stor stank att de knappt kunde andas, om de inte höll kläder över huvudet. Och hemkvinnan dröjde länge med att tända ljuset, men till slut blev det ändå så att det bars framför dem, så att säga, men de var ändå mycket kortare tid inne och gick mindre vida omkring och undersökte färre ställen än de skulle ha gjort om det hade gått att vara inne för någon. Därefter kom de ut och sade att där kunde ingen människa gå in. Þorgrímr sade: ”Det håller vi för sant, Esja, att du har fått Búi undan. Vi skulle nu gå närmare på, om du inte hade gagn av min far och av det att jag tycker det inte är värt något att gripa dig.” Esja sade: ”Búi kommer inte att finnas här, ty han har inte kommit hit i dag.” Därefter red Þorgrímr bort och hemåt. Han sade då till sina män: ”Allt detta tillsammans tar alltför stor plats i mitt sinne för att min vrede inte ska komma ned någonstans. Vi ska fara till Brautarholt för att dräpa Andríðr.” Helgi och Vakr sade att det var ett illa verk att dräpa honom gammal. Þorgrímr sade att han nu skulle göra det. De rider då till Brautarholt. Där fanns inget försvar, ty Andríðr togs i sitt högsäte och leddes ut. Husfrun Þuríðr erbjöd gods för Andríðr, sin man, men det hjälpte inte. Þorgrímr fick en man att dräpa honom, och han mötte sin död tappert. Därefter rider de bort. Husfrun Þuríðr lät göra i ordning Andríðrs lik, och han fördes ut till den ö som ligger utanför landet där, och lades där i hög. Den ön kallas sedan Andríðsey. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Om Örn, Ólöf den fagra och Búi Samma höst som nu har berättats kom ett skepp från havet. Styrmannen hette Örn, från Viken till släkten. Styrmannen Örn tog vistelse i Kollafjörðr, och när östmannen (Austmaðr) inte hade varit där länge fäste han blicken vid hur vacker Ólöf Kollidotter var. Han började då ha för vana att sitta och samtala med henne varje dag. Kolli hade ett ståtligt hem. Han ville då också hålla glädje för styrmannens skull. Han lät då anordna lekar. Och när de unga männen i bygden hörde det strömmade de dit, och lekarna där blev talrikt besökta. Esja kom snart för att träffa Búi, sin fosterson, och berättade om dråpet på hans far. Búi tog inte illa vid sig av det, utan sade att ett gammalt träd kan väntas falla. Det berättas nu att Esja en dag kom för att träffa Búi. Han frågade då vad hon hade att berätta honom för nyheter. Hon sade att lekar hade satts igång i Kollafjörðr – ”men det som är mer”, sade hon, ”är att styrmannen Örn sitter och samtalar med Ólöf den fagra varje dag, och folk tror att han kommer att förföra henne.” Búi sade att hon skulle få ett gott öde. Esja sade: ”Mycket ömkliga ord kommer ibland ur dig, när jag har tänkt denna kvinna åt dig. Nu vill jag att du går dit till lekarna och sätter ditt liv på spel så. Du kan inte bevaras på det här sättet om döden är dig bestämd.” Búi sade att hon skulle få råda. Följande morgon gick Búi till leken i Kollafjörðr. Han kom ganska sent, och leken hade börjat. Han hade samma klädsel, med sin slunga gjordad om sig. Ólöf satt på bänken och styrmannen Örn vid hennes ena sida, och de samtalade. Búi gick fram till bänken och ryckte upp de två som satt vid Ólöfs andra sida. Sedan satte han sig ned och satt där den dagen, och gick hem på kvällen till sin grotta. Så gjorde han den andra dagen och den tredje. Östmannen Örn höll fast vid sin vana, men ingen av dem talade så med Ólöf att inte den andre hörde det. ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Kolfiðr på Vatn började gå till Ólöf Nu är det att ta vid där husfrun Þorgerðr var på Vatn. Hon kom in i eldhuset en dag. Där låg Kolfiðr, hennes son, och sträckte ut sina alltför långa ben. Hon sade: ”Mycket kan man se”, sade hon, ”av vad människor är födda till i världen och vad de ska bli omtalade för. Två män sitter i Kollafjörðr och tävlar om Ólöf den fagra, och många manliga bedrifter berättas om dem. Nu går alla unga män dit till lekarna, men du är en sådan odugling att du ligger i eldgroparna till sorg för din mor, och det vore bättre att du vore död än att veta av en sådan skam i sin släkt.” Kolfiðr säger: ”Ivrig är du nu, mor, och det blir snart bättre.” Þorgerðr går bort. Litet senare reser sig Kolfiðr och går ut och ser sig omkring, ser att det inte är långt lidet på dagen. Kolfiðr var så klädd att han hade en kollhätta, och hade knäppt blad mellan benen [osäker tolkning]. Han hade hökulbyxor (hökulbrækr) [osäker tolkning] och luddiga kalvskinnsskor på fötterna. En vedstapel stod på gårdsplanen. Han gick dit och tog en hög stör i handen, och vände sedan ut ur gården. Han satte stången framför sig och hoppade sedan efter den. Han for väldigt fort. Han stannade inte förrän han kom till Kollafjörðr. Då hade leken börjat. Ólöf satt på bänken och på var sin sida om henne östmannen Örn och Búi. Och när Kolfiðr kom in i stugan, klädd så som tidigare sagts, tyckte de flesta att han var ganska skrämmande. Han stannade på golvet och såg sig omkring. Han såg var en sadelstol stod på golvet. Han gick dit och tog stolen och satte den framför där Ólöf satt. Kolfiðr satte sig sedan på stolen och satt där hela den dagen. På kvällen gick han hem. Han gick då in i stugan. Hans mor hälsade honom och frågade var han hade varit. Han berättade det för henne. Hon sade: ”Hur tyckte du det var att se sig om där?” ”Bra”, sade han. ”Ska du gå dit oftare?” sade hon. Kolfiðr säger: ”Jag anser mig inte vara ombytlig”, sade han, ”i mina företag. Det förefaller mig nu troligt att jag ska göra dig detta till viljes, att gå dit en tid.” Hon sade: ”Det vill jag ändå att du har anständiga kläder, min son, och goda vapen och en man som följeslagare”, sade hon. ”Det vill jag inte”, sade han. ”Jag vill behålla min klädsel som den är. Jag tänker inte heller dra med mig någon man.” ”Du vill väl råda själv”, sade hon. Följande morgon gick Kolfiðr till Kollafjörðr och gjorde allt som den förra dagen. Så gick det till under början av vintern, att dessa tre män ordnade sina färder på detta sätt. Ingen av dem talade med den andre, varken gott eller ont. Ingen talade heller så med Ólöf att inte den andre hörde det. Hon svarade dem alla artigt. Þorgrímr gode får nu höra om Búis förehavanden, men eftersom han hade huggit nära honom genom dråpet på hans far, så gjorde han nu inget mot honom, och så har det nu förlöpt en tid. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Kolfiðr dräpte styrmannen Örn Det berättas nu att östmannen Örn en gång kommer för att tala med bonden Kolli. Han sade så: ”Det ser ut här, Kolli”, sade han, ”som om det skulle bli ett gott hem här, och av dig kommer bara det som är gott. Men det kan synas vara ett stort ofog att dessa två män har börjat göra sig vana vid att komma hit, och jag tycker det är uthärdligt, om det ska vara illa, att Búi har ett sådant beteende, men den andre uslingen, som sitter där och lyssnar på en mans samtal, honom är jag till slut färdig med att tåla längre.” Kolli svarar: ”Här vill jag att du handlar så som det behagar dig.” Samma kväll bad Örn sin svenne (sveinn) ta deras vapen och gå med söderut ut ur tunet och vänta på honom där. Och eftersom det var mycket larm och många människor gjorde sig redo, så gav ingen akt på östmannen, vart han gick. Östmannen vände då söderut över den höjd som fanns där. De satt där två och lurade på Kolfiðr. Efter leken gick Kolfiðr ut som vanligt och gick sin väg. Men när han kom söderut från höjderna sprang östmannen Örn och hans svenne upp och angrep honom. Kolfiðr försvarade sig med påken och slog undan vapnen för dem. Han blev svårare för dem att få bukt med än de hade trott. Och när de hade kämpat en stund slog Kolfiðr svennen medvetslös. Då flög både skölden och svärdet ifrån honom. Kolfiðr grep då upp båda. Han gick då till angrepp mot östmannen Örn, och det slutade så att Örn föll, men Kolfiðr blev sårad. I det kvicknade svennen till, och Kolfiðr ville inte göra honom mer. Han gick då sin väg. Svennen såg att östmannen var dräpt. Han lade då en sköld över honom och gick sedan hem till Kollafjörðr. Kolli lät föra hem hans lik och göra i ordning det efter sedvänja. Nu är att berätta om Kolfiðrs färd. Han var svårt sårad, som har sagts. Stora åar låg på hans väg. Och när han kom från Leiruvágsá blev han mycket kall och stelnade. Det var något frost. En man hette Korpúlfr. Han bodde på Korpúlfsstaðir. Han var en gammal man och sades vara ganska kunnig i gamla konster. Han hade en son som hette Grímr. Han var ung och ett snabbfotat mannaämne. Korpúlfr var Kolfiðrs morbror. Dit vände Kolfiðr sin färd och fick där ett gott mottagande. Korpúlfr förband hans sår. Kolfiðr stannade där en tid men sände bud till sin mor om vad som uppehöll honom. Samma morgon som Örn dräptes kom Esja tidigt till sin fosterson. Han välkomnade henne väl och frågade efter nyheter. Esja berättade för honom om dråpet på östmannen Örn och om alla händelser som inträffat där. ”Nu vill jag att du ändrar din klädsel. Jag har här nu en lurvig kappa som jag vill att du bär. En skjorta är här det andra plagget. Det förefaller mig troligare att den inte slits snabbt, varken av vapen eller av ålder. Ett sax (sax) är här det tredje föremålet. Det väntar jag mig att det ingenstans stannar vid ett hugg, ty du kommer nu snart att få pröva hur vapnen biter på dig.” Búi sade att hon skulle få råda. Búi fortsatte sina färder till Kollafjörðr. Nu var det ingen trängsel på bänken bredvid Ólöf. Hon betedde sig likadant mot Búi nu som förut. När Kolfiðr hade läkts från sina sår sade han till Korpúlfr, sin frände, att han ville träffa sin mor. Korpúlfr bad honom råda för det – ”men det vill jag bestämma, att du inte längre har dessa trasor”, sade Korpúlfr. ”Jag vill att du härifrån har goda kläder och vapen, som jag vill ge dig. Du kommer snart att behöva dem. Dessutom vill jag ge dig Grímr, min son, som följeslagare och resekamrat.” Kolfiðr sade att så skulle det vara. Därefter for fränderna till Vatn för att träffa Þorgerðr. Hon blev glad åt dem och frågade vad Kolfiðr tänkte göra. Kolfiðr sade: ”Jag tänker nu uppsöka Búi. Vi två ska inte längre båda sitta och samtala med Ólöf.” Þorgerðr sade: ”Den föresatsen är inte lovande, att skifta hugg med Búi, med tanke på den mångkunniga Esja och hans hårdhet.” Kolfiðr säger: ”Två ting finns i varje fara. Antingen kommer jag att leva eller dö.” ”Du vill väl råda själv, min son”, säger hon. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Kolfiðrs och Búis holmgång På morgonen for fränderna tidigt och kom till Kollafjörðr. Folk gjorde sig då redo för leken. Búi satt på bänken bredvid Ólöf. Kolfiðr gick in i stugan och gick fram till bänken där Búi satt och sade: ”Två val ställs dig inför”, sade Kolfiðr, ”det ena att du helt upphör med dina besök här, det andra att du går till holmgång (hólmganga) med mig i morgon på den holme som ligger söderut i Leiruvágsá.” Búi säger: ”Desto hellre ska man välja ju ojämnare valen är. Jag har hittills själv bestämt över mina färder, och så tänker jag fortfarande. Men holmgång ska du få när du vill.” Därefter tog de varandra i hand och bekräftade detta sinsemellan. Kolfiðr och Grímr begav sig genast därifrån. De for på kvällen till Korpúlfsstaðir och berättade för Korpúlfr vad som hade hänt. Han säger: ”Nu siktar du, frände, inte lovande. Det har blivit tungt för dem att ha med Esja att göra som hade mer bakom sig, men det som är bestämt kommer nu att få gå i fullbordan.” Där var de över natten, och när de gjorde sig redo sade Korpúlfr: ”Liten hjälp kan jag ge dig, Kolfiðr”, sade han, ”men här är ett svärd som jag vill ge dig. Detta bar jag i mina tidiga dagar, men det kommer inte att gagna dig mycket denna gång.” Därefter gick fränderna sin väg. Búi blev kvar vid leken när han och Kolfiðr skildes. Han gick inte hem förrän som vanligt. Esja var där och hälsade sin fosterson och frågade om han hade blivit utmanad till holmgång. Han sade att så var det. Esja sade: ”Kolfiðr är en hård man och full av livskraft. Men här måste jag nu sova i natt hos dig.” Hon gjorde då i ordning ett bad åt honom och strök över varje ben på honom. Sedan klädde hon honom på morgonen som hon fann gott och bad honom fara väl. Búi for nu tills han kom till holmen. Där var Kolfiðr redan och en mängd folk, ty folk var mycket nyfikna att se dessa unga mäns strid, eftersom de båda var starka. Det var då sed att kasta en fäll under sina fötter. Det var deras lag att den av dem som vek undan från fällen skulle lösa sig med tre mark silver. Den av dem var oförmögen att strida som först lät sitt blod falla på jorden. Därefter lästes holmgångslagen upp mellan dem. Búi skulle hugga först, eftersom han hade blivit utmanad till holmgång. Båda hade en god sköld och alla andra vapen. Búi högg då mot Kolfiðr. Kolfiðr lyfte då skölden emot och fick ena sidan av handtaget (mundriði) avhuggen [osäker tolkning]. Därefter högg Kolfiðr ett liknande hugg mot Búi. Búi högg då mot Kolfiðr och gjorde skölden oduglig för honom och sårade honom med ett stort sår i handen. Kolfiðr var genast oförmögen att strida. Folk sprang då emellan dem, och de skildes åt. Därefter gick var och en sin väg. Kolfiðr for till Korpúlfsstaðir, och Korpúlfr förband hans sår och sade att det inte var att vänta mindre av hans och Búis mellanhavanden. Kolfiðr stannade nu där en tid. Búi vände från holmstämman hem till Kollafjörðr, och Ólöf var vid den varma källan och hälsade Búi. Han besvarade hennes hälsning och sade: ”Så har det nu gått med vårt möte, Ólöf, att jag inte kommer att fara ensam till min grotta. Jag tycker också det är tråkigt att gå hit varje dag för att tala med dig. Du kommer nu att fara med mig den här gången.” Ólöf säger: ”Det kommer min far att tycka illa om.” Búi säger: ”Han kommer nu inte att bli tillfrågad.” Han tog då upp Ólöf på sin arm och gick sin väg. De for tills de kom till Búis grotta. Esja var där och hälsade dem. ”Det tycks mig, Búi, att du nu har handlat väl, har skyddat henne Ólöf mot oduglingar och nu också fört henne ut ur deras besvär. Du ska, min Ólöf, vara välkommen här.” Ólöf sade att Búi nu fick råda över hennes vistelse för den här gången. Kolfiðr fick snart höra om att Ólöf hade tagits. Han sade då till Korpúlfr, sin frände: ”Alltför långt borta var jag nu. Ólöf skulle inte ha farit så, och jag ska genast söka upp Búi när mitt sår har läkts.” Korpúlfr säger: ”Illa gör du”, sade han, ”när du fäster ditt sinne vid Ólöf. Och du ska inte med mitt råd söka upp Búi, om du inte har många män.” ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Kolfiðr gick mot Búi Nu lider det på vintern, och Kolfiðrs sår läks. Och då sade han: ”Nu ska jag fara för att träffa min mor och skaffa mig män därifrån, och Grímr, din son, ska vara och möta mig i morgon vid Leiruvágsá, och de män som du sänder till hjälp åt mig.” Korpúlfr sade att så skulle det vara. På morgonen möttes fränderna där Kolfiðr hade bestämt, och de blev femton tillsammans. De for sedan hela vägen tills de kom under fjället vid Búis grotta. Där var en brant smal stig. Där uppe var två väktare, väl beväpnade. De hade också gott om sten. Kolfiðr såg att de på intet sätt kunde ta sig upp för stigen. Kolfiðr ropar då och sade: ”Om Búi kan höra mitt tal, så må han gå ned från stigen, om han har mer av en mans mod än av ett djurs.” [osäker tolkning] Búi hörde tydligt Kolfiðrs ord. Han sprang då upp och grep sina vapen och sade att han aldrig skulle tåla Kolfiðrs nidingsord. Ólöf sade att det var orådligt att gå ut mot den övermakt som det skulle vara. Búi sade att han inte brydde sig om det. Och när Búi var beväpnad slog det en värk i båda hans ögon, så att han måste gripa om dem med båda händerna. Ólöf frågade vad det var med honom. Búi sade att utgången då skulle dröja. ”Jag gissar”, sade han, ”att min fostermor nu lägger sig i.” Ólöf sade att det var bra. När Kolfiðr tyckte sig förstå att Búi inte skulle komma ut, vände han bort, och hans män. Han stannade då inte förrän han kom hem, och var missnöjd med sin färd. Så snart Kolfiðr vände bort från stigen blev Búis ögonvärk bättre. Nu led vintern mot sitt slut. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Striden vid Orrostuhóll Och när det blev sommar talade Búi och Esja med varandra. ”Jag vill nu”, sade hon, ”att du inte ligger här längre, utan du ska fara norrut till Hrútafjörðr. Där har ett skepp stått uppdraget i vinter på Borðeyri. Där ska du fara utomlands och pröva vad som där ligger framför dig. Jag börjar nu bli gammal, och jag har väl få vintrar kvar att leva.” Härnäst rustade hon för hans färd och gav honom en man som följeslagare och tre hästar. Ólöf skulle fara hem till Kollafjörðr och vänta på honom i tre vintrar. Búi for inåt längs fjället, så snart han var redo, som vägen går. Esja, hans fostermor, följde honom en bit på vägen och tyckte det var mycket svårt att skiljas från honom. Sedan red Búi sin väg. Och när han kom in förbi Blikdalsá, träffade han där en fåraherde från Saurbær. Han frågade vilka dessa män var. Búi berättade hela sanningen för honom. Och så snart de hade skilts och en höjd kom emellan dem, började fåraherden springa hem och berättade för bröderna allt om Búis färder. De tackade honom för hans möda. De lät genast ta hästar och kallade med sig sitt hemfolk. De beväpnade sig snabbt och blev tolv män tillsammans. De red fort. Búi såg inte förföljarna förrän han kom ned vid Skeiðhlíð. Han red då tills han kom till den kulle som sedan heter Orrostuhóll. Där stannade Búi och bad sin följeslagare vakta deras hästar och packning. Búi gick upp på kullen och bar upp sten till sig. Han hade alla goda vapen och den skjorta som hans fostermor hade gett honom. Bröderna kom snart fram, de sprang genast av sina hästar och gick till hårt angrepp mot Búi. Búi försvarade sig tappert. Han lät stenarna gå först. Det skedde samtidigt att fyra av brödernas män hade fallit och att Búi då hade gjort slut på stenarna. Han tog då sin sköld och sitt svärd. Bröderna anföll med stor iver, ty de var båda modiga. Då föll ytterligare två av deras följeslagare. Bröderna var då sårade och alla deras män. Búi var då ännu osårad men ytterst stridstrött. I det ögonblicket kom bonden Eilífr från Eilífsdalr dit med fem andra män och gick emellan dem, och eftersom bröderna Helgi och Vakr var sårade, så gav de upp. Eilífr bad Búi gå sin väg, och så gjorde han. Eilífr lät jorda de döda männen och lät förbinda de andras sår. Därefter for bröderna hem till Saurbær och var missnöjda med sin färd. Búi stannade inte på sin färd förrän han kom norrut till Hrútafjörðr. Där tog han sig överfart, och när de var redo seglade de ut på havet. Bröderna Helgi och Vakr tog sig överfart under sommaren i Kollafjörðr och for båda utomlands. De kom till Norge och for till kung Harald hårfagres hird. De var hos kungen under vintern och blev väl omtyckta av alla. De berättade för kungen om sina mellanhavanden med Búi. Kungen tyckte illa om att Búi hade bränt hovet och kallade det ett nidingsdåd. ## kap. 12 (maskinöversättning) 12. Búi träffade kung Harald Nu är att berätta om Búi. De fick sen bör och kom till Orkneyöarna sent på hösten. Då styrde Einarr jarl Rögnvaldsson över öarna. Búi for till jarlens hird och gick fram till honom och hälsade honom. Jarlen frågade vem han var. Búi berättade det tydligaste om sig – ”och jag skulle vilja ta emot vintervistelse hos er, herre.” Jarlen säger: ”Gott följe torde finnas i dig. Du ska visst vara hos oss i vinter om du vill.” Búi var hos jarlens hird under vintern. Einarr jarl hade mycket att göra under vintern. Búi var den säkraste i alla mannaprov. Och på våren, när det skepp som Búi hade farit dit med rustade för Norge, då gick Búi fram till jarlen och bad honom om lov att resa. Jarlen säger: ”Det synes mig mer rådligt, Búi, att du stannar hos oss. Vi har prövat dig som en rask man. Vi kommer att föra in dig i hirdlagen (hirðlög) och låta dig därmed få andra hedersbetygelser, om du vill vara här.” Búi tackar jarlen med vackra ord men säger att han vill till Norge. Jarlen sade att så skulle det vara. Därefter seglade de till Norge och kom till land långt norrut. De fick höra att kung Harald satt i Trondheim. Búi for till Trondheim med en byrding (byrðingr). Och när han kom till Steinkjer gick han fram till kungen, när han satt till bords, och hälsade honom väl. Kungen frågade vem den store mannen var. Búi berättade hela sanningen. Kungen frågade var han hade varit under vintern. Búi berättade det för honom – ”och jag har kommit hit, herre”, sade han, ”därför att jag vill erbjuda er min tjänst.” Kungen sade: ”Är du väl kommen här på något sätt?” Búi sade att det visste han inte. Kungen lät kalla till sig Helgi och Vakr, och när de kom fram till kungen sade han: ”Känner ni två igen denne store man?” ”Ja”, sade de, ”det skulle han få pröva om ni inte vore så nära, och gärna ber vi er att ni ger oss lov att hämnas våra sorger på honom.” Kungen sade: ”Jag handlar inte nidingsaktigt mot någon man som går in under min makt. Jag ser inte heller någon vinning för er, även om ni prövar krafterna med en jämlike. Men eftersom du, Búi, utförde det nidingsdådet att du brände inne våra gudar, som det anstår alla människor att dyrka, skulle jag därför ha låtit dräpa dig om du inte hade gått in under vår makt, men nu ska du lösa ditt huvud med en sändningsresa. Du ska hämta ett brädspel (tafl) hos Dofri, min fosterfar, och föra det till mig.” Búi sade: ”Vart ska jag då fara?” Kungen sade: ”Tänk själv ut det.” Búi sade: ”Det skulle många säga, herre, att detta är en sändning i döden [osäker tolkning], men ändå ska jag åta mig det. Jag vill då att ni lovar mig frid tills jag kan komma tillbaka.” Kungen sade att så skulle det vara. Búi for då bort från staden och var under sommaren inne i Trondheim. Han frågade sig då för om ortnamn. Då blev honom sagt var Dovrefjäll låg. ## kap. 13 (maskinöversättning) 13. Búi kom till tals med Fríðr Dofridotter I början av vintern, när snön lade sig på fjällen, vände Búi sin färd upp i bygden. Han stannade då i den övre delen av bygden en tid hos en bonde som hette Rauðr. Búi frågade Rauðr om han kunde ge honom något råd, så att han skulle få sin färd fullbordad. Rauðr sade: ”Många män har kungen sänt i detta ärende, och ingen har kommit tillbaka, och det är uppenbart för mig att kungen vill dig döden. Men jag vet inte av någon människa som kan tänkas veta var Dofri härskar, utom kung Harald. Men eftersom du har sökt upp mig, så ska jag bidra med något. Jag ska visa dig vägen till Dovrefjäll och likaså till den bergstopp där de flesta tror att Dofris grotta ska vara. Ordna det också så att du kommer under den bergstoppen på julafton, men sedan får du själv leta dig fram. Mer kan jag inte göra åt det.” Búi bad honom ha tack för det och gav Rauðr en god och stor fingerring av guld. Rauðr tackade honom för gåvan – ”och kom hit, Búi”, sade han, ”om det, så osannolikt som det är, händer att du kommer tillbaka.” Búi sade att så skulle det vara. Han ordnar nu allt så som Rauðr hade sagt, kom på julafton under denna bergstopp och dröjde där en stund och såg där inget som liknade en dörr. Búi slog då med svärdsfästet på berget och sade: ”Du Dofri”, sade han, ”lås upp din hall och släpp in en färdtrött man som har kommit långväga. Det anstår din värdighet.” Och när Búi hade sagt detta tre gånger, då lät det i berget som när en vagn kör, och i det sprack berget isär, och det blev en dörr, och därnäst gick en kvinna fram i dörröppningen. Hon var stor till hela växten. Hon var vacker till utseendet och väl klädd, i röd kjortel och helt prydd med band och med ett grovt silverbälte om sig. Hon hade utslaget hår, som är jungfrurs sed. Det var mycket och vackert. Hon hade en vacker hand och många guldringar på den och en stark arm, och hon var helt igenom behaglig att se. Hon hälsade den som hade kommit. Han besvarade det väl. Hon frågade honom om hans namn. Han sade det till henne – ”men vad är ditt namn eller din släkt?” Hon säger: ”Jag heter Fríðr, dotter till kung Dofri, men varför bultar du, man, på vår boning?” sade hon. ”Jag vill träffa din far och be honom om julvistelse. Han är en mycket berömd kung.” Fríðr sade: ”Du är ingen illa utseende man. Jag anser det rådligt att du går in med mig.” Búi gjorde så. Fríðr bad då grottan sluta sig igen, och så skedde. De gick då en stund, och det lyste av eld. Hon vände då ut mot berget på ett ställe. Där fanns en dörr och sedan en till, och då kom de in i ett litet rum. Det var helt klätt med bonader och utomordentligt väl inrett. Fríðr sade: ”Här ska du, Búi, sätta dig ned och vila dig och lägga av dig dina vapen och dina våta kläder.” Han gjorde så. Sedan satte hon fram ett vackert bord för dem och dukade det, och bar sedan fram till honom ett tvättfat av silver och en dyrbar handduk. Därnäst bad hon honom sitta och äta. Hon tog då fram god mat och utmärkt dryck. Allt bordsgeråd där var av silver och prytt med guld, fat och kärl och skedar. Fríðr satte sig då ned bredvid Búi, och de åt och drack båda tillsammans. Hon bad honom då berätta allt om sina färder för henne. Búi gjorde nu så att han berättade allt för henne om sin ankomst dit. ”Nu har du gjort väl”, sade hon, ”att du inte har dolt sanningen för mig. Det kan vara att det inte blir dig till skada, men jag tyckte mig veta det redan förut. Många män har kung Harald sänt efter detta brädspel, och min far har förintat dem alla, men nu ska jag gå och träffa honom och berätta för honom vad som har hänt.” Fríðr gick då bort och var borta en stund. Búi välkomnade henne väl och frågade vad hon och hennes far hade talat om. Hon sade att hon hade berättat för honom att ett litet skobarn (skóbarn) [osäker tolkning] hade kommit. Han sade att han ville se det. ”Jag sade att det måste vila i natt. Du ska nu sova här i natt i mitt rum.” Han lät sig det väl behaga. De roade sig där under kvällen. ## kap. 14 (maskinöversättning) 14. Búi fick vintervistelse hos Dofri och det goda brädspelet Búi vaknade på morgonen, och då var det ljus dag. Fríðr frågade hur han hade sovit. Han sade att det var bra. Hon bar då fram utmärkta kläder åt honom och sade: ”Nu ska du hålla dig väl uppe när du går fram till min far, och kräv djärvt julvistelse av honom.” De gick då fram i grottan. Sedan gick hon före tills de kom till dörrar, och därnäst kom de in i ett stort rum. Det var helt klätt med bonader och halm på golvet. En man satt i högsätet på den förnämare bänken, stor och vacker. Han hade ett stort skägg, vitt av ålder. Denne man var väl klädd, och helt igenom tycktes han Búi vara gammal och värdig. Båda bänkarna var fyllda med folk, och många av dem var ganska grova i ansiktet. Kvinnor satt tvärs över rummet, och den som satt i mitten var den mest ansenliga. Bord stod runt hela rummet och mat framsatt, och endast sådan som det anstod människor att äta vid den tiden. Där gick också unga män omkring och skänkte. Fríðr gick fram till mannen i högsätet och hälsade sin far. Denne skäggige man besvarade väl sin dotter. Búi tyckte sig nu veta att det måste vara Dofri. Han gick då fram till honom och sade så: ”Sitt hel, kung Dofri, med glad hird.” Dofri tog väl emot hans ord och sade till sin dotter: ”Är detta det skobarn som du berättade för mig om i går?” ”Så är det, far”, sade Fríðr. Dofri sade: ”Få sådana kommer från människornas värld (mannheimar) utom kung Harald, min fosterson. Han står långt framför alla. Men vad är ditt ärende till oss?” Búi sade: ”Jag har kommit hit för att be er om julvistelse. Jag är en utländsk man, men hör mycket berättas om er ryktbarhet. Nu tyckte jag det vore okunnigt att inte se en så förnäm hövding.” Dofri säger: ”Du talar väl. Jag vill att du är hos oss. Du ska dricka inne hos oss om dagarna. Vi vill då samtala med dig. Du ska inta det lägre högsätet. Men om kvällarna ska du och Fríðr, min dotter, roa er i hennes stuga, ty då lär du tycka att mina huskarlar är ganska våldsamma i sina lekar.” Búi tackade med vackra ord för det hövdingamässiga erbjudandet och den fina anordningen. Han gick då tvärs över golvet och Fríðr med honom. Hon bad då tre som satt där förut att resa sig, och så skedde. Sedan lät hon lägga vackra dynor under dem, och de satte sig på dem och satt där under dagen. Dofri frågade Búi om många ting, och Búi besvarade dem alla väl. Och när det blev kväll gick de fram till Dofri och hälsade honom. Han bad dem fara väl. De gick då till hennes rum och var där över natten. På det sättet gick julen förbi. På dagen efter julens slut gick Búi fram till Dofri och sade: ”Ni har varit värd för mig på hövdingamässigt sätt, som var att vänta. Men även om jag trivs här ska jag ändå inte vara er till besvär.” Dofri sade: ”Du, Búi, ska vara välkommen här hela vintern, om du tycker det är bättre.” Búi tackar honom nu på nytt för hans välgärning. Han och Fríðr höll nu fast vid sina vanor, som tidigare har sagts. Nu led det på vintern. Och när det var få nätter kvar till sommaren sade Búi till Fríðr: ”Vad tror du ska bli av mitt ärende? Jag vill be dig att du lägger in några ord hos din far.” Fríðr säger: ”Kommer du inte att tänka på att du kan ha varit här i vinter på ett sådant sätt att du inte har något hopp om att sedan komma till människornas värld? Det ska du få veta, att jag går med ditt barn.” Búi sade att han inte ville säga emot det – ”men ändå hoppas jag att du kommer att vara något välvillig mot mig.” Fríðr sade: ”Illa skulle jag nu tycka det vara om du blev dräpt, även om du förtjänade det. Jag ska nu hellre gå till min far i dag och se hur det står till med din sak.” Under dagen, när folket hade tagit plats, gick Fríðr till sin far och satte sig i hans knä och lade armarna om hans hals och sade: ”Hur tänker du, far, skiljas från Búi, din vintergäst? Det vore nu hövdingamässigt att göra väl mot honom. Desto hellre kommer framstående män att besöka er.” Dofri säger: ”På vilket sätt ville du, dotter, att jag skulle göra upp med honom?” Fríðr sade: ”Ge honom utmärkta gåvor, far, så kan man se att han har besökt en stor och framstående hövding.” Dofri sade: ”Vad ska väljas till det?” Fríðr sade: ”Ge honom det brädspel som kung Harald ofta har sänt efter, och därtill en fingerring av guld. Han kan då köpa sig fred med kungen med brädspelet, men fingerringen ska han ha till minne.” Dofri sade: ”Du ska få råda över detta, dotter, den här gången, ty jag kan inte neka dig.” ”Då gör du väl, far, som var att vänta.” Hon gick då bort till sin plats. Dessa dagar led mot sommaren. Och på första sommardagen sade Fríðr till Búi: ”Nu ska vi två äta här i min stuga. Sedan tar du dina kläder och vapen och gör dem redo. Du får bara stanna här en kort stund från det att du och min far skiljs.” Därefter gick de till Dofri. Han hade då satt sig till bords. Dofri hälsade dem och bad dem sitta och dricka. De gjorde så. Då sade Dofri: ”Du, Búi, har uppfört dig väl här i vinter så vitt vi vet, och som tecken vill vi att det ska synas med sanna bevis att du har besökt oss. Här är ett brädspel som jag vill ge dig. Detta föremål vet jag att kung Harald, min fosterson, har störst lust till. Denna guldring ska du ta emot av mig.” Búi tackade honom med många vackra ord för hans välgärning och den stora heder som han visade honom, och bad honom sitta som den mest lyckosamme av alla kungar. Därefter tog de avsked för Búis räkning och vände då bort. När de kom till grottans dörr öppnade sig grottan. Fríðr gick då ut och sade till Búi: ”Nu har det blivit så, Búi, som jag sade dig, att jag går med ditt barn. Jag ska nu säga dig hur det ska ordnas med det. Om det är ett flickebarn, så ska det vara här hos mig, men om det är en pojke, så ska jag sända honom till dig när han är tolv vintrar gammal. Du ska då ta väl emot honom. Men om du inte gör så, så kommer du att få känna av det. Jag följer dig inte längre, far väl”, säger Fríðr. Därefter skiljs de. ## kap. 15 (maskinöversättning) 15. Búi brottades med en blåman Búi gick sin väg och stannade inte förrän han kom till Rauðr. Denne tog väl emot honom och frågade om hans färder, och Búi berättade sanningen. Rauðr sade: ”Stor lycka har du haft på din färd. Men du får räkna med att kung Harald inte kommer att nöja sig med bara detta mot dig, ty nu kommer han att hetsa mot dig det troll som jag vet är störst i Norge, och det är den blåman (blámaðr) som har blivit många män till bane. Nu vill jag ge dig den brottarrock (fangastakkr) som du då ska ha. Jag väntar mig då att du inte kommer att känna så mycket var han än lägger sina klor på dig, ty han bryter benen i de flesta, om han inte dödar dem.” Búi tackade Rauðr för hans välgärning. Han stannade där några nätter och for sedan ned till Trondheim. Han fick då höra om kungen att han var på Steinkjer. När Búi kom dit gick han till kungen och hälsade honom. Kungen såg på honom och sade: ”Är du där, Búi? Hur tog Dofri emot dig?” ”Ja, herre”, sade Búi, ”jag hade gagn av er, ty Dofri var välvillig mot mig.” Kungen sade: ”Var du hos Dofri i vinter, och fick du brädspelet?” ”Ja, herre”, sade Búi, ”jag fick ett brädspel.” Kungen sade: ”Kom till mig i morgon med det.” Búi sade att så skulle det vara. Dagen därpå kom Búi fram till kungen när han satt vid dryckesborden och överlämnade brädspelet till honom, och när kungen såg det sade han: ”Du är en stor man i dig själv, Búi”, sade kungen. ”Du har sanna bevis för att du har träffat Dofri. Detta brädspel har han aldrig velat lämna ifrån sig åt mig, men så stark som du är måste vi se något av din kraft, och du ska brottas med vår blåman.” Búi säger: ”Det trodde jag, om jag fick brädspelet, att ni skulle låta mig fara i frid.” Kungen sade: ”Det är av ringa vikt att ta ett enda brottningstag.” Búi säger: ”Dyrt är herrens ord. Jag vill nu förbehålla mig hos er, herre, att om det, så osannolikt som det är, händer att jag besegrar honom, så efterskänker ni er vrede mot mig och ger mig gott lov att fara till Island.” Kungen samtyckte till det. Därefter satte kungen ut en frist till stämman för att denna brottning skulle äga rum, ty han ville att så många som möjligt skulle se den. Och när den tiden hade gått lät kungen blåsa samman allt folk ut på ett vidsträckt fält. När kungen och en stor mängd folk hade kommit dit gjorde sig Búi redo för brottningen. Han tog på sig sin skjorta, den som Esja hade gett honom och som vi tidigare har omtalat. Sedan drog han över sig den brottarrock som Rauðr hade gett honom och gick sedan till lekplatsen. Kungen lät då föra fram blåmannen, och fyra män höll i honom. Han vrålade våldsamt och betedde sig som ett troll. Det var så beskaffat att där var ett jämnt fält, och runt omkring det stora höjder. Där satt folket runt omkring. På fältet stod en stor häll, tunn upptill, nedsänkt i fältet. Den kallade de brotthällen (fanghella). Búi gick då fram inför kungen och sade: ”Var är den man, herre, som ni har tänkt mig att brottas med?” Kungen sade: ”Se där de håller honom fram på fältet.” Búi sade: ”Det ser inte ut som en människa för mig. Det liknar mer ett troll, tycker jag.” Kungen sade: ”Vi ska pröva dig en kort stund, om vi ser att du inte rår på honom.” Búi sade: ”Ni vill väl råda.” Därefter gick Búi fram på fältet, och när folket såg honom sade många att det var illa att ett troll skulle hetsas mot en så tapper man. De släppte då blåmannen lös. Han sprang då vrålande mot Búi. Och när de möttes tog de varandra ytterst hårt och slet i varandra. Búi förstod snart att han var mycket underlägsen i kraft mot detta väsen. Han aktade sig då för att falla men stod ändå stadigt och vek undan vida över fältet. Búi förstod att han tog så att hans ben skulle brytas om inte kläderna skyddade honom. Det förstod Búi, att blåmannen ville föra honom till hällen. Och när de hade kämpat en stund blev blåmannen ytterst trött, och det började låta i honom som det låter i galtar när de går mot varandra, och på det sättet fällde han fradga. Och när Búi märkte det lät han sig drivas bakåt mot hällen. Blåmannen satte då på nytt hårt åt honom, och hans läten var förskräckliga att höra, ty han var alldeles utpumpad av angreppet. Och när Búi kom fram till hällen, så att han kände den med hälarna, då satte blåmannen åt så hårt han kunde. Búi gjorde då en rörelse när det var minst att vänta, och han hoppade då baklänges över hällen, och blåmannens händer släppte taget och gled av brottarrocken. Búi ryckte då blåmannen till sig så hårt han kunde. Han störtade då mot hällen, så att hans bröstben träffade där den var vassast. Då hoppade Búi ned på honom med all kraft. Då gick bröstbenet i blåmannen sönder, och därnäst var han död. Många talade om att detta var en stor kraftbragd. Búi gick då fram till kung Harald. Kungen sade: ”En stor man är du i dig själv, Búi, och nu ska det vara slut mellan oss två, och far nu till ditt fädernesland i frid för oss.” Búi tackade kungen för det. Búi for då ut till havet och fick sig överfart till Island. ## kap. 16 (maskinöversättning) 16. Búis hemkomst och Kolfiðrs fall Den sommar då Búi for utomlands var Ólöf den fagra havande. Hon födde på hösten en flicka, som hon uppgav Búi som far till och som kallades Þuríðr. Esja erbjöd sig att fostra flickan hos sig, och det tog Kolli och hans hushåll emot. Men den sommar då Búi var i Trondheim for Helgi och Vakr till Island. De förde ut de nyheterna att Búi var död och att kung Harald hade sänt honom på en sändning i döden (forsending), från vilken ingen hade kommit tillbaka. Och när det blev känt for Kolfiðr till Kollafjörðr och tog därifrån bort Ólöf den fagra med tvång och mot hennes fars vilja. Kolfiðr for då med Ólöf ut till Vatn. Hon var där sommaren och vintern därefter. Men sommaren därpå kom ett skepp söderut vid Eyrarbakki till den hamn som heter Einarshöfn. Det blev därifrån känt att Búi Andríðsson var ombord där. Och så snart detta blev känt ned över heden lät Kolfiðr spana efter Búis färder och fick höra när han kom till Ölfus. Då red Kolfiðr hemifrån upp till Öxnaskarð, själv tolfte. Där var med honom Grímr, hans frände, och tio andra män. De lurade där på Búi. I samma stund red Búi ned ur passet. Han såg de beväpnade männen. Han tyckte sig veta vilka det måste vara. Búi hade alla goda vapen. Han bar sin skjorta, Esjas gåva. Búi red fram till en stor sten som stod nedanför passet och steg där av sin häst. De sprang då dit. Búi hade haft ett litet kastspjut i handen. Han kastade det mot dem. Det träffade Grímrs sköld nedtill. Då brast det ut ur skölden. Spjutet for då in i Grímrs ben ovanför knät och rakt igenom där. Grímr var genast oförmögen att strida. Búi vände då ryggen mot stenen, ty den är så stor som en klippa. Man kunde då bara angripa honom framifrån. Kolfiðr sade då: ”Det är bra, Búi, att vi har mötts här. Nu kommer trollet Esjas grotta inte att skydda som senast.” Búi säger: ”Jag kan inte klandra det. Våra möten har varit sådana att du torde ha uträttat litet. Jag väntar mig att det kommer att vara så ännu. Det är nu ett tappert mans verk att en går mot en.” Kolfiðr sade: ”Det ska vi nu dra nytta av, att vi är fler.” Búi sade: ”Då ska det tas emot väl.” Då gick de till angrepp mot honom, men han försvarade sig ståtligt. Kolfiðr eggade sina män men skonade sig själv, ty han tänkte sig att avgöra saken själv [osäker tolkning]. Men Búi var svår för dem att få bukt med, ty även om de nådde honom med hugg eller stötar blev han inte sårad där skjortan täckte, men var och en som han nådde med hugg behövde inte förbindas. Det hade då kommit så långt att sex av Kolfiðrs män hade fallit, och alla de andra var sårade. Búi var sårad i foten. Kolfiðr sade då: ”Ett stort troll är du, Búi”, sade han, ”när du försvarar dig så länge mot så många män.” Búi sade: ”Du har bara lekt, och det är nidingsaktigt att inte våga gå på mig.” Kolfiðr sade: ”Det skulle jag vilja, att du skulle få säga att jag inte skonade mig innan det är slut.” Kolfiðr sprang då mot Búi med draget svärd och högg det ena hugget efter det andra. Búi skyddade sig med skölden. Kolfiðr högg hårt och tätt och anföll mycket tappert. Búis sköld blev då mycket sönderhuggen. Och när Kolfiðrs häftigaste angrepp avtog och han blev trött, då satte Búi hårt åt honom och gick då fram från stenen. Han högg då inte många hugg innan han gjorde Kolfiðrs sköld oduglig. Sedan gav han Kolfiðr ett sådant slag att han gick itu på mitten. Búi var då också något sårad både på händer och fötter, där skjortan inte hade skyddat, och han var ytterst stridstrött. Búi gick då dit där Grímr, Korpúlfrs son, var och frågade om han ville ha frid. Han sade att han ville det. ”Då ska du svära”, säger Búi, ”att vara mig trogen härefter.” Grímr sade att så skulle det vara. Kolfiðrs följeslagare tog då också emot frid av Búi. Han bad dem då ta Kolfiðrs lik och sörja för det. Búi tog då sin häst. Han red tills han kom ned till Elliðavatn. Ólöf var ute och hälsade Búi. Han bad henne ta sina kläder och fara med honom. Hon gjorde så. Hon red med Búi till Kollafjörðr. Kolli var ute och välkomnade Búi väl och bjöd honom att stanna där. Búi sade att han skulle dröja en tid där vid den varma källan och förbinda sina sår. Så gjordes nu. Búi sade då till Kolli: ”Nu är det så, Kolli”, sade Búi, ”som du känner till, med mina och Ólöfs mellanhavanden. Jag har lönat Kolfiðr för hans djärvhet. Men nu ska Ólöf, er dotter, vara hos dig tills ett gifte erbjuds henne, ty jag vill ändå inte älska henne, sedan Kolfiðr har skämt ut henne.” Nu fick det bli som Búi ville. ## kap. 17 (maskinöversättning) 17. Om förlikningen och Búis giftermål Búi red då till Esjuberg, och Esja, hans fostermor, var ännu i livet. Hon blev av hela sitt hjärta glad åt honom. Búi for snart till Brautarholt för att träffa sin mor. Hon var då ännu en kraftig kvinna. Búi stannade där en tid. Þorgrímr bodde då ännu på Hof och var då mycket gammal. Han hade bara en dotter som barn, som hette Helga. Hon var ung och en mycket ståtlig kvinna. Arngrímr, hans bror, var då också död, och bröderna hade skiftat arvet mellan sig. Helgi hade land i Saurbær, men Vakr blev köpman och ansågs vara den raskaste. Och när det hade kommit så långt valdes kloka och välvilliga män ut och förde förlikningsförslag mellan Búi och Þorgrímr, och hur mycket som än talades om detta, så blev det så att de, Búi och Þorgrímr, lade alla dessa mål under de bästa männens dom. Dessa mål avslutades på våren vid vårtinget (várþing). De hade det som början på dessa mål och förlikningar att Búi skulle få Helga Þorgrímsdotter, och de penningböter som dömdes på Búi skulle vara Helgas hemgift (heimanfylgja). De såg det som var, att Búi och Helga skulle äga varje penning efter hans dag. Helgi Arngrímsson skulle få Ólöf Kollidotter. Därefter gav båda parter varandra trygghetslöften (tryggðir). De ordnade nu ett stort gästabud på Hof, ty där skulle båda bröllopen hållas. Båda dessa giftermål ingicks under sommaren. Litet senare dog Esja. Hon gav allt sitt gods åt Búi och Þuríðr, hans dotter. Búi tog då över gården på Esjuberg och inrättade där en präktig gård. Efter bröllopet under sommaren for Helga till Esjuberg med Búi. Det blev snart uppenbart att hon var en mycket duglig kvinna. Nu uppstod vänskap mellan Búi och Þorgrímr gode genom svågerskapet. Þorgrímr verkade nu i allt till Búis heder. Då hänsköts alla mål dit. Búi gjorde sig det mycket väl till nytta. Han blev en mycket omtyckt man. Búi och Helga fick barn. De hade en son som hette Ingólfr, och en annan hette Þorsteinn. En dotter hade de, som hette Hallbera. Andra sommaren därefter blev Þorgrímr sjuk och dog. Han fördes ut enligt den sed som då rådde, och arvöl dracks efter honom. Vid den tiden upphörde Vakr med sina resor. Han tog över landet i Saurbær, och Helgi tog då Hofs land från Búi. Búi tog då över hövdingadömet (mannaforræði). Han hade allt ut till Nýjahraun och in till Botnsá. Búi bodde på Esjuberg i tolv vintrar och hade en mycket präktig gård. Under den tiden fick Vakr Þuríðr, dotter till Búi och Ólöf, till hustru. ## kap. 18 (maskinöversättning) 18. Jökulls ankomst och Búis död Och när det hade kommit så långt kom ett skepp norrut till Eyjafjörðr. Där ombord var tröndska män. På det skeppet var en man som hette Jökull, ung och mycket kraftigt byggd. Så snart Jökull kom i land köpte han sig hästar och följeslagare. Han red sedan söderut genom landet, och om hans färd berättas inget förrän han en kväll kom till Esjuberg. Han gjorde inte mycket väsen av sig. De var där över natten, ty där fanns mat redo för alla människor. På morgonen gick Jökull för att tala med Búi och sade: ”Så ligger saken till att jag har ett ärende till dig, Búi”, sade han. Búi frågade hur det var. Jökull sade: ”Det har sagts mig att du är min far, och Fríðr är min mor, dotter till kung Dofri.” Búi säger: ”Det är en osannolik berättelse att du är min son, ty jag skulle vänta mig att den som föddes av oss två skulle vara en kraftig man, men du förefaller mig snarare klen.” Jökull sade: ”Jag har ännu inte många vintrar bakom mig, men min mor bad mig säga dig detta som tecken, att hon sade att hon hade sagt dig att du skulle få känna av det om du inte tog väl emot släktskapen med mig.” Búi säger: ”Jag bryr mig inte om dina historier. De förefaller mig obetydliga. Jag vill att vi två tar ett brottningstag, ty du är inte vår son om det inte finns någon kraft i dig.” Jökull sade: ”Det är sällsport att jag, tolv vintrar gammal, ska behöva brottas med dig, du som dödade kung Haralds blåman i dina brottningsgrepp, men du vill väl råda.” Búi och Jökull gick då österut under fjället till den varma källan. Där fanns vackra slätter. Sedan klädde de sig för brottning och tog varandra mycket kraftfullt, och det höll på länge utan att någon av dem föll. Búi blev mycket trött. Jökull sade: ”Låt oss inte hålla på med detta mer, och ta emot släktskapen med mig.” ”Nej”, sade Búi, ”en av oss ska falla.” Jökull sade: ”Då blir det inte bättre.” Därefter gick de på varandra en andra gång. Det blev då mycket häftiga tag. Det var då nära att Jökull skulle falla, och i det var det som om båda fötterna rycktes undan Búi på en gång, och han föll framåt, och då hördes ett högt och kraftigt brak. Búi sade: ”Nu har jag fallit på allvar, och din mor kunde inte låta bli att lägga sig i.” Då sprang andra män fram och såg där spåren av det som hänt, att bröstbenet var sönder i Búi, och en sten hade legat under honom. Búi sade då till Jökull: ”Ditt ärende hit har nu inte blivit lyckosamt, ty du hade varit ett gott mannaämne, och nu kommer en kort saga att gå ut om mig.” Därefter bars Búi hem på en röd sköld och levde i tre nätter och dog sedan. Jökull tyckte att hans gärning var så illa att han genast red bort till ett skepp som låg redo söderut vid Eyrarbakki, och han for därifrån utomlands under sommaren, men sedan har vi inte hört någon berättelse om honom. Helga Þorgrímsdóttir bodde på Esjuberg med sina och Búis barn. Då stod ännu den kyrka på Esjuberg som Örlygr hade låtit bygga. Ingen brydde sig då om den. Men eftersom Búi var en döpt man och aldrig blotade, lät husfrun Helga begrava honom under kyrkans södra vägg och inte lägga något värdefullt hos honom utom hans vapen. Samma järnklocka hängde då vid kyrkan på Esjuberg när biskop Árni Þorláksson styrde över stiftet (staðr) och Nikulás Pétrsson bodde på Hof, och den var då upptärd av rost. Biskop Árni lät också föra samma plenarium söderut till Skálholt och lät binda det och klistra fast alla bladen i ryggen, och det har irländsk skrift. Från Búi Andríðsson härstammar en stor släkt. Och här avslutar vi Kjalnesinga saga.