# Jökuls þáttr Búasonar > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Jökuls þáttr Búasonar (verk:saga:jokuls_thattr_buasonar) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Jökull driver till Grönland Jökull tyckte nu att hans gärning var illa gjord, red därför genast bort och till ett skepp som då låg vid Eyrarbakki och seglade med styrmannen Úlfr. De fick lite vind, och mörker och villovägar på havet drev över dem, så att de var ute hela sommaren. Men när det började lida mot höst kom stormar med svåra snöoväder och frost, så att varje droppe som kom in frös till is. Alla måste stå och ösa både natt och dag, och alla blev mycket utmattade och gav till slut upp utom Jökull ensam. Han höll på att ösa helt ensam i fyra dagar. Till slut drev skeppet mot en stor skärgård med väldiga bränningar. Snöovädret var då mycket starkt, så att skeppet bröts i spillror och godset gick förlorat. Jökull kom upp på ett skär med styrmannen Úlfr och några av skeppsmännen, men några drunknade. Alla var då överväldigade av utmattning och köld utom Jökull ensam. Jökull frågar nu Úlfr vad man skulle ta sig till. ”Skall vi låta det driva över oss här?” ”Nej”, säger Úlfr, ”det duger inte. Nu skall man söka utvägar där du är.” Jökull säger att det skall bli så för dem, – ”och jag skall nu söka mig till land.” Sedan kastade han sig i vattnet och simmade in mot landet. Där var stora bränningar och svåra brottsjöar, så att det var svårt för honom att komma fram där genom att simma, och därför dök han till land. Men när han hade kommit i land frös alla kläderna till is på honom, och snöovädret var så starkt att han knappt kunde styra sig. Han visste inte heller alls var han gick. Han kom då att vandra längs havet, och till slut kom han till en stark och gammal hall. Hallen var låst, men nyckeln var infälld i dörrposten. Han låste upp och gick in där, trevade sig sedan fram och fann en stor ås och eld i den [osäker tolkning]. Sedan lade han ved på elden. Då blev det snart ljust i hela hallen. Han såg att det fanns två bäddar i den inre delen av hallen. Det tyckte han sig veta, att människor hade varit där. Han ser att man där väl kunde inrätta sig, om det fanns förråd nog. Därnäst betänker han att man skulle säga om honom att han skilts så från sina män, och vänder därför ut igen i snöovädret och går samma väg och simmar till skäret och kommer till sina män. Då är sju döda, men arton lever, nästan döende av köld utom Úlfr ensam. Jökull sade: ”Ämnar ni vara här längre?” Úlfr svarar: ”Någon annanstans tyckte jag vore bättre än här i längden.” ”Vill ni då lita på min försorg?” säger han. De sade att de gärna ville det. Han förde då styrmannen Úlfr simmande till land, och han slutade inte förrän han hade fått dem alla i land. Jökull går då före dem till hallen, och de gjorde då upp en stor eld. Snart är då hans kamrater vid liv igen. Han tycker då att det fattas att de inte visste var de hade kommit, och att de var utan förråd. Så led det mot kväll. Jökull frågar: ”Vem av karlarna är villig att vaka i natt?” Úlfr svarar: ”Jag tror att jag är den mest i stånd till det, eller vill du att jag vakar?” ”Nej”, säger Jökull. De lade sig då att sova, men Jökull vakade ensam. Då syntes lite av månen ljust, och den drog än hit, än dit. Jökull kom att vandra till havet och längs stranden. Han ser att mycket av deras gods har flutit i land. Han tycker sig då också se några två varelser bära ihop godset på ett ställe. Han stannar, ser efter och lyssnar och hör då dessa två trollkäringar (syrpur) tala med varandra. Gnípa säger: ”Något gick där längs sanden.” ”Jag vet inte vad det kan vara”, säger Geit. ”Jag tycker mig veta det noga”, säger Gnípa. ”Hit har Jökull kommit, son till Búi och Fríðr Dofradóttir. Om honom går nu det största ryktet, och den hade det bättre som ägde en sådan man.” Geit säger då till Gnípa: ”Låt oss gå emot honom och erbjuda honom två val, det ena att han får en av oss båda, det andra att vi annars skall dräpa honom.” ”Så skall det vara, kära syster”, säger hon. Därefter gick de emot Jökull och tog ganska stora kliv. De var ytterst fula, med långa näsor, och läppen hängde ned på bröstet. De var klädda i skinnkjortlar som var långa framtill, så att de mest trampade på dem, men baktill nådde de till överkanten av skinkorna. De slog sig på låren och betedde sig mycket okvinnligt. Jökull såg detta och drog svärdet, som Fríðr, hans mor, hade gett honom, och högg till Geit på halsen så att huvudet flög av. I detsamma kom Gnípa fram och anföll Jökull. Där började den hårdaste brottning. Nästan allt som fanns där gick sönder. Gnípa gick mycket hårt fram, så att Jökull blev kraftlös inför henne och allt hans kött blev blått och blodsprängt. Jökull såg att det inte kunde fortgå så länge, och tog till ett snedgrepp mot Gnípa, och när hon minst anade det gav han henne ett höftkast (lausamjöðm), och först kom huvudet ned och sedan kroppen. Detta fall blev mycket stort. Gnípa sade: ”Njut nu av fallet, karl.” Jökull sade: ”Förr skall du gå samma väg som Geit, din syster.” Gnípa sade: ”Så kan du inte göra. Du vill nog ge mig livet, och säg mig vad dina män behöver.” ”Så skall det vara”, säger Jökull, ”om du är mig trogen och hjälpsam.” Detta går Gnípa med på. Sedan reste hon sig och sade: ”Omanligt bar du dig åt nyss, Jökull, när du dräpte Geit, min syster, det tolv vintrar gamla barnet, men jag är nu tretton vintrar. Vi är nu sju syskon kvar och jag yngst av alla.” ”Jag går inte så noga med sådant”, säger Jökull, ”men var har vi nu kommit, mina kamrater och jag?” ”Ni har kommit till ödebygderna på Grönland”, säger Gnípa, ”och in i fjorden Öllumlengri. Härifrån är det inte långt till min faders boning, han heter Surtr, och min mor Syrpa. Min fader är urgammal, men jag skulle vilja att mina syskon inte fick något av arvet, och jag tycker inte om det, om jag skall nöja mig med det som det är. Vi skall skiljas åt för den här gången till synen, men inte i vänskapen.” Jökull gick då hem till hallen. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Jökull och hans män fäller troll Úlfr vaknade tidigt på morgonen, träffade Jökull och frågar efter nyheter. Han berättar sådant som hade hänt, – ”och det är tid”, säger Jökull, ”att söka oss föda.” Men när de gick ut såg de att det hade kommit tillräckligt med mat och dryck dit, även om de skulle vara där de närmaste tolv månaderna, och de gick sedan in och satte sig till bords. Och när de var mätta sade Jökull: ”Nu skall vi dela upp vårt folk i dag. Vi två, Úlfr och jag, skall gå upp på glaciärerna, men ni karlar skall gå längs stränderna och samla ihop vårt gods och bära det till hallen.” De gjorde så och gick nu var och en sin väg. Jökull och Úlfr gick upp på glaciärerna, och det dröjde inte länge innan Gnípa kom till dem och hälsar dem kärvänligt. ”Vart ämnar du vandra, karl?” säger hon. Jökull sade: ”Till din faders grotta, och jag vill att du visar mig vägen.” ”Så skall det vara”, säger Gnípa. Hon gick då före och stannade inte förrän de alla kom till en stor grotta. Gnípa sade: ”Jag går inte längre, och här är nu grottan som tillhör Surtr, min fader. Jag vill låta dig veta, Jökull, att mina bröder inte är hemma, Sámr, Sniðill och Eitill. Han är den värste av bröderna att ha att göra med, och de har gått till din hall och ämnar dräpa alla dina män och röva godset, och jag går nu för att hjälpa dem. Lev väl.” Hon gick så sin väg, men de gick in i grottan. Det hade då blivit mörkt av kvällen. De såg att tre troll (flögð) satt vid elden, och en kittel hängde över elden. Jökull låter sig inte skrämmas, drar svärdet och hugger jätten i halsen, så att huvudet gick av och föll ned i kitteln. Då for trollkvinnorna upp och reste sig. I detta språng stöter Úlfr ett spjut genom den ena, men den andra rusar på Jökull, så att han var nära att falla och vek hårt tillbaka. Sedan drabbade de samman och brottades länge och drev omkring i grottan och mot elden. Det blev då mycket häftiga tag, eftersom vardera ville föra den andra ned i elden. Trollkvinnan började då flåsa våldsamt. I detsamma fick Jökull handen fri och for in under henne och lyfte henne över sitt huvud och stjälpte henne med huvudet före i kitteln, och där miste hon livet. Sedan gick de längre in i grottan och kom till en sidogrotta. Där hörde de människoröster och tyckte sig veta att makarna, Surtr och käringen Syrpa, måste vara där inne. Surtr sade: ”Sent tycker jag att våra söner kommer hem.” Syrpa sade: ”Vart gick de, min gubbe?” ”Frågar du om det, käring”, säger han. ”Jag sände bröderna, Sámr, Sniðill och Eitill, till Jökulls och Úlfrs hall i det ärendet att dräpa dem alla och föra godset hit. Ändå blir det inte mycket som ersättning för våra döttrar, Geit och Gnípa, som Jökull dräpte.” ”Sant säger du det, min käre gubbe”, säger Syrpa, ”och vi skall snart gå emot dem och se vad som uppehåller dem.” De gjorde så. Surtr sprang först, men Syrpa senare ut ur grottan. Detta ser Jökull och svingar svärdet mot Surtr och träffar armen, så att den gick av i armbågsvecket. Surtr gav då upp ett stort skrik och anföll Jökull. Deras kamp blev stor och hård. Jökull drogs helt med av hans styrka, men ändå var han så smidig att Surtr aldrig fick omkull honom. Surtr blev mycket utmattad, för han förblödde häftigt. Det utnyttjade Jökull och satte krokben för Surtr med hälen, så att han föll, och Jökull vred halsen ur led på honom, gick sedan för att leta efter Úlfr och kom fram dit där han och Syrpa kämpade med varandra, och hon hade fått Úlfr under sig och lutade sig ned över honom och ämnade bita honom i strupen. Jökull grep då med båda händerna under käkarna på käringen och satte knäna i ryggen. Syrpa sade: ”Skall du leka så illa med mig, Jökull?” ”Det får du finna dig i”, sade han och bröt henne sedan bakåt så att halsen gick ur led, och hon var genast död. Úlfr kom då på fötter och var mycket stel. De undersökte sedan grottan och fann där överflödigt mycket gods, guld och silver och goda kläder och många sällsynta klenoder. Och när de hade undersökt grottan så mycket som de hade lust till, gick de bort och ville återvända till sina män, och när de hade kommit en kort bit på vägen hörde de rop och stort larm och mycket gapskratt. Jökull och Úlfr såg då var bröderna kom och hade stora bördor på ryggen och sprang om varandra. Och när bröderna minst anade det kom Jökull fram till dem och högg till Sámr i huvudet och klöv honom ned till axlarna. Då rusar Úlfr fram till Sniðill med spjutet och slog honom i nacken, så att han låg där och sparkade med fötterna. Detta såg Eitill och kastade av sig bördan. Han hade ett vasst kortsvärd i handen och rusade fram emot dem med stort jätteraseri och högg till Jökull. Det träffade låret och blev ett mycket stort sår. Då kom Úlfr, och de anföll båda Eitill, men han värjde sig mycket tappert. Till slut kom det därhän att de kunde dräpa honom. De var då både trötta och sårade. Då kom Gnípa dit och frågar: ”Är ni sårade, karlar?” ”Det är inte mycket med det”, säger Jökull. ”Det är tid att gå hem”, säger Gnípa. De gjorde så. Och när de hade kommit till hallen berättade Jökull för Gnípa allt som hade hänt. Gnípa sade: ”Stora är dessa nyheter, att ni två har dräpt min fader och mor och mina syskon, men jag har hjälpt era män, för mina bröder hade dräpt dem alla om jag inte hade varit här. Sex är döda, men tolv lever. Du har nu till fullo hämnats dina män, Jökull. Men ni två kunde räkna med att jag skulle tycka att förlusten av fränderna var stor, och jag hoppas också att du skall gottgöra mig det innan vi skiljs.” ”Så skall det vara”, säger Jökull. Han förband sina mäns sår och Gnípa med honom, och de var snart läkta och helt friska. Det fattades dem då inte vad de behövde ha, och Gnípa var alltid där. Så går nu tiden. Men några dagar före jul kom Gnípa inte till dem, och de tyckte sig inte veta vad som hade blivit av henne. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Jökull fick en kungadotter och ett rike På julaftons kväll gick Jökull ensam ut sent. Han ser var Gnípa kommer gående, och hon hälsar honom. Han frågar var hon har varit eller vad hon hade att berätta för nyheter. Gnípa säger: ”Vida har jag nu strövat sedan dess, och jag är bjuden till julgästabud, och jag skulle vilja att du gick med mig.” ”Det får du bestämma”, säger Jökull, ”men vem bjöd dig?” ”Det gjorde Skrámr, som är kung över alla ödebygder, och alla jättar är rädda för honom. Han har en son som heter Grímnir, ett mycket gott ämne till man, och han står på intet sätt efter sin fader. Han överträffar så de unga männen här att vi mör gärna ville få honom, var och en för sig. Han är nu tolv vintrar, och då tyckte jag att du gick väl fram, Jökull min vän, om jag fick honom.” ”Jag skall se något till det”, säger Jökull. ”Det är tid att ge sig av”, säger Gnípa. ”Mig uppehåller ingenting”, säger Jökull. De går sin väg. Gnípa går före och Jökull efter. Hon går ganska snabbt. De går in längs fjorden tills den tar slut. Det är då långt lidet på natten. Då kommer de till stora klippor och branta berg. Hon viker upp dit där den smala stigen går, och de kommer då till en stor grotta. Gnípa sade: ”Här är kung Skráms grotta. Han har bjudit hit alla jättar och trollkvinnor som bor i ödebygderna, och de kommer att sända dig till Hel när de ser dig, vilket jag inte skulle vilja vara vållande till. Här är en guldring som jag vill ge dig. I den sitter en sådan kraftsten att om du drar ringen på ditt finger, så ser ingen dig mer än du vill.” Jökull tackar henne för gåvan, och de går sedan in i grottan. Jökull såg att det var troll placerade på båda bänkarna, och alla hälsade Gnípa. Skrámr bad henne passa upp på dem. Hon sade att det skulle vara så. Hon lät då bära in det öl som var starkast, och de svepte i stora klunkar, och drickandet var ohejdat, så att de mycket snart blev druckna. Då kunde man höra skällsord nog och angrepp, och också se många knytnävsslag och hårluggningar. Detta tål inte Jökull, och han rusar in i trängseln och dräper den ena efter den andra och den ena tvärs över den andra, och nu är det inte säkert om var och en tillskrev den andre dessa oerhörda och underliga ting, men ingen ser Jökull. Det går nu mycket häftigt till i grottan. Var och en slår den andre medvetslös och dräper till slut, tills alla hade fallit, kvinnor och män, utom Skrámr och hans son. Jökull gick in till Skrámr och stöter svärdet genom honom, och han faller då framåt på golvet, så att det blev ett stort dunk. Detta förundrar sig Grímnir över, vad det kan betyda att hans fader var dräpt men han inte ser någon människa, springer upp och låter händerna svepa över hela grottan. Detta tycker Jökull är mycket roligt, tar av sig ringen och vill inte hålla sig dold längre. Det ser Grímnir och anfaller honom, och de tar brottartag och brottas mycket kraftigt, så att det mesta måste gå sönder. Till slut blir det så att Grímnir faller. Detta ser Gnípa, brister i skratt och sade: ”Nu gjorde lyckan skillnaden, såsom bättre var, och kom ihåg, min Jökull, vad du har lovat.” Jökull sade: ”Du förtjänar gott av mig. Nu finns det två val, Grímnir, det ena att jag dräper dig nu genast på stället, det andra att du får Gnípa, min väninna, och du skall vara kung över Jötnaheimr som din fader var. Jag vill också ge dig all rikedom efter din fader.” Grímnir går med på detta. Jökull låter honom nu stå upp, och de går längre in i grottan. Där var det vackert att se, guld och silver nog och goda kläder. Han ser sig om i grottan och ser att där finns två människor, illa medfarna, en man och en kvinna. De sitter båda på en stol och är fastspända vid stolen med starka järnlänkar. De var båda magra och ändå vackra att se på. Jökull gick fram till stolen och frågar dem om deras namn. Han säger: ”Jag heter Hvítserkr, son till kung Soldán av Serkland, och min syster heter Marsibilla. Jätten Skrámr lockade oss hit med trolldom. Han ämnade sin son Grímnir min syster. Vi har varit här i fem vintrar. Jag är nu femton vintrar och min syster tretton vintrar. Det är Marsibillas förtjänst att jag har levat så länge, för hon sade till far och son att nornor hade spått henne att hon skulle dö genast på stället om jag blev slagen till döds, och de trodde det. Om nu Skrámr visste att du var här skulle han låta dräpa dig och hacka dig till småbitar, för så har han gjort med flera.” Jökull svarar: ”Vi behöver inte frukta honom, för han är nu död och hela hans husfolk utom Grímnir, för jag gav honom livet.” ”Sådant är goda nyheter”, säger Hvítserkr, ”och du kommer att göra väl och ge oss livet.” ”Så skall det vara”, säger Jökull. Därefter löste han dem och gav dem vin att dricka. De var där i tre nätter, men den fjärde dagen gjorde sig Jökull redo för hemfärd. Grímnir och Gnípa gav honom goda gåvor, ett vackert brädspel och goda kläder med guldväv (guðvefr) och för det tredje ett svärd, som Jökull sedan bar i hela sitt liv och kallade Grímnisnautr, och många andra sällsynta klenoder och vad han ville äga och föra bort. De önskade varandra lycka på färden. Grímnir och Gnípa stannade kvar där, men syskonen gick med Jökull och kom till hallen. Alla tog väl emot Jökull och hans följeslagare. Så led nu vintern. Men på första sommardagen kom Grímnir och Gnípa, och de hälsade varandra väl. Grímnir bad Jökull gå med honom ned till havet. Han gjorde så. Och när de kom dit såg han ett skepp med rå och rigg flyta utanför land med last. Grímnir sade: ”Här är en båt som jag och Gnípa, din väninna, vill ge dig. Vi har snickrat ihop den i vinter.” Jökull tackade dem väl och sade: ”Jag vill i gengäld ge dig, Gnípa, allt det gods som fanns i din faders grotta.” De tackade honom båda och bad honom kalla på dem om han behövde det minsta. ”Vi skall inte ha någon ro om vi inte kommer. Vi skall skiljas åt här för den här gången till synen, men inte i vänskapen”, – och gick sedan hem, men Jökull bad sina män skynda sig. De gjorde så, gick ombord och stack till havs. Jökull sade: ”Vart skall vi styra härifrån?” Hvítserkr svarar: ”Om jag fick bestämma skulle vi fara till Serkland.” Jökull säger att han skulle bestämma det, – ”sätt igång och visa vägen.” Han säger att han skulle göra så. Sedan fick de god vind och kom till Serkland i den hamn som de ville välja, utanför kung Soldáns huvudstad. Kungen sände bud till skeppet, och så snart han visste vilka män som hade kommit i land, gick han själv ned till stranden. Hvítserkr och Marsibilla skyndade emot honom. Det blev då ett mycket glädjefullt möte. Kungen bjöd Jökull hem till sig på gästabud med alla hans män, och det tog han emot, och de går sedan hem till hallen. Kungen satte sig i högsätet och på ena sidan om honom Jökull och hans son på den andra. Jökull visades där de främsta hedersbetygelser. Kungen frågar Hvítserkr vad som hade hänt under hans liv sedan de skildes. Han berättar för honom allt så tydligt som möjligt och hur Jökull hade hjälpt honom och vilken hjälte han var. Kungen talade väl om det och sade att han var förmer än de flesta män. Det var nu stor glädje i hallen och festande, och man drack fimet och klaret. Där sjöngs, blåstes basun och spelades med alla slags instrument som fanns att få. Och den andra dagen av gästabudet framför Jökull sitt frieri och begär kungadottern Marsibilla till hustru. Kungen tog väl emot det och säger att det var mest passande att han fick njuta hennes kärlek. Detta beslöts och bröllop bestämdes, och Marsibilla leddes in i hallen med all den glädje som fanns att få i det landet. Gästabudet utökades nu på nytt. Kungen gav sin dotter halva Serkland. Gästabudet varade en halv månad, och när det var över ledsagade kungen och Jökull var och en ut med goda gåvor, och de vände sedan hem igen. Jökull gav Hvítserkr det goda brädspelet och den praktdräkt som Grímnir gav honom, det var en mycket god klenod, och de svor fosterbrödralag och gav sig ut i härnad och skaffade sig gods och ära, dräpte bärsärkar och ont folk, men köpmän gav de grid, och de höll hem om hösten. Så gjorde de sex somrar i sträck. Men när de tröttnade på att vara i härnad, slog de sig ned i sina länder. Då avled kung Soldán, Hvítserkrs fader. Han togs då till kung över hela Serkland och tog sig en drottning, dotter till kungen i Bláland. Då gav han riket i Jökulls, sin fosterbrors, våld och därtill kunganamnet. Jökull styrde sitt rike ända till sin dödsdag. Han hade många barn med sin drottning Marsibilla, och några av dem fick kungadöme och rike efter honom. Och så slutar berättelsen om honom.