# Íslendings þáttr óráðga

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Íslendings þáttr óráðga (verk:saga:islendings_thattr_oradga)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_islendings_thattr_oradga:non:1:sv -->

1. Islänningen döljer ett skattfynd
Så berättas det att det en gång kom en man från Island, den som här omtalas; han hade lite gods och var av nordländsk släkt. Han höll vakt om natten på deras skepp, och när folk hade somnat, såg han det hända uppe vid Gaulardalr, på Gaularás, att två män i hemlighet gick dit med grävredskap och grävde där ner i jorden. Och han tror att de måste leta efter gods, går sedan från skeppet och kommer på dem oförmodat och ser att de har tagit upp en kista där, och han tycker sig veta att den måste vara full av guld och silver.
    Han sade då till den som han tyckte var ledare för dem – han hette Þorfinnr – att de skulle köpa hans tystnad med något, och sade att han då skulle hålla fyndet hemligt tillsammans med dem – "och jag begär tre vägda mark", säger han, "och om jag senare åter blir i behov av pengar, då ska ni ge mig lika mycket till, ty detta är så mycket gods som ni har funnit att det är lycka nog för många män."
    Detta villkor går Þorfinnr med på och ger honom vad han bad om.
    Då ser islänningen att det finns runor på kistan, och de sade att Håkon jarl hade ägt det godset och själv gömt det, och nu tyckte islänningen att hans arvingar borde äga detta gods. Där överst på kistan låg en tjock guldring och en halsring av guld.
    Þorfinnr och hans följeslagare skiljs nu åt med islänningen så. Islänningen far till skeppet med sitt byte och låter det vara tyst om saken. Men Þorfinnr blir på kort tid en så rik man att han inte riktigt visste hur mycket han ägde, och han kallades nu Þorfinnr köpman eller Þorfinnr den rike. Och därefter hade han gods i nästan varje handelsfärd och utrustade sig själv präktigt med vapen och kläder, och det blev nu mycket tal om hans förhållanden, men folk tyckte sig inte förstå hur hans ställning så snabbt kunde ha förändrats.
    Men för islänningen gick det illa med godset, och allt gick förlorat för honom; han kommer sedan till Þorfinnr några somrar senare och ber honom om gods, så som det var avtalat mellan dem. Þorfinnr låtsas inte känna till detta och sade att han inte hade något att fordra av honom. De skiljs åt den gången.
    Sedan for islänningen till Einarr þambarskelfir och ber om hans beskydd och säger att han är utan medel, och Einarr tog emot honom. Och nu tänkte han löna Einarr genom att berätta för honom om fyndet av godset, och han tyckte det inte var otroligt att Einarr skulle anse sig ha något anspråk på det gods som Håkon Ladejarl, hans svärfar, hade ägt. Detta blev dock inte av, och han nämner inget om det för Einarr.

## kap. 2 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_islendings_thattr_oradga:non:2:sv -->

2. Kung Harald tog godset från Þorfinnr
Nu lider vintern och allt fram till dess att det blir sommar, och han glömde att berätta det. Och när folk tänker resa sin väg om våren, då frågar Einarr islänningen vad han tänker ta sig för, och han sade att han helst ville fara ut till Island.
    "Det passar dig också bäst", säger Einarr. "Här är lite gods som jag vill ge dig, och med det kan du köpa dig några nödvändiga ting. Jag ska låta föra det till skeppet. Det är en kista med några varor i. Kost ska jag också ge dig."
    De skiljs nu. Islänningen far bort och nämner inget om skattfyndet, kommer till staden och träffar kung Harald.
    Och en dag när folk gick från kyrkan sade kungen: "Vem är den präktigt klädde mannen som går där längs gatan?"
    Han fick veta att det var Þorfinnr köpman.
    Kungen sade: "Det är märkligt när sådana män samlar så mycket gods på kort tid att de blir så förmögna. Jag minns att han för inte länge sedan var nästan utfattig. Det vore underligt om det inte kommer av någon ond källa, och kalla honom till mig. Jag vill träffa honom."
    Och så gjordes. Och när han kom inför kung Harald, då sade kung Harald: "Varifrån kom du till det stora gods som du så snabbt har samlat?"
    Han dröjer länge med att svara men hittar ändå på det ena och det andra som skulle ha fallit honom till.
    "Nej", säger kungen, "det du säger duger inte. Nu finns två möjligheter: att säga sanningen frivilligt, eller annars kommer du att säga den ofrivilligt och under svåra plågor."
    Och då säger han sanningen frivilligt. Och när kungen vet sanningen om varifrån hans förmögenhet har uppkommit, då låter kungen ta i beslag allt godset och tillägnar sig det, även det som var ute i handelsfärder, och sade att han ändå handlade bättre än Þorfinnr förtjänade, eftersom han inte dräpte honom, då han hade påträffats med kungens gods. Kungen gav honom sedan en del gods, och han for bort ur landet.

## kap. 3 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_islendings_thattr_oradga:non:3:sv -->

3. Om islänningen och om Einarrs och kungens mellanhavanden
Och nu kommer islänningen att tänka på att han nog har tigit alltför länge om skattfyndet; han far nu ändå och träffar Einarr och berättar nu för honom hela händelseförloppet.
    Einarr sade: "Bättre hade det gått för din sak och för oss alla om vi hade hunnit före kung Harald med att få tag i godset, och nu är det mycket svårt att slåss om gods med honom, medan vi hade haft full makt över Þorfinnr, och ändå skulle hans lott då ha varit bättre än nu. Och någon lyckans man är du inte, så lovande som din sak först hade börjat. Men ändå ska du än en gång ta emot lite silver av mig, och se till att komma ut till Island så snart som möjligt, och kom inte till Norge så länge kung Harald råder över landet" – och de skiljs nu åt för andra gången.
    Och lite senare far Einarr till staden med ett stort följe av både fränder och vänner, och när han kom till staden, styr han kosan dit där kung Harald var i kyrkan. Och när kungen gick från kyrkan, vänder Einarr emot honom och hälsar på honom. Kungen besvarade hans hälsning. Sedan frågade Einarr om han hade tagit i beslag det gods som Þorfinnr den rike hade förvaltat. Kungen säger att så var det, och att det var landslag (landslög) att kungen fick äga det gods som hittas i jorden.
    Einarr säger att det gällde det gods som ingen gör anspråk på – "men jag har här sanna bevis (jarteignir) för det, både med runor och med särskilda föremål, att detta gods har ägts av Håkon jarl, min svärfar. Nu anser jag mig äga detta arvegods liksom annat efter Håkon, jag och Bergljót, min hustru, Håkons dotter. Och om ni inte vill släppa godset", säger han, "då ska vi nu inte spara oss i att driva saken, och ni får stå emot, om ni tycker det är det bättre valet."
    Kung Harald sade: "Mäktig är du, Einarr, om du är kung över landet snarare än jag, fast jag kallas så."
    "Nej", säger han, "du är kung över ditt land, men av ingen man vill jag tåla orätt."
    Nu ser välvilliga män till att det inte blev värre mellan dem, och de skiljs åt för den gången. Dessa saker vilar nu en tid, och deras sinnen lugnar sig snarare allteftersom tiden går, och det stillas nu genom övertalning från de män som var vänner till båda, kungen och Einarr, och ville verka för det goda mellan dem.