# Hrana saga hrings > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Hrana saga hrings (verk:saga:hrana_saga_hrings) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Om Gnúpa-Bárðr och hans söner Bárðr hette en man, och han var son till hersen (hersir) Heyangrs-Björn från Sogn. Han for ut till Island under landnamstiden och tog hela Bárðardalr i besittning (nam) från Kálfborgará till Svartá på båda sidor. Han bodde på Lundarbrekka. Hans söner var Þorsteinn och Sigmundr, Nefsteinn och Egill. Bárðr tyckte inte att vädret var gott i dalen och trivdes därför inte där i längden. En vår sände han sina söner söderut över hedarna för att ta reda på hur väderleken föll ut där. Det var under månaden góa. De kom tillbaka efter en halv månad och talade väl om landet. De hade då funnit góa-strån och annan grönska. Nästa vår bröt Bárðr upp med all sin egendom och for söderut genom Vonarskarð, där det nu heter Bárðargata. Han tog sedan Fljótshverfi i besittning och bodde på Gnúpr, och därför kallades han Gnúpa-Bárðr. Men Egill, Bárðrs son, bodde kvar på Lundarbrekka. Han var gift med Salgerðr, dotter till Þórir snepill på Lundr. Deras son var Hrani hringr, som kallades hringr (ring) därför att han hade en röd ring på vänstra kinden. Hrani var tidigt ståtlig och en mycket stor man. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Helgi krókrs ankomst och landnam En man nämns Helgi krókr, son till Goðlaugr Ásgeirsson från Sogn. Han for från Sydöarna (Suðreyjar) till Island och styrde sitt skepp in i Skjálfandafljóts mynning. Han var släkt med Egill på Lundarbrekka och Þorsteinn i Reykjahlíð. Helgi red från sitt skepp till Lundarbrekka. Fadern och sonen tog väl emot honom, och han var där en tid. En gång talade han med Egill om att han ville slå sig ned där i dalen, men då var hela Bárðardalr bebyggd. Egill sade: ”Jag har tänkt på boplatser här inåt dalarna, och det är på många ställen mycket beboeligt, och du ska äga allt land mellan Skjálfandafljót och Mjóadalsá inåt till Sandar.” Efter detta red Egill och Helgi krókr hemifrån och besåg landet och kallade det Króksdalr längs floden. Helgi byggde en gård i Króksdalr och kallade den Helgastaðir. Han hade en hustru som hette Hallveig. Det var stor vänskap mellan Hrani hringr och Helgi krókr, och han var ofta hos Helgi. Helgi gav honom många utmärkta klenoder, bland vilka var ett sax, det bästa föremål. Nu går tiden så framåt att inget hände som är värt att berätta, ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Hrani hämnades Vakr och dräpte Sigfúss Det var en höst som männen skulle söka efter sina sinfår uppe i fjällen. Vakr hette en av Helgis fåraherdar, som gick på fårletning tillsammans med andra. Hrani gick också. De hade gemensamma fjällgångar med folket vid Mývatn. Då bodde Gauti på Gautland. Hos honom fanns då en man som hette Sigfúss, en mycket ond människa, som visade många sin orättfärdighet. Han gick också på fårletning med folket vid Mývatn. Det hände sig att de möttes, Vakr och Sigfúss, och gick tillsammans en stund, tills de träffade på en fårflock och förföljde den länge under dagen, tills de kom till en klyfta. Där fick de tag i fåren och undersökte dem. Helgi krókr ägde fåren. Bland de andra fanns där en bagge större än de andra, som Vakr själv ägde. Sigfúss begär att få köpa baggen och säger att han lika gärna vill ha den för sitt besvär. Vakr drog sig undan och ville inte lämna ifrån sig baggen. De grälade nu om detta, tills Sigfúss lyfter sin yxa och hugger till Vakr, så att den gick in i hjärnan. I det kom Hrani och hans följeslagare och ser vad som hänt, att Vakr är dräpt. Nu frågar Hrani Sigfúss vad detta betyder, och Sigfúss berättar hur det var med deras uppgörelse. Hrani sade: ”Vida visar sig din orättfärdighet och ondska, och jag vill nu hämnas honom på dig.” Sigfúss sade: ”Då ber jag mig inte undan dig” – och springer mot Hrani och hugger till honom med yxan, men han satte skölden framför sig. Hugget träffade då utsidan av knät och gled av. Det blev ett mycket stort sår. Nu hugger Hrani tillbaka mot Sigfúss med saxet som var Helgis gåva. Det hugget träffade armen och tog bort axeln vid sidan, och han föll död ned. Nu blev det stort gräl om detta mellan folket vid Mývatn och Hrani. De lade Sigfúss i hög där. Och efter detta vände männen tillbaka till bygden med sina får, som de hade funnit. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Auðr på Gautland läkte Hrani Nu rider Hrani hringr till Mývatn till Þorsteinn, sin frände, i Reykjahlíð. Þorsteinn tog väl emot honom och frågar efter nyheter. Hrani berättade vad som hade hänt med dråpen och bad honom nu om beskydd. Hrani visade Þorsteinn sitt sår och sade att han hade hört att Gautis hustru på Gautland var den bästa läkare. ”Jag skulle vilja att du for med mig dit och förhandlade om fred med Gauti för min räkning för dråpet på Sigfúss.” Þorsteinn svarar: ”Det är bra, frände, att jag talar din sak med honom om förlikning. Han är också min vän och en god karl, om man går väl till väga.” Och efter detta red de båda till Gautland och träffade Gauti i hans uthusbod (útiskemma). Han hälsar väl på Þorsteinn och frågar efter nyheter. Þorsteinn sade: ”Jag har ett ärende till dig, Gauti, och det är att säga dig att Sigfúss, din huskarl, har blivit dräpt av Hrani hringr, min frände.” Þorsteinn berättade om hela deras uppgörelse och sade att han ville åstadkomma förlikning mellan Gauti och Hrani, tar nu fram en guldring och bad Gauti ta emot den. Bonden tyckte om ringen, tog emot den och sade: ”Illa gick detta, för fast Sigfúss ansågs svår mot de flesta, visade han sig trogen mot mig, men för vår vänskaps skull ska jag inte driva målet efter den dräpte (eftirmál) för dråpet.” De tackade honom för hans ord, och Hrani visade Gauti sitt sår och sade att han hade hört att Auðr, hans hustru, var den bästa läkare. ”Jag skulle vilja stanna hos dig en tid”, säger han, ”medan hon behandlade såret.” Gauti lovade det, och Hrani blev kvar, men Þorsteinn for hem till Reykjahlíð. Nu undersöker Auðr såret, och det var mycket illa. Han var där i två månader, tills han var nästan helt läkt, och for sedan hem igen till sin far. Mer hände inte för den gången. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Hróaldr dräpte Gauti och föll för Hrani Hróaldr galti hette en man. Han bodde på Torfastaðir i Vopnafjörðr. Han var bror till Sigfúss, som Hrani dräpte, en mycket våldsam man och svår att ha att göra med. Han låg också i strid på många håll. Han fick nu höra om sin brors fall och tog mycket illa vid sig, och lovar nu att hämnas. Han gör sig nu redo hemifrån med sex man och for över fjället västerut ända till Mývatn. Det var sommaren närmast efter Sigfúss fall. De kommer sent på dagen till Gautland. Gauti var på tunet och tre huskarlar. Gauti hälsar på Hróaldr och erbjöd nattkvarter. Hróaldr sade att han skulle ta emot det. ”Jag har”, säger han, ”ett ärende till dig, eller är Sigfúss, min bror, här?” Gauti sade: ”Han är inte här.” Och han berättar nu för Hróaldr galti hela sakförhållandet och erbjuder honom böter för Sigfúss å Hrani hringrs vägnar. Men Galti sade att han inte ville ta emot något utom Hranis liv – ”och jag skulle vilja att du visade mig vägen till Hrani och stödde mig i att hämnas min bror.” Gauti svarar: ”Aldrig stöder jag någon i att angripa Hrani, och jag erbjuder dig ännu böter för honom, annars går jag över till hans sida.” Galti svarar: ”Ynkligt beter du dig i saken efter Sigfúss. Han var ju hos dig väl och länge och arbetade troget, men nu vill du inte löna något sådant, och det är inte värt något, och det är passande att du får erfara något av det [osäker tolkning].” Han lyfter nu yxan och högg till Gauti, men Gauti vek undan, och den andre missade med hugget. Ett spjut stod på tunet, och Gauti griper det och kastar det mot Galti, men han satte skölden framför sig och skadades inte. Nu springer båda parterna till vapen, och Hróaldr gick mycket hårt åt Gauti, och det slutade så att Gauti föll och en av hans huskarlar. Men de andra två tog de, och Galti lovade dem pengar om de troget visade dem vägen till Lundarbrekka, och trälarna lovade det, och Galti lät den ene av dem gå i förväg och spana om Hrani var där. Trälen gick och märkte att Hrani inte var hemma. Han hade varit hos Helgi krókr en tid. Trälen lät nu Galti veta detta, och de rider nu sin väg nio tillsammans, och trälarna visade honom vägen ända till Skjálfandafljót och över det vid Hrafnabjörg. De rider inåt Króksdalr, tills de fick se var många vedlass låg. Där ser de också tre män. En av dem tyckte de såg käck ut. Han går fram till Hróaldr, hälsar på honom och frågar efter hans namn, och Galti sade som sant var och frågar vad han heter. Och den man som var där sade att han hette Hrani och var son till Egill på Lundarbrekka. Galti sade: ”Fångsten faller väl ut nu, att vi två möts här, och jag är bror till Sigfúss, som du dräpte förra sommaren, och jag har nu kommit för att hämnas honom på dig. Jag har nu dräpt Gauti på Gautland och en av hans trälar, men två följer mig hit till dig, och du ska nu få samma lön som han.” Hrani svarar: ”Den har du ännu kvar att betala ut till mig, och så tycks det mig som om döden själv kallar på dig, när du har sökt upp mig i den avsikten, och du ska berätta för mig om din och Gautis uppgörelse innan du fäller mig till marken.” Galti berättar som sant var om det och sade sedan: ”Finns det nu mer duglighet i dig än i ett gammalt sto, så hämnas honom nu.” Hrani sade: ”Vi två ska pröva krafterna med varandra, och våra män ska sitta bredvid, för styrkorna är ojämna.” Galti svarar: ”Jag ska dra nytta av mina män, och du blir mycket feg, och det tycks mig som om du nu är dödsmärkt.” ”Det går som ödet vill”, säger Hrani. ”Du tycks mig duglös, när du vill handla nidingsaktigt mot mig, och jag ska inte springa undan.” Han hade hos sig svärdet som var Helgis gåva och sin sköld, och det är nu det första här efter detta att Galti sticker sitt spjut genom den ene av Hranis följeslagare, så att han föll död ned. Då sade Hrani: ”Denne var oskyldig mot dig, och du gav dig nu på den lägsta gärdesgården, men du tvekar att gå emot mig.” Galti sade: ”Samma färd ska du göra som din följeslagare.” Och i det springer han mot Hrani och sticker in i skölden med spjutet, men Hrani parerade och blev inte sårad. Då hugger Hrani till Galti i skölden och klöv den. Han fick också ett sår på låret. Nu eggar han sina män att anfalla Hrani. De rusar nu häftigt fram alla och anfaller Hrani. Han dräper där fyra av dem, men Galti drar sig undan. Då sade Hrani: ”Du måste nog gå närmare nu, om du tänker hämnas din bror på mig, och det är ingen heder för dig att egga andra men själv inte våga komma i närheten.” Då sade Galti till sina män: ”Låt oss nu alla på en gång anfalla honom och inte låta den skammen bli känd att så många män vänder sig undan för en enda man.” Nu hade också Hranis andre följeslagare fallit. Nu går Hróaldr bärsärkagång, springer mot Hrani och hugger i hans sköld. Det hugget skadade skölden lite, men Hrani inte alls. Hrani högg tillbaka, men Galti drog sig undan, och i det högg Kári, en av hans följeslagare, till Hrani. Det hugget träffade svärdet, så att det föll ur Hranis hand, men han blev inte sårad. Men eftersom han var mycket smidig och händig, fick han upp svärdet igen och högg till Kári i armen, så att den gick av, och saxet kom in i låret, så att han föll. Nu anfaller de andra honom alla på en gång, men han värjer sig väl och tappert. Han dräper nu ytterligare två av dem, och i samma ögonblick springer han mot Galti och högg honom i huvudet och klöv honom ned till axlarna. Han föll nu död ned, men den som stod kvar bad Hrani om livet. Det var den andre av Gautis trälar, som nämndes förut. Hrani var nu mycket trött men lite sårad. Han vilar sig nu en stund och frågar trälen hur det hade gått till när Gauti föll. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Hrani brottades med trollkvinnan Nípa Lite senare kommer Helgi krókr med tre andra. Han hade fått höra av en fåraherde att Hrani skulle behöva hjälp. Det blev nu ett glatt möte mellan dem, och folk sade att en sådan man som Hrani i styrka och smidighet inte fanns på den tiden där i närheten. Kári var nu inte helt död, och Hrani högg huvudet av honom. Så begravde de Hróaldr galti och hans följeslagare där i en kulle, som sedan kallas Galtahóll, och for sedan hem till Helgastaðir med vedlassen. Detta blev vida känt i bygderna. Det omtalas inte att något mål drevs efter Galtis fall (eftirmál), eftersom han inte hade några mycket nära fränder. Därtill var han också mycket illa omtyckt. Hrani var nu hos Helgi en tid, och inget hände. Helgi var en mycket driftig husbonde. Han hade en god gård och mycket boskap. Han hade sitt fäbodställe (selstaða) öster om Skjálfandafljót. En sommar hände det att fåraherden inte kom hem till fäboden på morgonen, och så gick dagen och natten. Nu låter tjänstekvinnorna säga Helgi att fåraherden inte syns någonstans, men att alla djuren har kommit hem. Folk förundrar sig nu över det, och Helgi sänder nu två män att söka efter honom. De gav sig i väg och sökte inåt fjällen i tre dagar och fann honom inte, och så upphörde man med detta sökande och en annan herde sattes att vakta djuren. Nu gick en halv månad tills han försvann, och han söktes också efter, och han hittades inte heller mer än den förre. Helgi förundrar sig mycket över detta, och folk tror att de har tagits av troll, och nu vill ingen bli fåraherde i deras ställe, och det går så att Hrani då erbjuder sig en tid. Nu går Hrani för att valla, och en och en halv vecka går utan att något händer. En kväll driver han djuren långt inåt dalen och sätter sig ned där han slutar driva dem. Han blir mycket sömnig. Det slår honom att detta knappast kan vara naturligt, han står upp igen och skakar det av sig. Men när han ser sig omkring ser han var djuren kommer springande tillbaka med stort larm och buller. Nu går något av dvalan av Hrani, och nu får han se var något oknytt (óvættr) springer efter djuren. Det närmar sig nu snabbt. Och det var en ohygglig trollkvinna att se. Hon stiger [oklart] framtill, men skinkorna var bara. Och när hon kommer dit där Hrani var stannar hon och sade: ”Hell dig, Hrani hringr, och du ska nog vänta på mig.” Hringr sade: ”Så är det visst, men vad heter du, och var är din boning?” Hon säger: ”Det är till liten nytta för dig att veta det. Jag heter Nípa, och vi är tre systrar och arbetar för vår far, som ligger sängliggande. Jag är den äldsta av dem, men vår mor är död. Vi har vår boning i Fljótsdalr här inåt. Vi har varit där i tolv år, och folk vida omkring har nog tyckt sig sakna får och hästar på höstarna. Jag har tagit två av Helgi krókrs fåraherdar, och nu tänker jag lägga dig till och ha dig till mat i morgon. Ändå har min far drömt illa om dig, men jag tror att drömmarna har slagit om för honom, eftersom han nu bara har några få veckor kvar att leva.” När hon sagt detta anfaller hon Hrani, men han får ett ryggtag om henne under armarna. Hon klämde då så hårt om hans armar och hela hans kropp att han blev nästan kraftlös inför henne. Han värjer sig mot henne en stund, men hon försöker få honom under sig, och nu kastas de omkring på en kulle och närmar sig en sten som stod där. Han märker att hon vill få honom mot stenen, men han värjer sig väl och hårt mot det. Till slut lyckas hon ta honom i famnen och bära honom till stenen. Och när hon kommer till den gör han ett så häftigt ryck att hennes händer släpper, och hon vänder då ryggen mot stenen. Han tar nu i av all kraft och driver henne baklänges mot stenen och bryter hennes rygg. Då säger hon: ”Det går som min salig mor sade, att vi alla skulle bli dräpta av en och samma man. Du har nu övervunnit mig, och du ska få beröm för det.” Hrani vill nu inte höra hennes svammel längre, men kunde ändå inte göra något åt det, för hon höll honom så hårt intill sig att han inte kunde röra mer än händerna. Han brottas nu tills han kommer loss. Hon har då rivit av honom hans kläder. Och nu springer han dit där hans svärd var, som han hade tappat i deras handgemäng. Han griper det och hugger skallen av henne, och när den hade lossnat gapade den mot Hrani, så att han föll i vanmakt av den ånga som strömmade ut ur den. Men efter en liten stund kommer han till sans och är då mycket stel. Han går så hem till fäboden och lägger sig. ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Hranis hemkomst På morgonen, när tjänstekvinnorna var på fötter, ser de att djuren är vid mjölkfållan, men Hrani ligger i sängen, och de tror att han har vakat hos dem under natten och kommit hem strax före uppstigningstid. Nu ligger han ända till middag. Sedan stiger han upp. De ser då hans kläder sönderrivna på många ställen. Nu låter han ta en häst som fanns där i närheten och rider hem till Helgastaðir och träffar nu Helgi. Bonden välkomnar honom väl och frågar efter nyheter. Hrani berättar som det hade gått om all uppgörelse mellan Nípa och honom. Helgi tycker att det är av stor betydelse och tackar Hrani med många vackra ord för hans insats. Hrani visade hur hon hade rivit av honom kläderna, och dessutom var han blå och mörbultad på många ställen, och hans kött hade dragit ihop sig i knölar. Nu är det som förut att ingen vill bli fåraherde vid Krókssel. Man flyttar så hem från fäboden. Mer händer inte för den gången. Men på hösten går männen på fjällgångar och fårletning. Hrani är där en bland de andra. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Hrani och hans följeslagare övervann troll En man nämns Sölvi. Han bodde på Stóruvellir i Bárðardalr. Han hade en son som hette Einarr. Han var den starkaste av de unga män som växte upp där. Då bodde Höskuldr halti på Hofgarðar i Rangárdalr. Hans son var Gestr krúna, en stor och stark man. Han kom närmast Einarr i styrka och växt, och det var gott mellan dem. Han gick också en bland de andra på fårletning. De följs så åt, Hrani, Einarr och Gestr, och tänker gå genom Fljótsdalr. När de kommer inåt längs den blir det dimma med snöyra och därefter en så häftig snöstorm att man inte såg någonstans framför sig. Hrani säger till sina män: ”Nu ska vi slå oss ned här och vänta på det som kommer i vår väg.” Och så gör de, vräker nu ihop stenar, som det fanns gott om, och gör sig ett skydd och slår sig så ned där. Och när de har suttit där en liten stund går Einarr ut för att se. Han ser att stormen minskar något, och nu får han se var två trollkvinnor springer, mycket stora, och styr mot deras skydd. Han säger detta till sina kamrater, och Hrani reagerade och springer ut och de två andra med honom. I detsamma har de kommit, och den ena anfaller Hrani, men den andra vänder sig mot Einarr. Nu är att berätta om kampen mellan Hrani och trollkvinnan, att de brottas länge. Han märker att hon har mycket större kraft än den andra. Han tar henne nu med ett sidogrepp (sniðglíma), och hon måste falla, så att han ligger ovanpå henne. Han har inget sätt att göra av med henne, men når till slut kniven i sitt bälte och drar den över halsen på trollkvinnan, så att blodet nu sprutade upp över honom, men hon höll honom fast intill sig. Han lyckas nu till slut slita sig loss, står nu upp och ser att den andra trollkvinnan har fått de två andra under sig. Han griper nu under hennes käkar och sätter knäna mot ryggen och bryter henne så bakåt; men i det strömmade en så vidrig ånga ut ur henne i ansiktet på honom att han segnade ned och visste inte av sig en stund. Men Einarr kom nu loss från henne och fick tag i Hranis svärd och högg skallen av henne, men hon hade dessförinnan bitit Gestr i strupen, och han var död. Einarr går nu för att se om Hrani är vid liv, och då kommer han till sans. Han mådde mycket illa. Einarr hämtar nu vatten och ger honom. Så går Hranis yrsel så småningom över. Stormen klarnar nu, och det blir vackert väder. De var där över natten, och dagen därpå begraver de Gestr och dem på olika ställen. Det heter sedan Skessudysjar där. Efter detta går de för att leta efter grottan, och till slut kommer de till några raviner. Där var en stor klippbrant och svår att komma till. De ser under klippan var det var skugga på ett ställe. De klättrar och vadar nu dit. När de kommer dit finns där en öppning och en dörr på glänt. De går nu in i grottan och inåt längs den, tills de åter finner en öppning och en järndörr för den. Nu hör de en väldig snarkning, så att de tyckte sig inte ha hört något liknande. De försöker så att komma in och kan inte, så går de båda mot dörren på en gång så kraftfullt de kan, tills den sprang upp. Det var nu något ljust där på grund av en glugg som fanns i berget på östra sidan. I detsamma vaknar karlen, och han var mycket stor och ondsint. Han frågar vad detta oväsen är och sade: ”Hade man väntat gäster här, så skulle jag ha sagt att det luktar människa i min grotta, och illa har mina drömmar varit i dag, men hur gick er resa, och kommer ni två med Hranis huvud till mig?” De tyckte sig förstå att karlen var blind. Hrani springer nu in och driver svärdet in under armen på honom, så att det gick igenom honom, men karlen reagerade snabbt och störtade fram ur bädden, men Hrani vek undan, och karlen slog omkring sig så att allt skakade och gick sönder som kom i vägen. Så dog han till slut. Då gick Einarr in förbi honom, och de undersökte grottan, där de fann många klenoder av guld och silver, och bar nu ut ur grottan så mycket som de kunde klara. Det var svårt för dem att ta sig därifrån. De låg där i närheten under natten efter. Men dagen därpå gick de tillbaka med sina bördor. De ser ingen levande varelse på sin väg och gick sedan hem. Nu berättar de för Helgi och andra män om sina färder. Alla tyckte att det var av stor betydelse och berömde Hranis tapperhet. Folk saknade mycket boskap på hösten, och alla trodde att dessa troll hade tagit den, fast fosterbröderna inte märkte något av det. Nu går denna vinter så att inget händer. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Hranis dröm Nu när det började bli vår kommer Hrani att tänka på att det vore mer ärofullt att fara utomlands och lära känna andra länder, hövdingar och seder. Det var en morgon före uppstigningstid som han sov liksom andra i sin bädd, och han drömmer att han står ute på tunet på Helgastaðir. Han ser en gammal man, men ändå ståtlig till utseendet, och tycker sig nu hälsa på honom och fråga efter hans namn. Främlingen tar väl emot hans hälsning och säger att han heter Þórir. ”Utan att fråga känner jag dig”, säger främlingen. ”Du heter Hrani och är min dotterson. Du står närmast till att bli din släkts heder både för hövisk hållning och för färdigheter, men vad uträttar du som är tappert och berömvärt här på platsen mer än vad som redan skett? Nu är det inte osannolikt att du hädanefter längtar efter att komma till andra länder och pröva vad som där väntar dig eller vad du där kan uträtta för att vinna ryktbarhet.” Och nu kom verser ur Þórirs mun: Framgång väntar dig, far, snabb till stridens möten, från Fjörgyns höga berg [osäker tolkning] till sjöfararna på [oklart]. Härglädjens hårda snara [osäker tolkning] och stormen av ditt [oklart] trä fäller sjömånens fjäll [osäker tolkning] på falkens tjuvskankors käkar [osäker tolkning]. Onda väsen har din tapperhet fällt, du träd av Rhens ljus [osäker tolkning], du vältrar Galti i Hels gap och de dårar som sprang med honom. Ensam ska Hrani åstadkomma anfall mot vikingar, bane för bandguden i snabb vind [osäker tolkning], och mycket putsa pungens glans [osäker tolkning]. När han sagt detta försvann Þórir, men Hrani vaknade och mindes verserna. Han berättar nu för Helgi om drömmen. Helgi sade: ”Det är mycket troligt att det går för dig i framtiden så som han lät dig förstå i drömmen, och du bör låta din far veta om denna sak.” Hrani sade att han nu ville göra så, och de avslutade så samtalet för den gången. ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Hrani och Einarr gjorde sig redo för utlandsfärd Men kort efter detta rider Hrani till Lundarbrekka och talar med sin far och berättar för honom om sin avsikt, även om sin dröm och sin morfars förutsägelse om hans kommande förhållanden – ”och vad vill du, far, bidra med då?” säger han. Egill svarar ungefär som Helgi, att det inte är osannolikt att detta företag ska lyckas väl för honom – ”och det blir så mycket svårare att avråda dig från det som din morfar har spått bättre för dig, för så tyder jag hans verser att gubbens sinne är väl stämt mot dig och att han vet att någon lycka väntar dig. Jag tycker nu att det inte är mindre lämpligt att du uppmanar Einarr Sölvason att fara utomlands med dig. Ni är båda lovande och väl dugliga, fast det skulle bli något att möta. Det är också mer lovande för två lika raska som ni är att ta överfart hos okända skeppsmän eller vara bland många obekanta, än att en okänd är bland många okända, vad som än kan hända, och ni kunde hålla ihop tills ni har kommit väl till rätta. Men min mening är det, frände, att Sölvi och jag inte kommer att se er igen och att ni inte kommer till Island sedan. Nu skulle jag vilja ge dig sådan utrustning att du tyckte att du hade fått din arvslott efter mig och din mor, även om du inte kom tillbaka.” Hrani gladdes nu åt detta löfte och tackade sin far vänligt. De skiljs nu när detta var sagt. Nu far Hrani först av allt för att träffa Einarr och berättar för honom om sin plan och sin fars förslag. Einarr tyckte väl om detta företag och säger att han vill fara med honom. Nu kommer Hrani hem till Helgastaðir och berättar för Helgi allt som hade talats mellan honom, hans far och Einarr om deras utlandsfärd, och att hans far hade spått honom att han inte skulle komma tillbaka till sitt fädernesland och inte heller Einarr. ”Då tänker Egill och jag likadant om samma sak”, säger Helgi, ”och det kommer att bli avsked mellan dig och mig liksom mellan dig och din far. Jag kommer att sakna dig, för du har ofta och länge varit hos mig, och sådana män som du och Einarr i tapperhet och färdigheter finns inte här på platsen, men ändå kommer jag inte på tanken att hindra er i detta, för detta kan leda er till större ära och rikedom, liksom många andra.” ”Du talar väl om detta”, säger Hrani, och så avslutade de samtalet. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Hrani och Einarr tog överfart med Kaupa-Rauðr En man nämns Rauðr, från Sydöarna. Han var gärna på handelsfärder och hade varor från olika länder. Därför fick han tillnamnet Kaupa-Rauðr (Handels-Rauðr). Han kom tidigt den sommaren in i Skjálfandafjörðr. Två skepp kom också samtidigt till Eyjafjörðr. Och när folket i Bárðardalr får höra om skeppens ankomst far de tillsammans med andra från närliggande trakter för att träffa köpmännen. Fler män på båda sidor om Skjálfandafljót blev nu ivriga att träffa köpmannen Rauðr än de andra, som hade kommit längre in, eftersom han och hans varor hade bättre rykte. Hrani och Einarr kom tillsammans med andra för att träffa Rauðr, och det dröjde inte innan de tog överfart med honom, för de tyckte att mannen verkade lugn och bra, fast hans skeppsmän för det mesta var av annat slag och inte så medgörliga. Nu utrustade Egill sin son, så som han hade lovat, och gav honom stor utrustning tillsammans med olika utmärkta klenoder, och det behövde inte sägas att han saknade reskassa (skotsilfr). Egill och Helgi följde Hrani och Einarr till skeppet och skildes så från dem med många goda och hjärtliga önskningar. ## kap. 12 (maskinöversättning) 12. Rauðr och hans män kom till Sydöarna Kort efter att Rauðr hade avslutat sina affärer och var färdig hände det att de fick vind från land, och de stack till havs. Men det varade inte länge förrän deras medvind började minska. De hade länge att ösa, eftersom färden blev lång och mödosam. Islänningarna gick nu väl fram i det arbetet. Men när Rauðrs män såg deras överlägsenhet och att inte många från Sydöarna skulle kunna mäta sig med dem i styrka och uthållighet, började avund mot fosterbröderna att vakna hos dem. Men både var det så att de två alltid höll ihop och aldrig skildes åt, och dessutom hade de köpmannens välvilja, därför angrep skeppsmännen dem aldrig, varken med vapen eller i andra stora händelser. Men en gång när Rauðr hörde på sina mäns ovett mot fosterbröderna sade han: ”Det blir första och sista gången som jag kommer till Island och islänningar blir passagerare hos mig. Därför skulle jag vilja önska av er, mina skeppsmän, att ni inte är så närgångna mot dessa män, särskilt som de har visat all medgörlighet och stillsamhet sedan de kom i vårt sällskap. Annars tror jag att ni har både mig och dem till motparter.” Efter detta märktes allt mindre av Rauðrs mäns spydigheter. Men på hösten kort före vinternätterna nådde de Sydöarna. Köpmannen välkomnades då väl hem, och somliga sade att det var dags för skeppsmännen från Sydöarna och islänningarna att skiljas. ## kap. 13 (maskinöversättning) 13. Om Signý och Ölrún och fosterbröderna Det är att berätta om fosterbröderna att de tog vinterkvarter där hos den man som hette Högni, med tillnamnet hánefr (höknäsa). Han hade en hustru som hette Geirþrúðr. De tog väl emot gästerna. De visade sig fridsamma och medgörliga mot var och en. Makarna hade då en dotter som hette Signý. Hon hade blivit nästan giftasvuxen, vacker och ljus i hår och hy, så att hon överträffade andra flickor där i trakten. Hon kallades också ljósbrá (ljusbryn) som tillnamn. Snart märktes det att Hrani hade fattat tycke för henne, och hon tog emot det med hövlighet och vänlighet. I Högni hánefrs hus fanns också en mor och en dotter. Den äldre hette Sunnefa, den yngre Ölrún, som då nyss blivit fullvuxen. Hon var det andra giftet som närmast kom Signý i duglighet och utseende, och på henne besannades det som de gamla hade sagt om England i ordspråk, att där fanns vackra flickor, och mor och dotter var engelska till släkten. Gautr hette Sunnefas man och Ölrúns far, kallad den storhänte. Han var kvar i England, och makarnas söner, som då för det mesta var fullvuxna. Det hände samma sommar som Hrani och Einarr kom till Sydöarna på hösten att en viking, Grímr till namnet, med tillnamnet járnkarl (järnkarl), gjorde strandhugg på ett ställe vid England. Och när han kom till Gautr den storhäntes hem, som kom i hans väg tillsammans med flera andra, var varken bonden eller hans söner hemma och få andra män. Fadern och sönerna hade vid den tiden farit på gästabud uppåt landet på något ställe. Mor och dotter var kvar hemma med två eller tre män, men de flydde när de såg Gríms färd, och han och hans folk tog mor och dotter med sig bort tillsammans med allt det bästa förrådet och de mest användbara sakerna från gården som de ville ha, tillsammans med annat krigsbyte, både kvinnor och män och egendom, som de hade tagit i trakten. Nu seglar Grímr járnkarl sin väg med detta, men när de kom nära Sydöarna, i avsikt att göra likadant där, mötte honom krigare på tre skepp. De krigsfångna kvinnorna kunde inte berätta vilka det var som kom emot dem, utom att den som var anförare hette Eysteinn harðverkr. Nu bröt strid ut mellan dem och Grímr. Han och hans skeppsmän föll i det slaget. Det sades då att han hade varit så trollkunnig (seiðmagnaðr) att inget järn kunde bita på honom. Eysteinn och hans män tog nu dessa kvinnor från den fallne Grímr tillsammans med mycket annat krigsbyte, och kvinnorna tog det mycket illa, så att krigarna fick medlidande med dem och satte dem i land på första bästa ställe på Sydöarna med en del egendom. Då stannade mor och dotter hos Högni och Geirþrúðr. Einarr fäste stor kärlek vid Ölrún, och fosterbröderna trivdes knappast någon annanstans än hos de två väninnorna. Där var också var och en vänlig mot dem, och så går tiden till sommarens ankomst. ## kap. 14 (maskinöversättning) 14. Om Hranis och Einarrs bedrifter Två bröder omtalas i sagan. Den ene hette Arnhöfði och den andre Hildir, stora vikingar och ofredsmän, som ibland gick bärsärkagång. De härjade vida omkring längs ytterkuster och öar, så att människors gods och liv var i fara. De styrde var sitt skepp och kom nu till Sydöarna sommarens första dag. Då var Kaupa-Rauðr som vanligt redo att segla bort och hade bjudit fosterbröderna, Hrani hringr och Einarr, på dryckeslag hemma hos sig, tillsammans med mycket många av öborna där. Öborna såg skeppen och att de lade till där Rauðrs skepp låg flytande, och dessa gäster betedde sig mycket ovänligt. Man gick nu in i Rauðrs och hans gästers dryckesstuga med nyheten om skeppen och gissade att det skulle vara bärsärkarna Arnhöfði och Hildir. Vid detta tystnade Rauðr och hans gäster, utom Hrani och Einarr. Nu tar Hrani till orda och säger: ”Vi två kan se på dem som kommer, min Einarr.” Einarr svarar: ”Om du vill gå ut, så tänker jag inte sitta kvar. Jag skulle nu vilja att öborna här i närheten tog mod till sig och följde oss, om det behövs.” Männen gick nu ut för att se mot hamnen, och det såg ut för dem som man hade gissat. Därför samlades genast män av Hrani och Einarr från de närmaste platserna. Vikingarna kom nu mycket snabbt dit där köpmannen Rauðr och alla de andra var. De hade inte heller märkt att män samlades förrän de kom till den gärdesgård som folket stod bakom. Där var köpmannen Rauðr, de två männen från Bárðardalr och arton andra män. De två islänningarna var då de mest stridbara av dem alla. Med Rauðr fanns alltid en man som hette Þórðr, en utmärkt bågskytt, så att det inte fanns någon lika skicklig man där i den konsten. Han kallades Dal-Þórðr. Där fanns några andra som hade lärt av honom men ändå inte kunde mäta sig med honom. Och när bärsärkarna kom och såg den fullt beväpnade skaran på andra sidan gärdesgården säger Arnhöfði: ”Rädda är nu småmössen, eller varför står ni här i en klunga, öbor? Vi bröder, Arnhöfði och Hildir, har kommit för att hälsa på dig, Kaupa-Rauðr. Du är en stor anskaffare, och du tar nog väl emot gäster.” ”Så skulle jag vilja ta emot er två som ni söker upp mig”, sade Rauðr. ”Nu får du din vara såld genast i dag”, sade Hildir. ”Jag vill lämna ut likvärdigt med det som läggs in”, säger Rauðr. ”Vi bröder saknar inget”, sade Arnhöfði. ”Jag har det svärd i handen som heter Grásíða, och Hildir, min bror, det som heter Svafr.” Bröderna började då bete sig vilt och vrålade. Hrani och Einarr gick då runt gärdesgårdens ände hela vägen fram till bröderna. ”Man kan växla hugg med varandra, fast man låter lägre”, säger Hrani. Arnhöfði vänder sig då mot honom, och Hildir mot Einarr. Arnhöfði hugger i Hranis sköld, men det tog inte. Hrani högg tillbaka och klöv skölden för Arnhöfði. En andra gång högg Arnhöfði, och hugget tog en tredjedel av Hranis sköld, men han sårades inte. Hrani högg också en andra gång. Det hugget träffade vikingens axel och skilde högra sidan från honom tillsammans med armen, och mer berättas inte om honom. Men Einarrs och Hildirs uppgörelse gick så att Hildir högg i Einarrs sköld och klöv den vid första hugget. Einarr högg tillbaka mot Hildir och tog lite av hans sköld. Bärsärken högg tillbaka mot honom, men han vek undan, ändå snuddade udden vid låret, så att han sårades något, men svärdet gick helt ned i marken, och Hildir böjde sig efter detta jättelika hugg. Under tiden högg Einarr honom i halsen, så att huvudet föll av, och han är också ute ur sagan liksom den andre. Men medan dessa dråp pågick mötte öborna de andra, och det började snart gå hårt till för dem. Då sköt Dal-Þórðr och andra bågskyttar många skurkar till döds. Och när Hrani och Einarr hade fällt bröderna blev de väldiga i sina hugg och verkade mycket mot dem som var kvar, och de rättade snart upp läget för sina män. Men när de som var kvar på skeppen såg det, och de var både mycket många och svåra att besegra, gick de i land och anföll sydöborna. Islänningarna tog väl och tappert emot dem. Bågskyttarna sparade inte heller på skotten då. Striden hårdnade då på nytt. De andra öborna började då såras och falla. Deras framfart blev svag. Men Hrani och Einarr dräpte skeppsmännen tills det bara var fyra kvar, och de ville fly till skeppen. Fosterbröderna hindrade dem från det, tills ingen stod kvar till sist. Dagen var då slut [osäker tolkning]. Striden hade pågått sedan före middag. Där föll alla de som kom, tjugoåtta till antalet, men av sydöborna sju. Lite omtalas om köpmannen Rauðrs gärningar, eftersom han inte var stridsman. Fosterbröderna var nu inte svårt sårade men oerhört trötta och utmattade. Männen gick då och sov under natten, men tidigt på morgonen gick de ut till brödernas skepp och tog där stort krigsbyte av guld och silver, klenoder och dyrbara kläder, medan andra begravde de fallna. Nu föreslog Kaupa-Rauðr och Högni hánefr att fosterbröderna skulle få den största delen av krigsbytet och närmast efter dem tre andra som hade visat den bästa insatsen, och så blev det. Alla berömde nu mycket islänningarnas bedrifter och sade att allas gods och liv skulle ha gått förlorade för vikingarna där, om inte de hade gjort så god insats. Männen från Bárðardalr var nu glada och drack med lust efter all denna vinning. Hrani sade nu att hans morfars versspådom om honom i drömmen en gång hade gått i uppfyllelse. ## kap. 15 (maskinöversättning) 15. Hrani slog sig ned på Sydöarna Få dagar efter detta seglade Rauðr. Men nästa dag därefter kom ett skepp till öarna. Det var engelsmännen som kom för att hämta sina kvinnor, för de hade fått höra att de var på Sydöarna oskadda och vid liv. Einarr for då till England med mor och dotter, och här slutar berättelsen om honom. Det är att säga om Hrani att Signý älskade honom desto mer som hon såg att han var mer berömd än andra. Han rådgjorde med henne om att segla till fler länder och bli känd på fler ställen, men hon avrådde honom från det och sade att hon inte kunde vara utan honom. ”Det finns också två andra saker”, säger hon, ”att du varken vinner mer ryktbarhet någon annanstans än här, och dessutom behövs du i denna trakt.” Han gick då med på hennes råd och gifte sig med henne den sommaren. Deras samliv blev gott och långt. Han var en mycket omtyckt och mycket rik man, och det desto mer ju äldre han blev där och ju mer han arbetade för båda delarna, för alltid när vikingar kom var han främst i skaran för att avvärja och förinta dem, vartill han också hade stort stöd av de två skeppsbrutna män som han en gång hjälpte där vid öarna, som nämns Björn breiðskeggr (bredskägg) och Þórir fimi (den smidige), båda islänningar. De följde Hrani livet ut efter det. Han hade tagit upp dem efter deras skeppsbrott. Hrani kom inte tillbaka till Island, så som hans far hade spått. Han och Signý hade en dotter, Hallveig till namnet. Fler barn omtalas inte, såvitt man vet säkert. Hrani dog på sjukbädden när han hade blivit gammal. Han hade utkämpat sju strider på Öarna utöver den där han fällde Galti och hans trälar innan han seglade. Och så slutar här sagan om Hrani hringr Egilsson.