# Hrafns þáttr Guðrúnarsonar

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Hrafns þáttr Guðrúnarsonar (verk:saga:hrafns_thattr_gudrunarsonar)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_hrafns_thattr_gudrunarsonar:non:1:sv -->

1. Þorgrímr dräpte Sighvatr på Melar
Þorgrímr hette en man. Han bodde på Staðr i Hrútafjörðr. Han var förmögen och en dålig bonde. Þorgerðr hette hans hustru. Deras söner var Kálfr och Grímr, måttligt dugliga, inkräktande och trolösa till sinnelaget som sin far.
    En man hette Sighvatr. Han bodde på Melar i Hrútafjörðr. Guðrún hette hans hustru, klok och myndig. Hrafn hette deras son, ung till åren, vacker och stor till växten. Sighvatr hade mycket av sitt gods i utgifter. Han ägde god jord, men lösöret tog slut. En sommar sade han till sin hustru att deras jord skulle behöva säljas för skulder och boskap.
    Hon svarar: ”Det finns ett annat råd. Sälj hellre min guldring för skulderna, men inte jorden.”
    Sighvatr svarar: ”Då blir det att träffa Þorgrímr. Honom fattas inte boskap.”
    Hon svarar: ”Jag vill avråda dig från att göra affärer med Þorgrímr. Han är slug och opålitlig.”
    Sighvatr for ändå för att träffa Þorgrímr och sade: ”Det är mitt ärende att köpa några kreatur av dig.”
    Þorgrímr svarar: ”Det passar bra.”
    Sighvatr sade: ”Denna guldring erbjuds som betalning.”
    Þorgrímr svarar: ”Det är ett omanligt tilltag att sälja sin hustrus dyrbarheter. Sälj mig hellre den äng som du kallar Grænateigr. Jag behöver både hö och utmarksbete, och du har ändå mer än tillräckligt med ängar kvar.”
    Sighvatr svarar: ”Jag ska sälja dig ängen, men jag vill inte att några andra mäns kreatur betar på min jord.”
    ”Då är detta nu avslutat”, säger Þorgrímr.
    Sighvatr kom hem och berättade för husfrun om köpet.
    Hon svarar: ”Detta skulle inte ha köpts om jag hade fått råda. Snart kommer han att beta av vår jord, så snart han tycker att han äger en liten bit i den.”
    Nästa dag drevs dit de kreatur som Sighvatr hade köpt.
    Men när det led på sommaren sade Þorgrímr: ”Nu har vi visserligen utökat våra ängar, men jag hör av kvinnorna att mjölkdjuren får ont om bete och trivs illa. Nu ska vår boskap drivas in på Sighvatrs jord för att beta. Jag har nu helgat mig den jorden.”
    Nu gjordes det så. Men när Guðrún såg det sade hon: ”Det gick inte långt ifrån vad jag gissade. Jag tyckte illa om detta köp. Det har också gått illa, ty Þorgrímr skaffar nu sina trälar till att beta av våra ängar och vårt hö.”
    Sighvatr svarar: ”Det är ofta prövat att Þorgrímr lönar gott med ont.”
    En dag gick Sighvatr dit och drev bort Þorgrímrs nötkreatur från deras plats.
    Þorgrímr kom då dit och sade: ”Djärv blir trälens like nu.”
    Han stack med ett spjut genom Sighvatr så att han dog genast. Þorgrímr for genast hem. Guðrún fick snart veta om dessa händelser och lät begrava sin make och gick tyst tillväga. Hrafn, deras son, var då fyra vintrar. Han nämnde ofta sin far och frågade var han var. Hans mor sade att han var död och hade blivit hastigt sjuk.
    Lite senare kom Þorgrímr för att träffa Guðrún och sade: ”Du tycker väl att jag har gjort dig något förhastat. Nu vill jag gottgöra dig för mannen och betala för mig, och om du vill ta emot min omsorg kommer det att fattas dig lite.”
    Hon svarar: ”Det är troligast att var och en av oss bor för sig. Jag är inte så mannagalen att jag skulle ta till mig min makes baneman, även om du vore utan hustru.”

## kap. 2 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_hrafns_thattr_gudrunarsonar:non:2:sv -->

2. Hrafn dräpte Kálfr Þorgrímsson och for utomlands
Hrafn växte upp där hos sin mor. Han var stor och stark, vänlig och omtyckt av allmogen och mycket glad till sinnes. Han for ofta till lekar på Staðr. Þorgrímr var vänlig mot honom, och Hrafn tog väl emot det. Han och Kálfr, Þorgrímrs son, lekte ständigt med varandra. Då var Hrafn femton vintrar. Kálfr var äldre och svagare. Han fick utstå mycket av Hrafn, ty denne var tävlingslysten i leken.
    En dag när de hade lekt med varandra sade Kálfr:
    ”Illa kan du, Hrafn, styra din styrka, och du kommer att gå samma väg som din far.”
    Hrafn svarar: ”Det är mycket vanligt att människor dör, och så kommer det att gå för mig.”
    Kálfr sade: ”Det är dolt för dig vad som blev hans bane. Han blev dräpt, och det gjorde min far, och jag kommer att dräpa dig.”
    Hrafn vände då bort och svarade inget. Han kom hem på kvällen missmodig. Hans mor frågade vad det betydde.
    Han svarar: ”Du sade mig att min far hade dött av sjukdom, men Kálfr förebrådde mig i dag med att han hade blivit dräpt, och jag tycker det är underligt att du dolde det för mig.”
    Hon svarar: ”Det drev mig till det att jag tyckte att du var ung och att mäktiga män stod emot. Men nu gör det inget att den kokgrop ryker som de har rört i.”
    Hrafn sade: ”Var är min far begravd?” Hon sade att det nu var övervuxet av gräs däröver.
    Hrafn sade: ”Dit ska jag ändå komma, och nu ska jag vara glad, när jag vet sanningen, och det vore av stor vikt att han hade en hård son.”
    Nu for han till lekarna som förut, och ingen märkte någon missmodighet hos honom.
    Nu gick tiden tills han var arton vintrar. Då hände det en dag, när Hrafn hade klätt sig efter leken, att Kálfr sade: ”Hrafn tycker det är bättre att knyta knogarna kring bollen än att hämnas sin far.”
    Hrafn svarar: ”Nu ska det ske snart.”
    Han kastade sig då mot Kálfr och högg honom ett banehugg.
    Þorgrímr sade: ”Detta gick som man kunde vänta, men ändå passar det sig inte för oss att låta det vara.”
    Hrafn kom hem och berättade för sin mor om dråpet.
    Hon sade att det skulle bli dyrt att gälda – ”nu kommer jag”, sade hon, ”att förlora sonen liksom förut maken. Far nu bort, ty jag kan inte ge dig någon hjälp.”
    Hon gick då ut med honom och bad honom gå med henne till ett förrådshus som stod på inägan. Där fanns ett stort jordhus och väl ordnat. Han gick in i jordhuset, och det fattades honom inget som han behövde.
    Nästa morgon kom Þorgrímr dit med elva andra män. Men Guðrún hade under natten samlat folk omkring sig från de närmaste gårdarna, och hon hade fler män än Þorgrímr.
    Þorgrímr sade: ”Det är vårt ärende att leta efter Hrafn, din son, och lämna du ut honom.”
    Guðrún svarar: ”Det är förståeligt att du letar efter din sons baneman, men han är inte här. Det var inte att vänta att jag skulle ha styrka eller djärvhet att hålla honom undan dig i närmaste hus.”
    Han svarar: ”Det tycks mig troligt att du inte säger något högt, även om han är här, och vi vill genomsöka din gård.”
    Hon svarar: ”Jag har hittills inte räknats bland tjuvar, och du kommer inte att genomsöka medan du har färre män än jag har här.”
    Hon lät då sitt folk strömma ut.
    Þorgrímr sade: ”Du är inte rådlös.” Han red bort med det.
    Nästa sommar gjorde Þorgrímr Hrafn till dömd skogsman (sekr skógarmaðr) på alltinget. Ett handelsskepp låg färdigt för havet i Hrútafjörðr när detta hände, och det ägdes av norrmän. Den ene hette Einarr, en man från Namdalen. Den andre hette Bjarni. Einarr var rik, en god kämpe och kär vän till kung Magnus den gode. Einarrs bror hette Sigurðr, som var med honom på skeppet. Sigurðr var ung till åren och den mest lovande.
    Þorgrímr red till skeppet så snart han kom från tinget. Då var köpmännen nästan helt färdiga. Han sade till dem: ”Jag vill låta er veta att jag har en skogsman som heter Hrafn, och jag vill varna er för att föra honom över Islandshavet, även om han erbjuds er.”
    De sade att de tyckte det var enkelt att visa ifrån sig alla illgärningsmän. Lite senare kom mor och son till skeppet och kallade upp styrmannen Einarr på land.
    Och när de möttes sade Guðrún: ”Här kommer jag med min son, som har råkat i svårigheter, och en del människor kommer att räkna honom hans tilltag till heder, men jag är nu ändå för svag för att hålla honom undan Þorgrímr, ty han har blivit dömd. Jag skulle vilja att ni förde honom utomlands. Jag hoppas att ni i denna sak sätter större värde på hans ädla fränder i Norge och på sakens omständigheter än på Þorgrímrs övermod och skamlöshet, när han dräpte min oskyldige make, Hrafns far, och förklarade honom ogill.”
    Einarr sade: ”Föga gott har sagts om denne man inför oss, och jag tycker inte om att föra dömda män.”
    Då sade Sigurðr, hans bror: ”Varför tycker du det är rådligt att visa honom ifrån dig? Ser du inte hur lovande mannen är eller hur manligt han har hämnats sina sorger? Kom nu till mig, Hrafn, även om det är mindre stöd än hos min bror, och gå genast ut på skeppet, ty vi är helt färdiga och vädret lovar medvind. Eller vilka fränder har du i Norge?”
    Hrafn svarar: ”Min mor säger att Sighvatr skald är hennes bror.”
    Sigurðr sade: ”Du ska få njuta gott av honom genom mig.”
    Han stötte genast ut landgången, sedan drog de upp ankaret, och skeppet svängde ut från land.
    I det ögonblicket kom Þorgrímr ned från land och sade till köpmännen: ”Det tror jag att ni nu har blivit ordbrytare mot mig.”
    Sigurðr sade: ”Visa dig nu, Hrafn. Lagom nära är Þorgrímr nu.”
    Hrafn hoppade upp på lastbunten och sade: ”Då vore han lagom nära om min yxa kunde nå honom.”
    Bjarni bad dem då föra Hrafn i land.
    Sigurðr sade: ”Det skulle jag vilja, om han överlämnades mot sin vilja i Þorgrímrs våld, att några gick stapplande till det arbetet [osäker tolkning], och det tycks mig mer nödvändigt att hissa seglet” – och så gjordes det. De fick god vind och kom till Trondheim.

## kap. 3 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_hrafns_thattr_gudrunarsonar:non:3:sv -->

3. Hrafn dräpte Ketill, kungens fogde
Ketill hette en man, kallad rípr, som där hade fögderiet över staden (bæjarsýsla) å kungens vägnar. Signý hette hans hustru och Helga hans dotter. Hon var vacker och väluppfostrad.
    Och när köpmännen skingrades från skeppet, var och en till sitt hem, sade Einarr till Hrafn: ”Det lär åligga mig att handla väl mot dig, även om jag inte har varit så snabb i beslut som Sigurðr. Vill du att jag skaffar dig bostad här i staden, och jag ska betala för dig? Det tycks mig nu enklare till att börja med än att du far med mig.”
    Hrafn svarade: ”Jag vill vara foglig mot din omsorg, om du vill mig väl. Jag tänker inte gå åt någon man först, men grymt löna oförrätter och vanära.”
    Efter detta träffade de Ketill, och Einarr sade: ”Denne man överlämnar jag åt dig, och handla väl mot honom. Men du, Hrafn, kom till mig när du finner för gott och det är dags.”
    Hrafn var hos Ketill. Han var tystlåten och fåordig, men ändå glad mot de människor som talade till honom. Länge talade han med Helga, Ketills dotter. Han lät sig det väl behaga en tid, ty Hrafn uppförde sig väl.
    Nu dröjde det inte länge innan Ketill vände sitt sinne efter sin otrohet och sitt egentliga lynne. Han framhöll då för sin hustru och dotter att Hrafn var illasinnad och inte orkade arbeta och var alltför pratsam med dem.
    De svarade båda att det var passande och utan skada – ”hans seder är sådana nu”, sade de, ”som då när du tyckte väl om honom. Han vet väl att umgås med goda människor.”
    Ketill sade att de var förhäxade. Han fattade ovilja mot Hrafn och diktade om honom på ett ganska hånfullt sätt. Hrafn lät som om han inte visste det.
    Där hade köpmän kommit till staden västerifrån över havet, och de var då nästan färdiga att fara. En dag kom Ketill till dem och sade att han hade en träl att sälja dem. De tyckte det passade bra.
    Han sade: ”Jag ska inte bedra er i detta köp. Han är både lögnaktig och full av brister i mycket annat, och ni behöver till att börja med ta honom hårt och låta honom känna hårdhet.”
    De köpte mycket annat. Ketill gick då hem till sin gård och sade till Hrafn: ”Vill du gå till skeppet med mig och roa dig?”
    Hrafn svarar: ”Jag är villig att följa dig, om du är vid gott sinne.”
    Och så snart köpmännen såg Hrafn rusade de emot honom och grep tag i honom. Hrafn höll händerna framför sig och frågade vad denna lek skulle betyda. De sade att han skulle få märka det. Han blev hård mot dem och sopade dem av sig. De sade att denne träl var alltför uppsluppen.
    Hrafn svarar: ”Så är det alltså. Detta trälgöra passar mig bäst, att brottas, och ändå har jag aldrig förut uträttat så mycket.”
    Han tog då en av dem och försvarade sig med honom tills denne inte visste av sig själv. Ketill vände då upp mot staden.
    Hrafn sprang upp efter honom och gav honom ett banesår. Men när köpmännen såg detta gjorde de sig färdiga att fara så fort som möjligt, ty de fruktade att dråpet skulle tillskrivas dem.
    Hrafn lyste dråpet på sig själv. Därefter gick han upp till gården som Ketill hade ägt och träffade mor och dotter och sade nu att det hade gjorts något som gjorde att de inte skulle vilja bo tillsammans med honom. De sade att det hade gått illa, men sade ändå att det var en högst förståelig gärning. De gav honom både kläder och mat och bad honom mer akta sig för kungens vrede än för deras. Sedan gick han ut i ödemarker och skogar med dolt huvud.

## kap. 4 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_hrafns_thattr_gudrunarsonar:non:4:sv -->

4. Kungen anvisade Hrafn vinterkvarter
Kung Magnus kom lite senare till staden och fick höra dessa nyheter. Han blev vred över det och sade: ”Sådant är ett stort illdåd, att islänningar ska fara hit till landet för att dräpa våra ombudsmän eller fogdar, och den man ska göras fredlös som har utfört verket.”
    Einarr naumdæll var då hos kungen och sade: ”En man kan, herre, ha så illa beställt med sin sak att han har förverkat sig själv.”
    Lite senare hände det att kungen en dag for på jakt med hökar och hundar, och männen skingrades från honom så att han blev stadd ensam. Då kom en stor man i lurvig kappa fram till honom ur skogen och bad honom om beskydd.
    Kungen sade: ”Vilken förpliktelse har jag mot dig?”
    Han svarar: ”Ingen annan än att mina fränder är dina vänner, och dessutom din ädelmod, att du inte vägrar någon man beskydd som ber dig.”
    Kungen sade: ”Kolr heter en man som bor söderut i Þauskadalr. Dit ska du sändas för att bo. Men vem är du?”
    Han svarar: ”Jag har varit en ogärningsman, men nu vill jag upphöra med det. Jag ligger i fejd med folket, och därför ber jag om beskydd. Om ni nu vill sända mig dit till Kolr, ge mig då tydliga kännetecken, så att han tar emot mig, och jag ska vara där i vinter.”
    Kungen sade: ”Gör så, och jag ska komma dit en vecka efter påsk.”
    Kungen tog då en guldring av sin hand och trädde den på spjutudden och räckte den så till honom, ty han gick inte nära.
    Kungen sade till honom: ”Vad tror du att han, Hrafn, den fredlöse, kommer att ta sig till?”
    Han svarar: ”Herre, han kommer att söka upp Einarr naumdælski, din vän, och då har ni genast makt över honom.”
    Han tog då guldet från spjutudden och försvann i samma stund in i skogen.
    Då sade kungen: ”Nu lurade Hrafn mig och gjorde narr av mig.”
    Hrafn kom till Kolr och visade honom kungens kännetecken för att tas emot.
    Kolr sade: ”Denna sak går underligt till. Du har kungens sanna kännetecken, men har förut blivit ovän med honom.”
    Hrafn var där under vintern, och alla tyckte väl om honom, men han ville inte vänta på kungen där och for bort på lördagen i påskveckan.
    Och när kungen kom dit sade han till Kolr: ”Var är Hrafn Guðrúnarson? Honom måste jag träffa.”
    Kolr svarar: ”Han är borta nu, herre.”
    Kungen sade: ”Det är illa. Men alla män ska veta att han nu är landsförvisad och fredlös. Jag tycker att min vanära är större av att han har gjort narr av mig än av dråpet, och därför sätter jag nu tre mark silver på hans huvud. Nu ska det inte heller tjäna någon man till något att be om nåd eller livsfrid för honom.”
    Kungen höll då med en stor här söderut längs landet och tänkte fara till Danmark, ty på den tiden rådde den största krig mellan honom och Sven Ulfsson.

## kap. 5 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_hrafns_thattr_gudrunarsonar:non:5:sv -->

5. Hrafn söker upp Sighvatr skald
När en halv månad av sommaren hade gått kom Hrafn fram ur ödemarkerna till sjön någonstans. Han såg där en stor skeppsflotta. Han vände sig dit där pojkar lagade mat på land.
    Han gick ganska försagt fram och frågade: ”Vem äger denna stora skeppsflotta?”
    De svarade: ”Du måste vara en okunnig och enfaldig man. Kung Magnus ligger här, ty han får inte vind att segla till Danmark.”
    Hrafn frågade: ”Vilka ansedda män finns här hos kungen?”
    De sade att där fanns Einarr naumdælski, kungens vän, och Einarr þambarskelfir med tretton skepp – ”men Sighvatr skald är på kungens skepp.”
    Hrafn sade: ”Säg Sighvatr att en man har ett angeläget ärende till honom på land.”
    De gjorde så. Hrafn stod vid skogen under tiden.
    Sighvatr kom för att träffa honom och sade: ”Vem är denne store man?”
    ”Han heter Hrafn”, säger han.
    Sighvatr sade: ”Rädda dig. Jag kommer inte att ta emot pengar för ditt huvud, och jag vill inte ange dig, även om jag har träffat dig.”
    Hrafn svarar: ”Det är inte så självklart. Du kallas en penningkär man, och jag har lite liv att förlora, och mången man gör sig större besvär för mindre pengar, men även om du anger mig och kungens yxa har långt skaft, så kommer den ändå inte att nå mig i skogen. Men om du vill göra mig nytta, då anstår det dig också mycket väl, ty du är min morbror.”
    Han svarar: ”Jag erkänner släktskapen med dig, men jag har inte stöd nog för att ge dig hjälp. Vänta nu på mig här.”
    Hrafn svarar: ”Jag vill gå med dig ut på skeppet. Jag tycker det är bättre att bli dräpt där hos dig, och du kommer inte att bidra mindre för min skull.”
    Sighvatr svarar: ”Du är en besvärlig man. Det passar sig inte att jag så överlämnar dig under yxan, ty detta skulle inte räcka för oss, även om jag hade allas hjälp och förbön här. Gör nu som jag ber. Vänta på mig här medan jag träffar mina vänner.”
    Hrafn svarar: ”Det ska göras som du ber för en liten stund. Ändå kommer jag snart efter dig, ty man ska inte både vänta på en tung död och länge tänka på den.”
    Sighvatr träffade Einarr naumdælski och sade: ”Nu är det så, kamrat, att vi har snärjts i svårigheter. Här har nu Hrafn kommit och vill inget annat än gå i sina fienders våld. Vad kan jag vänta mig där du är?”
    Han svarar: ”Han är en olycksman, men vi är förpliktade att rädda honom från döden, men inte att strida för honom mot kungen med liten styrka. Kungen kommer aldrig sedan att ta emot vår hjälp om vi nu går emot honom.”
    Därnäst gick Sighvatr fram inför Einarr þambarskelfir och sade: ”Kan jag vänta mig något stöd där du är, Einar?”
    Han svarar: ”Vad behöver du?”
    Sighvatr sade: ”Här har Hrafn, min frände, kommit.”
    Einar sade: ”Jag är inte beredd att strida mot kungen för hans skull. Det var en gång när jag skyddade den man som kungen var vred på, och det var nära att jag inte skulle komma undan med livet. Nu har jag och Eindriði här tretton skepp att råda över och tänker gå till strid mot danskarna med kungen. Visa nu bort mannen, så att han räddar sig, och låt honom inte komma på våra skepp så att han blir dräpt där, ty jag känner kung Magnus envishet, att han hellre kommer att mista vår hjälp än ta emot hårda villkor från oss.”
    Men medan de talade om detta gick Einarr naumdælski i land för att träffa Hrafn och sade: ”Var så god, kamrat, och störta inte allt folket i svårigheter. Far hellre bort på mitt råd. Jag vill sända dig norrut till Hít till min gård. Där kommer du att vara räddad en tid.”
    Hrafn svarar: ”Jag vill träffa Sighvatr först.”
    Einarr gick bort, och Sighvatr kom dit lite senare.
    Hrafn sade: ”Hur fungerar nu stödet från hövdingarna?”
    Han svarar: ”Inte mycket, och du har inte mycket lycka, men vilket råd kommer du nu att ta?”
    Han svarar: ”Det som jag har sagt förut, att gå ut på kungens skepp med dig.”
    Sighvatr sade: ”Varför vill du störta dig så i döden?”
    Hrafn svarar: ”Därför att jag tycker det är bättre att dö än att dra kungens vrede över er alla som har fått kännedom om mig, vilket är säkert att vänta när han får höra att ni har hjälpt mig undan.”
    Sighvatr svarar: ”Manligt är sådant talat. Ännu finns också min förtrogne kvar, och nu ska vi söka stöd där, där det ännu aldrig har svikit, och det är den helige kung Olav.”
    Han lade sig då ned i bön och åkallade kung Olav. Därefter gick de ut på kungens skepp. Kung Magnus hade somnat i lyftingen och vaknade just när Sighvatr och hans följeslagare hade kommit in i förrummet.
    Han sprang häftigt upp och ropade: ”Upp, alla mina män, vinden har kommit, och segern är säker när vi kommer till Danmark.”
    Var och en gjorde då i ordning sitt skepp, och de seglade så snart de var färdiga. Och när de kom till Danmark gick allt folket i land från skeppen. Där fanns en stor dansk här, och det blev det största slag. Kung Magnus var i den främre delen av slagordningen, och Hrafn Guðrúnarson gick fram framför kungen och stred mycket tappert, men ingen talade ett ord till honom.
    I det slaget såg några män den helige kung Olav med kung Magnus här, och han vann den dagen en vacker seger.

## kap. 6 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_hrafns_thattr_gudrunarsonar:non:6:sv -->

6. Hrafn kom i vänskap med kungen
De kom tillbaka till skeppen på kvällen och tackade Gud för sin seger.
    Och när de hade kommit ombord sade kungen: ”Var är nu han, Hrafn? Må han nu gå fram och inte gömma sig.”
    Einarr och Sighvatr sade till kungen: ”Ge mannen frid, herre, så tapper som han är.”
    Kungen svarar: ”Jag lovar inget om det, men jag vill se honom.”
    Då gick Einarr naumdælski till Hrafn och sade: ”Nu ska du gå fram inför kungen, och var mild i orden mot honom och ändå djärv i talet. Säg honom sant och tydligt det som han frågar dig.”
    Hrafn gick fram inför kungen och hälsade honom.
    Kungen sade: ”Varför förde du, Einarr, en dömd man från Island?”
    Han svarar: ”Herre, därför att han blev dömd för att han hämnades sin far, som dräptes mer än oskyldig.”
    Kungen sade: ”Varför dräpte du Ketill, Hrafn?”
    Han svarar: ”Därför, herre, att han smädade mig i dikt, och sedan sålde han mig i träldom, och när jag hade dräpt honom diktade jag om honom en föga omsorgsfull arvdikt (erfiflokkr).”
    ”Låt höra den”, sade kungen.
    ”Det ska bli som ni vill”, sade Hrafn, ”men då får ni också lyssna på den andra dikten.”
    Kungen sade: ”Vilken dikt är det?”
    ”Den är diktad om er”, sade Hrafn.
    ”Kväd då”, sade kungen.
    Han gjorde så, och när båda var slut sade kungen: ”Olika dikter. Varför diktade du en så god dikt om mig, när jag ville din död?”
    ”Därför att du var värd en god dikt”, säger Hrafn.
    Kungen sade: ”Varför kom du till mig i skogen?”
    Hrafn svarar: ”Därför att jag väntade mig lyckan därifrån där ni var, så som den nu gavs, men förut var mina villkor mycket trånga, eftersom jag inte hade någon hjälpare här i ett okänt land, och dessutom var jag i ett tungt läge, att ha dräpt en mäktig man, även om jag inte tyckte att det var utan skäl.”
    Kungen sade: ”Nu är hela din sak undersökt. Men nu ska jag säga det som angår mig. När jag hade somnat på skeppet kom kung Olav, min far, till mig och sade barskt: ’Där ligger du, kung Magnus, och ger mer akt på att dräpa en frände till min skald för en liten sak än på att vinna en vacker seger över danskarna, dina fiender, ty vinden har kommit. Ta väl emot alla dem som nu är på skeppet, annars kommer denna världens straff att drabba dig så att det inte kommer att hjälpa dig.’ Och så snart jag vaknade såg jag dem båda i förrummet, Sighvatr och Hrafn, men jag hade blivit mycket räddare för min fars hotelseord än jag då brydde mig om dråpet på Ketill eller Hrafns andra brott. Nu ska du, Hrafn, vara välkommen här hos oss. Så vill min far. Och som gottgörelse till dig för att jag har vållat dig obehag ska jag gifta bort Helga Ketilsdóttir med dig med mycket gods.”
    Hrafn svarar: ”Detta vill jag ta emot med tack. Men jag vill fara ut till Island i sommar och befria mig från dom och anklagelser och sedan söka upp er så snart som möjligt och fara fram och tillbaka i sommar, om det vill lyckas.”
    Kungen bad honom göra så. Då berättade Sighvatr skald för kungen att han hade åkallat kung Olav om hjälp för Hrafn när han inte fick något stöd av sina kamrater.
    Kungen sade: ”Mycket värderar min far din vänskap, när han ger dig sådant och annat som du ber honom om, lika mycket nu som när han levde här i världen.”
    Hrafn for ut under sommaren och kom till Island vid alltinget. Då fördes genast hans frikännande fram. Sedan for han utomlands och hans mor. Hrafn gifte sig med Helga, och kungen gav dem stora ägor. Hrafn var sedan ständigt hos kung Magnus så länge kungen levde. Hrafn ansågs vara en rask man i alla prövningar. Och där slutar nu berättelsen om honom.