# Holta-Þóris saga > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Holta-Þóris saga (verk:saga:holta_thoris_saga) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Om Þorgeirr hörzki och hans söner Det var en man som hette Bárðr, kallad blönduhorn. Han bodde på Hólar i Hordaland. Hans hustru hette Þorgerðr, av god släkt där i Hordaland. De hade en son som hette Þorgeirr. Han var en ostyrig man och en våldsman i allt. Hans far var klok och fridsam. Han tyckte illa om sin son, som låg i osämja med olika grannar till dem. För dråpet på Ásmundr lági blev han förvisad från Hordaland. Han slog sig då ner inne i Trondheim på Viggjar hos en man som hette Þorgrímr, hersir (hersir) till titeln och en mycket ansedd man, frikostig och omtyckt. Det gick mycket väl mellan honom och Þorgeirr, som då kallades hörzki. Han gav sig ut på härnad och visade sig vara den raskaste, men när han var hemma på Viggjar uppstod ofta strider mellan [oläslig] och honom, så att Þorgrímr hade fullt upp med att förlika dem. Därefter satte Þorgeirr upp gård på Lón och bodde där några vintrar. Han ansågs inte vara rättvis mot bönderna, och han trivdes inte med sina förhållanden, fastän han var rik. Vid den tiden kämpade sig Harald hårfagre till makten i Norge. Þorgrímr på Viggjar blev hans man och de flesta där, men Þorgeirr ville inte söka sig till kungen, och på Þorgríms råd gjorde han i ordning [oläslig] skepp och tog hyra på manskap, och de var tjugo på skeppet. De fick god vind, ty de fick stark och gynnsam vind. De kom till landets södra sida och höll västerut längs kusten, ty det fanns ingen hamn ända till Vestmannaeyjar. Något längre österut lade de in i en åmynning och förtöjde där skeppet vid den västra stranden. De bar sina kläder i land och inrättade sig för den första vintern. Där fanns få bosättningar, men om våren köpte Þorgeirr land av Ásgeirr kneif vid Holt och bodde där sedan och var en mycket ansedd man, väl aktad och mycket omtyckt. Det nämns inte om Þorgeirr tidigare hade varit gift, men efter detta friade han till en kvinna som hette Ásgerðr, dotter till hersen Askr ómálgi från Rogaland. Hon hade kommit ut till Island och tagit land från Seljalandsmúli inåt längs Markarfljót och bodde på Katanes. Deras söner var Njáll och Þórir. Njáll fick hemifrån en gård i Þórólfsfell. Där hade han vuxit upp hos Þórólfr, sin morbror, men bodde ändå längst tid på Bergþórshvoll, och han förekommer lite i denna saga, eftersom han inte blandade sig i saker och höll sig undan rättstvister och oroligheter. Þórir var äldre och mycket mer framstående, stor och stark, lik sin far. Där höll man bollspel om vintrarna, och mycket många samlades. Þórir var där den starkaste av alla, fastän han spelade mot äldre pojkar och fullvuxna män. De blev avundsjuka på honom och ville driva gyckel med honom, men gick försiktigt fram med det, ty de fruktade hans far. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Þórir dräpte Þórólfrs söner vid lek En man nämns Þórólfr. Han bodde i Hvammr. Hans söner hette Özurr och Björn, käcka och fullvuxna män. De spelade båda mot Þórir. Det sägs att han då var sexton vintrar. Båda sidor gick på med stor iver, tills Özurr slog bollträet mot Þóris öra, och ändå blev slaget mindre än det var avsett. Þórir vacklade till men skadades lite, och nu knuffar Björn Þórir framåt så att han föll framstupa och kom långsamt upp, och de skrattade mycket åt honom. Þórir grep bollen och slungade den mot Özurrs panna så att skallen krossades, och Özurr föll död. Därefter grep Þórir Björn och stötte ner honom med huvudet mot isen, så att han bröt nacken och dog där. Några ville då gripa Þórir och hämnas bröderna, men Þorgeirrs huskarlar och grannar skyndade samman. De blev fler, och därmed skildes man åt. Leken avbröts då för den gången, och det började sägas att Þórir inte hade bara en ham och att det vore illa att tävla med honom. Þórólfr far nu för att träffa Þorgeirr och begär böter för sina söner. Þorgeirr svarar: "Jag anser att dessa usla stackare är värda små böter, de som började med ojämlikheten och inte hade mer att sätta emot än att låta sig dräpas av den där ynglingen nästan utan anledning. Ändå ska jag böta för Björn med halva böter, efter vad jag tyckte att han var värd, men för Özurr ingenting." Þórólfr svarar: "Illa är det sagt, och jag tänker inte gå med på detta." Þorgeirr säger: "Det är inte säkert att det behagar dig bättre om du inte vill ta detta anbud." Þórólfr sade att han skulle komma så en annan gång att han hämnades sina söner eller föll för hans fötter. Han blev då vred och svängde spjutet som han höll i och vände hästen. Þorgeirr hade ett svärd i handen och sade: "Du ska inte behöva tröttna på att samla folk, och det är bäst att du snart ser din lott" – sprang fram mot Þórólfr och högg huvudet av honom. Þórólfr var där med fyra andra, och hans följeslagare vågade inte föra hem sin husbondes lik, ty Þorgeirr tycktes dem fruktansvärd efter dråpet. Det blev ingen efterräkning för dessa dråp. Þórólfrs hustru hette Eirný. Hon gifte om sig med en man som hette Hafr. Hon eggade honom till hämnd, eftersom han var stor och stark och mycket övermodig, men illa omtyckt på de flesta håll. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Om Hafrs bakhåll och Þórirs utlandsfärd Något senare talar Þorgeirr med Þórir och säger att han vill att han far utomlands. "Här kan man vänta ofred efter dessa dråp, och det blir inte mindre av den om du är här i landet, men mer att vänta att du söker både ära och lycka hos våra tidigare fränder." Þórir bad honom bestämma. Ett skepp stod uppdraget i Arnarbælisóss. Styrmannen var trönder och hette Þórarinn. Hos honom tog Þorgeirr överfart för sin son, ty de var bekanta sedan tidigare. De förde dit Þórirs gods. Men när han red till skeppet låg Hafr i Hvammr i bakhåll för honom med nio andra vid en kulle som låg på Þórirs väg. Kullen var kluven i två, och vägen gick genom skaret och var skyddad av klippor på båda sidor. Þórir var där med två andra, och när de red genom skaret sprang Hafr och hans män emot dem, och några bakom dem. Þórir och hans män hoppade av hästarna. Han gick emot dem som anföll västerifrån. De var sex med Hafr. Där blev den hårdaste strid, men det slutade så att Þórir dräpte alla Hafrs följeslagare, och sist högg han benet av Hafr, och han dog genast. Þórir vände sig då dit där hans följeslagare försvarade sig, och då föll två av Hafrs män, men två kom undan. Sedan kallas kullen Hafrshóll. Þórir och hans män red sin väg. Han var osårad och hans följeslagare föga sårade. Han kom till skeppet, och de gav sig ut till havs, och färden gick mycket väl; de nådde Trondheim, och när det blev höst for Þórir in till Viggjar enligt sin fars anvisning, ty Þorgeirr och Þorgrímr hade bevarat sin vänskap och sänt varandra gåvor. Þorgrímr tog väl emot Þórir och lät hämta hans gods. Þorgrímr var då gammal. Han hade tre söner, Ormr, Grímr och Sigurðr, och en dotter som hette Áslaug. Hon var en vacker och ståtlig kvinna och en mycket kraftfull kvinna. Þorgrímrs söner var mycket ute på härnad, och så var det denna sommar, och när de kom hem blev det snart gott förhållande mellan dem och Þórir, ty båda parter var glada män och inte småaktiga. Om våren gav sig Þórir ut i viking med bröderna, och han visade sig frikostig och framåt och överlägsen i kraft, och nu vande han sig så vid vapnen att han ansågs den skickligaste i strid. Fem vintrar var Þórir hos Þorgrímrs söner. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Þórir var i viking, fick Áslaug och kom ut till Island Och en sommar nämns det att de hade gått upp i Sverige söder om Skåne och for spridda när de kom i land. Þórir var för sig själv med sin skara, och när han kom till skeppen kom mycket många av deras folk på flykt till skeppen. De sade att en här av män hade kommit över dem och stängt in dem, så att några hade fallit, några tagits till fånga och många flytt till skeppen. Þórir blev då rasande och kallade till sig hela manskapet, men de flesta tyckte att det var oklokt att gå i land under natten, men Þórir sade att han inte tålde att färden fördröjdes; det kunde hända att de kom för sent om de väntade till morgonen, men troligare att de kunde ordna det så att mörkret inte blev dem till skada, eftersom natten inte var helt mörk, men ingen skulle kunna återvända om de inte uträttade något, åtminstone för hämnden. Vidare sade han att han skulle hugga ihjäl var och en som stannade kvar. Därefter rusade de i land, och när de kom dit där striden hade stått var alla borta därifrån. De undersökte valplatsen och fann där Grímr Þorgrímsson sårad, och han berättade för dem vart hären hade styrt. Þórir lät föra Grímr till skeppen, och han var inte farligt sårad. Þórir far nu så fort han kan, tills de träffade på en stor by. Där var en mängd folk ute, och de hade fångarna mellan sig. Þórir stormade nu fram och hade sköld och svärd. Hans män följde honom väl, och folkhopen bröts snart upp. Þórir lät snabbt ta hand om fångarna och lösa dem, men han och huvudstyrkan stred mot landsborna. De var oförberedda och föll i högar. Det sägs att nästan alla föll, omkring fem hundra. Därefter gick de in i bygden och rövade och brände hela den dagen, så att de inte mötte något motstånd. Ormr och Sigurðr var föga sårade, och det sägs att Þórir knappast hade ansetts ha bara en ham i denna strid. Efter de fem åren gifte Þorgrímr bort sin dotter Áslaug med Þórir med mycket gods. Han gjorde sig då redo att fara till Island och hade överflöd av gods och stort rykte. Grímr for också med honom ut hit. De fick vind sent och tog land i Ölfusáróss, bar där lasten i land och [oklart] skeppet, men Þórir red med tio män och sin hustru österut till Holt, medan de andra tog in hos folk. Þorgeirr och Ásgerðr blev glada över sin sons hemkomst. De hade börjat bli rätt gamla. Þorgeirr var ändå en kraftig man. Ásgerðr var äldre. Hon hade tidigare varit gift med Ófeigr, en mäktig man i Romerike. Han gjorde sig redo att fara till Island, ty han blev osams med kung Harald, men innan han lämnade landet lät Harald ta livet av honom, och Ásgerðr for ut till Island med deras barn, som tidigare sagts. Þórir och Áslaug slog sig ner i Holt, och därmed växte Þorgeirrs hushåll, som redan tidigare hade varit tillräckligt. Þórir tog nu del i hövdingaskapet med sin far. Dessa var deras söner: Þorgrímr den store, Þorleifr krákr och Þorgeirr skorargeirr. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Om Þórir och Eileifr i Þjórsárdalr Det hade hänt här ute medan Þórir var utomlands att Eileifr, bror till den Hafr som Þórir dräpte, och som bodde på Áss i Þjórsárdalr, hade dräpt Þorsteinn, son till Ófeigr och Ásgerðr, Þórirs mor. Det skedde på alltinget (alþingi), där Þorsteinn inte väntade sig någon fientlighet. Eileifr ansåg sig göra det som hämnd för Hafr. Þorgeirr i Holt var inte på tinget, och det blev lite av förföljandet av dråparen, och han kom undan. Þorgeirr tyckte att målet inte var lätt att driva enligt lag, efter det som hade gått före, och svårt att hämnas på avstånd. Þórir tyckte illa om dråpet på Þorsteinn, sin bror, och ville hämnas honom. När han hade varit en vinter här ute for han till alltinget. Eileifr var inte på tinget, och Þórir hade inte sett honom. Þórir red från tinget med åtta andra till Þjórsárdalr. Eileifr var rik och hade fått höra om Þórir, och när Þórir kom nära Eileifrs gård gick Eileifr hemifrån med fjorton män ner till åns ravin, som låg alldeles nära. Þórir och hans män styrde efter dem, men Eileifr hade då kommit in i ett gömställe vid ån, som man inte kunde komma åt utom på ett sätt och även det med nöd. Där hade man murat upp och huggit trappsteg, och berget skjöt ut däröver. Þórir såg sig väl omkring där, och det tycktes honom inte gå att göra något. Eileifr gick då fram framför en klippkant och hade skölden framför sig och frågade vilka de var. Þórir säger vem han är och frågar den andre om hans namn. Han säger som det var och frågar om hans ärende. Þórir sade att han sökte hämnd för sin bror. Eileifr svarar: "Det tycker jag är underligt, och jag trodde att du och din far väl kunde vara nöjda, fastän detta hände." Þórir svarade: "Det gjordes inte mer än vad som var förtjänt. De hade alla ådragit sig passande straff." Eileifr säger: "Om du är mycket ivrig att hämnas Þorsteinn, så anfall, om du vill. Jag tänker inte fly." Þórir säger: "Det får var och en bedöma som han vill, fastän jag vänder härifrån." Han kastade då ett spjut mot Eileifr, men han vek undan bakom klippkanten, och spjutet träffade skölden och gick igenom. Þórir tyckte att mannen inte var obetydlig, och de skildes med detta. Þórirs följeslagare frågar om han ville plundra gården. Þórir sade att det var långt ifrån, när han inte fick tag i mannen – "och jag tänker rida hem." Och så gjorde de. Han satt hemma det året, men om våren, litet före tinget, for Þórir hemifrån med en annan man. Han red ut över Þjórsá och upp i Þjórsárdalr. Vägen var honom nu väl bekant. Bakom Eileifrs gård fanns en liten ravin. Där steg Þórir av hästen och bad sin följeslagare vakta hästarna, men han gick till en liten gård som låg där nära, vapenlös, och träffar en kvinna ute och frågar om Eileifr är hemma. Hon sade att han var hemma. Han sade att han var obekant för honom men ändå hade ett ärende till honom – "och hur är han att träffa hemma, och är det mycket folk hemma?" Hon sade att han var ombytlig till lynnet och att många karlar var hos honom. Þórir gick nu till hästarna och tog sina vapen, hjälm, sköld och svärd, och hade spjut i handen, och gick så raskt hem till Áss. Eileifr hade sett när mannen gick från stugan. Han tog till orda: "Okänd är den mannen. Fastän han var vapenlös är jag inte utan misstanke om honom, men han har få män i närheten. Ändå ska vi ta våra vapen." Litet senare kom Þórir till dörren. Han ser män därinne och rusade in. Han stack spjutet genom den som han först nådde. Dörröppningen var bred, och de kämpar där en stund. De som var där inne tyckte att det var något underligt och ville skydda sig, men Þórir gick hårt på och dräper några. Nu kom Eileifr fram och eggar sina män att gå hårt åt Þórir. Det fanns två ytterdörrar, och några springer ut där och till den dörr som Þórir gick in genom. Och när han ser det springer han ut, och då hade han dräpt sex män. Han vänder sig mot dem som var ute och högg ett banehugg på en, men de andra räddade sig. Och i detta har Eileifr kommit ut och de andra med honom. Han eggar sina män och springer mot Þórir, men han vänder sig om, och de kämpar nu med stor iver. Þórir tycker att han är oförskräckt. Det blev föga av de andras anfall medan de stred. Þórir hade använt spjutet hittills, men när Eileifr kom tog han svärdet. Deras sköldar höggs sönder, och när Eileifrs sköld var obrukbar försvann Eileifr som en blixt in genom manfolksdörren. Þórir ville efter honom, men husfolket stod tätt framför, så att han råkade i strid med dem, och då föll tre, och då har Eileifr kommit ut med en god sköld, och nu har de en hård strid med varandra. Þórir har kastat sina sköldrester och skyddar sig med spjutet eller värjde sig. Eileifr går nu så hårt på att Þórir tycker att han inte länge kommer att kunna värja sig för sår. Han kastar då vapnen och rusar in under Eileifr. Där blev det skillnad i styrka, så att han kastade Eileifr på huvudet, och han låg som död, och nu flockas husfolket kring Þórir. Han fick ändå tag i Eileifrs svärd och rasar nu mot de andra, av vilka han tyckte att det var föga duglighet i utom två. Men då faller tre av dessa, och då flyr de andra. Då var fem kvar. Efter detta gick Þórir fram till Eileifr, och han var vid liv men mycket medtagen, så att han inte förmådde någonting. Þórir frågar honom om han vill ta emot livet. "Jag ser att det är en förlust av en man att dräpa dig, eftersom du blev övervunnen." Eileifr sade att hans läge var sådant att han gärna ville ta emot livet. Han blev då buren till stugan, men Þórir ville inte ta emot något där, och han gick till sina hästar. Han var föga sårad men mycket trött och stel efter striden. Han red tillbaka och övernattade på Skaftholt. Därefter red han hem till Holt, och hans färd ansågs mycket ståtlig. Hans far och mor tackade honom, fastän hans mor gärna ville se Eileifr dödsmärkt. Senare på alltinget möttes Þórir och Eileifr och förliktes med full förlikning. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Þórir besegrade vikingen Auðbjörn Det var en man som hette Auðbjörn, en norsk viking. Han hade tagit sig boplats på en ö som hette Vigr i Hålogaland. Den var ett litet land men rik på tillgångar. Auðbjörn hade dräpt de bofasta där och på så sätt lagt deras egendomar under sig. Ön var brant mot havet på de flesta ställen, men Auðbjörn hade byggt mycket stora försvarsverk där, så att den var svår att anfalla om det fanns något försvar, vilket inte saknades, ty Auðbjörn hade dragit mycket folk till sig. En sommar for han in i Trondheim och gick upp vid Viggjar. Þorgrímr var då död, och hans söner var inte hemma. De hade farit till midsommargillet uppe i Orkdalen. Auðbjörn tog där Þórný Þorgrímsdóttir och det värdefulla som han kunde föra med sig och for med dem norrut till Vigr och tog Þórný i säng med sig. Þorgrímrs söner kommer nu hem och ser sin skada och frågar vem som hade begått rånet. De samlar folk och far norrut till Namdalen och skaffar sig där skepp och tänkte att de på så sätt hellre skulle komma oväntat. Men när de kom nära Vigr gick det inte att lägga till där, eftersom det var mycket folk på de ställen där befästningarna var, men på andra ställen var det klippor och oframkomligt. De far hem med det. Grímr, deras bror, hade tagit över Þórirs i Holt skepp när han slog sig ner här ute, och han var ständigt på handelsfärder, och den hösten kom han från Island, som nu har berättats. Þorgrímrs söner tålde illa sin skada och skam, om de inte kunde få rätt mot Auðbjörn. Det blev deras beslut att Grímr nästa vår for till Island, träffar Þórir i Holt och berättar för honom hela deras sorgliga historia och sina bröders begäran att han skulle fara till Norge, om det kunde hända att de med hans följe och lycka kunde få bukt med Auðbjörn. Þórir blev mycket fåordig, men litet senare bad Þórir Grímr att göra sig redo att fara till Norge. Han tog överfart med honom och tog med sig mycket många modiga män som han tyckte var till hjälp. Många som litade något på sig själva var mycket ivriga till det, ty de väntade att färden skulle bli berömd, när ledaren var Þórir Þorgeirsson. De lade ut när de var redo och kom sent i väg, fick god vind och nådde Trondheim efter vinternätterna och höll inåt Trondheimsfjorden till Viggjar. Där blev ett glatt möte. Þórir satt där under vintern med heder och glädje men lät ändå inte märka mycket av sig. Tidigt om våren rustade svågrarna ett mycket stort handelsskepp och hade ingen annan last än sten. En del av den var mycket större än det var vikingars sed att kasta mellan skeppen. De hade också fler och större stävliar (stafnljár) än det var vikingars vana. De hade väl nittio man ombord, seglade så ut ur Trondheimsfjorden och i följe med lastskepp norrut till Hålogaland och norrut förbi Vigr. Sedan vände de söderut igen innanför Vigr och nära land. De låtsades som om de ville tala med landsborna. Auðbjörn ser detta stora skepp och trodde att det skulle finnas inte så litet gods där, eftersom det var stort och ändå ett handelsskepp. Han gör sig då redo med sitt folk, hade ett stort långskepp och på det mer än hundra man. De ror in mot land och lägger till vid handelsskeppet. De andra gör sig redo till försvar men har inte allt sitt folk uppe till att börja med. De tar nu till de stora stävliarna. De griper under relingarna och hakar sig fast ut från lastskeppet, ty det var ordentligt gripet och satt fast, så att de andra inte fick bort dem när de ville, men till att börja med tyckte Auðbjörn och hans män att det inte skadade att skeppen var fast förbundna. Auðbjörn och hans män vill nu upp på skeppet, men de andra försvarade sig tappert. Därefter för de ut de stora stenarna på relingarna och lät dem dundra ner över Auðbjörn och hans män. Därav skadades män och skydd. Även själva skeppet skadades, så att sjön strömmade in på sina ställen. De som var ovanför skärpte anfallet både med stenarna, så länge de räckte, och med vapen, efter som de kunde nå, ty det var stor skillnad i relingshöjd. Då ville Auðbjörn lägga ifrån, men det var inte möjligt, ty de stora stävliarna höll fast. Þórir lät då långskeppets akter sjunka när han såg att det fylldes med vatten, och till sist tilläts hela skeppet sjunka. Det sades att Auðbjörn blev utpekad för Þórir och att han då kastade en sten mot honom, så att han blev medvetslös. Men det gick så att alla som överlevde kom ut och simmade eller sjönk genast, och det var de flesta, ty få föll för vapen. Men Þórir och hans män lossade nu skeppsbåtarna och dräpte dem som simmade, så att ingen kom undan utom några få män som Þórir ville få berättelser av, men Þórir och hans män förlorade ingen man. De förflyttade sig med skeppet ut under ön, där fångarna sade att det var lättast att gå upp. Det nämns inte att det fanns något försvar där. Þórir och hans män fann nu Þórný. Det blev ett glatt möte för henne och hennes befrielse, men Auðbjörn hade behandlat henne väl. Þórir och hans män tog där som byte allt som var mest värdefullt och som skeppet rymde. ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Þórir träffade kung Harald hårfagre Sedan seglade de söderut, och Þórný for med dem, som man kunde vänta. Och när de kom in genom Trondheimsfjordens mynning talar hans svågrar med honom om han ville träffa kung Harald. "Det är nu lätt, eftersom han sitter på Lade. Han kommer att anse det som en vanära om du inte träffar honom, en så förnäm man och efter en sådan bragd, men om du besöker honom kommer han att visa dig stor heder, ty han hade gjort Auðbjörn fredlös från Norge för rån och ofog." Þórir sade att han inte hade väntat sig att träffa kungen. "Jag har föga gott att unna honom, eftersom min far måste fly från sina egendomar för hans övervälde, och han lät ta livet av min styvfar" – men bad bröderna bestämma – "men jag och vi alla är illa försedda med kläder på denna färd, för att vi ska kunna gå fram inför kungen på ett hedersamt sätt." De höll nu in till Nidaros och lade till vid staden och gick i land. De passade på tillfället att gå fram inför kungen när borden var uppdukade, och de tre bröderna och Þórir går in och hälsade kungen. Han tog väl emot deras hälsning och frågar vem den främmande är. De berättar för honom det tydligaste om det. Han frågar om nyheter och ärenden. De berättade så kort som möjligt om hans släkt och svågerskap och om deras hämndfärd. Kungen säger: "Denne Þórir måste vara en betydande man, eftersom han for så långt för detta och ni bröder valde honom till hövding för denna färd, fastän ni bröder redan är kända för tapperhet och dåd, och han har också visat i sitt tillvägagångssätt att han är rådklok och mycket lyckosam, och han ska vara välkommen hos oss så länge han vill." Þórir tackade kungen för hans ord och sade: "Det var, konung, vårt ärende till er att jag skulle få se er höghet, liksom att meddela er om avrättandet av dessa vikingar, som var så frikostiga med att slå sina ramar över andras folk och gods och beröva människor ro och heder." Kungen sade att detta var en god rensning av landet – "och du är välkommen till det gods som jag satte som pris på huvudet för hela detta ofredsband, och det var tre mark silver för Auðbjörns huvud och femton mark om hela detta band blev utrotat, ty det skulle ha kostat oss mer att rusta ut en så stor här som skulle räcka, och ändå ovisst hur det skulle ha lyckats om inte skicklighet hade använts." Þórir sade att han inte kunde dröja länge hos kungen, ty han tänkte fara ut till Island den sommaren. Kungen säger att han inte ska fördröja hans färd och att han ska få bestämma över sin färd själv. Bröderna far nu in till Viggjar med skeppet och rustade det för Island. Þórir var hos kungen en tid och blev väl aktad där, fredlig och väluppfostrad. Kungen visade honom stor heder, och vid avskedet betalade han Þórir huvudpriset för folket på Vigr, femton mark. Han gav Þórir dyrbara, nyskurna kläder, och de skildes i vänskap. Þórir for nu till sitt skepp inne vid Viggjar, och så snart han var redo höll han ut till Island och Grímr med honom. Svågrarna skildes med största hjärtlighet. Färden gick väl för Þórir. Han förde sitt skepp in i Arnarbælisóss och red hem med stor heder och mycket gods. Han blev väl mottagen, som man kunde vänta. Då var hans mor död. Hans far levde, och hans och Áslaugs söner hade vuxit upp väl. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Þórir drev bort Þórðr på Núpr och hans folk Det var en man som hette Þórðr, som bodde på Núpr. Hans hustru hette Æsa. De hade två söner, Hörðr och Óttarr. De hade också två döttrar, och de nämns inte. Þórðr var mycket rik men inte omtyckt. De var avundsjuka, och man ansåg att Æsa sysslade med trolldom (fjölkynngi). En gång talar hon med sin man: "Var ska Þórirs i Holt berömmelse och övermod stanna? Jag vill pröva om man inte kan ge dem något bakslag i deras djärvhet och tapperhet." Þórðr säger: "Jag kan inte se att vi två kan stå i vägen för dem med sådant, men jag skulle gärna höra om något kom dem till förödmjukelse, och om du litar något på dig själv ska du bestämma." Hon säger: "Du ska göra dig vänlig mot Þórir, och så småningom, när det tycks dig lämpligt, ska du bjuda hem honom och hans söner, och så får vi se vad som händer." Þórðr säger att detta kan prövas, och efter detta, när de möts, Þórir och Þórðr, har han ett mer och hjärtligare sätt att tala med Þórir än förut och säger att han vill ha mer att göra med honom än tidigare. Þórir tar bara lagom emot det, men Þórðr sade att han inte ville spara på sin vilja till vänskapen. Och nu möts de en gång om hösten, och då bjuder Þórðr sin namne hem och sade att han inte skulle bjuda bara till mat och talar vackert om det. Þórir tar långsamt emot det men lät sig ändå övertalas och lovar att komma, och hans söner ska rida med. Þórir berättar hemma om inbjudan. Hans hustru svarar: "Det är underligt att du tar emot en inbjudan hos Þórðr och ofta inte har tagit emot det av bättre män, men detta folk är insnärjt i falskhet och gammal trolldom (forneskja)." Han svarar: "Denna inbjudan tänker jag ta emot, ty då kan jag få veta vad som ligger bakom den. Om jag inte tog emot den kan man inte veta om det skulle gå bättre, ty jag märker att Þórðr är angelägen om att jag tar emot." Och när det lider mot gästabudet gör sig Þórir redo hemifrån och hans söner med några män, och när de kommer till Núpr tas de emot med ölglädje och iver. Þórir säger att han ska rida hem på kvällen, eftersom det var så kort väg att fara. Þórðr låter sig det behaga bara lagom. Där var ett gott gästabud och alla glada, men husfrun syntes inte. Þórðr, hans söner och döttrar passade upp vid bordet. På kvällen låter Þórir göra sig redo för hemfärd. Då har det blivit mörkt, men vackert månsken och skare att rida på. Þórðr väljer goda gåvor åt Þórir och hans söner, och alla hans män fick någon gåva. De skiljs väl, och när Þórir och hans män hade kommit ett kort stycke på väg kommer fem fåglar emot dem, större och grymmare än de förut hade sett, och när de närmar sig är det två korpar och tre kråkor. Þórirs söner hade inte sett dem förut. Dessa ondskefulla fåglar tycktes dem ha näbbar och klor av järn, och de anföll Þórir och hans söner grymt men brydde sig inte om de andra. Þórir bad dem hålla väl samman och rida som de hade tänkt. "Detta följe är inte farligt, och det kommer inte att skada oss. Det vore också omanligt att låta detta pack skrämma sig." De gick inte så värst nära men skräpade ner på dem så ofta som möjligt, och när detta hade pågått en stund säger Þorleifr Þórisson: "Dessa as är otäcka." Och litet senare högg han efter den kråka som var störst och ivrigast i anfallet. Det tog klon av henne, som hon sträckte ner så långt som möjligt, och den var då inte som järn, ty kortsvärdet tog av den. Kråkan gav upp ett fruktansvärt skrik och föll till marken, och i samma stund förlorade de andra alla flygförmågan. Þórir och hans män såg då att kråkan, som förlorade foten vid knät, var husfrun Æsa från Núpr och att de andra var hennes barn och de brydde sig föga om sin mors skada. Þórir bad dem inte fästa något avseende vid detta, och de red hem. En gång under vintern red Þórir med två andra upp till Núpr och kallade Þórðr till samtal och säger till honom att inbjudan och det glittrande vänskapspratet hade lyckats så illa att han sade att han inte ville ha honom i häradet. "Jag tänker inte göra dig något förfång om du far bort med allt ditt i vår, men om du inte gör det tar jag livet av dig, och bo inte närmare än i Álftaver eller väster om Þjórsá." Þórðr uppfyllde detta, och han är ute ur sagan. Men Þorleifr kallades från den tiden Þorleifr krákubani eller krákr. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Striden mellan Þórir och Ásmundr i Dalr Eftersom Ásgerðr, Þórirs mor, hade bott norr om Katanes ägde far och son där stora jordar, som de hade arrenderat ut till brukare. Där i Dalr bodde en man som hette Ásmundr. Han ville tillägna sig det mesta där väster om Seljalandsmúli, ty Þorgeirr hade sålt honom land från Seljalandsmúli norrut till åsen norr om dalen, men norr därom ägde far och son i Holt, och Þorgeirrs arrendatorer hade illa nytta av sina jordar på grund av Ásmundrs övergrepp. Det gick så långt att de tyckte att det inte gick att stå ut, när Ásmundr lät sin boskap beta på Þorgeirrs och Þórirs land och slog av ängarna det som han tyckte. De klagade ofta över detta, de som blev bestulna. Far och son hade tillrättavisat Ásmundr, och det hjälpte inte. En sommar hade Ásmundr gått som längst med slåttern och lät slå tunet hos den som var närmast. Denne for då österut till Holt och sade att han måste fly från gården om inget gjordes. Därefter red Þórir hemifrån med nio andra och fram till dess att han ser att tre män är i färd med slåtter på hans jord, som kallades Gróuholt. Þórir frågar sin landbo, som hette Valdi, vad det är för folk. Han säger att det är huskarlar till Ásmundr i Dalr. Ásmundr hade sett männens färd när de red inåt västerut, och han anade vilka det kunde vara. Han kallar till sig sina män, och de blev arton tillsammans och kom ner nästan samtidigt som Þórir och hans män kom söderifrån. Þórir rusar mot slåttermännen och dräper dem alla, och då kommer Ásmundr dit. Þórir ropar till honom och frågar om han inte vill låta det stanna härvid. "Du kan veta att du inte kommer undan utan böter för dina övergrepp och ditt rån, men dessa män har fallit under sitt arbete och är rättslösa. Jag tänker inte göra mer om du nu vill vända om och sluta med övergreppen mot mig och mina landbor." Ásmundr säger: "Jag kan inte se på utan att göra något när du hugger ner mina huskarlar och så yvas över ditt våldsmannaskap, då jag menar att du inte äger något land här och att din far tidigare har sålt mig allt som han ägde här norr om berget. Det är inte att vänta att alla människor ska tåla sådant övermod och sådan orättvisa av dig." Þórir säger: "Här står jag på mitt land, och jag ska försvara det och mina män så länge jag kan, om du anfaller." Ásmundr sade att man då skulle anfalla, och så gjordes, och då springer Valdi ifrån dem så fort han kan och till sina grannar och bad dem skynda sig så mycket som möjligt och hjälpa Þórir med de män som de hade. De tog väl emot det och blev fem tillsammans, men föga beväpnade. De kom när striden stod som hetast. Þorgrímr den store var med sin far och följde honom tätast, fastän några gick bättre fram i striden, ty han var ännu föga mogen. Det sägs inte att hans bröder var där, ty han var äldst. Han kallades den store därför att han var frikostig och framåt och den tappraste. Þórir går nu hårt fram och blir snart dråpare av en man. De andra går också hårt på, men ingen så som Ásmundr. De omringar Þórir och hans män, eftersom de var arton och de andra nio. Þórir och hans män stod fast och höll väl samman. Nu faller män på båda sidor. Þórir ser att det inte kommer att räcka för dem om det inte snabbt avgörs, ty Ásmundr var mycket kraftig i sina hugg. Þórir rusar då fram in bland Ásmundrs folk, så att det skingras, och Þórir dräper nu flitigt män. Ásmundr ser detta, och nu möts han och Þórir och strider med stor iver, ty båda var bärsärkar i kraft och djärvhet. Länge var det så att ingen av dem kunde såra den andre, men det slutade så att Þórir högg Ásmundr i sidan så att det gick in i bukhålan, och han föll då död. Þórir var oerhört trött men inte sårad, och i detta kom Valdi med sina följeslagare. Då gav de andra upp striden. Fem hade fallit av Þórirs män och nio av Ásmundrs, han själv och hans slåttermän, sammanlagt tretton. Þórir och hans män red nu hem. Dessa händelser blev kända vida omkring och ansågs stora. Þórir förklarade med vittnen Ásmundrs arbetare, som hade fallit under sitt arbete, som rättslösa (óhelga), men dem som föll i striden på Þórirs land förklarade han till hälften rättslösa, och Ásmundr helt, som en viking för övergrepp på gods och människor. Detta mål kom till alltinget, och det avgjordes genom förlikning på det sätt som tidigare har antytts. Ásmundrs nio män lades mot Þórirs fem och Ásmundrs intrång på landet den sommaren. Ásmundrs släktingar tyckte att förlikningen var hård, men den hölls ändå. Den dag då striden stod sov Þorgeirr i Holt hela dagen och natten därefter. Han var då mycket gammal. Han sade att han hade drömt att han var i strid med sin son, och efteråt sade han sig vara så kraftlös att han lade sig sjuk och dog. Nu tar Þórir över hela deras fars gods, och hans bröder är hos honom. ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Þórirs söner dräpte Ísrauðr och Vigfúss vid hästtinget Det var en man som hette Ingjaldr. Han bodde i Östra Skógar. Hans dotter hette Þórunn och ansågs vara det bästa giftet. Henne fick Þorgrímr den store. En annan dotter till Ingjaldr hette Gjaflaug, den vackraste. Hon ansågs också vara ett gott gifte. Henne fick Þorleifr krákr. De slog sig ner i hushållet hos Ingjaldr, ty han var mycket gammal men rik på kreatur. Så går tiden utan att något händer. Þorgeirr var hemma hos sin far. Denne började bli gammal men var ändå mycket kraftig. En gång, sägs det, hade ett hästting (hestaþing) anordnats på det ställe som heter Hestaþingsháls. Det ligger öster om Jökulsárgljúfr, som först hette Fúlilækr på grund av den stank som stiger från den och känns långa vägar i vindriktningen. Det finns ingenstans annars på Island. Dit skulle man komma från bygden under Eyjafjöll och från Mýrdalr. Där var Þorgrímr och Þorleifr och många människor. En man nämns Vigfúss från Sólheimar. Han ägde en häst med ljus man. Den skulle hetsas mot en röd häst som bröderna från Skógar ägde. Vigfúss granne och vän hette Ísrauðr. Båda var stridslystna. De talar om att de skulle spela bröderna från Skógar något spratt om de kunde. Och när hästarna går på varandra följer Þorgrímr brödernas häst, och Vigfúss sin. Där var den största förlustelse, eftersom hästkamperna var mycket många och en mängd människor där för sitt nöjes skull. Det nämns att Ísrauðr går nära inpå kampen och är mångordig. Han säger: "I det mesta visar Þorgrímr sin orättvisa, när han med staven hindrar Mani från att få grepp om Rauðr." "Det har varken du eller andra sett," säger Þorgrímr. "Det andra kunde folk höra, att du inte kan hålla dig från att slänga ur dig lögnhistorier och förtal, och du vore värd att bli stungen med samma grepp och få nacken vriden ur led, men det är inte värt att bära vapen mot dig." Ísrauðr griper då staven från Vigfúss och slår till Þorgrímr. Han vek undan, och det träffade honom föga, men han slår med sin stav mot Ísrauðr så att skallen krossades, och han dog genast. Till hästtingen for man oftast föga beväpnad, men de som hetsade hästarna hade hästkäppar. Här blev det som oftare att folk springer åt två håll. Vigfúss ville hämnas Ísrauðr och sprang mot Þorleifr krákr. Han hade ett spjut och stack det genom honom. Då ville männen från Mýrdalr hämnas, fastän de döda inte ansågs vara någon förlust. Där blev trängsel och en del strid. Männen från Mýrdalr var färre men ivrigare, men de som var lugnare och klokare fick till stånd fred, och man förliktes sedan om att Ísrauðr var utan rätt till böter och att Vigfúss bötades med halva böter, och bröderna tyckte illa om att inte båda blev utan rätt till böter. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Þorgeirr dräpte de sju i klyftan Det var sed bland en del män att fara till Vestmannaeyjar om våren efter fågel och ägg eller för fiske, ty de var ännu föga bebyggda. Bröderna från Holt, Þorgrímr och Þorleifr, var mest i Holt, fastän de hade gård i Skógar. En vår for de som så ofta förut till öarna efter ägg och fågel. De var tio på skeppet. En man nämns Egill och en annan Sveinn. De var i Landeyjar. De for också till öarna på två skepp. Bröderna från Holt hade redan kommit. De möttes västerut på öarna, och Sveinn och Egill föreslog att de skulle gå i lag med varandra. De andra hade redan fångat och ville ha det för sig själva, men Egill och hans män säger att de skulle bli tvungna att lägga fram det också. Då sade Þorgrímr att han inte tänkte gå i lag. De andra sade att de då skulle få släppa mer, ty Egill och hans män var arton eller nitton och sade att de skulle ta det som hade fångats, och så skulle var och en fara sin väg. Då sade Þorgeirr: "Vi ska försvara vårt gods så länge vi förmår, fastän vi är få." Men Egill och hans män tog då tag i fågeln och ville föra bort den. Då kom det till strid mellan dem. Þorgeirr var då fullvuxen, stor och stark nästan som deras far, och lik honom till lynnet. Få hade full rustning där. Nu blev det den hårdaste strid, och båda sidor skingras, tills männen från Landeyjar viker undan. Þorgrímr och Þorleifr följs åt, och de andra drar sig undan. Þorgeirr kommer bort från de andra med tre män och förföljer sju män från Landeyjar. Sveinn var i spetsen för dem, och de strider stundvis men drar sig ändå undan, tills de flyr, och Þorgeirr och hans män följer efter dem. Männen från Landeyjar drar sig ner mot havet i en klyfta. Den blev brant när man kom ner mot havet, och därifrån kunde man varken komma framåt eller bakåt utom upp samma väg, och det var ändå svårt att gå upp. Þorgeirr bad sina följeslagare hämta ett av deras klättertåg, och de stod där ovanför under tiden. Och när tåget kom gör han sig redo att gå ner i klyftan och lät dem fästa den övre änden, men följeslagarna tyckte att detta var oklokt. Han omgjordar sig med svärd men håller ett spjut i handen och firar sig ner längs repet ner på slät mark. De som är där anfaller honom nu, men han värjer sig, och snart dräper han några av dem, så att de blir färre, men det gick inte att fly, ty utrymmet var litet. Det är snabbast att säga att han dräper dem alla. Det sade han sedan, att det som hjälpte honom bäst var att ingen av dem hade sköld, ty de som hade sköld kastade dem när de drog sig undan in i klyftan. Efter detta far Þorgeirr upp, och de söker nu sina följeslagare, och de har då dräpt fem av dem. Men när Þorgeirr och hans män kom dit söker de andra undkomma, men snart föll de alla. Efter detta storverk far bröderna hem och berättar vad som hade hänt. Deras far talade väl om det, såsom saken låg till. På grund av dessa dråp uppstod mycket stora tvister men inga blodiga fejder som nämns. Något senare dog Þórir och ansågs alltid en stor hövding och den största kämpe. Þorgeirr bodde i Holt efter sin far och var en stor hövding. Han kallades skorargeirr. Han drev hårt efterräkningarna för Brennu-Njáll, sin farbror, och hämnden tillsammans med Kári Sölmundarson.