# Hemings þáttr Áslákssonar > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Hemings þáttr Áslákssonar (verk:saga:hemings_thattr_aslakssonar) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Om kung Harald Detta är början på denna berättelse, att kung Harald härskade över Norge, son till Sigurd syr och Asta, mor till kung Olav den helige. Kung Harald var kung över Norge i tjugo vintrar. Han hade två vintrar kvar till fyrtio när han blev kung i Norge. Han hade Silkisif Hakadóttir till hustru. Han lämnade henne kvar i Holmgård. Han sade att han skulle komma tillbaka till henne och lämnade efter sig mycket gods som pant – det var en bockskinnssäck, flådd hel från hornen, och den var full av rent silver – och sade att hon skulle få äga rikedomen om han inte kom ihåg henne innan femton vintrar hade gått, och de svor varandra trohet. Deras dotter var Maria, som skulle ha varit den vackraste och bästa av kvinnor. Men när kungen hade blivit bofast i landet gifte han sig för andra gången och fick Tora, dotter till Torberg Árnason och till Ragnhild, dotter till Erling Skjalgsson från Jäderen. Deras söner var Olav kyrre och Magnus, far till Håkon, som Steigar-Þórir fostrade. Kung Harald var en reslig man till växten och den mest hövlige av män. Han var klok och väl talför. Många raska män var hos honom. Nikulás Þorbergsson var hos honom, hans svåger, den mest ansedde av män, och dessutom en isländsk man, Halldórr Snorrason, och Böðvarr Eldjárnsson, son till Arnórr kerlingarnef, och Oddr Ófeigsson från Melr i Miðfjörðr. Där var också Hjörtr Óláfsson och Þórarinn Nefjólfsson. De var högt aktade av kungen. Kungen hade för vana att ta emot gästning (veizla) vartannat halvår, norrut i landet eller söderut. En höst tar han emot gästning norrut i landet. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Kungen krävde gästning av Áslákr Áslákr hette en bonde som bodde på den ö som heter Torgar. Den ön ligger långt norrut i Norge. Áslákr var en stor vis man. Han var hövding över den ön. Han hade en son som hette Björn. Björn var den mest ståtlige av män. Kungen sänder bud till Áslákr, där han var på gästning, och sade att han ville träffa honom. Áslákr svarade snabbt och far för att träffa kungen och går fram inför kungen. Kungen tog väl emot hans hälsning. Kungen tar till orda: ”Du ska hålla gästning för mig med ett hundratal (hundraðslið) man, och jag ska sitta där i tre nätter.” Han svarar: ”Jag är illa skickad att hålla gästning för dig, men jag ska ge gods för att bekosta för min räkning åt er, inte mindre än ni kommer att uppbära vid gästningen, och utöver det välja ut gåvor åt er, så som jag skulle ha gjort även om jag hade hållit gästningen.” Kungen frågar: ”Vad är orsaken till att du drar dig undan att hålla gästningen för mig?” ”Jag anser inte att jag har hus för det”, säger Áslákr. ”Jag har ringa kunskap om att undfägna förnäma män.” Då sade kungen: ”Det tänker vi inte låta bero vid.” ”Jag har ingen husutrustning”, säger Áslákr, ”och jag skulle vilja be mig fri från att ni tar emot gästningen hos mig.” Kungen svarar: ”Ställ mot det vad du vill, men dit kommer jag att fara till gästning.” ”Då ska jag inte be mig fri”, säger Áslákr. ”När kommer ni?” Kungen säger: ”Inte senare än i morgon.” Áslákr bad honom då göra som han ville. Áslákr for hem med det, och kungen kommer på morgonen. Áslákr går emot honom och hälsade kungen övermåttan väl. De förs in i hallen och anvisas platser. Där var hela hallen behängd med sköldar och på allt sätt så hövligt som möjligt utsmyckad invändigt. Då frågar kungen: ”Anser du att det fattas dig något annat till gästningen sådant som husutrustningen?” ”Det tror jag”, säger Áslákr, ”att annat kommer att fattas mer, men ändå tror jag att förrådet till gästningen kommer att vara större, om det skulle behövas, och dock har jag tältat med mina egna stänger och inte tagit något till låns.” Kungen talar väl om det. Áslákr lät ordna förlustelser. Och det säger de alla med en mun, att de aldrig hade tagit emot en bättre gästning. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Kungen kräver att få se Hemingr Natten gick, och på morgonen efter mässan dricker de alla tillsammans. De samtalar, kungen och Áslákr. Kungen frågar: ”Hur väl kan ni de lagar som kung Olav den helige Haraldsson stiftade? Du sägs vara en stor lagkunnig man.” ”Jag anser mig kunna något där”, säger Áslákr. ”Vad har han föreskrivit där”, säger kungen, ”om en man låter fostra sin son i hemlighet?” Áslákr säger: ”Det är mig inte bekant att en man inte skulle få låta fostra sina barn där han vill.” Kungen svarar: ”Andra bestämmelser av honom har jag hört än dem.” ”Vad har du hört om det?” säger Áslákr. Då säger kungen att den mannen ska vara fredlös (útlagi) och förverka land och liv. ”Varför ska det drabba honom så hårt?” säger Áslákr. Kungen svarar: ”En kung kan inte välja den till följe och landsförsvar som han inte vet finns, och han kan inte frukta den som han inte vet finns.” ”Det vill jag inte tala om”, säger Áslákr, ”det angår inte mig.” ”Det sägs mig”, säger kungen, ”att du låter fostra en son i hemlighet.” ”Vem säger det?” säger Áslákr. ”Nikulás Þorbergsson sade det till mig”, säger kungen. ”Säger du det, Nikulás?” säger Áslákr. ”Det blir tungt för mig att segla mellan skär och bränning”, säger Nikulás. ”Jag vågar inte beskylla kungen för lögn, och ändå kan jag inte bära torrt från halmen att jag inte har talat om det [osäker tolkning]. Det minns jag”, säger Nikulás, ”att jag var här på Torgar tio vintrar gammal, och då ansågs jag av alla inte vara annat än tämligen rask. Men då hade du en son som hette Hemingr, och vi lekte barnlekar tillsammans, och jag såg ingen arm lik hans, och i allt var han kraftigare vid sex vintrar än jag vid tio vintrar. Och han stannade kvar här när vi for bort, och sedan har jag aldrig hört något om honom. Mer än så har jag inte sagt kungen”, säger Nikulás. Då frågar kungen: ”Vad har blivit av denne man?” ”Det är så som Nikulás säger, att jag hade en son som hette Hemingr, och han tycktes mig mycket lovande”, säger han. ”Men lite senare blev han vansinnig, och jag sände honom bort från Torgar och så långt från andra människor att ingen skulle höra av honom, och aldrig har jag frågat efter honom sedan, och jag vet inte om han är levande eller död.” Då säger kungen: ”Áslákr, du ska inte få lång kostnad av oss denna gång. Nu ska vår färd bort förberedas, och du ska inte ta emot oss förrän nästa halvår vid denna tid. Låt då din son vara kommen hit, vare sig han har mer förstånd eller mindre, och även om han är död vill jag se hans ben”, säger kungen. ”Det är inget besvär för mig”, säger Áslákr. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Kungen frågar ännu efter Hemingr Nu skiljs de. Kungen far hem och är hemma det halvåret, och allt var lugnt i landet. Men nästa halvår far kungen till gästningen hos Áslákr på Torgar. Áslákr tar emot dem väl och värdigt. Och när natten hade gått samtalar de, kungen och Áslákr. Kungen frågar: ”Minns du något av vad vi talade om i fjol höst?” ”Det har jag inte tänkt på”, säger Áslákr. ”Här är nu väl din son kommen”, säger kungen, ”som ni har hållit mest hemlig.” ”Det har jag aldrig tänkt på”, säger Áslákr, ”och jag kan inte få honom hit, han sitter mycket längre bort.” ”Jag ska inte lägga så hård vrede på dig som du förtjänar”, säger kungen. ”Nu ska vi fara bort från gästningen och vara borta i två månader, och ni kommer att vara missnöjda med er lott om inte Hemingr är här då.” Áslákr svarar: ”Ni behöver inte lägga så mycket iver på detta. Det är inget besvär för mig att låta honom komma hit när den tid har gått som ni har bestämt.” För alla var kungens vrede uppenbar, och de skiljs för denna gång. Kungen tar emot gästning på fastlandet tills en månad av vintern har gått. Då håller kungen ut till Torgar. Áslákr har gästningen förberedd och var på det gladaste humöret, och aldrig tyckte de att gästningen hade gått mer hedersamt till än då. Åter frågar kungen Áslákr under dagen: ”Är nu Hemingr kommen hit, som du längst har dröjt med att låta mig träffa?” Áslákr svarar: ”Ännu har jag inte kommit att tänka på din sak.” ”Vi behöver inte tala många ord med varandra, men jag kan säga dig min avsikt. Sänd inte efter din son förrän du vill, men här ska vi nu sitta tills han kommer. Och om förrådet tar slut för dig dessförinnan, då kommer varken du eller Björn, din son, att hålla fler gästningar.” ”Sådant får ni råda över”, säger Áslákr. De avslutar sitt samtal för denna gång. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Áslákr sänder män efter Hemingr Genast när Áslákr går bort därifrån kallar han tolv av sina män till samtal med sig. ”Jag har tänkt ut en sändefärd åt er”, säger Áslákr. De förstår hans tal. De säger att de vill fara vart han vill. ”Ni ska stiga på skepp”, säger han. ”Ni ska ro norrut förbi Snös och lägga i land på det näs som heter Framnes. Där ska fem man gå i land.” Kálfr hette den som han utser till färden. Han var anförare för sändebuden. ”De andra ska vakta skeppet. Ni ska gå upp från bygden in i skogen. Där kommer ni att möta en stig i ödemarken. Stigen är desto bredare ju längre ni har gått. Ni kommer att behöva gå i fyra dagar, även om ni går mycket raskt. Då kommer ni att gå ut ur skogen när det lider mot kväll. Då möter ni en dal. Den är innesluten av klippbranter och skogar, men den syns inte förrän ni kommer ut i dalen [osäker tolkning]. Där kommer ni att möta en gård, gå dit. Där kommer det inte att finnas fler människor än en man och en kvinna. De kommer att fråga varifrån ni är, och ni ska säga sanningen. De kommer att erbjuda er all gästfrihet. Ni ska ta emot det och vila där. Låt er bli omhändertagna tidigt. Ni kommer att sova i eldhuset. En av era män ska hålla vakt. Då tror jag att en man går in, när något av natten har gått, vacker och stor och välmående. Där kommer eldar att tändas. Han kommer att sätta sig vid elden. Jag döljer inte att han är mer anslående än jag har berättat. Då ska Kálfr stå upp och hälsa Hemingr och framföra min hälsning till honom och be honom komma till mig. Och om han inte låter sig övertalas genast, be honom då själv avgöra, och säg att mitt liv och Björns, min sons, står på spel, men att det tycks troligare att han kan rädda sig själv. Säg honom också att jag tror att hans liv står på spel om han kommer. Be honom nu välja det som han tycker är det bästa.” Nu önskar han dem lycklig färd. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Sändebuden kom till Hemingr Nu far de så som Áslákr hade visat dem. Kálfr gick i land, och de var fem tillsammans, och inget berättelsevärt hände under deras färd förrän de kommer till gubben. De får ett gott mottagande så snart de båda visste varifrån de var. Nu går det mot sängdags i huset, och de går till vila. Men makarna sitter vid elden, och då tar hon till orda: ”Sent blir det för vår fosterson i dag”, säger hon. Gubben svarar: ”Lite boskap äger jag, men ändå skulle jag vilja ge den för att han inte skulle komma hem den här veckan.” ”Vad är orsaken till det?” säger hon. ”Det, att jag fruktar att dessa män är sända efter Hemingr”, säger han. ”Jag vet inte hur det då ska gå om jag ska skiljas från min fosterson”, säger gumman. ”Jag skulle låta mig nöja”, säger gubben, ”om jag visste säkert att han skulle få det bättre, men det oroar mig inte mindre än att skiljas från honom.” Då dröjer det inte länge innan det går någon därute, och in kommer en man i röd kjortel med skörten uppstoppade under bältet. Ett guldband var runt hans huvud, och håret låg nedfallet på skuldrorna. Kálfr tyckte att han aldrig hade sett en så duglig man eller i allt mer ståtlig. De står upp och hälsade väl Hemingr, sin fosterson. Han tar väl emot deras hälsning och sätter sig ned vid elden. Gubben frågar vad som har blivit av jakten. Han svarar: ”Jag såg inte många fåglar, men det stod mig fritt att inte jaga dem jag såg.” Han frågar: ”Vad har kommit hit?” Gumman svarar: ”Här har din fars män kommit, och vi fruktar att de är sända efter dig. Många kommer att säga att det inte var för tidigt.” Då ska det berättas om Kálfr att han står upp och går fram till honom och hälsar honom. Hemingr tar väl emot hans hälsning och frågar varifrån han var. ”Jag är sänd i det ärendet från din far, att han bjuder dig till sig och ville att du skulle komma.” ”Då är det nu mycket på gång”, säger han, ”när man nu ska sända bud till mig. Jag anser mig själv kunna avgöra, och jag kommer att sitta kvar hemma”, säger han. ”Jag tror nu”, säger Kálfr, ”att man inte behöver knacka på en ihålig ring om det, att Áslákr bad dig själv avgöra” – och säger honom nu sin fars ord. Hemingr svarar: ”Far då genast i morgon och stanna inte förrän ni kommer till skeppet”, säger han. ”Och om ni då inte ser till mig, far då hem, och då behöver ni inte vänta på mig.” Då avslutar de sitt samtal. Och genast på morgonen ger sig Kálfr och hans följeslagare av och stannar inte förrän vid sitt skepp och skjuter ut skeppet. Och när de är färdiga ser de hur Hemingr kommer åkande på skidor nedför från land. Han stiger ombord. Kálfr frågar när han hade farit hemifrån. Han sade: ”I morse for jag hemifrån.” ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Hemingr gick fram inför kungen Inget nämns om deras färd förrän de kommer till Torgar. Áslákr tog väl emot sin son. Då hade det lidit så långt på morgonen att folk gick till mässan, och efter mässan, när kungen hade satt sig, går Hemingr fram inför kungen och hälsar honom. Kungen tog väl emot det och frågar vem han var. Hemingr säger honom sitt namn. ”Jag skulle inte vilja se den hud som du bara är ett benskinn (hemingr) av”, säger kungen. ”Alla är inte sådana som de kallas, men jag har kommit hit därför att jag vill erbjuda er allt det som ni vill ta emot av mig här. Även om jag har litet stöd att erbjuda, ställer jag det till ert förfogande, om ni vill använda mig till det”, säger han. ”Då vill jag också vara hos er, om ni vill det, men om ni vill förringa mig mer, då vill jag erbjuda er min landsflykt för att min far och mina andra fränder ska få frid”, säger Hemingr. ”Och även om ni vill döma mig till döden”, säger Hemingr, ”så kommer jag inte att springa undan.” Kungen frågade: ”Är du någon idrottsman?” Hemingr säger: ”Det tyckte gubben och gumman att jag kunde många saker väl, men jag har inte visat andra människor min skicklighet, och jag tror att ni inte kommer att tycka mycket om den. En idrott anser jag mig kunna utföra inför er”, säger Hemingr. Kungen frågar: ”Vilken är den?” ”Skidåkning; jag bryr mig inte om vem jag tävlar med, eftersom ingen ska övervinna mig i den.” Kungen svarar: ”Vi ska se dina lekar och få veta vad vi tycker att de är värda.” Hemingr svarar: ”Jag ska försöka göra efter det som ni gör före.” ”Vi ska nu gå ut”, säger kungen, ”och tävla med varandra.” Áslákr gick då fram till kungen och säger: ”Jag har förberett bortfärd åt er på skepp, om ni vill, ty vi tycker att det är dags att lekarna nu upphör.” Kungen svarar: ”Vi ska sitta kvar i dag.” ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Kungen och Hemingr tävlade i skytte Då går alla ut. Ön var mycket skogbevuxen, och folk gick till skogen. Kungen tog ett spjut och sätter spjutets udd ned i marken. Då lägger han en pil på strängen och skjuter upp i luften. Pilen vände sig i luften, och pilspetsen kommer ned i spjutets skaftände och stod rakt upp. Hemingr lägger en pil på strängen och skjuter efter, och den pilen var länge försvunnen uppåt, och där kommer pilspetsen ned i den andra pilens skåra. Då tar kungen spjutet och kastar det ur handen. Han kastar så hårt och långt att alla talade om det, och dock med rätta [osäker tolkning]. Då bad han Hemingr att kasta efter. Hemingr kastar efter och längre än allt, så att holken (aurfalr) låg på kungens spjutudd. Kungen tar spjutet och kastar en andra gång och kastar förbi Hemingrs kast med en hel spjutlängd. ”Nu skulle jag inte vilja kasta efter”, säger Hemingr, ”ty jag ser att jag inte kan nå dit.” ”Du ska kasta”, säger kungen, ”och vara uppriktig och kasta längre, om du kan. Det är sannast av allt att varje man är förargad om han strider med de vapen han har [osäker tolkning].” ”Nu ska jag kasta, det må gå som det kan”, säger Hemingr. Nu kastar han, och långt förbi. Då lägger kungen en pil på strängen, och han tog en kniv och sticker in den i eken. Han skjuter på baksidan av knivskaftet, så att pilen sitter fast. Då tar Hemingr sina pilar. Kungen stod bredvid honom. ”Dina pilar är lindade med guld, och du är en mycket högmodig man”, säger kungen. ”Jag har inte låtit göra några av dessa pilar, de har givits mig, och jag har inte tagit av dem någon utsmyckning.” Hemingr sköt efter och träffade knivskaftet, och skaftet sprack sönder. Pilspetsen satt i tången. Då sade kungen: ”Längre ska vi nu skjuta” – och tog en pil och var vred och lägger pilen på strängen och spänner bågen så att det tycktes som om ändarna möttes. Pilen flög mycket långt från bågen och fastnar i en mycket smal kvist. Då säger alla att detta tycktes vara det största mästerskott. Då skjuter Hemingr, och något längre, och då satt pilen rakt igenom en nöt. Detta förundrade sig alla som var där. Kungen sade: ”Nu ska man ta nöten och lägga den på huvudet på Björn, din bror, och där ska du träffa nöten. Du ska inte skjuta från kortare avstånd än förut, och om du missar ska ditt liv stå på spel.” ”Ni får råda över livet, men detta skott kommer jag inte att skjuta”, säger Hemingr. Björn sade: ”Hellre ska du skjuta än att du drar döden över dig, ty det är var och en ålagt att förlänga sitt liv så länge han kan.” ”Är du besluten att stå stilla och inte vika undan någonstans, om jag skjuter på nöten?” ”Utan tvivel ska jag det”, säger Björn. ”Då må kungen stå bredvid”, säger Hemingr, ”och se efter om jag träffar nöten.” Kungen svarar: ”Bredvid dig kommer jag att stå” – men kallade till sig Oddr Ófeigsson. Han gick dit och sade att det var en lämplig manlighetsprövning att vara uppriktig om det [osäker tolkning]. Då går Hemingr dit där kungen vill att han ska stå och korsar sig: ”Gud tar jag till vittne att jag lägger allt ansvar på kungen, ty jag vill inte göra min bror något ont.” Då skjuter Hemingr. Spjutet far snabbt och glider bakåt över hjässan och tog under nöten, och han blev inte skrapad. Nöten trillade bakåt av huvudet, men spjutet flög längre och stannade inte förrän det kom ned. Då kom kungen dit och frågar om det träffade nöten. ”Kommer ni att tro något på det som jag berättar?” säger Oddr. Kungen svarar: ”Den som vet måste vittna.” ”Jag tyckte det var bättre än om han hade träffat”, säger Oddr, ”när han sköt under nöten och den trillade ned, och han inte skadades.” ”Det förefaller mig inte som om han har skjutit så som jag befallde”, säger kungen, och de sover bort natten. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Hemingr tävlade i simning med Nikulás Men på morgonen går Áslákr för att tala med kungen: ”Ännu en gång har jag förberett er färd, om ni vill till fastlandet.” Kungen svarar: ”Vi ska dröja kvar i dag.” Och när drickandet var avslutat kallar kungen ut dem, och de går ned till sjön. Då kom kungen att tala med Halldórr Snorrason: ”Dig har jag tänkt låta besegra Hemingr i simning i dag.” Halldórr svarar: ”Det kommer att hindras även för dem som är mer dugliga än jag.” Då kallar han på Böðvarr Eldjárnsson. Han svarar: ”Även om jag hade alla de mäns idrotter som är här, skulle jag ändå inte plåga honom med något, och allra minst när jag vet att mig fattas allt mot honom.” Då sade kungen till Nikulás Þorbergsson: ”Du ska tävla med Hemingr i simning.” Nikulás svarar: ”Jag vet inte hur det går, men jag kan försöka, om ni vill.” Kungen kallade då båda till simning. Hemingr sade: ”Nu behöver jag inte skona honom, ty helst ville jag pröva mig mot honom, om jag skulle tävla mot någon.” Nu klär de av sig och ger sig ut och simmar. Då frågade Nikulás: ”Ska vi tävla i kappsimning långt ut?” ”Det kan vi göra”, säger han, ”tävla i kappsimning, eftersom du har lagt mig under dig i det förra.” Då simmar Hemingr ut från land. Nikulás frågar, när de har simmat länge: ”Tycker du inte att vi ska vända tillbaka?” Hemingr svarar: ”Jag tror snarare att ni, kungens svågrar, vill göra en krok på vägen [osäker tolkning].” Han simmar som förut. Nikulás simmar en aning långsammare och frågar en aning senare: ”Är du besluten att simma längre?” Han svarar: ”Jag trodde att du skulle klara dig själv, om du ville till land, men jag ska fara längre.” ”Det tycks mig väl tänkt. Jag ska våga vända tillbaka.” Nikulás vänder därifrån tillbaka och har inte simmat länge innan hans simning mattades. Och det kommer så långt att Hemingr simmar fram till honom och frågar hur simningen går. ”Det angår dig inte. Du kan fara din väg.” Hemingr svarar: ”Jag skulle tycka att du förtjänade det, men ändå kan vi nu ta oss fram båda tillsammans.” ”Det ska jag inte neka till”, säger Nikulás. ”Ta nu med handen på min rygg och stöd dig så.” Och på detta sätt tar de sig till land. Nikulás går själv upp på land och hade blivit mycket stel, men Hemingr satte sig på en sten ute vid strandkanten. ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Om simprovet mellan kungen och Hemingr Kungen frågar Nikulás hur det hade gått med simningen. Nikulás svarar: ”Jag skulle inte ha kommit till land med några nyheter, om inte Hemingr hade varit en bättre kämpe mot mig än ni.” ”Nu ska du, Halldórr, besegra Hemingr.” ”Det kommer jag inte att göra”, säger Halldórr. ”Jag tycker att de som prövade simningen förut har vunnit lite.” Kungen kastar av sig kläderna. Men Áslákr går för att träffa Hemingr och säger: ”Ge dig av och rädda dig. Nu vill kungen din död, men det är inte långt till skogen”, säger Áslákr. Hemingr svarar: ”Ansikte mot ansikte ska örnar klösas, men den kan inte dränkas som Gud vill upphöja. Må han komma när han vill.” Då reste sig Hemingr från stenen, och kungen på ett annat ställe. Och så snart de möts simmar kungen fram mot honom och trycker ned honom under vattnet. Då såg de andra inget av deras kamp, men sjön blir så orolig över dem. Och då började det lida mot kvällen, och när det inte fattades mycket på att det blivit mörkt lugnar sig sjön, och kungen simmar i land. Han var så vred att ingen vågade tala med honom. Kungen fick torra kläder. Men ingen såg Hemingr, och alla trodde att han var död, men ingen vågade fråga. Kungen går hem, och hans män. Där var lite dryckesglädje. Kungen var bedrövad av vrede, men Áslákr var bedrövad av sorg. Ljus var tända i hallen och kungen hade satt sig. Då går Hemingr in i hallen fram inför kungen och lägger i hans knä den kniv som kungen hade haft i bältet. Alla tyckte sig veta att han måste ha tagit kniven från honom. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Om Hemingrs skidkonst Nu gick natten. Och på morgonen säger Áslákr till kungen: ”Vi har förberett er färd, om ni vill fara bort.” Kungen sade: ”Nu ska vi inte dröja, men Hemingr ska följa oss till fastlandet.” Nu gör de sig redo och far till fastlandet. De lade i land vid ett stort fjäll. Där stupade det brant mot sjön, och vägen, om man skulle gå till fots, gick längs sluttningen, och där låg en smal stig. Lodräta klippbranter var nedanför och ett högt fjäll ovanför, och avsatsen var inte bredare än att en man kunde rida fram. Kungen svarar: ”Nu ska du roa oss med din skidåkning.” Hemingr säger: ”Det är inte lämpligt att åka skidor nu, ty”, säger han, ”nu är det snölöst och isigt och mycket hårt på fjället.” Kungen svarar: ”Det vore ingen prövning att åka skidor, om det vore på alla sätt som bäst.” ”Ni bestämmer.” Hemingr steg då på skidorna och åker fram längs sluttningen, än uppåt, än nedåt, och alla säger att de aldrig hade sett någon man åka så smidigt. Han åker fram till kungen och säger: ”Jag skulle vilja sluta med skidåkningen nu.” Kungen säger: ”Du ska inte åka mer än en gång till. Nu ska du gå här tvärs upp på fjället och åka ned ovanifrån och se till att du stannar, om du kan, ytterst på klipporna.” Då säger Hemingr: ”Om ni vill min död, då behöver ni inte skjuta upp den.” ”Om du inte vill göra som jag befaller”, säger kungen, ”då kommer du att få döden.” ”Litet uppskov med döden får jag av det, men det är ändå var och en ålagt att förlänga sitt liv, och då ska jag också göra det.” Áslákr går fram till kungen och erbjuder all sin egendom för att Hemingr då skulle vara närmare livet än förut. Kungen sade att han inte ville ha hans gods – ”och han ska inte heller tävla mer, men denna färd ska han göra”, säger kungen. Hemingr bad att ingen skulle tala för honom. Han vänder sig bort från de andra, Oddr Ófeigsson med honom, och säger: ”Illa skiljs vi här från en god kämpe, och jag ska visa dig i en sak att jag ville att du skulle leva. Jag har här en linneduk som en gång har varit den helige Stefans duk. Den ska jag vira om dig, ty jag vet inte att något levande väsen har dött som har haft duken om sig. Men om du åker ned för klipporna och dör, då tycker jag inte att duken är bättre än annat linne, men om det blir dig förunnat att leva, även om vi inte träffas, då ska du göra god rättning för den, ty jag ger dig den inte.” Han svarar: ”Det kan vara så att du inte får god lön, men den ska inte vara sämre än ingen.” Nu skiljs de för denna gång. Ingen hade vetat om deras samtal. ## kap. 12 (maskinöversättning) 12. Hemingr åkte ned för fjället Kungen går fram på klippan och alla hans män. Kungen hade en röd mantel med band över sig och ett spjut i handen. Han vrider spännet ur manteln [osäker tolkning] och stöder spjutets blad mot marken. Nikulás Þorbergsson stod bakom honom och höll händerna om hans midja, och så var och en av dem bredvid den andre. Men Hemingr går upp på fjället och stiger på sina skidor och åker ned för fjället. Han for så snabbt att det var otroligt. Det kastade aldrig så med honom att inte skidorna hamnade under honom. Och därnäst kommer han ned där de var och stöder skidstaven mot marken när han kommer fram på klippan och hoppar upp i luften. Skidorna far fram undan honom. Han får fötterna under sig ytterst på klippan. Han vacklar kraftigt. Han griper tag i kungens mantel, men kungen sänker huvudet och kastar av sig manteln framåt. Då störtar Hemingr ned för klippan. Kungen sade då: ”Här skildes nu den dödsdömde och den icke dödsdömde.” Oddr svarar: ”Det skulle inte ha varit så att ni båda hade farit samma väg, även om ni båda hade dött.” ”Vilket härbärge tänker du dig för var och en av oss?” säger kungen. ”Jag skulle vilja”, säger Oddr, ”fara till det härbärge som jag tror är berett för Hemingr, men jag tror att Kristus inte vill att djävulen ska bli så glad över dig att han tar emot dig i kväll.” ”Mindre kunde jag inte ge dig”, säger kungen, ”än att du når det goda härbärge som Hemingr har kommit till” – och befaller då att man ska ta honom och kasta honom ned för berget. Då svarar Halldórr Snorrason: ”Antingen kommer vi islänningar nu alla att dö eller annars ingen av oss, men vi tänker ändå alla att ta något med oss.” ”Det ska göras för dina ords skull, Halldórr”, säger kungen, ”att Oddr far bort från mig och är i frid i vinter men far till Island i vår. Men så snart Oddr är borta ska jag göra honom fredlös i hela Norge.” ”Man ska prisa det som är förbi, men jag tycker inte att det skadar att det blir skilsmässa mellan oss.” Nu far Oddr genast bort. Nu far kungen dit till gästningen som var förberedd för honom, och han är där till att börja med. Men om Oddr är att berätta att han for ut till Island på sommaren, och han kommer senare in i denna berättelse. ## kap. 13 (maskinöversättning) 13. Hemingrs löfte och räddning från klippan Nu är att berätta om Hemingr att han störtade ned för klippan. Men det gick för honom som för andra som hoppar, att alla kläderna blåste ut från honom. Nu blåses duken upp och fördes mot klippan och fastnar på en sten, och där hänger han och vet inte av sig själv. Och när han kom till sans var han full av skräck och fruktan. Och allteftersom hans sans växte drar sig fruktan ur bröstet. Då talade han för sig själv: ”Hur kan det ha gått så att jag ska vara stadd här? Men det är inte svårare för Gud att låta mig komma bort härifrån än att låta mig komma hit med hälsan i behåll. Nu ska jag avlägga ett löfte och lova all min egendom. Det är hälften av allt gods på Torgar. Det godset ska delas i tre tredjedelar. En ska jag ge till den helige kung Olav. Den andra tredjedelen ska jag ge på vägarna söderut och åt de behövande, och den tredje ska jag ge åt den helige Stefan, och det godset ska användas till att förräntas tills jag träffar Oddr Ófeigsson. Och söderut tänker jag vandra, om Gud vill att jag kommer bort härifrån och att jag får vara lika nära kungens död som han nu tyckte sig vara min död.” Då, när natten var som mörkast, ser han ett stort ljus komma över sig och han ser en man gå längs klippan. Han tar honom i handen och drar upp Hemingr på berget, och han talar till honom: ”Här har Olav den helige kommit för att träffa dig, därför att jag inte ville att du skulle gå under så att kung Haralds skuld skulle öka därav. Men ditt löfte ska du uppfylla och vandra söderut, och om du kommer till okända människor ska du kalla dig Leifr så länge kung Harald är i livet. Det kommer att beviljas dig som du band dig vid, att du kommer att vara inblandad när kung Harald dör, men jag tycker inte att du lönar livets gåva väl om du tar stor del i det. Nu ska vi skiljas för denna gång.” Nu såg Hemingr kungen sväva upp i luften från honom med ljus. Men Hemingr skaffade sig en båt och rodde ut till Torgar. Han går till kyrkan, och han såg där klara ljus, och där är de i bön, Áslákr och Björn, hans bror. Björn såg ut och fick se Hemingr, sin bror, och där blev det det mest glädjefyllda möte mellan alla dem, far och söner. Hemingr berättade nu för dem hela händelseförloppet, hur det hade gått, så som förut har berättats, och han uppfyllde väl alla sina löften. Därifrån höll han kort därefter västerut till England och förde med sig den del av godset till handel som den helige Stefan ägde och som Hemingr förut hade lovat. ## kap. 14 (maskinöversättning) 14. Oddr och Hemingr träffades i England På den tiden härskade kung Edvard över England. Han var gift och hade inga barn. Hans drottning var syster till Sigrid storråda. En gång lät han på en natt bränna inne tolv kungar. Bæjarleifr träffade kung Edvard och bad honom om vinterkvarter, och det beviljade kungen honom. Han blev snart omtyckt av kungens hird. Bæjarleifr sände i hemlighet bud till Oddr Ófeigsson och bad honom träffa sig där, och när Oddr får höra detta skaffade han sig skeppslägenhet och seglade till England. Där hälsade den ene den andre av hela sitt hjärta. Bæjarleifr överlämnade duken till honom och tackade honom för hans hjälp. Oddr var nu i England under vintern. Han var frikostig och mycket givmild med gods. Därigenom blev han snart omtyckt. Oddr köpte sig kyrkvirke och en klocka för den del av godset som Hemingr gav honom enligt sitt löfte. En gång stämde kungen till ting, efter sin vana, för att ordna vissa ärenden. Dit gick Oddr och Bæjarleifr. Där såg Oddr en man. Han hade ett draget svärd och en vacker mantel. Oddr frågar honom om hans namn, och han sade att han hette Aðalbrekt. Oddr frågar var han har fått dessa dyrbarheter. ”Så kom jag över dem”, säger Aðalbrekt, ”att jag köpte dem till fullt pris.” Oddr sade: ”Min bror ägde dessa dyrbarheter och bar dem länge. Man har aldrig hört något om honom sedan han en gång seglade på en skuta, och jag tror att du har dräpt honom, och han har inte sålt sitt svärd, och det ska jag nu hämnas på dig.” Bæjarleifr gick dit och bad att Aðalbrekt skulle berätta sanningen om allt. Oddr sade: ”Det är svärdets natur att det inte biter om den ljuger som håller i det.” Aðalbrekt svarar: ”Jag mötte en gång ett skepp med namnkunniga kämpar. Vi dräpte alla på det skeppet, och där tog jag dessa dyrbarheter jämte mycket annat gods.” Oddr sade att han ville lägga denna sak under kungen. Kungen sade: ”Du ska ha makt över Aðalbrekt och hans liv, men ändå ber jag dig att ge hans liv i min makt.” Oddr säger att kungen ska råda över allt i den saken. Kungen betalade då Oddr gods för honom och gjorde Aðalbrekt fredlös och gav honom gods för att segla bort. ## kap. 15 (maskinöversättning) 15. Oddr for till Island, och om Hemingrs levnads slut Sedan gjorde sig Oddr redo för en färd till Island, och han och Hemingr skildes i den största vänskap och bad var och en väl för den andre. Och när Oddr och hans följeslagare stack ut till havs drev stormar och mörker och vilsenhet på havet emot dem, och de visste inte var de var förrän de kom till Norge nära Nidaros. Där var kung Harald i staden. Oddr lägger in sitt skepp i fjorden. Folk kom för att träffa dem och frågade vem som styrde skeppet. Oddr sade att han aldrig hade dolt sitt namn och sade dem sanningen. Kung Harald fick snabbt höra om Oddr, reagerar på det och lät lägga långskepp i fjordmynningen, alla så starkt sammanbundna som möjligt, och de skulle där stå i vägen för Oddr. Men kungen var med en här på land, så att Oddr inte skulle kunna slippa undan. Och när Oddrs följeslagare ser detta blev det mycket illa knot bland dem. Oddr bad dem inte bli rädda och sade att något gott råd ännu skulle finnas – ”ty dubbelt så illa stadd var Hemingr genom furstens rådslag, och det hjälpte honom att han kom helbrägda bort med sina löften. Därför ska också vi söka stöd där. Jag vill nu yppa för er min avsikt, att om jag kommer till Island vill jag bygga en kyrka på Melr i Miðfjörðr och ge den allt det gods som jag nu för på mitt skepp.” Nu läser de alla Pater noster och Mariaverser och drog sedan upp seglet. Det var den rakaste medvind, och Oddr styrde själv. Kungens män gjorde nu narr av detta och frågar om Oddr tänkte segla på land eller ut ur sundet. Nu började vinden tillta mycket, och Oddr seglade rakt mot kungens skepp, så att de två närmaste långskeppen sjönk till botten. Nu seglade Oddr vidare fritt, stack sedan till havs, och där skildes de åt. Men kung Harald blev mycket häpen och tyckte sig ha fått den största skymf i sina förehavanden med Oddr. Nu seglade Oddr till Island och reste en vacker kyrka på Melr i Miðfjörðr och lade ned rikligt med gods på den. Klockorna som han gav finns där, och den helige Stefans duk har brukats till många ting och har visat sig kraftfull i många ting. Oddr bodde på Melr till ålderdomen och ansågs vara den mest ädle man och höll sin tro bäst av alla. Men Hemingr var i England efter att han och Oddr hade skilts, och krönikorna säger att han också där ska ha varit den som sköt banskottet mot kung Harald, och att han därefter for till Rom och gick i kloster (gekk í helgan stein) där och slutade sina dagar där i ett heligt leverne. Och så slutar denna berättelse (söguþáttr).