# Hallfreðar saga > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Hallfreðar saga (verk:saga:hallfredar_saga) - **Datering:** 1200/1230 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt sagadb.org ## kap. 1 (maskinöversättning) Det var en man som hette Þorvaldur och kallades skiljandi. Han bodde på ön Ylfi på Hålogaland. Han hade en hustru som hette Þorgerður och var Hallfreðsdotter. Hennes bror hette Galti. Han var en mäktig man och bodde i Sogn. Þorvaldurs söner var Óttar och Þorkell silfri, och Þorkell var född utom äktenskapet. Det var en man som hette Ingjaldur som också bodde där på ön. Hans son hette Ávaldi. Óttar var hos Ingjaldur. Det var en viking som hette Sokki, en stor viking och svår att ha att göra med. Han for vida omkring på härjningar och var vän till Gunnhildssönerna, eftersom de då styrde över Norge. Han kom om natten till Þorvaldurs gård och säger till sina män att där skulle det komma ett gott byte i deras händer, eftersom en rik man bodde där, "och vi ska bära eld till gården." Och så gör de. Þorvaldur gick till dörren och frågar vem som rådde för elden. Sokki sade vem han var. "Vad är det vi får sota för?" säger Þorvaldur. "Jag minns inga oförrätter från min sida mot dig." Sokki säger: "Inte går vi vikingar efter sådant. Vi vill ha ditt liv och ditt gods." "Över det får ni nu råda för den här gången", säger Þorvaldur. Nu angriper vikingarna gården med eld och vapen, och det slutar så att Þorvaldur brann inne där tillsammans med femton män, men några kom undan ur elden. Vikingarna tog allt det gods som de kunde komma undan med. En del av Sokkis manskap for till Ingjaldurs gård och satte där eld på husen. Han gick till dörren och bad att folket skulle få gå ut, men det fanns ingen möjlighet till det. Då gick Ingjaldur till pojkarna Óttar och Ávaldi och sade: "Det är troligast att mitt öde är ute, men gärna ville jag få er ut ur elden, så att ni kunde få ett längre öde. Jag ska skjuta ut er genom en lönndörr, och ni skulle ha tillräcklig anledning att hämnas detta om ni fick någon upprättelse." De svarar att viljan skulle finnas, "men vi ser inga möjligheter för oss till det som det nu står till." Sedan sköts de ut genom en lönndörr och kom undan i röken och springer ut på ön, och för larmet och eldsvådans skull, och därför att de inte var dödsdömda, kommer de undan och till en bonde som bodde där på ön. Óttar sade då: "Vill du föra oss till fastlandet?" Bonden kände igen dem och förde dem till fastlandet. Där kom de dit där det låg en sillfärja och män norrifrån Vågan. De sade att de var fattiga pojkar och tog tjänst där. De far tills de kommer söderut över Sognsjön. Då säger pojkarna att de vill in i fjordarna där, "vi har släktingar här." Styrmannen sade: "Det ska bli som ni vill, och ni kommer inte att vara sämre ställda här än där vi tog upp er. Ni har tjänat väl, och ni kommer snart att väckas till större ting." [osäker tolkning] Sedan skildes de. Sent på dagen kom de till Galti, Óttars morbror, och satte sig långt ut mot dörren. Galti gick fram till dem och frågade vilka de var. Óttar sade sanningen om dem. "Då är er ankomst lämplig", sade Galti, "och gå till bänks." Där var de väl omhuldade i sju eller åtta vintrar och blev ståtliga män. Óttar var då på Fitjar när kung Håkon föll och Gunnhildssönerna tog riket. En dag sade Galti: "Så bedömer jag dig, Óttar, att du är den främste av er fosterbröder, och jag väntar mig att du blir en handlingskraftig man, men nu råder sådana tider i Norge att jag inte vågar hålla er här hos mig. Nu vill jag ge er handelsvaror, och ni ska segla västerut till England och se hur det kan gå." Óttar sade att han ville följa hans råd. Galti hade sålt deras jordegendomar och tagit lösöre i betalning. Nu far fosterbröderna Óttar och Ávaldi ut ur landet västerut till England och skaffar sig rikedom. I tre eller fyra vintrar seglade de på England och ägde då stora rikedomar. De for då till Orkneyöarna och var där väl ansedda av goda män. Óttar sade då till Ávaldi: "Jag har lust att köpa ett islandsfartyg och bege mig dit. Men ändå ville jag att vi först hämnades våra fäder innan vi bröt upp härifrån för gott." Ávaldi bad honom bestämma. Sedan köpte de sig ett gott skepp och tog män i tjänst där och seglar nu till Norge och kom till Galti i Sogn och berättade för honom om sin avsikt. Galti säger: "Det passar bra. Sokki ligger en kort bit härifrån med ett skepp och sover i land om nätterna i ett loft. Jag ska ge er en man som är förtrogen med allt där och som Sokki minst kommer att akta sig för." ## kap. 2 (maskinöversättning) Nu for de från sitt skepp, Óttar och Ávaldi, och med dem den man som hette Steinn. De kom sent på kvällen till den gård där Sokki och Sóti, hans bror, sov om nätterna. Steinn gick ensam till gården och kom snart i samspråk med Sóti och de andra och drack med dem under kvällen. Och när de gick för att sova och upp i loftet, gav Steinn Óttar och hans följeslagare ett tecken. Sóti och hans följe gick sju tillsammans och kom in i loftet och tänkte klä av sig. Då kommer Óttar och de andra dit, och han stöter genast med svärdet mot Sokki nedanför brynjan och så upp i tunntarmarna, och Sokki fick genast sin bane. Ávaldi högg med svärdet mot Sóti och högg av honom båda skinkorna. Sedan sprang de alla ut och lät mörkret skydda sig. De kom till sitt skepp och styrde genast ut till havs och fick god vind, och man tyckte att deras färd hade blivit mycket djärv. Gunnhild får höra detta och sade att det var en förlust att hon inte hade fått se de män som hade dräpt och skymfat hennes vänner, "men jag vet ändå", säger hon, "vilka som har gjort det." Óttar och hans följeslagare kom till Blönduós på norra sidan av landet, och då var allt land taget i besittning. Óttar köpte land i Grímstungur i Vatnsdalur av en man som hette Einar och gav honom handelsskeppet i utbyte. Óttar satte upp gård. Ávaldi var hos Óttar den första vintern. Om våren köpte han land vid Hnjúkur i Vatnsdalur. Han fick en kvinna som hette Hildur, dotter till Eyvindur sörkvir. Deras dotter hette Kolfinna. Hon var en vacker kvinna och mycket högfärdig. Det var en man som hette Ólafur som bodde på Haukagil. Han var en rik man och hade en hustru som hette Þórhalla och var dotter till Ævar den gamle. Deras dotter hette Aldís och var en ståtlig kvinna. Óttar friade till henne och fick henne med mycket gods. Deras son hette Hallfreður och en annan Galti. Deras dotter hette Valgerður och var den fagraste av alla kvinnor. Ólafur på Haukagil fostrade Hallfreður, och han hade det väl där. Han var tidigt stor och stark, manlig och något mörkbrynt och ganska fulnäst, brunhårig och det klädde honom. Han var en god skald och ganska smädelysten och ombytlig. Han var inte omtyckt. Þorsteinn Ingimundarson var då hövding i Vatnsdalur. Han bodde på Hof och ansågs vara den störste mannen där i bygderna. Han var omtyckt och en man med stor lycka i umgänget med människor. Ingólfur och Guðbrandur var hans söner. Ingólfur var den vackraste mannen i norra landsdelen. Om honom diktades detta: Alla mör ville gå med Ingólfur, de som var fullvuxna, stackars mig, jag är alltid för liten. Jag ska också, sade käringen, gå med Ingólfur så länge två tänder sitter kvar i min övre gom. Ett höstgille ordnades i Grímstungur och ett bollspel. Ingólfur kom till spelet och många män med honom nedifrån dalen. Vädret var gott, och kvinnorna satt ute och såg på spelet. Valgerður Óttarsdóttir satt uppe i backen ovanför och kvinnor hos henne. Ingólfur var med i spelet, och bollen flög upp dit. Valgerður tog bollen och lät den komma in under sin mantel och bad att den som hade kastat skulle hämta den. Det var Ingólfur som hade kastat. Han bad de andra spela vidare, men han satte sig ned hos Valgerður och talade med henne hela den dagen. ## kap. 3 (maskinöversättning) Nu var spelet avslutat, och männen for hem, de som inte var med i gillet. Sedan gjorde Ingólfur det till vana att komma till Grímstungur för att tala med Valgerður. Óttar kom att tala med Ingólfur och sade: "Jag tycker inte om dina besök, och du har nog hört att vi inte har suttit stilla inför förödmjukelser eller skymf. Du kan få ett giftermål med henne om du vill." Han sade att han skulle vara herre över sina egna färder vad Óttar än sade, och lät förstå att dalen var så ställd att han inte skulle vara tvingad av någon man. [osäker tolkning] Sedan träffade Óttar Þorsteinn och bad honom hålla sin son så att han inte fick någon vanära av honom, "eftersom du är en klok och välvillig man." Þorsteinn säger: "Visst gör han sådant mot min vilja, och jag vill lova dig att tala med honom." Och de skiljs åt med det. Þorsteinn sade till Ingólfur: "Ni har ett annat sätt än vi hade i unga år, ni gör er till narrar fast ni är hövdingaämnen. Låt bli att tala med bonden Óttars dotter." Ingólfur sade att det skulle bli bättre efter hans förmaning och lät då bli att komma dit till en början. Sedan diktade Ingólfur en kärleksdrapa (mansöngsdrápa) om Valgerður. Óttar blev mycket vred över det, far åter för att träffa Þorsteinn och sade att man nu hade tillfogat honom en stor förödmjukelse: "Nu ber jag att du tillåter mig att instämma (stefna) din son, för jag står inte ut med att det får vara ostraffat." Þorsteinn säger: "Det är föga tillrådligt, men jag vill inte förbjuda dig." Då sade Jökull, Þorsteinns bror, eftersom han var där bredvid: "Hör på det oerhörda. Du skulle instämma oss fränder här i bygden. Du ska få ofärd." Jökull bodde uppe i Tunga i Vatnsdalur. Þorsteinn visade åter sin välvilja och satte män att medla mellan dem på Húnavatnsting (Húnavatnsþing) och erbjöd handslag (handsöl) för sin son. Þorsteinn bad att Óttar skulle nöja sig med att han dömde i målet om drapan och det som var emellan dem. Till detta uppmanade männen Óttar, och förlikningen blev att Þorsteinn ensam skulle döma. Sedan sade Þorsteinn: "Mitt utslag här är snabbt sagt. Jag ska sörja för båda parter hur det än behagar er. Jag dömer ett halvt hundra silver åt Óttar, men han ska sälja sina jordegendomar och flytta bort från denna bygd." Óttar sade att han inte hade väntat sig att en sådan orättvisa skulle göras honom. Þorsteinn sade att han inte mindre hade sett till hans del med hänsyn till bådas sinnelag. Och därefter flyttade Óttar söderut till Norðurárdalur och bodde först på Óttarsstaðir. Hallfreður, hans son, var då nära tjugo år. Han fattade tycke för Kolfinna Ávaldadóttir, men Ávaldi tyckte illa om det och ville gifta bort sin dotter med honom, men Hallfreður ville inte gifta sig. Ávaldi far för att träffa sin vän Már, som bodde på Mársstaðir, och berättade för honom om sina bekymmer. Han svarar: "Här kan man finna råd. Jag ska skaffa en man som friar till henne. Det är en man som heter Grís och är Sæmingsson. Han är min vän och bor på Geitaskarð i Langidalur" – han hade varit ute ända till Konstantinopel och vunnit stor ära där – "han är en rik man och omtyckt." ## kap. 4 (maskinöversättning) Nu skickade Már bud till Grís, och han kommer till Mársstaðir. Már sade: "Jag har tänkt ut en plan för dig. Du ska fria till Kolfinna, Ávaldis dotter. Där saknas inte gods, och hon är ett gott parti, men det är sagt mig att Hallfreður Óttarsson ständigt talar med henne." Detta var innan Óttar flyttade från norr. Nu kommer Már och Grís till Ávaldi, och de var sju tillsammans. De ställde sina spjut utanför. Grís hade ett guldinlagt spjut. Nu satt de och förhandlade, och Már förde talan för Grís. Ávaldi sade att det skulle vara efter Márs omdöme, "om ni så tycker, och ni kommer inte att bli avvisade." Och vid den tiden kom Hallfreður och hans följeslagare och såg spjuten. Hallfreður sade: "Hit har nog kommit några män långväga ifrån, och vakta du våra hästar, men jag ska gå till Kolfinnas kvinnohus (dyngja)." Och så gör han. Han satte sig hos henne och frågade vilka som hade kommit, "men de kommer inte att vara mig till behag, för de ska nog fria till dig, och jag tror inte att det kommer att sluta väl." Kolfinna säger: "Låt dem sörja för det som har att bestämma." Han säger: "Jag märker att du redan nu tycker att din friare är bättre än jag." Hallfreður satte henne i sitt knä ute vid kvinnohusets vägg och talade så med henne att alla som gick ut såg det. Han drar henne intill sig, och det blir då en och annan kyss. Nu kommer Grís och hans följe ut. Han sade: "Vilka är dessa människor som sitter här vid kvinnohusets vägg och beter sig så förtroligt?" Grís hade ganska dålig syn och rinnande ögon. Ávaldi svarar: "Det är Hallfreður och Kolfinna, min dotter." Grís sade: "Är detta deras vana?" "Det händer ofta", sade Ávaldi, "men du får nu råda över detta bekymmer, när hon är din trolovade." Grís svarar: "Det är uppenbart att han nu vill mig illa, och sådant görs för att håna." Nu går Grís och hans följe till sina hästar. Då sade Hallfreður: "Det ska du veta, Grís, att du får min fiendskap om du tänker dig detta giftermål." Már sade: "Dina ord kommer inte att räknas för något i denna sak, Hallfreður, och Ávaldi kommer att råda över sin dotter." Då kvad Hallfreður en strof: Så föga blir sänkarens den verkligt fege mångfaldiga trågs vrede fruktansvärd för mina ögon, den helt hedniske mannens, som när en inte liten ute, mest av ont, vid gästers ankomst, jag höjer dikt för bruden, en gammal bodhund morrar. [osäker tolkning] "Och jag bryr mig inte om, Blót-Már", säger Hallfreður, "vad du lägger till." Már sade att om han smädade honom skulle han ta hårt emot. Hallfreður sade att han skulle råda över sina egna ord. Han kvad då en strof: Sköldskarans vårdande träd beslutar att be om, en fruktan, det är för skalden, Ávaldis enda dotter. Sent ska man få vänta på Surts, så gissar män om henne, hustruns vind från den stilla Kolfinna att strömma till mig. [osäker tolkning] Hallfreður red då bort och var vred. Már sade då: "Låt oss rida efter dem." Och så gör de, och de var nio tillsammans. Ávaldi gav dem två män. Ólafur, Hallfreðurs fosterfar, fick misstankar om Grís och Márs färd. Han skickar genast bud efter Óttar, och när de träffas säger Ólafur till honom att Hallfreður kommer att behöva män. Nu är att berätta om Hallfreður att de rider två framför och nio efter. Hallfreður ser förföljarna och sade: "Låt oss inte fly längre." De hade då kommit fram till en kulle. Där gjorde de sig redo och bröt loss stenar. Nu kommer Grís och hans män fram och angriper dem, men de försvarar sig mycket tappert. Men ändå gick det som det sägs, att ingen kan stå emot övermakten, och Hallfreður och hans följeslagare blir gripna och bundna båda två. Då sade Grís: "Det rider män hitåt mot oss, och de är inte färre än trettio, och det kan vara att segern blir kortvarig." Grís och hans män vände tillbaka och red då hårt undan och över ån, och där fanns ett vägpass i strandbrinken och en god försvarsplats. Där stannar de. Då kommer Óttar och hans män till ån. Grís hälsade Óttar och frågade vad han ville. Óttar sade: "Var är Hallfreður, min frände?" Grís säger: "Han är bunden men inte dräpt vid den kulle där vi möttes." Óttar säger: "Ovärdigt har ni behandlat honom, eller vill du unna mig ensamdom (eindæmi) för detta?" Grís sade att han skulle sätta stort värde på hans ord, och om det förlikades de och skildes åt som det var. Óttar rider nu tillbaka längs vägen och finner Hallfreður och löser kamraterna. Óttar sade: "Inte har denna färd blivit hedersam, frände." Hallfreður sade att man inte kunde berömma den, "och jag bryr mig inte om, far, hur du fäller detta skiljedom, om bara Grís inte får Kolfinna." Óttar säger: "Grís ska få kvinnan, eftersom han litar på mig, men du, frände, ska fara utomlands och söka dig större ära." Hallfreður säger: "Vem ska då vara mig trogen om fadern sviker? Nu ska det först hända att jag erbjuder Grís holmgång så snart jag ser honom." Nu rider Óttar hem, men Hallfreður till Haukagil. Ólafur tyckte att det hade gått illa och tyckte att Hallfreður inte var att lita på när det gällde att hålla förlikningar, och han skickade bud till Óttar att han tyckte att det såg ut att bli bekymmer. Då kom bud till Hallfreður att hans far var sjuk och sade att han ville träffa honom och ordna sina angelägenheter. Hallfreður kom, och genast lät Óttar gripa honom och fjättra honom: "Nu finns det två val, antingen att sitta i fjättrar eller att låta mig ensam råda för din räkning." Hallfreður säger: "Inte har du mig ändå helt i dina händer, men hellre får du råda än att jag sitter här i fjättrar." Då togs fjättern av Hallfreður. Már höll Grís och Kolfinnas bröllop i sitt hus, och hon flyttade till gården med Grís ut till Geitaskarð. Det var ingen stor kärlek från hennes sida till Grís. Ólafur på Haukagil uppmanade ivrigt Hallfreður, sin frände, att fara utomlands, "jag ska ge dig gods så att du kan resa väl tillsammans med goda män." Hans far uppmanade honom ivrigt att fara utomlands. Óttar fällde skiljedom mellan honom och Grís och dömde ett hundra silver till Hallfreður. Hallfreður ville inte ta emot det och sade så: "Jag ser din kärlek till mig, far. Ni får råda över detta, men så säger mig mitt sinne att våra bekymmer kommer att bli långvariga." Då flyttade Óttar en vinter senare söderut till Norðurárdalur. ## kap. 5 (maskinöversättning) Den sommaren far Hallfreður söderut till Hvítá, och när han kom till skeppet kvad han en strof: Ivrig är jag ännu, fast mynningarnas brottsjöar slår mot stäven, mycket skjuter Mörns vakne, att kyssas med Kolfinna, ty den ättegoda ålgrundens ändes stötta unnade vi nu bättre att njuta nära än det vore utlovat. [osäker tolkning] Hallfreður for utomlands och till Norge. Han sökte upp Håkon jarl den mäktige, som då styrde Norge, gick fram för honom och hälsade honom. Jarlen frågade vem han var. Han säger att han var islänning, "och mitt ärende, herre, är att jag har diktat ett kväde om er, och jag ville få gehör." Jarlen säger: "Du ser ut att vara en man som är djärv inför hövdingar. Sådan är du till utseendet, och du ska visst få gehör." Hallfreður kvad kvädet, och det var en drapa (drápa), och han framförde det väl och ståtligt. Jarlen tackade honom och gav honom en stor silverinlagd yxa och goda kläder och bjöd honom att vara hos sig under vintern, och det tog Hallfreður emot. Om sommaren far Hallfreður till Island och kommer till södra delen av landet och hade då mycket gods. Sedan var han ute på färder några vintrar och var aldrig i norra delen av landet. Och en sommar när han kom från Island, låg de vid Agdenes. Där träffade de några män och frågade efter nyheter. De fick veta att hövdingaskifte hade skett i Norge. Håkon jarl var död, och Olav Tryggvason hade kommit i hans ställe med en ny tro och nya bud. Då kom skeppsmännen överens om att avlägga ett löfte, och de skulle ge Frey mycket gods om de fick vind till Sverige, men Tor eller Oden om de kom till Island, men om de inte fick vind bort därifrån skulle kungen råda. De fick aldrig vind bort och måste segla in till Trondheim och kom till den hamn som hette Flagða. Där låg många långskepp. Det blåste upp ett stort oväder från havet under natten, så att ankarna inte tog fäste. Då sade en av männen på långskeppen: "Dessa män är illa ställda på handelsskeppet, och det kommer inte att hjälpa dem när vädret står rakt in där de ligger, och vi ska ro ut till dem." Trettio män gick ombord på ett skepp, och en satt i stäven. Och när de kom till handelsskeppet sade den som satt i stäven: "Ni har kommit illa till, och här är det farligt vatten, och vi ska hjälpa er på färden." Han var stor till växten. Hallfreður sade: "Vad heter du?" Han säger: "Jag heter Akkerisfrakki." Och medan de talade detta med varandra gick ankartåget av, men den som satt i stäven kastade sig genast överbord och dök efter tåget i stormen och fick genast tag i det. Då drogs ankaret upp. Då kvad Hallfreður denna lösa strof: Låt oss fästa våra förtöjningar, sjöstormen går mot knarren. Tågsvålen börjar snarare spännas. Var är Akkerisfrakki? Mannen i kåpan säger: Ännu i grön kåpa skaffar jag en karl till tåget, den som rycker nackmärket. [osäker tolkning] Här är Akkerisfrakki. De rodde före skeppet till en god ankarplats. Köpmännen visste inte vem denne hade varit, men senare fick de veta att kungen själv hade hjälpt dem. Därefter lade de in till Lade. Där var kung Olav, och det sades honom att dessa män skulle vara hedningar och nyss komna från Island. Han kallar dem till sig, och när de kom dit förkunnade kungen tron för dem och bad dem kasta bort det gamla och den onda gudstron och tro på den sanne Guden, himmelens och jordens skapare. Hallfreður svarar på kungens tal: "Inte ska det ske utan vederlag, kung, att jag antar den tro som du förkunnar." Kungen sade: "Vad begär du?" Han svarar: "Du ska aldrig släppa mig ifrån dig, vad ont som än drabbar mig." Kungen säger: "Sådan skulle du vara till utseendet att du inte skulle sky något ont och tillåta dig mycket." Då gick Hallfreður bort och ville senare tala med kungen. Kungen frågar då var islänningen var och bad att man skulle gå efter honom. Nu kom Hallfreður till kungen en andra gång. Då sade kungen: "Ta nu dopet, och det ska nu vara priset att det du begär ska ske, men vad heter du?" Han sade att han hette Hallfreður. "Du är en rättfram och ståtlig man, och tjäna inte djävulen längre." Hallfreður säger: "Det är min andra bön, herre, att du håller mig under dopet." Kungen säger: "Du begär så mycket att man inte kan få bukt med dig." Då sade biskopen: "Gör detta som han begär. Desto mer gör Gud för din skull ju mer du gör för att stärka Guds kristendom." Därefter håller kungen Hallfreður under dopet och överlämnar honom sedan åt Þorkell nefja, sin bror, och åt Jósteinn och lät dem lära honom de heliga lärorna. Detta bekräftar Hallfreður i ett av de kväden som han diktade om kung Olav: Jag fick honom som var den högste av alla män, det intygar jag, under Norðris släktbörda i norr till gudfar. ## kap. 6 (maskinöversättning) Nu var Hallfreður hos kungen en tid och diktade en flokk (flokkr) om honom och bad att få gehör. Kungen sade att han inte ville lyssna. Hallfreður säger: "Du får råda över det, men då kommer jag att glömma de läror som du lät lära mig, om du inte vill lyssna på kvädet, och de läror som du lät mig lära är inte mer skaldemässiga än kvädet är, det som jag har diktat om dig." Kung Olav sade: "Sannerligen kan du kallas vandræðaskáld (den besvärlige skalden), och kvädet ska höras." Hallfreður framförde kvädet ståtligt, och det var en drapa. Och när det var slut sade kungen: "Detta är ett gott kväde, och ta emot av mig ett prytt svärd, men det blir svårt för dig att vakta det, eftersom ingen skida följer med, och ha det så i tre dagar och tre nätter att ingen tar skada av det." Då kvad Hallfreður en strof: Jag vet att den vittbefallande kungen sände strofens smyckare ett nakent svärd ur skeppet. Nu är det Austris sons skepp. [osäker tolkning] Hjaltet kommer före härdningen, vi har främjat furstens kärl, jag fick en skida, om den sneda, prydlig, till kungagåvan. [osäker tolkning] Hallfreður förmådde vakta svärdet väl. Och mycket berömde han gudarna och sade att det gick illa för människor när de klandrade dem. Han kvad detta så att kungen hörde det en gång: Annat var det förr, när Hliðskjálfs herre själv, den snabbsinnade, ombytt är människornas lycka, jag kunde väl blota. Kungen sade: "En mycket dålig strof, och gör bot för den." Hallfreður kvad åter: Hela släkten har skapat dikter till Odens ynnest, jag minns de fullgoda verken av våra fränder bland människorna. Men motvillig, ty Viðris välde behagade skalden väl, lägger jag hat på Friggs förste make, eftersom vi tjänar Kristus. Då sade kungen: "Mycket stor kärlek lägger du på gudarna, och det är illa att döma dig för." Då kvad Hallfreður en strof: Vi förkastar, du som gläder männen, namnet på korpblotets gud, hans som födde svek vid människors lov, ut ur hednisk lära. Kungen säger: "Det blir inte bättre, och kväd en strof till bot." Hallfreður kvad en strof: Må Frey och Freyja, i fjol övergav jag Njords dårskap, må trollen vara nådiga mot Grímnir, vara vreda på mig, och Tor den starke. Kristus vill jag om all kärlek, sonens vrede är mig ledsam, han har frejdat välde under jordens fader, ensam och som Gud anropa. Då sade kungen: "Det är väl kvätt och bättre än inte, och dikta mer." Hallfreður kvad en strof: Det är seden hos sygnernas furste att bloten är förbjudna. Vi måste sky det mesta av nornornas sedan länge hållna skickelser. Alla män låter Odens ord fara. Nu är jag tvungen att från Freyjas fränder be till Kristus. Det var en man från Upplanden som hette Óttar. Hans bror hette Kálfur. De var kungens hirdmän (hirðmenn) och dugande män och väl ansedda av kungen. De avundades Hallfreður och tyckte att han hade alltför stor ynnest hos kungen. Och en kväll när de drack råkade de i stor tvist, och kungen var där bredvid, och kungen avgjorde deras ordväxling till Óttars fördel, eftersom han såg att denne inte räckte till i grälet med Hallfreður, och gick sedan därifrån. Och därefter råkade de i ordstrid med varandra, och det slutade med att Hallfreður sprang upp och gav Óttar banehugg med yxan Håkonsgåvan. Kálfur och män med honom grep Hallfreður och satte honom i fjättrar. Men det var lag att den man skulle dräpas som dräpte en man i kungens hus. Sedan träffade de kungen och sade att nu syntes vad för slags man Hallfreður var, och sade att han skulle tänka sig att förgöra hirden [osäker tolkning], och de förtalade honom nu så mycket de kunde, så att kungen bad att man skulle låta dräpa honom morgonen därpå. Kálfur blev glad över detta. Och dagen därpå ledde de ut honom för att dräpas. Hallfreður sade: "Var är kungen?" De svarar: "Vad skulle det angå dig? Du är nu dömd till döden." Då sade Hallfreður: "Är den död som jag gav sår?" De sade att så var det. Hallfreður sade: "Om det står någon här som jag har gjort väl emot, så må han löna det så att han leder mig dit i närheten där kungen är, för jag vill tacka för min vistelse här." Då hände det som det sägs, att var och en har en vän bland ovänner, och där fanns de som erkände att han hade gjort väl emot dem, och de ledde honom förbi där kungen och biskopen var. Och när Hallfreður kom mittemot dem sade han: "Kom ihåg, herre, att ni lovade att aldrig släppa mig ifrån er, och bli inte löftesbrytare mot mig. Den andra saken är att du är min gudfar." Biskop Sigurður sade till kungen: "Låt honom dra nytta av sådana ting." "Så ska det vara", säger kungen och bad dem genast lösa honom. Nu gjordes så, och Kálfur tyckte mycket illa om det. Nu var Hallfreður åter hos hirden och kom snart väl till rätta, men ändå var kungen kyligare mot honom än förut, och ändå betalade han böter för detta dråp för honom. En dag gick Hallfreður fram för kungen och föll till hans fötter. Kungen såg att han fällde tårar och frågade vad han tog så hårt. Han säger: "Din vrede går mig nära, och den ville jag bli av med." Kungen säger: "Så ska det vara. Du ska fara i ett ärende för mig efter julen, och vi ska då vara förlikta om du fullgör färden. Men har du kvar det svärd som jag gav dig?" "Visst har jag det, herre, och aldrig har det kommit i någon skida." Kungen sade: "Det passar väl att den besvärlige skalden äger den besvärliga klenoden. Men kan du nämna svärd i varje versrad?" Hallfreður säger: "Jag ska försöka om ni vill, och allt ska jag göra för att bli av med er vrede." Kungen sade: "Kväd då nu." Hallfreður kvad då en strof: Ett är det svärd bland svärd som gjorde mig svärdrik. För svärdens svep-Njordar kommer det nu att bli svärdfullt. Det kommer inte att bli svärdbrist, värd är jag tre svärd, om det blev jordringens skida till det svärdet. Kungen tackade honom och sade att det fanns stor konst i hans skaldekonst och gav honom en mycket väl utförd skida, "och även om det skulle hända", säger kungen, "att du drabbas av det straffet att du inte får komma till bords eller till kyrkan, så ska det efterges dig mer än andra." Hallfreður tackade kungen. En gång frågade kungen var Hallfreður var. Kálfur säger: "Han har nog ännu sin vana att blota i hemlighet, och han har en bild av Tor gjord av tand i sin pung, och du är alltför ovetande om honom, herre, och får honom inte sannskyldigt avslöjad." Kungen bad att man skulle kalla Hallfreður dit och att han skulle svara för sig. Hallfreður kommer dit. Kungen sade: "Är du skyldig till det som du anklagas för, att du blotar?" "Det är inte sant, herre", säger Hallfreður. "Nu ska min pung undersökas. Jag har inte här kunnat ha någon undanflykt även om jag hade velat." Nu fanns inget sådant föremål i hans ägo som skulle tyda på det. "Detta är dödsförtal", säger Hallfreður, "och det ska gå Kálfur illa om jag kommer åt honom. Han förde mig redan tidigare till döden." Kungen sade: "Ni två kan inte vara tillsammans, och Kálfur ska fara till sin gård. Men du, Hallfreður, ska fara i ett ärende för mig till Upplanden till Þorleifur den vise. Han vill inte anta kristendomen, och du ska dräpa honom eller annars blinda honom. Han är dotterson till Þorleifur Hörða-Kárason. Jag ska lägga min lycka till, och ta med så många män som du vill." Hallfreður sade att färden var föga lockande, "men likafullt ska jag fara som ni vill. Men jag vill att Jósteinn, er morbror, far med mig och mina bänkkamrater, de som jag väljer, så att vi är tjugofyra tillsammans." "Gör som du vill", säger kungen, "men jag har tidigare skickat män till Þorleifur, och de har inte uträttat något av det som jag ville skulle ske." Sedan red Hallfreður och hans män bort från kungen och tills de kom till den skog som låg en kort bit från Þorleifurs gård. Då steg de av sina hästar i en glänta. Då sade Hallfreður: "Här ska ni vänta på mig till den tredje solen, men fara tillbaka då om jag inte kommer hit." Jósteinn erbjöd sig att följa med honom. Det ville han inte. Hallfreður tog då på sig en tiggares dräkt. Han lät färga sina ögon och vände ut och in på sina ögonlock och gjorde stor förändring på sitt utseende. Han hade en lång bylta på ryggen, och i den låg hans svärd, kungagåvan. Han gick nu till Þorleifurs gård och till den hög som denne satt på, och det var tidigt på dagen. Þorleifur hälsade honom och frågade vem han var. "Jag är en fattig man", säger han. "Jag kom till kungen, och han ville tvinga mig till tron, men jag rymde i hemlighet och dräpte dessförinnan en av kungens män. Nu ville jag be dig om något beskydd." Þorleifur svarar föga på det men frågar honom mycket om länder och hamnar. Han redde ut allt kunnigt. Þorleifur sade: "Fanns det någon man hos kungen som heter Hallfreður?" Han svarar: "Jag har hört honom omtalas och sällan till något gott." Þorleifur sade: "Den mannen drömmer jag ständigt om, men ändå är det oviktigt. Men kungens män kommer nog snart hit. Men denne Hallfreður är en sådan man att jag minst förstår vad för slags man han är, efter vad folk berättar, och lyckan har övergett mig, vad som än kommer härnäst." Då misstänker Þorleifur vem mannen var och ville resa sig, men Hallfreður grep tag i honom och kastade honom under sig, eftersom han var mycket starkare. De rullade ned för högen, och Hallfreður kom överst. Han satte hälen på Þorleifurs öga och stötte ut ögat på honom. Þorleifur sade då: "Kungens lycka följer dig, och för dig har jag länge varit orolig, men nu har det skett. Och jag vet att du utför kungens befallning att blinda mig eller dräpa mig. Men nu vill jag be dig att du skänker mig det andra ögat, och jag vill ge dig en kniv och ett bälte, och båda är goda klenoder och kommer ändå att vara dig till hjälp om det skulle behövas, och det är inte osannolikt att du kommer att behöva det." Hallfreður sade att han inte ville bryta kungens befallning så, att han tog emot klenoder av honom för det, och sade att han hellre ville ta på sig att skänka honom det andra ögat. Þorleifur tackade honom, och de skildes med det. Hallfreður går till sina män, och det blev ett glädjefyllt möte. Þorleifur gick hem till gården och berättade inte för någon om skadan förrän de var långt borta. Hallfreður och hans män red sin väg tills de kom till Kálfur längs vägen. Då sade Hallfreður: "Denne onde man ska dräpas." Jósteinn sade: "Gör inte det. Låt oss inte blanda lycka med olycka." Hallfreður säger: "Här har det inte fördelats som det borde. En god karl är lemlästad, men odågan lever", och han grep honom med händerna och stack ut ögat på honom. Kálfur blev bedrövad över det. Hallfreður sade: "Nu visar du åter din usla feghet." Sedan for de bort och kom till kungen, och han satt vid brädspel. De hälsade honom. Kungen frågade efter nyheter. Hallfreður berättar hela historien för kungen. Kungen sade: "Det har du gjort väl, och visa mig ögat." Sedan tog Hallfreður fram Kálfurs öga. Kungen sade: "Var fick du ett sådant öga?" "Detta är Þorleifurs öga." "Nej", säger kungen, "du har nog uträttat mer än jag befallde dig." Sedan visade han Þorleifurs öga. Då sade kungen: "Detta är hans öga, och det är ändå inte mer än halvgjort." Hallfreður sade: "Nu lönade jag Kálfur för att han stack mig med spjutspetsen när han ledde mig till döden", och han berättar nu allt som hade hänt. Kungen sade: "Vill du nu fara till Þorleifur en andra gång?" Hallfreður säger: "Dit vill jag inte fara, men jag vill fara till Kálfur och sticka ut det andra ögat på honom." Kungen sade att det skulle förbli så. Hallfreður fick då hedersbetygelser hos kungen. ## kap. 7 (maskinöversättning) En gång när Hallfreður var inför kungen sade han: "Jag skulle vilja ha lov att i sommar segla österut till Eyrr på handelsfärd." Kungen säger: "Det ska inte förbjudas dig, men så säger mig mitt sinne att du inte kommer att vara mindre angelägen om att komma tillbaka till mig än du är att fara bort, och mycket kommer att gå över dig." Hallfreður säger: "Det får man nu våga." Sedan for Hallfreður bort. Han hörde att Sigvalde jarl var en stor hövding. Hallfreður kommer till honom och sade att han hade diktat ett kväde om honom. Jarlen frågar: "Vem är du?" Han säger det. "Är du kung Olavs skald?" "Så är det", säger Hallfreður, "och jag ville få gehör." Jarlen sade: "Varför skulle inte det passa mig väl som behagar kung Olav väl?" Hallfreður kvad kvädet, och det var en flokk. Jarlen tackade honom för kvädet och gav honom en guldring som vägde en halv mark och bjöd honom att vara där hos sig. Hallfreður tackade honom för inbjudan, "men nu ska jag först fara till Sverige." Jarlen bad honom råda själv. Samma höst for han österut till Viken, och de förliste där med skeppet på östra sidan av fjorden och förlorade mycket gods. Därifrån for Hallfreður till Konungahälla och stannade där en tid. Och en dag när Hallfreður gick ute vid marknaden kom en man emot honom. De hälsade på varandra, och Hallfreður frågade vem han var. Han sade att han hette Auðgísl och hade kommit västerifrån England, "och mig saknas inte gods. Men är detta Hallfreður vandræðaskáld?" Han sade att så var det. "Jag har hört", sade Auðgísl, "att du har råkat ut för förlust av gods. Vill du göra upp med mig om att fara österut till Götaland med mig för att vara där över vintern? Jag ska ge dig tio mark silver för ditt följe, för det sägs mig att ditt följe är värt att köpa för pengar." Hallfreður sade att han ville det. Vägen var farlig, och många vände tillbaka. Hallfreður och hans följeslagare hade fem packhästar och en att rida på och for nu österut genom skogarna. Och en dag såg de att en man kom emot dem. De frågade vem han var. Han sade att han hette Önundur. Han var stor till växten och sade att han ville följa med dem om de gav honom någon lön, "alla vägar här är kända för mig." Auðgísl sade att han tyckte föga om honom och sade att han inte visste vad för slags karl han var. Hallfreður uppmanade dem att ta emot honom, och så blev det, och han skulle få tolv öre silver. Hallfreður var då i sin bästa kraft, men Auðgísl var till åren. Nu for de som vägen gick. Önundur gick före under dagen, och de kom till en rasthydda (sæluhús) om kvällen. Då sade Hallfreður: "Nu har vi tre sysslor, och du, Önundur, ska hämta hem ved, du har en stor yxa. Auðgísl ska göra upp eld, men jag ska hämta vatten." Då sade Önundur: "Det är då bäst att inte snåla med veden till huset, för många behöver ved, de som kommer hit." Hallfreður sade att det var väl sagt. Då sade Auðgísl: "Hellre skulle jag hämta vattnet, och du gjorde upp eld, Hallfreður." "Låt det då vara så", säger han. Sedan tände han elden, och Önundur gick efter en börda, och var och en gjorde det som han hade blivit tillsagd. Hallfreður tyckte att de dröjde. Han lutade sig framåt över elden och hade kastat sitt bälte om halsen, och på det satt en stor kniv, som det då var vanligt bland män att ha, och kniven låg på hans rygg. Nu kommer Önundur in med en börda. Han rusar genast mot Hallfreður och högg efter honom med yxan med båda händerna, och hugget träffade bältkniven. Men Hallfreður grep honom om fötterna och åkallade Gud och sade: "Hjälp du mig, Vite-Krist, om du är så mäktig som kung Olav säger. Låt inte denne man kliva över mig." Sedan reste sig Hallfreður under honom med Guds bistånd och kung Olavs lycka. Han lyfte då upp Önundur och kastade ned honom i ett så hårt fall att han förlorade medvetandet, och yxan flög ur handen på honom. Hallfreður hade ett litet sax och drog det, och då kom Önundur till sans. Hallfreður frågar: "Har du dräpt Auðgísl?" Han sade att så var det. Då stack Hallfreður saxet genom honom och drog ut honom ur hyddan och stängde sedan väl. Och under natten bröt Önundur mot dörren, men Hallfreður stod emot inifrån, och så höll det på till dagen. På morgonen fann Hallfreður Auðgísl död vid bäcken och tog kniv och bälte av honom och tog dem med sig. Han gjorde i ordning Auðgísl efter sedvänja. Han såg nu att Önundur måste ha varit en ogärningsman och dräpt människor för att få gods, och det huset var rikt på gods och varor. Hallfreður kvad då en strof: Jag närde, där jag aldrig ville svika den rikedomsgivande, eldens brukare, på vitt korpvin, med mitt gods. Jag gjorde gott mot stridsmåsens mättare, så som jag kunde, men svärdens eldminskare förde livsförräderi mot mig. [osäker tolkning] Sedan red han österut över fjället och mötte svåra vägar. ## kap. 8 (maskinöversättning) En dag på kvällen hörde han att det fälldes träd och red ditåt. Då kom han fram till en glänta, och där var en man som högg ved. Han såg ut som en bonde och var rödskäggig, mörkbrynt och ganska elak till utseendet. Denne man hälsar honom. Hallfreður frågar vem han var. Han sade att han hette Björn, "och följ med mig och övernatta." Han tar emot det. Björn var mycket tillmötesgående mot honom. Bonden låg i en sängkammare och Hallfreður i en annan. Han misstänker Björn och stod upp under förhänget med kungagåvan dragen. Och i detsamma stack Björn in i sängen, men Hallfreður gav honom banehugg. Husfrun bad männen stå upp och gripa denne brottsling. Männen kastade kläder över Hallfreðurs vapen, och han blev gripen och bunden. Sedan skickades bud till den man som hette Ubbi. Han hade en bror som hette Þórir. Han var hövding där. Han hade en dotter som hette Ingibjörg. Henne hade Auðgísl varit gift med, och hon var en mycket ståtlig kvinna. Nu kommer man till detta möte för att döma Hallfreður. Dit kom Þórir och Ubbi och Ingibjörg. Och de kom överens om att använda Hallfreður till blot. Han gick fram till Ingibjörg och hälsade henne och sade att han hade med sig klenoder som Auðgísl hade sänt henne. Hon säger: "Jag känner igen klenoderna." Han berättar hela historien för henne och kvad en strof: Så har jag i sköldarnas dån, du sinnes-Baldr, hämnats – ett slag är det för oss vid ringens bärare – sårormens, mina krigiska harmar, att lovberövad lät jag den röda sköldens Baldr ligga, så hämnades jag oss båda, död bredvid Auðgísl. [osäker tolkning] Ingibjörg frågade noga om händelserna. Jag bar eldarnas förskingrare av armarnas skeid i vrede, jag lade händerna på hunden, handens glödhund. Inte står sedan den sändaren av Hlakks skidors eld, jag rödfärgade Yggs stormars, stormens, med svek mot folket. [osäker tolkning] Ingibjörg sade: "Jag ser att du talar sanning, och du ska följa med mig hem." Hallfreður följde med henne hem och var då stel efter banden, och hon lät ge honom föda. Þórir och Ingibjörg skickade män upp på fjället, och de fann där alla de tecken som Hallfreður hade berättat om. Det var en mycket stor rikedom som fördes därifrån. Det var alla landsbors samfällda mening att Hallfreður skulle ta det gods som Önundur hade ägt, och de talade mycket om honom. Hallfreður fattade tycke för Ingibjörg och friade till henne. Hon säger: "Inte är det väl sörjt för allt när du är kristen och utlänning här, men du ska tala med min far om du vill." Han gör så och framför detta för Þórir, och de blir väl överens. Det gick så till att Hallfreður fick Ingibjörg och älskade henne mycket. Där samlades stor rikedom, och Hallfreður hade stor ära där. Det var främst det han gjorde för sin tro att han blåste ett kors över sin dryck innan han drack, men föga sjöng han. En gång talade han till Ingibjörg: "Jag tänker fara till sveakungen Olof och föra honom ett kväde som jag har diktat om honom." Hon sade att hon trodde att han skulle vilja höra lovprisningen. ## kap. 9 (maskinöversättning) Den sommaren for Hallfreður till Sverige och kom till kungen och hälsade honom. Kungen frågar vem han var. Han säger vem han var. Kungen sade: "Vida är du omtalad och skald hos förnäma män." "Jag har diktat ett kväde om er, och jag ville få gehör." Kungen samtyckte till det. Sedan framförde han kvädet. Kungen bjöd honom att vara hos sig och gav honom goda gåvor. Hallfreður sade att han hade gård och hustru i hans skattland, "och jag vill fara dit." Kungen önskade honom god färd. Hallfreður kom tillbaka till sin hustru. Där var han två vintrar, och den tredje vintern hände det en natt att han tyckte att kung Olav kom till honom och var vred och sade att han hade kastat bort mycket av sin kristendom: "Kom till mig med ditt folk." Hallfreður suckade djupt när han vaknade. Ingibjörg frågar vad han hade drömt. Han berättar det för henne, "men hur är du till sinnes, vill du på något sätt följa med mig? Jag har mycket gott att löna dig för, och då skulle jag bäst kunna löna dig om du antog tron." Hon säger: "Det är att vänta att du längtar dit, och jag förstår att den tron måste vara mycket bättre, och jag ska följa med dig." Deras son hette Auðgísl, och han var då två vintrar gammal. De far till kung Olav, och han tog väl emot Hallfreður men tillrättavisade honom ändå mycket och bad en präst ta emot hans bikt (skrifta). Ingibjörg födde då ett gossebarn, och den gossen hette Hallfreður, och hans far gav honom sitt namn. Då döptes Ingibjörg och båda hennes söner. Kung Olav sade då till Hallfreður: "Nu ska du göra bot inför Gud, eftersom du länge har varit bland hedningar och mycket avvikit från tron." Han sade att han gärna ville det och diktade Uppreistardrápa, ett gott kväde. Den vintern dog Ingibjörg, och Hallfreður tyckte att det var en mycket stor förlust. Om våren sade han till kungen att han hade lust att se Island. Kungen sade att det skulle vara som han ville: "Jag har prövat dig och funnit dig vara en god karl, men det kommer att gå därhän att du hellre skulle vilja vara hos mig, med det sinnelag som du har. Men dessa klenoder ska du ta emot av mig, en mantel av dyrbart tyg (pell), en ring och en hjälm, för det är ovisst om vi möts igen. Gör dig inte av med klenoderna", säger kungen, "för de ska följa med dig till kyrkan och läggas i kistan hos dig om du dör till havs." Ringen vägde tre öre. Hallfreður tog avskedet från kungen hårt. Auðgísl, Hallfreðurs son, for österut till Þórir, sin morfar. För Hallfreður, sin son, skaffade han goda fosterföräldrar. Hallfreður stack till havs. Han kom med sitt skepp till Kolbeinsárós efter tinget. Han sade till sina skeppsmän: "Jag har en resa framför mig söderut över heden för att träffa min far, och vi ska rida tolv tillsammans." Nu drogs skeppet upp, men de rider bort tolv tillsammans och vände västerut mot Langidalur. De var alla i färgade kläder och styrde mot Grís säter. Kolfinna var där och några kvinnor hos henne. Där fanns flera sätrar, och sätrarna stod i Laxárdalur mellan Langidalur och Skagafjörður. Kolfinnas fåraherde sade att tolv män red mot säterstugan och att alla var i färgade kläder. Hon svarar: "De känner nog inte vägen." Han säger: "De rider ändå som om de var kända med den." Nu kommer de till sätrarna. Kolfinna tar väl emot Hallfreður och frågade efter nyheter. Han svarar: "Nyheterna är få, men de ska berättas i lugn och ro, och vi vill vara här i natt." Hon svarar: "Det skulle jag vilja att du red till vinterhusen, och jag ska ge dig en vägvisare." Han sade att han ville vara där. "Vi ska ge er mat", sade hon, "om ni bara vill det." Nu stiger de av sina hästar. Och på kvällen när de hade ätit sig mätta sade Hallfreður: "Jag tänker ligga hos Kolfinna, men jag tillåter mina följeslagare att göra som de vill." Där fanns flera sätrar, och det sägs att var och en av dem skaffade sig en kvinna för natten. Men när de kom i säng, Hallfreður och Kolfinna, frågar han hur mycket kärlek det var mellan henne och Grís. Hon sade att den var god. Hallfreður säger: "Det kan vara så, men annat tycker jag mig finna i de strofer som du har kvätt om Grís." Hon sade att hon inte hade kvätt några. Han säger: "Jag har varit här en kort stund, och jag har hört stroferna." "Låt mig höra", säger Kolfinna, "hur den diktar som jag sägs ha gjort det." Mot benisens lysande backe läggs från Grís, Hlín lider plåga hos honom, het svett av överdriven möda. Men droppande hänger dynans Rán hos honom, jag lovprisar de ljusa kvinnornas sinne, som en svan i sundet. [osäker tolkning] "Sådant är inte bättre än annat, och det är mycket underligt att en tapper man vill göra sådant." Hallfreður säger: "Jag har hört ännu en annan:" Han trampar till sängen så som om simmade, full av småfisk, fjordens eldminskare, en stinkmås på böljans stig, innan liens plågoande, den fule, vågar krypa in under täcket, han är inte sängivrig mot bandets Gunn. [osäker tolkning] Kolfinna säger: "Grís lär inte dikta om dig, och det skulle passa dig bättre att inte bli ovän med honom så, för man vet inte var man möter en annan." Hallfreður kvad en strof: Föga lär den vite mannen, hjälmskadaren, svinga svärd framför förrådshuset, han kommer inte att vara utan Eirs ören, och Strútr den grå. Fast liens mottagare äger, den fule, en vid mjölkplats, den nyttige vaktaren av hjorden av svärdsfång, och en lång fålla. [osäker tolkning] Kolfinna blev då förargad. Hallfreður kvad en strof: Kolfinna sade sig känna, jag kväder om denna sak, vad de säger att den kloka kvinnan vållar, en stank av skalden. Men av den unga kvinnan tycker rikedomsslungaren, jag är ivrig att framföra dikt, att en härlig doft går ut. Fåraherden red bort under natten och berättade för Grís vad som hade hänt, och han red hemifrån med tjugo män. Tidigt på morgonen gör sig Hallfreður och hans män redo, och innan han steg till häst kvad han en strof: Föga bryr jag mig, sänkans lund har vågat för kvinnorna, hästens, om jag blir huggen, läppens, i kvinnans händer, om jag finge, du slöjans Sif, ära, vagnens, mellan armarna. Jag kunde inte hålla mig från alltför stor sorg för låsets ljusa lind. [osäker tolkning] Sedan hoppade han upp på hästen och log. Kolfinna sade: "Varför ler du nu?" Han kvad en strof: Jag vet inte vad som ska bli av glödens stöttas man, må kärleken löpa till böljedagens Unn, i munnen, om de mycket tillmötesgående glädjarna av jättens berättelser frågar vad som gör mig glad: jag flådde av galtens gris ett getskinn. [osäker tolkning] Hallfreður ville ge Kolfinna manteln, kungagåvan, men hon ville inte ta emot den. Och innan de red bort kvad han en strof: Hem kommer havseldens vaktande Naumor, gott är skinnet på kvinnorna, från sätrarna, alla med slät hud. Nu säljer jag ifrån mig, även om ölbänkens Syn blir något förargad, må varje man ta emot sin kvinna, mitt ansvar. [osäker tolkning] Därefter rider de bort. ## kap. 10 (maskinöversättning) Nu kommer Grís till sätrarna. Kolfinna var tung till sinnes. Grís såg det. Han kvad en strof: Nu tycks det mig att något, du kunskapens stötta, jag ser en del i bygderna, oroligt har hänt medan jag var hemifrån. Här har gäster gjort sig hemmastadda, kvinnan går ut uppsvälld, den vackra kvinnan torkar, slaug, tungt sina ögon. [osäker tolkning] Där var med Grís Einar, son till Þórir Þrándarson. Grís vill rida efter dem, men Kolfinna avrådde och sade att det inte var säkert om hans lott skulle bli bättre av det. Grís vill ändå rida efter. De red förbi Auðólfsstaðir till Blanda. Då hade Hallfreður och hans män kommit mitt ut i ån. Då kastade Grís ett spjut mot Hallfreður, men han tog det i luften och kastade det tillbaka mot Grís, men Einar kom emellan med en yxa. Spjutet träffade Einar i bröstet, och han fick sin bane. Grís sade att Hallfreður flydde. Han sade att han inte skulle fara längre än upp ur ån och bad dem angripa, men Grís red inte fram. Då föreslog män att Hallfreður skulle gottgöra Grís för all den vanära som han hade gjort honom. Hallfreður frågar vad han begärde. Grís svarar: "Jag skulle nöja mig med det om jag fick båda ringarna, jarlagåvan och kungagåvan." Hallfreður svarar: "Förr ska något annat hända." Och de skildes med det. Hallfreður red söderut till sin bror, och då var hans far död, och han var där under vintern. Och om våren när han for norrut drev ett snöoväder in mot dem. Hallfreður sade att det var ett trolldomsoväder. De red ned längs Vatnsdalur tills de kom till ett gärde, och där sprang tjugo män upp. Där hade Már från Mársstaðir kommit. Han springer fram mot Hallfreður, men Hallfreður hugger genast efter honom, men Már höll fram ett blottråg (blóttrugl), och han blev inte sårad. Hallfreður red då ut genom grindöppningen. Már ropade: "Låt oss angripa dem." Hallfreður kvad en strof: Mycket visar sig oroslarmets sänkare, du kvinna, jag blir utsatt för den karlens hot, vi kommer varje dag att ära, den högmodige, angripa mig. Hellre ska det för likvinnets skryt-Baldr därför vara mindre, jag väntar mig sådant, att slicka sitt blottråg inifrån. [osäker tolkning] De skildes åt som det var. Det var en man som hette Húnröður som bodde på Móberg. Grís var hans tingman (þingmaður). Þorkell krafla bodde då på Hof, men Ingólfur var död. Den vintern diktade Hallfreður strofer om Grís, och när Grís fick höra det for han för att träffa Húnröður och bad honom om råd, "för Hallfreður bara skärper sin fiendskap mot mig." Húnröður säger: "Det uppmanar jag dig till, att du förbereder ett mål och instämmer Hallfreður till Húnavatnsting." Grís gjorde så och red söderut om våren till Hreðuvatn, eftersom Galti och Hallfreður bodde där då. Grís instämde (stefndi) Hallfreður för dråpet på Einar till Húnavatnsting. Och när de hade farit bort sade Galti till Hallfreður: "Vad har du för avsikt med denna sak?" Han svarar: "Jag tänker söka stöd hos Þorkell, min svåger." De red norrut söderifrån om våren och var trettio tillsammans. De övernattade på Hof. Hallfreður frågade Þorkell vilket stöd han skulle ha där. Þorkell sade att han skulle bistå i målet om någon heder erbjöds. Nu kommer männen till tinget, och på tinget gick Hallfreður och Galti till Þorkells tingsbod (búð) och frågade hur det skulle gå. Han säger: "Jag ska erbjuda mig att döma om ni båda parter vill det, och jag ska då försöka åstadkomma förlikning." De går nu ut ur boden, men Brandur Ávaldason, Kolfinnas bror, låg på bodens vägg. Han gav Galti banehugg i det ögonblick då han gick ut. Hallfreður berättade om dråpet för Þorkell. Þorkell gick med honom till Grís bod och bad honom lämna ut mannen, "annars ska vi bryta upp boden." Då sprang Hildur, Brandurs mor, fram i dörren och frågar vad Þorkell ville. Han säger sitt ärende. Hildur sade: "Inte hade du i tankarna att dräpa min son den gången när jag gömde dig under fliken av min mantel och räddade dig från döden efter dråpet på Glæðir, när Þorgils och Þorvaldur ville dräpa dig." Þorkell sade: "Det är förbi nu. Låt kvinnorna gå ut ur boden, så vill vi söka efter mannen." Brandur var klädd i kvinnohuvudduk (faldinn) och kom så ut och blev inte funnen. Þorkell sade att han nog hade farit till Húnröðurs bod. Hallfreður sade då: "Jag misstänker nu något om bistånden, och jag erbjuder nu Grís holmgång." Grís sade att han hade erbjudit det förut. Då kvad Hallfreður en strof: Då kommer mitt sinne för kvinnan Kolfinna att för stridsslungarna tyckas prövat på allvar i metallernas träta, om pilen på uppsättningsplatsens öre, så tänker vi väl, hästens budbärare visar mig mot Grís. [osäker tolkning] Grís hade i handen det svärd som kungen i Gårdarike hade gett honom. Hallfreður såg en dag var Kolfinna gick. Han kvad en strof: Det tycks mig, när jag känner igen de tunna isarnas Gunn, som om ett skepp flöt på skeppsvägen mellan två öar. Men när man ser sömmens Saga i kvinnornas vimmel är det som om en prydd skeid gled fram med förgylld rigg. Natten innan de skulle kämpa sov Hallfreður i sin säng. Han tyckte att kung Olav kom till honom, och han tyckte att han blev glad och ändå rädd. Kungen sade: "Du sover, men ändå kommer det att vara för dig som om du vakar. Du tänker dig ett dåligt beslut, att kämpa mot Grís med en dålig sak. Men han har så talat och bett Gud att den av er skulle få seger som hade den bättre saken. Följ mitt råd, ta tacksamt emot att ingen holmgång blir av och betala böter. Men i morgon när du har klätt dig, gå ut på den kulle som ligger vid tingsplatsen, där vägarna möts. Du kommer att se män rida, och tala med dem, och det kan vara att du då tycker att annat är viktigare än holmgången mot Grís, och bry dig inte om att han tycker att du är rädd." Hallfreður vaknar och begrundar vad som har hänt honom och berättar det för den man som var hos honom. Denne svarar: "Nu är du rädd för grisen, och det hade varit bättre att ta emot ett gott förslag tidigare, när han talade väl, men nu kommer det att uppfattas av dina ovänner som att du inte vågar kämpa." Hallfreður sade: "Må var och en uppfatta det som han vill. Jag ska följa kung Olavs råd. Det kommer att gagna mig bäst." På morgonen gick han ut på kullen och såg män i färgade kläder rida mot sig. Han frågade dem efter nyheter, och de berättade om kung Olavs fall. Hallfreður tog det som om han hade blivit träffad av en sten och gick genast hem till boden i stor sorg och lade sig genast ned i sin bädd. Då sade Grís män att han betedde sig ynkligt. Grís svarar: "Det är inte på det viset. Mindre ära hade jag av kungen i Gårdarike, och ändå tyckte jag att det var den största nyheten när jag miste min hövding. Het är kärleken till en länsherre, och det är gott att jag inte ska kämpa mot kungens lycka. Jag vill fortfarande att Þorkell dömer som det var tänkt." Þorkell sade: "Jag ska nu ta upp saken för Hallfreður och förlika er." Det samtyckte Hallfreður till. "Detta är min dom", säger Þorkell, "att dråpet på Einar ska gå upp mot dråpet på Galti, och därtill besöket hos Kolfinna med hänsyn till skillnaden mellan männen, men för stroferna om Grís ska Hallfreður ge Grís en god klenod." Då kvad Hallfreður en strof: Rikedom har jag under onda tider fått mycket tappert, mig har fursten och jarlen begåvat med guld, främjat, om jag, villoskyldig, ska betala, och jag har inte en mark av svallfältets, för minsta verk till den matsnåle Grís. [osäker tolkning] Þorkell bad honom sluta med verserna, "och lämna fram någon klenod, även om den inte är av kungagåvorna." Då lämnade Hallfreður fram ringen Sigvaldegåvan, och de skildes med det. ## kap. 11 (maskinöversättning) Sedan for Hallfreður söderut över heden och lämnade gården i händerna på Valgerður, sin syster, men han for utomlands från Kolbeinsárós och kom till Orkneyöarna. Därifrån for han till Norge och kom till Sognsjön vid tiden för vinternätterna och fick då höra om kung Olavs fall. Han diktade då Ólafsdrápa, och i den finns detta omkväde (stef): Nu har alla länder blivit öde vid furstens död. All frid bryts sönder av fallet för Tryggves flyktskygge son. Han tog kung Olavs fall så hårt att han inte trivdes med något och tänkte fara söderut till Danmark eller österut till Sverige. De lade till i en undangömd vik. Där fick Hallfreður höra att Erik jarl var inte långt därifrån uppe i land. Han satte sig i sinnet att dräpa jarlen, även om han själv genast blev dräpt. Och om natten drömde han att kung Olav kom till honom och sade: "Detta är ett onyttigt beslut som du tänker dig. Dikta hellre en drapa om jarlen." Morgonen därpå gick Hallfreður till den gård där Erik jarl var och till den stuga där jarlen satt och drack. Hallfreður blev igenkänd. Han greps och fördes till jarlen. Jarlen ville låta dräpa honom för att han hade lemlästat Þorleifur den vise och bad att man skulle fjättra honom. Men när fjättern bars fram till honom grep han tag i den och ryckte den ifrån den som skulle lägga den på honom och slog honom i huvudet så att denne genast fick sin bane. Jarlen bad att man genast skulle dräpa honom, så att han inte gjorde mer ont. En gammal man reste sig längre ut på bänken och gick fram för jarlen och bad honom skänka Hallfreður livet, och det var Þorleifur den vise. Då sade jarlen: "Det är också det minst rimliga att du ber om grid för honom, eller minns du inte att han lemlästade dig?" Þorleifur svarar: "Det vill jag, herre, att Hallfreður får grid." Jarlen sade att det skulle vara som han ville. Þorleifur tog Hallfreður i sitt följe. Han sade till Hallfreður: "Vill du att jag dömer mellan jarlen och dig?" Hallfreður sade att han gärna ville det. "Då ska du dikta ett kväde om jarlen och ha det färdigt inom tre nätter." Och när tre nätter hade gått framförde Hallfreður kvädet, och detta är dess början: Du är värd att höra lovdikt, du stridsdjärve, diktad om dig. Jarlen lönade honom väl för kvädet, "men jag vill inte ha dig hos mig för Olav Tryggvasons skull." Þorleifur bjöd Hallfreður till sig, och dit for han. Þorleifur visade sig vara en mycket god vän mot honom. Och om sommaren for Hallfreður ut till Island och kom med sitt skepp till Leiruvogur på södra sidan av landet. Då bodde Önundur på Mosfell. Hallfreður skulle betala en halv mark silver till en av Önundurs huskarlar och svarade ganska hårt. Huskarlen kom hem och berättade om sina bekymmer. Hrafn sade att det var att vänta att han skulle dra det kortaste strået i deras mellanhavanden. Och morgonen därpå red Hrafn till skeppet och tänkte hugga av förtöjningarna och hindra Hallfreðurs och hans mäns avfärd. Sedan lade sig män i att förlika dem, och det betalades hälften mer än huskarlen hade att fordra, och de skildes med det. Följande sommar reste Hallfreður och Gunnlaugur ormtunga tillsammans och kom till Melrakkaslétta. Då hade Hrafn fått Helga. Hallfreður berättade för Gunnlaugur hur det hade gått för honom med Hrafn. Hallfreður var för det mesta ute på färder och trivdes inte med något efter kung Olavs fall. Han for till Sverige för att söka upp Auðgísl, sin son, och sitt gods. Han tänkte slå sig ned där. Då var Hallfreður nära fyrtio år, när han tänkte fara till Island för att hämta sitt gods. Hallfreður, hans son, var då med honom. De hade en hård överfart. Hallfreður öste på sin plats och var ändå mycket sjuk. Och en dag när han gick från öskaret satte han sig på rån (ás). Och i det ögonblicket slog en sjöstörtning ned honom i skeppet och rån ovanpå honom. Då sade Þorvaldur: "Har det blivit svårt för dig, bror?" Han kvad en strof: Det stötte mot hjärta och sida på mig, den stormblåste, med rån. Så har knappast er en sjöstörtning drabbat i övrigt. Mer stötte det mot min knarr. Mycket våt är jag lämnad. Den vattenmottagande vågen kommer inte att skona sin skald. De tyckte sig se sjukdom hos honom och ledde honom akterut i skeppet och bäddade åt honom och frågade hur hans sinne sade honom att det skulle gå med honom. Han kvad en strof: Kvinnan kommer med linnedukens vita hand om den mjuka ögonfransen, kvinnan vann ärans ord, den mycket flinka, mycket torka, om mordväggens träd ska lägga mig död ut över relingen, förr var jag den unga kvinnan till sorg. Då såg de en kvinna gå efter skeppet. Hon var stor och i brynja. Hon gick på vågorna som på land. Hallfreður såg dit och såg att det var hans fylgja (fylgjukona). Hallfreður sade: "Jag säger upp allt med dig." Hon sade: "Vill du, Þorvaldur, ta emot mig?" Han sade att han inte ville. Då sade Hallfreður den unge: "Jag vill ta emot dig." Sedan försvann hon. Då sade Hallfreður: "Dig, min son, vill jag ge svärdet, kungagåvan, men de andra klenoderna ska läggas i kistan hos mig om jag dör." Kort därefter dog han och lades i en kista och hans klenoder med honom, manteln, hjälmen och ringen, och sedan sköts alltihop överbord. Kistan kom till Den heliga ön i Hebriderna, och abbotens drängar fann den. De bröt upp kistan och stal godset men sänkte liket i ett stort kärr. Abboten drömde redan samma natt att kung Olav kom till honom. Han var vred och sade att han hade onda drängar: "De har brutit upp min skalds skepp och stulit hans gods och bundit en sten vid hans hals. Skaffa dig nu sanna besked om dem, annars kommer det att hända er alla slags under." Nu greps drängarna, och de erkände och fick sin frihet. Hallfreðurs lik fördes till kyrkan och begravdes hedersamt. En kalk gjordes av ringen och ett altarkläde av manteln och ljusstakar av hjälmen. Þorvaldur och de andra tog land och for till Óttarsstaðir och var där under vintern. Þorvaldur for utomlands om sommaren, men Hallfreður satte upp gård på Óttarsstaðir. Han kallades vandræðaskáld. Han var en stor man och förnäm. Många människor härstammar från honom. Och här slutar sagan om Hallfreður. (Fragment ur Flateyjarbók. Det börjar tidigt i första kapitlet.) Óttar sade då: "Vill du, bonde, låna mig en båt?" Han frågar: "Vad är ni för pojkar?" Han svarar: "Sådana som det bättre passar att föra oss än att uppehålla oss." Han svarar: "Det är nog sant. Ni är nog våra öpojkar." Då fördes de till fastlandet och kallade sig vandrare och kommer dit där det låg en sillfärja och frågade vem som rådde för den. De sade att de var norrifrån Vågan. Óttar sade: "Vill ni ha några tjänstepojkar?" Styrmannen svarar: "Bakpojkar är välkomna för oss [osäker tolkning], och stig ut ombord på skeppet." Sedan höll de söderut längs landet, och när de kommer till Sognsjön sade Óttar: "Nu vill vi in i fjorden här, och vi har släktingar här." Styrmannen sade: "Det ska nu vara er tillåtet, och det kan vara att ni inte är sämre ställda här än där ni blev upptagna, och ni har tjänat väl, men ni kommer att väckas till mer." Sedan skildes de. ## kap. 12 (maskinöversättning) Sent på kvällen kom de till Sogn till Galti, sin morbror, och satte sig långt ut mot dörren i halmen. Galti gick fram till dem och frågade vilka de var. De sade att de var vandrande pojkar. Galti sade: "Det skulle jag tro att ni var dugande män och mina fränder. Jag ser det på er blick, och gå till bänks." Óttar svarar: "Nu är det dolt lagom länge när faran är avvärjd." Där var de väl omhuldade i sju eller åtta vintrar och blev ståtliga män. Och då stod slaget vid Fitjar, och Håkon Adalstensfostre föll, och Gunnhildssönerna tog riket. Då sade Galti: "Så bedömer jag dig, Óttar, att du kommer att bli den främste av er fränder. Men nu råder sådana tider i Norge att jag inte ser att jag kan skydda er mot våra ovänner. Nu ska ni fara västerut till England, och låt oss först se hur det går, och jag väntar mig fred från Gunnhildssönerna om ni inte är här." Óttar säger att han ville följa hans råd, och de for ut ur landet och västerut över havet och skaffade sig rikedom och blev stora män. Galti hade sålt deras jordegendomar och boskap och placerat det i silver. Tre vintrar var de väster om havet och ägde rikligt med gods. Då for de till Orkneyöarna, och Óttar sade till Ávaldi: "Jag har nu lust att köpa mig ett islandsfartyg. Jag hör att människorna där har frihet, och det tycker goda karlar passar sig." Ávaldi bad honom bestämma. Sedan köpte de ett islandsfartyg. Óttar sade då: "Nu förhåller det sig så att vi har fått mycket gods och gott rykte, men ändå kan vi inte kallas tappra män om inte hämnden för våra fäder ska utföras. Och även om det inte tycks säkert, så är det ändå inte prövat förrän vi möter våra ovänner. Nu ska man hellre våga mycket än att vi inte möts." Sedan far de för att söka upp vikingarna och såg många skepp i en undangömd vik. Då sade Óttar: "Nu ska vi använda en list. Jag och Ávaldi ska skiljas från manskapet och inte sätta vårt folk på spel. Jag väntar mig att vi ska ha större lycka än dessa ogärningsmän. Men de män som är kvar ska ha händerna på tågen och vara redo när vi kommer tillbaka." De kom till vikingarnas manskap, och man frågade vad för slags män de var. De sade att de var matlagare och bjöd ut sill till salu och frågade var hövdingen Sokki var, "skulle det inte passa honom att köpa till era förråd?" Männen svarade att han inte brukade gå ensam och köpa sill, "och han går alltid med fyrtio män." Óttar svarar: "Varför denna försiktighet, och var sover han om nätterna, ligger han på skeppet eller i land?" De sade att han sov i ett loft, "för han är i fejd med folk och låter bära ljus framför sig och går inte särskilt nära, och han kommer inte att gå och köpa sill om kvällarna." Óttar och Ávaldi gick bort och höll ändå vakt. Sokki lät låsa dörren varje gång han gick bort eller var där och vaktade själv nycklarna och litade mest på sig själv, men lät trettio män stå framför förrådshusets dörr. Óttar hade fått veta allt detta och hade förberett sig och hade en påse med borrar och grävredskap och sade till Ávaldi: "Nu ska vi hålla utkik efter när männen är borta från förrådshuset och gräva in under förrådshuset och försöka komma upp under förrådshuset." Och så gjorde de, och ingen märkte detta arbete. Och om natten när Sokki kom in i rummet sprang Óttar upp och stack ett spjut i tunntarmarna på honom nedanför brynjan, men Ávaldi högg skinkorna av Sóti, hans bror, och det var ett banesår. Sedan sprang de in i den jordgång som de hade gjort och kom till sin båt och sedan till sitt skepp och fick god vind till Island, och man tyckte att ingen djärvare hämnd hade skett. Gunnhild kungamoder fick höra detta och sade att det var en förlust att hon inte fick se dem som hade dräpt hennes vänner, "men jag vet vilka som har gjort det."