# Gunnars saga Keldugnúpsfífls > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Gunnars saga Keldugnúpsfífls (verk:saga:gunnars_saga_keldugnupsfifls) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) Þorgrímr hette en man; han bodde där det nu heter på Hörgsland; han var en gift man och hade två söner med sin hustru; den ene hette Grímr och den andre Þorsteinn; de var oregerliga och mycket översittaraktiga och de värsta våldsmän i allt det som de kunde. Helga hette deras syster, Þorgríms dotter; hon var en vacker kvinna och hövisk, så att det inte ansågs finnas något bättre gifte i de bygderna. Þorgrímr hade godordet (goðorð) mellan Jökulsá och Lómagnúpr. Han skötte sitt godord illa; han tog gods från bönderna, både oxar och hästar; han blev av allt detta tillsammans mycket illa omtyckt. Ännu måste fler män nämnas i sagan. Gríss hette en man i Hörgsdalr; han hade också två söner; den ene hette Hrafn och den andre Jökull; de var stora män och starka, giriga och svåra att ha att göra med; de var stora män och vänner till Þorgrímssönerna. Þorbjörn hette en bonde och bodde på Keldugnúpr. Han var en gift man och hade två söner med sin hustru, som hette så: Helgi och Gunnarr; Helgi var en mycket prydlig man, måttfull och till vardags vänlig. Hans bror var olik honom till lynnet; han lade sig i eldhuset; hans far älskade honom föga, eftersom han gjorde sådant mycket mot hans vilja. Han blev mycket illa omtyckt av allmogen för detta sitt tilltag; han kallades nu för detta i alla bygder Keldugnúpsdåren. ## avsnitt 2 (maskinöversättning) Geirr hette en bonde; han bodde på Geirsland; gift var han, och hans hustru hette Geirdís och dottern Ingibjörg. Geirr hade tio trälar till arbetet. Kolr hette den man som stod över dem. Det var hans syssla att vakta boskapen, vinter och sommar; han kom aldrig in under en sotig taksparre; men hans andra trälar hade det arbetet att hugga stora grottor vid Geirs gård för att förvara boskap och foder där. Hans hustru nämns Þórdís; hon bodde på Foss och ägde mycket gods. Þórdís var trollkunnig. Stor vänskap var mellan Þorgrímr och Þórdís. Han tyckte inte att ett råd var rått, om han inte rådgjorde med henne om det. — Örn hette en man; han bodde på Vatnsendi. Örn och Þórdís var syskon; de var också mycket lika till lynnet. Han var länge hos Þorgrímssönerna och förbättrade föga deras uppförande. Lekar togs upp på Hörgsland; dit sökte sig många män ur häradet. Þorgrímssönerna blev övermäktiga för alla dem som var med i lekarna. Þorbjörnssönerna for inte dit. Þorgrímr hade en träl som hette Svartr; han var hos bröderna; för de flesta blev han övermäktig; han skadade många män och dödade somliga. Þorgrímssönerna blev illa omtyckta för sådant; så fortgick det nu en tid. En dag hände det att Helgi steg upp tidigt; vädret var hårt med nordanvind och frost. Þorbjörn frågade honom vart han tänkte gå. Helgi sade att han tänkte gå till leken. Þorbjörn svarar: ”Det är inte mitt råd, och jag skulle vilja, frände, att du inte for någonstans, eftersom du inte är skickad att möta deras kraft och översitteri.” Helgi sade att han ändå skulle fara. Þorbjörn sade: ”Be du Gunnarr, din bror, att fara med dig.” ”Inte kan jag be honom om följe”, sade Helgi. Sedan for Helgi till leken. Och när han kom, bad de honom vara med i leken, men Helgi ville inte vara med. Och när det blev kväll, for han hem. Þorbjörn frågade honom om leken: ”Eller var du inte med i leken?” ”Där fanns nog av starkare.” Nu gick natten, och Helgi gjorde sig tidigt redo för leken nästa morgon och gick då till eldhuset. Gunnarr frågade vem som kom där. ”Här har din bror kommit, och jag skulle vilja, frände Gunnarr, att du gav mig bistånd och for till leken med mig i dag.” Gunnarr svarade: ”Är du nu redo då?” ”Det är sant”, säger Helgi. Gunnarr stod då upp och var inte prydligt klädd. Helgi sade: ”Gå och skaffa dig kläder”, eftersom vädret var kallt. Gunnarr sade att han inte skulle byta kläder. Sedan far de sin väg, till dess att de kommer till Hörgsland. Leken hade inte börjat; bröderna Þorgrímssönerna gick just då fram i dörren och hälsade Þorbjörnssönerna, men bröderna Helgi och Gunnarr gick till stugan. Jökull sade: ”Och här har eldhusdåren från Keldugnúpr kommit; eller vad kan den vilja här?” och de drev mycket gäck med Gunnarr. Efter det gick man till leken. Då bad Grímr bröderna att de skulle vara med, men Helgi svarade: ”Det är inte något för oss två.” Grímr sade att det skulle bli avbräck i leken om de inte var med. Helgi sade att det då inte heller skulle vara så. Sedan gick man till leken, och Þorgrímssönerna ser fram emot det och ordnar brottningarna, och Gunnarr skulle brottas med Svartr och Helgi med Jökull; härnäst gick man till nöjet, och det kom därhän att Helgi och Jökull stod upp och gick ut på golvet. Där var stor skillnad i kroppsstorlek, eftersom Jökull var stor till växten och tjock. Med kraft brottades de länge, så att man knappast kunde se vem av dem som skulle falla; men ändå blev det till sist så att Jökull föll. Då blev det mycket rop och skratt, men Helgi gick till bänken efter det. Då stod de upp, Gunnarr och Svartr, och båda var där starka, men ändå trodde alla att Gunnarr inte skulle klara sig. De tog tag i varandra kraftigt; deras dust blev både hård och lång; männen tyckte sig inte kunna veta vem av dem som skulle falla. Då sade Gunnarr till Svartr: ”Har du lagt fram allt det som du har?” ”Det är sant”, sade Svartr. Sedan lyfte Gunnarr upp honom mot sitt bröst och gick med honom inåt till upphöjningen där Þorgrímr satt och satte ned honom på fotpallen, så att ryggen gick av på honom. Sedan gick Gunnarr till bänken och satte sig, men Svartr bars ut; männen gick nu till leken som förut. Inget mer nytt hände den dagen. Bröderna for hem om kvällen. Þorbjörn frågade då hur leken hade avlöpt under dagen. De berättade det tydligaste om det. Þorbjörn svarar: ”Då gick det som jag anade, att ni två inte skulle kunna sitta vid sidan, och ni kommer att ångra detta många dagar.” Då sade Helgi: ”Vi behöver nu mer än bara förebråelser.” Þorbjörn sade: ”Det tror jag, att mången mans blod här kommer att spillas för detta ert tilltag.” ”Må det gå som det kan”, sade Helgi, ”och vi fruktar det inte.” Och nästa morgon steg bröderna upp tidigt på morgonen. Då sade Þorbjörn: ”Vart skall ni två nu fara?” sade han. Helgi svarar: ”Vad angår det dig? Inte kommer du att bidra med något gott för oss.” Han sade: ”Far ingenstans i dag, eftersom det inte går för sig för bröderna Þorgrímssönerna. De har inte låtit dem vara länge, som ändå har gjort mindre mot bröderna än ni två, och därför vill jag att ni inte far någonstans i dag.” Då sade Helgi: ”Vilket råd vill du då ge oss bröder?” Þorbjörn sade: ”Ni skall fara till den man som heter Þorgeirr; han bor i Murutunga. Han är en stor vän till mig. Där skall ni vara i vinter hos honom.” ## kap. 3 (maskinöversättning) Bröderna far sin väg, till dess att de kommer till Murutunga. Det var sent på kvällen. De knackade på dörren. Då gick man till dörren och frågade vem som hade kommit, men bröderna sade vilka de var och frågade om Þorgrímr var hemma. Den andre sade att det var sant. Helgi sade: ”Säg honom att vi ville träffa honom.” Denne gjorde som han bad. Sedan gick Þorgeirr ut och bjöd dem att vara där över natten. Morgonen därefter var Þorgeirr mycket tidigt i farten och sade till bröderna att de skulle stå upp. De gjorde som han bjöd; de går då alla ut och västerut förbi gården och så ned till en å och så sedan längs ravinen, till dess att de kommer till en smal stig. Där gick Þorgeirr upp och bröderna efter, och de kom då upp i en stor grotta. Då sade Þorgeirr: ”Här skall ni bröder vara i vinter, eftersom jag inte kan hålla er så att Þorgrímssönerna inte vet det. Men jag skall komma till er varje dag och berätta de nyheter som kan inträffa.” Efter att ha talat så for Þorgeirr hem, men bröderna var kvar i grottan. Men om Þorgrímssönerna är det att säga att Þorsteinn talade med sin bror: ”Vi skall fara till Keldugnúpr och dräpa Helgi och Gunnarr för deras illdåd.” Så gör de, far till Keldugnúpr med tolv män och bad Þorbjörn lämna ut sina söner. ”De är inte här”, säger han. Men Grímr bad honom tillåta husrannsakan: ”Du vill väl gömma dem, eftersom de är här.” Då sade Þorbjörn: ”Gå ni två bröder in och undersök min gård, men jag skulle inte vilja låta något av det som jag äger förstöras.” Och bröderna gick då omkring och undersökte Þorbjörns gård, och de fann inte heller Þorbjörnssönerna, som väntat var; de går sedan ut och stiger på sina hästar och rider sedan bort och så hemåt. Nu lider det på vintern, och bröderna fick inte höra något om Þorbjörnssönerna. Det hände en dag, när Þorbjörnssönerna var i sin grotta, att Geirs träl gick till sin boskap på den sidan av ån där brödernas grotta var. Han såg bröderna, eftersom de då hade gått bort från grottöppningen. Sedan kom trälen hem sent på kvällen. Då frågade Geirr honom om nyheter, men han sade att han inte kunde berätta något, ”eftersom det inte tycks mig vara några nyheter som jag har sett”. ”Vad har du nu sett i dag?” säger Geirr. Kolr sade då: ”Jag såg bröderna Helgi och Gunnarr i en grotta norrut vid ån.” ”Knappast tycks mig då de vara långt borta”, sade Geirr, ”och du, Kolr, skall fara till Hörgsland och säga bröderna vad som har hänt.” Sedan for han som Geirr befallde och kom till Hörgsland och sade bröderna vad han hade sett av Þorbjörnssönerna. Sedan for trälen hem. Bröderna samlar folk och tänker fara mot Þorbjörnssönerna med trettio män. ## kap. 4 (maskinöversättning) Nu skall berättas vad Þorgeirr tar sig för. Han stod upp tidigt denna morgon och for till bröderna och sade dem vad som nu pågick hos Þorgrímssönerna. Då frågade Helgi vad de skulle ta sig till. Gunnarr svarar: ”Vi skall strida mot dem”; men Þorgeirr talade till Helgi: ”Inte skall ni strida mot en folkmängd, eftersom ni inte förmår där att strida mot så stor övermakt som bröderna har.” Då frågade Helgi vad de skulle göra hellre än att strida: ”och mången skall snyta rött innan vi bröder blir tillfångatagna.” Þorgeirr sade att de skulle gå in i den jordkällare som är under hans säng. Sedan for de med Þorgeirr till dess att de kom till jordkällaren, och de gick ned där. Sedan gick Þorgeirr bort från dem. Men Þorgrímr och hans söner red nu till Murutunga. Då var Þorgeirr nyss påklädd och stod ute i dörren. Han hälsade dem och bjöd dem att stanna där, men Grímr sade att deras ärende var ett annat än att äta eller dricka där, och att det nu var bäst att lämna ut Þorbjörnssönerna. Þorgeirr säger att de inte är där; och sedan rider de ned längs ån, stiger av sina hästar och gick sedan upp längs ravinen till dess att de kom dit där Kolr sade att grottan var. Sedan steg de upp på den smala stigen till dess att de kom in i grottan. De såg där inget som liknade att män hade varit där. Jökull tyckte mycket illa om Kolr, och det var nära att han skulle trampa på honom. De vänder med det tillbaka till sina hästar och red sedan hem, och de tyckte sig ha fått stor skam. Så gick vintern. Denna sommar kom ett skepp till Skaptáróss, och styrmannen nämndes Bárðr, och han hade aldrig förut kommit hit till landet. Þorgrímr red till skeppet och ville sätta pris på köpmännens varor, men Bárðr ville inte det och sade att han själv ville bestämma priset på sina varor, men Þorgrímr tyckte illa om det och förbjöd varje man att ha byte eller köp med dem. Han red hem efter det, men styrmannen satt kvar vid sitt skepp; de skildes så, att var och en av dem tyckte på sitt sätt, och det led så långt fram på sommaren att ingen kom till sanden för att köpa av dem. Men samma sommar for bröderna hem till Keldugnúpr och var hemma hos sin fader; och en dag kom de i samtal med Þorbjörn, sin fader. Helgi sade: ”Skall det länge fortgå så, att ingen bjuder styrmannen hem?” Þorbjörn svarar: ”Har ni inte hört vad Þorgrímr har lagt för förbud?” Helgi sade att man då inte skulle bry sig om det, ”och jag skall fara i dag till skeppet och bjuda styrmannen hem.” ”Du får råda för detta”, sade Þorbjörn. Sedan rider Þorbjörnssönerna till dess att de kommer till skeppet, och styrmannen var då nyss påklädd. Han bjöd genast bröderna in i boden att dricka. De steg sedan av hästarna och drack där under dagen. Helgi sade till Bárðr: ”Är det sant att ingen vågar bjuda dig hem?” ”Det är sant”, säger Bárðr. ”Då vill jag bjuda dig hem till Keldugnúpr.” Bárðr sade att han gärna tackade ja till det. Och efter detta rider Þorbjörnssönerna hem. Þorbjörn frågade efter nyheter, men de sade att de inga nyheter kunde berätta, utom det ”att vi bjöd hem styrmannen.” Þorbjörn sade att mången skulle få känna kylan av det. ”Inte kan man nu se sig för mot allt”, säger Helgi. Sedan fördes styrmannen hem, och det spordes nu vida i bygden, och alla tyckte att de hade tagit sig mycket före. Þorgrímr och hans söner tyckte mycket illa om detta. Sommaren gick och långt fram på vintern, så att båda parterna satt i stillhet. ## kap. 5 (maskinöversättning) Det var en dag som Gunnarr gick till sina hästar. Bröderna från Hörgsdalr såg var Gunnarr gick och styrde upp på heden från Keldugnúpr. De for till Hörgsland och sade Þorgeirssönerna vad de hade sett. De reagerade också genast och tänkte lägga sig i bakhåll för honom om kvällen, när han for hem. De var femton tillsammans. Gunnarr fann hästarna sent på dagen, och han blev sent färdig. Han hade inte fler vapen än en stor yxa som hans fader hade gett honom. Han far hemåt till dess att han kommer dit där bakhållet var, och så snart de möts, då sade Jökull till Gunnarr: ”Det är bra att vi har mötts här.” Men Gunnarr sade att han inte kunde klandra det, ”när du lovordar det så; du vill väl att man möter man.” Jökull svarar: ”Jag skall nu också njuta av att jag nu har mer folk.” Sedan angrep de Gunnarr med stor kraft, men han försvarade sig väl och tappert; det fortgick så länge, till dess att han hade dräpt tretton. Nu är det att ta upp att Þorbjörn var hemma och Helgi, hans son. Då sade Helgi till sin fader: ”Gunnarr dröjer, och jag vill att vi far och söker honom.” Sedan for far och son till dess att de kom dit där Jökull och Grímr angrep Gunnarr med stor kraft. Men så snart de såg far och son, då tog de till flykten. Då sade Helgi till Gunnarr: ”Vill du att vi far efter dem?” Gunnarr sade att han inte ville förfölja dem, ”eftersom vi kommer att få tid att träffa dem.” Gunnarr var då mycket sårad; Þorbjörn lade honom i en vagn, och de körde honom hem. Sedan tvättades hans sår, och de läktes snabbt. Och när bröderna kom hem, frågade Þorgrímr Jökull om nyheter. Jökull sade honom då allt som hade hänt. Då sade Þorgrímr: ”Föga tycks det mig ha lyckats, och jag skulle vilja att man upphörde med att ha att göra med de bröderna.” Jökull sade: ”Det duger inte att lämna det oprövat, och Gunnarr och jag kommer att mötas igen.” Gunnars sår läktes snabbt. Nu led det på vintern. Styrmannen Bárðr och Þorgrímr möttes inte. Bárðr började rusta sig om våren. Bröderna Helgi och Gunnarr beslöt sig för att resa med honom; men när de var redo, begär Gunnarr att få gå i land. Styrmannen bad honom råda, men komma snabbt tillbaka. Gunnarr lovar det. Han tog då sina vapen och gick så fort han kunde till Hörgsland. Det blev sent på kvällen. Han knackade på dörren. En träl gick till dörren. Han frågade vem som hade kommit, eller varför han for ensam. Han svarar: ”Gríss är här”, säger han. ”Jag ville träffa Jökull så snart som möjligt.” Trälen sprang in och sade det till Jökull. Han tog sina vapen och gick sedan ut. Gunnarr drog sig fram på gårdsplanen, men det var mörkt ute, och Jökull såg inte mannen och gick ut ur dörren och frågade var Gríss var. Gunnarr svarar: ”Här är jag nu, och gå hit.” Jökull hörde svaret och tänkte hälsa Gríss. Gunnarr bad honom då försvara sig. Sedan stred de häftigt, och Jökull föll snabbt för Gunnarr. Sedan gick han tillbaka hem till dörren och frågade var Grímr var och bad honom gå ut. Han reagerade snabbt och sprang genast ut. Han kände genast igen mannen och gick mot Gunnarr med en stor yxa, men han höll skölden för sig, och med den andra handen högg han mot Gríms fot ovanför knät, så att den gick av; Grímr föll då till marken. Gunnarr lät då kort tid gå mellan huggen och högg på halsen, så att huvudet gick av. Gunnarr gick hem till dörren och lade ned Grímr där; och när detta var gjort gick han till Helgas jungfrubur (dyngja). Hon satt på bänken och hade löst sitt hår ur banden. Hon strök då håret från ögonen när hon såg Gunnarr och hälsade honom glatt. Han tog väl emot hennes hälsning. Hon frågade honom om nyheter, eller varifrån han hade kommit. Och han sade det som hon frågade och satte sig ned hos henne. Helga sade då: ”Vad tänker du nu göra?” Gunnarr säger: ”Bort hade jag tänkt fara”, säger han. ”Hur tänker du hålla våra ord, dem som vi har talat?” säger hon. Gunnarr säger: ”Jag kom nu till dig därför att jag vill binda dem ännu fastare än förut.” ”Så vill jag att vi gör”, sade Helga. Sedan band de det med fast avtal sinsemellan att han inte skulle ha någon annan kvinna, och inte hon någon annan man, om de fick råda. De skiljs nu med detta; han tog avsked av Helga med stor kärlek; han gick sedan ut, men Helga satt kvar och grät mycket bittert. Gunnarr gjorde inget uppehåll i sin färd eller sitt gående förrän han kom till skeppet och träffade både styrmannen och sin bror Helgi. De frågade om nyheter, men han sade att han inte kunde berätta något, utom att han berättade sådant som hade hänt. ## avsnitt 6 (maskinöversättning) Bonden Þorgrímr gick ut något senare; han ser nu spåren, att hans söner båda låg döda; han blev mycket upprörd av denna syn och låter dem då jordas efter gammal sed. Detta spordes vida i häraderna och ansågs vara stora nyheter, och ändå sörjdes de av få; det gissades nu mycket om vem som kunde ha blivit deras bane, och ingen kan säga det åt den andre. Þorgrímr bar stor sorg efter sina söner, och ändå fick det bli därvid. Vid denna tid lade de ut, och de fick god bör till dess att de kom utom synhåll från landet. Då drev det på för dem ett så stort mörker att de inte visste vart de for. Det drev dem då över hela havet hela sommaren, och de ser inget land någonstans. En dag talade de om vad som kunde vara på färde. Då sade Bárðr: ”Vi skall lotta ut en man att klättra upp i masten”, och så gjordes. Det föll på Gunnarr att fara. Då sade han: ”Det tror jag, att annat passar mig bättre.” Då sade Bárðr till Gunnarr: ”Vill du att jag far? Och jag skall befria dig från detta.” ”Jag skall fara”, säger Gunnarr. Gunnarr tog sig både snabbt och vigt upp längs huvudstagen till dess att han kom upp i mastens topp. Han satte sig ned, och i det lättade hela det mörker som hade varit över deras skepp. Han såg då vida och land rakt för stäven; det var också mycket täckt av jöklar. Han såg där framför sig långa näs skjuta ut, och många och stora fjordar skära in i landet, som var fulla av allehanda fångst. De lade in i den fjord som heter Skuggi. Då hade vinternätterna kommit och det blev vinter, och de flesta tyckte att det var dags att vila efter det långa slitet på havet, och det beslöts att lasta ur där, och de tänkte sätta sig ned där; de reser nu en skålebyggnad, och det gick dem både väl och snabbt; Gunnarr var där byggmästare; den blev snabbt färdig. De slog sig då till ro; de hade fångst nog, både av säl, fisk och val. En dag när de var i sin skåle, sade Bárðr till Gunnarr: ”Hur länge skall vi vara här så att vi inte tar oss för något?” Gunnarr säger: ”Vi skall dela vårt folk; Helgi och Bárðr skall fara åt ett håll med tolv man, men jag skall fara med sex man.” Så gjorde de. Det föll då på Gunnarr att fara upp på jöklarna. Gunnarr och hans följeslagare far alla hemifrån på morgonen; de gick länge under dagen och blir inte varse någonting. De tar sig nu långt fram på jöklarna, till dess att de kommer till en stor klyfta. De går länge längs klyftan och kommer ingenstans över. Då hoppade Gunnarr över klyftan, men hans följeslagare kom inte över, och där skildes de åt. Gunnarr gick då länge ensam, till dess att han såg en stor björn. Gunnarr ropade på den och bad den vänta; då såg denne sig tillbaka och satte sig ned och väntade på mannen. Gunnarr kom snabbt fram; han hade ett stort björnspjut i handen och stötte genast mot djuret under bogen, så att det stod i hjärtat, och djuret dog genast. Då blev det mörkt av natt, så att han då inte såg för att flå djuret. Gunnarr lade då björnen på ryggen och bar den till dess att han kom till klyftan. Då lade han ned djuret och visste inte hur han skulle komma över klyftan med sin börda. Han tog till att gå och gick längs klyftan, till dess att han kom till ett ställe där det var smalare över än på andra håll. Han for där över med sin börda. Han gick då ännu länge, till dess att han hörde stort skratt; han stannade då och lade ifrån sig bördan. Detta närmade sig snabbt, och han fick se var två trollkvinnor (flagðkonur) gick; de var mycket svarta. Då sade den ena av dem: ”Då vore det väl för oss, syster, att ta Gunnars fångst från honom och dra honom hem och föra honom till vår fader.” Gunnarr hörde vad de talade; han gick emot dem och frågade dem om deras namn. Den ena kallade sig där Fála och den andra Gála. Då sade Gála till Gunnarr: ”Lägg ifrån dig din fångst åt oss systrar”, men han sade att han inte ville det utan att det prövats. De angrep då Gunnarr häftigt, men han försvarade sig väl och tappert. Han högg då mot Gála, så att handen gick av; han högg genast på halsen, så att den gick av. Då sade Fála till Gunnarr: ”Ge du mig livet, och jag skall vara dig till hjälp, och jag skall ge dig så mycket guld som du vill ha fått.” Då sade Gunnarr: ”Ta emot livet av mig, men var mig trogen.” Då sade hon: ”Far du, Gunnarr, hem med mig till min faders grotta, och han skall ge dig goda vapen.” ”Det kan jag inte”, sade Gunnarr, ”eftersom jag måste fara hem till min skåle; jag vet att mina följeslagare letar efter mig. Jag skall en annan gång göra så som du ber.” Gunnarr far nu till dess att han kom hem. Bárðr och Helgi blev glada åt honom. Han lade då ifrån sig sin börda. De frågade honom om nyheter, eller vad som hade fördröjt honom. Han berättade sådant som hade hänt. Och de tyckte att han hade vunnit stor ära av de trollkvinnorna; de satt nu stilla i sin skåle, och det led nu långt på vintern. ## avsnitt 7 (maskinöversättning) Det hände en dag att Gunnarr skulle gå upp på jöklarna. Han ville då fara ensam. Han tog sina vapen och gick fram längs fjorden och där upp under jökeln, där fjorden tog slut. Där var stängt av stora klippbranter, så att man där inte såg mer än i ett halvmörkt hus. Han gick så länge, till dess att han såg eldar brinna. Han hade där ljus av det och gick efter det, till dess att han kom till en stor grotta. Då stannade han utanför grottan; där satt många troll kring elden. Då sade ett av dem: ”Bättre vore det om Gunnarr kom hit.” Då svarade ett annat av dem: ”Vad skulle det vara för bot för oss, eller visste du inte hur han for fram med systrarna Fála och Gála?” Ett av dem svarade: ”Det ville jag, att han aldrig kom hit, eftersom jag tror att den största olycka kommer att drabba mig av honom.” Gunnarr gick då in i grottan på ena sidan under klippväggen och stod där en stund, till dess att gubben och gumman gick för att sova. Då var deras son och två döttrar kvar. Då gick Gunnarr fram till elden och högg mot en av dem, så att huvudet gick av. De sprang då upp, syskonen, och angrep Gunnarr med stor kraft. Han dräpte dem båda snabbt. Sedan satte han sig ned och lät tröttheten rinna av sig; då hade det blivit mörkt i grottan, eftersom elden hade slocknat. Gunnarr stod då upp och gick inåt längs grottan och ville finna gubben och gumman. Han gick och letade till dess att han fann dem och gick dit där de låg och drog av dem kläderna. De tycktes honom mycket svarta och otäcka. Han stack då mot honom, så att det stod igenom; han ryckte då så hårt till att han föll fram ur sängen; han dog då snabbt, men gumman vaknade av detta. Hon sprang upp och grep ett svärd som låg hos henne och angrep honom med stor häftighet. Gunnarr försvarade sig väl, men tyckte sig ändå aldrig ha kommit i större prövning. Han fick då många och stora sår. Gunnarr såg då att det inte skulle duga så. Han kastade då yxan och gick in under gumman; de brottades då länge, och det mesta gick sönder under deras fötter. Gunnarr såg då att det inte skulle gå så; han sade då för sig själv: ”När kommer jag en annan gång att ha större behov av Fála, min väninna, än nu?” Något senare såg han var hon kom. Inte var hon då vänlig att se på; hon vänder genast dit där de kämpade med varandra. Hon högg hårt och ofta med det sax (sax) som hon höll i, som hette Þrumr; de gav henne snabbt banesår. Då satte de sig ned. Hon sade då till Gunnarr: ”Nu vill jag att du far med mig”; han gjorde då som hon bad. Sedan gjorde de sig redo att fara därifrån och bar med sig mycket silver och guld och många andra dyrgripar; sedan for de sin väg. Hon gick före till dess att de kom till en stor grotta. De lade ned sina bördor där. Där såg han allt behängt med bonader, som om det vore förberett för ett gästabud. Hon sade då till Gunnarr: ”Det är dags för dig att vila och ta dig ro.” Hon ledde honom då in i en sidogrotta. Där var ett bord dukat. Gunnarr satte sig vid bordet, åt och drack som han ville. Sedan gick han att sova; han var där över natten. Fála gick för att träffa sin fader och moder. De hälsar henne väl. Då frågade gubben: ”Vad har kommit i kväll?” sade han; och hon sade som det var, ”och jag ber att du tar väl emot honom och låter honom njuta av det som han gjorde för mig.” Gubben svarar: ”Låt mig se honom, eftersom du håller så fast vid honom.” Hon gick dit där Gunnarr låg och bad honom stå upp, ”eftersom min fader vill se dig”. Han klädde sig snabbt och gick med henne dit där hennes fader var. Han hälsade honom. Skrámr sade: ”Hur gammal man är du, Gunnarr?” Han svarar: ”Nu är jag tolv vintrar.” ”Du är en lovande man”, säger Skrámr, ”och du skall vara välkommen hos oss, och så vill min dotter.” Där var Gunnarr en tid. Nu led det långt på vintern. Det var en dag som Gunnarr kom i samtal med Fála, sin väninna: ”Det tycks mig vara dags att besöka mina män.” Hon lät honom fara med gåvor, och hon följde honom på väg, och Fála bad väl för honom innan de skildes. Gunnarr gick då sin väg till dess att han kom hem. Hans män blev glada åt honom. Så gick vintern. Och så snart det blev vår, rustade de sitt skepp; och så snart de var redo, höll de genast bort. De fick god bör till dess att de kom med sitt skepp till Norge, där Bárðr ägde en gård. Då rådde Håkon jarl Sigurdsson över Norge. Bárðr bjöd bröderna hem till sig. De tog emot det; de förde dit sina varor. Bárðr befallde varje man som var på hans gård att alla skulle tjäna dem. Detta spordes snabbt vida i Norge. Detta kom också för jarlen, och han bjöd genast Bárðr till gästabud, och han lovade att fara. Sändebuden for tillbaka och sade jarlen att Bárðr lovade att komma. Nu närmade sig den tid då gästabudet var utsatt; Bárðr kom i samtal med Gunnarr: ”Det skulle jag vilja, att du var hemma medan jag far till detta gästabud som jarlen har bjudit mig till.” Då sade Gunnarr: ”Jag vill fara med dig; det tycks mig bättre än att vara hemma.” ”Så skall det då vara”, sade Bárðr. De rustade då sin färd och var femton tillsammans, alla väl beväpnade. De red till dess att de kom till jarlens hall; de stiger då av sina hästar och går inför jarlen och hälsade honom väl; han tog mycket väl emot Bárðr och satte honom närmast sig. Då frågade jarlen Bárðr vad för en man det var som gick närmast honom. Bárðr säger att det var en isländsk man. Då frågade jarlen honom om hans namn, och han sade sig heta Gunnarr. ”Hur gammal man är du?” säger jarlen. Gunnarr säger: ”Jag är nu arton vintrar”, säger han. Då sade jarlen: ”Du är en stor man, eller är det många sådana på Island?” ”Det är sant”, säger Gunnarr, ”att där är många mycket framstående mer än jag är.” Detta samtal föll; gästabudet gick till ända. Men efter gästabudet bjöd jarlen Gunnarr att stanna kvar, och han tackade ja till det och tog emot det. Bárðr gjorde sig redo att fara bort och frågade Gunnarr om jarlen hade bjudit honom att stanna kvar; han sade att det var sant. ”Inte skall jag uppmuntra dig till det”, sade Bárðr, ”eftersom jarlen vill dig döden, och jag vill att du far hem med mig.” ”Inte skall det bli så”, sade Gunnarr, ”och jag skall förvisso ta emot det erbjudande som jarlen gav.” Då sade Bárðr: ”Det vill jag, att du söker upp mig om du behöver något.” Gunnarr sade att han skulle göra så. Sedan skildes de; Bárðr for hem, men Gunnarr var kvar, och Helgi, hans bror, hos hirden, och de blev snabbt väl ansedda av varje man; så led det på vintern. ## avsnitt 8 (maskinöversättning) En dag var det som jarlen lät kalla bröderna till sig; och när de kom, hälsade de honom väl. Han sade till Gunnarr: ”Du är väl en stor idrottsman”, sade jarlen. ”Det är jag inte”, sade Gunnarr. ”Jag vill ändå se”, sade jarlen. ”Helst skulle jag då brottas”, sade Gunnarr, ”om det vore en mänsklig man.” ”Det passar väl”, sade jarlen, ”och du skall brottas om en halv månad.” Detta var nu fastställt; nu närmade sig den tid då brottningen var utsatt; jarlen såg nu fram emot brottningen. Där kom många män; där kom också Bárðr, Gunnars vän, eftersom han hade hört att brottningen var bestämd, och han ville träffa Gunnarr innan den dagen kom. Och när de möttes, frågade Bárðr Gunnarr om han hade gått med på brottningen; han sade att det var sant. ”Det visste jag tidigt”, sade Bárðr, ”att jarlen ville dig döden.” Gunnarr svarar: ”Så måste det nu vara.” ”Här är en jacka som jag vill ge dig”, säger Bárðr; ”i den skall du vara när du brottas.” De avslutar nu sitt samtal för denna gång. Nu bars jarlens stol ut, och många ser nu fram emot att se detta nöje. Nu leddes en blåman fram; han hade blivit bane för många goda män. Jarlen frågade då om Gunnarr hade kommit dit. Han sade att det var sant. ”Då är det nu att stå upp”, sade jarlen, ”och brottas med denna pilt som nu är ämnad åt dig.” ”Inte skall jag brottas med troll”, sade Gunnarr. ”Med denne skall du nu brottas”, sade jarlen. Sedan stod Gunnarr upp och gick fram på fältet där de skulle brottas. Jarlen frågade då varför Gunnarr inte tog av sig kläderna. I det släpptes blåmannen. De tog då tag i varandra ganska kraftigt, men ändå var det uppenbart för alla att Gunnarr var den svagare, och blåmannen bar honom omkring på fältet; men Gunnarr var så smidig att han aldrig fick honom av fötterna; där var en stor stenhäll på fältet; dit bar det för dem, så att Gunnars fötter nådde hällen. Då släppte Gunnarr de tag som han förut hade hållit, men tog med båda händerna om hans axlar och hoppade själv baklänges upp över hällen, och i det ryckte Gunnarr blåmannen till sig så hastigt att han gick sönder i två delar på hällen. Då blev det mycket rop, och många tyckte att detta var den största kraftbragd. Då ropade jarlen på sina män och bad dem gripa Gunnarr, men det blev inte av, eftersom Bárðr hade mycket folk och gav Gunnarr hjälp, så att jarlen inte fick tag på honom. Gunnarr for hem med Bárðr, och båda bröderna, och de var hos honom det som återstod av vintern. Man tyckte att Gunnarr hade vunnit mången man den största frihet genom dräpet på blåmannen, men jarlen tyckte sig ha fått den största skam, när han miste sin blåman men inte fick Gunnarr. En gång när Bárðr och bröderna talade med varandra, frågade han vad de tänkte göra. ”I härnad skulle jag vilja”, sade Gunnarr, ”i sommar, och söka mig gods och ära.” Bárðr sade att det fanns till hands: ”jag skall skaffa dig tre skepp och de män som du vill ha.” Gunnarr tackade honom för detta bidrag; dessa skepp var snabbt rustade, både med män och vapen. Bárðr följde dem till skeppet och bad bröderna hålla dit om hösten, och de lovade det. Sedan höll de bort och härjade vida under sommaren; det gick dem väl i fråga om gods och ära. En dag seglade de till några öar. De lade till land och slog upp tält på land och sover över natten; de somnade snabbt, eftersom männen var druckna och trötta. Gunnarr stod hastigt upp och tog sina vapen och gick upp på ön ensam. Då såg han många skepp på andra sidan ön. Han räknade dem; de var tretton och alla stora. Han såg också ett tält på land. Han gick dit där bodarna var, och han såg att det rök. Han svepte in sig i dörröppningen [osäker tolkning]. De som var inne frågade vem det var som ville kväva dem. Han sade att han var där ovanifrån land. Han frågade då vem som styrde skeppen. De sade: ”Du är en okunnig man. Har du inte hört om bröderna Svartr och Jökull, som nu är de mest ryktbara och som varje folk är rädd för?” Gunnarr gick tillbaka till sina män och väckte dem; han bad dem bära allt gods från skeppen och sten i stället. De hade avslutat detta arbete innan det ljusnade. De seglade då genast bort ur hamnen och fram förbi ett näs. Nu ser vikingarna skeppen ro mot dem på nära håll. Gunnarr frågar då vem som rådde över skeppen. Bröderna säger vilka de är, ”och vi vill bjuda er två val; det ena är att gå från skeppen här, och det andra att strida, om ni vågar.” ”Det skall vi ta upp”, sade Gunnarr; ”det tycks oss bättre”, sade Svartr. Sedan började där den hårdaste strid; många föll av båda, men ändå fler av vikingarna. Gunnarr gick hårt fram och fällde mången med det svärd som Fála hade gett honom. Då kom bröderna upp på vikingarnas skepp; de röjde sig då väg med kraft till dess att de kom fram till masten. Då kom Jökull emot Gunnarr; han hade ett stort svärd i sin hand. Jökull högg då mot Gunnarr med svärdet. Gunnarr parerade hugget, och det kom i tvärbjälken, så att det gömde båda eggarna; han böjde sig då efter hugget. Gunnarr högg då mot Jökull med sitt svärd; det bet allt som det sattes mot, och tog av handen och därmed sidan, och gled ned på höften, och tog där foten från honom, och Jökull föll där död ned. Gunnarr gick då fram förbi masten och kom dit där Svartr och Helgi stred; Helgi var då både sårad och trött. Gunnarr bad honom då vila sig, men Helgi ville inte det och sade så: ”Låna mig hellre ditt svärd.” Gunnarr gjorde som han bad, eftersom det bet allt som det sattes mot. Helgi angrep då häftigt; då fick Svartr sår. Helgi högg då ett så stort hugg i Svarts huvud att han klöv det och kroppen på längden, så att vardera delen föll åt sitt håll. Då ropades segerrop; vikingarna gav sig då åt bröderna. De tog där stort byte men gav grid (grið) åt varje man som levde kvar. Då for var och en vart han ville, men bröderna höll bort och tänkte fara hem om hösten, eftersom det hade gått dem efter deras vilja. ## kap. 9 (maskinöversättning) När Bárðr får höra detta, att bröderna hade kommit, for han då till mötes med bröderna, och han tog väl emot dem, och han lät genast föra hem deras gods. De gav Bárðr goda gåvor; de satt nu i lugn till dess att det led mot jul. Då skulle Bárðr enligt sed besöka gästabud hos jarlen; han for då med mycket folk, men bröderna var båda kvar. Bárðr kom till gästabudet; jarlen tog väl emot honom. En dag var det, när de satt glada. Då talades det mycket bland dem; jarlen frågade Bárðr om han hade tagit emot bröderna; han sade att det var sant. ”En djärv man är du, Bárðr”, sade jarlen, ”att du håller de män som du vet är mina ovänner.” ”Det är inte så, herre”, säger Bárðr, ”och de vill förlikas med er.” Jarlen bad då Bárðr låta dem komma till honom, ”och vi kan då bäst förlikas.” Bárðr lovade det; gästabudet gick till ända, och Bárðr for hem och sade bröderna att jarlen vill att de skall komma till honom, ”och jag skall fara med er två.” De gjorde sig genast redo att fara till jarlen och valde ut goda gåvor åt honom och förde dem till jarlen. Han tog väl emot allt detta, gjorde dem till sina män, och de var sedan hos jarlen det som återstod av vintern. En dag var det som Gunnarr gick inför jarlen och hälsade honom. Jarlen frågade då vad de ville. Gunnarr bad om lov att fara ut till Island för att träffa sin fader och sina vänner. Jarlen gjorde som han bad. Sedan rustade de sitt skepp och bar sitt gods ombord där. Jarlen gav dem goda gåvor vid avskedet; men åt Bárðr gav de alla de skepp som de hade fått och det gods som de inte kunde ta med sig. Båda parter önskade varandra väl, och de skiljs som vänner; de lade sedan ut till havs, och de fick god bör till dess att de kom med skeppet till Skaptáróss. Þorbjörn fick snabbt höra det och rider till skeppet och träffar sina söner; där blev ett mycket glatt möte; han tyckte sig då ha blivit ung en andra gång. De fördes snabbt hem; det spordes i häraderna att de hade kommit hem. Gunnarr fick höra att Þorgrímr var död; han hade spruckit av sorg efter sina söner. Gunnarr kom då ihåg de ord som han och Helga hade talat; han for då till Hörgsland; han togs där väl emot. Han gick genast till mötes med Helga. Hon blev mycket glad åt honom. Han friade genast till henne; det ärendet besvarades väl av hennes moder, eftersom hon hade vetat om alla deras planer. Genast rustades det till bröllop, och många män bjöds dit. Det gästabudet gick väl. Gunnarr gav goda gåvor åt alla dem som hade kommit dit. Då for var och en hem dit där han hörde hemma. Gunnarr satte upp ett stort bo på Hörgsland och tog därmed det godord (goðorð) som Þorgrímr förut hade haft, och alla tyckte att det var väl ordnat. Helgi var hemma hos sin fader. Ännu är det att vända tillbaka till den del av sagan som man hade lämnat: att Þórdís och Örn var syskon, och han ville då ännu minnas den fiendskap som förut hade varit mellan dem. Det var en dag som Gunnarr stod upp tidigt på morgonen och tog sina vapen. Helga frågade vart han tänkte gå; han gick hastigt ut och svarade henne inget; han steg upp på sin häst och red till dess att han kom till Vatnsendi; han steg där av sin häst och bultade på dörren. Örn gick ut och hälsade Gunnarr. Då sade Gunnarr: ”Nu gäller det att försvara sig, Örn.” De stred länge, och båda blev mycket sårade, men Gunnarr blev senare trött, eftersom han var den yngre mannen, och Örn begärde vila; de vilade och stödde sig på sina vapen. Gunnarr bad honom då åter försvara sig. Örn sprang upp och angrep Gunnarr så att han inte kunde annat än försvara sig. Örn högg då ett så stort hugg mot Gunnarr att han klöv brynjan av honom, så att den föll helt av som agnar ned kring Gunnarr. I det högg Gunnarr i Örns hjälm, så att han klöv huvudet och därmed kroppen på längden, och han föll där död till marken. Gunnarr var då både sårad och trött. Han red då hem; Helga blev mycket glad åt honom. Hon förband hans sår, och de läktes mycket snabbt. Dråpet på Örn spordes nu vida, och han sörjdes av ingen man utom av sin syster; hon var illa nöjd med sin lott, och hon ville hämnas honom med sina trollkonster. Det blev henne inte beskärt, men ändå ägnade hon sig länge åt det. ## kap. 10 (maskinöversättning) Om Helgi är det att säga att han fick stor ensamhet [osäker tolkning]; han red då en dag för att träffa sin bror och sade honom att han ville fria till Ingibjörg, dotter till bonden Geirr. Sedan rider båda bröderna till Geirr med tolv man. Geirr bjöd dem att ta emot förplägnad och vila där. De steg nu av hästarna och går till stugan och var där över natten i god förplägnad. De förde fram frieriet till Ingibjörg för Helgis räkning, men bonden Geirr hänsköt svaret till sin dotter; och hon sade att hon ville rätta sig efter sin faders råd i detta. Det avtalades nu; bröllopet skulle vara om hösten på Geirsland vid vinternätterna. Båda bröderna red hem till sina gårdar; nu led det på sommaren, och den tid kom som var bestämd för att bröllopet skulle vara; dit kom då många, och ingen var objuden. Det gästabudet varade i sju dagar och sju nätter; och när gästabudet var slut for var och en hem till sitt hemvist; alla förnämare män leddes ut med gåvor. Men Helgi for hem till Keldugnúpr med sin hustru och satt nu i stillhet. Þórdís tyckte att hennes brors död var en stor förlust och började utföra stor sejd (seiðr) mot Gunnarr, så att han inte kunde sitta i ro, varken hemma eller på annat håll. Han lät då en dag sadla sin häst och red till Keldugnúpr; han togs där väl emot. Han sade sin fader det bekymmer som hade kommit över honom och bad honom bidra med något råd som han trodde mest skulle duga. Þorbjörn sade att han knappast kunde bidra med något, ”men ändå kommer det inte att duga att det står så. Du skall rida till Foss och bjuda Þórdís gods för hennes bror, så mycket som hon själv vill bestämma; men om hon inte vill det, kan jag inte bidra med något åt dig.” Gunnarr red då först hem, men genast nästa morgon red han till Foss. Þórdís var då ute och kände igen Gunnarr. Hon gick genast in. Gunnarr steg ned av sin häst och gick hem till dörren och genast in i huset och vänder mot stugan; Þórdís satt på bänken. Ingen hälsade Gunnarr när han kom in. Han sade till Þórdís: ”Därför har jag kommit hit, att jag vill bjuda dig böter för din bror, så stora som du själv vill ha.” Þórdís svarade: ”Detta kom du sent att tänka på; jag skulle för länge sedan ha tagit emot dem, om du hade bjudit mig dem förr.” ”Ta nu”, säger Gunnarr, ”det som jag bjuder dig.” ”Så skall det vara”, säger Þórdís, ”och jag bestämmer tre mansböter (manngjöld) för min bror.” De förliktes därom. Gunnarr betalade då genast allt det gods som Þórdís bestämde och red sedan hem, och de var alltid sedan vänner. Båda parter satt nu i ro på sina gårdar. Bröderna ansågs vara de främsta män, och det var både så att ingen gav sig på dem därefter, och att de inte retade någon. Från dem har kommit en stor släkt. De ansågs alla vara stora män för sin del; och där slutar denna saga. ---- Anmärkningar: