# Gríms þáttr Grímstungu > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Gríms þáttr Grímstungu (verk:saga:grims_thattr_grimstungu) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Grímr bygger i Grímstunga Så säger kunniga män efter kloka och sannfärdiga män att de har sett en nedskriven berättelse (söguþáttr) om Grímr, som hade tagit land i Grímstungur. Ingimundr den gamle tog hela Vatnsdalr från Helgavatn i väster och Urðarvatn i öster och bodde på Hof. Han gav sina skeppskamrater av sitt landnam. Han gav frihet åt några, som med hans tillstånd tog boplatser längre inåt dalen än han och blev framstående män: Friðmundr, som först bebyggde Forsæludalr – efter honom är Friðmundarvatn uppkallat – den andre Úlfkell – efter honom är Úlfkelsvatn uppkallat – den tredje Refkell, efter honom är Refkelsvatn uppkallat. Alla dessa blev rika män och hade stort fiske uppe på hedarna. En av Ingimundrs skeppskamrater hette Grímr. Han var av framstående släkt från Norge, från Raumsdalr. Åt honom gav Ingimundr land, hela landtungan mellan Vatnsdalsá och Álftaskálaá med hela heden. Då byggde Grímr en stor gård på tungan och kallade den Grímstunga. Han blev snart en man rik på gods. Hans boskap gick på bete av sig själv på heden om vintern, ty skogen var stor. Grímr var gift och hade gjort ett gott gifte. Inga barn hade han med sin hustru, så vitt vi har hört. Det sägs att Grímr var en mycket driftig man i sitt hushåll. Han lät sina trälar tillsammans med gärdesgårdsbyggare inhägna runt hans tun, och han var själv med i detta arbete. Han lät göra dubbla tungärdesgårdar på norra sidan. Mellan dessa gärdesgårdar lät han driva in sin boskap om hösten, när han drev den från heden. Han anlade sådesgärden på sitt tun för sitt behov. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Om ortnamn på heden och annat När Grímr märkte så goda naturtillgångar i sitt land, sände han två av sina huskarlar söderut på heden för att fiska om somrarna och in på vintern. Den ene av dem hette Þórarinn och den andre Gils. De låg på Grímstungnaheiðr om somrarna. Þórarinn fiskade i två sjöar som sedan kallas Þórarinsvötn. Vid den västra av dem syns ännu hans hydda och eldhus. Men Gils fiskade i båda Gilsvötn. Grímr hade ett stort laxfiske i Vatnsdalsá och delade det med Smiðr, som var son till Ingimundr den gamle, född utom äktenskap, och som bodde på Smiðsstaðir öster om Vatnsdalsá, vilka nu ligger öde. Så stort var då fisket i Grímstunga att där då fanns föda för arton personer i hushållet, men för tolv i Forsæludalr. Det var en vår, när Grímr hade bott en tid i Grímstunga, att hans svin försvann. Han lät sina huskarlar leta efter dem hösten därpå, och de hittades inte. Året därpå lät han åter leta efter dem, och då hittades de och var många tillsammans. En galt hittades vid en sjö, och den kallades Galtarvatn. Norr om denna sjö hittades svinen, och den kallades Svínavatn. Grímr undersökte sitt hedland och gav ortnamn här och där inom ägorna. Så säger kunniga män att Grímr först lät bebygga Þórhallastaðir, som ligger mitt emot Torfustaðir, som kallas torp, och att han gav det landet åt Þórhallr som bodde där när Grettir Ásmundsson dräpte trälen Glámr, och denne var då en gengångare. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Om Grímr och hans död Grímr var en framstående man av många skäl. Han var en mycket tapper man, stridskunnig och vapenskicklig och ändå till vardags fridsam när folk lät honom vara i fred. Fäbodvistelser hade han i fjällen och vid en bäckgren innanför Kvígufoss, ty han tyckte att där var bättre naturtillgångar för hushållet än i hemmabetena. Genom detta blev Grímr berömd både för rikedom och för storsinthet mot dem som kom till honom. När Grímr hade bott i Grímstunga några vintrar, var det en morgon tidigt att hans huskarlar hade stigit upp, men inte bonden, som han var van. Huskarlarna var ute på gårdsplanen och talade med varandra. Då sade den ene till den andre: "Vad kan nu vara orsaken till att bonden inte har stigit upp för att säga arbetsfolket vad som ska göras i dag?" Den andre svarar: "Gå du till bondens sängkammare och knacka med handen på sängkammarens dörr och ta reda på om han är vaken." Huskarlen gick från gårdsplanen till skålen och gjorde som det sagts och frågade bonden vad som skulle arbetas i dag. Bonden svarade: "Jag säger er inte arbete i dag och inte heller härefter, och jag har fått en viss tyngd, så att jag inte kan vara i kläder, fast jag ville, och snart kommer vi att skiljas åt. Gå du till husfrun och säg henne att hon ska komma hit." Mannen gick till husfrun och sade det till henne. Husfrun gav sig genast i väg för att träffa bonden. När husfrun kom, berättade bonden för henne om sin sjukdom och sade: "Nu vill jag klargöra för dig vilka anordningar jag vill låta göra efter mig. Du ska låta göra en hög efter mig ovanför tungärdesgården, norrut vid ån, så att jag kan se ut över gården och mitt tun, och två gärdesgårdar ska läggas upp från min hög norrut till klipporna, och det ska vara ett mellanrum mellan gärdesgårdarna, så att boskapen inte går upp på den." Lite senare dog Grímr och lades i en hög med alla sina vapen. Där kallas det nu sedan Grímshóll eller Grímshaugr. Och så avslutar vi berättelsen om landnamsmannen Grímr.