# Gísls þáttr Illugasonar

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Gísls þáttr Illugasonar (verk:saga:gisls_thattr_illugasonar)
- **Datering:** 1200/1400
- **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no

## kap. 1 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_gisls_thattr_illugasonar:non:1:sv -->

1. Gísl kommer till Norge
I Magnus kungs dagar kom en man som hette Gísl ut från Island till Norge. Han var son till Illugi Þorvaldsson, Tindsson. Tindr var bror till Illugi svarti.
    Gísl var sjutton vintrar gammal när han for till Norge. Han gjorde inte mycket väsen av sig och var för det mesta tystlåten. Han tog in hos en mäktig man som hette Hákon på Forborði. Gísl tog sig inte för mycket under vintern och var aldrig glad.
    Hákon sade en gång till Gísl: ”Jag har funderat över ditt lynne, och du tycks mig alltid ha en mycket bekymrad min, och det är väl antingen så att du förbereder något stort företag, eller också har du stora saker för händer. Säg mig nu vad som rör sig i ditt sinne, och även om det är något stort du har att tala om, så kan jag hålla det hemligt. Men om du inte vill säga mig det och ändå far härifrån till något storverk, då kommer jag att tycka illa om det.”
    Gísl svarar: ”Du gissar rätt, och jag skall säga dig sanningen om det. Det finns en man som heter Gjafvaldr, och jag har hört sägas att han nu är kungens hirdman (hirðmaðr). Gjafvaldr var med vid dråpet på min fader och gav honom banesåret, så att jag såg på, ute på Island, tillsammans med Þormóðr Kollason, sin svåger. Nu har jag kommit hit till landet därför att jag ämnar få hämnd för min fader eller ligga här dräpt.”
    ”Det är en hopplös avsikt”, säger Hákon, ”för Gjafvaldr står i stor gunst hos Magnus kung, och för en utländsk man blir det inte lätt att komma åt honom. Men jag skall inte motarbeta dig.”
    Magnus kung satt den vintern i Nidaros och Gjafvaldr hos honom, väl ansedd. Gísl for till staden och tog till det knepet, med råd av Hákon, sin husbonde, att han lät gjuta hett vax i ansiktet på sig och lät det hårdna där. Han såg då sjuklig ut. Han lurade på Gjafvaldr, och han fick inga lägliga tillfällen.

## kap. 2 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_gisls_thattr_illugasonar:non:2:sv -->

2. Gísl dräpte Gjafvaldr
Det var en lördag (þváttdagr) som Gísl stod vid en gata tidigt på dagen, och han hörde ett stort dån. Han såg var Magnus kung kom och en stor skara män med honom. Där såg han Gjafvaldr.
    Då gick en kvinna ut ur en gård och hade ett barn i famnen. Det var Helga Þormóðsdóttir, Gjafvaldrs hustru. Hon ropade på honom, och han gick fram till henne, men kungen och skaran fortsatte framåt.
    Sedan gick Gjafvaldr mot gatan tillsammans med en annan man. Då vände Gísl emot honom och högg till honom. Hugget träffade axeln. Armen föll ned men gick inte av. Gjafvaldr vände sig mot honom. Gísl högg då i den andra axeln, och det såret blev ungefär som det förra. Då föll Gjafvaldr.
    Gísl sprang ned på bryggorna, där en båt lastad med ved låg och flöt. Mannen som ägde båten hette Þorsteinn, en islänning, liten till växten. Gísl hoppade ut i båten till Þorsteinn, och veden vräktes överbord, men han rodde över till Bakki.
    Och när de kom mitt ut i älven reste sig Gísl upp och ropade till bryggorna: ”De sår”, säger han, ”som Gjafvaldr, Magnus kungs hirdman, har fått, om det blir till sår, men dråp, om det blir till dråp, tar jag på mig. Jag hette Vígfúss i morse, men i kväll väntar jag att jag heter Ófeigr.”
    Sedan lade de till uppe vid Bakki, och Gísl hoppade i land där. Då blåstes det i staden och man började söka efter mannen både på skepp och på land. Han hittades i några snår och fördes till staden. Kungens män beskyllde Þorsteinn för att ha fört Gísl över älven och lade honom det till last och sade att han också förtjänade döden.
    Då sade Gísl: ”Lägg honom inte till last det som han inte alls är vållande till.”
    Gísl grep tag i Þorsteinn när han gick förbi honom. Han var så liten att han knappt nådde honom till armhålan.
    Gísl kastade honom i luften med ena handen och sade: ”Se nu här”, säger han, ”hur skulle denne stackare kunna värja båten för mig, om jag ville ta den, när jag svänger honom som ett barn? Låt honom fara i frid, för han är oskyldig.”
    De gjorde så och sade att Gísl talade väl och manligt. Gísl sattes i den boja som kung Harald Sigurdsson hade låtit göra och som ingen man hade kommit ur. Han satt i en jordstuga som en kvinna rådde över.
    Då var det mycket folk i staden. Där fanns tre Islandsfarare. Över ett skepp rådde Teitr, son till biskop Gizurr. Där var då också prästen Jón Ögmundarson, som sedan blev biskop på Hólar, och det var inte färre islänningar i staden än trehundra.
    Magnus kung var ursinnig. Han satt i möte och stadens biskop med honom, och där var prästen Jón. Han var biskopens vän. Kungen bad att mannen skulle dräpas. I detsamma ljöd nonklockan.
    Kungen sade: ”Är det nu non? Och se efter solen.”
    Så gjordes då, och det var i början av nontiden.
    Då sade biskopen: ”Herre, mannen bör ha helgfrid (helgarfriðr), fastän han har gjort något stort.”
    Kungen sade: ”Detta är ert knep, och ni har stämplingar emot mig.”
    ”Så är det inte, herre”, säger biskopen, ”men se till att det sker så som bäst anstår er.”
    Sedan samlades islänningarna. Där var många fränder och vänner till Gísl, och de talade om målet, hur man skulle gå till väga. De tyckte att det hade kommit till en stor svårighet och kunde inte enas.

## kap. 3 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_gisls_thattr_illugasonar:non:3:sv -->

3. Gjafvaldr ber om grid för Gísl
Nu kom söndagen (dróttinsdagr). Då sändes bud till kungen och sades att Gjafvaldr ville träffa honom. Kungen kom till honom.
    Då sade Gjafvaldr: ”Nu vill jag förordna, herre, om mina ägodelar, för man vet inte hur lång tid som ges. Men jag vill be att ni ger Gísl grid, för han har hämnats sin fader med kraft.”
    ”Det finns det inget hopp om”, säger kungen.
    Gjafvaldr sade: ”Det vet du, kung, att jag har följt dig mycket länge och ibland satt mitt liv på spel för ditt liv och varit beredd till allt som du har velat lägga på mig, vare sig det var gott eller ont. Men nu kan det vara att detta är vårt sista möte. Jag har nu talat med prästerna och gjort dem bekanta med mitt beslut och tagit emot sakramentet (þjónusta), och de säger mig att jag skall bli frälst, om jag nu förlåter det som har gjorts emot mig. Nu hoppas jag, herre, att du inte vill stänga himmelriket för mig, så att denne skall vara dödsdömd.”
    ”Du gör mycket väl”, säger kungen.
    Han gick bort, men Gjafvaldr avled en liten stund senare.

## kap. 4 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_gisls_thattr_illugasonar:non:4:sv -->

4. Islänningarnas sammanslutning
Tidigt på veckans andra dag höll islänningarna möte.
    Då sade Teitr: ”Det ser inte ärofullt ut för vår sak här, om vår landsman och betydande fosterbror blir dräpt. Men alla kan vi se hur stor svårighet det är att binda sig vid detta mål, att man sätter sig själv och sitt gods i pant. Nu ger jag det rådet att vi hänskjuter det till kungens dom. Men om det inte skall finnas någon möjlighet att mannen får leva, då må vi alla bli dräpta eller annars få vår vilja igenom. Vi vill följa den som blir ledare.”
    De sade alla att de ville ha honom som sin ledare och följa hans råd.
    Han säger: ”Så må ni räkna med att ni alla skall svära mig eder på att ni varken sparar er själva eller ert gods för det som jag vill gå fram med i detta mål.”
    Detta gjorde de. Därefter tog de bad, och i detsamma blåstes det. Teitr sprang genast ur badet. Han var i skjorta och linnebyxor och hade ett guldband om pannan, och över sig en tvådelad skarlakansmantel, röd och brun, och under grått skinn, och skinnen var vända utåt. Då var alla islänningar samlade där. Men det sker inte allt på en gång, att det blåses och att männen kommer till mötet.
    Då sade Teitr: ”Låt oss nu genast vända till stugan där Gísl är och hinna före kungens män.”
    De gick raskt längs gatan, och det blev ett stort dån av det, men kvinnan hade satt för en skärm framför stugan [osäker tolkning].
    Hon sprang från huset och sade till Gísl: ”Det är en stor olycka att du kom hit, för nu kommer kungens män hit.”
    Gísl svarar: ”Låt oss inte gräma oss över det, fostermor.”
    Han kvad då denna strof:
Glad skall jag ännu vara, fastän
sårkvistens träd ämnar
– järnen börjar värma oss –
skalden livsrån, vid benen [osäker tolkning].
Varje man dör, men, kvinna,
åt kämpen är ett käckt hjärta skapat.
Stolt skall jag ännu i dikten
en gång minnas mod.
Därnäst högg de upp dörren, och det brakade högt. Först då såg man att Gísl ryckte till, och ändå bara lite. Teitr högg av honom bojan och tog honom i sin skara, och så gick de till mötet. Då gick från andra sidan till mötet Sóni gästhövding (gestahöfðingi) och ämnade då gå efter mannen.
    Han sade: ”Inte var ni sävliga nu, islänningar. Jag tror nu att ni ämnar ta domen över mannen åt er själva och inte åt kungen. Det är också bra att de kommer ihåg vad de har gjort i morse, och Magnus kung har blivit vred för mindre motsträvighet än att hans hirdman blir dräpt av dessa talgdjävlar [osäker tolkning].”

## kap. 5 (maskinöversättning)

<!-- passage: saga_gisls_thattr_illugasonar:non:5:sv -->

5. Gísl får leva och blir hirdman
Och när tinget var satt reste sig Sigurðr ullsträng upp och sade: ”Det tror jag, att de flesta vet att vår lagbroder (lögunautr) Gjafvaldr är dräpt. En man kom ut från Island och ansåg sig ha sak mot honom och gick tillväga så att han genast gav honom banesåret, men sökte inte efter böter, såsom andra män brukar. Det kommer att synas oss kungens män som om man inte tycker det är mycket att plocka bort ur kungens hird, om man skall gå tillväga så, att hugga ned hirden. Det kan vara att de låter det gå ända upp till huvudet och inte skonar kungen mer än andra män. Nu är sådant ett stort oerhört dåd och värt stora straff, och det är inte för mycket, även om tio islänningar dräps där en av våra män är dräpt, och att straffa dem så för deras övermod, att ta män ur kungens våld.”
    Sedan tystnade han. Då reste sig Teitr biskopsson upp och sade: ”Vill kungen tillåta mig att framföra ett ärende?”
    Kungen frågade en man som stod bredvid honom: ”Vem är den mannen?” säger han.
    Han svarar: ”Herre, det är Teitr biskopsson.”
    Kungen sade till Teitr: ”Inte för något i världen vill jag tillåta dig att tala, för alla dina ord som du säger kommer att ställa till mycket ont, och det vore förtjänt att tungan skars ur dig.”
    Då reste sig prästen Jón Ögmundarson upp och sade: ”Vill kungen tillåta mig att säga några ord?”
    Kungen frågade: ”Vem talar nu?”
    Mannen svarar: ”Den isländske prästen, han Jón.”
    Kungen sade: ”Dig vill jag tillåta att tala.”
    Då började prästen Jón sitt tal så: ”Gud skall tackas för att länderna har blivit kristna, Norge och Island, för förr vadade människor och djävlar tillsammans, men nu går djävulen inte så djärvt fram inför människornas ögon. Nu får han människor att framföra hans ärenden, som det inte är långt att minnas, att djävulen talade genom munnen på denne som nyss talade. Först blev en enda man dräpt, men sedan uppmanade han till att man skulle dräpa tio. Och det tror jag, att sådana män mest verkar i sin illvilja och med onda övertalningar till att förstöra rättfärdighet och barmhärtighet och andra goda seder hos hövdingarna, och till att egga och skärpa dem till grymhet och brott och så glädja djävulen med kristna mäns dråp. Men vi är lika mycket dina undersåtar, herre kung, som de som är här inrikes. Ni borde tänka på det, ni som är satta här i världen till hövdingar och domare över folket, att ni bär tecknet av den domare som skall komma vid den yttersta domen för att döma hela världen. Nu kommer det att ligga mycket på er, herre, att ni dömer rätta domar och inte orätta, för till varje ting och möte kommer den allsmäktige Guden själv och hans helgon. Gud besöker goda män och rätta domar. Så kommer också djävulen och hans sändebud för att besöka onda mäns verk och orätta domar. Och utan tvivel kommer till slut den domare som skall döma alla ting rätt [osäker tolkning]. Tänk nu på det, herre kung, vilken eld som är hetare och varar längre, den som läggs i en ekstock som har gjorts till ugn, eller den som tänds i torra kvistar. Om du nu, kung, dömer orätta domar, då kommer du att kastas i den elden som är lagd i ekstocken, men om du dömer rätta domar efter ditt förstånd, då finns det ändå hopp om att du renas i den skärselds eld som är gjord av torra kvistar.”
    Så avslutade prästen Jón sitt tal. Då sade kungen: ”Strängt har du talat, präst.” Men det märktes inte att han blev mycket vred över det.
    Då reste sig Gísl upp och sade: ”Vill du tillåta mig, kung, att framföra ett litet ärende?”
    Kungen frågade vem som nu talade. Det sades honom.
    ”Jag vill inte förbjuda det”, säger kungen.
    Gísl sade: ”Då börjar jag där, att min fader blev dräpt. Vid det dådet var Gjafvaldr och Þormóðr. Då var jag sex vintrar gammal och Þorvaldr, min bror, nio. Vi båda var närvarande där när min fader dräptes. Då sade Gjafvaldr att båda vi bröder skulle dräpas. Men det är inte manligare att berätta om, herre, att då satt gråten i halsen på mig.”
    Kungen sade: ”Manligt har du sedan gjort dig av med gråten.”
    Gísl sade: ”Det är sant att säga, herre, att jag länge i vår har lurat på Gjafvaldr. Och de två gånger då jag fick bäst tillfälle tog jag ena gången hänsyn till kyrkan, så att detta dåd blev ogjort, och andra gången lät jag det stå tillbaka för nonringningen, och jag menar att nonringningen därför nu gav mig livet. Men jag har diktat ett kväde om er, och jag skulle vilja ha tystnad.”
    Kungen sade: ”Kväd du, om du vill.”
    Han framförde kvädet kraftfullt, men det var inte mycket skaldekonst i det kvädet.
    Sedan sade Gísl till Teitr: ”Ni har visat mig stor manlighet, men nu vill jag inte sätta er i fara längre. Jag vill gå i Magnus kungs våld och bära fram mitt huvud åt honom.”
    ”Gör nu som du vill”, säger Teitr.
    Gísl tog då av sig vapnen, gick över tingsplankorna och lade sitt huvud i kungens knä och sade: ”Gör nu med mitt huvud vad ni finner för gott. Jag är tacksam om ni vill skona mig och göra mig till en sådan man som ni tycker är lämpligt.”
    Kungen svarar: ”Råd själv över ditt huvud, men gå in till bordet på Gjafvaldrs plats, ta där mat och dryck och utför den tjänst som han har haft förut. Detta gör jag mest för Gjafvaldrs, min väns, bön. Men nu skall åtta islänningar gå i borgen (festa). Och jag sätter för dråpet på Gjafvaldr sexton mark guld. Hälften skall efterges för sakernas skull [osäker tolkning], och var och en av er borgensmän skall betala sin mark.”
    De tackade kungen och förlikades på det sättet. Då sade kungen till prästen Jón: ”Väl tycker jag om ditt förord. Du har talat å Guds vägnar. Jag skulle gärna vilja stå under dina böner, för de kommer att förmå mycket hos Gud, eftersom jag tror att Guds vilja och din går samman.”
    Han lovade kungen sina böner. Och en dag när prästen Jón gick på gatan sade en man till honom: ”Gå in i rummet. Sigurðr ullsträng vill träffa dig.”
    Han gjorde så. Sigurðr sade: ”Jag vet inte, präst, annat än att dina ord har bitit mig, för jag är sjuk, och jag skulle vilja att du sjöng över mig.”
    Han gjorde så och välsignade honom med korstecknet. Då sade Sigurðr: ”Dina ord förmår mycket, både de hårda och de goda, för nu mår jag bra.”
    Sigurðr gav prästen Jón goda gåvor, och de skildes som vänner. Denne Sigurðr lät först inrätta munkklostret på Nidarholm och gav stora egendomar till det.
    Efter detta for de till Island, prästen Jón och Teitr biskopsson. Teitr blev en framstående man och blev inte gammal. Men prästen Jón blev biskop på Hólar och är nu sannerligen helig.