# Fljótsdæla saga > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Fljótsdæla saga (verk:saga:fljotsdaela_saga) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt sagadb.org ## kap. 1 (maskinöversättning) Det var en kvinna som hette Þorgerður. Hon bodde österut i Fljótsdalur. Hon var änka, av de bästa släkter, och hade då lite egendom. Hon bodde där det nu heter Þorgerðarstaðir. Þórirs fränder ville att han skulle stadga sig och skaffa sig en husfru, och de uppmanade honom att fria till Þorgerður och sade att hennes anseende gjorde det till ett gott gifte. Þórir fick denna kvinna, och bröllopet skulle hållas på Hrafnkelsstaðir inom en månad. Ásbjörn bjöds till gästabudet. Det var en man som hette Glúmur, som bodde västerut i Fljótsdalur, där det nu heter Glúmsstaðir. Hans hustru hette Þuríður och var Hámundardotter, med släkt söderifrån Þjórsárdalur. De hade en enda dotter, som hette Oddbjörg. Mor och dotter gick en morgon tidigt till ladugården. Ladugårdsdrängen var i ladugården, men Glúmur låg i sin säng. Och när de kom hem till gården hade ett jordskred gått över gården, och där hade Glúmur omkommit inne och allt folk som var på gården utom dessa tre. Efter denna händelse låter Þuríður flytta gården över ån, något högre upp än den tidigare låg. Hon bodde där länge. Den gården heter sedan dess Þuríðarstaðir. Denna händelse spordes i Hrafnkelsdalur. Þuríður var en mycket klok kvinna och mycket handlingskraftig. Hon fostrade flickan med stor omsorg. Flickan var också den vackraste av alla kvinnor och den bäst utrustade. Och när bud kom till Ásbjörn från hans bror tog han väl emot det och bjöd sina vänner till sig, red västerifrån över heden och kom till Þuríðarstaðir i det ärendet att han friade till Oddbjörg för att få henne till hustru, och det avgjordes; han for därefter ner till gästabudet så att han förde denna brud med sig. Detta gästabud gick väl och var mycket välbesökt. Efter gästabudet rider Ásbjörn västerut över heden med sin hustru hem till Aðalból. Deras samliv var gott. Þórir och Þorgerður levde tillsammans så länge att de fick en son och en dotter. Han hette Hrafnkell och hon Eyvör. Hon gavs till Hákon på Hákonarstaðir, som tog Jökulsdalur i besittning. Men Ásbjörn och Oddbjörg hade fyra döttrar, och ingen av dem överlevde barndomen. Men till sist fick de en son som hette Helgi. Han växte upp hos sin far och var en mycket lovande man. Fränderna växte upp där i bygden vid ungefär samma tid, och det skilde fyra vintrar mellan dem. Bröderna satt länge i sitt välde, och det var god sämja mellan dem så länge båda levde, och Þórir dog sotdöden. Men efter honom tog hans hustru och hans son Hrafnkell över egendomen och hövdingamakten (mannaforráð), fast han var ung till åren, under Ásbjörns tillsyn. Helgi växte upp på Aðalból hos sin far. Han hade allt som behövdes för att anses bättre utrustad än andra män, både till utseende och till lynne. Det var en man som hette Oddur. Han hade tagit land där. Han var vid den tiden både blind och gammal. Han hade en son som hette Ölviður. Han tog över förvaltningen av egendomen efter sin far. Ölviður var en mycket storväxt man, den pratsammaste av alla, oförståndig och illa omtyckt, dum och elak, och i allt en orättrådig man. Han var mycket ivrig att dra till sig förråd till gården, både nerifrån fjordarna och uppifrån fjällen. ## kap. 2 (maskinöversättning) Det hände en sommar att Ölviður gjorde sig redo för en färd upp i Fljótsdalshérað för att samla örter, ända fram till jöklarna. Och på denna färd går Ölviðurs och hans följeslagares hästar bort nedåt Fljótsdalur, men han och hans män söker hästarna nedåt hedarna och finner dem inte. Och när han kommer till Hrafnkelsdalurs dalbotten ser de många stodhästar nere i dalen, som Ásbjörn ägde. Ölviður bad dem ta hästarna och lasta dem med sina förråd. Hans män tyckte det var oklokt att ta Ásbjörns hästar och sade att det inte hade gått väl för hans far med sådant. Ölviður sade att han inte ville stå utan förråd uppe på fjällen för andra mäns egendoms skull, "och jag bryr mig aldrig om vem som äger dem, och hästarna ska tas, det är visst." Och så gjorde de, och sedan läggs packningar på hästarna, och de gick med dem hem till Oddsstaðir. Och därefter skickar han hästarna västerut över heden, och de var mycket illa medfarna. Och när hästarna kom tillbaka rider Ásbjörn österut över heden och kommer till Oddsstaðir. Han bultade på dörren och bad Ölviður komma ut. Han gör så och hälsar Ásbjörn väl. Ásbjörn frågade vilken oförrätt han hade att löna honom för. Men Ölviður sade att han inte hade något ont att löna honom för. "Det trodde jag," sade Ásbjörn, "för jag anser mig inte ha skadat andra. Jag ska hantera detta väl om du vill gå med på det i saken som andra anser rätt, om du inte hellre vill att vi förlikas oss emellan." Ölviður sade att han inte visste att det fanns något att tvista om i detta och sade att han inte ville gå med på någon sak, "jag tycker det är lika rimligt att ingen av oss bönder ska stå utan förråd för en annans egendoms skull. Jag kommer också att behandla alla lika i denna sak, fast ni har mer hövdingamakt (mannaforráð) än vi. Och du kommer att tycka att det är dags för bot för denna sak innan jag betalar bot för detta till dig eller till andra, även om jag gör dem något sådant." Ásbjörn säger att det inte skulle gå väl för honom. Han red hem med detta och är hemma det året. Och när det led fram mot vårtinget red Ásbjörn ner i Fljótsdalshérað och stämde Ölviður till vårtinget vid Kiðjafell – denna tingsplats ligger på åsen mellan Skriðudalur och Fljótsdalur – och drev där hästmålet. Där kom ingen till försvar, och Ásbjörn utverkar dom om fredlöshet (sektarorð) över Ölviður, red därefter hem till hans gård och höll utmätningsdomen (féránsdómr). Sedan rider Ásbjörn till Oddsstaðir och griper Ölviður i sängen; de ledde ut honom och dräpte honom genast. Ásbjörn sade att så skulle han lära småfolk att ofreda bönder. Ásbjörn delade då egendomen med hans hustru. Hon tog lösöret och hushållsförråden. Han tog gården åt sig och satte en förvaltare där. Men han sitter på Aðalból en tid, och här måste berättelsen nu vända sig ifrån honom för en tid. ## kap. 3 (maskinöversättning) Det var en man som hette Þiðrandi. Han bodde på den gård som heter Njarðvík. Den ligger mellan Fljótsdalshérað och Borgarfjörður. Þiðrandi hade hövdingamakten (mannaforráð) över Njarðvík och uppåt bygden till Selfljót. Selfljót rinner österifrån ur heden mellan Gilsárteigur och Ormsstaðir och faller sedan ner i Lagarfljót. Detta avgränsar området ovanför, och Lagarfljót västerut, och det kallas Útmannasveit. Där fanns då etthundrasjuttio bönders gårdar. Þiðrandi var en mäktig man och ändå omtyckt, eftersom han var mild mot sina underlydande. Han var stark och storväxt och djärv till sinnes. Han bodde länge där och var frikostig. Och när han var en gammal man kallades han Þiðrandi den gamle. Och så var han också, för man säger att han var etthundratrettiosex vintrar gammal. Han var då ändå en kraftig man. Han var flitig med boskapen, och han tog sig då alltid an det som husfolket gav lite akt på. En vinter vid parningstiden, när hans husfolk hade rott ut på sjön för att fiska och några var vid höet, hände det att han går till sitt bagghus, som låg innanför gärdesgården. Den kvällen kom alla hem före honom. Folk frågar var han kunde vara. Kvinnorna sade att han hade gått till sitt bagghus. Nu söker man efter honom där. Han sitter utanför gärdesgården där vid huset. Folk frågar varför han inte gick hem. Han säger att gången hade varit honom besvärlig, men sade att det dock föga hade blivit bättre, och sade att en bagge hade stött sönder lårbenet på honom. Han bars hem med detta, och hans bädd gjordes i ordning. Och därefter slår värk in, och låret svullnar mycket, och detta leder honom till döden. Han efterlämnade två söner. Den äldre hette Ketill och den yngre Þorvaldur. Båda bröderna var storväxta. Þorvaldur var den ståtligaste av män, tystlåten och fåordig. Han var den mest samarbetsvillige i de flesta saker. Men Ketill var den starkaste av män på den tiden. Han var en ful man och ändå hövdingalik, mörk och barsk till utseendet. Han var till vardags den mildaste av män, men han var tidigt tystlåten och tillbakadragen och kallades Þrum-Ketill. Det fanns stora brister i hans lynne. Somliga kallade det en sjukdom. Var fjortonde dag kom det över honom att en skälvning for över hans hud så att varje tand i hans huvud skallrade och den drev honom upp ur sängen, och då måste man göra upp stora eldar åt honom och söka åt honom all den lindring som man kunde ge. Denna rysning och köld åtföljdes av stor vrede, och han skonade då ingenting som kom i hans väg, vare sig det var panel eller stolpe eller människor, så att han rasade även om eldar brann [osäker tolkning]. Då slog han sönder husens panel eller dörrkarmar om de kom i vägen, och detta pågick varje dag som det kom över honom, och folk måste då på alla sätt ge efter för honom så gott de kunde. Men när det gått över var han mild och lätt att styra. Detta fick också stor betydelse för honom och för många andra när det led på hans liv. Brödernas syster hette Hallkatla, Þiðrandi den gamles dotter. Hon var gift med Geitir Lýtingsson, som bodde i Krossavík norrut i Vopnafjörður. Geitir var en omtyckt man, och Hallkatlas anseende var synnerligen gott. De hade två söner. Den äldre hette Þorkell och den yngre Þiðrandi. Han bar sin morfars namn. Dessa bröder var båda väl utrustade, och ändå var och en på sitt sätt. Þorkell hade kastanjebrunt hår, var en mörk man, kortväxt och kraftig och sades vara den minste av dem som levde då, den snabbaste och raskaste av män, vilket visade sig, för han hade ofta svåra saker att kämpa mot och skötte sig väl varje gång. Þiðrandi Geitisson var den störste och starkaste av män. Det fanns ingen man på den tiden som var mer ansedd. Det sägs också att han var en av de fyra bäst utrustade männen på hela Island, och som den andre mannen nämns Kjartan Ólafsson, den tredje Höskuldur, son till Þorgeir Ljósvetningagoði, och den fjärde Ingólfur Þorsteinsson, som kallades Ingólfur den vackre. Kunniga män säger att inga har skapats med sådan förträfflighet på hela Island som dessa fyra män, och så mycket berättas om dessa mäns utseende att många kvinnor inte kunde behärska sig om de såg deras skönhet. Och det är allmänt rykte att deras övriga förträfflighet motsvarade detta. ## kap. 4 (maskinöversättning) Det var en man som hette Hróar. Han bodde på den gård som hette Hof. Den ligger i Fljótsdalshérað, väster om Lagarfljót och utanför Rangá men öster om Jökulsá. Denna bygd har fått sitt namn efter Hróar och heter Hróarstunga. Han fick också tillnamn efter Tungan och kallades Tungugoði. Han var en barnlös man och ägde stor rikedom. Han var då en gammal man. Det berättas att Hróar gör en resa hemifrån norrut till Vopnafjörður. Han kommer på kvällen till yttre Krossavík. Geitir Lýtingsson tog emot honom väl och förträffligt och bjöd honom att stanna där så länge han ville. Hróar Tungugoði stannar där tre nätter. Därefter ber han att man driver fram hans och hans följeslagares hästar och sade att han då ville framlägga sitt ärende, "och jag har kommit hit för att jag erbjuder mig att ta din son Þiðrandi till fostran, och om du vill detta ger jag honom efter min död egendom och gård och makt. Men Þorkell ska ta din hövdingamakt (mannaforráð) efter din död. Jag tycker att du gör min resa god endast om jag får det jag begär. Vi kommer då att ha stort stöd i denne man, eftersom han är din son och min fosterson och arvinge." Geitir sade att han inte ville eller hade hjärta att stöta bort så stor heder. Nu far Þiðrandi österut med Hróar till Tunga, och Hróar behandlar honom det ena bättre än det andra. Þiðrandi hade varit där en kort tid när alla kunde se att Hróar älskade honom mycket, och likaså allt folket därutanför, så omtyckt var han, och det varade till hans dödsdag. Þiðrandi var då sex vintrar gammal när han for till fostran från Krossavík. Þorkell var då tio vintrar. ## kap. 5 (maskinöversättning) Bröderna i Njarðvík kom inte överens i alla saker om egendomen. Ketill ville ensam bestämma över allt, så att Þorvaldur inte tillfrågades om något. Men Þorvaldur tröttnade snart på det och begärde att de skulle dela egendomen och hövdingamakten (mannaforráð). Men Ketill bad honom dela när han ville och sade att han unnade honom hälften av all egendom med sig, "men hövdingamakten är liten, och jag vill inte dela den, för jag unnar den ingen annan än mig själv." Þorvaldur ansåg att han ägde lika mycket i båda, fast han inte fick det, "men jag har för länge sedan sett att du vill förfördela mig i det mesta [osäker tolkning]. Det tycks mig som om mitt läge är tydligt, att jag måste nöja mig med det som du skrapar åt mig av egendomen, men ändå ska vi skiljas för den här gången, fast du gör min lott hård. Men du ska veta att jag anser mig äga hälften, fast jag inte får det som saken nu står." Sedan sökte Ketill fram egendomen och delar all egendom i hälfter med Þorvaldur, både boskap och lösöre och allt som fanns innanför väggarna, utom gudordet (goðorð). Det delade han inte. Därefter for Þorvaldur bort med all sin egendom upp över heden. Han arrenderade ut de jordar som han hade fått men hyrde ut boskapen. Ett skepp stod uppdraget i Fljótsdalshérað vid de östra fjällen, där det heter Unaós. Þorvaldur skaffar varor och tar plats på detta skepp och for utomlands. Och när de kommer ut på havet fick de dålig vind och drev omkring på havet länge under sommaren, och när det led på sommaren får de stora oväder och häftigt yrväder. Dessa oväder för dem ut ur havet, och de seglar mot Shetland om natten. Där var långgrunt med stora ebbstränder, och de seglar upp på ett grund och slår skeppet i spillror, och all egendom gick förlorad men männen kom levande i land. Þorvaldur kom i land som de andra. Han var klädd i isländska kläder. Ingenting av Þorvaldurs egendom flöt i land utom ett stort spjut. Han tog det i sin hand. Han var två nätter vid stranden och väntade om något av hans varor skulle flyta i land, och det ville inte bli så att några spår hittades av det Þorvaldur ägde. Det tycks honom klokt att inte sitta där längre utan förråd. En dag går han därifrån. Över Shetland rådde då en jarl som hette Björgólfur. Han var då en gammal man. Det tycks Þorvaldur bäst att vända sig dit där jarlen rådde. Han satte sig längst ut om kvällen, men på morgonen gick han fram till jarlen. Denne jarl var omtyckt av folket men var ändå då missmodig. Han hälsade jarlen väl. Han tog väl emot det. Jarlen frågade vem han var. Han sade att han var en isländsk man, en frigiven av ringa släkt, nyss kommen ur skeppsbrott, en man utan pengar, "ge mig, herre, vinterkvarter, för jag vill gärna vara hos er." Jarlen sade: "Så ser du ut för mig att du behöver det." Þorvaldur bad honom visa honom en plats. Jarlen sade: "Sitt på den lägre bänken, där trälar och fria män möts. Var fåordig och glad mot alla av den nöd du är i [osäker tolkning]." Þorvaldur gick till sin plats, och han är där över vintern. Han gör som jarlen sagt, att han var glad mot sina bänkgrannar, och de var också medgörliga i alla frågor, och han frågade alltid mycket. Och vintern led långt fram mot jul. Då blev folket mycket nedstämt. Jarlen blev då mycket missmodig. Jarlen hade en ung hustru och två söner med henne, unga till åren men vackra till utseendet. Och en kväll frågar Þorvaldur dem som satt närmast honom vad som var orsaken till folkets nedstämdhet. Ingen ville säga honom det, och nu lider det mot julen. En natt hörde de män som låg närmast Þorvaldur att han hade det svårt i sömnen. De ville väcka honom, men jarlen bad dem låta honom njuta av sin dröm. Sedan vaknade han, och man frågade vad han hade drömt, men han ville inte berätta något om det. Två nätter innan man höll jul gick Þorvaldur fram till jarlen och hälsade honom väl och vördnadsfullt. Jarlen tog vänligt emot det. Þorvaldur sade: "Jag har kommit hit för att jag vill fråga er om det som ingen annan vill. Jag ville veta vad som är orsaken till nedstämdheten hos de män som är här, för man njuter varken sömn eller mat, och det vållar mig en viss sorg. Jag tycker att du av dem som är här är den som troligast säger mig det, eftersom du är här de andras förman." Jarlen sade att han inte behövde vara nyfiken på det, "för det angår dig inte. Du kommer inte att göra något åt det, och ha ingen tack för frågan. Ni är nyfikna på mycket som ni inte har något behov av, och det vore förtjänt om någon fick plikta för det." Þorvaldur sade att han inte skulle ha frågat om han hade vetat att det kändes illa för honom, "jag ska då också låta det vara, men jag ber att ni tyder min dröm." Jarlen svarar: "Jag är ingen drömtydare. Jag kan inte heller tyda dem, för jag fäster mig inte vid sådant tal, men du får ändå berätta om du vill." Þorvaldur sade: "Jag tyckte att jag gick ner till havet i samma klädsel som jag brukar ha till vardags. Det tycktes mig så ljust att jag såg min väg. Mitt spjut hade jag i handen. Det tycktes mig vara ebb när jag kom ner till havet och inte flod. Jag tyckte att jag gick längs havet där det var stora sandstränder och ebbstränder. Och när de tog slut kom en klipphäll i min väg. Och när jag gick över klippskrevan växte där stor tång, och då såg jag uppåt land en stor höjd eller ett fjäll, och framtill i det fjället fanns klippor vid havet och ett stort och högt berg. Jag tyckte att jag vände runt framför berget tills jag kom till ett vadställe som bara kan passeras vid ebb (forvaði). Jag tyckte att jag vadade där framför och hade djupt. Och då kom jag till fin klappersten. Jag gick då länge längs havet, mellan det och berget. Då kom en stor grotta i min väg, och jag gick in där. Jag såg ett ljus brinna där så att ingenstans föll skugga. Jag såg en järnpelare stå upp i grottan ända upp under taket, och vid denna pelare var en kvinna bunden. Hennes händer var bundna på ryggen, och hennes hår var lindat om pelaren. Det var bojor av järn om henne. Det var ett lås i ena änden, och hon var fastlåst där. Jag tyckte att jag började lösa henne, och det lyckades jag med. Jag såg där inget annat levande än henne ensam. Jag for då därifrån med henne. Jag tyckte att jag då gick förbi vadstället, och jag kom fram där. Då tycktes det mig som om jag förföljdes av något slags väsen. Det var en stor fruktan för mig. Vi möttes, men jag minns inte hur det gick för oss. Då har jag väl haft det svårt i sömnen. I det vaknade jag." Jarlen blev så röd när han hörde detta att man nästan kunde ha fått blod att tränga fram ur honom med ett enda finger. Han svällde upp mycket och sade: "Det är underligt med er, att ni säger att ni drömmer det som folk berättar för er, och min sorg är stor nog även om jag inte blir påmind om den, för jag minns ännu när min dotter försvann härifrån. Det vore förtjänt att den som berättade för dig fick plikta för sin del, eftersom jag tidigare har förbjudit alla det." Þorvaldur svarar: "Det kan du väl veta, herre. Ingen av dina män har berättat dessa tidender för mig. Detta har visats mig i sömnen. Jag ska här ta på mig så stor sak som ni vill [osäker tolkning]." Jarlen tystnade och svarade efter en stund: "Här är det ett av två med dig, att du är en man som ser in i framtiden, eller också är du strax en död man." Þorvaldur svarar: "Jag ville att ni berättade för mig de tidender som har hänt här i ert hus. Jag tycker mig veta att det måste vara något stort som har hänt." Jarlen svarar: "Varför skulle det inte vara så? Jag hade en dotter, före dessa två pojkar, som hette Droplaug. Det sades att hon var väl utrustad. Jag älskade henne mycket. Förra julen försvann hon härifrån. Henne tog den jätte som heter Geitir. Han har sin boning där du tyckte att du kom. Den heter Geitishamar, och det fjället heter Geitissúlur. Den mannen vållar många skada. Han skadar både människor och boskap, och detta odjur är det största på hela Shetland. Jag har sagt att jag skulle ge henne åt den man som vore så djärv att han fick henne därifrån." Þorvaldur sade att han tyckte det var osannolikt att hon skulle kunna hämtas därifrån. Jarlen svarar: "Jag skulle inte ha låtit henne fara därifrån utan hemgift om jag hade fått bestämma. Det tycks mig som om du är skyldig att utsätta dig för någon fara, eftersom du är den förste som har frågat om det." Då svarar Þorvaldur: "Jag önskar att jag aldrig hade frågat", och vänder genast bort och till sin plats. Han talade med ingen den kvällen. Efter kvällsvarden går folk till sängs. Och när Þorvaldur märker att folk har somnat reser han sig upp och tar sitt spjut i handen. Han går ut och ner till havet, och det var ebb och inte flod. Han går längs några sandstränder och höll mot norr, ungefär samma väg som det hade tyckts honom i sömnen. Han går dit där klipphällar och klippskrevor och stor tång finns. Då kom klappersten i hans väg. Han går vidare tills där var ett vadställe, och han vadar förbi vadstället. Här kommer han nu som det hade tyckts honom i sömnen och går till en grotta och in i grottan. Han såg att ett ljus brann. På ena sidan såg han en säng, mycket större än någon sådan han tidigare sett, och han tänkte att om han lade sig ner i sängen, och en annan man lika stor som han, och de satte fotsulorna mot varandra, så skulle den ändå vara tillräckligt lång, och ändå var Þorvaldur den störste av män. Denna säng var inte mindre i något annat avseende än i längd. Denna bädd var inte förhängd med något utom en enda bård, och över sängen var bredd ett täcke av dyrbart siden (guðvefjarpell). Bolstrarna var stora, så att bädden var hög. Ovanför bädden såg han ett stort svärd hänga. Han tog ner det, och ett stort stenfall följde [osäker tolkning]. Svärdet var väl utstyrt med skida. Det hade parerstång och knapp av järn. Mer var det inte utsmyckat. Han drog svärdet, och det var grönt till färgen men brunt vid eggarna. Ingenstans fanns en rostfläck på svärdet. Han hade inte sett ett vapen som var så värt att äga. Han såg på andra sidan i grottan en stapel av varor. Han såg där ligga alla slags isländska varor och linne och många slags varor som hade namn att nämna, och likaså de bästa matförråd och riklig dryck. Där fanns alla slags goda ting som var bättre att ha än att sakna. Han såg en järnpelare mitt i grottan och där en kvinna bunden på samma sätt som det hade tyckts honom i sömnen. Hon satt i röd kjortel, och så vacker som hon hade tyckts honom i sömnen, så tycktes hon honom nu mycket vackrare. Han gick fram till henne, och hon hälsar honom. Han tog väl emot det och frågade vem hon var. Och hon berättade och sade att hon hette Droplaug och var dotter till Björgólfur jarl. Hon bad honom tala lite med henne, "det är mer nödvändigt för dig att söka rädda livet, för du är i värre läge än du tror. Här råder ett troll så stort att ingen annan finns som liknar honom. Jag är mycket fastare bunden än att du skulle kunna få mig härifrån." Han säger att hon skulle följa med honom. Hon säger att han inte kan det, "för han är ett mycket större troll än att människor kan stå emot honom. Han kommer snart hem, för han är ute efter föda i natt, men han binder mig vid pelaren medan han är borta. Men om dagarna ligger han i sin säng och leker då med mig, kastar mig från hand till hand och fångar mig, men när han vill sova ger han mig guld och dyrbarheter att leka med. Han ger mig inte heller någon föda som jag inte väl kan äta, och han tycker sig inte på minsta sätt kunna göra för väl mot mig det som han förmår." Þorvaldur svarar: "Antingen ska vi båda komma därifrån eller ingen av oss." Han drog då svärdet och högg av henne järnkedjan, och det bet så väl att den genast gick av. Han leder henne då ut ur grottan. Han tog ingen egendom därifrån utom svärdet. De går nu längs klapperstenen och till vadstället. Han märkte att hon var mycket utmattad, för hon var inte frisk. Han tar henne då upp i famnen och vadar förbi vadstället, och han hade nu betydligt djupare än första gången, för det hade flutit upp mycket. Han kunde se upp ovanför sig i berget att där var en skåra, mest lik en som var huggen med stenhuggarverktyg. Dit når han inte. Han såg himlakroppar, och då var det nära dagbräckningen. Då hade han kommit långt upp på klipphällarna. Det gick då mycket långsamt, och då hörde han bakom sig från grottan ett stort skrik. Kvinnan blev mycket förskräckt av detta oljud och bad Þorvaldur sätta ner henne, "och jag sade dig förut att du inte skulle kunna ta strid om mig [osäker tolkning], och sök rädda dig själv. Nu har han kommit hem, och han kommer att bli glad att få tag i mig, men han kommer inte att söka efter dig om han hittar mig." Han svarar: "Det ska aldrig ske, för ett och samma ska drabba oss båda så länge jag kan hålla i dig", tar av sig sin luddiga kappa och klär henne i den, sätter henne sedan ner i klippskrevan och spjutet bredvid henne, men han vänder tillbaka på vägen. Han ser då att jättens huvud avtecknade sig mot himlen, mycket högre än klippan. Han bar så mycket sten omkring henne att hon inte kunde komma därifrån. Då tog han svärdet och går emot jätten. Jätten ropar högt och bad honom släppa hans tilltänkta jättekvinna (melluefni), "du tar dig mycket före, din usling, om du vill ta henne från mig, som jag redan länge har ägt." Och i detta stiger jätten upp i bergets skåra, den som Þorvaldur hade sett, men med den andra foten på klipphällen, och han blev inte våt om skorna. Och han såg att skåran fanns till för att jätten inte ville vada. Men i detta kommer Þorvaldur fram och springer in under honom, och jätten breder ut sina labbar och tänkte gripa Þorvaldur. Men i det hugger Þorvaldur mot honom, och det träffade jätten mitt på låret och tog av vänster ben ovanför knät och det högra nedanför knät, och svärdet gick ner i sanden. Och jätten föll och skrek gällt av smärta och sade: "Illa har du svikit mig, och mer än jag trodde, att du har tagit det enda vapen som kunde skada mig. Jag förföljde dig därför orädd, att jag inte tänkte att en småväxt människa skulle bli min bane. Men nu kommer du att tycka att du har vunnit en stor seger. Du kommer att tänka bära detta vapen, du och dina ättlingar. Men det uttalar jag, att det ska vara dem minst till gagn när det gäller som mest." Þorvaldur ville förhindra att han talade fler ord till deras skada och hugger på halsen så att huvudet gick av, och stack huvudet mellan hans lår. Det gjorde han inte förrän han slutat fäkta med händerna, och Þorvaldur fick inte tillfälle på honom förrän han blev stilla [osäker tolkning]. Han går sedan bort från honom och dit där hon låg och märkte då att hon var avsvimmad eller medvetslös. Han tar upp henne, och det gick då snart över för henne som en sömn. Han går med henne tills han kommer hem till hallen. Då var man vid dagdrycken. Man hade saknat Þorvaldur, men de fäste lite avseende vid det. Och nu går han in i hallen och hade Droplaug på sin arm men svärdet i den andra handen. Han gick fram till jarlen och hälsade honom och sade att han förde honom hans dotter. Jarlen blev synnerligen glad för henne, och många andra. Jarlen frågade på vilket sätt eller genom vilken händelse han hade fått henne. Han berättade hela händelsen och sade att det hade gått mycket enligt drömmen. Jarlen svarar: "Stor är din lycka och ditt välgångsöde, att du har besegrat den fiende som har varit den värste här i vårt land. Men ändå ska vi snart se detta." Hirdmännen sade att detta inte kunde ha varit ett så stort troll som man hade låtit påskina, "eftersom han ensam har besegrat det, och detta måste vara bara lögn." Och därefter tänker Þorvaldur gå tillbaka till sin plats. Jarlen ropade då efter honom och bad honom sitta på hedersplatsen framför högsätet, "det måste vara ett av två med dig, att du förtjänar större heder än jag har visat dig, eller att du inte blir långlivad. Men alla kan se att du har gett oss en god gåva. Din färd har blivit god, och för oss är det nu lika nyttigt som då ingen var villig att gå in i denna fara [osäker tolkning]. Men aldrig kommer jag att vara säker på att vi får ha denna kvinna förrän jag vet säkert att denne djävul är dödad." Därefter dricker man, och ganska kort. Då tas borden ner. Björgólfur jarl bad sina män beväpna sig och gå för att se dessa tidender. De går, och Þorvaldur med dem, och kommer dit där detta odjur låg, och nu såg alla hur det hade gått till. Många gick försiktigt fram, de som tidigare hade kallat detta en ringa bragd. Jarlen låter fälla skog och dra samman den. Han låter bygga ett bål och låter sedan dra jätten upp på bålet och bränna honom till kalla kol, och därefter för de askan ut på havet. Sedan far de till grottan med skeppen och för därifrån stor rikedom och allt som var av värde och för det hem. Där kallas det sedan alltid Geitishellir och Geitishamrar. Och det berättas inte att den sedan har bebotts av troll. ## kap. 6 (maskinöversättning) När man kom hem plockades varorna fram, och det sägs att där fanns huvuddelen av de varor som hade funnits på det skepp som Þorvaldur hade varit på, och där kände Þorvaldur igen alla sina varor. Þorvaldur och jarlen lät var och en få det som han kände igen, men det andra var ändå mycket mer som ingen kände igen, eftersom isländska varor var av ringa värde jämfört med det andra som fanns där, för det var många mäns rikedom. Sedan lönade Þorvaldur väl de män som hade haft möda med detta. Þorvaldur sitter nu på Shetland i stor ära. Det ansågs vara den största bragd som han hade utfört. Jarlen satte ingen man högre än Þorvaldur, och andra män gjorde likadant. Han satt där det följande året. Och samma sommar spordes till Island den ära som Þorvaldur hade fått på Shetland. Många män i Austfirðir gladdes när de hörde att det hade gått så, utom hans bror Ketill. Han låtsades inte veta om det. Man tyckte att stor lycka hade fallit Þorvaldur till del, så förfördelad som Ketill hade gjort honom. Þorvaldur satt på Shetland fram till jul, och då gick han fram till jarlen och hälsade honom och frågade honom om han mindes något om förra julen. Han sade att han mindes det noga. "Då ska jag kräva ut den lön som du själv utlovade när jag berättade min dröm för dig, att du lovade att ge din dotter åt den man som fick henne bort därifrån. Nu vill jag veta besked i mitt ärende. Jag vill inte vara här om ingenting drar mig hit." Jarlen sade: "Jag har samma sinne om det nu som då, att du tycks mig mest förtjänt att få henne, om det är någon nytta i det. Men nu tycks mig inte giftet lika gott som då hon for härifrån, för denna kvinna är nu inte för vem som helst på grund av sitt lynne, men du ser själv till ditt val. Men jag vill hålla allt som jag har sagt, och det får bli din förlust om något brister i det. Det är troligt att det går väl, för hon är mycket välvillig mot dig. Och varje gång du nämns säger hon att ingen kan mäta sig med dig. Men jag vill ge dig ett jarldöme tills mina söner är kapabla att ta över makten." Þorvaldur sade att han inte ville det, "för jag tycker att det är bäst ordnat om ni förvaltar det tills de tar över, men det passar inte mig, för jag är inte av hövdingasläkt." Och därefter skickades det bud efter Droplaugs mor, som hette Arneiður. Hennes bror hette Grímur, och hennes far hette Helgi, en dansk man, men deras mor Hallerna. Syskonen kom dit, och dem berättas detta äktenskapsavtal. De sade att de ansåg att ingen annan skulle vara mer förtjänt att få denna kvinna än denne man, och sade att de skulle ge sitt goda samtycke till det. Och därmed trolovades Droplaug med Þorvaldur med stor egendom. Då ordnades ett präktigt gästabud. Det saknades varken tillräckligt med förråd eller stor folkmängd, och gästabudet gick mycket väl. Och när det var över gav Þorvaldur var och en goda gåvor. Han blev så omtyckt att nästan alla önskade honom gott, och han satt nu där den vintern tills det blev vår. Då köpte han det skepp som stod uppdraget vid Þórsá och för dit stor rikedom och sin hustru Droplaug. Deras samliv var gott, för de behandlade varandra väl, men mot andra var hon ganska högmodig och dessemellan tillbakadragen och stolt, men ändå överträffade hon andra kvinnor både till utseende och förmåga. Hennes mor Arneiður hade många äktfödda barn och var änka när hon fick denna sin dotter, Droplaug. Och denna vår lämnade hon över sin gård i sina söners händer men gifte bort sin dotter som hette Gróa. Men Arneiður tog plats på skeppet med Þorvaldur och ville följa sin dotter till Island. Grímur Hallernuson for också med dem. Och när de var färdiga seglade de ut på havet och fick goda och gynnsamma vindar och nådde Island tidigt på sommaren. De förde skeppet in där det heter Höfn i Borgarfjörður, söder om Njarðvík. Många av Þorvaldurs fränder red till skeppet så snart de hörde om hans hemkomst och välkomnade honom väl och bjöd honom hem till sig med heder, med det följe han ville skulle följa med. Men hans bror Ketill kom inte till skeppet, och Þorvaldur skickade honom inte heller något bud. Ketill var då gift och hade en son som hette Þorkell och kallades fullspakur. Han förekommer lite i denna saga, men han förekommer ändå senare. ## kap. 7 (maskinöversättning) Det var en man som hette Hallsteinn. Han bodde på den gård som heter Jórvík. Han var en ung man och var då nygift. Han var nära släkt med Njarðvíkingarna. Med denne man hade Þorvaldur varit mest vänskaplig innan han for utomlands. Han red till skeppet så snart han hörde om Þorvaldurs hemkomst och bjöd honom att ta emot vinterkvarter hos sig med hela sitt följe. Det antog Þorvaldur och for dit, själv fjärde, med sin tjänare och hennes tjänstekvinna, men de andra skeppsmännen tog kvarter uppe i bygden. Skeppet drogs upp och gjordes i ordning. Vintern lider, och Þorvaldur sitter i Jórvík med stor trivsel. Och på våren rådde hans fränder honom att han skulle kräva av sin bror Ketill att få överta sitt gudord (goðorð) och sin hövdingamakt (mannaforráð). Men Þorvaldur sade att han inte skulle göra det, "för det kommer att tjäna mig lite även om jag gör det, och jag vinner ingen ära på att tvista med mina fränder." Det sägs att Þorvaldur red hemifrån med några män upp i bygden och västerut över Lagarfljót och upp på stranden och ända tills han kom till den gård som heter Vallholt. Denna jord hade få hus men var ändå en fullgod gårdsjord. Den köper Þorvaldur för pengar. Han byggde hus på jorden och utvidgade den gården, och den gården kallas sedan alltid en god gård. Därefter tar hennes mor Arneiður hand om hushållet inomhus och hela tillsynen. Då ändras gårdens namn, och den kallas Arneiðarstaðir. Þorvaldur bosätter sig där och blev snart mycket omtyckt. Droplaug blandade sig inte i beslut. Hon var mycket högdragen. Man tyckte att hon var mycket ansedd. Þorvaldur var ingen gudordsman (goðorðsmaðr), som tidigare skrivits, men ändå var han så omtyckt att nästan var man ville sitta och stå som han ville. Hans fränder slöt sig mycket till honom, och han gjorde också alla människor till sina vänner. Det var en man som hette Bessi och var Össurarson. Han bodde i Fljótsdalshérað. Det är väster om Lagarfljót, där det heter Bessastaðir, vid sjöns botten. Bessi hade två barn. Hans son hette Ormsteinn och dottern Þorlaug. Ormsteinn var gift och bodde på södra Víðivellir, men Þorlaug Bessadotter var då ung till åren. Bessi var mycket vis och kallades Spak-Bessi, och efter honom är gården Bessastaðir uppkallad. Med denne man knyter Þorvaldur varm vänskap, och så de med varandra. De flesta som hade kommit hit med Þorvaldur for utomlands med skeppet, för han skickade skeppet till Björgólfur jarl och därmed mycket isländska varor. Grímur Hallernuson stannade kvar på Island, för han ville inte fara utomlands. Han köpte sig den jord som heter Gil. Den ligger i nedre Jökulsdalur. Han bodde där två vintrar, och då blev Grímur Hallernuson sjuk och dog, och hans söner tog över gården och förvaltningen av egendomen. Men under det första året som Þorvaldur och Droplaug bodde på Arneiðarstaðir blev hon havande. Tiden lider fram som man kunde vänta tills hon födde ett barn, och det var en pojke. Han östes med vatten och fick namn och kallades Helgi. Den pojken växte upp där hos sin far och var mycket lovande. Och det dröjde inte länge förrän de fick ytterligare en son, och han uppkallades Grímur efter Grímur Hallernuson. Nu växte båda bröderna upp där, och det skilde två vintrar mellan dem, båda mycket lovande. Fyra vintrar förestod Arneiður gården innan hon dog. Hennes hög ligger där ovanför och utanför gärdesgården. Då tog Droplaug över alla beslut, och det gick henne väl. ## kap. 8 (maskinöversättning) Det var en man som hette Gunnar. Han var nära släkt med Njarðvíkingarna. Han friade till den kvinna som nämns Rannveig, och hon lovades honom till hustru. Han ordnar då gästabud och bjuder många människor. Þorvaldur och Droplaug var också bjudna dit, och de män de ville ha med, och de lovade att komma. Och när det var dags för dem att fara uppmanade Þorvaldur Droplaug att följa med honom. Hon sade att hon inte skulle fara någonstans, "och så ville jag att vi båda gjorde," sade hon. Þorvaldur frågade varför hon var så ombytlig, "eftersom du lovade liksom jag." Hon svarar: "Jag bryr mig inte om det, och jag ber att du inte far någonstans, för jag har en aning om att vi får lite heder av detta gästabud, och jag är besluten att inte fara alls, men du bestämmer över dina färder även om jag ber om något annat." Þorvaldur svarar: "Jag har inte hjärta att visa mina fränder så stort ordbrott, eftersom vi båda lovade, men jag skulle inte fara någonstans om jag inte hade lovat så bestämt." Han gör sig nu redo för färden. Men hon blev mycket bedrövad över det. Þorvaldur far nu, själv nionde, i en tioårad båt. Han var väl beväpnad. Hon bad att han skulle lämna kvar svärdet, "för jag har en tung aning om din färd. Inte för att svärdet är mig något värt i jämförelse med dig." Þorvaldur sade att man inte skulle fästa mycket vikt vid människors aningar, "och du har inte uppträtt så förut, men jag är inte så fäst vid svärdet att jag inte väl kan vara utan det." Þorvaldur går nu till båten, och hon med honom, och hon tycker det är mycket svårt att skiljas från honom, och hon går hem, men Þorvaldur seglar ut längs sjön i sydvästlig vind. Det stormade så mycket att Þorvaldur omkom på denna färd, och alla de som var med honom. Och dessa tidender spordes snart i bygden, och många tyckte att de var stora. Men gästabudet gick ändå väl när Gunnar gifte sig. De satte bo ute i bygden på den gård som heter Brandastaðir och bodde där länge. Och redan det första året fick de ett barn. Det var en dotter och hette Þórdís. Hon var lovande och väl utrustad. Och det andra året fick de ett annat barn. Det var en pojke och uppkallades Þorkell. Båda dessa barn ansågs lovande och växte upp där, mycket lovande. Dessa var deras äldsta barn. De hade många andra barn, och de förekommer inte i denna saga. Dessa barn hade tillnamn, och han kallades Þorkell trani och hon Þórdís bestingur. ## kap. 9 (maskinöversättning) Det sägs att Droplaug tog Þorvaldurs död illa och själv skötte mycket om förvaltningen av egendomen. Men när Bessi hörde dessa tidender gjorde han en resa hemifrån ut till Arneiðarstaðir, och Droplaug tog emot honom ovanligt väl, som hon brukade. Bessi sade: "Det är som du vet, att det var stor vänskap mellan mig och Þorvaldur, så att vi höll av varandra. Jag vill nu erbjuda mig att förvalta egendomen med dig. Därtill erbjuder jag mig att ta din son Helgi till fostran, och jag lovar dig att lära honom sådant förstånd som jag själv har." Droplaug sade att hon inte ville stöta bort pojkarnas heder, "men ändå har jag nu mest glädje av dem av alla människor." Då var Helgi sex vintrar gammal och Grímur fyra vintrar. Båda två var tidigt mogna. Då svarar Helgi: "Jag håller så mycket av min bror Grímur att jag inte kan skiljas från honom. Antingen ska vi båda vara hemma eller båda fara bort." Bessi svarar: "Det gläder mig att veta att det är kärleksfullt mellan er. Jag vill att ni är hos mig de stunder som ni tycker är bättre. Jag unnar er det båda lika." Helgi säger att de skulle vara än hos honom, än hemma till glädje för sin mor. Nu far de upp med Bessi, och han är kärleksfull mot bröderna men lade ändå mer vikt vid att lära Helgi färdigheter. De var där länge medan de var unga, men längre hemma ju äldre de blev. Bröderna var var och en på sitt sätt till utseendet. Grímur var ljus och lockhårig och i allt ståtlig, men Helgi var en storväxt man, ljust kastanjebrun i håret och rödlätt, bredansiktad och mycket belevad, men det som mest ansågs om Helgis utseende var att han var ful om munnen. ## kap. 10 (maskinöversättning) Det berättas att en sommar kom ett skepp från havet in i Reyðarfjörður. En kvinna som hette Gróa förde befäl över skeppet. Hon var Droplaugs syster och mycket rik. Hon for hit ut därför att hennes man hade dött, och då sålde hon sina jordar och köpte ett skepp och tänkte besöka sin mor. Droplaug rider till skeppet och bjuder sin syster hem till sig, och det tar hon emot. Och den vinter som Gróa är där var pojkarna Helgi och Grímur hemma, och Gróa var god mot dem. Det var kärleksfullt mellan dessa fränder. Man märkte att systrarna hade glädje av varandra. Men på våren frågade Gróa Droplaug var hon tyckte att hon skulle bo. Hon svarar: "Jag känner till de män som sitter på en god gård med mycket folk men lite egendom. Jag tycker att det är troligt att de är villiga att sälja jorden. Den gården heter Eyvindará, den ligger öster om Lagarfljót, och den är en av de mest givande jordarna i bygden och en mycket omtyckt jord." Det gick så att systrarna köpte denna jord, och Gróa sätter upp gård där, och Droplaug gav henne mjölkboskap och andra saker som hon behövde ha till gården. Gróa låter hugga upp sitt skepp och föra hem virket och lägga det i husen, och det virket finns ännu där i husen. Gróa visade snart stor gästfrihet och blev mycket omtyckt. Hon var den minsta av kvinnor men utomordentligt ståtlig, häftig till lynnet och mycket handlingskraftig och mycket klok. Hon hade inte bott där länge innan hon bland sin boskap födde upp ett djur som hon tyckte var bättre än andra ägodelar av samma värde. Det var en häst som hon kallade Inni-Krákur, eftersom han var inomhus varje vinter. Han var svart till färgen. Hon lät kastrera honom tidigt. Så stor tillväxt i boskapen kom till Gróa på Eyvindará att det nästan tycktes som om varje djur hade två huvuden. Män kom från olika bygder och friade till Gróa, och hon avvisade alla och sade att hon hade förlorat sin man så att hon inte tänkte gifta sig med någon man sedan. Droplaugs söner var länge hos Gróa, och folk sade att de hade gott att välja mellan när de fick vara på de tre gårdar som var bäst i bygden, och överallt där blev de kärleksfullt bemötta. En dag hände det att det bultades på dörren på Bessastaðir, och bonden Bessi välkomnade dem som hade kommit. Där var bonden Ásbjörn västerifrån Aðalból och hans son Helgi, och de var på friarfärd och friade till Þorlaug Bessadotter för Helgi Ásbjarnarsons räkning. Bessi tänker efter, och det tycks honom att det inte är säkert att en förnämare man skulle väljas att bli hans måg, även om hon var ett gott parti, för Helgi var en mycket omtyckt man. Detta avgjordes. Ásbjörn bidrar med all hövdingamakten (mannaforráð) och så mycket egendom som Bessi begärde. Helgi var en mycket ansedd man. Därefter gick man till gästabudet, och folk bjöds vida omkring i bygden. Droplaugs söner var inte hemma utan var ute på Arneiðarstaðir. Bessi skickade dem bud att de skulle komma till gästabudet, men de brydde sig föga om det och låtsades inte veta om det. Ingen av dem for heller, och de satt hemma. Men gästabudet gick ändå väl. Och från den tiden var Droplaugs söner aldrig länge på Bessastaðir, och många håller för sant att Helgi Droplaugarson ångrade att denna kvinna hade givits bort [osäker tolkning]. Därefter sätter Helgi Ásbjarnarson upp gård på Oddsstaðir, och deras samliv var gott. Helgi Ásbjarnarson blev nu mycket omtyckt och fick hälften av all hövdingamakt med sin frände Hrafnkell öster om sjön. Och redan det första året som de levde tillsammans fick de ett barn. Det var en flicka, och hon kallades Ragnheiður. Helgi satt på Oddsstaðir två vintrar, och de älskade varandra mycket och väl. Och den tredje vintern begärde hon att få fara på besök upp till Bessastaðir för att träffa sin far. Hon lämnade kvar flickan och avvande henne från bröstet. Hon var där uppe en vecka, och då tyckte Helgi att det var dags att hon for hem och skickar två trälar och oxar efter henne. De var där över natten. Då föll lätt snö i vindstilla under natten. På morgonen far de hemåt. Då hade Helgi gått ut på den klippspets som skjuter fram från Oddsstaðahöfði. Han såg då att de körde söderifrån längs isen och ner i en vak, och de drunknade där allihop. Där heter det nu Þrælavík. Helgi såg på deras olycka och tyckte det var mycket svårt. Helgi gick hem och berättade tidenderna, och många tyckte att de var stora. Dessa tidender spordes i hela bygden. Och när Bessi hörde detta bjöd han flickan Ragnheiður hem till sig och gav henne fostran där hos sig. Han trodde då att Helgi skulle komma över det snabbare, men det blev ändå inte så. Men han satt då ytterligare två vintrar på Oddsstaðir, och då uppmanade folk honom att gifta sig. Och han for hemifrån och norrut över Smjörvatnsheiði till Vopnafjörður, och de kom till Hof. Där bodde den man som hette Bjarni och var Brodd-Helgason, en mycket handlingskraftig man och en stor hövding. Han hade en syster som hette Þórdís. Hon var en vacker kvinna och väl utrustad. Hon hade ett tillnamn och kallades Þórdís todda. Hon kallades så därför att hon aldrig gav mindre än stora stycken (toddar) när hon skulle ge åt fattiga, så givmild var hon. Hon var högsint och mycket handlingskraftig, en rakryggad människa och väl lämpad att förestå ett hushåll väl, men ändå var hon föga ansedd hemma. Och till denna kvinna friade Helgi Ásbjarnarson. Bjarni gav bort kvinnan. Då ordnas gästabud, och man sitter där vid gillet, och när gästabudet var slut rider Helgi hem med sin hustru Þórdís. Hon tog där över hushållet och hela ledningen. Många sade att det var ett gott gifte, vilket sedan visade sig, att hon var mycket klok. Kort efter att han hade gift sig tillskrevs honom ett barn. Det hade han avlat medan han var ogift. Det var en flicka och hette Rannveig. Modern var den hushållerska som Helgi hade satt att förestå sin gård. Þórdís tog emot denna flicka och behandlade henne som om hon vore hennes egen. Flickan fostrades där och var inte på något sätt mindre ståtlig än den som var äktfödd. Men Þórdís skickade genast bort den kvinnan och gav henne goda pengar. Stor aktning vanns av hur väl Þórdís skötte detta, liksom mycket annat. Och när de hade levt tillsammans en vinter bad hon Helgi sälja denna jord, eftersom hon ansåg att hon inte kunde upprätthålla sin gästfrihet på grund av alla som kom dit, "och jag ville att du köpte jorden i Mjóvanes, för då tycks det mig inte ligga lika mycket i allfarvägen." Denna jord köper Helgi och flyttar dit och bor där länge sedan, tills han ansåg att han inte kunde sitta kvar där på grund av de tidender som sedan inträffade. ## kap. 11 (maskinöversättning) Det var en man som hette Þórir, som bodde i Mýnes öster om Lagarfljót. Den gården ligger mycket mitt i bygden. Det ligger en gård mellan den och Eyvindará, där Gróa bodde, som heter Finnsstaðir. Þórir var en lugn man och omtyckt. Han var då ogift och hade varit det länge. Han hade satt olika hushållerskor att förestå sin gård. En frigiven nämns Þorgrímur. Han hade ett tillnamn och kallades tordyvel (tordýfill). Han hade arbetat sig fri ur träldomen och var tidigare en träl bunden till gården [osäker tolkning]. Han hörde till Mýness-Þórirs hushåll och var nära släkt med honom. Þorgrímur var en småväxt man och livlig, mångordig och elakt talande, dum och elak, och om han hörde någon man väl omtalad tog han ställning emot det och kunde inte höra det, och han hade alltid något att anmärka på dem alla [osäker tolkning]. Det var i forna tider sed på många håll att det fanns få badstugor, och man hade då stora eldar att värma sig vid. Det fanns då på många håll gott om ved, eftersom alla bygder var fulla av skog. Då var också husens anordning sådan att varje hus stod vid änden av ett annat, men det fanns inga stugor. Då var allt ett, det långhus som man satt i vid måltiden och där man sov ovanför borden, var och en i sin bädd. Men längre in från långhuset fanns slutna sängkammare, och där låg de förnämsta männen. En kväll om hösten, när man kom hem från höarbetet, görs stora eldar upp, och arbetsfolket kastar av sig kläderna och värmer sig vid eldarna. Þórir låg ovanför elden på kläderna och talade med sina gäster. Då tog Þorgrímur till orda och sade: "Det kommer ofta till det att vi kan vara väl nöjda med att vi har fått en bättre husbonde än de flesta andra. Vi kan också vänta oss att ingenstans går det så till som här i Mýnes. Eller var känner ni till en husfru som ni tycker är hans like och som har upprätthållit gästfriheten lika väl efter sin man som han efter sin hustru?" Alla teg och svarade ingenting. Då svarar Þorgrímur sig själv: "Det är mycket bra att veta att jag gör er mållösa, och det beror på att ni inte vet något att svara." Den dräng svarade honom som satt på andra sidan elden och brukade vakta boskapen. Han sade till Þorgrímur: "Det är ofta så med dig att du pratar mycket som inte angår dig. Jag känner en kvinna som alla kommer att säga är lika handlingskraftig bland kvinnor som Þórir bland män, och som har upprätthållit inte mindre storståtlighet efter sin man än Þórir efter sin hustru, och jag kan säga var hon bor. Far hemifrån västerut över Lagarfljót och upp till Arneiðarstaðir. Där bor den kvinna som heter Droplaug. Om henne vet vi att hon bäst har suttit kvar efter sin man. Man kan söka vidare, för ingen like till henne kommer att finnas i vårt land," sade drängen, "och även om man söker vidare." Þorgrímur svarar: "Det vore nu bäst att tiga och hålla för belgens mynning. Men jag kallas alltid pratsam, och det är bra om det kommer sig så i kväll att jag svarar det som ligger nära till hands. Då kunde du säga att hon hade älskat den man hon hade väl, som var Þorvaldur Þiðrandason och har varit den bäst utrustade i bygden, om hon inte hade tagit sin träl Svartur i säng hos sig. Och det går nu ett rykte bland inte färre människor att Helgi Droplaugarson är son till trälen Svartur snarare än till Þorvaldur." Drängen svarar: "Du har mycket på tungan, och sådant som andra tycker inte bör sägas. Det är troligast att det som du ljuger till sist kommer över hela din rygg." Þórir hör deras samtal och tar till orda i det att han springer upp; han hade en käpp i handen och slår Þorgrímur över öronen och bad honom tiga och inte säga fler ord, "det är troligare att tungan lindar sig om huvudet på dig. Men jag ber alla som är närvarande här, om de anser sig ha något bättre att löna mig för än Þorgrímur, att vara så goda att ingen bär vidare dessa ord." Många lovade gott om detta, att det skulle vara som han bad. Men ändå visade det sig på annat sätt, att inte alla var så tystlåtna att de teg om det, och det går ofta som man säger, att ordet far vidare när det har passerat munnen. Dessa ord kom upp till Arneiðarstaðir, till Droplaugs och hennes söners öron. De var inte hemma den dagen när Droplaug hörde detta, för de hade alltid det till nöje att jaga ripor och bar hem dem i bördor. De hade stort nöje av detta, och de fångade inte ripor på samma sätt som andra män. De hade inga nät och sköt med kastspjut med rem (snærisspjót). De bar hem byte denna kväll och förde det till sin mor som de brukade. Hon brukade alltid ta väl emot dem, men nu var det annorlunda än vanligt. Hon var nu mycket ur balans och sade lite annat än det som var ovänligt; hon sade att hon aldrig brydde sig om de bar hem några krokfötter, "jag kommer aldrig att hushålla sämre om ni inte håller på med sådant." Helgi svarar: "Det skadar dig inte, mor, för detta blir oss till nöje, och det kan väl tjäna som mat åt folk. Det är svårt för oss att leva rätt. Det anses illa om vi inte gör något eller om vi bråkar, och det är inte säkert att vi kan göra så att det behagar alla." Droplaug svarar: "Det kan också vara så att med denna sysselsättning du har tycker Þorgrímur tordyvel att du mer brås på trälen Svarturs släkt än på Þorvaldur Þiðrandasons släkt eller andra Njarðvíkingars, eller ännu andras, de som jag tycker att de flesta islänningar är föga värda vid sidan av." Helgi svarar: "Det är så, mor, att ditt sinne är förvirrat. Men följ mitt råd i detta, fast du tycker, vilket är sant, att jag är ung. Rätta aldrig ditt sinne efter den värste mannens ord. Sätt aldrig tilltro till sådant som ingen annan tror. Hos Tordyveln är det onda alltid hemma, men dig kommer detta inte att skada [osäker tolkning]. Nu ska jag, mor, trösta dig med få ord: antingen är det så att mig är beskärd en kort livstid, eller också ska Fljótsdalsborna själva säga att jag är son till Þorvaldur Þiðrandason – många ska få minnas det [osäker tolkning] – och inte son till trälen Svartur. Jag ber att du inte gör dig bekymmer för sådant, för så ska jag göra." Då var Helgi Droplaugarson tolv vintrar gammal och så väl utvecklad att det fanns många fullvuxna män som Helgi mätte sig med i både kraft och mognad. Grímur var tio vintrar och mycket väl utrustad. Mellan bröderna var det så kärleksfullt att ingen av dem ville gå ut ur huset utan att den andre följde med. Hon vänder sig bort från detta samtal och går in. De var där länge under vintern, och Droplaug var aldrig lika vänlig mot dem som förut, och de fäste ingen vikt vid det. De fortsatte med sina sysslor som de brukade. Midvintermörkret går över. En natt togs det tag i Grímurs fötter. Då var det mycket ljust av nymånen. Han frågade vem det var. Helgi svarar: "Var tyst. Jag kan aldrig somna. Jag vill att du stiger upp, för nu är det så ljust som om dagen. Jag vill att du följer med mig." "Ska vi nu gå på riptjakt om nätterna?" Helgi svarar: "Vi går österut över sjön och ner till Eyvindará för att träffa vår frände Gróa, för jag har tröttnat på min mors kyla." Grímur springer upp och klär sig, och sedan går de ut. De var till vardags klädda så att de bar kåpor av brunt vadmal för försäljning (söluvaðmál), med byxor därunder. Fällar hade de som ytterplagg. Kastspjut hade de i händerna, men ingen av dem hade kraft att bära svärdet, så stort var det. De gick ner från gärdet på Arneiðarstaðir och ner på sjöisen. Då sade Grímur: "Varför vänder du ut på isarna? Där kan man inte vänta sig ripor. Låt oss vända upp på heden." Helgi svarade: "Jag tänker inte gå den vägen, för där är det så skyggt att man går dit varje dag. Jag vill gå på isen ner till Vallanes och ner till Vellir, över Grímsá, och så ner till Eyvindará." De gick då den vägen, för Helgi fick bestämma varje gång. Och när de kommer ner till Vallanes ljusnade dagen. Sedan går de utåt längs skogarna, och det saknades inte fågel att fånga, och de fångade mycket. De kom ut till Eyvindará när det var fullt ljust, och Gróa tar mycket väl emot dem och blev synnerligen glad över dem och bad dem stanna där länge. Helgi gick med på det. De är där den dagen. Och nästa natt före dagningen är Helgi på fötter och väcker sin bror Grímur och sade att det var gott väder att jaga ripor. De ger sig i väg och går upp från gården och upp förbi den inhägnad som heter Uppsalir. Och när de kommer dit vänder Helgi ner på Mýrar nedanför skogarna och utåt längs bygden. Grímur frågade varför han gick så, "jag vet att man inte kan vänta sig fågel på isfläckar eller myrar, utan snarare i skogar eller på hedar." "Dit kommer vi att komma. Men jag ska gå utåt längs brinkarna ovanför Finnsstaðir och utanför Mýnes och ut till Snæholtsskógar. Sedan vänder vi upp till Tókastaðir och så utåt längs fjället och hem till dagvarden på Eyvindará." Rimfrost hade fallit på isarna, och det var nästan vindstilla, utmärkt gott att gå. Och när de går utåt längs brinkarna ovanför Finnsstaðir ljusnade dagen. De såg ute vid Mýnes var en stackgård stod ut i sjön Lagarfljót. Denna stackgård ägde Mýness-Þórir. Och nu ser de att en häst stod vid gården och där två män, och den ene lastade lass men den andre bar ut höet. Helgi sade: "Det är män där nere på näset, och det är inte osannolikt att den som är vid lasset är Þorgrímur tordyvel." "Vad hänger på dig om det är han eller en annan man?" Helgi svarar: "Det sägs mig att han har talat illa om mig och min mor." Grímur sade: "Vad sade du till din mor i höstas, att hon inte skulle rätta sitt sinne efter den värste mannens ord? Låt det nu inte drabba dig." Helgi svarar: "Kom, jag måste träffa honom, och jag vill veta om det finns något mod i honom, men jag ska inte göra honom något illa." ## kap. 12 (maskinöversättning) Nu går de ner längs isfläckarna. Droplaugarsönernas färd var lätt att känna igen när de var ute. Ingen av dem ville gå i den andres spår, och de gick sida vid sida, och därav kändes deras färd igen även om man såg dem långt ifrån. Men vid gården, vid lasset, var Þorgrímur tordyvel, som de hade sett, och uppe i stackgården var ladugårdsdrängen, den som hade växlat ord med honom. Þorgrímur sade då till honom: "Det går män där nere längs brinkarna ovanför Finnsstaðir. De går raskt. Det tycks mig likna Droplaugarsönerna uppifrån Arneiðarstaðir." Drängen svarar: "Vad angår det oss var de går? De är raska pojkar och ofarliga, och deras färder skadar ingen." "Det vet jag aldrig," sade Þorgrímur. "Jag tror att de vill träffa mig." "Vad skulle det betyda," sade drängen, "eller vad skulle de vilja?" Þorgrímur sade: "Minns du inte vad vi talade om i höstas vid elden?" Drängen svarar: "Vad hänger nu på det? Jag trodde att det inte hade gått vida omkring." "Det ska du inte tro," sade Þorgrímur, "jag vet att de orden har kommit upp till Arneiðarstaðir, till Droplaugs och hennes söners öron. Det sägs mig att de har tagit det bittert och att hon har eggat Helgi mot mig. Jag tror att han nu tänker utkräva rätt för det, och jag tror att jag inte väntar på denna orätt på stället [osäker tolkning], utan jag ska spänna hästen från lasset och rida hem till Mýnes, och då är jag i säkerhet, för jag ser tydligt att dessa män vänder hit." "Det skulle jag inte göra," säger drängen, "ta hellre medarna [osäker tolkning] från släden och lägg dem upp i stackgården, och låt oss bryta loss höstacken under våra fötter, och de är båda unga och kommer inte att kunna göra oss något om vi visar oss dugliga." Þorgrímur svarar: "Jag tror inte att man kan våga sig mot dessa fiender, för de ser för mig ut som män som har goda händer och gott hjärta, och de kommer att kunna angripa oss med kastvapen, för de träffar allt som de skjuter mot, både människor och fåglar", tar nu hästen och hoppar upp på den. Han har ett spö i handen och slår på båda sidor. Drängen sade: "Det är illa med sådana män som du, som smädar var man [osäker tolkning] men inte vågar gå emot något om det kommer till kritan. Jag tror att det är det sannaste att du är både utan mod och feg. Här ska jag vänta och se vad de vill." Þorgrímur sporrar hästen och sätter av tvärs upp från näset. Han vänder hästen söderut mot dem, lyfter handen och vinkar. Han ger då upp ett stort tjut och tänkte håna dem. Helgi ser detta och tyckte illa om det. Han kastar av sig fällen och springer emot Þorgrímur tordyvel. Och så snart han ansåg sig vara på kasthåll från honom kastade han spjutet mot honom. Det söker sig en plats och flyger in under armen på Þorgrímur och kommer ut under den andra. Han faller genast död till marken. Då tog Helgi hästen och leder den dit och lägger Þorgrímur på dess rygg. Grímur stöder honom, men Helgi leder hästen ner till stackgården. De hälsar drängen väl. Han tar glatt emot det. Helgi sade: "Nu har vi dräpt en man här ifrån arbetet med dig, och nu är arbetet ogjort, och vi ska ta itu med att arbeta med dig." Men han svarar: "Det behöver jag inte. Jag räknar inte detta som en sorgesak för mig, för jag tror att de flesta kommer att säga att han länge kunde ha väntat sig detta. Jag ska inte arbeta ivrigare för att detta har hänt. Gå ni hem den väg som passar er bäst." Helgi sade: "Þorgrímur vill följa med dig hem, för han anser sig inte klara sig själv." Han tar ett rep från släden och binder honom på hästryggen framåt vid selen. Tordyveln sitter nu ganska framåtlutad på hästryggen. Bröderna går nu hem till Eyvindará, men drängen lastar lasset och arbetar så mycket han vill. Och sedan for han hem, kör lasset till vindsgluggen och bär in, och därefter ger han hästen foder och vatten, men Þorgrímur sitter på ryggen under tiden. Och när drängen har dröjt under dagen som han vill går han in, när han har mockat ladugården och dragit ut gödseln på gärdet, men Þorgrímur satt hela tiden på hästryggen. Bonden Þórir hade då satt sig till bords, och det var då nära middag. Han berättar då tidenderna för Þórir. Þórir frågade varför han hade dröjt så länge. Han säger att han hade mycket att göra, "men jag tyckte det var föga värt att skitfågeln blev dräpt." Þórir springer då upp från bordet och kallar två män att följa med sig och låter sadla hästar. Droplaugarsönerna kom hem till Eyvindará och berättade dessa tidender för Gróa. Gróa sade att det var väl gjort, "men ändå tycks det mig att du, frände, tidigt tar itu med dråpen." Detta dråp säger man är det första Helgi utförde. Gróa bad dem dröja en kort stund, "ni ska rida hem till Arneiðarstaðir nu" – de sätter sig då upp på Inni-Krákur – "för jag tror att Þórir kommer hit i dag för att söka er. Vi ska göra upp saken oss emellan, men far nu väl." De kommer hem till Arneiðarstaðir, och deras mor är då på gladare humör. Hon hälsar dem väl och frågade om nyheter. De säger att det inte finns några alls. "Hur har det gått med jakten sedan ni for hemifrån?" Helgi svarar: "Det är smått med jakten, mor, jag fångade en tordyvel." Hon svarar: "Det är ett litet byte, för det är en liten fågel, men lycka till dina händer för den, för det är den enda du kan ha fångat som jag är mycket glad över." Och hon var nu mycket mer talför mot pojkarna än förut. Þórir rider nu hemifrån med sina följeslagare och kommer till Eyvindará och bultar där på dörren och bad Gróa komma till dörren. Hon gör så och hälsar dem väl. Þórir besvarar det ganska trögt och frågade efter Droplaugarsönerna. Hon säger att de inte är där, "men ändå är det som om de vore här. Det som har hänt på deras färd vill jag ta på mig för dem. Bestäm så mycket pengar som du vill, och jag ska betala, för vi tycker att en träls dråp är föga värt hellre än att det kommer i folks mun. Men vi har haft god vänskap med varandra sedan jag kom hit till landet. Jag tänker att det ännu ska vara så. Detta är inte en större sak än att vi väl kan göra upp den." Þórir säger att det mycket väl kan ske, "för du har gjort mycket gott mot mig, och bestäm själv över denna bot." Gróa gick då in och kom ut med så mycket pengar som det är brukligt att betala i bot för trälar. Hon gav Þórir en fingerring av guld och bad honom vara vänlig mot pojkarna. Hon ansåg att hon visades vänskap om han höll förlikningen med pojkarna. Þórir sade att det skulle vara som hon bad. Han red hem med detta. ## kap. 13 (maskinöversättning) En man nämns Nollar. Han bodde på den gård som heter Nollarsstaðir. Den ligger närmast Arneiðarstaðir. Nollar hade lite egendom men många att försörja och hade mest till sitt uppehälle det han arrenderade. Han var en stor arbetare, en mörk man, den störste av män, han var skvallrig, elakt talande och illa omtyckt, och i allt var han en obehaglig man. Han var bror till Þorgrímur tordyvel. På intet sätt var Nollar mer omtyckt. Han hörde dessa tidender som hade hänt i bygden. Han gav sig i väg och far om natten till Mjóvanes och träffar Helgi Ásbjarnarson och ber honom ta sig an saken. Helgi svarar på det utan brådska, sade att det inte var mycket mellan honom och Droplaugarsönerna, sade att han inte brydde sig om att de fick något sådant emot sig, "det tycks mig som om Þórir äger saken. Han kommer att ge dig någon upprättelse, men du är grannen till de bröderna, och de kommer att vara dina beskyddare." Nollar svarar: "Jag kom till dig därför att du är vår hövding. Jag tycker att du är mest skyldig att lösa folks svårigheter i bygden, även om det inte kommer något lika stort som det som nu har hänt, och annars är det ingen nytta att vända sig till dig." Helgi sade: "Gå din väg, jag vill inte bevilja dig din bön, för jag tycker att det har träffat rätt män, även om ni är bröder, att de får något tungt." Nollar går sin väg och tycker att hans färd har gått illa och säger att Helgi därför ofta skulle få mindre del gentemot Droplaugarsönerna, "om de aldrig ska straffas för sin oförskämdhet." Nollar hyser stor ovilja mot bröderna. De låtsades att de inte visste om det. Det var en man som hette Þorbjörn. Han bodde på Skeggjastaðir. Den ligger närmast utanför Nollarsstaðir men söder om Ás. Han hade varit gift, men då var hans hustru död. Han hade en dotter som hette Helga. Hon var vacker och klok. Þorbjörn var välbärgad, en omtyckt man och en god bonde och då till åren. Bessi den vise var vän till Þorbjörn och tog ofta emot inbjudningar och gåvor av honom, och Bessi hade gett Helga många goda dyrbarheter, och det sades att han tyckte att denna kvinna var bättre än andra sedan hans hustru hade dött. Men det året sades det att Helgi Droplaugarson gjorde täta besök där hos Helga Þorbjarnardotter, och det sades inte vara emot hennes vilja, vilket i viss mån visade sig, för när bröderna hade varit hemma två nätter tar Helgi Inni-Krákur och spände honom för en släde. Han låter lägga en hud i släden och uppmanade Grímur att följa med sig, och sedan vänder de ner på isen. De far utåt längs isen ända fram till Skeggjastaðir, vänder mot gården, låter hästen stå där ute på tunet och kastar hö åt den. Bröderna går in i stugan. Helga hälsar dem väl, och Helgi sätter sig ner bredvid henne. Och medan de talade med varandra bad han att hon skulle fara ner till Eyvindará och vara där över vintern. Detta går hon med på. Och medan de talade om detta med varandra kommer en man in där. Han var i svart kåpa. Det var Nollar. Han vankar fram och tillbaka längs golvet och låter hatten hänga ner. Men när man minst väntar det springer han ut och ner längs gärdet, så ner till sjön. Där står en sten under strandbrinken. Där kastar han av sig kläderna och lägger dem upp på stenen. Sedan spänner han benskridskor under sig och far sedan uppåt längs sjön så fort det går. Vid middagstid kommer han upp till Bessastaðir. Han var i kóðsis-byxor [oklart]. Men han hade farit så fort att han var alldeles utmattad. Bessi hälsar honom väl och frågar varför han for så hårt. Nollar svarar: "Därför att det är tillräckligt nödvändigt, och jag far inte mindre för din skull än för min." "Vad är det?" sade Bessi. "Din fosterson Helgi har kommit ut till Skeggjastaðir, och han tänker förföra Helga Þorbjarnardotter ut till Eyvindará och lägga henne i säng hos sig, och där går det som man säger, att det är bättre att bli bedragen än att inte lita på någon, för du har litat på honom som på dig själv. Det kan inte räknas upp med ett ord vilken heder du har gjort honom, men han lönar det med det som han har gott om, ondska och falskhet." Bessi log åt det och sade: "Varför berättar du dessa tidender för mig hellre än för andra?" Nollar svarar: "Därför att jag trodde att du skulle tycka det angick dig mest och att du skulle bry dig om det, eftersom det är allmänt rykte att du tycker att hon är bättre än andra kvinnor." Bessi svarar: "Det har alltid hållits inom lagom gränser, och även om Helga gavs åt min fosterson skulle jag tycka att en vacker kvinna där väl gavs åt en duktig man. Men ändå tror jag att han skulle tycka att det var för lågt för honom med tanke på anseendet. Men jag har haft endast den vänskapen med Helga att ingen av oss har skadats av den. Jag har gett henne gåvor därför att hennes far har gett mig goda dyrbarheter. Gå nu och berätta dessa dina tidender för andra, för mitt mod sjunker inte av mycket." Nollar svarar: "Det är ändå sant att säga att Fljótsdalsbornas kämpar nu har levt ut, när de låter en pojkvalp ta kvinnor från dem, eftersom du är så galen i henne att du inte ser upp med något. Jag ska sluta berätta för dig, fast jag blir varse att du låtsas inte veta om det fast du blir skymfad. Då visar sig ert lynne, att det inte är att ta itu med dem som ni tycker är lätta att hantera. Och ju mer man går på er, desto mindre mod finns det i er." Bessi svarar: "Det vet jag, att det kommer att gå dig som din bror Þorgrímur, att du talar dig fredlös om du inte åtnjöt bättre mäns skydd." Bessi springer då upp och kallade män att följa med sig. De tar två av Bessis hästar och lägger sadlar på dem. Bessi rider, och en annan man med honom, men två går bredvid. Nollar var den femte. De far utåt längs isarna. Föret var gott och mycket kallt, och det blåste mycket. Helgi och Helga satt i samtal om helt andra saker. Då bad Helgi att hon skulle göra sig redo, "för det är långt ut till Eyvindará, och jag vill inte komma dit om natten." Helga såg sig då omkring: "Var inte Nollar här på golvet en stund i morse?" Helgi sade: "Jag tror säkert att han var här, och snabbt har han nu försvunnit." "Det tycks mig underligt om han inte anser sig ha fått veta något nytt. Jag tänker inte fara någonstans i dag, för jag tror att han har gått dit för att spionera, och jag skulle tycka det var bra om han blev en lögnare genom det." Helgi svarar: "Gör som du vill, men det säger jag dig, och det ska jag hålla, att jag inte kommer efter dig en annan dag." Helga svarar: "Det är väl att du bestämmer det, men jag far ingenstans för den här gången." Helgi går då ut och sätter sig i släden, och Grímur sätter sig till häst. De far nu utåt längs isarna. Nu ser bröderna att män far söderifrån längs sjön framför Nollarsstaðir. De känner nu igen männen. Nu tar Nollar till orda: "Bessi, nu kan du se om jag har ljugit något. Där far de nu utåt längs isarna från Skeggjastaðir. Grímur rider framför, men han och Helga sitter i släden. Nu är det så att jag börjar bli trött. Jag ville att du lät mig fara hem, för jag har mycket att göra, och jag är ensam om det." Bessi svarar: "Far vart du vill. Jag tänker sällan kalla dig att följa med mig, och otack ska du ha av mig för denna färd." Nollar vänder nu hem till sin gård, men Bessi och hans män far utåt längs isarna i rask passgång (tölt). Bröderna far utåt framför dem. Båda parterna far längs den västra stranden tills de kommer fram till det näs som skjuter ut västerifrån i Lagarfljót och heter Meðalnes. Ute på näset står en gård som heter Hreiðarsstaðir. Där är nu ett fårhus. Där bodde den man som hette Hreiðar. Han var en landnamsman och mycket god vän till Bessi och Droplaugarsönerna. Hreiðar var den bäste av bönder och den vänaste av män. Han var nu ganska gammal och hade bott där ett långt liv. Framför näset fanns vakar överallt. Där vattnade herden sin boskap. Och när bröderna kom till vaken säger Helgi att de skulle vattna sin häst, för den var varm. Då var det mycket skymning. De gör så. Då sade Helgi att de skulle springa upp i skogen. De drar sina knivar och kvistar veden. Helgi pekade [osäker tolkning] och gör en klyka nedtill. Då binder Helgi den på hästens rygg framåt vid selen och ner under buken. En kvist binder han i svansen och lägger upp tömmarna och sade att den skulle fara ner till Eyvindará. Kvisten slår mot hästens ljumskar, och den springer därför desto hårdare ner längs isarna. Bröderna springer upp i skogen. Helgi bryter av två käppar åt sig och gör dem kvistfria. Han har dessa i handen. Nu kommer Bessi och hans män till vakarna. Och när de kommer söderifrån fram till näset tar Bessis drängar till orda: "Jag vet inte vad den skryter med som säger att dessa män är modiga, när de flyr undan den man som har varit dem bäst i hela livet. Nu tror vi att det aldrig finns något mod i dessa män." Bessi sade: "Det är stor dumhet det ni säger. Jag tror snarare att det visar sig på andra sättet, att de blir som få andra med tiden. Nu vill jag att ni går hem till gården på Hreiðarsstaðir, men jag ska rida efter bröderna med en annan man, för jag väntar mig att mötet mellan oss och bröderna blir sådant att jag inte behöver någon mängd män, för här hyser ingen av parterna fiendskap mot den andra. Men ni väntar på mig här tills jag kommer hit i morgon." Drängarna blir glada över detta och tar sina kläder, går mot huset och skrattar mycket och sade att de aldrig hade sett sådana män som dessa, "som flyr desto mer ju längre det lider på dagen." Bessi sporrar hästen utåt längs sjön. Drängarna gick till vakarna och lade sig ner och drack, eftersom de hade blivit varma av gången, och lade vapnen ner på de kläder som de hade haft under dagen. De var i livrock och byxor. Då sade Helgi till sin bror Grímur: "Låt oss nu springa ner till dem och gripa dem och vålla dem något lidande. De har gjort mycket narr av oss." Grímur svarar: "Det gör jag aldrig, för vi har ingen man mer att löna än Bessi. Han har värderat oss högre än alla andra män." "Så ska det vara," säger Helgi. "Han ska få njuta av det, för han är min vän, men de ska nu få något att göra ändå, men vi ska se till att det inte skadar dem i längden. Men de ska veta att vi har dem helt i vår makt." Nu fick det bli som Helgi ville. De springer ner på isen. Bröderna tar var sin man. Grímur kunde inte göra annat med den han tog än att han höll honom under sig. Helgi binder upp dem, i det att han ordnar det så att han snärjer ihop händerna korsvis över buken och böjer huvudet bakåt mellan benen, sticker käppen in i knävecken, och den når då till nackbenet. Nu går han till Grímur och binder den andre som den förste; de breder kläderna över dem och går så till gården på Hreiðarsstaðir, bultar där på dörren och ber Hreiðar komma ut. Han gör så och hälsar dem väl och bjuder dem att stanna där. "Det finns ofta tillfälle till det," sade Helgi, "men vi färdas alltid sent, och vi ska hem i kväll, men ändå tycker jag att jag behöver något, för mina handskar ligger nere vid boskapens vattenhål, och nu drar det upp till oväder från havet, och det ser ut att bli snöyra. Jag ville att du tog upp dem i kväll och hade dem med dig hem när du vattnar din boskap." Hreiðar var en sådan man att han aldrig gick till sängs förrän en tredjedel av natten hade gått, men låg ända till middag. Hreiðar gick in, men bröderna gick söderut till Hof och så nedanför Skeggjastaðir. Då slår vädret om och det börjar snöa, och nu blir det det värsta oväder. Då vänder Helgi till gården Nollarsstaðir, "jag vill gå förbi gårdarna och inte längs isarna, för jag tycker att det är lätt att gå vilse." Helgi bultar där på dörren. Då hade det gått förbi kvällstiden (dagsetr). Nollar stiger upp ur sin säng och kastar på sig en livrock och går till dörren, och så snart han öppnar dörren griper Helgi honom i handen och rycker ut honom i ovädret. Grímur tar honom i den andra handen, och de leder honom till vedtraven och drar livrocken framåt över hans huvud. Grímur står framför huvudet, men Helgi rycker en vidja ur traven och piskar Nollar så att hans hud inte var hel någonstans mellan häl och nacke. Då lät de honom stå upp och bad honom gå bort från dem, "du ska få detta för ditt springande, och vänta dig något värre." De går och vänder nu hemåt och kommer hem när mycket av natten hade gått. Droplaug tar emot dem med öppna armar, som hon alltid brukade. Bessi red om kvällen tills han kom till Eyvindará. Något tidigare kom Inni-Krákur. Och i detta kom en tjänstekvinna från ladugården och sade till Gróa att Inni-Krákur hade kommit hem med underlig utrustning. Gróa går ut och drängarna med henne, och de tar Inni-Krákur och spänner ifrån släden, vattnar och ger honom foder. Sedan löser han ur släden knippet [osäker tolkning]. Då kommer Bessi in på tunet. Gróa välkomnar honom vänligt. Bessi tar emot det och frågade om hennes fränder hade kommit dit. Hon säger att det var inte så, "eller hur står det till med dina färder?" Bessi berättar hela historien som den har gått. Bessi var där över natten. Gróa trakterar dem mycket allvarligt. Gróa ber honom om välvilja mot dem och sade att han skulle visa dem vänskap. Bessi säger att det ska vara så. Hreiðar satt vid en gammal saga tills det hade gått förbi kvällstiden. Då gick han ut och gav sin boskap foder. Därefter driver han den till vattenhålet. Han kommer då att tänka på vad Helgi hade sagt till honom, vänder mot sjön och till vakarna, finner inte handskarna, ser där dessa bundna bylten som låg där. Han löser dem då. De är så stela som stockar. Hreiðar går hem efter en dragare och kör dem hem till gården. Han sköter om dem, och de kvicknar till väl. Där var de över natten. Och på morgonen gör sig Bessi redo att fara hem från Eyvindará. Gróa gav honom en fingerring av guld och en mantel med snören och talade om fullkomlig vänskap med Bessi. Han rider tills han kommer till Hreiðarsstaðir. Hreiðar tog ovanligt väl emot Bessi. Hans drängar berättade att det inte hade gått dem väl. Bessi skrattade mycket åt det och sade att det var unga mäns skämt, "men det är säkert att de har visat att de har haft er helt i sin makt men har låtit mig få njuta av det, när de inte har gjort er något mer, för ni gav tillräcklig anledning, även om de hade dräpt er. Låt det nu vara." "Så ska vi göra," sade de, och far hem därefter, far uppåt längs isarna tills de kommer fram till Nollarsstaðir. Där ser de Nollar sitta på en hög [osäker tolkning] som en hund och mycket gnällig. Han ber Bessi att han skulle göra upp saken för honom, för den misshandel han har fått. Bessi sade att det var förtjänt, även om han hade fått något överilat bemötande, "men ändå kan jag ta upp saken, fast du inte förtjänar det." Nollar släpar sig hem, men Bessi rider tills han kommer till Arneiðarstaðir. Då var det annorlunda. Droplaugarsönerna var ute på tunet och bjöd honom att stanna där över natten och blev glada över sin fosterfar när han hade kommit dit. Bessi tog emot det och var där över natten. Men på morgonen talar de om mycket och mest om dessa saker, att han hade farit efter bröderna. "Men jag har gjort min färd efter er därför att jag vill att ni akta er för det som jag ska säga er, att ni inte låter onda människor komma mellan er och mig, för ni ska inte vänta er att jag överger er så länge ni inte ofredar mig eller min son Ormsteinn. Men om ni kommer i tvist ska jag lägga det på lika villkor. Jag ska stå med er mot vem ni än har att göra med i övrigt i bygden. Men vad gäller den kvinna som du har sökt dig till, så handla för min skull. Vår vänskap har varit utan skada. Jag ska ändå hålla vänskap med dem på Skeggjastaðir, även om ni gör av egen vilja det som ni vill." Helgi svarar: "Jag vet inte om det behövs något besvär om det härefter." Bessi sade: "Det ville jag att ni gav Nollar något kreatur för den hårda behandling som ni har gett honom, även om han förtjänade det." Helgi säger att det säkert ska göras på hans ord. Bessi gör sig redo att fara hem med sina män. Helgi gav Bessi två oxar, fem vintrar gamla, båda grå, och en röd hingst som kallades Heiðarauður, och därtill tre ston. Åt var och en av de av Bessis drängar som de hade bundit vid vakarna gav Helgi något, åt den ene ett svärd och åt den andre en yxa. De skildes som vänner. Bessi for hem, men bröderna satt hemma en tid. Helgi sökte sig aldrig mer till den kvinnan och inte till någon annan, så vitt man vet. Och det är också folks berättelse att Helgi inte har älskat någon kvinna, så vitt man vet. ## kap. 14 (maskinöversättning) Det berättas att en sommar kom ett skepp från havet in i Gautavík i Berufjörður. Med detta skepp följde tröndska män, och de tog kvarter här över vintern. Samma vår, när vintern var över, bad Þiðrandi Geitisson sin fosterfar om medel till en resa: "Jag vill lära känna andra människors seder." Hróar svarar: "Det tycker jag är svårt om du vill fara bort från landet, för jag blir mycket bräcklig av ålder, och jag vet inte om du kommer tillbaka. Men ändå ska jag hedra dig med vad jag förmår. Men jag vill be att du kommer tillbaka så snart som möjligt. Men du kommer att bestämma." Hróar Tungugoði gav Þiðrandi mycket egendom. Han tyckte det var svårt när de skildes, och alla tyckte att hans avfärd var stor. Þiðrandi gav sig i väg och far söderut över heden, tar plats på ett skepp och far utomlands på sommaren. De fick god och snabb vind. De förde skeppet till Trondheim, till Nidaros. Då rådde Håkon den mäktige över Norge. Han hade sitt säte på Lade. Då visade det sig vilken förträfflighet Þiðrandi hade fått, för alla människor sade att det inte i mannaminne hade kommit en sådan man som Þiðrandi var. Han går till Håkon jarl. Jarlen tog väl emot honom och satte honom i högsätet bredvid sig och visade honom stor vänlighet under vintern. Han värderade ingen av sina män lika högt som Þiðrandi. De talade länge med varandra. Þiðrandi visade sig sådan att var man älskade honom innerligt. Men när våren kom bad Þiðrandi om lov att fara ut till Island. Jarlen frågade varför han ville stanna så kort tid där, "för jag unnar dig mycket väl att vara här. Det har inte kommit någon man hit som jag skulle sakna så mycket som dig om du far bort." "Du har varit god mot mig denna tid, men ändå kan jag inte stanna här längre, för jag älskar min mor så mycket att jag måste fara nu först. Det kan jag säga er, för där finns ännu de människor som skulle tycka det vore bäst att jag kom tillbaka förr än senare." Jarlen svarar: "Så ska det nu vara." Þiðrandi köper sig ett skepp och låter lasta mycket gods i det. Han tar emot goda gåvor av jarlen. Därefter lossar de förtöjningarna och seglar ut på havet. Många håller för sant att Þiðrandi ogillade jarlens lynne i vissa avseenden och därför inte ville vara längre hos honom. Þiðrandi fick den sommaren god vind och förde sitt skepp till Skálavík i Vopnafjörður och bar varorna från skeppet och förde hem dem. Därefter gör han i ordning skeppet och drar upp det. Han for hem till Krossavík. Där togs han emot ovanligt väl och med all vänlighet. Där blir det också ett mycket glädjefyllt möte mellan Þiðrandi och Hróar. Han är där några nätter innan Hróar tillkännager att han vill att Þiðrandi far österut med honom till hans ägor och välde, "för jag kan inte annat än vara tillsammans med Þiðrandi, så mycket älskar jag honom, och varje stund tycks mig lång om han inte är hos mig." Þiðrandi säger att det genast ska ske när han ville, "för jag vill njuta av det medan det är möjligt." Þiðrandi gör sig redo för färden och far med Hróar österut till Hof i Hróarstunga. Hans fränder blev glada över honom där de kom i Vopnafjörður. Alla Þiðrandis fränder visade stor glädje över att han hade kommit tillbaka med heder. Ketill þrymur skickade bud till sin systerson Þiðrandi att han skulle komma till Njarðvík på besök och säger att han inte skulle fara förgäves, "för han är den ende av mina fränder som jag är mest glad att ha mycket och gott umgänge med." Þiðrandi lovar att komma när det har lidit på sommaren och höarbetet är avslutat, men sade att han inte hade tid till det därför att han tidigare hade lovat andra. Ketill säger att Þiðrandi gjorde väl. ## kap. 15 (maskinöversättning) Det var en man som hette Ásbjörn. Han var från Sydisland och då nyss kommen till Fljótsdalshérað. Han var född söderut i Flói. Han for därifrån österut till Rangárvellir, sedan österut till Síða, och stannade inte förrän han kommer österut till Fljótsdalur. Där tar han tjänst. Ásbjörn var en storväxt man, mörk till hårfärgen, ful i ansiktet och ganska obehaglig. Ändå lockades många män att ta emot honom, för han var en så skicklig murare av gärdesgårdar att ingen kunde mäta sig med honom. Ásbjörn hade ett tillnamn och kallades vegghamar. Ásbjörn hade varit fem vintrar i Fljótsdalshérað när detta hände, och han hade lagt gärdesgårdar kring folks tun och likaså gränsgärden. Ásbjörn var en så stor mästare i att lägga gärdesgårdar att det är ett tecken på det att de gärdesgårdar som han har rest ännu står i Austfirðir. Det var en man som hette Þorbjörn. Han kallades kórekur. Han bodde på den gård i Fljótsdalshérað som heter Kóreksstaðir, öster om Lagarfljót. Den ligger i Útmannasveit vid de östra fjällen. Þorbjörn hade en hustru. Hon var släkt med Njarðvíkingarna. Han hade två söner. Den ene hette Gunnsteinn och den yngre Þorkell. Þorkell var då arton vintrar och Gunnsteinn tjugotvå vintrar. De var båda storväxta och starka män och mycket raska. Men Þorbjörn var nu mycket åldrad. Ásbjörn vegghamar hade varit där två vintrar och tjänat en del egendom, men den tredje vintern sätter han upp eget bo, för han hade en havande hustru. Han hade sedan tidigare några barn. Han arrenderar en jord där utanför den bäck där det nu heter Hlaupandastaðir men då Sauðlækur. Han var där ett år. Det gick illa för honom med boskapen, och hushållet blev besvärligt. Denna sommar gör Ásbjörn vegghamar en resa hemifrån ut till Njarðvík för att träffa Ketill och bad att han skulle ta emot honom som dräng. Ketill frågar varför han inte vill bo längre. Han sade att han tyckte det var hopplöst att bo under stora besvärligheter. Ketill svarar: "Du tycks mig ha för många med dig." Ásbjörn sade att han inte sökte tjänst åt fler än sig själv ensam och sade att han skulle sörja för sitt folk på annat sätt. Ketill frågar hur han tänker sörja för folket. Han sade att han tänkte springa ifrån dem, "och hit till dig, för jag tror att jag inte kommer att ofredas mycket på grund av din makt. Jag ska låta hustrun brottas med barnen." Ketill svarar: "Det har jag ofta tänkt, att ta emot dig. Jag ska ge dig ett villkor. Du ska bygga en gärdesgård nerifrån fjället under klipporna och ut i havet. Detta ska du utföra för ett års tjänst." Ásbjörn sade att han trodde att han mycket väl skulle kunna utföra detta, "vi ska göra upp om detta, men du ska se till att det inte förs någon talan mot honom [osäker tolkning]." Ketill går med på detta. Sedan gör han en resa upp över heden, far efter sina sängkläder, men där springer han ifrån sitt folk, och därför skulle det heta Hlaupandastaðir. Då tog de på Kóreksstaðir hand om hans försörjningsbördor men gick miste om sitt arrende från honom och fick sitta med alla svårigheter. Ásbjörn tar itu med gärdesgårdsbygget ute i Njarðvík nerifrån fjället. Han utför stora arbeten under sommaren, men han ändrade sig inte i lynnet, för alla tyckte illa om honom utom Ketill ensam. ## kap. 16 (maskinöversättning) I sommarens sjunde vecka gör Þiðrandi i ordning sin resa hemifrån. Han rider med sex följeslagare ut längs Lagarfljót och ned genom Hróarstunga och där över älven vid det ställe som heter Bakkavað, rider ut genom bygden och kommer om kvällen till Kóreksstaðir, till Þorbjörn. Þorbjörn och hans söner gick emot Þiðrandi och hans män med stor vänlighet och bjöd honom att stanna där så länge han ville. Han var där den natten och de tog utmärkt väl emot honom. Bröderna bad Þiðrandi att han skulle vilja fara ut till Njarðvík och be Ketill att han släppte Ásbjörn fri men ändå betalade sommarlönen, eller annars tog emot hans folk. Þiðrandi sade att han var skyldig att lägga ett ord för dem, "men jag vill inte lägga mig i mer än så, när Ketill, min frände, står på andra sidan." De säger att de fann det förståeligt. När natten var förbi gör de sig redo för resan, tjugo tillsammans. De rider ut över Ós och ned i heden där det heter Gönguskarð i viken. Det var då mitt på aftonen när de kom till viken. Då var få människor hemma. Höarbetet var då inte avslutat, och där fanns mycket ängsmark. Folket var ute i arbetet, och Ketill var ensam hemma av karlarna, och några kvinnor. Ketill satt i skålen. Nu sägs det att just då kom frossan över honom, som han alltid brukade få, så att han ryckte till och for upp och varje tand skallrade i honom. Han hade också en sådan rysning som om vatten östes mellan skinn och hull. Då sade han till en kvinna att hon skulle göra upp eld åt honom, och han ville värma sig. Han kastade en fäll under sig. Ketill värmer sig vid elden. Men Þiðrandi och hans män rider ned längs viken. Och när de kommer nära gården i viken, då ser de att en man var uppe i sluttningen vid en gärdesgård. Han var i grå kjortel. Han hade knäppt upp skörten på axlarna, men öglorna hängde ned längs sidorna, och utanpå hade han en vit torvkappa. Han hade dragit en hatt över huvudet. De känner igen att mannen där var Ásbjörn vägghammare. Han hälsar dem inte. De rider så ned längs gärdesgården. Ingen av dem talade till den andre. Då rider Gunnsteinn Kóreksson ned till Þiðrandi och sade: "Mycket lovande ser den mannen ut. Låter du mig ta spjutnageln ur mitt spjut och ta av spjutet från skaftet och kasta mot honom och se hur han tar det?" Þiðrandi sade: "Gör det inte, ty det är ett gammalt ordspråk att ont ofta följer av onda, och jag vill inte att du har med honom att göra." Då vänder han i en båge och bort från vägen. Då tar han spjutnageln ur spjutet och kastade mot honom med stort skratt. Men när Ásbjörn ser att spjutet far mot honom, då hoppar han upp. Kastet träffade kjortelskörtet och öglan och så ut i den blöta gärdesgården, och så att han faller ned från gärdesgården. Han springer snabbt upp och tar spjutet och kastar ned det, men han hoppar upp på gärdesgården och genast in över den. Han sätter genast i väg i språng hem till gården. Och så snart han kommer in på tunet springer han in i eldhuset där Ketill värmer sig. Han kastar sig upp på sätet mittemot elden. Ketill frågar vad det var med honom. Han svarar: "Det är svårt att veta vem vi ska välkomna. Jag trodde i våras när jag tog tjänst här att jag inte skulle bli slagen till skada eller rentav till döds. Kóreksönerna har kommit hit. Gunnsteinn har kastat ett spjut in under min ena arm och det kom ut under den andra. Nu trodde jag att jag hade sökt mig till en hövding när det gäller er. Men jag ser att det inte finns någon duglighet i er, så att ni aldrig hämnas våra oförrätter, fastän skam görs oss." Ásbjörn hade hög röst och ett jämmerligt andetag. Ketill springer upp i stor vrede. Han griper sin yllesärk och kommer i den, och han var redan i hosor utan fotdel. Det var fotremmar under dem. Man hade inte linnebyxor på den tiden. Ketill går då tyst utåt genom eldhuset så att elden sprutade åt alla håll omkring honom. Han går utåt till den sängkammare (lokrekkja) där han brukade sova, tar ned hjälmen och sätter den på huvudet och svärdet i handen, sätter skölden framför sig. Efter det vänder han ut med draget svärd och kastar skidan efter sig. Och i det han kom ut på tunet rider Þiðrandi och hans män in på tunet. Ketill vänder sig genast mot Þiðrandi och hugger mot honom med svärdet. Hugget kom så nära Þiðrandi att han inte såg något tillfälle att föra skölden framför sig. Han kastar sig bakåt ur sadeln och kommer ned stående. Men Ketill hejdar inte hugget för det. Man red då mest i emaljerade ståndsadlar. Ketill hugger längs hela sadeln och klyver båda sadelbågarna och hästen under sadeln. Ketill hugger genast en andra gång mot Þiðrandi. Han får då skölden framför sig. Ketill klyver då skölden utanför handtaget så att svärdet stannade i marken. De kvinnor som var på gården sprang ut dit där folket var i arbete. Det fanns då en annan gård i viken, den som heter Virkihús. Dit sprang några kvinnor, ty där fanns ännu några karlar. De for dit. De blev sammanlagt tjugo män. Þiðrandi sade till sina män att ingen skulle lyfta vapen mot Ketill, "och om någon gör annorlunda än jag säger, då ska jag lyfta vapen mot honom, även om han är en av mina män." Efter detta erbjuder Þiðrandi Ketill, sin frände, alla slags förlikningar: "Jag får här ett annat mottagande än jag hade väntat, och om det har skett något på våra resor som ni tycker är värt att föra talan om, då vill jag erbjuda böter så att du tycker att du får heder därav. Men eftersom du inte vill sätta något värde på mina ord, låt mig då åtnjuta min mor, som är din syster, och det är ett större ansvar att fortsätta med det som du nu har tagit dig för." Ketill tiger hela tiden, men Þiðrandi ber honom ständigt om skonsamhet. Ketill låter som om ingen annan fanns där, och Ketill angriper honom häftigt. Þiðrandi sade: "Varför är det inte bra att man nu gör det som man kan göra? [osäker tolkning] Men ingen ska lyfta vapen mot Ketill, ty han kommer snart att lugna sig. Men jag ber inte att ni dräper hans män." Så gott de kan gör de så. Då drar de sig söderut över tunet. Aftonen börjar nu lida långt och solen sjunker, och deras hästar var här och där, ty där hoppar var och en av sin häst där han kommit. Då förs de söderut över vallen, ända tills de kommer till den bäck som rinner utanför den gärdesgård som ligger nedanför gårdsplanen. Då sticker Þiðrandi fram svärdsspetsen och hoppar baklänges över bäcken. Då var hela skölden avhuggen från Þiðrandi, så att ingen flisa fanns kvar utom det som satt vid handtaget. I detta hugger Ketill mot Þiðrandi och träffar höger axel och lossar skulderbladet så att man såg in i lungorna. Þiðrandi hoppade då ned över bäcken, tar svärdet i vänster hand och hugger mot Ketill och genom honom. Ketill faller då död till marken, men Þiðrandi går söderut över bäcken och till den tuva som står nedanför vägen och som nu heter Þiðrandaþúfa. Han sätter sig ned där. Då stod inga fler män upp än Kóreksönerna, Þorkell och Gunnsteinn. Alla Þiðrandis andra män hade fallit. Kóreksönerna satte sig då ned bredvid honom, en på var sida. De var då mycket trötta. Ketills män samlades kring honom och täckte hans lik. Efter det gick de hem, stridströtta och ändå många sårade. Nu tar Þiðrandi till orda: "Nå, Gunnsteinn, hur tycker du det har gått? Vad tjänar det nu till att klandra det som har skett? Men det har gått så att ni här nu kan se hur egenrådighet kan löna sig, men det tjänar inte till att förebrå dig nu. Men vad har du sett av Ásbjörn, din kamrat, i kväll?" Gunnsteinn svarar: "Jag har haft annat att göra än att bry mig om den skurken." "Så är det ändå inte med mig. Jag har inte haft så mycket att göra att jag inte har sänt ögonen efter vad han har tagit sig för. Just i kväll när Ketill gick ut och män strömmade till honom, då kom Ásbjörn ut och höll handen över ögonen och spejade efter hur det gick mellan oss. Men nu har han burit sig krigarmässigt åt efteråt, och det tror jag nu, att han nu är här på vallen utanför bäcken, och jag tror att han plundrar ett lik." Gunnsteinn ser nu var han är och springer ut över bäcken. Han hade svärd i handen och hugger i ryggen och klyver honom mitt itu. Efter detta går han till sin plats. En kvinna går ut om kvällen. Det var en tjänstekvinna. ## kap. 17 (maskinöversättning) Gunnar hette en man. Han bodde hos Ketill. Han var norrman (austmaðr) och hade kommit till Island under sommaren. Han var till släkten från Hålogaland, en stor och krigisk man, ung till åren och mycket väl bildad. Han satt i ett förrådshus ovanför husen. Därinne var hans varor. Han hade inte varit med vid denna strid och han hade inte vetat att detta krig hade varit. Kvinnan springer till förrådet. Detta var hans tjänstekvinna. Gunnar satt i dörren till förrådshuset och fjädrade pilar. Hon tar till orda: "Sant är det som sägs, att man inte kan se den som ingenstans är. Ketill trodde nog inte i höstas, när han bjöd dig hit, att han inte skulle få någon hjälp av dig om han behövde något. Men du är en desto större usling, som ligger stilla därinne som en hund på valpar, där din husbonde är fälld på marken och många av hans män. Här har ofred kommit och de har dräpt Ketill." Gunnar for upp vid detta budskap och griper bågen i handen, lägger på strängen en pil som han nyss hade gjort. Han går då ut och sade: "Har de män som har gjort detta farit bort från sina illgärningar?" Hon svarar: "Det har de inte." "Var är de nu då?" säger han. "De som lever är söder om bäcken på vallen." Gunnar sade: "Var är Þiðrandi? Jag ville se honom." "Jag tror," sade hon, "att han sitter på en fågeltuva mellan bröderna Kóreksönerna." Gunnar spänner nu bågen, och det skedde i samma ögonblick att strängen klingade hemma vid gården och Þiðrandi föll baklänges. Pilen träffade Þiðrandi i bröstet och gick ut mellan skulderbladen. Gunnar frågade vilken man det hade varit. Hon svarar: "Det var Þiðrandi Geitisson." "Säg du, den eländigaste av alla kvinnor! Ingen annan man fanns som var mer omtyckt eller duktigare. Jag har vållat den mans död som jag minst ville." Þorkell Kóreksson frågade Gunnsteinn, sin bror, om han var svårt sårad. Gunnsteinn sade att han hade några sår, "men hur är det med dig, Þorkell?" "Inget sår på mig är farligt." Då sade Þorkell: "Nu behöver vi inte vänta på Þiðrandi, och det är inte heller rådligt att söka sig hem till gården. Jag tror inte att vi kan få tag i våra hästar. Vi kommer inte heller att vara lätta på foten." De välver en sköld över Þiðrandi där på tuvan, går sedan bort, går upp till vägen, raka vägen upp i backarna. Det gick långsamt för dem, ty det var stort nattmörker. De gick tills de kom till de backar som var högst upp i passet. Där var en dalsänka söder om vägen, och den heter Kiðjahvammur. En å faller ned från passet och ned i sänkan. Där finns ett stort vattenfall. Under fallet finns en stor grotta. I den grottan är folk ofta om hösten när man går på fjället. Þorkell sade: "Vi går till grottan, ty jag är så trött att jag inte kan gå längre." De går till grottan. Framför den är en mur av sten uppbyggd. Gunnsteinn kastar sig genast ned, ty han var mycket varm. Han kastar av sig kläderna. Þorkell spänner av sig sitt bälte. Efter det drar han av sig kläderna. Då faller inälvorna ut. Han sätter sig då ned och Þorkell lät där sitt liv. Med detta hade han gått hela vägen nedifrån Njarðvík. Nu är Gunnsteinn ensam kvar hos sin döde bror. Han var svårt sårad. Gunnsteinn beslöt av egen tanke att ge sig av därifrån. Han står då upp, och när han tänker gå därifrån var han så stel att han inte kunde flytta den ena foten förbi den andra. Han sätter sig då ned. Han måste nu stanna där, fastän han inte tyckte det var bra. Þorbjörn kórekur hade det oroligt i sömnen den natten. Och när han vaknar klär han sig i all hast. Han väcker herden och sade att han skulle göra ett ärende åt honom: "Jag vill att du tar två hästar. Jag vill att du rider ut till Ós och ned i Gönguskarð till den grotta där ni brukar ha nattläger om höstarna när ni går på fjället, och se efter vad du blir varse där. Och om du blir varse några nyheter, då vill jag gärna få veta dem." Fårherden rider ned till Ós och ned i Gönguskarð. Han ger sig ut på färden. Och när han kommer ned i Kiðjahvammur stiger han av hästen där och går upp under fallet. Han går in i grottan. Då hade det ljusnat av dag. Han frågade om det fanns något där som kunde ge honom svar. Gunnsteinn ger sig till känna. Fårherden frågar efter nyheter. Gunnsteinn berättar det som hade hänt. Fårherden frågar om han förmådde följa med honom därifrån. Gunnsteinn sade att det inte fanns något annat att göra. Han ville då genast gå ut men kunde inte, utom att han stödde sig mot hans axlar, på ena foten. Han får upp honom i sadeln och lägger kläder om honom och gör det så bekvämt för honom som han tyckte var bäst, rider nu upp över heden, och de kom hem vid middagstid. Då hade Kórekur gjort i ordning ett bad. Han tar nu och tvättar Gunnsteinns sår och ger honom sådan lindring som han kunde. ## kap. 18 (maskinöversättning) Dessa nyheter blev snart kända och många tyckte att de var stora, som de var. Hróar Tungugode (goði) tog detta närmast sig, så att han lägger sig till sängs av sorg och dör efter en svår dödskamp. Efter denna strid kommer Þorkell fullvis hem, ty han hade farit ned till fjordarna efter torkad fisk. Han kom hem samma dag som striden hade stått natten innan. Þorkell får höra om striden och att hans far och Þiðrandi har fallit. Han kastar upp en hög efter Þiðrandi, sin frände, och den står där på åbrinken nedanför gården. Han för de män som föll in i högen. Þorkell drev bort norrmannen (austmaðr) med stor skymf, sade att han hade gjort dem stor skam, så att man inte kunde vänta sig någon gottgörelse, när han dräpt den man som andra väntat sig den största glädje av. Gunnar försvann nu bort och ingenting hördes om honom. Många sörjde dessa nyheter när de fick höra dem, och man tyckte att det var stora händelser, både Þorkell Geitisson, hans bror, och Bjarni Helgason från Hof i Vopnafjörður, ty han var nära frände till Þiðrandi, Þórdís todda, som Helgi Ásbjarnarson var gift med, Bjarnis syster, och likaså bröderna Þorvaldssönerna, söner till Þorvaldur Þiðrandason, Grímur och Helgi. De var alla med i eftersökningen av Gunnar norrmannen och ville alla hämnas Þiðrandi, men om denne man hördes aldrig något. De flesta trodde att han hade sprungit till mötes med andra norrmän som låg i läger där de hade dragit upp sitt skepp, i vikarna mellan Njarðvík och Borgarfjörður, på andra sidan Snotrunes. Där satt sjutton norrmän, och man trodde därför att han hade farit dit. Nu lider vintern ända tills dagarna blev längre. Då gör Þorkell Geitisson i ordning sin färd norrifrån Krossavík med nio följeslagare österut över heden till bygden. Han rider upp genom bygden väster om älven ända tills han kommer till Arneiðarstaðir. Han får där ett gott mottagande av Droplaug och hennes söner. Han var där över natten. Då ber han bröderna att de skulle fara med honom ned till Njarðvík och träffa Þorkell fullvis och därifrån söderut till fjordarna: "Jag vill se om jag kan komma på spåren efter denne man, Gunnar, som nu kallas Þiðrandis baneman, som har vållat oss stor sorg. Det är en stor nödvändighet för oss alla att kunna röja honom ur vägen." Bröderna gör sig nu redo att fara med Þorkell och far ut genom bygden. De kallar upp enstaka män och de blir arton tillsammans. Nu far de och kommer om kvällen till Kóreksstaðir, till Þorbjörn. De bjuds att stanna där och de är där över natten. De frågar Gunnsteinn noga om de händelser som hade skett i Njarðvík under hösten, och Gunnsteinn berättade utförligt, men tyckte ändå att det var tungt att berätta. Och när en tredjedel av natten återstod, då står Helgi Droplaugarson upp. Det var starkt månsken och gott före både i bygderna och på hedarna. Han väcker då sina följeslagare. Då går han till Gunnsteinn och sade till honom: "Du vill väl följa med oss, frände, ut till Njarðvík." Gunnsteinn svarar: "Jag ska fara om ni vill." Efter det ger de sig av, far ut nedanför Sandbrekka och så ut till Ós och upp på heden till Gönguskarð, tills de kommer så högt upp att en backe återstod. Där är en dalsänka utanför vägen, och den heter Djúpihvammur. Där går vägen på sommaren söder om den, men på vintern far man alltid ned genom sänkan när snön lägger sig. Helgi vänder nu av från vägen och sätter sig ned. Han ber dem alla sätta sig ned och ställer upp dem i vallar med en öppning i mitten, som i en gårdsgärdsgård. Þorkell Geitisson sade: "Vad ska det här tilltaget betyda, frände?" Helgi svarar: "Jag tyckte att jag hörde människoröster uppe i passet nyss. Nu ska vi ta dessa män till fånga, vilka de än är." Och när de nyss hade satt sig ned rider fem män fram till dem med broddstavar. Dessa män hade alla stålhuvor och var omgjordade med svärd. De kände igen att det var Þorkell Ketilsson fullvis nedifrån Njarðvík och hans hemmamän. Helgi springer upp, och alla de, och sade att de skulle gripa dem. De gjorde så. Helgi gick fram till Þorkell och hälsar på honom och frågar vart han tänker fara. Þorkell sade att han tänkte fara upp till bygden och kräva in skulder. "Varför säger du något så otroligt, att du skulle fara för att driva in pengar vid den här tiden på året? Och jag ser att det inte är ditt ärende. Nu tror jag mig veta vart du tänker och vad ditt ärende är. Jag skulle tro att du tänker fara upp till Mjóanes för att träffa Helgi Ásbjarnarson och lämna Gunnar Þiðrandis baneman i hans händer, och du tycker väl att det är troligast att han kan hålla Gunnar undan mig. Du vet att det är föga vänskap mellan oss." Þorkell svarar: "Varför tillskriver du mig det, att jag skulle hålla den man som har gjort oss den största skam? Och ni har väl hört att jag drev bort honom redan samma dag som jag kom hem." "Jag bryr mig inte om vad du säger om det. Nu måste du snabbt välja mellan två möjligheter, om du vill att jag dräper dig här i Djúpihvammur, eller annars att du lämnar ut mannen." Þorkell sade att han inte visste något om denne mans färder. Helgi drar då av Þorkell vapen och kläder och av alla hans följeslagare. Då låter Helgi lägga ned dem och skaffar lika många män till att döda dem. Helgi sade: "Vi har inga förpliktelser mot dig om du inte sätter något värde på släktskapen med mig. Nu ska jag inte skona dig." Nu ser Þorkell i vilken knipa det hade kommit och sade: "Hårt går du fram i det mesta som du vill befatta dig med. Det går för mig som för de flesta, att jag väljer att leva om jag har valet. Nu ska jag säga säkert att norrmannen är i mitt förvar. Jag har hållit honom hela vintern sedan händelserna inträffade. Jag gjorde det för att vilseleda, att jag visade bort honom. Uppe på heden ovanför gården i Njarðvík går en avsats söderifrån passet ut mot Skálanes. Och på avsatsen mittemot gården har ett stenskred rasat ned från åsen på avsatsen. De stenarna är mycket bevuxna med mossa och lav. Där mellan stenarna slog jag upp ett tält i höstas när jag drev bort honom. Det är järngrått och har samma färg som stenarna. Där satte jag hans sovsäck (húðfat) och gjorde i ordning så gott jag kunde, och där har han varit sedan dess." Då svarar Helgi: "Nu gjorde du väl i att säga sanningen. Inte desto mindre visste jag redan förut att han var i ditt förvar. Jag ska nu inte heller göra dig något ont, men du blir inte fri för den här gången, så som det nu står till." Då talade Helgi till Þorkell Geitisson och frågade: "Vill du hellre fara ned över heden och leta efter norrmannen, eller vill du sitta hos Þorkell, din namne, och vakta honom till middagstid?" Þorkell Geitisson svarar: "Jag vill stanna hos min namne och vakta honom, ty vi Vopnfirðingar är inte snabba i benen. Här behövs det lite. Jag tycker att det är en större lyckoprövning att leta efter honom. Jag litar mer på dig och din lycka till att leta efter honom." "Därför erbjöd jag dig också att välja," sade Helgi, "att jag tycker att det är bra att du bestämmer, men det är svårt att se för vem det blir förunnat. Nu ska skaran delas i två hälfter. Vi bröder ska fara ned över heden med åtta andra och se hur långt jag kommer, men ni följeslagare far upp till Arneiðarstaðir i kväll och väntar på mig där tills jag kommer i morgon, utom om jag inte finner norrmannen, då kommer jag vid middagstid. Då ska Þorkell fullvis dräpas om han har ljugit, men om han talar sanning, då kan han inte klandras även om han låter honom komma undan. Men om jag inte kommer tillbaka före middagstid, då ska du låta Þorkell fara vart han vill, ty då har jag hittat norrmannens tillflyktsort, vare sig han blir gripen eller inte." [osäker tolkning] Nu skiljs de där. Helgi och hans män far ned över heden, men Þorkell Geitisson sitter kvar hos sin namne. Och när Helgi och hans män kom upp i passet, då ljusnade det av dag. Då låg en stor molnbank över havet. Det drar snabbt upp på himlen och börjar yra snö. Med det följer vind från nordost. De tar sig ned i backarna. Då ser de var avsatsen går ut längs sluttningen. Då sade Grímur Droplaugarson: "Låt oss inte göra samma sak två gånger. Låt oss nu vända här ut längs avsatsen." De far nu inte länge innan de ser stenskredet och likaså tältet. Då var det halvljust av dag. Nu tilltar snöyran och likaså vinden. Det börjar nu bli kallt. Vid den tiden vaknar norrmannen i tältet. Han behöver gå och uträtta sina behov. Han stiger upp i skjorta och linnebyxor. Han drar skor på fötterna men knäpper dem inte. Han hade ingenting över sig och ingenting i handen. Och när han drar ned byxorna hör han människoröster söderut på avsatsen från sig. De hade då inte långt kvar till tältet. Han såg att det då inte var rådligt att vända tillbaka till tältet, när fienderna hade kommit så nära. Han vänder då ut längs avsatsen så fort han kan. De ser nu mannen och tyckte att de hade hans öde i sin hand och trodde att han skulle komma kort undan. Den ene eggade den andre att följa efter. Gunnar springer nu så fort fötterna kan bära, så att skorna faller av. Nu ökar ändå avståndet mellan dem medan han var otrött. Gunnar springer ned förbi skålen och ut ur sänkan. Då stannar han och knyter fast linnebyxan om benet. Då hade de kommit ned förbi skålen till vallen. De bildar en kedja ned mot havet. Grímur var den snabbaste av alla. Han springer då fram från skaran och fram till Gunnar och tänker genast tillfoga honom sår. Gunnar ser detta och kastar sig under vattnet. Han dyker genast ned. Grímur ser att han inte kan komma åt honom med vapen och kastar ett spjut efter honom, och det träffar Gunnar i vänster hand. Han griper tag i det och rycker bort det, men han simmar ut på viken. Då blev det mycket blåsigt och höga vågor. Helgi ropar nu och sade: "Var vet ni en man med sådan djärvhet som denne, eller vem vill följa efter honom?" Ingen sade att han skulle våga. "Det är att vänta," sade Helgi, "ty antingen kommer en att klara det, eller ingen av vårt folk. Men den mannen ska inte fara, ty jag tycker att landstigningen är osäker där Gunnar är framför på stranden, utöver att det inte är säkert hur simningen lyckas. Nu ska vi hellre gå in till båthusen och se om vi kan få oss ett skepp där att ro efter honom, även om det blir något långsammare för oss. Men vi ska ändå hela tiden ge akt på vart han simmar." Helgi och hans män gör nu som han sade, men Gunnar simmar över viken och kommer i land söder om skreden, där det nu heter Gunnarsdæld. Det har de män jämfört som har varit på båda ställena och känner till det, att det är en lika lång simtur som Gunnar har simmat tvärs över Njarðvík som från Naustadæl och över till Vindgjá. Gunnar springer då upp på näset, Snotrunes. Gunnars skeppskamrater låg i läger på andra sidan näset. Han söker sig dit till dem. Droplaugsönerna ror över viken och kommer i land litet senare än Gunnar. De drar upp skeppet och ger sig i väg till fots och ser var Gunnar far. De ökar nu farten efter honom. Gunnar springer in i boden. Då sitter de vid dagvarden. Gunnar bad dem om hjälp: "Jag ville att ni försvarade er tillsammans med mig. Då blir vi inte övergivna åt dem som förföljer oss." De sade att de aldrig skulle ge sig själva i fara för hans olycka. Han gav viken namn och uppkallade den efter sina kamrater och kallade den Geitavík, och så heter den alltid sedan dess. Och när han ser att han inte får något av dem, då vänder han bort och upp på Snotrunes. Han styrde söderut mot Borgarfjörður med inte större förråd än han hade haft förut. Droplaugsönerna ser att Gunnar springer bort från viken. De kommer inte dit. De springer högre upp, ovanför bodarna. Gunnar börjar nu bli mycket svag i fötterna när han sprang barfota över isen och kylan var stor. Linnekläderna fryser fast på honom. Det hjälpte honom att han ansträngde sig i färden så mycket han kunde. Därför fick han värme. Nu minskar ändå avståndet mellan dem tills han kom upp på åsen. Då sluttar det bort mot söder. ## kap. 19 (maskinöversättning) Söder om åsen står en gård som heter Bakki. Den är närmast, tror de. Där bodde en man som hette Sveinungur. Han var en mycket stark man och ägde goda tillgångar, en gift man som hade en enda son, nio vintrar gammal när detta hände. Där fanns inte fler karlar. Där fanns några kvinnor till. Sveinungur var en egensinnig man, och folk sade att han inte var helt och hållet där han syntes. Men ändå var han god när han ville, men han hade umgänge med få. Sveinungur hade den dagen farit efter torv på den väg som Gunnar var på väg. Han håller då på att lasta lasset när Gunnar springer förbi där. Han hade då lagt i korgarna men inte lastat emellan. Gunnar springer fram till Sveinungur och sade: "Rädda mig." Sveinungur svarar: "Vad behöver du?" Gunnar svarar: "Mina fiender springer efter mig och vill dräpa mig om de får tag i mig." Sveinungur frågar vem han var. Han svarar: "Jag heter Gunnar och kallas Þiðrandis baneman." Sveinungur frågade: "Vilka springer efter dig?" Gunnar svarar: "Det vet jag inte säkert. Men jag tror att det är Droplaugsönerna." "Det är bra," säger Sveinungur, "och här behöver man inte fråga efter orsakerna. Det är ändå gott att veta att du får straff för det brott som du har begått, att dräpa den man som alla väntade sig det bästa av." Gunnar svarar: "Jag döljer inte att dådet har blivit illa. Det behövs inte att påminna. Det är var och en anbefallt att rädda sig så länge han kan." Sveinungur sade: "Lägg dig ned mellan korgarna om du vill, men det kommer inte att hjälpa dig mot sådana kämpar som förföljer dig." Sveinungur drar av sig kåpan och sätter den på honom. Gunnar lägger sig nu i släden mellan korgarna, och Sveinungur griper hästens tyglar och stannar inte förrän han kommer hem till Bakki. Men när Gunnar lade sig ned i släden låg åsen mellan dem. Droplaugsönerna var då på västsidan av åsen, men torvgravarna är på östsidan av åsen, och därför såg de inte. Sveinungur kör lasset tvärs för dörren. Den unge pojken stod i dörren. Han var i en vit rock och byxor av vadmal (söluvoð). Sveinungur sade till pojken: "Ta din stav och spring söderut och upp i fjället och samla ihop vår boskap, ty vädret blir ruskigt, och driv in den i huset." Pojken sade: "Jag ska gå in i stugan och ta min hatt och mina vantar." Nu springer pojken så fort han kan, ty han var rädd för sin far. Sveinungur spänner hästen från lasset och leder honom till brunnen, för honom sedan in i stallet. Efter det går han hem. Han löser då repen från släden och reser den upp mot väggen. I samma stund kommer Droplaugsönerna dit in på tunet. Sveinungur hälsar dem glatt. De tog väl emot det. Han frågar hur det stod till med deras färder. Helgi frågar om han hade sett någon man springa förbi sig nyss, "när du körde torven." "Ingen såg jag utom mig själv, men den gästfrihet som ni vill ta emot står till ert förfogande." Helgi sade att han inte behövde något, "mycket av dagen återstår ännu. Jag är mycket mer nyfiken på den man som nyss sprang förbi torvgravarna. Jag tycker inte att det kan vara möjligt att du inte såg honom." Sveinungur svarar: "Jag vet aldrig om jag inte såg en man springa ovanför torvgravarna nyss i ljusa kläder, och samme man springer nu där söderut upp i fjället." Han sträcker ut handen och visar dem dit. De ser nu var mannen springer. Helgi eggar nu att de skulle sätta efter mannen. De gör nu så. Men när han sprang bort, då hade Sveinungur vält in lasset i förstugan. Gunnar hamnade då under och korgarna ovanpå honom. Där låg han när Droplaugsönerna kom, och så snart de var borta röjer han bort torven från honom. Han tar en kniv ur slidan, skär av honom kläderna. Efter det följer han Gunnar till ladan vid fähuset, får upp honom på höstacken. Efter det går Sveinungur in och staplar upp torven. Droplaugsönerna gick söderut över Brunnlækjarbrunnar. Det är på södra delen av vallen. Då tvärstannar Helgi och står stilla och sade: "Den här mannen som springer här i fjället far ändå snabbt fram, för att nyss ha kommit från en simtur. Jag skulle tro att han nu vore mycket utmattad, han som har sprungit barfota på isen hela dagen. Och ropar han inte på boskapen?" Gunnsteinn Þorbjarnarson svarar: "Vad kan du sluta dig till av det? Han kan göra det för att vilseleda." Helgi svarar: "Jag tycker inte att den mannen ser ut som jag skulle vänta mig att Gunnar skulle se ut. Kan det inte vara så att Sveinungur har skickat sin son hemifrån för att samla hem boskapen men har räddat den andre och fått honom undan? Nu ska vi inte förfölja den här mannen. Nu ska vi vända om och ta itu med bonden Sveinungur." De går nu hem till gården, men Sveinungur är inne i förstugan och staplar upp torven och sade: "Varför far ni så hit och dit?" Helgi svarar: "Därför att vi tror att mannen är i ditt förvar och inte uppe i fjället som du sade. Där är din son." Han svarar: "Jag trodde att han var inne i stugan. Men ändå vet jag inte hur jag nu skulle bära mig åt för att gömma honom." Helgi svarar: "Du har väl lagt honom mellan korgarna och vält honom av släden med torven. Vi har väl gått på honom. Nu vill vi undersöka här." Sveinungur svarar: "Ni har nu makt till det på grund av er mängd folk, men aldrig förut har jag blivit genomsökt som tjuvar." Nu går de in och undersöker alla hus och finner honom inte därinne. Då sade Helgi: "Vi ska gå både till fähuset och ladan." Sveinungur svarar: "Det är säkert att norrmannen är där, ty den där kon är alltid rik på dynga." Helgi svarar: "Jag bryr mig aldrig om era kvickheter." Sveinungur går till sin bädd och tar ned ett stort sax. Det var nio alnar högt [osäker tolkning]. Han fäster det på sig. Sedan går han till fähuset och låser upp fähuset. Han vänder sig då mot Helgi och sade: "Ni vet väl, Helgi, vad som är lag, ty du är en stor lagkunnig man, att inte fler män ska gå in än det finns där inne. Nu är jag ensam. Jag vill att en av er går in, ty här finns inte fler gömställen än att de snart kommer att letas igenom i mina bås och kättar hos mina getter. Jag vill inte ha någon uppståndelse av män, så att min boskap skadas av deras vapen. Och i ladan är gångar dragna runt omkring höet. Där är mörkt, ty jag lät föra in mycket hö från utmarken i höstas och täppa till alla gluggar med dynga, och den är hårt frusen. Låt dina män hugga upp gluggarna, och Helgi gå med mig och undersöka." Helgi svarar: "Det ska vara så som du föreslår." Han går in i fähuset. Helgi går med honom, men Grímur och hans män hugger upp gluggarna. Det går långsamt för dem, ty det var mycket hårt fruset. Helgi undersöker fähuset i bås och kättar. Efter det går de till ladan. Då sade Sveinungur: "Nu ska du stå i dörren, men jag ska gå in i ladan och runt höet. Jag ska också gå upp på höet och välta ned det som är vått. Det är omöjligt för dig att gå upp på höet förrän jag har rensat först, ty du är en stor sprättig man. Jag vill inte att dina kläder blir smutsiga." Sveinungur går nu upp på höet, lägger norrmannen ned på stacken innerst, lindar nu om honom en stor och torr torvflaga, vältrar nu alltihop ut från stacken och låter flagorna ligga. Och när han håller på att välta den tredje flagan, då har de fått upp gluggen och det var då ljust i ladan. Då ser de att det inte finns några vrår där. Då står Sveinungur upp från höet och sade: "Nu har ni sett alla gömställen här. Nu återstår att leta i höet och vända upp allt i flagor. Antingen är han inte här, eller i höet. Annars går ni ut och bryter upp höet om ni vill, men jag ska stå bredvid." Helgi tyckte inte mycket om det och sade: "Jag har ingen lust att bryta upp det. Jag tror att det inte behövs att leta här längre." Efter detta går de bort och önskar inte Sveinungur farväl. Därifrån far de samma väg som förut, och när de kommer söderut till gärdesgården, då driver pojken boskapen där emot dem. Men så snart Droplaugsönerna är borta tar Sveinungur bort norrmannen men låter flagorna ligga. Han följer honom till havet och till sitt båthus. Där var ett skepp vält framför, som Sveinungur ägde, då han hämtade sig last söderut i fjordarna under hösten. Stävarna var nedgrävda i marken, men nu hade snö blåst in under längs bordläggningen nedtill. Där inne var också får som Sveinungur ägde när det var dåligt väder ute. Sveinungur tar nu en spade och gräver nu in under skeppsbordet. Han låter Gunnar krypa in under skeppet. Sedan skottar han snö och fårdynga framför, och i detta kommer pojken med fåren och de driver in dem och stänger skjulet igen. Fåren trampar så att man inte ser något nytt arbete. Sveinungur lunkar efter, men pojken går hem. Droplaugsönerna går söderut från gärdesgården. Då tvärstannar Helgi och sade: "Nu blir det som det sägs, att en oklok man får råd i hågen efteråt. Jag tycker att vi ännu har letat ofullständigt här." Grímur svarar: "Var tror du att han har varit?" "Tre flagor vältrade Sveinungur ut från höet. Men jag tyckte att den första var tyngst, men då var det mörkt, och då sade han att jag skulle gå dit." Grímur svarar: "Varför såg du inte detta då som nu?" Helgi svarar: "Därför att det då inte tycktes mig lika troligt som nu. Nu ska vi ändå vända tillbaka för denna gång," sade Helgi. Detta är en sak som för många väcker tvivel, att Helgi kan ha blivit modfälld när de var två därinne, och att han då kan ha sett det men inte tyckt att det var rådligt. Grímur sade: "Ska vi nu gå till fähuset?" "Nej," sade Helgi, "jag tror inte att det behövs." De går nu ned över vallen. Då har Sveinungur kommit upp genom klippstigen nedifrån stranden. Och när de möts tar Sveinungur till orda: "Ännu styr du hit och dit, Helgi." Han svarar: "Så tycker du väl." "Var ska ni nu leta?" sade Sveinungur. Helgi svarar: "Jag tycker att det ännu är ofullständigt letat i dina hus." Sveinungur svarar och log åt det: "Var kan han nu ha varit?" Helgi svarar: "Jag tror att han har varit i den flaga som du vältrade först, den vältrades tyngst." Sveinungur svarar: "Då skulle jag nu gå dit och lägga honom i dina klor." Helgi svarar: "Du har väl list nog att få honom bort därifrån och till ett annat gömställe." Sveinungur sade: "Var vill du då leta efter honom?" Helgi svarar: "Nu vill jag leta efter honom nere i ditt båthus." Sveinungur sade: "Det är mycket troligast att de där tackorna har tagit emot honom, ty de har råd under varje revben. Jag har mycket boskap därinne och har stängt in den, men om ni släpper ut den ur skjulet, då lägger jag allt ansvar i era händer, ty boskapen går genast ned i strandkanten, och nu ser det ut att bli sjöväder. Det kan här i Borgarfjörður ofta hända att boskapen dränks av floden, som är känt sedan förut. Om ni nu släpper ut boskapen men inte in den, då tänker jag låta er stå till svars både för oväder och sjögång. Jag har ett skepp därinne som jag vände upp och ned i höstas. Det är det enda gömstället där. Nu måste ni flytta det ur stället om ni vill undersöka där. Nu lägger jag i era händer ett sådant ansvar för det som för det andra, om något händer." Helgi svarar: "Det bryr jag mig aldrig om. Jag vet inte vad det blir för ansvar. Allt ska nu sökas igenom på nytt." Helgi går ned i den smala stigen, men Sveinungur sätter sig ned på brinken och ser ut över havet. De går nu till skjulet och släpper ut fåren. Då sade Helgi: "Det är som Sveinungur säger, här finns inga fler gömställen än under skeppet. Ni ska hugga runt omkring skeppet. Sedan ska skeppet flyttas ur stället." Då sade Grímur: "Det behöver vi inte, bror," sade han. "Låt oss hellre sticka in våra spjut under bordläggningen. Då blir vi varse om något finns där, men vi kan inte få upp skeppet utan att bryta sönder något. Det är stor skada om ett så gott föremål blir förstört." Då tar de till detta knep, sticker med spjuten åt alla håll under skeppet. Då blir Gunnar varse det och griper tag i spanten och spjärnar mot bjälkarna, och där trycker han sig upp, men de stack nedanför. Gunnar fick en svår stöt av en mans vapen. Han fick stöten genom låret nedanför skinkorna. Detta var ett stort sår. Vid detta sår ryckte Gunnar inte till, och den som höll spjutet märkte inget annat än att han hade stuckit i snön. Och när de hade letat så som de ville, då ger de sig av, går ut ur båthuset och släpper inte in fåren. De går upp den smala stigen. Sveinungur sitter där på brinken. Han sade inte ett ord till dem. Sveinungur var mycket sammanbiten och skiftade färg. Ibland var han blek som bast och ibland svart som jord. Nästan alla håren på hans huvud stod rakt ut. De tyckte då att de kunde se att han var i stort upprört sinne och hade inget med honom att göra där, eftersom de höll det för säkert att Sveinungur då skulle ha gått bärsärk mot dem om de hade fått tag i norrmannen. Efter det far Droplaugsönerna bort, men Sveinungur söker upp norrmannen och för honom hem samma kväll till sina hus och förbinder hans sår. Efter det för han Gunnar till en jordkällare som han ägde. Den låg inte hemma vid gården. De höll söderut längs sluttningen och styrde söderut mot Dysjarmýri, kom dit när det var efter kvällsmålstid. Där bultade de på dörren. Där bodde en man som hette Gunnsteinn. Han var gode (goði) för Borgfirðingarna och hade där hövdingadömet (mannaforráð). Gunnsteinn var helbror till Sveinungur. Gunnsteinn var den störste och starkaste av män, en god bonde och den hårdaste till lynnet mot var och en som han hade att göra med. Det var också ett talesätt bland folk att han var av samma natur som Sveinungur, att ingen av dem hade bara en hamn (einhamr). Bröderna ropar ut Gunnsteinn. Han tar väl emot dem och bjuder dem att stanna där, och det tar de emot. De följs till stugan och kläderna dras av dem. Där hade man ätit kvällsvarden. De fick god förplägnad. Då sätter sig Gunnsteinn framför bordet och frågar om deras färder och ärenden. Helgi berättar lättsamt för honom om hela den jakt som de hade haft med Sveinungur under dagen. Men när han hörde att Sveinungur nämndes, då frågar han noga hur det hade gått mellan dem. Och Helgi berättar precis som det hade gått. Ingen man hade då kniv i bältet. När man färdades ute hade man remknivar (tygilhnífr) och fäste dem om halsen. Helgi drar sin kniv och tänker äta. Han tar den bit som var kvar på fatet. Det var ett kortrevben. Nu drar han kniven och tänker skära av. Då sade han, Helgi: "Det är inte för mycket sagt om den boskap som går här kring Miðfirðir, ty jag tycker att det här snarare liknar att det är av nötkreatur." Gunnsteinn svarar inte alls. Han sträcker sig upp över bordet och griper den högra handen ovanför handleden och kramar handen så hårt att han krossar den alldeles, och kniven far ut ur den och ned på bordet. Då kastar Helgi ned revbenet men griper om handen och ser på Gunnsteinn. Han ser att Gunnsteinn var så blek i ansiktet som ett lik och att alla hår på hans huvud stod rakt ut. Helgi sade då till Gunnsteinn: "Tänker din djävul gå bärsärk mot oss?" Gunnsteinn svarar: "Jag ska inte rasa mot dig, men jag ska hålla dig tills du har sagt mig rakt på sak om du inte har gjort min bror något ont." Helgi svarar: "Släpp mig. Jag har inte gjort honom något ont. Inte desto mindre är han ett lika stort troll som du, och jag tror inte att han är bättre." "Jag ska tro att du har nog redlighet för att tala sanning, men om det är annorlunda ska vi inte skiljas så." Gunnsteinn släpper då handen, men Helgis hand var så stel att han inte kände något finger på den handen. Han springer då upp från bordet, och alla de andra, går inåt till bänken och sätter sig ned där. Ingen av dem tar till maten. Då bärs maten ut. Hemmafolket gick då till sängs. Ingen av Helgis män tar emot gästfrihet där. De lägger sig ned i sina kläder och är där under natten. Och när en tredjedel av natten återstår går Helgi ut. Då är det ljus väg och månen vadade i molnen. Då vänder Helgi in och väcker sina män, säger att vägen är mycket god. De far nu bort därifrån och önskar inte Gunnsteinn farväl, går upp på heden. Och när de kom upp till den gård som heter Fannstóð, den som ligger högst upp i Borgarfjörður, då ljusnade det av dag. De går uppför heden. Helgi gick först, men det var mycket svårt att ta sig fram. Helgi ville sätta sig ned och vila. Han stack spjutet ifrån sig, men spjutjärnet låg i hans knä. Han ser att spjutet var helt blodigt. Då tar Helgi till orda: "Sant är det som sägs, att ofta fattas det litet, och jag tror att så har blivit här. Andras råd slår ut sämre än mina. Där har norrmannen varit, under skeppet. Han har fått något sår av mitt spjut, men jag vet inte hur stort det är. Det hade varit avgjort om det hade gjorts så som jag gav råd om." De svarade: "Låt oss fara tillbaka i hast och dräpa Sveinungur, om vi inte får tag i norrmannen." Helgi svarar: "Han vore värd det, men de bröderna tycker jag inte är vem som helst att ha att göra med. Jag tror att Sveinungur har knep under ögonbrynen. Vi har nog inte lyckan på vår sida att stå över Gunnars huvudsvål, när den drar honom undan som var med oss i knepen. [osäker tolkning] Men nu ska sanningen sägas, att jag tror att Gunnar har få likar i tapperhet och uthållighet. Nu skiljs vi åt för denna gång." Helgi står då upp och börjar gå. De stannade inte förrän de kom till Arneiðarstaðir. De träffar Þorkell Geitisson. Han frågar hur det har gått, och Helgi berättar alla händelser så som de hade gått. Þorkell sade att ofreden tilltog mycket, och att man inte hade att göra med medelmåttiga män där som de bröderna var. Þorkell sade att han hade suttit där över sin namne till middagstid i Djúpihvammur, "men när jag släppte honom vände han hem till Njarðvík." Nu skiljs de. Þorkell Geitisson far hem till Krossavík, men Helgi far hem till Arneiðarstaðir. ## kap. 20 (maskinöversättning) Denna händelse blir nu känd vida omkring, och många tyckte att den mannen hade tagit sig ur en svår knipa. Nu lider tiden, och det dröjer inte länge innan Sveinungur far hemifrån och norrmannen (austmaðr) med honom. De far upp över heden och stannar inte förrän de kommer till Mjóvanes. De träffar Helgi Ásbjarnarson. Norrmannen far hem till bygden. Helgi tar emot honom och låter honom komma in i sitt förrådshus som stod ute på tunet. Inga fler än Helgi och Sveinungur visste detta, att norrmannen hade kommit dit i förvar. Han är där resten av vintern. Men de flesta trodde att Gunnar var hos Sveinungur. Nu lider våren och så fram till tinget. Folkets tingsplats var hos Helgi Ásbjarnarson vid Kiðafell. Helgi skulle helga tinget. Han såg att han inte kunde både fara och helga tinget och vakta norrmannen så att ingen blev varse att han var där. Han tar det rådet att han samma kväll som han skulle rida hemifrån nästa morgon sade till Þórdís todda att Gunnar Þiðrandis baneman var där i hans förvar: "Nu vill jag att du tar honom i din vård medan jag är borta och ser till att ingen blir varse att han är här." Þórdís svarar: "En underlig man är du, Helgi, som tror att jag ska hålla den man som har vållat oss en sådan mansförlust. Jag ska låta dräpa honom om jag får tag i honom, och jag ska hålla det som jag har lovat. Jag tycker att det redan är tillräckligt med strid mellan oss fränder. Det är inte otroligt att det av detta blir ännu bittrare mellan er än förut. Jag ska redan i morgon skicka bud till Bjarni, min bror, och han ska få äran av det." Helgi svarar: "Gör du som du vill. Dig ska jag lämna honom. Du kan också minnas hur mycket du var värderad medan du var hemma. Då gick du i en enda särk och skötte hushållet där. Jag såg dig inte bättre hållen än en trälkvinna innan jag tog dig till mig. Nu kan du tänka på vad du har att löna mig för, ty nu hälsas du av knappt färre än jag. Så stor börjar nu din ära bli att nästan var man vill sitta och stå som du vill. Nu ska det sägas dig att om du lämnar ut mannen under Bjarnis yxa, då ska du genast bort härifrån och norrut till Hof och få sådan heder som Bjarni, din bror, tänker dig, och aldrig ska du vara i samma hus som jag så länge du lever." Hon svarar: "Jag bryr mig aldrig om vad du hotar mig med. Bjarni kommer inte att hålla mig på något sätt sämre än du." De avslutar nu sitt samtal, och vardera tyckte sitt. Natten lider, och om morgonen strömmar män till Helgi. Han låter driva fram hästarna. Helgi rider bort med sitt folk och upp på åsen. Han helgar tinget. Men när Helgi är borta, då gick Þórdís till förrådshuset och låser upp. Hon går fram till Gunnar och ger honom förplägnad. Hon talade inte med honom. Den dagen lider till aftonen. Då har det lidit på dagen för hushållet i Mjóanes. Och när folket har satt sig till bords bultas det på dörren och någon går till dörren. Där ute har män kommit, nära åttio män. De låter kalla ut Þórdís. Hon går ut och känner igen Bjarni, sin bror. Hon tar emot honom med all vänlighet. Bjarni tar väl emot det. Då tas sadlarna av deras hästar och de får förplägnad. Och när kvällsvarden är slut går folket till vila. Þórdís går då till den bädd som Bjarni vilar i. Hon lägger sig på sängkanten. De börjar tala med varandra, ty de hade mycket att tala om. Till slut kom det ändå därhän att Bjarni tar till orda så: "Mitt ärende hit är att jag har fått underrättelse om att Gunnar har varit här en tid. Nu visste jag att Helgi inte kunde ta hand om honom medan han var på tinget. Han är nu väl i ditt förvar." Hon svarar, sade att det inte var så, "och jag vet inte varför du tillskriver mig det, att jag skulle vakta den man som har gjort ett så stort hål i vår ätt att vi aldrig får gottgörelse." "Jag bryr mig inte om vad du säger om det, ty jag vet att han är i ditt hus. Jag for därför hit till dig att jag trodde mig veta att du skulle göra min färd god. Nu tjänar det inget till att dölja det som är sant. Men jag vet varför du döljer det. Han har väl förbjudit dig att röja honom och hotat dig, räknat upp hur eländigt ställd du var medan du var hemma. Han har väl hotat dig att driva bort dig med skymf. Men även om det skulle bli så att du kommer till Vopnafjörður, då ska du inte råda över mindre än här i Fljótsdalshérað, om du nu gör mig den heder som jag begär." Þórdís sade att hon inte kunde säga det som inte fanns, och att hon inte visste var han var. "Jag bryr mig nu inte om ditt hemlighetsmakeri, ty jag kan nog gissa var han är om jag ville leta efter honom. Nu ska jag visa att jag tycker att det betyder mycket att få tag i mannen. Jag har sju hundra silver i en pung. Det är det bästa silvret. Det ska ges dig för att du lämnar ut mannen i mina händer." Þórdís svarar: "Mindre snål med pengar är du nu mot mig än när jag var hemma på Hof. Men du skulle inte ha tyckt det var sämre om jag ägde så mycket mindre. Jag skulle också ta emot pengarna om jag visste var han var." Bjarni svarar: "Då ska jag säga dig hur det ska gå. Jag ska undersöka alla husen här i morgon där det synes mig troligast. Jag tror att han är i ditt varuhus, och jag ska dra honom därifrån och dräpa honom inför dina ögon, dig till sorg." Þórdís svarar: "Det kommer inte att visa sig att han är här." Hon vänder nu till sin säng och är tung till sinnes, som det var att vänta. Folket sover natten igenom. Och så snart folket har somnat står Þórdís upp och tar på sig kläderna. Hon väcker sin fårherde och bad honom gå ut med sig. Och när de kommer ut sade Þórdís: "Du ska skyndsamt göra ett ärende åt mig upp till tingsplatsen under Kiðjafell. Du ska säga till Helgi att han ska komma hem så fort han kan och inte fara med litet folk. Säg att det har kommit gäster hit som jag tycker att jag inte kan ge full heder utan att han är med, ty det finns ingen man som jag har större skyldighet att visa heder än Bjarni, min bror. Jag vet att han kommer att handla snabbt. Rid nu hårt och far ivrigt, ty jag lovar dig att du inte ska behöva vara fårdrivare härefter så länge vi båda lever, om du nu utför detta ärende väl." Han tar en häst och rider upp på åsarna och stannar inte förrän han kommer till tinget. Han rider till Helgis bod och stiger av hästen. Han går in i boden och fram till där Helgi vilade. Han tar väl emot huskarlen och frågade efter nyheter, och han framförde de ärenden som Þórdís hade gett honom. Då var det i gryningen. Han gör sig snabbt redo och väcker sina män och ber dem driva fram hästarna. Han rider genast bort från tinget med hundrafemtio män och ut längs åsarna och så hem till Mjóvanes. Men tidigt på morgonen i Mjóanes står Bjarni upp och låter sina män genast driva fram deras hästar: "Jag vill rida bort." Þórdís går fram till honom och bad att han skulle äta dagvarden, "innan ni rider." Bjarni sade att han inte ville undersöka henne som tjuvar för släktskapens skull, "men det hade du förtjänat. Du vill på alla sätt handla illa mot mig. Jag skulle finna honom om jag ville leta med hårdhet, ty han är väl där som jag sade dig i natt." Efter detta rider Bjarni bort med sina män. Syskonen skiljs denna gång med föga vänlighet. Sedan rider Bjarni ut längs sjön. Och när de har kommit ut längs sjön ser de dammet från ryttare nere vid gården i Mjóvanes. Helgi rider ivrigt. Han kommer in på tunet. Þórdís hade då inte gått in. Hon vänder sig till Helgi, sin man, och tar väl emot honom. Hon berättar för honom alla samtal mellan henne och Bjarni och hur allt hade gått mellan dem: "Jag har värderat dig högre än alla andra." Han tackar henne för all välvilja: "Jag visste att jag var väl gift, men jag visste inte att du var en så duglig kvinna som du är. Du har gjort detta mycket bättre än du lovade. Nu ska jag rida tillbaka till tinget, om du anser dig väl rustad hemma." Hon berättar då för Helgi vad Bjarni hade lagt fram och vad han hade sagt om det. Efter detta rider Helgi till tinget. Þórdís styr gården hemma. Bjarni rider norrut till Hof, men Þórdís och Helgi hade Gunnar hos sig och var goda mot honom. Han är där under sommaren i gott mottagande och ändå underhållen i hemlighet. ## kap. 21 (maskinöversättning) Droplaugsönerna höll så sträng vakt kring det skepp som Gunnar ägde att han aldrig kunde komma dit, och han fick inte tag i någon egendom utom några föremål, och ändå få. Norrmännen (austmenn) far utomlands under sommaren, kommer till Norge och säger att de aldrig visste om Gunnar skulle fara till Hålogaland eller inte. Nu berättar de alla nyheter och hela den jakt som hade varit här. Den sommaren rider man till tinget, och Þorkell Geitisson sätter ett pris på Gunnars huvud och gav alla hövdingar fullmakt att de skulle gripa honom. Alla lovade gott om detta, men de mest som Þorkell hade lovat den varmaste vänskap om han förde detta igenom. Det var Þorkell Eyjólfsson. Han bodde västerut på Helgafell och var gift med Guðrún Ósvífursdóttir. Hon stod på vänskaplig fot med Helgi Ásbjarnarson. De hade tidigare sänt varandra gåvor. Ändå hade Þorkell Eyjólfsson inte känt till det. Och när sommaren lider, då låter Helgi sko tre hästar. Han skaffar en man som följeslagare åt Gunnar och sänder honom norrut till Möðrudalsheiði och så norrut på den övre vägen till Mývatn, och de skulle så fara västerut till bygderna tills han kom till Helgafell, ty han var sänd dit till vård och beskydd, med tillräckliga kännetecken, till Guðrún Ósvífursdóttir, att hon skulle ta emot honom med vänlighet och hålla honom där först under vintern och hjälpa honom utomlands sommaren därefter. Det föll sig också väl nu. Þorkell är inte hemma. Han hade lovat Þorkell Geitisson att ta livet av Gunnar om han fick tag i honom. Þorkell hade farit ut till öarna efter torkad fisk. Guðrún tar emot Gunnar ytterst väl. Gunnars följeslagare stannar en kort tid. Guðrún sänder Helgi Ásbjarnarson goda gåvor. Han far tills han kommer till Austfirðir. Gellir hette Guðrúns och Þorkells son. Han var en ung man och väl bildad och en stor sjöfarare. Han hade kommit till Island denna sommar vid Laxárós, men nu bodde han hos sin far och mor på Helgafell. Och när Gunnar har varit där en natt kommer Þorkell hem sent på aftonen. Där var mycket folk. Eldar görs upp åt dem och kläderna dras av dem. Folk går ut ur stugan till eldarna. Þorkell ser att där går en man fram i blå kjortel och grå kåpa. Den mannen var ytterst kraftigt byggd men inte lång. Han hade en blank yxa i handen. Mannen var ljushårig, med regelbundna drag och av gott utseende. Þorkell frågar vem denne ståtlige man var. Han ger sig till känna och säger att han heter Gestur. Þorkell stirrar på denne man en stund och sade: "Du är förunderligt lik den man som enligt berättelsen heter Gunnar och kallas Þiðrandis baneman och har varit i Austfirðir en tid. Och var är ditt hem, eller vart tänker du fara?" Då blev han svarslös och svarar ingenting. Þorkell svarar: "Det förefaller mig som om du är en annan man än du säger, och jag tror att jag gissar rätt om ditt namn och ditt dåd." Gunnar svarar: "Men om det är som du säger, vad skulle du då ta dig till?" Þorkell svarar: "Det ska du snart få veta." Han springer nu upp och griper ett svärd som låg på sätet och hette Sköfnungur, som sedan försvann med honom på Breiðafjörður. Þorkell drar genast svärdet och springer inåt över elden och hugger mot Gunnar. Han för upp yxan över sitt huvud. Þorkell hugger i yxskaftet men missade mannen. Så hårt högg Þorkell att svärdet fastnade djupt i yxskaftet. Gunnar rycker till och lyfter upp yxan. Folk springer in i stugan och sade till Guðrún vad som pågick i eldhuset. Hon går ut och ber Þorkell, sin man, att hejda sig: "Jag vill att du inte gör honom någon skada, om du inte vill att vi upplöser vårt äktenskap från och med denna dag, om du gör honom något ont, ty Gunnar sändes till mig av mina vänner för beskydd och stöd. Jag ska ta hand om honom som min son tills skeppen går från Island i sommar. Men om någon man vill blåsa ett hår från hans huvud, då ska jag löna dem med en grymhet så stor som jag förmår åstadkomma. Och det säger somliga att det är föga roligt för dem som har prövat det att råka ut för min vrede. Jag ska då inte heller spara på det som är ont, om jag blir varse att någon gör honom ont. Jag vill att du inte har med honom att göra, ty min omsorg och välvilja kommer att räcka honom." Þorkell svarar: "Oftast är du egenrådig, Guðrún. Oftast blir det ingen ordning om du inte får bestämma som du vill. Vi blir alltid till ynkryggar om du lägger dig i." Þorkell lugnar sig nu snart och vreden lägger sig. Gunnar är där under vintern i gott mottagande. ## kap. 22 (maskinöversättning) Det sägs att en afton just vid flyttdagarna (fardagar) har Guðrún och Þorkell gått till sängs. Då tar han till orda: "Vad är det som ska göras för Gunnar, din vän, för att du ska vara nöjd?" Guðrún svarar: "Det ska jag snart säga dig. Ett skepp står uppdraget vid Laxárós, det som Gellir, min son, seglade hit förra sommaren. Det vill jag låta lasta där och göra klart för utresa i sommar och lasta med varor och god rigg. Detta vill jag ge honom, men Gellir ska stanna kvar i sommar." Þorkell sade inte emot, "ty ditt övermod är stort, men ändå kommer det nog, som så ofta, att bli liten sämja om det inte görs som du vill." De avslutade samtalet. Natten lider. Och genast på morgonen låter Þorkell det ske tidigt. Skeppet sjösätts och mycket och goda varor förs dit. De har stora kostnader för det. Och när skeppet är helt färdigt leder de Gunnar dit, ger honom skeppet med rå och rigg och mycket gods. Gunnar tackar dem väl för denna gåva och för mycken annan heder som de hade visat honom. De skiljs nu som mycket goda vänner. Gunnar seglar ut på havet så snart han fick vind. Han fick en mycket god resa, tog land där han ville, och där hans far hade bygder under sig. Gunnar var son till en herse (hersir), och han rådde över Hålogaland. Där mottogs han väl, ty folk tyckte nästan att han hade hämtats tillbaka ur Hel. Och det är de flestas sägen och talesätt både här och på andra ställen att ingen man har tagit sig ur en svårare knipa än Gunnar, sådana kämpar som letade efter honom. Sommaren därpå gör Gunnar i ordning detta skepp med mycket gods och sänder det ut till Island med föremål till Þorkell och Guðrún Ósvífursdóttir och andra som han ansåg att han hade gott att löna. Skeppet kommer till Laxárós. Gellir tar emot skeppet och har det länge sedan på sina resor. Men Gunnar sitter på sin gård på Hålogaland och förekommer föga i denna saga härefter. ## kap. 23 (maskinöversättning) Hallsteinn hette en man som bodde på Norra Víðivellir i Fljótsdalshérað. Han nämns tidigare i sagan. Han var en stor man och en mycket redbar bonde. Han hade två söner, Sighvatur och Snorri. De var mycket väl bildade. De var ömsom hemma hos sin far och ömsom hos Hrafnkell Þórisson. De var mycket bullersamma män och tävlade mycket med de flesta. De hade stort stöd hos Hrafnkell. Hans hövdingadöme var då som störst vid den tiden. Hallsteinn bodde så i några år att han satte olika kvinnor att förestå gården. Det blev honom mycket obekvämt. Det berättas att han en vår red ned till Bessastaðir. Bessi tar utmärkt väl emot honom och frågar honom om hans ärenden. Hallsteinn svarar: "Jag ville att du red med mig ned till Arneiðarstaðir. Jag har länge bott med stora besvär. Nu ville jag gifta mig och få ert stöd i det." Bessi svarar: "Vilken kvinna är det?" Hallsteinn svarar: "Hon heter Droplaug och är dotter till Björgólfur." Bessi svarar: "Jag skulle inte vilja att du gjorde detta, ty jag tror att hon blir dig för svår att styra. Det förefaller mig som om hon inte är för vem som helst, men kvinnan är mycket väl bildad. Det förefaller mig som om ni är mycket olika till lynnet, ty hon är en mycket myndig kvinna och av god släkt, men du är av småbondesläkt och anspråkslös till sinnelaget. Och även om du är en mycket förmögen man, så tar du dig mycket vatten över huvudet. Jag vill ge dig det rådet som var och en annan, att han söker sig ett giftermål som passar hans sinnelag och inte med så liten förtänksamhet att ingen eftertanke finns. Dina söner är stora översittare, och Helgi och hans bror kallas också något snikna, och om ni inte kommer överens, då blir det ett snett möte mellan dem. Nu tycker jag inte att din färd blir lockande. Du är mycket ivrig och mycket mer än jag trodde, ty jag har länge varit utan husfru och ofta blivit eggad att fria till henne, och jag tycker att det inte skulle passa mig att få henne. Jag ska hellre bo ensam en tid. Nu har jag avrått dig, men gör du som du vill." Hallsteinn svarar: "Sant är det som sägs, att man inte skulle lita på någon, ty den kan bedra en man mest som han har störst förtroende för. Nu anade jag aldrig, Bessi, att du skulle bära dig så tvetydigt åt, och hela min heder står på spel. Jag har länge haft vänskap med dig och trott på dig nästan som på en gud, och du är desto mindre hågad ju mer jag behöver det." [osäker tolkning] Bessi svarar: "Det är ett gammalt ordspråk att den bär inte skulden som varnar. Nu har jag sagt som det synes mig, men jag ska fara med dig om du vill. Du bär det största ansvaret för hur det än går, men jag kommer att ha spått dig sant om detta, att du själv snart kommer att ångra detta mest." Hallsteinn svarar: "Det får bli som det blir. Allt ska nu gå på ett sätt." De rider nu ut genom bygden tills de kommer till Arneiðarstaðir. Man går som vanligt emot Bessi och Hallsteinn med all vänlighet. De är där över natten, och på morgonen går Bessi till Droplaug och hennes söner och sade att han hade ett ärende som rörde dem. Nu går de att tala med varandra. Bessi framför sitt ärende. Droplaug och hennes söner svarar långsamt på detta ärende, men Bessi bad att de inte skulle dra ut på detta ärende länge: "Jag vill att ni visar er handlingskraftiga och säger vad ni har i sinnet." Helgi svarar: "Det förefaller mig som om hon och Hallsteinn inte är mycket lika till lynnet. Nu vill jag att hon talar för sig själv. Jag vill samtycka till det som hon vill vända till sig." Droplaug svarar: "Det är lätt att se att Hallsteinn har sett att du är snål med pengar. Ändå har vi länge haft god nytta av den egendom som Þorvaldur, er far, ägde och samlade ihop. Sedan dess har mycket gått åt i kostnader, ty varje höst måste vi slakta mycket boskap för vårt hushåll, och på våren måste föremål användas för att köpa mjölkmat. Men jag tycker det är illa att avstå från min gästfrihet. Men nu tror jag att det finns föga boskap kvar på fötterna, men jord fattas inte efteråt. Här är ett snabbt avgörande om Hallsteinn, att jag ska fara upp till Víðivellir med dig och äga hela egendomen till hälften med honom, men jag ska inte ta någon egendom härifrån utom några föremål, ty jag unnar helst mina söner att ha nytta av den egendom som står samlad här. Jag vill också att mina söner står i arvsrätt där lika med de barn som jag får med dig. Jag kommer aldrig att leva så länge att jag kan löna den man som jag var gift med för den välvilja som han visade mig. Därför unnar jag helst mina söner att ha nytta av alla de ting som är till gagn." Droplaugs söner bad henne se till sitt eget giftermål men sade att de trodde att egendomen skulle räcka för dem i deras dagar. Droplaug säger att Hallsteinn skulle få välja om detta erbjudande. Hallsteinn går utan att tveka med på detta, och nu är detta avgjort. Droplaug är nu trolovad med Hallsteinn. De red nu hem efter det. ## kap. 24 (maskinöversättning) Dessa nyheter blir nu kända vida omkring i bygden, och Hallsteinssönerna fick höra detta som andra. Då for de hem till Víðivellir och delar all egendom i två hälfter och tar emot sitt mödernearv. De ger sig nu bort med sin egendom. Efter detta förbereds ett gästabud och folk bjuds dit, och där har största delen av stormännen kommit samman. Men så stor aktning visade Droplaugs söner Hallsteinn att de inte ville vara med vid hennes bröllop. Hrafnkell var inte där och inte Helgi Ásbjarnarson. Gästabudet gick väl och ståtligt till, och efter bröllopet tar Droplaug över gården och all tillsyn både utom och inom hus och sådan gästfrihet som hon var van vid. Bröderna, Droplaugsönerna, ordnar sin gård och sätter en kvinna att förestå den, håller allt på samma sätt med sin gästfrihet som det tidigare var sed. Om Hallsteinns och Droplaugs samliv var det inte mycket, men inte heller illa, men Hallsteinns söner hyste stor motvilja mot Droplaug, så att de aldrig kom för att träffa sin far. Men under det första året som de var gifta går Droplaug med barn, och tiden går som väntat tills Droplaug födde ett barn. Det var en pojke. Han öses med vatten och får namn och kallas Björgólfur efter sin morfar. Den pojken växte upp och var mycket lovande. De älskade honom mycket, ty han var mycket brådmogen i allt. ## kap. 25 (maskinöversättning) Droplaugs söner kom ofta för att träffa sin mor. Men alltid när de for emellan dröjde de länge på Bessastaðir. Det var en sak i Bessis vanor som Helgi tyckte mycket illa om, att Bessi älskade gudarna mycket. Han var en stor blotare och hade stor tro på gudarna. Bessi tyckte att Helgi ville ha för liten tro på gudarna, ty han gjorde sig mycket ovänlig om det. "Jag ser ingen sak i ditt väsen," säger Helgi, "där det finns så stor dårskap hos dig som i detta, att du sätter så stor tro till de vidunder som människor gör med sina händer och som är både blinda och döva och stumma, och det förstår jag, att de varken kan göra sig själva eller andra gagn. Och därför är jag mycket kortare tid hos dig än jag annars skulle vara, att jag ensam vet hur motbjudande gudarna är för mig. Men alla andra ting ger du mig med stor kärlek." Bessi svarar: "Du vore den visaste av alla män på hela Island av dem som nu växer upp, om du satte din tro till deras nåd." Helgi svarar: "Må det aldrig gå mig så illa att jag väntar mig något gott av de djävlar som inte håller ihop i något annat än ondska." De skildes nu så. Droplaug och Hallsteinn bodde tillsammans i sju vintrar så att det såg bra ut. Men ju längre de bodde tillsammans, desto hårdare blev deras samliv. Nu uppstod stora besvär i hushållet, men ändå stod mycket egendom samlad, ty Hallsteinn var en mycket förmögen man. Droplaug sände ofta bud till sina söner att de skulle komma och dela egendomen med Hallsteinn, men de dröjer en tid. ## kap. 26 (maskinöversättning) Det är en vinter under den mörka årstiden som en budbärare kommer ned från Víðivellir till Arneiðarstaðir och säger att Droplaug vill att de kommer upp dit så snart som möjligt. De handlar inte snabbt vid detta budskap. Veckan lider. Då kommer en andra budbärare med samma ärenden som den förste. Helgi bad budbäraren fara hem, "men jag ska fara när jag tycker att det är tid." Budbäraren far hem med det beskedet. Den vintern var vädret svårt. Det var dåligt före i bygden. Det var en morgon tidigt i gryningen som Helgi är på fötter och ber Grímur, sin bror, stiga upp. Han gör så, tar på sig kläderna. Sedan går de ut. Då var det havsvind och klart högt upp, men molnbanken stod längs fjällen, och det var mycket sträng kyla. Helgi styr söderut över ravinen och ned för åsen. Men när de kom ned på isen var det mycket svårt att ta sig fram. Nu drar mörkret ihop sig och det börjar yra snö och blir mycket drivsnö. Helgi tar nu till orda: "Här är det nu mycket värre att gå än jag trodde. Vi ska nu vända över till heden och upp längs gårdarna därvid", ty Helgi trodde att det där skulle vara mycket bättre att gå. Nu kommer ett stort oväder över dem och en mycket svår snöstorm. Vinden går nu över till norr och vädret blåser från heden. Bröderna går länge under dagen ända tills det hade blivit helt annan färg på dagen. Då kommer de till en stor ravin och går över ravinen. Då tar Grímur till orda: "Vilken ravin är detta?" Helgi svarar: "Jag skulle tro att det var Öræfagil mellan Bessastaðir och Skriða, söder om Bessastaðir, ty jag tycker att vi har gått långt nedåt längs heden." Grímur sade att det inte kunde vara så, "ty det är ännu inte långt. Men ändå tror jag att det är rådligare att gå ned i bygden. Vi får säkert nattlogi var vi än kommer till en gård." De vänder ned från fjället. De hade nu mycket svårt före, och när de kommer ned på slätten blev de inte varse några gårdar och vet nu inte alls var de går. De går då ännu uppåt genom bygden. De kom till en stenkulle. Där var snön bortblåst. De går längs kullen, men när de minst anar det tappar de fotfästet och faller ned över en snöhäng. De skrattar mycket, och det var blött under där de kommer ned. De var så klädda att de var omgjordade i byxor och hade utanpå kappor av vadmal (vararfeldr) och knäppta om sig under armarna, omgjordade med svärd och hade tjocka stänger i händerna. Så gjorde de sig redo för vandring varje gång. De sticker ned broddstavarna och känner att det är is under. Grímur frågar om han känner igen något av var de hade kommit. Helgi svarar: "Långt därifrån. Här vet jag inte om is någonstans utom på Lagarfljót, men här finns inga sandåsar såvitt jag vet." Helgi sade att han inte visste var de hade kommit. De ökar nu ännu takten och går bort från isen och kommer till en karg backe. Där ser de något svart framför sig i snöstormen. De ser att det var en stor inhägnad och så hög att Helgi kunde knappt nå lika högt. De gick runt inhägnaden. Den var rund. De finner att där fanns en öppning, låst med en grind och väl tillsluten. Helgi sade: "Du vet väl var vi har kommit." "Nej," sade Grímur, "det är snarare långt därifrån, ty här har jag aldrig varit förut så vitt jag minns." "Så är det inte med mig," säger Helgi. "Jag känner säkert igen var vi har kommit. Detta är tempelgården (hofgarðr) som tillhör Bessi, min fosterfar, och här ovanför finns källor, och där har vi kommit ut på isen nyss, och nu har vi burits hit." Där heter det Bessabrunnar. Grímur sade: "Låt oss gå bort härifrån så fort som möjligt." "Nej," sade Helgi, "jag ska komma in här, ty jag vill se de boningar som finns här." Han går då fram till öppningen och slår svärdets fäste mot låset och bröt det loss, de går sedan till templet (hof) och bryter upp det. De går in i templet. Då tar Grímur till orda: "Illa gör du nu, frände, som far fram med så mycket bråk här och förstör överallt här. Jag vet att Bessi, din fosterfar, kommer att tycka mycket illa om det om han blir varse det." Helgi svarar: "Jag vill veta hur dessa fiender tar emot, ty det är inte säkert att jag behöver det mer en annan gång än nu. De kommer då inte att vara goda en annan gång om de slår ut illa nu." Då går Helgi in i templet och ser att där är ljust, så att det inte faller någon skugga någonstans. Där var allt behängt med bonader. Det satt figurer på båda bänkarna. Där glänste allt av guld och silver. De stirrade med ögonen och bjöd inte dem som hade kommit. På högsätet på den lägre bänken satt Freyr och Þór tillsammans. Helgi vänder sig mot dem och sade så: "Där sitter ni, ni Herjans söner. De som dyrkar er tycker väl att ni är hedervärda hövdingar. Om ni nu vill att vi bröder ska tro på er som andra, då ska ni stå upp och visa er gästfrihet och bjuda oss bröder, ty nu är det dåligt väder ute. Om ni vill gå med på det, då ska vi bröder tro på er som andra män. Men om ni visar högmod och inte vill ge oss hjälp, då ska vi inte hålla er i ära." [osäker tolkning] De visar högfärd och tiger. Då vänder Helgi tvärs över golvet. Där satt Frigg och Freyja. Han sade samma ord till dem som förut. Han sade att han skulle visa dem vänlighet om de ville vara bättre mot honom. Grímur sade nu: "Var så god och växla inte längre ord med dessa djävlar, och låt oss nu gå bort." Helgi sade: "Det ska inte gå för mig som för de flesta, att jag springer på gärdesgården där den är lägst." Han griper då tag i Þór och hans följe och rycker dem från sätet och drar av dem kläderna, låter det så gå den ena efter den andra så att han drar av alla gudar deras kläder och klenoder och störtar dem från deras sockel (stallr) och fram på golvet. Han bär då allt fram i ett hörn och täcker över det så att det inte kunde förstöras. Grímur sade: "Detta är ett illa övermod [osäker tolkning] om de inte gillar det, och du kommer att få Bessis, vår fosterfars, fiendskap. Detta har blivit ett illdåd." Helgi svarar: "Men jag tror att jag aldrig har gjort en bättre gärning än denna i mitt liv, ty de har lett mig vilse i dag, ty jag har aldrig förut gått vilse i mitt liv." Helgi går ut och lämnar templet öppet. Nu blåser snön in i hela huset. Helgi vänder nu ned till ån och upp längs näset tills de kom till Víðivellir. Då var det efter kvällsmålstid. Där mottogs de med vänlighet. De är där några nätter. Då klarnar vädret. Droplaug talade länge med sina söner. Andra visste inte vad ärendena var. Sedan far de hem när de tycker ... (Här tar sagan slut.)