# Finnboga saga ramma > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Finnboga saga ramma (verk:saga:finnboga_saga_ramma) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt sagadb.org ## kap. 1 (maskinöversättning) Det var en man som hette Ásbjörn. Han kallades dettiás. Han var son till Gunnbjörn Ingjaldsson. Han var en stor man och stark och vacker till utseendet. Han bodde i Flateyjardalur på den gård som heter Eyri. Ásbjörn var gift och hade till hustru Þorgerður, syster till Þorgeir Ljósvetningagoði. Hon var den vackraste av kvinnor och en mycket handlingskraftig kvinna. Då var hennes bror Þorgeirs och hans söners makt som störst. Ásbjörn var av norsk släkt och av de mest framstående män. Han hade flytt hit ut undan makthavarna och tålde inte deras orättfärdighet och deras skändligheter, liksom många andra ansedda män. Ásbjörn innehade godordet (goðorð) över Flateyjardalur och upp till gränsen mot sin svåger Þorgeir. Det var en man som hette Brettingur. Han bodde på Brettingsstaðir i Flateyjardalur. Han hade en hustru som hette Þóra. Deras son hette Þorsteinn, den andre Grímur, den tredje Sigurður. Det var en man som hette Ingi. Han bodde vid Jökulsá i dalen. Hans hustru hette Sigríður. De hade två söner. Den ene hette Þórir och den andre Grímur. Dessa var mycket lovande och ståtliga män och av käcka mäns släkt. Ásbjörn var landnamsman (landnámsmaðr), och så även de som nämndes förut. Ásbjörn hade en dotter som hette Þórný. Om henne friade en norrman (austmaðr) som hette Skíði. Ásbjörn ville inte gifta bort henne. När Ásbjörn hade ridit till tinget om sommaren hade Skíði fört bort flickan med hennes mor Þorgerðurs samtycke. Han förde henne till Norge och höll där bröllop med henne. Han var en betydande man och hade framstående fränder och de bästa villkor. Men när Ásbjörn kom hem från tinget blev han mycket vred över att flickan hade förts bort, både på Þorgerður och på norrmannen. Han var fåordig och envis och en mycket butter man om han blev vred. ## kap. 2 (maskinöversättning) Nu går några halvår (misseri) sedan dess, och en gång red Ásbjörn till tinget med sina män. Då sade han till Þorgerður: ”Nu tänker jag rida till tinget som vanligt, men jag vet att du är med barn och långt gången. Vad det nu än blir så ska det inte uppfostras, utan detta barn ska bäras ut.” Hon sade att han inte skulle göra det, ”så klok och mäktig som du är, för detta vore den mest oerhörda handling även om en fattig man gjorde det, men allra helst nu när ni inte saknar gods.” Ásbjörn säger: ”Det föresatte jag mig när du utan min vetskap gav vår dotter Þórný i händerna på norrmannen Skíði, att jag inte skulle uppfostra fler barn för att du skulle ge bort dem mot min vilja. Och om du inte gör som jag säger kommer du att få se följderna, och alla de som avviker från min befallning eller inte gör som jag vill ha det.” Sedan red han till tinget. Strax därefter föder Þorgerður ett gossebarn. Det var stort och frodigt och mycket vackert. Alla som såg det berömde det, både kvinnor och män. Fast Þorgerður tyckte att barnet var vackert och älskade det mycket ville hon ändå låta bära ut det, eftersom hon kände sin man Ásbjörns lynne och visste att det inte skulle gå väl om han inte fick bestämma. Sedan skaffade hon män till att bära ut barnet och göra i ordning det som sed var. Dessa män bar barnet ut från gården och lade ned det mellan två stenar och lade en stor häll över och stack fläsk i munnen på barnet och gick sedan därifrån. ## kap. 3 (maskinöversättning) Det var en man som hette Gestur. Han bodde på det ställe som heter Tóftir. Hans hustru hette Syrpa. Hon hade förr i tiden varit fostermor till Þorgerður när denna var barn. Och hon älskade henne mycket och lät henne följa med sig när hon gifte sig dit till Eyri. Hon var väl kunnig i allt det hon skulle göra. Hon var otäckare att se än varje levande varelse, och Ásbjörn tyckte inte om henne och tyckte att hon stod Þorgerður alltför nära. Därför lät han Syrpa ge sig av och gifte bort henne med Gestur. Hon hade litet eller inget gods förut, annat än det som Þorgerður gav henne, men han hade inte heller mycket. Gestur stod helt under sin hustrus välde, för han var en riktig stackare och ett eländigt kräk. Så sägs det att samma dag som Þorgerður nedkom skickade Syrpa sin man för att se efter brungräs (brúngras) åt henne, eftersom hon gjorde mycket åt sin fosterdotter som hon behövde ha. Det hände den dagen att han sprang omkring bland sten och hagmark. Då hörde han barnskrik, går nu och snokar ständigt kring varje sten tills han finner barnet, griper sedan upp det och tycker att det är mycket vackert. Han kastar det i fliken på sin rock och springer hem till Syrpa så fort han kan och bryr sig inte om det han var skickad efter. Syrpa frågade varför han for så häftigt. Han sade att han hade funnit ett nyfött barn, ”och jag har inte sett något så vackert.” Syrpa bad honom visa henne. Och när hon såg det tyckte hon sig veta vilken släkt det var av. Sedan bad hon honom ta deras skinnfäll och bära den in i stugan, ”och jag ska lägga mig ned och låtsas att vi har fått detta barn.” Han sade att ingen skulle tro det, ”och det ser mycket frodigare ut än att det skulle likna oss.” Hon bad honom tiga och inte våga säga annat än det hon ville. Sedan bad hon honom fara till Eyri och be Þorgerður ge henne det hon behövde ha. Och han for genast. ## kap. 4 (maskinöversättning) Gestur kom till Eyri och sade till Þorgerður att hennes fostermor Syrpa hade fött ett barn och sade att det varken fanns mat eller sängkläder. Þorgerður förundrade sig mycket över detta och trodde att hennes fostermor var så gammal att hon inte kunde få barn, säger få ord om detta men låter skicka det hon behövde. Syrpa var mycket kraftfull och ville inte att andra kvinnor skulle passa upp på henne. Hon tar av barnet all utstyrsel som det hade på sig, och den var mycket förnämare än hon vågade behålla. Hon tog trasor och svepte in det så eländigt som möjligt. Nu fick man höra båda sakerna: att Ásbjörns och Þorgerðurs barn hade burits ut, och man tyckte att det var en oerhörd handling av så mäktiga och förnäma människor som de var, och likaså att Syrpa hade fött ett barn, och det tyckte de som kände till hennes ålder var otroligt. Ásbjörn kom hem från tinget och fick höra dessa nyheter. Han lät sig väl nöja, och nu rådde god sämja mellan makarna. Så sägs det att Gestur och Syrpa uppfostrar barnet. Han växer så fort att det knappt tycktes troligt. Barnet var så vackert och fagert att alla trodde att Gestur och Syrpa aldrig kunde ha fått det barnet. Då frågade Gestur Syrpa vad deras gosse skulle heta. Hon sade att det var passande att han hette Urðarköttur, eftersom han hade blivit funnen i en stenur. Han växte för varje dag. Syrpa gjorde åt honom byxor av vadmal (söluvoð) och en luva. Den stoppade han ned i byxorna. Han hade en krokstav i handen och sprang så omkring ute om dagarna. Han var dem till nytta i allt han förmådde. De höll mycket av honom. När han var tre vintrar gammal var han inte mindre än de som var sex vintrar gamla. Urðarköttur sprang ofta ned till stranden, och fiskarna var vänliga mot honom och hade mycket roligt åt honom. Han hade alltid med sig gott understöd hem till sin fostermor Syrpa. Ofta kom han till Eyri och var där illa omtyckt av Þorgerðurs tjänstekvinnor. Han slog dem eller krokade undan fötterna på dem med sin stav, och de önskade honom ont och var mycket hårda i orden. Ofta berättade de det för Þorgerður. Hon sade inte mycket om det och bad att han skulle få åtnjuta det för sin fostermor Syrpas skull och att man skulle vara vänlig mot honom. Aldrig kommer han så för Ásbjörns ögon att denne låtsas se honom, och han säger varken gott eller ont till honom. Men alla andra förundrade sig om han skulle vara son till Gestur och Syrpa, så eländiga som de båda var, medan han var både stor och vacker och mycket rask. Ofta bad Syrpa att han inte skulle komma till Eyri, ”för min aning säger mig att jag kommer att få något ont av det, men det tjänar ingenting till att förbjuda dig.” Urðarköttur sade att det inte skulle bli så. Nu går tiden tills han var sex vintrar. Då var han inte mindre än de som var tolv vintrar och inte på något sätt mindre utvecklad. ## kap. 5 (maskinöversättning) Så berättades det att Urðarköttur en dag sprang ned till stranden, som han brukade, för att träffa fiskarna. Då hade de flesta kommit i land, men några rodde in utifrån. De hade fått bra fångst och kastade fisken från båtarna. De hade fått en ferelning (ferelningr), både stor och god, och kastade den i strandkanten och sade: ”Urðarköttur, kamrat, ta och dra upp fisken.” Han sade: ”Vill ni ge mig fisken om jag får upp den?” De sade att han var värd att få den om han klarade det, och alla gick med på det. Urðarköttur var klädd i en skinnrock och vadmalsbyxor och ingenting därunder. Han gick barfota varje dag. Han hade varje dag ett rep om sig och sin luva utanpå. Han springer ut i bränningarna och fäster ena ändan av repet i fisken och har den andra över axlarna, sliter nu hårt och kommer ibland framåt men ibland inte. Alla tittade på och skrattar åt honom. Han bryr sig inte om det. Ju längre han har hållit på, desto bättre går det för honom, tills han får upp den. Det var brant där han gick upp. Sedan sprang de fram och tog fisken från honom och vill inte hålla avtalet med honom, och han tog illa vid sig. Han gick och berättade det för Brettingurs söner och bad dem hjälpa sig. De gick genast till fiskarna och bad dem lämna ifrån sig fisken och hålla överenskommelsen med Urðarköttur. Alla tyckte att han hade förtjänat den väl, och det på ett otroligt sätt. Genom deras ingripande gick det så att han får fisken och blir mycket glad, sliter nu på nytt med fisken och drar den hem till tunet hos sin fostermor Syrpa. Han ger dem fisken. De blev storligen glada. Detta spreds vida omkring i bygderna, och det talades mycket om Syrpas och Gesturs son. Alla förundrade sig över varför de skulle ha en så präktig son som han tycktes vara för alla som såg honom, och folk tyckte att det var märkvärdigt när de såg honom och hörde talas om honom. De försökte på alla sätt att göra honom oigenkännlig så gott de kunde. Och så går nu några vintrar. ## kap. 6 (maskinöversättning) Så sägs det att det rådde stor vänskap mellan Ásbjörn och Þorgeir gode och svågerskap. De höll gästabud för varandra och utväxlade goda gåvor. Och så händer det en höst att Ásbjörn bjöd sin svåger Þorgeir hem till sig, och han kommer med många män, och Ásbjörn tog väl emot honom med stor vänlighet. Där var det bästa gästabud. Urðarköttur överger inte sin vana att komma till Eyri. Han springer dit varje dag, och så gjorde han också denna dag när de satt vid gästabudet. Han är nu mycket framfusig och brottas med tjänstekvinnorna. De tar nu emot honom hårt och går fyra emot honom, och nu blev det stort oväsen. Han drar dem in i stugan, och där går de hårt åt varandra. Folk tyckte att det var mycket roligt att se deras dust. Det slutade med att han fällde dem alla och for illa fram med dem. Och när de hade avslutat sin lek stod han på golvet i sin klädsel. Det var en skinnrock och den krokstav som han varje dag hade i handen. Þorgeir såg på honom en lång stund och sade sedan till Ásbjörn: ”Vem är den här gossen som har kommit hit?” Ásbjörn säger: ”Det tror jag är Gesturs och Syrpas son från Tóftir.” Þorgeir sade: ”Det är osannolikt och kan inte vara så.” Då kallar han på Urðarköttur. Han gick genast fram till honom och satte sig på en stock som stod framför honom. Þorgeir sade: ”Vem är du, skinnrocksgosse?” Han säger: ”Jag heter Urðarköttur och är son till Gestur och Syrpa, som bor här ute på Tóftir.” Þorgeir säger: ”Hur gammal är du, Urðarköttur?” Han svarade, han sade sig vara tolv vintrar gammal. Þorgeir sade: ”Du är en stor och ståtlig man och så välskapt för din ålder att jag inte har sett någon hövdingason som är din like i alla avseenden.” Då sade bonden Ásbjörn: ”Det kommer du att säga, svåger, när du ser Syrpa och Gestur, hans föräldrar, att de är allt annat än hövdingalika, för ingen torde ha sett sådana svin som de båda är. Och det är underligt att du inte talar med någon annan än Urðarköttur. Jag förstår att du tycker att det betyder mycket att han är vackert skapt.” Þorgeir rodnade mycket och sade: ”Jag tror att jag har stort behov av att tala något om detta, men min aning säger mig ändå att det angår dig inte mindre att tala om det.” Þorgeir frågade Urðarköttur vidare: ”Vill du gå och hämta Gestur och Syrpa? Säg att jag vill träffa dem.” Han sade att han inte tänkte gå, ”jag vet att du låter som om du ska skaffa mig en annan mor eller far. De kommer inte att tacka dig för det, och jag vet inte att någon annan mor eller far vore bättre för mig än dessa, även om det vore mer ärofullt.” Sedan skickades en man efter dem, och de ville inte komma. ”Nu kommer det att gå i uppfyllelse,” säger Syrpa, ”som min aning länge har sagt mig, att Urðarköttur skulle få något ont av att han sprang dit till Eyri varje dag och betedde sig som om det enda han hade att göra var att bråka där.” Nu får Þorgeir veta att de inte ville komma. Då sade Þorgeir: ”Gör nu på min begäran så att du låter dem komma hit, så ska jag ge dig det du ber mig om.” Urðarköttur sade: ”Det gör jag inte om du inte lovar att de inte ska gå sorgsnare från mötet med dig än de kommer.” Þorgeir lovade att handla väl mot dem. Därefter gick han hem och bad dem följa med sig, ”det ska jag lova er, att så länge jag lever ska ni inte sakna gods, om jag någon gång får råda över mer gods än jag gör nu.” Syrpa säger: ”Det tjänar ingenting till att streta emot. Det kommer att gå som är bäst, även om det är oss emot, och vi ska förvisso gå.” Och när de kom till Eyri satte de sig på en bänk framför Þorgeir och Urðarköttur mellan dem. Då sade Þorgeir: ”Min aning säger mig, Syrpa, att Urðarköttur inte är er son. Det tjänar ingenting till att dröja med detta. Men antingen säger du hur det förhåller sig och får för det mitt tack och min vänskap, eller också får du utstå hårdhet och måste ändå säga sanningen.” Syrpa sade: ”Så långt har det nu kommit att det är bäst att säga sanningen och hur det har gått till.” Sedan berättade de vad som hade hänt, och alla som var närvarande lyssnade noga. Þorgeir sade: ”Jag tror att ni nu talar sanning.” Då frågade Þorgeir Þorgerður hur länge sedan det var hon födde ett barn. Hon sade att det hade gått tolv vintrar. Han frågar om hon lät bära ut det. Hon sade att det hade varit så. ”Varför gjorde du det?” säger Þorgeir. Hon sade att hon inte vågade annat, ”för min man Ásbjörns vrede och grymhet. Detta var hans beslut, och jag älskade gossen så mycket att jag gärna hade velat föda upp honom.” Þorgeir sade till Ásbjörn: ”Vill du, svåger, erkänna att denne unge man är din son och ta honom hem till dig och behandla honom som dig själv?” Ásbjörn säger: ”Det vet jag inte vem han tillhör, men jag kan ge honom mat som andra människor om du tycker att det är rådligt.” ”Är du inte faderlig mot honom eller låter honom få det han vill, då skiljer det oss åt i vår vänskap, för jag kan inte se annat än att han tydligt överträffar dina fränder och mina. Men Syrpa och Gestur ska få tolv hundrade i boskap (fríð) för Urðarkötturs fosterlön. Jag ska betala hälften och du hälften. Detta ska ha blivit dem till största heder och lycka.” Gestur och hon far hem och är mycket nöjda. Urðarköttur stannar nu kvar på Eyri och blir utstyrd, och det han hade på sig förut slits av honom och han får de bästa kläder. Och ingen tyckte sig ha sett en så vacker man och i allt så välskapt. Nu tyckte alla att Þorgeir hade skaffat dem den största heder och lycka. Och därefter far Þorgeir hem med sitt följe. Svågrarna skiljs i vänskap. Urðarköttur är nu hemma på Eyri. Ásbjörn är fåordig mot honom men ändå vänlig, men hans mor ger honom allt han vill med den största ömhet. Han övar sig nu i alla de idrotter som kan pryda en man. Så går det en tid. De halvåren går till ända. ## kap. 7 (maskinöversättning) Det berättas att Ásbjörn om våren rider till tinget som vanligt. Det sägs att det bland nötkreaturen fanns en treårig tjur som var mycket svår att handskas med. Kvinnorna kunde knappt mjölka för honom. Han var helt och hållet farlig för människor. En morgon kom tjänstekvinnorna in skrikande och sade att tjuren hade slagit omkull mjölken, ”där sitter du, din fega Urðarköttur, och det är som om ingen man fanns där du är, fast något behövs.” De smädar honom med varje ord och hånar honom. Urðarköttur sade: ”Desto bättre att han far värre fram med er, och det blir inte bättre av att ni skymfar mig.” De springer fram till honom och sade: ”Gå du, gode Urðarköttur, och hjälp oss.” Då berömmer de honom med varje ord. Då sade han: ”Detta är mycket mer passande och lämpligt, att be mig vänligt, och nu ska jag förvisso gå,” står upp och går dit där nötkreaturen var. Så snart tjuren såg honom gick han emot honom. Han hade väldiga horn och tänkte kasta honom med hornen. Han griper ett horn med vardera handen, och de brottas länge, så hårt att jorden rivs upp framför dem. Urðarköttur går så hårt på att han vrider huvudet runt på honom, kastar honom över ryggen, och då var nackbenet av, och sedan går han därifrån. Huskarlarna slaktade tjuren. Ásbjörn kom hem och fick höra om detta. Han sade inte mycket om det. Alla tyckte att detta var den största kraftbragd av en tolv vintrar gammal man. Nu får man höra detta från man till man, nära och fjärran. Han var till vardags fåordig. Han gav akt på få saker, utan höll på med sina lekar både natt och dag. Ásbjörn blir allt vänligare mot honom, allteftersom han ser att han överträffar andra män. Nu går dessa halvår, och man sitter i lugn och ro. ## kap. 8 (maskinöversättning) En höst blev det Urðarkötturs vana att han gick ut varje kväll när det mörknade och inte in förrän långt fram på natten. Folk vet inte vad han gör. En kväll kom han in. Då hade Ásbjörn gått i säng och allt hans folk. Urðarköttur gick fram till sängen och frågade: ”Sover min far eller inte?” Han sade att han var vaken, ”eller vad vill du?” Han säger: ”Jag har gått ut sju kvällar i följd och sett samma syn varje kväll. Men jag vet inte vad det är. Nu ville jag att du gick ut och såg efter, för du är en skarpsynt man.” Ásbjörn stod upp och gick ut med honom. Urðarköttur sade: ”Jag ser ett sken ute till havs, så långt bort jag kan se. Jag tycker mig veta att det är något slags eld.” ”Vad gissar du,” säger Ásbjörn, ”att det kan vara?” ”Det vet jag inte,” säger Urðarköttur, ”för jag är ung och har förstånd på få saker. Men jag har hört berättas om de män som är illa ute till sjöss att de tänder vårdkasar som syns långt bort. Jag tyckte att jag såg det tydligast första kvällen, men det har minskat allteftersom tiden gått.” Ásbjörn säger: ”Det är troligen rätt gissat, eller hur vill du nu göra?” Han säger: ”Jag ville att du lånade mig din skuta och män till den. Jag vill ta reda på vad detta är.” Ásbjörn sade att det skulle bli så. Urðarköttur gjorde sig genast i ordning och bar ut på färjan det som han tyckte var mest nödvändigt att ha. Tre huskarlar far, och han som den fjärde. De ror ut på Skjálfandi, och Urðarköttur styrde. När de har rott en stund sade Urðarköttur: ”Nu ska ni styra, och jag ska ro och se om det vill gå något framåt.” De gjorde så. En gick till rodret, och Urðarköttur rodde ensam. De ser att det går mycket bättre för honom än för de tre andra. Han ror länge, och det gick bra framåt. Då sade Urðarköttur: ”Nu ska ni ro, och jag ska styra.” De gjorde så. De börjar ro, och han styrde. Och när de hade rott en stund sprang en av dem upp och sade: ”Här är det både så att vi får slita hårt när vi ror hela natten, och sedan blir det mycket arbete därefter, för jag tror att vi ser en nyss uppsvälld val.” [osäker tolkning] Urðarköttur sade att han trodde att det inte var någon val, ”men vi ska ändå inte ge upp rodden.” Och när de närmar sig känner de igen att det är ett handelsskepp, och det hade då sjunkit mycket djupt. De lägger till vid stäven och kastar upp förtöjningar i skeppet. Sedan går de upp i skeppet. De ser att vårdkasen har brunnit, och veden var då mycket nedbrunnen. De tycker sig se att det är en svår syn som möter dem där. Urðarköttur tar en man om huvudet och känner att han är död. Alla män på skeppet är döda. Han går fram längs skeppet, och på däcket ser han ett silkestält stå, och i tältet finns en väl utrustad hudsäck (húðfat). Urðarköttur går fram och tar på mannen som låg där i hudsäcken. Han känner att den mannen lever. Då frågar han: ”Lever du, gode man?” Han sade att det var sant. Urðarköttur säger: ”Vad heter du, eller varifrån är ni? För jag tycker mig se att ni har kommit från havet, fast det inte har gått lätt.” Han säger: ”Jag heter Finnbogi, och min far heter Bárður, och han är en man från Viken. Men vem är denne man som har kommit för att finna oss?” Han säger: ”Jag heter Urðarköttur.” Finnbogi sade: ”Det är ett underligt namn.” Då frågade Urðarköttur: ”Hur många fler av era män lever på skeppet utom du?” Han sade att nio var vid liv när han lade sig att sova. Urðarköttur frågade: ”Vad har plågat er mest?” Han säger att först hade storm plågat dem och sedan både brist på dryck och brist på mat, ”och mycket har gått sönder i vår rigg, vi bröt rodret, och skeppet är fullt av vatten.” Urðarköttur lät nu bära de män som levde ut i skutan. De var så många som Finnbogi hade sagt. Där fattades varken mjölk eller andra saker som snabbast kunde rädda deras liv, som om han i förväg hade vetat vad som behövdes. Då sade Urðarköttur: ”Nu ska du, Finnbogi, ge mig de nycklar som passar till era kistor, så ska vi ta alla de dyrbarheter som är bäst.” De gjorde så. Urðarköttur var arbetsam, så att han sprang fram och tillbaka på skeppet och valde ut det av allt som han tyckte var bäst och bar ut i skutan så mycket som hon kunde ta. Sedan, när de var färdiga, rodde de därifrån, och samma stiltje höll i sig tills de kommer hem till Eyri. Ásbjörn går dem till mötes och välkomnar dem väl, tyckte att detta hade blivit den största lyckofärd och låter ge dem hjälp och inkvarterar dem på gårdarna. Finnbogi kom till Eyri och två andra män. Urðarköttur satt dag och natt och gav dem näring. Det sägs att alla män som hade varit på skeppet dör utom Finnbogi. Han repade sig och är en mycket vacker man, både stor och stark. Han hade utmärkta vapen, svärd och sköld, hjälm och brynja. Han var styrman och skulle ta allt gods efter manskapet. Han är där över vintern och väl omhändertagen. Urðarköttur håller sig mycket till honom. De säljer varorna runt Flateyjardalur och norrut genom Kinn. Vintern går, och inget mer nytt händer under de halvåren. ## kap. 9 (maskinöversättning) Det var en man som hette Hrafn. Han var en ung man och frände till Ásbjörn och hörde till hans hushåll. Han var mycket snabbfotad. Han satte sig aldrig på en häst vart han än for. Det sägs att Finnbogi och Urðarköttur ger sig av hemifrån om våren och tänkte driva in sina fordringar norrut genom dalarna, och de två red medan lille Hrafn sprang före. De rider till Ljósavatn på kvällen. Þorgeir tar emot dem med öppna armar och erbjuder dem att stanna där så länge de ville. De talade om mycket och var glada och vid gott lynne. Þorgeir såg att Finnbogi var en ytterst förträfflig man i allt och välskapt. Och dagen därpå kommer de sent i väg, och Þorgeir rider ett stycke med dem ned längs Djúpá, och Finnbogi och de andra rider till Fell på kvällen. Där bodde då Drauma-Finni, Þorgeirs son. Han var en klok och vis man. Han hade inte samma mor som Þorgeirs andra söner. Han var finsk på mödernet, och hans mor hette Leikný. Han tog mycket väl emot dem. De talar visligt om många ting. På morgonen bad Finnbogi dem rida tidigt, ”vi ska då dröja här hos er när vi far tillbaka, för jag tycker att Finnur är en vis man.” ”Det är ringa förplägnad att ta emot er med nu, men den blir ändå mindre när ni far tillbaka.” Sedan red de ut från Fell. Och när de hade ridit en kort sträcka sade Finnbogi: ”Jag känner mig mycket underlig.” Urðarköttur såg på honom och sade: ”Låt oss stiga av hästarna, för jag ser att du är mycket blek, och det kan vara att det går över för dig.” De gjorde så och lät hästarna beta. Och när en stund hade gått bad Finnbogi dem rida och sade att det hade gått över för honom, de rider ut på fjället och kommer till en stor sten. Då sade Finnbogi: ”Här ska vi stanna, och det kan vara att något händer här under vår färd,” de stiger av hästarna och spänner ett tält ut från stenen. Urðarköttur sätter sig vid hans huvud. Då sade Finnbogi: ”Det mest troliga är att det går på samma sätt för oss kamrater, att ingen av oss kommer levande till Norge. Men du, Urðarköttur, har handlat väl mot mig och oss alla. Somliga män i mitt land skulle säga att lyckan hade träffat dig vid detta möte. Eftersom jag inte förmår löna dig, ska jag inte hålla inne med det som finns. Här är de vapen som min far gav mig. Jag tror att även om du kommer till Norge eller till andra närbelägna länder får du inga bättre. Nu vill jag ge dem till dig, och dessutom det gods som du tog från skeppet, det som jag ägde och det som jag tog efter manskapet enligt lag. Vidare vill jag ge dig mitt namn. Jag är ingen spåman, men jag gissar ändå att ditt namn kommer att leva så länge världen är bebodd. Det kan bli mig och mina fränder den största heder att en så präktig man som jag tror att du kommer att bli tar namn efter mig, eftersom mig är föga förunnat.” Han tackade honom väl för denna gåva. Han satt inte länge hos honom innan han dog. Finnbogi sände Hrafn till Fell. Finnur kommer dit, och de begravde honom under stenen, och den kallas sedan Finnbogasteinn. Sedan for de hem till Fell. Finnur sade att det hade gått som han hade gissat, ”jag såg ändå, fast mannen var vacker och väl bildad, att han nu var dödsmärkt.” Finnbogi är nu där hos sin frände Finnur några nätter. Sedan rider de upp till Ljósavatn och berättade nyheterna för sin frände Þorgeir och vilken heder han hade fått. Þorgeir blev mycket glad över detta. Han sade att han för länge sedan hade spått honom att han skulle överträffa andra män. Fränderna sitter nu mycket glada och vid gott lynne. Þorgeir lät nu driva in det gods som han ägde. Sedan red de alla tillsammans till Eyri. Nu kan man berätta för varandra vilken utomordentlig man han är framför andra män. Ásbjörn och Þorgerður tycker nu att det är gott att höra, för nu går nästan allt honom väl till aktning och heder. Þorgeir rider hem, men Finnbogi sitter hemma hos sin far på Eyri och är väl omhändertagen. ## kap. 10 (maskinöversättning) Samma sommar kom ett skepp från havet. Det skeppet styrdes av en man som hette Bárður, från Viken till släkten. Detta skepp kom till Knarrareyri. Styrmannen Bárður for till Ljósavatn och tog in hos Þorgeir gode. Vid denna tid rådde Håkon jarl över Norge. Då var hans anseende och makt som störst. Denna vinter bodde Bárður hos Þorgeir. Finnbogi var alltid där, för deras frändskap var den bästa. Om våren sade Finnbogi till sin frände Þorgeir att han ville resa utomlands om sommaren med styrmannen Bárður. Þorgeir sade: ”Även om vi tycker att det är gott att ha dig här, frände, tjänar det ingenting till att avråda dig, för det kommer att ske. Men det tror jag att du har efter dina fränder att de har råkat mycket ut för angrepp och avund från människor, men du kommer ändå att anses som den mest ryktbare man vart du än kommer.” Sedan red de till Eyri och lägger fram detta för Ásbjörn. Han sade att han hellre ville att han stannade hemma hos honom, ”men eftersom han vill bestämma över sina resor vill jag inte gå emot honom i detta mer än i annat.” De skaffade honom överfart med styrmannen Bárður. Han blev styrman över halva skeppet. När de var färdiga förde Ásbjörn och Þorgeir till skeppet det som Finnbogi ägde. Han har inte mycket gods. Nu skiljs de i stor kärlek. Nu lättar de ankar och seglar ut på havet. Men när de hade seglat några dygn mojnar vinden, och de råkar ut för hafvilla (hafvillur) och vet inte vart de far. Det blir höst, och sjön blir grövre. Och en gång driver de in från havet och mot land. Det var sent på dagen. De såg ingenting annat än klippor och stora bränningar, så att det dånade i klipporna. Eftersom vinden stod mycket hårt mot land driver skeppet in där och slås i spillror. Alla män omkommer, utom att Finnbogi ensam kommer i land med sina vapen och sin hudsäck. Där var en smal strandremsa, och han ser ingenting annat än klippor och branter. Han går nu en stund längs klipporna och kommer dit där klipporna klyvs och en bäck föll ned i havet, och där tar han sig uppför klipporna, och med sin rörlighet kommer han upp, och då var det mörk natt. Varken frost eller vind fattades. Alla hans kläder frös fast på honom. Där låg mycket snö. Han kastade nu hudsäcken på ryggen och går upp i landet. Och när han har gått en stund känner han lukt av eld, och strax därefter kommer han till en gård. Det var en stor och ståtlig gård. Han satte ned hudsäcken och går fram till dörren och hör att många människor är därinne. De sitter vid eldarna. Han bultar på dörren. En man tog till orda och bad att någon av drängarna skulle gå till dörren. De sade att de inte brydde sig om det även om det bultades så alla nätter. Finnbogi slog ett andra slag, och det var betydligt kraftigare. Mannen bad då att man skulle öppna dörren. De sade att de inte tänkte göra det även om troll bultade alla nätter. Han slog det tredje slaget, och så hårt att alla hajade till. Bonden sprang upp vid detta och sade att de var inga vanliga odågor när de inte ville gå till dörren fast folk ropade, ”det är väl en ensam där ute som skulle tycka att det var bättre inne i ett sådant väder som nu är.” Sedan tog han en yxa i handen och gick till dörren. Han hälsar gästen och frågade honom om hans namn. Han sade att han hette Finnbogi och var Ásbjörns son och islänning. Bonden säger: ”När kom du hit till landet?” Finnbogi säger: ”Jag kom hit i kväll.” ”Du har väl haft en hård landstigning?” sade bonden. Finnbogi sade att skeppet hade krossats, ”och alla män och allt gods gick förlorat, och jag kom ensam i land, men var har vi drivit i land?” Bonden säger: ”Ni har drivit till Norge, ganska långt norrut, vid Hålogaland. Och den gård du har kommit till heter Grænmór.” Då frågar Finnbogi: ”Vad heter denne bonde?” Han säger: ”Jag heter Bárður.” ”Är du den främste här på Hålogaland?” Han sade att så var det. Då frågade bonden: ”Hur gammal är du, Finnbogi?” ”Jag är nu sexton vintrar.” Bonden sade då: ”Ingen sådan sexton vintrar gammal har jag sett, och du torde ha fått mer gott givet än växt och skönhet, men är han isländsk, din far?” ”Nej,” säger Finnbogi, ”han är härifrån Hålogaland till släkten.” Bonden sade: ”Är du son till Ásbjörn dettiás, Gunnbjörns son?” ”Det är sant,” sade han. Bonden säger: ”Därifrån väntar jag mig ulven när jag ser öronen. Det är ändå rådligt att gå in och stanna här i natt.” Finnbogi gjorde så. Man tog emot hans vapen och kläder, och han fick torra kläder. Allt folket var mycket glatt mot honom. På morgonen var Bárður tidigt på fötter och väckte Finnbogi, ”det är troligare att en del gods har flutit i land.” Finnbogi stod upp, och de gick ned till havet, och det var som Bárður hade gissat, att större delen av godset hade drivit i land. Bárður lät föra allt hem och ta hand om det som om han ägde det själv, och det var mycket stort gods. Bárður erbjöd Finnbogi att stanna där så länge han ville. Han var där över vintern och satt i gott förvar så att ingenting fattades. Bárður förplägade honom mycket väl. Där var mycket folk och den största glädje. Finnbogi var frikostig med godset, och det fattades honom inte heller, eftersom han var styrman och tog allt gods efter sitt manskap, så som lagen var vid den tiden. ## kap. 11 (maskinöversättning) Den vintern inträffade på Hålogaland det nya, som ofta kan hända, att en björn gick där och dräpte folks boskap, och ingenstans gjorde han mer skada än på Grænmór. Och så kommer det sig att Bárður sammankallar ting och gör björnen fredlös (sekr) och sätter pris på hans huvud. Och därefter angriper man honom ständigt, men han blir inte fälld, och han blir svår att handskas med. Han dräper både människor och boskap. Det sägs att bonden Bárður hade en fäbod (sætur), och det var långt mellan gården och fäboden. Där lät han om vintrarna vakta sin boskap. Det blev till stor skada för honom att björnen ständigt låg där, och folk vågade aldrig gå till boskapen utan att många män for. En kväll talade Bárður med sina män om att de skulle rusta sig mot björnen, var och en efter sin förmåga, med vapen, ”för i morgon ska vi gå på björnen.” Somliga skaftade yxor och somliga spjut, och de gör i ordning allt som kunde vara dem till nytta. På morgonen var folk tidigt på fötter och varje pojke med sitt vapen. Nu ska berättas om Finnbogi. Tidigare på kvällen, när folk sov, står han upp och tar sina vapen. Han går ut på de spår som leder till fäboden. Det var hans list att han gick baklänges och följde spåren hela vägen tills han kommer till fäboden. Han ser var björnen ligger och har dräpt ett får under sig och suger ut blodet. Då sade Finnbogi: ”Stå upp, nalle, och gå emot mig. Det är mer värt något än att ligga över dessa fårrester.” Björnen satte sig upp och såg på honom och kastar sig ned. Finnbogi sade: ”Om du tycker att jag är alltför väl beväpnad mot dig, så ska jag göra något åt det,” tar av sig hjälmen och sätter ned skölden och sade: ”Stå nu upp om du vågar.” Björnen satte sig upp och skakade huvudet och lade sig sedan ned igen. Finnbogi sade: ”Jag förstår att du vill att vi ska vara lika rustade,” kastar svärdet ifrån sig och sade: ”Det ska bli som du vill, och stå nu upp om du har det hjärta som vore troligt, snarare än det hos den varelse som är fegast.” Björnen stod upp och reste ragg och blev mycket hotfull, sprang mot Finnbogi och lyfter ramen och tänker slå honom med den. Och i samma ögonblick som han reser sig upp springer Finnbogi in under honom framifrån. De brottas länge, och det mesta som kom under deras fötter rivs upp. Det blev mycket trampat, och slutet blev att han tvingar björnen baklänges och bröt ryggen av honom och lägger honom till rätta som förut. Sedan tog han sina vapen och gick hem därefter och är mycket stel, lägger sig i sin säng och låtsas att han har sovit. Strax därefter tog Bárður honom i fötterna och var då färdig att ge sig av, som förut berättades. Han frågade om Finnbogi ville följa med honom. Han sade att han gärna ville det. Sedan for de och kom till fäboden. De ser att björnen ligger där och har ett får under sig. Då bjöd Bárður sina följeslagare att förtjäna priset och gå på björnen. Det ville ingen av dem och inte heller komma närmare, för de drog sig snabbt tillbaka. Bárður sade: ”Jag vet inte hur det är fatt med björnen, för jag ser honom inte röra sig. Eftersom jag gjorde honom fredlös är det passande att jag går först mot honom.” Sedan rusar han djärvt fram. Sedan ser han att björnen är död. Då trängs de fram, och då fattades inte iver. Bárður såg inget sår på björnen, söker nu och finner att ryggen är bruten på honom. Bárður sade: ”Detta är ett sällsport tilltag eller verk, och ingen man från Hålogaland har gjort detta, och du, Finnbogi, har nog utfört det.” Finnbogi svarar och ber honom hålla för sant det han vill. ”Jag tycker mig veta det säkert,” säger Bárður, ”men hur bar du dig åt?” Finnbogi säger: ”Det spelar ingen roll. Inte skulle du klara det så, och inte din son heller.” Bárður sade att män till ett sådant verk inte var lätta att finna, ”nu ska jag driva in detta pris åt dig som om jag ägde det själv.” Sedan flådde de björnen och for hem därefter. Nu går vintern, och inget annat nytt händer. Bárður förplägade Finnbogi bättre för varje dag. Och när det vårades blev det stor segling utanför Hålogaland, både norrut och söderut. Finnbogi gjorde det till sin vana varje dag när han hade ätit att gå ned till klipporna och sitta där varje dag och se på folks segling, och han tyckte att det var roligt att se vackra skepp på många sätt. ## kap. 12 (maskinöversättning) En dag gick Finnbogi ut på klipporna. Han såg att en man rodde söderifrån längs landet i en stor skuta. Han var en stor och grov man. Han var klädd i en röd kjortel av skarlakan och hade ett tjockt silverbälte om sig och utslaget hår. Det var både rikligt och vackert och låg nere på hans axlar. Han rodde så kraftfullt att han tyckte att skutan flög fram. Och han ropar på honom. Då rodde han genast närmare. Finnbogi frågade vad han hette. Han slutade ro och sade till honom att han hette Álfur och kallades afturkemba. ”Varifrån är du?” säger Finnbogi. Álfur sade till honom att han rådde över den ö som hette Sandey, ”och jag är besvågrad med jarlen. Jag har till hustru Ingibjörg, hans systerdotter. Nu ska jag inte kasta bort fler ord utan att få något tillbaka. Vem är den man som är så frågvis?” Finnbogi berättade vem han själv och hans far var. Álfur säger: ”Är det du som har dräpt hålogalänningarnas skogsbjörn?” Han sade att det var sant. Álfur frågade: ”Hur bar du dig åt med det?” Finnbogi säger: ”Det angår dig inte, för du skulle inte dräpa honom så.” Álfur sade: ”Vilken Ásbjörn är din far?” Finnbogi säger: ”Han är Gunnbjörns son, norrman till släkten.” Álfur frågade om han kallades dettiás. Finnbogi sade att det var sant. ”Då är det inte underligt att du låter stöddig, men hur gammal är du?” Finnbogi säger: ”Jag är sjutton vintrar.” Álfur sade: ”Måtte du inte bli ytterligare sjutton vintrar lika stor och stark som du är.” Finnbogi säger: ”Det blir som det blir, men du är väl död innan dess, men vart ska du fara?” Han sade att han skulle norrut till Mörk och driva in skatt. Finnbogi frågade varför han for ensam. ”Jag behöver inte fler män till detta.” Finnbogi frågade: ”När kommer du norrifrån?” Álfur säger: ”Det blir om en halv månad eller däromkring.” ”Vill du ta mig med,” säger Finnbogi, ”härifrån norr när du far tillbaka?” Álfur säger: ”Du ser mig ut att väl kunna ro själv för egen del, och jag ska ta emot dig när jag far norrifrån. Men vad vill du söderut i landet?” Finnbogi säger: ”Jag vill träffa Håkon jarl. Det var därför jag for från Island.” Álfur sade: ”Du kommer att göra en ärofull färd. Du är väl en stor idrottsman, som du har släkt till. Nu ska vi skiljas för den här gången.” Han bad Finnbogi fara väl, och de varandra. Álfur for norrut längs landet, och Finnbogi gick hem och berättade för Bárður om deras samtal, likaså att han tänkte fara söderut med honom. Bárður sade att han inte skulle ha beslutat det om han hade vetat det, ”jag fruktar att det går illa, för Álfur är den värste man och full av svek. Det hjälper honom att han är besvågrad med jarlen och är hans hirdman. Därför får folk tåla mycken orättfärdighet från honom.” Finnbogi sade att det skulle gå bra, ”du, Bárður, ska ta hand om mitt gods och sköta det som du vill.” Så går tiden tills Álfur väntades norrifrån. ## kap. 13 (maskinöversättning) På den dag som Álfur hade sagt att han skulle komma norrifrån gjorde sig Finnbogi i ordning att lämna Grænmór. Han hade med sig sin hudsäck och de dyrbarheter som han tyckte att han mest behövde. De hade väntat en kort stund innan Álfur kom roende norrifrån. Skutan var mycket tungt lastad. Álfur höll väl sina ord och lägger till där med stäven. De hälsade varandra väl. Sedan gick Finnbogi ut i skutan, och Álfur tyckte att skutan sjönk ned under honom och sade: ”Det ser jag på din hudsäck att du inte kommer att ha ont om silver till lökarna när du kommer till Håkon jarl.” [osäker tolkning] Därefter skiljs Finnbogi och Bárður i vänlighet, och Álfur och han håller söderut längs landet så som det går. Och när Álfur hade rott en stund bad han Finnbogi ro. Han gjorde så. Álfur satt och styrde. Finnbogi rodde så att Álfur tyckte att skutan hade stått stilla när han själv rodde. De talade mycket med varandra. Finnbogi frågade om de skulle komma hem till Sandey på kvällen. Álfur säger: ”Här ligger en ö emellan, och jag brukar stanna där över natten när jag far norrifrån, och sedan kommer jag hem nästa morgon tidigt till dagvardsdrycken.” Finnbogi säger: ”Hur snart ska du söderut med skatten?” Álfur säger: ”Jag ska stanna hemma en tid.” Sedan kom de till ön, och där fanns en stor grotta ovanför strandvallen. Álfur sade: ”Nu ska vi göra oss så litet besvär som möjligt och inte bära något ur skutan. Du ska gå till förstäven och jag till aktern, och så bär vi upp skutan i grottan.” Så gjorde de och ordnade det väl. Därefter delade de upp sysslorna mellan sig. Finnbogi gjorde upp eld och Álfur hämtade vatten. Det gick trögt för Finnbogi att göra upp elden, och stickorna brann dåligt. Han lägger mycket på elden och blåste hårt. Då hör han ett vinande ovanför sig. Då kastade han sig undan ut åt ena sidan vid elden. Álfur hade kommit dit och tänkte snabbt göra slut på Finnbogi. Han sprang upp och in under Álfur. Denne var oerhört stark. De brottas länge. Då börjar elden brinna och lysa upp hela grottan. Finnbogi ser var en sten fanns längst in i grottan. Den var vass upptill som en egg. Dit ville Álfur föra honom. Finnbogi undviker det inte. Och när de kommer till stenen hoppar Finnbogi upp över den och rycker honom till sig med kraft och bryter hans bröstben mot stenen, och Álfur låter där livet med vanära, som han var värd. ## kap. 14 (maskinöversättning) Sedan gjorde Finnbogi i ordning för sig där och sov natten igenom i god ro. På morgonen beslutar han att skjuta ut skutan och tar sina vapen. Sedan styr han skutan söderut längs landet så fort det gick. Han gjorde inte uppehåll förrän han kom till Sandey tidigt på morgonen. Och när han kommer till Sandey går folk honom till mötes, för de kände igen båten och trodde att Álfur var ombord. Finnbogi gick upp emot dem. De hälsade honom väl och frågade honom om nyheter. Han sade att han inte hade några att berätta. Finnbogi frågar var Ingibjörg var. De sade att hon var i frustugan (skemma). Han bad dem följa honom dit. Och när han kom dit hälsade hon honom och frågade vem han var. Han nämnde sig själv och sin far. Hon frågade om det var han som hade dräpt björnen på Hålogaland. Han sade att så var det. Hon säger: ”Hur bar du dig åt för att döda honom?” Finnbogi säger: ”Det angår dig inte, för din son skulle inte dräpa honom så.” Ingibjörg sade: ”Var Ásbjörn dettiás din far?” Han sade att så var det. Då sade hon: ”Det är inte underligt att du är en präktig man. Men med vem for du norrifrån?” Han säger: ”Jag for norrifrån med Álfur, din man.” ”Var skildes ni åt?” ”Här norrut,” säger han, ”på den ö där han brukar stanna när han far här emellan. Han orkade inte ro hit och tänker genast fara till Håkon jarl. Han sände mig efter sin dotter Ragnhildur, och som jarteken (jartegn) därtill att hon ofta hade bett om detta och aldrig fått det förut, men nu sade han att hon skulle fara.” Hon säger: ”Jag vet att detta är sant. Men ändå tycker jag att det är underligt att han har sänt en okänd man i ett sådant ärende. Nu ska du äta och dricka. Sedan ska du få veta besked i ditt ärende.” Han gör så. Ingibjörg gick för att tala med sin dotter och frågade om hon ville fara med denne man. Hon bad henne bestämma. Sedan klädde hon henne så gott hon kunde och satte på henne guld och silver och alla de bästa dyrbarheter hon hade. Och när de var färdiga följer Ingibjörg dem till båten. Finnbogi tog Ragnhildur i famnen och bar henne ut i skutan. Då sade Ingibjörg: ”Även om du, Finnbogi, har farit med falskhet och lögn, så akta dig för att göra flickan något ont. Men även om du gör annat ont eller har gjort det, så leder detta dig snabbast till döden.” Han rodde därifrån. Då sade Ragnhildur: ”Hur förhåller det sig, Finnbogi, med din berättelse? Hur skildes ni åt, du och min far?” Han säger: ”Så skildes vi åt att han är död.” Då sade hon: ”Nu behöver jag inte fråga mer. För mig tillbaka till min ö, så är det bäst.” Finnbogi säger: ”Jag tog dig därifrån för att du ska fara med mig.” Då började flickan gråta. Finnbogi sade: ”Var glad, för jag ska inte förgripa mig på dig. Det får bli som det kan med mitt övriga uppförande.” Sedan kommer de till ön, och han bar ut i båten det gods som hade blivit kvar där. Nu börjar flickan bli glad. Sedan, när han var färdig, rodde han söderut längs landet, och så snart han kommer till en hamn fattas honom inte män till det han vill. Han ger gods åt båda hållen. Han gör inte uppehåll i sin färd förrän han kommer till Lade, där jarlen rådde. Finnbogi gick genast upp till gården med Ragnhildur till den byggnad där jarlens systerdöttrar Úlfhildur och Ingibjörg bodde. Där togs hon emot med öppna armar. De frågade vem han var som så vida överträffade andra män. Finnbogi sade vem han var. ”Stort förtroende har Álfur visat dig när han har gett sin dotter i dina händer, och du är väl en präktig man.” Finnbogi sade: ”Behandla flickan som om han hade litat mycket väl på mig.” Sedan bad han dem leva väl. De sade att han skulle fara likaså. Finnbogi hyrde sig en frustuga och bar dit in det han ägde. Han höll många män hos sig. ## kap. 15 (maskinöversättning) En dag gick Finnbogi inför jarlen och hälsade honom väl. Han tog emot hans hälsning och frågade vem denne store och ståtlige man var. Han säger: ”Finnbogi heter jag,” säger han, ”och jag är son till Ásbjörn dettiás, som många män här i Norge känner till, men min mödernesläkt finns ute på Island, och Þorgeir Ljósvetningagoði är min morbror.” Jarlen sade: ”Du är av mycket god släkt. Dina fränder är kända för mig, och de är inte vem som helst att ge sig i kast med. Men var du på Hålogaland i vintras?” Han sade att så var det. ”Dödade du björnen?” Han sade att det var sant. ”Hur bar du dig åt med det utan vapen?” säger jarlen. ”Det angår inte er. Men ni skulle inte döda en annan björn så.” Jarlen frågade: ”Med vem for du norrifrån?” Finnbogi säger: ”Jag for norrifrån med Álfur afturkemba, er släkting genom gifte.” Jarlen sade: ”Var skildes ni åt?” Finnbogi säger: ”Han blev kvar på en ö.” ”Varför blev han kvar där?” säger jarlen. ”Jag dräpte honom,” säger Finnbogi. Jarlen blev röd som blod och sade: ”Varför var du så oförskräckt inför döden efter ett sådant storverk att du kom till mig? Eller visste du inte att ingen man i landet var mig kärare än Álfur, min släkting och hirdman?” ”Jag dräpte honom därför,” säger Finnbogi, ”att jag tyckte att det fanns skäl nog, eftersom han ville döda mig. Men jag visste att ingen sämre man har spänt ett bälte om sig i Norge än Álfur var. Nu kom jag till er därför att jag ville erbjuda mig till tjänst och tapperhet i Álfurs ställe, utom att jag inte vill utföra några av de nidingsdåd som han inte drog sig för att göra. Men i tapperhet och manligt försvar tänker jag mäta mig med de flesta av era män.” Håkon jarl sade: ”De flesta skulle säga att jag handlade illa om du kom levande eller oskadd ifrån mig, och ändå låter vi många få känna på hårdhet fast de har gjort litet eller nästan ingenting. Men även om Álfur kallades en orättfärdig man och en skurk av somliga, så ska du veta att ingen man i landet var mer i mitt lynne än han och mer lik mig i allt än han var.” Finnbogi sade: ”Jag ska inte dölja för er vad jag har tagit mig till. Jag tog Ragnhildur Álfsdóttir, er frände, från Sandey, och hon har nu kommit hit i ert våld.” Jarlen sade: ”Jag har inte sett eller hört någon så djärv man som du. Antingen är du en dåre eller också tror du att du har mer att lita till än vi anar. Nu tycker jag att det vore alltför gott för dig att dö så snart. Vi ska ha nöje och förströelse av att pröva dig i småleker.” Sedan gick Finnbogi ut till sitt härbärge, lät hämta dryck åt sig och höll sig och sina män vid mycket gott lynne. ## kap. 16 (maskinöversättning) En gång blåste jarlen samman till hustings (húsþing) och lät bära ut sin stol mitt på vallen. Sedan lät han kalla Finnbogi till sig, och när han kom dit sade jarlen: ”Här, Finnbogi, är en pojke som du ska brottas med. Du behöver inte skona honom, för han kommer inte att skona dig.” Finnbogi såg att en blåman (blámaðr) stod vid stolen, och han tyckte sig aldrig ha sett en otäckare man. Sedan gjorde de sig redo för brottning, och den dusten blev både hård och lång. Finnbogi tyckte sig se att denne var inte så lite stärkt av trolldom. Det stod en mycket stor sten på vallen, och dit ville han föra Finnbogi. Han lät sig då föras till stenen, och när de kom dit vrider sig Finnbogi undan och tvingar blåmannen baklänges och lägger hans rygg över stenen och bryter den av. Då sade jarlen: ”Du tänker visst, Finnbogi, bli mina män till skada.” Finnbogi säger: ”Jag tror, herre, att fler kallar detta ett troll än en man.” Jarlen bad honom ge sig i väg, ”och kom inte till mig förrän jag sänder bud efter dig.” Finnbogi gick därifrån och levde väl och storslaget och hade aldrig färre än tolv män med sig. Det fanns heller ingen man i jarlens hird som inte tog emot en god gåva av honom. Därigenom blev han vida berömd och omtyckt. Han hade betalat ut det gods som Álfur hade haft hand om och fört norrifrån. Det sades jarlen att det var väl utbetalat och mer än vanligt var. Jarlen träffade sin frände Ragnhildur och välkomnade henne väl. Hon sade att Finnbogi hade handlat väl mot henne i det som betydde mest. Jarlens båda fränkor och Ragnhildur bad om grid och frid för Finnbogi. De sade att det var en hövdingalik handling, även om han hade handlat illa. Jarlen var mycket vred, och det var inte lätt att förmå honom att handla väl när han var besluten att handla illa. Nu går några veckor sedan de hade talats vid. ## kap. 17 (maskinöversättning) En gång lät jarlen kalla Finnbogi till sig. Och när han kom inför jarlen sade jarlen: ”Du ska inte döda fler av mina män. Nu ska du pröva simning mot mitt tama djur. Nu behöver du inte hålla igen, för jag tänker att detta djur ska döda dig. Men om det osannolika sker att du övervinner djuret, då kommer dig mer att vara förunnat än de flesta andra män.” Folk tyckte att detta var den största mannaförlust, och både kvinnor och män sörjde det. Björnen var både stor och stark. Den förstod människors tal. Jarlen gick ned till havet med hela sin hird. Finnbogi gör sig nu redo att simma, och när han simmar ut från land bad jarlen djuret simma efter honom. Björnen lade sig ned vid hans fötter och ville inte gå. Jarlen eggade djuret och bad det inte skona honom. Sedan simmade det efter Finnbogi. Där kunde man se en lång och hård lek och stora dyk. Finnbogi märkte, som var troligt, att han inte höll ut under vattnet som björnen. Han ser att det inte kommer att gå för honom om han blir rådlös. Han hade en liten kniv (tygilkníf) om halsen som hans mor hade gett honom. Hon sade att det var ett minne av henne och bad honom förvara den så att lyckan skulle följa. Och en gång när de båda var under vattnet tar han kniven med ena handen och med den andra tar han ihop skinnet under bogen, sticker nu in kniven framtill så djupt han kan och låter sedan skinnet glida tillbaka över såret. Då blöder det inåt, och djuret mattas snabbt. Och så går det i allt deras handgemäng att Finnbogi dödar björnen. Då leker han på så många sätt som en man kan allra mest och på de flesta sätt kan leka under simning. Alla blev storligen glada över detta. Finnbogi går då i land och går inför Håkon jarl. Då sade han: ”Har du dödat björnen?” Finnbogi sade att det var sant. Jarlen sade: ”Du är en stor man och olik alla de män som har kommit från Island under min tid. Nu ska det göras känt för alla att alla de brott som du har begått mot mig eller andra män i Norge ska efterges dig, och därtill att ingen som har gjort lika mycket ska ha gjort en så ärofull färd till mig. Träd nu i Álfurs ställe och var mig huld och trogen, som du förut har erbjudit.” Finnbogi tackar jarlen väl för dessa ord, och alla blev storligen mycket glada över detta. De sade, vilket var sant, att få sjuttonåringar torde vara ett sådant mannaförvärv som han. Finnbogi går nu till hallen med hirden. Håkon jarl värderar honom högt, och vid julen blev han hirdman, och det finns ingen hos jarlen som har större framgång än Finnbogi. Han är där i gott förvar över vintern hos Håkon jarl. ## kap. 18 (maskinöversättning) Våren därpå kom jarlen och Finnbogi att samtala. Jarlen frågade vad han ville ta sig för om sommaren, ”nu vill du väl fara till Island. Så går det för de flesta av er att så snart ni kommer i aktning hos hövdingar eller i gunst, då vill ni genast därifrån.” Finnbogi sade att han inte hade i sinnet att skiljas så snart från Håkon jarl. ”Eftersom du tänker stanna hos oss, har jag tänkt ut en sändefärd åt dig. Det var en man som hette Bersi, av släkt här i Norge. Han var min hirdman och en stor köpman. Det hände sig att han led förluster och miste allt sitt gods. Sedan bad han mig låna honom något gods, och jag lånade honom tolv mark bränt silver (brenndar merkr). Därefter for Bersi den vite därifrån, och han har aldrig kommit tillbaka sedan dess, på sju vintrar. Nu sägs det mig att han har kommit ut till Grekland, och där råder en kung som heter Jón och är en präktig hövding. Nu har Bersi blivit kung Jóns hirdman och är högt aktad. Nu vill jag sända dig efter godset. Jag vill nu ha hälften mer eller annars hans huvud. Fast jag är mäktig och vida berömd är jag ändå inte omtyckt av hövdingar i andra länder. Jag anses vara något hårdhänt och alltför svekfull. Jag kan inte veta hur han tar emot ditt ärende för min skull. Välj bland mina män dem som du tycker är lämpligast och rusta din färd på allt sätt så väl som möjligt.” Så gjorde Finnbogi. Han rustade sitt skepp väl och valde bland jarlens manskap dem som han tyckte var bäst lämpade. Och när han var helt färdig gick han inför jarlen och sade: ”Det är en sak som jag vill be er om.” ”Vad är det?” säger jarlen. ”Det ville jag be er om, herre, att ni lät er frände Ragnhildur stanna här hos er väl omhändertagen och inte sände henne hem till Sandey och inte gifte bort henne så länge ni hör att jag är i livet.” Jarlen sade att han skulle lova honom det, ”det kan vara att du hade tänkt på det när du tog henne från Sandey.” Jarlen gav honom en guldring som vägde en mark och en mantel, den bästa dyrbarhet, och det vore en hedersam gåva för en förnäm man att ta emot. ## kap. 19 (maskinöversättning) Sedan seglade Finnbogi ut på havet, och deras färd gick väl, och de kom till Grekland. Finnbogi far i tysthet och tar sig härbärge ett kort stycke från kungens residens. De idkar handel med landets folk. Grekland var då väl kristnat. Finnbogi fick höra att Bersi var hos kungen och väl omhändertagen. Och en dag gjorde sig Finnbogi redo att gå till kungen, tar sina vapen och rustar sig mycket väl. De går tolv tillsammans inför kungen. Finnbogi hälsade kungen. Han tog väl emot hans hälsning och frågade vem han var. Finnbogi sade vem han var. Han sade att han var av släkt i Norge och på Island. Kungen sade: ”Du är en ståtlig man och är väl en man av hög rang i ditt land. Men på vem tror du?” Finnbogi säger: ”Jag tror på mig själv.” Kungen säger: ”Hur gammal är du?” Finnbogi säger: ”Jag är nu arton vintrar gammal.” Kungen sade: ”Det förefaller mig som om många av dem som tror på det sätt som du förlitar sig på mindre. Men vad är ditt ärende hit?” Finnbogi säger: ”Mig har den jarl sänt som heter Håkon och råder över Norge. Jag är hans hirdman, och han har en fordran på den man som heter Bersi och är er hirdman,” och han berättar för kungen hela den sak som det gällde. Kungen sade: ”Jag har hört Håkon jarl omtalas, och alltid i ont men aldrig i gott. Han tänkte underligt när han trodde att han skulle få huvudet av en man som jag ville behålla. Men eftersom det är så, Finnbogi, att du har sökt upp oss från långt håll och överträffar andra män av dem som har kommit hit norrifrån länderna under min tid, så är det rimligt att jag för dina ords skull ordnar saken på något sätt som kan behaga dig väl. Nu ska ni stanna här i vinter och fritt idka handel med våra män.” Finnbogi tackar kungen för dessa ord och gick hem till sitt härbärge, och de är där väl omhändertagna över vintern. ## kap. 20 (maskinöversättning) Om våren gick Finnbogi inför kungen och sade att han då ville få besked i sitt ärende. Kung Jón sade att det skulle bli så. Sedan sammankallade kungen ting, och dit kom Bersi den vite och många andra män. Då sade kungen: ”Har du, Bersi, gods att betala till Håkon jarl?” Han sade att han skulle betala honom tolv mark bränt silver, ”och jag tänker aldrig betala honom.” Kungen säger: ”Nu ska du betala honom genast.” Bersi måste nu betala ut godset, men kungen lägger till hälften mer, och Finnbogi får det likväl. Då sade kungen: ”Det ska du veta, Finnbogi, och de män som är här, att jag gör detta för dina ords skull. Men det vill jag be dig om, att du unnar oss att få se något kraftprov av dig, eftersom jag vet att du är utrustad med kraft utöver andra män, och att du sedan antar tron.” Finnbogi sade: ”Det vill jag lova dig, att om detta budskap kommer norrut i landet, så ska få anta den seden före mig, och jag ska egga alla till det som vill lyssna på mina ord.” Kungen satt på en stol och tolv män hos honom, sex på vardera sidan. Finnbogi stod framför kungen. Han var präktigt klädd, och alla förundrade sig över hans skönhet och höviskhet. Finnbogi gick fram till stolen och lyfter upp den på sin axel och går ut ur ringen av män och sätter ned stolen där. Alla förundrar sig över denne mans kraft. Kungen gav Finnbogi en guldring som vägde tio öre (aurar), ett svärd och en sköld, de bästa dyrbarheter. ”Härmed,” säger kungen, ”vill jag förlänga ditt namn och kalla dig Finnbogi den starke (hinn rammi). Det är min tro att ditt namn kommer att leva så länge världen är bebodd. Du ska vara vår fullkomliga vän, vare sig vi någonsin möts igen eller aldrig härefter.” Därefter gjorde sig Finnbogi den starke redo att fara därifrån med sitt följe. Han och kungen skiljs som de bästa vänner. Finnbogi gör inte uppehåll i sin färd förrän han kommer hem till Norge. Jarlen tog utomordentligt väl emot honom och tyckte att hans färd hade blivit den bästa, att han hade fått mycket gods och heder av Greklands kung. Jarlen erbjuder nu Finnbogi att stanna hos honom och sätter honom närmast sig och värderade ingen man högre än honom, och han kallas nu Finnbogi den starke. Han är nu hos jarlen sommaren igenom i god välmåga. ## kap. 21 (maskinöversättning) En gång kom Finnbogi för att tala med jarlen och bad honom fara till Sandey för att förlika honom och Ingibjörg, ”och jag vill med er medverkan sätta som villkor att jag får hennes dotter Ragnhildur men ger henne upprättelse för dråpet på hennes man Álfur.” Jarlen gick vänligt med på detta och sände män till Ingibjörg på Sandey och bad henne hålla gästabud för honom. Men hon bad att Finnbogi inte skulle komma till den sammankomsten, ”för jag kan inte se den man som har gjort mig en sådan sorg som han.” Jarlen sade att han skulle våga det. Sedan rustar sig jarlen och Finnbogi och far till ön med många män. Och när de kom till ön fanns där redan en stor mängd folk och det bästa gästabud tillrett. När jarlen träffade sin frände Ingibjörg fick han ensam avgöra saken mellan dem, vare sig hon tyckte om det eller inte. Finnbogi sände efter bonden Bárður på Grænmór. Han kommer dit med mycket gods som Finnbogi ägde. Jarlen fastställer stora penningböter för dråpet på Álfur afturkemba, och därefter trolovar han Finnbogi med sin frände Ragnhildur. Detta gods ska följa Ragnhildur som hemgift, och Ingibjörg låter sig nu detta väl behaga, eftersom mannen är den mest framstående och hon ser jarlens fulla vilja i detta, och nu firar de alla gästabud tillsammans, och Ragnhildur sätts på bänken med en mängd kvinnor, och folk är nu glada och vid gott lynne. Efter gästabudet gav Finnbogi jarlen goda gåvor, och Bárður från Grænmór gav han de bästa gåvor, och alla de mäktiga män som var där gav han någon god och hedersam gåva. Finnbogi stannar nu kvar på Sandey, men jarlen for hem med sitt folk. De älskar varandra mycket, Finnbogi och Ragnhildur. Före jul den vintern for de till jarlen och var hos honom på gästabud över julen. Men efter jul gjorde sig Finnbogi redo för hemfärden, och när de var färdiga gick jarlen ned till stranden med dem. Då sade Finnbogi: ”Nu är det så, herre, att jag tänker fara ut till Island i sommar och besöka mina fränder och min far och mina andra vänner. Ni har handlat väl och hedersamt mot mig, herre. Jag kommer att kalla er den störste hövding vart jag än kommer.” Jarlen säger: ”Du ska fara som du vill med mitt tillstånd. Det har aldrig kommit en sådan man hit i kraft och annan förmåga och höviskhet som du.” Jarlen gav Finnbogi ett skepp med rå och rigg, mycket vackert. Han sade att han inte skulle vara passagerare hos andra män över Islandshavet, ”med ett sådant ärende som du har haft hit till mig.” Finnbogi tackade honom med vackra ord för all den heder som han visade honom. De skildes i den största vänskap, och alla tyckte att det var märkligt hur jarlen behandlade denne man framför alla andra som hade varit hos honom eller kommit till honom eller tjänat honom. Han far nu till Sandey och sitter där över vintern i god välmåga. ## kap. 22 (maskinöversättning) Om våren for Finnbogi ut till Island, och det fattades honom inte en god förmögenhet och präktiga dyrbarheter. Han och Ingibjörg skiljs som de bästa vänner, de stack ut till havs och fick en god resa och kom med skeppet till Arnareyri. Det spreds snart att Finnbogi hade kommit ut med den största heder och fått den mest framstående hustru från Norge. Då rider hans far Ásbjörn till skeppet, och Þorgeir Ljósvetningagoði. Där blir det det gladaste återseende. Finnbogi förplägar sina fränder och vänner med iver. Sedan red han hem till Eyri och låter föra sina varor dit. Varje barn blev storligen glad över honom. Sedan sitter han hemma på Eyri med heder och aktning i god välmåga. ## kap. 23 (maskinöversättning) Om hösten gjorde Þorgeir i ordning ett ståtligt gästabud. Dit bjöd han Ásbjörn och Finnbogi och en mängd folk. Där var ett präktigt gästabud. Och efter gästabudet gav Þorgeir storslagna gåvor. Han gav sin frände Finnbogi en flock om fem stodhästar, maskrosgula till färgen. Det sades att hingsten var den bästa i Nordlänningafjärdingen (Norðlendingafjórðungur). Ragnhildur gav han en guldring som vägde en mark, ett bälte och en god mantel, de bästa dyrbarheter. Sedan for folk hem från gästabudet. Finnbogi lät driva hästarna till Flateyjardalsheiði. Det var en man som hette Uxi. Han bodde på det ställe som heter Heiðarhús. Han var till lynnet den värsta usling. Han var liten och eländig. Han var gift med en dotter till bonden Brettingur. De hade många barn men litet gods. Han var illa omtyckt av alla. Finnbogi sitter nu hemma på Eyri, och det sägs att folk blir något närgångna mot honom, och mest Brettingurs söner och deras fränder och vänner. De tycker att Finnbogi gör sig mycket stor av sin utlandsfärd. De tyckte att ingen annan man omtalades än Finnbogi sedan han kom ut. Det sägs att det fanns få saker i Finnbogis ägo som han satte högre värde på än stodhästarna. Han gick ofta och strök hästarna. Uxi gnällde ständigt och tyckte att hästarna var honom till stor skada. Han var ständigt häftig och elak i tal, men Finnbogi brydde sig inte om det. Ásbjörn hade mycket hö uppe på heden och lät köra hem det om vintern. ## kap. 24 (maskinöversättning) En gång körde far och son upp på heden, och många män for med dem. Och när de kom upp på heden lastade de lassen. Snart kommer Uxi dit och är mycket grov i munnen mot Finnbogi, säger att han kommer att göra något om han inte vaktar stodhästarna bättre. Sedan far de hemåt, och dragdjuren går före, vart och ett när det var färdigt. Finnbogi stannade kvar och lille Hrafn hos honom. De lastade lasset. Lille Hrafn bad Finnbogi gjorda lasset så hårt som möjligt. Finnbogi bad honom då själv dra till. Han sade att han inte trodde sig om något sådant. När Hrafn var färdig lät han dragdjuret gå efter sina följeslagare. Finnbogi dröjer kvar och stryker sina hästar och klipper manen på hingsten, och därefter går han hemåt. Och när han kommer ut från Heiðarhús ser han att Uxi kommer springande efter honom med en tvåhandsyxa och hugger genast mot honom när han kommer inom hugghåll. Finnbogi vänder sig emot, men Uxi hugger i isen och missar honom och faller framåt så att han ligger raklång. Han springer snabbt upp och hugger genast mot honom en andra gång och en tredje. Finnbogi blir nu led på hans iver och tar av sig kappan och rullar ihop den och slår den kring benen på Uxi, och han föll tvärt och slår huvudet mot en sten och dör genast. Finnbogi träffar hans hustru och berättar nyheten för henne. Hon tyckte att det var en stor förlust. Finnbogi gav henne en guldring som vägde sex öre och bad henne ha den till en början och använda den till sitt uppehälle. Sedan for Finnbogi hem och träffade sin far. Han frågade vad som hade uppehållit Finnbogi. Han berättade för honom hur det hade gått. Ásbjörn sade att det hade gått illa, ”även om mannen var föga värd, så finns det ändå de som kan föra eftermålet (eftirmál), och jag gissar att de tycker sig förorättade genom dråpet på Uxi. Jag gissar att många nu kommer att ta sig an detta mål, som förut inte ville göra honom någon nytta.” Finnbogi sade att han inte skulle frukta det inför dem som stod emot honom. ## kap. 25 (maskinöversättning) På morgonen när det blev dag gick hon och berättade för sina fränder om detta dråp på hennes man. Brettingurs söner blev storligen vreda över detta, förbereder genast ett mål och far till Eyri och lyser dråpet (lýsa vígi) på Finnbogi och ber honom betala böter för det. Men Finnbogi sade att han inte ville svara dem något, ”för han har förut själv gjort sig rättslös (óhelgi).” Sedan stämde de Finnbogi för dråpet på Uxi. Därefter red de till Eyjafjörður för att träffa Eyjólfur Valgerðarson, som då ansågs som den störste hövdingen i Eyjafjörður. Han var också släkt med bröderna, och de bad honom om bistånd mot Finnbogi och hans fränder. Han lovade dem sitt stöd. De rider nu hem och tycker sig nu ha fått sina mål i ordning, blir nu storordiga och elaka i tal mot Finnbogi. Han låtsas som om han inte vet vad de säger. Sedan träffades fränderna Finnbogi och Þorgeir. Då berättar Finnbogi för honom vad som hade hänt. Þorgeir sade att det hade varit bättre om han hade betalat något, sade att det inte var gott att sätta sin heder på spel för sådana mål som ändå var värda ingenting, och nu far de båda parterna till tinget med mycket folk. ## kap. 26 (maskinöversättning) Sedan förde de fram målet mot Finnbogi. Men eftersom folk visste på vilket sätt han hade dräpt honom omintetgjorde Þorgeir målet för dem, och de var mycket missnöjda med sin lott och skiljs därmed. Nu rider var och en hem till sitt från tinget. Ragnhildur hade fött ett barn om hösten. Det var ett gossebarn, både stort och vackert. Detta barn hette Álfur efter hennes far. Så sägs det att efter tinget far Finnbogi och hon till Ljósavatn, för Þorgeir ville inte att de skulle vara där ute. Han tyckte sig veta att de skulle råka i gräl om de bodde så nära varandra. Lille Hrafn for med Finnbogi och de andra. Och om hösten födde Ragnhildur en andra son, och han hette Gunnbjörn och var mycket vacker att se. Þorgeir förplägade dem så gott han kunde. ## kap. 27 (maskinöversättning) Så sägs det att i början av vintern gjorde sig Finnbogi redo att ge sig av hemifrån, och lille Hrafn med honom, och de tänkte fara ut till Eyri. Þorgeir sade att det var oförsiktigt att fara så ensamma, med en sådan ovänskap som rådde mellan dem. Finnbogi sade att han för den skull for utan fruktan. Sedan for de två tillsammans. Finnbogi gick beväpnad, hade hjälm på huvudet, sköld vid sidan och var omgjordad med svärd och hade ett spjut i handen. Och när de kom till den yttre delen av heden sade Hrafn: ”Ser du något märkligt, Finnbogi?” Han sade att han inte såg något som han tyckte var märkligt, ”men vad märkligt ser du?” ”Jag ser,” säger han, ”att femton spjutspetsar sticker upp nedanför backen, och det är min tro att man ligger i bakhåll för dig. Och det är mitt råd att vi tar en annan väg. Ingen kommer att anfalla dig så länge du inte vet vad som väntar.” Finnbogi säger: ”Det ska vi inte besluta. Det kan vara att det är ett skämt av några pojkar som vill skrämma oss.” ”Vill du då,” säger Hrafn, ”att jag springer till Eyri och säger det till din far?” ”Det vill jag inte,” säger Finnbogi, ”så länge du inte vet vad du ska säga.” Sedan sprang Finnbogi fram på en kam. Den var mycket hög, och man kunde bara anfalla den från ena sidan. Finnbogi har nu lösgjort några stenar. Då kom Brettingurs söner och Ingis söner, och de var alla starka och djärva, och med dem tio andra män, deras fränder och vänner, och alla de käckaste män. Finnbogi hälsar dem alla glatt och frågar vart de tänkte fara. Þorsteinn sade att han tänkte att deras möte nu skulle bli sådant att han inte skulle behöva fråga, ”nu ska vi se om du är så mycket käckare som du anser dig vara framför andra män.” Finnbogi bad dem gå fem bröder och pröva krafterna med honom. De avböjde det. Finnbogi bad dem göra som de ville. Þorsteinn sprang då fram och stack mot Finnbogi med ett spjut. Lille Hrafn sprang fram och slog av spjutskaftet. Þorsteinn drog svärd och högg mot Finnbogi. Han klöv skölden på ena sidan om handtaget, och svärdet träffade Finnbogis vrist. Han slog Þorsteinn med en sten, och han föll genast medvetslös. Finnbogi högg då i halsen och huvudet av. Och i samma stund stack Sigurður Brettingsson mot Finnbogi där han var oskyddad framtill, och det träffar låret och skär rakt igenom. Det blir ett stort sår. Finnbogi stöter då i skölden och igenom den och spetsar honom fast vid isen. Grímur sprang då fram med en mycket stor yxa och tänkte hugga Finnbogi i huvudet. Han mötte med skärvan av skölden och slår upp hugget underifrån men slår svärdet i axeln på Grímur och klyver honom ned till skuldrorna. Sedan gick Ingis söner fram, Þórir och Grímur. De bad männen anfalla tappert. Då sade Finnbogi till Hrafn: ”Far nu till Eyri till Ásbjörn, för nu vet du vad du ska säga.” Han gav sig genast av och sprang så fort benen bar. De anfaller Finnbogi, men han försvarar sig väl och tappert. Det sägs att båda Ingis söner faller. Nu anfaller tio man honom, men han försvarar sig synnerligen väl och tappert. Nu ska berättas om Hrafn. Han kom till Eyri och berättade för Ásbjörn den nyhet som hade hänt. Han gav sig genast av och for med fem andra män dit där de stred. Det hade gått så långt att Finnbogi satt på kammen och försvarade sig så med svärdet. Tre män anföll honom då, och alla var svårt sårade. När de såg Ásbjörn tog de till flykten och drog sig undan. Finnbogi var mycket utmattad både av sår och av trötthet. Han hade dräpt tolv av dem, men tre kom undan och svårt sårade. Denna kam heter sedan Finnbogakambur. Därefter förde Ásbjörn Finnbogi till Eyri och läkte honom. Denna händelse spreds, och folk tyckte att det var ett märkligt försvar och berömde mycket hans försvar och hans tapperhet. Om dessa män sade de att de hade fallit rättslösa (óhelgir), men att Finnbogi hade varit oskyldig och försvarat sig. Sedan for Finnbogi hem till Ljósavatn, och de satt där över vintern i god ro. Nu var allt lugnt och utan händelser. ## kap. 28 (maskinöversättning) Om sommaren blev det mycket tal på tinget om dessa mål. Eyjólfur Möðruvellingur drev Brettingurs och Ingis släktingars mål och många män med honom, men Þorgeir gode stod emot honom och alla Finnbogis fränder. Eftersom fränderna nu hade stor styrka och folk visste att Finnbogi hade stort stöd av sin svåger Håkon jarl, kom Eyjólfur ingenstans med dessa mål, och de förliktes inte då. Folk tyckte att det var troligt att Finnbogi inte skulle skona dessa fränder om han bodde dem så nära, utan att han skulle dräpa var och en han kom åt. Förlikningen blev till sist att Finnbogi inte skulle vara i Nordlänningafjärdingen, utom när han for på gästbesök till sina fränder. De gick med på detta hellre än att vara oförsonade. Och direkt från tinget rider han till Víðidalur och köper marken vid Borg. Det var ett gott boställe med nyttigheter och tillgångar på jorden och i jorden. När de kom hem berättade de nyheterna för Ragnhildur, och hon tyckte att det var mycket illa att flytta därifrån. Och därefter flyttade fränderna boet, och ingenting fattades. Folk tog väl emot Finnbogi och tyckte att han var den mest framstående man, och många erbjöd honom sin tjänst och sitt gods för hans behov, och han trivdes mycket väl där. Ingimundur bodde på Hof i Vatnsdalur och var den störste hövding. Då var hans söners uppgång som störst, och de var mycket bullersamma män. En hette Þórir, den andre Þorsteinn, den tredje Jökull, och de var de största kämpar. De var mest närgångna mot Finnbogi, för de tålde inte att Finnbogi sattes högre eller ansågs förmer än alla andra som fanns där i väster. ## kap. 29 (maskinöversättning) Det var en man som hette Þorvaldur. Han kallades moðskegg. Han bodde så nära Borg att det nästan inte var något avstånd emellan, och det kallades Garðshorn. Han var gammal och mycket illa omtyckt. Han ansågs vara en stor skurk och sades inte vara enhamn (eigi einhamr). Finnbogi tyckte inte om honom och tänkte gång på gång driva bort honom, men det blev aldrig av. Han var svår att ge sig i kast med och mycket motbjudande. Alla var missnöjda med att han bodde där. Nu går tiden tills Finnbogi har bott på Borg så länge att den ene av hans söner var fem vintrar och den andre tre vintrar. De var båda lovande. Álfur var mycket bullersam, men Gunnbjörn mycket stillsam. De hade alltid som nöje att de gick till Garðshorn och retades med Þorvaldur och gjorde honom många spratt. Han var argsint mot dem och sade att han skulle slå dem. De tyckte att det var desto roligare ju svårare han var att handskas med. Ragnhildur förbjöd dem ofta detta, men det tjänade henne ingenting till. En dag kom de till Garðshorn, och dörren var stängd, men Þorvaldur var inne och förde stort oväsen med hornen. [osäker tolkning] Álfur ropade högt: ”Är Moðskegg inne? Lås upp dörren.” Han säger: ”Ni ska aldrig komma in här.” Álfur sade: ”Nu tänker du väl göra något ont, och du är den värsta man, som det sägs, och inte enhamn, och du är ett troll fast du ser ut som en man.” Det tål han inte och sprang ut och tog en gosse med vardera handen och slår dem mot stenen så att hjärnan stänker omkring. Detta ser Finnbogi och springer dit. Þorvaldur går emot honom, och där blir det en dust både lång och hård. Finnbogi tyckte att han var både elak och hård att få grepp om, så att han tyckte att det var ovisst hur det skulle gå. Till sist blev det ändå så att Moðskegg föll. Finnbogi hade då blivit så trött att han inte nådde svärdet, och ändå var det mycket nära honom. Sedan föll det honom in att han lade sig ned över honom och bet av strupen på honom, och så har han sedan sagt att han aldrig har haft att göra med en större djävul än han tyckte att Moðskegg var. När han hade gjort slut på honom gick han hem och berättade för Ragnhildur dessa nyheter. Hon sade att det då hade gått efter hennes aning när hon for från Ljósavatn. Sedan insjuknade hon och låg till sängs hela vintern. Och allt detta tillsammans tyngde henne tills hon dör av det. Efter detta trivs Finnbogi illa. Sedan for han norrut till Ljósavatn och berättar för sin frände Þorgeir dessa nyheter. Den sommaren kom ett skepp från havet och de nyheterna från Norge att kung Olav hade kommit till landet och förkunnade den sanna tron, men att Håkon hade berövats livet. När detta spordes ville Finnbogi resa utomlands och trodde att han så bäst skulle komma över den sorg som han hade lidit. Þorgeir avrådde honom från utlandsfärden och bad honom hellre gifta sig och stadga sina förhållanden, ”jag vill att du friar till Eyjólfurs dotter på Möðruvellir, som heter Hallfríður. Då blir det god vänskap mellan er.” Finnbogi bad honom bestämma. Sedan samlas fränderna och red till Möðruvellir. De friar till Eyjólfurs dotter för Finnbogis räkning. Han besvarar detta väl, för han visste hur han överträffade andra män och vilken ärofull färd han hade gjort till Håkon jarl och fått hans mest framstående frände. Han tar glatt emot detta och lovar bort kvinnan. Sedan gjorde de sig redo för bröllop. Oxar slaktas och öl värms, mjöd blandas och folk bjuds in. Det gästabudet gick väl och storslaget till, och de gav sina fränder och vänner goda gåvor. Och när gästabudet var över rider Finnbogi västerut till Borg i Víðidalur med sin hustru. Nu uppstår kärlek mellan makarna. Hon var den vackraste av kvinnor och mycket handlingskraftig. När de hade varit tillsammans i ett halvår fick de en son som hette Gunnbjörn. Han var mycket vacker till utseendet tidigt. Finnbogi hade aldrig färre män med sig än tolv som var stridsdugliga. ## kap. 30 (maskinöversättning) Det var en man som hette Þorgrímur, som bodde i Bólstaðarhlíð. Hans hustru hette Sigríður och hans dotter Þóra. Hon var en vacker kvinna och arbetsam. Hennes far var rik på gods. Det sades att Jökull Ingimundarson ofta red till Bólstaðarhlíð för att tala med Þóra. Det talades om att han skulle fria till henne eller ta henne till frilla. Det var en man som hette Sigurður. Han bodde på Gnúpur i Vatnsdalur. Hans hustru hette Véfríður. Hon var nära släkt med Finnbogis hustru. Deras son hette Þorkell. Han ansågs något trög. Han var vacker att se, och han var ofta på Borg, och han ansågs då snart mer folklig för sitt uppförandes skull. Bröderna Ingimundarsöner kallade honom dåre eller tok. Finnbogi var vänlig mot honom och höll honom mycket högt för sin hustrus skull. En gång kom Þorkell för att tala med Finnbogi och sade till honom att hans far ville att han skulle gifta sig och därtill att han ville ”att du skulle göra efterforskning om var man skulle söka.” Finnbogi sade att det skulle bli så. Om sommaren lät Finnbogi Þorkell rida till tinget med sig. Dit kom en stor mängd folk. Fränderna Finnbogi och Þorgeir träffades där, började samtala, och han redogjorde för honom om denne man och likaså om vad de tänkte ta sig för. Þorgeir frågade var de tänkte söka gifte. Finnbogi sade att han tänkte fria till Þóra Þorgrímsdóttir i Bólstaðarhlíð. Þorgeir säger: ”Jag tror att Jökull tänker sig det partiet själv.” Finnbogi sade att det var andras prat och inte sanning. Þorgeir sade: ”Sådant ska man inte göra, frände, om du inte är besluten att hålla dina fränder och vänner uppe mot Ingimundurs söner.” Finnbogi sade att de hade varit närgångna mot honom, ”och det gör ingenting om vi prövar krafterna med dem.” Efter tinget rider de norrut, Finnbogi och Þorgeir, för att träffa Þorgrímur och lägger fram detta ärende. Þorgrímur tog trögt emot detta ärende, han tyckte att mannen inte var ståndaktig, även om pengarna räckte. Men eftersom Þorkell var nära släkt med Möðruvellingarna och det tycktes vara ett starkt huvudband där Finnbogi och hans fränder var, blir detta avgjort med Þorgeirs råd och med moderns och dotterns samtycke. Bröllopet skulle hållas i tvímánuður (tvímánuðr) på sommaren på Borg. Därefter rider de norrut, men Finnbogi hem till Borg, och han bad Þorkell stanna där tills det som var tänkt om bröllopet och som förut bestämts gick av stapeln. Det fanns två fattiga drängar på gården. Den ene hette Þorsteinn och den andre Björn. Och redan på morgonen ger de sig av och gör inte uppehåll förrän de kom till Hof och berättade dessa nyheter för bröderna. Jökull sade: ”Vad ont kan Þorgrímur veta om sig själv eller sin dotter, när han vill ge henne till en sådan dåre och tok som Þorkell är?” Nu spörjs dessa nyheter, och alla förundrar sig över att Þorkell ska ha fått detta parti. En gång red Jökull norrut till Bólstaðarhlíð för att träffa sin väninna Þóra. Där tas väl emot honom. Jökull frågar om hennes giftermål, och hon säger som det var tänkt. Då sade Jökull: ”Vill du nu följa med mig hem till Hof? Jag ska lova dig, för den tid då vi skiljs, att du inte ska ha mindre gods än det som nu är dig tillämnat i förbindelsen med Þorkell.” Hon säger: ”Det behöver man inte söka nu, som det då inte fanns något hopp om när detta ännu inte var avgjort.” Jökull säger: ”Det vill jag lova dig, så gott som du tänker dig att få dåren, att du ska få ha honom en kort tid, om jag får råda.” En gång gör sig Finnbogi och Þorkell redo att rida till Gnúpur och hämta därifrån det som de behöver till gästabudet. De rider tre tillsammans, och lille Hrafn sprang före deras hästar, de far som vägen går tills de kom till Gnúpur. Där välkomnades de väl. Tidigt på morgonen gick en fåraherde från Hof och såg deras färd. Han sade till bröderna att Finnbogi den starke tog sig stor ut som vanligt när han red där förbi gården och brudgummen Þorkell, latmasken, med honom. [osäker tolkning] Þórir sade: ”Det har han mest rätt till av de män som nu finns här.” Denna dag försvann Jökull därifrån med en annan man. ## kap. 31 (maskinöversättning) Nu ska vi ta upp berättelsen där Finnbogi och de andra gör sig redo att ge sig av under dagen. De hade med sig det som de behövde. Hrafn drev hästarna framför sig, några lastade, men de red efter. Och när de red ned mot Hof stannade Hrafn tvärt. Finnbogi frågade varför han inte gick vidare. Hrafn säger: ”Jag ser här nedanför backen var spjutspetsar sticker upp, inte färre än tio. Det är min tro att det följer män med dem.” Finnbogi sade: ”Det är mycket ofta så med dig att du förundrar dig när du ser människor. Vi tycker att det är bra var pojkar än leker.” Och när de rider förbi springer Jökull fram framför dem, han och nio andra. Finnbogi hälsade honom väl och frågade vad han ville. Jökull säger: ”Man kan säga att jag inte har något ärende till dig, även om det ändå kan vara så att det blir något av det. Jag tycker att Þorkell inte så litet har dragit på sig min ovilja, när han har friat till den kvinna som jag ville ha omsorg om. Det är för mycket förmätenhet av honom att gå emot oss fränder.” Finnbogi säger: ”Även om du tycker att min svåger Þorkell inte är särskilt snabb, så är han ändå inte mindre företagsam i det som hör till kvinnor än ni kämpar.” Jökull stöter med spjutet mot Þorkell och siktar mitt på honom. I samma stund drog Finnbogi svärd och högg av spjutskaftet mellan hans händer. Finnbogi hoppade av hästen och sade: ”Mig ska du nu möta först, Jökull, för ni vatnsdalingar är väl nyfikna på att veta vad jag förmår.” Jökull griper ett spjut och stöter mot Finnbogi i hans sköld, och spjutskaftet gick av. I samma ögonblick springer två män fram, och det var bröderna som hade kommit dit, Þórir och Þorsteinn, och de gick genast emellan och skilde dem åt. De tyckte sig veta så snart Jökull försvann vad han tänkte ta sig för. Han hade tagit med sig män från de närmaste gårdarna. När de hade skilts åt rider Finnbogi hem till Borg, och de förbereder gästabudet väl och ståtligt. En dag red Finnbogi till Hof och bjuder Þórir och Þorsteinn till gästabudet hos sig. De tackade honom väl och sade att de gärna ville stå på god fot med honom, men sade att Jökull var styv i lynnet och obeveklig, ”vi kommer antingen att fara alla eller ingen av oss.” Därefter rider Finnbogi hem. Och en dag före gästabudet rider Þórir och Þorsteinn till Borg för att träffa Finnbogi och sade att de skulle stanna hemma under gästabudet. Finnbogi sade: ”Ni hanterar er sak väl.” Han gav Þorsteinn ett mycket präktigt utstyrt svärd och den bästa dyrbarhet, och Þórir en guldring som vägde ett öre och sade att Håkon jarl, hans svåger, hade gett honom den. De tackar honom mycket väl och rider hem. Jökull drev ständigt gäck med sina bröder för detta. Så sägs det att de sitter vid gästabudet på Borg, och ingenting märkligt händer. Gästabudet går väl till, och när det är slut säger Finnbogi att Þorkell och hon ska stanna där över vintern hos honom. Þorgrímur sade att han trodde att Þóra ville följa med honom hem. Þóra säger: ”Detta väljer jag, att vara här hos Finnbogi. Det passar oss bäst att följa hans råd så mycket som möjligt. Men jag ska komma och träffa dig, min far, när tiden går.” Därefter rider gästerna från båda hållen därifrån, väl hedrade med goda gåvor. ## kap. 32 (maskinöversättning) Det var en gång som Þorkell sade till Þóra: ”När tänker du besöka din far, som du lovade honom?” Hon sade att hon gärna ville träffa honom, men sade att hon hade på känn att hon inte skulle sörja sämre för hans väl om de satt hemma där än om de drev omkring på andra ställen. [osäker tolkning] Þorkell säger: ”Jag vet att du säger detta för din vän Jökulls skull, men jag är mycket lite rädd för honom och ska inte låta bli att fara för det.” En morgon tidigt var Þorkell på fötter, och Finnbogi frågade vad han skulle göra. Han sade att han skulle rida med Þóra norrut till Bólstaðarhlíð. Finnbogi sade att det var klokt att inte rida någonstans, ”jag vet att min väninna Þóra kommer att låta mig bestämma.” Hon sade att det var sant. Þorkell sade att han var besluten att fara om Finnbogi inte förbjöd det. Han sade att han inte ville förbjuda det, ”men jag har hört att Jökull red norrut till Skagafjörður för några nätter sedan. Jag tycker inte att man kan veta hur era färder kommer att sammanträffa.” Efter detta rider de två tillsammans västerifrån, och en springpojke med dem, och rider tills de kommer till Hlíð. Där togs de emot mycket väl. En man hette Þórarinn. Han bodde på Víðimýri i Skagafjörður. Han var en mäktig man och godordsman (goðorðsmaður) och hade en son som hette Vilmundur. Þórarinn var släkt med Hofsmännen (Hofssveinar), och det var den största vänskap mellan honom och Jökull, men alla andra tyckte att Þórarinn var den största niding och mycket högfärdig. Jökull hade då kommit till Víðimýri. När han inte hade varit där länge får han höra av vandrande män att Þorkell och hans hustru Þóra hade kommit till Bólstaðarhlíð. Och kort därefter gör han sig redo att rida hem. Þórarinn förvånade sig över att han ville rida så snart och sade att han handlade underligt och osläktskapligt mot honom. Jökull sade att han ändå ville fara. Þórarinn red då en bit på vägen med dem västerut i passet till den gård som heter Vatnshlíð, och därefter vänder han tillbaka, men de rider tre tillsammans tills de kommer till Bólstaðarhlíð. Då var det ett gott stycke fram på dagen. En kvinna var ute och hälsade Jökull väl, för hon hade ofta sett honom. Han frågade om Þorkell var där. Hon sade att så var. ”Då ska du”, säger Jökull, ”be honom gå ut. Säg att jag vill träffa honom.” Hon gjorde så. Svågrarna satt i stugan. Det var få människor hemma. Svartur hette bonden Þorgrímurs boskapsskötare, både stor och stark. Þorgrímur bad Þorkell fara varligt. De tog båda sina vapen och gick ut. Þorgrímur var då mycket gammal. Þorkell hälsade Jökull. Han säger: ”Nu ska du få veta hur väl jag vill dig”, och stack mot honom med ett spjut och siktade mitt på honom. Och i det sprang boskapsskötaren Svartur ut. Han hade en stor och mycket gammal stålhjälm på huvudet och en sköld framför sig, men något annat hugvapen hade han inte än att han svingade sin gödselskyffel över axeln. Och när Svartur ser vad Jökull gör slår han genast mot honom med skyffeln och av spjutskaftet mellan händerna på Jökull. Jökull bad honom ge sig i väg, den uslaste av trälar. Svartur sade: ”Om du inte rider bort fort ska jag slå dig ett slag till vid örat.” Þorkell stack då med spjutet mot Jökull och i sköldens nedre spets, så att den klövs, och spjutet trängde in i Jökulls vrist, och det blev ett mycket stort sår. Jökulls följeslagare angrep Þorgrímur. Jökull sprang då bakom Þorgrímur och högg med svärdet i huvudet på honom. Han hade hjälm på huvudet, och svärdet bet inte mer än om han hade slagits med en skida. Jökull förvånade sig mycket över detta, för han hade tidigare prövat att det svärdet bet mycket väl. Þorkell stack då mot Jökulls följeslagare och genast igenom honom. Då sade Þorgrímur: ”Det är klokt, Jökull, att rida hem. Detta kommer inte att bli någon hedersfärd för dig den här gången.” Jökull såg att det skulle gå så, eftersom blodförlusten tog hårt på honom och Svartur stod med skyffeln lyft och var redo att slå honom med den, och det tyckte han var den största vanäran. Och med allt detta tillsammans stiger Jökull till häst och rider bort med en annan man och är mycket illa till mods över sin färd, kommer hem och det dröjer länge innan han blir läkt. Nu sprids dessa tidender, och man tycker att Jökull har råkat illa ut. ## kap. 33 (maskinöversättning) Därnäst kommer ett skepp från havet västerut i Hrútafjörður till Borðeyri, och skepparen hette Bergur och kallades Bergur rakki. Han var en mycket ståtlig man och vacker att se på. Han var gift, och hans hustru hette Dalla, och hon var den vackraste av kvinnor och av stor släkt och den skickligaste av kvinnor i allting. Denne Bergur var systerson till Finnbogi den starke, och hans mor hette Þórný, densamma som Skíði förde bort mot hennes far Ásbjörns vilja. När Finnbogi får höra det rider han till skeppet och välkomnar sin frände Bergur väl och bjuder dem till sig. Och det tar de emot och far hem till Borg. Hallfríður var ganska kylig mot dem, men Finnbogi var mycket glad och undfägnade dem storartat. Vintern går, och fränderna talar med varandra, och Finnbogi bad Bergur stanna länge hos honom men sända iväg sitt skepp utomlands. Och det beslutar de, skaffar en man till skeppet. Det var en frände till Dalla, en man av sydöisk (suðureyskur) släkt, liksom de båda var. ## kap. 34 (maskinöversättning) En man hette Grímur och bodde på Torfustaðir. Han var en ung man och ogift. Hans far var död. Han var av god släkt och var en ståtlig man. Han och Véfríður, Sigurðurs hustru på Gnúpur, var nära släkt. Grímur friade till en systerdotter till bröderna på Hof, och bröllopet skulle hållas under vintern. Dit bjuds folk. Grímur var också nära släkt med Möðruvellingarna, och därför bjöd han Finnbogi och alla som de ville låta fara med sig. Bröderna Þórir och Þorsteinn bjöd också Finnbogi. Han sade att hans svågrar hade bjudit honom förut men sade att han var dem tacksam. Nu går tiden och vintern. Det blir hårt väder så att det driver upp snöstormar. Och samma dag som man skulle komma till gästabudet gör sig fränderna Finnbogi och Bergur redo, men det var inte lämpligt att fler skulle fara. [osäker tolkning] Sedan ger de sig av. Finnbogi gick först tills de kommer till Vatnsdalsá. Den var mycket föga lovande att ta sig över. Det var mycket issörja i den, men den var isbelagd ut från stränderna. De binder ihop sina vapen och hade fotsida pälskappor. Bergur sade ingenting men tyckte att det var osannolikt att de skulle komma över. Och därefter ger de sig båda ut och simmar. Finnbogi bad Bergur hålla sig i hans bälte. Han simmar så att det yr om issörjan, och genom hans styrka kommer de över ån och går tills de kommer till Hof. Alla gästerna hade kommit. De går in. Det var stora eldar i eldhuset, och där satt några män på långa pallar. Alla bröderna var där. En man hette Kolur. Han var förvaltare på Hof, en stor och stark man och mycket svår att ha att göra med. De går nu inåt förbi elden. Finnbogi gick först. Och när de kommer mitt för där Jökull satt sträcker han ut händerna mot Bergur och knuffar honom och får honom att ragla mot elden och stöter honom mot Kolur, som skötte eldarna. Han knuffar genast bort Bergur och bad honom inte springa på honom. Finnbogi ser det och griper med ena handen tag i pälskappan mellan skulderbladen på Bergur och lyfter upp honom med ena handen med alla vapen, men med den andra handen stöder han sig på Jökulls axlar och svingar sig upp över honom med all sin utrustning och kom ned stående, och alla förundrade sig över denna kraft. Bröderna sprang då upp och tog emot deras vapen och våta kläder och gav dem torra kläder. Och därefter gick de till brudgummen Grímurs bänk. Finnbogi satt på ena sidan om honom. Gästabudet gick på det bästa sätt, och när det var slut gavs gåvor. Þórir gav Finnbogi avelshästar, sådana att det inte fanns några bättre i Vatnsdalur, och Þorsteinn gav honom en hjälm och ett spjut, goda klenoder. Finnbogi tackade dem väl. Och när folk var färdiga att fara gick Bergur rakki fram till Kolur och slår ett slag med yxhammaren i huvudet, och han föll genast medvetslös. Då springer båda parter till vapen. Men eftersom många gick emellan skiljs de för den gången. Och sommaren därefter kommer samma skepp som Bergur ägde från havet. Och samma sommar utmanar Jökull Finnbogi till holmgång (hólm), och Þorsteinn Bergur rakki, och detta går de med på och bestämmer en dag när de ska mötas. Och när den tiden kommer säger Dalla till fränderna att hon inte tyckte om denna plan, ”jag ska göra ett sådant väder att varken ni eller andra människor kan vara ute.” Finnbogi bad henne inte göra det och sade att skammen skulle hänga kvar hela livet om de bröt sina löften, och att det skulle tillräknas dem som feghet. Dalla sade att hon hellre skulle våga det än att hon miste sin make. Och det blev inget tomt tal. En så stor snöstorm kom att det var helt otroligt vilken storm eller vilket snöfall det var. Det sades också att Finnbogi tyckte mycket illa om det, men han trodde att ingen av dem skulle komma. Då sitter de hemma. Vädret höll i sig tre nätter, och när det klarnade upp tyckte man att man inte såg något ställe utan snö. Det spordes också att Hofsmännen hade kommit till mötet, och dessutom att Jökull hade rest en mycket smädlig nidstång (níð) åt Finnbogi där de skulle ha mötts. Nu sprids dessa tidender, och folk tycker att detta har gått Finnbogi mycket emot och varit ett stort avbräck för hans anseende. Han själv tyckte att detta var så illa att ingenting hade hänt honom som han var mer missnöjd med, och han blev mycket kall mot Dalla. Nu går vintern. Finnbogi och hans hustru hade tre söner. En hette Gunnbjörn, den andre Þórir, den tredje Eyjólfur, och alla var de mycket lovande män. ## kap. 35 (maskinöversättning) På sommaren gör Bergur i ordning sitt skepp, och de tänkte segla. Finnbogi låter föra deras varor till skeppet. Þorkell och Þóra var då hos Finnbogi. Och när Bergur är färdig rider Finnbogi och Þorkell med honom. Hrafn den lille for också med några klövjehästar. De rider tills de har kommit ganska långt västerut över åsen Hrútafjarðarháls. Hrafn hade gett sig i väg före. Och när de rider nedför åsen väntar Hrafn på dem. Finnbogi frågade varför han inte for vidare, ”eller ser du något som tyder på att något ska hända?” Han sade att det snarare var så, ”jag såg här nedanför branten framför oss att två hästar med sadlar kom fram. Då sprang två män fram med vapen och tog hästarna och ledde dem upp under branten. Det är min tanke att man ligger i bakhåll för er, och att det är fler män än jag har sett. Mitt råd är att vända en annan väg och inte ha med dem att göra.” Finnbogi säger: ”Det kan bara vara sådana som inte är ivrigare att möta mig än jag dem. Vårt möte får bli som det kan. Vi ska inte den här gången bära nidingsord för att vi flyr innan vi behöver eller tål oerhörda skymfer.” Därefter rider de upp på en stenkulle. Då ser de varandra. Dit hade Jökull Ingimundarson kommit och hans frände Þórarinn, hans son Vilmundur och förvaltaren Kolur. De var tolv tillsammans och alla mycket stridbara. Finnbogi och hans män bröt loss några stenar tills de andra kommer fram. Jökull sade då: ”Nu är det läge att minnas yxhammarslaget, Kolur.” Då sprang Kolur fram och stack med ett spjut mot Bergur, och det träffade skölden. Bergur höll undan skölden, och i det stack Jökull mot Bergur och i halsgropen framför struphuvudet. [osäker tolkning] Detta såg Finnbogi och drog sitt svärd och högg av spjutskaftet. Þórarinn angrep Þorkell och två män med honom. Þorkell värjde sig väl och tappert och föll med gott eftermäle. Bergur stack mot Kolur genom skölden och in i bröstet på Kolur, och han föll baklänges, och i det slog Finnbogi honom i huvudet med en sten så att skallen krossades i små smulor, och han fick en snabb död. Finnbogi stack då mot Jökull genom skölden och i låret, och det blev ett mycket stort sår. Vilmundur angrep då Bergur mycket häftigt och två män med honom. Bergur stack mot den ene och igenom honom. I det hade den andre kommit upp bakom honom. Bergur vände sig då snabbt om och svepte med svärdet mot honom med ena handen och klöv honom mitt itu. Vilmundur stack då mot Bergur, och Finnbogi ser att han var utan skydd och vänder sig dit, och i det stöter Vilmundur svärdet genom Bergur och drar det till sig. Bergur såg upp och log åt det och sade: ”Min hjälp till dig blir nu mindre än jag ville, frände Finnbogi, och väl har du hållit mig i vinter.” Han sveper kläderna om sig och sätter sig ned. Finnbogi rusar då mot Vilmundur och klyver honom ned till axlarna. Jökull stöter då mot Finnbogi, men med andra handen slår han med svärdet huvudet av Bergur. Finnbogi högg mot Jökull så att det stannade i benet. Hrafn den lille var svårt sårad och hade dräpt en av godens Þórarinns följeslagare. Då angrep fem män Finnbogi. Han högg då åt båda hållen och gick emot dem på det tappraste sätt. Þórarinn gick hårt emot honom. Han var oförskräckt och väldig till krafterna. Finnbogi slog honom med en sten, och den träffade utanpå kinden, och han störtade genast. Finnbogi högg efter honom och klöv honom mitt itu. Han blev då mycket mandråpande. Och när de hade stridit en stund såg de tio män rida och rida mycket hårt. Det var Jökulls bröder som hade kommit dit, och de gick genast emellan dem. Jökull var då ur stånd att strida och mycket svårt sårad. Fem av dem stod kvar, och alla svårt sårade. Finnbogi var mycket trött men inte sårad. Þórir sade: ”Här har stora och onödiga tidender inträffat.” Finnbogi svarade: ”De har inträffat så att jag aldrig kommer att få gottgörelse, och det hade jag nu tänkt att Jökull och jag inte skulle behöva mötas oftare. Men nu får det stå i er makt.” Þórir sade att man då skulle sluta. De tar då hand om de män som det fanns hopp om att de skulle överleva. Finnbogi för hem sin frände Bergur och lägger honom i hög ett kort stycke från Borg. Där står hans hög ännu. Nu sprids dessa tidender, och man tycker att detta har blivit det hårdaste möte och att Finnbogi än en gång har visat att han överträffar andra män i sin framfart. Dalla tyckte att förlusten av hennes make var stor. Hon bad Finnbogi ge henne sin son Gunnbjörn som fosterson, hon tyckte att det vore en glädje att ha någon med sig som var släkt med Bergur. Och eftersom Finnbogi visste att hon var mycket mäktig och mycket förmögen, och dessutom att hon hade lidit svårt och förlorat mycket i deras strid, låter han det ske efter hennes bön och lämnar sin son Gunnbjörn i hennes händer. Han var då sex eller sju vintrar gammal. Han gav henne också femton hundraden (hundruð) brunmönstrat (mórend) [osäker tolkning] och femton fällar (vararfeldir) och sände dem till Bárður på Grænmór. Därefter for hon utomlands och ägde den bästa gård. Hon skar genast till praktkläder och skarlakan åt Gunnbjörn. Hon for norrut till Grænmór och bar fram gåvorna till bonden Bárður. Bárður tyckte mycket bra om pojken. Och en dag frågade Bárður om Gunnbjörn ville brottas med en annan pojke. Han bad Dalla bestämma. Sedan brottas de tre omgångar, och Bárður tyckte att de var mycket jämna och bad dem sluta. Gunnbjörn sade att han inte ville sluta och går in under honom och kastar ned honom så att tre revben i pojken genast gick av. Han sade då att han ville sluta. Bárður sade att det inte var lögn som sades om fadern och gav honom en guldring som vägde sex öre och sade att det fanns gott hopp om att han senare skulle bli en framstående man, och sade att den andre hade varit femton vintrar och ändå mycket stark, men Gunnbjörn var då åtta vintrar. Därefter far de bort med de bästa gåvor. Gunnbjörn växer upp hos Dalla tills han är tolv vintrar. Han var då så stor och stark och vida överlägsen andra män. En viking hette Rauður, som hade friat till Dalla, och Gunnbjörn hade skarpt satt sig emot det, och Rauður hade gett sig av på dåligt humör. Nu har det kommit så långt att Dalla ger Gunnbjörn ett skepp, och han ger sig ut på härfärd och är djärvare än någon annan i framfart. Han härjar mot vikingar varhelst han kommer fram. Och fram på sommaren möts han och vikingen Rauður under en ö. Genast kommer det till strid mellan dem. Rauður hade ett präktigt drakskepp. Han var både hård och svår att ha att göra med. Det faller folk på båda sidor. Då sade Gunnbjörn: ”Vill du brottas med mig, Rauður?” ”Hur gammal är du?” säger Rauður. ”Jag är nu tolv vintrar”, säger han. ”Då tycker jag att det är föga eller ingenting värt att brottas med dig, men du får ändå bestämma.” Därefter börjar de brottas länge, och Gunnbjörn är svagare och värjer sig mer. Rauður anfaller ivrigt och tills han blir trött. Gunnbjörn anfaller då av all kraft tills Rauður faller. Gunnbjörn hade en liten kniv (tygilknífur) om halsen som hans fostermor hade gett honom, och eftersom han inte hade något vapen till hands tar han denna lilla kniv och skär huvudet av Rauður med den. Därefter tar Gunnbjörn det goda drakskeppet och allt det gods som Rauður hade ägt, men låter männen fara i frid med sitt gods, och de kallar honom den bäste av män. På hösten far han till sin fostermor, och de sitter där glada under vintern. Det saknas varken rikedom eller god behandling. ## kap. 36 (maskinöversättning) Så sägs det att när kristendomen predikades på Island, den glädje som har blivit den största för alla, så var ingen tidigare eller snabbare än Finnbogi den starke att bekänna den tillsammans med sin morbror Þorgeir. Han var också alltid därefter talesman för att stärka och stödja det som de mest framstående männen förkunnade, och blev själv en god kristen. Det sägs att efter Bergur rakkis fall födde Hallfríður ett barn. Finnbogi lät genast uppkalla det efter sin frände Bergur. Han älskade honom kanske mest av sina söner. En man hette Bersi. Han bodde i Hvammur i Vatnsdalur. Han var släkt med Hofsmännen. De hade gift bort honom och skjutit till egendom åt honom. Han hade förut varit springpojke hos bröderna men hade nu blivit en ansedd man och en stor lagkunnig man. Denne man eggade alltid bröderna till motstånd mot Finnbogi. Jökull låg länge i sina sår men blev ändå frisk. Det berättas att Finnbogi en gång hade ridit till Gnúpur för att träffa Sigurður. Och innan han red därifrån kommer han till Hvammur för att träffa Bersi och sade: ”Det sägs mig, Bersi, att du mycket fördärvar dina fränders sinnelag och mycket hetsar dem mot mig. Men eftersom du är föga värd hos dem ska jag en gång träffa dig så att du aldrig ska trivas.” Bersi säger: ”Jag har gjort lite till detta, men det ska du veta och kunna säga att ingen ska vara grymmare mot dig än jag.” Finnbogi satt till häst och red fram till honom och gav honom en örfil så att han genast föll medvetslös, och Finnbogi sade att han inte var värd att bära vapen mot, och bad honom vänta sig något annat värre. Han rider hem och låter det vara. En gång rider Finnbogi och Hallfríður norrut till Ljósavatn. Þorgeir tog emot dem med öppna armar och blev mycket glad över deras ankomst. Kort därefter kom dit ett sändebud utifrån Vík och sade att Ásbjörn var mycket sjuk och bad Þorgeir komma ut dit. Men de visste inte att Finnbogi hade kommit dit. Därefter rider de ut alla tillsammans. Allt folket blir mycket glatt över dem, och Ásbjörn var mycket sjuk. Han förordnar om de saker som han ville skulle stå enligt hans bestämmelse, sade att Finnbogi skulle ta all egendom efter hans dag och sade att han av hjärtat unnade honom att njuta av den, bad makarna visa honom den välvilja att låta någon uppkallas efter honom och sade att han väntade att någon lycka (hamingja) skulle följa med det. Därefter skaffar de honom en präst för att ge honom det som han nödvändigt behövde, och sedan ansätter sjukdomen honom så att han dör av den. De gjorde sig sedan redo att fara bort med hans lik, och en stor skara for med utifrån därifrån. Och när de rider ut över Flateyjardalsheiði och över kammen Almannakambur, men en annan heter Finnbogakambur, då bad Þorgeir dem stiga av sina hästar. Vädret var vackert och varmt, och hästarna blev trötta under båren. De gjorde så. Då sade Þorgeir till Finnbogi: ”Eftersom det är troligare, frände, att dina besök hit norrut blir mer sällsynta, vill vi be dig att här visa något kraftprov, när både dina fränder och vänner är närvarande.” Finnbogi frågade vad han helst ville att han skulle göra, ”eller vill ni att vi brottas?” Þorgeir sade att det inte skulle vara något roligt. Finnbogi lägger då av sig kappan. Mannen var både stor och ståtlig, smal om midjan och bredaxlad, den bäst växte av män och med vackert hår, vackrare än någon annan man och den mest belevade och den mest krigarlike av alla män under vapen. Och det vill vi säga att få eller inga torde ha varit starkare på Island av dem som har haft en enda gestalt (einhamir). Finnbogi går dit där en stor sten stod fast i jorden. Han rycker upp stenen, och de flesta tyckte att den var omöjlig att lyfta för sin storleks skull. Han tar två stenar och lägger på den stora stenen, tar upp alla tillsammans mot sitt bröst och går med dem ett inte alltför kort stycke och kastar sedan ned dem så att stenen gick inte mindre än två alnar ned i jorden. Och vi har hört sägas att man nu ser små spår av den stora stenen, men de två som han lade ovanpå ser man. Þorgeir bad honom ha tack, ”det är troligast att detta kraftprov, även om du inte kallar det stort, kommer att vara i minne så länge Island är bebott och ditt namn känt för var man.” Därefter gör de sig redo för färden och stannar inte förrän de kommer till Ljósavatn. Ásbjörn begravdes, och man tyckte att han hade varit den mest framstående man. Och de beslöt, efter Þorgerðurs vilja, att hon skulle bo på Eyri under sin bror Þorgeirs tillsyn. Och därefter gör sig Finnbogi redo att fara hem med sitt följe. De tar emot präktiga gåvor där och skiljs med stor vänskap och red sedan till Eyjafjörður. Där träffade Hallfríður sina fränder och vänner, och de tog emot goda gåvor. Sedan rider de västerut till Víðidalur och kommer hem till Borg. Allt folket blev mycket glatt över dem. Samma vinter födde Hallfríður ett gossebarn, som skulle heta Ásbjörn, och han var mycket lovande, och när han var några vintrar gammal sänder Finnbogi honom norrut till Eyri i Flateyjardalur, till sin mor Þorgerður. Han växte upp där och gifte sig och var en mycket kraftfull man. En stor släkt och stormän har kommit från honom. Finnbogi och hans hustru hade också en son som hette Þorgeir och var uppkallad efter Þorgeir gode. Och man vill säga att de hade sju söner, alla mycket lovande och mycket kraftfulla män. ## kap. 37 (maskinöversättning) En sommar kom ett skepp till Hrútafjörður, och en man som hette Loðinn ägde hälften, men hälften ägde Gunnbjörn Finnbogason. Han far genast hem till Borg, och makarna blir mycket glada över honom. Loðinn far till Hof med en annan man och tar emot vinterkost hos Jökull. Gunnbjörn var större och mer lovande än någon annan man och mycket lik sin far. Han var då femton vintrar gammal. Det sägs att det hölls lekar i Hvammur hos Bersi, som nämndes förut. Det hölls också alltid lekar på Hof. Gunnbjörn red ofta till lekarna i Hvammur, och Finnbogi tyckte inte alls om att han alltid for ensam och bad honom antingen inte fara eller annars fara med fler män. Bersi var alltid på dåligt humör när han kom och uppträdde mycket övermodigt. En dag red Gunnbjörn västerifrån till Hvammur för att leka, och fyra huskarlar med honom. De kom till Hvammur, och en stor mängd lekare hade kommit. Där hade Jökull från Hof och hans män kommit, och det talades mycket om brottning. Jökull frågade om Gunnbjörn ville brottas, ”du är väl en stark man som din far.” Han sade att hans styrka var liten, och sade också att han inte var särskilt gammal. Då sade Bersi: ”Vi tycker att det är lämpligt att Gunnbjörn och Jökull brottas. Han är väl mycket stark, eftersom han är son till Víðidalsbornas gode, som ingen nu ska våga leka med på lika villkor. Vi vattendalsbor (Vatnsdælar) märker att Ingimundur är borta och att hans söner får tåla både sina egna vanäror och sina andra fränders.” [osäker tolkning] Därefter börjar man leka. Gunnbjörn ställdes mot Jökull. De gick hårt åt varandra och gjorde en lång omgång, och Jökull föll på knä. Då talades det om att de skulle sluta och kalla det jämnt. Jökull vill inte det, och de gjorde en andra omgång, och då föll Gunnbjörn på knä. Då gick folk fram och bad dem sluta. Jökull sade att det inte var avgjort. Därefter börjar de för tredje gången. Gunnbjörn gör sig då fri och går in under Jökull och lyfter upp honom mot sitt bröst och sätter ned honom innanför vid pallen i ett stort fall. Jökull och Bersi sprang till vapen och hölls tillbaka. Därefter avbryter de leken. Hofsmännen rider genast bort, och likaså Bersi. Gunnbjörn gör sig också redo att fara hem. En kvinna i hushållet där i Hvammur hette Ingibjörg, vacker och arbetsam och av god släkt. Hon hade alltid tagit väl emot Gunnbjörn och alltid passat upp på honom när han kom. Han talade också alltid mycket med henne. Hon gick fram till Gunnbjörn och bad honom inte rida samma väg tillbaka som han hade ridit dit, ”det är min tanke att de ligger i bakhåll för dig.” Han sade att han inte brydde sig om det, ”jag ska rida där vägen går både genom Vatnsdalur och Víðidalur, vare sig jag är längre eller kortare tid på Island.” De rider bort tills de kommer till ett vägskäl, och då går den ena vägen västerut till Víðidalur. Där springer män upp framför dem. Där var Jökull med åtta andra. Han bad Gunnbjörn stiga av hästen, ”nu ska man få veta om du är bättre i vapenbruk eller i brottning.” Gunnbjörn sade att han var dålig i båda. Han hoppar av hästen, och hans män. Jökull stack genast mot honom i skölden, men hans sköld var stark så att det inte gick igenom. Gunnbjörn drog sitt svärd och högg mot Jökull och klöv hela skölden på ena sidan om handtaget. Jökull blev inte sårad. Nu ska berättas om Finnbogi, som är hemma på Borg. Hallfríður frågade under dagen var Gunnbjörn var. Finnbogi sade att han hade gett sig i väg till leken. Hon sade att det var underligt att låta sin son fara så ensam i sina ovänners händer, ”med sådana orättrådiga män som man har att göra med.” Finnbogi sade att det var sant och bad Hrafn den lille ta hans häst. Det gjorde han. Finnbogi rider, och Hrafn sprang före. Han rider västerifrån där vägen går tills han ser striden, och i det han kom fram stöter Gunnbjörn mot Bersi genom skölden och i låret, och det blev ett stort sår. Då stack Jökull mot Gunnbjörn i skölden, men den var så hård att det inte bet, och spjutet studsade uppåt och in i nyckelbenet. Och i det kom Finnbogi fram och stöter mot Jökull så att det genast fastnade i benet. Då sade Finnbogi: ”Nu är det läge, Bersi, att gå väl fram och betala för örfilen.” Han högg då mot Bersi och huvudet av honom så snabbt att det träffade hans huskarl mellan skulderbladen så att han genast föll medvetslös. Därefter är Finnbogi så häftig att han hugger åt båda håll, och de slutar inte förrän fem av Jökulls följeslagare har fallit och han själv är helt ur stånd att strida. Då sade Gunnbjörn till Finnbogi: ”Låt oss nu sluta, eftersom de nu är övervunna och helt besegrade. Du kan väl vara nöjd med att Jökull alltid har gått mot dig med många män och förlorat sina män men aldrig kommit helskinnad ur era möten. Det skulle också vara folks tal i Norge eller på andra ställen där du är mest berömd för dina bragder att det vore en småsak för dig att skifta hugg med vattendalsborna, även om du dräpte den ene efter den andre.” Finnbogi gör efter Gunnbjörns bön så att de skiljs. Av Jökulls män är fyra kvar vid liv, och alla svårt sårade. Men far och son rider hem med sina män. Nu sprids dessa tidender, och Jökull förs hem svårt sårad med sina män. ## kap. 38 (maskinöversättning) Det sägs att östmännen (Austmenn) blir mycket vreda över att Jökull hade legat i bakhåll för Gunnbjörn, och de for genast bort från Hof och var på Gnúpur resten av vintern. Och sommaren därefter på alltinget (alþingi) talas det om deras sak, och man tyckte att det inte kunde fortsätta på det sättet att de oupphörligt dräptes, och man trodde att Finnbogi inte skulle sluta förrän han hade utplånat alla som hade någon mognad, men man trodde också med tanke på Jökulls övermod att han aldrig skulle sluta, vilken mannaförlust han än led, förrän det blev en vändning mellan dem. Man sökte då förlikning mellan dem, men Jökull vill inte gå med på någon förlikning. Finnbogi vill inte heller erbjuda någon. Det var då svårt att föra dem samman. Men eftersom Hofsmännen hade många fränder och Þorgeir, Finnbogis morbror, var död, så beslöt hövdingarna att Finnbogi skulle visas bort från Víðidalur, eftersom man trodde att deras tvister aldrig skulle lösas förrän den ene eller den andre drog sig undan. Gunnbjörn uppmanade sin far att fara utomlands och sade att han skulle bli väl ansedd varhelst han kom. Finnbogi sade att han inte ville fara utomlands, ”jag ska följa mina söner och fostra dem till män och till tapperhet efter förmåga.” Det sägs att Finnbogi efter detta säljer Borgarland och far västerut till Trékyllisvík och gör sig i ordning där och bygger där en vacker gård. Och samma sommar far Gunnbjörn utomlands med mycket gods som hans far gav honom. Dalla var då död, och han tog där emot allt gods efter henne. Han gifte sig och hade en hustru som hette Ása, av den bästa släkt. Han blev en framstående man och överträffade de flesta män i all duglighet, och det finns en stor saga om honom. Finnbogi och Hallfríður hade sju söner. Gunnbjörn var äldst, den andre Eyjólfur, den tredje Þórir, den fjärde Ásbjörn, den femte Bergur, den sjätte Þorgeir, den sjunde Þorgrímur, och alla var de mycket lovande män. Finnbogi blev ledare där västerut, och alla ville sitta och stå som han ville, och de tyckte att det var mycket bra där. Finnbogis son Þórir var alltid hos sina fränder Möðruvellingarna, och det har vi hört att han var med Eyjólfur halte i striden vid Melrakkahóll, och han var en stor och stark man. Finnbogi gav alla sina söner de bästa villkor, eftersom han var rikare än någon annan man och ägde bättre klenoder än andra män. Han var också den mest praktälskande man i klädsel. Hrafn den lille var hos Finnbogi så länge han levde och var både snabbfotad och skarpsynt och skarp att känna igen. Finnbogi var en stor jordbrukare och lät mycket idka fiske från land, och det var också kort väg att fara, eftersom man nästan kunde kasta fångsten i land. Finnbogi blev då något till åren men var ändå mycket kraftfull. Det blev då mycket tätt bebyggt i viken, och det fanns då trettiofem gårdar, både stora och goda. Det var mycket folk där. Finnbogi blev där hövding och styresman över det folket, och alla där var honom välvilliga. Han kallade den gård som han bodde på Finnbogastaðir, och den var både stor och ståtlig. Finnbogi lät bygga en stor kyrka på sin gård och skaffade en präst till den och höll honom väl och hedervärt i allt som tillkom honom. ## kap. 39 (maskinöversättning) Det berättas att en vår kommer en man till Finnbogastaðir för att få husrum. Han var en stor man och kraftfull. Han gick fram till Finnbogi och hälsade honom väl. Finnbogi besvarade hans hälsning och frågade vem han var. Han sade att han hette Þorgrímur och var en man från Vatnsdalur och hade blivit dömd fredlös (sekur) på tinget. Finnbogi frågade vem som hade dömt honom fredlös. Þorgrímur sade att Hofsmännen hade gjort det. Finnbogi frågade vad han då hade för avsikt. Han sade att han inte visste så noga, sade att han hade vänt sig till många hövdingar och att ingen ville ge honom beskydd, ”nu har jag hört att du är mer framstående än de flesta andra män, och det tycktes mig klokt att komma till dig. Nu vill jag be er om att ta emot mig och om något beskydd.” Finnbogi säger: ”Det är inte tillrådligt att ta emot en fredlös man. Jag har också alltid haft mycket motgång av vattendalsborna, fast jag har gjort mindre mot dem än att hålla en skogsman (skógarmaður) för dem. Det är nu bäst att vi skiljs, även om båda sidor har förlorat mycket för varandra. Eller är du på något sätt en idrottsman?” Han sade att han inte var någon idrottsman, ”men om man ska nämna det allra minsta så tycker jag att jag bygger en gärdesgård inte sämre än någon annan. Det har jag också gjort mycket, och ingen har ännu fallit, utan de har sjunkit ned i jorden.” [osäker tolkning] Finnbogi säger: ”Det skulle verkligen behöva göras här, för det finns ingen gärdesgård kring tunet, och det trängs mycket in.” Þorgrímur bad honom pröva hur han tyckte om det. Och så blev det att han stannade där och började bygga gärdesgård, och det gick både snabbt och bra. Och Finnbogi såg att han var mycket händig i detta. Sommaren går tills han har byggt gärdesgård kring tunet. Det var två månaders arbete, och alla som såg det tyckte att denna gärdesgård var det största verk. Þorgrímur var lätt att ha att göra med och fåordig. Han frågade då Finnbogi vad han då skulle göra och sade att han gärna ville stanna där. Finnbogi sade att han ägde en inhägnad (gerði) och bad honom fara dit och bygga en gärdesgård kring den. Þorgrímur gjorde så. Tiden går, och en dag går Finnbogi till inhägnaden. Þorgrímur välkomnar honom väl. Inhägnaden var då också nästan färdig. Han förundrade sig mycket över denne mans snabbhet och händighet. Det var mycket varmt under dagen, och Finnbogi sade: ”Jag blir så tung och dåsig att jag säkert inte kan annat än sova.” Þorgrímur bad honom då gå hem och sova hemma. Finnbogi sade att han inte kunde hålla sig och kastar sig ned och sveper en fäll om sitt huvud. Han somnar genast djupt och snarkade högt. Þorgrímur gjorde då lite oväsen, och Finnbogi vaknade inte av det. Þorgrímur springer då till hörnet på ett ställe och rycker ut en torva och griper ett svärd och springer fram till Finnbogi där han låg och hugger mot honom så försiktigt som möjligt. Finnbogi sov inte så djupt som han låtsades eller som Þorgrímur trodde och sprang upp emot honom och kastade fällen över svärdet och störtade genast mot honom. Þorgrímur gick då in under Finnbogi, och fast han var mycket stark så hade han ändå inte att göra med sin like här, och Finnbogi fick snabbt ned honom under sig och frågade då om inte allt var mycket trofast och frågade vems råd detta var. Þorgrímur sade att det nu inte kunde döljas, ”och detta var Jökulls råd. Han tycker att han har lidit svårt av era mellanhavanden. Nu vill jag be dig om grid (grið) och nåd i min sak.” Finnbogi säger: ”Jag fruktar inte att jag kommer att få skada av dig, men eftersom du är Jökulls sändebud i ett sådant ärende kan jag inte förmå mig till annat än att det blir slut med oss”, tar sedan svärdet och hugger huvudet av honom. Þorgrímur hade utfört mycket och nyttigt arbete för Finnbogi, och han fick också mycket lön för det. Tiden går nu, och Jökull får höra detta och är nu ännu mer missnöjd än förut. Men Finnbogi sitter på sin gård och saknar varken rikedom eller gott anseende. ## kap. 40 (maskinöversättning) Året efter dråpet på Þorgrímur kom en man till Finnbogastaðir för att få husrum. Han var både stor och kraftig, svart och ganska illasinnad till utseendet. Han gick fram till Finnbogi och hälsade honom. Finnbogi besvarade hans hälsning och frågade vem han var. Han sade att han hette Þorbjörn och var en man från alla bygder, ”många känner igen mig om de hör mitt tillnamn. Jag kallas slägga.” Finnbogi frågade vart han skulle fara. Han sade att han inte visste noga och sade att det var ganska hårt för honom, ”jag har blivit dömd fredlös (sekur), och jag far nu omkring som den som söker den hövding som ville hålla mig.” Finnbogi frågade vem som hade dömt honom fredlös. Han sade att vattendalsborna, Ingimundurs söner, hade gjort det, och sade att han hade gjort en kvinna av deras släkt med barn, ”jag har kommit hit därför att mycket har sagts mig om din storsinthet. Jag vill be dig om att ta emot mig och om beskydd.” Finnbogi säger: ”Du är en misstänkt man till utseendet, och jag vet inte om du ljuger eller talar sanning. Det blir svårt för oss att genomskåda vattendalsbornas anslag, och jag tycker inte om att ta emot dig.” Þorbjörn säger: ”Det är som ni säger. Jag kallas inte heller någon foglig man, utan snarare kraftig i de flesta saker och obeveklig. Många har också märkt att modet inte har svikit mig, men jag vet noga vilken man du är, Finnbogi. Det står inte i min makt att strida med dig. Det är inte heller min avsikt, utan snarare att ta emot något gott råd och beskydd av er i min sak.” Finnbogi sade: ”Vilken idrott ligger dig mest för?” Þorbjörn säger: ”Jag har ingen idrott utom att jag tycker att jag är mycket mer kraftfull i arbete än andra män.” Finnbogi sade: ”Vilket arbete passar dig bäst?” Þorbjörn säger: ”Jag tycker att jag slår inte mindre än tre andra som ändå är kraftfulla i arbete. Det tycker jag också är bäst att arbeta med.” Finnbogi säger: ”Vad skulle det göra om du stannade här en tid och tog itu med slåttern? Här är det mycket arbete med hemvallshöet (taða), och det går mycket dåligt för huskarlarna.” Þorbjörn sade att han gärna ville det och bad honom göra i ordning en lie och ett lieskaft åt honom, kraftigare än åt de andra huskarlarna. Finnbogi gjorde så, och Þorbjörn tog itu med slåttern, och folk tyckte att det var helt otroligt hur mycket han kunde slå. Finnbogi såg att han inte hade skrutit i sitt tal om slåttern. Han slog både mycket och bra. Höet var så frodigt att det inte blev mindre att bära. Þorbjörn slog alltid åt båda håll, och hans framfart tycktes mer lik trolls än människors. Och när han hade slagit klart hemvallen frågade han vad han då skulle göra. Finnbogi bad honom då fara till inhägnaden (gerði). Han sade att den rymde mest för de flesta. [osäker tolkning] Han for till inhägnaden och lät det gå som hemma. Alla tyckte att han var ganska svår att ha att göra med, men mot Finnbogi var han den mildaste, och han märkte aldrig att Þorbjörn skulle gå i svekfulla tankar. Och det berättas att Finnbogi en dag gick till inhägnaden, och Þorbjörn välkomnade honom väl. Höet var då till stor del slaget, och de talade med varandra en stund. Då sade Finnbogi: ”Nu är det som förut. Jag blir så sömnig här att jag säkert inte kan stå upp. Och säkert ansätter mig något, och jag ska sova.” Þorbjörn sade: ”Gå hem, bonde, och sov där.” Finnbogi kastar sig ned på slåtterängen och kastar fällen över sig och somnar genast och snarkar högt. Þorbjörn slägga arbetar hårt i inhägnaden. Han går och vässar sin lie, och när han har slagit en stund kastar han en blick dit där Finnbogi låg och tycker sig veta att han måste ha somnat djupt, gör lite oväsen, och han vaknar inte. Därefter börjar han slå ivrigt. För andra gången vässar han sin lie och gör åter lite oväsen, och Finnbogi sover. Han går sedan och slår. För tredje gången vässar Slägga sin lie, och allra mest. Lien var både stor och stark som de bästa knivar. Þorbjörn tycker nu att han inte behöver något bättre tillfälle, har inget annat vapen än lien, springer nu upp och fram till Finnbogi där han låg och tänkte snabbt göra slut på honom. Och i det lyfter han sitt redskap och tänkte driva det mitt i honom. Då springer Finnbogi upp och griper om lieskaftet och tänkte vrida det ifrån honom, men det gick inte förrän de delar det mellan sig, kastar då bitarna och rusar på varandra. Där blir det hårda tag. Finnbogi förstår att han måste sätta in sin kraft mot denne. Deras kamp är både lång och hård, men det slutar så att Þorbjörn faller. Finnbogi frågade då om inte allt var mycket trofast med hans ankomst dit. Þorbjörn sade att han hade tänkt att det inte skulle ha gått så mellan dem. Finnbogi sade: ”Jag förstår att detta från början måste vara andras råd.” Þorbjörn sade att så var, och sade att Jökull hade sänt honom och lovat honom en kvinna av sin släkt med mycket gods, ”om jag fullföljde färden. Nu vill jag också be om grid för livet för det onda jag har gjort. Jag ska inte heller oftare försöka svika er.” Finnbogi säger: ”Även om du är stor och stark fruktar jag ändå inte att du blir min baneman, och annat kommer att ligga framför mig. Men eftersom de ännu inte vill upphöra med svek mot mig är det troligast att det blir slut med oss efter vad ni alla tillsammans har gjort.” Þorbjörn säger: ”Jag ska inte heller be längre. Man kan ännu aldrig veta vem som ska bestämma över griden.” Han tar då i och kämpar så våldsamt att Finnbogi trodde att han skulle komma upp under honom, men det fanns inget vapen till hands. Finnbogi ville inte låta honom komma upp, lägger fliken av sin fäll om hans strupe och biter av den, vrider sedan hans huvud och bryter det bakåt, och han blir ganska kraftlös av sådana tag. Sedan letar Finnbogi efter en liten kniv (tygilknífur) som han hade om halsen och kan med den ge honom banesåret. Och det var både så att han hade arbetat mycket och att han fick en stor slåtterlön. Finnbogi intygade sedan att han hade tyckt att det var ovisst hur det skulle gå mellan dem, och tyckte att han hade varit en mycket trollaktig man (tröllmenni) att ha att göra med. Den inhägnaden kallas sedan Sleggjufall. Detta spordes snabbt vida omkring, där Þorbjörn var känd. Folk tyckte att detta hade gått lyckligt för Finnbogi mot en sådan väldig kämpe som man hade att göra med. Jökull är missnöjd med det, och folk tycker att han råkar desto värre ut ju mer han och Finnbogi har med varandra att göra. Nu går tiden, och allt är lugnt och händelselöst. Finnbogi sitter nu på sin gård med gott anseende. Hans söner blev nu framstående. Þórir var alltid hos sina fränder Möðruvellingarna. ## kap. 41 (maskinöversättning) Nu ska berättas att en man kom till Finnbogastaðir för att få husrum, som ofta kunde hända. Finnbogi frågade denne man om hans namn, och han sade att han hette Vermundur, en man av släkt från Östfjordarna, och sade att hans far bodde där. Denne man var inte stor till växten, livlig och snabb. Han bad Finnbogi ta emot honom, sade att han var en fredlös man och sade att Brandur den givmilde Vermundarson hade dömt honom fredlös därför att han hade tillfogat en man som var släkt med honom ett sår, ”och jag har nu ingenstans stöd eller hopp om skydd.” Men Finnbogi sade att han inte brydde sig mycket om kringstrykande män och tyckte att han hade bränt sig illa på deras lögner, ”men ändå hörde jag i somras talas om att mannen hade blivit fredlös. Brandur är en framstående och omtyckt man och kommer att tycka sig kränkt om du hålls här.” Denne man ansatte honom mycket och bad om barmhärtighet och beskydd och sade att många hade visat honom dit, men sade att han var illa ute om ingen hjälpte honom. Finnbogi tyckte att det var småaktigt att vägra honom, och mannen tycktes honom inte farlig även om han ljög, och han bad honom stanna där en tid om han ville och sade att han trodde att Brandur skulle ta emot böter för mannen och inte skulle driva saken med iver eftersom mannen inte var av stor betydelse. Han blev glad över detta och var stillsam och följde troget Finnbogi. Sommaren går och en stor del av vintern, och det blev gott före. Brandur får höra att Finnbogi har tagit emot mannen och sänder genast män till honom och bad honom släppa mannen och inte hålla fast vid honom med iver mot honom, och sade att han ville skiljas från honom i godo och avstå från den rätt att föra talan (sakarstaður) som tillkom honom, om Finnbogi gjorde detta efter hans bön. Finnbogi sade att han inte kunde förmå sig att släppa honom vintertid, sade att han ville erbjuda böter för mannen så att Brandur skulle anse sig väl hedrad av det och sade att de skulle komma väl överens när de möttes. Sändebuden far nu tillbaka med detta besked, och Brandur blir mycket vred och lät det sägas att det inte skulle hjälpa Finnbogi att hålla den man som han ville gripa. Han var mycket hetlevrad och mycket envis när han tyckte att man gick emot honom, och sade att de skulle mötas så att Finnbogi skulle tycka att detta var illa betänkt. Finnbogi låtsades inte veta om det, fast han hörde sådant sägas, och gjorde ingen förändring i sina vanor. Vintern går och en stor del av sommaren, och Finnbogi sitter i lugn. Han hade alltid mycket folk hos sig och lät de flesta syssla med något, lät mycket idka fiske på sjön. Det var lätt, eftersom man inte behövde ro långt ut. En dag på hösten var alla män borta från gården, en del på sjön och en del för andra nödvändiga ärenden. Finnbogi var hemma och Vermundur hos honom och inga fler män. Då sade Finnbogi: ”Jag är så tung i dag som jag alltid är när något ansätter mig, och jag ska sova i dag.” Vermundur sade: ”Det säger mig mitt sinne att Brandur inte kommer att göra sin kallelse till lögn, och han har inte glömt var jag har tagit vägen. Och det är illa, bonde, om ni kommer i någon fara för min skull.” Finnbogi sade att det inte skulle bli så. Han kastar sig ned och somnar genast. Där var det inte särskilt långt mellan fjäll och strand. Där fanns tre avsatser uppåt mitt emot gården, och man kunde rida dit bara från ett håll. Vermundur gick ut och såg sig omkring. Han såg uppe på den översta avsatsen att det antingen var en virvelvind eller att mycket många män red tillsammans. Han gick då in och gjorde lite buller, och Finnbogi vaknade och frågade vad han ville. Han sade vad han hade sett. Finnbogi bad honom hålla utkik och sade att han måste sova ännu. Vermundur gick ut och in och såg då ryttarna. De hade då kommit till den mellersta avsatsen. Han gick då in och berättade för Finnbogi om ryttarna. Han sade att det mycket väl kunde vara så, ”det är alltid stor trafik hit om hösten för att köpa torrfisk (skreið), och nu väntas de som mest. Och jag kan inte annat än sova som jag har lust.” Vermundur gick bort och var ute en stund, kom in och sade till Finnbogi att de då hade kommit till den nedersta avsatsen, ”och jag kände igen Brandur den givmilde Vermundarson med tjugofem män, väl utrustade med vapen. Du har väl och storsint hjälpt mig, må Gud tacka dig för det. Nu är jag föga värd mot er oenighet. Jag vill mycket hellre överlämna mig åt Brandur. Han är en god man, och det kommer att gå honom väl på något sätt. Men han är den mest envisa man när hårdnackade män står emot honom.” [osäker tolkning] Finnbogi säger: ”Vi ska inte skynda oss att ge oss åt Brandur. Vi ska först tala med varandra, och Brandur kommer att ta emot hedervärda anbud. Men om han inte vill det, så får man se. Men jag har nu sovit ut och ska inte ligga längre”, springer upp och tar sina vapen, och de båda, och går ut och upp mot branterna. Där fanns en stor ravin och en kam ovantill, och man kunde angripa bara från ett håll. Finnbogi och hans följeslagare gick upp där. Brandur och hans män såg männen som gick hemifrån och tyckte sig genast veta att det måste vara Finnbogi, eftersom han var både stor och kraftig, och svänger genast efter dessa män. Brandur sade att han trodde att deras färd skulle bli lätt. Hallfríður hade hört Finnbogis och Vermundurs samtal innan de gick hemifrån, och hon sände en pojke till de närmaste gårdarna för att be män komma dit, och likaså dit där man kunde höra rop till båtarna. Hon bad honom säga att Finnbogi skulle behöva män. Det sägs att Finnbogi innan de kom fram hade brutit loss några stenar. Och när Brandur kom fram hälsade Finnbogi honom mycket väl. Brandur besvarade hans hälsning. Finnbogi frågade om hans ärende. Brandur sade att det redan var känt för honom, sade att han kom för att hämta den man som han hade dömt fredlös, men sade att Finnbogi hade hållit fast vid honom med iver mot honom, och sade att han nu tänkte söka efter honom även om han ville hålla honom, ”men eftersom du, Finnbogi, är en framstående man av många skäl, vill jag nu som i början erbjuda dig att du släpper mannen och nu i min makt. Då ska jag inte anklaga dig för att ha hjälpt honom, utan lova dig min vänskap och mitt stöd om du skulle behöva det.” Finnbogi säger: ”Detta är väl och ädelt erbjudet, som man kan vänta av er. Men eftersom jag inte släppte honom i början, när ert bud kom, vill jag genast avböja detta. Jag vill nu som då erbjuda att betala böter för denne man, och dessutom att du själv bestämmer bötessumman. Av stolthet kan jag inte, eftersom han förut har varit hos mig, nu skiljas från honom på ett oädelt sätt. Ni har inte så stor vinning av att dräpa denne man, även om ni har lust till det.” Brandur säger och sade att mannen inte var av stor betydelse, ”men eftersom vi har ridit hemifrån hela vägen hit till dig i detta ärende, och mannen nästan har kommit i vår makt, så är det troligast, Finnbogi, om du lägger så stor iver på denne man, att detta drar dig till döden. Då kommer man inte att tycka att vårt ärende var ingenting när vi fäller dig till marken.” Finnbogi sade att han inte fruktade det, ”det är mitt råd, Brandur, att du inte går först till anfall mot mig. Låt hellre dina män gå i främsta ledet medan mina huskarlar hinner med.” [osäker tolkning] ”Vilka huskarlar är det?” säger Brandur. ”Jag ser inte fler män än er två stå där uppe.” Finnbogi säger: ”Här finns ändå sex andra huskarlar till mig, inte svaga, och de har stor namnlikhet, för de heter alla stenar. Ställ nu lika många av dina huskarlar mot dem, och låt oss se vilka som där viker för de andra.” Brandur säger och sade att han inte skulle bli feg för att han hotade dem med sten. Det sägs att en av Brandurs följeslagare tog på sig det och sprang upp mot dessa namnar, eller inte mindre mot Finnbogi, med en vacker sköld och ett spjut och tänkte stöta mot Finnbogi. Han tar emot honom med en sten. Denne man var stark och tänkte hålla skölden ut från sig. Men Finnbogis huskarl var snabb och for fram häftigt. Han kan inte stå emot dess anfall och faller baklänges och tumlar ned i ravinen, och han fick genast sin bane. Finnbogi frågade Brandur hur det hade gått med denne. Brandur sade att hans man inte hade fått något gott av det. ## kap. 42 (maskinöversättning) Det sägs att Finnbogi då lät sina sex huskarlar fara, och var och en tog en man. Finnbogi frågade då Brandur hur han tyckte att det gick. Brandur sade att det inte behövde klandras mycket. Finnbogi sade att han ville erbjuda honom samma anbud som förut, och att de skulle skiljas. Brandur sade att han ännu inte behövde vara rädd, och sade att han skulle komma i större prövning innan de skildes. Finnbogi sade att det inte var så att han var rädd. Brandur bad sina män fara listigt och gå upp flera i bredd och anfalla skarpare och sade att det var en skam att så många män länge skulle behöva anfalla två ensamma män. Finnbogi drog då sitt svärd och värjde sig väl och tappert. Han blev något mer sårande än de hade trott. Och när de hade stridit en stund sade Finnbogi: ”Där nerifrån sjön kommer män, inte så få, väpnade, och de går raskt. Det är min tanke att dessa män tänker komma till hjälp åt mig, men emot er, Brandur, och då blir det som det faller sig vilka som blir starkast.” Brandur sade att han aldrig brydde sig om hans fiskstinkare, vare sig de var fler eller färre. Då sade Finnbogi: ”Där rider ännu män, och inte så få tillsammans, inifrån längs sjön, och ganska häftigt. Det är nog också några av våra män. Nu är det min bön och mitt anbud till dig, Brandur, att du tar emot det villkor som jag har erbjudit. Jag vill ge dig självdom (sjálfdæmi), och du ska ensam bestämma förlikningen på det sätt som du tycker är bäst. Det är min tanke om en del av dem som är på väg att de far nog häftigt fram om vi inte redan är förlikta.” Brandur såg sig om och såg att folk strömmade till från alla håll i full fart. En del red i galopp och en del sprang, var och en som han kunde. Då sade Brandur: ”Aldrig bryr jag mig om era strandkräk, var de än far fram. Men jag tror inte att jag behöver låta bli att vi ensamma bestämmer detta. Det kommer att sägas att vårt ärende ändå blev bra om vi tar självdom av en sådan man som du är, Finnbogi.” [osäker tolkning] Han sade att han gärna ville det och bad honom ändå ha tack, gick genast emot honom, och de tog varandra i hand och förliktes inför vittnen av de män som var där. Det var nästan i samma ögonblick som de hade kommit överens som folket strömmade till. Där var Finnbogis söner och många andra vänner och fränder. De var genast så ivriga att de ville anfalla Brandur och dräpa alla. Finnbogi gick då emellan och sade att de var förlikta och bad dem inte göra honom otjänst med sin ankomst. Genom Finnbogis övertalning blev det så att de lugnade sig. Finnbogi bjöd då Brandur till sig, och det tog han emot. De satt där nästan en vecka, glada och muntra. Finnbogi undfägnade dem storartat. Och därefter gjorde sig Brandur redo att fara. Finnbogi frågade då Vermundur om han hellre ville stanna kvar eller fara med Brandur. Vermundur sade att han längtade hem, ”Brandur är en så god man att jag hädanefter är väl omhändertagen i hans följe. Ni har handlat mycket väl och hövdingamässigt mot mig, må Gud tacka er för det.” Han gör sig då redo att fara med Brandur. Finnbogi sade då till Brandur: ”När vill ni avkunna domen (gerð) mellan oss?” Han säger: ”Det vill jag göra på tinget i sommar. Jag tycker att det är mest hedersamt att där tillkännage vår förlikning.” Finnbogi bad honom bestämma. De skiljs i vänskap. Brandur rider hem till Östfjordarna, och Vermundur for med honom. Vintern går, och på sommaren rider folk till tinget i stort antal. Dit kom vattendalsborna, Þorsteinn och Jökull och alla bröderna Ingimundarsönerna. Dit kom Brandur den givmilde och Finnbogi den starke och hans svåger Eyjólfur halte och många andra stormän. En dag möttes Brandur och Finnbogi och hälsade varandra vänligt. Brandur frågade om rättstvisterna med vattendalsborna. Finnbogi sade att allt var lugnt och utan anklagelser. Finnbogi berättade för honom allt som hade hänt mellan dem. Brandur erbjöd Finnbogi att söka förlikning mellan dem och sade att de alla var hans fullkomliga vänner. Finnbogi sade att han ville ta emot det. Och en dag går Brandur och Finnbogi och Eyjólfur med en stor skara män till vattendalsbornas tingsbod. Þorsteinn välkomnade dem mycket väl, och de började tala med varandra. Brandur tog genast upp denna sak med Þorsteinn och bad dem förlikas med Finnbogi och sade att Jökull inte kunde hålla måtta i sina angrepp mot sådana män. Brandur förde saken både väl och kraftfullt, sade att han ville stödja dem som ville förlikas men vara emot dem som talade emot, och erbjöd sig att vara skiljedomare mellan dem. Jökull var ovillig. Men ändå, genom Brandurs övertalning och den stora vänskap som fanns mellan dem och hans bröders uppmaning, fastän han tyckte att han hade lidit illa i deras mellanhavanden och var en mycket våldsam man och oförskräckt, så slutade det ändå med att de förliktes i fullständig förlikning. Brandur skulle där ensam döma och bestämma mellan dem. Brandur ålade bröderna en viss penningbot, och de betalade snabbt och raskt. Det sägs att de sedan har hållit sin vänskap, och Jökull och Finnbogi utbytte gåvor. Finnbogi talade då till Brandur och sade att han då inte behövde skjuta upp längre att avkunna domen mellan dem, och sade att han inte ville dra sig undan det eller dröja längre. Brandur säger då: ”Även om du är en klok man, Finnbogi, tycker jag mig där se en del av det som du ser helt. [osäker tolkning] Jag var inte så dum att jag inte såg att jag och alla mina män var fångade när folk ivrigt angrep oss från alla håll, där det redan förut hade gått illa för oss mot dig ensam och det var troligare att vi inte hade segrat. Det berodde mer på min iver och mitt övermod än på att jag inte såg hur det stod till eller hur det skulle gå. Nu tänker jag att skillnaden mellan oss inte ska vara så stor att jag tar gods av dig för att du gav mig och mina män livet. Jag ansåg mig mer värd, och de alla, än en enda obetydlig man, fast jag för stoltheten skull ville ha heder av saken med er. Nu ska jag inte löna livsgåvan med mindre än att lova dig min fullkomliga vänskap och mitt stöd i rättegångar mot vem du eller dina söner än har att göra med, och vår vänskap ska aldrig upphöra så länge vi båda lever.” Finnbogi tackade honom för hans stöd och alla hans ord med vackra ord. Han gav Brandur de klenoder som Jón, kungen av Grekland, hade gett honom. Det var en ring, en sköld och ett svärd. Brandur tackade honom mycket väl, och de skiljs då alla med den största kärlek och vänlighet. ## kap. 43 (maskinöversättning) Ingimundarsönerna erbjöd Finnbogi att flytta västerifrån ur Víkin och köpa tillbaka landet vid Borg i Víðidalur. Men han ville inte det. Han sade att han tyckte att det var mycket bra där. Han red hem med sin skara till Finnbogastaðir och satt i lugn, och man tyckte att han hade vuxit ännu mer genom alla dessa saker tillsammans. Finnbogi blev en gammal man, och man tycker att han har varit den mest framstående man både i kraft och växt och all belevenhet. Han förekommer också i många sagor och anses ha varit den mest berömde och den mest framstående, och han har också utfört många storverk och kraftprov, även om lite berättas om det här. Det sägs att han bodde där till ålderdomen och dog sotdöden och ligger vid samma kyrka som han lät bygga, och likaså hans hustru Hallfríður. Och deras söner blev alla framstående män och seglade mellan länderna, och det finns många sagor om var och en av dem. De togs väl emot av mäktiga män varhelst de kom och ansågs vara av god släkt. Gunnbjörn Finnbogason kom aldrig mer till Island. Han blev en mäktig man i Norge, och en stor släkt har kommit från honom där. Finnbogi älskade Bergur mest av sina söner. Det kom sig av den kärlek som han hade till sin frände Bergur rakki. Han bodde efter sin far på Finnbogastaðir och ansågs vara den mest ansedde bonden i bygderna där och ledare för andra män. Men hans andra bröder var mycket ute på resor tills de stadgade sig, och alla ansågs vara mycket dugande män. Och här avslutar jag Finnbogis saga.