# Bolla þáttr Bollasonar > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Bolla þáttr Bollasonar (verk:saga:bolla_thattr_bollasonar) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Om Þórólfr stærimaðr På den tiden då Bolli Bollason bodde i Tunga, och som det nu tidigare har berättats om, bodde norrut i Skagafjörðr på Miklabær Arnórr kerlingarnef, son till Björn Þórðarson från Höfði. En man hette Þórðr, som bodde på Marbæli. Hans hustru hette Guðrún. De var dugande och hade gott om gods. Deras son hette Óláfr, och han var ung till åren och den mest lovande av alla. Guðrún, Þórðrs hustru, var nära släkt med Bolli Bollason. Hon var hans kusin på mödernet. Óláfr, Þórðrs son, var uppkallad efter Óláfr pái i Hjarðarholt. Þórðr och Þorvaldr, Hjaltis söner, bodde på Hof i Hjaltadalr. De var stora hövdingar. En man hette Þórólfr och kallades stærimaðr. Han bodde i Þúfur. Han var ovänlig till sinnes och mycket våldsam. Han ägde en grå, vild tjur. Þórðr från Marbæli brukade resa med Arnórr. Þórólfr stærimaðr var gift med en frändekvinna till Arnórr, och han var Hjaltis söners tingman (þingmaðr). Han låg illa till med sina grannar och gjorde det till sin vana. Det drabbade mest folket på Marbæli. Hans tjur gjorde människor mycken skada när han kom från fjällbetet. Han skadade folks boskap och vek inte för stenkast. Han bröt också ned höstackar och gjorde mycket ont. Þórðr från Marbæli träffade Þórólfr för att tala med honom och bad honom hålla sin tjur under uppsikt. "Vi vill inte tåla hans övervåld." Þórólfr sade att han inte tänkte sitta och vakta sin boskap. Þórðr far hem med det beskedet. Inte långt senare får Þórðr se att tjuren har brutit ned hans torvstackar. Þórðr springer då dit och har ett spjut i handen, och när tjuren ser det river han upp jorden så att den går upp över klövarna. Þórðr stöter spjutet i honom så att han faller död till marken. Þórðr träffar Þórólfr och sade till honom att tjuren var död. "Det var en liten bragd", svarar Þórólfr, "men jag skulle vilja göra något som du inte skulle tycka var bättre." Þórólfr var rasande i tal och hotade i vartenda ord. Þórðr hade en resa hemifrån framför sig. Óláfr, hans son, var då sju eller åtta vintrar. Han gick från gården för att leka och byggde sig ett hus, som barn brukar, och Þórólfr kom dit till honom. Han genomborrade pojken med ett spjut. Sedan gick han hem och berättade det för sin hustru. Hon svarar: "Det här är ett ont och omänskligt dåd. Det kommer att bringa dig ont." Och när hon tog hårt på honom for han därifrån och stannade inte förrän han kom till Miklabær till Arnórr. De frågade varandra om nyheter. Þórólfr berättar för honom om dråpet på Óláfr. "Jag ser nu efter stöd där ni är, för svågerskapets skull." "Det ska du inte få uppleva i den här saken", sade Arnórr, "att jag skulle värdera svågerskapet med dig högre än min ära och heder, och du har inget beskydd att vänta dig här av mig." Þórólfr for upp genom Hjaltadalr till Hof och träffade då Hjaltis söner och berättade för dem hur det stod till med hans sak, – "och jag söker nu beskydd här där ni är." Þórðr svarar: "Sådant är nidingsdåd, och jag kommer inte att ge dig något beskydd i den här saken." Þorvaldr sade litet. Þórólfr får för tillfället ingenting av dem. Han red bort och upp genom Hjaltadalr till Reykir och badade där i den varma källan. Men på kvällen red han ned igen och fram under befästningen (virki) vid Hof och talade för sig själv, som om en annan man var där och hälsade honom och frågade vem som hade kommit dit. "Jag heter Þórólfr", sade han. "Vart har du farit, eller vad har du för dig?" frågar den hemlige mannen. Þórólfr berättar alla dessa händelser, så som de var. "Jag bad Hjaltis söner om beskydd", säger han, "för min nöds skull." Den som skulle vara där svarar: "Nu har det gått utför sedan de höll det folkrika gravölet (erfi) som tolvhundra man satt vid, och sådana hövdingar har mycket förfallit som nu inte vill ge en enda man något beskydd." Þorvaldr var ute och hörde samtalet. Han går dit och tog i hästens tyglar och bad honom stiga av, – "men det är ändå inte hedersamt att ha med dig att göra för din dårskaps skull." ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Guðdala-Starri tar emot Þórólfr Nu ska det berättas om Þórðr, att han kom hem och fick höra om dråpet på sin son och sörjde det mycket. Guðrún, hans hustru, sade: "Det är ditt råd att lysa dråpet på pojken på Þórólfr, och jag ska rida söderut till Tunga och träffa Bolli, min frände, och ta reda på vilket stöd han vill ge oss i efterföljande mål (eftirmál)." De gjorde så. Och när Guðrún kom till Tunga får hon gott mottagande där. Hon berättar för Bolli om dråpet på Óláfr, hennes son, och bad att han skulle ta över målet. Han svarar: "Det tycks mig inte så lätt att sträcka sig efter heder i händerna på nordlänningarna. Jag hör också att mannen ska ha kommit dit där det inte kommer att vara lätt att söka efter honom." Bolli tog ändå till slut emot målet, och Guðrún for norrut och kom hem. Hon berättade för Þórðr, sin man, hur det nu stod till, och så går det en tid. Efter jul på vintern sattes ett möte i Skagafjörðr vid Þverá, och Þorvaldr kallade dit Guðdala-Starri. Han var brödernas vän. Þorvaldr for till tinget med sina män, och när de kom förbi Urðskriðuhólar sprang en man ned från sluttningen mot dem. Det var Þórólfr. Han slog följe med Þorvaldr och hans män. Och när de hade kort kvar till Þverá sade Þorvaldr till Þórólfr: "Nu ska du ha tre mark silver med dig och sitta här ovanför gården vid Þverá. Ta det som tecken att jag vänder min sköld med den ihåliga sidan mot dig, om du har fred, och då kan du gå fram. Skölden är vit på insidan." Och när Þorvaldr kom till tinget träffades han och Starri och samtalade. Þorvaldr sade: "Saken ligger så till att jag vill be dig ta emot Þórólfr stærimaðr i ditt förvar och beskydd. Jag ska ge dig tre mark silver och min vänskap." "Det är en man", svarar Starri, "som jag inte tycker är omtyckt, och det är ovisst om lyckan följer honom. Men för vår vänskaps skull vill jag ta emot honom." "Då gör du väl", säger Þorvaldr. Han vände då skölden med den välvda sidan från sig, och när Þórólfr ser det går han fram, och Starri tog emot honom. Starri hade en jordkula (jarðhús) i Guðdalir, eftersom det alltid fanns fredlösa (skógarmenn) hos honom. Han var också själv inblandad i en del tvister. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Bolli gör Þórólfr fredlös Bolli Bollason förbereder dråpmålet om Óláfr. Han gör sig färdig hemifrån och far norrut till Skagafjörðr med trettio man. Han kommer till Miklabær, och där tas han väl emot. Han berättar hur det låg till med hans resa. "Jag tänker nu driva dråpmålet mot Þórólfr stærimaðr på Hegranestinget. Jag ville att du skulle bistå mig i det här målet." Arnórr svarar: "Det tycks mig inte, Bolli, att du är ute i lovande ärende när du söker dig hit norrut mot sådana övermodiga män som man här har att göra med. De kommer att försvara det här målet mer med hårdhet än med rätt. Men det tycks mig att du har stort nog skäl. Vi ska också försöka få det här målet att gå igenom." Arnórr drar till sig mycket folk. Han och Bolli rider till tinget. Bröderna kommer med mycket folk till Hegranestinget. De har fått höra om Bollis färder. De tänker försvara målet. Och när man kommer till tinget lägger Bolli fram anklagelser mot Þórólfr, och när försvaret uppmanades att träda fram gick Þorvaldr och Starri fram med sitt följe och tänkte göra målet om intet för Bolli med styrka och övervåld. Men när Arnórr ser detta går han emellan med sitt följe och sade: "Det är uppenbart för var och en att man inte ska försätta så många goda män i svårigheter som det här ser ut till, genom att man inte ska få lag i sina mål. Det är också opassande att stödja Þórólfr i det här målet. Du kommer också, Þorvaldr, att visa dig ha för litet folk, om det ska prövas." Þorvaldr och Starri såg nu att målet skulle gå igenom, eftersom de inte hade manstyrka mot Arnórr och hans män, och de gav upp. Bolli gjorde Þórólfr stærimaðr fredlös (sekr) där på Hegranestinget för dråpet på Óláfr, sin frände, och for därmed hem. Han och Arnórr skildes i vänskap. Bolli satt kvar på sin gård. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Bolli dräper Þórólfr En man hette Þorgrímr. Han hade ett skepp uppdraget i Hrútafjörðr. Dit red Starri och Þórólfr med honom. Starri sade till styrmannen: "Här är en man som jag vill att du tar emot och för utomlands, och här är tre mark silver som du ska få, och därtill min vänskap." Þorgrímr sade: "Det tycks mig vara något vanskligt med detta, hur det ska lösas. Men på din uppmaning ska jag ta emot honom, men ändå tycks mig den här mannen inte ha lyckan med sig." Þórólfr slog sig nu i lag med köpmännen, och Starri rider hem med det. Nu ska det berättas om Bolli. Han tänker nu över saken med Þórólfr och tycker att den inte har följts helt till slut om Þórólfr ska slippa undan. Han får nu höra att han har ridit till skeppet. Bolli gör sig färdig hemifrån. Han sätter hjälm på huvudet, sköld vid sidan, ett spjut hade han i handen, och han var omgjordad med svärdet Fótbítr. Han rider norrut till Hrútafjörðr och kom vid den tid då köpmännen var helt färdiga. Det hade då också kommit vind. Och när Bolli red fram till bodens dörr gick Þórólfr ut i detsamma och hade en skinnsäck (húðfat) i famnen. Bolli drar Fótbítr och stöter honom igenom. Þórólfr faller baklänges in i boden, och Bolli kastar sig upp på sin häst. Köpmännen sprang samman och gick mot honom. Bolli sade: "Det är rådligast för er att nu hålla er lugna, för det kommer att bli er för svårt att fälla mig till marken, men det kan hända att jag hugger av en eller två av er innan jag fälls." Þorgrímr säger: "Jag tror att det är sant." De höll sig lugna, och Bolli red hem och har vunnit stor ära på denna färd. Han får av detta stor heder, och man tyckte att han hade handlat kraftfullt, att han hade gjort mannen fredlös i en annan fjärding och sedan ridit ensam i händerna på sina ovänner och dräpt honom där. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Om Bolli och Arnórr på Miklabær På sommaren vid alltinget (alþingi) träffades Bolli och Guðmundr den mäktige och talade om mycket. Då sade Guðmundr: "Det vill jag kungöra, Bolli, att jag vill bli vän med sådana män som ni är. Jag vill bjuda dig norrut till mig till ett gästabud i en halv månad, och jag tycker det är bättre om du kommer." Bolli svarar att han förvisso vill ta emot hedersbetygelser av en sådan man, och han lovade att göra resan. Då var det också fler män som visade honom sådan vänskap. Arnórr kerlingarnef bjöd också Bolli till gästabud på Miklabær. En man hette Þorsteinn. Han bodde på Háls. Han var son till Hellu-Narfi. Han bjöd Bolli till sig när han for tillbaka norrifrån, och Þórðr på Marbæli bjöd Bolli. Man for från tinget, och Bolli red hem. Den sommaren kom ett skepp till Dögurðarnes och drogs upp där. Bolli tog emot tolv köpmän till vinterkvarter i Tunga. De var där under vintern, och Bolli bjöd dem mycket frikostigt. De satt i lugn fram till efter jul. Men efter jul tänker Bolli besöka gästabuden i norr, och han låter då sko hästarna och gör sig redo för resan. De var arton i följet. Köpmännen var alla beväpnade. Bolli red i blå kappa och hade i handen spjutet kungagåvan, det goda. De rider nu norrut och kommer till Marbæli till Þórðr. Där togs de mycket väl emot, och de satt tre nätter under stor glädje. Därifrån red de till Miklabær till Arnórr, och han tog utomordentligt väl emot dem. Där var det bästa gästabud. Då sade Arnórr: "Du har gjort väl, Bolli, att du har besökt mig. Det tycks mig att du därmed har visat mig stor vänskap. Det ska inte finnas bättre gåvor hos mig än du ska få ta emot. Min vänskap ska också stå dig till buds. Men jag har en viss misstanke om att inte alla män i det här häradet är dig bevågna; de anser sig ha blivit berövade sin ära. Det gäller mest Hjaltis söner. Jag ska nu följa med dig norrut till Heljardalsheiði när ni far härifrån." Bolli svarar: "Jag vill tacka er, bonden Arnórr, för all den heder som ni visar mig nu och tidigare. Jag tycker också att det stärker vår skara att ni rider med oss. Men vi tänkte fara helt i fred genom de här häraderna, och om andra angriper oss kan det hända att vi ännu spelar något emot." Sedan gör sig Arnórr färdig att resa med dem, och de rider nu sin väg. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Hjaltis söners bakhåll och om Helgi på Skeið Nu ska det berättas om Þorvaldr, att han säger till Þórðr, sin bror: "Du vet väl att Bolli far här omkring på gästabud. De är nu arton tillsammans hos Arnórr och tänker fara norrut över Heljardalsheiði." "Det vet jag", svarar Þórðr. Þorvaldr sade: "Det behagar mig ändå inte att Bolli springer så förbi oss här att vi inte träffar honom, för jag vet inte vem som mer har slagit ned min ära än han." Þórðr sade: "Du är mycket benägen att lägga dig i, och mer än jag skulle vilja, och den här färden skulle inte bli av om jag fick råda. Det tycks mig ovisst att Bolli står rådlös inför dig." "Jag tänker inte låta mig avrådas", svarar Þorvaldr, "men du får råda över din egen färd." Þórðr sade: "Jag tänker inte sitta kvar om du far, bror, men dig ska vi tillskriva all den ära som vi får på den här färden, och likaså om det går på annat sätt." Þorvaldr samlar män kring sig, och de blir arton tillsammans och rider i vägen för Bolli och hans män och tänker lägga sig i bakhåll för dem. Arnórr och Bolli rider nu med sina män. Och när det var kort avstånd mellan dem och Hjaltis söner sade Bolli till Arnórr: "Är det inte nu rådligt att ni vänder tillbaka? Ni har ändå följt oss på det mest manliga sätt. Hjaltis söner kommer inte att ge sig på svek mot mig." Arnórr sade: "Jag tänker inte vända tillbaka ännu, för det är som om någon annan säger mig att Þorvaldr tänker möta dig, eller vad ser jag komma fram där? Blänker inte sköldar där? Och det måste vara Hjaltis söner. Men ändå kan man nu ordna det så att den här färden inte blir dem till någon ära, men att den kan räknas som anslag mot ditt liv." Nu ser Þorvaldr och hans bror att Bolli och hans män inte på något sätt har mindre manstyrka än de, och de tycker sig se att om de visar något övergrepp skulle deras läge bli mycket sämre. Det tycks dem rådligast att vända tillbaka, eftersom de inte kunde få fram sin vilja. Då sade Þórðr: "Nu gick det som jag anade, att den här färden skulle bli löjlig, och jag hade hellre suttit kvar hemma; vi har visat oss fientliga mot folk men inte fått något uträttat." Bolli och hans män rider sin väg. Arnórr följer dem upp på heden, och han skildes inte från dem förrän det sluttade av mot norr. Då vände han tillbaka, men de red ned längs Svarfaðardalr och kom till den gård som heter Skeið. Där bodde en man som hette Helgi. Han var av ringa ätt och illasinnad, rik på gods. Han var gift med en kvinna som hette Sigríðr. Hon var frändekvinna till Þorsteinn Hellu-Narfason. Hon var den mer kraftfulla av dem. Bolli och hans män såg en höhage nära sig. De steg av där, och de kastar hö åt sina hästar och lägger ut ganska litet, men ändå höll Bolli dem tillbaka med högivan. "Jag vet inte", säger han, "vilket sinnelag bonden har." De gav en hötapp och lät hästarna ta av den. Hemma på gården gick en man ut och genast in igen och sade: "Det är män vid din höhage, bonde, och de rör vid stackarna." Husfrun Sigríðr svarar: "Det måste vara sådana män där att det är rådligt att inte snåla med hö åt dem." Helgi sprang upp i raseri och sade att hon aldrig skulle få råda i detta, att han skulle låta stjäla sitt hö. Han springer genast, som om han vore vansinnig, och kommer dit där de rastade. Bolli stod upp när han såg mannens framfart och stödde sig på spjutet kungagåvan. Och så fort Helgi kom fram till honom sade han: "Vilka är de här tjuvarna som visar mig övervåld och stjäl min egendom från mig och river sönder mitt hö åt sina riddjur?" Bolli säger sitt namn. Helgi svarar: "Det är ett otrevligt namn, och du är nog orättfärdig." "Det kan vara så", säger Bolli, "men du ska få möta det som rättfärdigt är." Bolli drev då hästarna bort från höet och bad dem inte rasta längre. Helgi sade: "Jag säger att ni har stulit från mig detta som ni har tagit och dragit på er ett mål som kan leda till skogsgång (skóggangssök)." "Du vill nog, bonde", sade Bolli, "att vi gör upp med dig genom ersättning i gods, så att du inte har något mål mot oss. Jag ska betala dubbelt pris för ditt hö." "Det är långt ifrån nog", svarar han, "jag tänker sikta högre innan vi skiljs." Bolli sade: "Finns det något, bonde, som du vill ha av oss i förlikning?" "Det kan väl vara så", svarar Helgi, "att jag vill ha det guldinlagda spjutet som du har i handen." "Jag vet inte", sade Bolli, "om jag vill låta det gå därtill. Jag har tänkt det för något annat. Du kan också knappast tala om att begära ett vapen ur min hand. Ta hellre annat gods, så mycket att du tycker dig väl tillgodosedd." "Det är långt ifrån", svarar Helgi, "och det är också bäst att ni får svara för det som ni har gjort." Sedan började Helgi en stämning och stämde Bolli för stöld och yrkade på skogsgång (skóggangr). Bolli stod och hörde på och log lite åt det. Och när Helgi hade avslutat stämningen sade han: "När for du hemifrån?" Bolli sade det till honom. Då sade bonden: "Då räknar jag med att du har livnärt dig på andra i mer än en halv månad." Helgi börjar då en andra stämning och stämmer Bolli för lösdriveri (verðgangr). Och när den var avslutad sade Bolli: "Du har stora åthävor, Helgi, och det passar bättre att spela något emot dig." Då börjar Bolli en stämning och stämde Helgi för smädelse mot sig och med en andra stämning för svekfulla anslag mot hans gods. Hans följeslagare sade att man borde dräpa den skurken. Bolli sade att det inte skulle ske. Bolli yrkade på skogsgång. Han sade efter stämningen: "Ni ska föra hem till Helgis husfru en kniv och ett bälte som jag sänder henne, för jag har hört att hon bara har talat väl om oss." Bolli rider nu bort, och Helgi blir kvar där. Bolli och hans män kommer till Þorsteinn på Háls och får där gott mottagande. Där är ett präktigt gästabud tillrett. ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Bolli vägrar att förlikas med Helgi Nu ska det berättas om Helgi, att han kommer hem till Skeið och berättar för sin husfru vad han och Bolli hade haft med varandra att göra. "Jag tycker mig inte veta", säger han, "vad jag ska ta mig till när jag har att göra med en sådan man som Bolli är, och jag är ingen man som kan driva mål. Jag har inte heller många som skulle bistå mig i rättstvister." Husfrun Sigríðr svarar: "Du har blivit en stor dåre, du har gett dig i lag med de förnämsta män och gjort dig till ett åtlöje. Det kommer också att gå för dig som du förtjänar, att du för detta kommer att mista allt ditt gods och dig själv." Helgi hörde hennes ord och tyckte att de var onda, men misstänkte ändå att det skulle vara sant, eftersom det var så med honom att han var en usling och ändå elak och dum. Han såg ingen möjlighet att rätta till saken, utan hade pratat sig in i en omöjlig belägenhet. Han tog alltsammans ganska illa. Sigríðr lät ta fram en häst åt sig och red för att träffa Þorsteinn Narfason, sin frände, och Bolli och hans män hade då kommit dit. Hon kallade Þorsteinn till samtal och berättade för honom hur det stod till. "Sådant har ändå gått illa", svarar Þorsteinn. Hon berättade också hur väl Bolli hade erbjudit och hur dumt Helgi hade burit sig åt. Hon bad Þorsteinn göra allt för att detta mål skulle lösas. Därefter for hon hem, och Þorsteinn kom att tala med Bolli: "Hur är det, vän", säger han, "har Helgi från Skeið visat stor dårskap mot dig? Jag vill be att ni lägger ned detta för mina ords skull och inte fäster något avseende vid det, för en dåres ord är värdelösa." Bolli svarar: "Det är visst att detta är ingenting värt. Jag bryr mig inte heller om det." "Då vill jag", sade Þorsteinn, "att ni efterskänker honom detta för min skull och får därför min vänskap." "Det här kommer inte att leda till någon fara", sade Bolli, "jag lät mig inte bekomma mycket av det, och det får vänta till våren." Þorsteinn sade: "Det ska jag visa, att det betyder något för mig att detta går efter min vilja. Jag vill ge dig den häst som är bäst här i bygderna, och det är tolv hästar tillsammans." Bolli svarar: "Sådant är mycket väl erbjudet, men du behöver inte lägga så stor vikt vid detta. Jag brydde mig litet om sådant. Det kommer också att bli litet av det när det kommer till dom." "Det sannaste är", sade Þorsteinn, "att jag vill ge dig självdom (sjálfdæmi) i målet." Bolli svarar: "Det sannaste tror jag är att det inte behövs något försök med det, för jag vill inte förlikas i detta mål." "Då väljer du det som är värst för oss alla", sade Þorsteinn. "Även om Helgi är föga värd så är han ändå förbunden med oss genom släktband. Då kommer vi inte att överlämna honom åt era vapen, eftersom du inte vill fästa avseende vid några av mina ord. Men vad gäller de ord som Helgi använde i sin stämning mot dig, så tycker jag inte att det är någon ökning av din ära, även om det förs till tinget." Þorsteinn och Bolli skildes ganska kyligt. Han rider bort med sina följeslagare, och det berättas inte att han blev bortskickad med gåvor. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Bolli tar emot Guðmundr den mäktiges inbjudan Bolli och hans följeslagare kom till Möðruvellir till Guðmundr den mäktige. Han går emot dem med all vänlighet och var mycket glad. Där satt de en halv månad under god glädje. Då sade Guðmundr till Bolli: "Vad sägs om det, har det uppstått osämja mellan er och Þorsteinn?" Bolli sade att det inte var mycket med det och tog upp ett annat ämne. Guðmundr sade: "Vilken väg tänker du rida tillbaka?" "Samma", svarar Bolli. Guðmundr sade: "Jag vill avråda er från det, för jag har hört att du och Þorsteinn har skilts kyligt. Stanna hellre här hos mig och rid söderut i vår, och låt oss då föra dessa mål till en lösning." Bolli sade att han inte tänkte ändra sin resa för deras hotelser, – "men det tänkte jag, när dåren Helgi bar sig åt så dumt som möjligt och sade det ena skymfordet efter det andra till oss och ville ha spjutet kungagåvan ur min hand för en hötapp, att jag skulle försöka se till att han fick lön för sina ord. Jag har också tänkt något annat för spjutet, nämligen att jag hellre skulle ge det till dig och därtill guldringen som stolkungen (stólkonungr) gav mig. Jag tror nu att klenoderna har hamnat bättre än om Helgi hade fått dem." Guðmundr tackade honom för dessa gåvor och sade: "Här kommer mindre gåvor i gengäld än det är värt." Guðmundr gav Bolli en guldbelagd sköld och en guldring och en mantel. I den var det dyrbaraste tyg, och den var helt utsmyckad där det ansågs förbättra den. Alla klenoderna var mycket utmärkta. Då sade Guðmundr: "Det tycks mig att du gör illa, Bolli, när du vill rida genom Svarfaðardalr." Bolli säger att det inte kommer att skada. De red bort, och han och Guðmundr skildes i den största vänskap. Bolli och hans män rider nu sin väg ut längs Galmarströnd. På kvällen kom de till den gård som heter Krossar. Där bodde en man som hette Óttarr. Han stod ute. Han var skallig och klädd i en skinnrock. Óttarr hälsade dem väl och bjöd dem att stanna där. Det tar de emot. Där var gott värdskap och bonden mycket glad. De var där över natten. På morgonen, när Bolli och hans män var färdiga för resan, sade Óttarr: "Du har gjort väl, Bolli, att du har besökt min gård. Jag vill också visa dig en liten uppmärksamhet, ge dig en guldring, och jag är tacksam om du tar emot den. Här är också en fingerring som ska följa med." Bolli tar emot gåvorna och tackar bonden. Óttarr satt därnäst på sin häst och red före dem på vägen, för det hade fallit lite snö under natten. De rider nu sin väg ut mot Svarfaðardalr, och när de inte har ridit länge vände sig Óttarr om och sade till Bolli: "Det ska jag visa, att jag skulle vilja att du var min vän. Här är en annan guldring som jag vill ge dig. Jag skulle vilja vara er till hjälp i det jag kunde. Det kommer ni också att behöva." Bolli sade att bonden bar sig storsint åt mot honom, – "men jag vill ändå ta emot ringen." "Då gör du väl", säger bonden. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Striden vid Hestanes Nu ska det berättas om Þorsteinn från Háls. Så snart han tycker att det är att vänta att Bolli ska rida norrifrån samlar han män och tänker lägga sig i bakhåll för Bolli och vill nu att det ska bli en vändning i saken om Helgi. Þorsteinn och hans män har trettio man och rider fram till Svarfaðardalsá och slår sig ned där. En man hette Ljótr, som bodde på Vellir i Svarfaðardalr. Han var en stor hövding och omtyckt och mycket kunnig i rättstvister. Hans dräkt till vardags var att han hade en svart kjortel och en stav (refði) i handen, men om han gjorde sig redo för strid hade han en blå kjortel och en yxa med utskjutande hörn. Han var då ganska skräckinjagande. Bolli och hans män rider ut längs Svarfaðardalr. Óttarr följer dem ut förbi gården vid Háls och ut till ån. Där satt Þorsteinn i bakhåll för dem med sina män, och så snart Óttarr ser bakhållet vänder han och driver sin häst tvärs bort. Bolli och hans män rider djärvt fram, och när Þorsteinn och hans män ser det springer de upp. De var på var sin sida om ån, och ån var islös vid stränderna, men is flöt i mitten. Þorsteinn och hans män springer ut på isen. Helgi från Skeið var också där och eggar dem hårt och sade att det nu var bra att Bolli och hans män fick pröva om hans kraft och högmod räckte honom eller om några män där i norr skulle våga gå emot honom. "Nu behöver man inte heller dra sig för att dräpa dem alla. Det kommer också att avskräcka andra", sade Helgi, "från att angripa oss." Bolli hör Helgis ord och ser var han har kommit ut på isen. Bolli skjuter ett spjut mot honom, och det träffar honom mitt på. Han faller baklänges i ån, men spjutet flyger in i strandbanken på andra sidan så att det satt fast, och Helgi hängde där på det nere i ån. Därefter började där den skarpaste strid. Bolli går så hårt fram att de som var närmast viker undan. Då gick Þorsteinn fram mot Bolli, och så snart de möttes hugger Bolli Þorsteinn i axeln, och det blev ett stort sår. Ett andra sår fick Þorsteinn i foten. Anfallet var det hårdaste. Bolli blev också något sårad, men ändå inte svårt. Nu ska det berättas om Óttarr. Han rider upp till Vellir till Ljótr, och så snart de träffas sade Óttarr: "Nu är det inte läge att sitta stilla, Ljótr", sade han, "och följ nu den ära som ligger öppen framför dig." "Vad är det nu fråga om, Óttarr?" "Jag tror att Þorsteinn på Háls och Bolli slåss här nere vid ån, och det är den största lycka att avvärja deras svårigheter." Ljótr sade: "Ofta visar du stor ädelmod." Ljótr gav sig snabbt av med några män, och Óttarr likaså. Och när de kommer till ån slåss Bolli och hans män som häftigast. Då hade tre av Þorsteinns män fallit. Ljótr och hans män går raskt fram mellan dem så att de nästan inte kunde göra något. Då sade Ljótr: "Ni ska skiljas genast", säger han, "och det har ändå hänt nog nu. Jag vill ensam döma mellan er i detta mål, men om någon av parterna vägrar det ska vi angripa dem." Och eftersom Ljótr gick på så hårt slutade de att strida, och båda parter samtyckte till att Ljótr skulle döma i detta mellan dem. De skildes med detta. Þorsteinn for hem, och Ljótr bjuder Bolli och hans män hem med sig, och det tar han emot. Bolli och hans män for till Vellir till Ljótr. Platsen där de hade stridit heter Hestanes. Bonden Óttarr skildes inte från Bolli och hans män förrän de kom hem med Ljótr. Bolli gav honom storslagna gåvor vid avskedet och tackade honom väl för hans bistånd. Bolli lovade Óttarr sin vänskap. Han for hem till Krossar och satt på sin gård. ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Valla-Ljótrs förlikningsdom Efter striden vid Hestanes for Bolli hem med Ljótr till Vellir med alla sina män, och Ljótr förbinder deras sår, och de läktes snabbt, eftersom man vårdade dem väl. Och när deras sår var läkta stämde Ljótr ett välbesökt ting. Bolli och hans män red till tinget. Dit kom också Þorsteinn från Háls med sina män. Och när tinget var satt sade Ljótr: "Nu ska man inte skjuta upp kungörandet av den dom (gerð) som jag har fastställt mellan Þorsteinn från Háls och Bolli. Jag börjar domen så att Helgi ska ha fallit utan rätt till bot (óheilagr) för sina skymford och sitt uppträdande mot Bolli. Þorsteinns och Bollis sår väger jag upp mot varandra, men de tre män som föll av Þorsteinns följe ska Bolli böta för. Men för anslaget mot Bollis liv och bakhållet ska Þorsteinn betala honom femton hundraden (hundruð) i treålnarsören (þriggja alna aurar). De ska därmed vara helt förlikta." Därefter upplöstes tinget. Bolli säger till Ljótr att han ska rida hemåt och tackar honom väl för all hans hjälp, och de utbytte vackra gåvor och skildes i god vänskap. Bolli bröt upp Sigríðrs gård på Skeið, eftersom hon ville fara västerut med honom. De rider sin väg tills de kommer till Miklabær till Arnórr. Han tog mycket väl emot dem, de stannade där en tid, och Bolli berättade för Arnórr allt om hans mellanhavanden med svarfdælerna, hur det hade gått. Arnórr sade: "Du har haft stor lycka på denna färd, mot en sådan man som du hade att göra med, där Þorsteinn var. Det sannaste att säga om det är att få eller inga hövdingar från andra härad har vunnit större ära här i norr än du, av dem som hade lika många avundsmän här." Bolli rider nu bort från Miklabær med sina män och hem söderut. Han och Arnórr talar om vänskap med varandra på nytt vid avskedet. Och när Bolli kom hem till Tunga blev Þórdís, hans husfru, glad över honom. Hon hade redan tidigare hört något om hans stridigheter med nordlänningarna och tyckte att det var mycket osäkert om det skulle gå väl för honom. Bolli sitter nu på sin gård med stor heder. Denna Bollis färd blev till nya berättelser i alla bygder, och alla talade om den på samma sätt, att en sådan färd knappast hade gjorts på länge. Hans anseende växte av detta och mycket annat. Bolli skaffade Sigríðr ett förnämt gifte och skildes väl från henne, och vi har inte hört denna saga längre.