# Atla saga Ótryggssonar > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Atla saga Ótryggssonar (verk:saga:atla_saga_otryggssonar) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Om Ólafrs övervåld och om Atli Det var en man som hette Ólafr. Han bodde i Trondheim i Norge på den gård som hette Mælishóll. Han var nära frände till Harald hårfagre, som på den tiden rådde över Norge. Ólafr var en mycket orättrådig man, och ändå hade ingen mod att hämnas på honom för kungens skull. Ólafrs granne hette Ótryggr och bodde på Ótryggsstaðir. Han var gift. Hans hustru hette Brynvör. De var båda till åren komna. Deras son hette Atli. Han låg i eldhuset och var dem till förtret. Aldrig ville han arbeta med någonting. Eldkvinnorna hade alltid agg till honom, för han tog allt från dem som han ville ha, men slog dem så att de skadades om de sade något om det. En gång hände det sig att Ólafrs fåraherde på Mælishóll hade tagit bonden Ótryggrs hästar och använt dem när han vallade, och dödat en av dem. Ótryggr for till Ólafr och bad honom om böter för hästarna. Ólafr svarar att hästarna skulle förbli obötade och att fler skulle gå samma väg om de kom in på hans mark. Ótryggr måste fara hem med detta besked. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Ólafr dräpte Ótryggrs huskarl Någon tid senare kom Ólafrs nötkreatur in på Ótryggrs tun. Han befallde att de skulle drivas bort. Hans huskarl tog en grep och drev bort dem. Han hade slängt trästången mot en oxe och brutit av båda hornen på den. Ólafr såg vad han gjorde och gick för att genskjuta nötkreaturen. Han såg att de var blodiga och slagna. Han bar en bila i handen, gick mot huskarlen och sade: ”Vilt driver du mina nötkreatur, och du skall få lön för dina gärningar”, – och satte i detsamma bilan mellan skuldrorna på honom, så att den gick in till hammaren. Han föll genast död ned. Så skildes de. Ólafr fortsatte sin väg och tillkännagav dråpet för Ótryggrs fåraherde. Han for sedan hem till sin gård och berättade om dråpet. Det blev känt vida omkring och ansågs vara det största övervåld, för Ólafr skröt mycket över den skada han hade gjort Ótryggr. På kvällen kom fåraherden hem och berättade nyheterna för Ótryggr. Han tog mycket illa vid sig. Men på morgonen gjorde Ótryggr sig färdig att fara till Mælishóll och bad Ólafr om böter för mannen. Men han sade att han inte skulle ge några och sade att fler skulle gå samma väg, som ville göra honom orätt. Han sade att Ótryggr skulle fara hem med detta besked, annars skulle hans huskarlar skada honom, och med dessa ord skildes de, och Ótryggr for hem med detta besked och var mycket missnöjd med sin lott. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Atli dräpte Ólafr och for hemifrån På kvällen gick Brynvör, Atlis mor, in i eldhuset och såg var han låg. Hon sade då till honom: ”Det är en stor förtret att se dig ligga här, din stackare, och fastän din fader blir smädad med ord och hans män dräpta, så tar du inte alls vid dig av det.” Atli sade: ”Du är vred nu, mor, och du får väl låta mig veta vad det finns för nyheter.” Hon sade: ”Ólafr på Mælishóll dräpte din faders huskarl och skadade hans hästar.” Atli sade: ”Jag skall träffa Ólafr och få veta vad han vill böta för skadan.” Brynvör sade: ”Större män än du har hämtat torftiga besked från Ólafr.” Men Atli sade att han skulle våga det och reste sig hastigt. Brynvör gick bort och kom till honom med en mantel, en sköld och ett svärd och sade: ”Låt det synas att en man har fått dem.” Och han tog emot dem under tystnad och flinade och gick genast bort. Han gjorde inget uppehåll på färden förrän han kom till Mælishóll. Det var då långt lidet på kvällen. Förstugan var öppen, och han hörde att folk talade med varandra, och det, att Ólafr var i hallen. Han gick då in och bakom dörren. Han tyckte sig nu förstå att Oddleif, hans hustru, talade med honom. Han stod stilla tills hon hade gått bort. Han gick genast in till gavelsängen, men bonden hade lagt sig att sova och tyckte sig höra att en man kom in i hallen. Han frågar vem som gick där. Atli säger vem han är. Ólafr hälsade honom välkommen och bad honom sätta sig ned och sade att det nu väl fanns något nytt att berätta. Atli sade: ”Nyheter skall jag berätta för dig, och det är bäst för dig att ta väl emot dem.” Ólafr bad honom berätta. Atli sade: ”Jag har kommit för att kräva böter av dig, och min fader har sänt mig, och du torde medge vilket övervåld du har visat oss fränder både i dråpet på mannen och i behandlingen av våra hästar.” Ólafr svarar: ”Det har din fader tänkt, att det skulle gå bättre för dig än för honom själv, och här är en knuten duksnibb som jag vill ge dig, och jag anser det fullt betalt.” Atli knyter upp den och fann tre oxeltänder från en människa. Han sade: ”Vad betyder denna betalning?” Ólafr svarar: ”Det är oxeltänder från er huskarl.” Atli svarar: ”Mer vill jag ha”, – grep svärdet och högg honom av vid höfterna, vände sig sedan mot dörren. Men Oddleif kom genast emot honom. Han bad henne förbinda sin makes banesår. Hon ropar genast på sina huskarlar och bad dem gripa Ólafrs baneman. Han knuffade bort henne ur dörren och sprang i detsamma ut i mörkret. Ingen fick vidare se något av honom. Han gjorde nu inget uppehåll på färden förrän han kom till Ótryggsstaðir. Han väckte sin mor och sade henne hur det hade gått. Hon talade väl om det, men sade att det inte passade honom att stanna där och sade att hon ville sända honom österut till Viken till Böðvarr, sin bror, och sade att han skulle söka stöd hos honom. Hon gav honom utrustning till färden och ett brev 1 till Böðvarr tillsammans med två guldringar, som hon sade att han skulle överlämna till honom, och bad honom vara väl behärskad, även om han till en början blev utsatt för någon förtret. Han tackade henne för hennes råd och tog sedan farväl av henne. Så gick han sin väg. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Atli förklaras landsförvisad från Norge Men nu är att berätta om folket på Mælishóll, att Oddleif lät samla män, och de for genast till Ótryggsstaðir på morgonen och bad Ótryggr lämna ut mannen. Men han sade att han inte hade kommit dit. De genomsökte husen och fann honom inte och for hem med detta besked. Oddleif sände då Bergfinnr, sin fosterfar, till Harald kung för att berätta för honom om dråpet på Ólafr. Kungen lät då förklara Atli landsförvisad (útlægr) från Norge, Färöarna, Orkneyöarna, Þjótta och Skåne. Nu blev detta känt vida omkring, och kungen satte tolv mark silver som pris på hans huvud åt två bröder som hette Hjalti och Högni. De for sedan och sökte vida efter Atli och fann honom inte. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Böðvarr tog emot Atli Nu är att berätta om honom, att han inte gjorde något uppehåll på färden förrän han kom österut till Viken, det var sent på dagen, och han bultade genast på dörren. En man kom ut där och frågar den ankommande efter namn, och Atli sade vem han var och frågade om Böðvarr var hemma. Mannen säger att så är det. Atli sade att han ville träffa honom, men den andre säger att han har gått och lagt sig. Atli sade: ”Tidigt går han till vila, och säg honom att jag begär nattkvarter.” Hemmansmannen gick sedan in och sade vem som hade kommit, gick ut igen och ledde in Atli i badstugan och satte honom på en stol, gick sedan till sin plats. Ingen sade ett ord till honom, och han satt i alla sina våta kläder. Man höll sig nu vaken länge, så att Atli blev led på det. Han reste sig sedan och gick till en bädd, drog av sig kläderna och lade sig att sova. Inga ord fälldes om detta. Han somnade snart och vaknade inte förrän man puffade på honom och kom med mat till honom. Det var kall mjölk på ett stort fat (brigtfat) 2, och när han tog skeden bröt han den och slängde fatet. Nu fick han syn på var en oxhud låg. Den grep han och bredde över sig. Sedan sov han till morgonen, tills man tog tag i hans fötter och befallde honom att stiga upp, men han låtsades som om han inte hörde och svarade inte. Nu drogs det i huden vid hans fötter, men han höll emot. Den som stod spjärnade emot så att sänggaveln gick sönder. Atli måste då sätta sig upp. De drog nu häftigt tills huden gick sönder, och var och en av dem höll i sin trasa. Då sade Atli: ”Det är inte att undra på att du har blivit stark, eftersom du gick så tidigt till sängs i går kväll. Men Brynvör, din syster, bad mig hälsa dig och sände dig detta brev.” Böðvarr tog emot brevet och läste det. Sedan sade han till Atli att han skulle få stanna där, men sade att det skulle bli svårt för honom att hålla honom undan Harald kung. Nu bärs mat fram till honom, och när han var mätt kom Böðvarr i samtal med honom och frågar vilket arbete som passade honom bäst. Atli sade: ”Jag har sett ut ved till bränsle.” Böðvarr sade: ”Det arbetet passar mig, för här forslas all brännved från havet.” Atli sade då att han skulle åta sig det. Sedan gick han till havet varje dag och kom med en börda på kvällen. Så gick det till midvintern. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Atli fällde Hjalti och Högni Nu är att berätta om Hjalti och Högni, att de fick underrättelse om att Atli uppehöll sig österut i Viken hos Böðvarr, sin frände. Nu gjorde de sig färdiga för färden till Viken och tog nattkvarter på den gård som heter Hjallar. Där bodde två bröder. Den ene hette Hrafn och den andre Krákr. De var fränder till kungen och berättade för fosterbröderna Hjalti och Högni att Atli gick till havet varje dag för att hämta brännved, och att det var bäst för dem att passa på när han hade kommit in under bördan och då anfalla honom. De gjorde sig nu i ordning och höll mot havet och lade sig i bakhåll tills Atli hade kommit in under bördan i viken. Då sprang de ned, och Högni högg till Atli, men han parerade hugget med den bredyxa som han bar i handen. Nu högg Atli i Högnis hjälm, och yxan halkade av ned på axeln och ned i skulderbladet. Han föll genast död ned, men yxan bröts av från skaftet. I detsamma högg Hjalti till Atli och siktade på benet, men han vek undan ned i viken, grep en sten och slungade den mot Hjaltis bröst, så att han föll bakåt medvetslös. Och Atli ryckte svärdet från honom och högg honom ett banehugg. Sedan vände han hem på kvällen och berättade nyheterna för Böðvarr. Och han talade väl om det och sade att detta hade lyckats väl för honom. ## kap. 7 (maskinöversättning) 7. Atli dräpte Hrafn och Krákr Det nämns en man som hette Loðinn. Han bodde i Fögrutunga och var bror till Hrafn och Krákr. Han var fattig, och hans bröder hyste ett svårt agg till honom. De ägde alla en vrakstrand (reki) tillsammans, Böðvarr, Loðinn, Hrafn och Krákr. Atli hade stor vänskap med Loðinn, för han var bekant med hans dotter. En dag hände det sig, när Atli gick till havet, att han kom till Fögrutunga tidigt på morgonen och att Loðinn stod ute och grät. Atli frågar vad som stod på med honom. Loðinn sade: ”Jag gick till havet i morse, och då hittade jag en val som flutit i land, tjugo alnar lång. I detsamma kom mina bröder och tänkte ta den. Jag bad dem säga till Böðvarr, men de sade att han visade dem större orätt än att det vore värt det. Nu bad jag dem ge mig något, men de slog mig, och jag måste gå gråtande från dem.” Atli sade: ”Korparna tycker att det är lätt att handskas med dig, Loðinn”, – och kvad denna strof: Låt inte, Loðinn, dina levrar [osäker tolkning] få dig att gråta. Styrk ditt sinne, man, och hämnas på dem dårskapen. Lyft du upp ditt huvud, så att svärdens lönnar ser att du har ett käckt hjärta och inte liknar harar. 3 Sedan gick han till havet och såg nu var bröderna rodde in genom viken. Han ropar då till dem och bad dem lägga till vid land och ge honom skjuts och sade att han ville fara norrut till Møre och sade att han hette Bessi och var kungens sändebud. Nu lade de till vid land, men när de kom grep Atli en sten och slungade den i båten, så att den kantrade, och Krákr fick sin bane, men Hrafn tog till att simma och dök fram till stranden. Atli kom genast emot honom och klöv honom ned till skuldrorna. Sedan drog han upp valen och band den i en bylta, – det var hela kåpan, – och bar den hem, kastade den ned i eldhusdörren, men eldkvinnorna var inne i huset. Sedan kom Atli i samtal med Böðvarr och berättade för honom om brödernas dråp. Böðvarr sade: ”Nu kommer kungen att söka upp dig, när han hör detta.” Atli kvad då en strof: Kráki och Hrafni störtade jag i böljan. Nidingarna förmådde inte bära ormen mot mig. Vi räds inte fursten med de hårfagra lockarna. Låt honom leka för sig själv. Litet skall jag frukta det. 4 Det led nu långt på kvällen, tills man saknade eldkvinnorna. Då gick Böðvarr ut och såg efter dem. Och när han kom till eldhuset såg han att dörren var fylld ända upp, så att de fick tillbringa natten där. Han förde nu bort byltet, men de förbannade Atli svårt för spratten och sade att de skulle löna honom för det. Böðvarr log åt deras ord och sade att de inte skulle tråta med Atli. ## kap. 8 (maskinöversättning) 8. Harald kung söker efter Atli Nu gick tiden, och kungen fick höra om dessa dråp, och han blev så vred att han skiftade färg och sade: ”Ingen man har visat mig en sådan djärvhet som Atli, att dräpa två av mina hirdmän och tre fränder och sedan tänka stanna här i Norge, och det kommer att bli en stor skam för mig om han skall vara vid liv längre.” Nu lät kungen rusta ett långskepp och valde till det både tappra och hårdföra män, sextio till antalet, och följde nu själv med dem. Sedan höll de kurs österut till Viken. ## kap. 9 (maskinöversättning) 9. Atli förbereder sig på kungens ankomst Nu vänder sig sagan till Atli, att han en morgon tidigt var på fötter, kom i samtal med Böðvarr och sade: ”Jag har en bön till dig.” Böðvarr frågar vad den är. Atli sade: ”Låna mig ditt stora hullingspjut, för jag tror att kungen kommer hit i dag, eftersom jag drömde i natt att jag tyckte mig stå vid havet, och jag såg att en mycket stor val kom in genom viken och drev många små framför sig. Jag stirrade på detta, och i samma ögonblick föll jag ut i havet, och då anföll alla mig, men jag tyckte att jag genomborrade många av dem med ditt spjut. Ändå måste jag fly upp på land undan dem, och vid det vaknade jag.” Böðvarr sade: ”Du skall inte gå till havet i dag, så att kungen inte träffar dig ensam.” Atli sade: ”Det skall ändå säkert ske, för jag vill inte att någon skall råka illa ut för min skull”, – och han kvad då denna strof: Jag är högst ovan vid att andra håller sköldar för mig, fastän hård storm görs av Gönduls eld. Litet räds jag den hårfagre haren [osäker tolkning]. Det kan vara att han får en hård smäll, om han kommer. 5 Sedan gjorde han sig färdig för färden och tog på sig den mantel som hans mor hade gett honom, fäste svärd och sköld vid sidan, satte hjälm på huvudet, men gick med spjutet och tog farväl av Böðvarr, gick sedan sin väg. Böðvarr såg efter honom och sade till dem som stod bredvid: ”Lyckosam såg min frände ut nu.” ## kap. 10 (maskinöversättning) 10. Atli drev kungen på flykt Nu är att berätta om Atli, att han kom till Fögrutunga och träffade Guðrún Loðinsdóttir. Hon frågade vart han ämnade sig. Han kvad då en strof: Till kämpen kom i drömmen, du brynljusa kvinna, diser, som reser åt kämpen stark fara inom kort. Vågor brann av blod. Män stärker Skögulls väder. Hänga såg jag fästtungor upplyfta [osäker tolkning]. Ännu lever jag. 6 Och efter deras samtal gick han till havet och samlade ihop trä för sitt nöjes skull. Och när han har varit där en kort stund ser han att ett mycket stort skepp kommer in i viken, och en skuta sjösätts, och femtio fullt beväpnade män steg i den och höll mot land. Han kände igen kungen på grund av ryktet om honom. Atli går nu dit där ett stenblock (hnyðja) låg och grep det och slungade det mot skeppet, så att hela stäven bröts av, och fem män fick sin bane. Då sade kungen: ”Hård är landstigningen.” Atli sade: ”Hårdare blir er utrodd.” Nu sprang de alla upp, men Atli sprang upp på en klipphäll och värjde sig därifrån. Kungen eggade nu sina män till ett ärorikt anfall, men Atli sade att de inte vågade komma upp. De gick nu häftigt fram. Två bröder var med kungen. De hette Ívarr och Úlfr, av hålogaländsk släkt. De sprang båda upp på den smala stigen. Ívarr högg till Atli över båda låren, och det hade blivit hans bane om manteln inte hade skyddat honom. Atli stötte nu spjutet genom Ívarr och ut genom ryggen, men Úlfr följde så tätt efter att spjutet gick igenom honom också, och båda föll döda ned, och kungens män tappade modet vid detta. Men han eggade dem och sade åt dem att söka efter en väg upp på ett annat ställe, men några skulle stanna kvar och anfalla honom. Nu delade de sig och kom nu upp på ett annat ställe och anföll nu Atli, så att han vek undan ut på klippspetsen. Nu kom alla kungens män upp och anföll honom häftigt, så att han måste hoppa utför klippan i havet. Nu bad kungen sina män hindra honom från att komma i land, så att han skulle drunkna av utmattning under simningen, och så gjorde de. Nu dök Atli, så att ingen trodde att han levde, och de ville vända om. Men kungen sade att det var hans knep och sade att han skulle komma upp när de minst anade det. I samma ögonblick kom Atli upp på en klippa och sade att han nu skulle stå sig, om kungen vågade komma. Nu anföll de honom alla, och den hårdaste strid började. Sju män hade fallit i den förra drabbningen, men trettiosex var kvar. Atli högg nu tätt och ofta. Han sprang många gånger ut över ringen av män, och han blev inte sårad annat än på händer och fötter, för manteln skyddade honom. Ändå föll nu ytterligare sex, och Atli hade nu blivit mycket trött, så att han nu drog sig baklänges tillbaka in under en klippa och värjde sig där en stund. Men kungen eggade ännu sina män till ett djärvt anfall. Och när striden stod som högst kom arton fullt beväpnade män ned från klipporna och hade masker på huvudena. Atli kände där igen Böðvarr, sin frände, på växten och vapnen. Nu anfaller de alla dem, och den hårdaste strid började. De maskerades anförare stötte ett spjut genom en av kungens män, som hette Glúmr, och klöv en annan ned till bältet. En tredje sköt han med en kniv (handsax), och de flesta av hans män dräpte var sin man. Atli högg nu tätt och ofta och fällde på en kort stund nitton av kungens män. Kungen tog då till flykten med femton män mot havet. Nu vände de maskerade männen bort, men Atli förföljde de flyende ända ned till havet och ned i en vik, men kungens män hade kommit dit med skeppet och lade till vid land. Men Atli sprang ned på klipphällen och slungade stora stenar ned på dem, och tio fick sin bane, men fem kom undan med livet och kungen därtill. Sedan höll de bort från land och ut till skeppet, hissade segel och for bort. Men Atli satte sig då ned och kvad denna strof: Hård var striden som fördes i Hlöks borstiga larm [osäker tolkning]. Jag kastade sten till skada, så att männen inte tyckte sig bli bättre. Den gamla stridslågan grep jag. Spjutet sjöng i krokiga stänger [osäker tolkning]. Bleka föll på slagfältet männen, omgjordade av Hel. 7 Sedan gick Atli hem och träffade Böðvarr och tackar honom för hjälpen med många vackra ord, och alla som hade varit med honom. ## kap. 11 (maskinöversättning) 11. Atli och hans fränder gör sig redo att fara till Island Nu rådslog fränderna om att de inte skulle kunna stanna kvar efter dessa stordåd. De beslöt nu att sälja alla sina kreatur och köpa sig ett skepp och segla till Island och bosätta sig där. Detta beslöts nu snabbt, och Atli red till Ótryggsstaðir. Där hade då förändringar skett, för hans fader var död. Han sålde där all boskap, men förde sin mor österut till Viken och all lös egendom. Många av hans fränder for med honom. Böðvarr köpte nu ett skepp av köpmän från Sverige och rustade det så fort som möjligt. Loðinn slog följe med dem, och de var segelklara när en månad hade gått, gick sedan ombord och var trettio till antalet utom kvinnorna, som var Brynvör, Atlis mor, och Þóra, Böðvarrs hustru, Guðrún Loðinsdóttir och hans hustru Gunnhildr. Nu höll de sitt skepp söderut till Agðanes och lade sig där i en dold vik. Där gick Atli i land och bad Böðvarr vänta på honom i tre nätter. Om han då inte kom, kunde de segla sin väg. ## kap. 12 (maskinöversättning) 12. Om Atlis skadegörelse och Islandsfärden Kungen satt på Agder. Han for nu västerut till Dalir på gästabud till Hildingr, sin frände. Atli for nu norrut till Hnjúkar. Där bodde Gizurr den vite, kungens frände. Atli kom dit tidigt på morgonen och dräpte honom när han skulle gå till gudahovet (goðahof). Sedan for han bort och uppehöll sig i skogen under dagen. Men när det började skymma for han hem till Agder. Inte långt därifrån stod kungens gudahov, och fyra fullt beväpnade män skulle vakta det natt och dag. Nu gick Atli till hovet och smög sig in på hovgården, så att de inte märkte honom. Sedan dräpte han tre, men grep en och band honom, plundrade sedan hovet och tände eld på det. Och därefter gick han till mannen och bad honom berätta för kungen om dråpet på Gizurr och om brännandet av hovet. Han gick sedan sin väg och träffade Böðvarr. De hissade nu segel och stack till havs. Det berättas inget om deras färder förrän de kom till Island på västra sidan och lade in sitt skepp i en fjord och gick i land där och fann på stranden tre döda torskar, och kallade sedan fjorden Þorskafjörðr. Inte långt därifrån byggde Atli en gård, som hette Atlavík. Där slog han sig ned i lugn, men gav sina skeppsmän bosättning inåt fjorden. Loðinn byggde en gård som heter Núpr. Atli gifte sig med Guðrún Loðinsdóttir och fick med henne tre söner, som hette Sörli, Áki och Böðvarr. Den sommaren kom ett skepp ut till Island, och två bröder rådde över det. Den ene hette Haukr och den andre Hrani. De for till Atli och tog land i besittning på andra sidan fjorden och hade stor vänskap med Atli. ## kap. 13 (maskinöversättning) 13. Kungen gör en ledung (leiðangr) mot Atli Nu är att berätta om kungen, att han kom hem och hörde om dråpet på Gizurr och likaså om brännandet av hovet, och han tyckte att det hade gått mycket illa. Nu led sommaren och vintern. Om våren rustade kungen ett skepp med tjugofyra män och sade att de skulle segla till Island och på västra sidan in i en fjord som var smalast vid mynningen, och att de skulle bränna den gård som låg ytterst på södra sidan och inte låta någon komma ut. Två bröder rådde över skeppet. De hette Lambi och Kambi. Sedan stack de till havs, och det nämns inget om deras färder förrän de kom till Þorskafjörðr, – det var sent på dagen, – och lade sitt skepp i en dold vik. ## kap. 14 (maskinöversättning) 14. Strid med östmännen Men nu är att berätta om Atli, att sömnen kom över honom under dagen, så att han lade sig ned. Då drömde han att han tyckte att tjugofyra vargar kom till gården. De satte eld på gården så att den brann. Och när Atli vaknade sände han män till bröderna Haukr och Hrani och bad dem träffa honom med så många män som de möjligen kunde. De reagerade snabbt och kom med femton män, och Atli tog väl emot dem. Sedan sände han bud till Loðinn och sina fränder, och de kom till honom med femton män, så att de hade fyrtio stridbara män. Atli berättade sin dröm för dem och sade att han trodde att ofred var förestående. I detsamma kom Böðvarr från havet och sade att ett skepp låg ute i vikarna. Nu befallde Atli alla att gå ut ur gården och upp i en bäckravin som gick ned genom ängen. På kvällen kom en tät dimma. Nu är att berätta om östmännen (Austmenn), att de gjorde sig i ordning så fort som möjligt och höll mot gården och tände eld runt omkring den och satte nu en stark vakt framför varje dörr. Men när de var som mest på sin vakt visste de inte av förrän en ring av beväpnade män slöts runt dem, och man anföll dem från alla sidor. Atli dräpte den förste och högg Eyvindr den svenske ett banehugg. Lambi vände sig emot dem och högg Loðinn av vid höfterna och stötte ett spjut genom Þorleifr den smale, Atlis frände. Detta såg Haukr och sprang fram mot Lambi, satte svärdet i framsidan av hjälmen, så att det tog av näsan, hakan, armarna i armbågsvecken och fötterna i vristlederna. Han föll genast död ned. Nu är att berätta om Böðvarr, att han släckte den eld som de hade tänt. Han gick sedan till striden och dräpte två män, som hette Helgi och Þórólfr. Östmännen föll nu snabbt, tills det inte fanns fler kvar än sex. De tog till flykten, men Atli förföljde dem och dräpte alla utom tre. Han vände sedan tillbaka till sina män. Åtta av deras män hade fallit i denna drabbning. Nu är att berätta om östmännen, att de kom ombord på ett skepp med Örn den svarte den sommaren, och de är ute ur sagan. ## kap. 15 (maskinöversättning) 15. Sagans slut Morgonen därpå gick Atli och hans följeslagare till havet och tog alla rikedomar från skeppet och delade dem mellan sig. Haukr och Hrani fick hälften och skildes i kärlek från Atli. Och han lät lägga de döda männen i hög, och det syns ett tydligt spår av det på tunet i Atlavík. Om sommaren kom Haukr till Atlavík och bad Atli rida med honom norrut till Hrafnabjörg för att fria till Þóra Hallketilsdóttir. Atli tog väl emot det, och de red hemifrån tolv tillsammans, och Hrani var med dem på färden. De kom nu till Hrafnabjörg, och Atli framförde frieriet för Haukrs räkning, och Hallketill svarade väl på det, och hon for hem med honom. Sedan bjöds alla de främsta männen från de närliggande bygderna. Och vid gästabudet friade Hrani till Rannveig, dotter till Gunnarr kelda från Skörð, och det giftermålet blev av. Han fick henne om hösten och flyttade sitt bo dit. Det blev god kärlek mellan dem, och de fick två söner. Den ene hette Ólafr, som sedan bodde på Fífilsvellir, men den andre hette Ormr, som bebyggde Ormsdalr under Jökull i väster. Haukr satt i Haukstunga och fick med Þóra, sin hustru, tre söner. Þórarinn var den äldste av dem, den andre hette Þórðr och den tredje Þórir, och det härstammar många människor från dem. Böðvarr hade en son som hette Skeljungr. Han var fader till Þórólfr, som förekommer i Ármanns saga. Sörli, Atlis son, gifte sig med Helga Molda-Gnúpsdóttir, och det härstammar många människor från dem. Áki gifte sig med Hlaðgerðr, dotter till Björn hvítadæla, men Böðvarr förekommer inte i sagorna. Atli dog av ålder, och här slutar så berättelsen (þáttr) om Atli Ótryggsson. Anmärkningar och förklaringar: 1) runkavle ÍBR, 6, 4to, här och på s. 458. 2) brigtfati, bryggfati handskrifterna. 3) Loðinn, låt inte dina bröder få dig att gråta. Styrk ditt sinne, man, och hämnas på dem deras dårskap. Bär huvudet högt, så att man ser att du är modig och inte liknar harar. 4) Jag störtade Krákr och Hrafn i havet. Nidingarna förmådde inte bära svärd mot mig. Jag räds inte den hårfagre kungen. Låt honom ge sig ut på lek. Litet skall jag frukta det. 5) Jag är högst ovan vid att andra håller sköld för mig, fastän striden blir hård. Litet räds jag den hårfagre kungen. Det kan vara att han får en hård smäll, om han kommer. 6) Du mö med ljusa ögonbryn, till mig kom i drömmen diser som kommer att skapa mig stor fara inom kort. Blod föll i heta vågor. Män stärker striden. Jag såg svärd hänga och höjas mot luften. Ännu lever jag ändå. 7) Striden som vi utkämpade var hård i det snabba vapenbullret. Jag kastade sten till skada, så att männen inte tyckte att de hade gott av det. Jag grep det gamla svärdet. Spjutet sjöng i ”krokiga stänger”. Män föll bleka till marken, inneslutna i Hels salar.