# Ásmundar saga Atlasonar > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Ásmundar saga Atlasonar (verk:saga:asmundar_saga_atlasonar) - **Datering:** 1200/1400 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## kap. 1 (maskinöversättning) 1. Om Hrómundr och Atli En man nämns Hrómundr. Han bodde i Laxárdalr på den gård som heter Hóll. Han var gift, och hans hustru hette Gjaflaug. Hrómundr var en stor man till växten och stark och svår att ha att göra med, och han ville inte ge efter för sin del, även om skillnaden var någon. Hrómundr hade två söner med sin hustru. Den ene hette Hallbjörn och den andre Ormr. De var oregerliga och svåra att ha att göra med och lika sin far. En man hette Atli. Han bodde på det ställe som heter Eyri, mittemot Hrómundr. Atli var en god bonde och omtyckt, och Hrómundr avundades honom mycket, men tyckte ändå att han var föga värd jämfört med honom själv. Atli hade två söner. Den äldre hette Ásgeirr och den yngre Ásmundr. De var stora och starka män, men Ásmundr var ändå den större av dem. Hrómundr hade en träl som hette Þrymr. Han var både hård och elak och lemlästade somliga och dödade somliga. Hrómundr och hans söner satte stort värde på honom. Så led nu tiden. ## kap. 2 (maskinöversättning) 2. Ásmundrs utlandsfärd och vikingatåg En dag kom Ásmundr för att tala med sin far och sade: ”Jag vill fara utomlands och så söka mig rikedom och berömmelse. Jag tycker det är ömkligt att ligga hemma som en träl.” Hans far sade att så skulle det vara. En man hette Kolbeinn, som hade ett skepp i Laxárós. Med honom tog bröderna sig överfart. Sedan lade de ut till havs. De fick god vind och tog land norrut i Norge och styr sitt skepp till Trondheim (Þrándheimr). Då härskade Olav Tryggvason i Norge. Bröderna for genast till honom och kom när kungen satt vid dryckeslag. De gick fram inför kungen och hälsade honom. Kungen tog väl emot deras hälsning och frågar vilka de är. De sade att de var isländska män. Kungen frågar om de ville ta emot dopet. De lät föga om det, men det kom ändå till slut därhän att de blev döpta och alla deras följeslagare, och de satt en tid hos kungen i god välfärd. Kungen satte stort värde på Ásmundr för hans färdigheters skull. En gång kom kungen för att tala med Ásmundr och sade: ”Jag har tänkt ut en sändning åt dig.” Ásmundr frågade vilken den var. Kungen säger: ”En man heter Sóti, från Sudröarna (Suðreyjar) till börden och en mycket stor viking. Han var först här i landet och ville inte ta emot kristendomen. Han drog så ut på härnad och har ständigt legat i viking sedan dess ända till denna tid. Nu tänker jag be dig att söka upp honom och säga honom att antingen ta emot kristendomen eller bli dräpt, och jag ska utrusta din färd så som jag ser är lämpligast.” Sedan gjorde sig Ásmundr redo att ge sig av och hade tio skepp och åttio man på vart och ett. Ásgeirr, hans bror, var också med honom. De härjade vida omkring och det blev gott om rikedom. De seglade tills de kom till den ö som heter Rauðsey. Där kastade de ankar. Ásmundr tog en båt och rodde i land. Han gick upp på ön och såg femton skepp ligga på andra sidan ön och dessutom en drake. Då sade Ásmundr till Ásgeirr, sin bror: ”Vilket vill du göra, antingen fly genast eller strida?” Ásgeirr sade: ”Om vi strider mot dessa vikingar, då står mycket på spel, ty jag tror att de är farliga, men ändå vill jag inte spara min följeskap för dig.” ”Det är väl”, säger Ásmundr. Sedan for bröderna till sina skepp. Då bad Ásmundr sina män bära sten ombord och guld i land. De gjorde så, och när det var klart ror de med alla skeppen in runt ön, tills de kom till den stora draken. En man stod vid masten, lång och grov. Han var ganska svart och ondskefull att se på. Han hade hjälm på huvudet och var klädd i ringbrynja, omgjordad med svärd och med spjut i handen. Då frågar Ásmundr vem som rår för skeppen. Han sade att han hette Sóti – ”och du ska antingen gå ifrån dina skepp och ditt gods, eller också ska jag låta döda dig.” Ásmundr sade att han skulle strida. Sedan sade han honom kung Olavs budskap – ”och här är en ring som kännetecken (jartegn). Han tänker låta döda dig, om du inte beger dig till honom och tar emot kristendomen.” Sóti sade: ”Inte bryr jag mig om kung Olavs angrepp, och ännu mindre om en sådan stackare som du är kommer i min väg.” Ásmundr sade: ”Det ska du få erfara.” Sedan tog striden sin början. Sóti hade två bärsärkar. Den ene hette Hergrímr och den andre Hárekr. De var de värsta att ha att göra med, och bärsärkagång kom alltid över dem. De vadade upp på Ásmundrs skepp och dräpte allt som kom i deras väg. Då kom Ásmundr emot dem och högg genast mot Hárekr, så att huvudet gick av. Då blev Hergrímr vred och högg genast mot Ásmundr. Han satte skölden emot, så att hugget inte bet. Ásmundr lät då hugg följa tätt på varandra, innan han dräpte honom. Då kom de tillbaka upp på Sótis skepp och dräpte allt som stod i vägen. Då vände sig Sóti mot Ásmundr och högg genast mot honom. Ásmundr hoppade upp i luften, och Sóti missade honom. Där fanns en tvärslå över skeppet, och Sóti högg i den så att svärdet fastnade. Ásmundr hugger genast mot honom, och det träffade halsen, så att huvudet gick av. Då höjdes segerrop, och alla vikingarna gav sig i Ásmundrs våld. Bröderna tog alla Sótis skepp och den stora draken och mycket annat gods. Sedan seglade de norrut förbi Hålogaland och söderut över havet. Då seglade tio skepp emot dem. Ásmundr frågar vem som rådde för skeppen. De sade att två bärsärkar rådde för dem. ”Den ene heter Finnálfr och den andre Jólnir, och ni har två val framför er, det ena att ge bröderna era skepp med allt som är på dem, eller också hugger de er i småbitar.” Ásmundr sade att han skulle försvara sig så länge han förmådde. Då säger Jólnir: ”Du valde det alternativ som kommer att gå värre för er, ty ni kommer inte att försvara er länge innan ni blir dräpta.” ”Så får det vara”, säger Ásmundr. Sedan bröt striden ut mellan dem. Ásmundr gick väl fram. Då vadade bröderna Jólnir och Finnálfr upp på brödernas skepp och högg ned allt som kom i deras väg. Då vänder sig Ásmundr mot Finnálfr. Denne kastade ett spjut mot Ásmundr, men han fångade det i luften och kastade det tillbaka mot Finnálfr, genom skölden och sedan in i skulderbladet, och det var ett stort sår. Då blev Finnálfr fruktansvärt vred och drog sitt svärd och högg mot Ásmundr. Han satte skölden emot, och Finnálfr klöv den itu, men svärdet for in i relingen. Finnálfr böjde sig framåt efter hugget. Då lyfte Ásmundr sitt svärd och klöv Finnálfr på längden. Sedan gick Ásmundr dit där Jólnir och Ásgeirr, hans bror, stred. Då hade Ásgeirr blivit sårad, men Jólnir föga. Då högg Ásmundr tvärs över Jólnirs skuldror så hårt att han gick itu på mitten. De tog där mycket guld. Sedan seglade de tills de kom till Norge, och kung Olav tog väl emot Ásmundr och frågar honom hur det hade gått. Ásmundr berättade som det var och om hans och Sótis mellanhavanden. Kungen sade att det hade gått som de förtjänade. Ásmundr blev mycket berömd för sina bragder, och kungen höll honom i stor ära. Det säger alla människor att Ásmundr hade kommit nära kungen i alla färdigheter. Så led nu tiden. ## kap. 3 (maskinöversättning) 3. Hrómundr lade sig i bakhåll för Ásmundr och hans bror En gång gick Ásmundr fram inför kungen och bad honom om lov att få fara till Island. Kungen samtycker till det, men säger att få skulle komma från Island i hans dagar sådana – ”som du är.” Kungen följde Ásmundr till skeppet och gav honom ett gott svärd vid avskedet. De skiljs, han och Ásmundr, i stor kärlek. De fick god vind och tog land i Laxárós. Detta får Atli på Eyri höra och rider genast till skeppet för att välkomna sina söner. Bröderna rider hem till Eyri och satt hos sin far över vintern. Bröderna fick stor ära av denna färd. Men Hrómundr och hans söner avundades dem mycket, och det hade varit nära att Atli inte hade kunnat sitta kvar på Eyri medan bröderna var utomlands. En dag for bröderna ned till Hjarðarholt. Där bodde då Halldórr Ólafsson. Han var deras störste vän. Sedan gjorde sig bröderna redo att fara på kvällen, men Halldórr bad dem sitta kvar – ”ty det är min mening att man kommer att ligga i bakhåll för er.” Ásmundr sade att han inte var rädd – ”och det ska inte spörjas att jag flyr för Hrómundrs trälar.” Sedan for de tills de kom till den gärdesgård som ligger ovanför Hjarðarholt. Då sprang femton män upp och angrep dem. Det var Hrómundr och hans söner. Då sade Hrómundr: ”Det hade jag tänkt, att detta skulle bli vårt sista möte, och ni ska inte komma undan.” Sedan angriper de dem, men de försvarade sig väl och tappert, och Ásmundr dräpte genast fem män och Ásgeirr tre. Då sprang Hrómundr emot Ásgeirr, och de stred, men Ásmundr hade att göra med Hallbjörn och Ormr. Men just då kom Atli, deras far, och skilde dem åt. Då hade alla av Hrómundrs folk fallit, och de själva var svårt sårade. Och när Hrómundr såg Atlis ankomst, tar han till flykten och vänder bort. Bröderna var då mycket trötta och något sårade, och de for hem till Eyri med sin far och blev där helade. Nu går den sommaren så att bägge parter sitter i ro. ## kap. 4 (maskinöversättning) 4. Hrómundrs och hans söners fall och Ásmundrs irrfärder Det var en dag som bröderna Ásmundr och Ásgeirr går till sina hästar i den dal som heter Svínadalr. Detta får Hrómundrssönerna höra, samlar genast folk och blir tolv tillsammans och tänker ligga i bakhåll för båda bröderna. De rider fram förbi Hafragil och dröjde där tills bröderna rider hem. Då rider de i vägen för dem, och hälsningarna blir korta. Genast bryter striden ut mellan dem. Bröderna dräpte alla Hrómundrssönernas män. Då vänder sig Ásmundr mot Ormr, och de stred inte länge innan Ormr föll död till marken. Men Ásgeirr och Hallbjörn stred länge, och ingen av dem fick övertaget över den andre. Då kom Ásmundr dit och gav Hallbjörn banehugget. Sedan red bröderna sin väg. Men de hade inte färdats länge innan Hrómundr kom med tio man och genast angrep dem. Men bröderna gav dem ett skarpt mottagande. Då föll Hrómundrs män, utom att han stod ensam kvar. Då angrep de honom, men han försvarade sig väl, och det kom därhän att de dräpte honom. De vänder sedan hem och berättade för sin far de händelser som hade inträffat. Han lät föga om det och sade att det fick stå så som det hade kommit. En gång kom Ásmundr för att tala med sin far och sade att han ville fara utomlands och träffa kung Olav – ”men Ásgeirr ska stanna hemma.” Då sade Atli: ”Inte uppmuntrar jag dig till detta, ty det synes mig att färden inte kommer att lyckas väl.” Ásmundr sade att han skulle våga det. Sedan köper han ett skepp som stod uppdraget i Laxárós och seglar därifrån under sommaren. De fick dålig vind, och de drabbades av havsvilla (hafvillur), och de drev vida omkring norrut över havet. Det kom därhän att de stötte på några skär, och alla män omkom utom Ásmundr. Han kom ensam i land med sina vapen. Han går länge, tills han ser en stor grotta, och en eld brinner på glöden. Han såg att tre trollkvinnor satt vid elden och kokade kött. Ásmundr hugger genast mot en av dem, så att huvudet gick av. Då reagerar de snabbt, trollkvinnorna som var kvar, och angrep Ásmundr, men han försvarade sig med den största bravur tills han dräpte den ena. Då kastade den andra vapnen och gick lös på Ásmundr. Han tog kraftigt emot henne, och de brottades länge, tills han fick henne under sig. Då sade hon: ”Skänk mig livet, så ska jag vara dig till hjälp.” Ásmundr gjorde så och frågar efter hennes namn. Hon sade att hon hette Hergerðr – ”och här nära är min fars boning, han som heter Skrámr, och min mor heter Glámdís, och jag vet att de kommer att döda dig om de får veta om dig. Men jag var inte långt borta när du råkade ut för skeppsbrottet, ty jag räddade sex av dina män.” Sedan låste Hergerðr upp en sidogrotta och ledde ut Ásmundrs män därifrån. Han tog väl emot sina män. Då sade Hergerðr: ”Här måste ni vara medan jag far bort.” Sedan far hon, men de stannade kvar i grottan och levde i allt överflöd. ## kap. 5 (maskinöversättning) 5. Ásmundr for hem till Island En kväll kom Hergerðr sent hem till dem. De frågade henne om nyheter. Hon sade att hon inte kunde berätta några – ”utom att jag har skyddat er för min far. Han skulle ha dräpt er alla, om inte jag hade varit.” De frågade henne var de hade kommit i land. Hon sade att de hade kommit till Grönlands obygder. Sedan ledde Hergerðr dem ned till havet. Och när de kommer dit, såg de ett skepp flyta där med rå och rigg. Då sade Hergerðr till Ásmundr: ”Här är en båt som jag vill ge dig vid avskedet, och den kommer inte att brytas sönder snabbt i sjögång, om man hanterar den väl.” Han tackar henne för gåvan, och de skildes sedan i vänskap. De seglade in till Trondheim och träffade människor och frågade efter nyheter, och man sade dem att det hade blivit hövdingaskifte i Norge. Kung Olav hade då fallit och Erik jarl kommit till makten. Ásmundr var inte angelägen om att träffa honom och seglade sin väg till Island och förde sitt skepp in i Laxárós. Detta får Atli, hans far, höra och red genast till skeppet, och det blev där ett mycket glatt möte mellan far och son. De red hem till Eyri, och Ásmundr var hos sin far över vintern. ## kap. 6 (maskinöversättning) 6. Ásmundrs giftermål En man hette Þorgeirr, som bodde på Hafratindar. Han hade en dotter som hette Ingibjörg. Hon var det bästa giftet där i bygderna. En gång kom Ásmundr för att tala med sin far och sade att han ville stadga sig och gifta sig – ”och jag vill fria till Ingibjörg, dotter till bonden Þorgeirr på Hafratindar.” Sedan rider de till Þorgeirr och lägger fram denna sak för honom, och den var lätt att vinna. Bröllopet skulle stå när en månad hade gått, och de for sedan hem. Det led mot den tid då bröllopet skulle hållas. Dit kom många människor från Laxárdalr. Det gästabudet varade i sex dagar, och när det var slut blev alla utskänkta med gåvor. Ásmundr bodde på Eyri efter sin far, och så slutar denna saga.