# Prosaiska krönikan (Sverige krönika) > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Prosaiska krönikan (Sverige krönika) (verk:prosaiska_kronikan) - **Datering:** 1448/1457 - **Källsamling:** Fornsvenska textbankens material: krönikor och Konungastyrelsen - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornsvenskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 ## s. 219 (maskinöversättning) [‡‡ 1] Den som söker i och läser igenom gamla krönikor, han finner att alla de visaste mästare, som Gud har fogat vishet och förstånd till att besinna, begripa och efterforska den nåd som Gud har givit vishetens makt och följe, de har noggrant beskrivit världens märkligaste tillstånd till minne för efterkommande, eftersom ingen människa kan ha minne eller förståelse av världens förlopp för försumlig glömska och ålderdomens vansklighet, om inte gamla mästare och lärare efterlämnar det i skrifter. Därför har jag ur de gamla förfädernas krönikor samlat om ett särskilt folks gärningar, som då kallades geter och sedan kallades götar eller goter och nu kallas svenskar, i den mån allsmäktige Gud och jungfru Maria ger mig nåd. När Guds rättvisa såg att människosläktet inte ville sköta eller akta hans ordning utan tog sig före särskilda synder emot naturen, för vilket allsmäktige Gud lät gå en flod över hela världen, så att han vredgades på allt som han hade skapat och fick leda vid det för deras synders skull, då fanns ännu en rättvis man på jorden som hette Noa, vilken Gud bevarade [‡‡ 2] till människornas förökning med hans hustru och tre ## s. 220 (maskinöversättning) hans söner, som hette Sem, Ham och Jafet. Deras avkomma och efterkommande glömde både änglarnas nedstörtande och floden som hade gått över hela mänskligheten, och började högfärdens torn på en slätt som då kallades Sinear och nu kallas Babylonien. För denna högfärd var Guds hämnd åter nära och plågade dem med åtskillnad i tungomålen, och de blev oense; så blev de också åtskilda i seder och landskap. Och då delades länderna och världen i tre delar, så att Sem fick Asien, Ham Afrika och Jafet den första delen, som kallas Europa. Och från honom har skyter och geter kommit, som långt efteråt kallades götar eller goter och nu kallas svenskar. De som bebyggde Hälsingland och ovanför Tiveden och Kolmården kallades då skyter eller svear (swidia), och de kallades [götar] som bebyggde nedanför de nämnda skogarna och till Öresund mellan Östersjön och Västerhavet. Om dem skriver en vis mästare som hette Adam att Götaland och Svitjod (sidia) var de två heligaste [osäker tolkning] länderna i Nordlanden, eftersom deras bygder var allra främst till säd och rikast på boskap, fiskevatten, skogar [osäker tolkning] och alla slags gröda och stora hästar; och att där finns stort folk, både till kroppen och till sinnet, och inte i behov av ## s. 221 (maskinöversättning) andra landskap eller män. Guld, silver, koppar, järn, lekattskinn som nu kallas hermelin, mårdskinn och gråskinn och alla slags vild[‡‡ 3]skinn har de i överflöd. Och när sådant kommer till oss, då håller vi det för dyra klenoder, men de aktar dem för ingenting värda. I fråga om kvinnor har de inget mått alls, ty var och en har efter sin förmåga två eller tre hustrur; rika män eller hövdingar har fler än man kan räkna. Och med sådana har de lagliga barn, och därför blev herreskapet och folket under den tiden så otaligt stort. En annan högt aktad vis mästare, som hette biskop Ardan, säger att den förste konungen i Götaland hette Erik. Och samme konung Erik lät allra först ta upp och bebygga det land som heter Skåne. Och sedan for de till de öar som ligger närmast därintill och lade dem under sig, som då kallades Vetala hed och nu Själland, Mön, Fyn, Lolland och Falster. Konung Erik dog i Götaland. Efter honom följde hans son Goderik, och i andra krönikor, både i Rom och på flera ställen, kallas han Theodericus. Han vann Expedia, som nu kallas Jylland, norra och södra, Frisland och Holstein. Och han drog först med en här ut från Götaland och vann Tyskland, Valland och flera länder, som nog finns beskrivet om honom i de länderna. När han blev mycket gammal for han tillbaka till Götaland. Då levde Serug, en god man [osäker tolkning], patriarken Abrahams farfar. ## s. 222 (maskinöversättning) Goderik dog i Götaland. Efter honom [‡‡ 4] kom hans son Filemer, som kallades Filemer den store. Han samlade en stor här och drog in i Stihia, som är Svitjod ovanför Tiveden och Kolmården, och vann alla hälsingar och lade dem under sig. Och därmed vände han sin färd och drog därifrån med sin här och vann Alamannia och alla länder under sig ända till Danubius, som nu på tyska kallas Donau, och for så över Danubius och [vann] Thrakien och Moesien och sedan över de berg som kallas Alperna in i Makedonien och vann både det och Grekland, Pontus, Asien och Illyricum, och hade de fem landskapen i sitt våld i femton år. Och götarna vann ytterligare Armenien, Syrien, Kilikien, Galatien, Pisidien, Werniam [oklart] och Jochiam [oklart], och dräpte Wesosus, Egyptens konung, och vann Egypten. ## s. 223 (maskinöversättning) Rodericus Toletanus, den vise ärkebiskopen i Spanien, skriver om götarnas [osäker tolkning] gärningar och mandom att han inte kan beskriva och prisa det så högt och fullkomligt som de har fullbordat det i gärning. Ty kejsar Dareios och hans son Xerxes flydde för Acetus, götarnas konung, vilka vågade strida mot den store konungen Alexander och mot konung Poros och kejsaren av Rom; och att Themaris, götarnas drottning, med sin hand dräpte den väldige och mäktige konungen Kyros [rex persarum], och att samma götar lade under sig Valland, Rom, Neapel, Aragonien, Sicilien och alla landskap däromkring och hade dem i omkring fyrahundra år, och byggde ett fäste utanför Rom som de kallade Weronia, och bröt ned Rom och förödde [‡‡ 5] allt det folk och gods som var i staden, därför att romarna flera gånger gjorde sig skyldiga till otrohet mot dem, så att när götarna hade vunnit dem och romarna hade [lovat] dem trohet, då vände romarna sig åter ifrån dem. Och de vann Gallien, Spanien, Frankrike, England, Skottland, Irland, Flandern, ## s. 224 (maskinöversättning) Holland och många fler länder, och bedrev mycken annan osäglig mandom, som nog finns beskrivet i många otaliga böcker. Och den vise astronomen Dionysius säger att götarna var de första som började lägga bågar med senor (adror), och många andra vapen började de med först. Och att de var så manliga i strid att Mars sägs vara kommen av götarna, vilken hedniska mästare har hållit och håller för gud över alla strider. Nu tycker jag att det är alltför långt att skriva ytterligare om sådana deras mandomsgärningar som de har bedrivit i främmande länder, och vill dock skriva något om det som de har gjort i sitt eget rike, som här efter står skrivet. Sveriges ordning var så, att sedan den store, mäktige Filemer, götarnas konung, hade vunnit Svitjod under sig och farit och vunnit i främmande länder, som förut sägs, då valde götar och svear, vilka nu båda kallas svenskar, enhälligt Inge Filemersson till konung och förordnade att hans konungasäte och främsta vistelse skulle vara i Gamla Uppsala, eftersom [‡‡ 6] där var deras avgudatempel (mönster). Och det var helt förgyllt, och det stod på domberget där Uppsala domkyrka nu står. I samma tempel dyrkade de tre gudar. Den ene stod mitt emellan och kallades Tor; honom höll de för sin största och högsta gud. Och de dyrkade honom för nyttig väderlek, för att han skulle ge dem alla slags gröda och avvärja för dem ## s. 225 (maskinöversättning) blixt och åskslag, storm och alltför hårt hagel eller regnskurar. Hans beläte var gjort som ett naket barn och satt på Karlavagnen, och sju stjärnor hade han i handen. Och han dyrkades om torsdagen, och den dagen kallades efter honom. Den andre hette Oden; honom dyrkade de om odensdagen, för att han skulle hjälpa dem i strider och kamper, och de kallade den dagen efter honom odensdag. Deras tredje gud, han hette Frigg; honom dyrkade de om fredagen, för att han skulle ge dem frid, köttslig lusta och många barn, och fredagen kallades då friggedag efter Frigg. Där fanns präster vigda och förordnade, som skulle ta emot folkets offer och offra det vidare, var präst särskilt åt sin gud. När sjukdom eller missväxt (oaar) kom offrade de åt Tor; när de drog till strid eller gick till kamp offrade de åt Oden; den som ville hålla bröllop, då offrade de åt Frigg. Vart nionde årsmöte hade de där en särskild sammankomst, så att konungen och allt menigt folk från alla Sveriges landskap skulle då vara där vid templet, och ingen fick lov att vara borta från den högtiden. Då skulle de offra åt sina gudar nio levande huvuden; det skulle alla vara av mankön och dräpas. Med blodet skulle de blidka gudarna, och kropparna hängdes i en liten lund nära templet, där bondekyrkan nu står i Uppsala. Varje kvist i den ## s. 226 (maskinöversättning) lunden trodde de vara helig. Och av de kroppar som hängde där var somliga människokroppar, somliga hundars och andra djurs kroppar. En sade sig ha sett sjuttiosju människokroppar hänga där på en gång, som alla var offrade åt gudarna. Och då fanns i Sverige tre huvudstäder; de två låg inte långt från Uppsala. Den ena hette Sigtuna och den andra Birka. Birka låg på en ö i Mälaren som heter Björkö. Den tredje låg i Västergötland och hette Skara. Inge dog i Uppsala. Han hade två söner; den ene hette Neorch och den andre Frö. De styrde båda riket efter sin faders död, och hela allmogen höll dem i ära likasom de hade varit gudar. De dog också i Uppsala. Man finner i många andra götakrönikor [‡‡ 8] många konungar nämnda på annat sätt än dessa konungar, både de som här ovan står nämnda och de som man finner här efter och ## s. 227 (maskinöversättning) nämnda i denna samma bok, och det skrivs att de har varit götakonungar. Dock kan man veta för sant att inga andra har varit rådande i Sverige än de som står nämnda i denna bok här före och här efter. Och de andra om vilka det så skrivs att de har varit götakonungar, det var de som styrde över götarna i främmande länder och var deras konungar där de vann många osägliga strider, städer, länder och konungariken. Frö hade en son som hette Urbar. Han blev konung efter sin fader och hade tre söner. Den ene hette Östen, den andre Dan, den tredje Nore. Då låg Danmark och Norge under Sverige. Då kallades Danmark ännu Vetalahed och inte Danmark. Urbar sände sin son Dan till de fem öar som kallades Vetalahed och gjorde honom där till hövding över Danmark, och så fick Danmark namn efter Dan, som närmare sägs här i boken i den danska krönikan. Nore sände han till Norge; där blev han konung efter sin faders död. Det var förut helt [i små] landskap, och varje landskap hade sitt namn, och de skattade dock alla till Uppsalakonungen. Sedan kallades det Nores rike, som nu kallas Norge. Israels konung, profeten David, levde på Urbars tid, för den som vill veta det. Konung Urbar dog i Uppsala. [‡‡ 193] Östen, hans son, blev konung efter sin fader; han dog också i Uppsala. ## s. 228 (maskinöversättning) Östen hade en son som hette Solen; han blev konung efter sin fader, och han dränktes i ett mjödkar. [‡‡ 194] Solen hade en son som hette Sverker; han blev konung efter sin fader, och det sägs att han var så stark att han slog sin hand in i en häll så att den fastnade. Sverkers son hette Valand; han blev konung efter sin fader. Honom red maran till döds. Valands son hette Visbur; han blev konung efter sin fader. Hans söner brände honom inne med hela hans hushåll, för att de desto snabbare skulle få ärva honom. En av hans söner hette Domalde. Han blev sedan konung. Honom offrade svenska män åt ett troll som hette Ceres, för att de skulle få gott år. Ty den avguden var också [deras] fruktbarhetsgud. Domaldes son hette Domar; han blev sedan konung och dog i serie [oklart]. Domars son hette Attila. Han blev konung i Sverige och vann Danmark och hela Tyskland och tog skatt av danerna sedan hans frände konung Haldan hade blivit dräpt i Danmark, och gav dem sedan en hund (rakka) till konung. Och efter konung Rakkas död satte han Läsöjättens dräng, som bodde på Läsö, till konung över danerna. Han hette konung Snö; sämre konung fick danerna aldrig. Attila dog i Uppsala, mycket gammal. Man finner i många andra krönikor om många stora gärningar som samme konung Attila gjorde ## s. 229 (maskinöversättning) i Tyskland, Valland och flera länder. Hans son Dygve blev så sedan konung. Dygve dog i Uppsala. Hans son Dag blev så sedan konung. Han blev slagen i en strid vid Vapnavad i Danmark; han ville ha skatt av danerna, som hans farfar och fader förut hade haft. Dag hade två söner, Alrik och Erik. Alrik [‡‡ 195] blev konung efter sin fader; därför slog Erik honom ihjäl med ett betsel. Ingemar Alriksson blev konung efter sin fader, och hans hustru hängde honom med en förgylld halsring (boye) på den holme där Stockholm nu står, som då kallades Agnafit. Ingemar hade en son som hette Ingeller. Han blev konung efter sin fader. Hans broder slog honom ihjäl. Ingeller hade en son, han hette Järunder, och han vann hela Danmark under sig. Sedan sände han svenskarna ifrån sig och litade på danerna; så hängde de honom vid Odensund. Järunders son hette Håkan Tinge; han blev konung i Sverige efter sin fader. Han dräpte Harald Hildetand av Danmark i en strid på en hed som kallades Bråvalla, och gav sedan Danmark åt en mö som hette Heed, ## s. 230 (maskinöversättning) som de danska krönikorna närmare uttrycker. Och han blev sedan så gammal att han lades i vagga en andra gång och diades med ett hornspene som ett annat barn. Håkans son hette Egil; hans tillnamn var Vendelkråka. Han hade en sven som hette Donde. Samme sven stred mot sin rätte herre Egil i åtta huvudstrider, och i den nionde blev Donde slagen, och Egil kom åter till full makt. Litet därefter blev han stångad ihjäl av en galen tjur. Egils son hette Oktar; han blev sedan konung. Hans broder Fäste [osäker tolkning] dräpte honom. Oktars son hette Adel; han blev sedan konung. Han skulle offra åt sin avgud och störtade så död av sin häst. Östen Adelsson blev sedan konung och blev innebränd med hela sitt hushåll. Ingemar Östensson kallades av somliga Knut. Han var konung i Sverige och vann hela Danmark under sig och blev sedan dräpt på en ö vid Bältsundet som heter Lagundö. Ingemars son, han hette Bräntemund. Hans broder Sigurd dräpte honom i Närke på en plats som heter Höghahed. Hans son Ingeller blev sedan konung och fruktade så svårt konung Ivar i Danmark, som med öknamn kallades Vidfaren, att Ingeller av ren rädsla stängde in sig med hela sitt hushåll och brände sig själv inne. ## s. 231 (maskinöversättning) Hans son Olof Trätälja blev sedan konung och regerade länge och väl i Sverige och dog av ålderdom. Han hade två söner. Den ene hette Halvdan Vitben; han kom till Norge och blev konung där, och av honom föddes de allra flesta av Norges konungar. Hans andre son hette Inge; han blev konung i Sverige och blev dräpt i en strid. Inges son Erik Väderhatt, han blev sedan konung och hette Väderhatt därför att varthelst han vände sin hatt fick han önskevind av sina avgudar. Han dog i Sverige. Han hade en son som hette Erik Segersäll, och han hette Segersäll därför att han vann hela Danmark och Tyskland under sig; och han dog i sin säng i Sverige av ålderdom. Hans son hette Stenkil Årsäll. Han var den förste konungen som tog emot kristen tro i Sverige, och det gick så till att en av de präster som varje dag tjänade avguden i Uppsala, när han stod i den största tjänsten för sin avgud i konung Stenkils närvaro, då blev han blind. Och sedan tycktes det prästen att han hade blivit blind därför att han hade gjort Jesus Kristus vred, den högste guden, som kristna män trodde på. Konungen och alla som var där när såg hur prästen plötsligt blev blind och förundrade sig mycket över det. Prästen lät leda sig hem till sitt hus. Om natten efteråt visade sig Maria, Guds moder, för honom i sömnen och sade till honom: Vill du tro på min son Jesus Kristus, de kristna männens gud, och överge din ## s. 232 (maskinöversättning) avgud, då vill jag ge dig din syn tillbaka. Prästen svarade att han så gärna ville göra det och gladdes mycket åt det. Sedan sade jungfru Maria, Guds moder, till honom: Du skall veta för sant att denna plats, som nu tål att så [många människor och djur oskäligen dödas, den skall ännu vigas till min ära. Och för att du desto hellre skall tro detta, ger jag [dig] din syn och bot tillbaka i Jesu Kristi namn, som är min son. Genast fick prästen bot och for omkring i alla bygder och predikade om hur det hade gått honom, och rådde alla hedningarna att tro på den gud som gav honom hans syn tillbaka. Sedan sände den milde konung Stenkil till sankt Ansgar, som då var ärkebiskop i Hamburg, och bad honom sända sig någon som kunde undervisa dem om hur de skulle tro på Jesus Kristus, och lät honom förstå det järtecken som hade skett. Då sände sankt Ansgar två manliga och mycket lärda [klerker] till konung Stenkil och gjorde dem båda till biskopar. Den ene hette Adalvard och den andre Staffan. De kom till konung Stenkil i Sigtuna. Vid den första mässa som Adalvard sade där offrades åt honom sjuttio mark silver, och på kort stund omvände de till kristen tro allt folket i Sigtuna och på Björkö och i alla de bygder som låg däromkring. Sedan for Adalvard till avgudatemplet (affgudha mönster) i Uppsala och kastade ned alla avgudarna, och biskop Staffan for in i Hälsingland och predikade där och omvände osägligt mycket folk till kristen tro. ## s. 233 (maskinöversättning) Och han blev slagen där i en skog som heter Ödmården, och han ligger i en kyrka där i landet som heter Norrala. Allmogen vid Uppsala vredgades över att deras avgudar blev nedslagna och dräpte biskop Adalvard. Han jordades i den stora köpstaden Björkö, som nu är helt öde. Sedan kastade hela allmogen bort tron; så gjorde också konung Stenkil av rädsla. Likväl blev han slagen vid Uppsala av sina män. Stenkils son hette Olof Skötkonung. Han blev döpt år 1108 efter Guds börd, den femtonde dagen i februari månad, av sankt Sigfrid i Västergötland i en källa som heter Birgitta och nu kallas Sigfrids källa och ligger vid Husaby. Samma by gav han genast till sankt Sigfrids stol, och på samma sätt vändes hela Sverige till kristendomen. Han dog i sin säng i Sverige. Den andre kristne konungen var Ödmund Kolabrännare, och han hette Kolabrännare därför att det var hans lag att han lät bränna av husen för dem som gjorde orätt, efter vad deras böter var. Han blev slagen i en strid. Den tredje var Emund Slemme, som lät lägga rå (raa) mellan Sverige och Skåne. Sedan for han med en stor här in i Skåne. Då sände den rike konung Knut sin svåger Ulf Sprakalägg av England emot honom för att strida med honom. Där föll ## s. 234 (maskinöversättning) Emund Slemme med det mesta av sitt folk vid en bro i Skåne som heter Stongapelle. Den fjärde var Håkan Röde. Han var född i Västergötland i Liffweni i Vistaherad. Tretton år var han konung, och han ligger i Liffweni där han var född. Den femte var Stenkil. Han älskade västgötarna över alla de män som var i hans rike. Han var Olof Skötkonungs systerson, en stark kämpe och god skytt, såsom hans skottmärken ännu står i Liffweni: ett kallas Konungssten, ett annat vid Konungsledstolpen, det tredje på Stansberget. Han vann tre strider över danska män. Alltid gladdes västgötarna medan hans levnadsdagar varade. Den sjätte var konung Inge. Han beskyddade Sverige med tapperhet och bröt aldrig Sveriges lag. Han vann fem strider i Skåne och hade Skåne i tre år. En natt blev han mördad i sin säng i Skåne; så förde västgötarna honom död med sig hem och sade sig aldrig komma över den förlusten. Den sjunde var Hallsten, Inges broder. Han var fridsam och välvillig och vände alla ärenden till det goda; därför tog alla svenskar illa vid sig av hans frånfälle. Den åttonde var konung Filip, Hallstens son. Han var rättvis, god och klok i lagen; illa tog svenskarna vid sig av hans frånfälle. Den nionde var konung Inge, Filips broder. Han blev förgiven i Östergötland i Vreta. Det sörjde alla svenskar, ty alltid stod det väl till i Sverige ## s. 235 (maskinöversättning) medan de fränderna regerade. Den tionde var [Ragvald] Knaphövde, en väldig och storsint man. Han var vald till konung i Östergötland och red så in i Västergötland och begärde inte gisslan av västgötarna. För den skymf han där gjorde dem slog de ihjäl honom vid Skara i Karlaby. Den elfte var Sverker den gamle. Honom valde bönderna till konung i Östergötland, där han var född. Han stiftade först Alvastra kloster. Hans stallsven mördade honom i julottan när han skulle fara till kyrkan. Han jordades i Alvastra. Den tolfte var konung sankt Erik. Hans fader hette Jedvard och var en god, rik bonde. Bönderna valde honom till konung därför att hans hustru var den unge konung Inges dotter; hon hette Kristina. Han blev dräpt i Uppsala år 1160 efter Guds börd; där jordades han. Alla svenskar tog illa vid sig av hans död. Gud gör nu stora järtecken där för hans skull. Honom dräpte Henrik Skotlares av Danmark och Ing[ri]ds, konung Ravals av Sveriges dotters, son, som hette Magnus Henriksson. De och alla deras kumpaner blev slagna litet därefter av hälsingar och flera svenskar inte långt från Uppsala, och där de blev dräpta står nu en kyrka som kallas Danmark. Den trettonde var Karl, konung Sverker den gamles son. Han styrde Sverige med vishet. Han var vald till konung av götarna innan sankt Erik valdes i ## s. 236 (maskinöversättning) Uppland, och han var med i rådet om att sankt Erik blev slagen; därför dräpte Knut, sankt Eriks son, honom på Visingsö år 1168 efter Guds börd. Den fjortonde var Knut, sankt Eriks son. Han vann Sverige med svärd, ty han var utdriven till Norge i tre år. Sedan dräpte han konung Karl på Visingsö, och konung Karl och konung [Bu]risleff. Han stred många strider och vann seger i dem alla och hade mycken möda innan han fick Sverige i ro. Sedan blev han en väldig, god konung i tjugotre år. Han dog i Gäffue och jordades i Varnhem år 1192 efter Guds börd. Den femtonde var Sverker, konung Karls son, en duglig och manlig man, och han visade sig alltid väl mot sitt rike. Hans svåger var av folkungaätten och stred mot Sveriges konung vid Gestilren, och Sverker blev dräpt i den striden och jordades i Alvastra. Anno domini 1210. Den sextonde var Erik, konung Knuts son och sankt Eriks sonson. Han blev driven från Sverige in i Norge; där var han i tre år. Sedan vann han Sverige med seger och svärd. Han förblev en god konung i sju år; alltid var det goda år medan han levde. Han dog i sin säng på Visingsö och ligger i Varnhem hos sina bröder och fränder. Den sjuttonde var Johan den unge, konung Sverkers son. Han var barn när han valdes och var inte konung mer än i tre år. Han dog i sin säng på Visingsö och jordades i Alvastra. Anno domini 1222. ## s. 237 (maskinöversättning) Den artonde var Erik Läspe, konung Knuts sonson. Han var fridsam, rättvis och god och dog år 1250 efter Guds börd, på kyndelsmässodagen. Den nittonde var Valdemar, Birger jarls [son] och Ingrid Ylvas [son]son, vilken var den nyss nämnde konung Eriks systerson. Han vigdes och kröntes år 1251 efter Guds börd i Linköping. Han gjorde sin hustrus syster, danske konungens dotter, med barn; därför fördrevs han från konungamakten. Den tjugonde var konung Magnus Ladulås. Han vann och trängde riket ifrån sin broder, den nämnde konung Valdemar, och vigdes och kröntes till konung anno domini 1277. Han dog i sin säng på Visingsö anno domini 1290. Sedan bar bönder honom därifrån och in till Stockholm; där lades han i gråbrödraklostret, som längre fram i boken sägs. Den tjugoförste var konung Birger, Magnus Ladulås son. Han svalt ihjäl sina bröder hertig Erik och hertig Valdemar i Nyköpings torn och blev därför sedan fördriven ur riket och for in till Danmark, ty hans hustru var danske konungens syster, som längre fram i boken sägs. I Ringsted dog de båda, och de ligger där. Den tjugoandre var konung Magnus, son till hertig Erik som svaltes ihjäl. Han valdes till konung på Mora sten (morasten). Han var inte äldre än tre år när han valdes till konung anno domini 1319. Norge hade fallit honom till genom arv; Skåne och Gotland fick han fritt med Sverige. Sedan drack han bort Skåne och bragte Gotland i mycken ## s. 238 (maskinöversättning) pina. Därför och för många onda gärningar som han gjorde blev han gripen i en strid på en slätt som heter Gata och ligger mellan Enköping och Östensbro, anno domini 1365, måndagen närmast efter söndagen Invocavit. Sedan satt han fången i sju år på Stockholms slott och blev därmed fri, att hans systerson konung Albrekt fick alla slotten i Sverige fria. Sedan for konung Magnus till Norge och stannade där sina dagar; till sist drunknade han där i en fjärd som heter Bomilfjärden vid en holme som heter Lundholmen. Den tjugotredje var konung Albrekt. Han var hertig av Mecklenburg; svenskarna hämtade honom till konung därför att han var konung Magnus systerson. Han hyllades till konung i Stockholm anno domini 1363 på sankt Andreas dag. Sedan han hade makt och fick hela riket fritt, då drog han in tyskarna och gav dem alla landen och slotten, och ville ha var tionde gård av frälset (frälsit), både av andliga och världsliga. Därför tog riddarskapet i Sverige till hjälp drottning Margareta, som då hade Danmark och Norge, och de grep konung Albrekt och hans son hertig Erik med många fler hertigar, riddare och svenner i en strid på Falen i Västergötland, vilket var anno domini 1388 vid sankt Matteus apostels dag. Sedan höll hon konung Albrekt sju år i fängelse, tills hon fick alla slotten i Sverige fria; sedan lät hon honom fara tillbaka till Mecklenburg. Den tjugofjärde var drottning Margareta. Svenskarna hyllade henne för att hon skulle hjälpa dem att fördriva ## s. 239 (maskinöversättning) konung Albrekt. Om hon sedan var värre för dem än han, så var hon inte bättre. Hon gav danskarna alla slotten och landen i Sverige och hatade och förtryckte svenskarna var hon kunde. Hon dog i Flensburg av pest anno domini 1412 på Simons och Judas afton och jordades i domkyrkan i Roskilde. Den tjugofemte var hertig Erik av Pommern. Honom lät drottning Margareta hämta när han inte var mer än nio år, ty han var hennes frände, och hon gjorde honom till konung över alla dessa tre riken. Han hyllades på Mora sten anno domini 1396, söndagen närmast efter sankta Maria Magdalenas dag. Han var ond och styrde illa och gav danskar och tyskar alla landen och slotten i Sverige och försmådde och förtryckte svenskar var han kunde och förde krig med holsteinarna och städerna medan han regerade; därför blev han fördriven ur riket, som längre fram i boken sägs. Den tjugosjätte var Kristoffer, en hertig av Bayern. Svenskarna tog honom till konung därför att han var den nämnde konung Eriks systerson. Han hyllades på Mora sten på heliga kors afton och vigdes och kröntes i Uppsala på heliga kors dag anno domini 1441. Han var falsk och opålitlig och höll varken brev eller ord som han vågade bryta. Han styrde Sverige i sju år i ett ont regemente. Hela ## s. 240 (maskinöversättning) allmogen gladdes åt hans död. Ty hela tiden medan han regerade var det de hårdaste år som någonsin hade varit på hundra år, och mycket folk dog av hunger; därför kallade hela allmogen honom Barkkonung. Han dog i sin säng på Helsingborg tolfte dag jul anno domini 1408. Den tjugosjunde var konung Karl. Han var född av det yppersta riddarskapet i Sverige och av de forna gamla svenska konungarnas släkt. Han valdes i Stockholm torsdagen närmast före sankt Johannes dag vid midsommaren anno domini 1448 och hyllades på Mora sten på sankt Peters och sankt Pauls afton, och vigdes och kröntes i Uppsala på sankt Peters och sankt Pauls dag närmast därefter samma år. Sedan skrev norrmännen till honom att de ville ha honom också till konung. Därför red han året därefter genom Värmland och Solör och hyllades av norrmännen först i Biskopshamar på elvatusen jungfrurs afton, och red strax därifrån till Trondheim och vigdes och kröntes där torsdagen närmast före sankta Katarinas dag, vilket var anno domini 1449. Sedan red han genom Skjordal, Jämtland och Hälsingland, så att han var på Stockholm julen därefter.