# Krigen (Hyper ton polemon logoi), bok 6 kap. 14–15 > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Krigen (Hyper ton polemon logoi), bok 6 kap. 14–15 (verk:prokopios_krigen) - **Upphov:** Prokopios från Caesarea - **Datering:** 0550/0553 - **Källsamling:** Romerska och senantika källor om Norden - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från originalspråket. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY-SA 4.0 ## bok 6, kap. 14: Herulerna (maskinöversättning) [1] Vilka slags människor herulerna är och hur de kom att bli romarnas bundsförvanter ska jag nu berätta. Sedan gammalt bodde de bortom floden Donau och dyrkade en stor skara gudar, som de ansåg det fromt att blidka även med människooffer. [2] De följde många seder som inte var desamma som andra människors. Det var nämligen inte tillåtet för dem att leva vidare när de åldrades eller blev sjuka, utan så snart någon av dem drabbades av ålderdom eller sjukdom var han tvungen att be sina släktingar att så fort som möjligt röja honom ur vägen bland människorna. [3] Dessa staplade då mycket ved till en ansenlig höjd, satte mannen överst på vedstapeln och sände upp till honom en av herulerna, dock en som inte var släkt med honom, med en dolk; [4] det var nämligen inte tillbörligt att banemannen var en släkting. När sedan släktingens baneman hade kommit tillbaka till dem, tände de genast eld på hela vedstapeln och började från kanterna. [5] Och när lågorna hade slocknat samlade de ihop benen och grävde omedelbart ned dem i jorden. [6] När en herulisk man hade dött var hans hustru, om hon gjorde anspråk på dygd och ville efterlämna ett gott rykte, tvungen att inte långt därefter dö genom att hänga sig i en snara vid sin mans grav. [7] Gjorde hon inte detta väntade henne för framtiden att vara vanärad och att ha stött sig med sin mans släktingar. Sådana seder följde herulerna i forna tider. [8] Med tiden blev de överlägsna alla de kringboende barbarerna i styrka och folkmängd, och de angrep dem, som man kunde vänta, [9] besegrade dem var för sig och plundrade dem med våld. Till slut gjorde de langobarderna, som var kristna, och några andra folk till sina undersåtar som skulle betala tribut till dem, något som inte var brukligt bland barbarerna där; det var girighet och övermod som hade drivit dem därhän. [10] När emellertid Anastasios övertog romarnas kejsarmakt hade herulerna inte längre några människor att dra mot; de lade ned vapnen och höll sig i stillhet, och de tillbringade tre år i denna fred. [11] De blev själva ytterst förargade och smädade öppet sin anförare Rodulfos; de gick ständigt till honom och kallade honom vek och kvinnaktig, och de gäckade honom med andra öknamn och skymfade honom utan all hövan. [12] Rodulfos, som inte alls kunde tåla skymfen, drog i fält mot langobarderna, som inte hade gjort något orätt, utan att anklaga dem för någon förseelse eller förebära något avtalsbrott, [13] utan han förde ett krig som saknade skäl. När langobarderna hörde talas om detta skickade de bud till Rodulfos, frågade och bad honom ange skälet till att herulerna drog mot dem under vapen; de medgav att om de hade undanhållit något av tributen skulle de genast betala den med stor ränta, och om herulerna klagade över att den tribut som pålagts dem var för låg, skulle langobarderna aldrig dra sig för att göra den större. [14] Sändebuden som framförde detta skickade Rodulfos bort med hotelser och ryckte vidare framåt. Langobarderna sände då åter andra sändebud till honom, och de bönföll honom enträget om samma sak. [15] Sedan också de andra hade avvisats på samma sätt kom en tredje omgång sändebud till honom och manade herulerna att inte på något vis föra ett krig utan förevändning mot dem. [16] Om de nämligen drog mot dem i en sådan avsikt skulle också de själva, inte frivilligt utan i högsta grad tvingade, ställa upp mot angriparna, och de tog Gud till vittne, vars utslag i vågskålen, om också bara en ringa droppe, skulle väga upp all mänsklig makt; och han skulle sannolikt, vägledd av krigets orsaker, avgöra stridens utgång för dem båda. [17] Detta sade de i tron att de därigenom skulle skrämma angriparna, men herulerna, som inte ryggade för någonting, beslöt att drabba samman med langobarderna. [18] När båda parterna hade kommit mycket nära varandra hände det att luften ovanför langobarderna täcktes av ett svart och mycket tjockt moln, medan det ovanför herulerna var utomordentligt klart. [19] Av detta kunde man ha slutit sig till att herulerna gick in i drabbningen till sitt eget fördärv; för barbarer som går till strid kan det nämligen inte finnas något mer olycksbådande järtecken än detta. [20] Inte heller detta fäste herulerna dock något avseende vid, utan helt obekymrade gick de med stort förakt mot fienden, eftersom de mätte krigets utgång efter mängden folk. [21] När striden kom till handgemäng föll många av herulerna, och även Rodulfos själv föll; alla de andra flydde i full fart utan en tanke på motstånd. [22] Och då fienden förföljde dem stupade de flesta på platsen, och endast ett fåtal räddade sig. [23] Därför kunde de inte längre stanna kvar i sina fäderneboplatser, utan de bröt så fort som möjligt upp därifrån och drog ständigt vidare framåt och vandrade med barn och kvinnor genom hela landet bortom floden Donau. [24] När de kom till ett land där rogerna fordom hade bott – vilka hade förenat sig med goternas här och dragit till Italien – slog de sig ned där. [25] Men då de plågades av hunger, eftersom landet var öde, bröt de inte långt därefter upp därifrån och kom till trakter helt nära gepidernas land. [26] Gepiderna tillät dem först, eftersom de kom som hjälpsökande, att bosätta sig där och bli deras grannar. [27] Men sedan började de utan något skäl att begå gudlösa gärningar mot dem. De våldförde sig nämligen på kvinnorna, rövade oxar och annat gods, lämnade inget slags orätt ogjort och började till slut lägga orättfärdig hand på dem. [28] Då herulerna inte längre kunde uthärda detta gick de över floden Donau och beslöt att bosätta sig som grannar till romarna där, medan Anastasios innehade enväldet; han tog emot dem med stor vänlighet och lät dem slå sig ned på platsen. [29] Inte lång tid därefter stötte sig dessa barbarer med honom genom de gudlösa gärningar de begick mot romarna där; därför sände han en här mot dem. [30] Romarna segrade i slaget och dödade de allra flesta, och det stod helt i deras makt att förinta dem alla. [31] Men de överlevande vände sig med böner till befälhavarna och bad dem skona dem och för framtiden ha dem som bundsförvanter och kejsarens tjänare. [32] När Anastasios fick veta detta behagade det honom, och därför blev några av herulerna kvar; de blev dock varken romarnas bundsförvanter eller gjorde dem något gott. [33] När Justinianos övertog kejsarmakten skänkte han dem gott land och andra rikedomar, lyckades helt vinna dem som sina förbundna och övertalade dem alla att bli kristna. [34] Därför övergick de till ett mildare levnadssätt och beslöt att i så hög grad som möjligt rätta sig efter de kristnas lagar, och enligt förbundet ställer de sig för det mesta på romarnas sida mot deras fiender. [35] Ändå är de fortfarande opålitliga mot dem, och behärskade av girighet är de ivriga att våldföra sig på sina grannar, [36] eftersom sådant inte väcker någon skam hos dem. De utövar också otillåtna samlag, bland annat med män och med åsnor, och de är de mest fördärvade av alla människor, onda män som ska gå ett ont öde till mötes. [37] Senare förblev några få av dem i förbund med romarna, som jag kommer att skriva i det som följer; alla de övriga avföll av följande orsak. [38] Herulerna, som visade sitt vilda och vanvettiga lynne mot sin egen kung (det var en man vid namn Ochos), dödade plötsligt mannen utan någon som helst orsak och anförde inget annat skäl än att de för framtiden ville vara utan kung. [39] Ändå hade kungen även tidigare visserligen haft titeln hos dem, men han hade knappast haft något mer än vilken privatperson som helst. [40] Alla ansåg sig ha rätt att sitta med honom och äta vid hans bord, och vem som helst som ville förolämpade honom ohämmat; [41] det finns nämligen inga människor som är mindre bundna av överenskommelser eller mer ombytliga än herulerna. När ogärningen väl var begången ångrade de sig redan. [42] De sade nämligen att de inte kunde leva utan härskare och anförare; efter långa överläggningar fann de det i alla avseenden bäst att hämta någon av den kungliga ätten från ön Thule. Vad detta är ska jag genast förklara. ## bok 6, kap. 15: Herulerna i Thule och folken där (maskinöversättning) [1] När herulerna, besegrade av langobarderna i slaget, bröt upp från sina fäderneboplatser, bosatte sig en del av dem, som jag har berättat tidigare, i trakterna i Illyrien, medan de andra inte alls ville gå över floden Donau utan slog sig ned någonstans vid själva den bebodda världens yttersta gränser. [2] Dessa, anförda av många av kungligt blod, drog i tur och ordning förbi alla sklabenernas folk, och sedan de därefter tagit sig igenom ett vidsträckt öde land kom de till dem som kallas varner. [3] Efter dessa passerade de också danernas folk, utan att barbarerna där använde våld mot dem. [4] Därifrån kom de till oceanen och gick till sjöss, och sedan de landat på ön Thule stannade de kvar där. Thule är ytterst stor; den är nämligen mer än tio gånger så stor som Britannien. [5] Den ligger långt därifrån mot norr. På denna ö är landet för det mesta öde, men i den bebodda delen har tretton mycket folkrika folk sina boplatser, och varje folk har sin kung. [6] Där inträffar varje år något förunderligt. Solen går nämligen vid sommarsolståndet under ungefär fyrtio dagar aldrig ned, utan syns oavbrutet ovan jord hela denna tid. [7] Inte mindre än sex månader senare, kring vintersolståndet, syns solen under fyrtio dagar aldrig på denna ö, och en oändlig natt breder ut sig över den; nedstämdhet griper därför människorna där under hela denna tid, eftersom de under mellantiden inte på något sätt kan umgås med varandra. [8] För min del lyckades jag, trots att jag ivrigt önskade det, på intet sätt resa till denna ö och med egna ögon se det som har berättats. [9] Men av dem som har kommit därifrån till oss frågade jag hur de kan räkna dagarnas längd, när solen där varken går upp eller ned vid de rätta tiderna. Och de gav mig en sann och trovärdig redogörelse. [10] De säger nämligen att solen under dessa fyrtio dagar inte går ned, som har sagts, men att den för människorna där syns än mot öster, än mot väster. [11] När den så, på sin väg tillbaka längs horisonten, kommer till samma ställe där de tidigare sett den gå upp, räknar de att en dag och en natt har förflutit. [12] Och när nätternas tid kommer räknar de dagarnas längd genom att ständigt hålla sig till månens och stjärnornas banor. [13] När en tid av trettiofem dagar har förflutit av denna långa natt beger sig några upp på bergens toppar, vilket är brukligt hos dem, och när de därifrån på något sätt får se solen meddelar de människorna nedanför att solen inom fem dagar ska lysa över dem. [14] Då firar hela folket en fest för det goda budskapet, och det i mörkret. Detta är den största av festerna hos thuliterna; [15] det förefaller mig nämligen som om dessa öbor alltid blir mycket rädda, trots att detsamma inträffar för dem varje år, att solen någon gång helt ska överge dem. [16] Av de barbarer som bor på Thule är det ett enda folk, som kallas skrithifiner, som lever ett slags djurliknande liv. De klär sig nämligen varken i kläder eller går med skor på fötterna, och de dricker inte vin och får ingen föda ur jorden. [17] De odlar nämligen varken själva jorden, och inte heller utför kvinnorna något arbete åt dem, utan männen ägnar sig alltid tillsammans med kvinnorna enbart åt jakt. [18] Skogarna, som är utomordentligt stora, och bergen som höjer sig där ger dem nämligen en stor mängd vilt och andra djur. [19] De lever alltid av köttet från de villebråd de fäller och klär sig i skinnen; eftersom de varken har lin eller något redskap att sy med binder de ihop skinnen med varandra med djurens senor och höljer på så sätt hela kroppen. [20] Inte heller ammas deras späda barn på samma sätt som hos andra människor. [21] Skrithifinernas barn får nämligen inte näring av kvinnomjölk och rör inte sina mödrars bröst, utan de föds upp enbart med märgen från de djur som fälls. [22] Så snart en kvinna har fött sveper hon in barnet i ett skinn och hänger genast upp det i något träd, lägger märg i dess mun och ger sig sedan tillsammans med sin man ut på den vanliga jakten. De gör nämligen allting gemensamt och bedriver också denna syssla gemensamt. [23] Så förhåller det sig alltså med dessa barbarers levnadssätt. De övriga thuliterna skiljer sig så gott som alla inte i något väsentligt från andra människor, men de dyrkar många gudar och andeväsen, både himmelska och luftens, jordens och havets, samt vissa andra mindre andeväsen som sägs finnas i källornas och flodernas vatten. [24] De offrar mycket flitigt alla slags offer och frambär dödsoffer; det förnämsta av offren är för dem den människa som de först har tagit till fånga med vapen i hand. [25] Honom offrar de nämligen åt Ares, eftersom de anser honom vara den störste guden. De offrar fången inte bara genom att slakta honom, utan också genom att hänga upp honom i trä, kasta honom bland törnen och döda honom på andra, ytterst ömkliga sätt. [26] Så lever thuliterna. Ett av deras folk, och ett folkrikt sådant, är gauterna, och hos dem bosatte sig de inflyttade herulerna vid den tiden. [27] Nu sände de heruler som bodde hos romarna, sedan de hade mördat sin kung, några av de ansedda männen till ön Thule för att söka efter och föra tillbaka någon av kungligt blod, om de kunde finna någon där. [28] När dessa män kom till ön fann de där många av den kungliga ätten, men de valde ut en enda, den som behagade dem mest, och vände tillbaka med honom. [29] Men denne dog i sjukdom när han hade kommit till danerna. Därför begav sig dessa män åter till ön och hämtade en annan, vid namn Datios. Honom följde hans bror Aordos och tvåhundra unga män av herulerna på Thule. [30] Men eftersom lång tid förflöt för dem på denna färd fick herulerna i trakten av Belgrad den tanken att de inte handlade till sin egen fördel när de hämtade en ledare från Thule mot kejsar Justinianos vilja. [31] De skickade därför bud till Konstantinopel och bad kejsaren att sända dem en härskare, vem han själv ville. [32] Han sände dem genast en av herulerna som sedan länge vistats där, vid namn Souartouas. [33] Honom tog herulerna först emot och föll med glädje ned för honom och lydde hans sedvanliga påbud; men inte många dagar senare kom någon med bud att männen från ön Thule var helt nära. [34] Souartouas befallde då att de skulle gå dem till mötes för att förgöra dem, och herulerna gav sitt bifall till planen och följde genast med. [35] Men när de befann sig en dagsmarsch från varandra lämnade alla honom under natten och gick frivilligt över till de nyanlända, medan han själv flydde ensam och tog sig till Konstantinopel. [36] Kejsaren lade då ned all möda på att med all sin makt återföra honom till makten, men herulerna, som fruktade romarnas styrka, beslöt att ansluta sig till gepiderna. Detta blev orsaken till herulernas avfall.