# Naturalis historia (avsnitt om Norden) > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Naturalis historia (avsnitt om Norden) (verk:plinius_naturalis_historia) - **Upphov:** Gaius Plinius Secundus (den äldre) - **Datering:** 0077 - **Källsamling:** Romerska och senantika källor om Norden - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från originalspråket. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY-SA 4.0 ## bok 2, kap. 67 (§ 2.167–170): Nordliga oceanen och dess omsegling (maskinöversättning) [167] Från Cádiz och Hercules pelare seglar man i dag runt hela västern längs Spaniens och Galliens kuster. Den nordliga oceanen har däremot till största delen besegglats: under den gudomlige Augustus auspicier seglade en flotta runt Germania ända till Cimbris udde, och därifrån såg man ett omätligt hav framför sig, eller fick kunskap om det genom ryktet, ända till Scythias trakter och till områden som stelnat av alltför mycket väta. Därför är det ytterst osannolikt att haven tar slut där, där fuktens kraft är övermäktig. Men nära intill, från öster, har från Indiska havet under samma himmelsstreck hela den del som vetter mot Caspiska havet genomseglats av makedoniska vapen under Seleucus och Antiochus regering, vilka också ville att den skulle kallas Seleucis och Antiochis efter dem själva. [168] Och kring Caspiska havet har många av oceanens kuster utforskats, och nästan hela norden, så när som på ett litet stycke, har genomrotts från det ena eller andra hållet, så att inte heller på detta sätt det väldiga beviset, Maeotiska träsket, lämnar något utrymme för gissningar, vare sig det är en vik av denna ocean, vilket jag märker att många har trott, eller ett uppdämt vatten avskilt därifrån genom ett smalt näs. På andra sidan Cádiz besegglas i dag från samma väster en stor del av den södra viken runt Mauretania. Den större delen av den, liksom av östern, genomfors av Alexander den stores segrar ända till Arabiska viken, där man, när Gaius Caesar, Augustus son, förde befäl där, sägs ha känt igen skeppsmärken från fartyg som förlist i spanska vatten. [169] Och Hanno seglade, när Kartagos makt blomstrade, runt från Cádiz till Arabias gräns och beskrev denna seglats i skrift, liksom Himilco, som vid samma tid sändes ut för att utforska Europas yttre delar. Därtill uppger Cornelius Nepos att en viss Eudoxus på hans egen tid, när han flydde undan kung Lathyrus, gav sig ut från Arabiska viken och fördes ända till Cádiz, och långt före honom skriver Caelius Antipater att han själv sett en man som hade seglat från Spanien till Aethiopia i handelsärenden. [170] Samme Nepos berättar om den nordliga omseglingen att Quintus Metellus Celer, Afranius kollega i konsulatet men då prokonsul i Gallien, av Suebis kung fick som gåva några indier, som när de seglade från Indien i handelsärenden hade förts bort av stormar till Germania. Så delar haven, som flyter runt överallt, klotet och tar ifrån oss en del av jordkretsen, utan någon framkomlig väg vare sig därifrån hit eller härifrån dit. Denna betraktelse, som är ägnad att avslöja de dödligas fåfänga, tycks kräva att jag visar hur stort allt detta är, vad det än är, där ingenting räcker för den enskilde, som om det låg framför ögonen. ## bok 4, kap. 13 (§ 4.92–98): Kimbrernas udde, Codanus sinus och Scatinavia (maskinöversättning) [92] Hellespontus har inga öar på Europasidan som är värda att nämnas. I Pontus finns två, 1 500 steg (passus) från Europa och 14 romerska mil (milia passuum) från mynningen, Cyaneae, av andra kallade Symplegades, om vilka sagorna berättar att de stötte samman med varandra, eftersom de, åtskilda av ett litet avstånd, för dem som seglade in rakt emot dem syntes som ett tvillingpar och, när blicken vreds en aning åt sidan, gav intryck av att gå ihop. På denna sida om Donau ligger en ö som tillhör Apolloniatae, 80 romerska mil från thrakiska Bosporus, varifrån Marcus Lucullus förde hem den kapitolinske Apollo. Vilka öar som finns mellan Donaus mynningar har vi redan sagt. [93] Framför Dnepr ligger det ovan nämnda Achillea, även kallat Leuce och Macaron. Vår tids uppmätning placerar den 140 romerska mil från Dnepr, 120 från Dnestr och 50 [oklart] från ön Peuce; dess omkrets är omkring 10 [oklart] romerska mil. De övriga i Carcinitiska viken är Cephalonesos, Spodusa och Macra. Innan vi lämnar Pontus bör man inte förbigå den uppfattning som många har haft, som menat att alla de inre haven har sitt upphov i denna källa och inte i sundet vid Cádiz, med ett inte osannolikt argument, eftersom strömmen alltid flyter ut ur Pontus och aldrig vänder tillbaka. [94] Därefter måste vi gå ut för att beskriva Europas yttre delar, och sedan vi passerat Ripaei-bergen följa den nordliga oceanens kust på vänster hand, tills vi når Cádiz. Flera namnlösa öar sägs ligga i detta läge; bland dem uppger Timaeus att en, som kallas Baunonia, ligger framför Scythia en dags seglats bort och att bärnsten om våren kastas upp på den av vågorna. De övriga kusterna är osäkra. Genom ryktet är den nordliga oceanens kust betecknad [osäker tolkning]. Hecataeus kallar den Amalchium, efter floden Parapanisus, där den sköljer Scythia, ett namn som på detta folks språk betyder tillfrusen. [95] Philemon säger att den av Cimbri kallas Morimarusa, det vill säga det döda havet, ända till udden Rusbeas, och därefter, bortom den, Cronium. Xenophon från Lampsacus uppger att det tre dagars seglats från skythernas kust ligger en ö av omätlig storlek, Balcia; samma ö kallar Pytheas Basilia. Man berättar också om Oeonae, där invånarna lever av fågelägg och havre, om andra där människor föds med hästfötter, kallade Hippopodes, och om Phanesiis öar, där deras väldiga öron täcker hela deras i övrigt nakna kroppar. [96] Därefter börjar en klarare kunskap öppna sig, med början hos folket Inguaeones, som är det första i Germania. Där finns berget Saevo, omätligt och inte mindre än Ripaei-bergens kedjor, som bildar en väldig vik ända till Cimbris udde; viken kallas Codanus och är full av öar, av vilka den mest berömda är Scatinavia, av okänd storlek; endast den del av den som är känd bebos av folket Hilleviones i 500 bygder (pagi), och därför kallar de den en annan jordkrets. Inte mindre enligt vad man tror är Aeningia. [97] Somliga uppger att dessa trakter ända till floden Weichsel bebos av Sarmatae, Venedi, Sciri och Hirri, att viken kallas Cylipenus och att ön Latris ligger i dess mynning, och att därefter följer en annan vik, Lagnus, som gränsar till Cimbri. Cimbris udde, som skjuter långt ut i havet, bildar en halvö som kallas Tastris. Därifrån ligger 23 öar som blivit kända genom romerska vapen. De mest berömda av dem är Burcana, av oss kallad Fabaria efter mängden av den gröda som växer där av sig själv, likaså Glaesaria, som soldaterna gav namn efter bärnstenen och som barbarerna kallar Austeravia, och därtill Actania. [98] Längs hela havet ända till floden Schelde bor germanska folk, i en utsträckning som inte går att ange; så omåttligt oense är de som uppger den. Grekerna och några av våra egna har angett Germanias kust till 2 500 romerska mil; Agrippa anger, tillsammans med Raetia och Noricum, längden till 636 och bredden till 248, ## bok 4, kap. 14 (§ 4.99–101): Germaniens folk (maskinöversättning) medan Raetia ensam nästan har större bredd, låt vara att den underkuvades ungefär vid tiden för hans död; ty Germania blev känt först många år senare och är inte heller helt utforskat. [99] Om man får gissa, kommer kusten inte att stå mycket efter grekernas uppfattning och den längd som Agrippa angett. Det finns fem germanska folkgrupper: Vandili, till vilka hör Burgodiones, Varinnae, Charini och Gutones. Den andra gruppen är Inguaeones, till vilka hör Cimbri, Teutoni och Chauci-folken. [100] Närmast Rhen bor Istuaeones, till vilka hör [oläslig]; i inlandet Hermiones, till vilka hör Suebi, Hermunduri, Chatti och Cherusci. Den femte gruppen är Peucini och Basternae, som gränsar till de ovan nämnda Daci. Berömda floder som rinner ut i oceanen är Guthalus, Visculus eller Vistla, Elbe, Weser, Ems, Rhen och Maas. I det inre sträcker sig Hercynius-åsen, som inte står någon efter i ryktbarhet. [101] ## bok 4, kap. 16 (§ 4.103–105): Britannien och Thule (maskinöversättning) Mitt emot detta område ligger ön Britannien, berömd i grekiska och våra egna skrifter, mellan norr och väster, på stort avstånd mitt emot Germania, Gallien och Spanien, Europas överlägset största delar. Albion var dess eget namn, medan alla de öar som vi strax ska tala något om kallades Britanniae. Den ligger 50 [oklart] romerska mil från Boulogne på folket Morinis kust, vid den kortaste överfarten. Dess omkrets uppger Pytheas och Isidorus till 4 875 mil, medan romerska vapen sedan nästan 30 år inte har utsträckt kunskapen om den längre än till närheten av Calidonia-skogen. Agrippa tror att längden är 800 mil och bredden 300, och att Irland har samma bredd men en längd som är 200 mil mindre. [103] Bortom den ligger denna ö, på kortaste överfart 30 mil från folket Silures. Av de övriga sägs ingen ha större omkrets än 125 mil. Det finns 40 Orcades, åtskilda av måttliga avstånd sinsemellan, 7 Haemodae, 30 Hebudes, och mellan Irland och Britannien Mona, Monapia, Riginia, Vectis, Silumnus och Andros, nedanför Samnis och Axanthos, och på motsatta sidan, utspridda i Germanska havet, Glaesiae, som senare greker har kallat Electrides, eftersom bärnsten uppstod där. [104] Den yttersta av alla som omtalas är Tyle, där det, som vi har visat, inte finns några nätter vid solståndet, när solen passerar Kräftans tecken, och omvänt inga dagar vid vintersolståndet. Somliga menar att detta pågår sex månader i sträck. Historieskrivaren Timaeus säger att ön Ictis ligger sex dagars seglats inåt från Britannia, och att vitt bly (candidum plumbum) uppstår där; dit seglar Britanni i flätade båtar som sytts om med hudar. Det finns de som också nämner andra öar, Scandiae, Dumna, Bergi och den största av alla, Berrice, varifrån man seglar till Tyle. En dags seglats från Tyle ligger det stelnade havet, som av somliga kallas Cronium. [105] ## bok 8, kap. 15 (§ 8.38–42): Nordens djur: älg, achlis och uroxe (maskinöversättning) [38] De övriga djurens skepnader, som nyligen förts hit från alla håll och ofta förekommit i Italien, finns det ingen anledning att noggrant redogöra för. Scythia frambringar mycket få på grund av bristen på buskar, det angränsande Germania få, men dock märkliga slag av vildoxar: de manade bisontes och uri, som utmärker sig både genom styrka och snabbhet, åt vilka den okunniga hopen ger namnet bubali, fastän det är Afrika som frambringar det djuret, som snarast har en viss likhet med en kalv och en hjort. [39] Norden bär också hjordar av vildhästar, liksom Asien och Afrika av vildåsnor, vidare alces, lik ett lastdjur, om inte öronens och halsens längd skilde den åt; likaså achlis, som föds på ön Scadinavia och aldrig har setts i vår del av världen, men som många har berättat om, inte olik den förra men utan någon böjning i hasorna; därför lägger den sig inte ned utan lutar sig mot ett träd när den sover, och den fångas genom att trädet sågas in som en fälla; i övrigt är den berömd för sin snabbhet. Dess överläpp är mycket stor; därför går den baklänges när den betar, för att inte trassla in sig om den gick framåt. [40] Man berättar att det i Paeonia finns ett vilddjur som kallas bonasus, med hästman men i övrigt likt en tjur, med horn som är så böjda inåt mot varandra att de är oanvändbara i strid. Därför tar det sin tillflykt till flykten och släpper under den ut gödsel, ibland över en sträcka av tre jugera, vars beröring bränner förföljarna som en sorts eld. [41] Det är märkligt att leoparder, pantrar, lejon och liknande djur går med klornas spetsar indragna i kroppens slidor, för att de inte ska brytas av eller trubbas, och springer med klorna vända bakåt och inte sträcker ut dem utom när de anfaller. [42] ## bok 37, kap. 3 (§ 37.42–54): Bärnstenen och öarna i norra oceanen (maskinöversättning) [42] Det är säkert att den uppstår på öar i den nordliga oceanen och av germanerna kallas glaesum, och att därför också en av öarna av våra egna kallats Glaesaria, när Germanicus Caesar förde krig där med flottor; av barbarerna kallas den Austeravia. Den uppstår av märg som rinner ned från träd av tallsläktet, liksom gummi hos körsbärsträd och kåda hos tallar bryter fram genom överflöd av vätska. Den förtätas av köld eller av tid och hav, när det stigande tidvattnet har ryckt den med sig från öarna; den kastas upp på vissa stränder och är så lättrörlig att den tycks sväva och inte sjunka till botten i grundvattnet. [43] Också våra förfäder trodde att den var ett träds saft och kallade den därför sucinum. Att den kommer från ett träd av tallsläktet framgår av tallukten när den gnids och av att den, när den tänds, brinner som en tjärsticka och med samma os. Den förs av germanerna framför allt till provinsen Pannonia, och därifrån gjorde först Veneti, som grekerna kallade Eneti, saken känd, de som var närmast Pannonia och bodde kring Hadriatiska havet. [44] Med Po har sagan förknippats av en uppenbar orsak: ännu i dag bär bondkvinnorna bland Transpadani bärnsten i stället för halsband, framför allt som prydnad men också som läkemedel; man tror nämligen att den motverkar svullna halsmandlar och åkommor i svalget, eftersom vattnet nära Alperna på olika sätt angriper människornas strupar. [45] Att den kust i Germania varifrån den förs in ligger omkring 600 romerska mil från Carnuntum i Pannonia har nyligen blivit väl känt, och ännu lever den romerske riddare som sändes ut för att skaffa den av Julianus, som anordnade kejsar Neros gladiatorspel. Han reste runt både till dessa handelsplatser och kuster och förde in en så stor mängd att näten som skyddade podiet mot vilddjuren knöts med bärnsten, och att arenan, likbårarna och hela utrustningen för en dag, eftersom ståten växlade dag för dag, var av bärnsten. [46] Den största klump han förde med sig vägde 13 pund (librae). Att den uppstår också i Indien är säkert. Archelaus, som regerade i Cappadocia, uppger att den förs därifrån rå med tallbark fastsittande på sig och poleras genom att kokas i fett från en diande gris. Att den först droppar ned i flytande form bevisas av att vissa ting syns genomskinligt inuti, som myror, myggor och ödlor, som utan tvivel har fastnat i den medan den var färsk och blivit kvar inneslutna när den hårdnade. [47] Det finns flera sorter av den. Bland dem har de vita den finaste doften, men varken dessa eller de vaxgula har något värde. De rödgula har större anseende, och bland dem i ännu högre grad de genomskinliga, utom om de lyser med alltför stark glöd; man vill att det ska finnas en bild av eld i dem, inte eld. Högst skattas de falerniska, uppkallade efter vinets färg, genomskinliga med ett mjukt skimmer, hos vilka även den kokta honungens mildhet behagar. [48] Men även detta bör bli känt, att de kan färgas på vilket sätt man vill, med killingtalg och roten av anchusa; de färgas nämligen numera till och med med purpur. För övrigt drar de, när de genom att gnidas mellan fingrarna har fått värmens livskraft, till sig strå, torra löv och bast, liksom magnetstenen drar till sig järn. Spån av den brinner, med tillsats av olja, klarare och längre än linets märg. [49] Värderingen av den som lyxvara är så hög att en människofigur av den, hur liten den än är, överstiger priset på levande och livskraftiga människor, så att en enda tillrättavisning inte räcker. Hos korintiska föremål uppskattar man bronset blandat med silver och guld, hos ciselerade arbeten konsten och skickligheten; om behaget hos myrrhinkärl och kristallkärl har vi talat; pärlor bärs på huvudet, ädelstenar på fingrarna; i alla andra laster, kort sagt, behagar antingen skrytet eller nyttan, hos bärnsten enbart medvetandet om lyxen. [50] Domitius Nero hade bland de övriga vidunderligheterna i sitt liv också gett håret hos sin hustru Poppaea detta namn, då han i en dikt kallade det bärnstensfärgat, eftersom inga laster saknar dyrbara namn; därefter började denna, ett slags tredje färg, eftertraktas av matronorna. Ändå har bärnstenen en viss användning inom läkekonsten, men det är inte därför den behagar kvinnorna. Att binda den på små barn som amulett är nyttigt. [51] Callistratus uppger att den är nyttig för alla åldrar mot vansinnesanfall och mot urinbesvär, både druckad och fastbunden på kroppen. Han införde också en ny åtskillnad genom att kalla den bärnsten chryselectrum som är guldfärgad och har en mycket behaglig anblick på morgonen, drar till sig eld mycket starkt och fattar eld mycket snabbt om den ligger nära. Bunden om halsen botar den feber och sjukdomar, riven med honung och rosenolja öronåkommor, och om den rivs med attisk honung även skumsynthet, och dessutom magbesvär, antingen dess pulver intaget för sig eller drucket med mastix i vatten. Bärnsten har också en stor plats vid förfalskning av genomskinliga ädelstenar, särskilt ametister, eftersom den ju, som vi har sagt, kan färgas i alla färger. [52] Om lyncurium tvingar författarnas envishet oss att tala härnäst, eftersom de, även om det inte är elektron, ändå hävdar att det är en ädelsten, och att det uppstår ur lodjurets urin, men också ur ett slags jord, eftersom detta djur genast täcker över sin urin, då det missunnar människan den, och att den förstenas där. Den skulle ha samma eldfärg som bärnsten, [53?] kunna graveras och dra till sig inte bara löv och halmstrån utan också tunna plåtar av koppar och järn, något som även Theophrastus tror på en viss Diocles ord. Jag anser att alltsammans är falskt och att ingen ädelsten med det namnet har setts i vår tid. Falskt är också det som samtidigt berättas om dess läkekraft, att blåsstenar drivs ut när man dricker den och att den hjälper mot gulsot om den dricks i vin eller till och med bara betraktas. [54] Nu ska vi tala om de erkända slagen av ädelstenar, med början från de mest prisade, och vi ska inte bara göra detta utan också, till större nytta för livet, vederlägga magernas avskyvärda lögnaktighet, eftersom de har berättat det allra mesta om ädelstenar och därvid har gått från läkekonstens mest förföriska sken över till underverk.