# Historia Langobardorum > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Historia Langobardorum (verk:paulus_diaconus) - **Upphov:** Paulus Diaconus - **Datering:** 0787/0796 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## bok I, inledning (MGH s. 45–47) (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR KAPITLEN I FÖRSTA BOKEN. 1. Om Germanien, att det föder många folk och att därför många folkslag drar ut därifrån. 2. Om ön Scadinavia, och att winilernas, det vill säga langobardernas, folk drog ut därifrån. 3. Att Ibor och Aio var winilernas första hövdingar (duces), tillsammans med sin mor Gambara. 4. Om de sju män som sover i Germanien. 5. Om scritobinernas folk. 6. Om oceanens två navlar, som finns på båda sidor om Britannien. 7. Att winilerna kom till Scoringa, och att vandalernas hövdingar Ambri och Assi befallde dem att betala tribut till dem. 8. Om den löjliga sagan om Godan och Frea. 9. Varför winilerna kallades langobarder, och att Wotan är densamme som hos romarna kallas Mercurius. 10. Hur langobarderna besegrade vandalerna, och om langobardernas hungersnöd. 11. Att langobarderna, när de ville dra över till Mauringa, hindrades av assipitterna. 12. Om tvekampen mellan två tappra män, av vilka den ene var langobard och den andre assipitt. 13. Att langobarderna drog över till Mauringa och därefter vidare till mer avlägsna trakter. 14. Att langobarderna, sedan hövdingarna Ibor och Aio hade dött, fick sin förste kung Agelmund. 15. Om skökan som födde sju småbarn, av vilka Lamissio var ett, och om hans tvekamp med en amason. 16. Hur bulgarerna om natten föll över langobardernas läger, dödade kung Agelmund och förde bort hans dotter som fånge. 17. Hur Lamissio blev kung och hur han besegrade bulgarerna. 18. Att Lethu, sedan Lamissio dött, övertog kungadömet, och efter honom hans son Hildehoc, efter vilken Godehoc regerade. 19. Kriget mellan Odoacar, turcilingernas kung, och Feletheus, rugiernas kung, och hur langobarderna, sedan rugierna besegrats av Odoacar, tog deras provins i besittning. 20. Sedan Godehoc dött regerade Claffo, och efter honom Tato, som förintade herulernas rike. 21. Om Tatos död och Wachos regering, och hur Wacho besegrade sveberna, och om hans hustrur och döttrar, och om hans son Waltaris regering. 22. Sedan Waltari dött regerade Audoin, som förde langobarderna till Pannonien. 23. Gepidernas krig mot langobarderna, i vilket Alboin dödade gepidernas kungs son. 24. Hur Alboin med fyrtio män begav sig till kung Turisendus, vars son han hade dödat, och bad honom om vapen, för att kunna sitta med sin far vid gästabudet; och hur han fick vapen av Turisendus. 25. Om Justinianus regering och hans segrar. 26. Om den salige Benedikt och hans under och lov. 27. Om Audoins död och Alboins regering, och hur Alboin besegrade gepidernas kung Cunimundus och tog hans dotter Rosamunda till äkta. HÄR SLUTAR KAPITLEN. HÄR BÖRJAR FÖRSTA BOKEN. ## bok I, kap. 1 (MGH s. 47–48) (maskinöversättning) 1. Ju längre den nordliga trakten ligger från solens hetta och ju kallare den är av snöig köld, desto hälsosammare är den för människornas kroppar och desto bättre lämpad för folkens förökning; liksom å andra sidan varje sydlig trakt, ju närmare den ligger solens glöd, desto rikare alltid är på sjukdomar och desto mindre lämpad för att föda upp dödliga. Därav kommer det sig att så stora mängder folk uppstår under den nordliga himlen att hela den trakten från Don ända till västern inte utan skäl med ett gemensamt namn kallas Germanien, även om de enskilda platserna i den också benämns med egna namn; fastän romarna, när de hade besatt dessa trakter, också kallade två provinser bortom Rhen för Övre och Nedre Germanien. Från detta folkrika Germanien förs alltså ofta otaliga skaror av fångar bort och säljs för pengar till de sydliga folken. Många folk har också, eftersom det frambringar så många dödliga som det knappt förmår föda, ofta dragit ut därifrån, vilka likväl har hemsökt delar av Asien men mest av allt det angränsande Europa. Detta vittnar överallt de förstörda städerna i hela Illyricum och Gallien, men mest i det olyckliga Italien, som har fått erfara nästan alla dessa folks grymhet. Goter och vandaler, rugier, heruler och turcilinger, liksom även andra vilda och barbariska folk, har nämligen kommit ut ur Germanien. På samma sätt kom också winilernas, det vill säga langobardernas, folk, som sedan med lycka regerade i Italien och som härstammar från germanernas folk, från den ö som kallas Scadinavia, även om också andra orsaker till deras utvandring uppges. ## bok I, kap. 2 (MGH s. 48–49) (maskinöversättning) 2. Även Plinius Secundus nämner denna ö i de böcker han skrev om naturen. Denna ö är alltså, såsom de som har besökt den har berättat för oss, inte så mycket belägen i havet som omfluten av havets vågor, som på grund av de flacka stränderna omger landet. Då de folk som bodde där inne hade förökat sig till en så stor mängd att de inte längre kunde bo tillsammans, delade de, som det sägs, hela skaran i tre delar och sökte genom lottning utröna vilken del av dem som skulle lämna fäderneslandet och söka nya boplatser. ## bok I, kap. 3 (MGH s. 49) (maskinöversättning) 3. Den del som lotten hade bestämt att lämna fädernejorden och söka sig till främmande fält satte alltså två hövdingar (duces) över sig, nämligen Ibor och Aio, som var bröder, i ungdomlig blomstring och förnämligare än de övriga, och tog farväl av sina egna och av fäderneslandet och gav sig av för att söka länder som de kunde bebo och där de kunde grunda boplatser. Dessa hövdingars mor hette Gambara, en kvinna som bland de sina var både skarp till förståndet och förutseende i sina råd; på hennes klokhet i tvivelaktiga lägen litade de inte så lite. ## bok I, kap. 4 (MGH s. 49) (maskinöversättning) 4. Jag anser det inte vara ur vägen att för en stund skjuta upp berättelsens ordning och, eftersom pennan ännu uppehåller sig i Germanien, kortfattat meddela ett under som är berömt bland alla där, och även några andra ting. I Germaniens yttersta gränstrakter mot nordväst, vid själva oceanens strand, ser man en grotta under en hög klippa, där sju män, man vet inte sedan vilken tid, vilar försänkta i en lång sömn, med så oskadda inte bara kroppar utan även kläder att de just därför att de har bestått utan något förfall under så många års lopp hålls i vördnad hos dessa obildade och barbariska folk. Dessa ser, vad dräkten beträffar, ut att vara romare. När någon, driven av girighet, ville klä av en av dem, vissnade strax hans armar, som det sägs, och hans straff skrämde de övriga så att ingen sedan vågade röra vid dem. Man kunde fråga sig till vilken nytta den gudomliga försynen bevarar dem under så lång tid. Kanske skall dessa folk en gång frälsas genom deras predikan, eftersom man tror att de inte är något annat än kristna. ## bok I, kap. 5 (MGH s. 49–50) (maskinöversättning) 5. Till denna plats gränsar scritobinerna – så kallas nämligen detta folk. Dessa saknar inte snö ens om sommaren, och eftersom de inte är olika själva vilddjuren i förnuft äter de inget annat än rått kött av vilda djur; av deras luddiga skinn tillverkar de också sina kläder. De härleder sitt namn från att hoppa, enligt det barbariska språket. Med hjälp av hopp förföljer de nämligen vilddjuren med en viss konst, på ett trä böjt i likhet med en båge. Hos dem finns ett djur som inte är så olikt hjorten; av dess hud, raggig av hår som den var, har jag sett ett plagg format som en tunika som räckte till knäna, sådana som de nämnda scritobinerna, enligt vad som berättats, använder. I dessa trakter ser man kring sommarsolståndet under några dagar ett mycket klart ljus även om natten, och dagarna är där mycket längre än på andra håll; liksom å andra sidan kring vintersolståndet, fastän dagsljuset finns, solen inte syns där, och dagarna är kortare än någon annanstans och nätterna också längre; ty ju längre man avlägsnar sig från solen, desto närmare jorden synes solen själv och desto längre blir skuggorna. I Italien mäter man, såsom även de gamla har skrivit, kring Herrens födelsedag vid sjätte timmen nio fot i en mänsklig gestalts skugga. Men när jag befann mig i Gallia Belgica på en plats som kallas Totonis villa och mätte skuggan av min egen gestalt, fann jag nitton och en halv fot. Så synes också omvänt skuggorna alltid bli kortare ju närmare man kommer solen mot söder, i så hög grad att vid sommarsolståndet, när solen blickar ned från himlens mitt, inga skuggor syns i Egypten och Jerusalem och på de platser som ligger i deras närhet. I Arabien åter ser man vid samma tid solen ovanför himlens mitt mot norr, och skuggorna syns omvänt mot söder. ## bok I, kap. 6 (MGH s. 50–52) (maskinöversättning) 6. Inte särskilt långt från denna strand som vi har talat om, mot väster, där oceanens hav breder ut sig utan slut, finns den mycket djupa vattenmalström som vi med ett vanligt namn kallar havets navel. Den sägs två gånger om dagen sluka vågorna och åter spy ut dem, såsom man kan konstatera sker med alltför stor snabbhet längs alla dessa stränder, när vågorna kommer och går. En sådan malström eller virvel kallas av skalden Vergilius Charybdis; han säger i sin dikt att den finns i det sicilianska sundet, med dessa ord: ’Scylla bevakar den högra sidan, den oblidkeliga Charybdis den vänstra, och längst ned i avgrunden suger hon tre gånger med sin virvel de väldiga vågorna ned i djupet och lyfter dem åter växelvis upp i luften och piskar stjärnorna med böljan.’ Av denna virvel som vi har talat om försäkras det att skepp ofta dras in hastigt och i flykten med sådan fart att de tycks efterlikna pilars färd genom luften; och ibland går de under i denna avgrund med ett alltför fasansfullt slut. Ofta, när de just skall sjunka, drivs de tillbaka av plötsliga vattenmassor och förs därifrån bort med lika stor snabbhet som de förut drogs in. Man försäkrar att det också finns en annan sådan malström mellan ön Britannien och provinsen Gallicia; detta bekräftas också av Seine-trakternas och Aquitaniens stränder, som två gånger om dagen fylls av så plötsliga översvämningar att den som kanske befinner sig en liten bit inåt land från stranden knappt kan undkomma. Man kan se dessa trakters floder strömma tillbaka mot källan med mycket snabbt lopp och flodernas söta vatten förvandlas till bitterhet över många mils sträcka. Ön Evodia ligger ungefär trettio mil från Seine-kusten. På den hörs, såsom dess invånare försäkrar, sorlet av de vatten som strömmar in i samma Charybdis. Jag har hört en mycket förnäm gallier berätta att några skepp, som först hade slitits sönder av en storm, därefter slukades av just denna Charybdis. Men en enda av alla de män som hade varit på dessa skepp, medan de övriga dog, drogs, medan han ännu andades och flöt på vågorna, bort av de strömmande vattnens kraft och kom ända fram till randen av denna oerhörda avgrund. När han redan såg det djupaste, utan slut gapande kaos och, halvdöd av själva skräcken, väntade sig att störta ned dit, kastades han plötsligt, vilket han inte kunnat hoppas, upp på en klippa och blev sittande där. Sedan nämligen alla de vatten som skulle slukas redan hade runnit ned, hade randen av denna öppning [osäker tolkning] blottats; och medan han satt där ängslig mitt i så stor nöd, knappt i stånd att andas av skräck, och ändå väntade på döden som blott skjutits upp en liten stund, ser han se plötsligt liksom stora berg av vatten studsa upp ur djupet och de skepp som hade slukats komma upp först. Och när ett av dem kom nära honom, grep han tag i det med all den kraft han kunde; och utan dröjsmål fördes han i snabb flykt nära stranden och undkom den fruktansvärda dödens öde, och blev sedan berättare om sin egen fara. Det är troligt att också vårt hav, det vill säga Adriatiska havet, som på liknande sätt, om än i mindre grad, tränger in över Venetiens och Istriens stränder, har små och dolda sådana kanaler, genom vilka de vatten som drar sig tillbaka sugs ned och åter spys ut för att på nytt översvämma stränderna. Sedan detta nu har förutskickats, låt oss återvända till den påbörjade berättelsens följd. 7. Winilerna drog alltså ut från Scadinavia med Ibor och Aio som hövdingar, kom till den trakt som kallas Scoringa och slog sig ned där i några år. Vid den tiden ansatte vandalernas hövdingar Ambri och Assi alla grannprovinser med krig. Dessa, redan uppblåsta av många segrar, sänder budbärare till winilerna om att de antingen skulle betala tribut till vandalerna eller göra sig redo till strid. Då överlägger Ibor och Aio, med stöd av modern Grambara, och finner att det är bättre att försvara friheten med vapen än att befläcka den genom att betala tribut. De låter genom sändebud meddela vandalerna att de hellre skall strida än bli trälar. Alla winiler var nämligen då i ungdomens blomstring, men mycket få till antalet, eftersom de bara hade utgjort en tredjedel av en ö av inte alltför stor omfattning. ## bok I, kap. 8 (MGH s. 52) (maskinöversättning) 8. På detta ställe berättar forntiden en löjlig saga: att vandalerna gick till Godan och bad om seger över winilerna, och att han svarade att han skulle ge segern åt dem som han först fick se vid soluppgången. Då skulle Gambara ha gått till Frea, Godans hustru, och bett om seger för winilerna, och Frea skulle ha gett rådet att winilernas kvinnor skulle lägga sitt utslagna hår framför ansiktet i likhet med ett skägg och tidigt på morgonen infinna sig tillsammans med männen och ställa sig så att Godan skulle se dem, mitt emot den sida där han brukade blicka ut genom fönstret mot öster. Och så skulle det ha skett. När Godan såg dem vid soluppgången, skulle han ha sagt: ’Vilka är dessa långskägg?’ Då skulle Frea ha tillagt att han skulle skänka segern åt dem som han hade gett namn. Och så skulle Godan ha beviljat winilerna segern. Detta är värt att skratta åt och skall räknas för intet. Segern är nämligen inte tilldelad människornas makt utan skänks snarare från himlen. ## bok I, kap. 9 (MGH s. 52–53) (maskinöversättning) 9. Säkert är dock att langobarderna, som först hade kallats winiler, sedan fick detta namn efter längden på sina av järn orörda skägg. Ty på deras språk betyder ’lang’ lång och ’bart’ skägg. Wotan, som de med en tillagd bokstav kallade Godan, är förvisso densamme som hos romarna kallas Mercurius och som dyrkas som gud av alla Germaniens folk; han sägs ha levat inte vid denna tid utan långt tidigare, och inte i Germanien utan i Grekland. ## bok I, kap. 10 (MGH s. 53) (maskinöversättning) 10. Winilerna, som också kallas langobarder, inledde alltså strid med vandalerna, kämpade hårt, eftersom det gällde frihetens ära, och vann segern. Sedan led de stor brist genom hungersnöd i samma provins Scoringa och blev mycket nedslagna till sinnes. ## bok I, kap. 11 (MGH s. 53–54) (maskinöversättning) 11. När de drog ut därifrån och tänkte gå över till Mauringa, hindrar assipitterna deras färd och vägrar dem på alla sätt genomtåg genom sina gränsområden. När langobarderna nu såg fiendernas stora styrkor och inte vågade drabba samman med dem på grund av sin här fåtalighet, och medan de överlade om vad de borde göra, fann nöden till slut ett råd. De låtsas ha cynocephaler i sitt läger, det vill säga människor med hundhuvud. De sprider bland fienderna att dessa för krig ihärdigt, dricker människoblod och, om de inte kan få tag i en fiende, dricker sitt eget blod. Och för att göra detta påstående trovärdigt gör de tälten större och tänder mycket många eldar i lägret. När fienderna hört och sett detta blev de lättrogna och vågar inte längre försöka det krig som de hotat med. 12. De hade dock hos sig en mycket stark man, på vars krafter de litade att de utan tvivel skulle kunna uppnå vad de ville. Honom ställer de fram för att ensam strida för alla. De låter meddela langobarderna att de skulle sända en av sina egna, vem de ville, som skulle gå ut till tvekamp med honom, på det villkoret att om deras kämpe vann segern skulle langobarderna dra bort samma väg som de hade kommit, men om han besegrades av den andre skulle de inte förvägra langobarderna genomtåg genom sitt eget område. Och när langobarderna var tveksamma om vem av sina de skulle sända mot den mycket krigiske mannen, erbjöd sig en man av träls stånd frivilligt och lovar att drabba samman med den utmanande fienden, på villkor att de, om han vann segern över fienden, skulle ta bort träldomens fläck från honom och hans avkomma. Vad mer? Med glädje lovar de att göra det han begärt. Han angrep fienden, stred och segrade; åt langobarderna vann han möjlighet att dra igenom, och åt sig själv och de sina, såsom han hade önskat, frihetens rättigheter. 13. När langobarderna till slut kom till Mauringa, förde de för att kunna öka antalet krigare många som de ryckt undan träldomens ok till frihetens ställning. Och för att deras frihet skulle kunna anses giltig, stadfäster de den på vanligt sätt genom en pil och mumlar dessutom vissa fäderneord för att stärka saken. Langobarderna drog alltså ut från Mauringa och kom till Golanda, där de uppehöll sig en tid, och efter detta sägs de under några år ha innehaft Anthab och Banthaib, och på samma sätt Vurgundaib; vi kan anta att detta är namn på bygder (pagi) eller på andra platser. ## bok I, kap. 14 (MGH s. 54) (maskinöversättning) 14. Sedan under tiden hövdingarna Ibor och Aio hade dött, som hade fört langobarderna ut ur Scadinavia och styrt dem ända till denna tid, ville langobarderna inte längre stå under hövdingar utan satte en kung över sig efter andra folks föredöme. Som förste kung regerade alltså över dem Agelmund, Aios son, som härstammade från gungingernas släkt, vilken hos dem ansågs förnämare. Han innehade, såsom det berättas av förfäderna, langobardernas kungadöme i trettiotre år. ## bok I, kap. 15 (MGH s. 54–55) (maskinöversättning) 15. Vid denna tid födde en sköka sju små gossar i en enda förlossning och kastade dem, som en mor grymmare än alla vilddjur, i en damm för att dränka dem. Om detta synes någon omöjligt, må han läsa de gamlas historier, och han skall finna att en enda kvinna har fött inte bara sju utan till och med nio småbarn på en gång. Och det är säkert att detta sker mest hos egyptierna. Det hände sig alltså att kung Agelmund under en färd kom till just denna damm. När han höll in sin häst och betraktade de ömkliga småbarnen och vände dem hit och dit med lansen som han bar i handen, grep ett av dem med handen tag om kungens lans. Kungen, rörd av medlidande och djupt förundrad över det som skett, förkunnar att han skall bli stor. Och strax befallde han att han skulle tas upp ur dammen, och han lät lämna honom åt en amma och befallde att han skulle fostras med all omsorg; och eftersom han tog honom ur dammen, som på deras språk kallas ’lama’, gav han honom namnet Lamissio. När denne hade vuxit upp blev han en så kraftfull ung man att han både var mycket krigisk och efter Agelmunds död höll i rikets roder. Man berättar att när langobarderna med sin kung på sin färd hade kommit till en viss flod och av amasonerna hindrades från att gå vidare över, stred han simmande i floden med den starkaste av dem och dödade henne och skaffade sig själv berömmets ära och även langobarderna genomfart. Det hade nämligen förut avtalats mellan båda härarna att om denna amason besegrade Lamissio skulle langobarderna dra sig tillbaka från floden, men om hon besegrades av Lamissio, såsom också skedde, skulle langobarderna få möjlighet att ta sig över dessa vatten. Det står dock fast att denna berättelse i mindre grad stöds av sanningen. För alla som känner de gamla historierna är det nämligen uppenbart att amasonernas folk utplånades långt innan detta kan ha skett; om inte kanske, eftersom de platser där detta sägs ha skett inte var tillräckligt kända för historieskrivarna och knappt omtalas av någon av dem, det kan ha varit så att ett sådant slags kvinnor fanns där ända fram till den tiden. Ty också jag har hört vissa berätta att ett folk av dessa kvinnor ännu i dag finns i Germaniens innersta gränstrakter. ## bok I, kap. 16 (MGH s. 55–56) (maskinöversättning) 16. Sedan langobarderna alltså hade gått över den flod som vi har talat om och kommit till länderna längre bort, uppehöll de sig där en tid. Under tiden, när de inte misstänkte något ont och efter en lång fred var mindre vaksamma, födde tryggheten, som alltid är förlusternas moder, en inte ringa olycka för dem. När de nämligen en natt alla vilade, slappa av vårdslöshet, föll bulgarerna plötsligt över dem, sårade flera av dem, slog ned många och rasade så fram genom deras läger att de dödade själve kung Agelmund och förde bort hans enda dotter som fånge. ## bok I, kap. 17 (MGH s. 56) (maskinöversättning) 17. Efter dessa motgångar samlade dock langobarderna åter sina krafter och satte Lamissio, som vi har talat om ovan, till kung över sig. Han, som var ivrig av ungdomlig ålder och tillräckligt beredd till strid, vände sina vapen mot bulgarerna, eftersom han ville hämnas sin fosterfar Agelmunds död. Och genast när det första slaget hade inletts vände langobarderna ryggen åt fienderna och flydde tillbaka till lägret. Då började kung Lamissio, som såg detta, med höjd röst ropa till hela hären att de skulle minnas de skymfer de hade fått utstå och kalla fram för ögonen den vanära, hur fienderna hade strupat deras kung, hur ömkligt de hade fört bort hans dotter som fånge, som de hade önskat sig till drottning. Slutligen uppmanar han dem att försvara sig och de sina med vapen och säger att det är bättre att sätta livet till i krig än att som usla trälar utsättas för fiendernas hån. Medan han ropande sade detta och annat sådant och än med hot, än med löften stärkte deras sinnen att utstå krigets strider – och om han såg någon av träls stånd kämpa, skänkte han honom friheten tillsammans med belöningar – störtar de till slut, upptända av furstens uppmaningar och föredöme, han som först hade rusat fram till striden, över fienderna, kämpar grymt och fäller motståndarna med stort nederlag; och då de till slut vann seger över segrarna, hämnades de både sin kungs död och sina egna oförrätter. Sedan de då hade fått stort byte av fiendernas rustningar, blev de från den tiden djärvare att söka krigets mödor. ## bok I, kap. 18 (MGH s. 56) (maskinöversättning) 18. Sedan efter detta Lamissio, som hade regerat som den andre, hade dött, steg Lethu som den tredje upp till rikets roder. När han hade regerat i omkring fyrtio år, lämnade han sin son Hildeoc, som var den fjärde i ordningen, som efterträdare i riket. Sedan också denne hade dött, övertog Gudeoc som den femte kungadömet. ## bok I, kap. 19 (MGH s. 56–57) (maskinöversättning) 19. Vid denna tid flammade glöden av stora fiendskaper upp mellan Odoacar, som redan i några år regerade i Italien, och Feletheus, som också kallades Feva, rugiernas kung. Denne Feletheus bebodde på den tiden Donaus bortre strand, som samma Donau skiljer från Noricums gränsområden. I dessa noriska gränsområden låg då den salige Severinus kloster. Han var utrustad med all avhållsamhetens helighet och redan berömd för många underkrafter. Fastän han bodde på samma platser till sitt livs slut, förvaras nu dock hans stoft i Neapel. Han förmanade ofta denne Feletheus, som vi har talat om, och hans hustru, som hette Gisa, med himmelska ord att upphöra med sin orättfärdighet. När de föraktade de fromma orden, förutsade han långt i förväg att det skulle ske som sedan drabbade dem. Odoacar samlade alltså de folk som lydde under hans välde, det vill säga turcilingerna och herulerna och en del av rugierna, som han redan länge hade haft i sin makt, och även Italiens folk, kom till Rugiland och stred med rugierna, och sedan han tillfogat dem det slutliga nederlaget dödade han dessutom deras kung Feletheus; och sedan han härjat hela provinsen, vände han tillbaka till Italien och förde med sig en talrik mängd fångar. Då drog langobarderna ut från sina trakter och kom till Rugiland, som på latinskt språk kallas rugiernas fädernesland, och uppehöll sig där i ett antal år, eftersom jorden var bördig. ## bok I, kap. 20 (MGH s. 57–59) (maskinöversättning) 20. Under tiden dör Gudeoc; honom efterträdde hans son Claffo. Sedan också Claffo hade dött, steg dennes son Tato som den sjunde upp till kungadömet. Langobarderna drog också ut från Rugiland och bosatte sig på de öppna fälten, som på det barbariska språket kallas ’feld’. Medan de uppehöll sig på denna plats under tre års tid, utbröt krig mellan Tato och Rodulfus, herulernas kung. Fastän de tidigare hade slutit förbund, var orsaken till splittringen mellan dem denna. Kung Rodulfus bror hade kommit till Tato för att knyta fred. När han efter fullgjort uppdrag återvände till sitt hemland, hände det sig att han passerade förbi huset som tillhörde kungens dotter, som hette Rumetruda. Då hon såg mängden av män och det förnäma följet, frågar hon vem den kunde vara som hade en så ståtlig uppvaktning. Och det sades henne att kung Rodulfus bror återvände till hemlandet efter fullgjort sändebudsuppdrag. Hon sänder flickor att inbjuda honom att värdigas ta emot en bägare vin. Han kom i sitt hjärtas enfald, såsom han blivit inbjuden; och eftersom han var liten till växten, föraktade flickan honom med högmodigt övermod och yttrade hånfulla ord mot honom. Men han, uppfylld av både skam och harm, svarade i sin tur med sådana ord som skulle vålla flickan än större förödmjukelse. Då föresatte hon sig, upptänd av kvinnligt raseri och ur stånd att hålla tillbaka sitt hjärtas smärta, att fullborda det brott som hon hade fattat i sinnet. Hon låtsas tålamod, gör sin min glad, blidkar honom med mer behagliga ord, inbjuder honom att sitta ned och låter honom sitta på ett sådant ställe att han hade ett fönster i väggen bakom skuldrorna. Detta fönster hade hon täckt med ett dyrbart förhänge, liksom för att hedra gästen, men i verkligheten för att ingen misstanke skulle drabba honom, och hon, det grymmaste vilddjur, befallde sina egna tjänare att när hon, liksom talande till munskänken, sade ’Blanda!’, skulle de genomborra honom bakifrån med lansar. Och så skedde; och så snart den grymma kvinnan gav tecknet, utförs de orättfärdiga [osäker tolkning] befallningarna, och han föll genomborrad av sår till marken och gav upp andan. När detta hade meddelats kung Rodulfus, suckade han över broderns så grymma död, och oförmögen att bära smärtan brann han av iver att hämnas sin broders död. Och han bröt det förbund som han hade slutit med Tato och förklarade honom krig. Vad mer? Bådas härar möts på de öppna fälten. Rodulfus sänder sina män i striden; själv sitter han kvar i lägret och spelar brädspel, utan att tvivla det minsta på hoppet om seger. Herulerna var nämligen vid den tiden övade i krigets bruk och redan mycket kända för många blodbad. De stred nakna, antingen för att kunna föra krig mer obehindrat eller för att förakta de sår som fienden tillfogade, och täckte endast kroppens blygd. I tvivelsfritt förtroende till deras krafter befaller alltså kungen, medan han själv sorglöst spelade brädspel, en av de sina att klättra upp i ett träd som råkade finnas där, för att desto snabbare kunna meddela honom de sinas seger, och hotade att hugga huvudet av honom om han meddelade att herulernas här flydde. När denne såg herulernas här vika och dem trängas av langobarderna, svarade han, när kungen gång på gång frågade vad herulerna gjorde, att de stred utmärkt. Och han, som inte vågade säga det onda han såg, yppade det inte förrän alla härar vände ryggen åt fienderna. Till slut, om än sent, brast han ut och sade: ’Ve dig, olyckliga Herulien, som straffas av den himmelske Herrens vrede!’ Upprörd av dessa ord sade kungen: ’Flyr väl mina heruler?’ Men han sade: ’Inte jag, utan du, kung, har själv sagt detta.’ Då, som brukar ske i sådana fall, blev kungen själv och alla förvirrade, och medan de tvekade om vad de skulle göra, kom langobarderna över dem och de nedgjordes svårt. Också kungen själv dödades, medan han förgäves kämpade tappert. Men när herulernas här flydde hit och dit, såg en så stor vrede från himlen ned över dem att de, när de såg de grönskande linfälten, trodde att det var vatten som man kunde simma i; och medan de sträckte ut armarna som för att simma, höggs de grymt ned av fiendernas svärd. Sedan langobarderna vunnit segern, delar de då sinsemellan det väldiga byte som de hade funnit i lägret. Men Tato tog Rodulfus fana, som de kallar bandum, och hans hjälm, som han brukade bära i krig. Och från den tiden föll herulernas hela kraft så samman att de inte på något sätt längre hade någon kung över sig. Från denna tid blev langobarderna rikare och, sedan deras här ökats med de olika folk som de hade besegrat, började de självmant söka krig och utbreda sin tapperhets ära runtomkring. ## bok I, kap. 21 (MGH s. 59–60) (maskinöversättning) 21. Men Tato gladde sig efter detta inte länge åt krigets triumf. Ty Waccho, son till hans bror Zuchilo, föll över honom och berövade honom livets ljus. Även Hildechis, Tatos son, drabbade samman med Waccho; men han besegrades när Waccho fick övertaget och flydde till gepiderna, och där stannade han som flykting till sitt livs slut. Av den orsaken ådrog sig gepiderna från den tiden fiendskap med langobarderna. Vid samma tid föll Waccho över sveberna och lade dem under sitt välde. Om någon anser detta vara lögn och inte sakens sanning, må han läsa prologen till den edikt (edictum) som kung Rothari författade om langobardernas lagar, och han skall finna detta skrivet i nästan alla handskrifter, såsom vi har infört det i denna lilla historia. Waccho hade tre hustrur, nämligen först Ranicunda, dotter till thüringernas kung; därefter tog han Austrigusa, dotter till gepidernas kung, med vilken han fick två döttrar: den ena hette Wisegarda, som han gav till äkta åt Theudipertus, frankernas kung; den andra kallades Walderada, som förenades med Cusupald, en annan frankernas kung, och som denne, eftersom han hatade henne, gav till äkta åt en av sina män, som hette Garipald. Som tredje hustru hade Waccho herulernas kungs dotter, vid namn Salinga. Med henne fick han en son, som han kallade Waltari, och som, sedan Waccho dött, regerade över langobarderna som den åttonde. Alla dessa var lithinger. Så kallades nämligen en viss förnäm släkt hos dem. ## bok I, kap. 22 (MGH s. 60–61) (maskinöversättning) 22. Sedan Waltari alltså hade innehaft kungadömet i sju år, togs han bort från detta ljus. Efter honom fick Audoin som den nionde kungadömet. Han förde inte lång tid därefter langobarderna till Pannonien. 23. Gepiderna och langobarderna föder alltså till slut fram den strid som de länge hade burit på, och krig förbereds från båda sidor. När slaget hade inletts och båda härarna kämpade tappert och ingen av dem vek för den andra, hände det sig att mitt i striden Alboin, Audoins son, och Turismodus, Turisindus son, mötte varandra. Alboin träffade honom med svärdet (spata), störtade honom från hästen och dödade honom. När gepiderna såg att kungens son, på vilken kriget till stor del hade vilat, hade fallit, tappade de strax modet och tog till flykten. Langobarderna förföljde dem och slog dem häftigt ned. Och sedan de dödat mycket många, vände de tillbaka för att plundra de dödade. Och när langobarderna efter vunnen seger hade återvänt till sina egna boplatser, föreslår de sin kung Audoin att Alboin skulle bli hans bordsgäst, han genom vars tapperhet de hade vunnit segern i slaget; att han som var faderns följeslagare i faran också skulle vara det vid gästabudet. Audoin svarade dem att han på intet vis kunde göra detta, för att inte bryta mot folkets sed. ’Ni vet’, sade han, ’att det inte är sed hos oss att kungens son äter med sin far, om han inte först har mottagit vapen av ett främmande folks kung.’ ## bok I, kap. 24 (MGH s. 61–62) (maskinöversättning) 24. När Alboin hade hört detta av sin far, tog han med sig endast fyrtio unga män och begav sig till Turisindus, gepidernas kung, med vilken han nyss hade fört krig, och tillkännagav orsaken till att han hade kommit. Denne tog vänligt emot honom, inbjöd honom till sitt gästabud och satte honom vid sin högra sida, där hans framlidne son Turismodus brukade sitta. Medan de under tiden åt av de olika anrättningarna, kunde Turisindus, som länge hade vänt i sinnet sin sons plats och påmint sig sin sons död och nu såg hans baneman sitta på hans plats, under djupa suckar inte behärska sig, utan smärtan bröt till slut fram i ord: ’Kär’, sade han, ’är denna plats för mig, men den person som sitter på den är svår nog att se.’ Då började kungens andre son, som var närvarande, eggad av faderns ord, att reta langobarderna med förolämpningar och påstod att de, eftersom de från vaderna och nedåt bar vita lindor, liknade ston vars fötter är vita upp till skenbenet, och sade: ’Stinkande [osäker tolkning] är de ston som ni liknar.’ Då svarade en av langobarderna på detta så: ’Gå’, sade han, ’till fältet Asfeld, och där kan du utan tvivel erfara hur kraftigt dessa som du kallar ston förmår sparka; där ligger din broders ben spridda som ett uselt lastdjurs mitt på ängarna.’ När gepiderna hörde detta förmådde de inte bära skymfen, utan blev häftigt upprörda i vrede och försöker hämnas de uppenbara förolämpningarna; langobarderna å sin sida, beredda till strid, lägger alla sina händer på svärdsfästena. Då sprang kungen upp från bordet, kastade sig emellan och höll tillbaka de sina från vrede och strid, och hotade att den först skulle straffas som först inledde striden; han sade att det inte är en seger som behagar Gud när någon dödar en gäst i sitt eget hus. Sedan grälet sålunda hade dämpats, fullföljer de därefter gästabudet med glada sinnen. Och Turisindus tog sin son Turismodus vapen, överlämnade dem åt Alboin och sände honom i frid och oskadd tillbaka till faderns rike. Sedan Alboin hade återvänt till sin far, blev han därefter hans bordsgäst. Medan han glad njöt av de kungliga läckerheterna med sin far, berättade han i ordning allt som hade hänt honom hos gepiderna i Turismodus kungasal [osäker tolkning]. De som var närvarande förundrar sig och prisar Alboins djärvhet, och de lovordar inte mindre Turisindus mycket stora trofasthet. ## bok I, kap. 25 (MGH s. 62–63) (maskinöversättning) 25. Vid denna tid styrde kejsaren (augustus) Justinianus det romerska riket med lycklig lott. Han både förde krig framgångsrikt och var förunderlig i civila mål. Ty genom patricius Belisarius besegrade han kraftfullt perserna, och genom samme Belisarius förintade han vandalernas folk ända till utrotning, sedan deras kung Gelismer tillfångatagits, och återställde hela Afrika till det romerska riket efter nittiosex år. Och åter med Belisarius krafter övervann han goternas folk i Italien, sedan deras kung Witichis tillfångatagits. Även morerna, som efter detta hemsökte Afrika, och deras kung Amtala krossade han med förunderlig tapperhet genom förre konsuln Johannes. På samma sätt betvingade han också andra folk med krigets rätt. Av den orsaken förtjänade han för segrarna över alla dessa att bära tillnamn, så att han kallades Alamannicus, Gothicus, Francicus, Germanicus, Anticus, Alanicus, Vandalicus och Africanus. Även romarnas lagar, vars omfång var alltför stort och vars motsägelser var gagnlösa, rättade han med förunderlig korthet. Ty alla furstarnas förordningar (constitutiones), som fanns i många band, trängde han samman i tolv böcker och befallde att detta band skulle kallas Codex Iustinianus. Och vidare förde han de enskilda ämbetsmännens eller domarnas lagar, som hade svällt ut till nära två tusen böcker, ned till ett antal av femtio böcker och kallade denna kodex med namnet digesta eller pandekter. Han sammanställde också på nytt fyra böcker institutiones, i vilka texten till alla lagar kortfattat sammanfattas. Även de nya lagar som han själv hade stiftat lät han samla i ett band och fastställde att denna kodex skulle kallas Novellae. Samme furste byggde också i staden Konstantinopel åt Kristus Herren, som är Gud Faderns vishet, ett tempel som han med grekiskt namn kallade Hagia Sofia, det vill säga den heliga visheten. Dess byggnadsverk överträffar i så hög grad alla byggnader att man på hela jordens yta inte kan finna något likt det. Denne furste var nämligen katolsk i tron, rättrådig i sina gärningar, rättvis i sina domar; och därför samverkade allt till det goda för honom. På hans tid lyste Cassiodorus i staden Rom av både världslig och gudomlig kunskap. Han har bland annat som han förnämligt skrev framför allt med största kraft öppnat psalmernas dolda innebörd. Han var först konsul, därefter senator och slutligen munk. Vid denna tid sammanställde också abbot Dionysius, som befann sig i staden Rom, påskberäkningen med förunderlig bevisföring. Då utforskade också Priscianus från Caesarea i Konstantinopel grammatikkonstens djup, om jag så får säga. Och då skrev likaledes Arator, den romerska kyrkans subdiakon, en förunderlig skald, apostlarnas gärningar på hexameter. ## bok I, kap. 26 (MGH s. 63–68) (maskinöversättning) 26. Under dessa dagar lyste också den saligste fader Benedikt, först på den plats som kallas Sublacus, som ligger fyrtio mil från staden Rom, och sedan i borgen Cassinum, som kallas Arx, både genom sitt stora levernes förtjänster och genom apostoliska underkrafter. Hans liv har, såsom är känt, den salige påven Gregorius skildrat med ljuvt språk i sina dialoger. Också jag har efter mitt ringa förstånd till ära för en så stor fader på följande sätt i elegiskt versmått diktat vart och ett av hans under i var sitt distikon: Varifrån skall jag börja dina triumfer, o helige Benedikt, varifrån skall jag börja dina mängder av dygder? Väl, salige fader, du som visar din förtjänst i ditt namn, tidens strålande ljus, väl, salige fader! Nursia, jubla nog, upphöjd genom en så stor fosterson; du som bär stjärnor åt världen, Nursia, jubla nog! O gossarnas prydnad, som i seder överstiger åren och övergår de gamla, o gossarnas prydnad! Din blomma, o paradis, föraktade världens blomster; din blomma, o paradis, försmådde Roms rikedomar. Fostermodern bar kärlet sönderbrutet med sorgset hjärta; glad bar fostermodern kärlet återställt. Den som har sitt namn av staden [osäker tolkning] gömmer den nyblivne bland klipporna; den som har sitt namn av staden bär fromhetens hjälp. Grottorna, dolda för alla dödliga, ljuder av lovsånger; kända för dig, Kristus, ljuder grottorna av lovsånger. Köld, vindar och snö uthärdar du outtröttligt i tre år; av kärlek till Gud föraktar du köld, vindar och snö. Det vördnadsvärda bedrägeriet behagar, fromhetens stölder godkänns. Genom vilket den helige blev närd, behagar det vördnadsvärda bedrägeriet. Han ger tecken att kärleksmåltidens rätter finns, men den avundsjuke står emot; icke desto mindre ger den milda tron tecken att rätterna finns. Han firar rätt de heliga högtiderna, han som vänder sitt öra till Kristus; när han ger mat åt den fastande firar han rätt de heliga högtiderna. Ivriga svinaherdar bär välkommen föda till grottorna; med glada hjärtan bär de välkommen föda. Elden förgås genom eld, medan törnen river inälvorna; den köttsliga elden förgås genom den himmelska elden. Den lömskt dolda orättfärdiga pesten upptäcktes på avstånd av den skarpsinnige; den lömskt dolda orättfärdiga pesten tålde inte korsets vapen. Milda slag håller med måtta tillbaka det kringirrande sinnet; milda slag driver ut den kringirrande pesten. En ständig ström av vatten flödar ur den naturliga klippan; den ständiga strömmen av vatten vattnar torra hjärtan. Du sökte dig till djupets botten, du stål som lossnade från skaftet; du lämnar djupets botten, du stål, och söker dig upp. Den som utförde faderns befallningar halkade ned i vattnet och lever; han springer buren av vattnet, när han utför faderns befallningar. Vattnet gav väg åt den som var snar till mästarens bud; åt den ovetande löparen gav vattnet väg. Också du, lille gosse, rycks bort av vågorna och förgås inte; du är också ett sannfärdigt vittne, lille gosse. De trolösa hjärtana suckar, drivna av onda sporrar; i underjordens lågor suckar de trolösa hjärtana. Korpen bär bort födan som räckts fram med välvilliga fingrar; befalld bär korpen den gräsliga födan långt bort. De heliga hjärtana sörjer att fienden förgåtts genom fall; lärjungarnas hjärtan sörjer över avfallet [osäker tolkning]. När du söker Liris ljuvliga trakter, följs du av rika ledsagare; från himlen dras du dit, när du söker Liris ljuvliga trakter. Du orättfärdiga orm rasar, berövad lund och altare; sedan du förlorat folken, rasar du, orättfärdiga orm. Gå bort, du fräcke sittare, låt stenarna ges åt murarna! Du tvingas av befallningen; gå bort, du fräcke sittare! Man ser en förtärande eld stiga upp med falska lågor, och för dig, du glänsande ädelsten, synes ingen förtärande eld. Medan väggen byggs, krossas en broders inälvor; medan väggen byggs, står brodern där oskadd. Dolda gärningar blir uppenbara, de glupska röjs öppet; dolda gärningar med den mottagna gåvan blir uppenbara. Grymme tyrann, ditt bedrägeris nät blir verkningslöst; du tar emot ditt livs tyglar, grymme tyrann. Numas höga murar skall inte störtas av någon fiende; en virvelvind, säger han, skall störta Numas höga murar. Du straffas med en svår fiende för att du inte skall frambära gåvan vid altaret; du frambär gåvor till altarna; du straffas med en svår fiende. Det förutsågs att hjordens alla inhägnader skulle överlämnas åt ett folk; samma folk återställer hjordens alla inhägnader. Du gosse, bedrägeriets vän, fångas av den lockande ormen; du fångas inte av ormen, du gosse, bedrägeriets vän. Tig, du uppblåsta sinne, och klandra inte tyst den seende! Allt är uppenbart för siaren; tig, du uppblåsta sinne! Den svarta hungern fördrivs sedan maten burits ned från himlen; icke desto mindre fördrivs sinnets svarta hunger. Alla hjärtan häpnar över att du var närvarande utan kropp; över att du förmanar genom det som skådats, häpnar alla hjärtan. På röstens befallning försummar de att tygla sina tungor; ur gravarna flyr de på röstens befallning. På röstens befallning tillåts de inte vara närvarande vid det heliga; de deltar i det heliga på röstens befallning. Den gapande jorden stöter ut den begravda kroppen ur sitt sköte; på befallning behåller den gapande jorden kroppen i sitt sköte. Den trolöse draken lockar den flyktande att skynda; den trolöse draken hejdar den förbjudna färden. Det dödsbringande onda slog av huvudets prydnad; på befallningar går det dödsbringande onda långt bort. Den fromme lovar den fattige gult metall, fastän han inte har något; från himlen mottog den fromme gult metall. Du ömkansvärde, vars hud ormens galla gör brokig, du får tillbaka huden oskadd, du ömkansvärde. Hårda stenar griper glaset men kan inte krossa det; de hårda stenarna bevarar glaset oskatt. Varför fruktar du, förrådsförvaltare, att ge en droppe ur flaskan? Se, tunnorna flödar över; varför fruktar du, förrådsförvaltare? Varifrån kommer läkedom för dig, varför finns inget hopp om räddning? Du som alltid dödar, varifrån kommer läkedom för dig? Ack, du begråtlige gamle, du faller av fiendens slag; men av slaget kommer du till sans, ack, du begråtlige gamle. Barbariska remmar binder händer som är ovetande om brott; av sig själva faller de barbariska remmarna av händerna. Han som högmodig satt till häst och vrålade med hotfullt skri, han ligger utsträckt på marken, han som högmodig satt till häst. Faderns hals bär den döde sonens kropp; faderns hals bär den levande sonen. Kärleken besegrar allt; systern band den salige med regn; sömnen flyr ögonen; kärleken besegrar allt. Hon som behagade genom enfald söker sig upp i höjden likt en duva; hon som behagade genom enfald tränger in i himlens riken. O du som är så väl behaglig för Gud, för vilken hela världen öppnas, du som skådar det dolda, o du som är så väl behaglig för Gud! Ett flammande klot håller den rättfärdige, som svävar ovan etern; den som den fromma kärleken brände, håller ett flammande klot. Tre gånger kallad är han närvarande, som skulle vara vittne till det nya; kär genom faderns kärlek är han närvarande, tre gånger kallad. Gode anförare, när du förmanar till strid stärker du hjärtan med exempel, du rusar först i vapen, gode anförare, när du förmanar till strid. Han gav passande tecken när han lämnade livets gemenskap; skyndande till livet gav han passande tecken. Den ihärdige psalmsångaren lät aldrig sitt stråkinstrument vila; sjungande det heliga dog den ihärdige psalmsångaren. De som hade ett sinne hålls kvar i samma grav; lika ära håller kvar dem som hade ett sinne. En strålande väg syntes, tätt besatt med glänsande facklor; där den helige steg upp syntes en strålande väg. Hon som sökte klippans inhägnad fann genom sin förvirring räddning; hon undkom förvirringen när hon sökte klippans inhägnad. Små dikter har tjänaren ödmjukt gett som gåva; landsflyktig, fattig och ringa har han gett små dikter. Må de, ber jag, vara dig behagliga, du som visar den himmelska vägen; o fader Benedikt, må de, ber jag, vara dig behagliga! Även en hymn som innehåller vart och ett av samme faders under har vi diktat i jambiskt arkilokiskt versmått så: Bröder, kom med ivrigt hjärta och med samstämmig sång, låt oss njuta av denna berömda högtids glädje. På denna gyllene dag steg fader Benedikt, som visade den smala vägen, upp till rikena och fick sina mödors lön. Han strålade som en ny stjärna och fördrev världens moln. Redan på tröskeln till åldern föraktade han tidens blomstring. Mäktig i under, inblåst av den Högstes ande, lyste han av tecken och förutsade för världen det som skulle komma. När han skulle bära mat åt flera, återställer han brödets kärl; när han sökte den trånga cellen, släckte han eld med eld. Han krossade giftets bärare, bägaren, med korsets vapen. Han tyglade det kringirrande sinnet med kroppens milda gissel. Floder strömmar ur klipporna. Stålet återkommer ur djupet, den lydige springer över vattnet. Gossen undgår döden genom manteln. Det dolda giftet blir uppenbart. Den snabbflygande utför befallningarna. Fienden krossas av ett ras. Lejonet, fnysande, viker tungt. Den orubbliga massan blir lätt. Det skenbara bålet försvinner. Hälsan återkommer till den krossade. De frånvarandes överträdelse blir uppenbar. Listige förvaltare, du avslöjas. Orättfärdige innehavare, du flyr. Ni får veta det framtida i förväg. Hjärta, du rör inte vid hemligheterna. Byggnader grundläggs genom drömmar. Jorden spyr ut lik. Den flyktande tyglas av en drake. Etern regnar mynt. Glaset står emot klipporna. Tunnorna flödar av olja. En syn löser den bundne. De döda får tillbaka livet. Ett så stort ljus makt besegras av systerns bön. Den som älskar mer förmår mer. Han simmar ut, när han ser himlen. Ett sken som aldrig förut varit känt i världen blixtrar fram om natten, i vilket hela världen ses, och den fromme förs upp av lågor. Bland detta har han, likt nektar, lyst med förunderligt stråkspel. Ty han tecknade på passande sätt det heliga livets riktlinje åt sina efterföljare. Nu du mäktige anförare för dina fosterbarn, stå hjorden bi i dess suckar, må den tillväxa i det goda och akta sig för ormen, så att den må följa din stig! Det behagar mig att kortfattat berätta det som den salige påven Gregorius inte alls har beskrivit i denne allra heligaste faders liv. När han nämligen på gudomlig maning kom från Sublacus till denna plats, där han vilar, en sträcka på omkring femtio mil, följde honom tre korpar, som han brukade föda, flygande runt honom. Vid varje vägskäl, ända tills han kom hit, visade sig två änglar i gestalt av unga män för honom och visade honom vilken väg han skulle ta. På denna plats hade då en Guds tjänare sin boning, till vilken det på gudomligt vis sades så: ’Skona du dessa platser, en annan vän är här.’ När han kom hit, det vill säga till Cassinums borg, tvingade han sig alltid till stor avhållsamhet. Men framför allt under fastetiden förblev han instängd och avskild från världens larm. Allt detta har jag tagit ur skalden Marcus dikt, som kom hit till samme fader och skrev några verser till hans lov, vilka jag, för att undvika alltför stor längd, inte alls har skrivit av i dessa böcker. Det är dock säkert att denne utmärkte fader, kallad från himlen, kom till denna bördiga plats, nedanför vilken en rik dal ligger, för att här skulle uppstå en församling av många munkar, såsom nu också har skett under Guds ledning. Sedan vi i hast berättat detta som inte borde utelämnas, låt oss återvända till vår historias följd. ## bok I, kap. 27 (MGH s. 68–70) (maskinöversättning) 27. Audoin, langobardernas kung, som vi har talat om förut, hade alltså Rodelinda till äkta; hon födde honom Alboin, en man skicklig i krig och i allt kraftfull. Audoin dog alltså, och därefter tillträdde Alboin, nu den tionde av kungarna, med allas önskan styret över fäderneslandet. Eftersom han överallt hade ett mycket berömt och för sina krafter lysande namn, förenade Chlotarius, frankernas kung, honom i äktenskap med sin dotter Chlotsuinda. Med henne fick han endast en dotter, vid namn Alpsuinda. Under tiden dog Turisindus, gepidernas kung; honom efterträdde Cunimundus i kungadömet. Denne, som ville hämnas gepidernas gamla oförrätter, bröt förbundet med langobarderna och valde hellre krig än fred. Men Alboin ingick ett evigt förbund med avarerna, som först kallades hunner och sedan efter sin egen kungs namn avarer. Därefter drog han ut till det krig som gepiderna hade förberett. När dessa skyndade mot honom från andra hållet, föll avarerna, såsom de hade avtalat med Alboin, in i deras fädernesland. En sorglig budbärare kom till Cunimundus och meddelar att avarerna hade fallit in i hans gränsområden. Han, nedslagen till sinnes och ställd i trångmål från båda håll, uppmanar ändå de sina att först drabba samman med langobarderna; om de förmådde besegra dem, skulle de sedan driva hunnernas här ut ur fäderneslandet. Slaget inleds alltså. Man stred med alla krafter. Langobarderna blev segrare och rasade med sådan vrede mot gepiderna att de förintade dem ända till utrotning och knappt en budbärare blev kvar av den talrika mängden. I detta slag dödade Alboin Cunimundus, tog hans huvud och gjorde en dryckesbägare av det. Det slaget av bägare kallas hos dem ’scala’, men på latinska språket kallas det patera. Hans dotter, vid namn Rosimunda, förde han bort som fånge tillsammans med en stor mängd människor av olika kön och ålder; och eftersom Chlotsuinda hade dött, tog han henne till hustru, till sitt eget fördärv, såsom sedan blev uppenbart. Då fick langobarderna ett så stort byte att de nu kom till mycket stora rikedomar. Men gepidernas släkte minskades så att de från den tiden inte längre hade någon kung. Utan alla de som kunde överleva kriget blev antingen underkastade langobarderna, eller suckar ännu i dag under ett hårt välde, sedan hunnerna tagit deras fädernesland i besittning. Men Alboins namn blev så berömt vida omkring att ännu i dag både hos bajrarnas och sachsarnas folk och även hos andra människor av samma språk hans frikostighet och ära, hans lycka i krig och hans tapperhet prisas i deras sånger. Det berättas också av många ännu i dag att utmärkta vapen tillverkades under hans tid. HÄR SLUTAR FÖRSTA BOKEN. ## bok II, inledning (MGH s. 70–72) (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR KAPITLEN I ANDRA BOKEN. 1. Hur langobarderna, lejda av chartularius Narses, gav honom hjälp mot goterna. 2. Hur Narses besegrade frankernas hövdingar (duces) Buccellinus och Amingus, och om den tredje hövdingen Leutharius död. 3. Hur Narses dödade herulernas småkung Sinduald, som hade gjort uppror mot honom. 4. Om pestens tecken och den dödlighet som härjade Italien på Narses tid. 5. Om romarnas avund mot Narses, och hur de anklagade honom hos kejsaren, och hur Narses själv inbjöd langobarderna att ta Italien i besittning. 6. Hur Alboin tog sachsarna till sin hjälp. 7. Hur Alboin med langobarderna lämnade Pannonien och kom till Italien. 8. Hur Alboin, när han kom till Italiens gränser, besteg Kungens berg, och om de vilda visenterna. 9. Hur Alboin drog in i Venetiens gränsområden och i Forum Iulii insatte sin brorson Gisulfus som hertig (dux). 10. Vilka kungar som vid den tiden härskade över frankerna, och om påven Benedictus och om Paulus, patriark av Aquileia. 11. Om Narses död. 12. Om biskop Felix av Treviso, hur han gick Alboin till mötes vid floden Plavis. 13. Om samme Felix och den mycket vise mannen Fortunatus. 14. Hur Alboin intog Venetiens provins, och om detta Venetiens namn och gränser. 15. Om Ligurien, Italiens andra provins, och om de två Raetierna. 16. Om Italiens femte provins, som kallas de Kottiska alperna, och om den sjätte, som kallas Tuscien. 17. Om Kampanien, Italiens sjunde provins, och om Lukanien eller Bruttium, som är den åttonde. 18. Om de Apenninska alperna, som är Italiens nionde provins, och om Emilia, den tionde. 19. Om Flaminia, Italiens elfte provins, och om Picenum, som räknas som den tolfte. 20. Om Valeria och Nursia, som räknas som den trettonde provinsen, och om den fjortonde, Samnium. 21. Om Apulien och Kalabrien och Salentum, som kallas den femtonde provinsen. 22. Italiens sextonde provins är Sicilien, den sjuttonde Korsika, den artonde Sardinien. 23. Av vilken orsak en del av Italien kallas Gallia Cisalpina, och om gallernas första ankomst till Italien. 24. Varför Italien kallas så, och varför det också kallas Ausonia eller Latium. 25. Hur Alboin drog in i Milano och intog alla Liguriens städer, och om ärkebiskop Honoratus, och om patriarken Paulus död, och att Probinus efterträdde honom. 26. Hur staden Pavia belägrades i tre år, och att langobarderna föll in i Tuscien, och att de förde med sig många av andra folk till Italien. 27. Hur Alboin drog in i Pavia. 28. Hur Alboin, sedan han hade regerat i tre år, dödades av Helmechis på sin hustrus råd. 29. Att Helmechis ville regera men inte kunde, och hur han flydde med Rosemunda till Ravenna, och hur de omkom där. 30. Hur Longinus efter deras död sände Alpsuinda med langobardernas skatt till kejsaren, och om Peredeus, hur han dödade ett lejon i Konstantinopel, och att han dräpte två patricier. 31. Om Clephs regering, som regerade som den andre, och om hans död. 32. Hur langobardernas hertigar var utan kung i tio år, genom vilka Italien underkuvades. HÄR SLUTAR KAPITLEN. HÄR BÖRJAR ANDRA BOKEN. ## bok II, kap. 1 (MGH s. 72) (maskinöversättning) 1. När alltså langobardernas täta segrar ljöd runtomkring, sände Narses, den kejserlige chartularius (chartolarius), som då förestod Italien och förberedde krig mot goternas kung Totila, eftersom han sedan länge hade langobarderna som förbundna, sändebud till Alboin för att denne skulle ge honom hjälp när han skulle strida mot goterna. Då sände Alboin en utvald skara av de sina, som skulle ge romarna stöd mot geterna. Dessa fördes över Adriatiska havets vik till Italien, förenade sig med romarna och inledde strid med goterna; och sedan dessa tillsammans med sin kung Totila hade förintats ända till utrotning, återvände de som segrare till sitt eget, hedrade med många gåvor. Och under hela den tid som langobarderna innehade Pannonien var de det romerska rikets (res publica) hjälpare mot dess fiender. ## bok II, kap. 2 (MGH s. 72–73) (maskinöversättning) 2. Vid denna tid förde Narses också krig mot hövdingen (dux) Buccellinus. Honom hade frankernas kung Theudepertus, när han hade dragit in i Italien och vänt tillbaka till Gallien, lämnat kvar tillsammans med en annan hövding, Amingus, för att underkuva Italien. När denne Buccellinus härjade nästan hela Italien med plundringar och gav sin kung Theudepertus rikliga gåvor av Italiens byte, och tänkte övervintra i Kampanien, blev han till slut på en plats som heter Tannetum besegrad av Narses i ett svårt slag och dödad. Men när Amingus hade försökt ge hjälp åt goternas greve (comes) Widin, som gjorde uppror mot Narses, besegrades båda av Narses. Widin tillfångatogs och sändes i landsflykt till Konstantinopel. Men Amingus, som hade gett honom hjälp, dödas av Narses svärd. Även en tredje frankisk hövding, vid namn Leutharius, Buccellinus bror, dog en naturlig död mellan Verona och Trento vid sjön Benacus, när han, tyngd av mycket byte, ville återvända till sitt fädernesland. ## bok II, kap. 3 (MGH s. 73–74) (maskinöversättning) 3. Narses hade likaledes en strid mot Sinduald, brenternas kung, som ännu fanns kvar av herulernas stam, vilka Odoacar en gång hade fört med sig när han kom till Italien. Åt denne, som först troget höll sig till honom, gav Narses många välgärningar; men när han till sist övermodigt gjorde uppror och ville regera, besegrade han honom i krig, tog honom till fånga och hängde honom i en hög bjälke. Vid denna tid erövrade också patricius Narses genom härmästaren (magister militum) Dagisteus, en krigisk och tapper man, alla Italiens gränsområden. Denne Narses var förut chartularius och förtjänade sedan för sina dygders förtjänster patriciatets värdighet. Han var en mycket from man, katolsk i religionen, frikostig mot de fattiga, tillräckligt ivrig att återställa kyrkorna (basilicae), och så ivrig i vakor och böner att han vann segern mer genom de böner han utgöt till Gud än genom krigets vapen. ## bok II, kap. 4 (MGH s. 74–75) (maskinöversättning) 4. På hans tid utbröt en mycket stor pest, framför allt i provinsen Ligurien. Plötsligt uppträdde nämligen vissa små märken på hus, dörrar, kärl och kläder, och om någon ville tvätta bort dem, framträdde de alltmer. Men när ett år hade gått började det i människornas ljumskar eller på andra ömtåligare ställen uppstå körtlar i storlek som en nöt eller en dadel, vilka strax följdes av en outhärdlig feberhetta, så att människan dog inom tre dagar. Men om någon hade klarat de tre dagarna, hade han hopp om att leva. Överallt var det sorg, överallt tårar. Ty eftersom folkryktet sade att de som flydde undgick olyckan, lämnades husen öde av sina invånare, och endast hundvalparna vaktade huset. Endast boskapen blev kvar på betesmarkerna, utan någon herde närvarande. Man kunde se gårdar (villae) eller borgar (castra) som förut varit fyllda av skaror av människor, men dagen därpå, när alla hade flytt, låg allt i djupaste tystnad. Söner flydde och lämnade sina föräldrars lik obegravna, föräldrar glömde sina ömma känslor och lämnade sina barn i feberhettan. Om någon händelsevis greps av den gamla fromheten så att han ville begrava en anhörig, blev han själv liggande obegravd; och medan han gjorde tjänsten, dödades han, och medan han visade den döde tjänst, förblev hans egen begravning utan tjänst. Man kunde se världen återförd till den forna tystnaden: ingen röst på landet, ingen herdevissling, inga lurande vilddjur bland boskapen, inga förluster bland fjäderfäet. Säden, som hade passerat skördetiden, väntade orörd på skördemannen; vinrankan, som hade fällt sina löv, stod kvar oskadd med lysande druvor när vintern närmade sig. Under nattens och dagens timmar ljöd de stridandes trumpet, och av många hördes liksom sorlet av en här. Inga spår fanns av vandrare, ingen mördare syntes, och ändå gick de dödas lik utöver vad ögonen kunde överblicka. Betesmarkerna hade förvandlats till människors gravplatser, och människornas boningar hade blivit tillflyktsorter för vilddjur. Och dessa olyckor drabbade endast romarna inom Italien, ända till alamannernas och bajrarnas gränser. Under tiden, när furst Justinianus liv tog slut, övertog Justinus den yngre styret av riket (res publica) i Konstantinopel. Vid denna tid lät också patricius Narses, vars iver vakade över allt, Vitalis, biskop av staden Altinum, som för mycket många år sedan hade flytt till frankernas rike, nämligen till staden Agontia, till slut gripas på Sicilien och dömde honom till landsflykt. 5. Sedan Narses alltså, som sagt, hade förintat eller besegrat hela goternas folk och på samma sätt övervunnit också dem som vi har talat om, och då han hade förvärvat mycket guld och silver och rikedomar av andra slag, fick han utstå stor avund från romarna, för vilka han hade arbetat mycket mot deras fiender. Dessa framförde mot honom till kejsar Justinianus [osäker tolkning] och hans gemål Sophia följande ord: ’Det hade varit bättre för romarna att tjäna goterna än grekerna, där eunucken Narses härskar och trycker oss under träldom; och detta känner inte vår mycket fromme furste till. Befria oss antingen ur hans hand, eller så överlämnar vi förvisso både staden Rom och oss själva åt folken.’ När Narses hade hört detta, svarade han kortfattat med dessa ord: ’Om jag har handlat illa mot romarna, må jag få det illa.’ Då blev kejsaren så upprörd mot Narses att han genast sände prefekten Longinus till Italien för att inta Narses plats. Men när Narses fick veta detta, blev han mycket förskräckt; och han blev i synnerhet så skrämd av samma kejsarinna Sophia att han inte vågade återvända till Konstantinopel. Hon sägs bland annat ha låtit meddela honom, eftersom han var eunuck, att hon skulle låta honom fördela ullpensumen åt flickorna i kvinnoverkstaden (genicium). På dessa ord sägs Narses ha gett detta svar: att han skulle sätta upp en sådan väv åt henne som hon inte skulle kunna lägga ifrån sig så länge hon levde. Driven av hat och fruktan drog han sig därför undan till Neapel, en stad i Kampanien, och sänder strax sändebud till langobardernas folk med uppmaningen att de skulle lämna Pannoniens fattiga landsbygd och komma för att ta Italien, fyllt av alla rikedomar, i besittning. Samtidigt sänder han mångahanda slags frukter och prov på andra ting som Italien är rikt på, för att kunna locka deras sinnen att komma. Langobarderna tar med glädje emot de glada budskapen, som de själva redan hade önskat, och höjer sina sinnen i förväntan om kommande fördelar. Genast syntes fruktansvärda tecken i Italien om natten, nämligen visade sig eldiga härar på himlen, som blixtrade av det blod som sedan skulle utgjutas. ## bok II, kap. 6 (MGH s. 75–76) (maskinöversättning) 6. Men Alboin, som skulle dra till Italien med langobarderna, bad sina gamla vänner sachsarna om hjälp, för att träda in i det vidsträckta Italien och ta det i besittning med fler män. Till honom kom sachsarna, mer än tjugo tusen män tillsammans med hustrur och småbarn, för att efter hans vilja dra med honom till Italien. När frankernas kungar Chlotarius och Sigisbertus hörde detta, satte de sveber och andra folk på de platser som samma sachsare hade dragit ut från. ## bok II, kap. 7 (MGH s. 76) (maskinöversättning) 7. Då överlät Alboin sina egna boplatser, det vill säga Pannonien, åt sina vänner hunnerna, på det villkoret att om det någon gång blev nödvändigt för langobarderna att vända tillbaka, skulle de åter få sina fält. Langobarderna lämnade alltså Pannonien och skyndar med hustrur och barn och allt sitt bohag till Italien för att ta det i besittning. De hade bott i Pannonien i fyrtiotvå år. Därifrån drog de ut i april månad, i första indiktionen, dagen efter den heliga påsken, vars högtid det året enligt beräkningen inföll just den första april (Kalendae Aprilis), när femhundrasextioåtta år redan hade förflutit sedan Herrens människoblivande. ## bok II, kap. 8 (MGH s. 76–77) (maskinöversättning) 8. När kung Alboin med hela sin här och en mängd blandat folk hade kommit till Italiens yttersta gränser, besteg han det berg som höjer sig på dessa platser och betraktade därifrån en del av Italien, så långt han kunde se. Detta berg har, som det sägs, av denna orsak från den tiden kallats Kungens berg (mons Regis). Man säger att vilda visenter föds upp på detta berg. Och det är inte märkligt, eftersom Pannonien, som är rikt på dessa djur, sträcker sig ända hit. En mycket sannfärdig gammal man berättade nämligen för mig att han på detta berg hade sett huden av en dödad visent, så stor att femton män, som han sade, hade kunnat ligga på den, den ene bredvid den andre. ## bok II, kap. 9 (MGH s. 77–78) (maskinöversättning) 9. När Alboin därifrån utan något hinder hade dragit in i gränsområdena av Venetien, som är Italiens första provins, det vill säga i området kring staden eller snarare borgen (castrum) Forum Iulii, började han överväga åt vem han helst skulle anförtro den första av de provinser han hade intagit. Hela Italien, som sträcker sig mot söder eller snarare mot sydost, omges nämligen av Tyrrenska eller Adriatiska havets vågor, men i väster och norr omsluts det av Alpernas åsar så att det inte kan ha något inträde annat än genom trånga pass och över bergens högsta åsar; men på den östra sidan, där det gränsar till Pannonien, har det ett både bredare öppet och mycket flackt tillträde. När Alboin alltså, som vi sade, riktade sin tanke på vem han borde insätta som hertig (dux) på dessa platser, beslöt han, som det sägs, att sätta sin brorson Gisulfus, en i allt lämplig man, som var hans stallmästare (strator), vilket de på sitt eget språk kallar ’marpahis’, över staden Forum Iulii och hela dess område. Denne Gisulfus förklarade att han inte skulle åta sig styret över denna stad och detta folk förrän han gav honom de langobardiska faror (farae), det vill säga släkter eller ätter, som han själv ville välja. Och så skedde, och med kungens samtycke fick han de förnämsta langobardiska släkter som han hade önskat, att bo med honom. Och så fick han till slut hertigens [osäker tolkning] värdighet. Han begärde också av kungen hjordar av ädla ston, och även i detta blev han bönhörd genom furstens frikostighet. ## bok II, kap. 10 (MGH s. 78–79) (maskinöversättning) 10. Under dessa dagar då langobarderna föll in i Italien styrde, sedan deras kung Chlotarius redan hade dött, hans söner frankernas rike, delat i fyra delar. Den förste av dem, Aripertus, hade sitt säte i Paris. Den andre, Gunthramnus, förestod staden Orléans. Den tredje, Hilpericus, hade sin tron i Soissons, på sin far Chlotarius plats. Den fjärde, Sigisbertus, regerade i staden Metz. Vid denna tid styrdes också den romerska kyrkan av den allra heligaste mannen påven Benedictus. Över staden Aquileia och dess folk stod den salige patriarken Paulus. Han fruktade langobardernas barbari och flydde från Aquileia till ön Grado och förde med sig hela sin kyrkas skatt. Under vintern före detta år föll det så mycket snö på slätten som brukar falla på de högsta Alperna; men den följande sommaren blev det en sådan fruktbarhet som ingen tid sägs minnas. Vid denna tid föll också hunnerna, som också kallas avarer, sedan de fått veta om kung Chlotarius död, över hans son Sigisbertus. Han gick dem till mötes i Thüringen, besegrade dem mycket kraftfullt vid floden Elbe och gav dem fred när de bad om det. Med denne Sigisbertus förenades i äktenskap Brunicheldis, som kom från Spanien, och med henne fick han en son vid namn Childepertus. Och åter vann avarerna seger över Sigispertus på samma platser där de också förut hade stridit, och krossade frankernas här. ## bok II, kap. 11 (MGH s. 79) (maskinöversättning) 11. Men Narses återvände från Kampanien till Rom och togs där inte lång tid därefter bort från detta ljus. Hans kropp lades i en liten blykista och fördes med alla hans rikedomar till Konstantinopel. ## bok II, kap. 12 (MGH s. 79) (maskinöversättning) 12. När Alboin alltså hade kommit till floden Plavis, gick Felix, biskop av kyrkan i Treviso, honom till mötes där. Åt honom gav kungen, som var mycket frikostig, på hans begäran alla hans kyrkas egendomar och bekräftade det begärda genom sin förordning (pragmaticum). ## bok II, kap. 13 (MGH s. 79–81) (maskinöversättning) 13. Eftersom vi har nämnt denne Felix, behagar det oss också att berätta något om den vördnadsvärde och mycket vise mannen Fortunatus, som försäkrar att denne Felix hade varit hans kamrat. Denne Fortunatus som vi talar om var nämligen född på en plats som kallas Duplabilis; denna plats ligger inte långt från borgen Ceneta eller från staden Treviso. Men han fostrades och utbildades i Ravenna och blev mycket berömd i grammatikens, retorikens och även metrikens konst. När han led av en mycket häftig ögonsmärta, och likaledes denne Felix, hans kamrat, på samma sätt hade ont i ögonen, begav de sig båda till de saliga Paulus och Johannes basilika, som ligger i samma stad. I den har också ett altare, byggt till den salige bekännaren Martins ära, ett fönster nära sig, där en lampa är uppsatt för att ge ljus. Med dess olja berörde dessa, nämligen Fortunatus och Felix, strax sina smärtande ögon. Genast flydde smärtan och de fick den hälsa som de önskade. Av den orsaken vördade Fortunatus den salige Martin så mycket att han, sedan han lämnat fäderneslandet, kort innan langobarderna föll in i Italien, skyndade till Tours till denne salige mans grav. Han beskriver, såsom han själv berättar i sina dikter, att hans väg dit gick över Tiliamentums och Reunas vatten och över Osupus och de Julisch alperna och genom borgen Aguntum och floderna Drava och Byrrus och genom brionernas land och staden Augsburg, som Virdo och Lecha flyter igenom. Sedan han enligt sitt eget löfte hade kommit till Tours, reste han vidare till Poitiers och bodde där, och han skrev där många helgons gärningar, dels på prosa, dels på vers; och till sist vigdes han i samma stad först till präst (presbyter) och därefter till biskop, och han vilar begravd på samma plats med tillbörlig ära. Han diktade den salige Martins liv i fyra böcker på heroisk vers, och han skrev mycket annat, särskilt hymner till de enskilda högtiderna och framför allt små verser till enskilda vänner, utan att stå någon skald efter, på ett ljuvt och vältaligt språk. Vid hans grav, när jag hade kommit dit för att be, diktade jag, ombedd av Aper, abbot på samma plats, detta gravepigram för att skrivas där: Lysande till snillet, snabb i förstånd, ljuv i tal, han vars söta sång många blad besjunger, Fortunatus, skaldernas krön, vördnadsvärd i handling, född i Ausonien, är begravd i denna jord. Från hans heliga mun lär vi oss de forna helgonens gärningar: de visar oss att beträda ljusets väg. Lyckliga Gallien, du som pryds av så stora ädelstenar, från vars ljus den svarta natten flyr dig. Dessa ringa verser har jag framburit med en enkel dikt, för att inte din ära, du helige, skulle vara dold bland folken. Ge den eländige gengäld: be, salige, med dina utmärkta förtjänster, ber jag, att jag inte må försmås av den rättvise domaren. Detta har vi i korthet berättat om en så stor man, för att hans medborgare inte helt skulle vara okunniga om hans liv; låt oss nu återvända till historiens följd. ## bok II, kap. 14 (MGH s. 81) (maskinöversättning) 14. Alboin intog alltså Vicenza och Verona och de övriga städerna i Venetien, med undantag av Padua och Mons Silicis och Mantua. Venetien består nämligen inte bara av de få öar som vi nu kallar Venetiae, utan dess gräns sträcker sig från Pannoniens gränsområden ända till floden Addua. Detta bevisas av annalböckerna, där man läser att staden Bergamo tillhör Venetien. Ty också om sjön Benacus läser vi i historierna så: ’Benacus, en sjö i Venetien, från vilken floden Mincius flyter ut.’ Eneti betyder nämligen på grekiska lovvärda, även om hos latinarna en bokstav läggs till. Till Venetien ansluter också Histria, och båda räknas som en provins. Histria har fått sitt namn efter floden Hister. Den sägs enligt den romerska historien ha varit större än den nu är. Huvudstad i detta Venetien var staden Aquileia; i dess ställe räknas nu Forum Iulii, som kallas så eftersom Julius Caesar hade inrättat en handelsplats (forum) där. ## bok II, kap. 15 (MGH s. 81–82) (maskinöversättning) 15. Jag anser det inte vara ur vägen om vi också kortfattat berör Italiens övriga provinser. Den andra provinsen, Ligurien, har fått sitt namn av att man plockar, det vill säga samlar, baljväxter, som den är tillräckligt rik på. I den ligger Milano och Ticinus, som med ett annat namn kallas Pavia. Den sträcker sig ända till gallernas gränser. Mellan den och Suavia, det vill säga alamannernas fädernesland, som ligger mot norr, ligger två provinser bland Alperna, nämligen Raetia prima och Raetia secunda; i dem vet man att raeterna egentligen bor. ## bok II, kap. 16 (MGH s. 82) (maskinöversättning) 16. Den femte provinsen kallas de Kottiska alperna, som har fått sitt namn efter kung Cottius, som levde på Neros tid. Den sträcker sig från Ligurien mot sydost ända till Tyrrenska havet, och i väster gränsar den till gallernas gränsområden. I den ligger städerna Acqui, där det finns varma källor, Tortona och klostret Bobium, och även Genua och Savona. Den sjätte provinsen är Tuscien, som har fått sitt namn av rökelsen (tus), som dess folk av vidskepelse brukade bränna vid offren till sina gudar. Den har inom sig mot nordväst Aurelia och på den östra sidan Umbrien. I denna provins ligger Rom, som en gång var hela världens huvud. Men i Umbrien, som räknas som en del av denna, ligger Perugia och sjön Clitorius och Spoleto. Umbrien har fått sitt namn av att det överlevde regnskurarna (imbres), när en vattenkatastrof en gång ödelade folken. ## bok II, kap. 17 (MGH s. 82–83) (maskinöversättning) 17. Den sjunde provinsen, Kampanien, sträcker sig från staden Rom ända till Siler, en flod i Lukanien. I den ligger de mycket rika städerna Capua, Neapel och Salerno. Den kallas Kampanien på grund av Capuas mycket bördiga slätt (campus); för övrigt är den till största delen bergig. Vidare börjar den åttonde, Lukanien, som har fått sitt namn efter en viss lund (lucus), vid floden Siler och sträcker sig tillsammans med Bruttium, som har fått sitt namn efter en forna drottning, ända till det sicilianska sundet längs Tyrrenska havets kust och innehar liksom de två föregående Italiens högra horn; i den ligger städerna Paestum och Lainus, Cassianum och Cosenza och Reggio. ## bok II, kap. 18 (MGH s. 83) (maskinöversättning) 18. Den nionde provinsen räknas slutligen i de Apenninska alperna, som har sin början där de Kottiska alperna slutar. Dessa Apenninska alper går genom Italiens mitt och skiljer Tuscien från Emilia och Umbrien från Flaminia. I denna provins ligger städerna Ferronianus och Montembellium, Bobium och Urbino, och även den ort som kallas Verona. De Apenninska alperna har fått sitt namn av puniernas, det vill säga Hannibals och hans här, som tog vägen över dem när de drog mot Rom. Det finns de som säger att de Kottiska och de Apenninska alperna är en provins; men dem vederlägger Victors historia, som kallar de Kottiska alperna en provins för sig. Vidare börjar den tionde, Emilia, vid Ligurien och går mellan de Apenninska alperna och Pos vatten mot Ravenna. Den är prydd med rika städer, nämligen Piacenza och Parma, Reggio och Bologna och Forum Cornelii, vars borg kallas Imolas. Det har också funnits de som har sagt att Emilia och Valeria och Nursia är en provins. Men deras åsikt kan inte hålla, eftersom Tuscien och Umbrien ligger mellan Emilia och Valeria och Nursia. ## bok II, kap. 19 (MGH s. 83–84) (maskinöversättning) 19. Därefter är den elfte av provinserna Flaminia, som ligger mellan de Apenninska alperna och Adriatiska havet. I den ligger den förnämsta av städerna, Ravenna, och fem andra städer, som med ett grekiskt ord kallas Pentapolis. Det står fast att Aurelia och Emilia och Flaminia har fått sådana namn efter de stenlagda vägar som går ut från staden Rom och efter namnen på dem av vilka de har stenlagts. Efter Flaminia kommer som den tolfte Picenum, som har Apenninerna i söder och på andra sidan Adriatiska havet. Den sträcker sig ända till floden Piscaria. I den ligger städerna Fermo, Ascoli och Penne och Hadrias, som nu har förfallit av ålder och som gav Adriatiska havet dess namn. När dess invånare drog dit från sabinerna, slog sig en hackspett (picus) ned på deras fana, och av den orsaken fick Picenum sitt namn. ## bok II, kap. 20 (MGH s. 84) (maskinöversättning) 20. Vidare ligger den trettonde, Valeria, till vilken Nursia är knuten, mellan Umbrien och Kampanien och Picenum. Den gränsar i öster till samniternas område. Dess västra del, som börjar vid staden Rom, kallades en gång Etrurien efter etruskernas folk. Den har städerna Tivoli, Carsioli och Rieti, Furcona och Amiternum och marsernas område och deras sjö, som kallas Fucinus. Även marsernas område anser jag räknas till provinsen Valeria, eftersom det inte alls har beskrivits av de gamla i förteckningen över Italiens provinser. Men om någon med sanna skäl bevisar att detta är en provins för sig, skall hans välgrundade åsikt på alla sätt följas. Den fjortonde, Samnium, ligger mellan Kampanien och Adriatiska havet och Apulien och börjar vid Piscaria. I den ligger städerna Chieti, Aufidena, Isernia och Samnium, som har förfallit av ålder och efter vilken hela provinsen har fått sitt namn, och själva huvudstaden för dessa provinser, det mycket rika Benevento. Vidare fick samniterna en gång sitt namn av de spjut som de brukade bära och som grekerna kallar saynia. ## bok II, kap. 21 (MGH s. 84–85) (maskinöversättning) 21. Den femtonde av provinserna är Apulien, med Kalabrien förenat med sig. Inom den ligger det salentinska området. Den har i väster eller sydväst Samnium och Lukanien, och i öster begränsas den av Adriatiska havet. Den har tillräckligt rika städer, Lucera, Siponto, Canosa, Acerenza, Brindisi och Taranto och på Italiens vänstra horn, som sträcker sig femtio mil, det för handel lämpliga Otranto. Apulien har fått sitt namn av förstörelse; ty där förstörs jordens grönska snabbare av solens hetta. ## bok II, kap. 22 (MGH s. 85) (maskinöversättning) 22. Som den sextonde provinsen räknas ön Sicilien. Den sköljs av Tyrrenska eller Joniska havet och benämns efter hövdingen Siculus eget namn. Som den sjuttonde räknas Korsika, som den artonde Sardinien. Båda omges av Tyrrenska havets vågor. Vidare har Korsika fått sitt namn efter sin hövding Corsus, Sardinien efter Sardus, Herkules son. ## bok II, kap. 23 (MGH s. 85–86) (maskinöversättning) 23. Det är dock säkert att de gamla historieskrivarna kallade Ligurien och en del av Venetien, och även Emilia och Flaminia, för Gallia Cisalpina. Därav kommer det sig att grammatikern Donatus i sin utläggning av Vergilius sade att Mantua ligger i Gallien; och därav kommer det sig att man i den romerska historien läser att Rimini ligger i Gallien. I en mycket gammal tid kom nämligen Brennus, gallernas kung, som regerade i staden Sens, med trehundratusen senonska galler till Italien och besatte det ända till Senigallia, som har fått sitt namn efter de senonska gallerna. Orsaken till att gallerna kom till Italien beskrivs ha varit denna. När de nämligen hade smakat vin som förts från Italien, lockades de av begär efter vin och drog över till Italien. Hundratusen av dem, som skyndade mot ön Delfi, dödades inte långt därifrån av grekernas svärd; men andra hundratusen drog in i Galatien och kallades först gallogreker och sedan galater. Och det är till dem som hedningarnas lärare Paulus skrev ett brev. Även de hundratusen galler som stannade kvar i Italien byggde Pavia och Milano, Bergamo och Brescia och gav området Gallia Cisalpina dess namn. Och det är dessa senonska galler som en gång föll in i Romulus stad. Ty liksom vi säger Gallia Transalpina om det som ligger bortom Alperna, så kallar vi denna del, som ligger nedanför Alperna, Gallia Cisalpina. ## bok II, kap. 24 (MGH s. 86) (maskinöversättning) 24. Även Italien, som innehåller dessa provinser, har fått sitt namn efter Italus, sikulernas hövding, som i forna tider föll in i det. Eller så kallas det Italien därför att det finns stora oxar där, det vill säga itali. Av ordet italus kallas nämligen genom diminutiv, fastän en bokstav har lagts till och en annan ändrats, en kalv vitulus. Italien kallas också Ausonia efter Ausonus, Odysseus son. Först kallades dock området kring Benevento med detta namn; men sedan började hela Italien kallas så. Italien kallas också Latium, därför att Saturnus, när han flydde för sin son Jupiter, hade funnit ett gömställe (latebra) i det. – Sedan det nu tillräckligt har talats om Italiens provinser och om dess namn, inom vilket vi beskriver händelserna, låt oss nu återvända till historiens ordning. ## bok II, kap. 25 (MGH s. 86) (maskinöversättning) 25. Alboin drog alltså in i Ligurien och tågade vid den tredje indiktionens början, den tredje dagen före nonae i september, på ärkebiskop Honoratus tid, in i Milano. Därefter intog han alla Liguriens städer utom dem som ligger vid havets kust. Men ärkebiskop Honoratus lämnade Milano och flydde till staden Genua. Även patriarken Paulus, som hade innehaft prästämbetet i tolv år, togs bort från detta ljus och lämnade kyrkans styre åt Probinus. ## bok II, kap. 26 (MGH s. 86–87) (maskinöversättning) 26. Staden Pavia utstod vid den tiden en belägring i över tre år och höll stånd tappert, medan langobardernas här låg inte långt därifrån, nära den på västra sidan. Under tiden drev Alboin bort soldaterna och tog allt i besittning ända till Tuscien, utom Rom och Ravenna och några borgar som låg vid havets kust. Romarna hade då inte heller kraft att kunna göra motstånd, eftersom både pesten, som inträffade under Narses, hade dödat mycket många i Ligurien och Venetien, och efter det år som vi sade hade varit ett överflödets år en alltför svår hungersnöd bröt in och härjade hela Italien. Det är också säkert att Alboin då förde med sig till Italien många av olika folk, som antingen andra kungar eller han själv hade underkuvat. Därav kommer det sig att vi ännu i dag kallar de byar (vici) där de bor gepider, bulgarer, sarmater, pannonier, sveber, noriker eller med andra sådana namn. ## bok II, kap. 27 (MGH s. 87) (maskinöversättning) 27. Men staden Pavia utstod belägringen i tre år och några månader och överlämnade sig till slut åt Alboin och de belägrande langobarderna. När Alboin drog in i den genom den port som kallas den helige Johannes port, på stadens östra sida, föll hans häst mitt i porten och kunde inte resas upp, fastän den eggades med sporrarna och fastän den slogs från båda sidor med lansskaft. Då tilltalade en av dessa langobarder kungen så och sade: ’Kom ihåg, herre kung, vilket löfte du har avlagt. Bryt ett så hårt löfte, så kommer du att dra in i staden. Ty folket i denna stad är verkligen kristet.’ Alboin hade nämligen lovat att han skulle döda hela folket med svärd, eftersom det inte hade velat överlämna sig. Sedan han hade brutit ett sådant löfte och lovat medborgarna nåd, reste sig strax hans häst, och han drog själv in i staden utan att tillfoga någon skada och höll fast vid sitt löfte. Då strömmade hela folket samman till honom i palatset, som kung Theudericus en gång hade byggt, och började efter så stort elände, nu tryggt i sitt hopp, höja sitt sinne mot framtiden. ## bok II, kap. 28 (MGH s. 87–89) (maskinöversättning) 28. Sedan denne kung hade regerat i Italien i tre år och sex månader, dödades han genom sin hustrus försåt. Orsaken till hans dråp var denna. När han i Verona satt vid ett gästabud gladare än han borde, befallde han att drottningen skulle ges vin att dricka i den bägare som han hade gjort av sin svärfar kung Cunimundus huvud, och han uppmanade henne att glatt dricka med sin far. För att detta inte skall synas någon omöjligt, talar jag sanning i Kristus: jag har sett furst Ratchis en festdag hålla denna bägare i handen för att visa den för sina gäster. När Rosemunda alltså märkte saken, fattade hon i hjärtat en djup smärta, som hon inte förmådde dämpa, och brann strax av iver att hämnas sin fars död genom sin makes död; och hon ingick strax en överenskommelse med Helmechis, som var kungens sköldbärare (scilpor), det vill säga vapendragare (armiger), och hans fosterbror, om att döda kungen. Denne övertalade drottningen att hon själv skulle dra in Peredeus, som var en mycket stark man, i denna plan. När Peredeus inte ville ge sitt samtycke till ett så stort ogärningsverk på drottningens övertalning, lade hon sig om natten i sin klädkammarjungfrus säng, med vilken Peredeus brukade ha otuktigt umgänge; dit kom Peredeus, ovetande om saken, och låg med drottningen. Och när hon, sedan brottet redan var begånget, frågade honom vem han trodde att hon var, och han nämnde namnet på sin väninna, som han trodde att hon var, tillade drottningen: ’Inte alls som du tror, utan jag är Rosemunda’, sade hon. ’Förvisso har du nu begått en sådan sak, Peredeus, att antingen du dödar Alboin eller han dödar dig med sitt svärd.’ Då insåg han det onda som han hade gjort, och han som inte frivilligt hade velat samtyckte på detta sätt tvungen till kungens död. När Alboin hade lagt sig att sova mitt på dagen, befallde Rosemunda då att det skulle vara stor tystnad i palatset, tog bort alla andra vapen och band hans svärd (spatha) hårt fast vid sänggaveln, så att det inte kunde tas eller dras ur skidan, och enligt Peredeus råd förde hon, grymmare än alla vilddjur, in dråparen Helmechis. Alboin vaknade plötsligt ur sömnen, insåg det onda som hotade och sträckte hastigt handen efter svärdet; när han inte förmådde dra ut det, eftersom det var alltför hårt fastbundet, grep han dock en fotpall och försvarade sig med den en stund. Men ack, o smärta! Den mycket krigiske och ytterst djärve mannen förmådde intet mot fienden och dödades som en av de vanmäktiga; och han som genom så många blodbad på fiender hade blivit mycket berömd i krig, gick under genom en enda liten kvinnas råd. Hans kropp begravdes under langobardernas mycket stora gråt och klagan under uppgången till en trappa som låg intill palatset. Han var lång till växten och med hela sin kropp väl lämpad att föra krig. I våra dagar öppnade Giselpert, som hade varit veronesernas hertig (dux), hans grav och tog hans svärd och vad som annars hade funnits av hans prydnader. Han skröt därför med vanlig fåfänga inför obildade människor att han hade sett Alboin. ## bok II, kap. 29 (MGH s. 89) (maskinöversättning) 29. Sedan Alboin dödats försökte alltså Helmechis bemäktiga sig hans kungadöme. Men han kunde det inte alls, eftersom langobarderna, som sörjde mycket över hans död, planerade att döda honom. Och genast sände Rosemunda bud till Longinus, prefekten (praefectus) i Ravenna, att han skyndsamt skulle sända ett skepp som kunde ta emot dem. Longinus blev glad över ett sådant budskap och sände i hast ett skepp, som Helmechis och Rosemunda, nu hans hustru, gick ombord på när de flydde om natten. Och de tog med sig Albsuinda, kungens dotter, och langobardernas hela skatt och kom snabbt till Ravenna. Då började prefekten Longinus övertala Rosemunda att döda Helmechis och förena sig med honom i äktenskap. Hon, som var lätt till all ondska, gav, eftersom hon önskade bli härskarinna över ravennaterna, sitt samtycke till att begå ett så stort ogärningsverk; och när Helmechis tvättade sig i badet, räckte hon honom, när han steg upp ur badet, en bägare gift, som hon försäkrade var hälsobringande. När han kände att han hade druckit dödens bägare, drog han svärdet över Rosemunda och tvingade henne att dricka det som var kvar. Och så omkom de mest orättfärdiga dråparna genom den allsmäktige Gudens dom i ett ögonblick. ## bok II, kap. 30 (MGH s. 89–90) (maskinöversättning) 30. Sedan dessa hade dödats på detta sätt, sände prefekten Longinus Albsuinda med langobardernas skatter till kejsaren i Konstantinopel. Några försäkrar att även Peredeus kom till Ravenna tillsammans med Helmechis och Rosemunda och därifrån sändes till Konstantinopel med Albsuinda och där inför folkets skådespel i kejsarens närvaro dödade ett lejon av förunderlig storlek. På kejsarens befallning stacks, som det sägs, hans ögon ut, för att han inte skulle planera något ont i kejsarstaden, eftersom han var en stark man. Efter någon tid skaffade han sig två små knivar; med dem gömda i båda sina ärmar begav han sig till palatset och lovade att han skulle säga vissa saker till kejsarens nytta, om han blev insläppt till honom. Till honom sände kejsaren två patricier ur sin förtrogna krets för att ta emot hans ord. När de kom till Peredeus, gick han närmare dem, som om han skulle säga dem något mer i förtroende, och sårade dem båda kraftigt med de knivar som han hade gömda, med var sin hand, så att de genast föll till marken och gav upp andan. Så hämnades han, i någon mån inte olik den mycket starke Samson, sina oförrätter och dödade för förlusten av sina två ögon två mycket nyttiga män för kejsaren. ## bok II, kap. 31 (MGH s. 90–91) (maskinöversättning) 31. Men langobarderna i Italien satte alla med gemensamt beslut Cleph, den förnämste mannen bland dem, till kung över sig i staden Pavia. Han dödade många mäktiga romerska män, somliga med svärd, andra drev han ut ur Italien. Sedan han hade innehaft kungadömet med sin hustru Masane i ett år och sex månader, fick han strupen avskuren med svärd av en tjänare ur sitt eget följe. 32. Efter hans död hade langobarderna ingen kung på tio år utan stod under hertigar (duces). Var och en av hertigarna innehade nämligen sin stad: Zaban Pavia, Wallari Bergamo, Alichis Brescia, Eoin Trento, Gisulfus Forum Iulii. Men utöver dessa fanns det också andra hertigar i sina städer, trettio till antalet. Under dessa dagar dödades många av de förnäma romarna av girighet. Men de övriga fördelades bland gästerna (hospites) och gjordes tributskyldiga, så att de skulle betala en tredjedel av sin skörd till langobarderna. Genom dessa langobardiska hertigar intogs Italien till största delen och underkuvades av langobarderna under det sjunde året efter Alboins och hela folkets ankomst, sedan kyrkorna plundrats, prästerna dödats, städerna störtats och folken, som hade vuxit upp likt säd, utplånats, med undantag av de områden som Alboin hade intagit. HÄR SLUTAR ANDRA BOKEN. ## bok III, inledning (MGH s. 91–93) (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR KAPITLEN I TREDJE BOKEN. 1. Att langobardernas hertigar drog in i Gallien för att plundra; deras ankomst förutsade den salige Hospitius långt i förväg. 2. Om den langobard som ville döda den salige Hospitius; hur hans högra hand stelnade och hur den av samme salige man återställdes till hälsa, och att denne langobard blev munk. 3. Hur patriciern (patricius) Amatus gick i strid mot langobardernas här, och hur han besegrades och dödades av dem; och hur langobarderna som segrare återvände till Italien med mycket byte. 4. Hur langobarderna på nytt drog in i Gallien och besegrades av patriciern Mummolus. 5. Hur sachsarna, som hade kommit till Italien med langobarderna, besegrades av Mummolus när de plundrade Gallien. 6. Hur samma sachsare med sina hustrur och små barn på nytt drog in i Gallien; medan de tog byte trängdes de av Mummolus, köpte sig fria med guld och kom så till kung Sigibert och återvände därifrån till sitt hemland. 7. Hur sachsarna, som ville driva ut svaberna och andra folk som bodde i deras hemland, blev svårt slagna av dem. 8. Hur tre langobardiska hertigar, nämligen Amo, Zaban och Rodanus, bröt in i Gallien, och hur Zaban och Rodanus besegrades av Mummolus; och hur alla tre återvände till Italien. 9. Hur frankerna intog langobardernas borg Anagnis, och hur greven (comes) Ragilo dödades av frankernas hertig Chramnichis; och hur samme Chramnichis dödades av langobardernas hertig Euin från Trento. 10. Om frankerkungen Sigiberts död och om hertig Euins bröllop. 11. Om Justinus den yngres död och hurdan han var under sitt liv. 12. Om Tiberius Constantinus regering och om hans goda gärningar och de rikedomar som Gud skänkte honom. 13. Om de guldmynt som kejsaren sände till Chilperik, och om den salige Gregorius och om Classis ödeläggelse. 14. Om patriarken Probinus död och om hans efterträdare Helias. 15. Om kejsar (augustus) Tiberius Constantinus död och Mauricius kejsardöme. 16. Om Autharis kungadöme och hur stor trygghet det rådde i hans tid. 17. Hur Childebert drog in i Italien men gav sig av sedan fred slutits. 18. Om erövringen av Brexillum och om hertig Droctulfs flykt. 19. Om Droctulfs död och med vilken gravskrift han hedrades. 20. Om påven Pelagius prästämbete och patriarken Helias villfarelse. 21. Om Childeberts krig mot spanjorerna och om Ingunds död. 22. Om frankernas här som kom till Italien och vände tillbaka utan att ha uträttat något. 23. Om vattenfloden och om det under som skedde i den helige Zenos basilika. 24. Om den salige Gregorius pontifikat och om den farsot som då drabbade Rom. 25. Hur den salige Gregorius omvände anglerna. 26. Om patriarken Helias död och om Severus prästämbete och hans villfarelse. 27. Att kung Authari sände en här till Istrien, och om Francio. 28. Hur kung Authari begärde Childeberts syster till äktenskap. 29. Hur frankerna drog in i Italien och besegrades av langobarderna. 30. Hur kung Authari for till Bayern för att se sin brud, och hur han tog henne till hustru. 31. Hur frankernas här på nytt kom till Italien, och att de angreps av rödsot (desinteria), och om deras återtåg till hemlandet. 32. Hur kung Authari for till Benevento. 33. Om Zotto, beneventanernas förste hertig. 34. Hur kung Authari sände sändebud till Gunthram, och om dennes underbara syn. 35. Om kung Autharis död och om Agilulfs kungadöme. HÄR SLUTAR KAPITLEN. HÄR BÖRJAR TREDJE BOKEN AV LANGOBARDERNAS HISTORIA. ## bok III, kap. 1 (MGH s. 93) (maskinöversättning) 1. Några av langobardernas hertigar (duces) drog alltså in i Gallien med en stark här. Deras ankomst förutsåg Guds man Hospitius, som levde inmurad (inclausus) vid Nice, långt i förväg genom uppenbarelse av den helige Ande, och han förutsade för invånarna i samma stad vilka olyckor som förestod. Denne man var nämligen av stor återhållsamhet och prisvärt leverne; han var omsnörd inpå kroppen med järnkedjor, bar en tagelskjorta ovanpå och levde endast av bröd med några få dadlar. Under fastans dagar livnärde han sig på rötter av egyptiska örter, som eremiterna använder och som köpmän skaffade honom. Genom honom behagade Herren verka stora underverk, som finns nedskrivna i den vördnadsvärde mannen Gregorius, biskop av Tours, böcker. Denne helige man förutsade alltså langobardernas ankomst till Gallien på detta sätt: ”Langobarderna”, sade han, ”skall komma till Gallien och ödelägga sju städer, eftersom deras ondska har vuxit inför Herrens ansikte. Hela folket är nämligen hängivet åt menedar, skyldigt till stölder, inriktat på rån, snabbt till dråp; hos dem finns ingen rättfärdighetens frukt: tionde ges inte, den fattige får ingen föda, den nakne kläs inte, främlingen tas inte emot med gästfrihet. Därför skall denna plåga komma över detta folk.” Han befallde också sina munkar och sade: ”Gå även ni bort från denna plats och ta med er vad ni har. Se, det folk som jag förutsade närmar sig.” När de sade: ”Vi lämnar dig inte, allra heligaste fader”, sade han: ”Var inte rädda för min skull. Det skall nämligen ske att de tillfogar mig oförrätter, men de skall inte skada mig till döds.” ## bok III, kap. 2 (MGH s. 93–94) (maskinöversättning) 2. Sedan munkarna hade gett sig av kom langobardernas här. Medan den ödelade allt den fann, kom den till platsen där den helige mannen levde inmurad. Han visade sig för dem genom tornets fönster. De gick runt tornet och sökte en ingång genom vilken de kunde komma in till honom, och när de inte fann någon klättrade två av dem upp på taket och täckte av det. När de såg honom fängslad i kedjor och klädd i tagelskjorta sade de: ”Det här är en ogärningsman som har begått dråp, därför hålls han fängslad i dessa band.” De kallade till sig en tolk och frågade honom vilket ont han hade gjort, eftersom han plågades med ett sådant straff. Han bekände att han var en dråpare och skyldig till alla brott. Då drog en av dem sitt svärd för att hugga av hans huvud, men genast stelnade hans högra hand, upplyft i själva hugget, och han kunde inte dra den till sig. Han släppte svärdet och kastade det till marken. När hans följeslagare såg detta gav de upp ett rop mot himlen och bönföll den helige att han nådigt skulle låta dem veta vad de skulle göra. Han gjorde frälsningens tecken över den förtorkade armen och återställde den till hälsa. Den langobard som hade blivit botad omvände sig till tron på Kristus, blev genast klerk och sedan munk och stannade på samma plats i Guds tjänst till slutet av sitt liv. Medan den salige Hospitius talade Guds ord till langobarderna, återvände två hertigar, som hade lyssnat till honom med vördnad, oskadda till sitt hemland; men några som hade föraktat hans ord omkom ömkligt i själva Provence. ## bok III, kap. 3 (MGH s. 94) (maskinöversättning) 3. När langobarderna ödelade Gallien förde alltså Amatus, patricier (patricius) i Provence, som lydde under frankernas kung Gunthram, en här mot dem; sedan striden hade börjat vände han ryggen till och omkom där. Langobarderna anställde då ett så stort blodbad bland burgunderna att antalet dödade inte kan räknas. Berikade med ett oskattbart byte återvände de till Italien. ## bok III, kap. 4 (MGH s. 94) (maskinöversättning) 4. När de hade gett sig av kallades Eunius, som också hette Mummolus, till kungen och fick patriciervärdighetens ära. När langobarderna åter bröt in i Gallien och kom ända fram till Mustiascalmes, en plats som ligger nära staden Embrun, satte Mummolus sin här i rörelse och drog dit med burgunderna. Han omringade langobarderna med hären, lät också göra förhuggningar (concisae) längs de väglösa skogsstigarna, föll över dem och dödade många av dem; några tog han till fånga och sände till sin kung Gunthram. När detta var gjort återvände langobarderna till Italien. ## bok III, kap. 5 (MGH s. 94–95) (maskinöversättning) 5. Därefter bröt sachsarna, som hade kommit till Italien med langobarderna, in i Gallien och slog läger inom Riez område, nämligen vid godset (villa) Stablo; de strövade omkring bland de närliggande städernas gods, tog byte, förde bort fångar och ödelade också allt. När Mummolus fick veta detta föll han över dem med sin här och dödade många av dem; han upphörde inte att hugga ned dem förrän natten gjorde slut på det. Han hade nämligen funnit männen oförberedda och utan aning om det som hade kommit över dem. När det blev morgon ställde sachsarna upp sin här och förberedde sig kraftfullt för strid; men genom sändebud som gick emellan slöt de fred, gav Mummolus gåvor, lämnade kvar fångarna och hela bytet och återvände till Italien. ## bok III, kap. 6 (MGH s. 95–97) (maskinöversättning) 6. Sedan sachsarna hade återvänt till Italien beslöt de att ta med sig sina hustrur och små barn och allt sitt bohag och på nytt bege sig till Gallien, nämligen för att bli mottagna av kung Sigibert och med hans hjälp kunna återvända till sitt hemland. Det är visst att dessa sachsare hade kommit till Italien med hustrur och små barn för att bosätta sig där; men såvitt man kan förstå ville de inte underkasta sig langobardernas herravälde. Men de fick inte heller av langobarderna tillåtelse att leva efter egen rätt, och därför antas de ha vandrat tillbaka till sitt hemland. När de skulle dra in i Gallien bildade de två kilformationer (cunei) av sig själva; den ena gick in genom staden Nice, den andra genom Embrun, och vände tillbaka samma väg som de hade tagit föregående år. Eftersom det var skördetid samlade de in och tröskade säden, åt den och gav den åt sina djur att äta. De plundrade boskapen och avhöll sig inte heller från mordbränder. När de hade kommit fram till floden Rhône för att gå över den och ta sig in i Sigiberts rike, mötte Mummolus dem med en väldig skara. När de såg honom blev de mycket rädda, gav många guldmynt (numismata) som lösen för sig och fick tillåtelse att gå över Rhône. Medan de drog till kung Sigibert bedrog de många längs vägen med sin handel; de sålde stänger av koppar som var färgade, jag vet inte hur, så att de efterliknade utseendet hos prövat och undersökt guld. Därför blev en del som förleddes av detta bedrägeri fattiga, då de gav guld och fick koppar. När de ändå kom fram till kung Sigibert fick de tillåtelse att återvända till den plats varifrån de tidigare hade utgått. 7. När de kom till sitt hemland fann de att det innehades av svaber och andra folk, så som vi har nämnt ovan. De reste sig mot dem och försökte driva ut och förinta dem. Men dessa erbjöd dem en tredjedel av landet och sade: ”Vi kan leva tillsammans och bo gemensamt utan sammanstötningar.” När de på intet sätt gick med på detta erbjöd de dem därefter hälften; därefter två tredjedelar, och behöll endast en tredjedel för sig själva. När de inte heller ville det erbjöd de dem tillsammans med jorden även all boskap, bara de avstod från krig. Men inte heller detta gick sachsarna med på, utan de sökte strid och bestämde sinsemellan före striden hur de skulle dela svabernas hustrur. Men det gick inte för dem som de trodde. Ty när striden stod föll tjugotusen av dem, medan av svaberna fyrahundraåttio föll, och de övriga vann segern. Sextusen av sachsarna som hade överlevt striden svor att de varken skulle klippa skägg eller hår förrän de hade hämnats på sina fiender svaberna. De gick åter till strid men blev svårt slagna, och så upphörde de med kriget. 8. Därefter bröt tre langobardiska hertigar, nämligen Amo, Zaban och Rodanus, in i Gallien. Amo tog vägen över Embrun och kom fram till Machoavilla, som Mummolus hade fått som gåva av kungen, och slog där upp sina tält; Zaban drog ned genom staden Die och kom fram till Valence; Rodanus angrep staden Grenoble. Amo underkuvade provinsen kring Arles med de städer som ligger runt omkring, och han kom fram ända till själva Lapideus campus, som ligger nära staden Marseille, och skövlade allt han kunde finna; han förberedde en belägring av Aix men drog sig bort från platsen sedan han hade tagit emot tjugotvå pund (librae) silver. Rodanus och Zaban förödde på samma sätt med mordbränder och plundring de platser som de kom till. När detta hade blivit rapporterat för patriciern Mummolus kom han med en stark styrka och drabbade först samman med Rodanus, som belägrade Grenoble, och dödade många av hans här och tvingade Rodanus själv, sårad av en lans, att fly upp på bergens höjder. Därifrån bröt han fram genom de väglösa skogarna med femhundra män som hade blivit kvar hos honom och kom till Zaban, som då belägrade staden Valence, och berättade för honom allt som hade hänt. När de tillsammans, plundrande allt, hade kommit till staden Embrun, mötte Mummolus dem där med en otalig här; striden stod och han besegrade dem. Då vände Zaban och Rodanus tillbaka mot Italien och kom till Susa; denna stad innehade då Sisinnius, härmästare (magister militum), för kejsarens räkning. Till honom kom en tjänare (puer) till Mummolus, räckte honom ett brev som Mummolus hade sänt honom och sade att denne snart skulle komma. När Zaban och Rodanus fick veta detta drog de genast därifrån hem till sitt. När Amo hörde detta samlade han hela bytet och gav sig av för att återvända till Italien; men då snön hindrade honom lämnade han till stor del bytet kvar och kunde med nöd ta sig med sina män genom alpleden och kom så till sitt hemland. ## bok III, kap. 9 (MGH s. 97) (maskinöversättning) 9. I dessa dagar, när frankerna kom, överlämnade sig borgen (castrum) Anagnis, som ligger ovanför Trento vid Italiens gräns, åt dem. Av det skälet kom langobardernas greve (comes) av Lagare, vid namn Ragilo, till Anagnis och plundrade. När han återvände med bytet dödades han tillsammans med många av sina män på Rotalianus fält (campus Rotaliani) av frankernas hertig Chramnichis, som kom emot honom. Denne Chramnichis kom inte lång tid därefter till Trento och ödelade det. Euin, hertig av Trento, följde efter honom och dödade honom med hans följeslagare på en plats som kallas Salurnis och fråntog honom hela bytet som han hade tagit. Sedan frankerna hade drivits ut återtog han Trentos område. ## bok III, kap. 10 (MGH s. 97) (maskinöversättning) 10. Vid denna tid dödades frankernas kung Sigibert genom svek av sin bror Chilperik, med vilken han hade inlett krig, och hans son Childebert, ännu en liten gosse, övertog hans rike för att styra det tillsammans med sin mor Brunhild. Euin, hertig av Trento, som vi nämnt ovan, tog också till hustru en dotter till bajrarnas kung Garibald. ## bok III, kap. 11 (MGH s. 97–98) (maskinöversättning) 11. Under denna tid regerade i Konstantinopel, som har nämnts ovan, Justinus den yngre, en man helt hängiven åt girighet, föraktare av de fattiga, plundrare av senatorerna. Så rasande var hans begärelse att han lät göra järnkistor i vilka han samlade de talenter guld som han rövade. Man säger också att han föll in i det pelagianska kätteriet. När han vände sitt hjärtas öra bort från de gudomliga budorden förlorade han genom Guds rättvisa dom förnuftets insikt och blev vansinnig. Han antog Tiberius till caesar för att styra hans palats och de enskilda provinserna, en rättfärdig, gagnelig, driftig och vis man, givmild mot de fattiga, rättvis i domstolen, ärorik i segrar och, vad som överträffar allt detta, en högst sannfärdig kristen. När han delade ut mycket av de skatter som Justinus hade samlat åt de fattiga, förebrådde kejsarinnan (augusta) Sophia honom ofta för att han hade försatt staten i fattigdom och sade: ”Det som jag har samlat under många år slösar du bort på kort tid.” Men han svarade: ”Jag litar på Herren att det inte skall fattas pengar i vår skattkammare (fiscus), bara de fattiga får allmosor och fångar friköps. Detta är nämligen den stora skatten, då Herren säger: ’Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där tjuvar inte bryter sig in och stjäl.’ Låt oss alltså av det som Herren har gett samla skatter i himlen, och Herren skall behaga föröka det för oss i denna världen.” När Justinus hade regerat i elva år slutade han alltså till sist det vansinne som han hade drabbats av tillsammans med livet. De krig som genom patriciern Narses fördes mot goterna och frankerna, och som vi har berättat om ovan i förväg, fördes i hans tid. Och när Rom på påven Benedictus tid led av hungersnöd, eftersom langobarderna ödelade allt runt omkring, sände han många tusen mått säd på skepp från Egypten och lindrade dess nöd genom sin barmhärtighets iver. ## bok III, kap. 12 (MGH s. 98–100) (maskinöversättning) 12. Sedan Justinus hade dött övertog alltså Tiberius Constantinus, den femtionde av romarnas härskare, kejsarmakten. När han, som vi sade ovan, ännu som caesar under Justinus styrde palatset och dagligen gav många allmosor, försåg Herren honom med en stor mängd guld. Ty när han vandrade genom palatset såg han i husets golv en marmorplatta i vilken Herrens kors var inhugget, och han sade: ”Med Herrens kors bör vi skydda vår panna och vårt bröst, och se, vi trampar det under fötterna.” Och snabbare än sagt befallde han att plattan skulle tas bort. När plattan hade grävts upp och rests upp fann de under den ännu en som bar detta tecken. Han befallde att också den skulle tas bort. När den hade avlägsnats fann de också en tredje. När även denna på hans befallning hade tagits bort fann de en stor skatt som innehöll mer än tusen centenarier (centenaria) guld. Guldet togs upp, och han skänkte åt de fattiga ännu rikligare än han var van. Också Narses, patricier i Italien, som hade ett stort hus i en viss stad i Italien, kom med många skatter till den ovannämnda staden; där grävde han i hemlighet i sitt hus en stor cistern, i vilken han lade ned många tusen centenarier guld och silver. Sedan han hade dödat alla som kände till det anförtrodde han detta endast åt en gammal man, av vilken han krävde en ed. När Narses hade dött kom den nämnde gamle mannen till caesar Tiberius och sade: ”Om det gagnar mig något skall jag säga dig en stor sak, caesar.” Denne sade till honom: ”Säg vad du vill; det skall gagna dig, om du berättar något som skall gagna oss.” ”Jag har”, sade han, ”Narses gömda skatt, som jag nu när jag står vid livets slut inte kan dölja.” Då gladde sig caesar Tiberius och sände sina tjänare (pueri) till platsen. Den gamle mannen gick före, och de följde häpna efter; när de kom fram till cisternen täckte de av den och gick in. Där fanns så mycket guld och silver att den med nöd kunde tömmas av bärarna under många dagar. Nästan allt detta delade han enligt sin sed ut åt de behövande i riklig utdelning. När han skulle motta kejsarkronan och folket enligt sedvänjan väntade på honom vid skådespelen på cirkus, förberedde man en sammansvärjning mot honom för att upphöja Justinianus, Justinus brorson, till kejsarvärdigheten; men han gick först runt till de heliga platserna, kallade därefter till sig stadens biskop och gick in i palatset med konsulerna och prefekterna, kläddes i purpur, kröntes med diademet, sattes på kejsartronen och bekräftades under omätligt lovprisande i rikets härlighet. När hans motståndare hörde detta och inte förmådde skada honom, som hade satt sitt hopp till Gud, höljdes de av stor förvirring och skam. Efter några få dagar kom Justinianus och kastade sig för kejsarens fötter och bar fram femton centenarier guld åt honom för att vinna hans nåd. Kejsaren tog upp honom i enlighet med sitt tålamods vana och befallde honom att stå till tjänst hos honom i palatset. Men kejsarinnan Sophia, som glömde det löfte som hon en gång hade gett Tiberius, försökte stämpla mot honom. När han begav sig till ett lantgods för att enligt kejsarnas sed roa sig vid vinskörden under trettio dagar, kallade hon i hemlighet till sig Justinianus och ville upphöja honom till härskarmakten. När Tiberius fick veta detta återvände han i snabb fart till Konstantinopel, grep kejsarinnan och berövade henne alla skatter och lämnade henne endast föda för det dagliga uppehället. Han skilde hennes tjänare från henne och satte andra av sina trogna att betjäna henne, och befallde strängt att ingen av de tidigare skulle ha tillträde till henne. Justinianus däremot tillrättavisade han endast med ord och älskade honom sedan med så stor kärlek att han lovade hans son sin dotter och i sin tur begärde hans dotter åt sin son. Men denna sak blev, av vilket skäl vet jag inte, aldrig av. Hans här, som han sände ut, besegrade perserna mycket kraftfullt; och den återvände som segrare och förde med sig en så stor mängd byte tillsammans med tjugo elefanter att man trodde att den kunde räcka för att mätta mänsklig girighet. ## bok III, kap. 13 (MGH s. 100) (maskinöversättning) 13. Till honom sände frankernas kung Chilperik sina sändebud och fick av honom många smycken och även guldmynt (aurei) på ett pund (libra) vardera, som på ena sidan hade kejsarens bild och runt kanten inskriften TIBERII CONSTANTINI PERPETUI AUGUSTI, och på andra sidan hade en fyrspann med kusk och inskriften GLORIA ROMANORUM. I hans dagar skrev den salige diakonen Gregorius, som sedan blev påve, medan han var apokrisiarie (apocrisarius) i samma kejsarstad, böckerna Moralia och övervann i samme kejsares åsyn Eutychius, biskop i samma stad, som misstog sig om uppståndelsen. Vid samma tid angrep också Faroald, spoletanernas förste hertig, Classis med langobardernas här och lämnade den rika staden plundrad och berövad alla sina rikedomar. ## bok III, kap. 14 (MGH s. 100) (maskinöversättning) 14. När patriarken Probinus, som hade styrt kyrkan i ett år, hade dött i Aquileia, ställdes prästen Helias i spetsen för samma kyrka. ## bok III, kap. 15 (MGH s. 100) (maskinöversättning) 15. Sedan Tiberius Constantinus hade styrt kejsarriket i sju år och kände att hans dödsdag närmade sig, valde han i samråd med kejsarinnan Sophia Mauricius, kappadokier till börden, en driftig man, till kejsare, smyckade sin dotter med kungliga smycken och överlämnade henne åt honom och sade: ”Mitt kejsardöme vare dig givet tillsammans med denna flicka. Bruka det lyckligt och kom alltid ihåg att glädja dig åt rättvisa och rättfärdighet.” Sedan han hade sagt detta lämnade han detta ljus för det eviga fäderneslandet och lämnade folken i stor sorg över sin död. Han var nämligen av den yppersta godhet, villig till allmosor, rättvis i domstolen, mycket försiktig när han dömde, föraktade ingen utan omfattade alla med god vilja; han älskade alla och blev själv också älskad av alla. När han hade dött gick Mauricius, klädd i purpur och krönt med diademet, till cirkus, och sedan man hade ropat lovord över honom och han hade delat ut gåvor åt folket, bekräftades han som den förste av grekernas släkt i kejsarvärdigheten. ## bok III, kap. 16 (MGH s. 100–101) (maskinöversättning) 16. Men sedan langobarderna under tio år hade stått under hertigarnas makt, satte de till sist genom gemensamt beslut Authari, son till den ovannämnde fursten Cleph, till kung över sig. Honom kallade de också Flavius för värdighetens skull. Detta förnamn har alla som sedan har varit langobardernas kungar lyckosamt burit. I hans dagar överlät de hertigar som då fanns, för att återupprätta kungadömet, hälften av alla sina ägodelar för kungligt bruk, så att det skulle finnas något varav kungen själv och de som höll sig till honom och var hängivna hans tjänst i olika ämbeten kunde underhållas. Men de betungade folken fördelas bland de langobardiska gästerna (hospites) [osäker tolkning]. Det var sannerligen något underbart i langobardernas rike: det fanns inget våld, inga stämplingar anlades; ingen pålade någon orättfärdigt tvångsarbete (angariabat), ingen plundrade; det fanns inga stölder, inga rån; var och en gick dit han ville, trygg och utan fruktan. ## bok III, kap. 17 (MGH s. 101) (maskinöversättning) 17. Vid denna tid sände kejsar Mauricius genom sina sändebud femtiotusen solidi till frankernas kung Childebert för att han med en här skulle falla över langobarderna och utrota dem ur Italien. Denne drog plötsligt in i Italien med en otalig skara franker. Men langobarderna befäste sig i städerna, och genom sändebud som gick emellan och gåvor som erbjöds slöt de fred med Childebert. När han hade återvänt till Gallien och kejsar Mauricius fick veta att han hade ingått förbund med langobarderna, började han kräva tillbaka de solidi som han hade gett honom för langobardernas skada. Men han förlitade sig på sina styrkors makt och ville inte ens ge något svar i denna sak. ## bok III, kap. 18 (MGH s. 101–102) (maskinöversättning) 18. Sedan detta hade skett började kung Authari belägra staden Brexillum, som ligger vid Pos strand. Dit hade hertig Droctulf flytt från langobarderna, och han övergick till kejsarens sida, förenade sig med soldaterna och gjorde tappert motstånd mot langobardernas här. Denne härstammade från svabernas, det vill säga alamannernas, folk och hade vuxit upp bland langobarderna, och eftersom han var ståtlig till växten hade han förtjänat hertigvärdighetens ära; men när han fann tillfälle att hämnas sin fångenskap grep han genast till vapen mot langobarderna. Mot honom förde langobarderna svåra krig, och till sist övervann de honom och de soldater som han hjälpte och tvingade honom att dra sig tillbaka till Ravenna. Brexillum intogs, och dess murar förstördes ända ned till marken. Därefter slöt kung Authari fred till det tredje året med patriciern Smaragdus, som då styrde i Ravenna. ## bok III, kap. 19 (MGH s. 102–103) (maskinöversättning) 19. Med hjälp av denne Droctulf, som vi har nämnt ovan, stred Ravennas soldater ofta mot langobarderna, och sedan de hade byggt en flotta drev de med hans bistånd bort langobarderna som höll staden Classis. När han hade nått sitt livs slut gav de honom en hedersam grav framför den salige martyren Vitalis tröskel och upphöjde hans lov med en gravskrift av detta slag: ”I denna grav innesluts Drocton, men endast till kroppen; ty genom sina förtjänster lever han i hela världen. Han var visserligen med barderna, ty till folket var han svab (Suavus); och därför var han ljuv (suavis) mot alla folk. Fruktansvärt var hans ansikte att skåda, men i sinnet var han välvillig, och ett långt skägg hade han på sitt kraftiga bröst. Han älskade alltid de romerska och statens fälttecken och var själv ödeläggare av sitt eget folk. Han föraktade sina kära släktingar medan han älskade oss och ansåg Ravenna vara sitt fädernesland. Hans första ära var Brexillums intagande; när han satt där var han en skräck för alla fiender. Därefter, med vars hjälp den romerska makten fick kraft under fälttecknen, gav Kristus honom att först bära fanan [osäker tolkning]. Därifrån, medan Faroaldus genom svek höll Classis, rustade han vapen för flottorna för att befria Classis. Kämpande med små skepp på floden Badrinus besegrade han själv bardernas otaliga skaror. Åter övervann han också avaren i de östliga länderna och vann den största segerpalmen åt sina herrar. Stödd av martyren Vitalis hjälp kom han som segrare ofta till dessa triumfer under jubel; och i hans kyrka begärde han att hans lemmar skulle vila; dessa platser behagar det honom att efter döden ha till grav. Detta begärde han döende av prästen Johannes, av kärlek till vilken han fromt återvände till dessa trakter.” ## bok III, kap. 20 (MGH s. 103) (maskinöversättning) 20. Efter påven Benedictus vigdes sedan Pelagius till den romerska kyrkans biskop utan kejsarens befallning, eftersom langobarderna belägrade Rom runt omkring och ingen kunde ta sig ut från Rom. Denne Pelagius sände ett mycket nyttigt brev till Helias, biskop av Aquileia, som inte ville godta synoden i Chalkedons tre kapitel. Detta brev skrev den salige Gregorius medan han ännu var diakon. ## bok III, kap. 21 (MGH s. 103–104) (maskinöversättning) 21. Under tiden förde frankernas kung Childebert krig mot spanjorerna och besegrade dem i fältslag. Orsaken till denna strid var denna. Kung Childebert hade gett sin syster Ingund till äktenskap åt Herminigild, son till spanjorernas kung Leovigild. Denne Herminigild hade genom predikan av Leander, biskop av Sevilla, och genom sin hustrus förmaning omvänt sig från det arianska kätteriet, som hans far led av, till den katolska tron. Hans ogudaktige far hade dödat honom genom att slå honom med en yxa just på den heliga påskdagen. Men efter sin makes och martyrs död flydde Ingund från Spanien, och medan hon ville vandra tillbaka till Gallien föll hon i händerna på de soldater som låg vid gränsen mot de spanska goterna; hon tillfångatogs med sin lille son och fördes till Sicilien och slutade där sina dagar. Hennes son sändes till kejsar Mauricius i Konstantinopel. ## bok III, kap. 22 (MGH s. 104) (maskinöversättning) 22. Åter sände kejsar Mauricius sändebud till Childebert och övertalade honom att sända en här till Italien mot langobarderna. Childebert, som trodde att hans syster ännu levde i Konstantinopel, gick med på Mauricius sändebuds begäran för att kunna få tillbaka sin syster och sände åter frankernas här till Italien mot langobarderna. Medan langobardernas här skyndade mot dem kom frankerna och alamannerna i oenighet med varandra och återvände till sitt hemland utan att ha vunnit någon fördel. ## bok III, kap. 23 (MGH s. 104) (maskinöversättning) 23. Vid den tiden kom en vattenflod i Veneziens och Liguriens områden och i Italiens övriga landsdelar, av ett slag som man tror inte har förekommit sedan Noas tid. Det blev jordskred (lavinae) på egendomar och gods och en stor undergång för människor och djur på samma gång. Stigarna förstördes, vägarna slets sönder, och floden Adige steg då så mycket att vattnet vid den salige martyren Zenos basilika, som ligger utanför staden Veronas murar, nådde ända upp till de övre fönstren, fastän vattnet, så som också den salige Gregorius, sedermera påve, har skrivit, inte alls trängde in i basilikan. Också murarna i samma stad Verona underminerades till någon del av samma översvämning. Denna översvämning inträffade på sextonde dagen före novembers kalender. Men det var så många blixtar och åskknallar som knappast brukar förekomma ens sommartid. Två månader senare brann också samma stad Verona ned till stor del i en eldsvåda. ## bok III, kap. 24 (MGH s. 104–105) (maskinöversättning) 24. Vid denna flods utbrott steg floden Tibern vid staden Rom så mycket att dess vatten flödade över stadens murar och intog mycket stora stadsdelar i den. Då for genom samma flods fåra en stor mängd ormar och också en drake av förunderlig storlek genom staden och gled ned ända till havet. Omedelbart efter denna översvämning följde en mycket svår pest, som man kallar ljumskpest (inguinaria). Den härjade folket med så stort mandöd att av den oräkneliga mängden knappt några få blev kvar. Först drabbade den påven Pelagius, en vördnadsvärd man, och dödade honom utan dröjsmål. Sedan, när herden hade dödats, spred den sig bland folken. I denna stora vedermöda valdes den högsalige Gregorius, som då var levit, enhälligt av alla till påve. När han hade förordnat att en sjufaldig litania (laetania) skulle hållas, föll inom loppet av en enda timme, medan dessa bad till Gud, åttio av dem plötsligt till marken och gav upp andan. Den sjufaldiga litanian kallades så därför att hela stadens folk av den salige Gregorius delades i sju delar för att be till Herren. I den första kören var nämligen hela prästerskapet, i den andra alla abbotar med sina munkar, i den tredje alla abbedissor med sina kommuniteter, i den fjärde alla barn, i den femte alla lekmän, i den sjätte alla änkor, i den sjunde alla gifta kvinnor. Vi underlåter att säga mer om den salige Gregorius därför att vi redan för några år sedan med Guds hjälp har skrivit hans levnad. I den har vi efter vår ringa förmåga beskrivit allt som borde sägas. ## bok III, kap. 25 (MGH s. 105) (maskinöversättning) 25. Vid denna tid sände samme salige Gregorius Augustinus, Mellitus och Johannes med flera andra gudfruktiga munkar till Britannien och omvände genom deras predikan anglerna till Kristus. ## bok III, kap. 26 (MGH s. 105–107) (maskinöversättning) 26. I dessa dagar, sedan Helias, patriark av Aquileia, hade dött efter att ha innehaft prästämbetet i femton år, efterträdde Severus honom och övertog styret av kyrkan. Honom drog patriciern Smaragdus, som kom från Ravenna till Grado, egenhändigt ut ur basilikan och förde honom med skymf till Ravenna tillsammans med tre andra biskopar från Istrien, nämligen Johannes från Parenzo, Severus och Vindemius, och dessutom Antonius, kyrkans försvarare (defensor ecclesiae), som redan var gammal. Genom att hota dem med landsförvisning och utöva våld mot dem tvingade han dem att träda i kyrkogemenskap med Johannes, biskop av Ravenna, som fördömde de tre kapitlen och som sedan påven Vigilius eller Pelagius tid hade avfallit från gemenskapen med den romerska kyrkan. När ett år hade gått återvände de från Ravenna till Grado. Med dem ville varken folket träda i gemenskap, och inte heller tog de övriga biskoparna emot dem. Patriciern Smaragdus, som inte orättvist hade gripits av en demon, fick patriciern Romanus till efterträdare och återvände till Konstantinopel. Därefter hölls en synod av tio biskopar i Marianum, där de tog emot Severus, patriark av Aquileia, sedan han hade lämnat in en skrift om sin villfarelse att han hade trätt i gemenskap med de tre kapitlens fördömare i Ravenna. Namnen på de biskopar som höll sig borta från denna schism är dessa: Petrus från Altino, Clarissimus, Ingenuinus från Sabione, Agnellus av Trento, Iunior av Verona, Horontius av Vicenza, Rusticus från Treviso, Fonteius av Feltre, Agnellus från Acilum, Laurentius av Belluno, Maxentius av Iulium och Adrianus av Pola. Med patriarken trädde dessa biskopar i gemenskap: Severus, Johannes av Parenzo, Patricius, Vindemius och Johannes. ## bok III, kap. 27 (MGH s. 107–108) (maskinöversättning) 27. Vid denna tid sände kung Authari en här till Istrien; denna här anfördes av Euin, hertig av Trento. Efter plundringar och mordbränder slöt de fred för ett år och förde stora penningsummor till kungen. Andra langobarder belägrade på ön Amacina härmästaren (magister militum) Francio, som ännu hade hört till Narses parti och redan hade hållit stånd där i tjugo år. Efter sex månaders belägring överlämnade Francio denna ö åt langobarderna, och själv blev han, som han hade önskat, frigiven av kungen och skyndade med sin hustru och sitt bohag till Ravenna. På samma ö fanns många rikedomar, som hade anförtrotts dit från de enskilda städerna. ## bok III, kap. 28 (MGH s. 108) (maskinöversättning) 28. Men kung Flavius Authari sände sändebud till Childebert och begärde att hans syster skulle förenas med honom i äktenskap. Och fastän Childebert, sedan han hade tagit emot gåvor av langobardernas sändebud, hade lovat att ge sin syster åt deras kung, lovade han ändå, när goternas sändebud kom från Spanien, samma syster åt dem i stället, eftersom han hade fått veta att detta folk hade omvänt sig till den katolska tron. ## bok III, kap. 29 (MGH s. 108–110) (maskinöversättning) 29. Under tiden sände han ett sändebud till kejsar Mauricius och lät säga honom att han nu, vilket han inte tidigare hade gjort, skulle ta upp krig mot langobardernas folk och med hans råd avlägsna dem från Italien. Utan dröjsmål sände han sin här till Italien för att underkuva langobarderna. Kung Authari och langobardernas här gick inte senfärdigt emot den och stred tappert för sin frihet. I det slaget vann langobarderna segern; frankerna blev svårt slagna, en del tillfångatogs, och mycket många kom undan genom flykt och återvände med nöd till sitt hemland. Där blev ett så stort blodbad på frankernas här som inte omtalas någon annanstans. Det är sannerligen förvånande varför Secundus, som har skrivit något om langobardernas bedrifter, förbigick denna deras så stora seger, eftersom det som vi har anfört om frankernas undergång kan läsas nedskrivet i deras historia med nästan samma ord. 30. Därefter sände kung Flavius Authari sändebud till Bayern för att begära deras kung Garibalds dotter till äktenskap åt honom. Denne tog vänligt emot dem och lovade att ge sin dotter Theudelinda åt Authari. När sändebuden vände tillbaka och berättade detta för Authari ville han själv se sin brud; han tog med sig några få men rappa langobarder och förde med sig en som var honom mycket trogen och liksom den äldste, och for utan dröjsmål till Bayern. När de efter sändebudens sed hade förts fram inför kung Garibald och den som hade kommit med Authari liksom som den äldste efter hälsningen hade framfört sina ord, som sed är, gick Authari, eftersom ingen av det folket kände igen honom, närmare fram till kung Garibald och sade: ”Min herre kung Authari har sänt mig särskilt för att jag skall se er dotter, hans brud, som skall bli vår härskarinna, så att jag säkrare kan meddela min herre hur hennes skönhet är.” När kungen hörde detta och befallde att dottern skulle komma, och Authari med en tyst blick hade betraktat henne, eftersom hon var av mycket fin skönhet, och hon i allt hade behagat honom väl, sade han till kungen: ”Eftersom vi ser att er dotters person är sådan att vi med rätta önskar att hon blir vår drottning, önskar vi, om det behagar ers makt, att ur hennes hand ta emot en bägare vin, så som hon sedan skall göra åt oss.” När kungen hade samtyckt till att detta skulle ske tog hon emot vinbägaren och räckte den först åt den som tycktes vara den äldste. När hon sedan räckte den åt Authari, som hon inte visste var hennes brudgum, rörde han, sedan han hade druckit och gav tillbaka bägaren, utan att någon märkte det, vid hennes hand med fingret och förde sin högra hand från hennes panna nedför näsan och ansiktet. Hon berättade detta, översköljd av rodnad, för sin amma. Hennes amma sade till henne: ”Om inte denne var kungen själv och din brudgum skulle han alls inte våga röra vid dig. Men låt oss tiga så länge, så att detta inte blir känt för din far. Ty i sanning är han en värdig person, som bör inneha kungadömet och förenas med dig i äktenskap.” Authari var då i sin ungdoms blomma, av ståtlig växt, med ljust, fylligt hår och mycket vacker att se på. Sedan de strax hade fått avsked av kungen begav de sig på väg för att återvända till hemlandet och drog skyndsamt bort från norikernas område. Norikernas provins, som bajrarnas folk bebor, har nämligen Pannonien i öster, Svabien i väster, Italien i söder och Donaus flöden i norr. När Authari alltså redan hade kommit nära Italiens gränser och ännu hade med sig de bajrare som ledsagade honom, reste han sig så mycket han kunde på hästen som han red och slog av all kraft den lilla yxa som han bar i handen in i ett träd som stod närmast, och lämnade den kvar där inslagen och lade dessutom till dessa ord: ”Ett sådant hugg brukar Authari hugga.” När han hade sagt detta förstod de bajrare som ledsagade honom att han själv var kung Authari. Efter någon tid, när oro hade kommit över kung Garibald på grund av frankernas ankomst, flydde hans dotter Theudelinda med sin bror, vid namn Gundoald, till Italien och lät meddela sin brudgum Authari att hon var på väg. Han drog genast emot henne med stor ståt för att fira bröllopet på Sardis fält (campus Sardis), som ligger ovanför Verona, och tog henne under allas glädje till hustru på majs ider. Där fanns då bland langobardernas övriga hertigar Agilulf, hertig av staden Turin. När på denna plats, under oväder, ett träd som stod inom den kungliga inhägnaden träffades av blixtens kraft med ett väldigt brak av åska, hade Agilulf då hos sig en av sina män, en ung spåman (aruspex), som genom djävulsk konst förstod vad blixtnedslag förebådade om det som skulle ske. Denne sade i hemlighet till honom, när Agilulf satt för att förrätta sina naturbehov: ”Denna kvinna, som nyss har gift sig med vår kung, skall inom kort bli din hustru.” När han hörde detta hotade han att hugga av honom huvudet om han sade något mer om denna sak. Men han sade till honom: ”Jag kan visserligen dödas; men förvisso har denna kvinna kommit till detta land för att förenas med dig i äktenskap.” Så skedde också sedan. Vid denna tid dödades Ansul, kung Autharis släkting, vid Verona, av vilken orsak är ovisst. ## bok III, kap. 31 (MGH s. 110–112) (maskinöversättning) 31. Vid denna tid hade också Grippo, sändebud för frankernas kung Childebert, återvänt från Konstantinopel och berättat för sin kung hur hedersamt han hade blivit mottagen av kejsar Mauricius, och att kejsaren hade lovat att de oförrätter som han hade lidit i Karthago skulle hämnas efter kung Childeberts vilja; då sände Childebert genast på nytt frankernas här med tjugo hertigar till Italien för att underkuva langobardernas folk. Bland dessa hertigar var Audualdus, Olo och Cedinus de främsta. Men när Olo olägligt hade gått fram mot borgen (castrum) Bilitio föll han, sårad av ett spjut under bröstet, och dog. De övriga frankerna blev, när de hade gått ut för att plundra, nedgjorda av langobarderna, som föll över dem här och där på de enskilda platserna. Men Audualdus och sex frankiska hertigar kom till staden Milano och slog där läger på avstånd ute på slätten. Där kom kejsarens sändebud till dem och meddelade att en här var på väg till deras hjälp, och de sade: ”Om tre dagar skall vi komma med den. Och detta skall vara tecknet för er: när ni ser husen i denna by, som ligger på berget, förtäras av eld och röken från branden stiga ända upp till himlen, skall ni veta att vi kommer med den här som vi lovar.” Men frankernas hertigar väntade i sex dagar enligt överenskommelsen och såg att ingen av dem som kejsarens sändebud hade lovat hade kommit. Cedinus drog med tretton hertigar in i Italiens vänstra del och intog fem borgar (castella), av vilka han också krävde eder. Frankernas här kom också ända fram till Verona, och efter att eder hade givits förstörde de i fred mycket många borgar, som hade anförtrott sig åt dem utan att vänta något svek av dem. Namnen på de borgar som de förstörde i Trentos område är dessa: Tesana, Maletum, Sermiana, Appianum, Fagitana, Cimbra, Vitianum, Bremtonicum, Volaenes, Ennemase och två i Alsuca och en i Verona. När alla dessa borgar hade förstörts av frankerna fördes samtliga invånare bort av dem som fångar. För borgen Ferruge däremot gavs, genom förbön av biskoparna Ingenuinus från Sabione och Agnellus från Trento, en lösen på en solidus för varje mans huvud, upp till sexhundra solidi. Under tiden började, eftersom det var sommartid, rödsotens sjukdom (desenteria) svårt hemsöka frankernas här på grund av den ovana luftens obehag, och av denna sjukdom omkom många av dem. Vad mer? När frankernas här under tre månader hade strövat omkring i Italien och inte uträttat något, och varken kunde hämnas på sina fiender, eftersom dessa hade dragit sig in på de starkaste platserna, eller förmådde nå kungen, på vilken hämnden skulle tas, eftersom han hade befäst sig inom staden Pavia, som vi har sagt, beslöt hären, försvagad av luftens ogynnsamhet och plågad av hunger, att återvända hem. När de vände tillbaka till hemlandet led de så svår hungersnöd att de gav bort först sina egna kläder och dessutom även sina vapen för att köpa föda, innan de nådde sin fädernejord. ## bok III, kap. 32 (MGH s. 112) (maskinöversättning) 32. Omkring denna tid anses det ha skett som berättas om kung Authari. Det går nämligen ett rykte att samme kung då kom genom Spoleto till Benevento och intog detta område och även drog ända till Reggio, Italiens yttersta stad nära Sicilien; och eftersom det sägs att det där står en pelare ute bland havets vågor, skall han ha ridit fram till den på sin häst och rört vid den med sitt spjuts udd och sagt: ”Hit skall langobardernas gränser gå.” Denna pelare sägs stå kvar än i dag och kallas Autharis pelare. ## bok III, kap. 33 (MGH s. 112) (maskinöversättning) 33. Langobardernas förste hertig i Benevento var en vid namn Zotto, som härskade där under tjugo års lopp. ## bok III, kap. 34 (MGH s. 112–113) (maskinöversättning) 34. Under tiden sände kung Authari ett sändebud med fredliga ord till frankernas kung Gunthram, nämligen kung Childeberts farbror. Sändebuden togs glatt emot av honom men sändes vidare till Childebert, som var hans brorson, för att freden med langobardernas folk skulle befästas med dennes vetskap. Denne Gunthram, som vi har talat om, var en fredlig kung och utmärkt av all godhet. Det behagar oss att i korthet infoga en av hans gärningar, som är mycket förunderlig, i denna vår historia, särskilt som vi vet att den inte alls finns i frankernas historia. När han en gång hade gått på jakt i skogen och, som brukar hända, hans följeslagare hade spritt sig hit och dit, och han hade blivit kvar med endast en av sina mest trogna, föll han i en mycket tung sömn, lutade huvudet i denne trogne mans knä och somnade. Ur hans mun kom ett litet djur i form av ett kräldjur ut och började anstränga sig för att kunna ta sig över en smal bäck som rann förbi i närheten. Då drog den i vars sköte han vilade sitt svärd (spatha) ur skidan och lade det över bäcken; över det gick det kräldjur som vi har talat om över till andra sidan. När det inte långt därifrån hade gått in i en öppning i ett berg, och efter en stund hade kommit tillbaka och gått över den nämnda bäcken på samma svärd, gick det åter in i Gunthrams mun, varifrån det hade kommit ut. När Gunthram efter detta vaknade ur sömnen berättade han att han hade sett en underbar syn. Han berättade nämligen att det hade förefallit honom i sömnen som om han hade gått över en flod på en bro av järn och gått in under ett berg, där han hade sett mycket guld (multos auri pondus). Men den i vars sköte han hade hållit sitt huvud medan han sov berättade för honom i ordning vad han hade sett om honom. Vad mer? Platsen grävdes ut, och oskattbara skatter som hade lagts ned där i forna tider hittades. Av detta guld gjorde kungen själv sedan ett massivt ciborium av förunderlig storlek och stor vikt och ville sända det, smyckat med många mycket dyrbara ädelstenar, till Herrens grav i Jerusalem. Men när han inte alls kunde det lät han ställa det över den salige martyren Marcellus kropp, som är begravd i staden Chalon, där hans rikes säte var; och det finns där än i denna dag. Och det finns ingenstans något arbete gjort av guld som kan jämföras med det. Men sedan vi i korthet har berört detta som var värt att berätta, låt oss återvända till historien. ## bok III, kap. 35 (MGH s. 113–114) (maskinöversättning) 35. Medan kung Autharis sändebud dröjde i Frankien dog kung Authari i Pavia på septembers nonor, sedan han, som man berättar, hade fått gift, efter att ha regerat i sex år. Genast sände langobarderna ett sändebud till frankernas kung Childebert för att meddela honom kung Autharis död och begära fred av honom. När han hörde detta tog han visserligen emot sändebuden men lovade att han skulle ge fred längre fram. Efter några dagar lät han dock de nämnda sändebuden gå, med löfte om fred. Eftersom drottning Theudelinda behagade langobarderna mycket lät de henne kvarstå i den kungliga värdigheten och rådde henne att bland alla langobarder välja den man åt sig som hon själv ville, nämligen en sådan som kunde styra riket gagneligt. Hon rådslog med de kloka och valde Agilulf, turinarnas hertig, både till man åt sig och till kung åt langobardernas folk. Denne var nämligen en driftig och krigisk man, och lika väl till utseende som till sinnelag lämpad för rikets styre. Drottningen lät genast säga honom att komma till henne, och hon skyndade själv emot honom till staden (oppidum) Laumellum. När han hade kommit till henne lät hon efter några ord skänka sig vin. När hon hade druckit först gav hon resten åt Agilulf att dricka. När denne, sedan han hade tagit emot bägaren, vördnadsfullt hade kysst drottningens hand, sade drottningen, leende och rodnande, att den inte borde kyssa hennes hand som borde förena sin kyss med hennes mun. Och strax drog hon upp honom till sin kyss och yppade för honom om bröllopet och om rikets värdighet. Vad mer? Bröllopet firades med stor glädje; Agilulf, som hade varit kung Autharis släkting, mottog den kungliga värdigheten när november månad redan hade börjat. Men sedan langobarderna hade samlats lyftes han ändå senare, i maj månad, av alla till kungadömet i Milano. HÄR SLUTAR TREDJE BOKEN. ## bok IV, inledning (MGH s. 114–116) (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR KAPITLEN I FJÄRDE BOKEN. 1. Att kung Agilulf sände sändebud till Frankien för fångarnas skull. 2. Om torkan som var samma år och om gräshopporna. 3. Att kung Agilulf dödade Mimulf, och om Gaidulfs och Ulfaris uppror. 4. Om pesten i Ravenna, om Childeberts krig med Chilperiks son och om järtecknen. 5. Att den salige Gregorius sände boken Dialogerna till drottning Theudelinda. 6. Om samma drottning Theudelindas goda gärningar. 7. Att Tassilo insattes som kung av frankernas kung Childebert. 8. Att patriciern Romanus angrep de städer som langobarderna höll; och att kung Agilulf dödade hertig Maurisio, och att han slöt fred med den salige Gregorius och romarna. 9. Den salige Gregorius brev till drottning Theudelinda. Likaså ett annat av honom till kung Agilulf. 10. Om kometstjärnan och om biskop Johannes och hertig Euins död, och om bajrarna. 11. Om frankernas kung Childeberts död, om avarernas krig med frankerna och om kung Gunthrams bortgång. 12. Att kaganen sände sändebud till Agilulf, och om freden med patriciern Gallicinus. 13. Om Agilulfs fred med frankerna, och om Zangrulfs och Warnecautius död. 14. Om pesten i Ravenna och dödligheten i Verona. 15. Om det blodröda tecknet på himlen och om frankernas inbördes krig. 16. Om Ariulfs, hertig av Spoleto, död och om Theudelapius hertigdöme. 17. Om plundringen som langobarderna gjorde i den helige Benedictus kloster. 18. Om Zottos död och Arichis hertigdöme. 19. Den salige påven Gregorius brev till samme Arichis. 20. Om kung Agilulfs dotters fångenskap, och att kung Agilulf sände hantverkare till kaganen. 21. Om den salige Johannes basilika i Monza, som drottning Theudelinda byggde. 22. Om palatset som hon byggde. 23. Om förstörelsen av staden Padua. 24. Om freden som slöts med avarerna, och att langobarderna drog in i Istrien. 25. Om Adaloalds, Agilulfs sons, födelse och om intagandet av Mons Silicis. 26. Om kejsar Mauricius död. 27. Om hertigarna Gaidoald och Gisulf, och om Adaloalds dop. 28. Om intagandet av Cremona och Mantua, om kungens dotters död och om frankernas krig. 29. Om den salige påven Gregorius bortgång och hans helighet. 30. Om Adaloalds kungadöme och om freden som slöts med frankerna. 31. Frankernas krig med sachsarna. 32. Om freden som slöts med patriciern Smaragdus, och om de intagna städerna i Tuscien. 33. Om patriarken Severus död och om Johannes och Candidianus prästämbete. 34. Om intagandet av staden Neapel och om den falske kejsaren Eleutherius död. 35. Om freden som slöts med kejsaren. 36. Om kejsar Phocas och hans död och om Heraclius kejsardöme. 37. Om hertig Gisulfs död och plundringen av staden Forum Iulii och de övriga olyckor som langobarderna led av hunnerna. 38. Om Tasos och Caccos hertigdöme och död. 39. Om Grasulf, hertig av Forum Iulii, och om Rodoalds och Grimoalds ankomst till Benevento. 40. Om freden som slöts med kejsaren och frankerna, om Istriens skövling och om Gundoalds död. 41. Om Agilulfs död, om Adaloalds kungadöme och hans fördrivning och om Arioalds kungadöme. 42. Om Arioalds död och Rotharis kungadöme, och att hertig Arichis sände sin son Aio till kungen. 43. Om Arichis, hertig av Benevento, död och om Aios hertigdöme. 44. Om Aios död och Radoalds hertigdöme. 45. Om de städer som Rothari intog. 46. Om hertig Radoalds död, och att hans bror Grimoald efterträdde honom i hertigdömet. 47. Om kung Rotharis död och Rodoalds kungadöme. 48. Om kung Rodoalds död och Ariperts kungadöme. 49. Om kejsar Heraclius död och om Constantinus, som efterträdde honom, och om en annan Constantinus kejsardöme. 50. Om Cesara, persernas drottning. 51. Om Ariperts död och om hans son Godipert, som efterträdde honom, och om Grimoalds kungadöme och hertig Garipalds undergång. HÄR SLUTAR KAPITLEN. HÄR BÖRJAR FJÄRDE BOKEN. ## bok IV, kap. 1 (MGH s. 116) (maskinöversättning) 1. Sedan Agilulf, som också kallades Ago, alltså hade blivit bekräftad i den kungliga värdigheten, sände han Agnellus, biskop av Trento, till Frankien för de människors skull som hade förts bort som fångar av frankerna från borgarna (castella) i Trentos område. Denne återvände därifrån och förde med sig tillbaka några fångar, som frankernas drottning Brunhild hade friköpt för egna pengar. Också Euin, hertig av Trento, for till Gallien för att uppnå fred; när han hade fått den återvände han. ## bok IV, kap. 2 (MGH s. 116–117) (maskinöversättning) 2. Detta år var det en mycket svår torka från januari månad ända till september månad; och det blev en stor hungersnöd. Det kom också en stor mängd gräshoppor in i Trentos område, som var större än andra gräshoppor; och underligt att säga åt de upp gräs och kärr, men sädesfälten på åkrarna rörde de bara obetydligt. Även följande år kom de likaledes på samma sätt. ## bok IV, kap. 3 (MGH s. 117) (maskinöversättning) 3. I dessa dagar dödade kung Agilulf hertig Mimulf från den helige Iulianus ö (insula Sancti Iuliani), eftersom han tidigare hade överlämnat sig åt frankernas hertigar. Gaidulf, hertig av Bergamo, gjorde uppror i sin stad Bergamo och befäste sig mot kungen; men sedan han hade ställt gisslan slöt han fred med kungen. Åter stängde Gaidulf in sig på ön Comacina. Men kung Agilulf tog sig in på samma ö Comacina, drev bort Gaidulfs män därifrån och förde den skatt som han hade funnit nedlagd där av romarna till Pavia. Gaidulf flydde på nytt till Bergamo, och sedan han där hade blivit tagen av kung Agilulf togs han åter till nåder. Också hertig Ulfari gjorde uppror mot kung Ago i Treviso och belägrades och tillfångatogs av honom. ## bok IV, kap. 4 (MGH s. 117) (maskinöversättning) 4. Detta år var det åter ljumskpest (pestis inguinaria) i Ravenna, Grado och Istrien, mycket svår, så som den också tidigare hade varit trettio år förut. Vid denna tid slöt kung Agilulf också fred med avarerna. Childebert förde också krig med sin kusin, Chilperiks son; i det slaget höggs upp till trettiotusen människor ned. Det var då en mycket kall vinter, av ett slag som knappast någon mindes ha förekommit tidigare. I brionernas land (regio Brionum) flöt också blod ur molnen; och mitt i floden Rhens vatten strömmade en bäck av blod fram. ## bok IV, kap. 5 (MGH s. 117–118) (maskinöversättning) 5. I dessa dagar skrev den högst vise och högsalige Gregorius, påve i staden Rom, sedan han hade skrivit mycket annat till gagn för den heliga kyrkan, också fyra böcker om helgonens liv; denna bok kallade han Dialogus, det vill säga samtal mellan två, eftersom han hade författat den i samtal med sin diakon Petrus. Dessa böcker sände den nämnde påven till drottning Theudelinda, som han visste vara både hängiven åt tron på Kristus och framstående i goda gärningar. 6. Genom denna drottning vann också Guds kyrka mycket gagn. Ty langobarderna hade, medan de ännu hölls fast i hedendomens villfarelse, lagt beslag på nästan alla kyrkornas ägodelar. Men kungen blev rörd av hennes välgörande böner och höll både fast vid den katolska tron och skänkte många egendomar åt Kristi kyrka och återförde biskoparna, som befann sig i förnedring och ringaktning, till deras vanliga värdighets ära. ## bok IV, kap. 7 (MGH s. 118) (maskinöversättning) 7. I dessa dagar insattes Tassilo av frankernas kung Childebert som kung i Bayern. Han drog strax med en här in i slavernas provins, och sedan han hade vunnit seger återvände han till sin egen jord med mycket stort byte. ## bok IV, kap. 8 (MGH s. 118–119) (maskinöversättning) 8. Vid denna tid skyndade också patriciern och exarken (exharchus) av Ravenna Romanus till Rom. När han återvände till Ravenna lade han beslag på de städer som hölls av langobarderna, vars namn är dessa: Sutri, Bomarzo, Orte, Todi, Amelia, Perugia, Luceoli och några andra städer. När detta hade meddelats kung Agilulf drog han genast ut från Pavia och begav sig med en stark här till staden Perugia; där belägrade han under några dagar langobardernas hertig Maurisio, som hade övergått till romarnas sida, och tog honom utan dröjsmål till fånga och berövade honom livet. Den salige påven Gregorius blev så förskräckt över denne kungs ankomst att han avbröt sin utläggning om templet, som man läser om i Hesekiel, så som han också själv berättar i sina homilier. Sedan kung Agilulf hade ordnat sakerna vandrade han alltså tillbaka till Pavia. Inte långt därefter, framför allt på tillskyndan av drottning Theudelinda, hans hustru, så som den salige påven Gregorius ofta hade förmanat henne i sina brev, slöt han en mycket fast fred med samme högst helige man påven Gregorius och med romarna. Och samme vördnadsvärde präst sände till drottningen detta brev som tack: ## bok IV, kap. 9 (MGH s. 119–120) (maskinöversättning) 9. ”Gregorius till Theudelinda, langobardernas drottning. Att ers höghet (excellentia) med iver och välvilja, som hon brukar, har verkat för att fred skall slutas, har vi fått veta genom vår son abboten Probus berättelse. Ty om er kristendom kunde man inte vänta annat än att ni i fredens sak skulle visa alla er möda och godhet. Därför tackar vi den allsmäktige Guden, som så styr ert hjärta med sin nåd att han, liksom han har gett er den rätta tron, så också låter er alltid utföra det som behagar honom. Tro nämligen inte, högst förnäma dotter, att du har förvärvat en liten belöning för det blod som skulle ha utgjutits på båda sidor. För detta tackar vi er vilja och ber vår Guds barmhärtighet att han lönar er för det goda till kropp och själ, här och i det kommande. Vi hälsar er dessutom med faderlig kärlek och uppmanar er att verka hos er högst förnäme make för att han inte skall avvisa gemenskapen med den kristna staten (res publica). Ty som vi tror att också ni vet är det på många sätt gagneligt om han vill vända sig till dess vänskap. Sträva därför ni på ert vis alltid efter det som hör till parternas välvilja och arbeta, där tillfälle till förtjänst ges, för att ni ytterligare skall anbefalla era goda gärningar inför den allsmäktige Gudens ögon.” Likaså ett brev av honom till kung Agilulf: ”Gregorius till Agilulf, langobardernas kung. Vi tackar ers höghet för att ni har hört vår bön och ordnat en fred som skulle gagna båda parter, så som vi litade på er. För detta prisar vi högeligen ers höghets klokhet och godhet, eftersom ni genom att älska freden visar att ni älskar Gud, som är dess upphovsman. Ty om den, vilket Gud förbjude, inte hade slutits, vad annat hade då skett än att de arma böndernas blod, vars arbete gagnar båda, hade utgjutits till parternas synd och fara? Men för att vi skall märka att samma fred gagnar oss, så som den har slutits av er, ber vi med faderlig kärlek och hälsning att ni, så ofta tillfälle ges, i era brev befaller era hertigar på olika platser, och särskilt de som är stationerade i dessa trakter, att de uppriktigt håller denna fred, så som har lovats, och inte söker några förevändningar varav någon strid eller otacksamhet kan uppstå, så att vi kan tacka er vilja. Överbringarna av detta brev har vi, som de i sanning är era män, mottagit med den tillgivenhet som var tillbörlig, eftersom det var rätt att vi med kärlek skulle både ta emot och sända tillbaka visa män som med Guds nåd har meddelat att fred har slutits.” ## bok IV, kap. 10 (MGH s. 120) (maskinöversättning) 10. Under tiden visade sig i den följande januari månad en kometstjärna morgon och kväll under hela månaden. I samma månad dog också Johannes, ärkebiskop av Ravenna. I hans ställe insattes Marianus, en romersk medborgare. Sedan hertig Euin hade dött i Trento gavs samma ort till hertig Gaidoald, en god man och katolik till tron. I just dessa dagar dödades bajrarna, upp till tvåtusen män, alla när de föll över slaverna och kaganen (cacanus) kom över dem. Då fördes för första gången vildhästar och vattenbufflar (bubali) till Italien och blev till förundran för Italiens folk. ## bok IV, kap. 11 (MGH s. 120–121) (maskinöversättning) 11. Vid denna tid dog också frankernas kung Childebert i sitt tjugofemte levnadsår tillsammans med sin hustru, som det berättas, av gift. Också hunnerna, som också kallas avarer, drog från Pannonien in i Thüringen och förde mycket svåra krig med frankerna. Drottning Brunhild styrde då Gallien med sina sonsöner Theudebert och Theuderik, som ännu var små gossar, och av dem tog hunnerna emot pengar och återvände hem. Också frankernas kung Gunthram dog, och drottning Brunhild övertog hans rike med sina sonsöner, som ännu var små, Childeberts söner. 12. Vid samma tid sände hunnernas kung kaganen (cacanus) sändebud till Agilulf i Milano och slöt fred med honom. Också patriciern Romanus dog; honom efterträdde Gallicinus, och han ingick fredsförbund med kung Agilulf. ## bok IV, kap. 13 (MGH s. 121) (maskinöversättning) 13. Vid denna tid slöt Agilulf också evig fred med frankernas kung Theuderik. Därefter dödade kung Ago Zangrulf, veronesernas hertig, som gjorde uppror mot honom. Han dräpte också Gaidulf, hertig av Bergamo, som han redan två gånger hade skonat. På samma sätt dödade han också Warnecautius i Pavia. ## bok IV, kap. 14 (MGH s. 121) (maskinöversättning) 14. Under den följande tiden härjade åter en mycket svår pest Ravenna och dem som bodde längs havets kuster. Också följande år nötte en stark dödlighet ned veronesernas folk. ## bok IV, kap. 15 (MGH s. 121) (maskinöversättning) 15. Då tycktes också ett blodrött tecken visa sig på himlen, och liksom blodröda spjut och ett mycket klart ljus under hela natten. Frankernas kung Theudebert förde vid den tiden krig med sin kusin Chlothar och tillfogade dennes här svåra förluster. ## bok IV, kap. 16 (MGH s. 121–122) (maskinöversättning) 16. Följande år dog hertig Ariulf, som hade efterträtt Faroald i Spoleto. När denne Ariulf hade fört krig mot romarna vid Camerino och vunnit seger, började han fråga sina män vem den man var som han själv hade sett kämpa så tappert i det krig som han hade fört. När hans män svarade honom att de inte hade sett någon där handla tappert som hertigen själv, sade han: ”Förvisso såg jag där en annan, mycket och i allt bättre än jag, som, så ofta någon från motsidan ville slå mig, den tappre mannen alltid skyddade mig med sin sköld.” När hertigen själv hade kommit nära Spoleto, där den salige martyren biskop Savinus basilika ligger, i vilken hans vördnadsvärda kropp vilar, frågade han vems detta så stora hus var. Det svarades honom av trogna män att där vilade martyren Savinus, som de kristna brukade åkalla till sin hjälp så ofta de gick i krig mot fienderna. Ariulf, som ännu var hedning, svarade då så: ”Och kan det ske att en död människa ger en levande någon hjälp?” När han hade sagt detta hoppade han av hästen och gick in för att bese basilikan. Medan de andra bad började han beundra målningarna i basilikan. När han fick se den salige martyren Savinus avbildade gestalt försäkrade han strax med en ed och sade att den man som hade skyddat honom i kriget hade haft alldeles en sådan gestalt och dräkt. Då förstod man att den salige martyren Savinus hade gett honom hjälp i striden. När Ariulf alltså hade dött stred den tidigare hertigen Faroalds två söner med varandra om hertigdömet, och en av dem, vid namn Teudelapius, som kröntes med segern, övertog hertigdömet. ## bok IV, kap. 17 (MGH s. 122) (maskinöversättning) 17. Omkring denna tid överfölls den salige fader Benedictus kloster (coenobium), som ligger i borgen (castrum) Casinum, nattetid av langobarderna. De plundrade allt men kunde inte få tag i en enda av munkarna, så att den vördnadsvärde fader Benedictus profetia, som han långt i förväg hade förutsett, skulle uppfyllas, där han sade: ”Med nöd har jag kunnat utverka hos Gud att själarna från denna plats skulle överlåtas åt mig.” Munkarna som flydde från denna plats begav sig till Rom och förde med sig boken med den heliga regeln, som den nämnde fadern hade författat, och några andra skrifter samt brödvikten och vinmåttet och vad de kunde rädda undan av bohaget. Efter den salige Benedictus styrde nämligen Constantinus denna kommunitet, efter honom Simplicius, efter denne Vitalis och sist Bonitus; under honom skedde denna förstörelse. ## bok IV, kap. 18 (MGH s. 122) (maskinöversättning) 18. Sedan Zotto, beneventanernas hertig, alltså hade dött, efterträdde honom Arichis, sänd i hans ställe av kung Agilulf; han var född i Forum Iulii och hade fostrat Gisulfs, hertig av Forum Iulii, söner och var släkt med samme Gisulf. Till denne Arichis finns ett brev av den salige påven Gregorius, sänt på detta sätt: ## bok IV, kap. 19 (MGH s. 122–123) (maskinöversättning) 19. ”Gregorius till hertig Arogis. Eftersom vi litar på er härlighet som i sanning på vår son, känner vi oss manade att med förtroende be er om något, i tanke att ni inte alls låter oss bli bedrövade, särskilt i en sådan sak varigenom er själ kan få mycket hjälp. Vi låter er veta att vi för de saliga Petrus och Paulus kyrkor behöver ett antal bjälkar, och därför har vi ålagt vår subdiakon Savinus att hugga ett antal i bruttiernas trakter och att han skall släpa dem ned till havet till en lämplig plats. Och eftersom han i denna sak behöver hjälp ber vi, med faderlig kärlek och hälsning till er härlighet, att ni ålägger era förvaltare (actionarii) som finns på de platserna att de skall sända de män som står under dem med sina oxar till hans hjälp, så att han med er medverkan bättre kan fullgöra det som vi har ålagt honom. Vi lovar nämligen att vi, när saken har fullbordats, skall sända er en värdig gåva (exenium) som inte är ringaktande. Ty vi vet att ta hänsyn till och gengälda våra söner som visar oss god vilja. Därför ber vi åter, ärorike son, att ni må handla så att både vi kan stå i skuld till er för den visade välgärningen och ni kan få lön för de heligas kyrkor.” ## bok IV, kap. 20 (MGH s. 123) (maskinöversättning) 20. I dessa dagar tillfångatogs kung Agilulfs dotter med sin man, vid namn Gudescalc, i staden Parma av patriciern Gallicinus här, och de fördes till staden Ravenna. Vid denna tid sände kung Agilulf också hantverkare till avarernas kung kaganen för att bygga skepp, med vilka samme kagan intog en viss ö i Thrakien. ## bok IV, kap. 21 (MGH s. 123–124) (maskinöversättning) 21. Vid samma tid invigde också drottning Theudelinda den salige Johannes döparens basilika, som hon hade byggt i Monza, en plats som ligger tolv mil (milia) från Milano, och prydde den med många smycken av guld och silver och berikade den tillräckligt med jordegendomar. På denna plats byggde också goternas forne kung Theoderik ett palats, därför att platsen själv sommartid, eftersom den ligger nära Alperna, är tempererad och hälsosam. ## bok IV, kap. 22 (MGH s. 124) (maskinöversättning) 22. Där byggde också den nämnda drottningen ett palats åt sig, i vilket hon lät måla något också om langobardernas bedrifter. I denna målning visas tydligt hur langobarderna vid den tiden klippte håret på huvudet och hurdan deras klädsel och dräkt var. De rakade nämligen nacken ända upp till bakhuvudet och blottade den, medan de lät håret hänga från ansiktet ned till munnen och delade det åt båda sidor med en bena i pannan. Deras kläder var vida och mest av linne, sådana som anglosachsarna brukar ha, smyckade med ganska breda bårder invävda i olika färger. Deras skor var öppna nästan ända upp till stortån och hölls fast växelvis med snören av remmar. Senare började de använda hosor (osae), över vilka de när de red drog byxor (tubrugi) av grovt ylle (birrei) [osäker tolkning]. Men detta hade de övertagit från romarnas sed. ## bok IV, kap. 23 (MGH s. 124–125) (maskinöversättning) 23. Ända fram till denna tid hade staden Padua gjort motstånd mot langobarderna, genom att soldaterna försvarade den mycket tappert. Men till sist kastades eld in, och den brann helt ned, förtärd av lågorna, och förstördes på kung Agilulfs befallning ända ned till marken. De soldater som var i den fick dock återvända till Ravenna. 24. Vid denna tid återvände Agilulfs sändebud från kaganen och meddelade att evig fred hade slutits med avarerna. Kaganens sändebud kom också med dem och fortsatte till Gallien och tillkännagav för frankernas kungar att de skulle hålla fred med langobarderna liksom med avarerna. Under tiden drog langobarderna med avarer och slaver in i istriernas område och ödelade allt med eld och plundring. ## bok IV, kap. 25 (MGH s. 125) (maskinöversättning) 25. Då föddes också åt kung Agilulf en son med drottning Theudelinda i palatset i Monza, som fick namnet Adaloald. Under den följande tiden intog langobarderna borgen (castrum) Mons Silicis. Vid samma tid, sedan Gallicinus hade drivits bort från Ravenna, återkom Smaragdus, som tidigare hade varit patricier i Ravenna. ## bok IV, kap. 26 (MGH s. 125) (maskinöversättning) 26. Kejsar Mauricius dödades alltså, sedan han hade styrt kejsarriket i tjugoett år, tillsammans med sina söner Theodosius, Tiberius och Constantinus, av Phocas, som hade varit stallmästare (strator) hos patriciern Priscus. Han var gagnelig för staten; ty han stred ofta mot fienderna och vann segern. Också hunnerna, som också kallas avarer, besegrades genom hans tapperhet. ## bok IV, kap. 27 (MGH s. 125) (maskinöversättning) 27. Detta år togs hertig Gaidoald från Trento och Gisulf från Forum Iulii, som tidigare hade varit i oenighet med kung Agilulfs förbund, i fred upp av honom. Då döptes också den förut nämnde gossen Adaloald, kung Agilulfs son, i Sankt Johannes kyrka i Monza, och han lyftes upp ur dopfunten av Kristi tjänare Secundus från Trento, som vi ofta har nämnt. Påskdagen inföll vid den tiden på sjunde dagen före aprils ider. ## bok IV, kap. 28 (MGH s. 125–126) (maskinöversättning) 28. I dessa dagar rådde ännu oenighet mellan langobarderna och romarna på grund av kungadotterns fångenskap. Av den orsaken drog kung Agilulf ut från Milano i juli månad och belägrade staden Cremona med de slaver som avarernas kung kaganen hade sänt honom till hjälp, och han intog den på tolfte dagen före septembers kalender och förstörde den ända ned till marken. På samma sätt intog han också Mantua, och sedan dess murar hade brutits igenom med murbräckor gav han de soldater som var där lov att återvända till Ravenna och gick in i den på septembers iders dag. Då överlämnade sig också borgen (castrum) som kallas Vulturina åt langobardernas sida; men soldaterna brände staden (oppidum) Brexillum och flydde. Sedan detta hade fullbordats återlämnades kungens dotter av patriciern Smaragdus med man och barn och alla ägodelar; och fred slöts i nionde månaden till aprils kalender i åttonde indiktionen. Kungens dotter återvände strax från Ravenna till Parma; hon råkade i livsfara på grund av en svår förlossning och dog genast. Detta år stred frankernas kungar Theudebert och Theuderik mot sin farbror Chlothar. I denna strid föll många tusen på båda sidor. ## bok IV, kap. 29 (MGH s. 126–127) (maskinöversättning) 29. Då gick också den salige påven Gregorius bort till Kristus, när Phocas redan regerade sitt andra år, i åttonde indiktionen. I hans ställe vigdes Savinianus till det apostoliska ämbetet. Det var då en mycket kall vinter, och vinstockarna dog nästan överallt. Skördarna förstördes också dels av möss, dels slogs de av sot (uredo) och gick förlorade. Ty världen måste då lida hunger och törst, när, sedan en så stor lärare hade gått bort, brist på andlig näring och törstens torka angrep människornas själar. Det behagar mig verkligen att infoga lite ur ett visst brev av samme salige påve Gregorius i detta lilla verk, för att man klarare skall kunna inse hur ödmjuk denne man var och av hur stor oskuld och helighet. När han nämligen hade blivit anklagad inför kejsar Mauricius och hans son för att han i fängelse skulle ha dödat en viss biskop Malcus för pengars (solidi) skull, skrev han för denna sak ett brev till sin apokrisiarie Savinianus, som var i Konstantinopel, och säger bland annat så: ”En sak skall du i korthet framlägga för våra högst upphöjda herrar: att om jag, deras tjänare, hade velat befatta mig med langobardernas död, skulle langobardernas folk i dag varken ha kung eller hertigar eller grevar och vara splittrat i den största förvirring. Men eftersom jag fruktar Gud räds jag att befatta mig med någon människas död. Samme biskop Malcus var varken i fängelse eller i någon plåga; utan den dag då han förde sin talan och dömdes fördes han, utan min vetskap, av notarien Bonifatius till dennes hus och åt där middag och hedrades av honom, och på natten dog han plötsligt.” Se av hur stor ödmjukhet denne man var, som, fastän han var överstepräst, kallade sig tjänare! Se av hur stor oskuld han var, som inte ville befatta sig ens med langobardernas död, vilka ändå både var otrogna och ödelade allt! ## bok IV, kap. 30 (MGH s. 127) (maskinöversättning) 30. Följande sommar, i juli månad, lyftes alltså Adaloald till kung över langobarderna i Milano på cirkus, i närvaro av sin far kung Agilulf, medan sändebud från frankernas kung Theudebert stod bredvid, och åt samme kunglige gosse trolovades kung Theudeberts dotter, och evig fred befästes med frankerna. ## bok IV, kap. 31 (MGH s. 127) (maskinöversättning) 31. Vid samma tid stred frankerna med sachsarna, och ett stort blodbad skedde på båda sidor. I Pavia träffades också kantorn Petrus av blixten i den salige aposteln Petrus basilika. ## bok IV, kap. 32 (MGH s. 127) (maskinöversättning) 32. I den följande november månad slöt sedan kung Agilulf fred med patriciern Smaragdus för ett år och tog emot tolvtusen solidi av romarna. Också städerna i Tuscien, nämligen Bagnoregio och Orvieto, intogs av langobarderna. Då visade sig också i april och maj månad en stjärna på himlen som man kallar komet. Därefter slöt kung Agilulf åter fred med romarna för tre år. ## bok IV, kap. 33 (MGH s. 127–128) (maskinöversättning) 33. I dessa dagar, sedan patriarken Severus hade dött, vigdes i hans ställe abboten Johannes till patriark i Gamla Aquileia, med kungens och hertig Gisulfs samtycke. I Grado vigdes också Candidianus till biskop av romarna. Åter visade sig en kometstjärna i november och december månad. Sedan också Candidianus hade dött vigdes i Grado Epiphanius, som hade varit notariernas primicerius, till patriark av de biskopar som stod under romarna. Och från den tiden började det finnas två patriarker. 34. Vid denna tid intog Johannes Consinus Neapel. Honom drev patriciern Eleutherius inte många dagar senare ut ur samma stad och dödade honom. Därefter tog samme patricier Eleutherius, en eunuck, kejsarmaktens rättigheter åt sig. När han for från Ravenna till Rom dödades han i borgen (castrum) Luceoli av soldaterna, och hans huvud fördes till kejsaren i Konstantinopel. ## bok IV, kap. 35 (MGH s. 128) (maskinöversättning) 35. Vid denna tid sände också kung Agilulf sin notarie Stablicianus till kejsar Phocas i Konstantinopel. Han återvände med kejsarens sändebud, och sedan en ettårig fred hade slutits överlämnade samma sändebud kejserliga gåvor åt kung Agilulf. ## bok IV, kap. 36 (MGH s. 128) (maskinöversättning) 36. Phocas, som har nämnts ovan, tillskansade sig alltså romarnas rike sedan Mauricius och hans söner hade dödats, och härskade under åtta års lopp. På påven Bonifatius begäran fastställde han att den romerska och apostoliska kyrkans säte skulle vara huvudet för alla kyrkor, eftersom kyrkan i Konstantinopel skrev sig som den första av alla kyrkor. På en annan påve Bonifatius begäran befallde han att man i det gamla templet som kallades Pantheon, sedan avgudadyrkans smuts hade avlägsnats, skulle göra en kyrka åt den heliga, ständiga jungfrun Maria och alla martyrer, så att där en gång dyrkan förrättades av alla, inte gudar utan demoner, skulle därefter alla helgons minne firas. I hans tid förde de gröna (Prasini) och de blå (Veneti) inbördeskrig i Östern och Egypten och fällde varandra i ömsesidigt dödande. Också perserna förde mycket svåra krig mot staten och tog ifrån romarna många provinser och själva Jerusalem. Och de förstörde kyrkor, vanhelgade också det heliga och förde bland de heliga och allmänna platsernas smycken bort även Herrens kors fana (vexillum). Mot denne Phocas gjorde Heraclianus, som styrde Afrika, uppror, och han kom med en här och berövade honom riket och livet, och hans son Heraclius övertog styret av den romerska staten. ## bok IV, kap. 37 (MGH s. 128–132) (maskinöversättning) 37. Omkring denna tid kom avarernas kung, som de på sitt språk kallar kagan (cacanus), med en oräknelig skara och drog in i Veneziens område. Gisulf, hertig av Forum Iulii, gick djärvt emot honom med de langobarder som han kunde få tag i; men fastän han med stark modighet förde krig med få mot en omätlig skara, blev han ändå omringad från alla håll och dödades med nästan alla sina män. Men samme Gisulfs hustru, vid namn Romilda, befäste sig med de langobarder som hade kommit undan och med hustrurna och barnen till dem som hade omkommit i kriget inom murarnas inhägnad i borgen (castrum) Forum Iulii. Hon hade söner, Taso och Cacco, som redan var ynglingar, och Raduald och Grimuald, som ännu var i gossåldern. Hon hade också fyra döttrar, av vilka en hette Appa, en annan Gaila, men de två andras namn minns vi inte. Langobarderna hade också befäst sig i de övriga borgar som låg nära dessa, nämligen i Cormones, Nemas, Osopo, Artenia, Reunia, Glemona och även i Ibligo, vars läge är helt ointagligt. På samma sätt befäste de sig också i de övriga borgarna (castella) för att inte bli byte för hunnerna, det vill säga avarerna. Avarerna strövade omkring i hela Forum Iuliis område, ödelade allt med mordbränder och plundring, inneslöt staden (oppidum) Forum Iulii med belägring och försökte inta den med all kraft. Medan deras kung, det vill säga kaganen, red runt murarna beväpnad med ett stort rytteri för att utforska från vilket håll han lättare kunde inta staden, såg Romilda honom från murarna, och när hon såg att han stod i ungdomens blomma åtrådde den gudlösa skökan honom och lät strax genom en budbärare säga honom att hon, om han tog henne till äktenskap, skulle överlämna staden åt honom med alla som fanns där. När den barbariske kungen hörde detta lovade han henne med elakhetens list att göra det som hon hade begärt och lovade högtidligt att ta henne till äktenskap. Utan dröjsmål öppnade hon portarna till borgen Forum Iulii och släppte in fienden till fördärv för sig själv och alla som fanns där. När avarerna hade gått in i Forum Iulii med sin kung plundrade de allt som de kunde finna; de brände själva staden med eld och förde bort alla som de hade funnit som fångar, men lovade dem bedrägligt att de skulle bosätta dem i Pannoniens område, varifrån de hade dragit ut. När de på väg tillbaka till hemlandet hade kommit till det fält som de kallar Sacrum, beslöt de att döda alla langobarder som redan var i mer vuxen ålder med svärd, medan de delade kvinnorna och barnen genom lott som fångar. Men när Taso, Cacco och Raduald, Gisulfs och Romildas söner, hade fått veta om denna avarernas ondska satte de sig genast upp på hästarna och tog till flykten. En av dem ville döda sin lille bror Grimoald, eftersom han trodde att denne, som ju var liten, inte kunde hålla sig kvar på en springande häst, och han ansåg det bättre att döda honom med svärd än att han skulle bära fångenskapens ok. När han alltså hade lyft lansen för att stöta honom ropade gossen gråtande och sade: ”Stick mig inte, för jag kan hålla mig kvar på hästen.” Denne sträckte ut handen, grep honom i armen och satte honom på hästens bara rygg och uppmanade honom att hålla sig kvar om han kunde. Gossen grep hästens tygel med handen och följde själv efter sina flyende bröder. När avarerna märkte detta satte de sig strax upp på hästarna och förföljde dem; men medan de övriga kom undan genom snabb flykt, blev den lille Grimoald fångad av en av dem, som hade sprungit snabbare. Hans tillfångatagare ansåg det dock inte värt att slå honom med svärdet på grund av hans ringa ålder, utan sparade honom hellre för att han skulle tjäna honom. När han på väg tillbaka till lägret ledde honom genom att hålla i hans hästs tygel och jublade över ett så förnämt byte – gossen var nämligen av fin skönhet, med blixtrande ögon och mjölkvitt, fylligt hår –, drog denne, som sörjde över att han släpades bort som fånge, ”vridande väldigt mod i sitt trånga bröst”, ett svärd ur skidan, sådant som han i den åldern kunde ha, och slog den avar som drog honom, med så litet kraft som han förmådde, på hjässan. Strax trängde hugget in till hjärnan, och fienden kastades av hästen. Men gossen Grimuald vände hästen, tog glad till flykten och förenades till sist med sina bröder och beredde dem en oskattbar glädje genom sin befrielse, då han dessutom berättade om fiendens död. Avarerna dödade alla langobarder som redan var i mannaålder med svärd, medan de dömde kvinnorna och barnen till fångenskapens ok. Men Romilda, som hade varit upphovet till all denna ondska, hade avarernas kung på grund av eden, så som han hade lovat henne, under en natt liksom i äktenskap, men till sist överlämnade han henne åt tolv avarer, som under hela natten avlöste varandra och plågade henne med sin lusta. Därefter befallde han också att en påle skulle slås ned mitt på fältet och lät henne spetsas på dess spets och sade dessutom hånande detta: ”En sådan make är det värdigt att du har.” Så omkom alltså den grymma förråderskan av fäderneslandet genom en sådan död, hon som mer hade sett till sin lusta än till medborgarnas och släktingarnas väl. Men hennes döttrar följde inte moderns lusta utan strävade av kärlek till kyskheten efter att inte bli besudlade av barbarerna och lade rått kycklingkött mellan sina bröst under bindeln, vilket ruttnade av värmen och utandades en stinkande lukt. När avarerna ville röra vid dem uthärdade de inte stanken och trodde att de av naturen stank så; de drog sig långt bort från dem med avsky och sade att alla langobardiska kvinnor var stinkande. Genom denna list undkom de förnäma flickorna avarernas lusta och bevarades själva kyska, och de efterlämnade ett nyttigt exempel på hur man bevarar kyskheten, om något sådant skulle hända kvinnor. De såldes sedan till olika länder och fick värdiga äktenskap efter sin börd. Ty det sägs att en av dem gifte sig med alamannernas kung och en annan med bajrarnas furste. Nu kräver platsen att jag, sedan den allmänna historien har lagts åt sidan, också i korthet berättar något enskilt om min egen, som skriver detta, släkthärkomst, och, eftersom saken så kräver, att jag går tillbaka något i berättelsens ordning. Vid den tid då langobardernas folk kom från Pannonien till Italien kom också min farfars farfar Leupchis, av samma langobardiska släkt, tillsammans med dem. Sedan han hade levt några år i Italien slutade han sina dagar och efterlämnade fem söner som han hade fött, ännu små; dem grep denna fångenskapens stormtid, som vi nu har talat om, och förde dem alla som landsflyktiga från borgen Forum Iulii till avarernas land. När de under många år hade uthärdat fångenskapens elände i detta land och redan hade nått mannaåldern, medan de övriga fyra, vars namn vi inte minns, förblev i fångenskapens trångmål, beslöt den femte av bröderna, vid namn Lopichis, som sedan blev min farfars far, på ingivelse, som vi tror, av barmhärtighetens upphovsman, att kasta av sig fångenskapens ok och bege sig till Italien, där han mindes att langobardernas folk bodde, och sträva efter att vandra tillbaka till frihetens rätt. När han hade gett sig iväg och tagit till flykten, bärande endast koger och båge och lite mat som reskost, och inte alls visste vart han skulle gå, kom en varg till honom och blev hans reskamrat och vägvisare. När den gick framför honom och ofta såg sig tillbaka och stannade när han stod stilla och gick före när han gick, förstod han att den var given honom av Gud för att visa honom vägen, som han inte kände. När de under några dagar på detta sätt hade vandrat genom bergens ödemarker tog brödet, som vandraren hade haft lite av, helt slut för honom. När han fastande fortsatte sin väg och redan, utmärglad av hunger, hade förlorat krafterna, spände han sin båge och ville döda vargen med en pil för att kunna ta den till föda. Men vargen aktade sig för skyttens skott och försvann så ur hans åsyn. När vargen hade gått bort visste han inte vart han skulle gå, och han hade dessutom blivit mycket svag av hungersnöden, och när han redan misströstade om livet kastade han sig ned på marken och somnade; och han såg i sömnen en man som sade sådana ord till honom: ”Stå upp! Varför sover du? Ta vägen åt det håll som dina fötter är vända mot; ty där ligger Italien, dit du är på väg.” Han reste sig genast och började gå åt det håll som han hade hört i sömnen; och utan dröjsmål kom han till en människoboning. Det fanns nämligen en slavisk boplats på dessa trakter. När en kvinna, som redan var gammal, såg honom förstod hon genast att han var en flykting och led av hungersnöd. Hon greps av medlidande med honom, gömde honom i sitt hus och gav honom i hemlighet föda lite i sänder, för att inte släcka hans liv helt om hon gav honom näring tills han blev mätt. Så gav hon honom lämpligt med föda tills han hade återhämtat sig och kunnat få krafter. När hon såg att han redan var stark nog att göra resan gav hon honom matvaror och visade honom åt vilket håll han skulle bege sig. Efter några dagar kom han in i Italien och kom till det hus där han hade fötts; det var så öde att det inte bara saknade tak utan också var fullt av björnbär och törnen. Sedan han hade huggit bort dem fann han inom samma väggar ett stort askträd (ornus), och i det hängde han upp sitt koger. Sedan han därefter hade fått gåvor av sina släktingar och vänner byggde han både upp huset igen och tog sig en hustru; men av de ägodelar som hans fader hade haft kunde han inte vinna tillbaka något, eftersom han redan var utestängd från dem av dem som hade lagt beslag på dem genom långt och varaktigt innehav. Denne var, som jag redan har sagt ovan, min farfars far. Han födde nämligen min farfar Arichis, Arichis min far Warnefrit, och Warnefrit födde med sin hustru Theudelinda mig, Paulus, och min bror Arichis, som bar vår farfars namn. Sedan vi med några få ord har berört detta om min egen släkthärkomst, låt oss nu återvända till den allmänna historiens väg. ## bok IV, kap. 38 (MGH s. 132–133) (maskinöversättning) 38. Sedan Gisulf, hertig av Forum Iulii, som vi har sagt, hade dött, övertog hans söner Taso och Cacco styret av samma hertigdöme. Dessa besatte under sin tid slavernas land som kallas Zellia ända fram till den plats som kallas Medaria. Därför betalade samma slaver ända till hertig Ratchis tid skatt (pensio) till hertigarna av Forum Iulii. Dessa två bröder dödade romarnas patricier Gregorius genom listigt svek i staden Oderzo. Ty han lovade Taso att klippa hans skägg, som sed är, och göra honom till sin son, och Taso kom då med sin bror Cacco och utvalda ynglingar till samme Gregorius utan att frukta något ont. Så snart han med sina män hade kommit in i Oderzo befallde samme patricier genast att stadens portar skulle stängas och sände beväpnade soldater mot Taso och hans följeslagare. När Taso och hans män märkte detta förberedde de sig djärvt för strid; de tog ett sista farväl av varandra och spred sig hit och dit genom stadens enskilda gator, dödade alla som de kunde möta, och sedan de hade anställt ett stort blodbad bland romarna blev de till sist också själva dödade. Men patriciern Gregorius befallde att Tasos huvud skulle föras till honom för den eds skull som han hade gett, och skar som mened av hans skägg, så som han hade lovat. ## bok IV, kap. 39 (MGH s. 133) (maskinöversättning) 39. Sedan dessa hade dödats insattes Grasulf, Gisulfs bror, till hertig för folket i Forum Iulii. Men Radoald och Grimoald ringaktade att leva under sin farbror Grasulfs makt, och eftersom de redan var nära ynglingaåldern steg de i en liten båt, rodde och kom till Beneventos område; och därifrån skyndade de till Arichis, beneventanernas hertig, deras forne lärare (paedagogus), och togs emot av honom med största välvilja och behandlades som söner. Vid denna tid, sedan Tassilo, bajrarnas hertig, hade dött, besegrades hans son Garibald vid Aguntum av slaverna, och bajrarnas gränsområden plundrades. Men bajrarna samlade åter krafter och fråntog fienderna bytet och drev fienderna från sitt område. ## bok IV, kap. 40 (MGH s. 133–134) (maskinöversättning) 40. Kung Agilulf slöt fred med kejsaren för ett år och sedan för ytterligare ett, och han förnyade också på nytt fredsöverenskommelsen med frankerna. Samma år plundrade slaverna, sedan de dödat soldaterna, Istrien på ett bedrövligt sätt. Månaden därpå, i mars, dog i Trento Secundus, Kristi tjänare, om vilken vi redan ofta har talat, och som fram till sin egen tid skrev en kortfattad liten historia om langobardernas bedrifter. Vid den tiden slöt kung Agilulf åter fred med kejsaren. I dessa dagar dräptes också Theudepert, frankernas kung, och det utkämpades ett mycket svårt slag mellan dem. Även Gunduald, drottning Theudelindas bror, som var hertig (dux) i staden Asti, dog vid just denna tid träffad av en pil, utan att någon visste vem som vållat hans död. 41. Kung Agilulf, som också kallades Ago, slutade sina dagar sedan han regerat i tjugofem år, och han efterlämnade i riket sin son Adaloald, som ännu var en helt ung pojke, tillsammans med modern Theudelinda. Under dem återställdes kyrkorna och många gåvor skänktes till de vördnadsvärda platserna. Men när Adaloald blev sinnesrubbad och förlorade förståndet, sedan han regerat tillsammans med sin mor i tio år, fördrevs han från riket, och langobarderna satte Arioald i hans ställe. Om denne kungs bedrifter har ingenting alls kommit till vår kännedom. Omkring denna tid kom den salige Columbanus, som härstammade från skotternas folk, sedan han i Gallien hade byggt ett kloster på en plats som kallas Luxovium, till Italien, där han togs emot med glädje av langobardernas kung, och han byggde i de Kottiska alperna det kloster (coenobium) som kallas Bobium och som ligger fyrtio mil (milia) från staden Pavia. På denna plats skänktes många egendomar av enskilda furstar och av langobarder, och en stor gemenskap av munkar samlades där. ## bok IV, kap. 42 (MGH s. 134) (maskinöversättning) 42. Sedan Arioald hade haft kungamakten över langobarderna i tolv år, togs han bort från detta ljus; langobardernas rike övertogs av Rothari, av ätten Arodus. Han var stark till krafterna och följde rättvisans väg, men höll dock inte den kristna trons raka linje utan var befläckad av den arianska irrlärans villfarelse. Arianerna säger nämligen, till sitt eget fördärv, att Sonen är mindre än Fadern och att också den helige Ande är mindre än Fadern och Sonen; men vi katoliker bekänner Fadern och Sonen och den helige Ande som en enda och sann Gud i tre personer, med lika makt och samma härlighet. I hans tid fanns det i nästan alla städer i hans rike två biskopar, en katolsk och en arian. Också i staden Pavia visas ännu i dag platsen där den arianske biskopen, som residerade vid den helige Eusebius basilika, hade ett dopkapell, medan en annan biskop residerade vid den katolska kyrkan. Denne arianske biskop i samma stad, vid namn Anastasius, omvände sig dock till den katolska tron och styrde sedan Kristi kyrka. Denne kung Rothari sammanställde i skrift langobardernas lagar, som de dittills bara hade bevarat i minnet och genom sedvänja, och han befallde att denna lagbok skulle kallas edikt (edictum). Det var då det sjuttiosjunde året sedan langobarderna hade kommit till Italien, såsom samme kung har intygat i prologen till sitt edikt. Till denne kung sände Arichis, hertig av Benevento, sin son Aio. När denne hade kommit till Ravenna och var på väg till Pavia, gavs honom där genom romarnas ondska en dryck som fick honom att förlora förståndet; och från den tiden var han aldrig mer vid fullt och sunt förstånd. ## bok IV, kap. 43 (MGH s. 134) (maskinöversättning) 43. När hertig Arichis, fadern till den vi just talat om, redan var till åren kommen och närmade sig sin sista dag, och visste att hans son Aio inte var vid sunt förstånd, anförtrodde han Radoald och Grimoald, som redan stod i ungdomens blom, åt de langobarder som var närvarande som om de vore hans egna söner, och sade till dem att dessa bättre kunde styra dem än hans son Aio. ## bok IV, kap. 44 (MGH s. 134–135) (maskinöversättning) 44. Sedan Arichis, som hade innehaft hertigdömet (ducatus) i femtio år, hade dött, blev hans son Aio samniternas anförare; Radoald och Grimoald lydde honom dock i allt som en äldre bror och herre. När denne Aio redan hade styrt beneventanernas hertigdöme i ett år och fem månader, kom slaverna med en mängd skepp och slog läger inte långt från staden Siponto. De grävde dolda gropar runt sitt läger, och när Aio, medan Radoald och Grimoald var borta, kom över dem och ville besegra dem, föll hans häst i en av dessa gropar, och när slaverna störtade sig över honom dödades han tillsammans med en del andra. När detta hade meddelats Radoald, kom han snabbt och talade till dessa slaver på deras eget språk. Och när han därigenom hade gjort dem mindre stridslystna, störtade han sig strax över dem och fällde dem i ett stort blodbad, och så hämnades han Aios död och tvingade de fiender som var kvar att fly från dessa trakter. ## bok IV, kap. 45 (MGH s. 135) (maskinöversättning) 45. Kung Rothari intog alla romarnas städer som ligger vid havets kust, från staden Luni i Tuscia ända till frankernas gränser. Likaså stormade och förstörde han Oderzo, en stad belägen mellan Treviso och Cividale. Han förde krig mot ravennatiska romare vid den flod i Aemilia som kallas Scultenna. I det kriget föll på romarnas sida åtta tusen, medan de övriga vände ryggen till. Vid den tiden inträffade en stor jordbävning i Rom, och då var det också en stor översvämning. Därefter kom en farsot med skabb, så att ingen kunde känna igen sin döde på grund av den alltför stora svullnaden. ## bok IV, kap. 46 (MGH s. 135–136) (maskinöversättning) 46. I Benevento dog hertig Radoald, som hade styrt hertigdömet i fem år, och hans bror Grimoald blev hertig och styrde samniternas hertigdöme i tjugofem år. Han fick med en tillfångatagen men dock ädelboren flicka, vars namn var Ita, sonen Romuald och två döttrar. Han var en ytterst krigisk man och utmärkt överallt, och när grekerna vid den tiden kom för att plundra den helige ärkeängelns helgedom (oraculum) på berget Garganus, kom Grimoald över dem med en här och nedgjorde dem i ett förintande blodbad. 47. Sedan kung Rothari hade innehaft riket i sexton år och fyra månader, lämnade han livet och efterlämnade langobardernas rike åt sin son Rodoald. När han hade begravts vid den salige Johannes döparens basilika, öppnade efter någon tid en man, upptänd av ond girighet, hans grav om natten och tog bort allt han fann av smycken på hans kropp. Den salige Johannes visade sig för honom i en syn, skrämde honom svårt och sade till honom: 'Hur vågade du röra denne mans kropp? Även om han inte hade den rätta tron, anförtrodde han sig ändå åt mig. Eftersom du alltså har dristat dig att göra detta, skall du aldrig mer få träda in i min basilika.' Och så skedde också. Så ofta han nämligen ville gå in i den salige Johannes helgedom, slogs han genast över strupen som av en mycket stark kämpe och störtade så plötsligt baklänges. Jag talar sanning i Kristus; detta berättade för mig en man som med egna ögon såg just detta ske. Rodoald övertog alltså efter faderns död langobardernas rike och tog Gundiperga, dotter till Agilulf och Theudelinda, till hustru. Denna drottning Gundiperga byggde efter sin moders föredöme, liksom denna i Monza, i staden Pavia en basilika till den salige Johannes döparens ära, som hon underbart smyckade med guld och silver och dukar och rikligt utrustade med allehanda ting; i den vilar också hennes kropp begraven. När hon hos sin make hade anklagats för äktenskapsbrott, begärde hennes egen träl, vid namn Carellus, av kungen att få kämpa i envig (monomachia) för sin härskarinnas kyskhet mot den som hade riktat anklagelsen mot drottningen. Och när han inlett tvekampen med denne anklagare, besegrade han honom inför hela folket som stod omkring. Drottningen återvände efter detta till sin förra värdighet. ## bok IV, kap. 48 (MGH s. 136) (maskinöversättning) 48. Rodoald dräptes också, som det berättas, av en langobard vars hustru han hade förfört, sedan han regerat i fem år och sju dagar. Honom efterträdde i rikets styrelse Aripert, son till Gundoald, som hade varit drottning Theudelindas bror. Han grundade i Pavia Herren Frälsarens helgedom, som ligger utanför den västra porten, som kallas Marenca; den smyckade han också med olika prydnader och utrustade den tillräckligt med egendomar. ## bok IV, kap. 49 (MGH s. 136–137) (maskinöversättning) 49. I dessa dagar dog kejsar (augustus) Heraclius i Konstantinopel, och hans son Heraclonas övertog tillsammans med modern Martina rikets styrelse och styrde riket i två år. När denne lämnade livet, efterträddes han av Constantinus, hans bror, en annan son till Heraclius, och han regerade i sex månader. När också denne var död, steg Constantinus, hans son, upp till rikets värdighet och innehade riket i tjugoåtta år. ## bok IV, kap. 50 (MGH s. 137–139) (maskinöversättning) 50. Omkring denna tid lämnade persernas kungs gemål, vid namn Cesara, Persien och kom med några få av sina trogna i enkel dräkt till Konstantinopel av kärlek till den kristna tron. Hon togs emot med heder av kejsaren och fick efter några dagar, som hon önskade, dopet och lyftes upp ur den heliga dopfunten av kejsarinnan. När hennes man, persernas kung, hörde detta, sände han sändebud till Konstantinopel till kejsaren för att denne skulle återlämna hans hustru till honom. De kom till kejsaren och framförde budskapet från persernas kung, som krävde tillbaka sin drottning. När kejsaren hörde detta och inte alls kände till saken, gav han dem svar och sade: 'Om den drottning som ni söker erkänner vi att vi ingenting vet, utom att en kvinna i enkel dräkt har kommit hit till oss.' Sändebuden svarade och sade: 'Om det behagar er, skulle vi vilja se denna kvinna som ni talar om.' När hon på kejsarens befallning hade kommit, fick sändebuden genast se henne, kastade sig för hennes fötter och framförde vördnadsfullt till henne att hennes man krävde henne tillbaka. Hon svarade dem: 'Gå och meddela er kung och herre att om inte också han tror på Kristus, såsom jag redan har trott, kan han inte längre ha mig som bäddens gemål.' Vad mer? Sändebuden återvände till sitt land och meddelade sin kung allt som de hade hört. Han dröjde inte utan kom med sextiotusen man i fredligt syfte till kejsaren i Konstantinopel, och togs av honom emot med glädje och mycket värdigt. Han trodde tillsammans med alla de sina på Kristus Herren, blev tillsammans med alla överöst med det heliga dopets vatten och lyftes upp ur dopfunten av kejsaren, och bekräftades så i den katolska tron; och hedrad av kejsaren med många gåvor tog han emot sin gemål och återvände glad och fröjdefull till sitt land. Omkring denna tid dog hertig Grasulf i Cividale, och Ago övertog styret av hertigdömet Friuli. Också i Spoleto dog Theudelaupus, och Atto blev anförare för denna stad. 51. Sedan Aripert hade styrt langobarderna i Pavia i nio år, dog han och lämnade riket att styras av sina två söner, som ännu var unga, Perctarit och Godepert. Godepert hade rikets säte i Pavia, Perctarit däremot i staden Milano. Mellan dessa bröder uppstod, genom onda människors förvållande, en härd av oenighet och hat i sådan grad att den ene försökte inkräkta på den andres rike. Därför sände Godepert Garipald, taurinernas hertig, till Grimoald, beneventanernas dåvarande raske anförare, och bad honom komma så fort som möjligt och bära honom hjälp mot hans bror Perctarit, och han lovade att ge honom sin syster, kungens dotter. Men sändebudet handlade svekfullt mot sin herre och uppmanade Grimoald att komma och själv gripa langobardernas rike, som de unga bröderna förstörde, eftersom han var mogen till åren, förutseende i råd och stark till krafterna. När Grimoald hörde detta, riktade han strax sinnet på att vinna langobardernas rike. Sedan han i Benevento hade insatt sin son Romuald som hertig, gav han sig själv med en utvald skara av på vägen för att tåga till Pavia, och i alla städer som han drog igenom vann han vänner och hjälpare för att få riket. Transemund, greve (comes) av Capua, sände han genom Spoleto och Tuscia för att vinna den regionens langobarder till sitt förbund. Denne utförde raskt vad han blivit ålagd och mötte honom med många hjälpare i Aemilia på vägen. När Grimoald med en stark mängd män hade kommit nära Piacenza, sände han Garipald, som hade sänts till honom som sändebud av Godepert, i förväg till Pavia för att meddela Godepert hans ankomst. Denne kom till Godepert och sade att Grimoald snart skulle anlända. Och när Godepert frågade honom på vilket ställe han skulle bereda Grimoald härbärge, svarade Garipald så: att det vore värdigt att Grimoald, som hade kommit för hans sak och skulle få hans syster, fick härbärge inne i palatset. Och så skedde också. Ty när Grimoald kom, fick han bostad inne i palatset. Men samme Garipald, sådden till all ondska, övertalade Godepert att inte komma för att tala med Grimoald på annat sätt än iklädd en brynja under kläderna, och påstod att Grimoald ville döda honom. Därefter kom samme bedrägerikonstnär till Grimoald och sade att om han inte rustade sig väl, skulle Godepert döda honom med sitt svärd, och han försäkrade att Godepert bar en brynja under kläderna när han kom för att samtala med honom. Vad mer? När de nästa dag hade kommit till samtalet och Grimoald efter hälsningen hade omfamnat Godepert, kände han genast att denne bar en brynja under kläderna. Utan dröjsmål drog han sitt svärd och berövade honom livet. Han tog hans rike och all hans makt och lade dem under sitt välde. Godepert hade då redan en liten son vid namn Raginpert, som fördes bort av Godeperts trogna och uppfostrades i hemlighet. Grimoald brydde sig inte om att förfölja honom, eftersom han ännu var ett litet barn. När Perctarit, som regerade i Milano, hörde att hans bror hade dödats, tog han till flykten så fort han kunde och kom till avarernas kung, kaganen (cacanus), och lämnade kvar sin hustru Rodelinda och sin lille son vid namn Cunincpert, vilka Grimoald sände i landsflykt till Benevento. När detta hade skett, fick Garipald, på vars anstiftan och genom vars strävan detta hade utförts — och han hade inte bara gjort detta, utan också begått bedrägeri under sitt sändebudsuppdrag, då han inte hade fört fram de gåvor oavkortade som han skulle föra till Benevento — denne upphovsman till sådana gärningar alltså, inte glädjas länge. Det fanns en liten och obetydlig man, som härstammade från Godeperts eget husfolk, i taurinernas stad. När han visste att hertig Garipald just på den allra heligaste påskdagen skulle komma till bön i den salige Johannes basilika, steg han upp på dopkapellets heliga funt, höll sig med vänstra handen fast vid en liten pelare i baldakinen, där Garipald skulle gå förbi, och höll ett draget svärd under manteln; och när Garipald kom fram till honom för att gå förbi, lyfte han manteln och högg honom med all kraft med svärdet i nacken och högg genast av honom huvudet. De som hade kommit med Garipald störtade sig över honom och dödade honom med många sår av hugg. Men även om han stupade, hämnades han ändå på ett lysande sätt den oförrätt som hans herre Godepert hade lidit. HÄR SLUTAR FJÄRDE BOKEN. ## bok V, inledning (MGH s. 140–142) (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR KAPITLEN I FEMTE BOKEN. 1. Hur Grimoald, sedan riket befästs, tog kung Ariperts dotter till hustru. 2. Om Perctarits flykt, och hur han återvände till Grimoald och åter flydde till Frankien. 3. Om kung Grimoalds mildhet mot Unulf och Perctarits klädvårdare (vestiarius). 4. Hur Grimoald tillät Unulf och Perctarits klädvårdare att gå till samme Perctarit. 5. Grimoalds krig mot frankerna och hans seger. 6. Hur kejsar (augustus) Constans kom till Italien och belägrade Benevento. 7. Hur Grimoald, kallad av sin son Romuald, kom till Benevento. 8. Hur kejsaren, sedan han tagit emot Romualds syster som gisslan, drog bort från Benevento. 9. Hur Mitola, greve (comes) av Capua, tillfogade kejsarens här nederlag. 10. Hur Romuald besegrade Saburrus, som sänts av kejsaren med tjugotusen man. 11. Om de onda ting som kejsar Constans tillfogade romarna, och om de plundringar han gjorde i de olika regionerna, och hur han dödades. 12. Om Mecetius välde och om hans död. 13. Hur saracenerna kom från Alexandria, härjade Sicilien och plundrade allt som kejsar Constans hade fört bort från Rom. 14. Om Gisas, Romualds systers, död. 15. Om de regn och åskväder som vid den tiden var mycket våldsamma. 16. Hur kung Grimoald insatte Transamund som hertig (dux) i Spoleto och gav honom sin dotter till äkta. 17. Att Ago innehade hertigdömet i Friuli efter Grasulf, och att Lupus efter honom blev deras anförare. 18. Hur hertig Lupus gjorde uppror mot Grimoald. 19. Hur samme hertig förde krig mot avarerna. 20. Om hertig Lupus död, och hur avarerna plundrade friulanernas område. 21. Hur avarerna, som inte ville lämna Friuli, fördrevs genom Grimoalds list. 22. Om Arnefrit, Lupus son. 23. Om Wictari, friulanernas hertig, och om hans seger över slaverna. 24. Om Wictaris död, och hur Landari efterträdde honom, och om Rodoald, som innehade hertigdömet efter honom. 25. Hur Grimoald förenade hertig Lupus dotter med sin son Romuald. 26. Hur kung Grimoald hämnades på dem som föraktat honom. 27. Hur kung Grimoald stormade och förstörde Forum Populi. 28. Om det hat som Grimoald hyste mot romarna. 29. Om bulgarernas hertig Alzeco, och hur han med de sina fick plats i Benevento. 30. Att Constantinus, sedan tyrannen Mezetius dödats, blev romarnas härskare i kejsar Constans ställe. 31. Om en komet och om påven Donus verk. 32. Hur Perctarit beslöt att fara till sachsarnas rike i Britannien. 33. Om kung Grimoalds död, och om Perctarits återkomst och hans regering. 34. Om det kloster som han byggde och det som hans drottning uppförde. 35. Om Perctarit och om hans son Cunincperts regering, som han tog till medregent. 36. Om Alahis första uppror, och hur han återvann nåd. 37. Om Perctarits död och Cunincperts regering och Theodotas förförande. 38. Hur Alahis tog Cunincperts palats. 39. Hur Cunincpert åter gick in i sitt palats. 40. Alahis krig mot Cunincpert och diakonen Senos död. 41. Likaså Cunincperts och Alahis krig, och om Cunincperts seger, och hur han triumferande drog in i Pavia. HÄR SLUTAR KAPITLEN. HÄR BÖRJAR FEMTE BOKEN. ## bok V, kap. 1 (MGH s. 142) (maskinöversättning) 1. Sedan Grimoald alltså hade befäst riket i Pavia, tog han inte långt därefter till hustru kung Ariperts dotter, som sedan länge var honom lovad och vars bror Godepert han hade dödat. Den beneventanska hären, med vars hjälp han hade vunnit riket, sände han hem försedd med många gåvor. Några av dem behöll han dock hos sig för att bo där och gav dem mycket rikliga egendomar. ## bok V, kap. 2 (MGH s. 142–144) (maskinöversättning) 2. När han fick veta att Perctarit som flykting hade begett sig till Skythien och uppehöll sig hos kaganen (cacanus), lät han genom sändebud meddela denne kagan, avarernas kung, att om han höll kvar Perctarit i sitt rike, skulle han inte längre kunna ha den fred med langobarderna och med honom som han dittills hade haft. När avarernas kung hörde detta, kallade han till sig Perctarit och sade till honom att han skulle bege sig åt vilket håll han ville, så att inte avarerna för hans skull skulle ådra sig fiendskap med langobarderna. När Perctarit hörde detta, begav han sig tillbaka till Italien för att återvända till Grimoald; han hade nämligen hört att denne var mycket mild. När han hade kommit till staden Lodi, sände han i förväg till kung Grimoald Unulf, en honom mycket trogen man, för att meddela honom hans ankomst. Unulf kom till kungen och meddelade att Perctarit var på väg i förlitan på hans trofasthet. När denne hörde detta, lovade han uppriktigt att han, eftersom han kom i förlitan på hans trofasthet, inte skulle lida något ont. Under tiden anlände Perctarit, och när han kom in till Grimoald och försökte kasta sig för hans fötter, höll kungen milt tillbaka honom och reste upp honom till sin kyss. Perctarit sade till honom: 'Jag är din tjänare; eftersom jag vet att du är mycket kristen och from, har jag, fast jag kunde leva bland hedningar, i förlitan på din mildhet kommit till dina fötter.' Kungen lovade honom då med ed, som han brukade, och sade: 'Vid honom som lät mig födas, eftersom du har kommit till mig i förlitan på min trofasthet, skall du inte lida något ont i något avseende, utan jag skall sörja för dig så att du kan leva på ett anständigt sätt.' Därefter gav han honom härbärge i ett rymligt hus och befallde att han skulle få vila efter resans mödor; och han föreskrev att han av det allmänna skulle få föda och allt som var nödvändigt i riklig mängd. När Perctarit hade kommit till det härbärge som kungen berett åt honom, började strax skaror av Pavias medborgare strömma till honom, för att antingen se honom eller hälsa honom som de kände sedan tidigare. Men vad kan inte en ond tunga bryta sig in i? Snart kom nämligen några onda smickrare till kungen och angav för honom att om han inte snarast berövade Perctarit livet, skulle han själv genast förlora riket tillsammans med livet; och de försäkrade att hela staden därför strömmade till honom. När Grimoald hörde detta blev han alltför lättrogen, och glömsk av vad han hade lovat upptändes han genast till att döda den oskyldige Perctarit, och han fattade beslut om hur han skulle beröva honom livet nästa dag, eftersom timmen redan var för sen. Fram mot kvällen sände han honom slutligen olika maträtter, även utsökta viner och olika slags drycker, för att kunna berusa honom, så att han, försvagad av mycket drickande samma natt och begravd i vin, inte skulle kunna tänka på sin räddning. Då kom en man som hade hört till hans faders tjänstefolk med en kunglig rätt till samme Perctarit, och medan han stack in huvudet under bordet som för att hälsa honom, meddelade han honom i hemlighet att kungen hade beslutat att döda honom. Perctarit befallde genast sin munskänk att inte skänka honom något annat än en liten smula vatten i en silverskål. Och när de som bar fram de olika slags dryckerna från kungen bad honom på kungens ord att dricka ur hela skålen, lovade han att dricka ur den helt till kungens ära; men han smuttade på lite vatten ur silverbägaren. När tjänarna meddelade kungen att han drack mycket girigt, svarade kungen glad: 'Låt den fyllbulten dricka; i morgon skall han nämligen spy upp samma viner blandade med blod.' Perctarit kallade snabbt Unulf till sig och meddelade honom kungens beslut om hans död. Denne sände genast en tjänare till sitt hus för att hämta sängkläder åt honom, och befallde att en säng skulle göras i ordning åt honom bredvid Perctarits bädd. Utan dröjsmål sände kung Grimoald sina livvakter, som skulle bevaka huset där Perctarit vilade, så att han inte på något sätt kunde fly. När måltiden var över och alla hade gått ut och bara Perctarit och Unulf och Perctarits klädvårdare (vestiarius) var kvar, vilka verkligen var honom mycket trogna, uppenbarade de planen för denne och bönföll honom att han, när Perctarit flydde, så länge han kunde skulle låtsas att denne vilade i samma kammare. Och när han hade lovat att göra detta, lade Unulf sina sängkläder och en madrass och en björnfäll på Perctarits rygg och nacke, och började enligt planen driva honom ut genom dörren som om han vore en bondträl, och tillfogade honom många skymfer och upphörde inte att dessutom slå honom med en käpp och driva på honom, så att han, knuffad och slagen, ofta föll till marken. Och när kungens livvakter, som var utposterade som vakt, frågade samme Unulf vad detta var, sade han: 'Den här odugliga trälen har ställt i ordning min säng i kammaren hos den där fyllbulten Perctarit, som är så full av vin att han ligger som död. Men det räcker att jag hittills har följt hans galenskap; hädanefter skall jag, vid min herre kungens liv, stanna i mitt eget hus.' När de hörde detta och trodde att det de hört var sant, blev de glada, och de gav plats åt honom och likaså åt Perctarit, som de trodde var en träl och som hade huvudet övertäckt för att inte bli igenkänd, och lät dem gå. Medan de gick stannade den mycket trogne klädvårdaren ensam kvar därinne sedan han omsorgsfullt reglat dörren. Unulf firade ned Perctarit med ett rep från muren i hörnet som vetter mot floden Ticinus och förenade med honom de följeslagare han kunde. De grep hästar som de hade funnit på bete och skyndade samma natt till staden Asti, där Perctarits vänner bodde och de som fortfarande stod i uppror mot Grimoald. Därifrån begav sig Perctarit så snabbt som möjligt till staden Torino, och sedan han passerat Italiens spärrar (claustra), kom han till frankernas land. Och så räddade den allsmäktige Guden genom sin barmhärtighets anordning både den oskyldige från döden och bevarade kungen, som i sitt hjärta önskade göra gott, från att begå en förseelse. ## bok V, kap. 3 (MGH s. 144–145) (maskinöversättning) 3. Kung Grimoald, som trodde att Perctarit vilade i sitt härbärge, lät från detta härbärge ända till sitt palats ställa upp led av män på båda sidor, så att Perctarit skulle föras mitt emellan dem och inte på något sätt kunna fly. När de som kungen sänt hade kommit för att kalla Perctarit till palatset och hade bultat på dörren där de trodde att han vilade, bad klädvårdaren (vestiarius) som var därinne dem och sade: 'Visa honom barmhärtighet och låt honom vila en liten stund, för han är ännu trött efter resan och ligger i mycket djup sömn.' Sedan de hade gått med på detta, meddelade de kungen just detta, att Perctarit ännu vilade i djup sömn. Då sade denne: 'Så mycket fyllde han sig med vin i går kväll att han ännu inte kan vakna.' Han befallde dem dock att genast väcka honom och föra honom till palatset. De kom till dörren till kammaren där de trodde att Perctarit vilade och började bulta hårdare. Då började klädvårdaren åter be dem att de skulle låta samme Perctarit sova en liten stund till. De skrek ursinnigt att den där fyllbulten redan hade vilat nog, slog genast in kammarens dörr med sparkar, gick in och sökte efter Perctarit i sängen. När de inte fann honom, misstänkte de att han satt och förrättade sina naturbehov. När de inte heller fann honom där, frågade de klädvårdaren vad som hade hänt med Perctarit. Han svarade dem att han hade flytt. Genast grep de honom i håret och släpade honom rasande och under slag till palatset. Och när de förde honom inför kungen, sade de att han hade varit medveten om Perctarits flykt och därför var mycket värd döden. Kungen befallde att han skulle släppas och frågade honom i tur och ordning hur Perctarit hade flytt. Han berättade för kungen allt såsom det hade gått till. Då frågade kungen de omkringstående och sade: 'Vad tycker ni om denne man som har gjort sådant?' Då svarade alla med en röst att han var värd att dö plågad med många straff. Men kungen sade: 'Vid honom som lät mig födas, denne man är värd att ha det gott, eftersom han inte vägrade att överlämna sig åt döden för sin herres trohets skull.' Och han befallde genast att han skulle vara bland hans egna klädvårdare och förmanade honom att hålla samma trohet mot honom som han hade hållit mot Perctarit; och han lovade att ge honom många förmåner. Och när kungen frågade vad som hade hänt med Unulf, meddelades honom att denne hade tagit sin tillflykt till den salige ärkeängeln Mikaels basilika. Kungen sände genast till honom och lovade frivilligt att han inte skulle lida något ont, om han bara kom i förlitan på hans trofasthet. När Unulf hörde ett sådant löfte från kungen, kom han genast till palatset, kastade sig för kungens fötter och tillfrågades av honom hur och på vilket sätt Perctarit hade kunnat undkomma. Och när han hade berättat allt för honom i tur och ordning, prisade kungen hans trohet och klokhet och lät honom i sin mildhet behålla alla hans tillgångar och allt han kunde äga. ## bok V, kap. 4 (MGH s. 145–146) (maskinöversättning) 4. Och när kungen efter någon tid frågade Unulf om han ville vara hos Perctarit i dessa dagar, sade denne med ed att han hellre ville dö med Perctarit än leva i de största nöjen någon annanstans. Då frågade kungen också klädvårdaren (vestiarius) och sade: var det bättre för honom att stanna hos honom i palatset eller att leva i landsflykt med Perctarit? Och när denne hade svarat honom på samma sätt som Unulf, tog kungen välvilligt emot deras ord och prisade deras trohet, och befallde Unulf att ta med sig vad han ville ur sitt hus, nämligen tjänare och hästar och olika husgeråd, och oskadd skynda till Perctarit. På samma sätt släppte han också klädvårdaren. De tog med sig allt sitt i tillräcklig mängd enligt kungens välvilja och begav sig med samme kungs hjälp till frankernas land, till sin älskade Perctarit. ## bok V, kap. 5 (MGH s. 146) (maskinöversättning) 5. Vid denna tid drog frankernas här ut från Provence och trängde in i Italien. Grimoald gick ut mot dem med langobarderna och bedrog dem med följande list. Han låtsades nämligen fly för deras angrepp och lämnade sitt läger tillsammans med tälten, fyllt av olika slags gods och framför allt ett förråd av utmärkt vin, helt tomt på folk. När frankernas skaror kom dit och trodde att Grimoald med langobarderna, skrämda av fruktan, hade lämnat lägret orört, blev de genast glada, tog i kapp allt i besittning och ställde till med en mycket överdådig måltid. Och när de, tyngda av olika rätter och mycket vin, hade somnat, störtade Grimoald över dem efter midnatt och nedgjorde dem i ett sådant blodbad att knappt några få av dem lyckades fly och återvända till sitt land. Den plats där detta slag stod kallas ännu i dag Francorum Rivus, och den ligger inte långt från den lilla staden Astis murar. ## bok V, kap. 6 (MGH s. 146–147) (maskinöversättning) 6. I dessa dagar ville kejsar (augustus) Constantinus, som också kallades Constans, rycka Italien ur langobardernas hand; han drog ut från Konstantinopel, tog vägen längs kusterna, kom till Aten, gick därifrån över havet och landsteg i Taranto. Han gick dock först till en eremit, som sades ha profetians ande, och frågade honom ivrigt om han kunde besegra och få makt över langobardernas folk, som bodde i Italien. När Guds tjänare hade bett om en natts tid för att bönfalla Herren om just detta, svarade han samme kejsare så när det blivit morgon: 'Langobardernas folk kan för närvarande inte besegras av någon, eftersom en drottning som kom från en annan provins har byggt den salige Johannes döparens basilika inom langobardernas område, och därför för den salige Johannes själv ständigt talan för langobardernas folk. Men en tid skall komma då denna helgedom (oraculum) blir föraktad, och då skall själva folket gå under.' Att det har skett så har vi erfarit, vi som före langobardernas undergång såg hur denna den salige Johannes basilika, som ligger på den plats som kallas Monza, förvaltades av usla personer, så att denna vördnadsvärda plats gavs åt ovärdiga och äktenskapsbrytare, inte för deras levernes förtjänster utan mot erläggande av mutor. ## bok V, kap. 7 (MGH s. 147–148) (maskinöversättning) 7. När alltså kejsar (augustus) Constans, som vi har sagt, hade kommit till Taranto, drog han ut därifrån, föll in i beneventanernas område och intog nästan alla langobardernas städer som han kom igenom. Också Lucera, en rik stad i Apulien, stormade han med stor kraft, tog den och förstörde den och jämnade den med marken. Agerentia kunde han däremot inte alls inta på grund av platsens mycket starka läge. Därefter omringade han Benevento med hela sin här och började anfalla den häftigt; där innehade då Romuald, Grimoalds son, som ännu var mycket ung, hertigdömet (ducatus). Så snart denne fick veta om kejsarens ankomst, sände han sin fosterfar, vid namn Sesuald, till sin fader Grimoald på andra sidan Po och bönföll honom att komma så fort som möjligt och med kraft komma till undsättning för sin son och för beneventanerna, som han själv hade fostrat. När kung Grimoald hörde detta, började han genast tåga till Benevento med en här för att bära hjälp åt sin son. Många av langobarderna lämnade honom på vägen och återvände hem, och sade att han hade plundrat palatset och nu begav sig tillbaka till Benevento för att aldrig återvända. Under tiden anföll kejsarens här Benevento häftigt med olika belägringsmaskiner, medan Romuald å sin sida med langobarderna gjorde tappert motstånd. Även om han på grund av sin härs fåtalighet inte vågade drabba samman man mot man med en så stor mängd, bröt han ändå ofta in i fiendernas läger med lätt beväpnade unga män och tillfogade dem stora förluster på alla håll. Och när hans fader Grimoald redan skyndade fram, sände han till sonen samme fosterfar, som vi har nämnt tidigare, för att meddela honom hans ankomst. När denne hade kommit nära Benevento, tillfångatogs han av grekerna och fördes till kejsaren. När denne frågade honom varifrån han kom, sade han att han kom från kung Grimoald och meddelade att samme kung snart skulle anlända. Genast blev kejsaren förskräckt och rådslog med de sina om att sluta fred med Romuald, så att han kunde återvända till Neapel. ## bok V, kap. 8 (MGH s. 148) (maskinöversättning) 8. Och sedan han tagit emot Romualds syster, vars namn var Gisa, som gisslan, slöt han fred med honom. Men hans fosterfar Sesuald befallde han att föra fram till murarna och hotade honom med döden om han meddelade Romuald eller medborgarna något om Grimoalds ankomst; han skulle i stället försäkra att denne inte alls kunde komma. Han lovade att göra så som han blev befalld; men när han hade kommit nära murarna, sade han att han ville se Romuald. När Romuald snabbt hade kommit dit, talade han så till honom: 'Var ståndaktig, herre Romuald, och bli inte orolig utan ha förtröstan, ty din fader skall snart vara här för att bära dig hjälp. Du skall nämligen veta att han denna natt ligger vid floden Sangrus med en stark här. Jag ber dig bara att du visar barmhärtighet mot min hustru och mina barn, ty detta trolösa folk kommer inte att låta mig leva.' När han hade sagt detta, höggs hans huvud av på kejsarens befallning och kastades in i staden med den krigsmaskin som kallas stenslunga (petraria). Romuald lät föra detta huvud till sig, kysste det under tårar och befallde att det skulle begravas i en värdig kista. ## bok V, kap. 9 (MGH s. 148–149) (maskinöversättning) 9. Kejsaren, som fruktade kung Grimoalds plötsliga ankomst, avbröt alltså belägringen av Benevento och drog till Neapel. Hans här tillfogade dock Mitola, greve (comes) av Capua, svåra förluster vid floden Calors vatten, på den plats som ännu i dag kallas Pugna. ## bok V, kap. 10 (MGH s. 149) (maskinöversättning) 10. Sedan kejsaren hade kommit till Neapel, begärde en av hans stormän, som hette Saburrus, som det berättas, tjugotusen soldater av kejsaren och lovade att han skulle strida mot Romuald och segra. När han med den här han fått hade kommit till den plats som heter Forinus och slagit läger där, ville Grimoald, som redan hade kommit till Benevento, när han hörde detta, dra ut mot honom. Hans son Romuald sade till honom: 'Det behövs inte; ge oss bara en del av er här. Med Guds bistånd skall jag strida mot honom; och när jag har segrat, skall en så mycket större ära tillskrivas er makt.' Och så skedde; och sedan han fått en del av faderns här, drog han ut mot Saburrus tillsammans med sina egna män. Innan han inledde striden med honom, befallde han att trumpeterna skulle ljuda från fyra håll och störtade sig strax djärvt över dem. Och medan båda slagordningarna stred med stor kraft, slog en man ur kungens här vid namn Amalongus, som brukade bära kungens lans, med båda händerna kraftigt en liten grek med samma lans, lyfte honom ur sadeln som han red i och höjde honom upp i luften över sitt huvud. När grekernas här såg detta, greps den genast av omåttlig skräck och vände sig på flykt, och nedhuggen i ett yttersta fördärv beredde den, medan den flydde, döden åt sig själv och segern åt Romuald och langobarderna. Så kom Saburrus, som hade lovat sin kejsare att vinna ett segertecken över langobarderna, tillbaka till honom med några få och förde med sig skam; men Romuald återvände, sedan han vunnit seger över fienderna, triumferande till Benevento och bragte glädje åt sin fader och trygghet åt alla, sedan fruktan för fienderna hade undanröjts. ## bok V, kap. 11 (MGH s. 149–150) (maskinöversättning) 11. Men när kejsar (augustus) Constans såg att han ingenting hade uträttat mot langobarderna, vände han alla sin grymhets hot mot de sina, det vill säga romarna. Han drog nämligen ut från Neapel och begav sig till Rom. Vid sjätte milstenen från staden kom påven Vitalianus honom till mötes med prästerna och det romerska folket. När kejsaren hade kommit till den salige Petrus tröskel, offrade han där ett pallium vävt med guld; och medan han stannade i Rom i tolv dagar, tog han ned allt som sedan gammalt hade uppsatts av brons till stadens prydnad, i sådan grad att han till och med tog taket av den saliga Marias basilika, som en gång kallades Pantheon och hade grundats till alla gudars ära och där det nu genom tidigare härskares medgivande var en plats för alla martyrer, och förde bort bronstegelpannorna därifrån och sände dem tillsammans med alla andra prydnader till Konstantinopel. Därefter återvände kejsaren till Neapel och begav sig landvägen till staden Reggio. Och sedan han kommit till Sicilien under sjunde indiktionen (indictio), bodde han i Syrakusa och lade på folket och på invånarna och jordägarna i Kalabrien, Sicilien, Afrika och Sardinien sådana pålagor som aldrig tidigare hörts, i sådan grad att till och med hustrur skildes från sina män och söner från sina föräldrar. Men också mycket annat och ohört fick dessa regioners folk utstå, så att ingen hade något hopp om livet kvar. Ty även de heliga kärlen och klenoderna i Guds heliga kyrkor fördes bort på kejserlig befallning och genom grekernas girighet. Kejsaren stannade på Sicilien från sjunde indiktionen till den tolfte; men till slut fick han sona straffet för så stora orättfärdigheter, och medan han tvättade sig i badet dödades han av de sina. ## bok V, kap. 12 (MGH s. 150) (maskinöversättning) 12. Sedan kejsar Constans alltså hade dödats i Syrakusa, grep Mecetius makten på Sicilien, men utan den östliga härens vilja. Mot honom kom Italiens soldater, några genom Istrien, andra från trakterna av Kampanien, andra åter från trakterna av Afrika och Sardinien, till Syrakusa och berövade honom livet. Och många av hans ämbetsmän (iudices) fördes stympade till Konstantinopel; tillsammans med dem fördes också den falske kejsarens huvud dit. ## bok V, kap. 13 (MGH s. 150) (maskinöversättning) 13. När saracenernas folk, som redan hade intagit Alexandria och Egypten, hörde detta, kom de plötsligt med många skepp, föll in på Sicilien, trängde in i Syrakusa och anställde ett stort blodbad bland befolkningen, så att knappt några få undkom, som hade flytt till mycket starka borgar och till bergskammar; och de förde också bort ett mycket stort byte och all den prydnad i brons och olika föremål som kejsar Constans hade fört bort från Rom; och så återvände de till Alexandria. ## bok V, kap. 14 (MGH s. 150) (maskinöversättning) 14. Vidare slutade kungens dotter, som vi har sagt fördes bort från Benevento som gisslan, sina dagar när hon kom till Sicilien. ## bok V, kap. 15 (MGH s. 150–151) (maskinöversättning) 15. Vid denna tid var det så stora regn och så stora åskväder som ingen människa tidigare mindes, så att otaliga tusenden av människor och djur dödades av blixtar. Det året växte baljväxterna, som inte kunnat bärgas på grund av regnen, upp på nytt och nådde ända fram till mognad. ## bok V, kap. 16 (MGH s. 151) (maskinöversättning) 16. Sedan kung Grimoald hade ryckt beneventanerna och deras provinser ur grekernas händer och beslutade att återvända till sitt palats i Pavia, gav han Transamund, som tidigare hade varit greve (comes) av Capua och mycket ivrigt hade tjänat honom när han skulle vinna riket, sin dotter, Romualds andra syster, till äkta, och gjorde honom till anförare i Spoleto efter Atto, som vi har talat om ovan, och återvände därifrån till Pavia. ## bok V, kap. 17 (MGH s. 151) (maskinöversättning) 17. Som vi nämligen har förutskickat ovan, gavs efter friulanernas hertig (dux) Grasulfs död Ago som efterträdare i hertigdömet, och efter hans namn kallas ännu i dag ett visst hus i Cividale för Agos hus. När denne Ago hade dött, blev Lupus friulanernas anförare. Denne Lupus trängde in på ön Grado, som ligger inte långt från Aquileia, med ett ryttarhär längs den väg som sedan gammalt hade byggts genom havet, och sedan han plundrat själva staden förde han därifrån bort Aquileias kyrkas skatter och tog dem med sig hem. Åt denne Lupus anförtrodde Grimoald sitt palats när han begav sig till Benevento. ## bok V, kap. 18 (MGH s. 151) (maskinöversättning) 18. Denne Lupus hade under kungens frånvaro gjort mycket övermodigt i Pavia, eftersom han inte trodde att kungen skulle återvända; när kungen återvände, visste han att det han inte hade gjort rätt misshagade denne, begav sig till Cividale och gjorde, medveten om sin ondska, uppror mot samme kung. ## bok V, kap. 19 (MGH s. 151–152) (maskinöversättning) 19. Då lät Grimoald, som inte ville väcka ett inbördeskrig bland langobarderna, meddela avarernas kung, kaganen (cacanus), att han skulle komma med en här till Friuli mot hertig (dux) Lupus och krossa honom i krig. Och så skedde också. Ty när kaganen kom med en stor här, stred hertig Lupus med friulanerna i tre dagar mot kaganens här på den plats som kallas Flovius, såsom äldre män som var med i just detta krig har berättat för oss. Den första dagen fällde han hans starka här, medan bara några få av hans egna sårades; den andra dagen, då redan en del av hans egna var sårade och döda, dödade han på samma sätt många av avarerna. Den tredje dagen, då redan fler av hans egna var sårade eller dödade, förintade han likväl en stor del av kaganens här och tog ett rikligt byte. Men den fjärde dagen såg de en så stor mängd komma emot sig att de knappt kunde undkomma genom flykt. 20. Där dödades alltså hertig Lupus, och de övriga som var kvar befäste sig i borgarna (castella). Avarerna strövade omkring i hela deras område och tog allt som rov eller brände det genom att tända eld. Och när de hade gjort detta i några dagar, lät Grimoald meddela dem att de nu skulle upphöra med ödeläggelsen. De sände sändebud till Grimoald och sade att de inte alls skulle lämna Friuli, som de hade erövrat med egna vapen. ## bok V, kap. 21 (MGH s. 152) (maskinöversättning) 21. Då började Grimoald, tvingad av nödvändigheten, samla en här för att driva ut avarerna från sitt område. Han slog upp sitt läger och avarernas härbärge mitt på ett fält, och eftersom han bara hade en liten del av hären, lät han under några dagar just dessa som han hade, i olika dräkt och utrustade med olika vapen, ofta marschera förbi framför sändebudens ögon, som om en ny här ständigt anlände. När avarernas sändebud såg samma här tåga förbi på det ena och andra sättet, trodde de att langobarderna var en omätlig mängd. Grimoald sade till dem: 'Med hela denna mängd av här som ni har sett skall jag genast störta mig över kaganen och avarerna, om de inte snabbt lämnar friulanernas område.' När avarernas sändebud efter att ha sett och hört detta hade meddelat sin kung det, återvände denne strax med hela sin här till sitt eget rike. ## bok V, kap. 22 (MGH s. 152) (maskinöversättning) 22. Sedan Lupus slutligen hade dödats på det sätt vi har förutskickat, ville hans son Arnefrit få hertigdömet (ducatus) i Cividale i sin faders ställe. Men av fruktan för kung Grimoalds styrka flydde han till slavernas folk i Carnuntum, som de felaktigt kallar Carantanum. När han senare kom med slaverna, som för att med deras styrka återta hertigdömet, dödades han vid borgen Nemas, som ligger inte långt från Cividale, när friulanerna störtade sig över honom. ## bok V, kap. 23 (MGH s. 152–153) (maskinöversättning) 23. Därefter insattes Wechtari som hertig (dux) i Cividale; han härstammade från staden Vicenza och var en välvillig man som styrde folket milt. När slavernas folk hade hört att han hade rest till Pavia, samlade de en stark mängd och ville störta sig över den friulanska borgen (castrum); och de kom och slog läger på den plats som kallas Broxas, inte långt från Cividale. Men enligt Guds anordning hände det sig att hertig Wechtari kvällen innan hade återvänt från Pavia, utan att slaverna visste det. När hans följeslagare (comites) hade återvänt hem, som det brukar ske, och han hörde detta budskap om slaverna, gick han ut mot dem med några få män, det vill säga tjugofem. När slaverna såg honom komma med så få, hånskrattade de och sade att patriarken kom emot dem med sina präster. När han hade närmat sig bron över floden Natisio, som ligger på samma plats där slaverna hade slagit sig ned, tog han av sig hjälmen från huvudet och visade slaverna sitt ansikte; han var nämligen skallig. När slaverna kände igen att det var Wechtari själv, blev de genast förskräckta och skrek att Wechtari var där, och eftersom Gud skrämde dem tänkte de mer på flykt än på strid. Då störtade sig Wechtari över dem med de få han hade och nedgjorde dem i ett sådant blodbad att av femtusen man knappt några få blev kvar som kunde undkomma. ## bok V, kap. 24 (MGH s. 153) (maskinöversättning) 24. Efter denne Wechtari innehade Landari hertigdömet (ducatus) i Cividale. När han hade dött, efterträdde Rodoald honom i hertigdömet. ## bok V, kap. 25 (MGH s. 153) (maskinöversättning) 25. Sedan hertig (dux) Lupus alltså hade dött, som vi hade sagt, gav kung Grimoald hans dotter, vid namn Theuderada, till äkta åt sin son Romuald, som styrde Benevento. Med henne fick han sedan tre söner, det vill säga Grimoald, Gisulf och även Arichis. ## bok V, kap. 26 (MGH s. 153) (maskinöversättning) 26. Kung Grimoald hämnades också för de oförrätter han lidit på alla dem som hade övergett honom när han hade begett sig till Benevento. ## bok V, kap. 27 (MGH s. 153) (maskinöversättning) 27. Men även Forum Populi, en romarnas stad, vars medborgare hade tillfogat honom en del fientligheter när han drog till Benevento och ofta hade skadat hans sändebud när de reste till och från Benevento, förstörde han på följande sätt. Under fastetiden trängde han genom Alpis Bardonis in i Tuscia, helt utan att romarna visste det, och störtade oväntat över denna stad just på den allra heligaste påsklördagen, vid den timme då dopet förrättades, och anställde ett sådant blodbad bland dem han dräpte att han till och med dödade själva diakonerna, som döpte de små barnen, i den heliga dopfunten. Och så förstörde han denna stad, så att det ännu i dag bor mycket få invånare i den. ## bok V, kap. 28 (MGH s. 153–154) (maskinöversättning) 28. Grimoald hyste nämligen ett inte ringa hat mot romarna, därför att de en gång hade bedragit hans bröder Taso och Cacco under förespegling av trofasthet. Av detta skäl förstörde han i grunden staden Oderzo, där dessa hade dödats, och fördelade området tillhörande dem som hade bott där mellan friulanerna, trevisanerna och cenetenserna. 29. Vid denna tid lämnade en bulgarernas hertig (dux) vid namn Alzeco, man vet inte av vilken anledning, sitt folk, drog fredligt in i Italien och kom med hela sitt hertigdömes här till kung Grimoald och lovade att tjäna honom och bo i hans land. Denne sände honom till sin son Romuald i Benevento och befallde att han skulle ge honom och hans folk platser att bo på. Hertig Romuald tog emot dem med glädje och tilldelade dem rymliga platser att bo på, som fram till den tiden hade legat öde, nämligen Sepino, Boiano och Isernia och andra städer med deras områden, och han befallde att Alzeco själv, med ändrad titel på hans värdighet, skulle kallas gastald (gastaldius) i stället för hertig. De bor ännu i dag på dessa platser, som vi har sagt, och även om de också talar latin har de ändå inte alls förlorat bruket av sitt eget språk. ## bok V, kap. 30 (MGH s. 154) (maskinöversättning) 30. Sedan alltså kejsar (augustus) Constans hade dödats på Sicilien, som vi har sagt, och tyrannen Mezetius, som hade efterträtt honom, hade straffats, övertog Constantinus, kejsar Constantius son, styret av romarnas rike, och han härskade över romarna i sjutton år. Under Constans tid befruktade ärkebiskop Theodorus och abboten Adrianus, en lika mycket ytterst lärd man, som sänts till Britannien av påven Vitalianus, många av anglernas kyrkor med den kyrkliga lärans frukt. Av dem skrev ärkebiskop Theodorus med underbar och urskillningsfull omsorg ned domarna över syndare, nämligen hur många år var och en skulle göra bot för varje synd. ## bok V, kap. 31 (MGH s. 154) (maskinöversättning) 31. Därefter, i augusti månad, visade sig en komet i öster med mycket starkt lysande strålar, och den vände tillbaka mot sig själv och försvann. Utan dröjsmål följde en svår pest från samma håll i öster och ödelade det romerska folket. I dessa dagar belade påven Donus i den romerska kyrkan den plats som kallas Paradisus framför den salige aposteln Petrus basilika underbart med stora vita marmorplattor. ## bok V, kap. 32 (MGH s. 154–155) (maskinöversättning) 32. Vid denna tid styrde Dagipert frankernas rike i Gallien, och med honom hade kung Grimoald ingått ett mycket fast fredsförbund. Perctarit, som fruktade denne Grimoalds styrka även när han befann sig i frankernas land, lämnade Gallien och beslöt att skynda till ön Britannien och sachsarnas kung. ## bok V, kap. 33 (MGH s. 155–156) (maskinöversättning) 33. Grimoald befann sig i sitt palats på nionde dagen efter en åderlåtning, och när han tog en båge och försökte skjuta en duva med en pil, brast en ven i hans arm. Läkarna lade, som det berättas, förgiftade läkemedel på den och berövade honom helt detta ljus. Han lade till edikten (edictum), som kung Rothari hade sammanställt, några lagkapitel som tycktes honom nyttiga. Han var mycket stark till kroppen, främst i djärvhet, skallig, med framskjutande skägg, och prydd inte mindre med klokhet än med styrka. Hans kropp begravdes i den salige bekännaren Ambrosius basilika, som han själv tidigare hade byggt i staden Pavia. Han hade tagit langobardernas rike när redan ett år och tre månader hade förflutit efter kung Ariperts död, och han regerade själv i nio år och efterlämnade som kung sin son Garibald, som kung Ariperts dotter hade fött honom och som ännu var i barnaåren. Som vi alltså hade börjat berätta, lämnade Perctarit Gallien och gick ombord på ett skepp för att fara över till ön Britannien, till sachsarnas rike. Och när han redan hade seglat en bit ut på havet, hördes en röst från stranden som frågade om Perctarit befann sig på detta skepp. När man svarade att Perctarit var där, tillade den som ropade: 'Säg till honom att han skall återvända till sitt land, ty det är i dag tredje dagen sedan Grimoald togs bort från detta ljus.' När Perctarit hörde detta, vände han genast tillbaka, och när han kom till stranden kunde han inte finna den person som hade meddelat honom om Grimoalds död; därför ansåg han att det inte hade varit en människa utan ett gudomligt sändebud. Han begav sig därifrån mot sitt land, och när han hade kommit till Italiens spärrar (claustra), fann han att allt palatsets uppvaktning och hela den kungliga värdigheten redan stod beredda där och väntade på honom tillsammans med en stor mängd langobarder. Han återvände alltså till Pavia, och sedan pojken Garibald hade drivits bort från riket, upphöjdes han till kung av alla langobarderna i tredje månaden efter Grimoalds död. Han var en from man, katolsk i tron, fast i rättvisan och en mycket frikostig försörjare av de fattiga. Han sände genast till Benevento och kallade därifrån tillbaka sin gemål Rodelinda och sin son Cunincpert. 34. Så snart han hade övertagit rikets styrelse, byggde han på den plats som vetter mot floden Ticinus, varifrån han en gång hade flytt, det kloster som kallas Novum åt Herren, sin befriare, till den heliga jungfrun och martyren Agathas ära. Där samlade han många jungfrur och utrustade samma plats rikligt med egendomar och likaså med olika prydnader. Hans drottning Rodelinda grundade med underbart arbete utanför samma stad Pavias murar en basilika åt Guds heliga moder, som kallas Ad perticas, och smyckade den med underbara prydnader. Själva platsen kallas Ad perticas därför att där en gång stod resta stänger (perticae), det vill säga bjälkar, som enligt langobardernas sed brukade sättas upp av följande skäl: om någon hade dött någonstans, antingen i krig eller på annat sätt, satte hans fränder upp en stång bland sina gravar, och i dess topp satte de en duva gjord av trä, som var vänd åt det håll där deras älskade hade dött, för att man nämligen skulle kunna veta åt vilket håll den som hade dött vilade. ## bok V, kap. 35 (MGH s. 156) (maskinöversättning) 35. Sedan Perctarit alltså hade regerat ensam i sju år, tog han redan under det åttonde året sin son Cunincpert till medregent i riket, och tillsammans med honom regerade han i tio år. ## bok V, kap. 36 (MGH s. 156–157) (maskinöversättning) 36. Och medan de levde i stor fred och hade lugn runt omkring på alla sidor, reste sig mot dem en ondskans son vid namn Alahis, genom vilken freden stördes i langobardernas rike och de största blodbad bland folken anställdes. Medan han var hertig (dux) i staden Trento, drabbade han samman med bajrarnas greve (comes), som de kallar gravio, som styrde Bauzanum och de övriga borgarna (castella), och han besegrade honom på ett lysande sätt. Uppblåst av detta lyfte han också handen mot sin kung Perctarit och befäste sig i upproret inne i borgen Trento. Kung Perctarit drog ut mot honom, och medan han belägrade honom utifrån, gick Alahis plötsligt och oväntat ut ur staden med de sina, krossade kungens läger och tvingade kungen själv att fly. Han återvann dock efteråt kung Perctarits nåd genom förmedling av Cunincpert, kungens son, som redan länge hade tyckt om honom. Och när kungen flera gånger ville döda honom, förhindrade hans son Cunincpert alltid att detta skedde, i tron att han för framtiden skulle vara trogen; och han upphörde inte att utverka av fadern att denne till och med gav honom hertigdömet (ducatus) Brescia, fastän fadern ofta invände att Cunincpert gjorde detta till sitt eget fördärv, då han gav sin fiende styrka att regera. Staden Brescia har nämligen alltid haft en stor mängd ädla langobarder, och Perctarit fruktade att Alahis med deras hjälp skulle bli alltför mäktig. I dessa dagar byggde kung Perctarit med underbart arbete den port i staden Pavia som gränsar till palatset och som också kallas Palatiensis. 37. Sedan han hade innehaft riket i arton år, först ensam och sedan med sin son, togs han bort från detta ljus, och hans kropp begravdes vid Herren Frälsarens basilika, som hans fader Aripert hade byggt. Han var av ståtlig växt, fyllig till kroppen, mild i allt och vänlig. Kung Cunincpert tog till hustru Hermelinda av de sachsiska anglernas folk. När hon i badet hade sett Theodota, en flicka av mycket ädel romersk börd, med en elegant kropp och prydd med blont och långt hår som räckte nästan ända ned till fötterna, prisade hon hennes skönhet för sin man kung Cunincpert. Han låtsades inte gärna höra detta från sin hustru, men upptändes ändå av stor kärlek till flickan; utan dröjsmål begav han sig på jakt till den skog som de kallar Urbs och befallde sin gemål Hermelinda att följa med honom. Därifrån gick han ut om natten, kom till Pavia, lät flickan Theodota komma till sig och låg med henne. Henne sände han dock sedan till ett kloster i Pavia, som har uppkallats efter hennes namn. ## bok V, kap. 38 (MGH s. 157–158) (maskinöversättning) 38. Alahis, som länge hade burit på en ondska som han nu födde fram, tog med bistånd av Aldo och Grauso, medborgare i Brescia, men även av många andra av langobarderna, glömsk av de stora välgärningar som kung Cunincpert hade bevisat honom och glömsk också av den ed med vilken han hade lovat att vara honom mycket trogen, medan Cunincpert var borta, hans rike och hans palats i Pavia. När Cunincpert hörde detta där han befann sig, flydde han genast till ön som ligger i sjön Larius inte långt från Como, och där befäste han sig starkt. Stor nöd kom då över alla som älskade honom, och främst över prästerna och klerkerna, som Alahis alla hatade. Biskop i Pavias kyrka var vid den tiden Herrens man Damianus, framstående i helighet och tillräckligt bildad i de fria konsterna. När han såg att Alahis hade tagit palatset, sände han, för att varken han själv eller hans kyrka skulle lida något ont av honom, sin diakon Thomas, en klok och from man, till honom och lät genom honom överbringa sin heliga kyrkas välsignelse åt samme Alahis. Det meddelades Alahis att diakonen Thomas stod utanför dörrarna och hade fört med sig en välsignelse från biskopen. Då sade Alahis, som, som vi har sagt, hatade alla klerker, till de sina: 'Gå och säg till honom att om han har rena benkläder får han komma in; men om inte, skall han hålla foten utanför.' När Thomas hörde dessa ord, svarade han så: 'Meddela honom att jag har rena benkläder, eftersom jag i dag har klätt mig i dem nytvättade.' Alahis lät åter säga honom så: 'Jag talar inte om benkläderna, utan om det som finns innanför benkläderna.' Till detta svarade Thomas så: 'Gå och säg till honom: Gud allena kan i dessa ting finna något att klandra hos mig; han själv kan det inte alls.' Och när Alahis hade låtit diakonen komma in till sig, talade han till honom mycket hårt och under förebråelser. Då grep fruktan för och hat mot tyrannen alla klerker och präster, som ansåg att de inte alls kunde uthärda hans vildhet. Och de började längta efter Cunincpert så mycket mer som de avskydde den högmodige inkräktaren av riket. Men vildheten och den råa barbariet behöll inte länge det tillskansade riket. ## bok V, kap. 39 (MGH s. 158–159) (maskinöversättning) 39. En dag när han räknade solidi på bordet, föll nämligen en tremissis ned från bordet, och Aldos son, som ännu var en liten pojke, tog upp den från marken och gav den tillbaka till Alahis. Alahis, som trodde att pojken förstod föga, talade så till honom: 'Din fader har många sådana, som han snart, om Gud vill, skall ge mig.' När pojken på kvällen hade återvänt hem till sin fader och fadern frågade honom om kungen hade sagt något till honom den dagen, berättade han för fadern allt som hade hänt och vad kungen hade sagt till honom. När Aldo hörde detta blev han mycket förskräckt, och han kallade till sig sin bror Grauso och berättade för honom allt som kungen hade sagt i ond avsikt. De rådslog genast med vänner och med dem som de kunde lita på om hur de skulle beröva tyrannen Alahis riket innan han själv kunde tillfoga dem någon skada. De begav sig tidigt till palatset och sade så till Alahis: 'Varför värdigas du sitta kvar i staden? Se, hela staden och hela folket är dig trogna, och den där fyllbulten Cunincpert är så nedbruten att han inte längre kan ha några krafter. Gå ut och far på jakt och roa dig med dina unga män, så försvarar vi med dina övriga trogna denna stad åt dig. Men vi lovar dig också att vi snart skall föra till dig din fiende Cunincperts huvud.' Övertalad av deras ord gick han ut ur staden och begav sig till den mycket vidsträckta skogen Urbs och började där roa sig med lekar och jakt. Men Aldo och Grauso gick till Comosjön, steg ombord på ett skepp och begav sig till Cunincpert. När de kom till honom, kastade de sig för hans fötter och bekände att de hade handlat illa mot honom, och de berättade för honom vad Alahis i sin ondska hade sagt mot dem och vilket råd de själva hade gett denne till hans fördärv. Vad mer? De grät tillsammans och gav varandra eder och fastställde en dag då Cunincpert skulle komma, för att de skulle överlämna staden Pavia åt honom. Och så skedde också. Ty på den fastställda dagen kom Cunincpert till Pavia, togs emot av dem med största glädje och gick in i sitt palats. Då strömmade alla medborgarna, och främst biskopen, även prästerna och klerkerna, unga och gamla, i kapp till honom, och alla omfamnade honom under tårar och ropade, fyllda av omätlig glädje, tack till Gud för hans återkomst; och han kysste dem alla så gott han kunde. Plötsligt kom ett budskap till Alahis att Aldo och Grauso hade uppfyllt vad de hade lovat honom: de hade fört dit Cunincperts huvud, och inte bara huvudet utan hela kroppen, och budskapet försäkrade att denne satt i palatset. När han hörde detta blev han bestört i sinnet, och under många hot mot Aldo och Grauso, rasande och skärande tänder, gick han därifrån, återvände genom Piacenza till Austria och vann de enskilda städerna som förbundna, dels genom smicker, dels med våld. Ty när han kom till Vicenza, gick dess medborgare ut mot honom och gjorde sig redo till strid; men de besegrades snart och blev hans förbundna. Därifrån drog han vidare och tog Treviso, och på samma sätt också de övriga städerna. Och när Cunincpert samlade en här mot honom, och friulanerna enligt sin trohet ville dra ut till hans hjälp, låg Alahis själv dold vid bron över floden Liquentia, som ligger fyrtioåtta mil (milia) från Cividale och på vägen för dem som drar till Pavia, i den skog som kallas Capulanus, och när friulanernas här kom spridd, tvingade han dem alla, allteftersom de kom, att svära honom trohet, och aktade sig noga för att någon av dem skulle vända tillbaka och meddela detta åt de andra som kom; och så blev alla som kom från Friuli bundna av eder till honom. Vad mer? Alahis kom med hela Austria, och Cunincpert å andra sidan med de sina, och de slog läger på det fält som heter Coronate. ## bok V, kap. 40 (MGH s. 159–160) (maskinöversättning) 40. Cunincpert sände ett budskap till honom och lät meddela honom att han skulle inleda en tvekamp med honom, och att det inte behövdes att trötta ut bådas härar. Till dessa ord samtyckte Alahis inte alls. När en av hans män, av toskansk börd, kallade honom en krigisk och tapper man och försökte övertala honom att djärvt gå ut mot Cunincpert, svarade Alahis på dessa ord: 'Cunincpert är visserligen en fyllbult och dum i hjärtat, men han är ändå mycket djärv och av underbar styrka. Ty på hans faders tid, när vi var unga, fanns det i palatset gumsar av underbar storlek, och han grep dem i ullen på ryggen och lyfte dem från marken med utsträckt arm; det kunde jag i alla fall inte göra.' När den toskanske mannen hörde detta, sade han till honom: 'Om du inte vågar inleda en strid i tvekamp med Cunincpert, skall du inte längre ha mig som förbundsfrände till din hjälp.' Och när han sagt detta, rusade han i väg och flydde genast till Cunincpert och berättade just detta för honom. De båda slagordningarna möttes alltså, som vi har sagt, på fältet Coronate. Och när de redan var nära att drabba samman, sade Seno, diakon i Pavias kyrka, som var väktare (custos) av den salige Johannes döparens basilika, som ligger i samma stad och som drottning Gundiperga en gång hade byggt, eftersom han älskade kungen mycket och fruktade att kungen skulle omkomma i striden, till kungen: 'Herre kung, hela vårt liv beror på din välgång; om du omkommer i striden, kommer denne tyrann Alahis att döda oss alla med olika straff. Må därför mitt råd behaga dig. Ge mig din vapenrustning, så skall jag gå och strida med denne tyrann. Om jag dör, kommer du att återvinna din sak; men om jag segrar, skall en större ära tillskrivas dig, eftersom du har segrat genom en tjänare.' Och när kungen vägrade att göra detta, började de få trogna som var närvarande under tårar bönfalla honom att ge sitt samtycke till det som diakonen hade sagt. Till slut besegrad av deras böner och tårar, eftersom han hade ett fromt hjärta, gav han diakonen sin brynja, hjälm och benskenor och övriga vapen och sände honom i sin egen person till striden. Diakonen var nämligen av samma växt och utseende, så att han, när han hade gått ut beväpnad ur tältet, av alla trodde vara kung Cunincpert. Striden inleddes alltså och utkämpades med alla krafter. Och när Alahis sökte sig mer dit där han trodde att kungen var, dödade han diakonen Seno i tron att han hade dödat Cunincpert. Och när han hade befallt att hans huvud skulle huggas av, för att de, sedan det höjts på en lans, skulle ropa 'Gud ske tack', tog han av hjälmen och insåg att han hade dödat en klerk. Då ropade han rasande: 'Ve mig!' och sade: 'Vi har ingenting uträttat, när vi har fört detta slag för att döda en klerk. Därför avlägger jag nu följande löfte: att om Gud ger mig seger igen, skall jag fylla en brunn med klerkers testiklar.' ## bok V, kap. 41 (MGH s. 160–161) (maskinöversättning) 41. När Cunincpert alltså såg att de sina trodde sig ha förlorat honom, visade han sig genast för dem och styrkte allas hjärtan, sedan fruktan tagits bort, till att hoppas på seger. Slagordningarna ställdes åter upp, och på ena sidan Cunincpert, på den andra Alahis, gjorde sig redo till krigets kamp. Och när de redan var nära att båda slagordningarna skulle drabba samman till strid, lät Cunincpert åter meddela Alahis med dessa ord: 'Se hur mycket folk som står på båda sidor! Vad behövs det att en så stor mängd går under? Låt oss drabba samman, jag och han, i tvekamp, och den av oss som Herren vill skänka segern, må han själv besitta allt detta folk välbehållet och oskadat.' Och när hans män uppmanade Alahis att göra vad Cunincpert hade meddelat honom, svarade han: 'Detta kan jag inte göra, ty bland hans lansar ser jag den helige ärkeängeln Mikaels bild, inför vilken jag svor honom ed.' Då sade en av dem: 'Av fruktan ser du det som inte finns; och det är redan för sent för dig att nu tänka på sådant.' Slagordningarna drabbade alltså samman under smattrande horn, och eftersom ingendera sidan gav vika, anställdes ett mycket stort blodbad bland folken. Till slut dog den grymme tyrannen Alahis, och Cunincpert vann segern med Herrens hjälp. Också Alahis här tog sin tillflykt till flykten när den fick veta om hans död. Den av dem som svärdet inte fällde, dödades av floden Adda. Alahis huvud höggs också av och hans ben höggs av, och bara ett vanställt och stympat lik blev kvar. I detta krig deltog friulanernas här inte alls, eftersom den mot sin vilja hade svurit Alahis ed, och därför bar den varken kung Cunincpert eller Alahis hjälp, utan när dessa hade drabbat samman i strid, återvände de själva hem. Sedan Alahis alltså hade dött på detta sätt, befallde kung Cunincpert att diakonen Senos kropp skulle begravas på ett lysande sätt framför dörrarna till den salige Johannes basilika, som han själv hade förestått; och härskaren själv återvände till Pavia under allas jubel och med segerns triumf. HÄR SLUTAR FEMTE BOKEN. ## bok VI, inledning (MGH s. 161–164) (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR KAPITLEN I SJÄTTE BOKEN. 1. Hur Romuald intog Taranto, och hur Theuderata byggde den helige Petrus kloster. 2. Om Romualds död, och hur den salige Benedictus kropp fördes till Gallien. 3. Om Rodoald, hertig (dux) av Friuli, och om Ansfrit, som tog hans hertigdöme. 4. Om den synod som hölls i Konstantinopel, och om biskop Damianus brev. 5. Om en mån- och solförmörkelse, och om den pest som rasade i Rom och Pavia. 6. Hur det genom den gamle fienden meddelades Aldo och Grauso att Cunincpert ville döda dem. 7. Om diakonen Felix, grammatikern. 8. Om Johannes, biskop av Bergamo. 9. Om en mörk stjärna som då visade sig, och om berget Vesuvius utbrott. 10. Hur saracenernas folk intog Afrika och förstörde Karthago. 11. Om Constantinus död och om Iustinianus regering och hans seger över saracenerna. 12. Hur Leo drev Iustinianus i landsflykt och tog hans rike. 13. Hur Tiberius besegrade Leo, kastade honom i fängelse och blev kejsare. 14. Hur påven Sergius tillrättaförde synoden i Aquileia, som inte ville anta det heliga femte kyrkomötet. 15. Om Cedoald, anglernas kung, hur han kom till Rom, döptes och genast dog. 16. Att frankernas rike i Gallien började stå under majordomerna (maiores domus). 17. Om kung Cunincperts död och om hans son Liutperts regering. 18. Om Raginpert, taurinernas hertig, hur han besegrade Liutpert, tog riket och dog samma år. 19. Hur Aripert tog riket, grep Liutpert levande och sedan dödade honom. 20. Hur Rotharit, som regerade i Bergamo, tillfångatogs av Aripert och berövades livet. 21. Hur Ansprand flydde till Bajuvarien och stannade hos deras hertig Theutpert. 22. Hur Aripert på olika sätt vanställde Ansprands hustru och hans son och dotter, och hur han lät Liutprand gå till sin fader i Bajuvarien. 23. Att Anscis, Arnulfs son, då var majordomus i Gallien. 24. Om Ados död i Cividale och om Ferdulfs hertigdöme, som dödades av slaverna. 25. Om Corvulus hertigdöme i Cividale, som bländades av kungen. 26. Om Pemmo, friulanernas hertig, och om hans tre söners födelse. 27. Om Gisulf, beneventanernas hertig, hur han tog Sura och andra borgar. 28. Om den donation som Aripert gav den romerska kyrkan, och om två anglernas kungar. 29. Om Benedictus, ärkebiskop av Milano. 30. Om Transamund, hertig av Spoleto, hans död och om hans son Faroalds hertigdöme. 31. Om kejsar Iustinianus, hur han åter tog riket och dödade sina upproriska. 32. Hur Philippicus dödade Iustinianus och tog den kejserliga värdigheten. 33. Om patriarken Petrus död och Serenus prästämbete. 34. Hur Anastasius besegrade Philippicus. 35. Hur Ansprand med hjälp av Teudepert och bajrarna besegrade Aripert, och om Ariperts död i floden, och om hans bror Gumperts flykt och om Ansprands och hans son Liutprands regering. 36. Hur Theodosius besegrade Anastasius och tog riket, och om Tiberns översvämning. 37. Om anglernas folk och om frankernas kung Pippin och hans krig, och att hans son Karl efterträdde honom. 38. Hur kung Liutprand dödade Rotharit, som gjort uppror mot honom, och om samme kungs djärvhet. 39. Om Gisulfs, beneventanernas hertigs, död och om hans son Romualds hertigdöme. 40. Hur den salige Petronax återställde den helige fadern Benedictus kloster vid Cassinum, och om den helige Vincentius kloster. 41. Hur Leo efter kejsar Theodosius död efterträdde honom på tronen. 42. Hur Karl, frankernas furste, besegrade Raginfrid. 43. Hur kung Liutprand bekräftade donationen till den romerska kyrkan, och hur han tog Theutperts dotter till äkta. 44. Hur hertig Faroald tog Classis, och att Theudo, bajrarnas hertig, kom till apostlarnas tröskel i Rom. 45. Att Calixtus efter patriarken Serenus död övertog kyrkans styrelse, och om Pemmos krig mot slaverna. 46. Om saracenernas ankomst till Spanien, och hur Karl och Eudo besegrade dem i Gallien. 47. Hur saracenerna belägrade Konstantinopel och besegrades av bulgarerna. 48. Hur kung Liutprand förde den salige Augustinus kropp till Pavia; vid vilken tid också kejsar Leo kastade ned ikonerna. 49. Vilka romarnas städer kung Liutprand tog, och om kejsar (augustus) Leos värre gärningar. 50. Om Romuald, hertig av Benevento, och Gisulf, hans son. 51. Om Pemmos fiendskap mot patriarken Calixtus. 52. Ratchis krig mot slaverna. 53. Hur kung Liutprand rörde vid håret på Pippin, kung Karls son. 54. Saracenerna, som åter angrep Gallien, besegras av frankerna, och hur Liutprand drog till frankernas undsättning. 55. Om Transamund, hertig av Spoleto, och Gisulf av Benevento och Gregorius och om Hilprands regering. 56. Att Godscalcus blev hertig i Benevento efter Gregorius död, och hur Liutprand förde krig i Pentapolis. HÄR SLUTAR KAPITLEN, HÄR BÖRJAR SJÄTTE BOKEN. ## bok VI, kap. 1 (MGH s. 164) (maskinöversättning) 1. Medan detta skedde hos langobarderna på andra sidan Po, samlade Romuald, beneventanernas hertig (dux), en stor här, stormade och intog Taranto, och på samma sätt lade han under sitt välde Brindisi och hela den mycket vidsträckta region som ligger runt omkring. Hans gemål Theuderata byggde också vid samma tid utanför staden Beneventos murar en basilika till den salige aposteln Petrus ära; på denna plats inrättade hon ett kloster (coenobium) för många Guds tjänarinnor. ## bok VI, kap. 2 (MGH s. 164–165) (maskinöversättning) 2. Sedan Romuald också hade innehaft hertigdömet (ducatus) i sexton år, togs han bort från detta ljus. Efter honom styrde hans son Grimoald samniternas folk i tre år. Med honom förenades i äktenskap Wigilinda, Cunincperts syster, kung Perctarits dotter. Sedan också Grimoald hade dött, blev hans bror Gisulf anförare, och han stod i spetsen för Benevento i sjutton år. Med honom förenades Winiperga, som födde honom Romuald. Omkring denna tid, när det i borgen (castrum) Cassinum, där den allra saligaste Benedictus heliga kropp vilar, sedan några år redan rådde en vidsträckt ödslighet, kom franker från cenomanernas eller aurelianernas region, och medan de låtsades vaka över natten vid den vördnadsvärda kroppen, förde de bort den vördnadsvärde faderns och likaså hans vördnadsvärda syster Scholasticas ben och bar dem till sitt land; där byggdes två kloster, vart för sig, till bådas ära, det vill säga den salige Benedictus och den heliga Scholasticas. Men det är säkert att den vördnadsvärda munnen, ljuvare än all nektar, och ögonen som alltid skådade det himmelska, och även de övriga lemmarna, om än förmultnade, har blivit kvar hos oss. Ty endast Herrens kropp såg allena inte förgängelsen; i övrigt har alla helgons kroppar, som sedan skall återställas till evig härlighet, underkastats förgängelsen, utom de som genom gudomliga under bevaras utan förfall. ## bok VI, kap. 3 (MGH s. 165) (maskinöversättning) 3. Medan Rodoald, som vi tidigare har nämnt innehade hertigdömet (ducatus) i Cividale, var borta från denna stad, tog Ansfrit från borgen (castrum) Reunia hans hertigdöme utan kungens samtycke. När Rodoald fick veta detta, flydde han till Istrien och kom därifrån sjövägen genom Ravenna till Pavia, till kung Cunincpert. Men Ansfrit nöjde sig inte med att styra friulanernas hertigdöme, utan gjorde dessutom uppror mot Cunincpert och ville ta hans rike. Men han greps i Verona, fördes till kungen, fick ögonen utstuckna och drevs i landsflykt. Det friulanska hertigdömet styrdes därefter av Ado, Rodoalds bror, med titeln ställföreträdare (loci servator) i ett år och sju månader. ## bok VI, kap. 4 (MGH s. 165–166) (maskinöversättning) 4. Medan detta skedde i Italien, uppstod i Konstantinopel en irrlära som hävdade att det i vår Herre Jesus Kristus fanns en enda vilja och verksamhet. Denna irrlära väcktes av Georgius, patriark av Konstantinopel, Macharius, Pyrrhus, Paulus och Petrus. Av detta skäl lät kejsar (augustus) Constantinus samla etthundrafemtio biskopar; bland dem fanns också den heliga romerska kyrkans legater, sända av påven Agatho, diakonen Johannes och Johannes, biskop av Porto; och de fördömde alla denna irrlära. I samma stund föll så stora spindelväv mitt bland folket att alla förundrade sig; och genom detta betecknades att den kätterska villfarelsens smuts hade drivits bort. Patriarken Georgius blev tillrättavisad, men de övriga, som framhärdade i sitt försvar, drabbades av bannlysningens (anathema) straff. Vid den tiden skrev Damianus, biskop i Pavias kyrka, i Mansuetus, ärkebiskop av Milanos, namn ett mycket nyttigt och rättroget brev i denna sak, som gav inte ringa stöd vid den nämnda synoden. Den rätta och sanna tron är denna, att man tror att det i vår Herre Jesus Kristus, såsom det finns två naturer, det vill säga Guds och människans, också finns två viljor eller verksamheter. Vill du höra om det som hör till gudomen? 'Jag och Fadern', säger han, 'är ett.' Vill du höra om det som hör till mänskligheten? 'Fadern är större än jag.' Se honom enligt mänskligheten sova i båten; se hans gudom, när evangelisten säger: 'Då stod han upp och befallde vindarna och sjön, och det blev alldeles stilla.' Detta är det sjätte allmänna kyrkomötet, som hölls i Konstantinopel och skrevs ned på grekiska språket, under påven Agathos tid, då kejsaren Constantinus genomförde det och satt i det inom sitt palats murar. ## bok VI, kap. 5 (MGH s. 166–167) (maskinöversättning) 5. Vid denna tid, under åttonde indiktionen (indictio), förmörkades månen. Också en solförmörkelse inträffade vid nästan samma tid, omkring dagens tionde timme, den femte dagen före majs nonor. Strax därefter följde en mycket svår pest under tre månader, det vill säga juli, augusti och september; och mängden döende var så stor att till och med föräldrar med barn och bröder med systrar lades två och två på bårar och fördes till gravarna i staden Rom. På samma sätt ödelade denna pest också Pavia, så att, eftersom alla medborgare flydde till bergskammarna eller till olika platser, gräs och buskar växte upp på torget och på stadens gator. Och då visade sig synligt för många att en god och en ond ängel gick genom staden om natten, och på den gode ängelns befallning dog, så många gånger den onde ängeln, som tycktes bära ett jaktspjut i handen, slog med jaktspjutet på dörren till något hus, lika många människor ur samma hus följande dag. Då sades det till en man genom en uppenbarelse att själva pesten inte skulle upphöra förrän man ställde ett altare åt den helige martyren Sebastianus i den salige Petrus basilika, som kallas Ad Vincula. Och så skedde, och sedan den salige martyren Sebastianus reliker hade förts från staden Rom och ett altare strax hade upprättats i den nämnda basilikan, upphörde själva pesten. 6. När kung Cunincpert därefter i staden Pavia rådslog med sin stallmästare (strator), som på deras eget språk kallas 'marpahis', om hur han skulle beröva Aldo och Grauso livet, satte sig plötsligt en av de större flugorna i fönstret som de stod bredvid; Cunincpert ville slå den med en liten kniv för att döda den, men skar bara av dess fot. När Aldo och Grauso, ovetande om planen, kom till kungens palats och hade närmat sig den helige martyren Romanus basilika, som ligger nära palatset, mötte dem plötsligt en halt man som hade ena foten avhuggen; han sade till dem att Cunincpert skulle döda dem om de gick till honom. När de hörde detta, greps de av stor fruktan och flydde bakom altaret i samma basilika. Strax meddelades kung Cunincpert att Aldo och Grauso hade flytt till den salige martyren Romanus basilika. Då började Cunincpert anklaga sin stallmästare för att han hade förrått hans plan. Hans stallmästare svarade honom så: 'Min herre kung, du vet att jag, sedan vi rådslog om detta, inte har gått ut ur din åsyn; och hur skulle jag ha kunnat säga detta till någon?' Då sände kungen till Aldo och Grauso och frågade dem varför de hade tagit sin tillflykt till den heliga platsen. De svarade och sade: 'Därför att det meddelades oss att herr kungen ville döda oss.' Åter sände kungen till dem och frågade vem det var som hade meddelat dem detta, och lät säga dem att om de inte röjde budbäraren för honom kunde de inte finna nåd hos honom. Då lät de meddela kungen hur det hade gått till och sade att de hade mött en halt man, som hade ena foten avhuggen och använde ett träben upp till knät, och att denne hade varit den som meddelade dem om deras undergång. Då förstod kungen att den fluga vars fot han hade huggit av hade varit en ond ande och att denne hade röjt hans hemliga planer. Han tog genast emot Aldo och Grauso från samma basilika i förlitan på hans trofasthet, förlät dem deras skuld och höll dem för framtiden bland sina trogna. ## bok VI, kap. 7 (MGH s. 167) (maskinöversättning) 7. Vid den tiden blomstrade i grammatikens konst Felix, farbror till Flavianus, min lärare; honom älskade kungen så mycket att han bland andra gåvor av sin frikostighet skänkte honom en stav prydd med silver och guld, ## bok VI, kap. 8 (MGH s. 167–168) (maskinöversättning) 8. Vid samma tid levde också Johannes, biskop i Bergamos kyrka, en man av underbar helighet. När han under ett gästabud, medan de samtalade, hade förargat kung Cunincpert, lät kungen till hans återfärd till härbärget ställa i ordning en vild och otämjd häst, som med väldigt frustande brukade kasta dem som satt på den till marken. Men när biskopen hade satt sig på den, blev den så tam att den med mjuk gång bar honom ända till hans eget hus. När kungen hörde detta, hedrade han från den dagen biskopen med tillbörlig vördnad och skänkte honom som gåva just den häst som han hade bestämt för sitt eget bruk. ## bok VI, kap. 9 (MGH s. 168) (maskinöversättning) 9. Vid denna tid visade sig om natten en stjärna nära Plejaderna på klar himmel mellan Herrens födelse och Epifania, helt beskuggad, som när månen står under ett moln. Därefter, i februari månad, gick mitt på dagen en stjärna ut från väster, som med stort sken sjönk mot östliga trakter. Därpå, i mars månad, hade Vesuvius utbrott i några dagar, och allt grönt runt omkring förstördes av dess stoft och aska. ## bok VI, kap. 10 (MGH s. 168) (maskinöversättning) 10. Då drog saracenernas otrogna och Gud fientliga folk med en mycket stor mängd från Egypten till Afrika, belägrade och intog Karthago, och sedan staden intagits ödelade de den grymt och jämnade den med marken. ## bok VI, kap. 11 (MGH s. 168) (maskinöversättning) 11. Under tiden dog kejsar Constantinus i Konstantinopel, och hans yngre son Iustinianus övertog romarnas rike och höll dess styre i tio år. Han tog Afrika från saracenerna och slöt fred med dem till lands och till sjöss. Han befallde, genom att sända sin protospatharius (protospatharius) Zacharias, att påven Sergius skulle föras till Konstantinopel, eftersom denne inte ville stödja och underteckna den villfarelsens synod som han hade hållit i Konstantinopel. Men krigsfolket i Ravenna och de angränsande trakterna föraktade kejsarens skändliga befallningar och drev samme Zacharias under hån och skymf bort från staden Rom. ## bok VI, kap. 12 (MGH s. 168) (maskinöversättning) 12. Mot denne Iustinianus grep Leo den kejserliga värdigheten och berövade honom riket; och medan han styrde romarnas rike i tre år, höll han Iustinianus som landsflykting i Pontus. ## bok VI, kap. 13 (MGH s. 168) (maskinöversättning) 13. Och åter reste sig Tiberius mot denne Leo, tog hans rike och höll honom i förvar i samma stad under hela den tid han själv regerade. ## bok VI, kap. 14 (MGH s. 168–169) (maskinöversättning) 14. Vid denna tid tvekade en synod som hölls i Aquileia av okunnighet i tron att anta det femte allmänna kyrkomötet, till dess att den, undervisad genom den salige påven Sergius heliga förmaningar, också själv samtyckte till att godta det tillsammans med Kristi övriga kyrkor. Detta kyrkomöte hölls i Konstantinopel under påven Vigilius tid under kejsar Iustinianus mot Theodorus och alla kättare som hävdade att den saliga Maria hade fött endast en människa, inte Gud och människa. Vid detta kyrkomöte fastställdes på katolskt sätt att den saliga ständiga jungfrun Maria skulle kallas Guds moder (theotocos), eftersom hon, såsom den katolska tron lär, inte har fött endast en människa, utan sannerligen Gud och människa. ## bok VI, kap. 15 (MGH s. 169–170) (maskinöversättning) 15. I dessa dagar omvände sig Cedoal, de sachsiska anglernas kung, som hade fört många krig i sitt land, till Kristus och skyndade till Rom. Han kom förbi kung Cunincpert och togs emot på ett lysande sätt av honom. När han hade kommit till Rom, döptes han av påven Sergius och kallades Petrus, och medan han ännu bar de vita dopkläderna, gick han bort till de himmelska rikena. Hans kropp begravdes i den salige Petrus basilika och har följande gravskrift skriven över sig: 'Höghet, rikedom, avkomma, mäktiga riken, triumfer, byten, stormän, murar, borgar, hem, och allt som fädernas dygd och han själv hade samlat, lämnade den vapenmäktige Cedoal av kärlek till Gud, för att han som kung och gäst skulle få se Petrus och Petrus säte, för att han ur dennes källa välsignad skulle ösa rena vatten och med strålande klunk insupa det glänsande skenet, varifrån det livgivande ljuset flödar överallt; och sedan han ivrigt mottagit det återuppståndna livets lön, omvände han, själv omvänd, jublande sin barbariska vildhet och därmed sitt namn, och biskopen Sergius befallde att han skulle kallas Petrus, så att han själv blev fader åt den som Kristi nåd, renande honom i pånyttfödelsens källa, genast i vit dräkt bar upp till himlens borg. Underbar är kungens tro, störst Kristi mildhet, vars rådslut ingen kan nå! Ty britten kom välbehållen från världens yttersta gräns genom olika folk, över sund och längs vägar, såg Romulus stad och skådade Petrus vördnadsvärda tempel, bärande mystiska gåvor. Vit skall han gå i gemenskap bland Kristi får, ty med kroppen innehar han graven, med sinnet det himmelska. Du må hellre tro att han har bytt ut spirornas tecken, han som du ser har förtjänat Kristi rike.' ## bok VI, kap. 16 (MGH s. 170) (maskinöversättning) 16. Vid denna tid, när frankernas kungar i Gallien urartade från sin vanliga styrka och kunskap, började de som ansågs vara majordomer (maiores domus) i det kungliga huset att förvalta kungens makt och allt som det är sed att kungar gör; eftersom det nämligen var bestämt från himlen att frankernas rike skulle överföras till dessas avkomma. Majordomus i det kungliga palatset var vid den tiden Arnulfus, en man, som det sedan blev tydligt, älskad av Gud och av underbar helighet. Sedan han efter världens ära underkastat sig Kristi tjänst, var han underbar i biskopsämbetet, och till sist valde han eremitlivet, ägnade de spetälska all tjänst och levde ytterst återhållsamt. Om hans under finns i kyrkan i Metz, där han innehade biskopsämbetet, en bok som innehåller hans under och hans levernes avhållsamhet. Men också jag har i den bok som jag skrev om biskoparna i samma stad, på begäran av Angelramnus, en mycket mild man framstående i helighet, ärkebiskop av den nämnda kyrkan, skrivit ned en del underbara ting om denne allra heligaste man Arnulfus, som jag nu har ansett överflödigt att upprepa. ## bok VI, kap. 17 (MGH s. 170–171) (maskinöversättning) 17. Under tiden togs Cunincpert, en av alla mycket älskad furste, sedan han efter sin fader ensam hade innehaft langobardernas rike i tolv år, till sist bort från detta ljus. Han byggde på fältet Coronate, där han förde kriget mot Alahis, ett kloster till den salige martyren Georgius ära. Han var en elegant man, utmärkt genom all godhet och en djärv krigare. Han begravdes under många langobarders tårar vid Herren Frälsarens basilika, som hans farfar Aripert en gång hade byggt. Och han lämnade langobardernas rike åt sin son Liutpert, som ännu var i barnaåren, och åt honom gav han som förmyndare Ansprand, en klok och lysande man, ## bok VI, kap. 18 (MGH s. 171) (maskinöversättning) 18. När därefter åtta månader hade förflutit, kom Raginpert, taurinernas hertig (dux), som kung Godepert en gång hade efterlämnat som litet barn när han dödades av Grimoald, och om vilken vi också har talat ovan, med en stark skara och drabbade samman med Ansprand och Rotharit, bergamaskernas hertig, vid Novara, och sedan han besegrat dem på slagfältet tog han langobardernas rike. Men samma år dog han. 19. Då rustade hans son Aripert åter till krig och stred vid Pavia mot kung Liutpert och mot Ansprand och Ato och Tatzo samt Rotharit och Farao. Men han besegrade dem alla i kriget och grep det lilla barnet Liutpert levande i striden. Ansprand flydde också och befäste sig på ön Commacina. ## bok VI, kap. 20 (MGH s. 171) (maskinöversättning) 20. Hertig (dux) Rotharit återvände till sin stad Bergamo och grep kungamakten. Kung Aripert drog ut mot honom med en stor här, stormade och intog först Lodi och belägrade sedan Bergamo, och sedan han utan någon svårighet anfallit den med murbräckor och olika krigsmaskiner intog han den snart, grep den falske kungen Rotharit, rakade hans huvud och skägg och drev honom i landsflykt till Torino, där han efter några dagar dödades. Liutpert, som han hade tillfångatagit, berövade han på samma sätt livet i badet. ## bok VI, kap. 21 (MGH s. 171–172) (maskinöversättning) 21. Han sände också en här mot Ansprand på ön Commacina. När Ansprand fick veta detta, flydde han till Chiavenna; därifrån kom han genom staden Chur i Raetien till Theutpert, bajrarnas hertig (dux), och var hos honom i nio år. Ariperts här trängde in på ön där Ansprand hade varit och förstörde hans befästa ort (oppidum). ## bok VI, kap. 22 (MGH s. 172) (maskinöversättning) 22. När kung Aripert alltså hade befäst sitt kungadöme lät han beröva Sigiprand, Ansprands son, synen och plågade på olika sätt alla som var förbundna med honom genom släktskap. Ansprands yngre son Liutprand höll han också i förvar; men eftersom han såg att denne var en obetydlig person och ännu en ung pojke, tillfogade han inte bara hans kropp ingen som helst hämnd, utan lät honom också gå sin väg för att bege sig till sin far. Att detta skedde genom den allsmäktige Gudens vilja, han som förberedde honom för kungadömets styre, råder det inget tvivel om. Liutprand begav sig alltså till sin far i Bayern och beredde honom genom sin ankomst en omätlig glädje. Ansprands hustru, vid namn Theodorada, lät däremot kung Aripert gripa. Eftersom hon med kvinnlig vilja hade skrutit med att hon skulle bli drottning, skars hennes näsa och öron av, och hennes ansiktes skönhet vanställdes. På samma sätt vanställdes också Liutprands syster, vid namn Aurona. ## bok VI, kap. 23 (MGH s. 172) (maskinöversättning) 23. Vid denna tid innehade i Gallien, i frankernas rike, Anschis, Arnulfs son, som tros ha fått sitt namn efter trojanen Anchises i forna tider, makten under titeln majordomus (maior domus). ## bok VI, kap. 24 (MGH s. 172–173) (maskinöversättning) 24. När också Ado, som vi har sagt var ställföreträdare (lociservator), hade dött i Friuli, övertog Ferdulfus hertigdömet (ducatus); han kom från trakterna av Ligurien och var en opålitlig och högmodig man. Eftersom han ville vinna äran av en seger över slaverna, drog han stor skada över sig själv och över folket i Friuli. Han gav nämligen vissa slaver gåvor för att de genom hans uppmaning skulle släppa in slavernas här i samma provins. Och så skedde det också. Orsaken till det stora förderv som drabbade samma provins Friuli var denna. Slaviska rövarband föll över hjordarna och fårens herdar som betade i deras grannskap och förde bort byte från dem. Dem förföljde ortens styresman, som de på sitt eget språk kallar 'sculdahis', en ädel man, mäktig till mod och krafter; men han kunde ändå inte hinna upp dessa rövare. När han därefter vände tillbaka mötte hertig (dux) Ferdulfus honom. Då denne frågade vad som hade hänt med rövarna, svarade Argait – ty så hette han – att de hade flytt. Då talade Ferdulfus förgrymmad till honom på detta sätt: 'När skulle du kunna göra något tappert, du som har namnet Argait härlett från arga?' Han, eggad av den största vrede, svarade honom, eftersom han var en tapper man, så här: 'Gud give att varken jag eller du, hertig Ferdulfus, går ur detta liv förrän andra får veta vem av oss som är mer arga.' När de hade sagt dessa folkliga ord till varandra hände det inte många dagar senare att slavernas här, för vars ankomst hertig Ferdulfus hade gett gåvor, drog fram med stor styrka. Då de hade slagit läger (castra) på bergets översta topp, och det nästan från alla håll var svårt att komma åt dem, kom hertig Ferdulfus dit med sin här och började gå runt samma berg för att kunna anfalla dem över flackare terräng. Då sade Argait, som vi har nämnt ovan, så till Ferdulfus: 'Kom ihåg, hertig Ferdulfus, att du sade att jag var trög och oduglig och kallade mig arga med ett folkligt ord. Men nu må Guds vrede komma över den av oss som når fram till dessa slaver sist.' Och medan han sade detta vände han sin häst och började sträva mot slavernas läger genom bergets oländighet, där uppstigningen var svår. Men Ferdulfus, som ansåg det vara en skam om inte också han själv anföll slaverna genom samma svåra terräng, följde honom genom alla branta, svåra och väglösa ställen. Hans här, som ansåg det skamligt att inte följa sin hertig, började också själv följa efter. När slaverna alltså såg dem komma emot sig över sluttningarna, gjorde de sig manligt redo och, kämpande mot dem mer med stenar och yxor än med vapen, kastade de nästan alla av hästarna och dödade dem. Och så vann de segern inte genom styrka utan genom en slump. Där omkom hela adeln i Friuli; där föll hertig Ferdulfus; där dödades också den som hade utmanat honom. Och där besegrades genom stridslystnadens ondska och oförstånd så många tappra män som genom enighet och sunt råd hade kunnat fälla många tusen fiender. Där handlade ändå en av langobarderna, vid namn Munichis, som senare blev far till hertigarna Petrus av Friuli och Ursus av Ceneda, ensam tappert och manligt. Då han hade kastats av hästen och en av slaverna plötsligt angripit honom och bundit hans händer med ett rep, drog han med bundna händer lansen ur samma slavs högra hand, stötte honom med den och räddade sig, bunden, genom att kasta sig ned genom den oländiga terrängen. Detta har vi framför allt tagit med i denna historia för att inget liknande ska inträffa genom stridslystnadens ondska. ## bok VI, kap. 25 (MGH s. 173–174) (maskinöversättning) 25. Sedan hertig Ferdulfus alltså hade dött på detta sätt, insattes Corvolus i hans ställe. Han innehade hertigdömet en kort tid, och då han hade förargat kungen fick han ögonen utrivna och levde i vanära. ## bok VI, kap. 26 (MGH s. 174) (maskinöversättning) 26. Därefter förtjänade Pemmo hertigdömet, en begåvad man som var nyttig för fäderneslandet. Han var son till Billo, som var från Belluno men på grund av ett uppror som han hade anstiftat där senare kom till Friuli och levde där i fred. Denne Pemmo hade en hustru vid namn Ratperga; eftersom hon hade ett bondaktigt utseende bad hon ofta sin make att skilja sig från henne och ta en annan hustru som det anstod att vara gift med en så stor hertig. Men han sade, eftersom han var en vis man, att hennes seder, ödmjukhet och blygsamma kyskhet behagade honom mer än kroppens skönhet. Med denna hustru fick Pemmo alltså tre söner, nämligen Ratchis, Ratchait och Aistulf, dugliga män. Deras födelse upphöjde moderns ringhet till ära. Denne hertig samlade sönerna till alla de ädlingar som hade omkommit i det krig som vi har talat om och uppfostrade dem tillsammans med sina egna barn, som om också de hade varit födda av honom. ## bok VI, kap. 27 (MGH s. 174) (maskinöversättning) 27. Vid denna tid intog slutligen Gisulfus, beneventanernas ledare, romarnas stad Sora och på samma sätt orterna (oppida) Hirpinum och Arx. Denne Gisulfus kom på påven Johannes tid med hela sin styrka till Kampanien under bränder och plundringar, tog många fångar och slog läger ända fram till den plats som kallas Horrea, och ingen kunde stå emot honom. Påven sände präster till honom med apostoliska gåvor, friköpte alla fångarna ur deras händer och fick hertigen själv att återvända hem med sin här. ## bok VI, kap. 28 (MGH s. 174) (maskinöversättning) 28. Vid denna tid återställde Aripert, langobardernas kung, donationen av arvegodset (patrimonium) i Kottiska alperna, som en gång hade lytt under den apostoliska stolens rätt men under lång tid hade varit fråntaget den av langobarderna, och han sände denna donation, skriven med gyllene bokstäver, till Rom. Under dessa dagar kom också två sachsiska kungar till Rom till apostlarnas spår och dog snabbt, så som de hade önskat. ## bok VI, kap. 29 (MGH s. 174–175) (maskinöversättning) 29. Då kom också Benedictus, ärkebiskop av Milano, till Rom och förde talan för kyrkan i Pavia; men han förlorade, eftersom biskoparna i Pavia sedan gammal tid hade vigts av den romerska kyrkan. Denne vördnadsvärde ärkebiskop Benedictus var en man av utomordentlig helighet, och ryktet om hans goda anseende spred sig över hela Italien. ## bok VI, kap. 30 (MGH s. 175) (maskinöversättning) 30. När alltså Transamund, spoletanernas hertig, hade dött, insattes hans son Faroaldus i faderns ställe. Wachilapus var bror till Transamund och styrde samma hertigdöme tillsammans med sin bror. ## bok VI, kap. 31 (MGH s. 175) (maskinöversättning) 31. Men Justinianus, som efter att ha förlorat sin kejsarmakt levde i landsflykt i Pontos, återfick med hjälp av Terebellus, bulgarernas kung, sitt rike och dödade de patricier (patricii) som hade fördrivit honom. Han tillfångatog också Leo och Tiberius, som hade tillskansat sig hans plats, och lät avrätta dem mitt på cirkusbanan inför hela folket. Gallicinus, patriarken av Konstantinopel, sände han däremot till Rom efter att ha låtit sticka ut hans ögon, och abboten Cyrus, som hade försörjt honom då han var landsflyktig i Pontos, insatte han som biskop i Gallicinus ställe. Han befallde påven Konstantin att komma till honom, tog emot honom med heder och sände honom tillbaka; nedfallen på marken bad han honom att be för hans synder och förnyade alla hans kyrkas privilegier. När han skulle sända en här till Pontos för att gripa Filippicus, som han hade förvisat dit, avrådde samme vördnadsvärde påve honom mycket från att göra detta; men han kunde ändå inte hindra det. ## bok VI, kap. 32 (MGH s. 175) (maskinöversättning) 32. Också den här som hade sänts mot Filippicus gick över till Filippicus sida och gjorde honom till kejsare. Han drog mot Konstantinopel mot Justinianus, stred med honom vid tolfte milstenen från staden, segrade, dödade honom och tog hans rike. Justinianus regerade tillsammans med sin son Tiberius denna andra gång i sex år. Leo hade skurit av honom näsan när han fördrevs; och sedan han åter hade tagit kejsarmakten befallde han nästan lika ofta som han torkade bort en droppe snuva som rann ned, att någon av dem som hade varit emot honom skulle avrättas. ## bok VI, kap. 33 (MGH s. 175) (maskinöversättning) 33. Då patriarken Petrus slutligen dog under dessa dagar övertog Serenus styret över kyrkan i Aquileia, en man utrustad med enkelhet och benägen för Kristi tjänst. ## bok VI, kap. 34 (MGH s. 175–176) (maskinöversättning) 34. Men Filippicus, som också kallades Bardanes, befallde, sedan han hade befästs i den kejserliga värdigheten, Cyrus, som vi har talat om, att efter att ha blivit avsatt från sitt biskopsämbete återvända till Pontos för att styra sitt kloster. Denne Filippicus sände påven Konstantin ett brev med en förvänd lära, som denne tillsammans med den apostoliska stolens konsilium avvisade; och för denna saks skull lät han göra målningar i Petrusbasilikans portik, som återger de sex heliga allmänna synodernas handlingar. Ty Filippicus hade befallt att också sådana målningar skulle avlägsnas, eftersom de fanns i den kungliga staden. Det romerska folket beslöt att inte ta emot den kätterske kejsarens namn, vare sig på urkunder eller på solidens (solidus) bild. Därför fördes varken hans bild in i kyrkan eller nämndes hans namn vid den högtidliga mässan. När han hade innehaft riket i ett år och sex månader, reste sig Anastasius, som också kallades Artemius, mot honom, fördrev honom från riket och berövade honom synen, men dödade honom inte. Denne Anastasius sände ett brev till påven Konstantin i Rom genom Scolasticus, patricier och exark (exarchus) över Italien, i vilket han förklarade sig vara en anhängare av den katolska tron och en förkunnare av det heliga sjätte konciliet. ## bok VI, kap. 35 (MGH s. 176–177) (maskinöversättning) 35. Sedan Ansprand alltså hade levt i landsflykt i Bayern i fulla nio år, förmådde han slutligen det tionde året Teutpertus, bajrarnas ledare, att bryta upp [osäker tolkning] och kom med en här till Italien och stred med Aripert, och på båda sidor blev det ett stort blodbad bland folket. Men fastän natten till slut avbröt striden, är det ändå säkert att bajrarna vände ryggen till och att Aripert här återvände som segrare till lägret. Men eftersom Aripert inte ville stanna i lägret utan hellre gick in i staden Pavia, gav han genom detta sina egna förtvivlan och motståndarna djärvhet. Sedan han hade återvänt till staden och märkt att han för denna gärnings skull hade sin här emot sig, fattade han strax beslutet att fly till Frankien och tog ur palatset så mycket guld som han ansåg vara till nytta för sig. Då han, tyngd av guldet, ville simma över floden Ticino, sjönk han där, kvävdes av vattnet och dog. Hans kropp hittades följande dag, ställdes i ordning i palatset och bars sedan till Frälsarens basilika, som den äldre Aripert hade byggt, och begravdes där. Under de dagar han innehade kungadömet gick han ut om natten och vandrade hit och dit och utforskade själv vad som sades om honom i de enskilda städerna, och han undersökte noga vilken rättvisa de enskilda domarna (iudices) skipade åt sitt folk. När sändebud från främmande folk kom till honom bar han inför dem enkla kläder eller pälsar; och för att de skulle stämpla mindre mot Italien bjöd han dem aldrig dyrbara viner eller andra läckerheter. Han regerade tillsammans med sin far Ragimpertus eller ensam till det tolfte året. Han var också en from man, hängiven åt allmosor och en älskare av rättvisan; under hans tid var jordens fruktbarhet mycket stor, men tiderna var barbariska. Hans bror Gumpertus flydde vid den tiden till Frankien och stannade där till sin dödsdag. Denne hade tre söner, av vilka den äldste, vid namn Ragimpertus, i våra dagar styrde staden Orléans. Efter denne Aripert död tog Ansprand makten över langobardernas rike och regerade endast tre månader; en i allt utmärkt man, vars vishet få kan mäta sig med. När langobarderna såg att han var nära döden satte de hans son Liutprand på kungatronen; när Ansprand, medan han ännu levde, hörde detta, blev han mycket glad. ## bok VI, kap. 36 (MGH s. 177) (maskinöversättning) 36. Vid denna tid sände kejsar Anastasius en flotta till Alexandria mot saracenerna. Hans här ändrade sig och vände mitt på färden tillbaka till staden Konstantinopel, sökte upp den rättrogne Theodosius, valde honom till kejsare och befäste honom mot hans vilja på kejsartronen. Denne Theodosius besegrade Anastasius i ett svårt slag vid staden Nicaea. Och sedan denne hade gett honom en ed, lät han honom bli klerk och vigas till präst. Själv lät han, så snart han hade tagit emot riket, genast i den kungliga staden återresa på dess tidigare plats den vördnadsvärda bild på vilken de heliga synoderna var avbildade och som hade rivits ned av Filippicus. Under dessa dagar svämmade floden Tibern över så att den gick över sina bräddar och vållade staden Rom mycken förödelse, så att den på Via Lata steg till en och en halv manslängd och vattnen som strömmade ned förenades från Petrusporten ända till den Milviska bron. ## bok VI, kap. 37 (MGH s. 177–178) (maskinöversättning) 37. Under dessa tider brukade många av anglernas folk, ädla och oädla, män och kvinnor, hertigar och privatpersoner, drivna av den gudomliga kärleken, komma från Britannien till Rom. I frankernas rike innehade vid denna tid Pippin makten. Han var en man av förunderlig djärvhet, som krossade sina fiender genom att genast angripa dem. Ty han gick över Rhen och anföll en av sina motståndare med endast en enda följeslagare och dräpte honom tillsammans med hans män medan han satt i sitt sovrum. Han förde också tappert många krig med sachsarna, och framför allt med Ratpotus, frisernas kung. Han hade också andra söner; men av dessa var Karl den främste, och han efterträdde honom sedan i makten. ## bok VI, kap. 38 (MGH s. 178) (maskinöversättning) 38. Men när kung Liutprand hade befästs i kungadömet ville Rothari, hans släkting, döda honom. Han lagade nämligen till ett gästabud åt honom i sitt hus i Pavia, och i detta hus gömde han beväpnade mycket starka män, som skulle döda kungen medan han satt till bords. När detta hade meddelats Liutprand befallde han att Rothari skulle kallas till hans palats. Och då kungen själv kände på honom med handen fann han honom, så som det hade sagts honom, iförd en brynja under kläderna. När Rothari förstod att han var avslöjad hoppade han genast bakåt och drog sitt svärd (spatha) för att hugga kungen. Kungen drog å sin sida sitt svärd ur skidan. Då grep en av de kungliga livvakterna, vid namn Subo, Rothari bakifrån och sårades av honom i pannan. Andra hoppade över Rothari och dödade honom på stället. Hans fyra söner, som inte var närvarande, dödades också där de hittades. Kung Liutprand var en man av stor djärvhet, så att han, när två av hans vapendragare planerade att döda honom och detta hade framförts till honom, gick ensam med dem in i den djupaste skog, genast höll sitt dragna svärd mot dem och förebrådde dem att de hade planerat att döda honom; han uppmanade dem att göra det. De föll genast till hans fötter och bekände för honom allt vad de hade stämplat. Och detsamma gjorde han också med andra; men de som bekände förlät han ändå strax skulden för en så stor ondska. ## bok VI, kap. 39 (MGH s. 178) (maskinöversättning) 39. När alltså Gisulfus, hertig av Benevento, hade dött, övertog hans son Romuald styret över samniternas folk. ## bok VI, kap. 40 (MGH s. 178–179) (maskinöversättning) 40. Omkring denna tid kom Petronax, medborgare i staden Brescia, gripen av gudomlig kärlek, till Rom, och på uppmaning av Gregorius, den apostoliska stolens påve vid den tiden, sökte han sig till denna borg (castrum) Cassinum, och då han kom fram till den helige fader Benedictus heliga kropp började han bo där tillsammans med några enkla män som redan tidigare bodde där. De satte denne vördnadsvärde man Petronax över sig som sin föreståndare (senior). Inte lång tid därefter, med den gudomliga barmhärtighetens medverkan och genom den helige fader Benedictus förtjänsters stöd, och sedan nästan hundratio år hade förflutit från det att denna plats hade blivit övergiven av människor, blev han där fader till många munkar, ädla och av medelstånd, som strömmade till honom; han började, sedan bostäderna hade återställts, leva under den heliga regelns ok och den helige Benedictus föreskrift, och han reste detta heliga kloster (coenobium) till det tillstånd i vilket det nu ses. Åt denne vördnadsvärde man Petronax gav under den följande tiden den främste bland prästerna, den av Gud älskade påven Zacharias, mycken hjälp, nämligen den heliga skriftens böcker och allt annat som hör till klostrets nytta; dessutom överlät han med faderlig godhet också den regel som den helige fader Benedictus skrev med sina heliga händer. Den helige martyren Vincentius kloster, som ligger vid floden Vulturnus källa och som nu lyser genom en stor kommunitet, hade redan då byggts av tre ädla bröder, nämligen Tato, Taso och Paldo, så som den mycket lärde mannen Autpertus, abbot i samma kloster, anger i sina skrifter i den bok som han har skrivit om detta. Medan den salige påven Gregorius av den romerska stolen ännu levde intogs borgen Cumae av de beneventanska langobarderna; men av hertigen av Neapel, som kom över dem om natten, blev en del av langobarderna tillfångatagna och en del dödade. Också själva borgen återtogs av romarna. För denna borgs återlösning gav påven sjuttio pund (librae) guld, så som han från början hade lovat. ## bok VI, kap. 41 (MGH s. 179) (maskinöversättning) 41. Under tiden dog kejsar Theodosius, som bara hade styrt riket i ett år, och i hans ställe insattes augustus Leo. ## bok VI, kap. 42 (MGH s. 179) (maskinöversättning) 42. Också hos frankernas folk tog, sedan Pippin hade gått ur livet, hans son Karl, som vi har nämnt tidigare, makten ur Raginfridus hand, om än genom många krig och strider. Ty då han hölls i förvar räddades han genom Guds vilja och flydde, och först gick han två eller tre gånger med ett fåtal i strid mot Raginfridus, och till sist besegrade han honom vid Vinciacum i en stor strid. Åt denne överlät han ändå en enda stad, nämligen Angers, att bo i; men hela frankernas folk tog han själv över att styra. ## bok VI, kap. 43 (MGH s. 179–180) (maskinöversättning) 43. Vid den tiden bekräftade kung Liutprand donationen av arvegodset (patrimonium) i Kottiska alperna till den romerska kyrkan. Inte långt därefter tog samme härskare Guntrut, dotter till Teutpertus, bajrarnas hertig, hos vilken han hade levt i landsflykt, till äktenskap; med henne fick han endast en dotter. ## bok VI, kap. 44 (MGH s. 180) (maskinöversättning) 44. Under denna tid intog Faroaldus, spoletanernas ledare, Classis, ravennaternas stad; men på kung Liutprands befallning återlämnades den till samma romare. Mot denne hertig Faroaldus reste sig hans son Transamund, gjorde honom till klerk och tog hans plats. Under dessa dagar kom Teudo, hertig av bajrarnas folk, för att be till Rom till de heliga apostlarnas spår. ## bok VI, kap. 45 (MGH s. 180) (maskinöversättning) 45. Då patriarken Serenus alltså hade lämnat de mänskliga tingen i Friuli, övertog Calistus, en framstående man som var ärkediakon i kyrkan i Treviso, med furst Liutprands stöd styret över kyrkan i Aquileia. Vid den tiden stod, som vi har sagt, Pemmo i spetsen för langobarderna i Friuli. När han redan hade fört de ädlingars söner som han hade uppfostrat tillsammans med sina egna barn fram till ungdomsåldern, kom plötsligt bud till honom att en omätlig mängd slaver hade kommit till den plats som kallas Lauriana. Med dessa ynglingar anföll han samma slaver för tredje gången och fällde dem med stort nederlag; och ingen annan föll där på langobardernas sida än Sicualdus, som redan var till åren kommen. Han hade nämligen i den tidigare striden, som utkämpades under Ferdulfus, förlorat två söner. När han första och andra gången hade hämnats på slaverna efter sin vilja, kunde han tredje gången, fastän hertigen och andra langobarder förbjöd honom, inte hållas tillbaka, utan svarade dem så: 'Nu har jag nog', sade han, 'hämnats mina söners död, och nu tar jag glad emot döden, om den kommer.' Och så skedde det, och han ensam dödades i samma strid. Men sedan Pemmo hade fällt många av fienderna, ingick han, av fruktan att förlora ytterligare någon av sina män i kriget, en fredsöverenskommelse med samma slaver på samma plats; och från den tiden började slaverna mer och mer frukta vapnen hos folket i Friuli. ## bok VI, kap. 46 (MGH s. 180–181) (maskinöversättning) 46. Vid den tiden gick saracenernas folk över havet från Afrika vid den plats som kallas Septem och intog hela Spanien. Därefter, tio år senare, kom de med hustrur och små barn och drog in i Aquitanien, en provins i Gallien, som om de skulle bosätta sig där. Karl låg nämligen då i strid med Eudo, Aquitaniens furste. De förenade sig ändå och stred med gemensamt beslut mot samma saracener. Ty frankerna föll över dem och dödade trehundrasjuttiofemtusen saracener; på frankernas sida föll där endast ettusenfemhundra. Också Eudo föll med sina män över deras läger, dödade på samma sätt många och ödelade allt. ## bok VI, kap. 47 (MGH s. 181) (maskinöversättning) 47. Också vid denna tid kom samma saracenernas folk med en omätlig här, omringade Konstantinopel och belägrade det oavbrutet i tre år, till dess att, då invånarna med stor ihärdighet ropade till Gud, de flesta av dem omkom av hunger och köld, krig och pest, och så, leda vid belägringen, drog bort. När de hade dragit därifrån angrep de med krig bulgarernas folk, som bor ovanför Donau; och besegrade också av detta folk flydde de tillbaka till sina skepp. När de styrde ut på öppna havet bröt en plötslig storm in över dem, och mycket många omkom också genom att drunkna eller genom att skeppen krossades. Inne i Konstantinopel omkom trehundratusen människor av pest. ## bok VI, kap. 48 (MGH s. 181) (maskinöversättning) 48. Då Liutprand också hörde att saracenerna, sedan de hade ödelagt Sardinien, även skändade de platser där den helige biskopen Augustinus ben en gång hade förts över på grund av barbarernas härjningar och begravts med heder, sände han dit, fick dem mot ett stort pris och förde över dem till staden Pavia och begravde dem där på nytt med den heder som tillkom en så stor fader. Under dessa dagar intogs staden Narni av langobarderna. ## bok VI, kap. 49 (MGH s. 181–182) (maskinöversättning) 49. Och vid den tiden belägrade kung Liutprand Ravenna, intog Classis och förstörde det. Då sände patriciern (patricius) Paulus från Ravenna folk som skulle döda påven; men eftersom langobarderna kämpade emot till påvens försvar, då spoletanerna vid Salariabron och de toskanska langobarderna från andra håll gjorde motstånd, gick ravennaternas plan om intet. Vid denna tid tog kejsar Leo i Konstantinopel ned de heligas bilder och brände dem, och han befallde den romerske påven att göra detsamma, om han ville behålla den kejserliga ynnesten. Men påven försmådde att göra detta. Också hela hären i Ravenna och i Venetien motsatte sig enhälligt sådana befallningar, och om inte påven hade förhindrat dem hade de börjat sätta en kejsare över sig. Kung Liutprand intog också borgarna (castra) i Emilia, Feronianum och Montembellium, Buxeta och Persiceta, Bologna och Pentapolis och Osimo. På samma sätt intog han då också Sutri. Men efter några dagar återlämnades det till romarna. Under samma tid gick augustus Leo längre i det onda, så att han både med våld och med lockelser tvingade alla som bodde i Konstantinopel att ta ned bilderna, var de än fanns, såväl av Frälsaren som av hans heliga moder och av alla helgon, och han lät bränna dem i eld mitt i staden. Och eftersom de flesta av folket försökte hindra ett sådant brott, blev åtskilliga av dem halshuggna och andra straffade med förlust av en kroppsdel. Patriarken Germanus, som inte samtyckte till hans villfarelse, drevs bort från sin stol, och i hans ställe vigdes prästen Anastasius. ## bok VI, kap. 50 (MGH s. 182) (maskinöversättning) 50. Romoald, hertig av Benevento, fick slutligen till hustru en kvinna vid namn Gumperga, som var dotter till Aurona, kung Liutprands syster. Med henne fick han en son, som han efter sin fars namn kallade Gisulfus. Efter henne hade han därtill en annan hustru vid namn Ranigunda, dotter till Gaidualdus, hertig av Brescia. ## bok VI, kap. 51 (MGH s. 182–183) (maskinöversättning) 51. Under samma tid uppstod en svår tvist och osämja mellan hertig Bemmo och patriarken Calistus. Orsaken till denna osämja var denna. Biskop Fidentius hade i en tidigare tid kommit från borgen (castrum) Iuliense och med de tidigare hertigarnas medgivande bosatt sig inom murarna i borgen Forum Iulii och upprättat sitt biskopssäte där. När han gick ur livet vigdes Amator till biskop i hans ställe. Ända fram till denna dag hade nämligen de tidigare patriarkerna, eftersom de på grund av romarnas angrepp inte alls kunde bo i Aquileia, sitt säte inte i Forum Iulii utan i Cormones. Det misshagade Calistus, som var framstående genom sin börd, i hög grad att en biskop bodde i hans stift tillsammans med hertigen och langobarderna, medan han själv förde sitt liv i sällskap med endast det vanliga folket. Vad mer? Han gick fram mot samme biskop Amator, drev honom bort från Forum Iulii och tog sin bostad i hans hus. Av denna anledning gick hertig Pemmo samman med många ädla langobarder mot samme patriark, grep honom och förde honom till borgen (castellum) Potium, som ligger ovanför havet, och ville därifrån störta honom i havet, men gjorde det ändå inte, eftersom Gud hindrade det; han höll honom dock kvar i fängelse och uppehöll honom med betryckets bröd. När kung Liutprand hörde detta flammade han upp i stor vrede, tog hertigdömet från Pemmo och insatte hans son Ratchis i hans ställe. Då beslöt Pemmo med sina män att fly till slavernas land; men hans son Ratchis bönföll kungen och förde sin far tillbaka till kungens ynnest. Sedan Pemmo alltså hade fått försäkran om att han inte skulle lida något ont, begav han sig till kungen med alla de langobarder som han hade gått samman med. Då satt kungen till doms (in iudicio) och, medan han överlät Pemmo och hans två söner Ratchait och Aistulf åt Ratchis, befallde han dem att ställa sig bakom hans säte. Men kungen befallde med hög röst att alla de som hade slutit sig till Pemmo skulle gripas, var och en vid namn. Då kunde Aistulf inte bära sin smärta och hade nästan dragit sitt svärd för att hugga kungen, om inte hans bror Ratchis hade hållit honom tillbaka. När dessa langobarder hade gripits på detta sätt drog Herfemar, som var en av dem, sitt svärd och flydde, medan många förföljde honom och han själv försvarade sig manligt, in i den helige Mikaels basilika, och därefter förtjänade han ensam genom kungens nåd strafflöshet, medan de övriga plågades i bojor under lång tid. ## bok VI, kap. 52 (MGH s. 183) (maskinöversättning) 52. Sedan Ratchis slutligen, som vi har sagt, hade blivit hertig i Friuli, drog han med sina män in i Carniola, slavernas land, dödade en stor mängd slaver och ödelade allt deras. När slaverna där plötsligt anföll honom och han ännu inte hade tagit sin lans från vapendragaren, slog han den som först kom emot honom med en klubba som han bar i handen och släckte hans liv. ## bok VI, kap. 53 (MGH s. 183) (maskinöversättning) 53. Omkring denna tid sände Karl, frankernas furste, sin son Pippin till Liutprand för att denne enligt sedvänjan skulle ta emot hans hår. Denne klippte hans hår, blev hans fader och sände honom tillbaka till hans far, rikt utrustad med många kungliga gåvor. ## bok VI, kap. 54 (MGH s. 183–184) (maskinöversättning) 54. Under samma tid drog saracenernas här åter in i Gallien och vållade mycken förödelse. Mot dem gick Karl i strid inte långt från Narbonne och fällde dem, liksom tidigare, med ett mycket stort blodbad. Åter drog saracenerna in i gallernas område, kom ända till Provence och, sedan de hade intagit Arles, förstörde de allt runt omkring. Då sände Karl sändebud med gåvor till kung Liutprand och bad honom om hjälp mot saracenerna; denne skyndade utan dröjsmål med langobardernas hela här till hans hjälp. När saracenernas folk fick veta detta flydde de genast från dessa trakter; Liutprand återvände med hela sin här till Italien. Samme härskare förde många krig mot romarna, i vilka han alltid stod som segrare, utom att hans här en gång i hans frånvaro blev nedhuggen vid Rimini, och en annan gång, när kungen uppehöll sig i Pentapolis, då en stor mängd av dem som förde små gåvor eller skänker (exenia) eller de enskilda kyrkornas välsignelser till kungen blev nedhuggna eller tillfångatagna av romarna, som anföll dem vid byn (vicus) Pilleus. Åter, när Hildeprandus, kungens brorson, och Peredeo, hertig av Vicenza, innehade Ravenna, anföll venetierna plötsligt, och Hildeprandus blev tillfångatagen av dem, medan Peredeo föll under manlig strid. Också under den följande tiden samlades romarna, uppblåsta av sitt vanliga högmod, allesammans och kom, med Agatho, hertig av Perugia, i spetsen, för att inta Bologna, där Walcari, Peredeo och Rotcari då uppehöll sig i lägret. Dessa anföll romarna, vållade ett stort blodbad bland dem och tvingade de övriga att ta till flykten. ## bok VI, kap. 55 (MGH s. 184–185) (maskinöversättning) 55. Under dessa dagar gjorde Transamund uppror mot kungen. När kungen kom över honom med en här flydde Transamund själv till Rom. I hans ställe insattes Hildericus. Men när Romuald den yngre, beneventanernas hertig, som hade innehaft hertigdömet i tjugosex år, hade dött, blev hans son Gisulfus kvar, ännu ett litet barn. Några reste sig mot honom och försökte döda honom; men beneventanernas folk, som alltid var troget sina ledare, dödade dem och räddade sin hertigs liv. Eftersom denne Gisulfus ännu på grund av sin barnaålder inte var lämplig att styra ett så stort folk, kom kung Liutprand då till Benevento, förde bort honom därifrån och insatte i Benevento sin brorson Gregorius som hertig, som hade en hustru vid namn Giselperga förenad med sig i äktenskap. När kung Liutprand så hade ordnat sakerna återvände han till sin tron; och han uppfostrade sin brorson Gisulfus med faderlig ömhet och gav honom Scauniperga, som var av ädel släkt, till äktenskap. Kungen själv föll vid den tiden i sjukdom och närmade sig döden. Då langobarderna trodde att han skulle gå ur livet upphöjde de hans brorson Hildeprandus till kung utanför stadens murar vid den heliga Guds moders basilika, som kallas Ad Perticas. När de, så som sed är, räckte honom stången (contus), kom en gök flygande och satte sig på stångens topp. Då föreföll det några kloka män som om detta järtecken betydde att hans styre skulle bli odugligt. Men när kung Liutprand fick veta detta tog han det inte med jämnmod; men då han tillfrisknade från sjukdomen hade han honom ändå som delägare i sitt kungadöme. Sedan några år därefter hade förflutit återvände Transamund, som hade flytt till Rom, till Spoleto, dödade Hildericus och tog åter mod till sig att göra uppror mot kungen. 56. Men när Gregorius hade innehaft hertigdömet i Benevento i sju år gick han ur livet. Efter hans död blev Godescalcus hertig och stod i tre år i spetsen för beneventanerna; han hade en hustru vid namn Anna förenad med sig i äktenskap. När kung Liutprand alltså hörde sådant om Spoleto och Benevento drog han åter med en här mot Spoleto. När han kom till Pentapolis och färdades från Fano till staden Fossombrone gick spoletanerna samman med romarna i den skog som ligger mellan dem och tillfogade kungens här stor skada. Kungen hade ställt hertig Ratchis och hans bror Aistulf med folket från Friuli i eftertruppen. Spoletanerna och romarna föll över dem och sårade några av dem. Men Ratchis bar ändå tillsammans med sin bror och några mycket tappra män hela stridens tyngd, kämpade manligt och, sedan många hade dräpts, räddade de sig själva och de sina därifrån, med undantag av att, som jag har sagt, några få sårades. Där kom en av de tappraste spoletanerna, vid namn Berto, ropande Ratchis vid namn, väpnad emot honom. Ratchis slog honom plötsligt och kastade honom av hästen. Och när hans följeslagare ville döda honom lät han honom fly med sin vanliga mildhet. Denne kröp på händer och fötter in i skogen och kom undan. Men över Aistulf kom två mycket tappra spoletaner bakifrån på en bro; den ene slog han med lansens bakända och kastade ned från samma bro, den andre vände han sig plötsligt mot, berövade honom livet och lät honom sjunka efter sin följeslagare. ## bok VI, kap. 57 (MGH s. 185) (maskinöversättning) 57. Men när Liutprand kom till Spoleto drev han Transamund från hertigdömet och gjorde honom till klerk. I hans ställe insatte han sin brorson Agiprandus. Men när han skyndade mot Benevento försökte Godescalcus, då han hörde om hans ankomst, gå ombord på ett skepp och fly till Grekland. När han hade satt sin hustru och allt sitt bohag i skeppet och till sist själv ville gå ombord, anföll beneventanerna, Gisulfus trogna, och dödade honom. Hans hustru fördes med allt hon ägde till Konstantinopel. ## bok VI, kap. 58 (MGH s. 185–187) (maskinöversättning) 58. Då kom kung Liutprand till Benevento och insatte åter sin brorson Gisulfus som hertig på hans egen plats. Och när sakerna så var ordnade återvände han till sitt palats. Denne mycket ärorike kung byggde till Kristi ära många basilikor på de enskilda platser där han brukade uppehålla sig. Han grundade den helige Petrus kloster, som ligger utanför murarna till staden Pavia och kallas Coelum Aureum. Också högst upp på Alpis Bardonis byggde han ett kloster som kallas Bercetum. Likaså inrättade han i Olonna, sitt lantgods (proastium), med underbart arbete en boning åt Kristus till den helige martyren Anastasius ära, i vilken han också grundade ett kloster. På samma sätt inrättade han många gudshus på olika platser. Också inne i sitt palats byggde han ett bönekapell (oraculum) åt Herren Frälsaren, och, vilket inga andra kungar hade haft, inrättade han präster och klerker som dagligen skulle sjunga gudstjänsterna för honom. På denne kungs tid levde på den plats som heter Forum, vid floden Tanarus, en man av förunderlig helighet vid namn Baodolinus, som genom Kristi nåds bistånd lyste genom många under. Han förutsade ofta det som skulle komma och förkunnade också det frånvarande som om det vore närvarande. När kung Liutprand en gång hade gått på jakt i skogen Urbs, försökte en av hans följeslagare träffa en hjort med en pil, men sårade ofrivilligt samme kungs systerson, alltså hans systers son, vid namn Aufusus. När kungen såg detta – han älskade nämligen denne pojke mycket – började han under tårar klaga över hans skada och sände genast en av sina ryttare för att skynda till gudsmannen Baodolinus och be honom att bönfalla Kristus för samme pojkes liv. Medan denne var på väg till Guds tjänare dog pojken. När han kom fram sade Kristi tjänare så till honom: 'Jag vet av vilken anledning du har kommit; men det som du har sänts för att begära kan inte längre ske, eftersom pojken är död.' När den som hade sänts meddelade kungen vad han hade hört av Guds tjänare insåg kungen klart, fastän han sörjde över att han inte kunde få sin bön uppfylld, att Herrens man Baodolinus hade profetians ande. Inte olik honom var en man vid namn Teudelapius i staden Verona, som bland de under han utförde också med förutseende ande förutsade mycket som skulle komma. Vid den tiden blomstrade också genom sitt liv och sina gärningar Petrus, biskop i kyrkan i Pavia, som, eftersom han var släkt med kungen, en gång hade drivits i landsflykt till Spoleto av kung Aripert. När han ofta besökte den helige martyren Savinus kyrka förutsade samme vördnadsvärde martyr för honom att han skulle bli biskop i Pavia. När detta sedan hade skett byggde han en basilika åt samme helige martyr Savinus på sin egen mark i samma stad. Bland de övriga dygder i ett utmärkt liv som han hade lyste han också prydd av jungfrulighetens blomma. Ett under av honom, som skedde under en senare tid, ska vi återge på dess rätta plats. Men sedan Liutprand hade innehaft kungadömet i trettioett år och sju månader fullbordade han, redan till åren kommen, detta livs lopp; och hans kropp begravdes i den helige martyren Adrianus basilika, där också hans far vilar. Han var en man av stor vishet, klok i råd, mycket from och en älskare av freden, mycket mäktig i krig, mild mot dem som felade, kysk, ärbar, outtröttlig i bön, frikostig med allmosor, visserligen okunnig i skrift men jämförlig med filosoferna, en fostrare av sitt folk, en förökare av lagarna. I början av sitt kungadöme intog han mycket många av bajrarnas borgar (castra), alltid litande mer till böner än till vapen, och han vårdade alltid med största omsorg freden med frankerna och avarerna. HÄR SLUTAR DEN SJÄTTE BOKEN.