# Ottars och Wulfstans berättelser (ur den fornengelska Orosius) > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Ottars och Wulfstans berättelser (ur den fornengelska Orosius) (verk:ottar_wulfstan) - **Datering:** 0890/0899 - **Källsamling:** Ottar och Wulfstan ur den fornengelska Orosius (Sweet 1885, rensad OCR ur Internet Archive) - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornengelskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain ## Sweet 1885, III Europe, s. 10–12, r. 1–10 (maskinöversättning) Nu har vi kortfattat talat om Asiens landgränser (londgemæro); nu vill vi redogöra för Europas landgränser så mycket som vi bäst vet om det. Från floden Don västerut till floden Rhen, som rinner upp i det berg som man kallar Alperna och sedan flyter rakt norrut till den arm av världshavet (garsecg) som omger det land som man kallar Britannien; och åter söderut till floden Donau, vars källa är nära stranden av floden Rhen och som sedan flyter österut norr om Grekland ut i Medelhavet; och norrut till det världshav som man kallar Cwensæ. Innanför dessa gränser finns många folk, men man kallar alltihop Germanien. ## Sweet 1885, III Europe, s. 12–13, r. 11–50 (maskinöversättning) Norr om Donaus källa och öster om Rhen finns [Eastfrancan]; och söder om dem finns Swæfas, på andra sidan floden Donau. Och söder om dem och öster om dem finns Bægware, den del som man kallar Regensburg. Och rakt öster om dem finns Bæme, och i nordost finns Þyringa[s]. Och norr om dem finns Ealdseaxan, och nordväst om dem finns friserna. Väster om Ealdseaxan är Elbes mynning och Frisland. Och därifrån i nordväst är det land som man kallar Ongle, och Sillende och en del av danerna. Och norr om dem är Afdrede, och i nordost Wilte, som man kallar Hæfeldan. Och öster om dem är Winedas land, som man kallar Sysyle, och i sydost, över en viss del, Maroara. Och dessa Maroara har väster om sig Þyringas och Behemas och hälften av Begware; och söder om dem, på andra sidan floden Donau, är landet Carendre söderut ända till de berg som man kallar Alperna. Till samma berg sträcker sig Begwaras och Swæfas landgränser (landgemæro). Öster om Carendres land, [bortom] ödemarken, är Pulgaras land. Och öster om det är Grekland. Och öster om Maroaras land är Wisles land. Och öster om det finns Datia, som förr var goter. Nordost om Maroara finns Dalamentsan, och öster om Dalamentsan finns Horigti. Och norr om Dalamentsan finns Surpe; och väster om dem Sysyle. Norr om Horoti är Mægþas land; och norr om Mægþas land Sermende ända till bergen Riffen. Väster om Suþdene är den arm av världshavet (garsecg) som ligger runt landet Britannien; och norr om dem är den havsarm som man kallar Ostsæ; och öster och norr om dem finns Norþdene, både på de större landen och på öarna; och öster om dem finns Afdrede; och söder om dem är Elbes mynning och en del av Ealdseaxan. Norþdene har norr om sig samma havsarm som man kallar Ostsæ, och öster om dem finns folket Osti; och Afrede i söder. Osti har norr om sig samma havsarm, och Winedas och Burgendan; och söder om dem finns Hæfeldan. Burgendan har [samma] havsarm väster om sig; och svearna (Sweon) i norr; och öster om dem finns Sermende, och söder om dem Surfe. Sweon har söder om sig havsarmen Osti [osäker tolkning]; och öster om sig Sermende; och norr om dem, bortom ödemarken, är Cwenland; och nordväst om dem finns [Scridefinnas]; och i väster nordmännen. ## Sweet 1885, IV Ohthere's Voyage, s. 13, r. 1–6 (maskinöversättning) Ottar sade till sin herre (hlaford), kung Alfred, att han bodde nordligast av alla nordmän. Han sade att han bodde i landet norrut vid Westsæ. Han sade dock att landet sträcker sig mycket långt norrut därifrån; men det är helt öde, utom att Finnas på några få platser här och var slår läger, på jakt om vintern och om sommaren på fiske vid havet. ## Sweet 1885, IV Ohthere's Voyage, s. 13–14, r. 7–31 (maskinöversättning) Han sade att han vid ett tillfälle ville undersöka hur långt landet sträckte sig rakt norrut, eller om någon människa bodde norr om ödemarken. Då for han rakt norrut längs landet: han hade hela vägen det öde landet på styrbord och det öppna havet (widsæ) på babord i tre dagar. Då var han så långt norrut som valfångarna längst far. Då for han ännu rakt norrut så långt som han kunde segla på de följande tre dagarna. Då böjde landet där av rakt österut, eller havet in i landet, han visste inte vilket; men han visste att han där väntade på västlig vind och något nordlig, och seglade sedan österut längs landet så långt som han kunde segla på fyra dagar. Då måste han där vänta på rakt nordlig vind, eftersom landet där böjde av rakt söderut, eller havet in i landet, han visste inte vilket. Då seglade han därifrån rakt söderut längs landet så långt som han kunde segla på fem dagar. Då låg där en stor flod upp in i landet. Då vände de upp in i floden, eftersom de inte vågade segla förbi floden av fruktan för fientlighet (unfriþ); ty landet var helt bebott på andra sidan floden. Han hade inte tidigare mött något bebott land sedan han for från sitt eget hem. Utan han hade hela vägen öde land på styrbord, utom fiskare, fågelfångare och jägare, och de var alla Finnas; och han hade alltid öppet hav på babord. Beormas hade bebyggt sitt land mycket väl; men de vågade inte komma in där. Men Terfinnas land var helt öde, utom där jägare, fiskare eller fågelfångare slog läger. ## Sweet 1885, IV Ohthere's Voyage, s. 14–15, r. 32–45 (maskinöversättning) Beormas berättade många historier för honom, både om sitt eget land och om de länder som låg runt omkring dem; men han visste inte vad som var sant av det, eftersom han inte själv såg det. Finnas och Beormas talade, tyckte han, nästan samma språk. Främst for han dit, förutom för att bese landet, för hästvalarnas (horschwælum) skull, eftersom de har mycket ädla ben i sina tänder – några av de tänderna förde de till kungen –, och deras hud är mycket god till skeppsrep. Denna val är mycket mindre än andra valar: den är inte längre än sju alnar (elna). Men i hans eget land är den bästa valjakten: de är fyrtioåtta alnar långa, och de största femtio alnar långa. Av dem sade han att han, själv sjätte, dödade sextio på två dagar. ## Sweet 1885, IV Ohthere's Voyage, s. 15, r. 46–61 (maskinöversättning) Han var en mycket förmögen man i de ägodelar som deras rikedom består i, det vill säga i vilda djur. Han hade ännu, när han sökte upp kungen, sexhundra tama, osålda djur. De djuren kallar de ’hranas’; av dem var sex lockrenar (stælhranas); de är mycket dyrbara bland Finnas, eftersom de fångar de vilda renarna med dem. Han var bland de främsta männen i landet: ändå hade han inte mer än tjugo nötkreatur, tjugo får och tjugo svin; och det lilla som han plöjde, plöjde han med hästar. Men deras inkomst (ár) består mest i den skatt (gafol) som Finnas betalar dem. Den skatten består i djurskinn och i fågelfjädrar och valben och i de skeppsrep som är gjorda av valhud och av sälhud. Var och en betalar efter sin börd. Den förnämste skall betala femton mårdskinn och fem renskinn och ett björnskinn och tio ambra (ambra) fjädrar och en kjortel av björnskinn eller av utterskinn och två skeppsrep; vartdera skall vara sextio alnar (elna) långt, det ena gjort av valhud, det andra av sälhud. ## Sweet 1885, IV Ohthere's Voyage, s. 15, r. 62–74 (maskinöversättning) Han sade att nordmännens land var mycket långt och mycket smalt. Allt det som man kan antingen beta eller plöja, det ligger vid havet; och det är ändå på några ställen mycket stenigt; och vilda hedar (moras) ligger i öster och ovanför, längs med det odlade landet. På hedarna bor Finnas. Och det odlade landet är bredast i öster, och ju längre norrut desto smalare. I öster kan det vara sextio mil (mila) brett, eller något bredare; och i mitten trettio eller bredare; och i norr, sade han, där det var smalast, kunde det vara tre mil brett till heden; och heden är sedan, på vissa ställen, så bred som man kan färdas över på två veckor; och på vissa ställen så bred som man kan färdas över på sex dagar. ## Sweet 1885, IV Ohthere's Voyage, s. 15–16, r. 75–82 (maskinöversättning) Längs med landets södra del, på andra sidan heden, ligger Sweoland, upp till landets norra del; och längs med landets norra del Cwenas land. Cwenas härjar ibland mot nordmännen över heden, ibland nordmännen mot dem. Och där finns mycket stora sötvattensjöar runt om på hedarna; och Cwenas bär sina skepp över land till sjöarna och härjar därifrån mot nordmännen; de har mycket små skepp och mycket lätta. ## Sweet 1885, IV Ohthere's Voyage, s. 16, r. 83–95 (maskinöversättning) Ottar sade att det landskap (scir) som han bodde i heter Hålogaland. Han sade att ingen människa bodde norr om honom. Det finns en handelsplats (port) i landets södra del som man kallar Sciringes heal. Dit sade han att man kunde segla på en månad, om man slog läger om natten och varje dag hade gynnsam vind; och hela tiden skall man segla längs landet. Och på styrbord har han först Irland och sedan de öar som ligger mellan Irland och detta land. Sedan är detta land tills han kommer till Sciringes heal, och hela vägen på babord Norge. Söder om Sciringes heal tränger ett mycket stort hav upp in i landet; det är bredare än någon människa kan se över. Och Gotland ligger på andra sidan mittemot, och sedan Sillende. Havet sträcker sig många hundra mil (mila) upp in i landet. ## Sweet 1885, IV Ohthere's Voyage, s. 16, r. 96–105 (maskinöversättning) Och från Sciringes heal sade han att han seglade på fem dagar till den handelsplats (port) som man kallar Hedeby; den står mellan wender, saxare och angler och hör till danerna. När han seglade dit från Sciringes heal hade han på babord Danmark och på styrbord öppet hav (widsæ) i tre dagar; och sedan, två dagar innan han kom till Hedeby, hade han på styrbord Gotland och Sillende och många öar. I de länderna bodde anglerna innan de kom hit till landet. Och han hade då i två dagar på babord de öar som hör till Danmark. ## Sweet 1885, V Wulfstan's Voyage, s. 17, r. 1–19 (maskinöversättning) Wulfstan sade att han for från Hedeby, att han var i Truso på sju dagar och nätter, att skeppet hela vägen löpte under segel. Weonoþland hade han på styrbord, och på babord hade han Langeland och Lolland och Falster och Skåne; och alla dessa länder hör till Danmark. Och sedan hade vi Bornholm på babord, och de har en egen kung. Sedan, efter Bornholm, hade vi dessa länder, som kallas först Blekinge och Möre och Öland och Gotland, på babord; och dessa länder hör till svearna (Sweon). Och Weonodland hade vi hela vägen på styrbord ända till Wisłas mynning. Wisła är en mycket stor flod, och den skiljer Witland och Weonodland åt; och Witland hör till Estas; och Wisła rinner ut ur Weonodland och rinner in i Estmere; och Estmere är minst femton mil (mila) brett. Sedan kommer Ilfing österifrån in i Estmere från den sjö vid vars strand Truso står, och de kommer ut tillsammans i Estmere, Ilfing österifrån från Eastland och Wisła söderifrån från Winodland. Och sedan tar Wisła ifrån Ilfing dess namn och rinner från sjön västerut och norrut ut i havet; därför kallar man det Wisłas mynning. ## Sweet 1885, V Wulfstan's Voyage, s. 17–19, r. 20–60 (maskinöversättning) Eastland är mycket stort, och där finns mycket många borgar (burh), och i varje borg finns en kung. Och där finns mycket honung och fiske; och kungen och de rikaste männen dricker stomjölk, och de fattiga och trälarna (þeowan) dricker mjöd. Där är mycket strid dem emellan. Och det bryggs inget öl bland Estas, men där finns mjöd nog. Och bland Estas är det sed, när någon där är död, att han ligger inne obränd hos sina fränder och vänner en månad, ibland två; och kungarna och de andra högättade männen, så mycket längre som de har större rikedom, ibland ett halvt år, att de är obrända och ligger ovan jord i sina hus. Och hela den tid som liket är inne skall det vara dryckeslag och lekar, till den dag då de bränner honom. Samma dag som de vill bära honom till bålet delar de upp hans egendom, det som är kvar efter dryckeslaget och lekarna, i fem eller sex delar, ibland i fler, alltefter egendomens storlek. Sedan lägger de ut den, ungefär inom en mil (mile), den största delen längst från gården (tun), sedan den andra, sedan den tredje, tills allt är utlagt inom den enda milen; och den minsta delen skall ligga närmast den gård där den döde mannen ligger. Sedan skall alla de män samlas som har de snabbaste hästarna i landet, ungefär fem eller sex mil från egendomen. Sedan rider de alla i kapp mot egendomen; sedan kommer den man som har den snabbaste hästen till den första och största delen, och så den ena efter den andra, tills allt är taget; och den tar den minsta delen som rider fram till egendomen närmast gården. Och sedan rider var och en sin väg med egendomen och får behålla allt; och därför är de snabba hästarna omåttligt dyra där. Och när hans egendom sålunda helt är förbrukad bär man ut honom och bränner honom med hans vapen och kläder. Och mest av all hans rikedom förbrukar de genom att den döde mannen ligger så länge inne, och genom det som de lägger ut längs vägarna, som de främmande rider i kapp till och tar. Och det är sed bland Estas att människor av varje folk (geþeode) där skall brännas; och om man där finner ett ben obränt måste de gottgöra det dyrt. Och bland Estas finns ett folk (mægþ) som kan framkalla köld (cyle); och därför ligger de döda männen där så länge och ruttnar inte, att de framkallar kölden i dem. Och om man ställer fram två kärl fulla med öl eller vatten, ser de till att båda fryser till, vare sig det är sommar eller vinter.