# Historia de gentibus septentrionalibus > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Historia de gentibus septentrionalibus (verk:olaus_magnus) - **Upphov:** Olaus Magnus - **Datering:** 1555 - **Källsamling:** Project Runeberg: Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus (1555) - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain ## Liber Primus, inledning (s. 9) (maskinöversättning) Goten, ärkebiskopen av Uppsala, om folkens seder och tingens natur samt de nordliga folkens sätt att föra krig. ## Liber Primus, kap. 1 (s. 9–11) (maskinöversättning) Om Biarmia, dess läge och seder. Första kapitlet. Biarmia är alltså ett nordligt land, vars zenit ligger i själva den arktiska polen, och dess horisont sammanfaller med ekvatorscirkeln (circulus æquinoctialis), som skär zodiaken i två lika delar och gör att ena hälften av hela året är en konstgjord dag (dies artificialis) och den andra hälften en natt; och så skulle hela året där vara en naturlig dag (dies naturalis). Men eftersom solen där aldrig [I marginalen: Sfärens författares ståndpunkt] sjunker mer än 23 grader under horisonten, tycks det (säger sfärens författare) som om de har en oavbruten dag utan natt. Ty i varje klimatzon gryr dagen innan solen har höjt sig 18 grader över horisonten, enligt Ptolemaios mening, eller enligt andra upp till 30 grader, alltså med storleken av ett tecken. Så långt har samme sfärens författare filosoferat i överensstämmelse med naturen. Men det han sedan tillfogade är orättvist mot naturen, som han borde ha bedömt som mer förutseende i fråga om universums bevarande. Ty han förmörkar med ständiga moln detta aldrig avbrutna ljus, som skänkts genom naturens välgärning, och säger att den solstråle som finns där är av så svag kraft att den inte förmår förtära eller rena de uppstigande ångorna. Därför (säger han) finns där varken klar luft eller dag. Detta ville han säga. Men på motsatt sida uppträder [I marginalen: Plinius och Solinus ståndpunkt] två stora filosofer, Plinius och Solinus, som på grund av solljusets ständiga närvaro hävdar att allt där löper fara att förgås av solens outhärdliga hetta. Så säger dessa, och han, ## Liber Primus, kap. 2 (s. 11–13) (maskinöversättning) Om Finnmarken och dess folk. Kap. 2. Finnmarken (Finmarchia) är ett land i Norges nordliga del, som fordom för sin vidd hedrades med kunglig titel [osäker tolkning]. Även om detta land har fått den kärvare delen av jordkretsen till odling och boning, har det likväl människor med kraftfulla kroppar [I marginalen: Kraftfulla människor] och stort mod, som brukar försvara sig tappert mot fiendernas anfall, vilket skall visas nedan om finnmarkingarnas krig. Luften i detta land, liksom i grannländerna, är alltid kall [I marginalen: Luften alltid kall men oskadlig] och klar, men likväl oskadlig för människokroppen, och tillåter mycket sällsynta regn under sommaren; och så beskaffad är luften där att fisk som inte saltats utan torkats enbart i luften håller sig från förruttnelse i hela tio år [I marginalen: Fisk torkas i luften], vilket skall visas nedan i boken om fiskar, i kapitlet om farligt fiske. Från åttonde dagen före aprils kalender till sjätte dagen före septembers ider är det där oavbruten dag [I marginalen: Oavbruten dag], utan något mellanliggande mörker, och solen syns från fjärde dagen före majs nonae till augustis kalender, utan att någon natt faller emellan. Därav kommer det sig att man där seglar utan större fara; annars, i mörker, skulle seglatsen där vara ytterst farlig på grund av dolda skär. Finnmarkens zenit ligger mellan polcirkeln och världspolen, och deras horisont skär [I marginalen: Finnmarkens zenit] zodiaken i två punkter lika långt från Kräftans början; och vid firmamentets omvridning händer det att den avskurna delen av zodiaken alltid lämnas ovanför horisonten. Därav framgår att så länge solen befinner sig i denna avskurna del blir det en oavbruten dag utan natt; och om den delen utgör ett tecken blir det där oavbruten dag i en månad utan natt; om den utgör två tecken, i två månader. Och på samma sätt händer det dem omvänt att den del av zodiaken som avskärs av de två punkterna lika långt från Stenbockens början alltid lämnas under horisonten; därför blir det, när solen befinner sig i denna avskurna del, en natt utan dag, kort eller lång efter den avskurna delens storlek. [I marginalen: Oavbruten natt] Men de övriga tecknen, som går upp och ned för dem, går upp och ned i omvänd ordning. [I marginalen: Tecknens uppgång] Således går Oxen upp före Väduren, Väduren före Fiskarna, Fiskarna före Vattumannen i omvänd ordning; och ändå går de tecken som står mot dessa upp i rätt ordning och ned i omvänd ordning, som Skorpionen före Vågen, Vågen före Jungfrun; och ändå går de tecken som står mot dessa ned i rätt ordning, nämligen de som gick upp i omvänd ordning, som Oxen osv. Detta har jag velat återge efter sfärens författare, för att läsaren skall få lättare tillfälle att filosofera om dessa länder. Men Plinius säger i bok 2, kap. 19: Orsaken till ojämlikheten är djurkretsens snedhet [I marginalen: Orsaken till uppgångens ojämlikhet], medan en lika stor del av världen i varje ögonblick befinner sig ovanför och under jorden. ... kejsaren, om vilken man mycket tvivlade, somnar de åter in i Kristus. Deras namn [I marginalen: Deras namn], som de fick i dopet, är dessa: Malchus, Maximinianus, Martinianus, Dionysius, Joannes, Serapion, Constantinus. ## Liber Primus, kap. 4 (s. 13–14) (maskinöversättning) Om Scricfinnia. Kap. 4. Scricfinnia är ett land beläget mellan Biarmia och Finnmarken, som dock skjuter ut en längre udde mot söder och Bottniska havet, liksom en svans. Det har huvudsakligen fått sitt namn [I marginalen: Ett mycket snabbt sätt att löpa på platta trästycken fästa vid fötterna] av att dess invånare med en underbar snabbhet använder vissa platta trästycken, i främre delen böjda likt bågar och fästa vid fötterna, samt en handstav för styrningen, med vilka de efter eget behag snabbt förflyttar sig uppåt och nedåt eller snett över snöns toppar; dock på det sättet att det ena trästycket är en fot längre än det andra, efter mannens eller kvinnans längd: [I marginalen: Trästyckenas form] till exempel om en man eller kvinna är åtta fot lång, har trästycket för den ena foten lika många fot i rätt längd, men det andra nio. Dessutom hade de sörjt för att dessa trästycken kläs undertill med mycket mjukt skinn av renkalv; renens gestalt och färg liknar hjortens färg, men den är mycket resligare och större; om dess natur skall visas nedan i boken om djuren. Varför dessa trästycken kläs undertill med så mycket mjuka skinn anges olika orsaker [I marginalen: Varför skinn sätts under trästyckena]: nämligen för att man med snabbare halka skall ta sig fram genom djup snö, för att de lättare med en tvärgående rörelse skall undvika klippornas avgrunder och branter, och för att de inte skall glida bakåt när de styr loppet uppåt; ty håren reser sig som pålar eller igelkottstaggar och hindrar med naturens underbara kraft att de glider tillbaka. [I marginalen: De tränger in i bergens otillgängliga delar] Utrustade med sådana redskap och med skicklighet i löpandet når de alltså bergens otillgängliga delar och dalarnas djup, särskilt vintertid. Men inte lika lätt på sommaren, även om de har snö, eftersom den mycket snabbt ger efter för trästyckenas tryck. Ty ingen klippa sticker upp så högt att de inte genom listiga omvägar i loppet når dess topp. [I marginalen: Slingrande lopp] Först lämnar de nämligen dalarnas djup och glider längs klippornas fötter i slingrande kretsar; och så böjer de sin bana genom täta snedsvängar tills de genom kullarnas slingrande krökar når över den avsedda toppen; än gör de detta i jaktens iver, än tävlar de i skicklighet och konstens mästerskap, liksom löpare på stadion som skall ta emot det fastställda priset. [I marginalen: Påven Paulus III] Även om påven Paulus III, enligt vad herr Philippus Archintus, biskop av Saluzzo och guvernör över den ärevördiga Staden, berättade, inte ville sätta tro till dessa färdigheter och lopp, förhåller sig detta lopp i själva verket så som det visas ovan och nedan. ## Liber Primus, kap. 5 (s. 14–15) (maskinöversättning) Ytterligare om dess läge och egenskaper. Kap. 5. Vad de gamla skribenterna om goternas historia under sin tid ansåg om stjärnornas utseende i yttersta norden och om dess folk och seder skall visas i korthet. [I marginalen: Jordanes] Jordanes hävdar i början av sin historia att det finns ett folk i norr som sägs ha oavbrutet ljus mitt i sommaren under 40 dagar och nätter [I marginalen: Oavbrutna dagar på sommaren och nätter på vintern]; och likaså vintertid under samma antal dagar och nätter inte känna något klart ljus. Så är det, genom växlande sorg och glädje, olikt andra i välgärning och skada: ty under de längre dagarna ser de solen återvända mot öster längs axelns rand. Under de kortare däremot syns den inte så hos dem, utan annorlunda, eftersom den genomlöper de sydliga tecknen, och den sol som för oss tycks stiga upp nerifrån sägs för dem gå runt längs jordens rand. [I marginalen: Scricfinnerna saknar säd] Men andra folk där, Erefennae (som han riktigare skulle ha kallat Scricfinni), söker inte sitt uppehälle av säd utan lever av vilda djurs och fåglars kött; där läggs så mycket avkomma i kärren att det både ger tillväxt åt arten och mättnad och överflöd åt folket. Men de tycks oftare äta fisk torkad i sol och luft. [I marginalen: Paulus Diaconus] Paulus Diaconus, langobardernas historieskrivare, säger i bok 1, kap. 5 att i norr bor Stritobini (som han riktigare skulle ha kallat Scricfinni), som inte ens sommartid saknar snö [I marginalen: Snö sommartid], och som äter vilda djurs råa kött och av deras sträva skinn gör sig kläder. Dessa har fått sitt namn av att hoppa. Ty genom att använda hopp når de vilddjuren med en viss konst, med ett trästycke som är böjt framåt likt en båge. Hos dem finns ett djur likt en hjort, av vars hud, sträv av hår som den var, jag själv har sett ett plagg sytt som en tunika till knäna. [I marginalen: Renen] Men om detta djur, nämligen renen, och om kläder av dess hår skall kanske ännu mer underbara saker sägas längre fram. I dessa trakter ses alltså kring sommarsolståndet under några dagar även nattetid ett mycket klart ljus, och dagarna är där mycket längre än på andra håll; liksom omvänt [I marginalen: Mycket klart ljus om nätterna] kring vintersolståndet, även om dagsljus finns, syns där ändå inget ljus, och dagarna förkortas mer än någon annanstans och nätterna blir längre; ty ju längre man avlägsnar sig från solen, desto närmare tycks solen vara själva jorden, och skuggorna [I marginalen: Mycket långa nätter] växer sig längre. Dessutom tillfogar Franciscus Irenicus, Tysklands mycket omsorgsfulle skribent, i bok 10, kap. 9 till denna Paulus Diaconus mening att nätterna hos andra folk är varmare [I marginalen: Irenicus] än dagarna hos tyskarna. Aristoteles anför skälet till detta [I marginalen: Aristoteles] i Problemata, avdelning 27: eftersom solen är närmare, och luften rör sig inte [I marginalen: Hyginus] mindre än efter dagen. Hyginus säger i sista boken: Solen, när den går från Väduren till Klorna, utsträcker en sex månaders dag för dem som bor mellan Björnarna. Likaså fram till Väduren åstadkommer den på dessa platser sex månader; omvänt för dem som bor vid nordpolen, där den sammanställer en natt på sex månader. Och detta är inte att undra över, eftersom Homeros i Odysséen skriver, [I marginalen: Dagar på sex månader] där han nämner laistrygonerna, att man kan höra herdar, av vilka den ene går ut på morgonen och den andre [I marginalen: Nätter lika många] samtidigt går in: så litet avstånd är det där mellan natt och dag. Dessutom nämner Plinius i bok 2, [I marginalen: Plinius mening om dagens och nattens längd] kap. 77 den längsta och kortaste dagen och berättar att dagen i Britannien är 17 timmar, där de ljusa nätterna om sommaren otvivelaktigt utlovar det som förnuftet tvingar en att tro, att under solståndsdagarna, när solen närmar sig världens topp, har de länder som ligger under den snäva ljuskretsen oavbrutna dagar i sex månader, [I marginalen: Britannien] och nätter omvänt när den har avlägsnat sig mot vintersolståndet; vilket sker på Thule, som ligger sex dagars segling mot norr från Britannien. ## Liber Primus, kap. 6 (s. 15–17) (maskinöversättning) Om vindarnas namn och deras verkningar. Kap. 6. Aristoteles berättar i bok 1 av Meteorologica att vissa visa har kallat alla vindar en enda vind [I marginalen: Meningar om vinden], liksom de som anser att alla floder av naturen är en enda flod, och att vinden är luftens rörelse och att vindarnas olikhet uppkommer efter olikheten ## Liber Primus, kap. 7 (s. 17–18) (maskinöversättning) Om nödvändig kunskap om vindarna. Kap. 7. Genom denna bild förklaras den underbara iakttagelse som olika av jordens länder, särskilt de nordliga, gör av solens och månens egenskaper när de bedömer luftens beskaffenhet [I marginalen: Vad en ren sol betyder, och de övriga färgerna], nämligen på det sättet att en ren sol som går upp och inte är brännande förebådar en klar dag; en blek däremot hagel. Och om den gick ned klar dagen innan och går upp så, hyser man desto säkrare tro på klart väder. Går den däremot upp saffransgul [I marginalen: Saffransgul], visar den på regn; och likaså på vindar när molnen rodnar före själva uppgången [I marginalen: Vad en rödglänsande sol vid nedgången betyder]. Om något kommer emellan de rodnande molnen, förebådar det regn som skall komma [osäker tolkning]. När molnen rodnar kring nedgången, utlovar de klart väder nästa dag. Men om de sprids vid dess uppgång, dels mot söder, dels mot norr, betecknar de, även om det är klart och rent omkring den, ändå regn med vind. Och om det regnar vid dess nedgång, eller om strålarna drar molnen till sig, betecknar det ett hårt oväder nästa dag. [I marginalen: Mer lysande strålar i öster] Men om lysande strålar sticker fram i öster, även om de inte har varit omgivna av moln, förebådar de regn. Om molnen klumpar ihop sig före soluppgången, förebådar de ett hårt regn; om de drivs bort från uppgången och drar mot nedgången, klart väder. Om molnen omsluter solen, som ändå lämnas ren och klar i sig, med en enda ring [I marginalen: Moln], blir ovädret desto stormigare; men om ringen också är dubbel, desto grymmare. Men om det sker vid uppgången eller nedgången, så att molnen rodnar, visar sig det största ovädret. Om de inte omger den utan ligger över den, förebådar de detsamma, från vilken vind det än må vara. Om från söder, regn. Om den uppgående solen omges av en ring, skall man vänta vind från den sida där ringen brister. [I marginalen: Varifrån vinden kommer] Om hela ringen försvinner jämnt, blir det klart väder. Om strålarna visar sig före uppgången, förebådar de regn och vind. Om det kring nedgången finns en vit ring, ett lätt oväder under natten. [I marginalen: Vit ring] Om en dimma, ett häftigare. Om när solen går ned, vind. Månens fjärde dag iakttas lika uppmärksamt. Om den har gått upp lysande och skinit med ren glans, tros den förebåda klart väder; rödaktig, vindar; svart däremot regn; upprätt och skuren [osäker tolkning] betecknar den vindar; trubbig, regn. [I marginalen: Månens spetsiga horn] Om det nordliga hornet är spetsigt och styvt, förebådar det vind; om det nedre, sydanvind (Auster); men om båda är raka den fjärde dagen, en blåsig natt. Om månen den fjärde dagen har varit rak, förebådar den svårt oväder på havet, såvida den inte har en krans omkring sig, eftersom den på det sättet inte visar vinterväder före fullmånen. [I marginalen: Fullmåne] Om den vid fullmånen är ren till hälften, betecknar den klara dagar; om rödglänsande, vindar; om svartnande, regn. Och om den med någon ring har omslutit ett moln, betecknar den vindar; om den bryter det och två ringar uppstår, ett större oväder; och mer om tre, alltefter som ringarna är vita eller svarta, några avbrutna eller utdragna. [I marginalen: Nymåne] Om nymånen stiger med det övre hornet från norr, ger den regn när den avtar. Om den som full har en ring omkring sig, visar den vind från den sida där den lyser mest. Om hornen vid månens uppgång är tjocka, betecknas ett fasansfullt oväder. Men om den den fjärde dagen har en ring när västanvinden (Favonius) blåser, blir det vinterväder hela månaden. Om lågor visar sig häftigare den femtonde dagen, förebådar den hårda oväder. [I marginalen: Månens 7 leder] Månen har också sju leder (articuli), varje gång den faller i vinkel mot solen; de flesta iakttar förebud endast inom dessa: den tredje, åttonde, elfte, 15:e, 19:e, 23:e och 25:e. Om de ovannämnda strålarna och sol- och månstavarna har Seneca redogjort tillräckligt i bok 6 av Naturales quaestiones, där han hävdar att ett visst slag av dem består av en enda stråle, och att de, om de riktas tunna, spända och åtskilda från varandra genom trånga öppningar, är tecken på regn som skall falla. [I marginalen: Kometer] Kometer däremot tycks nästan alla visa sig i norr, aldrig under Vintergatan, i västra delen, om man skall tro Plinius bok 2, kap. 25, under en tid av kortast 7 och längst 80 dagar. ## Liber Primus, kap. 8 (s. 18–21) (maskinöversättning) Om vindarnas framtida beskaffenhet. Kap. 8. [I marginalen: Vitruvius] Om nu den framstående mannen Vitruvius har tillerkänts ständigt beröm för byggnaders grundläggning och fullbordan, därför att han förutsåg och lärde vilka skadliga och sunda vindar som på fasta land skall iakttas eller undvikas, hur mycket mer är då de författare att berömma som har lärt vilka vindar man skall följa eller fly på det väldiga havet och i den fasansfulla ödsligheten; ty kunskap om dem visar sig ofelbart vara räddning, men okunnighet död [I marginalen: Nödvändig kunskap om vindarna] och fördärv. Det händer nämligen genom erfarenhet och kunskap om vindarna att olyckliga människor undkommer inte mindre livsfaror än när de i väglösa skogar bland grymma vilddjur skrikande [osäker tolkning] undkommer, ... Aquilo, därför att den binder vattnen och skingrar molnen. Den är nämligen en isande och torr vind. [I marginalen: Aquilo] Densamma kallas Boreas, därför att den blåser från de hyperboreiska bergen; därför är den till sin natur kall. [I marginalen: Natur] De nordliga vindarnas natur är nämligen kall och torr, de sydligas varm och fuktig. Av alla vindar är två huvudvindar (cardinales), Septentrio och Auster. [I marginalen: Huvudvindarna] Utöver dessa finns två vindpustar, som förekommer mer överallt än vindarna: aura på land, altanus på havet. Utöver dessa redan uppräknade vindar uppstår en annan indelning av vindarna, som Vitruvius har i bok 1 och som omfattar 24 vindar. [I marginalen: 24 vindar] Slutligen måste de som seglar på Götiska och Livländska havet, på grund av öarna och de dolda skären, räkna och beakta indelningen av vindarna upp till 32 vindar, när de närmar sig och flyr (om de inte hellre vill råka i fara varje ögonblick). [I marginalen: 32 vindar] ## Liber Primus, kap. 10 (s. 21–22) (maskinöversättning) Om Circius-vindens våldsamhet. Kap. 10. Hur stor vindarnas stränghet och grymhet är i de nordliga trakterna kan knappast förklaras, eftersom naturens orsak är dold, annat än genom deras uppenbara verkningar, särskilt i fråga om vinden Circius, som, liksom den inte står någon vind efter i våldsamhet [I marginalen: Vinden Circius], så inte bara i norr utan överallt där den antingen av sin natur eller genom platsens utdunstning fått kraft river med sig och skakar allt, så att den förtjänar att kallas himmelens och jordens förvirrare [I marginalen: Jordens och himmelens förvirrare]. Och eftersom otaliga exempel på sådant våld anförs från olika av världens trakter, också berättade i böcker av stora skribenter, skall jag, nöjd med att ha anfört ett eller annat, vända framställningen till den kraft som den visar i norr. Det finns en hamn på Island (ett land nära Ishavet, under Norges rikes välde), på folkspråket kallad Vestrabord, det vill säga den västliga [I marginalen: Islands hamn Vestrabord]; vid den kastas beväpnade män som rider omkring på strandremsorna och fälten till marken som blånor av denna Circius-vinds mäktiga blåst. Likaså vid portucryptici [osäker tolkning], det vill säga de som bor i grottrika klippor och hålor, särskilt vid den tid av vintern då solen vänder tillbaka mot solståndstecknen, när vindarna på havets vågor är mildare. Det finns dessutom berg i Irland av måttlig höjd som reser sig på flera ställen; om någon försöker färdas där när denna Circius-vind blåser, tvingas han vänta sig inte bara fara och fall utan också att andningen kvävs i avgrundslika branter. [I marginalen: Kväver människornas andning] Hur fruktansvärda och skadliga vindarna dessutom är vid Norges västligare stränder vet invånarna själva, ja även främlingar som strömmar dit, mycket väl. [I marginalen: Inga träd växer] De ser att varken träd eller buske växer där på grund av denna vinds våldsamhet. [I marginalen: Maten kokas med fiskben] Därav kommer det sig att de i brist på dessa använder stora fiskars ben när de gör upp eld och kokar mat. Hur mycket denna vind också rasar vid Bottens västligare stränder får invånarna själva ofta erfara till sitt stora förfång. [I marginalen: Circius river med sig husens tak] Den river nämligen med sig hela hustak och sprider dem upplösta över ofantliga landsträckor. [I marginalen: Narbonenser] [I marginalen: Beneventaner] Att detta också sker hos narbonenserna och beneventanerna har Cato och Procopius omnämnt, på olika sätt efter platsernas avstånd: att den nämligen driver en beväpnad man och en lastad vagn ned i avgrunden. Annalerna vittnar att detta också i gammal tid ofta har skett på bron vid Wien i hertigdömet Österrike, tills det i nyare tid genom kung Ferdinands förutseende frikostighet och uppdrag har ordnats så [I marginalen: Ferdinand, nuvarande romersk kung] att de som förestår tullrättigheterna vid brons fäste med råd vägleder och med krafter hjälper dem som är okunniga om farorna, särskilt dem som kommer till tornen, så att de säkrare kan ta sig över så långa och väldiga broar när faran avvärjts. Och de klagar inte över att ha gjort dessa artighetstjänster gratis, eftersom de frikostigt belönas av de resande som räddats ur så stor fara. Men att den nyss anförde Procopius behåller en egen, klarare tolkning framgår av att han i bok 1 säger så om Benevento, en stad i Italien: [I marginalen: Fordom kallade de gamla den Maleventum] Fordom kallade de gamla den Maleventum; denna stad ligger nämligen mitt emot Dalmatien, på fastlandet, och dit brukar en viss våldsammare och mycket bitter vind bryta in; när den väl har börjat blåsa, strävar var och en inte efter att färdas ute utan efter att hålla sig hemma. Ty denna vinds våldsamhet är sådan att den till och med griper en ryttare tillsammans med hästen [I marginalen: Ryttaren kastas ned], snart släpper honom högt uppe och, sedan den länge fört honom runt genom luften, kastar ned honom vart slumpen än för honom och dödar honom; därav har också Maleventum, som ligger på en höjd, fått sitt namn efter denna svåruthärdliga vind. [I marginalen: Kambyses här gick under genom denna vind] Kanske var det genom denna vind som Kambyses här begravdes, som Strabo berättar i bok 17. ## Liber Primus, kap. 11 (s. 22–24) (maskinöversättning) Om virvelvindens och ovädrets våldsamhet. Kap. 11. Att virvelvindarna och ovädren i de nordliga trakterna har en fruktansvärd och farlig kraft vet ingen som har lärt sig eller utforskar naturens hemligheter, särskilt som orsaken till och materialet för deras uppkomst är mångfaldig och outtömlig. Virvelvinden (turbo) är alltså (som Isidorus säger) vindarnas virvlande, och den har fått sitt namn av jorden [I marginalen: Virvelvind], så ofta som vinden reser sig och slungar jorden runt i en krets; denna virvelvind åstadkoms (enligt Senecas vittnesbörd i Naturales quaestiones) av flera vindars kamp med varandra. Och den bildas och far fram nära marken; därför rycker den upp buskar med rötterna och blottar marken varhelst den slår ned, och griper under tiden skogar och tak [I marginalen: Skogar och tak gripes], i regel lägre än molnen, men aldrig högre. Dess form är rund: medan den virvlar runt likt en kringsvängande pelare, rycks den fram snabbare än något moln. Dess rörelse är också irrande, splittrad och virvlande. [I marginalen: Virvelvindens irrande rörelse] Men den kan inte bestå länge; ty när den irrande och osäkra vinden har kämpat, ger den ändå till sist efter, som den minsta av alla. Därför varar inget stort oväder länge. Men ovädrens stormbyar har desto mindre tid ju mer kraft de har, och vindarna lägger sig, när de nått sin höjdpunkt, med all sin våldsamhet; och genom denna upphetsning måste de oundvikligen gå mot sin egen undergång. Därför har ingen sett en virvelvind en hel dag, inte ens en timme. [I marginalen: Inget våldsamt är beständigt] Dess snabbhet är underbar, och underbar dess korthet. Den virvlar våldsammare och snabbare kring marken ju lösare den är, och därför splittras den. Den uppstår också [I marginalen: Varifrån virvelvinden kommer] när en vind som skilts från ett moln stöter emot det och virvlar runt det; och genom att bilda en krets runt det stärks den, så att den tar till sig en del av molnet, liksom oskiljaktig från det, och sätter det den griper i kretsrörelse och, när den inte finner någon utgång, vänder åter in i sig själv. [I marginalen: Virvelvindens underbara verkan] Därför för den också ofta bort vatten från havet under skeppen och lyfter skeppen högt upp; den lyfter också stenar och andra djur från jorden och släpper dem när den fört dem en liten bit. Och inte bara dessa, utan också blytak på kyrkor och olika byggnader, ja till och med mycket kraftiga bjälkar, som den rycker upp i luften och, när en annan häftigare vind tillkommer, för över längre sträckor; mycket ofta förs också hela väderkvarnar med väldiga stenar, insvepta i virvelvinden, till avlägsna platser medan människorna förblir oskadda; ja en så väldig virvelvind slår ibland ned att den sveper in städer, borgar och byar och sprider taken (som sagt) långt bort över fälten, så som Vincentius intygar i bok 25 av Speculum historiale, kap. 87, och som också nämner virvelvinden i bok 26, kap. 26. Inte heller saknas vittnesbörd av Diodorus Siculus i bok 6 av hans historia, som säger att vindarnas kraft i de nordliga delarna är underbar. Ty om sommaren blåser vindarna från väster och norr med sådan kraft och sådant anlopp [I marginalen: Stora stenar lyfts från marken av virvelvinden] att de rycker från marken stenar så stora som en hand kan rymma och, liksom sand, hopar inte små högar av småsten, och att de stundom för bort vapen och kläder från människor, och ibland med våld en ryttare från hästen, såsom det hade berättats i föregående kapitel. Ja i Vichia i Norge har det någon gång hänt att mycket stora fiskar som skulle torkas av luft och sol, upphängda på stänger likt bräder, genom virvelvindarnas kraft i en stor hop kastats från de rika fiskarnas platser [I marginalen: Fisk som skall torkas förs bort av virvelvinden] in i de fattigas hus och tagits emot som en gåva given av Gud. Och den som kräver dem tillbaka har ingen talan, eftersom domen är förbehållen Gud, som kommer den nödställde till hjälp. ## Liber Primus, kap. 12 (s. 24–25) (maskinöversättning) Om åskans, blixtarnas och ljungeldens olika verkningar. Kap. 12. [I marginalen: Åskans verkningar] Åskan, blixtarna och ljungelden har en fruktansvärd kraft och verkan i de nordliga länderna, särskilt mot trakter som ligger mittemot middagen [osäker tolkning], på grund av de bördiga trakternas tjocka ånga; när den fuktig stiger upp till en kall plats, nämligen till luftens mitt, förtätas och samlas dess delar och orsakar olika verkningar, som regn, hagel, snö och dimma, alltefter hur den förtätas av kylan. Men när dess värme pressas samman och hindras att tränga ut genom molnens sidor på grund av kylan, spränger den molnet med våld och orsakar häftig åska. [I marginalen: Ljungeld] Åska uppstår också när eld släcks i molnets inre. Ljungelden (coruscatio) däremot är en del av luften som lyser upp av den på så sätt utslungade eldens anlopp. [I marginalen: Blixt] Blixten och åskviggen (fulgur och fulmen) är däremot slaget av ett himmelskt spjut, enligt Isidorus så kallade av att slå, också enligt Vergilius mening i Georgica: Fadern själv i stormmolnens nattliga mitt låter ljungelden flamma, [I marginalen: Åskvigg] blixtar slungar han med högra handen. Seneca säger dock att åskviggen är en antänd blixt, som behåller lukten av svavel varhelst den har fallit. Ja när åskviggen och regnet upphört samlar man ibland svavel på fälten, tjockt som en oxhud, även om det inte är till nytta för någon. I de nordliga delarna visar sig mycket ofta under klar himmel hela nätter i september klara och oavbrutna blixtar, som mer hotar än skadar åskådarna, medan moln som ligger inte långt bort av hemliga orsaker (varifrån de dras fram) tillhandahåller ett tunt stoff för blixtrandet. [I marginalen: Folkets mening] Men folket har en annan mening om sådana nattliga blixtar: att oändliga skaror av feta fiskar (nämligen sillar) genom sitt ständiga återkastande och hoppande efter höstens början sänder ett så starkt sken mot molnen att man tror att ljungeld faller från himlen, och ingen natt är utan ett sådant skådespel, så som skall visas nedan i boken om fiskar, kapitlet om sillar. [I marginalen: Åskviggens verkan] Men åskviggen, som uppstått av molnens natur och utsläppts med åskan, tillfogar människorna och andra ting där mycket svåra skador. Den dödar nämligen många människor som bor på högre belägna platser, tillsammans med deras dragdjur; den förtär också höga torn och byggnader som strukits med hårt beck (vilket inte är underligt) med outsläcklig låga [I marginalen: Folkets sed för att avvärja åskviggen]; höga träd klyver den antingen rakt från toppen eller krossar dem genom sned frätning. Och för att städer eller mogna skördar inte skulle slås av åskviggen har man, sedan den katolska tron mottagits, iakttagit en religiös sed, och jag tror att den ännu iakttas, att man genom att ringa i klockorna, tända välsignade vaxljus med rökelse och genom ivriga böner avvärjer Tordönarens vrede. [I marginalen: Örnfjädrar, sälskinn och lagerblad tros avvärja åskviggen] Och detta befinns ske tydligare än om de genom hedningarnas vidskepelse gynnade villfarelsen med örnfjädrar, sälskinn eller lagerblad. Plinius berättar i bok 15, sista kapitlet, att kejsaren Tiberius, när det åskade, brukade krönas med lager av rädsla för åskviggar. Men hur fåfängt detta botemedel var visar Seneca i bok 6 av Naturales quaestiones; han säger också att den här som Kambyses sänt mot Hammon täcktes av sand som yrde likt snö och därigenom begravdes [I marginalen: Kambyses här begravd av sand]; vidare att dekurionen M. Herennius träffades av åskviggen en klar dag. Herodotos hävdar i bok 7 att många av Xerxes här omkom genom blixt och åska. [I marginalen: M. Herennius omkom genom åskviggen] Också den romerska furstinnan Martia träffades när hon var havande; fostret dödades, men hon själv levde vidare utan annan skada, enligt Plinius vittnesbörd [I marginalen: Martia levde, sedan fostret dödats av blixten]; han berättar också om flera slag av åskviggar, nämligen att de som kommer torra inte bränner utan splittrar; de som blir fuktiga bränner inte utan svärtar. Vissa är klara och fina och borrar igenom på grund av lågans rena tunnhet. Det tredje slaget, som bränner, har mycket jordiskt i sig och är mer eldigt än flammande. [I marginalen: Flera slag av blixtar] ## Liber Primus, kap. 13 (s. 25–26) (maskinöversättning) Om blixtarnas underbara verkningar osv. Kap. 13. Det synes inte heller böra förbigås på detta ställe vad Seneca i bok 6 av Naturales quaestiones berättar om åskviggen [I marginalen: Åskviggens verkan]: att silver genom dess fina kraft smälter medan pungarna förblir hela och oskadda, att svärdet smälter medan skidan blir kvar, och att allt järn kring en lans [osäker tolkning] droppar av medan träet förblir orört, och att vinet står kvar när fatet krossats [I marginalen: Vinet står kvar när fatet krossats], och att denna stelhet inte varar längre än tre dagar. Lika värt att anteckna är att huvudet på de människor och djur som träffats är vänt mot åskviggens utgång, och att alla träd som slagits av åskviggen reser sig som spjutskaft. Och vad sägs om att hos ormar och andra djur som bär dödligt gift allt gift förtärs när de träffats av åskviggen? [I marginalen: Giftet förtärs] I giftiga kroppar uppstår nämligen ingen mask, men när de träffats av åskviggen blir de maskstungna inom få dagar. Dessa åskviggens verkningar på det den rör vid är snarare att beundra än att utforska till sina orsaker. [I marginalen: Mer att beundra än att utforska] Vem har nämligen funnit orsaken till hur åskviggen ibland smälter silver medan pungarna är hela och oskadda, smälter svärdet medan skidan blir kvar, låter järnet droppa av kring det tillyxade träet, får vinet att stå kvar när fatet krossats, och mycket annat? Samme Seneca visar dock i samma bok skälen till sådana verkningar, när han hävdar att åskviggen tränger igenom materien på olika sätt, eftersom den häftigare splittrar det som är starkare och gör motstånd [I marginalen: Det som gör motstånd splittras], men det som ger efter passerar den stundom utan skada: den drabbar samman med sten och järn och allt som är hårdast, eftersom den måste söka sig väg genom dem; det späda och glesare skonar den, eftersom det gör mindre motstånd. [I marginalen: Jordbävning] Det inträffar också mycket häftiga jordbävningar i dessa kalla länder, men de är sällan skadliga eller långvariga. Men där de (som i Italien) tycks inträffa längre och mer förödande, så som nyligen ett fasansfullt exempel har givits i Scarparia hos florentinarna [I marginalen: Ett mycket hälsosamt botemedel för att avvärja blixten], där ger den gamle och trovärdige historieskrivaren Sigebertus under ordet Konstantinopel, blad 12, ett sådant botemedel uppenbarat av Gud, att folket eller prästerskapet andäktigt och ofta skall sjunga: Helige Gud, helige starke, helige och odödlige, förbarma dig över oss; utan att tillfoga något annat, som han säger i formuläret. ## Liber Primus, kap. 14 (s. 26–29) (maskinöversättning) Om vinterns ringar och deras verkningar. Kap. 14. [I marginalen: Solringar] I norr brukar ringar i sådana bilder visa sig kring vårdagjämningen, när djup snö täcker marken, nämligen i följande läge: en mycket stor ring, utbredd längs horisonten, är helt vit, och likaså hänger tre små ringar åtskilda på dess yta; dessa utmärks dock mot öster av saffransgul färg, liksom om de efterliknade solen. Dessutom är själva solkroppen omgiven av en krans eller halo, i färg lik regnbågen, och har på båda sidor om solen fästa bilder i purpurröd färg; från dessa bilder, eller två solar, reser sig två halvringar [I marginalen: Ringar som försvinner] som liknar bågar och skär varandra på tvären, och slutligen, utsträckta på halons vis, försvinner de. Kring den mycket stora ringens navel eller medelpunkt finns en omvänd regnbåge, som lyser i ett tunt moln. Därefter visar sig en annan, svartaktig regnbåge, motsatt samma regnbåge i färg och läge. Sedan sträcker sig mot söder samma regnbåge, mörkaktig, tvärs genom den mycket stora ringen, med ständigt växlande färg, så som det brukar ske i bågen eller den himmelska regnbågen. Dessa ringar eller halor varar dock knappast mer än två och en halv timme, och de bär alltid, antingen genom sitt läges natur eller av något annat hemligt skäl, med sig de värsta händelser under den närmast följande tiden [I marginalen: Ringarnas verkningar], nämligen olycksbådande åska och blixtar som slår ned byggnader och dragdjur, fångenskap och dråp såväl av adelsmän som av menigt folk, och rån mot invånarna, dessutom ## Liber Primus, kap. 16 (s. 29–30) (maskinöversättning) Om vårens ringar. Kap. 16. Det bildas också andra ringar, vita, stora och täta, som omsluter en regnbåge med dess färger, med en mörk ring under; alla dessa syns genom återkastningen från svarta moln och vitheten hos den mycket täta snö som helt täcker jordens yta [I marginalen: Ringarnas mångfald], särskilt i februari och mars, på grund av solens avstånd och snedhet. Deras verkningar skiljer sig föga från de föregåendes, utom att den nedre ringens svartare moln förebådar att häftigare oväder är i antågande. [I marginalen: Ringarnas verkningar] Och detta tycks också havets rovfåglar förebåda och tillkännage, när de flyr från havet till fälten med oupphörligt skrän. Men dessa och liknande oväder (som det sagts ovan om virvelvinden) varar inte länge [I marginalen: Det våldsamma är mindre varaktigt]: ju häftigare de är i sitt anlopp, desto kortare är de i varaktighet. Och man bör märka att solens ljus, när det är höljt i dimma och klotet stundom under en större del av året går upp blekt och utan glans, sänder ut en svag och tunn värme från sig. [I marginalen: Mörk luft är skadlig] Därför frambringar den tunga och mörka luften, genom den svaga och splittrade värmen, halvmogna, omogna frukter som faller av med ofullständig blomning. Den tillför luften så mycket köld att fruktansvärd missväxt tycks följa därav; och detta och liknande ännu fasansfullare inträffar desto mer, ju bredare ringar utanför solskivan syns i svartare stormmoln och moln. [I marginalen: Utdunstningarnas verkningar] Det händer också, vare sig av denna eller någon annan orsak till olycksbådande utdunstningar, att väldiga trädstammar fälls i skogarna, att floderna sväller över sin vanliga fåra, att vallar brister, att en oändlig mängd människor och dragdjur dödas, och att vägarna genom fall av mycket djup snö blir oframkomliga; och när outhärdlig köld tillstöter, överraskas de resande, som varken vill eller förmår ta sig vare sig framåt eller bakåt, av plötslig olycka. Om dessa trångmål skall man längre fram, om krigen i snön, få se en del ännu fasansfullare. ## Liber Primus, kap. 17 (s. 30–31) (maskinöversättning) Om solens bilder. Kap. 17. Eftersom ljusare och mer långvariga bilder i alla nordliga länder brukar visa sig vid solens sidor en kort stund efter dess uppgång eller nedgång, har jag ansett det mödan värt att något visa [I marginalen: Lantmäns och sjömäns förutsägelser] med vilket omdöme eller vilken förutsägelse lantmännen eller skepparna brukar tolka sådana tecken; liksom deras sysslor till stor del är underkastade himmelska inflytelser, så är det också nödvändigt att de styrs med förutseende omsikt, sedan de noggrant har betraktat stjärnornas utseende och verkan. Solens bilder kallar alltså historieskrivarna (enligt Seneca i Naturales quaestiones) solar; de berättar om två och tre sådana. Dessa kallar grekerna parhelion, eftersom de i regel uppstår nära solen, eller eftersom de kommer nära en viss likhet med solen. [I marginalen: Parhelion] I övrigt har de ingen hetta; de är matta och svaga. Vissa definierar dem så: Parhelion är ett runt och glänsande moln, likt solen; [I marginalen: Erfarenhet vid förmörkelse] ty också vid förmörkelsens timme ställer vi ut skålar, som vi fyller med olja eller beck, för att iaktta hur månen ställer sig emot; eftersom den feta vätskan, då den mindre lätt röres, bevarar de bilder den tar emot. Liksom det alltså händer att bägges bild ses på jorden, så sker det i luften, när den har stannat så förtätad och klar att den har tagit emot solens anlete; detta tar också andra moln emot, men släpper igenom det, om de är rörliga eller glesa eller smutsiga. De rörliga sprider det nämligen, de glesa släpper ut det, [I marginalen: Det fläckiga återger ingen bild] de smutsiga och fula förnimmer det inte, liksom även hos oss det fläckiga inte återger någon bild. Av samma skäl brukar också två parhelier uppstå; ty inget hindrar att de är lika många som de moln som är lämpliga att visa solens avbild. Vissa anser dock att, så ofta två sådana avbilder uppträder, den ena bilden är solens och den andra bildens egen, så som det sker i speglar som står mitt emot varandra, eftersom spegeln återger allt den ser. [I marginalen: Spegeln återger allt den ser] De moln som åstadkommer detta sägs vara täta, lätta, glänsande, släta och av fast materia. Därför är alla dess avbilder vita och lika månens ringar, eftersom de lyser av solen genom en snett mottagen återkastning. Ty om molnet befinner sig under solen och närmare den, skingras det av den; ligger det långt bort, återsänder det inte strålarna och åstadkommer ingen bild; ty också speglar som står nära oss återger anletet [I marginalen: Speglar som står nära], men på långt håll inte alls, eftersom vår blick inte har någon återväg till oss. Lantmännen väntar sig regn genom dessa solar eller bilder. Om bilden har varat längre åt södra sidan och så småningom lämnat sitt sken bland molnen, som av detta i synnerhet brukar tätna, sår de då säkrare på kullarna under våren och i början av sommaren. [I marginalen: Man sår på kullarna, och varför] Skepparna åter ger mer än vanligt akt på seglen och rodret eller styret, om de ser dessa solar på samma sätt strida och försvinna vid solens sidor [I marginalen: Skeppare]; ty de vet av lång erfarenhet att svårare oväder då är i antågande. [I marginalen: Solar ses aldrig ovanför eller under] Plinius säger i bok 2, kap. 31, att flera solar ses samtidigt, men aldrig ovanför eller under, utan snett; aldrig vid sidan av eller mot jorden, inte heller om natten, utan antingen i öster eller i väster. En gång sägs de ha setts vid middagstid i Bosporen, och de varade från morgonen till solnedgången. Det ses också kring solskivan kransar och mångfärgade ringar [I marginalen: Kransar], av vars verkan furstar och adelsmän tror att allt lyckosamt kan hända dem, efter Julius Caesars exempel. Likaså hävdar Vincentius i Speculum historiale, bok 25, kap. 116, att det vid tiden för Henrik den yngres uppror mot sin fader kejsaren visade sig två klot i solens form, lika den dagliga solen i form och ljus, strålande i alla färgers skepnad på samma sätt som himlabågen. [I marginalen: Henrik den yngres uppror] Ofta brukar också i de götiska rikena (där natten inte är verklig utan bara föreställd) två eller tre solar visa sig. [I marginalen: Tre månar] Det finns också antecknat i den bildförsedda världshistorien att tre månar visade sig på himlen år 1313 efter Herrens födelse. [I marginalen: Tre solar visade sig vid tiden för min födelse] Dessutom visade sig år 1490, vid tiden för min och mångas födelse, i början av oktober tre solar och tre månar. ## Liber Primus, kap. 18 (s. 31–32) (maskinöversättning) Om månens halor, och åter om solens bilder. Kap. 18. Inte heller månen ses ibland utan sådana halor kring oppositionen mot solen; de visar nästan samma verkningar [I marginalen: Halornas verkningar] i fråga om vinterns beskaffenhet med snö, köld, oväder och rimfrost som de om sommaren brukar förebåda i regn, hagel och hetta; främst av det skälet att månen (enligt Aristoteles vittnesbörd) inte alls har någon egen princip, nämligen för att verka på de lägre tingen, annat än genom växlingen och mottagandet av ljus från solen [I marginalen: Månens svaghet]; och så blir den liksom en annan sol. Därför styrs den också, liksom de övriga stjärnorna, av solens glans, enligt Plinius mening i bok 2, kap. 9, [I marginalen: Månen lånar sitt ljus av solen] och lyser helt och hållet med ett ljus lånat av den, ett sådant som vi ser fladdra i vattnets återsken. Därför löser den med mildare och ofullkomlig kraft endast upp fukten, och ökar den till och med, den fukt som solens strålar förtär. Därför ses den också med ojämnt ljus, eftersom den först när den står mitt emot är full och de övriga dagarna visar jorden bara så mycket av sig som den tar emot från solen osv. [I marginalen: Tre månar, nattliga solar] Därför berättar också Plinius själv i den nämnda boken, kap. 32, att tre månar har visat sig, som de flesta brukar kalla nattliga solar. Solen har alltså alla färgers grund i sig. Och när månen står tillsammans med solen, är hela dess mot oss vända hälft mörk, eftersom jorden är mellan den och solen [osäker tolkning]. [I marginalen: Månljusets växlingar] Och när den har gått före solen mot öster, förmörkas den mot öster, och dess ljus ökar mot väster. Ju mer den alltså avlägsnar sig från solen, desto mer av ljuset visar sig för oss på dess kropp, i enlighet med dess rörelse, tills den står i opposition mot solen; och då är hela dess ljusa hälft vänd mot oss, eftersom jorden står mellan solen och månen. [I marginalen: Varför månen saknar eget ljus] Att månen inte har något eget ljus, liksom de övriga stjärnorna, såsom Helmandus anser i krönikorna, har sitt skäl i att alla stjärnor som är belägna ovanför solen befinner sig i den renaste etern, där allt som är där är naturligt och eget ljus (vilket också Plinius intygar i bok 2, kap. 10); detta ljus vilar helt med sin eld på solens sfär, liksom himlens zoner som ligger långt från solen och är betryckta av ständig köld. Men månen, som ligger under solen och närmast de förgängliga tingens region, som saknar eget ljus, kunde inte få ljus annat än från solen ovanför, vars återsken den ger. [I marginalen: Jorden blir ljus] Jorden blir visserligen ljus när den tar emot solens ljus, men den lyser inte tillbaka; [I marginalen: Månens kropp är tät] månen däremot sänder likt en spegel ut det ljus som den belyses med. Ty även om dess kropp är tätare än de övriga himmelska tingens, är den ändå mycket renare än den jordiska, sedan den tagit emot det genomträngande ljuset, så att den åter sänder ut det från sig, men utan att föra fram någon förnimmelse av värme till oss. Ty när ljusets stråle kommer till oss från sitt ursprung, det vill säga från solen, för den med sig naturen hos den eld som den föds av. Men när den gjuts in i månens kropp och lyser tillbaka därifrån, återgjuter den endast klarheten, inte värmen, [I marginalen: Månens klarhet utan värme] så som det visar sig i en spegel som ställts mot elden. ## Liber Primus, kap. 19 (s. 32–34) (maskinöversättning) Om köldens stränghet. Kap. 19. ... att frosten eller kölden har sin makt i norr som på sin egen plats kan visas för sinnena med många skäl snarare än med auktoriteter: Genom kölden brukar ryttaren blåsa på betslen, för att de inte skall skada hästarnas mun. Genom kölden växer alla frön som lagts i jorden upp bördigare. Genom kölden mognar vissa slag av äpplen och päron kring vintersolståndet. Genom kölden förläggs härbärgen, marknader och krig ut på de frusna vattnen. Genom kölden dör apor eller åsnor som förts dit från annat håll plötsligt. Genom kölden lever etiopier som tagits i krig eller som annars kommer dit inte länge. Genom kölden springer spikar ut ur väggar och portar och lås. Genom kölden spricker stenar på fälten, lerkärl och glaskärl. Genom kölden dras smorda skor eller stövlar samman till hornartad hårdhet. Genom kölden uppstår hosta, slem och liknande besvär. Genom kölden fastnar läppar som förs mot järn som med oupplösligt beck. Övrigt som liknar detta får man söka nedan om krigen på isen. ## Liber Primus, kap. 20 (s. 34–35) (maskinöversättning) Om rimfrost och snöfall. Kap. 20. [I marginalen: Rimfrost] I de nordliga länderna är rimfrostens kraft och snöfallet för det mesta så stort, [I marginalen: Snö] och ovädret så förskräckligt och den luftförmörkande dimman så tät, att de resande inte kan känna igen eller undvika [I marginalen: De vet inte om det är vän eller fiende] den närmaste som möter dem, vare sig det är en vän eller en fiende. Detta vållar all slags svårighet, eftersom det på båda sidor antingen hänger höga branter [I marginalen: Vägarnas svårighet] eller den sammanpackade snön är så hög att de som bär bördor knappast kan ta sig loss åt höger eller vänster. Men eftersom något önskvärt botemedel sällan ges mot branterna [I marginalen: Botemedel], skottar de med gemensam möda bort snön för att få plats åt dragdjuren och välter vagnarna upp på den, [I marginalen: Vägarna överhöljs av snö] för att fullborda den påbörjade resan; och detta gör de med sådan snabbhet som om de drevs av en rasande brand och en mycket besvärlig fara som skulle avvärjas i största hast, för att inte vägarna och skogarna, om längre dröjsmål kommer emellan, genom plötsligt fall av snö och rimfrost skall fyllas igen, så att man svårare kan känna igen vad som är väg eller fält. [I marginalen: Försiktighet på isväg] På isen däremot möter ingen eller sällan någon svårighet, eftersom allt erbjuds de resande i behaglig jämnhet, förutsatt att de akta sig för revor i isen genom tecken som satts ut vid revans mynning. [I marginalen: Tecken på säker väg] Dessa tecken visas antingen genom skorpiga isbitar som lämnats vid öppningens mynning eller genom gröna grenar av gran eller en som frusit fast i isen och sticker upp; och detta iakttas troget i lång rad och över många mil genom fiskarnas omsorg och flit, för att det inte skall hända att de resande går vilse, så som det skall visas längre fram om härbärgena och marknaderna på isen. [I marginalen: Träd tyngda av snö] I skogarna däremot möter ibland inte lätta hinder för dem som färdas mot varandra, genom att träd brister eller rubbas. Särskilt aspar står nämligen, på grund av snöns täthet, som spända bågar, tyngda av snö; vid deras lättaste rörelse faller en mycket stor snömassa ned över de resande och fördröjer dem inte litet; ja själva träden, som brutits av snöns tyngd och fallit i kors, gör vägen helt oframkomlig, så att de inte kan bana sig en utväg annat än med yxor som förts med för det ändamålet, så som jag intygar att det ofta har hänt mig och mitt följe. [I marginalen: Författarens erfarenhet] ## Liber Primus, kap. 21 (s. 35–37) (maskinöversättning) Om isarnas mångfald. Kap. 21. Vidare skall genom bilden i föreliggande figur och de tillfogade skälen visas hur stor och hurdan stränghet kölden har när den binder samman jorden, vattnet och de övriga fuktiga kropparna [I marginalen: Frost]; med detta förutskickat, att frosten (gelum) har fått sitt namn av att jorden binds samman av den; ty jorden kallas ge. [I marginalen: Ge] Men den inträffar med större stränghet [I marginalen: Köldens tecken] när nätterna tycks längre och klarare och luften är bestänkt med himmelsblå färg, sådan som blir kvar i förtätade moln efter solnedgången. Detta slags köld eller frost kallar nordborna grå; den är för levande varelser mycket fruktansvärd och skadlig. [I marginalen: Is, frost och vatten] Därav härleds också is (glacies) av frost och vatten, liksom gelacies, det vill säga fruset vatten. Och is är en sammanlöpning av det kalla och det fuktiga [I marginalen: Is], som genom överflöd av kyla får en sådan natur att det ena ofta kallas med det andras namn, nämligen isande i stället för kallt. När alltså dammar och sjöar som uppstått på höga platser fryser genom förskräcklig köld och växer genom tysta hålor och tillskott från ådror, anvisar naturen dem en brantare plats, så att de genast befrias från vattnens ofantlighet. Därav kommer det sig att de med ett gnisslande fall och ett snabbt störtande väcker en mycket hög rök [I marginalen: Utdunstningarnas pyramider] och omvända pyramider, likt himlens regnbågar ## Liber Primus, kap. 22 (s. 37–38) (maskinöversättning) Om snöns olika former. Kap. 22. För att förklara dessa snöbilder och fönster bör man lägga märke till att det i luften finns vissa luftiga orsaker [I marginalen: Varför vindar och virvelvindar uppstår] till att vindar och virvelvindar uppstår; vissa vattniga, som moln, regn, snö, hagel, bågar, regnbågar osv.; vissa eldiga, som blixtar, åskviggar, gnistrande sken, åska [I marginalen: Orsakerna till de himmelska företeelserna] och olika former av eld och företeelser, samt kometer. För att förstå detta vidare hävdar Augustinus i kommentaren till Genesis [I marginalen: Augustinus om Genesis]: Denna lägre, dimmiga luft blir fet av fuktig utdunstning; när den sätts i rörelse åstadkommer den vindar, och när den drivs häftigare [I marginalen: Luften] eld och åska; sammandragen moln, förtätad regn, frusen snö, upprörd hagel och utspänd klart väder, genom de dolda befallningarna av Gud, som styr allt han skapat från det högsta till det lägsta. I denna luft som omger jorden, och som därför tilldelats den svaga delen, inlagras alltså tunna andedräkter i form av ånga och väver samman vindpustar; dessa droppar också, tyngda av nattens köld, ned som klar dagg [osäker tolkning]. Men om kölden är häftigare och frosten vitare, vitnar de. Dessutom säger Aristoteles i första boken av Meteorologica: Den första orsak som sätter jordens och vattnets ångor i rörelse, så att luftens företeelser uppstår av dem när de lyfts, är sfärernas rörelse [I marginalen: Orsakerna till företeelserna: sfärernas rörelse], nämligen solens och de andras. Ty solen är, medan den närmar sig dessa ting och avlägsnar sig från dem, orsak till uppkomst och förgängelse av tillfälligheterna i dem, det vill säga av sådana ting som uppstår i dem. Ty medan dess värme tränger in i jorden, lyfts ur den en fuktig och torr ånga, och den skiljs i olika arter osv. Men när den uppstigande ångan drabbas av en häftig sammanpressande köld, uppstår rimfrost [I marginalen: Rimfrost], som är frusen ånga på molniga och kalla platser, varifrån snö, rimfrost och hagel faller. [I marginalen: Snö] Snö uppstår nämligen av moln som frusit genom köld och ånga; hagel däremot [I marginalen: Hagel] av moln långt från jorden; och det uppstår av fruset regn snarare om dagen än om natten och löses mycket snabbare än snö upp i vatten, så att det, när det är som störst, kallas oväder. [I marginalen: Oväder] När alltså alla ovannämnda verkningar inträffar av särskilda och åtskilda orsaker [I marginalen: Plats], beroende på plats, tid och stjärnornas inflytelser [I marginalen: Tid] som varierar sådana ting, står det tillräckligt klart hur olika och underbara snöns former och bilder [I marginalen: Stjärna] överallt kan finnas och ses, särskilt i de nordliga och angränsande trakterna; ja ju mer man närmar sig den arktiska polen, [I marginalen: Snön varierar mot norr] desto mer tycks den fallande snön variera i mängd och beskaffenhet, så att skälet till varför och hur så många former och bilder, som är dolda för alla konstnärer, så plötsligt präglas i så mjuka och små ting snarare är att förundras över än att utforska. [I marginalen: Mer att förundras över än att utforska] Ty på en och samma dag och natt finner man ibland 15 eller 20 eller fler åtskilda former. Vidare uppstår en inte mindre mångfald i de glas som för att hålla kölden ute sätts i badstugornas fönster. Ty medan sådana rum värms upp ljumt mot den ofantliga frosten, [I marginalen: På en dag ses 20 former] tycks dessa glas genom den yttre kölden och genom naturens underbara konstfärdighet vara målade med så olika bilder att vilken konstnär som helst som betraktat dem snarare kan beundra än efterlikna naturens förträfflighet. Men med tillämpad skicklighet uttänks och fullbordas genom konstnärernas flit mycket av detta till hemmets prydnad och fägring, sådant som av andra nationer knappast kan förvärvas med böner eller pengar. [I marginalen: Silverbägare] Därav hade det kommit sig att man såg många silverbägare förträffligt tillverkade med denna skicklighet. Dessutom dyrbara ylle- och linnevävnader [I marginalen: Ylle- och linnekläder] och underbara och passande målningar, så som det skall sägas något längre fram om målare och vävnader. Så undervisas de nordliga folken, som är utrustade med en inte otillbörlig skicklighet, inte mindre av naturens skönaste ting än konstnärer på andra håll i världen av mästarens skicklighet. [I marginalen: Köld och snö skadar ögonen] Vad haglet angår, som faller i olycksbådande storlek, nämligen som ett människohuvud eller ett kalvhuvud, brukar invånarna se det som tecken på kommande dödlighet. Och de är inte utan erfarenhet, eftersom köld och snö skadar ögonen, liksom ättika tänderna [I marginalen: Ättika tänderna] och törne fötterna. ## Liber Primus, kap. 23 (s. 38–41) (maskinöversättning) Om de ungas snöborgar. Kap. 23. Det är de nordliga folkens sed att med ett slags förutseende klokhet öva och sporra de unga [I marginalen: De ungas övningar i krigföring] i olika krigsövningar och konster att anfalla borgar [I marginalen: Törne fötterna]; de anser att det är särskilt nöjsamt för nybörjarna att ge sig i kast med sådant utan dråp och blod och utan någon som helst livsfara; och därför samlas de unga varje år om vintern, medan snön ligger kvar, på någon upphöjd plats i skaror, uppmuntrade av de äldre, och bär med gemensam möda samman ofantliga snömassor; av dessa ... bröstvärn i form av lägrets murar i rader ... i norr på isen, än hos östgötarna och västgötarna utkämpas. [I marginalen: Mycket rika betesmarker] Deras land har nämligen ett överflöd av mycket rika betesmarker för stuterier om många tusen, med utvalda örter som av naturen är lämpliga för att föda upp hästar, även om de ligger på mycket vidsträckta och spridda fält och inte på en enda äng, sådan som Strabo i bok 10, näst sista bladet, anför i Armenien [I marginalen: 50 000 hästar i de kungliga hjordarna], där han säger att femtio tusen hästar betar, vilka är kungliga hjordar. Dessutom hävdar han i bok 16 att Filip av Makedonien [I marginalen: Filip av Makedonien] och hans son Alexander kring Laodikeia hade över trettio tusen ston på bete; deras hingstar var trehundra; på denna plats fanns också hästtämjare och krigslärare som hade lejts [I marginalen: Alexander den store], och alla som var kunniga i krigsväsendet. ## Liber Primus, kap. 25 (s. 41–43) (maskinöversättning) Om människors löpning på isen om pris. Kap. 25. Två slag av människor som löper mycket snabbt till kapplöpningar och pris med hjälp av en särskild konst visas i denna figur. Det första är skogsfolket eller lapparna, som med krökta bjälkar eller långa stavar fästa vid fotsulorna förflyttar sig över snön i dalar och berg, och styr sitt störtande lopp i slingrande rörelse efter eget val [I marginalen: Slingrande eller godtyckligt lopp]; och detta gör de med den mest fulländade konst, vare sig man måste gå mot motgångar, eller vid de nöjsamma jakterna, av vars vinst de lever och når rikare förmögenheter, eller om detta skall försökas för prisets eller ärans skull. Och detta slag är främst bland scricfinnerna, om vilkas viktigare egenskaper det berättats i kap. 4 och 5 i denna bok, och längre fram skall en del om deras krigiska duglighet behöva upprepas. Här räcker det att ha sagt att dessa människor har en sådan och så snabb smidighet [I marginalen: Mycket snabbt lopp på bergens toppar] när de genomlöper de snötäckta bergens toppar, även om pris, som de övriga, stödda på plattare och kortare redskap, knappast kan nå på den plana och hala isen. Ja de som trampar snön och når det uppsatta målet dödar med pilar ett vilddjur som kommer emot dem. Men den som håller sig till löpningen på isen är knappast säker för de revor som ligger dolda under [I marginalen: Löpning på isen är försåtlig], så som det skall sägas nedan om krigen på isen. Det andra slaget däremot, som med platt och polerat järn, eller med platta ben av hjort eller oxe, nämligen skenben som har en naturlig halhet på grund av det inneboende fettet [I marginalen: Mycket snabb löpning på isen], fästa under sulorna i en fots längd, endast på den hala isen loppet ## Liber Primus, kap. 26 (s. 43–45) (maskinöversättning) Om de resandes härbärgen på isen. Kap. 26. Även om denna figur har tecknats och tryckts på min götiska karta år 1539 i Venedig, i patriarkatet, och är utsträckt längs en lång havssträcka vid Tyska havets stränder, och har belysts med färre förklaringar än vad som var tillbörligt, har jag ansett det riktigt att göra den mer känd med utförligare och klarare bevis och skäl, särskilt som det inte förefaller sannolikt (för att inte på de lättjefullas vis säga omöjligt) [I marginalen: De lättjefullas svaga omdöme] att varma uppvärmningsanordningar till nytta för människor eller dragdjur skulle kunna hållas fasta längre tid på isen. Därför skall detta sätt, enligt trogen tolkning av goternas gamla stadgar, utsträckas också till de angränsande ländernas stränder. [I marginalen: Allmänna vägar skall röjas] Sedvänjan är nämligen att de allmänna vägar som blockerats genom att träd och skogar fallit i oväder repareras med gemensam kostnad och möda, med bilor och yxor; men de som stängts av snöns täthet öppnas man för man genom att dragdjur och snöfordon får passera [I marginalen: Sättet att röja vägarna], eller också dras allmänna vägar längs havsstränderna eller över själva det frusna havet med tecken som sätts ut på isen [I marginalen: Allmänna vägar på isen], varifrån en öppen väg leder till människornas boningar. Och för att de nedre tyskarna, som bor i de vendiska städerna och länderna, inte på samma sätt skall hindras i köpmännens mycket stora handel av den myckna snön som fyller skogs- och fältvägarna, placerar de härbärgen [I marginalen: Härbärgen vid stranden eller på isen] på havsstranden och på platta skär eller på den öppna isen själv med en viss underbar flit. [I marginalen: Bjälkar som grund] De ordnar nämligen avlånga bjälkar, upphöjda två eller tre fot över isen, för att skilja grunden och husen, och ovanpå dem sätter de de nödvändiga husen, och dessa plankbeklädda på sidorna; de använder rikligt kolhärd i badstugorna [I marginalen: Inga rövare] (liksom allt annat som krävs för glada gästabud), och de fruktar ingen spejares, rövares eller försåtligt lurande mans list [I marginalen: Säkrare härbärge på isen än i ett palats], eftersom de gläds åt att ha vunnit mer säkerhet på isen än i ett palats; och de förblir desto säkrare och gladare, ju strängare kölden har blivit och ju starkare vindarna; dessa blåser under härbärgenas grund och gör den fastare, befäster och bevarar den, tills [I marginalen: Sydanvinden upplöser härbärgena] hela denna husbyggnad kring vårdagjämningen upplöses av sydanvindens varma andedräkt och förs bort till fastlandet utan att någon hyra för det lokala härbärget har betalats. [I marginalen: Albertus Crantzius vittnesbörd 1323] Om kölden i detta tyska eller götiska hav har Albertus Crantzius, den mest omsorgsfulle skribenten om alla länder, nämnt mer. Han säger nämligen: År efter Herrens födelse [I marginalen: Denna figur borde ha satts före kap. 28 om isredskapen, och den omvänt ha hänförts till föreliggande kapitel.] ## Liber Primus, kap. 27 (s. 45–46) (maskinöversättning) Om färden på isen mellan rämnorna. Kap. 27. Eftersom det i föregående kapitel om härbärgena på isen inte har framgått tydligt nog efter vilka tecken de resande styr sin färd i snöig eller frostig väderlek för att nå de avsedda härbärgena, eftersom överallt en så vid och slät färdväg breder ut sig att man för det mesta inte ser något annat än himmel, is och snö [I marginalen: De resande ser inget annat än is och himmel], så till exempel när de under vinterns stränghet med dragdjurens snabbhet strävar att färdas samma väg där de största flottor om sommaren har seglat mycket snabbt för vindarnas tryck [I marginalen: Sommarens flottor seglar på samma plats]; därför bör man lägga märke till att man brukar, sedan isen borrats igenom en smula, sätta enar eller granar i havet längs vägen, en på varje stadions avstånd, så att de fryser fast stående upprätt [I marginalen: Tecken för att hålla rätt väg], särskilt där isen av vägarnas undersökare befunnits starkare. Och där dessa tecken inte fanns, skulle inte mindre fruktan eller livsfara hota bland isens rämnor än för obeväpnade sjömän på öppna havet bland grymma sjörövare eller i den fasansfulla ödsligheten bland vildsinta odjur. [I marginalen: Lag om att tecknen inte får tas bort] Genom en mycket sträng lag har det därför föreskrivits att ingen får ändra eller föra bort sådana tecken, utom i krigstid, på grund av förrädare och spejare. [I marginalen: Försiktighetsmått mot spejare] Hur farlig människornas färd dessutom är bland de ovan nämnda rämnorna i isen skall visas av följande orsaker. Framför allt bör dock förutskickas att i allmänhet alla sjöar och stillastående vatten börjar frysa i oktober månad [I marginalen: Köldens och isarnas början], och att isen, när kölden ökar, på de flesta ställen förtätas så mycket att man, där ådror av levande vatten inte går in i sjöarna och dammarna, ser kvävda fiskar när isen löses upp. [I marginalen: Fiskarna kvävs] Men för att denna kvävning inte skall bli så förlustbringande bryts själva isen ständigt upp genom fiskarnas flit, för att den inte skall frysa till, så som det skall visas nedan i boken om vinterfisket. [I marginalen: Isens fasthet] Isen under den första och mellersta vintern är alltså så stark och seg att den vid en tjocklek eller täthet av två fingrar bär en gående människa; vid tre fingrar en beväpnad ryttare; vid en och en halv handsbredd ryttarskaror eller krigshärar; vid tre eller fyra handsbredder en hel legion eller tiotusentals människor [I marginalen: Isen bär ryttarskaror och fotfolkshärar], så som det skall berättas nedan om vinterkrigen. Även om denna isens styrka ses vara så kraftig, spricker den ändå, eftersom naturliga ådror och utdunstningar sjuder under den på de flesta ställen, i olika rännor eller öppningar, så att den över en mycket lång sträcka lämnar en rämna [I marginalen: Rämna i isen] liksom en väg över fältet eller en gata; denna spricka tar sig dock den kloke resanden förbi genom att gå runt, för att inte förlora den påbörjade resan och tiden. [I marginalen: Isens ljud som åska] När sådana sprickor uppstår, särskilt om natten, uppfattas de på långt håll inte annorlunda än som våldsam åska eller dånande jordbävningar. Men därför lämnar den omsorgsfulle resanden inget oförsökt för att fullborda resan mellan rämnorna. Men när isen lider mot början av april, litar ingen på dess tjocklek, ännu mindre på dess styrka, utom när han går i gryningen [I marginalen: Isen är otillförlitlig i april]; ty genom solens dagliga anblick blir den så skör att den som nyss hade burit beväpnade ryttare nu knappast kan bära en obeväpnad människa. [I marginalen: Plankbroar] Men vintervägarna, som genom den hårdhet kölden tillfört har blivit tjockare och fastare, ligger kvar längre som broar på sjöarna. De resande som skall stiga ned från isen på land, eller omvänt, måste dock ha en plankbro. Ty när solen har värmt stranden, smälter den bort isens hela förbindelse. [I marginalen: Sjön Veter, om vilken nedan] Jag tror inte att det här bör förbigås att det i östgötarnas rike finns en sjö, 60 italienska mil lång och 20 bred, kallad Veter; [I marginalen: Underbar natur] den är av sådan natur att den, när den har frusit under stormig vind och tiden för islossningen närmar sig, med mycket häftigt dån börjar sjuda och röras på botten och med stor våldsamhet bryta fram i de små rämnor eller sprickor som uppstår i isen; och den gör dessa på kort tid mycket breda, även om isen då hade en tjocklek av mer än en eller två alnar. Och då, med medverkan av den övre stöten, delas hela isen i flera stycken [I marginalen: De resande blir kvar på stycken av den sönderbrutna isen]; de resande som befinner sig på dem släpps knappast i land på annat sätt än genom Guds bevarande, eftersom naturens kraft där verkar mer hemlighetsfullt och underbart än i andra sjöar. [I marginalen: En viss sjö i Norge som inte fryser] Det finns också en sjö nära Norges rikes huvudstad Trondheim som aldrig fryser. ## Liber Primus, kap. 28 (s. 46–48) (maskinöversättning) Om isredskapen. Kap. 28. Liksom folken i varma eller tempererade länder synes vara fria från frost, köld, snö, rimfrost, is och vinterns gnisslande, så kan de knappast fatta [I marginalen: Folkens olikhet] med hur olika konster, botemedel och redskap de som bor under den kallaste norden själv skyddar sig mot och leder sig igenom sådana strängheter. [I marginalen: Naturens majestät saknar trovärdighet] Ty naturens kraft och majestät saknar i varje stund trovärdighet, om man i sinnet bara omfattar dess delar och inte helheten; hur mycket bedöms inte omöjligt att ske innan det har skett! Ty om själva ## Liber Primus, kap. 29 (s. 48–49) (maskinöversättning) Om goternas krigiska obelisker och resta stenar. Kap. 29. Det var en mycket gammal sed hos de forna goterna och svearna att de, där de på fält eller berg hade inlett och fullbordat häftigare strider, brukade resa stenar där, liksom egyptiska pyramider; genom att i dessa hugga in sådana lysande bedrifter med någon mycket kort inskrift trodde de att minnet av deras namn och bedrifter skulle föras vidare för evigt [I marginalen: Höga berg], så som de visor som var brukliga på samma tid, sammansatta i rimmade korta former och förda vidare genom århundradena ända till närvarande dag, har spritt denna sak till eftervärldens minne. Det finns nämligen i de nordliga trakterna mycket hårda berg av askgrå färg, som vida överträffar marmorns hårdhet; dessa brukar för det mesta skakas av jordbävning, blixt eller någon annan naturens stöt på sådant sätt att de stenar som huggs loss och faller ned [I marginalen: Bitarna blir obelisker] får dels formen av en pyramid, dels av fyrkantiga pelare, dels av fyrsidiga block och obelisker, som om de vore tillverkade genom naturens utomordentliga hantverk, så att det tycks vara onyttigt och fåfängt att tillfoga dem något. Dessa pelare, som först tagits fram på fälten och högre belägna platser, dels märkta med skrift, dels med inhuggna bilder, satte alltså jättar upp [I marginalen: Jättar], så som Vergilius i Aeneiden intygar med liknande ord, när han säger: Knappt skulle tolv utvalda män bära den på sin nacke, [I marginalen: Pyramider] sådana kroppar som jorden nu frambringar hos människor. [I marginalen: Obelisker] Men dessa pyramider eller pelare finns i större antal hos hälsingarna och på andra håll i norden. [I marginalen: Riken ödeläggs av pest, hungersnöd och krig] Men obelisker eller höga stenar, resta genom jättars och kämpars krafter, ses ingenstans oftare än hos östgötarna och västgötarna och de övre svearna vid vägskäl med två eller tre vägar, och i de vidsträckta ödemarker som för länge sedan tömts på invånare genom pest, hungersnöd och krig, och som ännu inte, på grund av invånarnas lättja eller försumlighet, har återförts till sin forna odling (medan jorden dittills frivilligt jublar, utom mycket sällan i form av nybruten mark). [I marginalen: Stenarnas längd] Dessa stenar, resta på de flesta ställen, har alltså en längd av 10 eller 15, 20 eller 30 fot och mer, och en bredd av fyra [I marginalen: Underbara skrivtecken som innehåller kämparnas bedrifter] eller sex fot, och har placerats i underbart läge, men i ännu underbarare ordning och med högst underbara skrivtecken, av mycket många skäl: nämligen i rak och lång ordning med skrift för att beteckna kämparnas strider, i fyrkant för att beteckna stridande skaror, i cirkel för att beteckna familjers gravar, och i kil för att beteckna att ryttar- och fotfolksled där eller i närheten har segrat med större lycka. [I marginalen: Orsak till stenarnas ordning] Skriften börjar på högra sidan vid stenarnas fot, går upp till toppen och slutar till sist, sedan den vänt tillbaka, vid den vänstra foten, eller också slutar den, i samma ordning åter höjd och sänkt längre in. [I marginalen: Bokstävernas ordning] Och varje bokstav har en tjocklek och längd som ett mänskligt långfinger. Även om många av dem längst ned på stenarna har frätts bort genom regnets och smutsens skadegörelse på grund av deras oräkneliga ålder, läses dock deras motsvarande innehåll mycket tydligt på detta sätt: Jag, Uffo, som kämpade för fäderneslandet, dödade 32 kämpar, och dödad till sist av kämpen Roluo vilar jag här. [I marginalen: Inskriftens lydelse] Vidare: Jag, betvingare av de våldsamma och försvarare av de förtryckta, full av ärr och ålderdom och omgjordad med svärd, ligger här, Ingoluus. [I marginalen: Gravskrifter] Medan andra sökte ära genom krigiska ting, förtjänade jag, Halstenus, som ägnade mig åt freden, odödligt lov. [I marginalen: Strabo om Thebe] Strabo hävdar också att det i Thebe finns vissa bokstäver skrivna på obelisker, som förkunnar dessa kungars rikedomar och makt och välde ända till Skythien och Indien osv., tributernas storlek [I marginalen: En här på 1 000 000] och en här på omkring tio gånger hundra tusen. Att pyramiderna är många och underbara intygar Isidorus i bok 15, kap. 11, Strabo i bok 17 och Plinius i bok 36, kap. 2. [I marginalen: Pyramider] Men Solinus i kap. 45 säger att de har uppförts med spetsar över all höjd, kanske för fåfäng skrytsamhets skull, nämligen för att pengarna inte skulle lämnas åt efterföljarna eller åt lömska rivaler. [I marginalen: För att pengarna inte skall lämnas åt otacksamma] Och om dessa redogör Pomponius Laetus mycket utförligt och anför att varje sten har en tjocklek av trettio fot. ## Liber Primus, kap. 30 (s. 49–52) (maskinöversättning) Om gravobeliskerna. Kap. 30. Men inte heller de forna goterna och andra folk i norden saknade minne av förfäderna [I marginalen: De gamlas minnesmärken], utan de reste också åt dem som de beslutat att lägga i jorden hedersstoder av höga stenar, så som man i dag ser väldiga stenblock i underbar sammanfogning, resta uppåt och på tvären genom jättars krafter i form av en mycket hög och mycket bred port, särskilt när man färdas två stora mil från staden Skara till landsortskyrkan Kelby. Där ser man nämligen vid ett vägskäl tre mycket väldiga stenar (som sagts förut) mycket vackert huggna med götiska skrivtecken. [I marginalen: En mycket stor mängd utvalda stenar] Om någon nyfiken forskare också vill genomvandra såväl ödemarker som öppna fält för att utforska liknande stenar, skall han finna oändliga skådespel, som det inte är nödvändigt att mer tröttsamt beskriva för de närvarande. En orsak kan dock vara närmare till hands: att inte långt från den mycket gamla staden Skara låg den kungliga borgen kallad Aaranes (om vilken det skall talas särskilt på annat ställe), kring vilken mycket hårda krig utkämpades under följande århundraden och släktled; om dessa har min käre broder och företrädare Johannes, ärkebiskop av Uppsala, skrivit underbara ting. [I marginalen: Östgötarnas stenar] Likaså finns det hos östgötarna och de övre svearna stormäns och adelsmäns borgar vitt och brett över landsdelarna på platser ... rensa. [I marginalen: Skeppsbrott undviks] Det finns också ganska höga strandstenar utan skrift, som genom förfädernas flit vänts mot de förrädiska hamnarna och genom ett tydligt tecken underrättar sjömännen, så att de undviker skeppsbrott. Det finns också en väldig och rund sten, som har tolv mindre liggande runt omkring sig, upphöjd en smula från marken med kilformade stenar, inte långt från huvudstaden Uppsala, [I marginalen: Morasten] kallad Morasten; på den tas den nye kung som skall väljas emot i närvaro av en oändlig folkmängd, [I marginalen: Kungarna bekräftas] och därefter bekräftas han genom heligare ceremonier av de katolska biskoparna, sedan han först avlagt ed att försvara tron. ## Liber Primus, kap. 32 (s. 52–53) (maskinöversättning) Om urverken. Kap. 32. Eftersom man nästan överallt i världen ser öppen redovisning av urverkens uppfinnare och av timmarnas indelning, vore det mer besvärande än fruktbart att här upprepa det uppenbara. Men man måste dock medge att [I marginalen: Urverkens bruk kom sent till norden], på grund av forntidens okunnighet och den gamla tidens enkelhet, den indelning av dagar och timmar som andra nationer nu använder (ja även klockornas bruk) [I marginalen: Klockor] nådde de nordliga folken mycket sent. Men nu har man i nästan hela det nordliga området tillverkat så fulländade, lätthanterliga och riktiga urverk, såväl genom inhemsk som genom utländsk konst, att inget mer än en klok skötsel tycks behövas för dem. [I marginalen: Uppsalas mycket förträffliga urverk] I domkyrkan i Uppsala (där, eller nära den, för 600 år sedan avgudadyrkan bedrevs på vissa kullar) har man ett mycket dyrbart och underbart urverk, genom vars dagliga och likaså nattliga rörelse planeternas samt solens och månens närmande och avlägsnande betraktas på det mest skarpsinniga sätt. Och detta har under dessa senare år, under ärkebiskop Jacobus ledning, som också införde ett privilegierat lärosäte i denna sin stad [I marginalen: Uppsala lärosäte], tillverkats till inte ringa kostnad, men aldrig att ångra, eftersom alla studerande i dessa länder är inte obetydligt benägna (liksom att omfatta andra dygder) att lära känna stjärnornas och himlakropparnas lopp, natur och verkningar; [I marginalen: Nordbornas lysande begåvningar] och detta vill jag också skall förstås om andra personer vid domkyrkorna, åt vilka genom Guds nåd mycket lysande begåvningar för det mesta har förunnats. [I marginalen: Fredrik III] [I marginalen: Gaddus] Den mycket kloke västgöten Bero anlitade Fredrik III framför alla i sina högsta råd. Så också Alexander VI östgöten Gaddus, som sedan dödades genom danernas försåt. Att bruket av moderna urverk har nått de nordliga länderna senare är inte underligt, eftersom Rom, den mest nyfikna av alla på allting, sägs ha haft ett oindelat dagsljus under mycket lång tid [I marginalen: Orsak till urverkens sena ankomst], tills Scipio Nasica först med vatten delade timmarna, liksom efter honom arkitekten Vitruvius delade dagjämningen och dagarnas [I marginalen: Stadens år 595] ... Och detta urverk hade han under tak år 595 efter stadens grundläggning. Sedan uppfanns ett urverk tillverkat av metaller, sand eller äggskal, som med kugghjul, vikter, små klockor och trådar visar timmarna och skänker stormännen förnöjelse. Ja också ett annat slag av urverk, med endast kraften av vridet stål, omvirat med senor, som så småningom vecklar ut sig och vrider hjulen i stället för vikter [I marginalen: Olika slag av urverk]; dess konstverk drivs av ren nyfikenhet till ett så högt pris att det, tillverkat av guld, silver och dyrbara pärlor, stundom tycks överstiga ett värde av tusen dukater, så som jag såg i händerna på en viss adelsman [I marginalen: Ringa vapen, dyrbara urverk], vars krigsvapen knappast kunde värderas till femtio dukater. Kunde inte staten, sargad av sexhundra oförrätter, med rätta klaga över en så självsvåldig medborgare? Liksom Plinius i bok 13, kap. 1 och 3, utropar mot salvhandlarna som uppfinnare av nya stölders verkstäder. [I marginalen: Uppfinnare av ny stöld] ## Liber Primus, kap. 33 (s. 53–54) (maskinöversättning) Om skuggurverken. Kap. 33. Att det hos människorna under polen finns ett oavbrutet ljus i sex månader [I marginalen: Var sex månaders ljus finns] och mörker där i lika många månader synes ha visats tillräckligt i de första kapitlen i denna bok. Men härefter anser jag att man bör möta mångas förundran över med vilka konstgrepp de fördelar tiden för vila och arbete vid indelningen av dagar, nätter och timmar. Därför bör man veta att invånarna i yttersta norden, som bor bortom 86:e graden av den arktiska polens höjd [I marginalen: Solur], inte har något bruk av solur, sådant som Anaximenes från Miletos sägs ha uppfunnit först i Lakedaimon (enligt Plinius vittnesbörd); inte heller av något annat urverk tillverkat med vikter, hjul, vatten eller mätningar genom linjer och mellanrum; utan att de endast använder mycket höga och låga klippspetsar, ordnade dels av naturen, dels genom konst, som med ofelbar slutsats skuggar solstrålarna och skiljer dagens delar åt [I marginalen: Klippspetsar som urverk], liksom de om vintern, nätter och dagar (när månen inte lyser), genom fåglarnas och fältens djurs läten och åtbörder (av vilka det där finns en oändlig mängd) [I marginalen: Oändligt många fåglar] mycket tydligt genom erfarenhet mäter tidens förlopp. Och med sådana, liksom med obelisker eller skogens tecken, är de nöjda. [I marginalen: Skogens vilddjur visar timmarna] Vilken vägledning invånarna vid stränderna av Ishavet eller det skytiska havet använder när de seglar under den arktiska polen skall visas på annat ställe; likaså sysslorna hos dem som arbetar i månens ljus. Att det ovan sagts att människorna under polen känner igen dagens åtskilda timmar genom djurens läten och åtbörder [I marginalen: Hermes Trismegistos] är inte underligt, eftersom både tama och vilda djur i följd bevarar den av naturen inplantade instinkten för tidens ordning, så som är uppenbart för de erfarna. [I marginalen: Timmarna visas genom urin] Ursprunget till dagarnas indelning anses dock vara hämtat från Hermes Trismegistos, som delade in dagen och timmarna genom att ett egyptiskt djur släppte sin urin tolv gånger. [I marginalen: Dagjämningen visas genom vildåsnans skri] Ett liknande tecken av denna natur berättas också om vildåsnan, som den 15 mars skriar oftare, tolv gånger om dagen och lika många gånger om natten, som tecken på den då inträffande dagjämningen. ## Liber Primus, kap. 34 (s. 54–56) (maskinöversättning) Om stavarna. KAP. 34. [I marginalen: Vapenövning] Liksom latinska och grekiska författare försäkrar att goterna har fulländad erfarenhet och försiktighet i vapen och krigiska övningar, så säger också de götiska skribenterna att de hemma och ute äger kunskap om och erfarenhet av många nyttiga ting, och särskilt kunskapen om stjärnorna, med vilken de i högsta grad kan förutsäga det kommande, såsom den här bifogade bilden delvis visar. [I marginalen: Kunskap om stjärnorna.] Här ses en gammal man och en yngling som håller en stav märkt med götiska tecken, inristad på sådant sätt att det syns [I marginalen: Stavens beskrivning och kraft.] med vilka redskap de i den äldsta tiden, då bruket av böcker ännu inte fanns, med ofelbart utfall lärde känna månens, solens och de övriga stjärnornas krafter och inflytanden, [I marginalen: Gyllentalet, söndagsbokstaven och månfaserna läses av på stavarna.] såsom nästan alla invånare känner dem i vår tid. Staven är alltså gjord i en människas längd och har på båda sidorna årets antal veckor, med sju götiska bokstäver för varje vecka, genom vilka gyllentalen och söndagsbokstäverna (efter kristendomens antagande) särskiljs med inhemska ord och figurer. [I marginalen: Ordet ”bok” är tvetydigt] De använde inte heller några andra böcker för att tyda stjärnorna i tidernas mångfaldiga kretslopp, även om forntiden kallade de gamlas små skrifter för böcker. Ännu i dag kallar vi det grönskande trädets bark för bok (liber). Men det var opassande att klara vetenskaper ## Liber Primus, kap. 35 (s. 56–57) (maskinöversättning) Om åskans tecken för varje månad KAP. 35. [I marginalen: Åska är vanligare om sommaren.] Även om man under alla årets tider brukar iaktta ångor och rök, ur vilka åska och blixtar alstras när molnen stöter mot varandra, sker det ändå mest om sommaren, då de genom värmens kraft dras upp i större mängd och lyfts högre, såsom är uppenbart för alla. [I marginalen: Ångorna drivs ut] Om vintern och våren däremot, även om tjock rök och ångor snarare drivs ut ur jordens inre än dras upp, stiger de ändå mindre till luftens övre delar på grund av bristen på värme, utan stannar längre ned för att frambringa regn och vindar. [I marginalen: Hösten är kall och torr.] Om hösten åter, som (enligt Seneca) är kall och torr, finns varken fukt som kan lyftas eller värme som kan lyfta den, eftersom allt tycks förtäras av den hårdaste frost. [I marginalen: Järtecknande åska om vintern.] Och fastän detta enligt naturens vanliga ordning brukar ske nästan överallt på jorden, händer det likväl i de nordliga delarna (såsom också Herodotos menar) att järtecknande åska ibland inträffar om vintern, kanske [I marginalen: Svavelådror.] på grund av de varma utdunstningar från gruvorna som där finns i överflöd, och svavelådror, som inte låter vissa sjöar (såsom skall sägas längre fram) frysa till ens under de kallaste vintrar. [I marginalen: Bönder och skeppare oroas av åskan.] Denna åska oroar, eftersom den kommer i otid, bönderna och skepparna med desto mindre förundran [osäker tolkning]: även om de bedömer denna vinteråska som järtecken iakttar de ändå dess verkningar för varje månad då den inträffar. [I marginalen: Jan.] Åska i januari betyder att vindarna blir starkare än vanligt och att grödan växer upp rak. [I marginalen: Febr.] I februari för den med sig mycket stor dödlighet, särskilt bland dem som lever i överflöd. [I marginalen: Mars.] I mars att starka vindar sväller, också årets fruktbarhet och larm i domstolarna. [I marginalen: April.] I april regn som är lämpligt för sådden och ett glatt utseende på åkrarna, som skall vara hela året. [I marginalen: Maj.] I maj betecknar den allt det motsatta, brist på gröda och en fruktansvärd dyrtid på alla ting. [I marginalen: Juni.] I juni förebådar den rikligare fruktbarhet, men också sjukdomar att frukta. [I marginalen: Juli.] I juli också överflöd på säd, men förstörelse av baljväxter och frukt. [I marginalen: Aug.] Åska i augusti betecknar fredlig samvaro mellan människorna, men fruktansvärd sjukdom. [I marginalen: Sept.] I september årets fruktbarhet, och att krig, uppror och dråp står för dörren. [I marginalen: Okt.] Åska i oktober anses järtecknande, eftersom den visar att oväder förestår på land och till sjöss. [I marginalen: Nov.] I november, även om den inträffar mycket sällsynta år, utlovar den ändå fruktbarhet för det följande året. [I marginalen: Dec.] Åska i december betyder överflöd på alla ting och glad samvaro mellan människorna. Det finns dessutom andra iakttagelser av blixtar och åska ur Plinius bok 18, sista kapitlet, som också de nordliga folken brukar iaktta. När det om sommaren åskar häftigare än det blixtrar, förebådar det vindar från det hållet; [I marginalen: Vindar.] om det tvärtom åskar mindre, regn. [I marginalen: Regnskurar.] När det blixtrar från klar himmel kommer regn och åska och oväder, [I marginalen: Regn.] och det svåraste när det blixtrar från alla fyra väderstreck. När det blixtrar bara från nordost förebådar det vatten följande dag. [I marginalen: Vatten.] När från norr, vind. [I marginalen: Vind.] När det under klar natt har blixtrat från söder, eller från nordväst eller västan, visar det vind och regn från samma trakter. [I marginalen: Morgonåska.] Morgonåska betyder vind, middagsåska ymnigt regn. Dessutom betyder det mycket varifrån blixtarna kommer och vart de drar bort. [I marginalen: Den förfärligaste åskan kommer från nordost.] De förfärligaste är alltså de som genom norr når väster; de bästa när de vänder tillbaka till de östliga delarna, ty när de har kommit från himlens första del och dragit bort till samma del förebådas den största lycka. [I marginalen: Den största lyckan.] Men jordens övriga delar förblir olyckliga. Det blixtrar utan åska mer om natten än om dagen. [I marginalen: Människan dödas sällan av blixten.] Och denna ära har naturen givit människan, att hon sällan dödas av blixten. Men när det har hänt är det mer fromt att begrava människan i jorden än att bränna henne. [I marginalen: Sår av blixt.] Sår av blixt är kallare än andra. Djur dör genast av blixtens första slag, men inget djur antänds av blixten om det inte redan är dött. [I marginalen: Djuren dör genast.] ## Liber Primus, kap. 36 (s. 57–58) (maskinöversättning) Om goternas alfabet KAP. 36. [I marginalen: Nordliga jättar.] Från urminnes tid, då det fanns jättar i de nordliga länderna, det vill säga långt innan de latinska bokstäverna uppfanns och innan Carmenta kom från Grekland med Evander till Tiberns mynning och den romerska marken och, sedan aboriginerna fördrivits, lärde detta råa och helt vilda folk seder [I marginalen: De nordliga folkens bokstäver är äldre.] och bokstäver, hade de nordliga rikena sina egna bokstäver. Ett tecken på detta är stenar av ovanlig storlek, fästa vid de gamlas gravar och grottor. Om någon tvivlar på att de har åstadkommits med jättekraft [I marginalen: Bokstäver inristade i stenar.] och i en mycket gammal tid, må han gå dit och se större under, till förstummelse, än någon skrift kan utlova eller ge. Med dessa har man alltså (såsom står i min käraste broder Johannes Magnus, min företrädare som ärkebiskop av Uppsala, historia bok 1 kapitel 7) bedrifterna i stenar ## Liber Secundus, inledning (s. 59–60) (maskinöversättning) GOTEN, ÄRKEBISKOPEN AV UPPSALA, OM DE NORDLIGA TINGENS UNDERBARA NATUR. Andra boken. FÖRORD. Hur stora vattnens under är, särskilt i den väldiga oceanen norrut mot riket Norge och dess många öar, har många, och däribland framstående, författare försökt visa, kanske mer på andras utsago än genom egen iakttagelse eller erfarenhet. Även om en sanningsenlig eller mer sannolik uppfattning, på grund av den outrannsakliga naturens majestät, inte i allt har instämt med dem, bör man ändå inte förvägra deras skrifter, som på något sätt är underbyggda, en stor del av tilltron. Ty så stora under (av vilka några skall fogas till nedan) finns i oceanens väldighet att de knappast kan påvisas ens med det förnämsta förnuft, såsom med Guds nåd skall förklaras nedan om vidundren och odjuren. Det som ännu måste återupptas med dunklare skäl skall visas i de följande kapitlen; och där de tidigare tidernas och författarnas skäl inte har räckt till, stänger vi inte vägen för eftervärlden att lägga fram tydligare, när de vill och kan. ## Liber Secundus, kap. 1 (s. 60–61) (maskinöversättning) Om vattnens brinnande. FÖRSTA KAPITLET. [I marginalen: Svavelådror.] Det finns alltså vissa svavelådror nära vattendrag, som ofta, när de antänts, sprider sig vida omkring i form av lågor för att ödelägga allt runtomkring. Detta skådespel ser invånarna på Island och i Skottland, dessa mycket kalla länder, med ständigt tilltagande glöd. [I marginalen: Den dyiga sjön vid Växjö.] Dessutom finns i södra Götaland, inte långt från staden Växjö, en sjö på slätten, full av dy, som genom sin eldiga kraft lämnar tillbaka allt som kan kokas, när det sänkts ned i den och dragits upp med ett snöre, kokt eller bränt så gott som på ett ögonblick eller en mycket kort stund. Man har funnit att en sjö nära metropolen Trondheim i riket Norge har en liknande natur, [I marginalen: Trondheim, Norges metropol.] särskilt av det skälet att den aldrig fryser till mitt i kölden, såsom ovan kortligen har visats och, om det behövs, skall visas nedan i kapitlet om källorna. [I marginalen: Svavlet värmer.] Dessutom kommer det i de nordliga bergens gruvor av svavlet att det värmer, liksom av solen att den torkar. [I marginalen: Solen torkar.] Det är en fröjd att se hemligheten: vatten som andas ut eldiga ångor, en glöd och värme som är vänlig mot vågorna och som oupphörligt kommer med bäckens lopp, varigenom den annars brukade släckas. [I marginalen: Elementen förbundna.] Därför säger filosoferna att elementen binds samman med varandra i ömsesidiga omfamningar och förenas i ett underbart förbund, de som enligt vad man förstår strider mot varandra genom sin olikhet, så att en fuktig substans frambringar eldiga ångor. Dessa, när de utgjutits i rännor, värmer visserligen luften, men när de har gjorts ljumma anpassas de mycket lämpligt till badens ljuvliga bruk och nöjen efter dem som leder dem, ja, de ges som en mild medicin, så att man utan pina får vård, utan fasa bot och ostraffat vinner hälsa. [I marginalen: Vård utan pina, bot utan fasa, och hälsan vinns ostraffat.] Härav skiljs svavelbaden, som genom jordens eldiga ådror får både sitt ursprung och sin näring, med rännor som alstrar ljumhet, tills de, när den eldiga ångan lösts upp, förvandlas till kall beskaffenhet. Fast står ändå skriftens utsaga, i Vishetens sista kapitel: [I marginalen: Elden har kraft i vattnet.] ”Elden hade i vattnet kraft utöver sin egen förmåga, och vattnet glömde sin släckande natur. Lågorna å andra sidan skadade inte köttet på de förgängliga djur som vandrade i dem, och de smälte inte den goda födan, som annars lätt smälte som is.” Dessutom berättar Augustinus [I marginalen: Augustinus om offerelden.] att offerelden, som under de sjuttio åren av den babyloniska fångenskapen hade levt under vattnet, slocknade när Antiochos sålde prästämbetet till Jason. [I marginalen: Hieronymus.] Vidare försäkrar Hieronymus att elden har denna natur att den, när tillräckligt brännbart lagts till, inte bara stiger mot höjden utan förtär allt, både vatten och klippor. [I marginalen: Cassiodorus.] Cassiodorus nämner dessutom i bok 3 av sina brev Vulcanus berg: [I marginalen: Eld dold i vattnet.] om detta tycks det underbart att det, antänt av en sådan samling lågor, hölls dolt av havets böljor, och att glöden där oupphörligt levde, den som så mycket vatten tycktes överhölja. [I marginalen: Volaterranus.] Den som dessutom vill se efter i Volaterranus bok 25 skall finna att det finns ett slags beck och en orm som släcker eld, [I marginalen: Vatten väcker eld.] ja, också att det finns en sten i Egypten vars natur är sådan att den, när den överhällts med vatten, låter elden ånga fram, liksom bränd kalk, som inte antänds när man tillför beck, olja, kåda, fett eller annan vätska, utan bara av vatten, såsom Augustinus intygar i bok 21 om Guds stad; [I marginalen: Augustinus bok 21 om Guds stad.] där visas genast för dem som nyfiket forskar hur stor naturtingens hemliga verkan är. Ja, Plinius berättar också i bok 14 kapitel 20 att torkad vindrägg tar eld och brinner av sig själv utan näring. [I marginalen: Vindrägg] De övriga undren med eld och vatten räknar samme författare utförligt upp i de sista kapitlen av bok 2. ## Liber Secundus, kap. 2 (s. 61–62) (maskinöversättning) Om vissa bergs hemliga natur KAP. 2. Det finns många berg på jorden som, för sin storlek, höjd och olika underbara ting och arter, dock med skiftande berättelse och skäl, prisas av de stora skribenterna, [I marginalen: Vesuvius.] såsom Vesuvius, [I marginalen: Etna.] Etna, [I marginalen: Campanus.] Campanus och de övriga, som genom de särskilda uppgifterna om dem till största delen är välbekanta till namnet. Inga är dock oftare i de nordliga människornas minne än de spanska bergen, som förr berömda och ädla personer och folk av ringa stånd mödosamt har genomvandrat när de vallfärdade till Compostela, [I marginalen: Spanjorernas präktiga härbärgen.] och som med underbart lovord har prisat kungarnas präktiga härbärgen, eftersom de där har tagits emot med största människokärlek och fått den bästa vederkvickelse. Dessutom finns i Tyskland underbara och stora berg, inte mindre höga och väldiga än av enastående egenskaper. Vesuvius sägs vara underbart av den anledningen att det ofta ger ifrån sig ett ljud inte olikt en råmande: [I marginalen: Bergets råmande.] när detta sker, anser man att det nästan alltid sker genom en väldig kraft av aska som skall kastas ut. Mycket likt berget Vesuvius är det berg som enligt Hieronymus under Titus första år kastade ut så mycket eld ur sig och väckte en sådan brand att det brände upp skogar, åkrar och ängar och de omkringliggande trakterna. [I marginalen: Islands berg.] Men vilken natur bergen på Island har tror jag nu är känt för nästan hela världen, [I marginalen: Snö på toppen och eld vid foten.] och därför har vi, utöver de gamlas berättelse, på vår götiska karta, som kompletterar Ptolemaios beskrivning, visat att dessa bergs läge och natur är enastående, nämligen att det på deras topp finns så gott som ständig snö och vid deras fot en svaveleld som oupphörligt brinner utan att förtäras. De som kommer närmare kvävs lätt av kraften i det stoft och den aska som väller fram, och särskilt som det på många ställen syns [I marginalen: Brännheta svalg] brännheta svalg med aska från förbrända berg och dalar; dessa förbereds åter till förbränning genom tysta tillväxter av svavel som växer till, liksom i ett kretslopp av tider. Inom Norges gränser finns också mycket väldiga och höga berg, [I marginalen: Norges högsta berg.] som det tar fyra dagsresor att bestiga och lika många att stiga ned från toppen. Men vilka höga berg min nordliga trakt har skall vid tillfälle visas nedan. Ty de är många och höga, [I marginalen: Det nordliga Sveriges berg.] och ständigt föder de både träd och djur av olika slag. ## Liber Secundus, kap. 3 (s. 62–63) (maskinöversättning) Om de drunknades skuggor som visar sig. KAP. 3. För att förklara detta kapitel måste man observera att [I marginalen: Varför Island kallas så.] Island är ett land som ligger under nordpolen, särskilt utsatt för nordvästvinden (Circius) och nära Ishavet; och därför förtjänar det att kallas islandet, eller det yttersta Thule, som ingen av de gamla har underlåtit att omtala. [I marginalen: Det yttersta Thule.] Dess invånare sägs av Saxo från Själland vara mycket måttfulla; de är i sin religion tillräckligt kristna och har en egen skrift och en historia om storslagna bedrifter. [I marginalen: De återger förfädernas bedrifter i sånger och rim.] Ännu skriver de ned vad som sker i deras egen tid; detta återkallar de också i sånger och rim och ristar in det på uddar eller klippor, så att ingenting går förlorat hos eftervärlden utom genom naturens våld. [I marginalen: Islands utsträckning.] Öns läge sträcker sig mellan söder och norr, med en längd av hundra tyska mil. Till största delen är den bergig och oodlad, särskilt mot den norra trakten, [I marginalen: Circius.] på grund av den nämnda nordvästvindens stränga pustar, som inte ens låter buskar växa upp. Ön förtjänar att prisas för ovanliga under. Ty det finns en klippa eller udde på den (såsom berörts i föregående kapitel) som liksom Etna sjuder av ständiga eldar. Där tros finnas en plats för straff och rening av de orena själarna. [I marginalen: Andar eller skuggor visar sig.] Där finner man nämligen att andar eller skuggor av drunknade, eller av sådana som dödats genom något annat våldsamt öde, visar sig öppet för människors tjänster [osäker tolkning], [I marginalen: Spöken visar sig för människorna.] så tydligt i möten med bekanta människor att de tas för levande av dem som inte vet om deras död, och man ger dem handen. Och misstaget upptäcks inte förrän skuggorna har försvunnit. [I marginalen: Misstaget upptäcks vid skilsmässan.] Invånarna förutsäger mycket ofta furstarnas öden och vet genom uppenbarelser av spöken som visar sig vad som sker längre bort i världen, såsom skall framläggas tydligare nedan i kapitlet om trolldomsbländverk. Dessa mysterier var inte dolda för Vergilius, som säger så: Genast hördes röster och ett väldigt jämmer, och spädbarns själar som gråter på tröskelns början. Inte långt härifrån visas, utbredda åt alla håll, sorgens fält: så kallar man dem vid namn. ## Liber Secundus, kap. 4 (s. 63–64) (maskinöversättning) Om strandgrottornas fasansfulla ljud KAP. 4. Det finns dessutom i de nordliga trakterna ett märkligt landskap som heter Ångermanland, [I marginalen: Ångermanland.] vars invånare är mycket skickliga jägare; därigenom, nämligen genom försäljning av dyrbara skinn, vinner de nämligen väldiga rikedomar. [I marginalen: Jägare.] De är också utmärkta jordbrukare, så att de förutom de flata och sluttande åkrarna förstår att med hjälp av eld och snö göra höga bergssidor till mycket fruktbara åkrar. [I marginalen: Jordbrukare.] De sätter nämligen eld på tät snårskog och örter vid höstdagjämningen, [I marginalen: Sättet att bereda jorden för sådd.] och den aska och det stoft som därav uppstår lägger de omsorgsfullt ut för det snöfall som kommer efter, så att de genom dess seghet blir feta som av kogödsel. Därav kommer det sig att de därifrån får en gladare gröda och en rikligare skörd. Men om detta skall sägas längre fram om jordbruket. Detta landskap har också flera mycket höga berg, [I marginalen: Mycket höga berg.] vars toppar med snöns ständiga vithet hela året erbjuder en upphöjd anblick för dem som seglar på Bottniska havet, [I marginalen: Bottniska havet.] så att de, sedan de sett detta högst framträdande märke, kan undkomma mycket många olycksbådande faror och nå tryggare hamnar. Dessutom, när sjömän av en händelse eller med avsikt har kommit nära bergens fötter, som står i det djupaste svalget, uppfattar de en så stor fasa av böljornas höga sammanstötande [I marginalen: Fasan för det våldsamma ljudet.] att de, om de inte undkommer genom brådstörtad rodd eller en stark vind, blir nästan livlösa av blotta rädslan och under många dagars lopp, på grund av förvirringen i huvudet, knappast återfår sitt förra förstånd och sin hälsa. Dessa bergs fötter har vid böljornas inflöde och återflöde slingrande skrevor eller klyftor, skapade av naturen med ett tämligen häpnadsväckande konstverk; i dem alstras i ett långt svalg detta fruktansvärda ljud, liksom en underjordisk åska. [I marginalen: Bergens slingrande skrevor.] Liksom en oförvägen ungdom en gång gav sig i kast med att undersöka orsaken till detta, mer nyfiket än försiktigt, så förlorade de genast livet med förundran, när farkosterna fylldes med vatten från de övre skrevorna och av vindarnas larm. [I marginalen: Naturen lär att undvika faran.] För att denna fara likväl skall undvikas visar bergens omätliga höjd med sin topps snöiga vithet tydligt ett tecken för dem som seglar längre bort och förmanar dem att fly i förväg, så att naturen, detta outrannsakliga ljuds upphov, inte skall tyckas ha givit något botemedel mot det dolda och lömska onda. [I marginalen: Vattnens sorgligaste pladder.] Ja, detta förfärliga ljud, som andas ut från samma berg, når också genom luften på flera mils avstånd de seglandes öron och förmanar dem att fly långt bort från den undergång som detta sorgligaste pladder innebär, vilken de som befinner sig nära inte kan uthärda. [I marginalen: Tatarernas berg. Vincentius i Speculum historiale bok 31 kap. 24.] Men vad Vincentius i Speculum historiale bok 31 kapitel 24 anser om ett liknande ämne skall visas med hans ord, såsom de står: ”Hos tatarerna finns ett litet berg, på vilket det sägs finnas ett hål, varifrån det om vintern kommer ut så väldiga stormar av vindar att människor knappast och med stor fara kan ta sig förbi där. Om sommaren hörs där alltid ett visst ljud av vindar, men det kommer svagt ut ur hålet.” [I marginalen: Berget Vesuvius.] Också Dion Merula från Alexandria försäkrar att man i Vesuviusbergen ibland hör ett så våldsamt ljud i underjordiska grottor att det sägs vara mycket likt åska, ja, att de också ovantill tycks råma som på jorden. [I marginalen: Ljud under isen likt åska.] Men i de nordliga frusna sjöarna hörs under själva isen, på grund av den instängda vinden, ett ljud som inte är mindre än ett våldsamt åskdunder som pressas samman i sidorna av molnens täthet; om detta skall något visas i kapitlet om fisket på isen. Plinius berättar också i bok 2 kapitel 82 att man hör ett ljud ovanför bergen, orsakat av deras ihålighet. [I marginalen: Fallande vatten väcker stort ljud.] Inte heller lämnas okänt att Suidas säger att det finns katarakter i Donau, det vill säga klippor som ligger under vattnet liksom högar, mot vilka denna flod faller och studsar tillbaka med stort ljud, medan den virvlar kring klipporna. ## Liber Secundus, kap. 5 (s. 64–65) (maskinöversättning) Om havsmunkens klippa. KAP. 5. [I marginalen: Ön Fare.] Under det en gång mycket rika riket Norges välde, nära ön Fare, finns ett framträdande berg i oceanen, som de sjöfarande med en passande benämning kallar Munken. [I marginalen: Klippan som kallas Munken.] Den har nämligen genom sitt naturliga läge och genom delarnas utskärning, särskilt toppens, en vävd kåpa, ja, också den egenskapen att den mycket tryggt tar emot och tröstar alla som flyr till den i svår storm. Ja, ve alla dem som, drivna av vindarnas kraft, inte når dess fåll eller famn; ty där rasar nordvästvindarna och nordanvindarna så våldsamt [I marginalen: Nordvästvindar.] att sjömännen, för att undkomma dess stränghet, tvingas att med yttersta konst och kraft, möda och den högsta erfarenhet varje ögonblick ge akt och vaka över hur de skall fly till denne Munk som till en tryggare hamn. [I marginalen: Bergens namn efter det som hänt.] Det finns också namn på andra berg, givna efter det som hänt, efter natur, läge, egenskap och liknande, såsom Valla i sina historier nämner om ett berg i Spanien som kallas Åsnemulen (Bucca asini), [I marginalen: Åsnemulen i Spanien] och ett annat berg, Kärlekens berg, som kanske, liksom folket är fullt av kärlek, också självt har gjorts mer utbrett och förstorat. Hur det än förhåller sig med kärleken, mångfaldigas långt fler sorgens berg till namn och gagn, [I marginalen: Sorgens berg.] som tränger in de dåraktiga älskande i åsnemulen för att de skall krossas av de två tandraderna, nämligen sin egen ånger och sin makes svek. Mycket sällan finner man i denna strid segerns eller triumfens berg. [I marginalen: Bergen visar hamnarna.] Dessutom tycks det i de nordliga vattnen finnas mycket många höga berg, liksom tecken på en trygg hamn, som man skall söka sig till i vilken storm eller stiltje det än må vara. Men framför deras inlopp ligger många blinda skär dolda, [I marginalen: Blinda skär som vågorna slår mot avvärjer skeppsbrott.] som, liksom de när vinden är svagare överväller många farkoster, så räddar de på ett mer underbart sätt när de röjs av stormen genom vågornas uppkastade skum. Det finns dessutom falkberg, örnberg och korpberg, som visar sjömän som skall lägga till trygghet, eller dem som flyr försiktighet så att de inte närmar sig. [I marginalen: Falkberg. Korpberg. Örnberg.] Vidare finns stridens berg, ja mycket starka borgar, särskilt i östra Finland, uppförda över klippornas pass med anledning av striderna med moskoviterna och befästa med en sådan befästning av konst och natur att bergen, varifrån anfallet än kommer, lättare hejdar belägrarna än själva borgarna. [I marginalen: Stridens berg. Kivaneb.] ## Liber Secundus, kap. 6 (s. 65–66) (maskinöversättning) Om den krönta klippan och mängden av fisk. KAP. 6. [I marginalen: Västerbotten.] För att inget av naturens verk skall förtigas visas här att det i Västerbotten, mot Nordens yttersta delar, i Luleå socken i Uppsala stift, [I marginalen: Luleå.] finns en havsklippa som på folkspråket kallas Biuraklubben; [I marginalen: Biuraklub.] den tycks för dem som seglar långt bort ha en tretandad eller krönt topp. Om de inhemska, som är mycket erfarna fiskare på havet, inte hade glädje av dess anblick, skugga eller hamn, skulle de varken ha ett tryggt liv eller finna ett bekvämt uppehälle. Ty genom dess underbara höjd räddas de som irrar omkring, när den skådas mitt i vågorna sedan det tätaste mörker av moln uppstått (såsom jag själv erfor Herrens år 1519). [I marginalen: Här räddades författaren från skeppsbrott. 1519.] Ty mörkret av den förtätade luften och dimman brukar vara så stort att den som håller i fören på en liten båt knappast kan ses från aktern. När man lägger till vid stranden ser man likväl vid dess fot på alla håll en så stor mängd fisk att det väcker stor häpnad hos synen och skänker magen fullständig mättnad. [I marginalen: Mängden av fisk som skall torkas av vindarna.] En del av denna fisk brukar nämligen, beströdd med havsvattnets salt på slätten vid bergets fot för att torkas av vinden, bredas ut över den plana marken på en yta av två eller tre tunnland; [I marginalen: Sättet att torka fisk som skall föras med fartyg över havet till Tyskland.] en del brukar resas upp på stänger och spännas ut på ställningar, särskilt fisk av större slag, för att torkas av sol och luft. All sparas likväl antingen för husbehov eller för köpmännens vinstgivande förvärv, också för behov och nöjen på andra sidan havet, framför allt för att man genom att byta bort dem skall skaffa sig förråd av säd (som där mognar sparsamt på grund av den omgivande kölden), och för att kunna erbjuda dem som bebor ödemarkerna som läckerheter, så att man i gengäld får skogens rikedomar i dyrbara skinn. [I marginalen: Genom varubyte får man säkert uppehälle.] Ty så har det ordnats genom Guds försyn, att de som har fått olika tings förmåner skall föda varandra genom ömsesidigt byte av varor. [I marginalen: Olika gåvor.] Somliga har nämligen överflöd av fisk, andra av vilt, andra av åkrar, för en glad samvaro, så att de genom olikheten i avkastning finner en livlig och trogen nytta av godset och en önskvärd enhet mellan sinnena. [I marginalen: Plinius.] Plinius menar likväl att fisk ges åt invånarna genom naturens välgärning och av annat skäl tas ifrån dem. Vid foten av detta krönta berg uppstår alltså en så stark lukt av den upphängda fisken [I marginalen: Fiskens tunga lukt.] att de som seglar dit känner den komma emot sig på långt avstånd till sjöss. Och när de har uppfattat denna lukt förstår de som kämpar i stormigt mörker att rädda sig själva och sitt gods från hotande skeppsbrott. [I marginalen: Genom lukten undviks skeppsbrott.] ## Liber Secundus, kap. 7 (s. 66–67) (maskinöversättning) Om oceanens tidvatten, eller flod och ebb. KAP. 7. [I marginalen: Roest. Loffoth. Charybdis.] På min götiska karta, eller beskrivning av de nordliga länderna, finns vissa vikar av oceanen inristade här vid Norges kuster, nämligen Roest och Loffoeth, mellan vilka det finns en så stor öppning i havet, eller charybdis, att den genom sin plötsliga virvel på ett ögonblick sväljer sjömän som oförsiktigt närmar sig, sedan styrmannens kraft och skicklighet berövats dem, särskilt dem som inte känner platsens natur, eller som annars drivits dit av stormarnas kraft, eller som av förakt ringaktar den hotande faran. [I marginalen: Mycket skickliga skeppare krävs.] Därför hyr de som vill segla dit från de tyska kusterna alla de skickligaste skeppare eller styrmän, som genom lång erfarenhet har lärt sig hur de genom att gå snett och styra rätt tryggare kan undkomma farorna. [I marginalen: Visaren, kompassen.] Och dessa brukar över en lång sträcka till havs inrätta sin färd genom att variera den efter visarens riktning, så att de inte faller i charybdis; och särskilt kring de mycket folkrika byarna Andanes och Trondanes och tre andra öar, där en del av havet kallas Mostastrom; [I marginalen: Andanees. Trondanees. Mostastroem.] på denna plats är tidvattnet högre än i de övriga närliggande vattnen. Ty havet sväller där in i grottorna när floden kommer, och strömmar ut igen vid ebben, med vilken väldig kraft forsar och rivande böljor än störtar fram. [I marginalen: Runda svalg.] Detta hav befars (såsom sagts) med mycket farlig utgång, eftersom de som seglar vid ogynnsam tid plötsligt rycks in i runda svalg. [I marginalen: Resterna av skeppsbrotten återlämnas inte.] Resterna av skeppsbrotten återlämnas mycket sällan, och om de återlämnas ser virket så nött ut av stötarna mot klipporna att det ser ut som om det vore överdraget med ludd och sönderslaget. Och i detta visar sig naturens makt övergå de fabelaktiga symplegaderna, det fruktade Malea och den sicilianska Charybdis och stora under. [I marginalen: Gudomen verkar fritt var, när och hur den vill.] Hur svårt det är att ange orsaken till detta intygar naturforskarna; de tillskriver den likväl den framvällande gudomen, så att den fritt verkar det på det sätt, i den mån och där den vill. ## Liber Secundus, kap. 8 (s. 67–68) (maskinöversättning) Om charybdis och isarnas underbara natur KAP. 8. [I marginalen: Den farliga seglatsen på det nordliga havet.] Eftersom det sagts i närmast föregående kapitel hur farlig seglatsen på den norska oceanen är, särskilt där sjömännen av outrannsakligt skäl är i fara genom den väldiga charybdis, om de inte har sett sig mycket väl för [osäker tolkning], anser jag nu att det, när någon har undkommit ett sådant, knappast bör tillskrivas mänsklig kraft utan gudomligt beskydd, särskilt hos dem som genom våldsamma stormar efter långt och vidsträckt irrande på havet drivs dit som främlingar okunniga om platserna; [I marginalen: Främlingar okunniga om platserna.] sådana tror jag att spanjorerna eller fransmännen är, som går in på en okänd kust genom fientligt våld eller av iver att röva. [I marginalen: Det sjömännen behöver.] Man måste visserligen medge att de är mycket erfarna med sjömännens visare eller kompass, eller med lodet för att utforska djupet; men denna trakts kust har ett annat utseende än afrikanernas eller morernas. Här finns nämligen mycket långa nätter, mycket stark kyla, klippor som på sina ställen ligger dolda som torn, vilda och fruktansvärda vidunder, såsom skall visas nedan om odjuren. Dessutom finns skorpbildade isar, liksom väggar av väldiga hus som rivits ned av stormarna, som på nära håll kommer att vålla oundvikliga skeppsbrott. [I marginalen: Det som är fruktansvärt för sjömännen.] Men allt detta är lättare att uthärda, i vilken fara man än skall utstå, än att få erfara det irländska folkets medlidande, [I marginalen: Irländarnas sed.] som (såsom kan bevisas med mycket många exempel, som här utelämnas) brukar med tårar locka till sig de nödställda för att sedan släppa dem, berövade sitt gods och halvdöda, till de sönderslitna skeppen. [I marginalen: Isens underbara natur.] Men vad beträffar att förundras över isarnas natur, så hålls det för säkert att is (enligt Saxo) driver i stora massor till Islands kust; om en skorpa av den förvaras i ett kärl försvinner den genast, hur stor omsorg man än lägger ned, så snart den övriga isen av detta slag drar sig bort från udden ut på djupet. [I marginalen: Is som håller sig om sommaren.] Men i de väldiga ödemarkerna, särskilt under enbuskarnas barr, likaså under halmen i väldiga lador och under spån av gran, bevaras den ännu medan solen står i Lejonet; och när den tagits fram därifrån använder vällustiga drinkare den, medan solens hetta varar, nedsänkt i vin eller öl. Ingen blandar dock snö i bägare med någon dryck som skall drickas, på grund av dess orenade seghet; [I marginalen: Snömalar.] den har nämligen dolda och medfödda malar, liksom ylletyg. Detta kapitels bild har gått förlorad. ## Liber Secundus, kap. 9 (s. 68–69) (maskinöversättning) Om Grönlands skinn- eller läderbåtar. KAP. 9. I kapitel 3 ovan i denna bok tycks det till stor del ha förklarats vilken natur och egenskap isens land Island har genom uppenbarelsen av andarna hos dem som nyligen har kvävts i vattnet när de var ute för att fiska. Härnäst skall visas vägen från hamnen Vestrabord på samma Island till den höga havsklippan som kallas Huitsark, [I marginalen: Hamnen Vestrabord. Huitsarch.] som ligger mitt på seglatsen till Grönland; där finns ett slags sjörövare som använder skinnbåtar och som, seglande efter behag, lurar på köpmännen genom att utifrån borra hål i deras kölrum, såväl ovantill som nedtill. [I marginalen: Skinnbåtar.] Jag såg själv år 1505 två sådana små läderbåtar uppsatta på muren som för att beskådas, ovanför den västra porten inne i domkyrkan i Oslo, som är helgad åt den helige Halvard; [I marginalen: Kung Håkon av riket Norge.] det sades att detta rikes kung Håkon hade tagit dem när han med en krigsflotta seglade förbi Grönlands kuster, kanske när de tänkte sänka hans fartyg. [I marginalen: Två läderbåtar.] Invånarna i det landet brukar nämligen skaffa sig en inte ringa vinst av byte genom dessa och liknande lömska konster, med vilka de med förslagen list i tysthet borrar hål i skeppens plankor nedtill (såsom sagts) och åstadkommer att vattnet tränger in och att de genast sjunker. Britannerna däremot (såsom Plinius menar i bok 6 kapitel 16) använder flätade farkoster som är omsydda med mycket starkt läder. [I marginalen: Skepp utan järn.] Men moskoviterna och bottningarna i norr använder skepp som är hopfogade med vidjor och rötter och bestrukna med beck utan något järn, såsom skall visas nedan om moskoviternas rövare. [I marginalen: Papyrusskepp.] Taprobanes skepp är av papyrus och använder ankare i fören och aktern, på grund av det grunda havet som under vattnet är delat av mycket djupa rännor, liksom flodfåror. Ja, åt rännorna anförtror de aldrig ankarna, på grund av den omärkliga botten. Plinius bok 6 kapitel 22. ## Liber Secundus, kap. 10 (s. 69–70) (maskinöversättning) Om skeppsbrotten vid Grönland. KAP. 10. Vad som skall tolkas av detta tillräckligt fasansfulla skådespel visas utan omsvep med många fall och ord; dock skall det kortligen framläggas varifrån och för vilka detta sker, nämligen att detta lands kuster är mycket sandiga och fulla av svalg, [I marginalen: Sandiga svalg.] som om man skulle färdas mellan djupa dalar och höga berg; på deras topp borrar träd som ryckts upp av stormarnas kraft och drivits dit, ruttnande och där fastsatta, lätt hål i skeppen vid minsta beröring; och även om dessa med konst och möda vill undkomma dessa faror, tillåts de ingalunda det genom de våldsamma vindarnas kraft. [I marginalen: Nordvästvinden.] Ty nordvästvinden (om vars våldsamhet tillräckligt har berörts ovan i första boken) är så häftig i de nordliga vattnen, [I marginalen: Vid fullmåne är vindarna våldsammare.] särskilt när fullmånen sammanfaller, att den måste fruktas som ödesdiger och fruktansvärd av alla som seglar dit. Men de som detta drabbar är först och främst portugiserna, som vill söka nya länder för att föreviga sitt folks ära (mer än för rikedomarna). [I marginalen: Hamnlösa kuster.] Det är också spanska och franska skepp som drivits dit av mycket våldsamma vindar, så att de mot sin vilja går in på dessa ogästvänliga kuster och får dubbelt straff, eftersom de inte känner det folkets språk för umgänge och inte har dess trofasthet utrönt. Dessutom ser man på stranden människoboningar som liknar kullstjälpta skeppsskrov. Och med rätta, ty av valarnas revben, som av stora stockar, bygger invånarna sina hus och täcker dem omsorgsfullt med mossa och buskar för att hålla snö och regn borta. [I marginalen: Huitsark, sjörövarnas tillflykt.] Men de östligare delarna av detta land (med den nämnda klippan Huitsark emellan) vetter mot Norge; [I marginalen: Vardahus.] de fortsätter mot Norges konungs ointagliga borg Vardahus, men mot den norra trakten och den västra delen breder de ut sig utan känd gräns för länder och vatten. ## Liber Secundus, kap. 11 (s. 70–72) (maskinöversättning) Om pygméerna på Grönland och klippan Huitsark. KAP. 11. [I marginalen: Huitsark.] I närmast föregående kapitel tycks det kortligen ha talats om den höga klippan Huitsark, som ligger mitt i havsstråket mellan Island och Grönland; och det är inte tröttsamt att återkomma till den för att förklara den utförligare. Ty på den bodde omkring Herrens år 1494 två ryktbara sjörövare, Pining och Pothorst, [I marginalen: Sjörövarna Pining och Pothorst] som med de nordliga konungarnas strängaste påbud för sina grymma rövarbragder hade förvisats från all mänsklig gemenskap tillsammans med sina medbrottslingar bland sjörövarna, liksom till trots och förakt för alla riken och beväpnade; och de begick många grymma dåd mot alla som seglade, vare sig nära eller långt bort; liksom också vid en annan, tidigare tid vitaliebröderna (så kallade), flera och mer ryktbara sjörövare, [I marginalen: Vitaliebröderna, om vilka Albertus Crantzius i Vandalia.] begick stora illdåd och till sist med samtliga nordliga rikens gemensamma vapen rensades bort från de levandes skara. Likaså straffades en viss Kniphoff år 1525 av hamburgarna, tillsammans med sjuttio medbrottslingar, sedan de dragits ut ur ett mycket mäktigt skepp som kallades Galion, med halshuggning och uppsättning på stegel. [I marginalen: Kniphof.] På denna mycket höga klippas krön har genom de nämnda Pinings och Pothorsts försorg en kompass formats med cirklar och linjer av bly, i en tämligen vid rundel; [I marginalen: Kompassen.] därmed har ett genare riktmärke givits åt dem som vill röva, så att de vet åt vilket håll rikare plundringar kan sträckas ut. Dessutom ses på bilden ovan två krigare av olika storlek; [I marginalen: Pygméer eller dvärgar.] av dem kastar sig den mindre till växten, en liten människa, oförskräckt mot den större och jublar som segrare. Ty han kastar sig i varje läge mot de större med inte mindre mod än om han kunde berömma sig av jättemakt och få övertaget. Åter om desamma. KAP. 11. Jag skulle knappast tro på människors ofta upprepade berättelse om det underbara i detta land Grönland (som har fått sitt namn av batalissus, eller den framträdande sanden, men av andra kallas Grönland efter grönskan), [I marginalen: Grönlands batalissus.] en berättelse som också har gjorts för mig av allvarliga män, att invånarna i detta land måste föra krig mot en mängd tranor, om inte Plinius, i bok 7 kapitel 2 när han talar om de skytiska folken, anförde liknande i skrift och med skäl. Han säger nämligen på det nämnda stället: ”Ovanför astomernas folk, i den yttersta delen av bergen, berättas om spithameiska pygméer, [I marginalen: Spithameiska pygméer.] som inte är längre än tre spann, det vill säga inte över tre spann; de har ett hälsosamt och ständigt vårligt klimat, eftersom bergen skyddar dem från nordanvinden; att de ansätts av tranor har också Homeros berättat. [I marginalen: Homeros.] Det sägs att de, sittande på baggars och getters ryggar och beväpnade med pilar, vid vårtiden med hela sin skara drar ned till havet och förtär dessa fåglars ägg och ungar; [I marginalen: Äggen förtärs för att fienderna inte skall föröka sig.] detta fälttåg fullbordas på tre månader; annars kan man inte stå emot de kommande flockarna av tranor.” Och från denna uppfattning tycks inte heller Solinus avvika i kapitel 15, där han säger att pygméerna har drivits bort från staden Gerania av en mängd tranor, [I marginalen: Pygméerna fördrevs av en mängd tranor.] och tillägger att det är uppenbart att tranorna om vintern i mycket stort antal flyger till den norra trakten. Inte heller må det vara motbjudande att erinra om hur de styr sina fälttåg. De går under ett slags krigsfälttecken, och för att inte vindarnas kraft skall stå emot dem när de färdas till de bestämda platserna sväljer de sand och barlastar sig med upptagna små stenar till en måttlig tyngd; därefter lyfter de sig till de högsta höjderna för att från en högre utsiktspunkt mäta ut vilka länder de skall söka sig till. [I marginalen: De barlastar sig.] Den som litar på färdvägen går före flockarna, tuktar tröghet i flykten och driver samman skaran med rösten. [I marginalen: Tranornas ledare.] När dess röst har blivit hes, efterträder en annan. När de skall flyga över havet söker de sig till sunden, och dessa är det lätt att upptäcka med ögonen som underliggande platser där de kan befria fötterna från bördan av småsten. Så har sjömännen berättat, som ofta har överösts av ett regn av stenar genom en sådan händelse. [I marginalen: Sjömännens vittnesbörd.] Sanden spyr de inte ut förrän de är trygga i sin boplats. Alla har en endräktig omsorg om de uttröttade, så att alla, om några har mattats, samlas och lyfter upp de trötta, tills krafterna har återvunnits genom vila. [I marginalen: Tranornas natur.] Nattvakten delar de upp så att var tionde är vaken med skri; försumlighet röjs genom att stenen faller. Med åldern blir deras fjädrar svarta, såsom skall visas utförligare nedan i kapitlet om tranorna och pygméerna. ## Liber Secundus, kap. 12 (s. 72–73) (maskinöversättning) Om Norges kusters outrannsakliga djup. KAP. 12. Så stort är det omätliga djupet vid de flesta av Norges bergiga kuster att man, när ett blylod sänkts ned med så mycket rep som det allra största skepp kan fyllas med, inte kan finna någon botten; [I marginalen: Botten som inte kan förnimmas.] och naturens kraft är sådan att ju högre bergen skjuter upp mot höjden, desto mer outrannsakligt djup visar sig vid deras rötter, [I marginalen: Bergens allra högsta höjd anses mycket ringa i jämförelse med himlen.] även om deras höjd över jorden anses mycket ringa i förhållande till himlen. Också dessa bergs fötter är så fulla av grottor, så djupa och sneda att man, när rep sänkts ned, med största svårighet kan få veta vart deras öppning går. [I marginalen: Skepp förtöjs utan ankare.] Dessutom är kusterna i landet Taprobane (enligt Plinius kapitel 2 bok 7) uppdelade på samma sätt som sandiga rännor av outrannsakligt djup, i vilka invånarna inte vågar sänka ned ankare. [I marginalen: Bornholm.] Vidare finns på ön Bornholm, som lyder under danernas konung, inte särskilt stora sjöar vars djup man inte finner. [I marginalen: Dalkarlarna.] Slutligen finns hos bergsfolket dalkarlarna, det vill säga dalarnas män, en sjö som kallas Runden, det vill säga den runda, som inte tillåter någon mätbar botten. [I marginalen: Rundisualia, det runda svalget.] Vidare finns inte långt från Sveriges kungliga stad Stockholm en plats bland havsskären som på folkspråket kallas Rundisualia, det vill säga det runda svalget, så att man inte heller där kan utforska hur djup dess botten är. Dessutom finns flera brunnar och små sjöar vars djup, fastän det mycket ofta har utforskats, inte kan utrönas. Det syns också mycket långa men mycket smala grottor i klippor och berg, liksom urholkade eller uthuggna med järn, som löper in i mörka vrår; när vatten kommer in i dem med dån, i stiltje eller storm, väcks ett fruktansvärt ljud; [I marginalen: Fruktansvärt ljud.] om de som närmar sig inte snabbt drar undan öronen överväldigas de av ett så våldsamt klingande att de i flera timmar förblir utan hörsel och tynande, på grund av det övermäktiga intrycket. ## Liber Secundus, kap. 13 (s. 73–75) (maskinöversättning) Om hamnarna med järnringar. KAP. 13. Sedan det i föregående kapitel sagts hur outrannsakligt djupet är vid Norges kuster mellan de högre bergen, skall nu visas hur de som seglar dit tryggare utan ankare kan finna och förtöja sina ankringsplatser bland slingrande och skärfyllda svalg. [I marginalen: Järnringar fästa i bergen.] Därför ser man här järnringar, större än en krigares sköld, som med smält bly har fästs i sidorna på många berg längs havsstråket efter varandra, genom forna goda konungars frikostighet och bekostnad, särskilt mot den rika staden Bergen, för att stora farkoster, när tidvattnet eller stormen tränger på, genast skall kunna göras fast med rep som läggs ut, liksom mellan dolda grottor. [I marginalen: Skeppen binds fast.] Men de som vill anförtro sig åt en så farlig labyrint måste vara väl förtrogna med vägarna. [I marginalen: Skärfylld kust.] Ty kusten är så full av skär och klippor att de oerfarna ingalunda kan komma ut därifrån eller fram; ja, på grund av svårigheten och strävheten hos denna och liknande platser (såsom skall sägas mer särskilt nedan om fientliga flottor) kommer de att lida skeppsbrott. Och om krigsskepp eller sjörövarskepp kommer dit genom fientligt anfall eller drivna av stormar, förtärs de, berövade råd och hjälp, mycket ofta dels av hunger, dels av köld, dels av invånarnas angrepp, i ett ömkligt skådespel, liksom om de skulle strida mot elementen. [I marginalen: Fienderna förgås av hunger och köld.] Och om någon läser nordmännens och danernas annaler, [I marginalen: Kristian II, danernas konung.] skall han i ett liknande fall finna den förfärliga olyckan i denna olycksaliga utgång i allt, särskilt hos kung Kristian II. Därför avskräcks fienderna mycket ofta från att gå in bland dessa skär, för att de inte skall krossas strängare och mer i hemlighet av öppna eller dolda stenar mellan bergen än av öppna fiender på djupet. Om den farliga övergången över bergen Scars och Sula mellan Sverige och Norge. KAP. 13. [I marginalen: Jämtland. Vesterhuff.] Det finns i de nordliga rikena ett landskap som heter Jämtland, som sedan urminnes tid lyder under ärkebiskopen av Uppsala med en gård eller sätesgård som kallas Vesterhusia. [I marginalen: Den farliga sommarvägen.] Från detta Jämtland gör landets invånare och vägfarande pilgrimer om sommaren en lika fruktansvärd som farlig färd över de mycket höga berg som nämnts i rubriken; om vintern färdas de annars över frusna kärr, dammar och älvar på kortare genvägar och stigar, vart de vill. Ty dessa berg är mycket väldiga, sådana som knappast finns i Europa, och har på den östra sidan, där man går in vid foten, portar eller öppningar i den hårdaste flinta, uthuggna eller genomborrade dels genom en naturlig klyfta, dels på forna furstars bekostnad för allmän nytta. [I marginalen: Den instängda kölden nästan dödlig.] Bakom dem känner man mellan bergens sidor, även mitt i sommaren, en så stark köld att vägfararna, om de inte har skyddat sig med mångdubblad klädsel som om vintern, råkar i nästan obotlig fara genom luftens plötsliga omslag, tills det lyckas dem att komma ut ur dessa bergsinnanmäten och kalla dalar. Därefter hotar ibland en större fara dem som har flera dagars färd ned från bergen, [I marginalen: Hängbroar.] där hängbroar som fästs vid bergens sidor med stöttor av trä ses brutna eller halvt sönderslitna på grund av snöskred, av träd som ryckts upp av stormen eller av fallande stenar. Och för de rådvilla finns inget annat hopp än att de väntar på att broarna skall lagas genom invånarnas gemensamma arbete, [I marginalen: Ingen omväg.] eftersom ingen omväg kan finnas över de mycket höga bergen och genom de mycket djupa dalarna. När vägfararna i förväg ser att detta och liknande förestår, för de med sig tillräckliga förråd, som om de genast skulle utstå och uthärda en belägring i ett läger; annars har de ringa bekymmer för lastdjuren, [I marginalen: Mycket rika betesmarker] på grund av överflödet på gräs och tillgången på vatten. Ty längs hela vägen väller ur bergens armar fram mycket rika källor med en tämligen behaglig smak, som lovordas av alla. Att de resande där får utstå så stor svårighet är inte underligt, ty på grund av klippornas höga stup, som med största svårighet kan undvikas eller lagas, tycks allt behöva genomträngas med den skarpaste uppfinningsrikedom, och särskilt som platsen på ett ställe är oframkomlig och på ett annat fylld med ras eller stenar. Dessutom är stigarna så smala att de förorsakar vägfarare och lastdjur, särskilt ovana, yrsel i huvudet och dimma för ögonen, och ofta ett fall som inte kan göras ogjort. ## Liber Secundus, kap. 15 (s. 75–76) (maskinöversättning) Om vägstoderna på de snöiga bergen. KAP. 15. Det finns också berg som med ett annat ord på folkspråket kallas Doffiafiel, eller om du föredrar, Doffrini, och som skiljer Sverige från Norge; [I marginalen: Doffrinska alperna.] de är av sådan massa och höjd att de för dem som färdas många dagars väg mot väster eller öster, på grund av de osmälta snömassorna, ständigt syns vitglänsande, liksom vita moln som förtätats i den högsta luften. [I marginalen: Vägfarare överväldigas ibland av snömassorna.] Därav brukar det hända att de som färdas dit på grund av plötsligt snöfall ser vägarna stängas; ur dem söker de till sist med mödosamma krafter ta sig loss, inte mindre än om de, instängda mellan isiga vågor, försökte komma ut. [I marginalen: Uppresta stoder.] Därför har det genom forna konungars (som en gång var mycket fromma i Norge) förutseende frikostighet skett att höga stoder, uthuggna i levande sten, ses uppresta längs bergstopparna och är mycket starkt fästa med bly eller järn, så att de inte faller genom vindarnas kraft. [I marginalen: Jättar förvandlade till stenar.] Och det saknas inte de som tror att dessa stenstoder en gång var jättar och att de, på grund av de bländverk de gjorde mot den katolska trons bekännare, genom förbannelse av den helige kungen och martyren Olav, skyddshelgonet, har förvandlats till sådana stoder (för att de ständigt skall vara tecken på räddning för dem som färdas på dessa snöiga berg). [I marginalen: Demoner. Den helige kung Olav.] Ja, det tycks också vara mottaget genom rykte och tro att dessa stoder var demoner och att de, genom samme helige Olavs böner, för att de inte skulle stå i vägen för hans predikan, har bragts i den gestalt i vilken de, sedan de antagit kropp, gäckade de människor som skulle omvändas till tron på Kristus. Vare därmed hur som helst: liksom det inte är en saga att snön mellan de högsta bergens kammar och bland skrovliga klippor och fasansfulla skär är djup på en mycket lång väg, så bör man också fromt tro att den barmhärtige Guden, som räddade Jona ur havet och gossarna ur elden, när mänsklig hjälp saknades har tillåtit tecken till människornas räddning; [I marginalen: Tecken till vägfararnas räddning.] dem har han befallt att genom dessa och liknande botemedel bli tryggare, så att de inte skulle gå under, kvävda i en så stor fara. [I marginalen: Etnas aska och Etiopiens sand.] Det är inte heller underligt med så täta och djupa snömassor som här finns på en passande plats, då också Etnas aska och Etiopiens sand brukar överväldiga och omsluta såväl invånare som köpmän och beväpnade soldater, ja trycka ned hus och tak och tynga skogar så att de faller, så att de, när de skakats, genast krossar allt med sin outhärdliga tyngd. [I marginalen: Prokopios om gotiska kriget.] Vittne till detta är Prokopios i bok 2 om gotiska kriget, som också förutsäger att en fruktansvärd dyrtid på säd hotar genom askans utbrott. [I marginalen: Snöbollar som vuxit river borgar.] Det har också befunnits i de svenska länderna att små fåglar genom sin flykt har satt igång små snöbollar, genom vilkas tillväxt och fall, när sydanvinden blåste, borgar och gårdar har kastats omkull. [I marginalen: Härbärge.] Det finns likväl på dessa doffrinska berg ett härbärge där vägfarare på denna farliga färd kan vederkvickas, dock inte försett med vin, som i de apenninska alperna eller i Spaniens berg, vilka är lyckligare, om de bara kände sitt eget goda. ## Liber Secundus, kap. 16 (s. 76–77) (maskinöversättning) Om färd i mörkret. KAP. 16. Ibland, när nytta eller nödvändighet tvingar, har de nordliga folken också ett tämligen sinnrikt sätt att ta sig genom skogarna nattetid, ja också om dagen, när det i Nordens avlägsnare delar före och efter vintersolståndet är oavbruten natt. [I marginalen: Oavbrutna nätter.] Och de som behöver dessa hjälpmedel letar upp murken ekbark [I marginalen: Ekbark som ljus.] och lägger ut den med ett visst mellanrum längs den väg de tänkt färdas, så att de genom dess sken kan fullborda färden vart de vill. Och det är inte bara barken som åstadkommer detta, utan också den murkna stammen och själva svampen, som kallas agaricus, [I marginalen: Agaricus lyser om natten.] som växer i toppen på det ollonbärande trädet; dess kraft och natur är sådan att den lyser om natten, liksom också de bevingade maskar som flyger vid höstdagjämningen; dessa används dock inte till någonting, eftersom de snart dör när de gripits av kölden. [I marginalen: Bevingade maskar dör av kölden.] Därför samlar de oftare murken ek och agaricus (som röjer sig själva genom sitt eget ljus) för det nämnda bruket i skogen, ja också i hemmet, nämligen för att med dess ljus, som med ett brinnande ljus, tryggare kunna gå in på platser som är fulla av brännbart material, såsom vinterladorna, [I marginalen: Vinterlador.] fyllda med mogen skörd och hö, såsom skall sägas nedan i kapitlet om tröskningen om vintern. [I marginalen: Människor som ser i mörkret.] Det finns också människor försedda med en sådan skärpa i ögonen att de berömmer sig av att kunna se och hantera nästan allt utan något materiellt ljus. Sådana finns i varje fall i Taprobane (enligt Plinius) i mycket större antal än på andra ställen på jorden. [I marginalen: Taprobane.] ## Liber Secundus, kap. 17 (s. 77–78) (maskinöversättning) Om ljus och kådbloss. KAP. 17. Det nordliga folket, som (såsom har visats i början av denna bok) är underkastat mycket långa nätter, använder olika slags ljus för att utföra nödvändiga sysslor för hemmets bekvämlighet. [I marginalen: Olika slags ljus.] Man måste alltså medge att människorna under polen vintertid lever av bruket av havsvidundrens fett [I marginalen: Bruket av fiskfett.] (såsom skall sägas nedan om valarnas och sälarnas nytta) för att tillgodose alla sina behov. Detta fett kallar de på sitt folkspråk Traan eller Lyfe, av att lysa, [I marginalen: Traan eller Lyfe.] eftersom det, när det hälls i lampor, lyser mycket klart och vida omkring, särskilt i stora hushålls boningar och i kyrkorna, där ett ständigt ljus krävs av vördnad för Herrens lekamen. Men för att det inte skall slukas av nattkorpar eller ugglor eller fladdermöss, [I marginalen: Nattkorpar och ugglor.] håller de lampornas öppning tillsluten med små järngaller, såsom skall visas nedan om de olika slagen av nattfåglar. Dessutom använder de i hela Norden furubloss med naturlig kåda, [I marginalen: Furubloss.] i allehanda variation, liksom vanliga ljus, på så sätt nämligen att de, när båda händerna är upptagna, fäster de fint kluvna kådstickorna, instuckna i ett visst antal under bältena, brinnande i munnen eller på huvudbonaden, [I marginalen: Sättet att använda blossen.] och så färdas de, vart de vill, utan att hindras av vindarnas åverkan och utför vilka andra sysslor de vill. Men detta sker tryggare på öppna fält, på grund av kådlukten, som inte är lika behaglig för alla som ljusens, [I marginalen: Kådlukten är besvärlig för kvinnor som skall föda.] särskilt för kvinnor som skall föda, vilka brukar besväras av dessa tunga lukter ända till missfall. För att den så skadliga röken likväl skall ånga ut ur huset använder de kilformade rännor som leds upp genom taket, som är genomborrat i nocken; och dels använder de vanliga ljus av en arms längd, [I marginalen: Botemedel.] som tänds efter nätternas längd. [I marginalen: Ljus av en arms längd.] Men i krigstid, då krig av de skäl som sagts ovan och skall sägas nedan oftare förs under den mörka och långa vintern än i sommarens ljus, går rytter- eller fotfolksavdelningar fram med kådbloss av utsökt kåda, lättare också gjorda av grankåda; vid åsynen av dem (om man skall tro Solon) eggas hästarna till strid, [I marginalen: Hästarna eggas till strid vid åsynen av eld.] liksom elefanterna vid åsynen av utgjutet blod eller krossade mullbär. ## Liber Secundus, kap. 18 (s. 78–79) (maskinöversättning) Om uppdämda vattens genombrott. KAP. 18. Bland de underbara skådespel med vatten som finns i den nordliga trakten är ett, inte så vanligt som skadligt för dem som bor i landskapet Medelpad mot de norra delarna av övre Sverige, [I marginalen: Medelpad. Huni.] där nästan större delen av männen kallas med namnet Huni, liksom ett folk som en gång mer lysande förde krig och segrade mot hunnerna. [I marginalen: Den forsande älven.] I detta landskap finns en väldig älv, vars vatten störtar fram i ett så brant fall att det ofta brukar dränka djur som saknar kraft att simma. Ty den flyter ned från bergens högsta toppar, och medan den tas emot av stenar och krossas längs sluttningarnas stup, faller den ned i dalarnas djup med mångdubblat dån av vattnen. Men eftersom den ständigt kastas tillbaka av stenar som står i vägen, bevarar den alltid sin snabba fart med samma jämnhet. Därför, när vågorna längs hela fåran likformigt har rörts upp, svämmar en skummande vithet över överallt. Men dess fruktansvärda natur bör betraktas i detta, att den varje år, en kort tid före sommarsolståndet, på tre ställen fylls och snörs ihop av en så stor sammanflätad massa av is och träd [I marginalen: Invånarna flyr forsen.] att de som bor vid de nedre stränderna av dess fåra, när dess genombrott hotar, tvingas fly till högre belägna platser. Under tiden utforskar de likväl genom budbärare vid vilken gräns detta fruktansvärda fall stannar, så att dess forsande lopp inte skall utöva sina ondskefulla krafter. [I marginalen: Det härskande vattnet.] Ty detta element härskar (såsom Plinius berättar i bok 13) över alla de övriga, slukar länder och släcker eldar. Vattnen stiger upp i höjden och gör anspråk även på himlen, och med molnens täcke kväver de livsanden; vilket är orsaken till att de slår ut blixtar, då världen själv är oense med sig själv. [I marginalen: Överflöd på lax.] Fastän alltså älven själv (såsom sagts ovan) hotar alla grannar vid varje genombrott, skänker den likväl alla en rik vinst genom överflödet på utvalda fiskar, nämligen lax och andra, som inte bara räcker till för det landets invånare till husbehov utan också förs ut till länderna på andra sidan havet med väldiga skepp. Och denna egenskap behåller den ständigt, att den, ju närmare havets bädd den sträcker sig, desto rikligare har bättre fiskar. [I marginalen: Den fiskrika älven.] Inte heller saknas det en frikostig och behaglig framräckning och gåva av fisk från dem som bjuder, om någon gäst kommer som vill ta emot gåvor. ## Liber Secundus, kap. 19 (s. 79–80) (maskinöversättning) Om goternas tre berömda sjöar. KAP. 19. Det finns mycket många märkliga sjöar i de nordliga länderna, underbara till storlek och läge; den främsta av dem är den som kallas Vänern i västgötarnas land, [I marginalen: Sjön Vänern.] som är 130 italienska mil lång och nästan lika bred, uppdelad i många och olika öar och belastad med väldiga floder som strömmar in i den, och mycket stora, över 24 till antalet, [I marginalen: 24 floder som strömmar in i sjön har ett enda utlopp.] men har bara ett utlopp (om vilket det skall sägas strax nedan). I denna sjö och kring den finns flera präktiga adelsboningar; den främsta av dem är borgen Läckö på en hög klippa, byggd genom Skarabiskoparnas försorg, [I marginalen: Läckö, biskopens av Skara, där en brunn 200 fot djup.] som har en brunn uthuggen i den hårdaste sten till ett djup av över 200 fot. Denna uthuggning har inte bara gjorts med järn utan också underhållits med eld, i det att trehundra mycket feta fläsksidor under efter varandra följande dagar har lagts i elden och tagits ut. [I marginalen: 300 fläsksidor. Ister.] Ty man har funnit att för dessa folk ingenting snabbare tränger igenom stenarnas hårdhet än späck eller ister från smågrisar. [I marginalen: Lidköping. Tingualia.] Dessutom ligger vid denna sjö de mycket gamla städerna Lidköping och Tinguallia, som har en rik vinst av gruvor med det mest utvalda järn och stål. [I marginalen: De mest utvalda järngruvorna.] Det finns dessutom en annan sjö som kallas Vättern, som har så klart och genomskinligt vatten, även om det liknar grön färg, att en obol kan ses på djupet. [I marginalen: Sjön Vättern.] Vid denna sjö finns det märkliga klostret åt den heliga Birgitta, även kallad Brigida, och hennes dotter den heliga Katarina, grundat och utrustat genom bådas rikedom och fromhet. [I marginalen: Den heliga änkan Birgittas mycket vackra kloster.] Dessutom finns en annan stad i den sydligare delen, kallad Jönköping, minnesvärd för all kommande tid genom konungarnas präktiga möten. [I marginalen: Jönköping.] Det finns också outtömliga gruvor vid denna sjö mot den motsatta stranden i norr. [I marginalen: Motala.] Slutligen klostret Alvastra, som på den helige Bernards tid byggdes och utrustades med stor kostnad. [I marginalen: Alvastra.] Nära denna plats, i byn Tolstada, dräptes kung Sverker natten till Kristi födelse av sin egen stalldräng, som använde ett betsel som vapen. [I marginalen: Kung Sverker dräpt.] Den tredje sjön kallas Mälaren; vid dess stränder ligger städer, borgar och adelns präktiga boningar. [I marginalen: Sjön Mälaren. Adelns borgar.] Dessutom finns inte långt därifrån på fasta landet outtömliga gruvor av silver, koppar och järn, dyrbara utöver mänsklig uppskattning. Och därav kommer det sig att Sveriges och Götalands konung aldrig är eller har varit underlägsen Europas övriga furstar i någon skatt och rikedom. [I marginalen: Kunglig rikedom.] Det finns också sjöar med sötvatten i Lapplands berg, kallade Lulatresck, [I marginalen: Sjön Lulatresch.] 300 italienska mil långa och 120 breda. Dessutom många andra dammar och sjöar vid sidan om, något kortare och bredare, så fiskrika att de knappast har sina like i hela Europa, för att inte säga i hela världen. [I marginalen: Mycket fiskrika sjöar.] Vidare den mycket berömda vita sjön under polen, [I marginalen: Den vita sjön. Pienthen.] slutligen Pienthen i Finland, med oräkneliga liknande sjöar, dammar, floder och djupa ådror. ## Liber Secundus, kap. 20 (s. 80–81) (maskinöversättning) Om lömska grottor. KAP. 20. Det har sagts i föregående kapitel att i den enda sjön Vänern strömmar 24 mycket stora floder in från Norges och Sveriges högsta berg. [I marginalen: 24 väldiga floder strömmar in i en enda sjö.] Och även om deras inlopp är mycket gällt brusande och fullt av virvlar, finner de ändå i hela sitt nedlopp, eftersom bergen gör motstånd i en så vid krets, ingenstans mer än ett enda utlopp; och detta är så forsande och ljudligt att det kan höras över 20 italienska mil. [I marginalen: Vidhörbart ljud. Trolhetta.] Och de har ett namn på folkspråket, Trolhetta, det vill säga demonens huva, kanske på grund av den fasa som den väcker genom sitt ljud och brus när den faller ned på en sumpig slätt; eller därför att det under dess branta fall finns en märklig rövargrotta, [I marginalen: Rövargrottan.] till vilken man kommer på en smal stig, och som bara besöks av rövarna och tjuvarna själva, eftersom denna flod är forsande och full av virvlar och tar bort misstanken från alla att någon samling av ogärningsmän skulle finnas där, särskilt sommartid. Men om vintern, när de upptäcks genom röken som stiger upp, [I marginalen: Tjuvarna röjs av röken.] förs de mycket snabbt till straffet, och bytet av mycket dyrbart bohag, silver, guld och dyrbara skinn till furstens fiskus. Därför, om ingen laglig anklagare inom ett halvår infinner sig, åt vilken återlämnande av det bortförda godset skall ske enligt lag och sedvänja, sätts genom furstens befallning, för att skydda den allmänna freden, skepp som byggts därav ut på de floder som rinner ut i havet, eller anslås genom landshövdingarnas klokhet till andra befästningar med vallgravar eller murar. Men (ack, vilken smärta) [I marginalen: Återlämnande av bortfört gods syns sällan.] i denna olyckliga tid tycks varken en timme eller ett ögonblick sparas för att erbjuda återlämnande, hur mycket en laglig anklagare än må infinna sig, särskilt vid köpmäns skeppsbrott, för vilka furstarnas mildhet sedan länge har befallt att allt skall återlämnas [I marginalen: Skeppsbrutet gods skall återlämnas.] (sedan arbetet betalats åt dem som samlar in det gods som kastats upp på stranden). Och jag har sett att mycket rättvisa förordningar har utfärdats om detta av de nordliga konungarna, särskilt i Danmark och Norge, där denna olycka utstås oftare än i andra länder (med undantag för irländarna och kurerna i Livland). Om den utomordentliga åldern hos den kungliga borgen ## Liber Secundus, kap. 21 (s. 81–83) (maskinöversättning) västgötarnas Aaranes. KAP. 21. [I marginalen: Goternas lust att bära vapen.] Även om de götiska furstarna en gång hade en större glöd för krig än glädje av några andra nöjen, eftersom de ansåg det vara själens och kroppens högsta tröst att bära stränga vapen och vinna olika segrar i de svåraste strider, så har ändå de flesta av dem, i tanke att till detta nöje lägga något mer storslaget, åt eftervärlden lämnat byggnader som var både kostsamma och nyttiga; såsom en viss Scarinus, den mäktigaste monarken över hela det götiska väldet, [I marginalen: Kung Scarinus.] befinns ha fullbordat med ett enastående exempel, särskilt i västgötarnas land, som han hedrade med sin tätare närvaro; och detta på grund av Norges grannkung Sidagerus, med vilken han, liksom han var förbunden genom blodet, också ville vara närmare genom ländernas läge och vänskap. [I marginalen: Staden Skara.] Denne reste efter sitt namn västgötarnas stad Skara på en plats som var mycket väl skyddad av dammar och kärr, lika klokt som hans efterträdare oklokt lät den ödeläggas och förfalla. Detta var götarikets gamla säte. Men inte långt därifrån finns ännu spår av en annan kunglig borg som kallas Aaranes; [I marginalen: Aaranes, en gång en mycket ädel borg.] dess läge, murar och byggnadssätt väcker sådan beundran hos alla som beskådar dem att de fast anser att ingen förnämligare byggnad vid den tiden fanns i hela Norden eller Europa. Men vad förändrar inte tidens långa ålder, så att åtminstone ruinernas tecken manar eftervärlden att minnas de forna hjältarnas storslagenhet? Denna borg hade runtomkring alla de bekvämligheter som ett lyckligt säte för dödliga någonsin hade kunnat utverka och erhålla av de himmelska. [I marginalen: Borgens bekvämlighet.] På ena sidan mot väster och norr hade den nämligen den väldiga och fiskrika sjön Vänern, som nämnts ovan, för kunglig förplägnad och bordets läckerheter; [I marginalen: Överflöd på fisk.] på den andra mot söder, på en mycket lång sträcka, för ständig säkerhet, ett dyigt och gyttjigt kärr, [I marginalen: Kärrens säkerhet.] vars yta, klädd med späda gräs och buskar, inte bara vägrar fotspår utan också slukar dem som trampar på den aldrig så lite. Ty när gyttjan sjunker undan helt, smälter den samman till leriga svalg och smutsig sörja och drar till sig dem som närmar sig. Inte mindre hindrar flera djupa bäckar, som löper genom kärren som ådror, tillträdet till borgen, så att det vore omöjligt att komma dit utom med en mängd broar (som en gång var fyrtio) genom långa omvägar, liksom genom en labyrint. [I marginalen: 40 broar.] Och denna svårighet består under den strängaste vinter. Ty mycket sällan fryser dessa kärr till, på grund av de varma utdunstningarna från svavelådrorna. [I marginalen: Svavelådrorna hindrar att det fryser.] Men på den östra sidan, mitt emot borgens första port, som var den enda vägen att nå den till lands, fanns så ljuvliga ängar och så fruktbara åkrar till lägrets tröst [I marginalen: Ljuvliga ängar och fruktbara åkrar och jaktmarker] att man genom naturens välgärning inte kunde önska sig något mer; också betesmarkerna och jakten på fälten och i skogarna var de bästa, vilket även jordens nuvarande utseende visar. Även om den, utan någon som odlat den under många förflutna år och sekel, på grund av krig, hungersnöd, pest och inbördes oenighet [I marginalen: Orsakerna till att landet ödelades.] hade klätt sig i en fasansfull täthet av skog, visar den likväl självmant spåren av fåror och plogbillar för alla som betraktar den, och erbjuder där bland de högsta träden täta stenrösen att beskåda [I marginalen: Stenrösen.] (genom vilka åkrarna brukar rensas och utvidgas för större avkastning), ett troget bevis som lämnats åt eftervärlden att folket i den forna tiden var mycket talrikare och nöjde sig med trängre små åkrar än man ser i denna nuvarande tid. Denna borg tycks alltså ha blomstrat lyckligast omkring Herrens år 955, [I marginalen: År 955. Kung Olof döps.] när den mycket storslagne kung Olof med tillnamnet Skötkonung döptes av den helige Sigfrid, ärkebiskop av York, som av tron på Kristus färdades från England till samme kung Olof för att predika, på uppmaning och begäran av Eldredus eller Mildredus, Englands konung; [I marginalen: Den helige Sigfrid.] han dröjde också en kort tid i denna borg, tills ett annat kungligt säte, kallat Husaby, [I marginalen: Husaby.] kunde beredas och vigas för samme helige Sigfrids och hans prästerskaps bruk. När detta skett döpte han hedningar och avgudadyrkare som undervisats i den katolska tron; detta gjorde också ärkebiskopens tre brorsöner, Unaman, Sunaman och Vinaman [I marginalen: Unaman. Sunaman. Vinaman.] (av vilka en förrättade prästämbetet, den andre diakonämbetet och den tredje subdiakonämbetet), som hade lämnats kvar på annat håll, i Värend. Alla dräptes de dock med svärd, liksom den salige Johannes döparen, på grund av en äktenskapsbryterskas vrede; [I marginalen: Dräpta på en äktenskapsbryterskas befallning.] deras kroppar vördas med stor ära av alla i domkyrkan i Växjö. Men om detta har det visats utförligare på sina ställen i min käraste broders och företrädares, goten Johannes Magnus, historier. Om den underbara trädgården på berget Kindaberg ## Liber Secundus, kap. 22 (s. 83–84) (maskinöversättning) nära den nämnda borgen. KAP. 22. Det finns ett mycket högt berg hos västgötarna, inte långt från [oklart], kallat Kindakulle, [I marginalen: Kindaberg.] av sådan höjd att det för dem som seglar på samma sjö visar sig på över 40 italienska mils avstånd, liksom ett svart moln i en öppning i himlen. Därför försöker många, som drivs av stormar och vindarnas kraft, med yttersta krafter nå dess fot, där de vet att det finns en mycket lugn hamn. [I marginalen: Bergets ljuvlighet.] På detta bergs topp finns en sådan ljuvlighet av lövverk, örter och frukter från olika träd (med undantag för vinrankan) som växer av sig själva, inte mindre sällsynt än behaglig, liksom om de vore sådda eller planterade, att knappast något mer förtjusande kan utforskas eller finnas i hela den nordliga trakten. Där finns en obeskrivlig ljuvlighet, mångfaldigad också av samklangen av olika fåglar (utom papegojor). [I marginalen: Fågelsång.] Men denna mycket ljuvliga plats är känd för mycket få, och endast för gamla. [I marginalen: Känd för de gamla.] Inte heller bör den lättvindigt visas för den mer lättsinniga åldern, för att den inte, löst från den strängare tukten, skall kasta sig ned i all vällust eller rättare sagt orenhet, för att mycket svårt eller aldrig återvända till hederlighet och goda seder. Ty vällusten själv leder till bruk och vana, vanan till nödvändighet, nödvändigheten till förtvivlan, och tvingar in i den. [I marginalen: Vällusten.] Utanför denna plats på berget, ja också på annat håll vida omkring i Norden, finns tämligen goda och söta frukter av päron, äpplen, körsbär och plommon, men inga före mitten av juli, och knappt då i tillbörlig mognad; [I marginalen: Olika frukter.] ja, vissa slag av dessa frukter, såväl odlade som vilda, mognar först när kölden kommer, och sitter kvar hängande på grenarna under större delen av vintern, sedan alla löven fallit. [I marginalen: Äpplen och päron mognar av kölden.] Men dessa frukter är för sin behagligare smak mer att föredra än någon ättika, även om de är små till storleken på grund av den ständigt omgivande kölden. [I marginalen: Främmande frukter skadliga.] Men de främmande frukter som mycket snabbt förs sjövägen från de tyska kusterna, såsom äpplen, äter invånarna, på grund av sötman i den must som finns i dem, så girigt att de aldrig, eller sällan, kommer undan utan risk för olika sjukdomar (särskilt de franska) eller döden. Och härav har man ett exempel på att varje oordnad lust blir sig själv till straff och pina. [I marginalen: Oordnad lust.] Det finns också några bergiga eller flata platser i Armenien (enligt Strabon bok 12) som frambringar en så stor mängd vilda äpplen som växer av sig själva [I marginalen: Armeniens frukter.] att invånarna (som därför aldrig känner hunger) när som helst på året de vill alltid har överflöd, [I marginalen: Ingen hunger.] då frukterna stundom ännu hänger på träden, stundom ligger bland löven, som har fallit i mängd och djupt och ligger utbredda på marken. ## Liber Secundus, kap. 23 (s. 84–85) (maskinöversättning) Om goternas ö Ölands skönhet och fruktbarhet. KAP. 23. [I marginalen: Öland.] Elandia, eller Öland, är en av öarna i Götiska havet, skild från södra Götaland av ett mycket smalt mellanliggande sund, den vackraste av alla öar; den är nämligen så full av många goda ting att markens fruktbarhet uppväger den ringa utsträckningen (som kan avverkas på två dagars färd). [I marginalen: Öns mycket stora fruktbarhet.] Ängarna och fälten är underbara genom örternas doft, med obeskrivlig ljuvlighet. Där finns mycket många hjordar av små men mycket starka hästar, [I marginalen: Små men mycket utvalda hästar.] som i styrka och smidighet överträffar många hästar med ansenlig kropp; och dem köper inhemska och utländska köpmän för nöjes skull och för ut dem till försäljning till avlägsna länder som naturens under. [I marginalen: Hästar som dansar i ring.] De är nämligen mycket läraktiga, så att de kan läras till språng och danser vid ljudet av horn eller trumma av dem som har till sysselsättning att förtjäna pengar på sådana skådespel. [I marginalen: Hästar hoppar genom ringar.] Dessutom lärs de att hoppa genom inte särskilt vida ringar av järn eller trä, på hundars vis, och att med mycket livlig snabbhet vända sig runt i språng. När de förmanas med sitt eget namn gör de också detta mer eller mindre, efter den befallandes vilja. [I marginalen: Hästarna föds med fisk och trä och berusas med öl eller vin.] Sådana hästar föds, när det behövs, med soltorkad fisk och granved, och får dricka öl och vin till berusning, såsom skall visas i ett liknande fall nedan om älgarna. Denna ö har alltså ett sådant överflöd på säd, bete, småboskap, nötkreatur och fisk att den räcker till för sina egna behov och för andras; och oxarna, boskapen och smöret som förs ut över havet har en sådan ynnest och uppskattning som om de vore läkande. [I marginalen: Det mest utvalda smöret, ty det är läkande.] Denna ö hade en gång flera borgar, byggda och befästa på mycket lämpliga platser med såväl naturens som konstens skydd; av dem har några förvandlats till kyrkor för den kristna kulten och tjänar i dag inte mindre fäderneslandets försvar än religionen; några har ödelagts helt i krigens virvel. [I marginalen: Borgholm.] En har dock, högre och starkare än alla, bestått ända till nuvarande tid, kallad Borgholm; dess höjd använder de som seglar på Götiska havet på avstånd ännu som en utsiktspunkt för att rätta sig efter vindarna och hamnarna, särskilt engelsmän, skottar, zeeländare och holländare, [I marginalen: Tecken som är nödvändiga för de seglande.] för vilka kännedom om framträdande platser på detta hav är mycket nödvändig. Denna ö är nästan helt omgiven av marmorklippor, uppåt och nedåt längs stränderna, 20 eller 30 fot höga, liksom om de avsiktligt hade satts upp av konstnärers hand. [I marginalen: Naturlig mur.] Ja, också vid dess östra kuster, som vetter mot det öppna havet, finns flera mycket ljuvliga hamnar, [I marginalen: Mycket ljuvliga hamnar.] till vilka utländska sjöfarare brukar komma inte mindre av nyfikenhet än av nödvändighet, liksom för att se ett skådespel av naturen. [I marginalen: Kungarnas jakt.] På denna ö har goternas och svearnas kungar i fredstid brukat tillbringa somrarna, på grund av dess märkliga ljuvlighet och för jaktens utövande. Också därför att furstar från andra sidan havet, genom det närmare havsstråket, där bekvämare kan sammanträffa med dem för att avgöra svåra ärenden. Dessutom reser sig nära dess norra strand ett högt berg, som sjöfolket, för att undvika olyckliga varsel och havsstormar, kallar Jungfrun; [I marginalen: Berget kallas Jungfrun, och varför.] och de som stannar i dess hamn blidkar dem som med en vänlig gåva genom vissa små gåvor som brukar ges åt flickor, såsom handskar, sidenbälten och liknande. Och de tycks inte erfara bergets gudomlighet som otacksam, såsom forntiden minns att det en gång hände att den som gav gåvan genom en röst som föll ned befalldes att byta hamn för att inte råka i fara; och genom att göra så räddades han, där andra råkade i fara. [I marginalen: De nordliga trollkvinnornas sammankomst och straffet för dem som dröjer.] På detta berg sägs det vid vissa tider på året finnas en sammankomst av de nordliga trollkvinnorna, för att pröva sina bländverk. Den som kommer för sent till demonernas tjänst drabbas av en svår tuktan. Men detta må gälla som en åsikt, inte som ett påstående. [I marginalen: Det lämnas åt åsikten.] ## Liber Secundus, kap. 24 (s. 85–87) (maskinöversättning) Om goternas mycket berömda ö, som kallas Gotland. KAP. 24. Den är en del av Östra Götaland och kallas så, som om det vore goternas land eller det goda fäderneslandet [I marginalen: Goth betyder gott och Gud]. Goth betyder nämligen på gotiskt språk gott eller Gud, och Landia land. Den är nämligen god av många skäl: folket där är gott, hamnarna runt den är goda och säkra [I marginalen: Allt gott], jorden där är god och utvald, den är god för boskapshjordar, hästar, oxar, fiske, jakt, vatten, skogar, betesmarker, den vackraste marmor och alla ting som är nödvändiga för människans bruk. I dess norra del ligger den präktiga staden Visby, där det finns en mycket starkt befäst borg [I marginalen: Handelsstaden Visby]. Denna stad var en gång goternas och många länders handelsplats (emporium), så rik och så besökt av köpmän med deras varor att knappast någon dess like fanns i Europa [I marginalen: Folkens namn]. Dit strömmade goter, svear, ryssar eller rutener, daner, prussar, engelsmän, skottar, flamländare, galler, finnar, vandaler, sachsare och spanjorer, och varje folk bebodde sina egna kvarter och gator; för ingen var staden stängd. Och de som kom dit fann allt fredligt till lands och till sjöss, tills oenigheten, som är den mest fördärvliga förödaren av alla riken och människor, störtade den [I marginalen: Oenighet], liksom otaliga andra nationer som blomstrade från begynnelsen. Ännu i dag finns ruiner av marmor som vittnar om dess forna glans, storlek och ålder [I marginalen: Marmorruiner]. Ännu finns välvda hus, portar av järn, fönster av koppar eller brons, en gång försilvrade och förgyllda [I marginalen: Förgyllda portar av brons och järn], som visar prov på omätliga rikedomar. Sedan uppstod därav hat och svek, och invånarna, splittrade genom det övermodiga bruket av dessa ting, drog bort till de vandaliska städerna, som inte litet berikades av sådana gästers rikedomar, liksom en gång Rom sedan Karthago lagts öde. Till denna ö kom goternas första beväpnade läger ned [I marginalen: De utvandrande goternas första uppehållsort], när de efter uttåget ur sitt land skulle söka nya länder i Europa och Asien på grund av sitt folks olidligt stora mängd. Till sist, sedan många sekler förflutit, drog langobarderna [I marginalen: Langobarderna från Scandia], som av ett liknande eller allvarligare skäl utvandrade från ön Scandia, över denna ö till Rugia [I marginalen: Paulus Diaconus] i ett väldigt tåg ut i främmande länder, och sedan de till sist grundat ett rike i Italien fäste de där sina boningar, vilket även Paulus Diaconus, deras historieskrivare, intygar i bok 1. Vidare stillade Magnus, Sveriges kung [I marginalen: Magnus, Sveriges kung], i Herrens år 1288 ett farligt krig som pågick mellan borgarna i Visby och öns allmoge, och han tillät borgarna att återuppbygga stadens raserade murar och befästa den med murar och värn. Albrekt, Sveriges kung [I marginalen: Albrekt, Sveriges kung], pantsatte, på begäran av furstarna i Nedre Tyskland att han skulle driva bort de mycket mäktiga vitaliebröderna (Vitaliani) [I marginalen: Vitaliebröderna, sjörövare] från deras hav, denna ö Gotland till Preussens mästare för tjugotusen dubloner, det vill säga nobler [I marginalen: Hör med evig rätt till Sverige och Götaland]. Denna summa samlade drottning Margareta, som efterträdde honom, in i Sverige och återställde ön till Sveriges rike med dess rättigheter och egendomar, att besittas med evig rätt. Och att denna ö utan någon tvekan hör till Sverige intygar Saxo Grammaticus, danernas framstående historieskrivare, i flera av sina skrifter [I marginalen: Saxo, danernas historieskrivare, bekräftar detta]. Och detta av många skäl: därför att de ständigt har samma språk, lagar, seder och likformighet i levnadssätt samt grannskap, och även därför att de är underställda goternas biskop i Linköping [I marginalen: Denna ö är underställd biskopen i Linköping], som den förste planteraren av tron, av vilken de också begär och erhåller de biskopliga rättigheterna. Från denna ö, särskilt från rådet i Visby, begärs och ges också i varje tvist mellan sjöfarande rätt och slutgiltig dom [I marginalen: Sjörätten ska sökas och väntas härifrån], om vad var och en ska tillåtas eller fråntas. Förvisso avgör denna köpmännens och sjömännens rätt, som är mycket klokt avfattad, tvister på de flytande vattnen snabbare än andras beslut gör på fast mark [osäker tolkning]. ## Liber Secundus, kap. 25 (s. 87–88) (maskinöversättning) Om furstarnas sköldar inhuggna i Hangös berg. KAP. 25. Hur stor omsorg goternas kungar och furstar en gång hade om att föreviga sitt ädla rykte och sin krigiska glans visar tydligt deras vapen, fälttecken och sköldar, som huggits in på framstående platser och lämnats åt eftervärlden [I marginalen: Vapen och sköldar vittnar om släktens adel], särskilt i Östergötland och Västergötland och i södra Finland, i den präktiga hamn som kallas Hangö. Den är så gynnsam och säker [I marginalen: Hangö, den säkraste hamnen] att den i hela det nordliga havet och kanske i det vida oceanen inte har någon like som kan jämföras med den. Den tar nämligen fritt emot alla som seglar från alla håll i sin famn och skyddar och bevarar dem säkert därinne, både mot stormar och mot en fientlig flotta, genom sitt naturliga försvar, bara de själva inte vill svika sig själva. Denna hamn ligger nämligen som en mycket vidsträckt borg [I marginalen: Hamnen som en borg] behagligt belägen mitt bland berg och dalar, och på klipporna har den goternas och svearnas hjältars mycket gamla vapenmärken, inhuggna i bokstavsordning men med forntida enkelhet, framför allt för att visa eftervärlden att en flotta en gång där höll station i ständig beredskap för rikenas försvar mot alla fientliga anfall, och att den därifrån gick ut till öppen strid så ofta det behövdes. Och ännu i dag håller både fursten och adelsmännen av samma skäl ofta beväpnade flottor i samma hamn, särskilt eftersom de närbelägna platserna kan tillhandahålla allt [I marginalen: De närbelägna platserna nyttiga] som plötsligt kan behövas för de förbundnas beväpnade flotta, och allt kan vändas mot fienderna, om de kommer till denna hamn för att anstifta fördärv. En gång tvingade den helige Erik, goternas och svearnas kung, sedan fred erbjudits och försmåtts, tavaster, karelare och botnier [I marginalen: Tavaster, den helige Erik], som han besegrat med en krigsflotta och ett tåg till häst, att skyndsamt antaga tron och Kristi religion. Ty detta oläraktiga släkte av barbarer [I marginalen: Oläraktig hop] kunde inte tvingas, dras eller lockas in under Kristi ok annat än med vapen; ty, som Albertus Krantz berättar i Vandalia bok 9, kap. 37, stor är kärleken till fädernas traditioner [I marginalen: Stor kärlek till fädernas traditioner]. Även italienarna var ju länge envisa, det släkte av människor som, enligt egen mening, är det mest civiliserade och hederliga av alla: hur många tusen martyrer förgjorde de inte, innan de trodde på Kristus [I marginalen: Italienarna en gång envisa]? I denna hamn brukar de svenska kungarna, när de utsatts för svåra oförrätter, med en utrustad eller blivande flotta förklara fientlighet mot furstarna på andra sidan havet, särskilt mot rutenerna eller moskoviterna; och åter i samma hamn har de brukat föreskriva och ta emot fredsfördrag på skäliga villkor av samma furstars sändebud [I marginalen: Fredsvillkor]. Att detta sker oftare på denna plats än på någon annan beror på förfädernas hävdvunna sedvänja, de som där hade präglat in sina vapenmärken i bergen, för att eftervärlden, sedan den sett deras bestående fasthet, med samma enhälliga samtycke och med ed vid förfädernas vapen och frihet skulle fastställa det som de trodde skulle vara nyttigt för staten och iakttas [I marginalen: När förfädernas vapen ses sker mycket]. Vilka vapen och sköldar de gamla goterna och svearna har använt inom och utom fäderneslandet kan man märka av de nuvarande tecknen, ja även visa med skäl: goterna hade en gång, och nu har bara de som bor i ursprungslandet [I marginalen: Goternas vapen], ett krönt lejon som häftigt springer över tre vita vatten i ett fält av himmelsblå färg och blickar bakåt: för att de när de segrar ska skona, och genom att blicka bakåt ska vara på sin vakt [I marginalen: Orsakerna till vapnen], så snart de som springer upphör med anloppet. Methodius vill dock hävda att goternas furstar, när de krigade och härskade i främmande länder, hade en björninna i sina fanor [I marginalen: Björninnan i forna tider i goternas vapen]. Men de som härstammade från samma goter som från sina föräldrar skildes åt genom olika tecken efter folkens olikhet, så att kimbrerna hade en tjur [I marginalen: Tjur], slaverna en drake [I marginalen: Drake], gepiderna en liten båt [I marginalen: Liten båt], alanerna, burgunderna och sveberna en katt [I marginalen: Katt] i sina krigsfälttecken, enligt vad Plutarchos menar. Men svearna eller sveonerna hade i forna tider som vapen två krönta jungfrur i gyllene dräkt som omfamnar varandra i en grönskande skog [I marginalen: Två krönta jungfrur som Sveriges vapen], liksom för att visa gudinnornas och nymfernas förträfflighet i landet. Nu däremot använder svearnas furstar tre gyllene kronor i ett fält av himmelsblå färg, på grund av herraväldenas outrannsakliga vidd, de storslagna krigsbedrifterna och gruvornas outtömliga rikedom [I marginalen: De tre kronorna, och varför]. Även de enskilda adelsmännens vapen är åtskilda med underbar mångfald [I marginalen: De förnämas vapen, liksom adelsmännens, olika], likaså städernas och landskapens, för att på krigståg som företagits för fäderneslandet och lagarna så många människoskaror tydligare ska kunna ledas mot ett och samma mål, såsom nedan utförligare ska visas om ledningen av den beväpnade mängden. ## Liber Secundus, kap. 26 (s. 88–89) (maskinöversättning) Om kristall och magnet. KAP. 26. Skriftens vördnadsvärda ord lyder: Herren ger snö som ull och strör ut dimma som aska. Han sänder sin kristall som brödbitar [I marginalen: Kristallen som brödbitar]; vem står ut inför hans köld? etc. Förvisso, om denna kanske mycket dunkla bok kunde upplysas med kristallens klarhet, skulle det ändå inte räcka för att utlägga de anförda orden, eftersom allt är fullt av hemligheter som med rätta skulle kunna sammanfattas med få ord. Det heter: Han som ger snö som ull. Snön [I marginalen: Snö] föds, som alla tycks veta, ur molnen och breder ut sig när den faller vitt och brett över allt. Men ullen, endast den cypriska [I marginalen: Den cypriska ullens natur], som faller från en buske eller sin planta som sås och mognar för detta ändamål, täcker hela fältet och gör det vitt, så att det för invånarna ser ut som snö som faller från himlen. Och härav kommer invånarnas mycket rika förtjänst [I marginalen: Riklig förtjänst], som sprids över hela världen, särskilt den som är utsatt för köld, för att bevara värmen, liksom fåglarnas fjädrar tycks tjäna indierna [I marginalen: Fåglarnas fjädrar för indierna] som ett skydd för kroppen och för att genom en mildare fläkt hålla tillbaka hettan. Men vad som sägs: Han strör ut dimma som aska, därom bör man något se på bok 1, kap. 20 i detta verk om rimfrost och dimmor. Vidare, att han sänder kristall som brödbitar, framgår av dess stycken, som visserligen har stor storlek. Men på grund av sin bräcklighet kallas de brödbitar, eftersom de med lätt krossning mycket lätt smulas sönder som mellan kindtänderna. Den användes mer hos de gamla än hos de nutida, särskilt i skrin och svärdsfästen, såsom man ser i domkyrkan i Oslo i Norges rike, där kung Håkons [I marginalen: Kung Håkons svärd] präktiga svärd förvaras som ett vackert skådespel. Även magneter finns i Nordens yttersta del som berg [I marginalen: Magnetens natur], och därav kommer sjöfartens riktningsangivelse; och dessa magneters verkan är så våldsam att de, när de förenas med vissa stycken bokträ, förvandlar detta till sin egen hårdhet och dragande natur [I marginalen: Trä förvandlas till sten]. Men att stenar ovan ses kastas ut som om de flög, tror var och en kan ske genom kraften av svavelångor, på samma sätt som med kanoner. Ja, även stora torvor som skurits loss utan händer lyfts upp i luften och kastas långa sträckor. ## Liber Secundus, kap. 27 (s. 89–90) (maskinöversättning) Om hjälmklipporna. KAP. 27. När man seglar från Tyska havet norrut tre dagsresor, innan inloppet till kungastaden Stockholm i Sveriges rike visar sig, möter en underbar hamn som på folkets folkspråk kallas Hielmsnabben eller Elgxnabben [I marginalen: Hielmsnabben eller Elgxnabben], därför att vildåsnorna, som kallas Elga, brukar strömma samman dit för att dra in den ljuva vinden; eller också därför att bergen, på vars sidor hamnarna ligger, tycks vara så formade av naturen att man skulle tro att det var krigshjälmar [I marginalen: Berghjälmar] uthuggna i dem [I marginalen: Naturen visar hårda folk en bild av vapen], som om konsten inte räckte till för att smida vapen, utan också naturen måste visa vad som passar de krigiska folk som bebor Norden i vapnens bruk. Men i sanning, liksom denna hamn är framstående för att den håller borta alla vindar och stormar, så att den knappast har sin like i hela Europa, så är den också bestänkt med fiendeblod, så att man där liksom finner början, mitten och slutet på alla nordbornas krig [I marginalen: Den bästa hamnen, men blodig]. Ofta nämligen tvingas en fientlig flotta, som på grund av stormarnas våldsamhet inte kunnat drabba samman i växlande strid på det vida havet och drivits hit, antingen att begära stillestånd av motståndaren, eller att självmant eller under förevändning erbjuda det [I marginalen: Platsens ogynnsamhet råder till fred], eller att gå in i en oundviklig fara för död eller fångenskap; ty den beväpnade finner ingen väg att komma undan välbehållen. Ty om han går ut från stranden eller hamnen, visar sig dolda skär och hotande klippor [I marginalen: Dolda skär], som vid en lätt rörelse kastar honom i djupet, så att han ger fred. Men om han vill gå ut på öppna havet, står en fruktansvärd storm i vägen [I marginalen: Fruktansvärd storm], som inte ens är uthärdlig för blicken under ett ögonkast, eftersom nordanvinden och östanvinden på den platsen är fullkomligt stormig [I marginalen: Stormig vind]. Dessutom tar landets invånare i krigstid bort sjömärkena längs stranden [I marginalen: När sjömärkena tagits bort kvävs fienderna], för att fienden inte ska få ens det minsta utrymme att undkomma straffet [osäker tolkning]; annars skulle en flotta av rövare och de ogudaktigas skaror, som anfaller med oupphörlig vildhet, ockupera denna hamn, där ändå krigens förspel till sjöss brukar inledas ganska ofta. ## Liber Secundus, kap. 28 (s. 90–91) (maskinöversättning) Om de steniga hamnarnas trånga pass. KAP. 28. Vidare finns det i det nordliga havet trånga utlopp och inlopp som väcker ingen liten fruktan, särskilt när man seglar från öppna havet mot staden Stockholm [I marginalen: Staden Stockholm], som är en kungastad och utomordentligt befäst av naturen och konsten, så att de som vill angripa den med rätta tvingas bäva över vilken trohet eller vilket svek som finns hos sjömännen när det gäller att med framgång övervinna de överhängande farorna. Den främsta och farligaste platsen är dock den som kallas Steendor [I marginalen: Steendor], det vill säga stenarnas port, därför att den med trånga gap och halvmåneformade horn slingrar sig åt alla håll; det vill säga ibland undviks den av sjömännen på samma sätt som en skytisk båge, ibland som en svärdsudd [I marginalen: Olika former]; och där händer det att man far vilse mycket farligare på grund av de mycket täta dimmor och mörker som uppstår, än på det vidaste oceanen när en mycket våldsam storm har brutit ut. Och inte långt från denna vik hotar steniga klippor som ligger dolda under vattnet [I marginalen: Klippor under vattnet]; de som råkar stöta på dem täcks som levande av en grav. Och de götiska annalerna förtiger inte att en gång många tusen tyskar och daner [I marginalen: Många tusen fiender dränkta] omkom på dessa klippor vid ett plötsligt angrepp. Ty de gick in i dessa steniga trånga pass med en mer förmäten än erfaren sjöfart; liksom även i andra nordliga vikar, som för dem som seglar på havet inte ser annorlunda ut än väldiga bjälkar som höjer sig över vattnet, som redan genom sin anblick skrämmer åskådarna; och de har fått sitt namn efter händelsen, orsaken, bedrifterna och naturen, såsom ovan har visats i samma bok om vattnens inbrytning. Och de tycks sjörövarfienderna mer skrämmande än några slagordningar utrustade med krigsvapen. ## Liber Secundus, kap. 29 (s. 91–92) (maskinöversättning) Om steniga skär och den smala vägen. KAP. 29. Vidare finns det vid östgötarnas och svearnas kuster väldiga stenar, dels synliga, dels dolda, i en mycket lång rad, som bänkar placerade med konst eller flit, på folkspråket kallade Idebenckia [I marginalen: Idebenchia]; på dem brukar ibland de olyckligaste skeppsbrutna sitta, och de hade också blivit beredda åt mig [I marginalen: Författarens fara], om inte Gud i en svår storm i Herrens år 1517 hade kommit till hjälp. Ty genom vindarnas våldsamhet drevs skeppet mot dessa dolda stenar, som i en lång sträcka ser ut som sluttande murar kring städer eller borgar [I marginalen: Murar dolda under vattnet]. De som av försumlighet eller genom en oundviklig storm stöter på dessa stenar, och framför allt fientliga flottor som i lystnad efter byte har planer mot kustbefolkningen, som är tämligen förmögen, ska förvisso anses som de olyckligaste av alla, när de till lands och till sjöss omringas av fiender på ett fasansfullare sätt än i ett fängelse. Till lands visserligen, eftersom invånarna vid ett plötsligt fientligt infall flyr med sina hjordar, sin boskap och sitt bohag, och de därför mycket snart förtärs av hungern [I marginalen: Hunger till lands], som är fientligare än allt, och av kölden, som är svårare än varje pina. Till sjöss också, eftersom det på den platsen, som sagts, brukar råda mycket våldsamma stormar; även om de ville undkomma dem med konst och möda, förmår de ändå inte stå emot naturens stränghet [I marginalen: Storm till sjöss]. Ty överallt, förutom luftens anstormning, som sagts, ger stenar eller klippor, som höjer sig till en spetsig topp likt torn, upphov till fara; dessa måste klokt rundas i en böjd båge och omväg, när skummet röjer dem [I marginalen: Farliga stenar]. På dessa platser brukar krigsflottans befälhavare, som använder krigslister [I marginalen: Krigslist], i krigstid avsiktligt ställa upp några stridsskepp, eller skenbara sådana, prydda med fiendernas tecken, för att den fientliga flottan när den ser dem tryggare ska rusa in i faran. Om dessa, nämligen när fiendeskepp på detta sätt har snappats upp, vittnar fäderneslandets annaler, även om jag tiger, och fiendernas ben, som ligger kringströdda på skären, visar öppet för de ankommande hur noga man bör akta sig [I marginalen: De dödas ben skrämmer dem som närmar sig]. ## Liber Secundus, kap. 30 (s. 92–93) (maskinöversättning) Om strida forsar. KAP. 30. I de nordliga länderna finns nästan otaliga strida forsar [I marginalen: Strida forsar], som särskilt vid tiden för snöns och isarnas upplösning, efter slutet av april, vållar invånarna den största förödelse. Ty med sin anstormning, som är våldsam och fasansfull, river de med sig och för bort både gårdar, byar, hus och stenbroar, liksom träd som grävts ned med konst eller som slagit rot i jorden genom naturlig fortplantning, på samma sätt som ovan berättats i ett annat fall om sjöarnas genombrott. Dessa forsar ger efter sin våldsamma natur namn åt städer och platser där de flyter fram; så kallas östgötarnas mycket gamla stad Skänninge [I marginalen: Skänninge] efter ån, eller rättare forsen, som på grund av sitt mycket strida lopp på folkspråket kallas Schena [I marginalen: Schena], som en häst som kastat av tyglarna och är upptänd till varje brant lopp. Vidare har en annan flod, inte långt därifrån [I marginalen: Tannafors], fått sitt namn efter det ständiga gnisslet av tänder. Så har också en strid fors i landskapet Medelpad, som ovan sagts, fått namnet knut [I marginalen: Knoden], eftersom den, när ismassorna som skorpat sig likt en knut löses upp, med största våldsamhet river med sig och bär sammanpressade träd, ja även de väldigaste stenar; och detta sker så mycket mer fruktansvärt, ju snabbare den brukar skrämma och överväldiga landskap och folk. De som har rest genom Friuli [I marginalen: Friuli] från Tyskland ända till Venedig skall, utan detta överflödiga vittnesbörd, också från skogarna och vattnen vid Trento genom ett mycket tydligt skådespel inse vad sådana vattens anstormning har åstadkommit eller brukar åstadkomma. Och inget annat botemedel [I marginalen: Botemedel för att avleda vattnet] mot denna fasansfulla ödeläggelse har hittills funnits än att man man för man med allmänna krafter, sedan kullar grävts ut, leder om loppet åt annat håll; och även om de nordliga folken på de flesta platser leder om det, låter de ändå denna anstormning vara kvar, för att de, sedan dammluckor (catarrhactis) satts in och öppnats, ska kunna invärva en dumdristig fiende i ett brådstörtat fördärv [osäker tolkning]. Men även om namnen ovan har getts åt forsarna efter en olycklig händelse, liksom det också på annat ställe ska sägas om biskopar som drunknade när de förkunnade evangeliet, om bröllopslekar och om jungfrurov, har det ändå behagat de klokare att benämningen ges efter triumfer och segrar, inte efter olyckor [I marginalen: Namnen bör ges efter en bättre händelse]. ## Liber Secundus, kap. 31 (s. 93–94) (maskinöversättning) Om strandstenarnas olika former. KAP. 31. Vid östgötarnas, det vill säga de östras, stränder vid fjärden som kallas Braviken [I marginalen: Braviken], där också en mycket våldsam fors flyter in genom staden Norrköping [I marginalen: Norrköping], finns mycket varierande gestalter av strandstenar, som om de vore huggna eller slipade med mänsklig konst; detta anses utan tvivel ske genom himlens och elementens hemliga inflytande. Några av dessa stenar har nämligen formen av ett människohuvud, händer, fötter och fingrar, dock inte sammanfogade till en hel kropp, utan så slipade genom naturens särskiljande. Men det folket, som är vant vid sådana skådespel, bryr sig inte alls om dessa och liknande ting [I marginalen: Det vardagliga blir ringaktat], annat än i den mån de kan tjäna till deras fasta murar och byggnader. I bergen långt från havet finns också klippor formade med naturlig sammanfogning och rund urholkning, så att man skulle tro att det var en mycket stor kittel av brons eller ett badkar, såsom man kan se hos östgötarna vid Linköping [I marginalen: Ketilberg], varifrån jag härstammar [I marginalen: Författarens ursprung]. Om italiensk nyfikenhet kunde dra naturens fornsaker därifrån, skulle den förvisso glädja sig åt ingen liten vinst, eftersom ingen eller få blir mätta på att utforska sådant. I många bergsdalar ses också otaliga stenar formade som klot [I marginalen: Kanonkulor av naturlig sten], av storleken som ett kalvhuvud eller ett gåsägg, eller större eller mindre, som utan att någon hantverkares konst tillförts passar till kanoner. Likaså tas brynen [I marginalen: Brynen] som hittas i plan längd genast i gott bruk. På samma sätt finns hos västgötarna stenar av marmorart [I marginalen: Marmorstenar] av så varierande färg och storlek att de utan mejslar, som om de vore huggna, kan anpassas till gravars bruk, såsom det skall sägas i bok 12 om stenarnas naturliga mångfald och hur de används till alla slags byggnader. Inte långt från östgötarnas stad Söderköping finns också kristallstenar [I marginalen: Kristallstenar] av sexkantig form, av en knytnäves eller ett fingers storlek, som hänger ned; med deras glans skulle förvisso hus kunna byggas till större prydnad [I marginalen: Söderköping], om invånarna fäste mer avseende vid skönhet än vid fasthet. Ja, eftersom de betänker att fiendens raseri för byggnadens skönhets skull grymmare kan och vill ödelägga allt [I marginalen: Orsaken till att prydnaden undertrycks], befäster de hellre än pryder alla sina byggnader, även om de inuti i allmänhet är prydda med framstående omsorg, men framför allt, som nedan skall sägas, med blänkande vapen, nämligen harnesk, hjälmar och sköldar [I marginalen: Nordbornas prydnad i vapen], i vilka det folket anser att all prydnad ligger, eftersom en stor del av tryggheten och skyddet beror på dem; även om några är tjärade med svart färg [I marginalen: Tjärade vapen] av skäl som skall anges nedan om krigen. ## Liber Secundus, kap. 32 (s. 94–95) (maskinöversättning) Om jättarnas stenar och källornas framvällande. KAP. 32. Såsom ovan i bok 1 har sagts om hedniska kungars, kämpars och jättars obelisker, genom vilka de menade att deras storslagna bedrifter skulle bli mycket välkända för den eviga eftervärlden, såsom Saxo [I marginalen: Saxo] från Själland omtalar om sin Regnerus [I marginalen: Regnerus, danernas kung], danernas kung, som efter ett femårigt krig som han förde mot moskoviterna och ryssarna i Norden lämnade sina bedrifter efter sig på höga klippor, för att det inte skulle försvinna i glömskan, vad han med så många trångmål och svårigheter hade utfört för sin äras glans; så är det också med flera av goternas och svearnas kungar och heroiska män [I marginalen: Goternas kungar blev berömda genom lysande bedrifter], vilkas bedrifters storhet ännu kan skönjas på de mest framträdande platserna i de nordliga länderna. Bland dem räknas och värderas de som av mer lysande minne som så måttfullt skötte omsorgen om krigisk ära att de tycktes ha gagnat allas allmänna bästa; sådan var den mycket framstående kung Vbbo [I marginalen: Kungarna Vbbo, Scarinus och Erik], grundaren av den mycket gamla staden Uppsala, och Scarinus och Erik med flera andra, vilkas outplånliga minne inte bara synes vara skrivet på stenar på slätterna eller i bergen, utan också fortlever i fäderneslandets sånger [I marginalen: Minnet lever kvar i fäderneslandets sånger] och med musikinstrument på mer besökta platser och dagar med ständiga dansfester. Ty deras mer trofasta omsorg var att, sedan fred överallt hade givits, ålägga landskapens fogdar att utöver vapnen också låta invånarnas arbete lägga under sig källådrornas framvällande som faller i brant fall, för kvarnar eller för nödvändiga brunnar som skulle byggas var som helst till allmän nytta. Vidare flödar ur klipporna på många platser så rikliga och ymniga vatten att de, ledda med naturens och konstens smidighet, i en lång men mycket vacker anblick driver 15 eller 30 vattenkvarnar. Falonia, västgötarnas ädla landskap [osäker tolkning] [I marginalen: Falonia], och det folkrika Hälsingland [I marginalen: Hälsingland], såsom det nedan skall visas om järnhantverkarna, uppvisar sådana och så nyttiga skådespel. Och det behövs inte att från Afrikas trakter, där mycket många varelser är i fara genom brist på vatten [I marginalen: Djur omkommer i Afrika av brist på vatten], kalla erfarna vattenledningsbyggare till dessa kalla länder, eftersom både evig snö och otaliga floder och källor finns överallt; ja, även människor som är så skarpsinniga i naturens tecken att de på jordens yta ofelbart kan förutsäga hur många alnar, famnar eller fot jorden måste grävas ut för att ge vatten, och åt vilket håll ådrorna böjer sig eller löper. ## Liber Secundus, kap. 33 (s. 95) (maskinöversättning) Om tecknen för att känna igen källor. KAP. 33. Tecknen för att känna igen ådror som väller fram under jorden anger dock Cassiodorus Magnus i slutet av bok 3 av goternas kung Teoderiks brev, nämligen grönskande örter [I marginalen: Grönskande örter] och de närbelägna trädens höjd [I marginalen: Höga träd]. Ty på marker där söt fukt finns inte långt under ytan ler alltid vissa växters ymnighet, såsom vattensäv [I marginalen: Säv], lätt vass eller rör, kraftig björnbärsbuske, böjlig vide, grönskande poppel [I marginalen: Rör, björnbärsbuske, vide, poppel] och övriga trädslag, som dock frodas med en lycklig höjd utöver sin natur. Det finns också andra kännetecken inom denna konst: när natten kommer läggs torr ull [I marginalen: Ull] på den redan utsedda marken och lämnas täckt med en grov gryta; om då närheten till vatten är gynnsam, finner man den fuktig på morgonen. Men när solen har klarnat betraktar mästarna också omsorgsfullt platserna, och om de ser en tät svärm av helt små flugor [I marginalen: Flugor] flyga omkring över marken, då lovar de glatt att det som söks lätt skall hittas. De tillägger också att man ser en mycket tunn rök [I marginalen: Rök] i form av en pelare; ju högre denna sträcker sig mot höjden, desto djupare inser de att vattnet ligger dolt, så att det är förunderligt att man genom dessa och andra tecken med bestämt mått förutsäger på vilket djup det sökta skall visa sig. Man förutsäger också vattnens smak [I marginalen: Smak], så att varken det bittra skall sökas med kostsamt arbete eller det söta och nödvändiga föraktas utan heder. Men de vatten som bryter fram mot öster [I marginalen: Öster] och söder [I marginalen: Söder] finner man vara söta och klara och för sin lätthets skull mycket hälsosamma. Men alla som flödar mot norr [I marginalen: Norr] och väster [I marginalen: Väster] befinns visserligen vara alltför kalla, men obekväma genom sin tyngds tjocklek. I stort pris och anseende hålls dock de vattenledningsbyggare som finner vattenledningar, där de med konst förstår att lyfta tunga vatten, som av naturen inte förmår stiga. Alltså: Med konst lyfts bördan, Musan tröstar mödan. SLUT PÅ ANDRA BOKEN. ## Liber Tertius, inledning (s. 96–97) (maskinöversättning) GÖTEN OLAUS, ÄRKEBISKOP I UPPSALA, OM DE NORDLIGA FOLKENS VIDSKEPLIGA DYRKAN AV DEMONER. TREDJE BOKEN. FÖRORD. När jag nu skall förklara det nordliga folkets största villfarelser kring den fåfänga avgudadyrkan, som införts genom demonernas bedrägerier, sedan de dödligas enfald och ålderdom förletts, ser jag att det först och främst är nödvändigt att i förväg säga något från de närbelägna länderna om samma dyrkan, särskilt från Litauen, som är infört på min götiska karta [I marginalen: Litauen en dyrkare av avgudar]: hur djävulens avund och list under så många förflutna sekler höll detta, liksom varje annat folk, fånget i fasansfulla villfarelser, tills det under senare år genom de polska kungarnas lovvärda fromhet och flit hade kallats till den katolska trons gemenskap; att det ständigt må förbli i denna bör oupphörligen bedjas av den högste Guden. Jag menar att detta Litauen kallas storfurstendöme [I marginalen: Litauen storfurstendöme, och varför], eftersom det är mycket vidsträckt och mycket rikt, stort på vax, honung, boskapshjordar och dyrbara skinn. Likaså är det stort, eftersom de har hästar och högsinta och tappra krigare. Det är stort, eftersom det ganska ofta har besegrat tatarer, moskoviter och valaker i mycket hårda strider och fört dem i triumf. Stort också, eftersom det, befriat från demondyrkan, skulle kunna bli ännu större, särskilt om uppriktig endräkt bevaras med polackerna; och åter, om en ringa oenighet uppstår och inte stillas, skulle det kunna föras ned till den minsta makt eller till träldom. Men inte heller är Finlands furstendöme [I marginalen: Finlands furstendöme] litet, som är underställt Sveriges kung; det var en gång också förtrollat under demondyrkan och prydes med kunglig titel och makt; det omfattar trehundra tyska eller götiska mil i längd och 60 i bredd; och detta Finlands furstendöme hade för omkring fyrahundra år sedan i sin sydligare del genom Sveriges kungars vapen och biskoparnas predikan förenats med de angränsande kristna. ## Liber Tertius, kap. 1 (s. 97–98) (maskinöversättning) Om de hedniska litauernas vidskepliga dyrkan. KAP. 1. Albertus Krantz [I marginalen: Albertus Krantz], tyskarnas trovärdige historieskrivare, som blomstrade 1500, och efter honom polacken Mechovita [I marginalen: Mechovita], uppger att dessa litauer under hedendomens tid, medan de hölls fångna i hedniskhetens villfarelse, huvudsakligen dyrkade tre gudomligheter [I marginalen: Litauernas gudomligheter], nämligen elden, skogarna och ormarna. Elden [I marginalen: Eld], eftersom den sätts främst vid varje offer; antingen menade de, förledda av persernas bruk, att elden själv var Gud, enligt Herodotos vittnesbörd, eller också leddes de av egyptiernas mening [I marginalen: Elden ett besjälat vilddjur], vilka är övertygade om att elden är ett besjälat vilddjur som slukar allt som föds och, sedan den mättats av att sluka, dör tillsammans med det slukade. Skogarna [I marginalen: Skog] ansåg de heliga, och alla vilda djur som bebor dem höll de på egyptiernas sätt för gudar, såsom skalden berättar [I marginalen: Vergilius]: Även gudarna har bott i skogarna. Ja, ledda av denna förtröstan har många nationer bränt sina kungar och furstar när dessa gått bort ur livet [I marginalen: Döda kungar brända eller upphängda], för att de antingen skulle bli gudar eller upphöjas bland gudarna, eller högtidligt hängt upp dem i skogar och lundar med en gyllene halsring, som om de genom sådana offer skulle förtjäna lovord för brottet och gudomlighet åt en lögnaktig gud. Vidare dyrkade de ormarna [I marginalen: Ormar] som heliga, eftersom de inte tycktes skada någon, och ansåg dem vara husens väktare och husgudar (penates), sådana som tessalierna [I marginalen: Tessalierna] begraver i en hög gravhög, som Herodotos uppger i bok 2. Men även om denna vidskepliga dyrkan synes vara helt avskaffad, fortlever dock dess rester genom demonernas ingivelse i några avsides hus i ödemarkerna, såsom i de nordliga rikena Norge [I marginalen: Norge] och Värmland [I marginalen: Värmland]. Från denna ogudaktiga villfarelse läser man dock att de nämnda litauerna renades i Herrens år 1386 [I marginalen: Jagiello omvänd till tron med 8 bröder 1386]. Då kom nämligen deras mycket tappre furste Jagiello med sina åtta bröder, enligt Mechovitas vittnesbörd, till Kristi tro, i vilken han ännu i nuvarande tid framhärdar med religiös tillväxt. Den förutnämnde historieskrivaren omtalar vidare att det i gränstrakterna mellan litauerna och moskoviterna finns en staty placerad vid den allmänna vägen, som på landets språk kallas Zlotababa [I marginalen: Zlotababa], det vill säga den gyllene gumman, som varje resande blidkar med vissa små gåvor, även om de inte överstiger ett hårstrås värde; annars kommer de inte att ha någon säkerhet på den resa de företagit, såsom ovan i bok 2, kap. 23, har sagts om ön Jungfrun [I marginalen: Ön Jungfrun]. Detta samma intygar Albertus Krantz i sin Vandalia [I marginalen: Vandalia] tillsammans med andra underbara under. ## Liber Tertius, kap. 2 (s. 98–100) (maskinöversättning) Om de människor som bor under polen och deras vidskepliga dyrkan. KAP. 2. Inte heller Nordens yttersta del, som de flesta på grund av den mycket stränga kölden håller för obeboelig, är fri från helgerådiga riter och demondyrkan, som förrättas vid deras fastställda tid. Ty dessa skogsfolk har, liksom världens övriga nationer som synes mer civiliserade än dessa, inte ringa skäl att söka och försvara en allmän villfarelse och en lögnaktig gudomlighet även i obetydliga ting. De tillber alltså solen [I marginalen: Folken under polen tillber solen], som lyser för dem under hela sommarens lopp, och frambär tack till den för att den för med sig ljus mot det mörker de utstått och värme mot den omätliga kölden. Hur outhärdlig denna än synes, förbannar de den dock aldrig med smädelser [I marginalen: De förbannar inte kölden] på vissa indiers sätt, utan säger bara: Detta är en dåraktig och dum köld och ett mörker som överskrider måttet etc. [I marginalen: Dåraktig vinter] På liknande sätt tillber de också månen [I marginalen: Månen], eftersom de om vintern, när solen är borta, ständigt använder dess ljus; och när detta saknas på grund av nymånen, ordnar de alla sina sysslor, även under dagtid, under de mycket klara stjärnorna, som glimmar klarare genom snöns vithet, såsom det nedan i bok 4, kap. 6, skall sammanfattas. Vidare gäckas dessa folk under polen av demonerna genom en ännu dummare villfarelse. Ett rött tygstycke [I marginalen: Rött tyg], som hängts upp på en stång eller ett spjut, vördar de nämligen med ivriga böner och en mer omsorgsfull rit, eftersom de menar att det har en viss gudomlig kraft på grund av den röda färgen, som liknar djurens blod. Likaså därför att de anser att de genom att se på det skall bli lyckligare som dödare av vilddjur, när de dricker deras blod, såsom det nedan skall sägas om lappmännens seder. Men vilket skäl den röda färgen [I marginalen: Skälet till den röda färgen] i forna tider hade bland mycket fientliga folk intygar Herodotos i bok 3. Han säger nämligen: Enligt gammal sed var alla skeppen bestrukna med rödfärg [I marginalen: Rödmålade skepp] etc. Detta hävdade han utifrån det pythiska oraklet, nämligen att skeppen var en skara av trä och att de skulle ha en röd sändebud [I marginalen: Röd sändebud], det vill säga en som på så sätt skildes från de övriga fienderna: En slug man [I marginalen: Slug man] måste vara till hands, som märker skaran av trä och det rödaktiga sändebudet. Plinius säger också i bok 35, kap. 7, om flottornas färger, att det behagar försvararna att föras till döden, eller förvisso till blodbadet, på ett ståtligt sätt [I marginalen: Det behagar försvararna att dö ståtligt]. Detta iakttas kanske i Tyskland, när rådmän och stormän, sedan något anmärkningsvärt brott har upptäckts, halshuggs med ett rött tyg underlagt. Vopiscus menar också att den röda färgen är en prydnad för hertigvärdigheten [I marginalen: Röd färg tillhör härförarna]. Likaså att romarna [I marginalen: Romarna] triumferar i röd färg och att etiopierna [I marginalen: Etiopierna] hedrar heliga dagar med den. Hos några av Nordens folk finns också seden att troget tillbe som gudomlighet, ända till skymningen samma dag, vad som helst levande som först visar sig vid dagens första gryning på himlen, på jorden eller i vattnen, såsom fåglar, djur [I marginalen: Fåglar, djur], fiskar och till och med ormar och maskar, och särskilt ekoxen (cervus volans) [I marginalen: Ekoxe]; den hedrar de bland de ädlare kräldjuren på grund av hornen, med vilka ynglingarnas huvuden prydes; liksom hos egyptierna skalbaggarna som rullar kulor och träck [I marginalen: Dyngbaggen], enligt Herodotos, Strabon och Plinius; dessa säger också att de förnuftslösa egyptierna kommit till en sådan galenskap att de håller den heliga oxen, krokodilen, hunden, fåret, vargen, satyrerna, fiskarna, lejonet, geten, bocken, musen, spindeln, katten, höken och ibisen för gudar [I marginalen: Egyptiernas gudar] och vördar dem med vissa offer, och anför skäl som alls inte är rimliga, som de menar. Men vilka gudar, ja demoner, som den grekiska [I marginalen: Grekernas gudar], persiska [I marginalen: Persernas] och romerska [I marginalen: Romarnas] vidskepelsen en gång dyrkade, är ingen okunnig om som läst deras författare och annaler, såsom Augustinus [I marginalen: Augustinus] mycket utförligt omtalar i flera böcker av Om Guds stad; han skäms inte för att bekänna sanningen om den gamla historien och dyrkan, för att han, sedan demonernas smutsiga rit och dyrkan avslöjats, skall uppväcka alla till kunskap om och kärlek till den ende sanne Guden, till vars avbild alla människor är skapade [I marginalen: Guds avbild i alla]. För att inte heller de nämnda nordliga människorna skall visa sig tomhänta inför sina gudomligheter, frambär de vissa offergåvor av ben från vilda djur och stora valar och fiskar, som de skaffat genom jakt; dessa ben [I marginalen: Djurens ben] bränner de dock inte under sommartiden, för att de inte skall synas gäckas med solens ljus eller hetta, utan när den fasansfulla vintern stiger fram bränner de dem vid en allmän sammankomst till dagarnas ära, i tron att de med detta offer visar gudomligheterna den skyldiga vördnaden. Så stor är folkens religiositet i obetydliga ting. Och det räknas inte som en last att dyrka gudarna på vilket sätt man kan; och de som inte har rökelse offrar kanske med saltat mjöl (mola salsa) [I marginalen: Saltat mjöl], såsom Plinius i brevet till T. Vespasianus. Om sådana dyrkansformer skriver också Augustinus i bok 8, kap. 23, mycket på punkten etc. ## Liber Tertius, kap. 3 (s. 100–101) (maskinöversättning) Om goternas tre större gudar. KAP. 3. Hos de gamla hedniska goterna fanns det, såsom min mycket käre broder och företrädare Johannes Magnus, ärkebiskop i Uppsala, tydligt hävdar i början av sina historier, tre gudar som hölls i främsta vördnad [I marginalen: Tre gudar]. Den förste av dem var den mycket mäktige Thor [I marginalen: Den dånande Thor], som dyrkades mitt i matsalen på en trefaldig dyna; på ömse sidor om honom omgav två andra gudomligheter honom, nämligen Odhen och Frigga. Thor, säger de, råder i luften, dånar och blixtrar, styr vindar, moln och klart väder, förvaltar grödorna med alla frukter och avvärjer farsoter. Den andre, Odhen, det vill säga den starkare, råder över krigen [I marginalen: Den krigande Odhen] och ger människorna hjälp mot fienderna; han var placerad på Thors högra sida och så berömd genom glansen av ryktet om honom att alla folk omfamnade honom inte annorlunda än som ett ljus som skänkts världen, och att det inte fanns någon plats i världen, enligt Saxos vittnesbörd, som inte lydde under hans gudomliga makt. Den tredje, Frigga [I marginalen: Den fredsstiftande Frigga], rådde över fred och vällust; hennes bild bar också könets skamlighet till skådes, och därför vördades hon lika mycket hos goterna som Venus [I marginalen: Venus] hos romarna, och hon behåller ända till våra tider Venus dag helgad åt sig [I marginalen: Frigedag]. Hon målades med svärd och båge med vapen, eftersom i dessa länder båda könen [I marginalen: Båda könen beväpnade] alltid var mycket redo till vapen. Thor däremot framställdes med krona och spira och tolv stjärnor [I marginalen: 12 stjärnor]; man ansåg att ingenting med värdig likhet kunde jämföras med hans storhet. Och han fick en dag i varje vecka, ja även den första månaden på hela året, som vi kallar januari [I marginalen: Torsdag]. Odhen däremot avbildas beväpnad, som Mars genom en liknande hednisk vidskepelse hos romarna, och han fick en dag som i evigt minne är helgad åt hans namn [I marginalen: Odens dag]. Och eftersom han redan som levande i hela Europa hade vunnit gudomlighetens titel, därför att han inte stod efter någon i krigskonsten, tror man att det därav kommit att goterna, såsom greken Dio, Ablabius och Jordanes intygar, sade att Mars [I marginalen: Mars, krigets gud], som forntiden ansåg vara krigets gud, var född hos dem, såsom också skalden hävdar: Och fader Gradivus, som råder över de getiska vapnen. Honom blidkade goterna alltid med den grymmaste dyrkan, nämligen med fångars död, i tron att krigens beskyddare lämpligare blidkades med människoblod [I marginalen: Han blidkas med människoblod]; av honom lärde de i gengäld all krigföringens skicklighet så fullkomligt att de, sedan de besegrat Europas och Asiens mäktigaste välden, vann den högsta graden av tapperhet. ## Liber Tertius, kap. 4 (s. 101–102) (maskinöversättning) Om de tre mindre gudarna. KAP. 4. Utöver dessa tre ovannämnda gudar dyrkades också flera andra [I marginalen: Tre mindre gudar], som, såsom Saxo säger, var förfarna i underbara bländverks konster och, sedan de tagit de enfaldigas sinnen i besittning, tillskansade sig gudomlighetens höjd. Ty de snärjde inte bara goterna utan alla nordliga landskap i den fåfängaste godtrogenhets snaror, eggade dem till iver att ägna dem dyrkan och besudlade dem med sitt bedrägeris främsta smitta. Så vida spred sig nämligen verkan av deras bedrägeri att de övriga, som vördade en viss gudomlig makt i dem och ansåg dem vara gudar eller gudarnas medbrottslingar, frambar högtidliga löften [I marginalen: Högtidliga löften] åt trolldomens upphovsmän och visade den helgerådiga villfarelsen den vördnad som tillkommer det heliga. Bland dem var en viss Methotin [I marginalen: Trollkarlen Methotin], framstående i magisk konst, som tillskansade sig en utomordentlig föreställning om en uppdiktad värdighet och förmådde de enfaldiga människornas sinnen, förledda av ryktet om hans bländverkskonst, att frambära bedrägliga offergåvor åt honom. Då han var gudarnas överstepräst, skilde och ordnade han offren och ceremonierna så [I marginalen: Gudarnas överstepräst skilde offren åt], att var och en av de himmelska fick sin särskilda dyrkan och offergåva, och han hävdade att gudarnas förtörnelse inte kunde sonas med gemensamma offer eller blandade ceremonier. Till sist, sedan hans brott avslöjats, dödades han genom att folket strömmade samman; och sedan han dödats och genom sitt liks pestbringande smitta dödat mycket många, drogs han upp ur graven och spetsades på en påle [I marginalen: Den dödade spetsas på en påle], såsom hans fåfängas bländverk förtjänade. Även Froe, gudarnas ståthållare (satrapa), hade sitt säte inte långt från Uppsala [I marginalen: Froe i Uppsala]; där ändrade han den gamla offerseden, som så många folk och sekler hade brukat, genom ett sorgligt och outsägligt sonoffer. Ty han tog sig för att slakta offer av människosläktet och frambar avskyvärda offergåvor åt de himmelska [I marginalen: Avskyvärda offergåvor]. När han till sist hade upptagits bland gudarnas antal, och eftersom han ansågs vara blodets gud [I marginalen: Blodets gud], offrades mörka offerdjur åt honom, och gudamåltider (lectisternia) och nattliga lekar helgades åt honom i den årliga högtidscykeln, såsom en gång i Rom åt Dis och Proserpina. Vagnosthus [I marginalen: Vagnosthus] och Hadingus [I marginalen: Hadingus] vördades med inte mindre aktning, eftersom man trodde att de beredvilligare gav den främsta hjälpen i svåra krig. Om Rosthicphus Finnonicus [I marginalen: Rosthicphus Finnonicus] trodde man, eftersom han som levande hade utmärkt sig genom utsökta studier i förutvetande, att han efter döden hade förts över i gudarnas gemenskap. Till dessa läggs Rostarus [I marginalen: Rostarus], vars häpnadsväckande vildhet ville blidkas genom offer av människoblod så att hans dyrkare åt honom helgade själarna hos dem som de skulle övermanna. Slutligen gavs flera andra, som ansågs vara söner till den mycket mäktige Thoro eller Othinus [I marginalen: Söner och sonsöner], gudomliga hedersbetygelser av folket och ansågs värdiga allmänna offergåvor. Men hur eller genom vilka konster dessa och liknande vann en så stor föreställning om gudomlighet och en sådan dyrkan, må ses nedan i bok 5 om jättar och kämpar, kap. 1, mot slutet. Men inte heller saknas Augustinus vittnesbörd om sådana gudars gudomliga härstamning, i bok 3 av Om Guds stad, kap. 3 [I marginalen: Augustinus, Om Guds stad, om gudarnas härstamning]. ## Liber Tertius, kap. 5 (s. 102–104) (maskinöversättning) Om bestraffningen av de små gudarna. KAP. 5. Stor var i den tiden striden mellan goternas och de bysantinska gudarna [I marginalen: Striden mellan goternas och bysantinernas gudar] om vem av dem som skulle föreskriva eller verkställa straff för tillrättavisning mot den andra, om ett brott som förtjänade straff begicks i ömsesidiga överträdelser. Ty de bysantinska större gudarna, förnämare genom brottets än genom dygdernas värdighet [I marginalen: De bysantinska gudarna förnämare genom brott], hade myndighet att, om de någon gång befunnit att de götiska gudarna hade fläckat gudomlighetens ära med något ogudaktigt dåd, inte bara avlägsna dem ur gudarnas kollegium, utan också, sedan de drivits bort från sin främsta ställning och berövats sin hemmaheder och dyrkan, landsförvisa dem och belägga dem med andra straff; och man berättar att de ofta strängt har brukat denna myndighet, eftersom de ansåg det bättre att en skamlig guds makt störtades än att den allmänna religionen vanhelgades genom ett helgerådigt exempel [I marginalen: Skamlig makt skadar staten], för att de inte själva skulle få erfara de straff som tillkom någon annans brott, överflyttade på dem själva. Ty de hade funnit att deras gudomlighets dyrkare, när likställda gudars brott blev allmänt kända, byter ut lydnaden mot förakt och religionen mot gyckel [I marginalen: Religionen hålls för gyckel], att det heliga anses som helgerån och att de fastställda och högtidliga ceremonierna värderas som skådespel på teatern. Sedan de alltså avlägsnat dessa, satte de andra i deras ställe och visade genom själva handlingen att de hade makt att skapa och avsätta gudar och kungar. Och inte alltid skulle detta straff vara för evigt [I marginalen: Evigt eller blandat straff], utan efter skuldens mått var vissa månatliga, vissa årliga, vissa treåriga och några tioåriga [I marginalen: Tioårigt straff] eller längre; när detta hade avtjänats och gudarna förbarmade sig över landsflyktens grymhet återvände de till sin forna glans ära, särskilt när den mellanliggande tidens längd hade utplånat smutsen av den tidigare vanäran. Det hände också någon gång, säger Saxo, att de som genom skådespelarkonster [I marginalen: Genom skådespelarkonster] eller andra vanställda verk var förhindrade att återvinna den förlorade gudomliga äran eller att vinna den på nytt, köpte den gudomliga majestätets lycka med pengar av de högsta gudarna, än genom smicker [I marginalen: Genom smicker återställs de], än genom att blidka dem med gåvor, och till ett högt pris av en väldig summa fick tillträde till äreämbeten för vilka de annars var olämpliga [I marginalen: De olämpliga stiger genom pris]. Om du vill veta hur dyrt de har köpt, fråga dem som har lärt sig hur dyrt gudomligheten säljs. Men vet att det är sant som Tertullianus skrev om Lares: De som var mer skattskyldiga ansågs mer heliga [I marginalen: Ju mer skattskyldiga, desto heligare]; ja, de som var mer heliga var mer skattskyldiga, för att det inte skulle vara tillåtet att vara gud gratis. Och det bör inte synas förunderligt att föreställningen om sådana gudar hade så stor makt hos detta folk, när hos egyptierna, grekerna och romarna, de klokaste av alla, ovärdiga fabler dyrkades och hedrades med tempel, såsom Jupiter, Saturnus, Mars och Mercurius [I marginalen: De skamligaste gudarna, illa beryktade och kända genom sina gravar], såsom Augustinus utförligare hävdar i bok 6 av Om Guds stad, kap. 9: om dessa visste man att de hade varit dödliga människor, och mer brottsliga än de götiska gudarna själva, och man kände deras gravar och visste att hela deras föregående liv hade varit ytterst fullt av vanära och skamlighet. Ty Lactantius säger i bok 1, kap. 10, att Apollo var en våldtäktsman [I marginalen: Apollo våldtäktsman] och mördare, Mars en äktenskapsbrytare och dråpare [I marginalen: Mars äktenskapsbrytare och dråpare], Castor och Pollux de eländigaste rövare av alla [I marginalen: Castor och Pollux rövare], Mercurius en skurk, tjuv och bedragare [I marginalen: Mercurius en skurk], Jupiter en fadermördare [I marginalen: Jupiter fadermördare, våldtäktsman, äktenskapsbrytare], som inte väntade på den utlevade gamlingens död, och dessutom en våldtäktsman och en som begick äktenskapsbrott mot naturen. Och detta är de gudar vars statyer och högtidliga minne ännu dyrkas i höga salar med mer än religiös vördnad. Plinius omtalar också i bok 30, kap. 11, att en stor del av Egypten dyrkar skalbaggen [I marginalen: Skalbagge] som rullar kulor bland gudomligheterna med en egendomlig rit. Även Strabon hävdar i bok 17 att samma egyptier har dyrkat hunden [I marginalen: Hund], katten [I marginalen: Katt], musen [I marginalen: Mus] och de övriga, vilkas avskyvärda kadaver de med större rätt hade ryst för. ## Liber Tertius, kap. 6 (s. 104–106) (maskinöversättning) Om de nordliga gudarnas präktiga tempel. KAP. 6. Eftersom nästan hela världen en gång överallt gäckades av otaliga vidskepelser genom demonernas ingivelse, har jag inte ansett det olämpligt att ytterligare tydligt visa på vilka platser den götiska eller svenska och nordliga nationen, förledd av hednisk vidskepelse, har lytt under förnuftslösa avgudar, så att man inser att det fanns många platser, liksom många slags demoner, åt vilka en otillbörlig dyrkan frambars. Ett mycket ädelt tempel fanns alltså, om vilket också min mycket käre broder och företrädare herr Johannes, ärkebiskop i Uppsala, omtalar i bok 1 av sin historia, alltsedan Ninus tid [I marginalen: Templet fanns i Uppsala på Ninus tid] nära floden Sala [I marginalen: Floden Sala], där i dag Uppsala är svearnas och goternas primatial- och ärkebiskopssäte. Det var byggt med så präktig utrustning att ingenting på dess väggar, i dess tak eller på dess pelare syntes annat än glänsande av guld [I marginalen: Det vördades, glänsande av guld]. Hela taket glänste dessutom av guld; från det hängde en gyllene kedja [I marginalen: Gyllene kedja] ned som sägs ha omgärdat hela templet ända till murarna och husets gavlar. Därav kom det sig att templet, som låg på en vid slätt, genom sin underbara glans ingav dem som närmade sig religionens vördnadsvärda majestät [I marginalen: Religionens majestät]. Vid dess dörrar stod ett väldigt träd av okänt slag, utbrett med vida grenar, grönskande lika sommar och vinter [I marginalen: Ett ständigt grönskande träd av okänt slag]; dock inte av det slag av träd som av sin egen natur synes grönska, såsom lager, oliv, palm och myrten; ty i Norden har aldrig någon oliv eller lager setts växa upp, utom som en liten buske för skådespels skull i Vadstena [osäker tolkning]. Och nära detta tempel fanns en källa [I marginalen: Källa], som vällde fram på offerplatsen; om den skall sägas strax nedan. Och detta må räcka för de främmande nationerna för att de skall ha förstått något av fåfängan i en sådan rit hos goterna. Nu passar det åter att visa nordborna att inte de ensamma har snärjts eller gäckats av denna fåfänga. Vad alltså gäller de ständigt grönskande träden synes Plinius i bok 16, kap. 20, anföra flera skäl; men framför allt säger han i bok 15, kap. 29, något utförligare om Quirinus [I marginalen: Quirinus och Romulus densamme], det vill säga Romulus, helgedom, nämligen att det fanns två spådomsgivande myrtenträd [I marginalen: Två spådomsgivande träd] framför själva Venus tempel; det ena kallades patriciskt, det andra plebejiskt. Det patriciska [I marginalen: Det patriciska] hade övertaget i många år, frodigt och glatt medan det plebejiska vissnade; så länge senaten blomstrade, grönskade det. Det plebejiska [I marginalen: Det plebejiska] var förtorkat och smutsigt; sedan det fick övertaget medan det patriciska vissnade under marsiska kriget, blev fädernas myndighet matt, och majestätet vissnade så småningom ned till ofruktsamhet. Ja, också ett gammalt altare [I marginalen: Gammalt altare] hade helgats åt Venus Myrtea, som de kallar Murcia. Ja, de gamla hedningarna reste också med mångfaldig vidskepelse mycket präktiga tempel [I marginalen: Mycket präktiga tempel] åt andra gudomligheter, om vilka de dock visste att de hade varit människor: såsom templet i Egypten åt Serapis och Isis [I marginalen: Åt Serapis och Isis], som kom från Grekland och lärde egyptierna bokstäverna. Vidare ett annat tempel på Kreta åt Jupiter [I marginalen: Åt den kretensiske Jupiter, som var blodskändare, otuktig och mycket smutsig], som de kallade den Bäste, fastän han var en blodskändare mot sina egna och otuktig mot främlingar; han avbildades också än i gestalt av en vädur, än av en tjur, än av en gosse, än av en svan, än av en örn, än av en orm, liksom framställande formen av och vittnesbördet om alla de smutsigaste brott. Likaså fanns på ett annat ställe Romulus eller Quirinus tempel [I marginalen: Romulus eller Quirinus] i Rom, där en mycket gammal bild av en varginna [I marginalen: Varginnans bild] fanns, som räckte fram sina spenar för att ge di; och på smaken av dem följde sedan brodermordet. Faunus tempel [I marginalen: Faunus tempel] hos latinarna, som förutsade det kommande genom vissa tecken, inte med röst. Vidare Minervas [I marginalen: Minervas] tempel i Aten, och därefter Junos [I marginalen: Junos] tempel på Samos, Venus [I marginalen: Venus] tempel i Pafos och otaliga andra avgudatempel. Hur stor prakt Dianas [I marginalen: Dianas] tempel i Efesos hade, visar Plinius tydligare i bok 36, kap. 14; han gyckar också i bok 2, kap. 7, med alla dödligas eländiga högmod [I marginalen: De dödligas eländiga högmod], som med hela sitt hjärta tjänar så många skändliga vidunder, som man till och med bär på fingret, och binder sig så att de inte älskar äktenskap, inte barn, ja inte något annat alls utan att sådana gudar befaller det. Andra hedrar lyckan när den smickrar i framgång, och fördömer den åter med gräsliga förbannelser när ett motigt öde reser sig; och så sker det, som Isidorus säger i bok 8 av Etymologiae, att all plats för diktande står öppen där sanningen upphör [I marginalen: Plats för diktande]. Men det var mycket skamligt att bereda tempel åt sådana gudar, som det aldrig anstår dödliga människor att befinnas vara. Men nu måste man med Guds nåd bekänna [I marginalen: Den Högstes högra hands förvandling] att på den platsen, nämligen i Uppsala, i alla tider, särskilt den 19 maj, katolska predikningar om den gudomliga religionen hålls för ett nästan otaligt folk, i närvaro av kungen, furstarna och adelsmän av båda könen [osäker tolkning], där en gång så många och så ogudaktiga smutsigheter och styggelser begicks, och slakt av människor, ja av kära föräldrar och vänner. ## Liber Tertius, kap. 7 (s. 106–107) (maskinöversättning) Om goternas heliga bruk och offer. KAP. 7. En gång var vid goternas offer, såsom det framställs i svearnas och goternas historia, bok 1, kap. 12, iakttagandet av niotalet [I marginalen: Iakttagandet av niotalet] mycket omtyckt, kanske därför att den pythagoreiska filosofin [I marginalen: Pythagoreisk filosofi], som de hade lärt av Salmoxes och Diceneus, hade lärt att ett udda tal bör sättas främst i allt. Och även om de visade sina gudar den högsta dyrkan varje vecka och dagligen, ägnade de dem ändå var nionde månad en högtidligare vördnad och avsatte nio dagar till att fullgöra offren i vederbörlig ordning och fromt; och på var och en av dagarna offrade de nio slags levande varelser [I marginalen: Nio slags levande varelser], till vilka de också lade mänskliga offer. Men efter de nio dagarna besöktes det förutnämnda templet i Uppsala under hela rikets största festlighet av invånarna i mycket stor mängd [I marginalen: Niodagarshögtiden], och där slaktades under niodagarshögtiden och med det föreskrivna antalet offer offergåvor åt gudarna vid altaret. Men den människa [I marginalen: Människa] som lotten hade utsett att offras sänktes levande ned i den källa som vällde fram på offerplatsen; om han lätt gav upp andan, förkunnade prästerna att löftet var lyckobådande, och de drog strax upp honom därifrån, hängde upp honom [I marginalen: Upphängd] i den närbelägna lunden, som de trodde vara helig, och försäkrade att han hade förts över bland gudarna. Därav kom det sig att den som lämnade de levande genom detta offer trodde sig vara salig. Det hände ibland att kungarna själva, utvalda genom en liknande lott, offrades [I marginalen: Offrade kungar]. Eftersom detta ansågs vara den mest behagliga [osäker tolkning] offergåvan för riket, följde hela folkets mängd med den största lyckönskan ett så framstående offer. Ty de var övertygade om att de som dött på detta sätt inte alls dog, utan att såväl dessa som de själva var odödliga, framför allt efter Salmoxes, Zenta och Diceneus, såsom Dio, Ablabius, Jordanes, Strabon och andra berättar; de hävdar också att goterna av många skäl studerade visheten på ett framstående sätt [I marginalen: Goterna studerade visheten på ett framstående sätt] och därför hade antagit föreställningen om själens odödlighet [I marginalen: Goterna höll fast vid odödligheten], så att de, som Herodotos säger i bok 4, eftersom de inte trodde att de dog, sade att de som hade lämnat livet flyttade till någon annan, behagligare plats. Där, försäkrade de, rådde en viss gud Bleyxen [I marginalen: Bleyxen]; till honom sände de ständigt, utöver det sätt som uttryckts ovan, med ett skepp med fem roddare [I marginalen: Femroddare] någon budbärare ur sin egen krets, utvald genom lotten, med föreskrift att han skulle utverka av gudomlighetens frikostighet det som de behövde. Sättet att sända budbäraren [I marginalen: Sättet att sända en budbärare till gudomligheten] var detta. Några av dem höll några vassa lansar i höjden; på dem kastade andra den som skulle sändas, sedan de gripit honom om händer och fötter; om han, när han föll, genast dog, ansåg de att guden var dem nådig, eftersom han lätt hade tagit emot budbäraren. Men om det gick annorlunda, anklagade de budbäraren för att vara en dålig man [I marginalen: Dålig man], som var ovärdig att sändas till gudarna. Sedan de alltså kastat bort honom, sände de en annan och gav honom medan han ännu levde uppdrag som han skulle framföra hos gudomligheten själv. Därefter, sedan kastningen gjorts, överlämnade de den döde åt havets djup genom samma fem roddares arbete. O vilken eländig villfarelse i bedrägeriet [I marginalen: O eländiga villfarelse], att dyrka en sådan gudomlighet, som blidkades genom människors död, såsom Cassiodorus säger i sina brev. Liknande har Strabon i bok 11 och Herodotos i bok 4. Plinius hävdar också i bok 3, kap. 25, att romarna trodde att Caesars själ, när en komet setts, placerades bland stjärnorna; och så dyrkades kometen i Rom i ett tempel [I marginalen: Kometen dyrkades i Rom]. Om dyrkan av gudar i en lund anför Plinius också några orsaker i bok 12, kap. 1. ## Liber Tertius, kap. 8 (s. 107–109) (maskinöversättning) Om goternas vidskepelser kring åskan. KAP. 8. Vidare iakttog de sina gudars dyrkan, såsom också står i samma historia om goterna och svearna, bok 1, kap. 12, med ett så ytterst envist sinne att de, när ett brak hade uppstått i molnen, sköt pilar från sina bågar upp i luften för att visa att de ville bringa hjälp åt sina gudar [I marginalen: De trodde sig bringa gudarna hjälp med pilar], som de trodde då angreps av andra. Och inte nöjda med denna dumdristiga vidskepelse hade de hammare av ovanlig vikt, som de kallade joviska [I marginalen: Joviska hammare], beslagna med väldiga mängder koppar och dyrkade med stor religiös vördnad, för det ändamålet att de genom dem, liksom genom claudianska åskor [I marginalen: Claudianska åskor] och genom en mycket vanlig likhet med tingen, skulle återge himlens brak, som de trodde framkallades med hammare; och genom att efterlikna ett så kraftigt ljud i smedernas form ansåg de det mycket fromt att på så sätt bistå i sina gudars krig. Detta bruk av joviska hammare varade till år 1130 efter Kristi födelse [I marginalen: Bruket av hammarna upphörde 1130], då Magnus, goternas kung [I marginalen: Magnus, goternas kung], som av iver för den kristna läran avskydde den hedniska vidskepelsen, ansåg det som en helig handling att beröva både helgedomen sin dyrkan och Jupiter sina tecken; därför ansågs han under lång tid av goterna som en helgerådig rövare av himmelska byten. Goterna brukade också, när de skulle gå ut i strid, offra hästar vid altarna; deras avhuggna huvuden [I marginalen: Hästar offrades vid altaret] satte de på stänger och bar dem framför slagordningarna, med gapen utspända med pinnar som satts under. Och inte bara före kriget utan också sedan fienderna övervunnits offrade de offerdjur [I marginalen: Hästhuvuden] och höll präktiga lekar till gudarnas ära, vid vilka förvekligade kroppsrörelser [I marginalen: De förvekligades lekar], mimernas teaterapplåder och mjukt skramlande klockor eller bronsskallror visades. Dessa och andra utsökta slags offer [I marginalen: Slags offer] utförde de framför allt för att de med gudarnas hjälp inte skulle kunna övervinnas av någon krigsmakt. Så mycket längtade de efter vapnen och hade dem i ständigt bruk att de ansåg att alla övriga mänskliga strävanden inte alls kunde jämföras med krigsväsendet. Över dessa heliga bruk stod präster av olika grader [I marginalen: Hedningarnas präster]: överstepräster (pontifices), ärkeflaminer [I marginalen: Ärkeflaminer], flaminer [I marginalen: Flaminer], salier [I marginalen: Salier] och augurer [I marginalen: Augurer]; åt de första av dem, nämligen överstepräster, var lika makt med kungarna medgiven [I marginalen: Kungarnas och översteprästernas lika makt], och så stor myndighet att vad de än rådde eller befallde, som om det hade ljudit från himlen, utförde kungen själv och folket strax beredvilligt. De undervisade folket i mycken vishet, utvalde präster och grundade religionen. Greken Dio vittnar om att detta folk inte i någon tidsålder saknade överstepräster som undervisade dem i visheten. Bland dem fanns också ett mer lysande slag av överstepräster, som de kallade de hattbärande (pileati) och de fromma [I marginalen: De hattbärande och de fromma, bland vilka kungarna valdes]; bland dem utvalde de kungar och präster åt sig, såsom Jordanes utförligare redogör, som säger att de kallades de fromma och brukade gå ut genom städernas portar med citror och vita kläder för att möta sina triumferande goter, för att blidka gudarna. ## Liber Tertius, kap. 9 (s. 109–110) (maskinöversättning) Om angreppet på gudarna. KAP. 9. Åter föll de i en annan dårskap och vidskepelse, så att de trodde att de kunde betvinga gudarna, när dessa inte var gynnsamma för eller hjälpte deras krigståg, genom olika slags vapen som sträcktes mot himlen [I marginalen: Hot mot gudarna görs förgäves], eller tvinga dem med hot och skräck att göra det som befallts. Och när de gjorde detta förgäves, menade de att de på jorden skulle vara fruktade och vördade för en inte mindre makt än dessa som var placerade hos de himmelska eller de underjordiska. Men de ger inte akt på goternas gamla ordspråk: Man ska inte kasta en stång mot himlen, varifrån en tätare klubba skickas tillbaka [I marginalen: En klubba för en stång]. Men hur dumt det är att förmäta sig till sådant, därom bör Augustinus anföras som vittne, bok 10, kap. 11, Om Guds stad, där han uppger att Hercules, när han vilade hos lokrerna, befallde guden att hejda de larmande cikadorna [I marginalen: Hercules befaller gudarna att avlägsna cikadorna]. Så befallde också Kroisos [I marginalen: Kroisos], enligt Herodotos i bok 1, genom utsända lyder att bojor och fotbojor skulle läggas på den delfiske guden vid tröskeln till deras tempel, med hotet att han inte var honom gynnsam; och han fick svaret att han inte kunde undfly den lott som ödet bestämt, eftersom han måste sona brottet från den femte förflutna åldern [I marginalen: Den femte generationen straffas från förfadern], begånget av hans förfader, som med list dödade sin egen herre. Sedan han förstått detta, erkände han inte gudens utan sin egen skuld. Så slogs också kung Pheron [I marginalen: Kung Pheron] med ögonsjukdom och blindhet, eftersom han, sedan han begått ett dåd, slungade ett spjut in i de egyptiska flodens virvlar mitt i floden, som steg över 18 alnar. Så befallde Xerxes [I marginalen: Xerxes], svårt förtörnad över att de mycket långa broarna på sju stadier [I marginalen: Broar på 7 stadier] hade brutits sönder av en väldig storm, att Hellesponten skulle få trehundra slag, och att ett par fotbojor skulle sänkas ned i dess hav. Till sist sände han budbärare och befallde dem att också bränna in brännmärken på den och tilldela den örfilar eller slag [I marginalen: Trehundra slag, brännmärken och örfilar], medan de sade barbariska och vansinniga ord, kanske i denna form: O bittra vatten, herren ålägger dig detta straff, eftersom du har skadat honom som inte förtjänat något ont av dig. Men kung Xerxes för dig över, vare sig du vill eller inte; och med rätta offrar ingen människa åt dig, som åt en på en gång svekfull och bitter flod. Ja, han befallde att de som var satta att bygga broarna skulle halshuggas [I marginalen: Han befallde att föreståndarnas huvuden skulle tas], och belönade så stora mödor med en otacksam lön. Men andra byggmästare satte, för att inte straffas med ett liknande straff, samman trehundrasextio tvåroddare och treroddare [I marginalen: 360 tvåroddare och treroddare] mot Euxinska brosidan [osäker tolkning] och fäste dem från den andra sidan med trehundrafjorton mycket stora ankare [I marginalen: 314 ankare] och tåg och gjorde dem stadiga; detta, som jag avsiktligt har anfört här, ville jag inte utelämna på grund av broarnas underbara längd, ifall en övergång över sund och floder av nödvändighet eller nytta skulle behöva uttänkas. Och jag anser inte att man här bör förbigå, enligt Josefus vittnesbörd i början av hans Fornhistoria, hur Noas söner efter syndafloden ingick en sammansvärjning och ville stå tillsammans, för att de inte, om de gick åt skilda håll vid folkens utbredning, åter skulle straffas av Gud genom en syndaflod [I marginalen: Noas söner byggde efter syndafloden tornet i Babylon]. Men härifrån tog byggnaden i Babylon sin början, för att de himmelskas makt skulle avvärjas med mänskliga krafter. ## Liber Tertius, kap. 10 (s. 110–112) (maskinöversättning) Om ödets systrar och nymferna. KAP. 10. I de nordliga länderna fanns vidare några tempel helgade åt Diana och Ceres [I marginalen: Dianas och Ceres tempel], och ödessystrarnas hus, byggda utan mänsklig hjälp genom en viss bedräglig konst; till dem brukade de gamla gå med böner, sedan de högtidligt avlagt löften, när de skulle rådfråga parcernas orakel om sina barns kommande öden; där såg de, när de blickade in i kapellet, att ibland tre, ibland flera säten var upptagna av lika många nymfer [I marginalen: Nymfer]. Av dessa gav några gossarna ett ädelt utseende och en riklig mängd mänsklig ynnest; andra skänkte dem förträfflighet i frikostighet eller andra dygder; till sist fäste andra av mer självsvåldig läggning, som ville skada de övrigas gåvor, snålhet eller något annat fel vid gossarnas kommande seder. Och man finner att inte bara gossar utan också åldersstigna och ibland kungar har gäckats av sådana påfund av bedrägliga konster. Ty Hotherus [I marginalen: Kung Hotherus], kung över Sverige och Danmark, kom under jakten genom dimmans förvillelse långt bort från nätjägarna och råkade in i en viss kammare tillhörande skogsjungfrur; av dem hälsades han vid sitt eget namn och frågade vilka de var. De intygade att krigens lycka framför allt styrdes av deras ledning och auspicier. Ty de berättade att de ofta, utan att vara synliga för någon, deltog i strider och genom hemlig hjälp gav sina vänner önskad framgång [I marginalen: Nymfernas makt]; de kunde nämligen efter behag skaffa medgång och tillfoga motgång; och de förmanade honom att inte angripa Balderus [I marginalen: Balderus], som var avlad av de himmelskas hemliga säd, med vapen. När han hört detta, såg Hotherus, sedan den försvinnande boningens tak hade lämnat honom, att han var lämnad under bar himmel och utan något skydd plötsligt utsatt mitt på slätten. Framför allt förundrade han sig dock över flickornas snabba flykt, platsens föränderliga läge [I marginalen: Platsens föränderliga läge] och husets bedrägliga bild. Ty han visste inte att det som hade skett omkring honom bara hade varit ett gyckel [I marginalen: Gyckel] och ett tomt påfund av bedrägliga konster. Sedan några år hade förflutit, genomströvade samme Hotherus, nedbruten av mycket hårda krig, de yttersta avlägsna trakterna, och sedan han gått igenom en skog som var ovan för dödliga [I marginalen: Ovan skog], fann han en grotta som av en händelse var bebodd av okända jungfrur. Det stod klart att det var desamma som en gång hade skänkt honom en klädnad som inte kunde genomskäras [I marginalen: Klädnad som inte kunde genomskäras]. Tillfrågad av dem varför han kommit till dessa trakter, förklarade han krigets olyckliga utgång. Sedan han alltså fördömt deras trohet började han begråta lyckan i de olyckligt utförda bedrifterna och de sorgliga händelserna och klagade över att det hade gått honom annorlunda än han fått löfte om av dem. Men nymferna sade att han, även om han sällan hade segrat, ändå hade tillfogat fienderna ett lika stort nederlag [I marginalen: Ett lika stort nederlag tillfogas fienden], och att han inte hade varit upphov till en mindre förödelse än han hade varit delaktig i; för övrigt skulle segern komma, om han kunde rycka undan den föda [I marginalen: Föda] som uttänkts för att öka fiendens krafter; därav skulle det ske att han kunde se fram emot att allt skulle gå efter hans önskningar. Och sedan han så hade släppts, återvann han sina krafter och skrev ut krigsfolk mot fienden. Medan han vaksamt bevakade dennes läger, såg han tre nymfer gå ut som bar den hemliga måltiden; han följde dem i hast, ty de daggvåta spåren [I marginalen: Daggvåta spår] förrådde deras flykt, och kom till sist in i de boningar som de var vana vid; och genom sitt citterspels ljuvligaste tjänst, i vilket han var mycket kunnig, fick han av dem ett bälte av omsorgsfull glans och ett segerns mäktiga gördel [I marginalen: Segerns gördel]; och sedan han tagit samma väg tillbaka som han kommit, fällde han genast fienden som mötte honom med ett dödligt sår, så att denne nästa dag överlämnades åt Proserpina [I marginalen: Proserpina], som han hade sett stå bredvid sig i sömnen. ## Liber Tertius, kap. 11 (s. 112–113) (maskinöversättning) Om älvornas (Elvae), det vill säga spöknas, nattliga dans. KAP. 11. Nattliga vandrare och de som är sysselsatta med att vakta hjordar och boskap brukar också omges av förebud av olika slag. Om dem har Saxo från Själland sjungit så: Lemurernas vilda kör kommer farande [I marginalen: Lemurernas vilda kör] och ilar brådstörtat genom luften och sänder väldiga ljud mot stjärnorna. Fauner förenar sig med satyrer, och en skara av paner, blandad med andarna (manes), krigar med sen röst. Med silvanerna går aquilerna samman, och de skadliga larverna strävar efter att dela stigen med lamierna. Furierna svingar sig i dans, och med dem skockas larverna, som fatua, förenad med aporna, tränger på [osäker tolkning]. Om liknande ting skrev Vergilius [I marginalen: Vergilius] med dessa ord: Och ni, lantbornas närvarande gudomligheter, fauner. Och Ovidius [I marginalen: Ovidius]: Jag har halvgudar, jag har lantliga gudomligheter, nymfer; eftersom vi ännu inte anser dem värdiga himlens ära, låt oss åtminstone låta dem bebo de länder vi har givit dem. Horatius [I marginalen: Horatius]: Faunus, du som älskar de flyende nymferna, må du lätt skrida genom mina gränser och soliga fält. Honom kallar andra satyr. Pomponius Mela skriver att man bortom Mauretaniens berg Atlas [I marginalen: Atlas] mycket ofta om natten har sett ljus och hört skrammel av cymbaler och sång av flöjter, och att ingen har påträffats om dagen. Detsamma intygar Solinus [I marginalen: Solinus] i kap. 38, där han säger: Berget genljuder överallt av egipanernas körer [I marginalen: Egipanernas körer], det vill säga deras som har getfötter. Även i kap. 44 anför han satyrer [I marginalen: Satyrer] och himantopoder [I marginalen: Himantopoder], liksom remfotingar, som gäckar den blinda hedendomen. Därför har man hållit för säkert att dessa är fauner [I marginalen: Fauner] och satyrer, lika de spöken som på många platser i den nordliga regionen, särskilt nattetid, brukar svänga sin dansring under alla musernas samklang. Men efter soluppgången upptäcks de ibland genom daggvåta spår, liksom kung Hotherus, enligt Saxos vittnesbörd som anförts i föregående kapitel, följde tre nymfer till deras grottor och erhöll segerns gördel och bälte [I marginalen: Segerns bälte]; men ibland hade de tryckt in dansen så djupt i jorden att den plats som de var vana vid, förtärd i en ring av en märklig hetta, inte frambringar något gräs som växer upp igen på den förtorkade torven. Denna nattliga lek av vidunder kallar invånarna älvornas dans (chorea Elvarum) [I marginalen: Älvornas dans]; om dem har de den meningen att själarna hos de människor som hänger sig åt kroppsliga vällustar och ställer sig som deras tjänare, lyder lustarnas drift och kränker gudomliga och mänskliga lagar, efter att ha glidit in i kroppar svävar runt jorden själv. Till deras antal tror de att de hör som ännu i vårt sekel brukar anpassa sig i mänsklig gestalt till människornas tjänster genom att arbeta nattetid och sköta hästar och dragdjur [I marginalen: Föreställningen om straffen], såsom det nedan i kap. 20 i samma bok skall visas om demonernas tjänst [I marginalen: Husandar (spuns)] [osäker tolkning]. ## Liber Tertius, kap. 12 (s. 113–114) (maskinöversättning) Om striden mot faunerna. KAP. 12. Eftersom forntiden vittnar om att olika förebud och otaliga bländverk en gång har förekommit nästan över hela världen, nämligen lemurer [I marginalen: Lemurer], fauner [I marginalen: Fauner], satyrer [I marginalen: Satyrer], larver [I marginalen: Larver], aquiler [I marginalen: Aquiler], strigor [I marginalen: Strigor], lamior [I marginalen: Lamior], andar (manes) [I marginalen: Manes] och skaror av paner [I marginalen: Paner], av vilka människor antingen skamligt gäckades genom falskt bifall eller grymt rycktes bort till det yttersta ödet genom outsäglig skräck och sönderslitning, har jag inte ansett att man borde förtiga med vilken skicklighet och vilka vapen sådana spöken möttes hos nordborna. Det berättas nämligen att goternas ädla kämpar ofta ensamma stred mot vidunder och vilddjur av ovanlig vildhet, antingen för att befria svagare människor eller för att pröva sin tapperhet; och de aktade sig för att angripa något vilddjur i större sällskap än tappra mäns sedvänja tillät. Regnerus [I marginalen: Regnerus, kung och kämpe], svensk kämpe och kung, tillbringade en natt i strid mot de mest vidriga skaror av nattliga förebud som hade sänts mot honom av hans styvmor Thorilda, en mycket grym kvinna, och när ljuset hade återkommit såg han att olika gestalter av larver och ovanliga påfund av skepnader överallt hade fallit på fälten; bland dem syntes också Thorildas egen bild, överhöljd av täta sår [I marginalen: Thorilda]. Genom detta vann han både kämpens berömmelse åt sig och ryckte sitt fäderneärvda rike ur fiendernas händer. Vidare tog en viss Broderus [I marginalen: Broderus] och Buchi [I marginalen: Buchi] tillsammans med kung Gormo på sig ett nytt slags djärvhet och, för att odla den götiska tapperhetens ärvda ande genom att utforska naturens spår gav de sig ut på en resa full av alla faror och nästan oframkomlig för dödliga [I marginalen: En oframkomlig resa]. Ty de seglade på det ocean som omger länderna [I marginalen: Oceanen som omger länderna], lämnade solen bakom sig, strövade omkring under stjärnorna i kaos och kom till sist bortom Bjarmalands land till platser som saknade ljus, såsom det har visats i bok 1, kap. 1, och som var utsatta för ständigt mörker, och där drabbade de samman i strid med en otrolig hjord av vidunder [I marginalen: Hjord av vidunder]. Ty de anföll lamiorna som stormade mot dem med spjut som kastades från alla håll och krossade den vidunderliga skaran med bågars och slungors kastredskap, såsom Saxo, danernas historieskrivare och fornhistoriens mycket flitige utforskare, förtäljer i bok 8 om kung Gormo [I marginalen: Kung Gormo]. Det finns också återgivet i gamla historier hur Hotherus [I marginalen: Kung Hotherus], son till Sveriges kung, som tynade bort i sinnet av spända bekymmer och vakade hela natten, angrep satyren Mimmingus [I marginalen: Mimmingus], som kastade skugga över hans tält, med ett spjut, och sedan han slagit ned honom med stöten fångade honom i bojor, eftersom denne inte förmådde fly; sedan hotade han honom slutligen med de grymmaste ord och krävde svärdet och armringarna [I marginalen: Armringar], som han hade kännedom om. Och satyren gav utan dröjsmål det lösenpris för sin räddning som begärdes av honom. Så mycket går livet före allt annat [I marginalen: Livet kärare än allt], eftersom ingenting hos dödliga brukar vara kärare än andedräkten. ## Liber Tertius, kap. 13 (s. 114–116) (maskinöversättning) Om spådom. KAP. 13. För att göra denna bild och rubrik rättvisa bör man först anföra ordet av den katolske läraren Chrysostomos, som säger i homilian Det skall synas tecken i solen och månen etc., att det inte finns någon skapad varelse som så åstundar att veta det kommande som människan [I marginalen: Människan åstundar att veta det kommande] etc. När man har betänkt detta måste man dessutom bekänna att aldrig något folk har varit så humant och så lärt, ja inte heller så vilt eller barbariskt, att det inte har brukat beteckna det kommande och förstå och förutsäga det genom vissa ting; framför allt dock de nordliga människorna [I marginalen: De nordliga människorna], som jag finner ha varit sysselsatta med strävan att veta det kommande i förväg, eftersom de ansåg att kommande ting förkunnades genom fåglarnas flykt, fiskarnas språng och ljud, sånger och bergens utdunstningar etc. som genom de säkraste tecken [I marginalen: Det kommande blir känt genom många tecken]. Inget krig, inget offentligt ärende fördes vare sig hemma eller i fält utan auspicier. Och inte bara haruspexernas lära [I marginalen: Haruspexernas lära], utan också lottkastning, aeromanti, geomanti, pyromanti, nekromanti och dessutom tyngre drömmar, om några tycktes angå staten, togs emot av de högsta styresmännen. Othinus [I marginalen: Othinus] förutsade fångenskap för kung Hadingus, när denne skulle börja krig mot Iocherus, kureternas tyrann; och den inträffade inte på annat sätt än i den ordning som han hade förutsagt. Govarus, Norges kung [I marginalen: Govarus, Norges kung], var så mycket lärd i spådom och så förfaren i förutsägelsens flit att han förutsåg vad som än företogs mot honom i Sachsen, medan han befann sig i Norge mer än 100 tyska mil därifrån. Gormo [I marginalen: Gormo], med tillnamnet den ogudaktige, trodde, när hans sinne hade sjunkit i sömn, att hans hustru hade fött två fåglar [I marginalen: Två fåglar födda], men den ena större än den andra; att de, svävande med kropparna i höjden, sökte sig mot himlen i snabb flykt; att de, sedan en kort tid förflutit, återvände och satte sig på hans händer på var sin sida; att de också en andra och en tredje gång, sedan de vederkvickts av en liten vila, med utbredda vingar anförtrodde sig åt luften; och att till sist den mindre av dem återvände till honom utan följeslagare, med fjädrarna nedsölade av blod. Denna dröms sanning förklarades så. Hans två söner [I marginalen: Två söner] syntes, sedan de underkuvat engelsmännen, slaverna och irländarna, ha medgång, tills den äldre föll i krig, medan den yngre, berövad sin broder, syntes föra tillbaka fjädrarna nedsölade av blod. Magnus, Norges och Danmarks kung [I marginalen: Magnus, Norges och Danmarks kung], hade, den natt efter vilken det slaviska kriget följde, gett sig åt sömnen, och då visade sig en viss bild för honom medan han sov och förutsade att han skulle bli fienden överlägsen och att han skulle få försäkran om och förebud för segern i en örns död. När kungen vaknade gjorde han visionens förlopp allmänt känt, till allas stora förundran; och när hären hade ryckt fram, angrep han den örn som hade visats i sömnen, och som han nu såg på nära håll, med spjutet, sedan han flugit fram på en snabb häst, och han förekom fågelns flykt med det snabba kastspjutet [I marginalen: Örnen dödas]. Hären grep alltså förebudet, tog det första tillfället att strida, och genom att strida med samma utgång som förebudet utlovade övervann den fienderna [I marginalen: Kungen triumferar]. Det berättas att flockar av korpar med så stor snabbhet flög in bland kung Valdemars [I marginalen: Kung Valdemar] här, när den ryckte fram till krig, att flera kastade sig mot krigarnas resta spjut för att träffas. Kung Sven [I marginalen: Kung Sven], som besegrades av honom, och hela hans här lades ned till föda för korparnas sönderslitande och förkunnade därmed förebudets utgång. Biorno [I marginalen: Biorno], en framstående kämpe, som med en utvald skara kämpar hade intagit en viss ö som var befäst av en mycket strid flods kringflytande lopp, såg i sömnen ett vilddjur stiga upp ur vågorna, som spydde sorgliga lågor ur munnen och satte allt i ständig brand. Följande dag övervann kung Fridlevus [I marginalen: Kung Fridlevus] den våldsamma flodens virvlar och förgjorde alla kämparna med svärd, utom Biorno, och uppfyllde därmed drömmens mönster. Dessa få exempel av många har anförts för att de nordliga auspicierna, förebuden och undren skall jämföras med romarnas gamla böcker [I marginalen: Romarnas böcker], i vilka det var bestämt att varje fågel kunde ge ett tripudium, varav dagen för att börja eller uppskjuta kriget med nödvändighet måste bero. Liknande slags gissningar har Plinius i bok 2, kap. 31. Procopius vittnar i bok 3 om samma sak om Attila [I marginalen: Attila], som, när han hade sett en stork [I marginalen: Stork] bära bort sina ungar från muren, också själv drog sig tillbaka. Det finns också mycket skickliga augurer [I marginalen: Augurer] i samma nordliga länder, som förstår att förutsäga mycket genom fåglarnas flykt och läte, mötet med vilda djur och liknande, såsom det nedan skall sägas om fåglarna; deras föreställning, som uppstått i gamla tider, ger senare människor tilltro till att de som vägrar att bekänna sina synder hävdar att det är ett olyckligt förebud att se en munk [I marginalen: Munk] eller en präst. ## Liber Tertius, kap. 14 (s. 116–117) (maskinöversättning) Om Erik Väderhatts och andras trollkonst. KAP. 14. [I marginalen: Kung Erik] Denne Erik, Sveriges kung, ansågs i trollkonst (ars magica) inte stå efter någon i sin tid; och han var så förtrogen med de onda demonerna, vars dyrkan han i högsta grad ägnade sig åt, att varthelst han vände sin hatt, blåste genast den önskade vinden därifrån. [I marginalen: Väderhatt] Av denna omständighet fick han namnet, så att han kallades Väderhatt. Och många trodde att Regnerus, Danmarks kung, under ledning av denne Erik, sin frände, [I marginalen: Kung Regnerus] med framgång utsträckte sitt sjörövartåg till världens mest avlägsna delar och genom hans skarpsinne underkuvade många länder och mycket starkt befästa städer; och att han slutligen var medhjälpare till att han genom stormännens samtycke och val upptogs till Sveriges kung, vilket förblev honom långvarigt och lyckosamt, tills han dog av ålderdom. [I marginalen: Erik Emundus] Vidare, när en annan Erik med tillnamnet Emundus hade beslutat sig för att segla, och en av sjömännen i sömnen hade sett att han fördes fram över bergens obrukade åsar på en mycket yster häst, och att han, när denna ökade farten, störtades ner bland dalarnas mörker och sargades av ugglors [I marginalen: Ugglor] täta klor, och han på morgonen berättade detta i tur och ordning för sina kamrater, befallde kungen själv, som var inte mindre kunnig i spådom än i trolldom, varnad för faran liksom genom detta syner, att han inte skulle ha honom som följeslagare på seglatsen, utan skulle begiva sig till ett annat skepp. [I marginalen: Frotho] Och så, medan kamraterna omkom, räddades kungens skepp. Men när Frotho, danernas kung, försåtligt hade dräpt sin egen broder Haraldus, höll förmyndarna, för att han inte också grymt skulle förgöra sina oskyldiga brorsöner, gossarna Haraldus och Haldanus, dem gömda och närde dem i en underjordisk håla [I marginalen: De kungliga gossarnas håla] i skepnad av valpar (enligt Saxos vittnesbörd), medan de med allehanda påhitt försäkrade att de hade slukats av vargar om natten. Men Frotho, som inte trodde på deras död, ansträngde sig att få veta gömställets plats av en kvinna kunnig i spådom; [I marginalen: En trollkvinna mäktig i besvärjelser] hennes besvärjelsers kraft var så stor att hon tycktes kunna framkalla vilken sak som helst, hur intrasslad den än var i knutars sammanflätning, från fjärran till beröring, synlig endast för henne själv. Hon försäkrade att en viss Regno i hemlighet hade fullgjort fostrets ämbete åt dem och att han, för att dölja saken, hade givit dem hundnamn. När de såg sig av besvärjelsernas ovanliga våldsamhet dragna ut ur sitt gömställe och förda inför besvärjerskans blickar, [I marginalen: De kungliga gossarna befrias med guld] överöste de, för att inte röjas av en så förskräcklig tvingande befallning, hennes sköte genom att kasta det guld som de fått av förmyndarna; och när hon hade tagit emot gåvan, föll hon med en plötslig låtsad sjukdom ner som död. När kungens tjänare frågade efter orsaken till ett så plötsligt fall, sade hon att gossarnas flykt var outrannsaklig och att deras utomordentliga kraft till och med dämpade besvärjelsernas allra grymmaste verkan. [I marginalen: Med en liten välgärning friköps en stor fara] Så, nöjd med en liten välgärning, upphörde hon att vänta på en större belöning av kungen. Av dessa och liknande belägg upptäcker man alltså hur mycket spådomens och trollkonstens makt vördades hos de gamla; vilken nu genom en viss försummelse avtar och förintas, [I marginalen: Spådomen avtar, och varför] sedan förutsägelser, varsel, inälvsskådning, eldskådning, vattensortilegier, spårspådomar och tusen andra vanhelgande riter, påfunna genom demonernas bländverk, har åstadkommit detta. De använder dock fortfarande vissa spådomar (där de naturliga tingens orsaker är godkända), också lottkastning, med två, tre eller flera små trästycken kastade i en urna, så att de efter deras vita, mörka eller röda färg fördelar personernas arv. ## Liber Tertius, kap. 15 (s. 117–119) (maskinöversättning) Om trollkunniga kvinnor. KAP. 15. Hur väl vissa kvinnor hos de nordliga folken en gång behärskade trollkonsten (ars magica) ska visas med några få exempel. [I marginalen: Den mångskiftande Hagberta] Hagberta, jätten Vagnostus dotter, brukade med en ovanlig anblick av sin storhet förvandla sin kropps hållning efter godtycklig förändring, än av mer sammandragen, än av smal, än av flytande substans, än hopskrynklad, än med utsträckt kropp; och man trodde att hon, än lyft upp till himlen genom sin längd, än sammansatt till en människa av smalare gestalt, [I marginalen: Trolldomens underbara kraft] kunde sänka himlen, lyfta jorden, få källor att stelna, lösa upp berg, lyfta skepp, förnedra gudar, släcka stjärnor och upplysa underjorden. [I marginalen: Kung Hadingus] När kung Hadingus åt middag, sågs en annan kvinna av samma konst, bärande odört, sticka upp huvudet ur jorden vid härden och, med utsträckt sköte, tycktes hon fråga i vilken del av världen så färska örter [I marginalen: Färska örter vintertid] hade spirat upp under vintertiden; och kungen, som var ivrig att få veta detta, förde hon, insvept i sin egen mantel, med sig när hon drog sig tillbaka under jorden [osäker tolkning]; [I marginalen: Kungen förd under jorden] och sedan hon visat honom de underjordiska regionernas vidunder, återförde hon honom slutligen till världen. [I marginalen: Craca] Craca, en norsk kvinna, som ville rådgöra om sin blivande son Rollerus lycka, tillredde en gröt, i vilken hon droppade det tärande vätskan från tre ormar som hängts upp ovanifrån i ett tunt rep. [I marginalen: Vad ormarnas vätska, när den äts, tycks åstadkomma] Men Ericus, Cracas styvson, flyttade över till sig den rätt som var tillredd åt sonen Rollerus; och vederkvickt av den lyckobringande rätten nådde han genom dess inre verkan upp till den högsta tyngden av mänsklig visdom. Måltidens kraft framkallade nämligen hos honom, mer än man kunde tro, en rikedom av alla kunskaper, så att han även förstod att tolka vilda djurs och boskaps läten. [I marginalen: Djurens läten och mening förstås] Ty han var inte bara mycket erfaren i mänskliga ting, utan återgav också de oskäliga djurens förnimbara ljud till förståelse av bestämda sinnesstämningar (enligt Plinius vittnesbörd i ett liknande fall om Demokritos, bok 26, kap. 4). [I marginalen: Den vältalige Ericus] Därtill var han så vänlig och av så smyckat tal att han, vad han än ville utlägga, genast putsade det med ordspråkens behag. [I marginalen: Kung Frotho] Genom hans råd besegrade kung Frotho de mycket mäktiga hunnernas här, som var rustad med 170 kungars hjälp. [I marginalen: Gestilbindus] Denne Ericus gjorde slutligen Gestilblindus, goternas kung, till sin och Sveriges rikes efterträdare; och detta vid tiden för Kristi födelse. [I marginalen: En trollkvinna förvandlad till ko dödar kungen med hornen] Men kung Frotho dog, sedan han anfallits på en havsstrand av en trollkvinna förvandlad till en ko och träffats av hennes horn. [I marginalen: Guthruna] Guthruna lät kung Iarmericus kämpar plötsligt förblindas, så att de vände vapnen mot sig själva. Att man ovan ser bilden av en kvinna med en utgjuten gryta visar att detta är ett gemensamt redskap för alla trollkvinnor, [I marginalen: Den utgjutna grytans otaliga verkan] med vilket de kokar safter, örter, maskar och inälvor, och med denna giftiga rätt lockar de lata till sin vilja och väcker, likt en sjudande gryta, skepps, ryttares eller löpares snabbhet. Vidare ställer de upp ett [I marginalen: Hästhuvud] hästhuvud, upptaget på en stång och upplyft, med blottade tänder i gapet, mot krigslägren för att väcka fruktan; till detta fogar de också besvärjelser, så att det ska synas som om en hel slagordning stod uppställd, som mycket snabbt skulle förgöra fienderna. Vidare, vilken makt trollkvinnorna [I marginalen: Trollkvinnornas kraft] har att förmörka månens strålar och att väcka stormar, att rycka upp träd och växter och att försvaga boskap och dragdjur, det lämnar jag som mycket välkänt åt alla som mer nyfiket utforskar detta vanvett; och likaså den välkända versen av Vergilius [I marginalen: Vergilius]: Henne har jag sett dra ner denna måne från himlen, och jag har sett henne flytta sådd skörd till annan plats. [I marginalen: Augustinus] Och eftersom vi inte känner sådana människors förtjänster, brukar vi förundras över Guds domslut, såsom Augustinus utförligt utlägger i bok 8 av Om Guds stad, kap. 19, och på andra ställen. Inte heller saknas Lactantius vittnesbörd, som försäkrar om Castor och Pollux [I marginalen: Castor och Pollux] att de i det latinska kriget sågs vid Iuturnas sjö tvätta av hästarnas svett. Desamma sägs i det makedoniska kriget, ridande på vita hästar, ha visat sig för P. Vicinius när han kom till Rom om natten, och förkunnat att kung Perseus den dagen hade besegrats och tillfångatagits; vilket några dagar senare genom Paulus brev befanns vara sant. [I marginalen: Cassiodorus] Att man likväl alldeles ska ta hämnd på trollkarlarna uppmanar Cassiodorus i bok 9, då han säger: Det är ogudaktigt att inte straffa trollkarlarna, [I marginalen: Trollkarlar ska straffas] som den himmelska fromheten inte tillåter förbli ostraffade. Ty vilken dårskap är det inte att överge livets skapare och hellre följa dödens upphovsman. ## Liber Tertius, kap. 16 (s. 119–121) (maskinöversättning) Om finnarnas trollkarlar och häxmästare. KAP. 16. Vilken kraft trollkarlarna (magi) och häxmästarna (malefici) också har att tvinga elementen, förhäxade med egen eller annans hand, så att de mildare eller strängare reglerar den naturliga ordningen, visar bilden ovan något; med detta i förväg sagt, att denna det yttersta Nordens region, Finland och Lappland, en gång i hedendomen var så lärd i trolldom som om den hade haft persern Zoroaster som lärare i denna fördömda lära; även om också andra invånare vid Oceanen, såsom britterna, enligt Plinius vittnesbörd i bok 30, kap. 1, sades vara förhäxade av detta vanvett; [I marginalen: Britannien] så förbluffat firar nämligen hela världen, i högsta grad enig i detta och liknande onda, denna trollkonst. [I marginalen: Hela världen enig] Bland hedendomens övriga villfarelser brukade finnarna [I marginalen: Finnarna] någon gång erbjuda köpmän, som hindrades vid deras kuster av motvind och storm, vind till salu [I marginalen: Vind till salu], och mot erlagd betalning ge dem tre magiska knutar [I marginalen: Tre knutar], inte kassiotiska, hopdragna med en rem, med det förbehållet att när de löste den första skulle de få milda vindar [I marginalen: 1. 2. 3.], när de löste den andra häftigare, men när de lossade den tredje skulle de utstå så våldsamma stormar att de varken skulle kunna använda ögat utanför fören för att undvika skären, eller foten på skeppet för att ta ner seglen, eller i aktern för att styra rodret, med sina krafter i behåll. Och de som av förakt förnekade att det fanns någon kraft i sådana knutar har erfarit saken med större olycka. Och med rätta: ty alla som rådfrågar trollkarlar och söker spådomar eller varsel för sina företag är alltid ängsliga och kommer aldrig till ro mellan fruktan och hopp, ivriga efter det tillkommande. Om de förkunnar framgång, börjar de redan då glädja sig i tomt och fåfängt hopp; om motsatsen, blir de plötsligt slagna av sorg och domnar bort. Ack, de arma dödliga drar förståndets svaghet och det dumma sinnet hit och dit och håller dem i ovisshet. Vanvettiga är förvisso de lärdomar som vår godtrogenhet har uttänkt, för att vi ska plågas desto skarpare. [I marginalen: Inbillningen ska avvärjas] Måtte en sådan inbillning vika bort från människornas sinnen, vilken också av förfäderna har visats vara falsk och utan betydelse. Men detta nordliga folk har efter kristendomens antagande, genom lagens tvång, aldrig setts öppet använda denna konst; [I marginalen: Trolldomen förbjuden] inte heller har det under livsfara lärt ut den åt andra, om den någon gång kan läras ut på sanna grunder snarare än på inbillningar (som det synes Plinius, bok 30, kap. 2); [I marginalen: Trolldomen vilar på bedrägeri] all trollkonst vilar nämligen på de mest bedrägliga grundsatser. [I marginalen: Nero] Och därför angriper han på ett märkligt sätt med djupa skäl Nero, som med sitt sinnes djupa laster åtrådde denna konst med största iver och rasade mer häftigt för den än för allt annat, för att kunna befalla över gudarna. Men eftersom det föreliggande kapitlet särskilt nämner vindar och stormar, passar det väl att i lägligt ordning anföra, från samma bok, kap. 2, [I marginalen: Tiridates] hur trollkarlen Tiridates hade kommit till Nero för att framföra en triumf över Armenien åt honom, och därför betungande för provinserna. Han hade inte velat segla, eftersom han inte ansåg det tillåtet att spotta i havet och med andra av de dödligas behov kränka denna natur. [I marginalen: Naturen kränks] Han hade fört trollkarlar med sig. Han hade också invigt honom genom magiska måltider. Och ändå förmådde han inte få konsten av honom, fastän han hade överlämnat ett kungarike åt honom. [I marginalen: Konsten kär för trollkarlarna. Kungens sju söner kunniga i trollkonst] Vidare hade svensken Sivaldus, kung Haldanus rival, sju söner så kunniga i bruket av förgiftningskonster att de ofta, drivna av plötsligt raseris krafter, brukade fnysa med vilt gap, bita i sköldarna, sluka glödande kol med svalget och tränga igenom vilka uppbyggda bål som helst; och den uppkomna sinnesförvirringens rörelse kunde inte dämpas med något annat slags botemedel än antingen med bojornas misshandel eller med försoning genom människodråp. [I marginalen: Trollkarlarnas stora kraft] Det som ovan påstås, att vindar säljs, intygar [I marginalen: Herodotos] Herodotos i bok 7 om Xerxes befälhavare, att dessa genom en tre dagar lång storm förlorade 400 skepp [I marginalen: 400 skepp], tills trollkarlarna på den fjärde dagen, genom att göra inskärningar och förtrolla vinden med giftkonster och genom att offra åt Thetis och nereiderna, stillade stormen; eller också upphörde samma storm på annat sätt. ## Liber Tertius, kap. 17 (s. 121–122) (maskinöversättning) Om trollredskapen i Bottnen. KAP. 17. Bland Nordens bottniska människor fanns allmänt häxmästare och trollkarlar som på sin egen plats [I marginalen: Nordliga trollkarlar]; dessa förstod att genom den högsta skicklighet i att bedra ögonen skugga sina egna och andras ansikten med skiftande bilder av ting och att fördunkla verkliga anblickar med bedrägliga skepnader. Och inte bara kämpar [I marginalen: Kämpar], utan även kvinnor [I marginalen: Kvinnor] och späda jungfrur brukade efter sin önskan låna från luftens tunnhet förskräckliga masker med fuktig smuts och ansikten tecknade med falsk blekhet, och åter, sedan den mulna överskuggningens dimma skickats bort, skingra det mörker som dragits för ansiktet med klar genomskinlighet [osäker tolkning]. Och det är känt att deras besvärjelser hade så stor kraft [I marginalen: Besvärjelsens väldiga kraft] att de gjorde en sak som låg mycket avlägset, och som var intrasslad i hur stor knutsammanflätning som helst, synlig och alldeles närvarande. [I marginalen: Sättet att utöva bländverk eller att uppvisa] Och med sådana bländverk visar de just detta på följande sätt. De som önskar veta hur det står till med vänner eller fiender på ett avstånd av femhundra eller tusen mil därifrån, ber, mot en given gåva, nämligen ett linneplagg eller en båge, en lapp eller finne kunnig i denna sak att göra ett försök, var vännerna eller fienderna befinner sig och vad de gör. [I marginalen: Kammaren] Därför går han in i en kammare, nöjd med en enda följeslagare och sin hustru, slår med en hammare på ett städ med föreskrivna slag på en groda av brons eller en orm, och vänder den hit och dit med mumlande av besvärjelser, och genast faller han och rycks bort i extas; och han ligger en kort stund som död. Under tiden vaktas han mycket noggrant av nämnda följeslagare, så att inte något levande, mygga eller fluga eller annat djur, rör vid honom. [I marginalen: En ond demon som ledsagare] Ty genom besvärjelsernas makt för hans ande, med en ond demon som ledsagare, tillbaka tecken från fjärran (en ring eller en liten kniv) [I marginalen: Ring eller liten kniv som tecken på utfört sändebudsuppdrag] som vittnesbörd om det utförda sändebudsuppdraget eller uppdraget. Och genast reser han sig upp och förklarar för sin uppdragsgivare samma tecken med de övriga omständigheterna. Och de sägs vara av inte mindre verkan när det gäller att slå ner människor med olika sjukdomar. Ty de gör av bly korta magiska pilar, ungefär som ett finger; dessa sänder de iväg [I marginalen: Blypilar] till vilka avlägsna platser som helst mot dem som de söker hämnd på. Dessa dör, [I marginalen: De träffade dör av kräftsår] sedan ett kräftsår uppkommit på benet eller armen, inom tre dagar av smärtans häftighet. Det finns också bländverk eller trolldomar hos helsingarna; deras furste Virolfus [I marginalen: Helsingen Vitolfus förblindade fienderna] berövade dem han ville seendets förmåga på så sätt att de varken kunde uppfatta närbelägna hus med blicken eller spåra dem med säkra spår: så skicklig var han att trubba av ögonens bruk med en viss mulen villfarelse. Vidare brukade Visinus, en kämpe av utomordentligt rykte, [I marginalen: Kämpen Visinus] blott genom sin blick bringa alla vapens eggar till ett tillstånd av slöhet. Han dräptes likväl med svenske jätten Starchaterus svärd (om vilken det skall talas nedan). [I marginalen: Starchaterus] Denne höll nämligen alltid sitt svärd täckt med en mycket tunn hud (vilket sägs vara det enda botemedlet mot förslöandets kraft). [I marginalen: En tunn hud hjälper mot förslöade svärd] Men kastade stenar kan inte genom någon konst eller besvärjelse förslöas, så att de inte skadar när de kastas kraftigt. ## Liber Tertius, kap. 18 (s. 122–123) (maskinöversättning) Om havstrollkarlar. KAP. 18. Bland Nordens övriga gudomligheter dyrkades också en viss trollkarl (magus) [I marginalen: Hollerus] vid namn Hollerus, som med inte mindre bedrägeri än enastående vidskepelse tillvällade sig rykte om gudomlighet och dyrkan hos ett nyfiket folk. [I marginalen: Othinus] Ty sedan han bland gudarna hade uppnått lika anseende som Othinus, hade han blivit så berömd i bruket av vapen och bländverk att han för att fara över haven [I marginalen: Han for över haven på ett ben] använde ett ben, som han hade besegla med förfärliga besvärjelser, i stället för ett skepp; och med detta övervann han de utsträckta vattnens hinder inte långsammare än genom det snabbaste bruk av segel och vindar. Och slutligen, för att det skulle visas att hans gudomlighet var dödlig, dräptes han av sina rivaler med en mycket grym död. [I marginalen: Mot döden hjälper ingenting] Vidare var Oddo, den störste danske sjörövaren, så lärd i trollkonst [I marginalen: Sjörövaren Oddo] att han, utan köl irrande över djupet, ofta kantrade fientliga skepp genom stormar uppväckta med besvärjelser. För att inte inlåta sig i en strid om sjömakt med sjörövarna brukade han därför föra fram vågorna och vindarna, upprörda genom trolldom, för att tillfoga dem skeppsbrott. [I marginalen: Grym mot köpmän, mild mot bönder] Han var lika grym mot köpmän som mild mot bönder, då han värderade böndernas renhet på ett sätt och människornas smutsiga förvärv på ett annat. Han var också mäktig med märkligt skarpsinne i att förslöa järnet med besvärjelse; och till slut, överlistad av en mer erfaren fiende, dränks han i en virvel [I marginalen: Till slut dränkt i en virvel], han som en gång brukade trampa på havets virvlar med trollbesvärjelser. ## Liber Tertius, kap. 19 (s. 123–124) (maskinöversättning) Om samma trollkarlar och liknande. KAP. 19. Därefter förde Othinus, den större och äldre bland trollkarlarna, en viss Hadingus, Danmarks kung, [I marginalen: Kung Hadingus bedragen] som skändligt hade bedragits med trollbländverk och ryckts långt bort från sina förtrogna, tillbaka till sitt eget med en häst över havets väldiga vidder. När Hadingus likväl fördes, märkte han, genom att med den största förundran låta blicken tränga genom springorna i manteln under vilken han darrande gömde sig, att sunden låg öppna för hästens hovar; och förbjuden att fånga anblicken av den otillåtna saken, vände han sina av häpnad fyllda ögon bort från betraktandet av sin förfärliga färd. [I marginalen: Kung Haquinus] Vidare slog Haquinus, Norges furste, när han skulle strida mot danerna, genom trolldom med ett uppkommet regn fiendernas huvuden med så ovanliga hagelslag [I marginalen: Hagel] att deras ögon, liksom ansatta av skyarnas spjut och helt berövade förmågan att se framför sig, kände en svårare strid från elementen än från fienden. [I marginalen: Svårare strid från elementen] Vidare angrep bjarmerna, som bor närmare Nordpolen, när de i Norden skulle strida mot den mycket mäktige kung Regnerus [I marginalen: Kung Regnerus], himlen med besvärjelser och drev de uppväckta molnen ända till skurarnas högsta våldsamhet. Därefter, när ovädret plötsligt lättat, brände de danerna med den mest stormande hettans glöd. Så berövade det tvehövdade onda av den dubbla omåttligheten de växelvis drabbade kropparna hälsa och seger. [I marginalen: Berövar kungen hälsa och seger] Men om detta och liknande strider mot bjarmer, finnmarker och skridfinnar har det ovan visats utförligare på annat ställe, bok 1, kap. 1 och följande, etc. [I marginalen: Straff] Men i dessa senaste tider straffas alla människor av båda könen som överbevisats om denna villfarelse mycket strängt med eldens straff, så ofta det behövs; ty det är inte tillåtet att syssla med trollkonster i kristna tider, såsom Cassiodorus i bok 4 erinrar om goternas kung Theodericus påbud [I marginalen: Goternas kung Theodericus], vilken ville att lagarna inte skulle låta brottslingar undkomma. Vidare är det i bok 9 goternas kung Athalaricus [I marginalen: Goternas kung Athalaricus] utslag att trollkarlarna, eller de som har trott att något bör sökas genom deras skändliga gärningar, ska straffas med lagarnas stränghet; ty det är ogudaktigt att vara efterlåten mot dem som den himmelska fromheten inte tillåter förbli ostraffade, såsom ovan har anmärkts i samma bok, kap. 15; ty med dekretalernas straff ska de straffas som har inlåtit sig i förbjudna utsvävningar. ## Liber Tertius, kap. 20 (s. 124–126) (maskinöversättning) Om den bundne trollkarlen. KAP. 20. Hos östgötarna finns en mycket stor sjö med sött vatten, [I marginalen: Sjön Veter] kallad Veter (om vilken det ovan har sagts tillräckligt), som i sin mitt har en täck men avlång ö [I marginalen: Ön Visingsö], som har två sockenkyrkor; under den ena av dessa finns en håla [I marginalen: Hålan] med en grottlik och lång ingång och utgång av omätligt djup; denna håla stiger inga andra ner i än människor av fåfäng skrytsamhet och nyfikenhet, med tända lyktor och försedda med nystade trådar för att hitta tillbaka; [I marginalen: Den bundne trollkarlen Gilebertus] i synnerhet av det skälet att en viss trollkarl vid namn Gilebertus, genom trollkonst (varifrån hans olycka uppkom), sedan mycket gammal tid har blivit övervunnen och bunden av sin egen lärare [I marginalen: Catillus] Catillus, som han hade dristat sig att förhåna, på det sättet nämligen att, sedan en liten käpp, ristad med vissa götiska eller rutenska tecken, hade kastats av läraren och gripits med händerna, Gilbertus själv förblev orörlig och fastbunden; och han kunde inte lösas vare sig med tänderna, när han använde dem för att lösa sig (de satt liksom fast med ett segare beck), eller med fötterna, när han förde dem dit på grund av lärarens listiga råd [I marginalen: Listigt råd]. Och fastän många dumdristiga åskådare brukar skynda dit med häftig förundran för att se detta skådespel, dristar de sig likväl inte att gå närmare på grund av grottans stank och de skadliga ångorna, för att de inte skall kvävas genom att andningen blockeras och magen stängs. De hindras också av vallar och bommar som invånarna har satt upp, så att de som föraktar sin egen fara inte, som vansinniga, går in (för att aldrig komma ut). Vidare har det genom en mycket sträng lag [I marginalen: De dumdristigas straff] förordnats, liksom om dem som har tagit livet av sig, att de som känner till dessa faror inte skall locka andra, oerfarna, att utforska ett sådant skådespel, eller föra in dem som lockats, eftersom det genom många exempel är mycket välkänt att mycket många i den grottan har råkat i livsfara ända till döden, så att man lättare skulle tränga in i och komma ut ur Daidalos högst underbara labyrint hos kretensarna [I marginalen: Daidalos labyrint], som innehåller vägarnas irrgångar, oförklarliga möten och återvändanden och har täta dörrar för att bedra utgångarna och återvägarna till samma villfarelser, än ur denna mycket djupa håla och slingrande väg. Något liknande nämner Strabon i bok 13, då han säger: Plutonium [I marginalen: Plutonium] är en öppning på en liten utskjutande kant av ett överhängande berg, så avpassad att den kan ta emot en människa, av märkvärdigt djup. Framför denna är satt en fyrkantig vall, med en omkrets av nästan ett halvt tunnland (semiiugerum); den är full av dimmigt och tjockt mörker, så att knappt marken kan urskiljas av dem som närmar sig inhägnaden. [I marginalen: Dimmigt mörker] Luften är oskadlig, ren från detta mörker när vindarna är stilla; ty mörkret stannar inom inhägnaden. Men om ett djur går in, [I marginalen: Djuret dör genast] dör det genast. Därför faller tjurar som förs in och förs ut döda. Även sparvar dör plötsligt; men kastrerade tuppar går dit oskadda [I marginalen: Kastrerade tuppar oskadda], så att de som närmar sig till och med ser in ända till öppningen och sänker sig ner, så länge de kan hålla andan. Om någon har tid att lägga något till denna betraktelse, må han se Porsennas, Etruriens kungs, labyrint [I marginalen: Porsennas labyrint]; om någon går in i den utan nystad tråd, kan han inte komma ut. Här skulle mer kunna anföras i liknande fall om Gilbertus, sådant som, enligt vad Vincentius berättar i Speculum historiale, bok 6, kap. 61, Helimandus berättar om Vergilius. Men det räcker att visa med få ord att fåfängligheten inte ges något slut. [I marginalen: Hålor] Hålor görs också djupare i jorden för att undvika åskan; även underjordiska byggnader, sådana som Samolxis, människa eller goternas demon [I marginalen: Samolxis, goternas demon], (enligt Herodotos vittnesbörd i bok 4), som levde långt före Pythagoras, synes ha gjort, så att han kanske, instängd där och återvändande därifrån efter några år, kunde låtsas att han hade skådat underverk hos de underjordiska. På detta ställe kan också jätten Tiphons plats tillämpas, tillräckligt känd hos Justinus och Solinus. Denna ovan nämnda ö, kallad Visingsö, anses alltså mycket märklig på grund av kungarnas täcka och trygga vistelseort [I marginalen: Kungarnas täcka vistelseort], vilka också har dött och begravts på den. ## Liber Tertius, kap. 21 (s. 126–127) (maskinöversättning) Om straffet över trollkvinnorna. KAP. 21. För att det inte skall synas som om endast nordliga trollkvinnor här förs fram till sorgliga skådespel, möter Vincentius i Speculum historiale, bok 25, kap. 26, som anför att en engelsk kvinna, [I marginalen: Vincentius ord] bedragen genom trollkonst, efter förfärliga plågor rycktes upp i luften av demonerna under förskräckliga skrik. [I marginalen: En spåkvinna och trollkvinna] Hans ord är dessa: En viss kvinna i Berhelia, en by (villa) i England, var spåkvinna och trollkvinna; när hon en dag höll gästabud, kraxade en liten kråka [I marginalen: Den lilla kråkan], som hon hade till sitt nöje, något med högre röst än vanligt. När detta hördes föll kniven ur härskarinnans hand, och samtidigt bleknade hennes ansikte. Suckande mycket länge sade hon: I dag har min plog nått den sista fåran; i dag skall jag höra om och drabbas av en stor olycka. Medan hon ännu talade kom en budbärare till henne och sade: I dag har din son dött, och hela hushållet har omkommit genom plötslig död. När hon hörde detta lade hon sig, sårad av ständig smärta, och befallde att de kvarlevande barnen, en munk och en nunna, skulle kallas; [I marginalen: En ömklig bekännelse] till dem sade hon snyftande: Jag har genom något ömkligt öde alltid tjänat demoniska gärningar; jag har varit alla lasters kloak och lockelsernas lärarinna, och jag hoppades endast på er fromhet [osäker tolkning], och jag har förtvivlat om mig själv. Nu alltså, eftersom jag vet att jag skall få demonerna som indrivare i straffet [I marginalen: Straffets indrivare], vilka jag hade som tillskyndare i skulden, ber jag er vid moderlivet att ni försöker lindra mina plågor; ty domen om fördömelse över själen kommer ni inte att återkalla. Sy alltså in min kropp i en hjorthud och stäng in den i en stenkista, och fäst locket med järn och bly, och omge själva stenen med tre stora kedjor. Om jag har legat så i säkerhet i tre nätter, skall ni på fjärde dagen gräva ner mig i jorden; fastän jag fruktar att jorden inte vill ta emot mig för mina trolldomars skull. Psalmsångare skall det vara i femtio nätter, och mässor skall sjungas för mig lika många dagar. Det skedde alltså som hon hade befallt; och det hjälpte ingenting. Ty de två första nätterna, när klerkernas körer sjöng psalmer kring kroppen, bröt demonerna, [I marginalen: Demonerna bröt upp dörren] som med lätthet krossade kyrkdörren, som var stängd med en väldig bom, sönder de två yttersta kedjorna; men den mittersta, som var mer mödosamt utarbetad, höll oskadd. Den tredje natten, vid tiden för hanegället, syntes hela klostret skakas från grunden av bullret från de anländande fienderna. En, nämligen, mer förskräcklig till utseendet än de övriga och högre till växten, [I marginalen: En högre demon] slog med större kraft dörrarna i stycken och gick med högmodig åtbörd fram till kistan, ropade hennes namn och befallde henne att resa sig. När hon svarade: Jag kan inte för bojornas skull, sade han: Du skall bli löst, och till din olycka. Och genast slet han utan någon ansträngning sönder kedjan [I marginalen: Kedjan brister], som hade gäckat de övrigas vildhet, som om den vore blånor, och stötte bort gravens lock med foten; och sedan han gripit hennes hand drog han henne inför allas ögon ut ur kyrkan till dörren, där en svart häst [I marginalen: Den svarta hästen] stod redo, frustande högmodigt, med järnkrokar utskjutande över hela kroppen; sedan den arma kvinnan satts upp på dessa, försvann hon ur åskådarnas ögon med hela sällskapet. Man hörde likväl nästan fyra mil bort [I marginalen: Ylandet hörs på fyra mils avstånd] de ömkliga skriken av henne som bad om hjälp. Vilket djävulens gyckel som också för demondyrkans skull drabbade de olyckliga ruianerna i staden Karentina berättar Saxo i bok 14, där människornas otukt först hade framkallats genom demonernas bländverk och till slut genast, mitt under själva den smutsigaste akten, avskyvärt straffades. [I marginalen: Karentina på Rügen] Männen i denna stad brukade nämligen, när de kallats till samlag med kvinnor, hänga ihop efter hundars exempel [I marginalen: Efter hundars exempel]; och de kunde inte slitas ifrån dem med dröjsmål [osäker tolkning]. Ibland hängdes båda upp på stänger från motsatta håll och gav folket ett ovanligt löjligt skådespel av sammanbindningen. [I marginalen: Underverkets fulhet] Genom detta underverks fulhet tillkom en högtidlig dyrkan åt de ovärdiga bilderna. Och man trodde att det hade åstadkommits genom deras krafter, som var framställt genom demonernas bländverk. [I marginalen: Framställt genom demonernas bländverk] Sådant avslutas alltså, enligt den helige Augustinus vittnesbörd i bok 8 av Om Guds stad, genom Guds höga och rättvisa dom efter förtjänsterna hos dem som det är rättvist att de antingen bara plågas eller också underkastas och bedras av dem. Men den som varken vill ha ett lyckligt liv i det tillkommande eller nu ett fromt, må genom sådana riter söka döden hos de underjordiska. [I marginalen: De ogudaktiga bedras rättvist av demonerna] Men den som inte vill ha gemenskap med de onda demonerna, han må inte frukta den skadliga vidskepelse genom vilken de dyrkas, utan erkänna den sanna religion genom vilken de avslöjas och besegras. ## Liber Tertius, kap. 22 (s. 127–128) (maskinöversättning) Om demonernas tjänst. KAP. 22. Sedan många och tydliga vittnesbörd ur såväl den heliga som den profana skriften har anförts om att demonerna visar sig och tjänar människorna, och att de, i det de bedrar dem på tusen sätt, på oändliga och oförklarliga sätt för dem in i olika villfarelser och faror, skall här delvis upprepas det som har anförts i kap. 2 i bok 2 och i andra närmast föregående kapitel i denna tredje bok: nämligen att de på de nordliga eller nordanliggande platserna (där i bokstavlig mening Satans säte är) med obeskrivligt gyckel och i olika skepnader smickrar dessa platsers invånare, ja även [I marginalen: Demonerna vållar skador] tillfogar skador, nämligen husens förstörelse, boskapens undergång, åkrarnas ödeläggelse och borgarnas och vattnens fullständiga förödelse; allt detta, ja demonernas långt hemligare eller öppnare gyckel, är det lika överflödigt att med exempel visa för lärda och kloka, som det också kommer att vara till ingen nytta att ytterligare uppenbara just detta för nyfikna och fåfänga, för vilka inga skäl eller auktoriteter räcker. Det lämnas likväl som fastställt, såsom har anmärkts i det anförda kap. 2 i föregående bok, att andar eller skuggor visar sig för vänner och räcker dem handen och med kvidande suckar tillkännager vart de skall gå. Men att demoner uppträder under skepnad av dem som nyligen har drunknat i de isländska vattnen, eller av de dödas andar, har hittills trotts och iakttagits bland de mer underbara tingen. [I marginalen: Besatta av demoner] Detta måste likväl klart erkännas, att de som är besatta av demoner talar olika språk, särskilt med övre Tysklands gnisslande ljud, som ligger sexhundra mil från Norden, [I marginalen: De besatta talar olika språk] och nämner dem de vill (om än med förvirrad benämning). Och i ett liknande fall försäkrar den salige Hieronymus [I marginalen: Hieronymus] att nämligen den helige Hilarion [I marginalen: Hilarius] drev ut ur en besatt ett mångfaldigt släkte av demoner, som svarade med olika röst, nämligen en på grekiska, en annan på hebreiska, en annan på arabiska, en annan ur samma mun; och så vidare om de andra. Att demoner också ses är inte underligt eller ovanligt, särskilt av heliga män, [I marginalen: Dygdernas verkan] såsom man läser om Martinus, som synligt såg djävulen sitta bakom en furste och drev ut honom. Ty det är för litet för heliga män att bruka himlens krafter, om inte själva krafterna synligt ses av mänskliga ögon. Ja, det är fastställt att de också ses av profana människor och hedningar, såsom Plutarchos [I marginalen: Plutarchos] i Caesars levnad mot slutet erinrar om Brutus, Caesars mördare; för honom visade sig en förskräcklig skepnad [I marginalen: En förskräcklig skepnad] av en människa, av förvisso ovanlig storlek och mycket allvarligt utseende, sittande vid själva hans säng; och tillfrågad vem han var, svarade den: Jag är din onde genius [I marginalen: Den onde genius]; vid Filippi skall du se mig. Där visade han sig ånyo utan att säga något, och Brutus själv kastade sig döende från en brant kulle på den dolk med vilken han hade dräpt Caesar. Så säger också Saxo i bok 4 att det gick för de väpnade sachsarna, som dräptes av slaverna, sedan en demon i förskräcklig skepnad hade setts uppe på bergets topp, [I marginalen: En demon sedd] som ett gott och önskat varsel; ty styrkta av detta vidunder, liksom av ankomsten av en gudomligt given anförare, och sedan de tagit segerns varsel, dödade de oförmodat samma sachsare fullständigt. SLUT PÅ TREDJE BOKEN. ## Liber Quartus, inledning (s. 129) (maskinöversättning) GÖTEN, ÄRKEBISKOPEN I UPPSALA, OM DE HEDNISKA SKOGSFOLKENS OCH DERAS GRANNARS KRIG OCH SEDER, FJÄRDE BOKEN. FÖRORD. Då jag skall visa de skogsboende invånarnas krig i det yttersta Norden, deras stränga seder, förunderliga övningar, språkens mångfald, platsernas läge, deras på andra håll ovanliga färdsätt, klippornas branter, de djupa snömassorna, de oframkomliga kärren, de dyiga avgrunderna och de floder som med brant lopp flyter genom skogar som bebos över ett mycket vidsträckt område, hänvisar jag den nyfikne läsaren, om det behagar honom, till Alexanders bedrifter, han som inte lämnade något oförsökt [I marginalen: Alexander den store]: och bland annat till de triumfer som vanns över ett fattigt indiskt folk; detta valde, utdrivet från sina egna hem, en brant klippa, eller snarare en spetsig klippa, befäst av naturen, till sitt försvar, och dräpte många som dumdristigt gick fram på Alexanders befallning; och det var inte långt ifrån att också han själv, mer som en angripare av branta platser, såsom klippor, än som en segrare över människor, sårad och mycket lik en döende, hade dräpts. Ty han stred med dumdristig förmätenhet, mer häftigt än försiktigt, sedan mycket många anförare hade dödats. Den som önskar se mer om dessa hans dåd, må hos Q. Curtius, Justinus och Plutarchos ## Liber Quartus, kap. 1 (s. 129–133) (maskinöversättning) efterforska. KAP. 1. Den mycket berömde författaren av den danska historien, Saxo Grammaticus, berättar att Regnerus, danernas kung [I marginalen: Kung Regnerus], sedan han under fem hela år hade bedrivit sjöröveri vid de rutenska kusterna, beslöt sig för att anfalla de närboende bjarmerna, nämligen nordliga människor som bebor berg och slättland, för att förödmjuka dem med fientliga vapen och sin ojämförliga makt. [I marginalen: Himlen uppväcks med besvärjelser] När dessa hade fått veta om hans ankomst, angrep de himlen med besvärjelser och fyllde de uppväckta molnen ända till skurarnas högsta våldsamhet. Detta hindrade Regnerus en tid från att segla och berövade honom tillgången till födoämnen, och, när ovädret plötsligt lättat, brände det honom med den hetaste glödens flamma. Och denna pest var sannerligen inte mer outhärdlig än den uppväckta köldens storhet. [I marginalen: Elementens växlingar] Så fördärvade det tvehövdade onda av den dubbla omåttligheten hans soldaters växelvis drabbade kroppar genom båda tillståndens omåttliga tillkomst. Men när kungen märkte att han hindrades mer av en falsk än av luftens verkliga kraft, angrep han, för att hämnas bjarmernas övermod, dem åter med ett oväntat anfall. Deras kung, som förlitade sig på den närboende hövdingen i Finnmarkens mycket skickliga bågskyttars tjänst, sargade ostraffat Regnerus här medan den övervintrade i Bjarmaland. [I marginalen: Hären sargas ostraffat] Ty finnarna (som har berörts i början av första boken) är vana att rikta sitt lopp med hala trästockars snabba glidning [I marginalen: Bruket av hala stockar], rycks fram med en hastighetens kraft efter behag och har den snabbaste förmåga att komma nära eller vara borta. Ty så snart de har skadat fienden flyger de bort med samma snabbhet som de nalkas; och de försöker inte återvändandet långsammare än framryckningen. Därför har de, genom både åkdonens och kropparnas smidighet, den mest erfarna förmåga att ansätta och att fly. Man bör tro (som samme Saxo berättar) att den mycket mäktige kungen med förundran bar sin lyckas svaghet, när han såg att han, som en gång var triumfator över den romerska höjden, rycktes till yttersta fara av en obeväpnad och oordnad skara. [I marginalen: Danmarks kung jagas på flykten av lantbor] Så veek han som på ett utmärkt sätt hade krossat den romerska krigsmaktens mest lysande prydnad och den störste och mest upphöjde anförarens präktiga styrkor för en lantlig och ringa hops smutsigaste och torftigaste utrustning; och han, vars krigiska ryktbarhet förut det tappraste folks kraft inte hade kunnat förslöa, förmådde inte stå emot en föraktlig befolknings lilla skara. Därav hände det att han med den hand med vilken han mycket tappert hade krossat världens mest lysande prakt och det tyngsta redskapet av stridande styrka, med vilken han helt öppet hade fällt dånet av så mycket fotfolk, så många läger och ett så stort rytteri, uthärdade att i smyg och liksom genom rövarfärd angripa en usel och obskyr pöbel, och inte blygdes att fläcka sin lysande ära, vunnen öppet och om dagen, med nattligt svek [I marginalen: Nattligt svek], då han i stället för öppen tapperhet omfamnade hemliga försåt; vilket var lika fult till gärningen som uselt till utgången. Och man kunde citera den vanliga versen: Ack, av hur små orsaker går väldiga ting under. Vidare, eftersom Arngrimus besegrade Tengildus, finnmarkernas kung, och Egbertus, bjarmernas kung, som med så envist sinne och sådana krafter stod emot Frotho, danernas kung, [I marginalen: Den svenske kämpen Arngrimus] gav Frotho själv sin dotter, som han älskade som ingen annan, i äktenskap åt samme Arngrimus, den svenske kämpen, som hade utmanat Egbertus till envig och besegrat honom; då han ansåg det inte opassande att visa sig som svärfar till den som, genom att röja undan en mycket bitter fiende med så stora bedrifter, hade byggt upp en vitt mäktig ryktbarhet åt honom. Hur stor vildhet och djärvhet därtill [I marginalen: Italiens vilda folk] detta folk i Italien hade, fullt av självförtroende, om än rått och herdeaktigt, när det gällde att återvinna och bevara väldet, visar L. Florus om det första puniska kriget; om detta folk säger han att det för dess tapperhet inte gjorde någon skillnad om man stred till häst eller med skepp, till lands eller till sjöss. ## Liber Quartus, kap. 2 (s. 133–134) (maskinöversättning) Om skogsinvånarnas vildhet. KAP. 2. Liksom de östliga folken som bebor de kaspiska bergen, på grund av det häftiga dånet från den uppgående solen och det förskräckliga ljud som väcks av hemliga utdunstningar ur jordens inre, flyr till grottor för att bevara livet [I marginalen: Grottornas tillflykt] och täpper till båda öronen för att bli tryggare när tiden trängar; så har de folk som är bosatta vid den norska Oceanens yttersta kuster, på grund av den mycket kraftiga vinden Circius [I marginalen: Vinden Circius] (om vilken det har sagts i första boken) och den täthet av snö som väcks upp på de höga bergen, underjordiska hålor [I marginalen: Hålor] och lever av fisk och vilda djur. Och dessa skyr umgänge med andra som seglar dit från annat håll, liksom med rövare, för att de inte kanske skall föras bort i fångenskap. Flyktingar som förtryckts av tyrannisk grymhet tar de likväl upp som deltagare till deras och sitt eget försvar; och de undervisar dem i hur de, genom att lägga försåt, kan ta emot eller dräpa sjörövare som närmar sig deras kuster. [I marginalen: Försåt] Det kan de förvisso, medan de låtsas vara flyktingar eller visar dem som inte känner hamnarna tjänstvillighet, så att de inte råkar i fara: de som de vill stänga in i faror. Men när de, då inga främmande människor möter, inte kan tillfoga dessa och liknande ting på grund av det frusna havet [I marginalen: Det frusna havet], tvingas de för vindarnas och snöns skull uppehålla sig i fängelseliknande hyddor eller grottor, byggda av havsvidundrens ben och revben. [I marginalen: Hyddor byggda av ben] Dessa grottor synes nämligen på ytan vara mycket sinnrikt uppförda med tak gjorda av tång, på samma sätt som en uppvänd köl; och detta på grund av vindarnas häftighet, [I marginalen: Fruktansvärda vindar] som där är inte mindre fruktansvärda än förfärliga stormar uppväckta ur djupet. Det finns också bland dem vissa människor, liksom nomader [I marginalen: Nomader], som bebor Kaspiska havets strand; dessa stänger ingången till sina små hyddor med torvor eller tång eller med buskar förenade med bergsmossa, så att ingen som kommer från havet skall närma sig för att utforska dem och deras hemligheter. Och kanske uthärdar de inte ovilligt denna himlens, jordens och grottornas hårdhet, för att vara fria från grymma tyranners odrägliga och omättliga skatt, för vilka den omätliga Oceanen synes vara en liten urna. [I marginalen: Oceanen en liten urna för de giriga] Vidare nämner Strabon i bok 12 att neptakometerna, vilda folk, bor uppe i träd och torn [I marginalen: Boning i träd], levande av vilt kött och trädens frukter; dessa hoppar ner från träden och anfaller främlingar som är på vandring. Och de var så mäktiga att de med vapen och list nedgjorde tre av Pompejus kohorter medan dessa färdades genom bergstrakterna. Ty sedan de blandat bålar av den rasande honung som trädens grenar bär, anföll de dem när de hade druckit och var från sina sinnen och dräpte dem mycket lätt; vilket inte är olikt de ovan beskrivna skogsmännen, som genom snöns och pilarnas täthet drev bort en mycket mäktig fiende. [I marginalen: Ett folk som bor på högar] Om de folk som bor mot norr vid Oceanens tidvatten på högar räknar Plinius i bok 16, kap. 2, upp ganska mycket och underbart: nämligen att det är ett olyckligt folk som innehar höga högar eller domarsäten byggda med händerna efter erfarenheten av det högsta tidvattnet, med hyddorna så placerade att de liknar seglande när vattnet täcker omgivningen, och skeppsbrutna när det har dragit sig tillbaka. Men när det har dragit sig tillbaka jagar de kring hyddorna fiskarna som flyr med havet; [I marginalen: Fiskarna torkas av vinden] dessa, som tagits på så sätt, torkar de mer i vinden än i solen. Men att de inte besegras av andra under träldomens ok beror på att lyckan skonar dem till deras eget straff. [I marginalen: Lyckan skonar många till deras eget straff] ## Liber Quartus, kap. 3 (s. 134–135) (maskinöversättning) Ytterligare om samma skogsmänniskors vildhet etc. KAP. 3. [I marginalen: Utsträckningen av Sveriges kungs välde] Mot den Vita sjön i det yttersta Norden, där Sveriges kungs och rikes välde sträcker sig mycket vitt, bor runt omkring mycket vilda folk, som inte använder andra brynjor än av vildåsne- eller älgskinn [I marginalen: Brynjor av älgskinn]; likaledes bågar och lansar, fästa framtill och baktill med en mycket liten stång. Ty genom sin beundransvärda smidighet (som ovan i bok 1 har sagts om skridfinnarna), då de vänder och svänger sig åt alla håll, förstår de att gäcka eller avvärja vilket anfall som helst; och detta särskilt på dalarnas höjder, som överallt är fyllda med ständig snötäthet, såsom ovan i många kapitel, såväl i första som i andra och tredje boken, vid tillfälle har visats. Och om dessa samma folk är det nästan lämpligt att här säga vad [I marginalen: Anacharsis] skyternas störste filosof Anacharsis skrev om deras seder: det vill säga att varken någon som har begett sig till dem kan fly undan, eller de själva kan fångas, eller ens finnas, om de inte vill, och gripas. De har nämligen inga städer, inga uppförda murar; var och en bär sitt hus med sig [I marginalen: Skyterna bär var och en sitt hus med sig]; de är bågskyttar till fots; de lever inte av något bröd, utan av fisk och jakt på vilda djur; i stället för hus har de vagnar och tält, täckta antingen med härdade djurhudar eller med trädstammar [osäker tolkning]. Om vintern vilar de likväl vid vattnens stränder [I marginalen: Om vintern vilar de vid stränderna] och om sommaren bland trädens buskar och på skuggiga platser, med växlande uppehållsort. Som huvudbonader har de för det mesta skinn av vildgäss eller vildänder och av tuppar, vilka, liksom de övriga fåglarna, finns där i otalig mängd. Dyrbara skinn, mycket talrika, finns där genom varuutbyte snarare än genom bruk och antal av mynt. ## Liber Quartus, kap. 4 (s. 135–136) (maskinöversättning) Om de nordiska rikenas femfaldiga språk. KAP. 4. Genom denna mångfald av dräkter och vapen klargörs hur stor skillnaden och avståndet är mellan regioner, språk, åldrar och sysselsättningar. Det finns alltså många, stora och mäktiga regioner [I marginalen: Regionernas namn], såsom lapparnas, moskoviternas, svearnas, goternas, värmlänningarnas, dalkarlarnas, bergsmännens och norrmännens; deras omfång, utsträckt på längden och bredden, är större än Italien, Spanien och Gallien tillsammans, så att Plinius inte förgäves, på grund av deras outforskade storlek, har kallat dem en annan värld. [I marginalen: En annan värld] Och därför är det inte underligt att man där finner bruket av fem språk, nämligen de nordliga lapparnas eller bottningarnas, moskoviternas, rutenernas, finnarnas, svearnas och goternas, och tyskarnas. [I marginalen: Ålder] Och människornas ålder i dessa kalla nationer når därhän att de lever etthundrasextio år och mer, även i England och Skottland, där förvisso den vördnadsvärde biskop David levde över 170 år. [I marginalen: Sysselsättningar] Även deras sysselsättningar (nämligen deras som bebor Nordens ödemarker) är sådana att de, inriktade på jakt och fiske, lever av byteshandel med moskoviterna. [I marginalen: Moskoviterna] Finnarna eller finningarna ägnar sig åt åkerbruk, fiske och timring; [I marginalen: Finnarna] goterna och svearna ägnar sig också åt ovannämnda sysselsättningar; de inflyttade tyskarna [I marginalen: De inflyttade tyskarna], inriktade på handel med olika varor, lever av förvärv; de antar landsbornas lagar; och de importerar allt som synes höra till ett mildare levnadssätt, såsom sidentyger, guldvävnader och olika viner. Vilka slags vapen de använder och hurdana ska visas dels här, dels nedan, och utförligare, om strider på slätten. Men här lämnas det klart att goterna [I marginalen: Bågskyttekonsten] bland alla nordliga folk är de mest erfarna i bågskyttekonsten och smidigast med armborst, [I marginalen: Finnarna] liksom finnarna befinns vara det med bågar. [I marginalen: Svearna] Svearna brukar strida med yxor, bredyxor och spjut. Dräkten [I marginalen: Dräkt] brukar enligt gammal sed vara kort och åtsittande, utom hosorna, som är vidare. Svearna använder vidare kläder, liksom på tyskt sätt. [I marginalen: Moskoviterna] Moskoviterna långa, på grekernas sätt; [I marginalen: Lapparna] av alla dessa är de [osäker tolkning] mycket nordliga. Men skogslapparna kläs i dyrbara skinn av olika vilda djur, inte för prydnads skull utan av nödvändighet. Att det finns en stor mångfald av språk vid ett så stort avstånd mellan provinserna kommer inte att synas underligt för någon, då Strabon i bok 11 (om än som en förmodan) försäkrar att 70 eller snarare [I marginalen: 300 folk åtskilda genom språk] 300 folk som bor kring Kaspiska havet i sin handel använder lika många åtskilda språk, eftersom de bebor kärva och svårtillgängliga platser [I marginalen: Kärva platser]; flera av dessa är av sarmatiskt släkte, men alla är invånare i Kaukasus. Vidare försäkrar han lite senare att albanernas folk en gång var uppdelat i 26 språk [I marginalen: 26 språk], av vilka vart och ett hade och åtlydde sin egen kung; och kanske hade vart och ett sitt särskilda utseende, så att den beundransvärda mångfalden såväl av folk som av språk klart kunde ses; varav sångernas och melodiernas böjningar och sinnenas uttryck (genom vilka människorna skiljs från djuren) öppet kunde kännas igen. [I marginalen: Förebådande tal] Men att någon talar före den av naturen föreskrivna åldern (som Kroisos sex månader gamle son) är ett förebud om folks och föräldrars undergång etc. Men tapperheten gör åldern laglig [I marginalen: Tapperheten skall vara utan förmyndare]: så att den som förmår genomborra en fiende knappast synes behöva förmyndare. ## Liber Quartus, kap. 5 (s. 136–138) (maskinöversättning) Om byte av ting och varor utan mynt. KAP. 5. [I marginalen: Hatfullt bedrägeri] Fastän allt bedrägeri synes vara svårt och avskyvärt vid all behandling av ting, är det likväl desto orättfärdigare, odrägligare och bittrare ju mer det befinns försökas bland enkla folk, särskilt när förfalskat eller förvanskat mynt kommer emellan, såsom nedan ska visas om myntens mångfald i bok 6. Därför anses detta folk av lappar eller bottningar och skogstrakternas invånare, liksom det är fredligt hemma, också vara okänt för den övriga världen utanför. [I marginalen: Ett folk okänt för världen] Av denna falskhetens fara skakas det inte, då det, med hänsyn snarare till räkningen i ting än i mynt, i behaglig ro förvärvar vad det önskar. Och så, ovetande om raseriets larm, lever det utan uppror, bor tillsammans utan avund och delar allt utan svek; [I marginalen: Ett lyckligt liv] dess enda strävan är att fly fattigdomen och att inte älska rikedomar. Dessa folk vet inte vad det är att vara vinningslystna, så att de inte plågar sig med någon handelns slughet. Därför, levande utan oro, åtrår de medelmåttornas lott på så sätt att de inte berövas de rikas sunda samvete; för dem är det ett utomordentligt brott att röva något; de vet inte hur man bedrar andra på deras egendom. [I marginalen: Ett brott att stjäla eller röva] Men eftersom de inte är lyckliga i alla avseenden utan att behöva den enes eller andres hjälp och ting för sin bättre bekvämlighets skull, därför bedriver de troget handel med ting utan pengar, hållande sig till ett gott och troget utbyte, genom ömsesidigt samtycke utan att något tal växlas (såsom i nästa kapitel), eftersom folket är mångfaldigt; inte på grund av brist på förstånd och barbariska seder, utan därför att de har ett eget språk [I marginalen: Ett eget språk], föga känt för de övriga grannarna. De har också platser fastställda, antingen på en slät slätt eller på stillastående is, varje år för att utföra dessa affärer, liksom marknadsplatser, [I marginalen: Marknader på isen] för att för alla visa vad de vet att de genom sin egen skicklighet har förvärvat hemma eller ute. Inte heller avstår de under tiden från liknande handel, när det som de önskar erbjuds av främlingar. Till denna sak passar Herodotos väl, i bok 4, där han behandlar Herkules stoder; inte långt från dem bor ett folk som med rök och låga utforskar tingens priser och samtycket. Men där kommer guld emellan, vilket alldeles är okänt hos detta folk; [I marginalen: Ting som är brukliga hos nordborna] ty dyrbara skinn, ylle- och linnetyger, salt, säd och fisk, som säljs liksom efter romersk aln (canna), inte efter vikt (libra), är i värde. [I marginalen: Fisk köps efter aln, inte efter vikt] Som föreståndare har de genom allmogens gemensamma samtycke män som kallas Bergchara, det vill säga bergens män, och dem vördar de; [I marginalen: Bergchara skattskyldiga åt Sveriges kung] åt dem betalar de också dyrbara skinn och många slags fisk, såväl som skatt som ska erläggas åt Sveriges kung, som givna av egen frikostighet. Och dessa känns igen framför de övriga på att de är klädda i röd dräkt. Också åt Norges kung och åt moskoviternas furste betalar de liknande skatter och lyder dem. [I marginalen: De för inte krig om de inte utmanas] Krig för de aldrig mot sina egna grannar eller mot dem som bor långt bort, om de inte utmanas genom en svår oförrätt. Och då angriper de fienderna, som om de vore oförsonliga, inte bara med de vapen som raseriet tillhandahåller, utan också med förfärliga besvärjelser (som har sagts i föregående bok, ja i början av denna), [I marginalen: Ett förskräckligt sätt att strida] genom att få fiendernas lemmar att domna, så att det inte förunnas dem varken att lyfta handen eller att hugga med svärdet, och knappt att fly. Om varubytet på ön Taprobane må den som vill se Plinius, bok 6, kap. 22, där mer och vackert står att finna. ## Liber Quartus, kap. 6 (s. 138–140) (maskinöversättning) Om marknaderna på isen. KAP. 6. Med denna bild visas den mycket gamla seden med marknader på isen (nundinae glaciales), som i många provinser och på många platser hålls på den släta och öppna isen med en mycket rik sammankomst av köpmän; den mest berömda platsen för dessa är i ärkebiskopsstaden Uppsala i Sveriges rike [I marginalen: I Uppsala hålls marknader på isen]; genom dess mitt går en mycket bred flod, som oftast omkring början av februari fryser till så tjock is att den bär tyngden av en oändlig mängd människor, likaså dragdjur och varor av alla slag. Och sådana marknader hade forntiden ända till denna dag kallat, och kallar ännu, Dysting [I marginalen: Dysting efter drottning Dysa], det vill säga den mycket kloka drottning Dysas domsplats (locus iudiciarius); emedan denna kvinna av högt sinne och mycket skarpsinnigt råd, när hon såg att folkets oändliga mängd, sedan grödorna och skördarna uttömts genom himlens mycket stränga inflytande, var i fara genom hungerns bitterhet, övertalade dem att hellre, genom att lämna fosterjorden efter förkunnad lott, söka boplatser i främmande länder bortom havet i fredlig samlevnad och flitigt odla dem de funnit, än att utplånas ur livet genom vissa obetänksamma människors mycket grymma dom. Denna folkens utvandring är likväl inte den från den skanziska halvön [I marginalen: Orsaker till folkens utvandring], som Paulus Diaconus nämner om langobarderna. En liknande orsak kunde förvisso ha funnits; men under denna drottning Dysas välde var det, med ett mycket långt tidsavstånd, olika vad gäller ordning, sätt och antal av den oändliga mängden och makt. Men eftersom min mycket käre broder och företrädare Johannes Magnus, ärkebiskop i Uppsala, nämner denna sak i sin historia, hänvisar jag den omsorgsfulle läsaren till hans ord och, återvändande till marknaderna på isen, säger jag att alla nordliga folk och deras grannationer brukar hålla sådana marknader mycket strängt efter ett oföränderligt tecken och en oföränderlig tid: på det sättet nämligen att fullmånen vid den första tändningen, som sker efter dagen, även midnatten, för de tre konungarna i januari, föreskriver det ofelbara tecknet och tiden, när alla kan komma till ovannämnda marknader på en plats som är mycket välkänd för alla [I marginalen: Marknaderna firas vid fullmåne]; dock med den punkten iakttagen att de före, under och efter dess ljus håller den inrättade handeln, så att den avtagande månen med sitt ljus ger var och en återfärd till den plats varifrån han har begett sig. De ting som där hanteras efter köpmännens önskan och bruk är alltså av alla slag: nämligen dyrbara skinn av olika djur; vidare silverkärl för bordets bruk och för kvinnornas omättliga prydnad; vidare spannmålsvaror; [I marginalen: Ting eller varor] metaller, järn, koppar, tyger och ätbara ting; dessa säljs oftare efter rättvis uppskattning än efter vikt [I marginalen: Köpet sker efter uppskattning, inte efter vikt], genom ömsesidigt och glatt samtycke; utom de ting som föreståndarnas skarpsinniga förutseende ser att de infödda kan behöva för närvarande eller kommande nödvändigheter: sådana är grödor och stridshästar och flytande födoämnen, smör, ost och fläsk; om krig hotar [I marginalen: Försiktighetsmått i krigstid], förbjuds det genom offentligt påbud, omgärdat med straff, att dessa slag förs ut av främmande köpmän eller deras ombud. Vidare hålls marknader på isen på en annan frusen sjö, kallad Meler, omkring slutet av februari, vid staden Strängnäs murar. [I marginalen: Strängnäs] Vidare firas i mitten av mars i Jämtlands område, i Sveriges och Norges bergstrakter, på en plats kallad Ouiken, också marknader på isen [I marginalen: Ouiken]; ja, på flertalet platser drar i mitten eller slutet av maj [osäker tolkning] ryttarskaror, vare sig till fred eller till krig, fram över frusna vatten, och dessa mycket breda [I marginalen: Is i maj], medan man i Rom brukar äta läckra frukter. ## Liber Quartus, kap. 7 (s. 140–141) (maskinöversättning) Om lapparnas bröllop genom eld. KAP. 7. I närvaro av vänner och blodsförvanter förenar föräldrarna sina barns äktenskap genom eld, [I marginalen: Bröllopen bekräftas med eldstål, flinta och eld, och varför] och detta genom att slå eld med eldstål och flinta. Ty i eld och flinta knyts äktenskapen, liksom i äktenskaplig gemenskap, mer lyckosamt och lämpligt än genom något annat yttre tecken; och denna sed är upptagen så eftertänksamt som om denna lära hade kommit från Greklands eller Latiums mitt. [I marginalen: Romarna] Att de föredrar elden gör de inte ensamma, eftersom romarna, de största av alla folk, en gång högtidligt höll denna rit (som Ziglerus menar); utan för att visa att de leds av det skälet att ett band eller en kraft av oupplöslig kärlek finns i den, liksom i betydelsen av elden som slås ur flintan [I marginalen: Flintan] och likaledes är innesluten däri. Ty liksom flintan håller kvar en mycket besläktad eld som ligger dold i den och som blixtrar fram vid slag, så finns hos båda könen ett fördolt liv, [I marginalen: Avkomman] som till slut genom ömsesidig förening frambringas till levande avkomma. Men inte heller smyckar de mer civiliserade kristna folken på andra håll i Norden sina bröllopsriter utan eld. Ty varje brudgum och brud, alltefter sin värdighets och sin släkts upphöjdhet, låter, när de skall gå till kyrkan för prästens välsignelse, bära framför sig höga facklor [I marginalen: Vaxfacklor], gjorda med underbar konst och i olika färg av mjukt vax, med sidentyg i olika färg hängande; dessa låter de också, sedan högtidligheterna där fullbordats, stå kvar tillsammans med utomordentliga offergåvor; varvid under tiden vaxljusens bärare, liksom fulla av raseri, delar sidentygerna mellan sig som ett rikt byte. [I marginalen: Rening efter barnsbörd] Vidare kommer kvinnor som har fött barn efter förlossningen med tända vaxljus för att tacka Gud; ja, även alla Kristi trogna bärs tillbaka till graven med tända ljus, liksom de en gång trädde in i världen genom dopet och med en tänd lampa. Men vad beträffar de ovannämnda lapparna och deras rit skall tilläggas att, sedan dessa bröllop firats genom eld på det förut beskrivna sättet, sätter fränderna [I marginalen: Bruden förs bort] bruden, smyckad med hermelins- och sobelskinn, på en ren, liksom en tämjd hjort, ledsagad av en ansenlig skara vänner, alltefter släktens förnämhet; och så för de henne in i brudkammaren eller tälten under danser, bedjande om fruktsamhet och hälsa. Men mannen går fram smyckad med lodjursskinn eller mårdskinn, som en venetiansk patricier [I marginalen: Venetiansk patricier]; han är att värdera efter skinnens pris lika mycket som andra, belastade med ädelstenar eller förgyllda halskedjor. Men för detta skall brudgummen tillsammans med sin brud prisas med underbara lovord, ja hela detta folk, som inte genom kringströvande lusta [I marginalen: Kringströvande lusta är det fulaste], utan genom ärbart äktenskap, låter sig förenas med så stora högtidligheter. Inte så de garamantiska etiopierna, om vilka Solinus i kap. 43 skriver, som bland alla folk anses vanartade och räknas som de uslaste. Och inte utan skäl: ty sedan kyskhetens tukt brutits ner har de genom en ond sed förlorat kunskapen om arvsföljden; och med dem förtjänar i vår olyckliga tid de att anses mycket lika som, sedan det heliga äktenskapets band kränkts, söker en äktenskapsbrytande avkomma [I marginalen: Äktenskapsbrytande avkomma], åt vilken de fördelar ett arv som inte tillkommer den, ja outtröttligt uppror och dråp. ## Liber Quartus, kap. 8 (s. 141–142) (maskinöversättning) Om kvidande eller sorgsna danser. KAP. 8. Inte heller synes detta folk, som bor under Nordens mycket stränga klimat med växlande ljus och mörker [I marginalen: Växlande ljus], förbli utan glädje blandad med sorg, liksom en eremit. Ty det anordnar glada gästabud med kallade harpospelare, så att gästerna, sedan de blivit gladare (om än genom bruket av mycket hårda rätter), uppväcks till dans; och när de leder denna allt häftigare medan harpospelaren spelar, och på fädernas rytm och sång besjunger de gamla hjältarnas och jättarnas lysande bedrifter, nämligen vilken ära och vilket lov de genom sin tapperhet förtjänade, upplöses de i kvidanden och djupa suckar, [I marginalen: Dansen förvandlas till sorg] därpå i sorg och tårar och jämmer, och störtar, sedan ordningen upplösts, till marken. Likaså gör många som står omkring, så att de synes vara likformiga med deras åtbörder. Och slutligen, när harpospelarna uppväcker dem, reser de sig till behagligare gästabud [I marginalen: De festar, uppväckta], utan att låta något mer ljuda som framkallar sorg; denna har uppkommit särskilt av det skälet att de inte kan efterlikna förfädernas lysande bedrifter i några eller i få gärningar, eller likna deras namn, [I marginalen: Och förfädernas bedrifter] nämligen när det gäller att försvara jungfrurs kyskhet och att avvärja de förtrycktas våld; där dessa ogudaktiga skändligheter sker, eller tillåts ske ostraffat, genom föreståndarnas listiga förställning. [I marginalen: Bättre att dö än att leva] Och därför anser de ovannämnda folken att det är långt tryggare att dö än att leva, och för det mesta firar de barnsbörd med sorg och begravningar med festlig sång. ## Liber Quartus, kap. 9 (s. 142–143) (maskinöversättning) Om sysselsättningar under månljuset. KAP. 9. [I marginalen: Ständig natt] Det är en vanlig fråga vad de nordliga folken gör när nätterna före och efter vintersolståndet är djupa och oavbrutna, då människorna, särskilt de som bor under polen, borde utföra något med hjälp av solens ljus; och åter under tiden för det oavbrutna ljuset om sommaren, [I marginalen: Ständigt ljus] då ingen natt alls visar sig under nästan sex månader. Därför, med det i förväg sagt som har visats i första boken i några av de första kapitlen, skall man här lägga märke till att Ptolemaios i Almagest, bok 2, kap. 6, intygar att den längsta dagen vid den 39:e parallellen är sex månader; och under denna parallell ligger de yttersta polarfolken eller regionerna, nämligen [I marginalen: Lapparna] lapparna och bottningarna och öborna på Island. [I marginalen: Bottningarna] Vid den 38:e parallellen är den längsta dagen fem månader; under denna ligger Sverige, Hälsingland, [I marginalen: Islänningarna] Ångermanlands och Norges nordligare delar. Vid den 36:e parallellen har man en längsta dag [I marginalen: Sverige, Övre Götaland] på tre månader; under denna ligger Götaland, Moskovien, Ryssland och Livland. De som alltså bor i detta omätliga sommarljus, eller i dess motsatta mörker, vet mycket väl, och brukar med nytta, växla sina oavbrutna sysslor i mörkret, nämligen så att de i stället för dagsljus använder havsvidundrens tänt fett [I marginalen: Ljus av vidundrens fett], med sin lampa underställd, i husen eller på fälten eller i skogarna; och de gör djurens senor, särskilt renarnas (om vilka det skall talas nedan om djuren), tunna och lämpliga som trådar för att sy samman väv och kläder (särskilt av ulliga skinn); eftersom lin i dessa yttersta regioner på grund av den mycket stränga kölden varken sås eller växer. Vidare använder de som arbetar på slättområden antingen samma vidundrens fett eller fiskars ister (som vindarna inte kan skada) [I marginalen: Vindarna släcker inte ljuset], eller månens mycket klara ljus, eller stjärnornas ljus som återkastas i snön; ja, de kan [I marginalen: Större arbeten om vintern] under månens ljus utföra större arbeten i skogarna, på fälten, på isen och i snön, och likaså längre resor, bekvämare än om sommaren under solens ljus. Ty de slingrande dalarna och sneda kullarna, de branta klipporna och höga bergen är om sommaren oframkomliga för att forsla vagnar eller för att göra resor; [I marginalen: Allt slätt] medan om vintern allt är liksom slätt och lämpligt för att bekvämt göra vilka resor som helst. Ja, nyttan och smidigheten är så lämplig att två dragdjur (som ovan har sagts och nedan skall visas om krigen på isen) [I marginalen: Omätliga bördor dras av två dragdjur] brukar dra mer last på den hala isen eller den nedtrampade snön än tio hästar med vagnar på slätten. Men vad det överflödande ljuset angår, så att det inte skadar deras sovtid, har de ganska lämpliga botemedel, vare sig i husen eller i tälten; ja, inte ens det mycket klart strålande ljuset eller dess hetta besvärar de infödda så mycket som de mycket förtretliga myggorna [I marginalen: De mycket förtretliga myggorna], som kanske är förtretligare än de egyptiska, såsom nedan skall visas om dem och om botemedlen mot dem. ## Liber Quartus, kap. 10 (s. 143–144) (maskinöversättning) Om skepp hopbundna med senor och rötter. KAP. 10. Eftersom inga järn-, koppar- eller silvergruvor ännu har påträffats i de yttersta nordliga länderna (fastän den högt välsignade Job säger att guldet kommer från Norden) [I marginalen: Guldet kommer från Norden], och dessa människor behöver mycket och nödvändigt bruk av fartyg, som borde fästas med järn, på grund av vattnens mängd; därför sätter de, när de skall bygga fartyg, särskilt för fiskebruk, med utmärkt skarpsinne samman klyvbara tallar och granar [I marginalen: Klyvbara granar] i sina lundar, bearbetade till tunna bräder (då det inte finns någon järnspik), med trädens mycket späda rötter, nyss utdragna, liksom med hamprep. Andra binder fartyg med rep och vidjor av popplar eller av annat slag, utom av ek, som inte växer inom nästan 200 götiska eller tyska mil. Men granarna och tallarna är av så hög växt och rakhet att de är mycket lämpliga för vilket nödvändigt bruk som helst, även för de vinningslystna för rikt förvärv, då de kan säljas till köpmän från andra sidan havet. Andra fogar vid skeppsbygge samman bordläggningen med vridna och sönderstötta djursenor [I marginalen: Senor i stället för spik], särskilt renarnas, torkade i sol och vind. Men dessa senor, liksom blånor, är utdragna och överblivna från de finare senorna som rensats för användning som trådar [I marginalen: Trådar av senor], såsom det på annat ställe skall visas om renarnas nytta i boken om djuren. Alla fartyg, varifrån de än byggts och fogats samman, bestryks alltså mycket omsorgsfullt med tallbeck [I marginalen: Beck] (av vilket det där finns ett outtömligt överflöd), och fogas mycket starkt samman med träpluggar inuti eller utanpå, där det behövs. [I marginalen: Korta fartyg] Men de fartyg som skall användas på havets vågor byggs mycket korta, inte djupa, men mycket breda, med behörig proportion förbehållen för seglens bruk i stormar; eftersom vågorna är korta och skummande, uppväckta på grund av skär som ligger dolda under vattnet. Och för det mesta ger de efter för vågorna, som en lädersäck, och för böljornas återkastning; ty de är inte sammanfogade med hårt och obetvingligt järn, [I marginalen: Hållbara fartyg] utan med mjuka och mycket sega vidjor och senor. Och de står länge emot elementens skadegörelse tack vare det inträngda becket. [I marginalen: Ankare av trä] Ankare av krökta rötter av starka träd, förenade med stenars tyngd, och rep av poppel eller björk för tillräcklig längd på tågen, och yllevävnad som segel [I marginalen: Yllesegel], eller trädbark, använder de, särskilt i stillastående vatten, liksom mycket sällan på saltsjön. [I marginalen: Scutha] Och dessa fartyg kallas Scutha; liksom också ett annat avlångt slag [I marginalen: Haaper] i Bottniska havet och i sötvatten kallas Haapar, mycket omsorgsfullt sammanfogat utan något järn alls. Men liksom det är av förunderlig längd, så är det också av märkvärdig snabbhet, så att det synes flyga vid en lätt stöt. Det används endast i strida floder som kommer ner från högre platser och vid sommarfisket. Med ett fartyg av detta slag fördes jag på det farligaste sätt nedför bergsfloderna år 1518; [I marginalen: Författarens fara] för att utföra offentliga ärenden var jag tvungen att anförtro min själ och min välfärd åt ett så bräckligt trä; och överfarten var desto mer fruktansvärd som det på stranden syntes fler tecken på att personer av stort namn där hade kvävts av flodernas våld. ## Liber Quartus, kap. 11 (s. 144–146) (maskinöversättning) Om undervisning i bågskytte. KAP. 11. Alla nordliga folk bedriver bågskyttekonsten som ett liksom medfött yrke, särskilt med bågar som är tillåtna för varje ålder, tid, plats och tillfälle, såsom uttrycks i bilden ovan; i den visas åldern och övningen, med vilket levnadssätt [I marginalen: Levnadssätt] den är sysselsatt; och detta från den tidigaste åldern, då omsorgsfulla föräldrar undervisar sina barn av båda könen, men särskilt gossarna, i hur de skall hålla, höja, sänka eller vinkla handbågarna [I marginalen: Handbågar] (ty de använder inget annat slag av skjutvapen) när de skjuter iväg pilar; [I marginalen: Bågskyttets tukt] och om pilen eller spjutet, utan att ha träffat målet, har försvunnit bland träd, gräs eller snö, eller, avskjuten från höjden, har gömt sig i buskar och småträd, på vilket sätt den kan återfås: det vill säga att de, med samma höjning av bågen bibehållen, skjuter iväg en annan eller flera pilar på längden eller höjden och söker efter den genom de fallande [I marginalen: Pilarna skall eftersökas]. Och den som han först sköt iväg står att finna inte långt därifrån. Och detta sätt att återfå skjutvapnen håller armborstskyttarna i hela den nordliga trakten. För att gossarna skall träffa målet desto flitigare sätts därför ett vitt bälte (som de är förunderligt förtjusta i) [I marginalen: Konstens belöning] och nya bågar ut som pris; likaså för flickorna ett linneplagg. Och de blir så skickliga att de på stort avstånd ofelbart träffar ett mynt eller en nål (så långt de kan se) [I marginalen: En nål som mål för pilen], såsom jag personligen såg när jag befann mig i deras länder det ovannämnda året 1518. Detta folk är för det mesta av liten växt och av litet sinne, eftersom det uppehåller sig utan städer eller borgar, antingen i byar eller i tält eller i vagnar, eller i vidsträckt ödemark; ja, en del av dem placerar sina hus [I marginalen: Hus i träd] i träd som växer i fyrkantig ordning, för att inte kvävas på slätten av täta snöfall eller slukas av hungriga vilddjur som kommer i en oövervinnlig skara; i vilket fall stor vakt hålls över havande kvinnor och små barn, som de förföljer ivrigare såsom en läckrare föda [I marginalen: Vakt över havande kvinnor], såsom det nedan skall sägas om vargarnas natur. Kvinnorna och flickorna i dessa regioner är mycket fruktsamma och vackra, [I marginalen: Vackra och fruktsamma kvinnor] särskilt därför att de genom naturens förnämliga verk anses vackrare genom vithet och rodnad; och de känner inte till smink, och vill inte känna till det, även om naturen hade förvägrat dem skönhet. Jag anser att många mycket framstående män av italiensk nation, särskilt venetianer, skulle vara tryggare i hemmets behag och kyskhet om deras lättfärdiga kvinnor [I marginalen: Lättfärdiga kvinnor] inte med ängslig omsorg skaffade sig sminkad prydnad från Etiopien eller Egypten, sedan mycket stora summor räknats upp. Min mycket käre broder och företrädare, herr Johannes Magnus, göten, ärkebiskop i Uppsala, brukade, när han meddelade konfirmationens sakrament i namn av den mycket värdige mannen Hieronymus Quirinus, patriark i Venedig [I marginalen: Hieronymus Quirinus, patriark i Venedig], och jag efter honom, säga: Vilka mycket vackra Guds skapelser är inte dessa små flickor, om de kunde och ville nå fram så till den önskade ålderdomen utan sminkad färg. Men denna dyrbara fåfänga gör dem sedan, när samvetet har skadats och ålderdom, sjukdom, skabb och yrsel tillkommer, fulare än alla skapelser. Alltså lever de ovannämnda människorna tryggare i skogarna och de vidsträckta ödemarkerna, under naturens ömsesidiga skönhet och oskuld, än invånarna i starka städer under lagar och fruktan för straff. Men att man i bilden ovan ser en hårig människa med svans skall förstås så [I marginalen: Håriga människor], att föräldrarna täcker de unga männens och gossarnas kroppar med torkade djurskinn, särskilt av unga björnar. Och det läggs inte som en last ett folk till, som är så danat i sedernas enkelhet och oskuld. ## Liber Quartus, kap. 12 (s. 146–147) (maskinöversättning) Om lapparnas jakt. KAP. 12. Eftersom det på annat ställe, nämligen i bok 1, kap. 2, har sagts om skridfinnarna, bjarmerna och finnmarkerna och om deras seder och liv, skall här tilläggas hur de på böjda eller breda trästockar eller hala bräder, fastbundna vid fötterna, [I marginalen: Jaktsättet] med den snabbaste överfart över dalar, snötäckta berg och bergens toppar, och med brant glidning, störtar fram mot de djur som skall eftersökas på jakt med bågar och pilar. Här ser man en kvinna med utslaget hår spänna sina pilar. Och det är inte underligt: ty för dem som bor under polen finns i skogarnas vidsträckta omkrets en så stor rikedom och mängd av vilda djur att männen ensamma, om inte också kvinnorna skyndar till, [I marginalen: Jagande kvinnor] inte räcker till för att anordna jakten på dem. Alltså jagar kvinnorna med samma smidighet, och kanske större, som männen. [I marginalen: Mannen fördelar bytet] Mannen fördelar likväl bytet och anvisar vad som skall stekas på spett; och han bestämmer vad som skall ges åt husfolket eller grannarna med viss frikostighet. Och denna skarpsinnighet i jakt sträcker sig inte bara till landdjur, som skall sökas såväl försåtligt som öppet, utan också till fåglar av olika slag [I marginalen: Otaliga fåglar], som bebor de mycket vidsträckta ödemarkerna; deras mjukare dun använder de till sängar och de hårdare fjädrarna till vävnader av senor. Men dessa djurs kött äter de oftare stekt än kokt. [I marginalen: Bruket av skinnen] Men skinnens fällar anpassar de, som har sagts i närmast föregående kapitel, till de små sönernas eller de unga männens kroppar, liksom fåglarnas till huvudbonader; och därför tror man obetänksamt hos de flesta att de har en hårig kropp likt oskäliga djur eller vilddjur; vilket kanske kommer av okunnighet eller av det nöje [I marginalen: Fåfäng ära] som de flesta tar av att säga, mot sakernas trovärdighet, att de har fått veta allt i mer avlägsna länder, såsom det har synts Paulus Jovius. ## Liber Quartus, kap. 13 (s. 147–148) (maskinöversättning) Om hästarnas överfart över snötäckta berg. KAP. 13. Denna människas och hästs överfart, liksom på militära sköldar, skall förstås så. Mellan de nordliga rikena Sverige och Norge finns höga gränsberg, kallade Doffrini [I marginalen: Doffrinibergen], och andra liknande, som vintertid är fyllda med så täta och djupa snömassor att en fast väg genom dem på vanligt sätt förvägras de resande. Men för att de inhemska köpmännen skall övervinna en sådan svårighet med skarpsinne och lätta bördorna med konst, binder de flätverk eller bågar, flätade av lätt och bred kork eller lindbark, [I marginalen: Korgar, flätverk eller bågar under fötterna] vid sina egna och hästarnas fötter, och trampar snöns åsar utan fruktan för att sjunka ner (fastän belastade med tung börda), och de tillryggalägger en dagsresa, nämligen två bergsmil (som är 12 italienska), på grund av dagarnas korthet. Men om natten, under den mycket klara månen, tillryggalägger de dubbel eller tredubbel väg. Och detta sker inte obekvämt, eftersom månens glans genom snöns återkastning upplyser höga och sluttande fält, så att de på långt håll också ser bergens branter och skadliga vilddjur som skall undvikas [I marginalen: Med månens ljus undviker de farorna]; bland dessa är vargarna, när de i sträng köld, särskilt i januari månad, samlas i stor skara, de skadligaste [I marginalen: Skadligare vargar], såsom det nedan skall sägas om faran från vargarna. Men de ting som bärs med så skarpsinnigt arbete är salt, järn i plåtar [osäker tolkning], linne- och ylletyg och på sina håll mineralstenar av silver och koppar, samt dyrbara skinn. [I marginalen: Ting och varor] Men för att hästarna skall förberedas med större förutseende för färden i snön, leder de dem från ungdomen dagligen i snötäckta dalar med små korgar, liksom korgar, fastbundna vid fötterna, med lätt last, så att de vänjer sig vid att bära tyngre bördor. Inte mindre utrustar och stöder sig förarna, med korgar fastbundna under fotsulorna, med en stav som är bred nedtill [I marginalen: De resande avlastas med en stav], för att de genom dessa förberedelser i rätt tid skall kunna undfly en hotande nöd och död. Det händer nämligen de resande att snön, när sunnanvinden blåser, blir så mjuk att den, när hästens eller människans fötter trycks ner, om inte på förutnämnda sätt sörjs för, ger efter som en öppen avgrund; och det finns ingen som lyfter upp den ensamme med dragdjuret, om han inte är ledsagad av trogna människor. [I marginalen: Ve den ensamme] Om ordet Ve den ensamme är sant i många fall, så är det förvisso förskräckligt i detta pass, om människan i ett sådant fall inte har någon som lyfter upp honom. Och jag anser att man här inte bör förbigå den tungt vägande författaren Strabon [I marginalen: Strabon], som i bok 11 om Armeniens delar anför mycket liknande saker för detta fall, nämligen med dessa ord: En del av Armenien är Faunena och Comisena samt Orchistena, som har överflöd av hästar. Men Chorsena och Cambisena är nordliga och mycket snörika, grannar till de kaukasiska bergen och till Iberien och Kolchis; där sägs de som är på resa begravas av snö på bergens högsta toppar; ty där faller det mycket. Därför har de stavar för sådana faror, [I marginalen: Hjälp begärs med upplyfta stavar] som de sticker upp till snöns yta för att kunna andas, för att genom detta tecken få hjälp av dem som kommer dit; därför räddas de ofta genom att grävas fram. [I marginalen: Framgrävda människor räddas] Av detta belägg är det alltså klart att de götiska, svenska och mer västliga norska folken [I marginalen: Förutseende skall användas] med större förutseende sörjer för sin välfärd genom sin konsts skarpsinne än överlämnar sig åt öppna faror och begär andras ovissa medlidande. ## Liber Quartus, kap. 14 (s. 148–149) (maskinöversättning) Om den farliga överfarten inne bland bergen. KAP. 14. En ännu större fara hotar dem som färdas i grottrika berg; ty vindstötarna eller vindarnas andhål synes där väckas så häftigt genom att den mycket fina snön [I marginalen: Den mycket fina snön farligare] drivs samman, att det, om de inte har med sig spadar eller hackor med vilka de öppnar vägen, knappast finns något hopp att de skall komma ut ur de mycket höga bergen och de mycket djupa dalarna. [I marginalen: Bergens namn] De förnämsta av dessa berg är alltså Doffra, Schars, Sula, Horvilla, med många liknande; från deras fot eller mitt utgår mycket breda floder [I marginalen: Mycket breda floder], dels mot öster och dels mot väster. Ty de oavbrutna bergen sträcker sig, liksom en linje dragen längs ryggen, från söder till norr i en oavbruten puckel; och de får sina namn [I marginalen: Bergens namn efter håriga djur] efter provinser, floder eller platsernas form eller efter de djur som uppehåller sig i dem, såsom efter björnar, vargar och hjortar, eller bävrar och andra på allt sätt håriga djur, som efter platsens beskaffenhet är utmärkt klädda mot köldens kraft. [I marginalen: Lejon, kameler etc. finns inte i Norden] Och därför kan lejon, kameler, apor, åsnor eller mulor, om de förs dit, knappast överleva, såsom har berättats ovan i första boken om den förskräckliga kölden. Invånarna tränger likväl vintertid igenom dessa berg med tämjda renar, liksom dragkopplade hjortar, med inte ringa bördor, nästan tvåhundra italienska mil. Och en enda man äger fyrtio tämjda renar, av vilka var och en bär en tyngd av tvåhundra skålpund (librae) och mer. ## Liber Quartus, kap. 15 (s. 149–150) (maskinöversättning) Om lagen om att döda korpar. KAP. 15. Genom lag föreskrivs på Island [I marginalen: Island], det vill säga islandet, som av ålder var och nu är underlagt Norges rike, att var och en som har dödat ett skadligt djur skall av fiskus (fiscus) eller av kungens fogde (praefectus) få en fastställd ersättning i förhållande till hur grymt det dödade och uppvisade kadavret var. Eftersom alltså korparna, även de vita, där är grymmare än i andra länder genom att de dödar lamm och smågrisar med häftig flykt och genom att rycka dem med klorna [I marginalen: Vita korpar dödar lamm och grisar], övar och härdar sig landets unga invånare i detta arbete för att hämnas denna ödeläggelse, genom att döda mycket många korpar med pilar; och endast näbbarna, bundna på snören, visar de för fogdarna som tecken när de vill begära lön; och denna ersätter dessa med mycket frikostig gåva med lika många pilar som djur har dödats [I marginalen: Pilar ges tillbaka som lön]. Så iakttas det också beträffande övriga skadliga djur i hela det nordliga området, med det undantaget att skinnen av stora björnar, särskilt vita [I marginalen: Vita björnar], läggs under fotpallarna vid de heliga altarna, för att kylan inte skall skada prästerna [I marginalen: Skinn vid altarets fot]. Inte olik var heller jakten på möss hos de spanska folken, enligt Strabons vittnesbörd. Ty invånarna i dessa länder lejde med offentlig lön utrotare av denna plåga, för att ha säden fri från deras gnagande [I marginalen: Spanska möss]; dock uträttade de ingenting med denna flit. Vidare är det inte olikt att två kaniner, som infördes på en ö vid Herkules stoder och Cádiz, nästan hade fördärvat hela ön, om inte romarna mycket snabbt hade kommit till hjälp [I marginalen: Kaninerna övervinns av en romersk här]. Nu har de dock dött ut, utrotade genom ständiga jakter. Vad dessutom den upphöjda romerska makten med mellanrum under olika tider och år har gjort, genom att fastställa en offentlig lön åt lantborna för att de skulle utrota gräshopporna eller larverna (som de kallar gryllos) [I marginalen: Syrsor eller gräshoppor], vilka ödelägger inte bara åkrarna utan också träden och allt som grönskar, har jag en gång med förundran sett i Rom: ty för ett visst mått och antal dödade gräshoppor betalades ett pris, tills denna skadliga skara minskade. Men det skall inte heller vara främmande att här minnas mysiernas sändebudsfärd [I marginalen: Vildsvinet] till Cyrus i denna form: O konung, hos oss har en mycket stor sak visat sig: ett vildsvin, som fördärvar lantbrukets verk; fastän vi med största iver har försökt fånga det, har vi inte kunnat döda det. Nu ber vi dig därför att du med oss sänder din son och utvalda ynglingar och hundar, så att vi kan avlägsna besten ur trakten. Dem svarade han [I marginalen: Kung Cyrus svar] att han inte skulle sända sin son, på grund av dennes nygifta hustru, men väl lydernas utvalda män och alla jägare med hundar, med befallning att så snabbt som möjligt avlägsna besten från trakten. Men Cyrus son [I marginalen: Kungens son dödad], för att inte synas feg, skyndade av egen vilja med hästar och hundar för att genomborra besten, och dödades genom ett högst olyckligt öde av hugget från den lans med vilken vildsvinet skulle dödas. ## Liber Quartus, kap. 16 (s. 150–151) (maskinöversättning) Om tjänster åt de gamla. KAP. 16. Hur stor omsorg de nordliga folken har om de gamla [I marginalen: Vördnad för de gamla], såväl föräldrar som andra som är nedtyngda av den vördnadsvärda ålderdomen, visas något genom den föregående bilden: där en gammal man, som skall ta sig nedför ett brant berg och en kulle, läggs på en björnhud för att föras ner genom söners eller tjänares tjänst; dock med iakttagande av den försiktigheten att den bakre delen av huden eller skinnet vänds framåt, för att håren skall resa sig och hålla emot snön eller isens halka; och så glider han långsamt ner [I marginalen: Sättet att fara nedför] och förs oskadd med bördorna från de högre platserna ner till de lägsta. Men också denna vördnad och bekvämlighet bereds de gamla, att de, när de inte kan fara nedför en isig väg på det sättet, småningom bärs ner till slätten genom att sönerna går i en sned och slingrande väg [I marginalen: Sättet att fara uppför]; och omvänt, om man måste ta sig uppför isens halka, skall släden, för att den inte genom sin tyngd skall glida tillbaka nedåt, hållas fast genom att en grenig stock läggs under (så att dragdjuren kan hämta andan när de drar) eller ett tvågrenat järn. Och denna anordning är lika nyttig som nödvändig på långa resor, där man under två, tre eller fler dagar far uppåt och lika många nedåt till en sumpig slätt som är helt tillfrusen [I marginalen: Tillfrusen sumpmark]. Men inte heller är det ovanligt för detta folk att, varhelst en gammal man möter på vägen eller i ett hus, vika undan för honom och visa honom vördnad, och att ta emot och verkställa den dom som han har avkunnat inom sitt kunnande [I marginalen: De gamlas dom gäller], såsom längre fram i bok 14 skall visas om skogsdomstolarna. Till dessa tjänster som skall visas de gamla kan alltså anföras de två söner som (då dragdjur inte fanns till hands) med allas beröm och förundran i vagnsoket drog sin mor fyrtiofem stadier till Junos tempel [I marginalen: Två söner drog som dragare sin mor till templet] (enligt Herodotos i första boken) hos argiverna; och dessa söner dog genast efter moderns bön att de skulle få det bästa som kan skänkas dödliga, varvid ett vittnesbörd lämnades åt eftervärlden att det är bättre för människan att dö än att leva, såsom ovan i samma bok kap. 8. Vilket råd, och hur nyttigt, den kloka modern Gambarucha [I marginalen: Gambarucha] också gav sina söner före langobardernas utvandring från Norden, för att inte en oändlig mängd folk skulle gå under, nämner Saxo i bok 8: nämligen att de som skulle lämna fäderneslandet skulle utses genom lott, med bibehållen fromhet mot föräldrar och barn [I marginalen: De som skall lämna fäderneslandet fördelas genom lott]; om lotten träffade svaga gamla, skulle de starkare erbjuda sig att gå i landsflykt i deras ställe och frivilligt åta sig att bära dess tyngd för de svagas skull. Och de var inte värda livet som skulle ha uthärdat att köpa det genom brott och helgerån och att förfölja föräldrar och avkomma med en så orättfärdig dom, i det de i stället för kärlek skulle utföra grymhetens tjänster. Slutligen gjorde sig alla de illa förtjänta av fäderneslandet hos vilka kärleken till det egna livet vägde tyngre än kärleken till föräldrar eller barn. Så långt Saxo. Men inte heller saknar djuren fromhetens tjänster mot föräldrarna [I marginalen: Storkarnas underbara natur], eftersom bland andra storkarna (förkunnare av det återkommande året och av glädje) med sina fjädrar och dun täcker föräldrarna, när dessa på grund av ålderdom har blivit utblottade på fjädrar och inte förmår söka sin egen föda, och lindrar deras hunger och vederkvicker de trötta kropparna, tills den åldriga vingen har återvunnit sin forna kraft: genom en from växling återgäldar de det liv som de hade fått av föräldrarna [I marginalen: O fadermördare och helgerånare, vad gör du]. Vad skall då människorna göra, när de vet att också de oskäliga djuren och bestarna har denna fromhet? Vidare är det de nordliga folkens sed att de yngre viker åt sidan och går ur vägen för de äldre när de möter dem, och att de reser sig från sätet för dem som kommer, och visar de äldre ständig vördnad [I marginalen: De gamla vördas ständigt]. ## Liber Quartus, kap. 17 (s. 151–152) (maskinöversättning) Om dop av skogsinvånarnas barn. KAP. 17. Fastän mycket har sagts om avgudadyrkarna i den yttersta nordliga världen och om deras vidskepliga kult, och om hur det finns hopp [I marginalen: Avgudadyrkarnas hopp] att de en gång, sedan de hört den sanna förkunnelsen av Guds ord, inte skulle dröja att komma till de kristtrognas gemenskap, så har dock, genom de katolska prästernas fromma förmaning som har fått överhanden, en stor del av skogsmänniskorna förmåtts därtill, och ett större hopp uppstår att de härefter, sedan villfarelserna på andra håll har stillats, enhälligt skall låta sig förmås och komma. Men att de synes dröja har en orsak, och den högst uppenbar, nämligen att de bor mycket långt borta, tvåhundra italienska mil och mer [I marginalen: Mycket stort avstånd] från de kristnas kyrkor; till dessa kan de på grund av detta omätliga avstånd mera sällan komma. Likväl befinns de som har underkastat sig den kristna riten vara mycket lydiga, fastän de på grund av det nämnda avståndet besöker sina dopkyrkor en eller två gånger om året [I marginalen: Spädbarnen bärs i korgar], och för med sig sina diande barn för att döpas, lagda i korgar eller kipor som binds på ryggen, och andra bördor och gåvor av skinn, särskilt dyrbara, som skall ges åt prästen i stället för tionde (decimae) [I marginalen: De ger tionde]. Men inte bara för botnierna mot norr utan också för värmlänningarna som bor mot väster är detta avstånd och denna olägenhet för de människor som skall omvändas till tron beklagligt. Och därför kan präster mycket sällan, men biskopar aldrig, komma till dessa ödemarker, på grund av de väglösa platserna som är fulla av faror [I marginalen: Väglösa platser]. ## Liber Quartus, kap. 18 (s. 152–153) (maskinöversättning) Om omvändelsen av det nordliga och östra Finland och om den mycket stora gästfriheten. KAP. 18. Detta yttersta nordliga land var en gång, liksom flera grannländer, förlett av hednisk vidskepelse; och därför, avvikande från sanningens väg, var det smädligt mot Gud och våldsamt mot sina grannar. Men sedan två mycket lysande ljus och högst heliga män, Erik, Sveriges kung [I marginalen: Den helige kung Erik], och den salige Henrik, ärkebiskop (archipraesul) i Uppsala [I marginalen: Den helige biskopen Henrik 1155], omkring år 1155 efter frälsningen genom förkunnelse av Guds ord, och sedan fred hade erbjudits och försmåtts, med segerrik hand hade underkastat det den kristna tron och Sveriges rike [I marginalen: Finnarna omvänds] och byggt kyrkor och satt präster över detta folk, blev det en framstående älskarinna av alla dygder, särskilt av frikostighet [I marginalen: Frikostighet] och gästfrihet [I marginalen: Gästfrihet], som dess invånare med största välvilja visar främlingar och pilgrimer. De är vänliga och anspråkslösa mot varandra och sena till vrede; men om de länge har blivit retade, uppväger de långsamheten med hämndens storhet. De bor byvis [I marginalen: Man bor byvis], uppdelade i socknar och byar (villae). De har präktigt byggda kyrkor och är mycket ivriga att resa nya. Prästerna visar de den största vördnad, och de ger tionde av allting; och omvänt undervisas de av dem i den gudomliga lagen, med en tolk som efter sedvänja används i predikstolen [I marginalen: Predikan genom tolk], så att de, sedan de forna villfarelserna har utrotats, genom en viss sinnets ädelhet blir mycket redo och ivriga att följa allt hederligt. Inte olika dessa anses invånarna i Västra Botten vara; de är, fastän de saknar skolornas lärdom, så undervisade genom naturlagen att de avskyr lasterna och omfamnar dygderna [I marginalen: Naturlagen]. De märker nämligen att de som lever rätt och inte skadar någon har överflöd av allt gott; och omvänt att fåglarna och djuren på grund av avskyvärda brott, nämligen otukt och äktenskapsbrott, stölder och dråp som har begåtts, oftare har lämnat deras skogar och fiskarna deras vatten, och inte har återvänt förrän den förolämpade gudomen hade blidkats genom de heliga tjänarnas böner och välsignelser [I marginalen: Genom böner fördrivs dyrtiden]; om detta skall mer sägas nedan i bok 16, ja även om många botemedel mot olika överträdelser av dem som kränker kyrkan och de fattiga, som troget skall iakttas [I marginalen: Botemedel som skall iakttas]. ## Liber Quartus, kap. 19 (s. 153–154) (maskinöversättning) Om orsakerna till att de nordliga folkens omvändelse har dröjt. KAP. 19. Att de yttersta nordliga folken under så många förflutna tidsåldrar och sekler inte helt har kallats till den katolska tron [I marginalen: Orsaken till att det nordliga folkets kallelse dröjt], därtill synes främst Guds outrannsakliga försyn utgöra orsaken, som hade förbehållit sin egen makt timmarna och ögonblicken (då detta högst fromma verk skulle kunna ske). Under tiden måste dock också ständigt bedjas att han, eftersom skörden är stor [I marginalen: Skörden är stor, arbetarna få], täcktes sända ut lämpliga och verksamma arbetare i rätt tid. Och om jag syntes behövlig, skulle jag aldrig vägra att påta mig ett så fromt arbete, när det behagade den gudomliga majestätet att ingiva Sveriges kungs hjärta att låta mig enligt min högst brinnande önskan fullborda ett så utmärkt verk [I marginalen: Författarens högst fromma önskan], såsom jag oavbrutet hade önskat under elva år sedan jag mottagit ärkebiskopstiteln över dessa länder, till den höge Gudens ära och alla invånares ständiga trygghet. Och jag skulle inte tvivla på att jag med hans hjälp så skulle öka rikets invånare på de högst lämpliga platser som jag en gång har besett, att jag, där ingen nu bor, inom tio år skulle göra bebyggelsen rymlig och lämplig för flera tusen människor att bo på högst bekvämt; varigenom det som är Guds skulle i tillräcklig grad och på allt sätt givas Gud, och det som är kungens kungen [I marginalen: Kungens och kyrkans gods kan mycket lätt ökas]. Men, ack smärta, den tid synes inte vara för handen då man kan tro att en så stor nytta skall föras till verk och verkan under lyckliga förebud. En viss anhängare av den lutherska galenskapen, Ziglerus, förtalar i sin nordiska geografi [I marginalen: Ziglerus gudlösa förtal] de nordliga prelaterna och säger att det skulle vara deras skuld att dessa nordliga folk inte omvänds till de kristtrognas heligaste gemenskap: liksom om de, skräckslagna över att de skulle få ge outhärdliga skatter åt biskoparna (pontifices), hölls borta från det heliga dopet och den sanna religionen. Men i sanning, liksom detta påstående är gudlöst och lögnaktigt, så vet och dömer Gud, som är sanningen, att biskoparna (antistites) inte är skuld till att detta högst fromma verk uppskjuts [I marginalen: Biskoparna är oskyldiga]: ty biskoparna förmår knappt försvara den hjord som en gång genom gärning och lära har förvärvats i de sydliga provinserna av deras stift, på grund av förföljelsen från vissa stormän som är smittade av kätterier; än mindre kan de genom att resa till de yttersta nordliga provinserna lägga en ny hjord därtill, till dess kanske hednafolkens fullhet [I marginalen: Hednafolkens fullhet] inträder och det blir en herde och en fålla. Dock, för att försvara den uppsaliensiska metropolitankyrkans rätt och myndighet, förrättade Johannes Magnus, då vald ärkebiskop (electus), om också apostolisk legat, år 1526 efter frälsningen en visitation i yttersta Jämtland [I marginalen: Jämtland] [I marginalen: Uppsalaärkebiskopen Johannes Magnus frikostighet], där han åt de fattiga till tröst delade ut mer av inkomsterna än han behöll för sig själv till nödvändigt bruk, såsom utförligare kan ses i hans levnad under titeln Metropolis Vpsalensis. ## Liber Quartus, kap. 20 (s. 154) (maskinöversättning) Om sättet att locka och bevara folken i den sanna religionen. KAP. 20. Sedan alltså den valde ärkebiskopen hade tillsatts, försökte visserligen folken i de yttersta länderna med stor iver visa honom all lydnad och välvilja; dock strävade han att på allt sätt överträffa denna välvilja med välvilja [I marginalen: Uppsalaärkebiskopen Johannes Magnus välvilja], så att alla skulle bekräfta att han var en efterföljare av den sanne herden som känner och föder sina får. Ty de böter (emendae) [I marginalen: Han skänker böterna åt de betryckta] som enligt den gudomliga lagen brukade erbjudas översteprästen för folkets förbrytelser delade han frikostigt ut till de fattigas behov, och han hjälpte även dem som var betryckta genom att ha förlorat sin egendom i eldsvåda och andra som var hemsökta av tyranniskt våld. Vidare, när de led av en outhärdlig brist på salt [I marginalen: Upptäckten av salt], lärde han dem inte bara konsten att sjuda salt (som han hade inhämtat under sina studier utomlands), utan lät också uppföra sjuderier och saltpannor [I marginalen: Gåvan av saltpannor] vid havsstränderna utan någon som helst vinning, och lade ut nära tusen mark av större mynt på detta fromma och nödvändiga bruk. Men så mycket tacksamhet och ynnest han genom dessa och liknande strävanden av den allra största fromhet vann hos den katolska religionens sanna utövare, lika mycket hat skördade han [I marginalen: Hat i stället för kärlek], när han från den mycket långa visitationen hade återvänt till de skändliga lutheranernas åsyn. Likväl, efter exemplet av honom som likt ett får inför den som klipper det inte öppnade sin mun, upphörde han aldrig, även när han befann sig i landsflykt i nitton år [I marginalen: Landsflykt i 19 år], att med obeskrivligt tålamod och trohet arbeta för kung Gustavs ära och för sitt fäderneslands, som illa plågades av de lutherska demonerna, för att övervinna det onda med det goda. Men vad gott han vidare har gjort, eller andra vördnadsvärda Guds biskopar, för sitt mycket stränga (för att inte säga otacksamma) fäderneslands välfärd [I marginalen: Det otacksamma fäderneslandet], skall för alla visas med mycket lysande exempel i Metropolis Vpsalensis [I marginalen: Metropolis] och i hans Apologia [I marginalen: Apologia] (i den mån det behövs). Och så må denna fjärde bok sluta, för att vägen skall stå öppen till kämparnas och jättarnas forntid; om de nu levde och det skulle handlas med krafter, skulle de förvisso inte vägra att strida och drabba samman med bestarna [I marginalen: Att strida mot vilddjuren], det vill säga med de orena kättarna. SLUT PÅ FJÄRDE BOKEN. ## Liber Quintus, inledning (s. 155) (maskinöversättning) Goten, ärkebiskopens i Uppsala, bok om jättarna. ## Liber Quintus, kap. 1 (s. 155–157) (maskinöversättning) FEMTE BOKEN. KAP. 1. Fastän den heliga och den profana historien tydligt omtalar jättarnas och kämparnas mycket stora bedrifter och klart vittnar om vad, på vilken tid och på vilken plats i världen de har utfört detta, eller hur de har levt, skall det likväl inte vara onyttigt att till detta lägga något som har grävts fram ur klipporna och stenarna i de nordliga länderna [I marginalen: Förfädernas bedrifter är hämtade ur klipporna], och att göra det öppet och känt för alla vidare över världen, eftersom det av de äldsta och därtill mycket sällsynta författarna har förts in i böcker. De yttersta länderna, som på annat ställe är utmärkta på min götiska karta [I marginalen: Den götiska kartan, gjord i Venedig 1539], nämligen Finnmarken, Biarmia, Scricfinnia, Helsingland osv., uppvisar alltså överallt så tydliga befästningsverk av jättar för nyfikna eller flitiga betraktare att dessa, sedan förundran gått före, tvingas tro att en så hög massa av stenar och en så väldig hop av kullar har sammanförts och fullbordats inte genom någon naturens genväg utan genom människors vidunderliga krafter: även på slätterna [I marginalen: Hopar av kullar], i skogarna och på bergen i Sveriges, Götalands och Norges riken, där liknande stenar ses. Vad Saxo Grammaticus [I marginalen: Saxo], danernas mycket flitige historieskrivare, påstår om sitt danska land i detta ämne, må den nyfikne läsaren se (om det behagar honom) mot slutet av förordet till hans historia; och han skall finna att det danska landet en gång har bearbetats av jättar, såsom stenar av utomordentlig storlek, fästa vid de gamlas gravhögar och grottor, vittnar om. Om någon tvivlar på att detta har utförts genom vidunderlig kraft, må han se upp mot vissa bergs höjder och säga, om han vet det, vem som har fört upp klippor av så stor storlek till deras toppar [I marginalen: Orubbligt block]. Ty var och en som bedömer detta under skall märka att det är otänkbart att ett enkelt dödligt arbete eller en vanlig ansträngning av mänsklig styrka skulle ha lyft ett block, som på slät mark inte alls eller med svårighet går att rubba, upp till en så hög bergstopp. Men huruvida upphovsmännen till sådana ting var jättar efter syndafloden eller män utrustade med kroppsstyrka framför andra, vittnar han att han har funnit föga kunskap om i Danmarks fornminnen [I marginalen: Sverige och Götaland hade kungar 1370 år innan Danmark]. Kanske skulle han, om han hade undersökt klipporna och stenarna i övre Sverige och Götaland, med sin underbara begåvning ha överfört de gamlas mycket lysande bedrifter till eftervärlden; ty Sverige och Götaland har haft kungar och furstar i ettusen trehundrasjuttio år innan Dan, den förste kungen, började regera i Danmark; deras storartade bedrifter, inristade i stenar, beskådar vår tids nyfikenhet. Saxo själv skiljer dock på att det en gång har funnits tre slags trollkunniga (mathematici) [I marginalen: Tre slags trollkunniga] i skepnad av jättar och kämpar, och att de har utövat under av ett oerhört slag med olika bländverk. De första var män av vidunderligt slag, kallade jättar [I marginalen: 1. Jättar], som överträffade människans storlek genom kropparnas storhet. De andra var Physiculatores [I marginalen: 2. Physiculatores], som hade spådomskonsten (ars pythonica); de stod lika mycket över i sinnets livliga begåvning som de stod efter de förra i kroppsbyggnad. Mellan dessa och jättarna rådde en ständig kamp i krig om herraväldet, till dess de med vapen underkuvade jättarnas släkte och tillskansade sig både rätten att regera och föreställningen om gudomlighet. De tredje [I marginalen: 3.] däremot, som framsprang ur de förras förening, motsvarade deras natur varken i kroppsstorlek eller i utövning av konsterna. Hos dessa tillkom dock, i sinnen som hade bedragits av bländverk, föreställningen om gudomlighet, såsom har berättats i bok 3 i många kapitel. Och det är inte förvånande om den enkla barbariteten [I marginalen: Den enkla barbariteten] samtyckte till deras under i en falsk gudadyrkan, eftersom en gång romarnas omätliga klokhet [I marginalen: Romarnas klokhet bedragen] lät sig bedras av sådana personers lögnaktiga hedersbetygelser, såsom den helige Augustinus i De civitate Dei bok 2, kap. 4, och bok 6, kap. 9, anför mycket, i det han disputerar om gudarnas skamligaste tjänster mer måttfullt än brottets fasa kräver: nämligen hur stor skamlighet, orimlighet, ovärdighet och falskhet deras profana kult har haft. ## Liber Quintus, kap. 2 (s. 157–158) (maskinöversättning) Om jättarnas och kämparnas olikhet. KAP. 2. En gång fanns i helsingarnas rike, som nu lyder under svearnas kung, mot norr [I marginalen: Helsingarna], en jätte vid namn Hartbenus [I marginalen: Hartbenus], utrustad med så stor storlek att hans längd mätte nio alnar. Och han hade tolv kämpar (athletae) som tältkamrater [I marginalen: 12 kämpar]; deras anmärkningsvärda längd syntes vara hälften mindre. En annan var en viss Starchaterus [I marginalen: Starchaterus], en gång den mest namnkunnige i hela Europa på grund av sina täta segrar (såsom nedan skall sägas). Likaså Arngrimus [I marginalen: Arngrimus] och Arverodus [I marginalen: Arverodus], om vilkas högst utmärkta bedrifter också skall sägas nedan. Men för att jag inte skall synas låna exempel på storlek eller styrka enbart från de gamla seklerna, är det passande att ur den nyare tidens minne anföra några män, såväl från bergslagerna som från andra provinser i Sverige och Götaland, utrustade med så stor styrka att var och en av dem flera stadier bar en häst lyft upp på axlarna [I marginalen: En häst kan bäras], eller en mycket stor oxe, ja, ett järnkärl på sexhundra, åttahundra eller tusen skålpund (vilket också somliga flickor kan lyfta) [I marginalen: Flickornas styrka]. Man har också sett en viss man kasta eller stöta till marken en beväpnad ryttare som plötsligt mötte honom, inte bara med vighet utan med styrka. Men till det som ovan har sagts om Hartbenus behagar det att anföra något liknande ur den heliga skrift, att Og, kung i Basan [I marginalen: Og, kung i Basan], född av jättarnas släkt, hade en järnsäng nio alnar lång och fyra bred [I marginalen: Järnsäng på 9 alnar], efter måttet av en mans aln, såsom står i Femte Moseboken kap. 3; och det är högst skamlöst att inte samtycka till dess auktoritet, såsom också den helige Augustinus i De civitate Dei bok 15, kap. 9, när han talar om jättarna, vittnar att människornas kroppar har varit långt större än i vår tid. Solinus säger också att Euthymenes son i Salamis [I marginalen: Euthymenes son växte tre alnar på tre år] växte tre alnar på höjden på tre år; men att han var långsam i gången, slö till sinnet, kraftig i rösten, tidig i könsmognaden och snart bortryckt av sjukdomar. Vidare antecknas att i det kretiska kriget, när svällande floder med större våld än en flods hade brutit fram och sönderslitit landet, en människokropp hittades efter deras avtåg, trettiotre alnar hög [I marginalen: En människokropp 33 alnar hög]; och att legaten L. Flaccus och även Metellus, gripna av stark lust att se den, med egna ögon fick se det under som de hade förkastat när de hörde det. Ur boken Om tingens natur. I de västra delarna fann man också en flicka [I marginalen: En flicka 50 alnar lång] (det är okänt varifrån flodernas virvlar hade fört henne från Oceanen), sårad i huvudet och död, klädd i en purpurfärgad mantel, femtio alnar lång och fyra alnar bred mellan axlarna. Kolossen [I marginalen: Kolossen] var också en vidunderlig människa; när han hade dödats kunde floden Tibern inte täcka honom, och han färgade havet självt rött av blod över långa sträckor, enligt Adelinus. Dessutom har en gång en människa av så stor storlek setts att han, liggande på rygg i sin grotta, med en hand höll två män råa [I marginalen: Med en hand hålls två män för att ätas], för att äta upp dem. Plinius anför i bok 7, kap. 2, att det i Skytien finns människor [I marginalen: Människor på 50 alnar] som överskrider en längd av femtio alnar. Isidorus säger att det hos indierna finns makrobier av tolv fots längd [I marginalen: Likaså. 12 fot]. Gabinius, en romersk skriftställare som citeras av Strabon i bok 17, skriver om Antaios grav och påstår att hans skenben var sextio alnar långt [I marginalen: Ett skenben på 60 alnar]. Mot detta skenben skulle förvisso inte den gotiske kejsaren Maximinus [I marginalen: Goten Maximinus] stövel ha svarat. ## Liber Quintus, kap. 3 (s. 158–161) (maskinöversättning) Om jättarnas och kämparnas nykterhet. KAP. 3. Saxo, den mycket berömde skildraren av danska ting, som har anförts ovan och ofta skall anföras nedan, påstår att det bland andra mycket starka nordliga män, utrustade med jättelik storlek och styrka, fanns en viss Starchaterus Thavestus [I marginalen: Starchaterus Tavestus]; dennes beundransvärda och heroiska dygder upphöjer han så värdigt att denne knappt hade få likar i sin tid i Europa eller i hela världen; och kanske inte heller ännu har eller kommer att ha. Och eftersom han tillskriver denne man av hög ande mycket många dygder, har jag beslutat att bland de andra särskilt foga just nykterheten [I marginalen: Nykterhet], som är högst nödvändig för starka män, till denna berättelse, som en spegel som vår kittlande tid nu mera uppmärksamt skall betrakta. Ty denne Starchaterus styrka [I marginalen: Styrka] var (enligt samme Saxos vittnesbörd) en älskarinna av sparsamhet och avvänd från omåttligt bruk av rätter. Alltid lät han njutningen fara och tog hänsyn till dygden, i det han efterliknade de gamla sederna av återhållsamhet; och han sökte tillredning av enklare föda [I marginalen: Enklare föda] och föraktade kostnaden för en dyrbarare måltid. Han försmådde alltså överdådig frikostighet med rätter och använde rökt och härsken mat, och drev bort hungern så mycket smakligare ju enklare den var [I marginalen: Smakligare ju enklare], för att inte genom smitta av främmande läckerheter, liksom genom en förfalskad sötma, försvaga den sanna dygdens senor eller genom frosseriets ovana vidskepelser upphäva den forna sparsamhetens rättesnöre. För övrigt fann han det upprörande att stekt mat och samma mat kokt skulle bjudas på bekostnad av en och samma måltid [I marginalen: Stekt eller kokt mat]; och han ansåg den rätt för ett vidunder som, insmord med kökets os, kocken (fartor) [I marginalen: Kocken] med sin flit hade gnidit in med en mångfaldig blandnings omväxling. För att alltså avvända den danska lyxen, som hade införts efter tyskarnas sed (varigenom de blev förvekligade) [I marginalen: Tysk sed], sjöng han bland annat i en fäderneslig sång, sedan mycket har utelämnats, så: [I marginalen: Starchaterus sånger om sparsamhet] Rå föda är starka mäns föda; inte tror jag att de behöver läckra bord, vilkas sinnen med starkt bröst tänker på krigets bruk. Lämpligare kunde du med hårt sammanbitna tänder slita det stela skägget än glupskt tömma en skål mjölk med vid mun. Vi flyr den läckra krogens last och närer magen med härskna rätter. Kokta safter behagade få i forna tider. Ett fat utan örtsmak gav kött av baggar och svin. Det måttfulla bruket befläckade ingenting genom omåttlig djärvhet. Du som nu slickar mjölkens fett, vi begär att du iklär dig ett manligt sinne: var Frothos minnesgod och hämnare av faderns död. Den usle och det förskrämda bröstet skall falla, och den flyende skall inte avvärja ödets sporre, må han än gömma sig i en dal eller ligga i mörka grottor. Vi var en gång elva stormän som följde kung Hachos strävan. Här satt Helgo Begathus främst i måltidens ordning; här fick man lindra den första hungerns sporre med torra skinklår; den stela magens brand tämjdes av mängden av skorpor. Ingen begärde en fadd liten bit; var och en firade de gemensamma rätterna; de mäktigas måltid bestod endast av enkel tillredning. Folket flydde främmande föda, och de främsta hade ingen lust till gästabud; kungen själv kom ihåg att föra ett måttligt liv med litet: han föraktade honungssmakens prakt och drack Ceres rostade dryck; inte heller tvekade han att använda föga kokt mat, då han avskydde det stekta. Bordet förblev med måttlig tillredning och visade kostnaden i ett ringa saltkar, för att den lärda forntiden inte skulle variera något genom främmande bruk. Ingen bar fordom fram krus eller skålar till borden; munskänken hällde bägaren ur tunnan; och det fanns inte mängd av målade skålar. Ingen som vördade den gångna tiden förenade glatta tvåörade krus med kannor, och inte heller hopade en prydd stalldräng fordom fatet med mat. Ingen fåfäng gäst prydde måltiden med liten snäcka eller lätt bägare; nu har sedernas nya ansikte skamligt tryckt ner allt [osäker tolkning]. Med sådana skäl förde han alltså mycket många till måttlighet [I marginalen: Måttlighet] och nykterhet och övriga dygder, så att många fanns som sägs aldrig ha hängett sig åt berusande dryck [I marginalen: Aldrig berusade], för att inte återhållsamheten [I marginalen: Återhållsamhet], styrkans främsta band, skulle gäckas av vällustens krafter. Och deras sinne var så fjärran från all lättsinnighet att de helt försmådde att vara åskådare till mimer eller gycklare [I marginalen: Mimer och gycklare], och inte heller ville tillreda läcker mat eller begära sådan som var tillredd med läckrare flit i ett annat kök, eller smaka på den när den erbjöds; och inte heller erbjuda sitt sinne eller sina krafter att förvekligas åt någon fördärvlig njutning [I marginalen: Dygdens senor], för att de inte skulle befläcka den sanna dygdens senor eller krigiska glans med någon smitta av laster. ## Liber Quintus, kap. 4 (s. 161–162) (maskinöversättning) Om den mycket starke Starchaterus dygder. KAP. 4. ᛋᛏᛆᚱᚴᛆᛏᛅᚱᚢᛋ ᛔᚢᚼᛁᛚᛋᚢᛎᛁᛏᛎᚢᛋ Alla som betraktar hedningarnas gärningar inser hur lämpligt han, genom att ha nykterheten (såsom närmast har sagts), kunde utvidga bandet till de övriga dygderna; och han skulle ha blivit ännu mer lysande i förtjänster om han hade haft närhet till Kristi lära, såsom han hade till hans födelse [I marginalen: Starchaterus och Kristi födelse]. Han genomlevde dock tre människoåldrar [I marginalen: Han levde i tre människoåldrar som den starkaste], en stark och obesegrad kämpe, utrustad med en vidunderlig och otrolig kraft, högt upphöjd över människornas vanliga växt och uppvisande en viss jättelik kroppsmassa, så att styrkan i krafterna och själens mod svarade mot kroppens storlek [I marginalen: Kraften svarade mot kroppens storlek], så att han ansågs inte stå tillbaka för någon av de dödliga i tapperhet; hans berömmelse var så vida spridd att ryktet om hans bedrifter och namn ännu i dag består som högst berömt. Ty i alla nordliga riken och i deras grannländer skaffade han sig mycket lysande minnesmärken. Först invigde han början av sina dåd åt gudarnas ynnest genom att döda Vicharus, Norges kung; sedan bedrev han sjöröveri, härjade vida provinser, föll in i Ryssland och övervann dess kung Floccus [I marginalen: Kung Floccus] och berövade honom en väldig skatt. På grund av en så lysande början av krigstjänsten kallades han av de bjarmiska kämparna [I marginalen: Bjarmiska kämpar], som då ansågs vara de mest framstående, och sedan han hos dem hade utfört mycket många minnesvärda dåd, gick han in i svearnas land; därifrån, sedan han fullgjort en sjuårig krigstjänst [I marginalen: Sjuårig krigstjänst], begav han sig till Danmark; sedan till Irland [I marginalen: Irland, den yttersta boningen], för att inte de mänskliga tingens yttersta boningar skulle förbli oberörda av honom; där drabbade han samman med två av världens mest framstående kämpar och gick ut som segrare. Snart skyndade han till Rysslands östra delar mot gladiatorn Visinnus [I marginalen: Gladiatorn Visinnus], som hade ett utomordentligt rykte. Denne Visinnus plågade nämligen närliggande och avlägsna provinser med alla slags oförrätter och rövade framstående mäns hustrur medan männen såg på och släpade dem till våldtäkt. Väckt av ryktet om detta brott begav sig Starchaterus, som en andre Herkules, till Ryssland för att undanröja upphovsmannen, och utmanade rövaren till envig och kuvade honom [I marginalen: Våldtäktsmannen dödas]. Sedan gick han längre mot öster och kom till Konstantinopel [I marginalen: Konstantinopel], där han, förlitande sig på sina kroppskrafter, i brottning besegrade en jätte med ett rykte om oövervinnlighet, vid namn Tanna [I marginalen: Jätten Tanna], och tvingade honom att som fredlös söka sig till okända delar av jorden. Eftersom alltså ingen ödets grymhet hade kunnat beröva hans krafter segern, angrep han delar av Polen [I marginalen: Polen] och övervann i envig den utomordentlige kämpen Vasche eller Vasza [I marginalen: Polacken Vasche, kämpe]. Inte långt därefter drabbar han samman med kämpen Hama [I marginalen: Sachsaren Hama], som var mycket berömd hos sachsarna för segerpalmer i idrottstävlingar; av dennes knytnävsslag berättas han först ha blivit så nedslagen att han, stödd på knäna, rörde vid jorden med hakan; denna kroppens vacklan uppvägde han med en utmärkt hämnd: ty när han, sedan knävecket hade rest sig, kunde frigöra handen och dra svärdet, klöv han Hamas kropp på mitten [I marginalen: Hamas kropp kluven på mitten]; och genom denna seger underkastade han sachsarna danernas välde; detta missbrukade de så strängt att sachsarna tvingades årligen betala ett mynt som tecken på träldom för varje aln [osäker tolkning] [I marginalen: Alnskatten]. Men det våldsamma väldet varade inte länge. ## Liber Quintus, kap. 5 (s. 162–164) (maskinöversättning) Om försvaret av de förtryckta. KAP. 5. Sedan han hade fullbordat alla dessa triumfer i främmande länder, återvände han till sitt fädernesland Sverige; och han omfattade Haldanus krigstjänst [I marginalen: Haldanus krigstjänst] med den närmaste förtrolighet och avhöll sig aldrig från krigsövning, så att han plågade sitt sinne, som var avvänt från njutningar, med ständig spänning i vapen [I marginalen: Alltid beväpnad], och det sades att han aldrig hade hängett sig åt berusande dryck [I marginalen: Aldrig berusad och aldrig gäst vid gästabud]. Han uthärdade aldrig att bli bjuden till gästabud, i det han anförde att det var gycklares och snyltgästers sed [I marginalen: Gycklarnas sed] att för läckrare födas skull springa till oset från ett främmande kök. Därför brukade han, inte annorlunda än om han hade drabbats av en svår oförrätt, belägga dem som bjöd honom med svåra straff. När han av Helgo, nordmännens kung [I marginalen: Helgo, Norges kung] (som just på sin bröllopsdag skulle drabba samman med nio kämpar av utomordentlig styrka [I marginalen: 9 kämpar], vilka genom utmaning till envig ville röva hans brud), ödmjukt hade bletts att bringa hjälp i en så stor fara, samtyckte han till bönerna med så redobogen sinne att han, sedan Helgo hade gått före till stridsplatsen och han efter några dagars mellanrum hade börjat sin färd, berättas till fots på en dagsresa ha tillryggalagt lika lång väg som de som gått före sägs ha färdats till häst på tolv dagar [I marginalen: En dagsresa likställd med tolv dagars]. Tillfrågad av kämparna om han hade nog tapperhet för att strida, svarade han att han hade högst säkra krafter att ta emot inte bara en utan hur många som helst som släpptes fram. Följande dag gick han med förakt för motståndarna in på fältet, sökte sig en sittplats under sluttningen av ett berg och utsatte kroppen för vindarna och snön [I marginalen: En mot nio samtidigt]. Då, liksom om han skulle sola sig i vårtid, lade han av sig kläderna och ägnade sig åt att ta bort loppor. Även den purpurfärgade mantel [I marginalen: Den purpurfärgade manteln] som han nyss hade fått som gåva av Helga (detta var den kungliga brudens namn) kastade han på törnbuskarna, för att det inte skulle synas som om han hade lånat klädernas skydd mot haglets rasande pilar. Då gick kämparna upp på berget från motsatta sidan och sökte en sittplats i lä för vindarna; och de tände en eld och drev bort kylan. Slutligen, då de inte såg Starchaterus, sände de en man upp till bergets topp för att liksom från en utkiksplats spana efter hans ankomst [I marginalen: Utkiksplatsen]. Denne ser på den sluttande delen av berget en gammal man, täckt ända upp till skuldrorna av snö som fallit uppifrån, och frågar honom om han är den som skulle utföra den utlovade delen av striden. Och när Starchaterus bekräftade att han var denne, kom de övriga dit och frågade om han hade beslutat att ta emot dem alla på en gång eller en i taget. Men han sade: Varje gång en eländig hundskara skäller på mig [I marginalen: En eländig hundskara], brukar jag driva bort dem samtidigt, inte en efter en. Genom att så låta förstå att han hellre ville strida med alla än med var och en för sig, ansåg han att motståndarna skulle föraktas med ord innan de föraktades med vapen [I marginalen: Med ord före vapen]. När striden hade börjat, fällde han sex av dem utan att själv få några sår; de tre återstående förintade han efter brödernas exempel [I marginalen: De nio kämparna förintas], fastän han av dem tillfogades många sår; dessa sår anförtrodde han endast en bondes son att läka [I marginalen: Bondens läkemedel], av vördnad för hans tjänst. Denne satte nämligen tillbaka de utslitna delarna av magen på sin förra plats och snörde ihop den utträngda massan av inälvor med ett flätverk av vidjor. Men för att inte lämna ynglingens människokärlek obelönad, gjorde han manteln, som hade kastats på törnbuskarna, till belöning för den visade tjänsten. ## Liber Quintus, kap. 6 (s. 164–166) (maskinöversättning) Om samme Starchaterus övningar. KAP. 6. Medan Starchaterus gjorde krigstjänst hos Sveriges kung och fick veta att Danmarks kung Ingellus [I marginalen: Ingellus, Danmarks kung] var helt hängiven åt lockelserna av den mest självsvåldiga lyx, och att han, sedan han omfattat lasterna i stället för dygden och försummat det kungliga majestätets plikter, hade blivit en smutsig vällustens slav [I marginalen: Vällustens smutsiga slav], tog han det med smärta att en yngling av så stora anlag, son till en så berömd fader, hade avklätt sig detta. Han lade alltså en ansenlig börda kol [I marginalen: Kolbördan] på sina axlar, liksom en riklig packning, när han skulle bege sig till Danmark. Tillfrågad av dem som mötte honom vad han bar för en så ovanlig börda, försäkrade han att han med kolen skulle föra kung Ingellus slöhet till skärpa. Och han utförde inte mindre än han sade. Ty den mycket starke och mycket vältalige mannens förmaning [I marginalen: Starchaterus var den starkaste och mest vältalige] hade så stor verkan att Ingellus från en kraftlös och vek slav under lockelserna blev en storsint utövare av dygderna [I marginalen: Dygdernas utövare] och dräpte sin faders mördare, som han hade upphöjt till förtrolighetens första rang. När detta var gjort, berättas Starchaterus, glad över att hans förmaningar hade efterkommits och tackande, bland mycket annat ha sjungit mycket utmärkt till den gamla krigstjänstens lov på följande sätt: När jag skägglös följde din krigstjänsts ledning och förebud, kung Hacho, avskydde jag självsvåldiga sinnen och lyx, och odlade intet utom krig. I det jag övade själen med kroppen förvisade jag ur sinnet allt oheligt och flydde det som behagar magen, i det jag omfattade det tappra i själen, ty jag hade gjort vapnen till mitt yrke. Klädnaden var sträv och levnadssättet fordom lätt att anskaffa, vilan sällsynt och sömnen kort, arbetet drev ledigheten långt bort, och tiderna förflöt med sparsam kostnad. Inte som nu somliga, hos vilka omättligt begär genom blint frosseri förmörkar förnuftets syn. Någon av dessa, prydd med en mödosamt gjord klädnad, svänger mjukt sin snabbfotade häst och knyter åter upp sitt utslagna hår och låter de lösa lockarna fladdra; han gläds att ofta lära sig på torget och gapa efter skamlig liten vinning, och tröstar med denna strävan sitt overksamma liv, i det han med fal tunga utför anförtrodda ärenden. Med våld kränker han lagarna och angriper rätten med svärd, trampar ner oskyldiga, föder sig på andras pengar, odlar otukt och frosseri, förföljer bitande med skratt gästabuden och söker skökor som hackan söker ogräset. Den feglinge faller, medan striderna vilar i fred, om han än ligger mitt i en dal; inget sköldtak skall skydda den som fruktar ödet; det yttersta ödet rycker bort var levande, och man kan inte driva bort döden med gömställen. Men jag, som har skakat hela världen med nederlag, skall få en mild död, och för att lyftas mot stjärnorna genom en stilla död skall jag gå bort genom sjukdomens kraft, utan sår. Dessutom hade han alltid ett sinne så fjärran från lättsinnighet att han inte ens uthärdade att vara åskådare till den [I marginalen: Aldrig hängiven åt lättsinnighet]. Aldrig föredrog han ledighet framför arbete [I marginalen: Aldrig ledig]; inte heller ville han det allra minsta samtycka till vällust, då han var en föraktare av de veka och fega. Skådespelare, gycklare och snyltgäster lät han, varhelst han grep dem bland de stridande, prygla [I marginalen: Han lät prygla gycklarna], då han ansåg det bättre att ålägga skaran av lättfärdiga människor ett löjligt straff med skada på huden än att befalla dödsstraffets olycksbringande fara. Och på det sättet nöjde han sig med att straffa skaran av lustig tjänst och smutsigt stånd med vanärande hån i ord, för att inte låna sina mycket lysande händer åt de skamligaste människornas undergång [I marginalen: De mycket lysande händerna skall inte befläckas på gycklare]. Starchaterus själv var den främsta toppen i det mycket ryktbara svenska kriget som Ringo, Sveriges kung, förde mot Harald, Danmarks kung. Ty i detta krig berättas att aldrig något större har förts i de nordliga rikena [I marginalen: Haquinus]. Svearnas kung blev segrare och härskade över danerna. Av svearna stupade tolvtusen lysande män och stormän [I marginalen: Haraldus], av danerna trettiotusen ädlingar, men av menigheten på båda sidor fanns inget tal [I marginalen: 12 000 lysande svear och 30 000 lysande daner, av de övriga inget tal]. ## Liber Quintus, kap. 7 (s. 166–168) (maskinöversättning) Om summan av Starchaterus bedrifter. KAP. 7. Slutligen, när han efter det utmärkta lovet för sina dåd lutade mot ålderdomen, uttryckte han i sammandrag strävan i hela sitt liv och sin krigstjänst med denna korta sång, enligt Saxo: [I marginalen: Starchaterus sånger om sitt liv] Men åt mig gav ödet vid födseln (om jag minns rätt) att följa krig, att dö i krig och att blanda upp tumult, att vaka över vapnen och föra ett blodigt liv. Utan vila bebodde jag lägren, och i det jag avskydde freden har jag under dina fanor, Gradivus, i yttersta fara åldrats; och som segrare över fruktan ansåg jag det hedersamt att strida, skamligt att vara ledig; att utföra täta dråp höll jag för utmärkt, och att fira ofta återkommande blodbad. Ofta såg jag kungar, mäktiga i krig, drabba samman, och sköldar och hjälmar nötas, fälten bli råa av blod, brynjor brista när spjutspetsen fästs i dem, pansar överallt ge vika för det inträngande järnet, vilddjuren frossa, mättade av den obegravda krigaren. Här klöv kanske någon, upphovsman till ett utmärkt försök, mäktig i krig och med handen, medan han strider mitt bland fienden, brynjan som spänts över huvudet; en annan genomborrade hjälmen och sänkte järnet i hjässan. När jag tre gånger var den som stormade fram för Olos [I marginalen: Olo] son i yttersta fara: ty i den skaran bröt handen antingen svärdet eller fällde det som stod emot. Sådan var den slåendes tyngd. Vad, när jag först lärde att gå ner på kureternas [I marginalen: Kureterna] strand [I marginalen: Stranden] och den stig som var beströdd med otaliga spetsar med träbärande fötter [I marginalen: Fötter med trä]? Ty när jag skulle gå in på fälten, fyllda med järnspikar, beväpnade jag mina sargade steg med en stock lagd under. Därefter dödade jag Hama [I marginalen: Hama], som drabbade samman med mig med utmärkta krafter; snart, med anföraren Rinus, Flebaks son, krossade jag kyrerna [I marginalen: Kyrerna], eller de folk som Estland närer, och dina folk, Semgallen. Sedan detta angrep jag telemarkingarna [I marginalen: Nordmän], och därifrån bar jag bort ett huvud blodigt av blånader, krossat av små hammare och träffat av smedsvapen. Här lärde jag först vad städets järnverktyg förmådde och hur stort mod menigheten hade. Också tyskarna [I marginalen: Tyskarna] fick lida straff genom mig, när jag, hämnare av min herre, vid bägarna fällde dina söner, Suertingus [I marginalen: Suertingus], skyldiga till Frothos orättfärdiga dråp. Inte mindre var detta dåd, när jag för en kär jungfrus skull i en enda strid dödade sju bröder [I marginalen: Sju bröder], vilket platsen vittnar om: den avskyr mig sedan magen lämnade mig [osäker tolkning] och frambringar inte gräs som åter växer på den torra grästorven. Och snart, när anföraren Kerrus [I marginalen: Kerrus] rustade till sjökrig, besegrade vi det skepp som var fyllt med utmärkta krigare [I marginalen: Polacken Vasza]. Sedan gav jag Vasza åt döden; och den fräcke smeden straffade jag genom att hugga hans skinkor; och med järn dödade jag Visinnus [I marginalen: Rutenen Visinnus], som från de snöiga klipporna gjorde vapnen slöa. Därefter dödade jag Lerus fyra söner och de bjarmiska kämparna [I marginalen: Bjarmerna]; sedan det irländska folkets furste tagits till fånga, plundrade jag Dublins rikedomar; och alltid skall vår tapperhet förbli synlig genom segertecknen vid Bråvalla [I marginalen: Bråvalla hed]. Varför dröjer jag? De tappra dåd jag har utfört överskrider allt tal, och när jag går igenom dem för att till fullo fira vad jag har uträttat med handen, blir jag till korta: allt är större än min berättelse. Verket överträffar ryktet, och orden räcker inte till för gärningarna. Förvisso var denne man utan tvivel värd allt krigiskt lov [I marginalen: Starchaterus värd krigiskt lov], då han utmärkte sig inte bara genom själens kraft utan också genom kroppens styrka, och särskilt genom fötternas snabbhet, så att han på en dag genom att skynda sig till fots tog sig från övre Sverige till Danmark: en sådan färd som andra som gick oavbrutet knappt klarade på tolv dagar [I marginalen: Den snabbaste]. Och detta tros inte vara främmande för sanningen, eftersom Solinus vittnar att Alexander den stores löpare [I marginalen: Alexander den stores löpare] på en dag tillryggalade 1 200 stadier [I marginalen: Stadier]; dessa kan i strikt tal knappt utgöra 32 tyska mil, enligt Prokopios. Dessutom hade denne Starchaterus en så obesegrad kropp att han, för den ständiga övningens skull och för att öka krafterna, inte kunde förmås (inte ens när han hade utfört något med kraft) att lindra något av mödan för sig själv, såsom kejsar Probus [I marginalen: Kejsar Probus] visas ha gjort flera gånger. ## Liber Quintus, kap. 8 (s. 168–171) (maskinöversättning) Om svearnas och goternas mycket stora och fruktansvärda krig mot danerna, som Starchaterus ledde. KAP. 8. Eftersom den mycket utmärkte skildraren av danska ting, Saxo från Själland [I marginalen: Saxo], i bok 8 av sin historia har överlämnat till all kommande tid, som högst välkända, orsaken, början, förloppet och utgången av det mycket hårda slaget mellan Haquinus Ring, svearnas och goternas osv. kung [I marginalen: Kung Haquinus], och Harald Hildetand, danernas kung [I marginalen: Kung Harald], och sedan, när femtio år redan hade förflutit efter honom, Albertus Crantzius [I marginalen: Crantzius] i förbigående har berört samma slag, och sist av alla min högst älskade broder och företrädare Johannes Magnus, ärkebiskop i Uppsala [I marginalen: Johannes, ärkebiskop i Uppsala], nyligen i sin götiska och svenska historia av ofrånkomligt syfte sanningsenligt, såsom det anstår en trogen historieskrivare, har skildrat detta väldiga och ojämförliga krig, anser jag att det tillkommer mig att åtminstone på detta ställe, bland kämparna och jättarna, infoga något omnämnande av en sådan fruktansvärd drabbning [I marginalen: Knappast ett större slag i Europa], särskilt eftersom man läser att i intet slag i de nordliga rikena, och knappast någonsin i hela Europa, så många mycket tappra anförare för en mycket mäktig här på båda sidor, såväl till lands som till sjöss, förberedda under sju år [I marginalen: Ett krig förberett under sju år], har drabbat samman med så stor häftighet och krigsiver, såsom det finns troget skildrat i de tämligen samstämmiga historierna om de ovannämnda länderna och kungarna och av författarna. Först räknas de mycket lysande krigarna upp [I marginalen: Mycket lysande krigare, och kvinnor], varifrån och av vilken mer framstående stam de var på danernas sida; bland dem också två kvinnor, åt vilka naturen hade givit ett manligt sinne och konsten och erfarenheten krigisk skicklighet [I marginalen: Hetha] [I marginalen: Visna]: Hetha och Visna, mycket lysande kvinnor av slavisk stam; av dessa var den ena den främsta anföraren, medan den andra, synnerligen kunnig i krigskonsten, bar huvudbaneret; och i striden berövades hon detta och sin högra hand [I marginalen: Hon berövas baneret och högra handen], då Starchaterus trängde på i svearnas och goternas slaglinje [I marginalen: Starchaterus, krigets ledare], såsom skall sägas nedan. Likaså räknas från den motsatta sidan de mer framstående anförarna upp, särskilt att Starchaterus var den främste ledaren för den svenske kungen Ringos här, och i hans här jungfrun Vegtbiorga [I marginalen: Jungfrun Vegtbiorga], en mycket bitter krigarinna, såsom skall visas nedan. Antalet av Ringos skepp för svearna och goterna befanns vara tvåtusen femhundra [I marginalen: Svearnas skepp 2 500]; men danernas var inte mindre [I marginalen: Danernas fler]. Sedan alltså å båda sidor slaglinjen hade ordnats, än kilformad, än hornformad [I marginalen: Slaglinjen], och det övriga som krävs för slaget hade förberetts, och krigshornen ljöd, drabbade det mycket hårda kriget mellan de mycket tappra folken, förberett under så lång tid, samman med så stor iver att anfalla och försvara väldet, att man kunde tro (säger Saxo) att himlen plötsligt störtade ner över jorden, att skogar och fält sjönk ner, att allt blandades, att det gamla kaos hade återkommit, att gudomligt och mänskligt på samma gång förvirrades i ett stormigt oväder och att allt på en gång drogs mot undergången. Ty när man hade kommit inom skotthåll, fyllde vapnens outhärdliga gnissel [I marginalen: Vapnens gnissel] allt med ett otroligt brak. Sårens ånga [I marginalen: Sårens ånga] spände ut en plötslig dimma mot himlen; dagen skyldes av det utgjutna haglet av spjut. Inte heller var slungarnas insats [I marginalen: Slungarnas insats] i slaglinjen av ringa verkan. Men när kastspjuten [I marginalen: Kastspjut] hade slungats för hand eller med kastmaskiner och man avgjorde saken på nära håll med svärd och järnbeslagna klubbor [I marginalen: Järnbeslagna klubbor], då sattes förvisso mycket blod på spel. Svetten började alltså rinna från de trötta kropparna, och klingornas skrammel hördes på långt håll. Där omtalar Starchaterus, som först gav ut detta krigs förlopp på fäderneslandets språk, där han stred främst i slaglinjen, att kung Haralds stormän Hun och Elli, Hort och Burgha hade fällts av honom, och att Visnas högra hand hade huggits av. En jungfru vid namn Vegtbiorg, som också stred i den svenska slaglinjen, fällde kämpen Soth [I marginalen: Kämpen Soth]; och även hon dödades, när en annan fiende trängde på. Ty guthonerna [I marginalen: Guthonernas bågskyttar], kunniga i bågar, hade spänt strängarna med så stor kraft att de också genomborrade sköldarna med sina pilar; och ingen annan orsak till blodbadet var mer verksam. Pilarnas spetsar trängde igenom brynjor och hjälmar likaså som obeväpnade kroppar [I marginalen: Brynjorna genomborras av pilar som av vatten]. En viss Ubbo dog [I marginalen: Ubbo dog genomborrad av 144 pilar], genomborrad av hundrafyrtiofyra pilar, medan han stred mycket tappert. Ty genom bågskyttarnas yttersta kraft, då dalkarlarna trängde på, blossade kriget mot danerna alltid upp på nytt. Till sist kastades danernas kung Harald ur vagnen, fick hjärnan krossad av sin egen körsvens klubba och dog [I marginalen: Harald dödad med körsvenens klubba], och trettiotusen stormän från hans slaglinje, och tolvtusen liknande stormän på svearnas och goternas sida; men menighetens antal var oändligt. Och på befallning av Sveriges kung Ringo sattes Hetha över Danmarks rike [I marginalen: Drottning Hetha sätts över danerna], den fyrtiosjätte i ordningen av regenterna; henne efterträdde Olo, som dödades av Starchaterus, vilken hade förts dit av lönnmördare och mutats med pengar. ## Liber Quintus, kap. 9 (s. 171–173) (maskinöversättning) Om Starchaterus död. KAP. 9. Slutligen, när han redan var utmattad av den långa åldern och mödan, ansåg han, för att inte genom ålderdomens brist förlora sin forna härlighets glans, att det skulle vara utmärkt om han tillfogade sig själv en frivillig död och påskyndade sitt öde efter eget godtycke (ty fordom ansågs det vanärande för dem som var hängivna åt krigskonsten att dö av sjukdom) [I marginalen: Att dö av sjukdom är skamligt för krigare]; han bar hängande om halsen guld till 120 skålpund, som han för länge sedan hade förtjänat för dråpet på tyrannen Olo [I marginalen: Priset för den sökta döden 120 skålpund guld], då han ansåg att intet var lämpligare för att köpa sig en baneman än om han lade ut det guld som han hade fått för en annans undergång till skada för sitt eget liv. När han alltså mötte Hatherus [I marginalen: Hatherus], född av lysande släkt, vars fader han en gång hade dödat, uppmanade han honom att inte frukta att utkräva straff av sin faders mördare; han lovar att han, om han gjorde detta, skulle få det guld som han bar. Och för att desto häftigare förbittra hans sinne mot sig berättas han ha använt en uppmaning av detta slag: Dessutom, Hatherus, har jag berövat dig din fader Lennus. Jag ber dig att återgälda mig detta och fälla den gamle som vill dö, och söka min strupe med hämnande järn; ty mitt sinne önskar en berömd banemans hjälp; det ryser för att begära döden av en feg hand. Det är rätt att frivilligt och fromt förekomma ödets lag. Vad du inte kan fly, det skall det också vara tillåtet att förekomma. Det unga trädet skall näras, det gamla huggas ned; naturens tjänare är den som fäller det som gränsar till döden och slår ned det som inte kan stå: döden är då bäst när den söks och när livet är en börda, när döden älskas, så att inte ålderns olägenheter förlänger de eländiga olyckorna. Sägande detta tar han fram pengarna [I marginalen: Pengarna] ur pungen. Men Hatherus, uppeggad av begär lika mycket att få njuta av pengarna som att ta hämnd för sin fader, lovade att han skulle efterkomma bönerna och inte avvisa belöningen. Starchaterus räckte honom ivrigt svärdet och böjde sedan fram nacken [I marginalen: Starchaterus manliga död], i det han uppmanade honom att inte utföra banemannens verk med fruktan eller bruka järnet som en kvinna; och han förutsade att om han, sedan dråpet var fullbordat, hoppade in mellan huvudet och bålen innan liket föll, skulle han bli osårbar för vapen. Hatherus drev alltså in svärdet med kraft och högg huvudet av den gamle; detta, avslitet från kroppen och slaget mot jorden, sägs ha bitit i en torva [I marginalen: Starchaterus huvud bet i jorden], och därmed visat det döende sinnets vildhet genom munnens grymhet. Banemannen fruktade dock att det låg svek under löftena och avstod från språnget [I marginalen: Dråparen fruktar straff]; om han tanklöst hade utfört det, skulle han kanske ha krossats av slaget från det fallande liket och med sin egen död ha betalat straffet för den dödade gamle. Men för att inte låta en så stor kämpe ligga utan grav, lät han begrava hans kropp på det fält som allmänt kallas Reling [I marginalen: Reling]. Så tvang och lockade kejsar Hadrianus [I marginalen: Kejsar Hadrianus], på grund av vattusotens häftighet, med hot och gåvor en mycket djärv barbar att tillfoga honom döden under bröstvårtorna; men till ett så stort dåd kunde den vilde mannen inte förmås; ty han flydde, enligt Dio Cassius i Hadrianus levnad. ## Liber Quintus, kap. 10 (s. 173–174) (maskinöversättning) Om Haldanus och andra kämpar som besegrades av honom. KAP. 10. Till detta kommer dessutom en annan goternas kämpe av berömt minne [I marginalen: Kämpen Haldanus], vid namn Haldanus, född av en gotisk fader, nämligen kung Carolus [I marginalen: Kung Carolus], som blomstrade under samma tider; hans beundransvärda bedrifter och dåd har infogats här med så mycket större flit som de är kända för att ha utförts med mer framstående styrka. Sedan han hade tillbringat sin första krigstjänsts år med sjöröveri, gav han sig in i det svenska kriget; när han där fick veta att kämpen Haquinus [I marginalen: Kämpen Haquinus], som var kunnig i att göra järnet slött med sånger, var närvarande, gjorde han en klubba av utomordentlig storlek, besatt med järnknölar [I marginalen: Järnet görs slött], lämplig för att slå med [I marginalen: Klubban skärpt med spikar], liksom om han skulle besegra trolldomens krafter med träets styrka. Sedan, då han överträffade de övriga genom en iögonfallande tapperhet, svängde han bland de mest häftiga fienderna, med huvudet höljt av hjälm och utan sköld, klubban med båda händernas hjälp mot de framhållna sköldarnas värn; och det fanns intet hinder av så stor fasthet att det inte krossades i stycken när klubban drevs mot det. Därav hände det att han fällde den kämpe som mötte honom i slaglinjen med ett häftigare slag av sitt vapen. Besegrad och sårad vek han dock för svearnas makt och flydde till avlägsna länder; och sedan han hade fått tillbaka krafterna genom hjälp av en gammal krigare [I marginalen: Gamla krigare kunniga i läkekonst], som sedan länge hade lärt sig läkekonsten genom att sköta sina egna sår, och tagit en viss framstående kämpe Thoro [I marginalen: Kämpen Thoro] i sitt sällskap, drabbade han på nytt samman med svearna med en krigslist till sjöss; och då han gick ut som segrare, kuvade han på en gång, efter utmaning (och med bruk av en tämligen oformlig klubba), en viss Sivaldus med sju söner [I marginalen: Sivaldus med 7 söner], som till natur och väsen var mycket vilda och planerade ett nytt angrepp. Sedan krossade han kraftigt med en hammare av underbar storlek en viss jätte från Helsingland, Hartbenus [I marginalen: Helsingen Hartbenus, 9 alnar], som hade en längd av nio alnar (såsom ovan har sagts) (eftersom han räknade det sig till ära att våldta rövade kungadöttrar och brukade föredra lysande bröllop framför ringa och anse sig så mycket mer lysande ju mer glänsande sängkamrater han kunde skaffa sig med våld) [I marginalen: Hartbenus dödas], tillsammans med sex av hans kämpar, som rasade med liknande våld och brott. Vidare kuvade han finnen Egtherus [I marginalen: Finnen Egtherus], som efter utmaning kämpade med honom, eftersom denne genom sjöröveri plågade mycket många här och där och inte kunde besegras i sjöslag. Sedan, när han fick veta att Thorilda [I marginalen: Kungadottern Thorilda], dotter till Hatherus, nordmännens kung, begärdes av Grimmo, en kämpe av utomordentliga krafter, under hot om envig, och fadern hade kungjort att den som undanröjde kämpen skulle få henne, begav han sig till stridsplatsen, fastän han hade kommit ogift till ålderdomen, uppeggad inte mindre av kungens löfte än av kämpens fräckhet. Han angrep Grimmo [I marginalen: Kämpen Grimmo] och skar igenom brynjans yttersta länkar tillsammans med sköldens nedre del. Grimmo följde detta med förundran och sade: Jag minns inte att en gammal man har stridit häftigare. Och genast drog han sitt svärd och slet sönder den framhållna skölden med svärdet; hans högra hand, som dröjde kvar vid hugget, grep Haldanus med järnet, och genom att tillfoga honom ett sår i låret gjorde han honom stympad för alltid; och för att få behålla resterna av sitt försvagade liv tvingades han till penningböter [I marginalen: Penningböter]. Till sist tillbakavisade han Ebbo [I marginalen: Sjörövaren Ebbo], en ofrälse och framstående sjörövare, som i förtröstan på sin tapperhet begärde goternas kungs dotter och hälften av riket i hemgift, med sådan djärvhet att denne inte skulle drista sig att blanda sin släkts föraktliga lägenhet med den utomordentliga adelns glans, än mindre sträva efter delaktighet i riket. Och sedan detta hot hade uttalats, dödade han honom, då dagen inte räckte till, under den klara månen, liksom för att erbjuda vidundret en nattlig strid [I marginalen: Nattlig strid]. ## Liber Quintus, kap. 11 (s. 174–176) (maskinöversättning) Om en viss annan Haldanus och hans bedrifter. KAP. 11. Med inte mindre berömmelse omtalas bland de mycket starka kämparna en viss annan Haldanus [I marginalen: Förebud om kommande triumf], son till nordmannen Borcharus och Droptha, av kunglig börd; hans ungdoms början var full av ett rykte om dumhet; men den följande åldern blev lysande genom de mest glänsande kännetecknen på gärningar och blev berömd genom livets största prydnader. Som yngling angrep och kuvade han en kämpe av ädelt rykte med det föremål han hade i handen, eftersom denne, när han lekfullt gäckade honom, hade slagit honom med en örfil; därmed lämnade han hos alla ett förebud om med hur stor storhet av sinne och krafter han skulle triumfera över fienderna. Vid den tiden härjade Retho [I marginalen: Sjörövaren Retho], rutenernas sjörövare, flera provinser med oförrätter av plundring och grymhet [I marginalen: Den uslaste rövaren]; hans grymhet var så anmärkningsvärd att han, medan de övriga skonade de tillfångatagnas yttersta nakenhet, inte ansåg det fult att också beröva kropparnas hemligare delar deras skyl [I marginalen: Rethare] [I marginalen: Haldanus]. Därför brukar svåra och omänskliga rövningar ännu i dag kallas Rotheran. Han hade också en annan djurisk grymhet i att tortera, som jag av blygsamhetsskäl med vilja förbigår; upprörd över denna skändlighet ställde sig Borcharus, Haldanus fader, mot Retho; och liksom deras krig var ömsesidigt, så var också deras undergång det. Men Haldanus gick ur denna strid sårad; av såren hade han ett tydligare tillfogat i munnen, så synligt genom ärret att det, medan de övriga hade läkts, inte kunde läkas igen med köttets tillväxt; denna sak gav honom namnet Vanställd mun [I marginalen: Den vanställda munnen]; därför hade han rättvisare förtjänat ständig ära för att han hade stridit för hederns och fäderneslandets skull. Men vad värdigt har någonsin de illvilligas förtalande tolkning [I marginalen: Förtalande tolkning] återgäldat dygden? Likväl blomstrade i honom så stor krigisk berömmelse att han överallt ansågs fruktansvärd för sin utmärkta styrka; därför, ledd också av denna tillförsikt, började han begära gemenskap med den mycket ädla jungfrun Giuritha [I marginalen: Giuritha], på den tiden den sista arvingen av kunglig ätt i Danmark; hon skyddade sin kammare [I marginalen: Kammaren] med en utvald skara av kämpar för att avvärja oförrätt. När Haldanus en gång händelsevis hade kommit till henne, och kämparna var borta, av vilka han som omyndig hade dödat en broder, sade han att hon borde byta kyskhetens stränghet [I marginalen: Kyskhetens stränghet] mot det mycket hedervärda äktenskapets prydnad, för att genom sin förenings välgärning kunna återställa rikets fallna styre. Han uppmanar henne alltså att se på honom, som var framstående genom adelns glans, med bröllopsönskningar [I marginalen: Haldanus föreslår giftermål], eftersom hon för den nämnda orsakens skull synes kunna ge tillträde åt njutningen. När han förstått hennes svar, lärde han att han inte bara ansågs ojämlik i släktens berömmelse, utan att också hans muns vanställdhet förebråddes honom; han ber henne att inte ge sitt samtycke till sängen åt någon innan hon hade fått visshet om hans återkomst eller död. Kämparna [I marginalen: Kämparna], som tog illa upp att han hade talat med Giuritha, försöker förfölja honom när han går bort. När han såg detta, högg han snart ned en ek och formade den till en klubba, och ensam drabbade han samman med tolv [I marginalen: Med en uppryckt ek fällde han tolv] och berövade dem livet. Sedan begav han sig, för att öka sin berömmelse, till Ryssland och togs emot med allas största aktning; och inom kort (medan ett mycket hårt krig rasade mellan svear och rutener) dödade han flera svenska kämpar som erbjöd sig efter utmaning till envig; och bland de sista dödade han sin egen broder Hildigerus [I marginalen: Hildigerus, kuvare av 70 kämpar], kuvare av sjuttio kämpar (då denne, sedan han gett sig till känna som broder, inte satte broderlig kärlek framför styrkan), med ett svärd höljt i trasor, för att det inte skulle göras slött med sånger [I marginalen: Svärdet görs slött]. Sedan återvände han snabbt till Danmark och kuvade under gästabudet sachsaren Sivarus [I marginalen: Sachsaren Sivarus], eftersom denne med bröllopstriumfer ville föra bort hans brud Giuritha; och sedan han under glatt bifall hade fått bruden, fick han med henne Harald Hildetand [I marginalen: Kung Harald Hildetand], om vilken det har talats i kap. 8. Men slutligen dödas han på Själland av den framstående kämpen Vesetus [I marginalen: Vesetus], medan han stred för att återställa det sargade fäderneslandet. ## Liber Quintus, kap. 12 (s. 176–177) (maskinöversättning) Om Olo Vegetus. KAP. 12. Olo Vegetus började [I marginalen: Olo Vegetus började sin lärotid med tapperhet], när han knappt hade fullbordat sitt tredje femårsskede, sin lärotid med tapperhet. När han nämligen hade fått veta att Gunno [I marginalen: Rövaren Gunno] genom grymt rövande höll de skogar som låg närmast hans boning besatta och förgjorde oskyldiga människor, utverkade han, upprörd av harm över brottet och för att inte låta den tid som tillkom dygden förflyta i overksamhet, vapen av sin fader, en nordisk furste; och sedan han tagit med sig en grym hund [I marginalen: Den grymma hunden] och en häst, gick han in i den djupa skogen; han känner igen människospår intryckta i snön. Med detta tecken fann han slutligen, sedan han övervunnit många faror, rövarnas hus, omgivna av vallar; först dödade han deras stalldräng genom att bryta honom lem för lem och kastade honom tvärs över taket; sedan förintade han fadern och sonen, som kom springande för att hämnas en så stor skymf, den ene med järn, den andre med hunden [I marginalen: Den ene dödade han med järn, den andre med hunden]. Men inte heller han själv vann en oblodig seger: ty han fick ett sår framtill på kroppen; detta, sedan det flitigt hade slickats av hunden, fann han snabbare läkt [I marginalen: Läks genom hundens slickande]; och snart lät han sätta upp rövarnas huvuden och kroppar på pålar, som tecken på återställd trygghet; med samma styrka kuvade han också på en liten ö (såsom skall sägas i följande kapitel) tolv kämpar [I marginalen: 12 kämpar dödade], som ville kränka kyskheten hos trondernas kungs dotter [I marginalen: Trondernas kungs dotter]. Han hade dessutom ett skarpt förstånd förenat med krafterna, så att han med lätt hand dödade eller drev på flykten de vildaste fiender: ty han nöjde sig med en enda följeslagare klädd som en kvinna [I marginalen: Följeslagaren klädd som kvinna], med det tillvägagångssättet att han lät gömma sitt och följeslagarens järn i urholkade stavar [I marginalen: Han bar järnet i urholkade stavar], till dess han, när han skulle strida på nära håll, kunde dra ut det ur staven och plötsligt stöta det i vem han ville. Och genom att använda denna krigslist övervann han oftast mäktiga motståndare. Sedan, då han vida omkring bedrev sjöröveri med krigiska vapen, förintade han sjuttio sjökungar i strid med sjömakt [I marginalen: 70 kungar dödas]. Därav hände det att mer framstående kämpar sökte förbund med honom, och flera ynglingar av otyglat sinnelag blev hans livvakter. Utrustad med dessa krafter tuktade han de angränsande kungarna så enbart genom sitt rykte att han berövade dem handen, omsorgen och djärvheten att föra krig. Slutligen kom han till Sveriges kung Ringo; han blev så mycket kärare för denne ju mer han liknade de övriga furstarna vid hans hov genom sin enastående styrka; därför sattes han också till befälhavare för sjöflottan [I marginalen: Befälhavare för sjöflottan] (som omfattade ett antal av tvåtusen femhundra skepp, såsom ovan har sagts i kap. 8), och han styrde den med sju kungars hand och råd, vilka mycket redobogna höll sig till honom, i en sådan ordning och med sådan sjörövariver [I marginalen: Flottan leds av 7 kungar med sjörövariver] att han med segerns ära övervann danernas mycket mäktiga flotta, liksom kung Ringo var segerrik ledare för svearnas hela landhär. Slutligen, såsom har sagts i kap. 8, blev han Danmarks kung [I marginalen: Ringo, Sveriges kung, segrare över danerna], och dödades för sin rena grymhets skull av den svenske kämpen Starchaterus. ## Liber Quintus, kap. 13 (s. 177–179) (maskinöversättning) Ytterligare om densamme, som segerrikt strider för kyskheten. KAP. 13. Det fanns en gång i Norges bergstrakter, vid västgöternas gränser, två kämpar, som också var bröder, vid namn Schatus [I marginalen: Scathus] och Hiallus [I marginalen: Hiallus], som förmätet tog sig så stor övermods utsvävning att de med otyglad fräckhet rövade jungfrur av utomordentlig skönhet från föräldrarna och kränkte dem genom samlag; därav hände det att de, när de bestämde sig för att röva också Esa, dotter till Olavus, värmlänningarnas kung [I marginalen: Esa, dotter till värmlänningarnas kung], befallde fadern att, om han inte ville att hon skulle tjäna en främmande lusta, själv eller genom någon annan strida för att skydda sin avkomma. Fastän detta var högst vanärande för den faderliga mildheten, som suckade under den avfallna ålderdomens olägenheter, försökte han likväl resa kroppens uttömda senor genom släktingarnas förstånd och krafter i det högst rättfärdiga försvaret av dottern. Under tiden kom Olo, en nordisk yngling [I marginalen: Nordmannen Olo], född på lysande ort och av lysande familj, gripen av fasa över brottet och glad över det erbjudna tillfället till strid, i lånad bondedräkt till Olavus hem; när han där hade en plats bland de yttersta vid bordet och såg kungens hushåll sörja, kallade han avsiktligt kungens son närmare och frågade varför de övriga hade sorgsna ansikten; denne anförde att hans systers kyskhet snart skulle skändas av mycket hårda kämpar, om inte någons försvar mycket snart ingrep. Åter frågar han vilken belöning den skulle få som vigde sitt liv för jungfrun. Tillfrågad om detta genom sonen svarade kungen att dottern skulle tillfalla hennes försvarare [I marginalen: Kungadottern utlovas åt försvararen]; detta ord väckte hos Olo en särskild lust att gå in i faran. Jungfrun hade nämligen (enligt Saxos berättelse) brukat, såsom det i dag är sed hos de nordliga, betrakta gästernas ansikten [I marginalen: Jungfrurna betraktar gästernas ansikten] så noggrant som möjligt genom att gå närmare med ett ljus som bars framför, för att säkrare genomskåda deras seder och levnadssätt och visa alla tecken som hon märkt i kroppens hållning för föräldrarna att bedöma. När hon på det nämnda sättet hade granskat Olo, träffades hon av den ovanliga fasan i hans ögon och föll nästan livlös ned (så mycket försvagar förstummelsen kraften) [I marginalen: Kraften försvagas av förstummelse]; och genast uppenbarar hon orsaken till sin skräck för fadern. När ynglingen märkte detta, lät han snöra ihop pupillerna hårdare med ögonlocken, för att de inte skulle väcka fruktan hos dem som såg honom, och sedan han lagt av den hatt som hans ansikte var höljt av, befallde han de omkringstående att kasta all fruktan och anta ett glatt sinne. Och det gjordes inte långsammare än det hade befallts: så drev en enda gästs välvilliga löfte bort allas gemensamma fruktan [I marginalen: Gästens välvilliga löfte gladde alla]. Under tiden kom Hiallus och Scatus med tio trälar, som för att genast föra bort kungadottern, och kallade med larmande rop kungen till strid, om han inte ställde fram dottern; deras rasande tog Olo genast upp med ett löfte om strid, med det villkoret att de inte skulle angripa den stridandes rygg i hemlighet, utan endast stå i strid ansikte mot ansikte [I marginalen: Att hugga i hemlighet bakifrån är vanärande]. Sedan fällde han ensam tolv med ett svärd som lämnats av hans förfäder [I marginalen: 12 dödade], och utförde ett verk större än en ynglings. För övrigt utgjorde en ö stridsplatsen; inte långt därifrån ligger en by som ända till nu bär de dräpta brödernas namn. Med jungfrun, som hade givits honom till belöning för segern, fick han alltså sonen Odmundus [I marginalen: Odmundus]. Sedan, då han dag för dag blev mer berömd i svåra strider, dödades han till sist försåtligt i badet, såsom länge sedan hade spåtts honom av en viss gammal man, när han dödade småkungen Thoro med kränkning av gästfrihetens rätt [I marginalen: Som han gjorde, så blev det gjort mot honom]. ## Liber Quintus, kap. 14 (s. 179) (maskinöversättning) Om kämparna Arngrimus och Arvarodus bedrifter. KAP. 14. Inte heller skall på detta ställe förbigås hur en viss Arngrimus, en framstående svensk kämpe [I marginalen: Kämpen Arngrimus], genom råd från Sveriges kung Ericus Disertus, som skall omtalas härefter, genom att strida mot och triumfera över de nordliga kungarna i Scricfinnia och Biarmia blev svärson till Danmarks kung Frotho [I marginalen: Frotho, Danmarks kung], eftersom han hade lagt de mänskliga tingens yttersta gränser till hans välde och med utmärkta gärningars ära vidgat hans redan uppenbara berömmelse vida över världen. Han fick, enligt Saxo, tolv söner med Osura [I marginalen: Han fick 12 söner med Osura]. Dessa ägnade sig från ungdomen åt sjöröveri; när de alla på ett enda skepp av en slump hade förts till ön Sampse [I marginalen: Ön Sampse], fann de vid kusten två skepp tillhörande Hialmerus och Arvadorus, norska sjörövare [I marginalen: Sjörövare]; dessa angrep de i strid, och snart tömde de skeppen på roddare medan styrmännen var frånvarande; de blev dock sorgsnare, eftersom de inte hade dödat deras främsta ledare; därför föraktade de också den vunna segern som lika tom som berövad trygghet, då de märkte att de i de följande striderna skulle gå in i större faror och kanske ett ovärdigare öde. Ty de nämnda sjörövarna, vars skepp stormen länge sedan hade sargat genom att roderet brutits av, hade gått in i en skog för att hugga ett annat, och hade tunnat ut ett råämne av trä genom att bearbeta det runtom med bilor, till dess det fick formen av ett skeppsredskap. När de, ovetande om sina kamraters nederlag, bar detta på axlarna, angreps de av Arngrimus söner, som ännu var våta av de dräptas färska blod, och tvingades två mot flera [I marginalen: Två strider mot flera] att avgöra saken med järnet. Det var förvisso ingen jämlik drabbning, då en tolvfaldig skara tog emot två [I marginalen: En tolvfaldig skara tar emot två]. Men segern svarade inte mot antalet: ty sedan alla de nämnda tolv hade dödats, och Hialmerus hade kuvats av dem, svek inte segerns ära Arvarodus [I marginalen: Arvarodus segrare], som ödet ensam hade bevarat av ett så stort antal kamrater; han svängde den ännu oformliga roderstammen med otrolig ansträngning och drev den med så stor kraft mot fiendernas kroppar att han med en enda stöt [I marginalen: Med en enda stöt av trät dödas 12] krossade och slog ihjäl tolv, ## Liber Quintus, kap. 15 (s. 180–181) (maskinöversättning) Ytterligare om samme Arngrimus och om finnarnas bländverk. KAP. 15. Denne svenske kämpe Arngrimus stred också mot de mäktiga kungarna i den yttersta nordliga världen, Egbertus, bjarmernas kung [I marginalen: Kung Egbertus], och Tengildus, skridfinnarnas kung [I marginalen: Kung Tengildus], om vilka något har nämnts i början av bok 4, för att han, sedan han vunnit seger över dem, för sina förtjänster och triumfer skulle få Danmarks kung Frothos dotter Osura [I marginalen: Osura, danernas kungs dotter] till sängkamrat, såsom utgången sedan visade. Under tiden rustade han sig dock med en stark här, då han skulle drabba samman med skogsfolket, och drog dit; och först fann han att han skulle föra hårdare krig inte bara mot vilda människor utan också mot elementen, såsom längre fram i bok 11 skall visas om skogskrigen. Dessa människor har emellertid ett skarpt bruk av vapen [I marginalen: Bruket av vapen], så att de i strid använder breda och stora pilar; och inte mindre förstår de att med besvärjelser och bländverk [I marginalen: Besvärjelse] ta emot eller stöta bort fienden, när de anfaller och flyr på krökta bjälkar mitt i snön. Dessa angrep Arngrimus (enligt Saxos berättelse) för att vinna sig berömmelse och krossade dem; när de, efter att ha stridit olyckligt, skingrades på flykt, kastade de tre små stenar bakom ryggen och fick lika många liknelser av berg att visa sig för fienderna [I marginalen: Bländverk]. Arngrimus, fängslad av den gäckade synens villa, kallade alltså tillbaka hären från att förfölja fienden, i tron att han hölls tillbaka av stora klippor som låg emellan. Samma folk drabbade samman nästa dag, och när de besegrades gav de snö som kastats på marken utseendet av en väldig flod. Så syntes, då svearna genom den största synvilla gäckades av en falsk föreställning om tingen, en ovanlig vattenmassa [I marginalen: Vattenmassan] brusa. Så vann finnarna flykten, medan segraren fruktade en tom bild av vatten. På tredje dagen förnyade de åter kriget; och nu fanns inte längre något verksamt botemedel för flykt [I marginalen: Inget botemedel för flykt]. Ty när de såg sina slaglinjer vika, gav de sig i segrarens våld. Sedan utmanade han Egtherus, bjarmernas anförare, till envig och besegrade honom. Efter detta, rikare på byte och segertecken, fick han genom förmedling av svearnas kungs avgörande den nämnde danakungens dotter Osura; med henne fick han (enligt samme Saxos vittnesbörd) tolv söner [I marginalen: Enbart de 12 sönernas namn skrämmer], vilkas namn han antecknar så: Brander, Biarbi, Brodder, Hiarrandi, Tander, Tiruingar, två Hadingi, Hiorthuar, Hiarthuuar, Rani, Angantir; alla dessa dödades till sist, såsom ovan har sagts, då de bedrev sjöröveri. ## Liber Quintus, kap. 16 (s. 181–182) (maskinöversättning) Om dödandet av en björn och drickandet av dess blod. KAP. 16. Bland de nordliga kämparna fanns en vid namn Biarcho [I marginalen: Biarcho dödade flera med svärdets längd], som alltid använde ett svärd av ovanlig längd; detta ansåg han som ett nöje att genom utmaning till envig dra mot alla kämpar som förde ett mer övermodigt liv, för att inte de som var hängivna åt de mest förkastliga seder skulle få vanära kämpabedriftens berömmelse genom skamliga exempel; därför tvingade han också vid detta tillfälle mycket många antingen att helt lägga bort övermodet eller att sätta livet på spel. Medan han alltså jublade över sådana förtjänster av sina gärningar, gav ett vilddjur från skogen honom en ny seger över sig. Ty en björn av utomordentlig storlek [I marginalen: Han dödar en björn], som mötte honom bland snåren, dödade han med svärdet, och han befallde sin följeslagare Hialtho att, för att han skulle bli större till krafterna, sätta munnen till och dricka det utströmmande blodet av besten [I marginalen: Hialtho drack blodet för att bli starkare]. Man trodde nämligen att kroppsstyrkans tillväxt åstadkoms genom detta slags dryck; såsom också (enligt Plinius [I marginalen: Plinius] i bok 28, i början) det fordom bland de yppersta läkemedlen hade upptagits att dricka gladiatorers blod [I marginalen: Gladiatorernas blod], för att fallandesjukdomen skulle hålla sig borta från de drickande folken: att se dem göra detta på samma arena är en fasa, liksom att se vilddjuren [osäker tolkning]. Men de anser att det är mest verksamt att från människan själv suga det varma och andande blodet och tillsammans därmed själva själen ur sårens kyss, fastän det inte ens är tillåtet att föra den mänskliga munnen till vilddjurens sår: liksom om det kunde anses vara hälsa att ett vilddjur blir till av en människa osv. Vem har uppfunnit dessa vidunder? Vilket ursprung kan detta läkemedel ha haft? osv. Så långt han. Men när Biarcho fick ett häftigt slag i huvudet av en viss kämpe som rasade med alla slags fräckhet [I marginalen: Kämpens övermod] och vid gästabuden kastade knotiga ben på dem som satt med vid bordet, ansåg han det ovärdigt att vedergälla oförrätten med bruk av svärdet; han kastade i sin tur ett ben tillbaka mot den som kastade, böjde hans panna bakåt mot nacken [I marginalen: Han böjer pannan bakåt mot nacken] och vred på samma sätt mannens tvärvigga sinne i stället för pannan, genom att straffa honom med ansiktets snedhet, så att han härefter skulle rysa för att kasta ben. Paulus Diaconus nämner också i Langobardernas historia bok 5, kap. 40, att Cunipertus, langobardernas kung [I marginalen: Cunipertus, langobardernas kung], var utrustad med så stor styrka i armarna att han, när han var en ung pojke, lyfte från marken två baggar av underbar storlek, som han hade gripit med var sin hand i ullen på ryggen; hans exempel fann ingen efterföljare bland alla hans jämnåriga. Dessutom såg en viss nordman Regnerus [I marginalen: Regnerus, Norges kung], medan han övade sin lärotid i den lysande krigstjänsten, i kamraternas läger en jungfru [I marginalen: Den stridande jungfrun] som med väldig styrka drev fienderna på flykt från alla håll; gripen av kärlek till henne kunde han inte bli mättad, förrän han hade dödat en väldig björn och en mycket vild hund [I marginalen: Björnen och hunden som väktare], som vaktade jungfruns kammare; dessa ställde hon (fastän hon, sedan hon först hade uppvaktats, hade lovat kärleken tillträde) emot honom av det skälet att hon skulle få se de mycket vilda bestarnas kuvare, åt vilken hon kunde anse att den länge skyddade kyskhetens senor skulle överlåtas. Och denna jungfru hade namnet Latgertha [I marginalen: Latgertha]; om hennes styrka skall något visas litet längre fram bland de stridande kvinnorna. ## Liber Quintus, kap. 17 (s. 182–184) (maskinöversättning) Om Ragnar, kallad Lodbrok (Pilosa bracha). KAP. 17. Förklaringen av den föreliggande bilden visar att det fanns en kung över svearna vid namn Herothus [I marginalen: Herothus, Sveriges kung], vars oroliga sinne inte litet plågades av frågan om han skulle anförtro bevarandet av sin mycket vackra dotters kyskhet åt ett skydd av vilddjur (såsom det då var sed hos somliga furstar) [I marginalen: De gamlas sed i fråga om kyskhetens väktare] eller åt mänsklig trohet. Men eftersom han satte vilddjurens grymhet framför människors pålitlighet, valdes det snabbare som skulle komma att skada farligare. Han genomströvade nämligen skogarna på jakt och lämnade ormar, som hans följeslagare hade funnit, åt sin dotter för att uppfödas [I marginalen: Ormar som väktare att uppföda]. Hon lydde genast faderns befallning och fostrade huggormssläktet med jungfruliga händer. Och för att inte föda som passade för deras mättnad skulle undandras dem, befallde den omsorgsfulle fadern att ett helt oxkadaver skulle bäras dit, utan att veta att han med enskilt foder närde ett allmänt fördärv [I marginalen: Enskilt foder, allmänt fördärv]. När dessa, fullvuxna, med sin mycket förpestade andedräkt brände omgivningen, ångrade kungen sitt oförnuftiga verk och kungjorde att den som avlägsnade plågan skulle få dottern. När Ragnar från Norge [I marginalen: Ragnar], som härstammade från kunglig släkt och var den främste bland mycket många medtävlare om att fria till jungfrun, genom det allmänna ryktet fick veta hela saken, begärde han av sin amma en ullmantel och raggiga byxor [I marginalen: Ullmanteln], med vilka han skulle avvärja de bett som ormarna tillfogade. Och när han med fartyg hade landat i Sverige, lät han med avsikt kläderna stelna i den hårda kölden genom att vatten gjöts över dem; iförd dessa, och beväpnad endast med svärd och spjut, går han fram mot kungsgården. Medan han gick fram kom två ormar av ovanlig storlek glidande emot honom [I marginalen: Två ormar], för att döda ynglingen genom att snärja honom med stjärtarna och genom giftiga uppkastningar. Men Ragnar, som förlitade sig på den frusna klädnadens hårdhet, uthärdade och slog tillbaka giftet med klädnaden och betten med skölden under vilddjurens outtröttliga anfall [I marginalen: Giftet uppfångas med klädnaden och betten med skölden]. Till sist drev han med kraft ett spjut med kastrem, som han slungade med handen, in i deras kroppar. Därefter slet han sönder bådas hjärtan med ett tveeggat svärd och fick en lycklig utgång på den sinnrika och farliga striden. Kungen betraktade hans klädsel ganska noga, och när han märkte den ända upp till ryggen raggiga och i synnerhet ovårdade formen på byxorna, gav han honom skämtsamt tillnamnet Lodbrok, det vill säga Raggbyxa [I marginalen: Lodbrok, det vill säga raggbyxa]; och för att vederkvicka honom efter mödorna kallade han honom också till sig för att hålla gästabud med vännerna. Han sade att han först måste återse de följeslagare som han hade lämnat; dessa, prydligt klädda, förde han tillsammans med sig fram till kungens bord. Och sedan detta väl var avslutat fick han slutligen segerpanten, med vilken han avlade flera pant av förnämlig begåvning; och han fick sin tröst i henne med så mycket uppriktigare kärlek som han visste att hon hade vunnits till hans gemenskap genom större faror och sinnrikhet. När denna högst ädla maka, som hette Thora [I marginalen: Thora], slutligen hade ryckts bort, råkade han ut för skiftande gyckel av ödet, så att han, som glänste med sina vapen över hela världen, fick sörja över att ha blivit övervunnen av de obeväpnade finnarna och bjarmerna (som tidigare har sagts); han, som också senare kastades åt ormarna av Hella, irernas furste, miste livet [I marginalen: Kungen kastad åt ormarna omkommer]. ## Liber Quintus, kap. 18 (s. 184–185) (maskinöversättning) Om Alf, kyskhetens försvarare. KAP. 18. Goternas kung Sivardus [I marginalen: Kung Sivardus] hade sönerna Vemundus och Ostenus och dottern Alvilda [I marginalen: Alvilda]; hon visade från själva vaggan en så stor trofasthet mot blygsamheten att hon ständigt höll ansiktet täckt med en slöja, för att inte göra sin skönhet till en eggelse för andras lusta [I marginalen: Kyska kvinnors sed]. Åt henne, som hade förvisats till sträng bevakning, överlämnade fadern en huggorm och en orm att uppfödas [I marginalen: Huggormen och ormen], i avsikt att omgärda hennes kyskhet med bevakning av kräldjuren när de slutligen hade vuxit upp, så att de skulle synas medge tillträde till jungfrun endast för män som var utmärkta genom styrka och tapperhet och som hade övervunnit farornas storhet; med detta tillägg [I marginalen: Straffet som tillfogades], att om någon förgäves försökte detsamma, skulle han genast räcka fram sitt huvud för att huggas av och fästas på en påle, för att inte vem som helst, sporrad av ett övermodigt sinnelag, skulle drista sig att försöka ett så stort dåd mot kungligt blod. När Alf [I marginalen: Alffus], son till danernas kung Sigarus, fick veta detta, gav han sig, eftersom han förlitade sig inte så mycket på krafterna som på förståndet och ansåg att faran borde prövas, så mycket mer lysande som den var farligare, under namn av friare i kast med att besegra vilddjuren som vaktade den jungfruliga brudkammaren, särskilt som enligt påbudet den jungfruliga famnen tillkom den som besegrade dem. För att desto starkare uthärda det raseri som skulle väckas mot honom, täckte han kroppen med en rå och blodig hud [I marginalen: Täckelse av blodig hud]; omgjordad med den stack han, så snart han hade trätt in genom inhägnadens dörrar, ett glödande järn, som han höll med en tång, in i den gapande huggormens gap och fällde den livlös [I marginalen: Det glödande järnet]. Därefter dödade han ormen, som närmade sig i slingrande rörelse, med ett spjut mitt i gapet [osäker tolkning], eller, som goternas äldre historier berättar, fällde den med ett glödande järnspjut, liksom med en knivsudd. Och när han enligt påbudet begärde den segerpant som var förbunden med detta, svarar kung Sivardus att den skulle behaga honom som måg som dottern med fast vilja samtyckte till [I marginalen: Dotterns samtycke]. Och eftersom endast flickans mor tog emot friarens önskan med motvilja, utforskar hon dotterns sinne i ett hemligt samtal; och när det upptäcktes att denna alltför obetänksamt prisade friaren för hans tapperhet, sargade modern henne med smädelser, därför att hon, sedan kyskhetens senor hade brutits, lät sig fångas av skönhetens lockelse [I marginalen: Skönhetens lockelse], och, sedan hon hade släppt dygdens stränga prövning, inför skönhetens smickrande behag visade ett lättsinnigt sinnes blick. Hon gillade därför i tysthet moderns rättvisa omdöme och fann på en list, genom vilken hon inte bara skulle visa sin kyskhet oskadd (sedan de vilda väktarna hade dödats), utan också skulle låta den lysa vackrare och bekräfta den genom något mer utmärkt tapperhetsdåd. Och snart, förd till förakt för den danske ynglingen, bytte hon sin kvinnliga dräkt och sitt kvinnliga sinne mot en mans, och från att ha varit en mycket kysk flicka började hon uppträda som en vild sjörövare [I marginalen: Den kyska flickan som rövarinna]. Hon satte nämligen tapperheten så högt framför lättjan att hon, fastän hon hade kunnat njuta av kungliga läckerheter, driven av kvinnligt raseri plötsligt kastade sig in i krigets fara; och hon började vända sig bort från alla män med så envist kyskhetsuppsåt att hon fast beslöt för sig själv att aldrig förenas med någon man, utan hädanefter i sjöröveriets utövning överträffa eller likna männens tapperhet [I marginalen: I sjöröveriets utövning överträffar hon männen]. ## Liber Quintus, kap. 19 (s. 185–186) (maskinöversättning) Om Fridlevus krigslister. KAP. 19. Det finns bevarade lysande bedrifter av en viss Fridlevus [I marginalen: Fridlevus], åt vilken, förutom den styrka som var inplantad i hans sinne, också en tunika eller brynja som föraktade järnet gav självförtroende. Genom att bruka denna i allmänna och enskilda strider liksom en räddningsklädnad [I marginalen: Brynjan som räddningsklädnad] övermannade han mycket många mäktiga fiender, uttröttade av häftig strid, och bland andra dödade han med upprepade slag med fästet en viss Gunholmus, som brukade göra fiendens järn slött med sånger [I marginalen: Gunholmus, som brukade göra järnet slött]. Men medan han alltför ivrigt grep om klingan med handen, krossades senornas funktion och band för alltid fingrarna, som drogs tillbaka in i handflatan, i en böjd ställning. När densamme belägrade Dublin [I marginalen: Dublin], en stad (oppidum) på Irland, och såg att murarnas fasthet förvägrade honom möjligheten att storma den, efterliknade han Hadingus skarpsinniga list och befallde att eld, innesluten i svampar, skulle fästas vid svalornas vingar [I marginalen: Han fäste eld vid svalornas vingar]; när dessa hade tagits emot i sina egna bon flammade taken plötsligt upp av eld; och medan stadsborna skyndade till för att släcka den och ägnade större omsorg åt att släcka elden än åt att akta sig för fienden, bemäktigade han sig Dublin. Efter detta, när han i Britannien hade förlorat sina krigare i strid och det såg ut som om han skulle få svårt att återvända till stranden, reste han upp de dödades lik och ställde upp dem i slagordning [I marginalen: Liken uppresta], och återgav på så sätt hopens tidigare utseende, att ingenting av dess skepnad tycktes ha tagits bort genom en så stor förlust. Genom detta tog han inte bara ifrån fienden tilltron att drabba samman, utan ingav honom också lust att ta till flykten [I marginalen: Lust att fly]. ## Liber Quintus, kap. 20 (s. 186) (maskinöversättning) Om samma krigslister med hjälp av fåglar. KAP. 20. Vad beträffar Hadingus list som anfördes ovan, är meningen den att Hadingus, danernas kung [I marginalen: Hadingus, danernas kung], sedan han högst lyckligt hade tillbringat de första åren av sin ungdom, lade bort strävan efter njutning och brann av ständig övning i vapen, i det han med starkt sinne övervägde att han borde tillbringa hela sin livstid med uppmärksammade krigsbedrifter. Densamme angrep i krig Handuanus [I marginalen: Handuanus], kung över Hellesponten, som vid staden Duna [I marginalen: Staden Duna] var omgärdad av murarnas oövervinneliga skydd och gjorde motstånd bakom förnyade befästningar; och eftersom deras höjd hindrade tillträde för stormning, befallde han att fåglar av olika slag som var vana vid bostäderna på den platsen [I marginalen: Tamfåglar] skulle fångas av fågelfångare, och lät fästa antända svampar vid deras fjädrar [I marginalen: Med antända svampar]; när dessa sökte sig tillbaka till sina egna bon fyllde de staden med brand; och då stadsborna skyndade till för att släcka den, lämnade de portarna tomma på försvarare. Han angrep alltså Handuanus och tog honom till fånga [I marginalen: Krigslist], och gav honom möjligheten att såsom lösen väga upp sin kropp med guld. Och fastän han kunde ha röjt fienden ur vägen, föredrog han att skänka honom livet; så mycket mildrade han grymheten med mildhet [I marginalen: Grymheten skall tyglas med måttfullhet]. Likväl dödades sedan, så ofta någon belägring hotade, alla tamfåglar genom kungligt påbud [I marginalen: Fåglarna dödas genom påbud]. Plinius nämner också i bok 10, kap. 24, svalornas lika märkliga natur, när han säger: Caecina från Volaterrae, av riddarståndet, ägare av fyrspann, tog svalor som han hade fångat med sig till staden och sände dem till sina vänner som segerbudbärare, och de återvände till samma bo genast med segerns färg [I marginalen: Brev fäst vid svalans fötter]. Även Fabius Pictor berättar i sina annaler att, när en romersk besättning belägrades av ligurerna, fördes en svala, tagen från sina ungar, till honom, för att han med knutar på en tråd bunden vid dess fot skulle meddela på vilken dag, när undsättning kom, ett utfall skulle göras. Dessutom försäkrar han i samma bok, kap. 37, att duvor [I marginalen: Duvor] har varit mellanhänder i stora angelägenheter och har burit brev, fästa vid deras fötter, under belägringen av Mutina till konsulernas läger, sända av D. Brutus. Vad hjälpte vallen och vaktposternas belägring, och till och med näten som spändes ut i floden, när Antonius budbärare gick genom luften [I marginalen: Budbäraren som går genom luften]? Och hur även dykare mellan Köln och staden Neuss [osäker tolkning], som en gång belägrades av Filip av Burgund, gick under vattnet för att undervisa om undsättning och försiktighetsmått [I marginalen: Budbärare under vattnet fångas med utspända nät], det må den som vill läsa i den berättelsen hos Krantz osv. Slutligen brukar man möta denna dykarnas list, var och när det behövs, med nät liksom för att fånga bävrar. ## Liber Quintus, kap. 21 (s. 187–188) (maskinöversättning) Om kung Haralds strid mot den tama draken. KAP. 21. Harald, Norges mycket lysande kung [I marginalen: Harald, Norges kung], vistades i sin ungdom hos kungen i Konstantinopel, och sedan han hade dömts för brottet dråp, befalldes det att han skulle kastas åt en tam drake [I marginalen: Den tama draken] för att slitas sönder; när han gick till fängelset erbjöd sig en tjänare av ädel trohet frivilligt att vara hans följeslagare i domen [I marginalen: Den trogne tjänaren]. Den som förestod bevakningen undersökte bägge ganska noga och släppte in dem obeväpnade och visiterade genom grottans mynning. Sedan alltså tjänaren hade klätts av, tog han emot Harald för blygsamhetens skull endast iförd ett linnekläde utan gördel; av honom fick han i hemlighet ett armband [I marginalen: Armbandet] och strödde ut små fiskar över golvet [I marginalen: Små fiskar], för att draken skulle ha något att ösa ut sin första hungers anlopp på, och för att de dömdas ögon, höljda i fängelsets mörker, skulle få åtminstone en liten möjlighet att se genom själva fjällens glans [I marginalen: Fjällen lyser i mörkret]. Då lindade Harald in de insamlade benen av döda kroppar i ett tättvävt tygs veck, och genom att pressa samman dem till ett enda klot gjorde han liksom en klubba. Och när draken kom glidande och mycket glupskt störtade sig över det byte som framlagts för den, sprang han med ett snabbt hopp upp på dess rygg och stötte in en rakkniv [I marginalen: Rakkniven], som han av en slump hade tagit med sig gömd, i naveln, som ensam var åtkomlig för järnet; ty ormen, som var täckt av mycket hårda fjäll, föraktade på den övriga delen av kroppen att bli skuren. Men Harald kunde på grund av sin höga sittplats varken gripas av vilddjurets väldiga gap, skadas av tändernas skärpa eller krossas av stjärtens slingor. Tjänaren åter använde det hopsatta knippet av ben [I marginalen: Knippet av ben] och slog med täta slag av tyngden vilddjurets sönderslagna huvud ända tills det blödde och dog. När kungen fick veta detta vände han hämnden i beundran, efterskänkte straffet för tapperhetens skull och lät dem gå, försedda med fartyg och sold. Inte mindre beundran fick Alexander den store [I marginalen: Alexander den store], när han fick veta att Lysimachus, som han för att ha påskyndat Callisthenes öde hade kastat åt ett mycket vilt lejon för att slukas, hade dragit fram handen ur manteln, stuckit in den i gapet, dragit ut vilddjurets tunga och dödat det. Även Matthias, kung av Ungern, beundrade dådet av en viss polsk adelsman, som tog födan från ett lejon som var löst och hungrigt, och injagade så stor skräck i det att det inte ens vågade ryta eller röra sig från platsen [I marginalen: Polackens djärvhet]. Likaså är det känt att kungen av England gjorde, enligt Krantz vittnesbörd, när han såg hur en viss greve av Holstein [I marginalen: Greven av Holstein] med kraftig hand grep ett mycket vildsint lejon, som av hans avundsmän hade hetsats till hans fördärv, i den tjocka manen och förde det till buren för att bindas fast; och sedan det hade fängslats med en järnkedja gick han ut fri och oskadd. Vad den förutnämnde Krantz har nämnt om Henrik Lejonet, hertig av Braunschweig [I marginalen: Lejonet, hertig av Braunschweig], må den som vill se i hans Saxonia, där han berättar märkliga ting. ## Liber Quintus, kap. 22 (s. 188) (maskinöversättning) Om Frothos och Fridlevus strid mot ormen. KAP. 22. Frotho [I marginalen: Frotho], dansk kämpe och kung, som knappt hade passerat pubertetsåren, dödade i en strid man mot man en orm av förunderlig storlek och vildhet (som med sin hudens sträva skrovlighet föraktade järnet som angriparen stötte mot den, och spjuten, som hade kastats på den, studsade tillbaka verkningslösa, sedan kastarens försök att skada hade gäckats) genom att sticka in järnet i dess buk. Inte av mindre tapperhet bör Fridlevus [I marginalen: Fridlevus] anses, som dels för att pröva sin tapperhet, dels av vilja att vinna en gömd skatt, angrep en orm som var mycket fruktansvärd genom kroppens styrka och tändernas giftiga bett, och länge kastade verkningslösa spjut mot dess fjällbeklädda sida; ty kroppens skorpartade hårdhet [I marginalen: Den skorpartade hårdheten] gjorde spjutens stöt om intet. Själva ormen åter, som rörde sina mycket täta slingor, ryckte med stjärtens ringformiga böjning upp med roten de träd som den i förbifarten vidrörde, och genom att ofta släpa kroppen hade den urholkat jorden ända ner till fast mark och gjort en brant sida här och där, så att man på vissa ställen ser kullar mitt emot varandra, åtskilda av en dal i mitten. Fridlevus, som alltså betraktade vilddjurets oövervinneliga övre delar, prövade de undre med svärdet; och sedan han hade genomborrat en del av ljumsken lockade han fram det sprattlande djurets etter; och sedan det var dött förde han bort de pengar som han grävde fram ur jordkällaren. Likaså besegrade han en viss jätte vid namn Hithin [I marginalen: Hithin], som antog en vidunderlig skepnad, sedan denne hade fört bort en son till kungen av Tellemarchia, som barnsligt lekte, och använde honom som roddare, genom att lemlästa honom på fot och hand [osäker tolkning], sedan den fångne ynglingen hade befriats. Om densamme ## Liber Quintus, kap. 23 (s. 189–190) (maskinöversättning) Om samme Fridlevus. KAP. 23. Han övermannade också tolv norska kämpar [I marginalen: Fridlevus övermannade tolv kämpar], som, fastän de var berömda för jättelika triumfer, firade bland folken för sina segertecken och rika på byte, plågade grannarna med täta infall; han drevs därtill inte så mycket av girighet som av glöd för tapperheten. Han dödade också i tvekamp en viss Hiarno [I marginalen: Hiarno], som tävlade om riket, eftersom denne under förevändning av stor förtrolighet och väldiga tjänster var den skarpaste efterställare av hans liv; han hade blivit avslöjad i badet genom ärrens mängd och gräslighet [I marginalen: Ärren som skall märkas]. Att det vidare i detta kapitel och på andra ställen i denna bok syns en häftig kamp mot vidunderliga vilddjur och fruktansvärda ormar, förfärande genom sin omätliga storlek, är inte underligt, eftersom så många tungt vägande författare intygar strider av detta slag med tydliga skäl, plats och tid angivna. Det är känt, enligt vad Plinius berättar i bok 8, att under de puniska krigen vid floden Bagradas [I marginalen: Floden Bagradas] en orm dödades som var 120 fot lång [I marginalen: En orm 120 fot lång]. Dess hud och käkar fanns kvar i ett tempel i Rom ända till det numantinska kriget. Detta bekräftas av de ormar som i Italien kallas boor, vilka växer till en sådan storlek att man, när en sådan dödades på Vatikanen under den gudomlige fursten Claudius, såg ett helt barn i dess buk. Paulus Orosius talar i bok 4, kap. 7, utförligare och vackrare om Regulus krig mot ormen, såsom kommer att visas nedan i boken om oceanens vidunder, i kapitlet om den norska ormen. ## Liber Quintus, kap. 24 (s. 190–191) (maskinöversättning) Om brottning med dragning i en ring. KAP. 24. När Erik den vältalige (Ericus Disertus) [I marginalen: Erik den vältalige] vid tiden för Kristi födelse var berömd bland de nordliga folken för sin oöverträffliga vältalighet och talekonst och sin krigiska duglighet, så att han inte kunde överträffas i tankarnas tyngd (ty i den tiden älskade lysande och ädla personer vältaligheten inte mindre än vapnen som den högsta njutningen) [I marginalen: Vapen förenade med vältalighet], uttänktes ett annat slags tävlan för att med krafter undertrycka hans ryktbarhet. En viss Vestmarus [I marginalen: Ståthållaren Vestmarus], nämligen, bland de högsta ståthållarna (satrapae) hos Danmarks kung Frotho, som inte hade kunnat överträffa honom i vishet och ord, tvekade inte att angripa honom med krafter, och fastställde som segrarens pris den besegrades död [I marginalen: Priset], så att bådas liv tycktes sättas i pant. Och Erik vägrade inte att gå in på villkoret, för att han inte skulle kunna anses snabbare med tungan än med handen [I marginalen: Snabb med tunga och hand]. Tävlingens art var denna: en ring flätad av vidjor eller rep brukade läggas fram för att i hast slitas isär med stor ansträngning av fötter och händer av dem som skulle tävla, och den gav segerpalmen åt den starkare [I marginalen: Tävlingens art]; om någon av brottarna ryckte den ifrån den andre, skänktes han segern. På detta sätt kämpade Erik och ryckte det med större kraft gripna repet ur motståndarens händer. När Frotho såg detta sade han: Jag anser det svårt att tävla med repet mot en stark. Och Erik: Svårt förvisso, när en struma sitter på kroppen eller en puckel upptar ryggen [I marginalen: Struma. Puckel]. Och genast sköt han fram foten och krossade den gamle genom att bryta hans gamla hals och rygg. Att Vestmarus var Erik mycket fientligt sinnad hade sin upprinnelse kort dessförinnan i att Erik med kraft hade övermannat hans söner, som utmanade honom till strid. Orsaken till striden var att Erik inför kungen hade anklagat hans äldste son för att ha begått äktenskapsbrott med drottningen; och eftersom detta strax bevisades genom drottningens skam och Greppus dåliga samvete, såsom genom tydligare tecken [I marginalen: Skam och samvete röjer brottet], försökte Greppus, full av allt raseri, döda Erik med ett spjut; och då han inte kunde genomföra detta, eftersom Eriks bror Rollerus avvärjde det med draget svärd, utmanade han anklagaren med hela hans följe till strid för att rentvå sig från brottet. Den utmanade begär tre dagars stillestånd, och under tiden gör han i ordning skor av huden av ett nyslaktat kreatur; dessa smorde han med kåda från gran [I marginalen: Grankådan], med sand blandad däri, för att desto fastare kunna sätta ner fötterna, och anpassade dem till sina egna och sina mäns fötter. Därefter, vid den bestämda tiden, gick han med sina män ut på det frusna havets fält [I marginalen: Det frusna havets fält] och fällde, stödd på skornas fasthet, alla Grepperna och deras stridskamrater, som vacklade med halt och ostadigt steg. Därefter överträffade han Grepparnas mor Gutmara [I marginalen: Gutmara], som var mycket fräck med tunga och ord, genom svarens slughet, och tvingade henne att som besegrad skänka segraren en utomordentlig vikt guld [I marginalen: Guldvikten]. När han sedan, medan han sov hos sin maka, söktes till döds av två lönnmördare, vaknade han vid det buller han förnam, försvarade sig och dödade dem båda, medan också hustrun drog vapen. ## Liber Quintus, kap. 25 (s. 191–193) (maskinöversättning) Om kämparnas tvekamp. KAP. 25. Goternas kämpar ansåg att intet slag av strid var verksammare för att vinna tapperhetens segerpalm än tvekampen (duellum) [I marginalen: Tvekampen]; ty stödd på den egna tapperheten uteslöt den hjälp av en annans hand. Och det var redan antaget av alla stånd att den som vägrade denna stridsform skulle anses besegrad; så att det tillräknades kungar och furstar som evig skam om de avböjde den (även om de utmanades av människor av lägsta stånd). De gamla furstarnas ryktbarhet bedömdes nämligen hellre efter vapnen än efter rikedomarna [I marginalen: De gamlas ryktbarhet], särskilt när det genom fås lott kunde utföras som inte kunde biläggas genom allas fara. Och så stor var deras iver att drabba samman i tvekamp [I marginalen: Ivern för tvekamp] som den njutning brukar vara för förvekligade stormän att inbjudas till överdådiga gästabud. De hängav sig nämligen till gästabudets glädjeämnen livligare när gästabudet skulle avslutas med en tvekamp. Segrarna skänktes en enastående tapperhetens ära, krönta med Mars murgröna [I marginalen: Segerns belöningar]; prydda med segerns belöningar förtjänade de tapperhetens lov; den fege [I marginalen: De fega saknar segerpalm] saknade palmen och återvände utan ära i vapen; livets vanära var den yttersta skammen; den högsta olycka följde de overksamma. Ty liksom romarna [I marginalen: Romarna] med högsta lov prisade sina Camillus, Curius, Fabricius, Calatinus, Scipio, Marcellus, Maximus, Paulus och Marius för deras bedrifter, så skulle nordborna ha ledsagat sina mäns tappra dåd med evigt lov, om de hade lärt sig att skriva lärdare än att handla tappert [I marginalen: Nordborna skriver mindre och handlar tappert]. Belöningen för en farlig tvekamp var de främsta platserna bland tappra kämpar, giftermål med vilken ädel eller vacker jungfru som helst [osäker tolkning]. Men det fanns hos dem den största avsky för rikedomar [I marginalen: Avsky för rikedomar], för att de inte skulle synas ha gjort tapperheten underkastad girighetens sold; utan de visade att de, mer inriktade på det hedervärda än hängivna åt vinning, satte tapperheten framför penningbegäret [I marginalen: Storsinthet]; de visade att äran inte låg i priset utan i storsintheten. Inte heller förvägrades alltid de besegrade den tillbörliga äran; segrarna följde nämligen ofta de besegrade med gravoffer. Ty fastän sinnenas olikheter hade skilt dem åt, förenade likväl naturens rätt dem [I marginalen: Naturens plikter förenar]; i dessa ansåg de att mänsklighetens yttersta plikter låg, och de stillade avunden genom döden och fiendskapen genom begravningen; och fastän hat hade rått mellan dem i livet, ledsagade den ene den andres aska. Det var ärofullt för segraren att på ett storslaget sätt leda den besegrades likfärd och ägna den döde mänsklig omsorg [I marginalen: Omsorg om mänskligheten]. Inte mindre ansåg de att man borde komma till hjälp vid en sorglig olycka, som ibland kunde drabba de levande genom att en del av kroppen gick förlorad. När nämligen, medan livet var i behåll, en skada på lemmarna drabbade de kämpande, gottgjordes skadan med så många talenter guld som hade överenskommits mellan kämparna. Ty ett sådant öde ansågs sorgligare än varje död, eftersom döden tar bort minnet av allt [I marginalen: Döden], men den levande inte kunde låta bli att se förstörelsen av sin egen kropp. Man måste likväl akta sig (enligt vad Saxo berättar i bok 4) [I marginalen: Högst klok försiktighet mot tvekamper] för att man, medan man eftertraktar hämndens fullbordan, i dåraktig djärvhet drabbar samman med svaga och kraftlösa händer, och medan man eftersträvar en annans undergång själv får erfara sin egen, och i alltför brådskande lystnad efter lov förbrukar en högst förträfflig begåvnings anlag. Därför må de skona ungdomen, skona livet, och inte må en önskan att förgås obetänksamt komma över dem osv.; vilket är nödvändigt för kämparna, att de också med förutseende betänker, när hämnarna har berövats [osäker tolkning], vilken utgång det blir. ## Liber Quintus, kap. 26 (s. 193–194) (maskinöversättning) Om boxhandskarna (caestus) och de gymniska segerpalmerna. KAP. 26. Striden med boxhandskar (caestus) ansågs bland de nordliga kämparna tillräckligt kraftig, även om den sällan brukas, eftersom människornas händer är tunga och starka, så att de som drabbade samman inte behövde läder eller insytt bly för att utdela ett tyngre slag, då de med blotta näven liksom med en hammare kunde krossa huvudet eller kroppen som stod emot [I marginalen: De starka använder handen i stället för hammare]. Det är nämligen känt att boxhandskens tortyrredskap [I marginalen: Boxhandskens tortyrredskap] hos de äldsta kämparna inte var något annat än en rem av buffelläder lindad kring händerna, varmed de både själva mindre kände slaget och slog motståndaren tyngre. Dessutom sydde de in blyklumpar i lädret och krossade varandras skuldror med stor fara eller till döds. Om dessa remmar, som endast tillskrevs de starkaste männen, berättar skalden, Vergilius i Aeneiden bok 5: Mitt i kretsen kastade han ett par boxhandskar av omåttlig tyngd, med vilka den djärve Eryx var van att gå i strid och spänna armarna i den hårda läderremmen. Sinnena förstummades: av så väldiga oxars sju hudar stod de styva, med insytt bly och järn. Men strider med gymniska segerpalmer [I marginalen: Med gymniska segerpalmer], det vill säga med nakna och smorda kroppar, förekom mycket sällan, utom hos enskilda atleter. Ty fastän strider, brottningar eller andra gladiatorlekar företas för att hämnas en skymf, sker det likväl inte med nakna kroppar, utom endast med höger arm vid lansbrytningar eller tornerspel, för fåfäng uppvisnings skull inför de åskådande förnäma flickorna. Men sådana påträffas nästan inte alls eller mycket sällan, på grund av den medfödda blygheten för att blotta kroppen inför var och ens blickar [I marginalen: Blygsel för att blotta kroppen]. Saxo nämner likväl att Frotho [I marginalen: Kung Frotho] utmärkte sig inte så mycket genom kungliga prydnader som genom gymniska segerpalmer bland atleternas skara. Vidare att en viss Hotherus [I marginalen: Kung Hotherus] av kunglig släkt blev berömd bland sina jämnåriga för sin skicklighet med boxhandskar och sin smidighet i andra krigsövningar. Inte heller saknar den helige Augustinus namnen på dessa strider, i bok 18 av De civitate Dei, kap. 17, till Marcellinus, där kommentatorn till ordet "Till boxning" säger: I de grekiska tävlingarna fanns brottning, löpning, hopp, kastning och det som de kallar caestus [I marginalen: Tävlingarnas namn]. Grekerna kallar dessa brottningar, ## Liber Quintus, kap. 27 (s. 194–195) (maskinöversättning) Om förnäma jungfrurs sjöröveri. KAP. 27. Med anledning av det som sades i föregående kapitel 18 började Alvilda [I marginalen: Alvilda], en mycket förnäm jungfru, bedriva ett grymt sjöröveri; och sedan hon hade kallat till sig flera flickor med samma uppsåt som stridskamrater, kom hon av en slump till ett ställe där en skara sjörövare sörjde sin hövdings död, som hade gått förlorad i krig; av dessa gjordes hon för sin skönhets och sitt mods skull till sjöröveriets furste och utförde dåd som var större än kvinnlig tapperhet. Alf [I marginalen: Alf], som försökte förfölja henne med täta sjöfärder, råkade vintertid på blackmännens flotta, vid en tid då vattnen, förtätade av kölden, och isens massor brukar hålla fartygen så fast att ingen kraft eller konst gör det möjligt att ro [I marginalen: Fartygen spärras in av isen]. Och eftersom köldens varaktighet [I marginalen: Kölden] utlovade de inneslutna en säkrare gång, befaller Alf sina män att lägga av de hala skorna och trampa isslätten med strumpornas bara sulor [I marginalen: Sättet att trampa på isen], och på så sätt med största lätthet i närstrid trötta ut fienderna, som med smorda skor hade ett ostadigt fotfäste. Sedan dessa på så sätt hade slagits tillbaka och isen hade brutits upp, riktade han den påbörjade sjöfärden mot finnarna eller finländarna; där gick han in i den trängre viken Hangoe [I marginalen: Hangoe], sände ut spejare och fann hamnen upptagen av andras fartyg. Alvilda hade nämligen först gått in i samma trånga farvatten med sin flotta; och när hon på avstånd såg att okända skepp var där, fördes hon med snabb rodd emot dem, eftersom hon ansåg det bättre att anfalla fienden än att överväldigas av honom. När de alltså började utkämpa sjöslaget och fortsatte det med stor hänsyn till ära och tapperhet på båda sidor, gick ynglingen, omgiven av en större och fräschare krigarskara, under önskat järtecken, sedan Alvilda hade hoppat upp på fören, fram ända till aktern (sedan de motståndande hade nedgjorts). Hans följeslagare Borcharus slog av Alvildas hjälm, och när han såg hennes ansiktes finhet insåg han att man måste gå fram med kyssar, inte med vapen [I marginalen: Med kyssar, inte med vapen], och att man, sedan vapnens hårdhet hade lagts bort, borde behandla fienden med blidare tjänster. Alf, alltså, som glädde sig över att den som han med outtröttlig möda hade sökt till lands och sjöss genom så många hinderliga faror nu, mot förhoppning, erbjöds honom, grep henne ivrigt och smyckade henne genast med den mest prydliga kvinnodräkt [I marginalen: Jungfrun kläds på det prydligaste], och förenade henne med sin säng under iakttagande av förfädernas lovvärda lag [I marginalen: Enligt förfädernas lag]; med henne avlade han sedan dottern Gyritha, som fick Haldanus till make och födde Harald Hildetand; denne återställde Danmarks rike, som på mångahanda sätt hade sargats av inre oförrätter, till dess forna glans, sedan en fred på 50 år hade rått [I marginalen: Fred i 50 år]; och två krigiska jungfrur, Sticla [I marginalen: Sticla] och Rusila [I marginalen: Rusila], som med krigsflotta stred mot tronders kung om herraväldet över riket, fällde han med utmärkt list som besegrade. Men inte heller hans brorson [osäker tolkning] Odmundus, son till Olo, tillföll lika ära, när han med mäktiga vapen angrep en annan jungfru, Russa, som med sjöröveri stred med sin bror om Norges rike. Ty sedan han hade blivit jagad på flykten av henne [I marginalen: Jagad på flykten av jungfrun Vira], gjorde han henne, som plågades av ett hemligt uppror bland landsmännen, till flykting, och kastade henne, medan hon flydde, ogudaktigt åt broderns förföljelse för att slaktas. Inte heller bör det utelämnas att Hollands mycket mäktige furste Huiruillus [I marginalen: Huiruillus, Hollands furste] med sina väpnades utmärkta tapperhet övermannade Rusila, jungfrun från Norge, som tävlade i krigets värv. ## Liber Quintus, kap. 28 (s. 195–196) (maskinöversättning) Om kvinnornas krigsövningar. KAP. 28. För att inte heller andra författares lysande vittnesbörd skall saknas för detta ämne, om de götiska kvinnornas uppfostran, övningar och triumfer, må man se Justinus bok 2, där han anför amazonernas ursprung [I marginalen: Amazonernas ursprung]; honom följer Paulus Orosius, som, sedan han hade avhandlat skyternas kvinnor, inskjuter ett omnämnande av goterna, i det han vill visa ur vilken rot amazonerna härstammade. Även Jordanes vittnar, i det han följer greken Dio och den romerske senatorn Ablabius, med öppen röst att det var goterna ur vilkas ursprung amazonerna kom fram. Jordanes vittnar också om att han har läst senatorns tolv böcker om samma ämnen [I marginalen: Stadens senators tolv böcker] och därifrån har behållit i minnet det som han skrev. Om dessa böcker kanske fanns till hands, skulle mycket klarare och säkrare vittnesbörd kunna anföras i detta ämne. Likväl försäkrar han att två särskilda drottningar [I marginalen: Två drottningar] tillsattes för dessa kvinnors hela skara, för att angelägenheterna hemma och ute skulle skötas med kraft. Den ena, kallad Lampedo [I marginalen: Lampedo], förestod ordnandet och försvaret av de inhemska angelägenheterna; den andra, Marpesia [I marginalen: Marpesia], ledde krigstjänsten utomlands. Denna tog med sig en skara kvinnor, utrustad med vapen av mångahanda slag [I marginalen: Vapenslag], nämligen båge, spjut, yxa, lätta sköldar och läderhjälmar, och nedgjorde i krig olika folk i Asien, och förlade sitt läger en tid vid berget Kaukasus, åt vilket hon lämnade sitt namn, enligt Vergilius vittnesbörd [I marginalen: Vergilius]: Än stod hon som hård flinta, än som den marpesiska klippan. Därifrån gick de ut och intog Armenien, Kilikien, Syrien och Galatien och Pisidien och många andra platser i Asien [I marginalen: Besegrade platser]; och medan de dröjde där en längre tid grundade de Efesos, Smyrna, Cyme, Myrina [osäker tolkning], Pafos och andra befästningar [I marginalen: Grundade platser]; och de byggde i Efesos med förunderlig skönhet Dianas tempel [I marginalen: Dianas tempel], det mest berömda i hela världen, för den iver för jakt och bågskytte åt vilka konster de hade hängett sig. Och fastän denna sak, rörande amazonernas tapperhet, stöder sig på många vittnesbörd, saknar den likväl inte exempel. Ty i långt senare århundraden fanns det hos det böhmiska folket flickor [I marginalen: Böhmiska flickor] som avskydde hela det manliga könet, och innehade herraväldet i flera år; övade i vapen nedgjorde de länge med öppet våld alla skaror av män som mötte dem. Till sist sägs de, övervunna genom list, ha blivit mer bedragna än besegrade [I marginalen: Övervunna genom list föll de ifrån], enligt Aeneas Silvius vittnesbörd i första boken av Böhmens historia, och Albert Krantz. ## Liber Quintus, kap. 29 (s. 196–197) (maskinöversättning) Om samma ting, med exempel från utlandet. KAP. 29. Vad Plutarchus [I marginalen: Plutarchus], de gamla sedernas mest omsorgsfulle utforskare, har nämnt i boken Om berömda kvinnor bland grekerna, och Jo. Boccaccio bland latinarna, må den nyfikne läsaren efterforska; likaså hur Eusebius i sin bok om tiderna instämmer med Orosius och Florus, och med Regino från Prüm, som försäkrar att samma vildhet fanns hos ungrarnas män och kvinnor [I marginalen: De ungerska kvinnornas vildhet]. Vidare försäkrar Jordanes att de götiska kvinnorna uppehöll sig främst i slaglinjen [I marginalen: De götiska kvinnorna främst i slaglinjen]. Därefter intygar Fl. Vopiscus, Blondus och andra att tio högst krigiska kvinnor med största tapperhet i manlig dräkt stred mot Aurelianus [I marginalen: Tio kvinnor i manlig dräkt]; dessa förde han också fram i sitt triumftåg. Paulus Diaconus försäkrar att langobardernas kvinnor, när männen saknades, grep till vapen och trädde fram i deras ställe och åstadkom ett nederlag lika manligt som fruktansvärt. Trebellius berättar också i traktaten Om de trettio tyrannerna [I marginalen: Traktaten om de 30 tyrannerna] om Victorina [I marginalen: Victorina], en förnäm kvinna, utmärkt genom ett så stort dåd och en så stor titel att hon kallade sig lägrets moder och utnämnde sin sonson [osäker tolkning] Tetricus till caesar och insatte honom över Gallien. Vad samme författare har nämnt om Zenobia, en högst mäktig kvinna, intygar han med inte få exempel och dåd, nämligen att hon enligt mångas tungt vägande omdöme var starkare än sin högst krigiske make Odenatus [I marginalen: Zenobia starkare än sin make Odenatus], en kvinna, den ädlaste av alla österländska kvinnor och (enligt Cornelius Capitolinus vittnesbörd) den vackraste; om henne skall nedan något mer lysande framläggas. Vincentius berättar också i Speculum historiale bok 30, kap. 93, att georgiernas kvinnor av ryttarståndet var övade för strid [I marginalen: Georgiernas kvinnor]. Även Herodotus berättar utförligt i bok 4 att amazonerna skjuter pilar med båge, kastar spjut och rider och inte känner till kvinnosysslor [I marginalen: Amazonernas vapen]. Vidare att de går på jakt sittande till häst och till och med drar ut i strid i sina dräkter (stolae), liksom männen. Men sedan de, boende i det yttersta Skytien i Europa, hade tillåtit giftermål med män, gifter sig ingen jungfru förrän hon har dödat någon av fienderna. Och därför dör somliga av dem som gamla kvinnor innan de gifter sig, eftersom de inte kan uppfylla lagen [I marginalen: De som inte dödar någon blir gamla kvinnor]. ## Liber Quintus, kap. 30 (s. 197–198) (maskinöversättning) Om förnäma kvinnors krig. KAP. 30. Man bör inte lättvindigt förundra sig eller vara otrogen över att i synnerhet götiska kvinnor fordom förde mycket stora krig, eftersom de från själva vaggan uppfostrades i stränga seder och krigiska discipliner [I marginalen: Kvinnorna uppfostrade i vapen från vaggan], och tilläts att, så att säga i varje ögonblick, stärka tapperhetens senor inte genom vällust, skamlöshet eller övermod, utan genom vapenövningar; så att de, i det de ryste för ett veklig levnadssätt, förmådde härda kropp och själ genom uthållighet och möda, och kasta bort all den kvinnliga lättsinnighetens veklighet, och förvandla det kvinnliga sinnelaget till manlig vildhet [I marginalen: Tecken på vildhet och smidighet]; särskilt de vilkas sinnes kraft eller kroppars smidighet framträdde mer uppenbar genom större tecken. Dessa, nämligen, som om de hade glömt sin medfödda natur, satte stränghet framför smicker och valde krig i stället för kyssar, vapen i stället för kärlek [I marginalen: Vapen i stället för kärlek], svärd i stället för läckerheter, i det de smakade blod, inte kyssar; och händerna, som de hade bort använda till väven, ställde de i vapnens tjänst [I marginalen: Vapen i stället för sländan], så att de, inte längre strävande efter bädden utan efter döden, med spjut angrep dem som de kunde ha blidkat med blotta sin skönhet. Och inte litet var antalet av dem som, sedan de hade dragit sig bort från njutningarna, visade sig högst redo för samma krigiska uppsåt. Inte heller tillät deras föräldrar detta av ringa skäl: nämligen för att de med vapen skulle försvara sin kyskhet oskadd [I marginalen: Kyskheten oskadd] mot kämparnas övermod, vilka inte fasan för brott och skändning höll tillbaka från att kränka blygsamheten; och för att de inte skulle låta fäderneslandet, föräldrarna och de oskyldiga, som naturens högst välbehagliga godhet hade skyddat med frihet från skada, skakas av de illasinnades våld. Bland dessa nämns Sticla [I marginalen: Sticla], en högst förnäm norsk jungfru, och Alvilda [I marginalen: Alvilda], såsom sades ovan i kap. 27. ## Liber Quintus, kap. 31 (s. 198–199) (maskinöversättning) Om samma ting. KAP. 31. Genom så betydande kvinnors förstånd och styrka utvidgades alltså riken och välden hemma och ute, och det vunna skyddades med utmärkt kraftfullhet, såsom deras första avkomma och efterliknare, amazonerna, med tiden visade genom tydliga bedrifter. Strabo anser likväl i bok 11 [I marginalen: Strabos mening] att allt vad den åldriga forntiden fabulerar om deras storslagna bedrifter är mycket långt från trovärdighet, eftersom han är övertygad om att intet samhälle (respublica) kan grundas av amazonerna utan männens hjälp; som om det vore omöjligt att kvinnornas naturliga raseri och listiga sinnen [I marginalen: Kvinnornas listiga sinnen], särskilt hos dem som fötts under en sträng himmel, kunde härdas genom krigiska discipliner och utkämpa mycket häftiga krig. Men i detta påstående eller denna övertygelse skiljer han sig mycket från Platon [I marginalen: Platon] i sjunde dialogen om lagarna, som skriver att på hans tid otaliga tusenden kvinnor gjorde krigstjänst kring Pontus, vilka ägnade omsorg och övning inte endast åt hästar, utan också åt bågar och andra vapen. Och inte långt därefter nämner han amazonernas krigiska styrka. Härtill kommer också Vergilius [I marginalen: Vergilius] i Aeneiden bok 2, som bland annat talar om amazonerna: Amazonernas skaror med månskärsformade sköldar för den rasande Penthesilea, och mitt bland tusenden brinner hon, i det hon knyter ett gyllene bälte under det blottade bröstet, krigarinna, och vågar, en jungfru, drabba samman med män. Likaså: De som säger att Mars har avlat dem, de slungar spjut. Penthesilea likväl med en inte sämre yxa. Man må också se Sabellicus [I marginalen: Sabellicus] i första boken om de sarmatiska jungfrurna. Vidare Vegetius [I marginalen: Vegetius] i bok 2 om rhodiernas Artemisia. Likaså förundrar sig Herodotus [I marginalen: Herodotus] i bok 7 över att Artemisia, utan att drivas av någon nödvändighet, utan av själens förträfflighet och tapperhet, gick i krigstjänst mot Grekland. Likaså Plutarchus [I marginalen: Plutarchus] i Marius levnad: Kimbrernas kvinnor grep fiendernas vapen; och sedan, när deras mäns sak vacklade, kastade de barnen ut över vagnarna och dödade dem med kvinnligt raseri men likväl med manlig kraft, för att de inte skulle komma i fiendernas våld, och lämnade ett högst förskräckligt skådespel åt åskådarna och åt kommande århundraden. Andra tog, enligt vad Orosius [I marginalen: Orosius], Val. Maximus [I marginalen: Val. Max.] och Eutropius [I marginalen: Eutropius] försäkrar, livet av sig själva, då de inte kunde utverka av Marius att de skulle förenas med de vestaliska jungfrurna i ständig inneslutning. Vidare säger Caesar utförligt i bok 1 av Kommentarierna: Kvinnorna bad gråtande männen att hålla ut, för att de inte skulle bringa dem och de sina i träldom; och de ställde vagnarna i vägen för dem, för att de inte skulle fly. Därefter berättar Florus [I marginalen: Florus] och Cornelius Tacitus [I marginalen: Cor. Tacitus] att vissa slaglinjer, som redan vek och vacklade, återställdes av kvinnorna genom deras ihärdiga böner och genom att de blottade sina bröst och på nära håll visade fångenskapen, som de inte så mycket ryste för som de fruktade att utsättas för skymf genom skändningens illdåd, såsom Fl. Vopiscus [I marginalen: Fl. Vopiscus] berättar om ett liknande fall angående caesar Proculus [I marginalen: Caesar Proculus], som ansåg sig vara en stark kämpe, en halvjätte, då han inom loppet av 15 dagar skändade 100 sarmatiska jungfrur som hade påträffats i slaglinjen. Vad åter Claudius [I marginalen: Claudius] gjorde med de besegrade götiska kvinnorna, kommer den nyfikne läsaren lätt att finna hos Trebellius [I marginalen: Trebellius], Blondus [I marginalen: Blondus] och Sabellicus [I marginalen: Sabellicus]. ## Liber Quintus, kap. 32 (s. 199–200) (maskinöversättning) Återigen om krigiska kvinnor, och om den högst förträffliga drottningen Amalasuntha. KAP. 32. Det fanns dessutom många andra krigiska kvinnor, inte endast förnäma av götisk stam, utan också flera andra högst berömda och högst tappra kvinnor av andra nationer. Och om man först vänder sig mot norr, möter utöver de ovannämnda Orithyia, Antiope, Calestris eller Minuthyia [I marginalen: Orithyia. Antiope. Calestris. Minuthyia], som omsorgsfullt har antecknats tillsammans med amazonerna och deras bedrifter av min käraste bror i första boken av den götiska historien, kap. 32. Slutligen de som var invecklade i inhemska strider, såsom ses ovan i denna bok, kap. 8, och då i mycket häftiga, såsom Heta, Vegtbiorga, Landgertha, Alvilda, Rusila, Sela, Sticla [I marginalen: Heta. Vestbiorga. Landgertha. Alvilda. Rusila. Sela. Sticla], och i liknande krig, som skall antecknas nedan där det behövs. Även den mest omsorgsfulle författaren om alla nationer, Albert Krantz, dekan i Hamburg, nämner att många högst förnäma flickor bland venderna, såsom Libussa, Valisca och Visna [I marginalen: Libussa. Valisca. Visna], kraftfullt gjorde krigstjänst, dels för att försvara sin kyskhet, dels av begär efter ära och heder, liksom kvinnor av högst sällsynt exempel mot grekerna vid Troja, Penthesilea och Artemisia, och hos romarna Camilla [I marginalen: Camilla], hos böhmarna och venderna manhaftiga Libussa; även om de, till sist besegrade mer genom försåt än i krig, har stridit och till största delen förintats, särskilt Valisca hos böhmarna, sedan hon i sju år med kraft hade härskat med sina flickor. Bland de götiska kvinnorna fanns också den högst förnäma och högst kloka Amalasuntha [I marginalen: Amalasuntha], dotter till Teoderik, goternas och Italiens kung; denna kvinna har så många högst ädla författare, nämligen grekiska och latinska, nämnt, såsom Jordanes, Procopius och andra; men mycket utförligare säger Suidas: Amalasuntha, Athalaricus mor, rättvisans vårdarinna, som i sitt sinnelag återgav manlig dygd, straffade så länge hon förestod Staden ingen av romarna vare sig till kroppen eller med penningbot, och tillät eller samtyckte inte på något sätt till goterna, när de ville rasa mot Staden [I marginalen: Denna kvinnas förunderliga lov]. Hon ville också att hennes son skulle hållas bland de romerska ämbetsmännen i gemensamt levnadssätt [osäker tolkning], och tvingade honom att lyssna på lärda män; hon valde ut bland goternas furstar dem som utmärkte sig genom ålder, erfarenhet i att styra och måttfullhet i sinnet, och gav dem som följeslagare åt sin son Athalaricus [I marginalen: Athalaricus] för gemensamma ungdomsstudier osv. Goternas kung Theodoatus ord om samma Amalasuntha är dessutom dessa [I marginalen: Amalasuntha]: I henne är alla rikens prydnad, i henne blomman av vår släkts äreställningar; allt vad vi glänser med, får vi av hennes glans; ty hon har inte endast skänkt föräldrarna lov, utan har också prytt själva mänsklighetens släkte. Vem skulle kunna tillräckligt uttala med hur stor fromhet och med hur stor sedlig tyngd hon är prydd? Filosoferna skulle förvisso lära sig nytt om de såge det, och de skulle medge att mindre var nedlagt i deras böcker än de skulle finna tillägnat henne. I förhandlingar skarp, men när hon talar högst allvarlig med största måttfullhet [I marginalen: De största dygderna]. Detta är utan tvivel den kungliga dygden [I marginalen: Den kungliga dygden]: att snabbare inse det nödvändiga och långsammare bryta ut i ord. Ty den kan inte säga något som han måste ångra, som först har överlämnat det som skall framföras åt sin egen prövning. Lyckligt det samhälle som berömmer sig av en så stor härskarinnas styrelse osv. Denna högst ärorika drottnings övriga dygder behandlar Albert Krantz utförligare och lägger fram dem tydligt, i högst vacker ordning och med goda skäl, för alla som önskar se dem. ## Liber Quintus, kap. 33 (s. 200–201) (maskinöversättning) Om kyskhetens lov. KAP. 33. Sedan man alltså har sett en så ojämförlig drottnings heroiska dygd [I marginalen: Drottningens dygd], är det värt att genom några tecken på kvinnlig rättskaffenhet visa varifrån hon har hämtat den och kunnat utgjuta den (så att hon med dessa lysande äretitlar av utomordentligt lov förtjänade att antingen sättas före eller jämställas med nästan alla sin tids mest förnäma kvinnor), och att ge de övriga tillträde, så att de kan bli efterliknare av henne och liknande högst förnäma kvinnor. Man måste alltså tro att hon av sina föräldrar uppfostrades med så kyska exempel, hedervärda seder och rena discipliner [I marginalen: Hedervärd uppfostran av barnen], att hon ingenstans, vare sig hemma eller ute, med tecken eller ord, med nick eller försumlighet, släppte in orena betraktare eller giftermålsstiftare, allt kyskhets skändligaste efterställare [I marginalen: Kyskhetens skändligaste efterställare]. De gamla goterna, särskilt de förnämare släkterna, hade den strängaste disciplin i uppfostran av barnen, så att de uppfostrades i rättskaffens seder och hedervärda övningar (såsom visas nedan i bok 13, kap. 2, 3 och 4) [I marginalen: Barnen skall uppfostras i rättskaffens seder] för det som deras framskridande ålder skulle gå till mötes: nämligen pojkarna till krigstjänstens första grunder och flickorna till tystnad, blygsel och en nykter prydnad för hemmets och den egna omsorgen; inte i dyrbara kläder byggda av guld eller ädelstenar, som lockar till vällust och lusta, utan i en enkel dräkt, som medverkar till en tryggare kyskhet [I marginalen: Den enkla dräkten, kyskhetens väktare], för att inte åtminstone någon misstanke om lättsinne skall synas utvärtes av det att det inne i ett fördärvat sinne sjuder ett orätt samtycke; detta kan renas endast genom att man vänder bort ögonen och undviker tillfället [I marginalen: Ögonen skall vändas bort från ovärdiga skådespel], för att det inte skall tända ett rykte om kränkt eller hotad kyskhet; och liksom ingenting flyger omkring lättare eller snabbare än detta, så måste all misstanke och allt sken av ont omsorgsfullt avvärjas. Ty den som en gång får höra något, vare sig med rätt eller med orätt, kan endast med stor svårighet återvinna folkets goda rykte; en kvinna med misstänkt kyskhet lever nämligen ett olyckligt liv [I marginalen: Vanryktet uppstår snabbt]. Men då inte allt kan finnas hos den bästa kvinna, är det kyskheten ensam som fyller ut allt som fattas. Den ökar en otillräcklig hemgift; den inte endast pryder fulheten, utan för den till skönhetens utseende; den gör den ringa börden lysande [I marginalen: Kyskheten är lovvärd, och dess kraft]; och den fyller slutligen ut allt som från något håll kunde fattas. Kyskheten gör hustrun kär för föräldrarna och förfäderna, vilkas blod man inte misstänker vara fördärvat genom något äktenskapsbrott [I marginalen: Äktenskapsbrott skall inte misstänkas]; den gör henne högst anbefalld för barnen, som aldrig behöver rodna över modern eller tvivla på fadern. Den åstadkommer slutligen att hon varken fruktar gräl eller misstanke, eftersom hon är medveten om att hon är oskyldig till varje beröring av en främmande kropp; för denna måste man inte endast kämpa, utan genomgå varje strid (såsom sades ovan i kap. 30) [I marginalen: Strid för kyskheten], för att kyskheten eller jungfrudomen inte skall gå förlorad; såsom är uppenbart utan vidare upprepning om många högst ståndaktiga jungfrur i heliga och profana historier [I marginalen: Skriftens vittnesbörd]; och detta slags segrare anses vara så mycket mer anbefallda med evigt lov, som det i varje slags krig är svårare att kuva sina egna lidelser. Men en kvinna som har övervunnits av köttets lockelser byter (sedan hon har begått det värsta brott) klädnad och lägger bort all blygsel och kyskhet, och störtar sig in i alla de skändligaste illdåd [I marginalen: Den okyska kvinnan är den mest brottsliga]; för hennes ondska måste alla akta sig som för ett dödligt gift. SLUT PÅ FEMTE BOKEN. ## Liber Sextus, inledning (s. 202–203) (maskinöversättning) OLAUS MAGNUS GÖTES, ÄRKEBISKOP I UPPSALA, OM GRUVOR OCH METALLER. SJÄTTE BOKEN. FÖRORD. Eftersom det hårda och otämjbara släktet av krigare i Norden, som bebor Sveriges och Götalands malmberg, på grund av sin väldiga vildhet och sitt mod i själ och kropp, och även på grund av de mycket hårda övningar som det är invecklat i, med rätta kan liknas vid jättar och kämpar, förtjänar det därför att i ordningen av de nordliga tingen fogas till samma jättar och kämpar, och att sättas före det följande på grund av de olika slag av vapen som båda parter använder. Och av detta skäl, utan att andra författares ordning och form iakttas, måste något om gruvtingen infogas, varifrån utrustningen kan hämtas för att så tydligt som möjligt visa de följande striderna. Bergen är alltså höga, men till största delen ofruktbara och torra, och på dem frambringas för invånarnas bekvämlighet och uppehälle nästan ingenting annat än en outtömlig rikedom av dyrbara metaller; genom den är de tillräckligt välbärgade och rikliga på allt som är nödvändigt för livet, kanske också överflödigt, som kan förvärvas annorstädes om man vill, och som skall försvaras med enig styrka och kraft, när våld har riktats mot dessa naturens gåvor. Det är nämligen ett skarpt släkte av människor, som inte viker för några krigets vedermödor, för vilken elementens stränghet eller fientliga hot det än må vara, såsom skall visas nedan om fältslagen. Hur vilda och häftiga även de som kallas dalkarlar (Dalacarli) brukar vara när de går fram i fottrupp och hotar fienderna, det visar det utländska vittnet Albert Krantz tillräckligt fullständigt i de stora och förunderliga krig som utkämpades mot Danmarks kungar, i synnerhet Kristian I och kung Hans. Ja, även Kristian II själv [I marginalen: Kristian II, Danmarks mycket grymme kung] erkänner genom olycklig erfarenhet, omsnärjd av de värsta råd, hur han genom detta folks krafter och raseri, under kung Gustavs ledning år 1521, drevs ut ur svearnas och götarnas riken. Men hur förskräcklig och omänsklig grymhet som begicks under hans styrelse i de nordliga länderna, skall nedan på sin plats visas högst sannfärdigt efter min egen ögonvittnesbetraktelse. Jag tycktes nämligen ha blivit sparad för att se så förfärliga skådespel av mitt folk, ## Liber Sextus, kap. 1 (s. 203–204) (maskinöversättning) Om gruvorna och hur de upptäcks. KAP. 1. De nordliga ländernas gruvor (minerae) är tillräckligt många, stora, olikartade och rika [I marginalen: Gruvorna]. Många, eftersom de, belägna i dalar och berg, oftare utvinns i anslutning till varandra. Likaså stora, eftersom de, outtömliga och vidsträckta, påträffas såväl i det övre Sverige som i Götaland och i värmlänningarnas land, nära Norges gränser. Likaså olikartade, eftersom de är av silver, koppar eller malm, och stål och det mest utvalda järn. Likaså rika, såsom skall sägas nedan, eftersom en god del av den kungliga skattkammaren, eller skatten, kommer att utvinnas ur gruvor av detta slag [I marginalen: Skattkammarens skatt]. Och fastän det finns en väldig mängd sådana berg och gruvor i de förutnämnda rikena, erbjuds likväl alltid nya och färska åt dem som letar, då naturen visar dem genom mycket många tecken [I marginalen: Tecken för att finna gruvor], särskilt där bergen är runda på toppen och inte klyvda eller brutna i sin mitt och rundning, utan snön på vintern smälter på grund av svavlets ångor. Men berg som har träffats av blixtnedslag på toppen, sidan eller foten visar glänsande silverådror i klyftorna och upptänder alltmer sina vinningslystna [I marginalen: De vinningslystna], som lockats dit, till en omättlig girighets glöd, så att de utan hänsyn till någon fara genom att hugga i klipporna når till det inre; där ses ådrorna i bergen, inte annorlunda än lemmarna hos människor, stående uppåt och nedåt, uppdelade åt vänster eller åt höger [I marginalen: Liknelse]; och de håller kvar de anslutna malmerna desto mer glänsande, ju renare berg eller marmor de synes vara sammanvuxna med. Ty de som genom naturens linjer är riktade mot väster och böjer en större puckel mot söder och norr är de bästa och ovärderliga [I marginalen: Tecken på den bästa malmen]; ty dessa ådror visar sig inte annorlunda än glittrande väpnade män, väl uppställda i sin ordning. Och denna fröjd, förenad med nytta, skänker inte liten tröst åt de arbetande och åt ägarna. ## Liber Sextus, kap. 2 (s. 204) (maskinöversättning) Om malmådrornas läge. KAP. 2. Vidare sägs de ådror vara mer utvalda som från östra och södra sidan [I marginalen: De östliga linjerna] löper samman mot ett blandat väster och norr; inte så de som leder bort åt andra håll, mot andra delar av himlen. Ty malmernas mognare kokning följer den uppgående solen och middagssolen under Karlavagnen [osäker tolkning]. Det finns också ådror [I marginalen: Ådrorna] som kallas hängande och liggande. De hängande [I marginalen: Hängande] täcker uppifrån. De liggande [I marginalen: Liggande] vilar i plant läge och får tillväxt och godhet från själva utgången. Det finns också ådror som är snedställda uppåt och nedåt [I marginalen: Snedställda ådror], beroende av alla de förutnämnda, såsom Seneca [I marginalen: Seneca] lär i Naturvetenskapliga frågor bok 8. Liksom det i oss, säger han, inte endast finns blod, utan många slag av vätska, somliga nödvändiga, andra också fördärvade och feta, såsom märgen i benen, hjärnan i huvudet och tårarna i ögonen, så finns det i jorden flera vätskor som med tiden hårdnar [I marginalen: Liknelse mellan vätskorna och malmerna]. Och härav kommer all metallernas jord, varifrån människornas girighet [I marginalen: Girigheten] söker guld och silver. För övrigt får vätskorna, liksom i våra kroppar, så också i den ofta fel, när antingen ett slag, någon skakning av platsen, ålderdom, köld eller hetta har fördärvat naturen. Under tiden likväl beredes med oändliga faror och dödsfall tillträde till bergens själva inälvor (där Pluto bor) [I marginalen: Plutos ansedda säte], nämligen genom jättars och starka mäns arbete, såsom Plinius anser i bok 33; de som har drivit gångar över stora sträckor, vid lampornas ljus, under nattliga vakor och mödor, sträng sysselsatta för rikedomarnas skull, begravs genom en ömklig olyckshändelse mitt under arbetet, dels av stenar, dels av ånga och rök, eller stryps mitt i grottorna när repen brister [I marginalen: De stryps]; och de ger de övriga en lärdom om att det skulle vara mindre dumdristigt för dykare att söka pärlor bland havets vidunder i havets djup än för arbetare att ösa upp malm. Somliga omkommer också genast när valven eller trästöttorna brister, genom bergens sammanstörtande, eller dör, när de tynar bort av hunger (då ingen hjälp finns att tillgå) [I marginalen: De dör av hunger], såsom skall visas i följande kapitel, ## Liber Sextus, kap. 3 (s. 204–205) (maskinöversättning) Om sättet att bryta metallerna. KAP. 3. Men de efterföljande gruvbrytarna, skrämda men inte bortjagade av dessa faror [I marginalen: Oförskräckta], sätter för sin säkerhet upp täta valv och trästöttor mellan bergens själva sidor och längre ner för att bära bergen; och i det de förlitar sig på denna tvivelaktiga och ängsliga fasthet, firar de sig ännu på ett annat uttänkt sätt ner i rep mellan oframkomliga klippor för att bryta metallerna eller samla silverlinjerna; dessa renar de sedan med eld och vatten med tillämpad konst. Och eftersom det synes vara en ofruktbar vinst och ett fåfängt arbete, då ingen eller sällsynt frukt av den fetaste malmen är att söka liksom i barken och på ytan, har man åter tagit till ett fastare förstånds bruk och rest pelare inne i bergens sidor med valv som är långt starkare än de förra, i fast tro att rikedomar inte är att söka annat än i bergens djupare grottor genom skarpsinnigare tecken [I marginalen: Rikedomarna i djupet], och i den lägsta avgrunden, där, medan naturen kokar, rikligare och talrikare metaller grävs fram, särskilt av silver och koppar. Nu likväl, enligt vad Strabo berättar, är det ett ordspråk att mycket fler rövar guld eller silver, eller bådadera, i berett skick än gräver fram det orent, även om det vore inneslutet bakom tusen bommar av gripar eller skytiska myror. Men åter i ett annat ordspråk heter det: Rövat guld behöver järnets vakt [I marginalen: Guldet bevakas med järn]. Och därför skulle, enligt vad Plinius berättar, människornas liv vara oskyldigt och lyckligt, ja till och med behagligt, om det inte eftertraktade något annat än det som finns ovan jord och inte ägde annat än det som finns hos det, såsom synes delvis ha berättats ovan om utbytet av nödvändiga ting. Men så många vidunderliga girighetens påfund [I marginalen: Girighetens vidunderliga påfund] har fordom uttänkts, att missbruket av det överallt överflödande guldet och silvret syntes långt djupare, högre och vidare än detta århundrades vanmäktiga begär kan utforska eller (som det skulle vilja) efterlikna i enskilda fåfängligheter. Bedöms det inte som fåfängt att egga naturen till lastens retelser och att gravera lustar i bägarna och dricka genom oanständigheter, och slutligen att köpa kristallkärl [I marginalen: Kristallkärl], som genast förgås vid ett fall på grund av sin bräcklighet, dyrare till höjt pris (då guld och silver väcker äckel), och sedan för fylleriets skull täcka dryckeskärl med smaragder, och slutligen göra människorna, avklädda förnuftet, dumma och förvekligade? ## Liber Sextus, kap. 4 (s. 205–206) (maskinöversättning) Om indelningen av malmådrorna. KAP. 4. Indelningen och fördelningen av malmådrorna, eller schakten eller besittningarna, brukar i synnerhet ske genom bestämda märken som sätts på bergen, efter upptäckarna, eller efter händelser, eller efter det naturliga läget och egenskapen [I marginalen: Bergens indelningar och orsakerna]; dessa har också upptäckts på förunderligt sätt och upptäcks dagligen (om det sker av vred eller nådig gudomlig makt är okänt) [I marginalen: Upptäckten av gruvorna]: först genom våldet av blixtar och virvelvindar som bränner upp träd, varigenom glittrande silverklumpar röjs; därefter visar de underjordiska bergens toppar, skrapade av hackor, glänsande silverådror; dessa döljer den förutseende bonden genast med gödsel, då han hellre nöjer sig med en fredlig åker än med silvermalmen som självmant erbjuder sig, eftersom han vet att han därifrån kan föda sitt och sin avkommas liv. Den bekymrade bonden fruktar nämligen att adelsmannen eller kronan, som äger åkern, när silvermalmen har setts, för större vinnings skull vill avlägsna honom från gården, så att det inte längre blir något åkerbruk där det finns en fruktbar silvermalm [I marginalen: Böndernas liv tryggare]. Och därför, som sagt, föredras åkerns fruktbarhet. Fordom har av detta skäl såväl åkrar som silvergruvor som visat sig på detta sätt lämnats öde; och i dag döljs de så omsorgsfullt som möjligt [I marginalen: Silvergruvorna döljs]; och så mycket har de styrandes omättliga girighet skadat, att där det fanns sexhundra schakt eller gruvor av järn, koppar och silver, synes knappt trehundra i dag ha lämnats kvar till allmän nytta; deras namn är det överflödigt att räkna upp här, då invånarna bedrövas mycket vid minnet av dem, över att ödet har gått så långt att de inte vågar försöka något mot de våldsamma makterna; liksom Strabo i bok 4 nämner om folket salasserna [I marginalen: Folket salasserna], grannar till helvetierna, som hade rikare guldgruvor än nu; dessa besatt de fordom också tryggt, då de var starka genom makt och endräkt [I marginalen: Endräkt], och innehade herraväldet över tillträdet, till dess att de, brutna av inre splittring [I marginalen: Splittring], överlämnade guldet, och den frihet som är dyrbarare än detta [I marginalen: Friheten dyrbarare än guld], åt romarnas mycket giriga ståthållare att förvalta, och störtade sig själva ner i föraktlig fattigdom och träldom; vilket samme Strabo i slutet av samma bok intygar har hänt hos lingonerna [I marginalen: Lingonerna], det vill säga lothringarna, nämligen att vid den tiden alla guldgruvor skulle komma i romarnas våld; ja, hela världens guld och rikedom faller genom en lätt befallning till deras outrannsakliga förstånd och klokhet. ## Liber Sextus, kap. 5 (s. 206–207) (maskinöversättning) Om hjulen, redskapen och arbetarnas faror. KAP. 5. Att man slutligen ovan ser ett mycket högt hjul, eller dragmaskin, drivas runt och vridas av människors eller dragdjurs steg, och därtill människor som sitter i rep och stiger ner till djupet, och åter krukor eller ämbar, fulla med malm eller vatten, hissas upp, det betyder (såsom är känt för alla) att gruvarbetarna iakttar detta sätt som nödvändigtvis passar [I marginalen: Sättet att hissa upp malmen]; ja, att också själva dragdjuren, nämligen hästar, och stora björnar [I marginalen: Björnarna tjänar], växelvis och sida vid sida, sätts att driva hjulen för att hissa upp eller sänka ner tyngre bördor, eftersom den utbrutna malmen inte lättare kan föras ut ur de underjordiska grottorna genom några gångar eller stegar. Men gruvbrytarna [I marginalen: Gruvbrytarna], som ständigt går uppåt och nedåt i så tunga och hårda arbeten, är ett mycket hårt släkte av människor, och för det mesta samlat dit för vissa ogärningars skull under rubriken landsförvisning [I marginalen: De fredlösa], och de lever där endast genom furstens lejd, för att de, sedan fäderneslandet har bytts mot landsflykt, aldrig skall återvända hem genom rätten till återkomst. Likväl följer dessa arbetare lagar och bergsrätt [I marginalen: Bergslagarna är indelade i mycket många artiklar], genom vilka de, fastän de är benägna att plötsligt begå tumult, uppror, dråp och tusen oförrätter, likväl genom en mycket sträng förordning hålls i band, så att de inte tillfogar någon något ont. I övrigt fruktar de inte att utsätta sig för någon fara eller olycka [I marginalen: De oförskräckta arbetarna], som kan inträffa bland stenarnas fallande stycken, eller när bjälkar skall fästas mellan bergens sidor, eller i malmernas dödliga utdunstning eller stank, eller genom den inneslutna luftens tyngd. Och därför utsätts de mycket ofta för förfärliga öden. Ty medan de arbetar häftigt, snabbare än försiktigare, krossas de, när stöttorna brister och stenarna faller, antingen genast, eller kvävs de [I marginalen: De kvävs], för att plågas av hunger under några dagar (som förut har sagts) med förfärliga skrik; och eftersom intet medel ges för att de skall dras ut levande, visas genom ett enda gravmärke hur och hur många, nämligen 30, 60 eller 100 eller fler, som omkom i ett ögonblick [I marginalen: De nedtrycktas märke]. Likväl kvarstår hos de andra gruvbrytarna en otämjd kraft [I marginalen: Den otämjda kraften], så att de inte alls skräms av dessa eller liknande förfärliga skådespel. Även när en lätt beröring av hamrarna tillkommer, störtar de största berg samman med omätlig tyngd, ## Liber Sextus, kap. 6 (s. 207–208) (maskinöversättning) Om smedernas konst och skicklighet. KAP. 6. Även om man i många nordliga riken och landskap brukar ha en förunderlig uppskattning av smederna av vilken metall som helst, smidbar, gjutbar eller svarvbar, i synnerhet hos bergsboarna dalkarlarna, ett oövervinneligt släkte av krigare, finner man likväl i hälsingarnas land [I marginalen: De sinnrika hälsingarna] (som fordom för sina storslagna bedrifter pryddes med kunglig titel) norrut så skickliga och flitiga utövare av smideshantverket att de knappt har sina likar i hela Norden. De förstår nämligen att med sinnrik ledning av vatten och hjul [I marginalen: Hjulens bekvämlighet] sträcka ut de råa och oformliga metallerna i lång utdragning, på grund av samma malmers rikedom, så att genom sådana maskiners snabbhet och drivkraft något mycket väldigt verk blir fullbordat på kort tid, även bruksföremål av utsträckt koppar eller av järnredskap; varav en inte ringa vinst brukar tillfalla dessa folk. Likaså med järnportar och fönster med plåt, och nätformiga galler [I marginalen: Nätformiga galler] som skall fästas med oupplöslig sammanfogning, ett sådant verk i fogningarna som knappt ses i hela Europa. Visserligen har sankt Andreas kapell, som påven Julius III har låtit uppföra vid Via Flaminia, järngaller, och herrarna de Matthaeis praktfulla byggnad i Rom ett vackert och starkt gallerverk av järn mot det allmänna torget; men om det hade varit tillverkat och setts på ett mer förunderligt sätt efter de nordliga mästarnas sed, skulle det ha väckt mångas beundran. Men järnredskap för att tortera de anklagade, eller de misstänkta, såsom järnhandbojor, taggiga fotbojor osv., tillverkas där aldrig eller mycket sällan, utan de importeras till riket av tyska köpmän för vinnings skull bland andra föga behagliga varor [I marginalen: Avskyvärda varor]; ett slag av dem kallas med en gammal benämning Jungfrun [I marginalen: Jungfrun som framkallar smärta]; när den läggs på fingrarna klämmer den dem så hårt att därav vid första anloppet ett outhärdligt plågande uppstår. Det är förvisso ett vackert namn, men saken, när den prövas i erfarenheten, är bittrare än all bitterhet, i vilken olycka man än skall uthärda. Men för vilka och vilka slags brott eller misstankar denna Jungfru skall användas, det må de olika lagarnas uttolkare och granskare [I marginalen: Lagarnas uttolkare] se och säga, om det behövs, eftersom det inte tillkommer mig att avge berättelse om orsaken till eller sättet för tortyren, då så många trångmål och suckar inifrån har uppstått i alla dödligas villkor i de nordliga rikena, att det inte alls passar att utifrån tillägga något i plågor. En sak som är värd medömkan är det likväl lämpligt att anföra: att det finns somliga furstar av det lutherska partiet vid Sarmatiska havets strand, som så älskar och understöder upphovsmännen till de grymmaste tortyrer i järnredskap som aldrig tidigare setts, att de sörjer över att de så länge inte har känt till ett så förfärligt och omänskligt plågande att använda mot andra [I marginalen: Lutheranernas grymmaste påfund av tortyr]. Men hurdana dessa redskap är, det ryser sinnet för att föreställa sig, och mycket mer handen för att visa så vidunderliga plågor, då inte ens grymmare kunde uttänkas eller visas hos underjordens invånare [I marginalen: Fasan befaller att tiga]. ## Liber Sextus, kap. 7 (s. 208–209) (maskinöversättning) Om indelningen av de gjutbara metallerna. KAP. 7. Det finns också hos samma nordliga hantverkare i de mycket rika bergen ett annat sätt att smälta eller hamra silver, koppar eller malm, och järn, indelat i en så nyttig och bekväm ordning att varje metall med lätt möda förs till en tacka efter sin egen natur. Silvret [I marginalen: Silvret] kräver vid sin smältning ihåliga ugnar och flytande eldar, såsom den dyrbarare metallen, så att det, upplöst till flytande mjukhet, genom avlånga eller runda rännor som ställts under dras ut i olika former som arbetarna har bestämt. De former av silver som rinner ut på detta sätt görs för det mesta till bruksbord, eller fyrkantiga stolar, eller krigarsköldar [I marginalen: Formerna på silvertackorna]; och detta sker främst av det skälet att kungens och rikets storslagenhet och rikedom skall visas såväl för invånarna som för de stora furstarnas sändebud, åt vilka silvertackor av detta slag skänks. Men koppar- eller malmmetallerna [I marginalen: Koppar och malm] smälts i avlånga ugnar, uppförda av lera och halm och tillverkade med järntrådar och rep, med ett stort antal blåsbälgar hängda här och där för att väcka en hetare eld, också till mycket stora tackor i olika former utan rännor, dock sedan en grop har grävts i jorden; men med en mycket lättare genväg genom vindarna som bryter in underifrån [I marginalen: Vindarnas kraft verksammare], varigenom den utbredda metallen genom den omätliga hettans varaktighet mitt i lågorna förs till olika former, som innehåller hundra, 200 eller 600 eller 1000 skålpund och mer, även skeppsvikter eller besmanspund i större antal [osäker tolkning]. ## Liber Sextus, kap. 8 (s. 209) (maskinöversättning) Ytterligare om samma metaller. KAP. 8. Men järnmalmerna delas, endast med hjälp av vattenhjul som rör blåsbälgarna, för att de skall övergå till en klyvbar tacka, med hackor i stycken eller skivor [I marginalen: Inte nöjda med sin lott], alltid med iakttagande av den proportionen att järnskivor stora som en halv sluten hand, eller fyra gånger större, tillverkas årligen till flera hundratusental [I marginalen: Man stiger ner med ljus]; dessa järnskivor, med en vikt av femhundra skålpund eller mer, läggs i avlånga kärl liknande romerska tunnor och exporteras med största vinst till främmande nationer eller till de inre landskapen [I marginalen: Vattnen]. Det finns också där en så stor mängd av det mest utvalda stål [I marginalen: Gamla laster] att det räcker både för infödingar och för utlänningar till ett ouppehörligt bruk av alla byggnadsredskap och alla slags vapen, pansar, hjälmar och svärd och spjut [I marginalen: Guldet grävs fram med fara och ägs med större fara]. Men det blir renare i kornet, starkare i arbetet och lättare att bearbeta i blandningen med järn, ju mer stålet, som dragits ut ur en hetare ugn, släcks i vattnet gradvis och inte plötsligt [I marginalen: Girighetens fara]; ty om det sänks ner helt blir det så bräckligt eller lättbrutet att det inte kan tåla någon kraft när det böjs. Hos bergsboarna i Norden görs den skivformade gestalten stor som två fingrar, och den säljs efter antal, nämligen per hundratal, tusental osv., liksom på en mycket enkel marknad [I marginalen: Vattenhjulen]. ## Liber Sextus, kap. 9 (s. 209–210) (maskinöversättning) Om de gamlas arbete med metallerna. KAP. 9. Det är tillräckligt känt att den forna tidens vinningslystnad och omättliga pest i fråga om sökandet efter och bruket, eller missbruket, av metallerna har funnits i de på varandra följande århundradena och trängt fram till dessa törstande tider, så att ingen, eller sällan någon, är nöjd med sin lott, även de lyckliga och framgångsrika [I marginalen: Järnet]. Man bör alltså betänka hur mycket många som fordom sänktes ner i en gammal, övergiven gruva för att utforska om den gamla girigheten hade lämnat något åt eftervärlden. Dessa steg alltså ner med mycket ljus, och sedan de hade tröttats av den långa vägen, såg de väldiga floder och vidsträckta virvlande samlingar av vatten [I marginalen: Kärlet med järn innehåller 500 skålpund], inte sammanpressade av jorden som låg över dem, utan med fri vidd [I marginalen: Stålet]; och därav drogs beviset att vårt århundrade inte lider av nya laster, utan av sådana som har överlämnats redan sedan forntiden [I marginalen: Stålets nytta]. Våra förfäder, som vi prisar med lovord och som vi klagar över att vara olika, högg sig ner i djupa berg, ledda av hopp, och stod över vinningen under ruinen, så att man måste förundra sig över vilken nödvändighet som böjde människan, som är rest mot stjärnorna, och sänkte henne ner i den innersta jordens botten för att gräva fram guld, som inte är att söka med mindre fara än att äga [I marginalen: Sättet att härda stålet]. För detta valde hon gångar och kröp omkring ett smutsigt och livlöst byte, glömsk av den bättre natur från vilken hon vände sig bort. För ingen död är alltså jorden så tung som för dessa, över vilka den trängande girigheten har kastat jordens tyngd [I marginalen: Stålet säljs efter antal]; dem har den berövat himlen, medan den grävde ner dem i djupet, där detta onda ligger gömt. Hur det än må förhålla sig med denna sak, är likväl metallernas omfång människornas tröst. Ty en rik guldåder liknar den övriga jorden om den ligger stilla [I marginalen: När guldet är onyttigt]; genom bruket växer den till värde, då de också hos de levande är begravda, när de innesluts i girigas händer [osäker tolkning]. Cassiodorus [I marginalen: Cassiodorus], Teoderiks och andra goterkungars mycket kloke kansler, säger i bok 4, i ett brev sänt till saionen Duda, bland annat, att han vid sökandet efter guld helt skall avhålla sig från de dödas aska [I marginalen: De dödas aska skall inte vidröras]; ty (säger han) vi vill inte att vinning skall sökas som kan påträffas genom dödsbringande brott. Byggnader må täcka askan, pelare eller marmor smycka gravarna; de som har lämnat livets umgänge må inte hålla kvar talenter. Ty guld tas med rätta ur gravarna där ägaren inte hålls i minnet [I marginalen: När guldet skall tas ut]; ja, det är ett slags skuld att onyttigt lämna kvar åt de dödas gömställen det varigenom de levandes liv kan uppehållas. Det är nämligen inte girighet att ta det som ingen ägare suckar över att ha förlorat; ty det sägs att Aeacus först fann guldet och Indus, Skytiens kung, silvret [I marginalen: Guldets och silvrets upptäckare], och att de med högsta lov överlämnade det till mänskligt bruk; detta bör vi å vår sida inte försumma, för att inte, liksom det gömda med lov har tagits fram, det funna skall synas ha försummats med klander. Så långt han. ## Liber Sextus, kap. 10 (s. 210–211) (maskinöversättning) Om gruvdemonerna. KAP. 10. Detta sammanfattas i korthet: att i de nordliga rikena, såsom sades ovan i bok 3, kap. 22, demonerna har stor verksamhet och gör stora tjänster åt invånarna i dessa länder; oftare likväl i stallar och gruvor [I marginalen: Gruvredskapen], där de bryter, urholkar och klyver stenar; dessa lägger de också i krukor eller ämbar, och de anpassar omsorgsfullt de små hjulen och skruvarna med vilka dragmaskinerna dras uppåt, och de visar sig liksom skuggor, när det behagar dem, i vilken form som helst för arbetarna, och med ljudande röst låtsar de skratt och tomma gapskratt, gyckelaktiga bländverk [I marginalen: Gyckelaktiga bländverk] och annat oändligt gyckel, varmed de bedrar de olyckliga. Men dessa skenbara tjänster vänder de inte till annat än fördärv och till sist undergång, genom att bryta pelarna; eller genom fallande stenar, genom att bryta stegar, genom att egga till brott [osäker tolkning], genom kvävning av vindarna, genom att repen brister, trycker de ner eller förvirrar dem [I marginalen: Arbetarnas faror], så att de faller ner och bryter nacken, eller genom farornas storhet hädar Gud och strax därefter kommer att underkastas demonernas djupare kedja. Och detta gör de främst i de rikare silvergruvorna, där förhoppningen är större att finna en oändlig skatt. Och av detta skäl synes mycket många mycket rika gruvor ha lämnats helt öde [I marginalen: Gruvornas ödeläggelse] och fullständigt gjorts obrukbara, framför allt därför att man på gruvplatserna finner sex slag av demoner som är mer illasinnade än de övriga [I marginalen: Sex slag av demoner i gruvorna]; genom fruktan för dem och deras skadliga angrepp råkar många gruvarbetare i fara. Vad åter den tyske författaren Münster har ansett om andarnas liknande gyckel, ja förtryck, skall framläggas så: Det är känt, säger han, att ett slags demoner uppehåller sig i somliga gruvor [I marginalen: Demonerna vandrar omkring]; somliga av dem tillfogar gruvarbetarna ingen skada, utan vandrar omkring i schakten och synes, fastän de ingenting uträttar, öva sig i arbetena, än genom att hugga i ådran, än genom att lägga det utgrävda i kärlen, än genom att vrida dragmaskinen, än genom att reta arbetarna; och detta gör de främst i de grottor ur vilka mycket silver grävs fram eller där det finns stort hopp om att finna det. Andra åter är mycket skadliga [I marginalen: De skadliga], såsom den som för några år sedan gjorde gruvan i Annaberg, som heter Rosenkransen, så osäker att han dödade tolv gruvarbetare [I marginalen: 12 arbetare dödade], och av det skälet övergavs gruvan, hur rik på silver den än var. Allt detta har jag från den mycket lärde mannen och främste filosofen Georgius Agricola. Romarna [I marginalen: Romarna] skulle fordom ha bestämt de dödsdömda till sådana grottor, där onda demoner skulle ha gäckat dem på detta sätt. ## Liber Sextus, kap. 11 (s. 211–212) (maskinöversättning) Om blixten i malmbergen. KAP. 11. De som bor i malmbergen erfar mycket ofta, när åska, blixt, ljungeld eller blixtsken flammar, underbara verkningar [I marginalen: Arbetarnas faror] i gruvornas utdunstningar: nämligen en tjock ånga ur grottorna, som höljer allt i mörker; ett tungt dån på bergens yta kring luftens utgång och ingång, som håller dem som närmar sig borta; och framför allt en outhärdlig stank, blandad med blixtens svavellukt. Om någon som är ovan och kommer dit andas in den [I marginalen: Stank], ådrar han sig en sjukdom som är mycket svår att bota, nämligen en tilltäppning av strupens gångar. [I marginalen: Öl som läkemedel] Den löses upp om man genast dricker varmt öl blandat med smör, så att den därefter renas ut med kraftigare medel. Dock blir de skadade människorna där botade snarare genom den starka naturens medverkan än genom läkemedlens kraft. Det händer dessutom [I marginalen: Genom blixtnedslag visas malmådror] att nya silverådror där blottas i bergens sidor genom blixtnedslag, med den klaraste glans; och sedan dessa därav fått ett bestående namn och bruk, mångfaldigar de ägarens förmögenhet. Dessutom rasar åskan och blixtarna där så våldsamt, om än med års mellanrum, att flera hjordar av boskap [I marginalen: Boskapshjordar omkommer] dödas på vida och skiftande fält när ett mycket stormigt väder drar fram. Detta förefaller inte underligt, eftersom det sker där av naturens dolda orsaker, liksom på de flesta andra platser. [I marginalen: Paulus Diaconus] Ty Paulus Diaconus säger i bok 5, kap. 15, att det omkring Herrens år 640 [I marginalen: Otaliga tusen människor dödade av blixten] var så mycket regn och åska som ingen människa tidigare mindes, så att otaliga tusen människor och djur dödades av blixtar; och att det året baljväxterna, som inte kunde skördas på grund av regnen, växte upp på nytt [I marginalen: Baljväxterna växte upp igen], fördes ända fram till mognad och skördades oskadda. Den som dessutom vill undersöka vidare vad gäller blixtens verkningar på metaller eller järnredskap, han må se kapitel 13 i första boken av detta verk, där det synes berättas mer ingående. ## Liber Sextus, kap. 12 (s. 212–213) (maskinöversättning) Om myntmästare och mynt. KAP. 12. De nordiska folken, som i forna tider [I marginalen: Varubyte] för det mesta levde redbart genom varubyte, ansågs vara lyckligare [osäker tolkning], eftersom de inte kände till penningens bruk [I marginalen: Hos nordborna inget eller sällsynt bruk av mynt] och inte heller eftersträvade det, än de befinns vara i dag; dock lever de i de yttersta delarna ännu utan mynt i varubytet. Och bruket av mynt hade inte heller med tiden uppfunnits och tillåtits, om inte den illa rådda hedendomen hade avvikit från en rättvis värdering av tingen. [I marginalen: Varför mynt tilläts] Men för att förfäderna i lugnare former skulle sörja för det obildade folket och tiden, uppfanns och tilläts [I marginalen: Läderpengar] läderpengar, försedda med vissa silverpunkter, genom vilka värdet kunde vägas i vikt och antal. Dessa växte under många århundraden till hos goter och svear bland de kungliga skatterna och förvarades till mycket högt värde i tornens vård. Men när tiden gick infördes där, efter andra länders sed, bruket av silvermynt och likaså av mynt med inblandad koppar [I marginalen: Rikedom på guld och silver], men inte av guldmynt, på grund av att dess gruvor är dolda, vilka Job säger komma från norr [I marginalen: Job 37]. Så sägs [I marginalen: Kung Gustav] kung Gustav redan ha funnit dem, av mycket dyrbart värde. Likväl importeras guld från annat håll till dessa riken, utom till Nordens yttersta landskap, där det genom furstarnas påbud inte tas emot [I marginalen: Varför guld inte tillåts bland invånarna i norr], på grund av köpmännens bedrägeri och folkets enfald, eftersom de tror att mässing eller markasit på grund av glansen är rent guld, så som Paulus Diaconus i bok 3, kap. 6, nämner om sachsarna, som med vissa stänger av förfalskat guld [I marginalen: Förfalskade guldstänger] i hög grad bedrog langobarderna vid köp av varor, tills de blev avslöjade och straffades. ## Liber Sextus, kap. 13 (s. 213) (maskinöversättning) Om myntförfalskare och deras straff. KAP. 13. Inte heller förekommer bruket av pengar av rent silver eller av blandad koppar hos Nordens yttersta folk, på grund av moskoviternas falska köpmän [I marginalen: Mynt förfalskas av moskoviterna], som, lärda av grekisk hunger, räknar det som ära, ja som vinning, att med det sämsta mynt, tillverkat av järn blandat med tenn och bly, lura vilka grannar som helst, ja till och med dem som bor långt borta. Men detta bedrägeri går dem inte ostraffat förbi i det landet. Det är nämligen känt att moskoviternas köpmän en gång gav det enfaldiga folket järnmynt som glänste med tennets vithet och var präglat med rikets och kungens tecken, i oerhörd mängd (sedan de efter sitt begär köpt varor och ting av alla slag), och att de kungliga fogdarna (praefecti) strax straffade bedrägeriet med sådan stränghet att de i en ihålig ugn [I marginalen: Straffet för förfalskat mynt], med eld under, smälte detta mynt, som samlats in från alla håll, och kastade de mest trolösa upphovsmännen till bedrägeriet levande i den sjudande metallen. Andra som ertappats med liknande bedrägeri sätts i kittlar och förtärs antingen av sjudande vatten [I marginalen: Ett annat straff: kokning eller hängning], eller hängs upp i en högre bjälke med mynt bundet runt hela kroppen och glänsande överallt, så som jag såg ske som pojke Herrens år 1500 utanför staden Linköping i östgötarnas land. Därför stadgades enligt forntidens lagar och grannlandskapens lovvärda sedvänjor att makten att prägla lagligt mynt [I marginalen: Makten att prägla mynt] skulle förbli hos kungar och furstar och de högre stormännen och ämbetsmännen i kyrkans styrelse, främst av det skälet och på det sättet att myntet, för bättre samförstånd, skulle präglas och utgivas med en och samma halt (granum), eller grad, eller legering (liga) [I marginalen: Överensstämmande legering], inte bara i de nordiska rikena utan också i Tysklands kuststäder, vid köp och försäljning. ## Liber Sextus, kap. 14 (s. 213–214) (maskinöversättning) Om skadorna av det usla myntet. KAP. 14. När slutligen många år hade gått och de så nödvändiga och nyttiga stadgarna föraktades eller försummades, eller avsiktligt undertrycktes på grund av vissa styresmäns privata girighet, höjdes priserna på varorna genom det förfalskade myntet [I marginalen: Skadan av falskt mynt] utan någon jämvikt eller billighet. Dessutom drev man överallt ett förhatligt byte eller försäljning; tvister fördes hemma och ute, ja ända till de romerska domstolarna, för femtio år sedan mellan Sveriges rikes furste Sten Sture [I marginalen: Sten Sture den äldre] och Otto, myntförfalskaren. Inte långt från den tiden lät Albertus, Preussens mästare (ty så kallades den som stod i spetsen för Tyska orden), när han skulle sätta i gång ett svårt krig mot Polens kung [I marginalen: Albertus, Preussens mästare], prägla ett mynt starkt uppblandat med malm eller koppar, i fyrkantig form. Honom [I marginalen: Kristian II, Danmarks kung] efterföljande befallde Danmarks kung Kristian II, när han skulle strida mot svear och goter, att ett liknande mynt skulle tillverkas, kallat klipping [I marginalen: Klipping], och han gav detta usla mynt ett högre värde genom sin myndighet än genom metallens godhet. När det hade mångfaldigats och de upproriskas verksamhet samverkade, fick han sin önskan uppfylld genom att vinna riket [I marginalen: 1521]. Men bara för ett kort ögonblick. Ty det trädde fram [I marginalen: Gustav] en lysande yngling, Gustav Eriksson, som flydde Kristians grymhet och med stormännens och folkets samtycke åtog sig att styra svearnas och goternas riken; och inom en kort tidsrymd, sedan han likaledes mångfaldigat myntet och betalat ut det till krigsfolket, uteslöt han Kristian helt ur rikena [I marginalen: Kristian utesluten]. Men avskaffandet av det införda myntet, hur ytterst föraktligt det än var och spritt över så många vidsträckta besittningar, var inte så lätt, tills det, sedan man åberopat de uppenbaraste olägenheterna av ett så dåligt mynt, genom herr Johannes Magnus, goten, påvlig legat och utvald ärkebiskop i Uppsala, och hans förutseende omsikt [I marginalen: Johannes, utvald ärkebiskop, avskaffar det usla myntet], vid hela rikets allmänna möte avskaffades för att aldrig mer gälla. Därför lät landskapens styresmän, eller de äldre, sedan detta mynt hade samlats in, gjuta om det till kyrkornas klockor [I marginalen: Klockor gjuts av myntet] med hjälp av kunniga hantverkare, i Guds tjänst. Och när rikena på något sätt hade blivit lugna, återkom det gamla myntet; men varupriserna, som hatfullt hade höjts, kunde inte så lätt återföras till jämvikt, som de på annat sätt i högsta grad oförståndigt hade införts av utländska människor. ## Liber Sextus, kap. 15 (s. 214–215) (maskinöversättning) Om nyttan av lagligt mynt. KAP. 15. Liksom det står klart för alla att den skattkammare (fiscus) är eländig [I marginalen: Eländig skattkammare] som samlas ur undersåtarnas skatt genom myntets låga värde, så anses den vara rik och trygg som har samlats med rätt och fullt värde till allmän nytta. Det finns alltså en underbar nytta [I marginalen: Nyttan av gott mynt] för att skära bort ländernas och människornas uppror, svek, bedrägerier, menederna och övriga obeskrivliga onda ting i ett lagligt och rättvist mynt, som är beständigt i präglingens form, metallens ämne och vikten. Ett sådant hade de nordliga länderna i forna tider, som de höll överensstämmande med Tysklands städer [I marginalen: Överensstämmande mynt], och de hade fredens skönhet och allt gott som följer med den; och man tror att de kommer att behålla den under så lång tid som de vårdar och omfattar de medel genom vilka den beständigt kan växa samman, det vill säga att penningarna (denarii) är lika i vikt och värde, i vilkens främmande börs de än må ha kommit i besittning, i synnerhet guldmynten [I marginalen: Guldmynt], som genom likheten i vikt, olikheten i bilder och överensstämmelsen i halt brukar försätta barbariska folk i beundran och häpnad, så att de önskar fred med de furstar vilkas tecken syns på dem, eller utan dröjsmål antar den när den erbjuds. Ett mycket vackert vittnesbörd om detta anför Plinius i bok 6, kap. 22, om romarna [I marginalen: Romerskt mynt], med vilka Indiens och Taprobanes furstar på grund av nämnda mynt eftersträvade att ingå och bevara vänskap, i tron att det folket ägde stor rättvisa, som med så många dyrbara och så underbara och skiftande präglade bilder visade enhet [I marginalen: Överensstämmande mynt visar enhet]; i den ses de övriga dygderna sammanlänkade i vacker ordning. Men inte heller den harmonin kunde länge vara utan någon som störde den; ty myntmästarna [I marginalen: Myntmästare], som det är känt att man särskilt hade antagit för den allmänna nyttan, såg till sin privata fördel, samlade upproriska hopar från alla håll och förde ett farligt krig mot kejsar Aurelianus, ett sådant som för all framtid kallas myntmästarnas krig [I marginalen: Myntmästarnas krig]. Förvisso var det på den tiden en underlig brist på eller ett förräderi mot skattkammaren, "eftersom vi säger att kungarna själva förmår mest", säger Strabon i bok 9; "och därför kallar vi dem dynaster [I marginalen: Dynaster], det vill säga mäktiga, eftersom de leder folken vart de vill, antingen med våld eller med övertalning. Genom frikostighet gör de dem alltså i högsta grad övertalade; ty att övertala med tal är inte kungens utan talarens uppgift [I marginalen: Talarens uppgift]. Men kunglig övertalning [I marginalen: Kunglig övertalning] kallar vi det när de drar med sig genom gåvor och för dem vart de önskar. Därför övertalar de genom att ge gåvor, men med väpnade styrkor kränker och tvingar de. Men båda dessa säljs och skaffas för pengar [I marginalen: De säljs för pengar]. Ty den har en stor här som också har medel att föda den, och den förmår strö ut mycket stora gåvor som har fått den största besittningen." [I marginalen: Varifrån en här kommer] Men om detta ska något mer utförligt visas nedan i böckerna om krigen. ## Liber Sextus, kap. 16 (s. 215) (maskinöversättning) Om de förnämligaste mynten i de nordiska rikena. KAP. 16. I forna tider gällde mycket läderpengar [I marginalen: Läderpengar], som ovan sagts i samma bok, kap. 12; därefter rena silverpengar [I marginalen: Silverpengar], sedan blandade, vilka under många århundraden ända till dessa tider också har bestått, präglade enbart i koppar [I marginalen: Kopparpengar]. När det med säkra tecken visades att dessa tillfogade den kungliga skattkammaren och det allmänna irreparabla skador [I marginalen: Varifrån skadorna kom], återupptogs det gamla sättet att prägla, nämligen i rent silver, i synnerhet för de varor som skulle importeras eller exporteras. Och detta mynt uppskattades till olika värde, till exempel under tecknet av skepp, kronor, björnar, fåglar, hundar, ax och järnklubbor [I marginalen: Myntens tecken], vilka alla är tecken för landskap, kungar, furstar och kommuner. Men i vår tid präglas rent silvermynt till värdet av en floren i största överflöd, till flera hundratusen och tiotusental årligen, och exporteras ända till Tysklands, Sarmatiens och tatarernas gränser [I marginalen: Dalrar]; och omvänt förs de gamla gotiska kungarnas, Teoderiks, Alariks, Teodahads, Totilas, Vitiges och Tejas, guldmynt [I marginalen: Goternas gamla kungar] in i riket. Mest förtjusta är de förnämare personerna, som betraktar stormännens tecken och ansikten. ## Liber Sextus, kap. 17 (s. 215–216) (maskinöversättning) Om guldsmeder. KAP. 17. Sedan det i de föregående bilderna har visats att det finns en mycket stor och outtömlig mängd silver i Sveriges rikes berg och hur det där påträffas och utvinns, följer att dess bruk eller missbruk visas, så att denna ädla metall [I marginalen: Ädel metall] inte förblir okänd för dem som inte har den och förstår att bruka den väl, så att de må få den. Om man alltså återkallar forntidens seder, kan det tillräckligt visas hur oerhörd rikedomen av guld och silver eller annan dyrbar metall var, när (som sagts i första boken) avgudarnas tempel [I marginalen: Avgudatempel], kungars och furstars matsalar, ända till barnens vaggor och hästarnas betsel och seldon, sträcktes ut till den mest framstående prydnad. Guldmalmen, som då var riklig, blev sedan sällsynt på grund av den grymma dödlighet [I marginalen: Dödlighet] som orsakades av pest, svärd, svält och oväder, och omsorgen om den försvann. Den har sänt endast minnet av vissa platser varifrån den utvanns till de omättliga eftervärldens släkten [I marginalen: Omättliga efterkommande], så som ovan berättats om Nordens yttersta gränser. Dock anser jag att det inte bör förnekas att det finns en mycket stor mängd guld i den svenska kopparn; när den köps och exporteras, och ofta bärgas från skeppsbrott, och renas med konst och eld, ger den sina ägare en ansenlig vinst. Och jag tror att de ungerska hantverkarna [I marginalen: Ungerska hantverkare] noggrant ger akt på denna konst, de som säljer mycket röd och prövad koppar, uttunnad till tunna plåtar, till utländska köpmän; dessa låter den slutligen genom Polens kungs besittningar, med långa båtar på den mycket välkända floden Wisła [I marginalen: Floden Wisła], föras ned till handelsstaden Gdańsk [I marginalen: Handelsstaden Gdańsk] i hertigdömet Preussen och delas där; det övriga lämnas i behåll åt de inhemska guldsmederna (om de med en hemligare konst kan pressa ut något guld ur koppar eller malm). Vad gäller silvrets bruk säljs det ingenstans vanligare eller mer lysande i alla människors stånd än i Sverige och Götaland, där knappt ett hus eller en familj påträffas som inte alltid genom årlig flit lägger något till den förvärvade egendomen. Förvärvet är också mycket stort för de stora bilderna av helgonen, rikets skyddspatroner, åt vilka ciborier, eller platser byggda av guld eller silver, vördnadsfullt anvisas. Likaså med jungfrurnas smycken [I marginalen: Kvinnlig prydnad] i mycket stora huvudkronor, halsband, bröstsmycken, armband, kedjor, halskedjor och ringar, som givits av föräldrar, brudsvenner eller vänner. Och inte förgäves: ty förutseende skänker de dem hellre silver, som varar hela deras liv och arvingarnas [I marginalen: Silvrets beständighet], än sidenkläder som snart förgås genom att maskar äter dem. Ja, åt mer framstående män brukade man i forna tider anpassa silverbälten, på folkspråket kallade silfschena [I marginalen: Silffschena], och runda silverknappar för att knäppa till kläderna överallt; ja, även små silverbjällror [I marginalen: Bjällror] binds vid hästarnas svansar, så att de som möter dem, när de hör ljudet, kan akta sig för sparkar. Dessutom tillverkas stigbyglar, betsel [I marginalen: Betsel] och bröstremmar och mycket många prydnader av silver, snarare för lyx än som solid utrustning. ## Liber Sextus, kap. 18 (s. 216–217) (maskinöversättning) Om jungfrurnas silverprydnader. KAP. 18. Hos östgötarna finns en mycket gammal stad [I marginalen: Skänninge] som kallas Skänninge, därför att en fors, som vid en viss tid mycket häftigt sköljer mot dess sidor, kallas Schena [I marginalen: Floden Schena]. Men vid torka behåller den så lite vatten att det knappt räcker till att vattna enbart dragdjuren och boskapen. Men denna brist ersätts överallt av ett överflöd av utmärkta källor [I marginalen: Källor], eftersom de har ständiga ådror ur levande källsprång. Denna stad, fastän den lutar mot ålderdom och synes snart komma att ödeläggas, har dock i fråga om läge, fruktbarhet och rikedom inte haft sin like i hela den nordliga trakten. Den har, säger jag, ett mycket hälsosamt läge [I marginalen: Mycket hälsosamt läge], nämligen mellan mycket fruktbara åkrar och ängar och ekskogar, mycket nyttiga och skuggrika. Denna stads gator [I marginalen: Gator] har av de första grundarna dragits med så sinnrik flit att de, liksom från alla omkringliggande håll, på något sätt böjer sig och löper samman mot det offentliga torget och rådhuset som mot en medelpunkt. På detta torg stod en jättestaty [I marginalen: Turelang], prydd med namnet Turo den långe, i likhet med Roland i Bremen [I marginalen: Roland]. Vid dess knän ställdes ogärningsmän till offentligt förhör, i synnerhet äktenskapsbrytare [I marginalen: Straffet för äktenskapsbrytare], fastän sådana sällan påträffades; dessa höll, mellan statyns sammanfogade armar, med järnkedjor stenar lyfta om halsen, under obeskrivlig vanära och annat åtlöje, främst till skräck för det svagare könet, så att det inte skulle förföras. I denna stad fanns fordom ett mycket stort antal jungfrur av allmogen, som vid högtidligare fester gick omkring med stora kronor av silver och förgyllt silver, en handsbredd höga [I marginalen: Jungfrurnas kronor]; också deras övriga dräkt och prydnad, liksom andra kvinnors, var helt och rikt av silver. Dess mängd sträckte sig till alla och var och en, även till bönderna, och tros ännu göra det, så att fursten må få äran av att han hellre härskar över lysande och rika än över fattiga, liksom kungen i schack eller i brädspel (latrunculi). ## Liber Sextus, kap. 19 (s. 217–218) (maskinöversättning) Om de stora rikedomarna och de heroiska männen i denna mycket gamla stad Skänninge, och om ett djävulskt bländverk som skedde där. KAP. 19. Det har också funnits lysande och ädla män och kvinnor i nämnda stad Skänninge, ansedda bland alla släkten och folk lika mycket på grund av sin höga börd som för sina förmögenheters fröjder. Bland dem var den salige Nicolaus, fordom biskop (antistes) i Linköpings kyrka [I marginalen: Nicolaus, biskop i Linköping], som genom en gudomlig uppenbarelse i den heliga Birgittas levnad förklarats vara den renaste. Dessutom den mycket ädla änkan Ingrid [I marginalen: Ingrid], som föraktade världens prakt och vallfärdade till Jerusalem, Compostela och Rom på Martin IV:s tid, Herrens år 1282. När hon återvände från det heliga landet med några mycket fromma jungfrur som sina följeslagerskor, ville djävulen lägga försåt för henne [I marginalen: Djävulen i ryttarprakt]; han red med stor prakt och en skara ryttare in i denna stad som en mäktig herre, lät genast kalla borgmästarna (proconsules) och borgarna till det offentliga torget och förmanade dem att ingalunda släppa in vissa kvinnor som dröjde en liten stund framför murarna; han påstod att de var trollkvinnor och att han sedan många år mycket väl känt till deras utövning, såsom de värsta förtrollerskors. När detta hörts och många av rådmännen och andra på vanligt sätt skyddade sig med det heliga korsets tecken på grund av den förfärliga berättelsen, syntes genast, på ett ögonblick, hela den djävulska skaran försvinna som rök [I marginalen: Djävulen försvann]. Och när man genom en budbärare fått veta att den heliga kvinnan, som återvände från vallfärden, var där utanför portarna, gick de henne till mötes med den heligaste vördnad och tog emot henne i sin stad; och därför förtjänade de att genom hennes välsignelse fyllas och befästas med allt gott. Därför erbjöd rådet, när det sett ett så uppenbart under, var och en efter sin förmåga, mycket stora silverkärl, som de hade i överflöd, ivrigt och frikostigt åt denna heliga kvinna [I marginalen: Silverkärl skänks åt Ingrid] till tillskott för hennes förmögenhet, för att hon skulle bygga en boning åt sig och sitt följe av jungfrur, vilken hon än ville. Därav skedde det att ett mycket fromt kloster för jungfrur av den helige Dominikus orden reste sig här, på en lämplig plats, med lovvärd klosterdisciplin och regel, och som ända till dessa lutheranernas tider med borgarnas stora omsorg bevarats för att döttrar skulle uppfostras kyskt och heligt, men nu är omstörtat. Följeslagerska till denna mycket heliga änka var också en viss Mechthildis [I marginalen: Mechthildis från Roskilde], en manhaftig kvinna av lysande släkt från Danmarks rike. Hennes våldsamme brudgum ville tvinga henne när hon satte sig emot, men föll från en hög trappa, bröt nacken och dog plötsligt. Och hon flydde i nattens mitt och tystnad och förblev med hjälp av nämnda änka oskadd i helig jungfrulighet ända till livets slut, full av goda gärningar. ## Liber Sextus, kap. 20 (s. 218–219) (maskinöversättning) Om körsnärer och om olika slags skinn. KAP. 20. Mycket många förundrar sig över hur människorna kan leva tryggt och friskt i den nordliga traktens förfärliga köld, om vilken det delvis har redogjorts i första boken, kap. 19. Och denna lättvindiga fråga [I marginalen: Ständig fråga] hade jag under mer än trettio år hört i Italien, i synnerhet av etiopier och indier, för vilka det synes besvärligt att under den brännande zonen bära klädnad, och som bär fjäderkläder konstfullt gjorda av papegojor och mångfärgade papegojfåglar. Dem svarar man, så som man under hela den förflutna tiden har kunnat svara, att naturen, alla tings moder [I marginalen: Naturen tingens moder], inte gör något överflödigt och inte heller något bristfälligt, utan tvärtom sörjer på bästa sätt för allt den frambragt. Indiern [I marginalen: Indiern] gläder sig åt fjädrar av många slag, kanske mer som skydd än av nödvändighet; skyten [I marginalen: Skyten] åter åt luden klädnad och täckning för bekvämlighetens skull. Och det är inte tillåtet att ändra den gräns som föreskrivits av naturens klokhet; liksom den under den antarktiska polen omfattar oerhörd hetta, som är svår att lindra, så tillhandahåller den lätt under den arktiska lämpliga medel [I marginalen: Medel att hålla kölden borta] mot de strängaste vintrar, isar, köld och stormarnas vindar, nämligen ved i största mängd och till mycket ringa pris, och slutligen skinn av olika djur, såväl vilda som tama, såsom [I marginalen: Djurens namn]: lamm, ekorrar (dossi), uttrar, älgar, bävrar (fibri), mårdar, gråverksdjur (asperini), järvar, vildåsnor, visenter, skogssovmöss [osäker tolkning], får, hjortar, hermeliner, renar, bävrar (castores), killingar, grävlingar, vildkatter, harar, sälar och kalvar, getter, lodjur, rävar, dovhjortar, vargar, sobeldjur. Av alla dessa förstår de erfarna körsnärerna att så sinnrikt sätta samman blandningar att variationen visar den vackraste prydnad och den tillagda mjukheten ger den varmaste värme. Men när man köper dessa bör man ge akt på det följande kapitlet. ## Liber Sextus, kap. 21 (s. 219) (maskinöversättning) Om hur man känner igen förfalskning av skinn. KAP. 21. Skinn av sobel, mård, hermelin, bäver, lodjur och utter kräver en mycket försiktig granskning för att kännas igen, eftersom de kommer förfalskade på bedrägligt sätt i köparnas händer, så att dessa ofta ångrar köpet på grund av en plötslig förändring av färgerna. Gråverk eller pyrolinae, som på italienska kallas schirasse eller dossine [I marginalen: Dossi], påträffas i två slag, nämligen de nordliga från bergen, vitaktiga med himmelsblå färg; dessa färgas bedrägligt genom att man strör krita i pulverform på dem [I marginalen: Kritpulver]. Andra, nämligen de sydliga, det vill säga fångade mot landets södra del, förfalskas likaså mycket lätt med krita blandad med beckigt sot. Men mård- eller sobelskinn [I marginalen: Mårdskinn] röks med kådiga tjärstickor, för att de ska synas tätare och svartare i håren. Därför brukar de med avsikt säljas inte under öppen himmel [I marginalen: Sobelskinn] eller i klart väder [I marginalen: Klart väder] eller i solens återsken, utan i dimmig och mörk luft. Och på samma sätt förfalskas bäver- och utterskinn [I marginalen: Bäverskinn]. Men detta bedrägeri upptäcks genast genom att man gnider med ett mycket vitt linnetyg [I marginalen: Utterskinn]. Hermelinskinn [I marginalen: Linnetyg], som beströtts med krita på samma sätt som mjöl, ser mycket vitare ut än vanligt. Men åter visas denna förfalskning med ett svart tyg som förs över dem med lätt gnidning [I marginalen: Hermeliner], liksom om erfarenheten skulle vinnas genom två rakt motsatta färger [I marginalen: Svart tyg]. När man alltså skaffar eller köper sådana skinn behöver en förutseende köpare ett klart öga [I marginalen: Med klart öga] och en klar dag, för att inte bli bedragen av nämnda eller andra större bedrägerier. SLUT PÅ SJÄTTE BOKEN. ## Liber Septimus, inledning (s. 220) (maskinöversättning) OLAUS MAGNUS, GOTEN, ÄRKEBISKOP I UPPSALA, OM KRIGETS SED, REDSKAP, ORSAK OCH LISTER I STRIDEN. SJUNDE BOKEN. ## Liber Septimus, kap. 1 (s. 220–221) (maskinöversättning) Om dem som tillverkar armborst och pilar. KAP. 1. Det har synts naturen föga att ha frambringat människan, svagare än alla andra levande varelser, full av vedermödor och tårar, till oändliga olyckor, som Plinius menar i bok 7, om inte människan själv hade uppfunnit grymmare genvägar för att förkorta det korta livet; och detta efter sederna hos de folk som är spridda över hela världen. Ty på andra sätt strider skyterna [I marginalen: Skyter], på andra afrikanerna [I marginalen: Afrikaner] och indierna [I marginalen: Indier], och de använder andra vapen, antingen genom att den fördärvade naturen eller raseriet självt tillhandahåller dem. Hos de nordiska folken påträffas, som visats ovan, ett sådant bruk [I marginalen: Slag av vapen] av bågar, armborst (ballistae) och pilar; och knappt finns det någon invånare i landet som inte är försedd med liknande vapen; och detta för att avvärja fientliga angrepp och driva bort skadliga djur varhelst de möter [I marginalen: Orsakerna till vapen och pilar], såsom väldiga björnar och vargar, mot vilka man tar fram breda pilar liknande rakknivar, på grund av hårets täthet. Likaså träpilar med brett huvud för att döda mårdar, sobeldjur och ekorrar. Likaså tvåklykiga, för att fånga skogsfåglar; andra, skärande, för sjöfåglar, för att genomtränga fjädrarnas hårdhet; andra för att döda älgar eller vildåsnor, järvar, rävar och liknande djur. Men om dessa och liknande pilar, som inte skjuts med armborst utan med tillbakaböjda träd [I marginalen: Tillbakaböjda träd], ska mer visas nedan i fråga om bågar för jakt på olika djur. ## Liber Septimus, kap. 2 (s. 221–222) (maskinöversättning) Om pilar och krigsskott. KAP. 2. Vad gäller drabbningar i strid står det klart för alla att goterna överträffar andra i styrkan hos armborst, pilar, lansar och svärd, eftersom det knappast i världen görs armborst [I marginalen: Armborst] av större styvhet än hos dem; och inte heller större svärd [I marginalen: Svärd], som med obeskrivlig längtan eftertraktas, ges och innehas genom arvsrätt eller som gåva, såsom ett husgeråd rikare än silver. Inte mindre är förkärleken för starka armborst och deras dragande små hjul, med vilka armborsten spänns med underbar smidighet medan ryggen är krökt [I marginalen: Bågarnas kraft]; och en järnpil som skjuts ut med dess kraft har sådan styrka att den brukar genomtränga en man som är skyddad av brynja och dubbelt bröstharnesk som mjukt vax. Därför är deras bruk hos de nämnda folken vanligare än andra vapens, också av andra mångfaldiga skäl, som längre fram ska tillfogas om järnmurarna [I marginalen: Järnmurar]. Och härförarna, som i fält inte så litet behöver sådana järnpilar, för omsorgsfullt med sig många tusen av dem, eftersom de är lätta att bära och sällan skjuts förgäves; också de treuddiga [I marginalen: Treuddiga] och de som doppats i gift skjuts, på grund av fiendernas raseri och vildhet, inte utan svårt sår. Och de använder inte gärna förgiftade pilar [I marginalen: Varför pilar doppas i gift], utom där de har fått veta att fiendens vildhet och grymhet är sådan att den inte kommer att skona någon. Plinius nämner i bok 16, kap. 27, rör eller vass, varav pilar görs. Men deras bruk har aldrig förekommit i den nordliga trakten och kommer aldrig någonsin att kunna förekomma, eftersom det rör som växer där, på grund av köldens stränghet, aldrig överstiger tjockleken eller grovleken av ett barns finger [I marginalen: Mycket små rör eller vass]. Därför skulle ett enda italienskt rör där som stöd för gamla och svaga kunna säljas som en läckerhet för en oxe eller en häst. Men armborst med senor, som importeras till de nordliga rikena av hantverkare från Nedre Tyskland, tas emot i utbyte mot oxar eller hästar där mynt inte finns. ## Liber Septimus, kap. 3 (s. 222–223) (maskinöversättning) Om olika slags vapen. KAP. 3. Det är känt att naturen har beväpnat djuren till sitt försvar och sitt skydd [I marginalen: Djurens vapen], somliga med tänder, andra med horn, andra med fötter, andra med hemligare lemmar, ja med spott, taggar, urin och exkrementer; men att den har ställt människan [I marginalen: Människornas vapen], svag i sitt gråt och sin klagan, mottaglig för alla vedermödor, trängd från sin begynnelse, mild, vapenlös, underkastad förnuftet, liksom på en arena och i en kamp för att uthärda alla lidanden och oförrätter. Men när hon vägrar att samtycka till förnuftet, som råder till det som är hälsosamt, reser hon sig till vapen med mer än djurisk vildhet. Och härav kommer så många utsökta genvägar till elände, sjukdom och död [I marginalen: Genvägar till döden], förutom de hemliga uppfinningarna och tortyrredskapen av avskyvärda hantverkare, som synes ha blivit berömvärt uttänkta liksom av grymmare slaktare; om dessa hemligare vapen kommer man nämligen härefter, på grund av fasan, av mångfaldiga skäl att avstå från att tala och tiga [I marginalen: Vapen som bör förtigas]. Dock förvarar och förökar nordborna de ovan avbildade och andra vapen, placerade bland sina främsta skatter mer än äreämbeten och kanske själen, ja de räknar dem bland hemgifts- och arvegodset som det dyrbaraste och främsta husgerådet, i släktens ständiga följd; och detta inte bara därför att man med dessa medel och redskap ska möta anstormande fiender, utan också de vildaste djur, i synnerhet om vintern; fastän de inte heller om sommaren förtärs av någon rost. Under tiden är det tillräckligt uppenbart att fler är rikare på järn än på guld eller silver [I marginalen: Mer järn än guld]. Ty, med Cassiodorus som vittne [I marginalen: Cassiodorus], glänser den polerade klarheten i vapnen, så att de som betraktar dem får sina ansikten återgivna med trogen renhet; deras kanter löper ut i en spets med sådan jämnhet att man tror att de inte är formade med filar utan gjutna i eldiga ugnar. Deras mitt, urholkad med vackra rännor, synes kunna krusas av vissa små maskar; där sluter sig en sådan skugga av mångfald att man snarare tror att den lysande metallen är invävd med olika färger. Och dessa vapen rengör den svarta brynstenen, och det finaste stoftet torkar flitigt av dem, så att det gör ett slags spegel av järnljus för männen [I marginalen: Järnljus]; detta har genom naturens frikostighet förunnats fäderneslandet, så att det ger andra en enastående uppfattning om denna sak. Svärd som för sin skönhets skull anses vara Vulcanus [I marginalen: Vulcanus vapen], som synes ha utformat smidesarbeten med sådan elegans att det som formades av hans händer inte troddes vara dödligas verk utan gudomligt. Därför intar de nu, som fordom, platsen av en dyrbar gåva i vänskapligt utbyte mellan furstar, eftersom de i alla tider synes välkomna och kära och (med samme Cassiodorus som vittne, bok 5 i början) förvarades till behagligt bruk hos kung Teoderik och andra furstar. Om någon också önskar se något om alla eller flera krigsredskap, må han se Isidorus, bok 18, som i detta mödosamma tidsfördriv synes inte ha utelämnat något som bör läras ut. Alltså använder de nordiska folken svärd, lansar, dolkar [I marginalen: Vapnens namn], slagsvärd (spathae) och andra vapen inte bara hemma utan också ute mot skadliga djur och grymma fiender. Kimbrerna [I marginalen: Kimbrer] använder dock, liksom goterna, ett treuddigt vapen; dessa var inte heller fordom okända för hela världen. Om persernas, assyriernas, trakernas, egyptiernas och indiernas vapen säger Herodotos mycket utförligt det mesta; likaså Plinius i bok 7 och Vegetius i sin lärobok. Om förslöandet av svärd [I marginalen: Förslöande av svärd], eller deras förhäxning (amentatio) [osäker tolkning] och förtrollning, anför Saxo, danernas historieskrivare, på olika ställen underbara men inte otroliga ting, eftersom de synes finnas i många och små ting på grund av naturens häpnadsväckande under. ## Liber Septimus, kap. 4 (s. 223–224) (maskinöversättning) Om allmogens plötsliga uppbåd till vapen. KAP. 4. Här ses en man som rider på en ilande häst och bär en käpp eller stav, bränd i ena änden och bunden med ett rep i den andra. Den trognare och enklare tolkningen av detta är denna [I marginalen: Sättet för det snabbaste uppbådet]: så ofta fiender hotar vid havets kust eller vid de nordiska rikenas gränser, anförtros genast, på befallning av landskapens hövdingar (praefecti provinciales) och med samtycke och råd av äldre män som är mycket erfarna i liknande ärenden, en tre spann lång stav [I marginalen: Den tre spann långa staven], i allas åsyn, åt en snabbare yngling, för att i ilande lopp bäras till den eller den bygden (pagus) eller byn (villa) med ett påbud av detta slag: att på tredje, fjärde eller åttonde dagen en, två eller tre, eller man för man alla och var och en från femton års ålder [I marginalen: Femtonårsåldern], med vapen och förråd för tio eller tjugo dagar, vid straff av att husen bränns (vilket betecknas av den brända staven) eller att husbonden eller alla hängs (vilket betecknas av det fastbundna repet), genast är skyldiga att infinna sig på den eller den stranden, det eller det fältet eller den eller den dalen, för att höra orsaken till uppbådet och nämnde landskapshövdings ordning för verkställandet, vad som ska göras. Därför vänder den budbäraren, snabbare än vilken postkurir eller ilbud som helst, sedan uppdraget fullgjorts, långsamt tillbaka och har med sig ett tecken på att han gjort allt enligt lag; och i samma ögonblick visar by efter by den ene och åter den andre löparen på den föreskrivna platsen hur man ska handla. Och på sådant sätt samlas inom loppet av en dag eller åtta dagar en otalig mängd med vapen och förråd av dem som genom kroppens beskaffenhet eller ålderns kraft synes lämpliga för strid; ja, även de äldre bönderna [I marginalen: Gamla bönder som rådgivare] beger sig ut i fälten för sina råds skull och för erfarenheten från tidigare utkämpade strider, liksom kvinnorna på städernas eller borgarnas murar, för att kasta stenar eller kalkgröt; om dessa ska talas nedan på sitt ställe. ## Liber Septimus, kap. 5 (s. 224–225) (maskinöversättning) Om bevakningen av vägarna och om spejare. KAP. 5. Men för att fiendehären inte ska få veta vad invånarna planerar, utses på lämplig plats väktare över vägarna, som inte låter någon gå bort från denna mängdens sammankallande, ja inte heller fiendens budbärare, när de ertappas med att ha kommit inte för fredens skull utan för att speja [I marginalen: I vilket fall fiendens budbärare ska hållas kvar]. Invånarna vill nämligen att fienderna inte ska veta hur stort antal de har samlats i, eller vilka spjut och vapen, stänger eller pilar de använder; ty ibland överträffar deras spjut (på italienskt folkspråk kallade picche) [I marginalen: Spjutens längd] fiendernas spjut eller lansar med två eller tre fot i längd, så som skedde vid fördrivandet av danernas kung Kristian II Herrens år 1521 under ledning av den mycket ädle Gustav Eriksson, sedermera kung. Han steg ned med tjugotusen sådana spjutbärare bland bergens invånare, dalkarlarna, till slättbygderna vid Västerås i slutet av maj för att häftigt drabba samman med fienderna och gick på ett ögonblick ut som segrare. Ty fasan för Kristians stränghet drev inte en enda familj eller ett enda landskap utan alla invånare till raseri, så att de drog ut man för man och bröt fram till hämnd. I vilken ordning och av vilken orsak det skedde att samme Gustav, under tillströmning av en oändlig mängd överallt och även med de lysande och ädlas samtycke, först utropades till furste [I marginalen: Hur Gustav blev furste] och därefter kröntes till kung av tre biskopar som hade gemenskap med den heliga romerska kyrkan, om hans bedrifter ska visas utförligare på annat ställe. Inget snabbare eller strängare skulle alltså någonsin kunna uttänkas än budbärarna eller löparna som ska kungöra mängdens sammandragning till strid; ty varken snöns våld, regn, hetta eller natt hindrar dem [I marginalen: Hinder skrämmer inte dem som ska strida] från att mycket snabbt fullborda det lopp som förelagts dem. Den förste av dem kungör det för den närmaste bygden, och den för den närmast därefter, och så vidare, tills alla i området eller distriktet har fått veta var, när och varför man ska samlas. Och hövdingen [I marginalen: Hövdingarnas fara] är inte tillräckligt trygg om han tvekar eller vacklar i fråga om vad han bör befalla den uppbådade mängden. Ty de som utan lön ska strida för fäderneslandet vill genast veta vad som lämpar sig att utföra. ## Liber Septimus, kap. 6 (s. 225–226) (maskinöversättning) Om ledningen av den uppbådade mängden. KAP. 6. Till den samlade mängden av invånare kommer snart de klokare hövdingarna [I marginalen: Hövdingarnas klokhet], som på en gång både visar vad som ska göras och fördelar kohorter, skvadroner och legioner, föreskriver vilka slagordningar som ska hållas, anförtror fanorna, utlägger orsakerna till kriget [I marginalen: Orsakerna till kriget], lovar segrarna belöningar och byte, inskärper fiendernas övermod och skador och för alla och var och en gör uppenbart hur nödvändigt det är att försvara fäderneslandets frihet; och genom denna snabba åtgärd gör de alla till de djärvaste hämnare av oförrätter, främst av det skälet att de tidigare i hemmets övning hade lärt sig att öva krigiska drabbningar, och det med spjut, pilar, slungor och svärd [I marginalen: Vapnens namn], med vilka de några gånger eller oftare brukat döda eller driva fienden på flykt; och de förstår lika väl att själva föreskriva sig vad som bör göras i krig som att lära sig det av andra. Därav sker det att de, när de störtar fram mot fienden i en enda stormning inte annorlunda än svåra och sorgebringande oväder och anfaller vilt, finner tillfälle att hugga ned, fälla, fånga eller bringa allt i fiendelägret i förvirring [I marginalen: Det häftiga anfallssättet], allt efter vad platsens natur medger. Och folket har för sed att strida i oordnad strid och löpande strid [I marginalen: Oordnad strid]. Men de som överträffar de andra med spjut eller i fast strid avdelas för sig i sin egen ordning, för att vara sina egna till hjälp om de skulle drivas tillbaka eller på flykt av fiendernas motstånd under själva anfallet. Andra åter, samlade i skvadroner, bevakar vägarna [I marginalen: Sättet att besegra fienden] för att tränga in fienden i bakhåll och ogynnsammare terräng; eller tar bort eller hindrar hans förråd, för att göra honom utmattad genom att striden måste uthärdas länge; eller driver honom till de yttersta farorna vid avgrunder och branter, för att med lätthet förgöra eller tillfångata fienden själv när han är instängd i klippornas pass. Och de sörjer i högsta grad för att, när kriget tilltar genom fiendernas styrka, oavbrutet ställa nya och friska skaror av stridande emot [I marginalen: Nya skaror ska sättas in i stället], för att de försvagade ska tas emot i säkra befästningar. ## Liber Septimus, kap. 7 (s. 226) (maskinöversättning) Ytterligare om de krigandes försiktighetsmått. KAP. 7. Det brukar också för det mesta, som i varje mycket hårt krig, hända att inte bara den utmattade inte medges möjlighet att gå ur striden [I marginalen: Det är inte tillåtet att lämna striden], utan att inte ens den sårade får lämna den plats där han hade ställt sig och dra sig tillbaka. Därför omkommer om vintern på grund av den förfärliga kölden och om sommaren på grund av den väldiga hettan långt fler än under årets övriga tider; ja, under alla tider omkommer de som antingen försummar att förutse farorna eller, i förakt för fiendernas fåtal, strider obetänksamt [I marginalen: Genom obetänksam strid och förakt för fienderna brukar fler omkomma]. Ty ofta besegrar mindre djur, när de trängs in i ett trångmål, de större genom raseri, så som en enda räv sliter sönder flera kraftiga hundar och kommer undan [I marginalen: Räven kommer undan]. Men de i fiendehären som strider från hästar, antingen obepansrade eller pansarklädda, utsätts för större faror. Ty landets invånare, fäderneslandets försvarare, är mycket skickliga i bågskyttekonsten med starka armborst av horn och håller också ett sådant sätt att strida att de hellre genomborrar hästen än ryttaren [I marginalen: Hästen snarare än ryttaren beskjuts] med bredare pilar, kallade schecta [I marginalen: Schecta]; de menar med rätta att när dragdjuret skadats kommer ryttaren själv snart att falla. Och de bedras inte i sin mening. Ty en järnpil som skjutits in i kroppen väcker en outhärdlig plåga och kväver ryttare och dragdjur genom ett plötsligt fall, så som ska sägas nedan i många kapitel. Dessutom iakttar de detta, att fotfolket [I marginalen: Fotfolk strider i stället för ryttare], som är de bästa skyttarna, alltid strider i stället för ryttarna i bergiga och oländiga trakter; ty platsens natur tillsammans med en trogen anförare lovar seger över fienderna med den säkraste utgång, liksom tvärtom när krigets anförare leder [I marginalen: Falska anförare], eller snarare förleder, en mycket väl hågad och väl beväpnad här till försåtliga platser; så som Livius vittnar att det skedde i de candianska skogspassen [osäker tolkning] [I marginalen: Ett märkligt exempel, för att furstar inte ska bli bedragna och skändligt dödade], och Plutarchos att det skedde genom arabiska förrädare mot Marcus Crassus, vilket där framstår som ett mycket eländigt och olyckligt skådespel, väl värt att läsas av furstar och, sedan det lästs, ofta läsas igen. ## Liber Septimus, kap. 8 (s. 226–227) (maskinöversättning) Om strider vid kusten. KAP. 8. När ett krig till sjöss hotar använder de nordiska folken, i synnerhet goter, svear och finnar, en underbar omsorg för att hålla en fiendeflotta borta eller ta emot den [I marginalen: Sättet att hålla fienden borta från kusten]. Antingen håller de nämligen fienden borta från kusten med pilar på avstånd från klipporna som från naturliga värn, eller krossar honom, när han kommer närmare, med stenar som kastas från höjden, eller slår in dolda pålar och täta störar under vattnet i hamnarnas mynningar [I marginalen: Dolda pålar], för att utan försvarare kunna hindra motståndarna från tillträde. Ibland visar de sig också rädda i fiendernas ögon och gömmer sig i skogarnas yttersta armar [I marginalen: Krigslist], för att på den plats dit fienderna har kommit för att plundra, med ett gällt ljud av horn kalla samman den övriga mängden som stannar i det fördolda. Ty på de flesta platser vid kusten [I marginalen: Försåtligt anfall] hade de, genom att hugga in unga träd och böja ned grenar som vuxit ut tätt på bredden, och genom att fläta in björnbär och törnen, gjort skogarnas in- och utgångar sådana att dessa häckar likt en mur ger befästningar, som inte bara inte kan beträdas utan inte ens lätt kan ses in i [I marginalen: Nedböjd och tät häck]. Inne i dessa skogar, som liksom är ställda framför vart och ett av landskapens hamnar, gömmer sig en mycket stor mängd invånare [I marginalen: Den gömda mängden]; den drabbar samman med fienderna så mycket snabbare ju omsorgsfullare den har väckts genom spejarnas flit, i synnerhet när fienden ses rasa genom att bränna hus och ödelägga åkrar. Ty de infödda anser inget brott vara grymmare än detta och vedergäller inget hårdare med fäderneslandets stränghet [I marginalen: Mordbrännare anfalls skarpare], så som Cassiodorus nämner härom angående goternas kungar, att de brukade straffa dem hårt som skadade säden eller skördarna som skulle mogna [I marginalen: De som bränner säden är de värsta]. ## Liber Septimus, kap. 9 (s. 227–228) (maskinöversättning) Om fiendeflottans olyckligaste utgång. KAP. 9. Det händer dessutom ganska ofta att en krigsflotta som lägger till vid kusten plötsligt överhöljs av så mörka dimmor [I marginalen: Mörka dimmor] att den inte bara inte kan gå vidare utan inte heller kan hindra att skeppen stöter mot varandra eller med möda eller skicklighet undvika blinda skär under vattnet [I marginalen: Blinda skär], ja inte heller med seglens hjälp ta sig ut på öppet hav, på grund av de fruktansvärda stormar [I marginalen: Fruktansvärda stormar] som åtföljer sådana dimmor. När dessa har lagt sig följer ofta ett så stort lugn på havet [I marginalen: Stiltje] att flottan själv inte alls kan röra sig från platsen; ja, ibland följer också en sådan ilska av blixtar och ljungeld [I marginalen: Blixtar] att själva fartygen slukas av brand och av att sjunka. Härom ger östgötarnas annaler ofta vittnesbörd, liksom andra stenar som lämnats på stranden [I marginalen: Ruinstenar] och som visar skälet till en liknande olycka. För övrigt, där fienden mer djärvt går i land på mindre öar som saknar försvarare för att hämta ved, kommer han knappast därifrån utan att förlora livet eller bli sårad. Ty när öarnas ägare har förutsett att detta hotar, spänner de med våld ut spjut med hemliga snören mellan buskar och lövverk till träden starkare grenar [I marginalen: Grenarnas försåtliga pilar]; genom deras mycket kraftiga återslag, utlöst av en lätt beröring, dödas varje ovetande man mycket lätt. Inte heller saknas på lämpliga platser fallgropar för vilda djur [I marginalen: Fallgropar för vilda djur], gjorda med djup och försåtlig skicklighet; om någon faller i dem dras han knappast upp med oskadda lemmar. ## Liber Septimus, kap. 10 (s. 228–229) (maskinöversättning) Om eldar på bergen i krigstid. KAP. 10. Av denna bild kommer två saker att betraktas. Den ena är på bergens topp, nämligen rök [I marginalen: Rök] som väcks av staplade vedhögar för att avvärja de fiender som närmar sig för angrepp med flottan; den andra, som är att se i kustens trånga pass och på skären, är den omsorgsfulla bevakningen av ryttare [I marginalen: Ryttarnas bevakning], för att fienderna inte ska hoppa i land. De som bor i bergstrakterna gör i krigstid, likt mycket snabba spejare, tecken med rök; när dessa setts visar andra, som bor på de övriga bergen, likaledes för dem som bor långt bort med en brinnande pyramid [I marginalen: Brinnande pyramid], så att varje beväpnad man, enligt det antal som beslutats genom furstens och fäderneslandets lag, utan dröjsmål ska stiga ned från slätterna för kustens bevakning. Bland dem finns mycket snabba lätta ryttare [I marginalen: Lätta ryttare], som, för att stänga fiendernas tillträde till hamnarna eller stränderna, anvisar bågskyttarna av den allmänna mängden en plats där de bekvämare kan ta emot och förgöra fienden när han helt och hållet strävar efter att anfalla; så att de nämligen väntar i dalar eller grottor, eller viker undan som flyktingar till platser som är ogynnsamma och okända för fienderna, för att de eventuellt ska kunna locka dem som förföljer dem på detta sätt fram mot starkare skaror; dessa brukar, när nöden tränger, ökas ända till en oändlig mängd. Inte heller saknas spejare som sänts ut åt alla håll, som meddelar från vilket håll fienderna ännu hotar, så att de, genom att möta dem snabbare och i större antal, när fienderna vacklar i råd, mod, försåt, nöd eller förtvivlan eller i fråga om platsens säkerhet [I marginalen: Sättet att omringa fienden], inte bara tar ifrån dem segern utan också tvingar de besegrade med krigets lag att fullgöra vad som befallts [I marginalen: Jag har sett det]. ## Liber Septimus, kap. 11 (s. 229) (maskinöversättning) Om utländska exempel på finnarna [osäker tolkning]. KAP. 11. Inte heller Caesar gick i det pompejanska kriget fram utan att tecken gavs med rök genom kastellen, som var sed i tidigare tider, sedan kohorterna förts fram kring stränderna (som han själv intygar i bok 2 och 3 av sina Kommentarier), där en ny orsak som uppstått gjorde en ny förändring av kriget [I marginalen: En ny orsak föder ett nytt krig]. Därtill kommer dessutom det sätt som grekerna, framför allt de som bor vid Kafareus, har, vilka brukar segla vintertid, att föreskriva människorna som bor i bergen vid stränderna att tända lysande eldar på bergens toppar; när fienderna som seglar ser dessa, rycks de i ett brådstörtat fall in i fara och död [I marginalen: Krigslist], och deras kamrater skräms av de döendes larm och skrik. Några krigsanförare synes det dock vara ett oklokt råd att de som ska strida börjar krig med brand [I marginalen: Att börja ett krig med brand är mycket fördärvligt], eftersom de långt borta boende genom det tecknet kallas samman till hämnd; detta är förvisso helt sant om dem som invaderar andras land, och inte om dem som strävar att försvara sitt eget, som visades i den föregående bilden. Men också genom denna utgång drabbas de utländska fienderna av större olycka än de tillfogade dem inne i landet, och de ser sig för det mesta om efter vart de ska fly förr än de slungar sina skott. Ty legoknektar [I marginalen: Legoknektarnas natur] är ett trolöst och oroligt släkte av människor, som lättare kan samlas än ledas. När de ser faran vänder de sig snarare till myteri än till seger och skyndar att störta sig själva i fördärvet, och det när ett litet och obeväpnat motstånd erbjuds, så som Sallustius berättar vara känt, nämligen att det var ett fattigt folk som förde mycket hårda krig mot de rikaste kungar och furstar [I marginalen: Ett fattigt och obeväpnat folk triumferar över de rikaste kungar], så som är uppenbart av de slavkrig som så ofta förts. Man skonar dock byar och små städer som ligger på högre platser, så att de inte bränns [I marginalen: Vissa platser skonas], dels därför att de är tillhåll för väktarna, dels också därför att de står under herravälde, dels likaledes därför att de för fram ved till att tända eldarna på bergen, så att de syns vida omkring i fiendelägret. ## Liber Septimus, kap. 12 (s. 229–230) (maskinöversättning) Om krig i skogarna. KAP. 12. Det finns också mycket många värn i skogar och berg, befästa både av naturen och med konst [I marginalen: Platser befästa med konst och av naturen], anlagda på ett tillräckligt lämpligt läge för att avvärja fiender. Där fiendens här närmar sig strävar de infödda mer efter att krossa eller tillfångata den framskyndande fiendehären än att kämpa med den i öppen vapenstrid, till förlust och nederlag för goda medborgare; de anser det rättvisare att gripa de grymma fienderna med naturens tjänst [I marginalen: Fienderna krossas med naturens tjänst], de som föraktar varje mänsklighetens lag och på djurs vis rasar och härjar utan att skona något kön, någon ålder eller något stånd. Därför, för att invånarna ska fälla samma fiender desto skarpare bland skogarnas höga träd [I marginalen: Sammanbundna träd], styr de med rep eller linor träden invid vägen där de ska tåga fram, nästan avsågade och i toppen sammanbundna med snören, så att de faller över fienderna på långt håll. Därav sker att skaror av ryttare och fotfolk, som om de träffats av blixten, genast till större delen dödas; eller annars överhopas de på en trång och oländig väg av stenar som kastas ovanifrån, liksom från höga murar [I marginalen: Sättet att krossa fienden]; eller de genomborras av spjut och skott genom försåt som lämnats i bergens pass och dukar under; eller de genomborras av armborst och pilar från underjordiska grottor belägna invid små kullar. Ty de vilkas egendomar har förtärts av fiendens mordbränder brukar, retade av bitterhet, på sådana platser döda härarnas anförare [I marginalen: Hämnd på mordbrännare], eller annars bränna dem till aska sedan de stängts inne i hus med bommar för, så som ska framställas i kapitlet om straff för mordbrännare. Och tillträdena till deras underjordiska grottor kan inte med någon flit spåras upp av främlingar, eftersom de är listigt dragna snett mellan dolda klippor och slingrande gångar. Man hör visserligen det häftiga vinandet av ett utskjutet spjut [I marginalen: Spjutens vinande], men varifrån det kommer vet man inte alls. Men på vilka platser sådana grottor hos goterna påträffas, det må den dristige och högmodige fienden, så ofta han i förväg tänker skada andras fred, erfara utan min upplysning. ## Liber Septimus, kap. 13 (s. 230–231) (maskinöversättning) Om enskilda exempel på krig av detta slag. KAP. 13. Saxo, danernas mest lysande historieskrivare, säger, när han talar om svearnas list i att fälla skogar, att Verendenses [I marginalen: Verendenses], det vill säga de sydliga goterna, när Sven, danernas kung [I marginalen: Sven, danernas kung], under den kallaste vintern angrep allt med eld och svärd och drev mycket många döende ut i snön, manligt satte sig emot denne kung. Ty genom att fälla mindre träd och hopa stammarna av de avhuggna träden stängde de de trånga passen i de skogar som han skulle tåga igenom [I marginalen: Vägarna stängs med små träd]. De var nämligen inneslutna av så stora krökar av de kringliggande klipporna att man inte kunde ta sig förbi från sidan utan väldig förlust. När kungen, otålig mot varje dröjsmål, snabbare än klokare strävade efter att bryta ned deras djärvhet med ryttarhären, råkade han i en grymmare fara [I marginalen: Grymmare fara]. Ty när man kom till passen, steg krigarna av hästarna och började, fastän de var lätt beväpnade, eftersom brådskans iver hade ingett dem förakt för farorna, anfalla trädbarrikaden [I marginalen: Trädbarrikad]; och då de inte godtog fred när de infödda bad om den, blev en del, av bönderna som stred från barrikaden som från en mur, nedgjorda med spjut som stacks genom huvudet [I marginalen: De nedgjordas olycka]; en del drevs på flykt med stenar och störar; en del, gripna av kölden, smög hem i hemlig avfärd utan kungens vetskap. Och kungen själv vände sin färd tillbaka till sitt Danmark på en genväg [I marginalen: Genväg], rättvist straffad med köld, han som förut med grym brand hade ödelagt det betryckta folkets hetta [osäker tolkning]. För att inte heller utländska exempel ska saknas, möter Flavius Vopiscus, som anför att kejsar Aurelianus [I marginalen: Kejsar Aurelianus] led ett så stort nederlag mot markomannerna vid Piacenza [I marginalen: Markomannerna vid Piacenza] att det romerska riket nästan hade upplösts. Orsaken var fiendens list: ty då de inte kunde drabba samman i öppen strid, begav de sig in i de tätaste skogar och förvirrade så romarna när kvällen föll på; om inte gudomen, sedan man visat omsorg om offren (i kraft av ett sibyllinskt utslag), hade bevarat dem, skulle romarnas rike ha blivit helt utplånat [I marginalen: Genom offer utverkas seger av guden]. Hur mycket också Caesar led av sina fiender i nedhuggna skogar intygar han själv om sig ganska öppet och flera gånger [I marginalen: Caesar led mycket i skogarna]. Det händer också att försvararna själva, när träden har huggits ned och de liksom stängts in i en ring och inte på något sätt kan bryta ut, dödas av den fiende som skulle drivas på flykt. De ställer också upp kilformade vallar [I marginalen: Kilformade vallar], resta av mycket hårt trä, på sluttande platser och täcker dem med buskar, för att hindra ryttarnas språng med en försåtlig udd, eller för att, sedan några dödats på den ena och några på den andra sidan, en hård kamp ska uppstå, tills de, inneslutna av berg och skogar och överhopade med slungstenar och pilar, tvingas att förhandla om liv och frihet [I marginalen: Av nöd sörjer man för freden]. ## Liber Septimus, kap. 14 (s. 231–232) (maskinöversättning) Om försåtliga pilar och fotanglar. KAP. 14. Också på dessa sätt brukar ämnet för krigets olycka få tillväxt, nämligen att de nordiska folken, när de inte kan döda eller förvirra fienderna bland klippor eller i skogar, listigt lockar ut dem på öppna fält genom låtsad flykt [I marginalen: Låtsad flykt] eller upplopp; och när skarorna av såväl ryttare som fotfolk närmar sig, tar de lätt emot eller dödar dem med järnpilar som skjuts upp i höjden, genom deras fall och slag. Ty goterna, som är mycket skickliga i bågskyttets konst, som tidigare sagts, för med sig i krigen många tusen av vissa slags järnskott, en och en halv handsbredd långa, gjorda till hälften av granträ och till hälften av mycket vasst järn. Dessa skott eller pilar skjuter de, för detta stridssätts skull, inte rakt mot de ryttare som rusar emot dem, utan upp i luften, för att de genom sin naturliga tyngd och sitt återfall, när de faller som hagel i otalig mängd, ska förgöra fienden [I marginalen: Pilar som faller från höjden skadar häftigare]; och detta sker med ett trefaldigt slag. Antingen dödar eller försvagar de nämligen genom sitt fall plötsligt ryttarna själva, sedan hjälm eller bröstharnesk genomträngts; eller, när de faller på hästarnas huvuden eller ryggar, driver de dem till raseri och frustande, så att de kastar av ryttaren [I marginalen: Nedan bok 10, kap. 14]; eller, fastnade i marken, med träskaftet avbrutet, sätter de sig likt störar och taggar fast under hästarnas hovar, så att de blir haltande. Därav kommer den större skickligheten, att de inte på så sätt angriper ryttarskarorna med pilar, när de oskadda närmar sig, utan dragdjuren [I marginalen: Hästarna, inte ryttarna, angrips med pilar]; ty när hästen skadats eller faller, störtar ryttarna lätt; och om de inte genast faller, bär invånarna med sig stänger försedda med fyrfaldiga järnkrokar, på folkspråket kallade polyxe [I marginalen: Polyxe], med vilka de drar ned mannen från hästen. Och dessa stänger vässar invånarna själva med fil, liksom en lie inför skörden [I marginalen: Kesya], inför striden. ## Liber Septimus, kap. 15 (s. 232–233) (maskinöversättning) Om fotanglar av järn och fyrkantiga piggar. KAP. 15. Men inte heller när de genom ryttarnas väpnade våld trängs till flykt saknar de rådig skicklighet för att förnya sitt försvar. Ty krukor som förberetts för detta, fyllda med fotanglar och fyrkantiga järnpiggar, och andra spetsade järnredskap kastar de på flykten bakom sig på sanden, ängen eller snön, för att de förföljande ryttarskarorna ska känna hinder i hästarnas fötter, så att de desto mindre kan förfölja, döda eller tillfångata de flyende, ja för att ryttarna själva, när de drar sig tillbaka, ska bli helt odugliga, och, sedan myteri [I marginalen: Myteri] uppstått på grund av invånarnas föraktade motstånd och skicklighet, råka i större fruktan och skräck; och när de infödda, med sin mängd ökad, återtagit nya krafter, ska de inte bara inte längre kunna förfölja dem, utan tvingas att begära de fredsvillkor som slumpen erbjuder eller underkasta sig dem som erbjuds [I marginalen: Nöden tvingar att önska fred]. Och så faller saken ut så, att de som på grund av sin omåttliga vrede [I marginalen: Omåttlig vrede] inte kan krossa försvararna av fäderneslandets frihet, själva krossade störtar under deras väpnade händer och sonar sin mycket trotsiga ande, eller går in på villkor som kanske är ovärdiga duktiga krigare. Att detta har skett mycket ofta visar överallt i Norden, till evig hågkomst, höga och resta mycket gamla obelisker [I marginalen: Fredsobelisker], likaså berg, kullar, åar, kärr och broar, åt vilka ett bestående namn har givits av den oändliga mängd fiender, mest utländska, som fällts vid dem. Inte långt från den kungliga staden Stockholm finns en plats med små kullar, kallad De fyra tändernas plats [I marginalen: De fyra tändernas plats], därför att Danmarks kung Kristian I, som stred olyckligt, förlorade fyra framtänder genom ett skott från en bössa. Dessutom har en ansenlig sockenkyrka kallad Danmark [I marginalen: Danmarks kyrka nära Uppsala], nära Uppsala, fått ett bestående namn efter fiendernas land, eftersom den är storslaget byggd av rikt byte, medan minnet av de dödades nederlag förblir evigt. Detta bevittnas dessutom av gyttjiga kärr överallt i Götaland och Sverige, på folkspråket kallade Garpa mose [I marginalen: Garpa mose] eller Dhena keer [I marginalen: Dana keer]; i dem har också böhmare, tyskar, daner, moskoviter, livländare, preussare, pommerare och kurer [I marginalen: Främlingarnas gravar], som stred för sig själva eller för danerna, likaledes blivit nedgjorda eller kvävda. Likaså sjöar och åar som synes aldrig vara helt tillfrusna; i dem har fiendens ryttarskaror som ryckt fram från Danmark ofta (sedan isen genom invånarnas omsorg huggits sönder) kvävts, många tusen fiender [I marginalen: Kvävda under isen]. Slutligen intygar själva stenarna som satts vid stränderna till evig hågkomst [I marginalen: Strandstenar], tillsammans med historieverken, något litet om så många och så stora nederlag, om hur stor en här, frustande, hade omkommit i vattnet vid broar som med avsikt sågats sönder [I marginalen: Sönderhuggna broar]. ## Liber Septimus, kap. 16 (s. 233–234) (maskinöversättning) Om slungor för stenar och glödgat järn. KAP. 16. Böjliga kedjor och järnleder, fastbundna vid trästavar, använder nordborna oftare vid belägring av borgar än de övriga vapnen, i synnerhet där fältet runt omkring är stenigt [I marginalen: Steniga fält]. Men där det inte finns stenar, vilket sällan synes vara fallet, slungar de med häftigt kast glödgat järnskrot, gnistrande av gnistor, som läggs i slungans pung med en tång, in i borgen [I marginalen: Glödgat järn kastas med slungor]. De har nämligen alltid till hands kärl likt de romerska barilerna, fulla med järnskrot; och när detta har lagts i elden, satts i slungorna och slungats mot de belägrade, tillfogar de så häftiga sår och plågor att de sällan eller aldrig kan läkas med läkares hjälp [I marginalen: Mångfaldig plåga]. Ty genom sitt fall, på grund av viktens tyngd och beröringens bränning, skadar det obotligt; och så förgör de fienden genom skräck för de dolda järnstyckena eller genom sår. Ett nyare minne av detta finns hos danernas kung Kristian II, som genom sådana vapen år 1521 i staden och slottet Västerås förlorade sin mycket mäktiga här [I marginalen: Kristian II:s, Danmarks kungs, här sargas av glödgat järn och drivs på flykt]. Likaså med glödande pilar, som ryckta ur lågan och med tång lagda på armborsten och utskjutna med ett plötsligt skott tillfogade så mycket grymmare sår som de mindre kunde dras ut med händerna på grund av hettan. Men än ömkligare var att järnpilarna och det glödande skrotet, när de föll i bösskrutet, liksom genom ett ögonblickligt uppväckt anlopp av lågor dödade mycket många kringstående krigare vida runt omkring [I marginalen: Glödande pilar antände bösskrutet]; i synnerhet också därför att bergsmännen (montani), ett vilt släkte av människor, uppfostrat i gruvarbete, häftigt trängde på med pilar, stenar och järnskrot, som utslungades genom slungorna liksom regnskurar. Jag såg själv därefter, samma år, i ett förskräckligt skådespel, mycket många som på så ömkligt sätt sårats föras med fartyg ett avstånd av 250 italienska mil till Sveriges kungliga stad Stockholm, nämligen med näsor, ögon, armar och fötter bortslitna [I marginalen: Ömkligt skådespel]; dessa uppgav slutligen, genom obotliga sår och plågor, livet i en ömklig död, i synnerhet tyskar, daner och skottar. Detta öde och denna död drabbade samma tyska och danska krigare, i synnerhet jutar och holstenare, därför att de ansåg och kallade dessa bergsmän (dalkarlar menar jag) med ett föraktfullt namn obeväpnade bönder [I marginalen: En obeväpnad fiende bör inte föraktas], odisciplinerade i strid, dumma och svaga människor, och till och med önskade att tiotusentals bönder [I marginalen: Tiotusental] skulle regna ned från himlen, vilka de alla ville och kunde skaka av sig på ett ögonblick som gräshoppor, medan de smädade med tomma ord. Men genom själva saken blev det genast uppenbart att ord och hotelser inte förmår något när de närmar sig som förmår tillfoga slag och död. Ty när de vid middagstid på pingstdagen såg anfallet av dessa bergsmän eller dalkarlar, som tillsammans med rikets övriga invånare genom tusen oförrätter hade retats till vrede, kunde de inte bara inte uthärda striden, som inte ens hade prövats av det mycket starka ryttar- och fotfolket och som var ställd mot mängden, utan de drog sig i högst förvirrad fruktan i mycket snabb flykt tillbaka till befästningarna för att försvara livet; där dödades de, som sagts, av glödande pilar och järnskrot. ## Liber Septimus, kap. 17 (s. 234–235) (maskinöversättning) Om hövitsmännens veltor. KAP. 17. Fastän man tror att en oordnad trupp och en obeväpnad skara av bönder överallt i världen inte har någon erfarenhet av krigets disciplin, påträffas dock en långt strängare ordning hos de nordiska folken, som sedan de fört samman förråd för en viss tid och vapen, går ivrigt till krigiska ting lika som till danser [I marginalen: Nordborna strider tappert och djärvt]. Ty de är mycket starka, i synnerhet svear och goter, i att belägra och storma borgar, fästen, köpingar och städer; och det på mångfaldigt sätt, så som ska visas nedan i denna bok i olika kapitel. Detta sätt, som avbildats i den föregående bilden, anses dock kanske farligare än de övriga. Ty när invånarna har utmanats av mycket svår oförrätt och tyranni [I marginalen: Invånarna driver bort tyranner], samlas de för att befrias från den till ett och fruktar inte att plötsligt drabba samman för att snabbt avlägsna de grymma fogdarna; och därför, när dessa har besegrats och tvingats fly till borgar och städer, omringar de snart skarvis de i borgarna instängda med belägring [I marginalen: De omringar fogdarna med belägring], och med förenade krafter och sinnen samlar de buskar eller ris och binder med sinnrik genväg samman detta med rep tillsammans med gröna enar, som växer överallt, med beck och näver från björkträdet; och detta gör de till en så oerhörd höjd och storlek, likt långa torn, att omkring hundra män eller fler rullar varje hög (som de kallar velta), när de flyttar den framåt [I marginalen: Velta], allt efter vad sådana veltors väldighet kräver. Denna velta ger också sina förflyttare sådan säkerhet [I marginalen: Säkerhet för dem som för fram den] på grund av sin väldiga täthet att de inte kan skadas av något slags pilar, skorpioner eller kastmaskiner när den förs fram. ## Liber Septimus, kap. 18 (s. 235–236) (maskinöversättning) Om sättet och tiden för att föra fram veltorna. KAP. 18. Men för att de snabbare, med naturens mer lägliga och verksammare hjälp, ska kunna tillfredsställa sitt sinne för hämnd, inväntar och väljer de med avsikt stormiga och hårdare vindar [I marginalen: Borgar bränns när stormen rasar], som ska driva veltornas rök och lågor, när de förts fram och tänts, in i borgarnas tak; och på andra sidan hotar i skaror ytterst fientliga bågskyttar, som så fyller antingen de belägrade i fönstren, eller de sköldar som hålls fram i händerna, eller de belägrades huvuden med en mängd pilar och skott, att de får igelkottars form. Och till sist går detta våld så långt att de belägrade, när krafterna svikit dem eller de besegrats av lågor och rök [I marginalen: De belägrade besegras], i ett förfärligt skådespel dödas utan att några villkor eller överenskommelser medges. Ty böndernas otyglade enfald förstår inte att förhandla om andra överenskommelser [I marginalen: Böndernas överenskommelser] än dem som enbart den bittraste död föreskriver de belägrade, eftersom den minns att den så ofta har blivit bedragen och plågad, ja dödad, genom de ogudaktiga fogdarnas och fiendernas mycket listiga stillestånd; så att den hellre väljer att en gång dö i tapper strid än att längre sparas åt så stora förödmjukelser och tyrannernas plågor. Och härav har den mycket grymma seden vuxit fram att de menige krigsknektarna, när de drabbar samman i öppen strid med de svenska och götiska bönderna och infödingarna, i förtvivlan om att behålla livet inte tar någon till fånga, och inte heller tvärtom [I marginalen: Dödlig kamp], utan genast dödar varandra med ett slags djuriskt raseri, så som överallt på de vidaste fält inte gravskrifter utan själva benen, fästa överallt på klipporna, visar. Dock förtär denna sorgliga olycka [I marginalen: Sorglig olycka] med en fruktansvärd död fler utländska krigare av olika nationer, som strömmar dit för att sälja sitt liv billigt, än de infödda själva, som med krafter och mod reser sig dagligen starkare och strängare mot varje fientligt våld. Detta intygar också de främmande krigare [I marginalen: Främmande krigare] som genom gudomens nåd ibland har undkommit dessa eländen, och som ger alla andra den lärdomen att bytet av svenskt silver av de mest avlägsna folk måste köpas med liv och blod, i ett ojämnt byte. Ytterst olycklig är alltså den som, utan att tro på andras fara, inte vill förstå de ovan nämnda olyckorna utan erfara dem [I marginalen: Olycklig erfarenhet]. ## Liber Septimus, kap. 19 (s. 236–237) (maskinöversättning) Om störar, skott och försåtliga gropar. KAP. 19. Krigarna, eller de nordiska folken, använder, när de ställer upp befästningar mot hotande fiender, liksom också andra folk, mycket konst [I marginalen: Konst] och kraft [I marginalen: Krafter], och tar hänsyn till tid [I marginalen: Tid] och platser [I marginalen: Platser], genom vilka de utan tvivel kan omringa fienden med en liten trupp, nämligen vinterns, vårens, sommarens eller höstens tid. Om man alltså ska strida vintertid, räcker hundra för att stå emot tusen [I marginalen: Hundra mot tusen], med hjälp av snö och is (som ska sägas nedan). Om på våren, då lockar de fienden dit där han ska falla bland stenar [I marginalen: Krigslist], av vilka det där finns en oändlig mängd, som kölden har lossat så att de faller, så att ryttaren inte finner något fast fotfäste där han är säker från fall och störtning, med vilken tapperhet han än strider. Om sommartid [I marginalen: Sommartid], då tar de emot de obetänksamma fienderna med diken, störar och pålar som täckts med en skugga av tallgrenar, eller på en sank plats. Om höstetid [I marginalen: Hösten], när de lockas till dalar och sluttande platser av fienden, gör de honom förvirrad och kraftlös genom regnen, så att han trängs in inom smala gränser, tills de många samlade blir för varandra inte en hjälp utan ett ömkligt skådespel och en fara. Ty ingenting skadar ryttare så mycket som en trång plats full av svalg [I marginalen: En trång plats är fördärvlig för ryttare]; den kan knappast undvikas, när tappra ryttare i vrede följer efter med kraft och tryck vart de än ser anföraren ila. Om detta sätt berättar Titus Livius ganska häpnadsväckande ting i det candianska kriget [osäker tolkning] och dess skogspass [I marginalen: Det candianska kriget]. Inte heller flykten blir till räddning, på grund av rytteriet som tränger på bakifrån; och inte heller kan man till höger eller vänster undvika farorna [I marginalen: Hinder], på grund av branter, gyttjiga kärr, djupa svalg, försåtliga grottor och vatten och skogspass. Och då upptäcker man att det inte lönar sig att strida bara med svärd, lansar, pilar, stänger och dolkar [I marginalen: Krigets redskap], utan med de oländiga och ogynnsamma platser dit de har glidit in genom alltför stort övermod och oförutseende. Om de går ut som segrare är det svårt att hålla tillbaka deras vildhet [I marginalen: Vildhet], liksom också att återkalla de flyendes feghet [I marginalen: Feghet] och trolöshet; och kanske därför att man överallt ropar till vapen, skott och olika genvägar till döden. Dessa brukar dock först fly [I marginalen: De pratsamma först på flykten] som är pratsammare än andra på krogar eller i människors sällskap, eftersom de snabbt löses upp likt havets skum. Vidare de förvekligade [I marginalen: Förvekligade], vilkas kropp är tom på manlig ande, eftersom hela deras föreställningsförmåga ligger bunden som fånge i skökans famn. Slutligen förrädarna [I marginalen: Förrädare], eftersom de tror att varje träd är en galge, vilken de vet att de länge har förtjänat. Även skattkammarens tjuvar [I marginalen: Tjuvar] duger inte i krig, och om de är med, flyr de genast, eftersom de har ett förblindat hjärta som är inneslutet i myntet. Men de som är gifta i lagligt äktenskap [I marginalen: De gifta är tappra], eller annars lever utan sköka, håller, mer än lejon i djärvhet och tapperhet, segern som är knuten till striden. Folkets sätt att möta fienderna är alltså att leda dem in i skogarnas ödslighet och mörker, så att man först förskräcks av skogspassens mörker [I marginalen: Krigslist], tills de successivt kommer till den fientliga styrkan, uppställd på sin plats och i sin ordning; där möter först de lätta trupperna [I marginalen: Lätta trupper] för lättare strider, därefter rytteriets skvadronhär; i dess ställe brukar dock på oländiga platser en trupp fotfolk strida, tills den bryter fram till en vidare plats för strid [I marginalen: Hären]. ## Liber Septimus, kap. 20 (s. 237–238) (maskinöversättning) Om kung Hachos krigslist med lövverk. KAP. 20. Med hur häftig ande och iver goterna brukar hämnas grymma oförrätter visas i korthet i detta kapitel. Det fanns fordom i goternas fädernesland en mycket mäktig kung vid namn Hacho [I marginalen: Kung Hacho], så hängiven åt lysande och storslagna bedrifter att de övriga stormännen snarare kunde beundra än efterlikna dem [I marginalen: Det medges att beundra snarare än att efterlikna]. Ty han tillgodosåg med sådan omsikt alla delar av staten att han, liksom han i krigiska ting var ojämförligt tapper mot fienderna, inte heller försummade någon plikt som en välvillig furste har mot medborgare och vänner. Han delade sin makt och krigsmakt i två krigsflottor [I marginalen: Dubbel flotta]; den ena styrde hans bröder kraftfullt för att försvara fäderneslandets gränser och folk, medan han själv under tiden, rustad med den andra flottan och en del av krigarna, förde krig mot Oceanens västliga öar. När han befann sig där och genom säkra budbärare fick veta att två av hans bröder hade krossats av danerna i ett sjöslag, men att den tredje hade förintats på ett vanärande sätt att dö, till skymf för hans släkt och för den svenske kungen, ansåg han att han inte på något vis borde dröja [I marginalen: Hämnare av de dödade bröderna] och skyndade att vända hela sin härs styrka från Irland mot danerna. Fastän Starkad, den svenske kämpen, och några andra övergav honom av skäl som de anförde, kom han dock med flottan och den återstående krigsmakten med lyckliga segel till Själlands kuster, och skyndade på rak och mycket snabb kurs genom skogspass och lundar ända till kungsgården, där han hade förstått att kung Sigarus [I marginalen: Kung Sigarus] då uppehöll sig. Och den lyckliga lyckan fattades inte heller hans brådska; ty när han med försiktig och tyst marsch hade passerat den första och andra vaktposten och hade kommit till skogarnas yttersta gömslen, befallde han att avhuggna trädgrenar skulle bäras i händerna av var och en av hans män. När krigarna som var placerade vid den tredje posten märkte detta, meddelade de snart Sigarus att de med förundrade ögon hade sett en ovanlig och häpnadsväckande nyhet. Det hade nämligen synts som om lunden, ryckt från sin plats, skyndade ända fram till kungsgården [I marginalen: Lunden syntes gå]. Då vände Sigarus sitt sinne till att betänka försåtet och svarade att genom denna skogens framryckning bådades honom det yttersta ödet. Och snart samlade han de krigare som den oväntade händelsen erbjöd och gick den annalkande fienden till mötes. Det blir en grym och envis strid, eftersom svearna på sitt sätt mycket häftigt törstade efter hämnd [I marginalen: Svearna hämndlystna]. I det slaget föll Sigarus, danernas kung; men Hacho vände segern till grymhet och skonade inget kön eller någon ålder, och han förtryckte Danmarks rike så hårt att de syntes ha intagit det ingalunda för skatt eller underkastelse utan för yttersta ödeläggelse [I marginalen: Danernas förtryck]; och han skulle inte ha vilat förrän han hade gjort en stor del av det öde, om han inte genom faderns död plötsligt hade kallats tillbaka från detta försök till Götaland. Han satte dock i sitt ställe en annan anförare med samma namn, Hacho, med tillnamnet den högmodige [I marginalen: Hacho den högmodige]. När danerna såg att denne efter svearnas avfärd var utan styrkor, återvände de genast till vapnen och beslöt att, ryckta undan det svenska oket, återvinna sin forna frihet; och sedan Sigarus son Sivaldus [I marginalen: Sivaldus] hade antagits till kung, förnyade de striden häftigare än någonsin förut. Den striden var så häftig och blodig [I marginalen: Blodig strid] att, sedan många tusen dessförinnan fällts, till sist båda härarnas anförare, Hacho och Sivaldus, föll; och det var mycket få som efter ett så ömkligt nederlag kunde rädda sig genom flykten. Och detta var slutet på den olyckligaste striden, i vilken hela den kungliga blodets ätt i Danmark utslocknades och gick över till en enda kvinna, Gyritha [I marginalen: Drottning Gyritha], som härstammade från det götiska riket. ## Liber Septimus, kap. 21 (s. 238–239) (maskinöversättning) Om straff för fientliga mordbrännare. KAP. 21. Saxo, danernas utmärkte skriftställare, nämner att Sven, Danmarks kung, hade beslutat att angripa svearnas och goternas invånare med så envisa vapen och så envist hat [I marginalen: Danernas envisa hat mot svearna och tvärtom] att, utan att något fredsvillkor medgavs, ingen skulle tillåtas leva oskadd och trygg i sitt liv och sin frihet, även om deras kung beslöt att samtycka till vilka förbund som helst. Sedan han alltså hade fått vintertidens fördel, valde han lättare vägar och angrep under plundring med rov och brand Finnia, fordom så kallat, nu Finuidia [I marginalen: Finuidia], goternas sydliga landskap. De infödda möter honom som bönfallande och överlämnar fäderneslandet och sig själva; och inte nöjda med att ha kastat sig ned så, ledsagar de honom också med gästfrihetens tjänster genom att tillhandahålla förråd. När de inte erfor att de genom dessa tjänster var säkra, ansåg de det rätt att gripa den oförsonliga grymheten med försåt [I marginalen: Den oförsonliga grymheten gripes med försåt]. Därför dödade de nämnda finnerna (Finni), enhälligt samlade, med eld och låga, som de tidigare i den förfärliga kölden hade berövats genom att fördrivas från sina hem [osäker tolkning], de lysande männen och deras husfolk, som var delaktiga i dråp och rov, när dessa drog ut större delen av natten i dryckeslag och, tunga av rus, likaledes avklädda nykterheten, drog sig tillbaka in i en lada som var tom på säd [I marginalen: Mordbrännarna bränns med eld]. Ty medan dessa andades i djupare sömn, stängde Finnenses dörrarna utifrån med bommar och strödde eld på taket; och redan hade den större delen av det brunnit upp, och huset hade nästan störtat samman i aska, förrän glödens kraft väckte de av vin tyngda sinnena. Till sist, när de greps av lågornas närmare hetta och nakna ville bryta sig ut genom dörrarna, fann de att de var stängda utifrån. Inne trängde branden på [I marginalen: Inne brand], ute förbjöd fienden utgången [I marginalen: Ute fienden]; men det närvarande straffet lindrade fruktan för det följande, och faran av det överhängande onda ansågs sorgligare än det kommande. Därav skedde det att danerna, som hellre ville krossas av svärd än av lågor, genom att anstränga sig kraftigare ryckte loss de bommar som satts för dörrarna, och för att undfly den ena av farorna tvekade de inte att störta in i den andra [I marginalen: Att undkomma två faror är svårt]. ## Liber Septimus, kap. 22 (s. 239–240) (maskinöversättning) Om hur samma fara avvärjs. KAP. 22. Gossar av ädel natur, som de nämnda hertigarna och lysande männen hade tagit till sig i sin tjänst (clientela) av hänsyn till släktskap, sänktes utan förbarmande för deras ålder med blottade kroppar ner under isen på floden Nica till finnvedingarnas förlöjligande och fick i samma flodfåra sitt öde och sin grav; [I marginalen: Öde och grav i samma flodfåra] så upplöstes och försvann genom ett fåtal bönders list, det vill säga genom rättvis hämnd, mödan av ett mycket stort fälttåg. Och det är känt att detta inte har hänt endast i forna tider, utan så ofta som danerna anfaller goterna och svearna för att plundra dem med fientliga vapen, [I marginalen: Danerna är alltid i fara i Sverige] lika ofta blir de för det mesta, inspärrade i husen, förgjorda dels genom eld, dels genom vatten, dels genom svärd, öppet eller försåtligt; och man tror att detta sker så mycket lättare som de, utmattade av rus, sover djupt i träbyggnader som överallt är omgivna av brännbart material, och dåraktigt tror att de skall vara säkra bland de människor som de tillfogar allt våld och all grymhet; [I marginalen: Ingenting är säkert i fientliga länder] och de drabbas av så mycket snabbare och fruktansvärdare straff som de med grym tyranni mer övermodigt har härjat bland invånarnas hus och egendom. De som har berövats sina hus gömmer nämligen i den strängaste vinter hustrur och små barn i skogarnas gömställen och, drivna i en enda stormning av raseri och förtvivlan och beväpnade med armborst och spjut [osäker tolkning], dödar de de rovgiriga mordbrännarna, som de har sökt upp genom bakhåll längs vägarna, [I marginalen: Rövarna dödas] så att, sedan dessa förlorat livet, det bortförda godset tas tillbaka av de rättmätiga ägarna, för att det inte skall synas förgäves skrivet: Ve dig som plundrar, skall inte också du bli plundrad? [I marginalen: Jes. 33] Därav kommer det sig att de antingen omkommer i den mest fruktansvärda fara eller undkommer bönderna anstormning genom en snabbare men skändligare flykt; ty sedan bytet lämnats kvar bland fienderna [I marginalen: Sedan bytet lämnats flyr fienderna] visar de sig som ett skådespel och åtlöje inte bara för främlingar utan också för sina egna, när de nakna och plundrade och för det mesta sårade mödosamt återvänder hem. Dåraktigt alltså inleds krig om vintern mot bönderna, eftersom dessa, när en liknande möjlighet att stänga in fienderna uppstår, på sina herrars befallning inte drar sig för att bränna upp de förbommade husen, eftersom de genom överflödet av närbelägna skogar med ömsesidig hjälp kan resa nya hus. [I marginalen: Takens fönster] Husen har nämligen aldrig fönster i sidan utan i takets nock; därför bränns de, sedan dörrarna stängts till, mycket lätt inne, begravda i sömn. ## Liber Septimus, kap. 23 (s. 240–241) (maskinöversättning) Om försvaret av Islands kuster. KAP. 23. [I marginalen: Island] Även om det i de föregående böckerna, särskilt den andra, har sagts om Islands, det vill säga islandets, bergs och hamnars underbara natur, där kraftiga ynglingar med största flit uppmuntras att döda korpar [I marginalen: Korparna lurar på smågrisar] för att dessa inte skall sluka smågrisar och lamm, så läggs ändå till dessa ryttare som hyrs för stor sold för att tygla övermodet hos köpmännen, som på grund av den obeskrivliga vinsten varje år strömmar dit från olika delar av Tyskland, och särskilt av Niedersachsen, såsom lübeckare, hamburgare, wismarbor och bremare. [I marginalen: Bedrägliga köpmän] Eftersom de flesta bland dessa är fulla av svek och list för att bedra eller plundra de enkla invånarna eller på annat sätt sätta oskyldiga i trångmål, har man genom de beväpnade ryttarnas styrka sörjt för att ingen skall utsättas för våld på stränderna, i hamnarna eller på landet, eller att begånget våld skall förbli ostraffat. Att man ser grottor och underjordiska hålor till bruk för mänskliga bostäder och för att förvara djur skall ingen förundra sig över, eftersom vindarna, så som har sagts ovan i bok 2, rasar där i sådan grad, [I marginalen: Circius, den strängaste vinden] särskilt Circius, blandad av västan och nordan, att den vägfarande knappast tillåts rida eller gå. ## Liber Septimus, kap. 24 (s. 241) (maskinöversättning) Om bevakningen av stränderna i krigstid kring sjön Mälaren i övre Sverige. KAP. 24. Det finns dessutom i övre Sverige en märklig sjö som kallas Mälaren (Meler), [I marginalen: Sjön Mälaren] om vilken många förunderliga ting har sagts ovan i bok 3, i synnerhet att den bland de nordiska vattnen är den fiskrikaste och att den har flera borgar och palats tillhörande lysande och adliga män, [I marginalen: Adelsmännens borgar] tämligen prydda efter folkets sed; dessutom några betydande domkyrkor, Västerås och Strängnäs, där i forna tider en vidskeplig avgudadyrkan blomstrade, [I marginalen: Avgudadyrkan] och den största kamp av hjältar, kämpar och jättar, så som man kan se på de väldiga stenar som har förts från fälten och bergen in i kyrkornas väggar, på vilka man i lång och sned rad av götiska bokstäver läser de nämnda jättarnas bedrifter. I denna sjös vik finns också otillgängliga skär, som av invånarna kallas Hönskycklingarna. [I marginalen: Hönskycklingarna] Klippan i mitten har nämligen namnet Hönan, liksom det hos norrmännen finns skär som kallas Äggens, det vill säga Eggiasford. [I marginalen: Äggskären] Dessutom möter de som seglar från havet till Götaland och Sverige vissa havsvikar och uddar, [I marginalen: Vikar att akta sig för] som benämns efter bord, bänkar, korpar, svin, falkar och strider; i dessa gömmer sig invånarna, när fiender rycker an, mellan klipporna med anfallsbåtar, ja de håller sig till och med öppet beredda, för att avskära fienderna som övermodigt seglar fram; [I marginalen: Invånarna är överallt beväpnade] och om fienderna har stigit i land på fast mark, finner de överallt på stränderna en beväpnad skara modigt samlad till fäderneslandets försvar, så som särskilt skall visas längre fram i de följande böckerna. SLUT PÅ SJUNDE BOKEN. ## Liber Octavus, inledning (s. 242–243) (maskinöversättning) GOTENS, ÄRKEBISKOPEN AV UPPSALA, [BOK] OM DE STYRANDES OCH ÄMBETENAS STÄLLNING OCH OM KRIGSÖVNINGAR. ÅTTONDE BOKEN. FÖRORD. Sedan goternas och svearnas mycket mäktiga kungar i urtiden har framställts av min käraste broder och företrädare Johannes Magnus, goten, ärkebiskop av Uppsala, i hans historia som nyligen har tryckts här i Rom, synes en kortare väg återstå, på vilken det passar att framställa hur och vilka slags kungar som brukar insättas i de nordiska rikena, där, efter Noas och hans söners nedstigande från arken, [I marginalen: Noas och hans söners nedstigande från arken] samma söner tros ha haft både namn och styre genom faderns förordnande tidigare än i den övriga delen av hela världen och sedan därifrån ha utvidgat hela världen, så som det sedan, enligt vittnesbörd av många mycket tungt vägande författare, har befunnits att från samma nordliga trakt mer än 34 kungar har utgått och grundat mycket mäktiga riken vida över världen, [I marginalen: 34 riken grundade av nordborna] så som tydligare framställs i min Götiska karta (Charta Gothica), tryckt i Venedig år 1539; [I marginalen: Den götiska kartan tryckt i Venedig] hur svåra och storslagna deras bedrifter är, intygar samme min nämnde broder i sin mycket troget skrivna historia. Sedan detta sålunda har visats, skall dessutom visas på vilket sätt kungavalet eller släkternas tronföljd sedan urminnes tid har iakttagits i fråga om de styrande och ämbetena, och krigsövningarna. ## Liber Octavus, kap. 1 (s. 243–244) (maskinöversättning) Om kungavalet. KAP. 1. Förfädernas ärorika stadga, under namnet landslagen (municipalia), [I marginalen: Sveriges landslag] som har överlämnats genom följande århundraden och släktled, föreskriver i sin början att, när invånarna i Sverige skall välja kung, rådsherrarna och stormännen och sändebuden från alla det nämnda rikets landskap, menigheter och städer är skyldiga att samlas i ärkebiskopsstaden Uppsala; inte långt därifrån finns en stor sten på slätten, av invånarna sedan evig tid kallad Morasten, [I marginalen: Morastenen] som runt omkring har tolv något mindre stenar fästade i marken; [I marginalen: 12 sidostenar] på detta ställe brukar de nämnda rådsherrarna, eller rikets råd, och sändebuden strömma samman. Där framlägger den främste av rådet i ett omsorgsfullt tal hur nödvändigt det är för rikets och alla invånares frihet att enas om en kung och furste, så som förfäderna förutseende hade iakttagit på en sådan sten, som betecknar fasthet; [I marginalen: Stenen betecknar fasthet] och han uppmanar alla att med fri röst så snart som möjligt nämna den de vill ha. Inte heller dröjer det länge. Den som har synts alltid värna det allmänna bästa, rikets ära, fred och endräkt, [I marginalen: Villkoren för en god furste] som i sitt enskilda styre inte har skadat någon, som oftare har segrat i krig, som genom ett rättfärdigt liv har vunnit hela folkets ynnest, som mer älskar lag och religion, han upphöjs genom alla landskapssändebudens enhälliga samtycke för att utropas till kung; dock med den hänsynen att om en kungs son, broder eller frände har de nämnda dygderna, [I marginalen: Hänsyn vid kungaval] han inte genom arvsrätt utan genom valrätt föredras framför alla andra. Men det synes inte heller kunna förnekas att sådana med all flit, omsorg, myndighet, ynnest, böner och kallelser skaffar sig folkets gunst. Somliga skyndar sig att med hot om utländska furstar och likaså med väpnad hjälp våldsamt tillskansa sig kungatiteln. Men ingen är olyckligare än de, ty deras våldsamma välde, när folkets vilja säger emot, blir inte långvarigt, även om han har satt sin tron bland de starkaste borgar eller bland stjärnorna. [I marginalen: De ärelystna och våldsamma är alltid osäkra] Hur det än må gå, träder den alltid säkrare in, varar och går bort, som kallas till riket av ett tillräckligt förutseende folks röst, [I marginalen: En god kungs egenskap] såsom ansedd för den mest lysande och kraftfulle till sinne och dygd, vare sig bland de sina eller bland fienderna; ty ingenting synes honom böra göras före eller angelägnare än att sörja för sina stormän och folk, så att de har ett rättvist välde, ett fast skydd och evig fred. Och när han har gjort detta, tolererar folket inte att någon annan tillskansar sig kungliga hedersbetygelser. ## Liber Octavus, kap. 2 (s. 244) (maskinöversättning) Om de ömsesidiga eder som skall avläggas. KAP. 2. [I marginalen: Vidskeplig ed] Kungarna i Norden, som fordom ägnade sina gudar vidskeplig dyrkan och ära, brukade svära vid deras namn så ofta som en svår sak förelåg, ja vid namnen på hästar, druider och kvinnor, så som Methodius anser, och Lukianos i sin dialog. Likaså vid vinden och kroksabeln (acinaces), varmed de förstod liv och död, eftersom nämligen somliga har kallat vinden själen, livets början, som kroksabeln, det vill säga kastvapnet, avslutar. Men detta var gemensamt med andra, liksom att svära vid fäderneslandets frihet. [I marginalen: Acinaces] Stort ansågs därför kroksabeln bland krigiska folk; med denna benämning ville de förstå kastvapen, lans, gift, rep, galge och så vidare, så som skall visas utförligare nedan om fördelningen av krigsbytet. [I marginalen: Druiderna] Att de svor vid druiderna var ett högt vittnesbörd, eftersom dessa var män av mer framstående förstånd, som kunde redogöra för och ge bestämning åt alla dolda frågor. [I marginalen: Präster blev kungar] Goterna hade också i sin fäderneärvda sedvänja att viga sina präster till kungar och att ge döda präster gudomliga hedersbetygelser, så som Strabon intygar i bok 7. De hade också Zerita, Comesinus och Abyris, [I marginalen: Hjältarnas namn] vilkas mycket hedervärda minne Dio, Jordanes, Strabon, Suidas och Chrysippos omtalar. [I marginalen: Kung Diceneus] Även Diceneus, goternas kung, som förde hela det underlydande folket över till den pythagoreiska lärans religion, en rättfärdig och ståndaktig man, lärde goterna all filosofi, nedskriven i en bok som har titeln Bellagines. [I marginalen: Bellagines] Under Valens tid anför historieskrivarna Sozomenos och Sokrates, och biskop Theodoretos, en mycket lärd präst bland goterna; detta tror jag var främst bland de goter som besatte de skytiska trakterna intill Asien. [I marginalen: Goter som bebodde Skytien] Men de goternas kungar som stannade kvar i det ursprungliga fäderneslandet svor vid sina gudars gudomligheter och troner och så vidare, så som har sagts. [I marginalen: De ursprungliga goternas sätt att svära] Sedan de blivit undervisade i den kristna religionen svär de vid den högste Guden och hans heliga evangelier att de skall upprätthålla all rättvisa och även religionen; å andra sidan svär också undersåtarna att vara trogna vid tillträdet av varje styre, särskilt riddarna (milites aurati), så som skall framställas nedan när tillfälle ges. ## Liber Octavus, kap. 3 (s. 244–245) (maskinöversättning) Om kröningen och utövandet av kungaämbetet. KAP. 3. [I marginalen: Ederna avläggs] Sedan alltså ederna om att troget upprätthålla religionen, lagarna och sedvänjorna har avlagts och mottagits, skickas sändebuden, hedrade med kungliga gästabud i landskapens namn, hem med kungliga brev om vad som har gjorts och vad kungen befaller. [I marginalen: Landskapens sändebud skickas hem] [I marginalen: Kungens kröning] Sedan kungen slutligen har mottagit kröningen av ärkebiskopen av Uppsala och andra katolska biskopar under sedvanliga ceremonier i närvaro av hela rådet och rikets stormän och adliga personer, är han, i enlighet med förfädernas lovvärda sedvänja, skyldig att med kunglig värdighet resa runt i sitt rikes landskap och sända brev i förväg om när och av vilken orsak han har beslutat att komma, så att stormännen och ståthållarna (satrapae), när de tar emot honom med tillbörliga hedersbetygelser och tjänster, kan överlämna honom till det ena och andra folket, området och landskapet för att hedras. Den främsta prydnaden i denna kungliga ståt består av mycket stora hästar och vapen, liksom beredda för ständig strid. [I marginalen: Kungens väpnade ståt] Inte heller är han under tiden fri från rättskipningen, utan han skipar rätt åt var och en och föreskriver för alla att freden och nyttan skall främjas, sedan straff har fastställts för dem som handlar däremot. [I marginalen: Rätt skipas] Därför tas han emot, varthelst han drar fram, med folkets obeskrivliga iver och med tillönskan att han må leva länge och lyckligt. Och härifrån utgår den vänskap som, förenad med medborgarnas välvilja, brukar vara kungars och furstars säkraste väktare och följeslagare; så länge de är skyddade av den skall de varken frukta yttre eller inre vapen, och dessutom skall de vara mycket lyckliga om de delar sina avsikter med sina vänner och inte gör medborgarna och invånarna någon orätt eller tillåter att sådan görs. Men om någon kung försmår att iaktta en sådan sedvänja och dristar sig att resa runt i riket med främmande och högfärdigt högmod, [I marginalen: Den som föraktar sedvänjorna är i fara] anses han med invånarnas största förbittring som en pliktförgäten och som en överträdare av fäderneslandets lag, och han skall inte vara säker för det rasande folkets hämnd, varthelst han än tar vägen. De håller nämligen för fullkomligt säkert att den som börjar sitt styre med förakt för lagarna hotar att göra många orätt. [I marginalen: Olycklig början] Därför händer honom nästan detsamma som indiernas kung på Taprobane (enligt Plinius bok 6 kap. 22) när han begår brott: att han straffas med döden utan att någon dödar honom, utan genom att alla vänder sig bort och vägrar honom till och med samtalets gemenskap, och han förgörs under en festlig jakt, och blir på så sätt mycket välkommen för vilddjuren och så vidare. Och jag tror inte att vilddjuren här är grymmare än oeniga invånare, [I marginalen: De oeniga liknas vid vilddjur] som nödvändigtvis måste enas med en ny och god kung när han har tagit riket i besittning, för att det inte skall synas som om skadligare fiender lämnas kvar inom riket än de som väntas från främmande folk. ## Liber Octavus, kap. 4 (s. 245–246) (maskinöversättning) Om en god kungs beskaffenhet. KAP. 4. När jag betraktar den mycket lärde historieskrivaren Laurentius Vallas trogna berättelse om det rättmätiga lovordet över den högst upplyste kung Ferdinand, [I marginalen: Ferdinand, Spaniens bäste kung] kan jag inte annat än önska av Herren Gud att en sådan alltid må finnas i Norden som denne var i Väster, nämligen att, liksom han var av upphöjd natur, men likväl fjärran från allt högmod, av förtröstansfullt och oförskräckt sinne, men ödmjuk inför vanvett [osäker tolkning] och sanning; häftig mot de tredskande och brottsliga, men mycket mild mot dem som åberopade nödlägen, fattigdom, sjukdom, ålder och andra skäl till barmhärtighet. [I marginalen: Mycket mild] Likaså att han var en älskare av krigisk ära, men så att han hellre föredrog freden. Likaså frikostig bland de främsta, men endast för religionens och förtjänstens skull. [I marginalen: oklart] Likaså sällan i umgänge med stormännen, men ändå så att han inte stängde dörren för någon behövande, ja befallde att den skulle öppnas, så att var och en vänligt skulle höras och hjälpas när han talade om sin nöd. Likaså att han avskydde oanständighet i handlingar och ord. Likaså att han befallde att mat och vin skulle tillredas inte för frosseriets skull utan efter värdigheten. [I marginalen: Fiende till gycklare] Likaså att han var måttfull i fråga om kärlekslivet även i äktenskapets helgd. Likaså att han inte tillät någon av sina husfolk att föra en sköka in i huset eller att underhålla en utanför, för att han inte skulle ha en förvekligad krigare i kriget. [I marginalen: De förvekligade föraktas] Likaså att han uppmuntrade och hjälpte alla lärda till kunskap i vetenskaperna. Likaså att han inte betalade sold åt någon utom den som med lagligt vittnesbörd visade att han det året hade kommunicerat Herrens kropp och kalken. [I marginalen: De som kommunicerar prisas] Likaså att han var en mycket sträng hämnare av hädare. Likaså att han avskydde tärningsspelare som pester; man anser nämligen att ingenting gott hos en man finns hos tärningsspelare och hädare. [I marginalen: Tärningsspelare är odugliga] Likaså att han vid förläningar av kyrkliga ämbeten (beneficia) gav akt på om det hade beviljats en annan och om en annan var värdigare. Likaså att han inte ville tilldela något mot betalning, för att inte anses girig. [I marginalen: Frikostig] Likaså att han visade alla ett vänligt ansikte, med bibehållen kunglig stränghet. [I marginalen: Stränghet] Likaså att han enligt Paulus Diaconus mening i bok 3 kap. 4, liksom Konstantin, var beredvillig i allmosor, rättvis i domar, mycket försiktig när han dömde, [I marginalen: De bästa egenskaperna hos kungar] ringaktade ingen utan omfattade alla med god vilja, älskade alla och var själv älskad av alla. Dessutom säger samme författare i bok 5 kap. 23, när han talar om en annan kung, att denne var mycket stark till kroppen, främst i djärvhet och lycklig, prydd inte mindre av klokhet än av krafter. [I marginalen: Den bäste kungen] Likaså säger han på ett annat ställe om ytterligare en kung: En from man, katolsk i tron, fast i rättvisan och en mycket frikostig försörjare av de fattiga. [I marginalen: Den bäste fursten] Dessutom tillägger han på ett annat ställe: En furste som i klokhet, skarpsinne och mildhet inte stod efter någon, frikostig mot de välförtjänta, som förföljde de tvetungade med svårt hat, undvek de lösaktigas sällskap, var tålmodig mot fiender, inte förhastad till hämnd utan lätt glömde oförrätter. Dessutom berättar samme Paulus Diaconus i bok 3 kap. 15 detta förunderliga, att det i langobardernas rike inte fanns något våld, inga försåt anstiftades, ingen tvingade någon orättfärdigt till tjänst, ingen plundrades; det fanns inga stölder, inga rån; var och en gick säker utan fruktan dit han ville. [I marginalen: Langobardernas rättvisa rike] Och något liknande, käraste läsare, må du inte dra dig för att lägga märke till i den lilla träbiten som är bunden med ett snöre under kungens högra arm i första kapitlet; därmed betecknas att det länge funnits kungar hos goterna, särskilt en som hette Magnus Ladulås, [I marginalen: Kung Magnus Ladulås] som påbjöd en så stor säkerhet för alla invånare över två tusen italienska mil att ingen anförtrodde sina lador och sin egendom åt mer än järnlås, liksom de som sattes till denna lilla träbit. [I marginalen: Den gyllene säkerheten] Och så iakttogs det länge på guldålderns sätt. Dessutom ser man böcker intill kungens arm; de betecknar landslagarna, lagarna och sedvänjorna som sedan gammalt är föreskrivna och som okränkbart skall iakttas först av kungen och sedan av alla invånare. Och inte utan skäl; ty så mycket av allt som rör upprätthållandet av rättvisan finns i detta sammandrag att man anser att det tillfredsställer alla föreskrifter i vilka band som helst; [I marginalen: Kortfattad rätt i landslagarna] och bland annat titeln De noxalibus actionibus och den andra, Si quadrupes pauperiem fecisse dicatur, eftersom man i dessa landslagar, liksom i dessa titlar, klokt bedömer och bestämmer vad som skall ersättas; och likaså i fråga om de flesta andra ting som är grundade på ren billighet. ## Liber Octavus, kap. 5 (s. 246–247) (maskinöversättning) Om lysande mäns adoption genom vapen. KAP. 5. Eftersom goternas mycket mäktige kung Theoderik ännu på sin tid inte upphörde att iaktta Götalands äldsta furstars sed vid adoption av en son, [I marginalen: Theoderik, goternas kung] har jag velat infoga här hans brev i bok 4, sänt till herulernas kung. Att man genom vapen kan bli son, säger han, är känt för att vara ett stort lovord bland folken; [I marginalen: De tappra] ty ingen är värd att adopteras utom den som är så tapper att han förtjänar att erkännas. I avkomman bedras vi ofta. [I marginalen: De fega] Men de som omdömen har fött kan inte vara fega. Dessa vinner nämligen ynnest inte genom naturen utan genom förtjänster allena, när främlingar binds med själens band. Och så stor kraft finns i denna handling att de hellre vill dö än att något hårt synes tillfogas fäderna. Och därför gör vi dig efter folkens sed och på manligt villkor till son genom den närvarande gåvan, så att du på tillbörligt sätt föds genom vapen, du som befinns vara krigisk. Vi ger dig visserligen hästar, svärd, sköldar och de övriga krigsredskapen; [I marginalen: Krigsredskap] men det som på alla sätt är starkare, våra omdömen, skänker vi dig. Du kommer nämligen att anses som den högste bland folken, du som godkänns genom Theoderiks dom. Tag alltså emot vapen som skall gagna mig och dig. Den begär hängivenhet av dig som hellre ämnar försvara dig. Han prövar ditt sinne och skall inte behöva din tjänst. [I marginalen: Adoptionens form] En sådan adopterar dig, för vars folk man hellre fruktar dig. Goternas stöd är nämligen, med Guds hjälp, känt för herulerna. Vi har gett dig vapen; men folken har sedan länge gett pant på sina dygder. Vi hälsar dig därför med tillbörlig ynnest och låter vårt övriga budskap framföras på modersmålet genom våra sändebud den och den, som tydligt skall förklara vårt brev för er och tillägga det som skall sägas för att bekräfta ynnesten. [I marginalen: Budskapen framförs på modersmålet] ## Liber Octavus, kap. 6 (s. 247–248) (maskinöversättning) Om samma form av adoption. KAP. 6. Det fanns dessutom hos goternas gamla kungar en så sträng iakttagelse i fråga om prövning i vapen att deras äkta söner [I marginalen: Äkta söner] inte intog måltid med fadern vid offentligt eller enskilt bord förrän de av utländska furstar hade förklarats dugliga till vapen; detta intygar också Paulus Diaconus i första boken kap. 23. [I marginalen: Paulus Diaconus] Ty när langobarderna efter vunnen seger hade återvänt till sina egna boplatser, föreslog de sin kung Oduin [I marginalen: Oduin] att gästabud skulle hållas för hans son Albuin, [I marginalen: Albuin] genom vars tapperhet i striden, sedan gepidernas kungs son hade dödats, de hade vunnit segern, så att han som hade varit faderns följeslagare i faran också skulle vara det vid gästabudet. Oduin svarade dem att han ingalunda kunde göra detta, för att inte bryta mot folkets bruk. [I marginalen: Följeslagare i fara och vid bägare] Ni vet, sade han, att det inte är sedvänja hos oss att kungens son äter med fadern, om han inte först har mottagit vapen av ett främmande folks kung. När Albuin hade hört detta av fadern tog han med sig fyrtio ynglingar och begav sig till Turismundus, gepidernas kung, vars son han tidigare hade dödat i kriget, för att begära vapnens insignier. [I marginalen: Turismundus, gepidernas kung] Kungen tog vänligt emot honom, anordnade ett gästabud och satte honom vid sin högra sida, där hans tidigare dräpte son brukade sitta; [I marginalen: Ett förtroende som knappast kan efterliknas] när fadern likväl tänkte på detta drog han djupa suckar och fann sonens utbyte svårt. När därför kungens andre son och hovmännen drog sina vapen och ville hämnas detta, tyglade kungen dem under fruktansvärt hot och försäkrade att det vore en ogudaktig seger om någon dödade en gäst i sitt eget hus; [I marginalen: Ogudaktig seger att döda en gäst] därför bestämde han också att var och en skulle återvända till det glada gästabudet; och han tog sin dräpte sons vapen, överlämnade dem åt Albuin och sände honom tillbaka i fred och välbehållen till faderns rike. Sedan han därefter hade blivit faderns bordsgäst berättade han allt i tur och ordning och förtjänade stort lov för en så stor djärvhet; men Turismundus förtjänade mycket större lov för den mycket ståndaktiga trohet som han hade iakttagit mot en mycket vildsint gäst. [I marginalen: Lov uppstår för djärvhet] Det är också en vedertagen uppfattning bland människor, liksom en stadga för krigarmän, att en kung kan skapa en krigare av riddarståndet, det vill säga av riddarvärdigheten, även om han före sin kröning inte hade upptagits i detta stånd; [I marginalen: Riddarvärdigheten] ty detta innefattas under den kungliga höghetens myndighet, liksom en krans av rosor över det gyllene diademet. [I marginalen: Rosenkransen] ## Liber Octavus, kap. 7 (s. 248–249) (maskinöversättning) Om den militära uppfostran av lysande och adliga gossar. KAP. 7. Hos de gamla goterna var omsorgen om gossarnas stränga uppfostran inte den minsta; dem bemödade de sig att enligt gemensam lag inskriva i krigsövningar och krig, så att fäderneslandet i varje händelse skulle ha sådana försvarare som förfäderna i forna tider hade fostrat till efterföljare. [I marginalen: Krigiska inrättningar] Och detta sätt iakttogs i främsta rummet, vilket också består i nuvarande tid. Fordom fick gossar som nyss lämnat vaggan erfara riset och modersbröstet; [I marginalen: Mödrarna ger spädbarnen ris och bröst] först pryglades de i mycket heta bad svårt tills blodet flöt, sedan stöttes de ner i iskallt vatten nästan med livsfara, så att de därifrån fick fastare lemmar än genom någon lakedaimonisk smörjelse (caeroma), [I marginalen: Lakedaimonierna] med vilken dessa härdade sina gossar att uthärda hetta och köld; också så som de spartanska gossarna [I marginalen: Spartanerna] vid altaret utsattes för slag så att mycket blod kom ut ur inälvorna, ibland till och med så att man befarade döden; av dem skrek inte bara ingen någonsin, utan ingen ens stönade, för att de skulle insupa det stränga leverne som Lykurgos [I marginalen: Lykurgos] genom långt bruk av klokhet lärde sina lakedaimonier, från spädaste barndom och med modersmjölken. Ty nyfödda gossar bar de först till elden och härdade dem med sträng köld [I marginalen: Gossarna härdas med eld och köld] och med vågor; sedan, när de blivit äldre, tar de emot mycket svåra slag på kroppen och ansiktet och uthärdar dem under sådan tystnad att de inte vågar visa otålighet vare sig genom ögonens rörelse eller genom fruktan. [I marginalen: De rubbas varken av rörelse eller fruktan] De undviker fjädrar och veklighet. Under tiden tjänar ett täcke dem till klädsel. Mat och dryck är kraftiga. De ligger hellre på bräder än på fjäderbäddar och liknande mycket hårda ting, för att de skall få fastare lemmar och lemmar som är mer dugliga för alla motgångar. Men eftersom Ludvig, Ungerns kung, hade fostrats mycket veklig, brukade han ofta klandra sina skaffare (promi), för att han, om han kanske flydde ur kriget, inte skulle kunna rädda livet med vilken bondekost som helst som han av en slump hade skaffat sig, så som utgången sedan bevisade. ## Liber Octavus, kap. 8 (s. 249) (maskinöversättning) Om ridningens grunder och sätt. KAP. 8. Därefter (så som Strabon nämner i bok 11 om den persiska skolan) undervisas ynglingarna noga i ivrig övning i ridning, spjutkastning och bågskytte, vilken skall hållas i ära hos furstarna; och bland annat sätts en tung hjälm på deras huvud [I marginalen: Tung hjälm] och en lång stång (contus) i deras hand, [I marginalen: Lång stång] för att de skall lära sig och bevara ridningens sed, inte så mycket kraftfullt som anständigt, alltid med upprätt nacke. Dessutom hängs en sköld på ryggen, [I marginalen: Sköld] för att de, när de ser sig om, skall lära sig att mer uppmärksamt akta sig för försåt som möter; också därför att det är den götiska adelns äldsta sed att med sådana insignier, nämligen hjälm, lans och sköld, gå till furstarnas offentliga möten [I marginalen: Bruket att gå till furstarnas möte] och med sådana vapen försvara fäderneslandets frihet och rättvisa. Dessutom, för att andra folks krigserfarenhet inte skall förbli okänd, sänds sådana ynglingar till avlägsna furstehov [I marginalen: Skälen till att sända ut rekryter] för att lära sig seder, språk, skillnader mellan personer, ländernas lynne, stridernas och slagordningarnas ordning, så att de inte stiger upp till styret okunniga. Somliga lyckas dock inte återvända till fäderneslandet förrän de skall regera. [I marginalen: Att återvända och regera] Det var också gamla furstars sed att ömsesidigt ta emot varandras söners hår, så att de, när de klippte håret, blev deras fäder, och att skicka tillbaka sådana prydda med kungliga gåvor. Goterna klipper dock inte håret, [I marginalen: Seden att klippa håret] utan fäster på dem tätt slutande hjälmar eller kaskar och pansar, och föreskriver att de skall bestiga starkare hästar och om vintern bedriva fruktansvärda jakter, och växelvis under den kallaste köld beväpnade spela vaktpost, liksom för att avvärja livsfara vid någon fientlig belägring; [I marginalen: Övningar] detta brukar ske oftare om vintern än om sommaren. Vopiscus har också i Probus levnad att alla ynglingar i sitt artonde år brukade kallas till krigstjänst, inte till röveri; [I marginalen: Ynglingarna inskrivs till krigstjänst vid 18 år] i det fallet var det inte skamligt att beröva en omyndig eller svag livet, annars var det ingalunda tillåtet, på grund av den militära ordningen. ## Liber Octavus, kap. 9 (s. 249–250) (maskinöversättning) Om valet av rekryter till vapen. KAP. 9. Genom dessa bilder visas delvis med vilket bruk goternas, svearnas och norrmännens kungar och andra furstar i Norden fordom inrättade kungliga ämbeten och landskapsämbeten och i nuvarande tid fördelar dem. Därför ansåg de de rekryter (tirones) vara mer lysande i krigsvapen än alla andra, [I marginalen: De mer lysande rekryterna] som redan i barndomens blomning med mogna seder tyglade den slippriga åldern, som ingenting är brottsligare än när den släppts lös i dåliga vanor. Ty den anses varken trogen mot fursten eller nyttig för fäderneslandet eller dräglig för kamraterna eller behaglig [osäker tolkning] för någon, om den inte genom militär stränghet förts tillbaka till dugliga seder, [I marginalen: Mycket dåliga seder hos ynglingar av högre stånd] så att i det fallet mycket tappra försvarare av fäderneslandet kan fostras, åt vilka styret av landskapen säkrare kan anförtros. Men för att sådana ynglingar inte skall fjättras av de militära disciplinerna med oavbruten stränghet, upprättar och upphöjer den kungliga frikostigheten dem alltid och utrustar dem med särskilda gåvor, genom vilka de binder sig till kunglig trohet med fastare tjänster, så att de oförskräckt skall gå in i vilken strid och livsfara som helst. [I marginalen: Gåvor ges åt rekryterna] Gåvor av svärd, armborst, kograr, hjälmar, bröstharnesk, pansar, sköldbucklor, spjut (frameae) och krigshästar och större hästar, och därtill hörande förläningar (feuda); [I marginalen: Förläningar] till alla dessa är efter gammalt bruk knutna särskilda ordformler och skäl för varför de var för sig ges eller tas emot. [I marginalen: Mansdräkten] Med sådana gåvor och tecken iklär de sig nämligen från den stunden mansdräkten (toga virilis) och friheten, genom vilken det är tillåtet för dem att utan förmyndare ha full förvaltning av sin egendom, att djärvare delta i krigiska sammandrabbningar och förtjäna större sold och byte, och slutligen att i alla militära domar avge fastare vittnesbörd och utslag, [I marginalen: Gammal suen] så som Cassiodorus intygar i bok 1 bland goterkungen Theoderiks brev i denna form: ## Liber Octavus, kap. 10 (s. 250–251) (maskinöversättning) Om detsamma genom ett yttre bruk. KAP. 10. [I marginalen: Dygd] Hos goterna gör tapperheten åldern laglig, så att den som förmår genomborra fienden redan förpliktas att freda sig från varje fel. Detta intygar också Paulus Diaconus i bok 1 om langobarderna, som, för att kunna öka antalet krigare, [I marginalen: Krigarna blir fler] förde flera som ryckts ur trälokets ok över till frihetens ställning; och för att deras frihet skulle kunna anses gällande stadfäste de den på sedvanligt sätt genom en pil, varvid de för sakens fasthet ändå mumlade vissa ord på modersmålet, [I marginalen: Ord på modersmålet] som endast lyder: Må gudarna adla dig genom denna pil och förgöra dig, när du är otrogen mot fäderneslandet och fursten. Inte heller får Saxos vittnesbörd i bok 2 förbigås, att stormän som skulle inträda vid hovet fordom brukade förplikta början av sin tjänst åt furstarna med löfte om någon stor sak och begynna sin lärotid med tapperhet. [I marginalen: Lärotiden skall börja med tapperhet] Men vid de främmande kungliga hoven i Götaland och Sverige förtjänade de aldrig att anses ha full trohet, om de inte, sedan trohetsed avlagts, hade tagit emot ett draget svärd eller en dolk vid spetsen ur furstens hand och som hans gåva, [I marginalen: Försiktighetsmått] för att de inte, sedan de tagit fäste, skulle vända själva svärdet mot givarens inälvor; så som det är känt att det har hänt för länge sedan, när den som, sedan de gamlas sedvänja ändrats, gav fästet i stället för spetsen åt en otacksam fick uthärda en hämnare. [I marginalen: Fanbärare] Fanbärare eller främste befälhavare (primipili), män lysande genom tapperhet och adel och utrustade med enastående styrka, insätter de endast genom att överlämna fälttecknet, eftersom de enligt krigets lag inser att de skall försvara det lika som sin ära och sitt liv; till dem fogar de också mycket djärva livvakter, [I marginalen: Livvakter] som har skarpa tveeggade yxor och järnklot hängande vid bältet; [I marginalen: Järnklot] med dem kan de, när det behövs, genom kast på nära håll fälla den hotande fienden, där han inte kan övervinnas med de tveeggade svärden. ## Liber Octavus, kap. 11 (s. 251–252) (maskinöversättning) Om de stridandes olika åldrar. KAP. 11. Under skilda tider iakttogs bland goternas gamla furstar motsatta sedvänjor vid förandet av ryttarkrig. [I marginalen: Olika sedvänjor] Somliga brukade nämligen ge unga män unga och vilda hästar; men dessa vann sällan seger, ty de använde för stor snabbhet och störtade ner i branter och i fördärv. Andra gav däremot häftiga och unga hästar åt veteraner som skulle gå in i striden; [I marginalen: Sättet att segra] och dessa vann triumferande segrar; ty genom ryttarens dygd tyglades hästens vildhet, så att han angrep fienden inte så mycket förhastat som klokt. [I marginalen: Fienden skall övervinnas klokt] Därför iakttogs länge hos de flesta furstar den regeln, som bruk, att yngre och vildare män i striderna använde gamla hästar, och gamla och stadgade krigare unga hästar, som om alla strider säkrare kunde avgöras genom denna sorts måttfullhet. Men vad Vopiscus nämner om en mycket snabb häst i levnadsteckningen över kejsar Probus, som soldaterna omfattade med väldig kärlek, skall jag inte dra mig för att infoga här. [I marginalen: Kejsar Probus] När Probus, säger han, fördelade bytet så rättvist bland sina soldater att han inte behöll något utom kastvapen och vapen åt sig själv, [I marginalen: Bytet rättvist fördelat] och när dessutom bland bytet (om det var från alanerna eller från något annat folk är osäkert) en häst hittades, varken vacker eller stor, [I marginalen: En mycket snabb häst] som, efter vad fångarna berättade, sades löpa hundra mil om dagen, så att han höll i under åtta eller tio dagar, och alla trodde att Probus skulle behålla ett sådant djur åt sig själv, sade han först: Denna häst passar bättre en flyende soldat än en tapper. [I marginalen: Flyende soldater] Sedan befallde han soldaterna att lägga sina namn i en urna, för att någon, dragen genom lott, skulle få den; och eftersom det i hären fanns några andra med namnet Probus, fyra soldater, hände det av en slump att den kom upp först som hade namnet Probus, [I marginalen: Fyra med namnet Probus] fastän själve befälhavaren Probus namn inte hade lagts i. Men när dessa fyra soldater tvistade sinsemellan och var och en försvarade lotten åt sig, befallde han att urnan skulle skakas på nytt; men också andra gången kom Probus namn upp. [I marginalen: Lotturnan] Och när han hade gjort det en tredje och en fjärde gång, föll Probus namn ut den fjärde gången. Då tillägnade hela hären befälhavaren Probus denna häst, och även de soldater vars namn hade kommit ut ville det. ## Liber Octavus, kap. 12 (s. 252) (maskinöversättning) Ytterligare om en annan hästs beskaffenhet. KAP. 12. Herodotos berättar dessutom i bok 5 om perserbefälhavaren Artybios förunderliga häst, [I marginalen: En förunderlig häst] som var lärd att resa sig mot en beväpnad man; när hans motståndare, cyprioternas anförare Onesilos, hörde detta, sade han till sin vapendragare [I marginalen: En skicklig vapendragare] (han var nämligen kunnig i krigskonsten och i övrigt full av skicklighet): [I marginalen: Ett krigiskt förslag] Jag hör att Artybios häst är lärd att resa sig och med fötterna och munnen på en gång göra slut på den mot vilken han drivs fram; tänk därför snabbt efter och säg om du hellre vill ta dig an att hugga hästen eller Artybios själv. Tjänaren sade till honom: Jag, konung, är beredd att göra både det ena och det andra och överhuvudtaget vad du än befaller. Jag skall dock säga vad jag anser vara mer gagneligt för din sak: att en kung och befälhavare bör strida med en kung och befälhavare. [I marginalen: Det anstår en kung att strida med en kung] Ty antingen du dödar en sådan, blir det en ära för dig, eller om du, vilket må vara fjärran, dödas av en sådan, vilket är det andra fallet, är det halva olyckan. Men tjänare bör drabba samman med fiendernas tjänare. [I marginalen: Tjänare med tjänare] Ty vad hästen beträffar finns det inget skäl att du skall frukta hans konst. Jag lovar dig nämligen att han hädanefter inte skall resa sig mot någon. Sedan denne hade sagt detta drabbade härarna snart samman; och medan slagordningarna stred skedde följande kring befälhavarna: När Artybios red mot Onesilos på den häst som han satt på, slog Onesilos, så som han hade kommit överens med vapendragaren, själv den anfallande Artybios, medan hans vapendragare med en lie högg av hästens lyfta fötter när den kastade dem mot Onesilos sköld; [I marginalen: Skölden huggs av] genom detta hugg störtade Artybios, persernas befälhavare, där tillsammans med hästen. [I marginalen: Kungens huvud avhugget] Medan de övriga var upptagna av striden dödas dock Onesilos i detta slag, och hans avhuggna huvud förs på ett spjut in i staden som han hade belägrat och hängs upp över portarna; och när det hade tömts, fyllde en bisvärm som kommit in det med vaxkaka; [I marginalen: En bisvärm fyller huvudet med vaxkaka och honung] och därför begravdes det snart hedersamt och vördas varje år av invånarna. ## Liber Octavus, kap. 13 (s. 252–253) (maskinöversättning) Om goternas gamla krigsväsendes bruk. KAP. 13. [I marginalen: Tunga kaskar] Fordom hade de tunga kaskar, smidda av en inte tillräckligt polerad hand i enlighet med den råa tiden, [I marginalen: Läderharnesk] dessutom tjocka harnesk, dels av järn, dels av läder, dels av filt, sydda med lin och ull, på liknande sätt armskenor av järn och handskar. De bar också täta och långa spjut, så som Prokopios nämner i bok 2 med dessa ord: Ty när goterna först av alla kom med täta och långa spjut, [I marginalen: Täta spjut] stod perserna inte emot utan vände sig till flykt. [I marginalen: Perserna drivs på flykt] Också de pansarklädda ryttarna (cataphracti) använder långa stänger. Samme författare försäkrar också att de götiska ryttarna brukade använda kastvapen och svärd; [I marginalen: Kastvapen och svärd] denna uppgift bekräftar Jordanes. Han säger nämligen: Jag tror att det var ett förunderligt skådespel, där (nämligen efter Attilas död) alla kunde se goten strida med spjut [osäker tolkning], [I marginalen: Goterna] gepiden rasa med svärdet, rugen bryta alla vapen i sina egna sår [osäker tolkning], [I marginalen: Gepiderna] sveben strida till fots, hunnen med pil, [I marginalen: Sveberna] alanen ordna sin slagordning med tung, herulen med lätt beväpning. [I marginalen: Hunnerna] [I marginalen: Alanerna] [I marginalen: Herulerna] Dessutom försäkrar Herodotos i bok 1 mot slutet att massageterna, sedan perserkungen Kyros hade dödats av deras drottning Tomyris, [I marginalen: Massageterna] hade klädsel och levnadssätt likt det skytiska och stred tappert både till häst och till fots. De är nämligen dugliga i båda slagen och bär bågar och spjut och sangares, det vill säga dolkar, enligt sin sed, [I marginalen: Sangares] och använder i allt guld och koppar: koppar i allt som hör till spjut, kogrer och sangares, [I marginalen: Kopparns bruk] men guld i allt som avser prydnaden av huvudet och bältena. [I marginalen: Guldets bruk] Likaså omger de hästarnas bringor med bröstharnesk av koppar och använder guld kring betslen och kogrerna, men använder alls inte järn och silver; [I marginalen: Järnets brist] ty fastän det i deras land finns ett omätligt överflöd av guld och koppar, finns där dock inget järn och silver. Men i deras ursprungliga fädernesland, nämligen Götaland, använde de fordom guldet, som den värdigare metallen, av vördnad för sina gudomligheter till prydnad för det högsta templet (så som har sagts i första boken) med obeskrivlig prakt. Också i dag är det genom fastställd lag föreskrivet att bjällror av koppar eller silver skall bindas vid de avstympade svansarna på bakåtsparkande hästar, för att det okrigiska slaget av människor skall undvika faran när de hör ljudet. [I marginalen: Silverbjällror] Men de som har större bruk av silver har breda bälten (kallade silffschena), [I marginalen: Silffschena] uppresta mitt på ryggen såväl till prydnad som till skydd, och även andra insignier med vilka hovets värdighet hålls i ära. ## Liber Octavus, kap. 14 (s. 253–254) (maskinöversättning) Om ryttarnas övriga forntida bruk. KAP. 14. Den gamla tiden använde också sporrar av ovanlig storlek, avlånga och breda i sporrhjulens vidd. [I marginalen: Avlånga och breda sporrar] Dessutom benskenor, smidda med en ganska olämplig tillbakaböjning genom att den främre delen kröktes uppåt, utan att det alls fanns någon nytta därmed, så som jag såg i min barndom för sextio år sedan; [I marginalen: Tillbakaböjda och olämpliga benskenor] och nu förvaras de som sevärdhet på vissa adelsmäns borgar. Dessutom var kläderna, eller de militära små tunikorna, så korta och veckade [I marginalen: Korta och veckade kläder] att de knappt täckte länderna nedtill, och upptill så gallerformigt genombrutna och delade att de varken täckte skulderbladen eller nedhängande hår höll ute köldens skada, särskilt hos de legosoldater åt vilka längre hår inte medgavs, [I marginalen: Klippta soldater] utan endast åt furstarna, särskilt kungasönerna, som förblev oklippta från barndomen, så att håret föll ner bakom dem, och det hängde åtskilt på båda sidor från pannan; dock inte okammat, smutsigt och orent på turkarnas sätt, [I marginalen: Turkarnas okammade hår] eller å andra sidan krusat, utan överhällt med dyrbara salvor, så som Agathias utförligare försäkrar i bok 1 om goterkriget. Det var också de gamla filosofernas sed att gå långhåriga; [I marginalen: Långhåriga filosofer] så blev också den seden antagen i anseende att människor av det skändligaste leverne med nedhängande hår låtsades vara stoiker. [I marginalen: Låtsade stoiker] Eftersom det ovan har nämnts om täta spjut och stänger, får Paulus Diaconus bok 5 kap. 10 inte förbigås, där han försäkrar att en viss Amalongus, [I marginalen: Amalongus] som brukade bära kungens stång, kraftigt slog en viss liten grek med samma stång med båda händerna, lyfte honom från sadeln som han red på och höjde honom i luften över sitt huvud; [I marginalen: Den lille greken lyft med stången] slagen av omätlig skräck vid detta skådespel vände grekernas här sig till flykt och nedhöggs i yttersta fördärv. Därav uppstod en gladare triumf, som gladde alla, eftersom den hade vunnits utan blodsutgjutelse. Så också Posthumius Libertus [I marginalen: Posthumius Libertus] under sitt konsulat, som först av alla drog in i staden med ovation, eftersom han hade utfört saken lätt utan blod, så som Plinius intygar i bok 15 kap. 29. Härifrån framgår också att den seden har införts och iakttagits att triumfatorer rider helt öppet [osäker tolkning] när de drar in i städerna, [I marginalen: Triumfatorer rider öppet] ja till och med att, så som samme Plinius försäkrar i samma boks sista kapitel, lagerblad fästs på triumfatorernas lansar och stänger som tecken på seger; [I marginalen: Lagerblad] så binds hos nordborna, som saknar lager, rävsvansar eller vargsvansar vid krigsspjuten såväl i krig som i militära triumfer, [I marginalen: Rävsvansar eller vargsvansar] fastän det snarare sker till förakt för fienderna. ## Liber Octavus, kap. 15 (s. 254–255) (maskinöversättning) Om krigsövningar och discipliner. KAP. 15. Det var en sed som fordom ständigt iakttogs och som också i dag iakttas hos nordborna, att ryttare iklädda full rustning [I marginalen: Beväpnade ryttare] från plan mark och från varje av naturen ojämnt ställe besteg höga och sadlade hästar, särskilt på hal is och på snöfält, [I marginalen: Snö- och isfält] där krigen brukar föras oftare och häftigare, så som skall visas nedan om vinterstriden, i synnerhet på grund av den tunga beväpningen och de täta spjut som de i allmänhet använder mot fienderna; detta anses hos dem ingalunda orimligt, så som Caesar nämner om svebernas seder. Han säger nämligen: I ryttarstrider [I marginalen: Ryttarstrider] hoppar de ofta av hästarna och strider till fots, och de har vant hästarna vid att stå kvar på samma ställe, [I marginalen: Hästarna står kvar] och dit drar de sig snabbt tillbaka när det behövs. Inte heller anses något enligt deras seder skamligare eller vekligare än att använda sadlar. Därför vågar de, hur få de än är, gå mot vilket antal sadlade ryttare som helst; och sådana hästar kallas desultorii, [I marginalen: Desultoriska hästar] eftersom ryttarna lätt hoppar av dem; dem kallar grekerna och latinarna också celetes. [I marginalen: Celetes] Dessutom är en annan götisk krigsdisciplin att de brukar, fullt beväpnade, i hästarnas brådstörtade lopp förflytta sig från en häst till en annan och därefter till en tredje, när striderna trängde på, utan att röra marken, och också att de lutar sig bakåt på hästen, reser sig eller böjer sig, rör sig upp och ner, och växlar med kastspjut eller lans, [I marginalen: Ryttarnas disciplin] så som Prokopios i bok 3 vittnar utförligt om goterkungen Totilas smidighet, när han säger: [I marginalen: Kung Totilas smidighet] Han hade gått fram iklädd vapen rikligt prydda med guld och kändes igen på hästen, liksom på de mycket präktiga seldonen, så också på kastspjutet och lansen, och på den purpurfärgade och kungliga dräkten, och särskilt på den nämnda hästen, på vilken han red, av förunderlig storlek. [I marginalen: En häst av förunderlig storlek] Mitt på fältet hade han, som en man kunnig i krigskonsten, gått fram lekande, i det han eggade hästen åt olika håll med sporrarna och smidigt drev den runt i en ring med tyglarna, och medan han red kastade han spjutet lämpligt uppåt i luften och, när det åter föll mot marken, flyttade han det raskt över från hand till hand [I marginalen: Kunnig i att fånga spjutet igen] och satte största ära i denna konst, och lutade sig bakåt över hästen och böjde sig åt båda sidor mot marken och omväxlande åt sidorna, såsom en som från barndomen hade blivit lärd konsten att hoppa mellan hästar och att dansa, och att utföra dessa lekar. ## Liber Octavus, kap. 16 (s. 255–256) (maskinöversättning) Ytterligare om krigsövningar. KAP. 16. De förnämare nordiska ryttarna brukar också kalla sina hästar till sig med egna namn, tecken och bestämda färger, [I marginalen: Hästarna får namn] för att de, när hästarna på hundars sätt [osäker tolkning] går fritt fram i obanade trakter, avsides, på klippor och i kärr, skall ha dem som hjälpare, så att de, när de stöder sig med händerna mot deras manar, inte duker under för plötslig trötthet. Om dem vittnar Saxo mycket i bok 14 och på andra ställen; men ännu ingående berättar Solinus något om hästarnas förunderliga tillgivenhet och förstånd och anför bland annat från Plinius: När segraren ville plundra skyternas kung, som dödats i envig, sargades han av hans häst med sparkar och bett. [I marginalen: Hästen dödar sin herres dråpare] Dessutom, när Antiochos hade underkuvat galaterna i strid, steg han triumferande upp på hästen som tillhört anföraren vid namn Centaretrius, som hade fallit i slaget; och den föraktade betslen och den tyranniske ryttaren i så hög grad att den med avsikt böjde sig och genom fallet krossade och dödade både sig själv och ryttaren, så som skall sägas i följande kapitel. Sannerligen skulle priset på sådana hästar i nuvarande tid förtjäna en hög grad, [I marginalen: Få hästar dödar nu tyranner] om genom deras konst eller natur lika många ogudaktiga och grymma tyranner kunde störtas och förgöras som alltför fruktsamma föräldrar föder till mångas obotliga olycka. [I marginalen: Tyrannernas alltför fruktsamma föräldrar] ## Liber Octavus, kap. 17 (s. 256–257) (maskinöversättning) Om vissa hästars lömskhet. KAP. 17. [I marginalen: Västgötarnas modiga hästar] Hos västgötarna finns hästar som är inte mindre vackra än modiga och mycket förträffliga till att gå in i alla strider och bära bördor, eftersom de härstammar från en mycket vild hästras som för det mesta har fötts upp på vinterbeten; och därför köps de med stor iver av alla, särskilt av adliga och krigiska män, till tämligen högt pris. Men när sådana hästar genom någon händelse tas ifrån sina rättmätiga ägare genom rov eller stöld eller genom någon annan försumlighet, visar de aldrig eller sällan sina nya ryttare en så livlig anda eller en så fast säkerhet i faror som de med förunderlig smidighet brukade visa sina förra uppfödare. [I marginalen: Hästarna svarar sina egna på hemliga tecken] Dessa lär dem nämligen hemliga tecken genom röst, ljud och beröring; påminda av dessa går de muntrare till det befallda än om de drevs med sporrar; ja, när sådana tecken inte uppfattas av ryttarna, tillfogar de dessa två livsfaror [I marginalen: Två livsfaror] eller döden själv. Antingen griper de nämligen betslet med munnen, sänker huvudet mellan benen och lyfter länderna högt och kastar ryttaren framåt från ryggen, eller också reser de sig på bakbenen och utsätter honom för att falla baklänges på rygg, så att det är omöjligt att ryttarens nacke inte bryts eller att huvudet inte krossas. Jag förtiger här med avsikt fall med vissa furstar och lysande män i Norden som omkom på detta sätt. Ty de som med våld eller egenmäktigt tar sådana hästar från de första uppfödarna, och försmår att fråga med vilka tecken de skall styras, får genast erfara hur ystra de är. [I marginalen: Tecken att akta sig för hos hästen] Men under de senare åren har ett medel att tämja så vilda hästar funnits som är lämpligare än i någon tidigare tid, så att aldrig eller sällan, om inte skamlig försumlighet tillstöter, någon kastas av hästarna, särskilt också eftersom alla ridredskap, på alla sätt avpassade, ger säkerhet. [I marginalen: Starka redskap ger säkerhet] ## Liber Octavus, kap. 18 (s. 257–258) (maskinöversättning) Om utländska exempel på illvilliga dragdjur. KAP. 18. Eftersom nordens folk knappast har kännedom om hurdan den seianska hästen var, [I marginalen: Den seianska hästen] om vilken de flesta kan berätta mer kanske på grund av dess välbekanta namn än på grund av dess olycksbringande utgång. Den var alltså sådan att så många som på grund av dess utomordentliga förträfflighet ville rida den, lika många störtade i fördärv och död. Det försäkras nämligen att den var av ovanlig storlek, med hög hals, purpurröd till färgen, med gul och yvig man och utmärkt genom hästars övriga förtjänster; men den som ägde den fördes likväl i fördärv med hela sitt hus, sin familj och sin förmögenhet. [I marginalen: Hästens förste ägare omkom] Det är sålunda känt att Gnaeus Seius, dess förste herre, sedan han dömts till döden av Marcus Antonius, slutade sitt liv genom ett ömkligt straff. Vid samma tid tog konsuln Dolabella, när han reste till Syrien, rörd av ryktet om denna häst, vägen om Argos och köpte den för hundratusen sestertier, men själv blev han snart belägrad och dödad i Syrien under inbördeskriget. Därefter förde Gaius Cassius, som hade belägrat Dolabella, bort samma häst; det är uppenbart att denne Cassius sedan, efter att ha besegrat partherna och sedan hans här hade slagits på flykten, led en ömklig död. Därefter sökte Antonius, sedan seger vunnits efter Cassius undergång, efter denna berömda häst, och snart, sedan han kommit i besittning av den, omkom han besegrad och övergiven genom en ömklig undergång. Hur det än må vara, tror jag att man här bör tillfoga, och mycket akta sig för, att hästar som i strider eller annorstädes träffats av pilar i sidan, i naveln eller i länderna, ofta reser sig på bakbenen och faller baklänges med ryttaren, [I marginalen: Försiktighet med sårad häst] så som Herodotos på många ställen intygar om parthernas hästar. Det finns också, som ett likadant ordspråk, den allmänna berättelsen om det tolosanska guldet, att var och en som rörde det genom att föra bort det från templen omkom genom en ömklig och plågsam död, [I marginalen: Det tolosanska guldet] så som Strabon har gjort uppenbart i bok 4. Det tolosanska guldet var alltså, enligt Justinus bok 32, [I marginalen: Det tolosanska guldets mängd] femtio gånger hundratusen skålpund (pondo) silver och hundratiotusen skålpund guld; denna helgerånande handling blev orsak till undergången för Caepio och hans här. Ett pondo innehåller, enligt Budaeus tolkning i De asse, tio skålpund (librae). [I marginalen: Pondo] ## Liber Octavus, kap. 19 (s. 258–259) (maskinöversättning) Om krigsövningar. KAP. 19. Bland de nordiska krigarnas, eller ryttarnas, övriga övningar var en den främsta, att den som försökte gå in i dem och fullfölja dem inte på något sätt skulle tveka om att han under sträng tålighet skulle underkasta sig en järnhård disciplin: [I marginalen: Hårdaste tålighet] först att han skulle gå in i början av alla strider mot de grymmaste elementen, nämligen att hålla vintervakter i isiga läger och inte låta sig ryckas bort från platsen genom någon köld eller rasande storm; [I marginalen: Fruktansvärda övningar] sedan att uthärda hunger och hetta dag och natt när nöden trängde på; dessutom att driva hästarna till varje slags anfall och rörelse i strid, att svänga stängerna runt axlarna och att tvinga hästarna att hoppa över diken, gärdesgårdar och bjälkar, så att han i krigslekar under blomstrande fred, som mycket sällan ses hos krigiska folk, [I marginalen: Fred är mycket sällsynt hos nordborna] ständigt skulle lära det som han sedan, när han stred i de häftigaste striderna för fäderneslandets frihet, skulle iaktta som en regel. Genom denna flit stärkte krigslagen soldaternas sinnen genom ständig övning; [I marginalen: Krigslagen] ty den tvingade dem både att löpa och att smidigt hoppa upp på hästen och att beväpnade röra sig i dans och att bli bedövade av trumpeten som blåste signal, så att de inte, kanske genom vila och lättja, sedan de glömt kriget eller blivit okunniga om det, skulle förvekligas i verkliga strider eller förfalla till skamlig flykt. [I marginalen: Lättja skall tas bort från soldaterna] Ty liksom lättja är fördärvlig i varje sak, så är den skadlig och avskyvärd i krigsdisciplinerna. Ty under den störtar soldatklassen av människor, som av sin egen natur är benägen att rubba och bringa i oordning de bäst ordnade förhållanden, genast in i tusen uppror och förräderier; [I marginalen: Upproriska soldater brukar förråda sina herrar] och först förråder de sina egna furstar, genom vilkas försumlighet de tillåts gå sysslolösa eller leva lössläppt, antingen till fienderna genom ett förräderi anordnat inifrån, eller också utlämnar de dem i öppen strid för att grymt dödas. Men långt mer avskyvärd är lättjan när den synes tas upp av de högsta furstarna själva till undersåtarnas försvagning, så som stora författare berättar att Heliogabalus lämnade ett skändligt exempel åt eftervärlden; [I marginalen: Heliogabalus] han dödades slutligen, efter att ha bedrivit oändliga dårskaper, av gycklare och släpades på det smutsigaste sätt genom gatorna och kloakerna och sänktes ner i Tibern. [I marginalen: Gallienus] Detsamma gäller om Gallienus, en mycket slö människa, och om andra liknande vidunder av naturen finns oändliga exempel. ## Liber Octavus, kap. 20 (s. 259) (maskinöversättning) Ytterligare om samma utländska krigsövningar. KAP. 20. Franciscus Irenicus nämner dessutom i bok 2 kap. 24 att det var vanligt bland tyskarna att vända hästarna i ring och att lyfta dem i höjden; [I marginalen: Hästarna vänds i ring] men jag försäkrar att det först hos de nordiska goterna i hög grad var i bruk att vända hästarna i ring och att det består som ständig disciplin. Men seden att lyfta hästarna i höjden har avskaffats och bringats i förakt av de skäl som anförts ovan, eftersom de ansåg att det var lika lämpligt att från en häst som rest sig på sina två bakben strida, liksom en beväpnad tvåfoting, att angripa en fiende som kryper på marken med händer och fötter med stången. Ty liksom naturen vackert har föreskrivit varje levande varelse krafter i de enskilda lemmarna, [I marginalen: Lemmarnas föreskrivna krafter] så skall man också använda dem på ett mer passande sätt. Men hur farligt och onyttigt det är att strida från en häst som lyfts upp kan ses ovan i kap. 18 och kap. 17. [I marginalen: Hästarnas uppsittning] För övrigt försäkrar Vegetius detta i bok 1 Om krigsväsendet: Hästarnas uppsittning (salitio) har alltid strängt fordrats inte bara av rekryterna utan också av de avlönade soldaterna; och så stor omsorg brukade man ägna detta att de lärde sig att hoppa upp och hoppa av inte bara från höger utan också från vänster sida [osäker tolkning]. Detta gjorde de nämligen genom ständig övning, för att de som så ivrigt övade sig i fred utan dröjsmål skulle sitta upp i stridens tumult. [I marginalen: Inget dröjsmål vid uppsittningen på hästarna] Densamme i bok 3: Pansarklädda hästar är visserligen skyddade mot sår på grund av de skydd och vapen som de bär, men på grund av vapnens hinder och tyngd är det lätt att fånga dem, [I marginalen: Tyngdernas hinder] eftersom de i strid oftare är utsatta mot spridda fotsoldater än mot ryttare. Men bättre är det när de är placerade framför legionerna eller blandade med legionärerna, när man strider på nära håll (det vill säga man mot man), [I marginalen: Att strida på nära håll] eftersom de ofta bryter fiendernas slagordning. ## Liber Octavus, kap. 21 (s. 259–260) (maskinöversättning) Om de många slagen av krigare. KAP. 21. Bland krigsmän väcks ofta förundran över hur somliga som är invecklade i de häftigaste krig lämnar slagfältet eller striden antingen levande eller sårade, de som synes vara först och stannar kvar i striden och är sist vid uttåget eller flykten, och oftare angrips till undergång; och därför bör man lägga märke till att det finns fyra slag av krigare. [I marginalen: Fyra slag av krigare] Det första är de som, i det de tempererar tapperheten med måttfullhet, häftigare nedhugger de motspänstiga men skäms för att ansätta de flyende. [I marginalen: De första] Dessa söker nämligen genom långvarig erfarenhet av vapen säkrare vittnesbörd om tapperhet och sätter sin ära inte i de besegrades flykt utan i att betvinga dem som skall besegras, och de sluter samman kilformationer i slagordningen. [I marginalen: Täta kilformationer] [I marginalen: De andra] Andra, som förlitar sig på kroppens och själens krafter men saknar varje del av medlidande, rasar med gemensamt grymt dödande mot fiendernas såväl ryggar som bröst. Och dessa, drivna av det ungdomliga sinnets glöd, strävar efter att pryda lärotidens första försök [I marginalen: Lärotidens första försök] med krigens förebud, och, upptända av både ålderns och lovets glöd, störtar de fram genom rätt och orätt utan att väga någon åtskillnad mellan farorna. [I marginalen: De tredje] De tredje är de för vilka, ängsliga mellan fruktan och skam, skräcken tar bort framryckningen och skammens hinder tar bort återtåget; [I marginalen: Tom reslighet] de är lysande genom blod och iögonfallande endast genom tom reslighet, de gör slagordningen tät genom antal, inte genom krafter, och slår fienden snarare med skuggan än med vapnen, och räknas i krigarnas hjord endast genom kropparnas anblick; och fastän de är herrar över stora rikedomar, mer framstående genom släkt än genom sinne, synes de ändå hänge sig mer åt feghetens än åt adelns krafter och vågar inte försöka något lysande. [I marginalen: Adelsmän som hänger sig åt feghet] De fjärde är de som bär skenet, inte saken, i kriget, och som genom att ställa in sig i kamraternas yttersta skaror är de första till flykt och de sista i striden; hos dem avslöjar svaghetens hållning ett tecken på säker fruktan, eftersom de, sedan de alltid avsiktligt sökt undanflykter, följer de stridandes ryggar med en räddare framryckning tröghet. Och dessa fyra slag av krigare nämner Saxo tydligt i bok 4. ## Liber Octavus, kap. 22 (s. 260–261) (maskinöversättning) Om skillnaden mellan befälhavarna. KAP. 22. Man ger dessutom akt på skillnaden mellan befälhavare, där den ene är långsam och rädd, den andre vild och skarpsynt; den ene utrustad med förstånd och krigsdisciplin, [I marginalen: Krigarnas och krigens villkor skall noteras] den andre ostadig, dumdristig och envis; den ene sörjer för förrådet, aktar sig för försåt, väger fiendernas krafter, väljer tiden för striden, mönstrar vapnen, ordnar slagordningen och stärker den med reserver; den andre ger inte akt på soldaternas ordning, undersöker inte platsen, fördelar inte fälttecknen, avlägsnar inte trossen; den ene ställer stadgade och betänksamma stridsmän mot fienderna, den andre tar emot rekryter eller härar som skolats i dålig disciplin, och, ledd av deras skamliga tillförsikt, omringas han av mycket få fiender och stupar. Ty i krig synes i högsta grad soldatstyrkor som är utrustade med krafter och övningar vara mäktiga, [I marginalen: De utrustade är mäktiga genom krafter] och därtill befälhavarnas förstånd och erfarenheter förenade med den mänskliga lyckan, vilken är en mäktigare kraft i krigiska ting. [I marginalen: Den mänskliga lyckan är mäktig] Men antingen soldaternas så stora adel eller lyckans växlingar brukar inträffa så att de omväxlande synes än landsflyktiga, än kungar; och så skall man tänka på var och ens ovissa utgång. [I marginalen: Krigets ovissa utgång] Dessutom att en här på grund av den ovana luftens obehag ofta svårt kan ansättas av sjukdomen dysenteri och genast gå under. Vidare att elementens kraft, nämligen storm, hagel och köld, brukar förgöra många krigare, särskilt helgerånare som strider mot den höga gudomen (så som Justinus intygar), liksom om de vore sårade. [I marginalen: Hinder för segern] Därtill ständiga regn, frost, hopfrusen snö, hunger, trötthet, brist på pengar, knot hos dem som för fram förnödenheterna, befälhavarnas frånvaro, soldaternas oenighet och de upproriskas mycket onda viskande, och smickrarnas vidunderliga bedrägeri, [I marginalen: Smickrarna är de värsta] som i öppna öron viskar in påhitt i stället för sanning, växlar och lovar att segern är nära, och som vid utgången skall synas ha skadat de bortförda rikedomarna och furstens liv mer med tungan än fiendens svärd. Ve alltså dem som har behag i sådana onda ting. ## Liber Octavus, kap. 23 (s. 261) (maskinöversättning) Om ryttarnas vapen och försiktighetsmått. KAP. 23. När nordborna skall gå in i ryttarstrid med tunga och täta lansar, pryder de deras spetsar inte med siden (så som har sagts) eller guldtrådar, utan med rävsvansar eller vargsvansar, [I marginalen: Rävsvansar binds vid stängerna] till förakt för alla fiender. De använder heller aldrig spjut med fanor på persernas eller grekernas sätt, [I marginalen: Grekernas och persernas sed] som tror att de med denna bländande utrustning, liksom med en första krigslist, tämligen kraftigt kan driva på flykt eller åtminstone skrämma varje fiende som kommer. Men de använder armborst, eller bågar av stål och horn, på grund av det mycket kraftiga skottet och dess häftighet, som skall drivas fram med kraft; [I marginalen: Bågar av stål och horn] de är nämligen mycket pålitligt tillverkade, liksom alla slags pilar som hör till dem. Slutligen svärd både långa och smala och krökta; dem använder de, när lansarna har brutits, till stick eller hugg. Likaså också breda svärd som kan svängas med båda händerna. [I marginalen: Svärd som kan svängas] Likaså järnhammare med krökt hake, [I marginalen: Krökta hammare] med vilka de mer verkningsfullt genomborrar och krossar hjälmar än med något annat stridsredskap; ja, med sådana hammare drar de antingen ryttaren från djuret eller krossar själva hästens huvud för att kasta ryttaren av. Likaså när de strider på nära håll använder de många och olika slags dolkar och kastvapen, nämligen smala och breda, tveeggade, krökta och hakförsedda, så som delvis har framställts ovan. [I marginalen: Hästarnas järnskydd] Hästarnas skydd är av stål, eller harnesk av järn eller av läder, som blötts i osläckt kalk och förstärkts med järntrådar mot svärdens hugg. Och utrustade på detta sätt ställer de mer förutseende upp flera slagordningar, om det behövs något avlägsna från varandra, så att den ena, när fienden rycker an, snart skall skynda till och undsätta den andra; och de anstränger sig till det yttersta för att innesluta fienden i en ring som en virvel, [I marginalen: Varför fienden innesluts i en ring] för att de inte själva skall snärjas genom hans list eller långa krigslister; och för att de skall göra detta lämpligare, leds de genom bestämda tecken av spejare och pipblåsare. ## Liber Octavus, kap. 24 (s. 261–262) (maskinöversättning) Om andra försiktighetsmått. KAP. 24. De aktar sig också noga för att förfölja en fiende som flyr med list snabbare än försiktigare (även om bytet har lämnats kvar). Ty genom låtsad flykt och dolda försåt brukar ibland fler dödas än genom grym strid. [I marginalen: Låtsad flykt] Inte heller brukar de, även om fienden av nödtvång eller avsikt har lämnat slagfältet, genast skingra sig. Ty de vet att fiendernas strävan går ut på att, när de inte har kunnat bringa i oordning dem som är starkt förenade och trygga genom ömsesidigt försvar, på alla sätt anfalla och krossa dem när de är skingrade. [I marginalen: De skingrade övervinns] Inte heller klär de av sig vapnen, särskilt harnesken, medan striden pågår, för att ligga i sängar på de veklingas sätt; [I marginalen: Soldaterna använder inte sängar medan kriget pågår] utan sin första och främsta omsorg ägnar de åt dragdjuren, så att de åtminstone kan förfriskas med trädens grenar, vid vilka de också är vana när inget annat foder finns. Under tiden vilar ryttarna själva mer behagligt [osäker tolkning] på stenar eller på bar mark. Inte heller upphör de att med ständiga spejare undersöka om fientliga försåt har sänts i förväg genom skogarnas gömställen [I marginalen: Försåt att akta sig för] eller lämnats bakom ryggen, nära eller långt borta; också om närbelägna broar har rivits [I marginalen: Broar] eller deras stöttor sågats av till hälften med fil, eftersom de inte är okunniga om att detta slags försåt för med sig den mest överhängande död. De noterar också med omsorgsfulla tecken [osäker tolkning], som de ristar in i stenar eller träd, var flodernas vadställen är säkrare för snabb övergång, antingen för att angripa fienden eller för att undvika honom; [I marginalen: Vadställen] likaså ojämna platser, mark full av svalg, dyigt kärr [I marginalen: Kärr] och bergens oländighet, [I marginalen: Berg] dessutom trånga pass och mörka lundar, och gnistrande eld; [I marginalen: Gnistrande eldar] men fastän de noga iakttar dessa försiktighetsmått och andra liknande dem, blir de likväl flera gånger bedragna genom överlöparnas listigheter, som Saxo från Själland i hela sin historia nämner att danerna har överflöd av; [I marginalen: Svek undgås mycket svårt] ty också dessa brukar strida under ett förfalskat fälttecken, som om det vore kamraternas, särskilt för att bringa motståndarna ur ryttarordningen och disciplinen, medan strid uppstår om fanans äkthet. [I marginalen: Fanans äkthet] [I marginalen: Man aktar sig för att vända sig mot solstrålarna] Och nordborna aktar sig till det yttersta för att ställa sig mot solens strålar och samtidigt mot fiender som trycker på från söder (för att deras ögon inte skall bländas), utan möter dessa fiender på en med avsikt anskaffad sned och fast plats. ## Liber Octavus, kap. 25 (s. 262–264) (maskinöversättning) Om vissa korta försiktighetsregler som Jordanes har antecknat om goternas strider. KAP. 25. [I marginalen: Jordanes sentenser om goternas sätt att föra krig] Goterna vet att strida mot de högmodiga, ty även om de bebor olika platser går de ändå till krig enade i sina rådslag. Liksom ett ryktbart slag är, så är det mångfaldigt och invecklat. Platsens gynnsamhet utlovar inte en liten del av segern. Lätt tar den på sig nödvändigheten att strida som inte finner någon plats att fly. Djärvare och övermodigare är de som för krig. Folk med olika språk injagar eller väcker skräck. När lemmarna har huggits av faller lemmarna samman. Inte heller står kroppar kvar från vilka benen har dragits undan. De som skall dö störtas av ödet i lättja. I krigets fruktan får kungens närvaro ett bättre hopp. Ett bräckligt värn ger ibland livet hjälp. En krossad fiende skrämmer ibland sina fiender med trumpeter, liksom ett lejon som trängs av jaktspjut. Den som saknar överflöd på spannmål skall tröttas ut genom belägring. Av hästsadlar byggs en vall. Tappra män tillkommer värdiga begravningar. Ett måttfullt styre föder ingen strid hos en medtävlare. Ett ovärdigt brott är att gottgöra ett enskilt ont med ett allmänt. Listiga furstar hotar på ett ställe och angriper med vapen på ett annat. Lika svek och list när hoppet om seger. Oordnade början på regeringar lovar tillfälle till överrumpling. Det hör till ett ädelt sinne att inte rasa efter segern. Ett vanartat sinne strävar varken efter frihet eller håller given tro. Den skall känna honom vred som har trott att man kunde förakta sin egen herre. Krig mot grannarna tillråds, för att man skall ha fred i sitt eget. Ofta upphör riken med dem från vilkas namn de börjar. Ett grymt liv efterliknas av en mycket grym död. Attila, tyngd av vin och sömn, dog av blodflöde ur näsan. Ödesbestämda utgångar dristar sig ingen att hämnas. Hovets värdighet prydes med olika insignier. Medan många vill härska, förlorar alla tillsammans väldet. Ett rike tyngs mer av överflöd än av brist på efterträdare. Lätt eftersträvar alla det som försöks till allas nytta. Genom oenighet uppstår olika ting ur en kropp. Lyckan brukar inte vara lika gynnsam mot söner som mot föräldrar. Splittring är en fördärvlig sak, särskilt mellan bröder. De som enade brukar skrämma andra störtar samman när de är splittrade. Den som rövar boskapshjordar dristar sig, om han inte tyglas, att anfalla riken. Det otillgängliga kan genom mänsklig flit göras framkomligt. Det är bättre att förekomma fienden med gåvor än att uthärda honom när han belägrar. Det är bättre att frivilligt och frikostigt skänka en del än att förlora det hela. När vapnen dryper av blod förblir grymheten obruten. Seger skänks inte genom människors makt utan genom Guds kraft. För frihetens ära strider man häftigare. Nöden söker råd och finner det. Den skadar sig själv, inte fienden, som lägger försåt på en okänd plats. Det är en tröst för de olyckliga att i förväg känna sitt öde. Men att så mycket noggranna försiktighetsmått skall iakttas i striderna, särskilt hos fursten och härens anförare, [I marginalen: Furstarnas försiktighetsmått] är inte underligt, ty anföraren har intagit allas plats, där hären anses som ett slags levande varelse mycket lik en människa, vars huvud är fursten, men den uppställda slagordningen som bröstet och bröstkorgen, fotfolket händerna och ryttarna fötterna. [I marginalen: Hären är som en levande varelse] Följaktligen kommer det att bli så att, liksom de övriga lemmarna inte kan göra någon tjänst när huvudet har skakats, så vacklar, sätts i fara och går under hela hären när anföraren har bringats i oordning; [I marginalen: En vacklande här liknas vid ett skepp] den är nämligen utlämnad åt lyckan, liksom ett skepp när motvindar blåser, om rorsmannen blir slö i sin tjänst och inte med starkt sinne vänder och driver rodret hit och dit efter vågornas rörelse. Den som leder kriget får alltså inte försumma någon uppgift som tillkommer en ståndaktig anförare eller en mycket tapper soldat, [I marginalen: Anförarnas uppgift] utan han skall möta de rädda, hålla tillbaka de vikande, bistå de tappra med hopp, råd, hand, nick och röst; han skall alltid vara framträdande för fienderna men synlig för de sina, och föras till varje verk med iver och sinnesnärvaro; han skall låta brinnande ögon gå runt, klandra med barsk röst, och tilltala soldaterna än med hotfulla, än med milda ord, alltefter vad han anser vara mest ändamålsenligt. Men när det är vila från striden, bör anföraren förbereda vapnen, tala till hären, hålla ut med soldaten, röra sig bland folket, inhämta rykten, med lika flit tänka på det förflutna, det närvarande och det kommande, fly hemliga lövsalar, [I marginalen: Hemliga lövsalar skall undvikas] äta öppet och fritt, noga läsa brev, höra budbärare och inte skrämma dem. Det hör nämligen till en feg furste att inte vilja höra motgångar och att bli så upprörd av budbärare att han avviker från förnuftet. [I marginalen: En feg furste] Det vittnar nämligen om stor ståndaktighet att inte röras av dåliga budskap och att inte röja sinnets känsla och plötsliga rörelse i ansiktet, enligt detta ord av Vergilius: [I marginalen: Vergilius] Hopp han låtsas i blicken, men trycker djupt i sitt hjärta sin smärta. Det är nämligen nyttigt att furstar ibland låtsas eller döljer, dock så att de för allt till lydnad under en godtagbar sanning. Men den som slår eller misshandlar en eller annan budbärare, för honom följer det att han måste uthärda beväpnade sändebud; som, även om de synes komma få, ändå på grund av krigserfarenhet lätt skall överväldiga en förvekligad mängd och en oordnad hop. [I marginalen: Beväpnade sändebud] [I marginalen: Få erfarna driver en mängd på flykt] Den sanna segern skall nämligen hoppas på och vinnas i den krigiska övningen, införd från furstens, anförarens eller kungens tidiga ungdom och liksom medfödd, så att han vet att bära sig åt på ett sätt i en enskild strid, på ett annat i en offentlig, på ett annat i en strid till fots, till häst, till sjöss, och på ett annat i en strid på is eller snö, så som skall visas utförligare nedan i bok 11. Ja, för att gå in i den sanna krigstjänsten måste man ta hänsyn till ett annat förhållande, när man går ner i slagordningen och drabbar samman med fienden; där stör och förvirrar damm, hetta, svett, törst, krigsrop, fiendernas anfall, fruktan, hopp och mycket annat sinnet så mycket att knappt ens de som från späda år har uthärdat sådant förmår uthärda detsamma. Därför skall den furste upphöjas med stort lov [I marginalen: En lovvärd furste] som dagligen övar soldaterna i krigiska mödor, så att de inte tynar bort genom feghet och lättja, så att de, när det behövs, genom att strida för rättvisan och fäderneslandets frihet kan bryta tyrannernas våld; detta allena förtjänar bland de mer lysande triumferna evigt lov och evig åminnelse. Inte heller må någon förhäva sig av tomma titlar för att han är kunnig i krigskonsten, om han inte (som har sagts) visar att han kraftfullt gör något för att värna billigheten och försvara oskulden. [I marginalen: Alexander den store] Alexander, som dog vid trettiotre års ålder, prisas på förunderligt sätt för att han bland sina övriga hjältedygder visade sig mycket mild mot de förtryckta, så att han sörjdes av barbariska folk när han hade dött. Men medan han ännu levde lät han trettiotusen gossar från olika besegrade folk undervisas under lärare i olika konster; om han hade överlevt till deras framskridna ålder och klokhet, skulle han ha styrt hela världen genom att regera rättvist. ## Liber Octavus, kap. 26 (s. 264–265) (maskinöversättning) Om landskapens ståthållare. KAP. 26. Liksom det i de nordiska rikena finns många och mäktiga landskap, så tillsätts också av furstarna för att styra dem ståthållare (praefecti) av olika stånd och språk, [I marginalen: Olika ståthållare] liksom strålar utsända från solen, för att billighet och rättvisa skall upprätthållas i hela jordens krets [I marginalen: Enad rättvisa] och säkerheten förbli okränkt för alla folk. Man tror nämligen inte att smärtan är falsk där en så stor mödas obehag utstås, när nämligen plågade undersåtar på grund av brist på goda eller betungande av dåliga ståthållare tvingas att föra fram klagomål inför rikets domstol från de yttersta gränserna, såsom från Island och Finnmarken inför Norges kung, och från Scricfinnia, Botnien, Finland och Dalarna till Sveriges kung; denne brukar likväl inte få uthärda något värre klagomål från alla sina besittningar än från moskoviternas gränser, [I marginalen: Klagomål på grund av plundringar] och detta på grund av grannarnas omättliga rovgirighet och grekiska svek. Men den kunglige ståthållaren, som gör myndigheten till fyllest, [I marginalen: En god ståthållares dygd] stävjar dråp, dömer stölder, tyglar boskapstjuvar med laglig säkerhet och skyddar de fredliga invånarna från moskoviternas brottsliga djärvheter och sätter alltid hämnd mot deras onda seder, och binder förrädare och spejare (sedan brottet har erkänts) för att straffas. För sådana övergrepp, genom vilka den allmänna freden kränks, anklagas nämligen moskoviterna ofta. [I marginalen: Rovgiriga moskoviter] Och de ståthållare som på detta sätt försvarar de oskyldiga och straffar de övermodiga tillsätts av goda och rättfärdiga furstar, vilka de också bevarar lyckliga i långvarig fred. ## Liber Octavus, kap. 27 (s. 265–266) (maskinöversättning) Om ståthållarnas tyranniska stränghet och utpressning. KAP. 27. Men för att denna lycka, vunnen genom styrets billighet, inte skall förbli långvarig, tillsätts på andra håll i riket genom onda människors råd sådana ståthållare som, förblindade av girighet och ondska, pinar de oskyldiga, upphöjer de brottsliga, förvränger all rätt, och på ett kort ögonblick för hela riket i fördärv, [I marginalen: De värsta ståthållarna] sig själva i olycka och kungen i åtlöje, vanära, elände och landsflykt. Men för att denna sak inte skall sakna belägg: bland de utländska blodtörstiga och giriga ståthållare som Erik, Sveriges kung, härstammande från hertigarna av Pommern och så vidare, hade satt över Sverige för att ta inälvorna ur det, fanns en viss dansk, Jösse Eriksson; [I marginalen: Jösse Eriksson, dansk] han, som var satt över dalkarlarnas land, visade sig så grym mot alla att man trodde att alla de onda tyrannernas andar som någonsin tidigare hade funnits hade strömmat samman i denne fullkomligt förtappade skurk. Cicero berättar att den grymme Verres förgjorde en oskyldig människa med rök från ruttet trä; [I marginalen: Den grymme Verres] men denne Jösse, besatt av samma ondskans ande, dödade inte en oskyldig utan otaliga av Dalarnas mest oskyldiga invånare genom att hänga upp dem i rök (fastän de kunde ha befriat sig med våld genom att göra uppror). För att han på detta sätt inte skulle synas som en otillräckligt fyndig bödel i att utforska nya slags tortyr, skämdes han inte för att spänna hustrurna till de så grymt dödade männen för plogarna i stället för dragdjur; ja, han räknade det bland sina främsta nöjen att se och höra hur de under så stora vånda födde döda foster och åter spändes för plogen, tills de föll ihop döda eller halvdöda. [I marginalen: Ohörd grymhet] Här skulle man kunna anföra ännu fasansfullare gärningar av samma danska tyranni, som då begicks inte bara av honom utan av alla de kungliga ståthållarna; men det räcker att ha sagt att de genom dessa konster beredde sig själva det yttersta ödet och sin mycket ogudaktige kung landsflykt. [I marginalen: Kungen går i landsflykt] De dödades nämligen grymt av böndernas raseri, eftersom de var djärvare till att plundra än till att strida. Men kung Erik av Pommern, övergiven av danerna, vilkas råd han hade använt till sitt eget och mångas fördärv, drog sig, när den mäktige mannen Engelbrekt, omgiven av hundratusen invånare som kallats till vapen, trängde på, som en flykting i en ömklig ålderdom tillbaka till den lilla ön Gotland. Men eftersom min käraste broder och företrädare herr Johannes Magnus, goten, behandlar detta och liknande utförligare i samme Eriks levnadsteckning, hänvisar jag den fromme läsaren till honom och råder under tiden troget alla furstar att ge akt på Alexander den stores svar; när han tillfrågades var han hade sina skatter, svarade han att de förvarades omsorgsfullt åt honom hos hans vänner. [I marginalen: Välvilja] Och med rätta: välviljan är nämligen härskarinna både över ens eget och över andras penningar. Inte heller går kejsar Tiberius ord i otakt med detta råd; när några rådde honom att betunga undersåtarna med skatter, svarade han att det hör till en god herde att klippa fåren, inte att flå dem. ## Liber Octavus, kap. 28 (s. 266–268) (maskinöversättning) Ytterligare om samma mycket onda fogdar. KAP. 28. Även om hela landet i föregående kapitel tycktes renat från de grymma fogdarnas (praefecti) tyranni, levde ändå fördömliga rester med liknande list och konst kvar som ett gift i deras medbrottslingar och skyddslingar; [I marginalen: Rester av de mycket onda fogdarna] ju mer de med låtsad undfallenhet kunde visa furstarna trohet, desto mer trodde de sig bli upphöjda över alla andra i kungliga hemligheter och ämbeten. Och de bedrog sig inte i sin förmodan. Ty så snart de först visade sig för kungarna ödmjuka och undergivna, skolade i dansk ordning och erfarna i de kommunala kunskaperna, särskilt i indrivningen av skatter och böter, [I marginalen: Mycket listiga indrivare] upphöjdes de snart utan vidare förtjänster till fögderier över det enkla folket; och genom sådana fogdars medverkande tyranni tvingades goternas, svearnas och norrmännens mycket mäktige kung Karl, den nämnde kung Eriks efterträdare, [I marginalen: Kung Karl] att utstå sitt mycket trogna folks uppror och slutligen att lida landsflykt, såsom strax skall sägas. [I marginalen: Kungen går i landsflykt på grund av mycket onda fogdar] Dessa fogdar förtryckte nämligen det underlydande folket girigt och grymt, eftersom de var mycket djärva till all ondska och mycket odugliga till all dygd och lysande gärningar. De var också så lärda i fäderneslandets lagar att de hellre ansågs som lagkunniga än som rättvisans kännare. Det fanns ingen titel i landets lag som de inte tvingade att tjäna sin omättliga girighet. Alla lagens ord tolkade de så att de inte alls tycktes närma sig lagstiftarens avsikt; ty de sade att den högsta rätten var den högsta billigheten. [I marginalen: Högsta rätt] Stränghet ville framstå som rättvisa; [I marginalen: Tyrannernas sed] ja, såsom tyrannernas mest invanda sed är, gav de alla avskyvärda brott namn av de högsta dygder och sade att de gjorde allt för hela fäderneslandets allmänna välfärd, fastän de strävade efter att ödelägga hela fäderneslandet och störta det i grunden. Och när kungen själv på grund av sina fogdars så omänskliga brott och helgerån blev innesluten genom en mycket svår belägring av invånarnas makt i sitt kungliga säte och förgäves väntade hjälp av sina fogdar, som friare strövade omkring i riket, [I marginalen: Kungen övergiven av fogdarna] tvekade han om vad som i så stor rådvillhet skulle vara till säkrare bot, och han sände på nytt hemliga budbärare till de nämnda fogdarna och befallde dem vid deras heder och trohet och den avlagda eden att komma honom till undsättning i hans olycka. Men förgäves; ty de hade inte lärt sig något annat än att högmodigt härska över de ödmjuka, pressa ut pengar av invånarna, tillfoga de olyckliga oförrätter och straffa de oskyldiga; [I marginalen: De onda fogdarnas laster] men att gripa till vapen för sin kung eller sätta kraft mot kraft hade de aldrig lärt sig; [I marginalen: Trolöshet att lägga märke till] ja, de överlämnade sig själva frivilligt att tas till fånga av kungens motståndare (så som Prokopios i ett liknande fall klagar över sina småtterliga greker [I marginalen: Småtterliga greker], som inte gjorde något mot goterna för kejsar Justinianus), sannerligen värda att bli fångna så att de skulle vara en evig skräck och ett exempel för liknande förrädare. Då lät kungen, försatt i trångmål och förutseende det säkraste skyddet i flykten, [I marginalen: Skydd i flykten] i den förfärligaste köld i januari månad i största hast utrusta några skepp, lastade med ofantliga rikedomar. Och när endast ankarna återstod att lättas, frågade en av fogdarna kungen om han hade glömt något i land; när kungen hörde detta svarade han suckande: [I marginalen: Kungens svar] Jag försummade visserligen för flera år sedan att hänga dig och dina likar i galgen; om jag hade gjort det då skulle jag nu lugnare stanna kvar i ett fredligt rike. Och strax med hissade segel kom han efter en mer välkommen än angenäm seglats till Gdańsk, Preussens mest berömda handelsstad, [I marginalen: Gdańsk, Preussens mest berömda handelsstad] och blev mycket vänligt mottagen av Polens kung Kasimir, [I marginalen: Kasimir, Polens kung] tills han efter sju förflutna år återinsattes i sin forna värdighet och makt och blev kärast av alla, han som förut hade lidit under allmänt hat. Han tillsatte nämligen fogdar [I marginalen: Karl, Sveriges kung, sju år i landsflykt] som satte dygder före laster, rättvisa före oförrätter och hederlighet före nytta. Men vad Danmarks kung Kristian, den andre med det namnet, fick lida i de nordiska rikena på grund av grymma fogdars vildhet, [I marginalen: Kristian II, Danmarks kung] vet ingen som har läst hans gärningar. Bland de övriga hade han en ogudaktig, blodtörstig fogde, kallad Nicolaus Holeste, [I marginalen: Claus Holste] vars enda nöje var att gå framför den stränge kungen och resa höga galgar, [I marginalen: Långa tjuvar hängs högre] varmed han kunde tillfoga de olyckliga undersåtarna en omänsklig död, om de inte ofördröjligen löste ut livet med en viss vikt guld och silver; och han påstod att höga kors anstår långa tjuvar. Och härolden undgick inte heller ett rättvist öde. Ty genom kunglig dom fälldes han för att han hade pressat ut pengar av många oskyldiga, och i samma galge som han hade befallt att resa åt andra hängdes han själv; [I marginalen: Han omkom genom snaran] dock vann kungen därigenom ingen större säkerhet från det rasande folket, så att han inte i varje ögonblick måste fly. Men om denne kung Kristian och hans gärningar skall jag längre fram skriva något som ögonvittne, eftersom jag själv var närvarande och såg fasansfulla ting. ## Liber Octavus, kap. 29 (s. 268–269) (maskinöversättning) Om omyndiga furstars mycket onda rådgivare. KAP. 29. Saxo, den mest berömde skildraren av danernas historia, försäkrar att åt kung Frotho, den tredje med det namnet, [I marginalen: Kung Frotho] medan han ännu var omyndig, genom alla stormäns enhälliga samtycke flera ansedda män fick omfattande makt, inte bara till förmynderskap utan också till att styra riket i hans namn; dessa skötte ställföreträdande ämbeten i väntan på att kungen skulle bli vuxen. Två av dem, bröderna Vestmarus och Colo, [I marginalen: Vestmarus och Colo] var de främsta i detta styre och förmynderskap. Colo hade en hustru av så stor fräckhet att hon brukade göra de aldrig så vältaliga maktlösa. [I marginalen: En fräck kvinna] I gräl, tvister och frågande var hon nämligen ytterst envis och oövervinnlig; ty hon lånade pilar av tungan, med vilka hon som med bedrägeriets snaror strypte de oförsiktiga. För övrigt var hon mycket mäktig i att sluta och upphäva överenskommelser, eftersom hon bar verkan av båda delarna i sin munns udd. Men till slut ertappades hon med så skändliga konster och ett grymt brott, att hon skändligt hade gjort narr av kungens heder, och hon stenades till döds; därmed lämnade hon åt andra den lärdomen att varje kvinna bör vara förståndig, tystlåten och blygsam. [I marginalen: En god kvinna] Vestmarus hade tolv söner, [I marginalen: Vestmarus tolv söner] och Colo gladde sig åt en lott av tre söner. När dessa var både vuxna till åren och häftiga till sinnet, förvandlades deras självförtroende till dumdristighet och de förde sin av skändligheter besmittade natur till oanständiga seder. [I marginalen: Naturen besmittas av laster] De bar sig nämligen så fräckt åt att de genom att våldföra sig på andras hustrur och döttrar (såsom Justinus berättar om tyrannen Dionysios) tycktes ha förvisat kyskheten och förpassat den till horhuset. Sedan de också hade fläckat matronornas bäddar, avhöll de sig inte ens från jungfrurnas läger. Ingen skänktes säkerhet av sitt eget sängrum, och knappt någon plats i fäderneslandet var fri från spåren av deras utsvävningar. [I marginalen: Mycket skändliga gärningar] Av fruktan för männen plågades hustrurna med skymf mot sina kroppar; man fogade sig efter oförrätterna; hänsynen till äktenskapen vek, och ett våldsamt bruk av famntag rådde; Venus gjordes allmän, medan vördnaden för äktenskapen gick under; vällusten söktes genom rov. Orsaken var lättjan, [I marginalen: Lättjan är lasternas vän] eftersom kroppar utan rörelse, lasternas vänner, flöt ut i vila. ## Liber Octavus, kap. 30 (s. 269) (maskinöversättning) Ytterligare om desamma. KAP. 30. Skrämd av dessa söners lusta och fräckhet, framför allt av en som kallades Grep, [I marginalen: Grep] begärde alltså kungens syster, för att vara säkrare mot oförrätt, ett sovrum omgärdat av en vall, med trettio väktare av hennes person. [I marginalen: Trettio väktare utses för en kvinnas kyskhet] Men vad han inte kunde skändligt utföra mot kungens syster, det fullbordade han en kort tid därefter med kungens lagliga gemål, hunnernas kungs dotter, genom ett mycket skändligt samlag. Ty då han inte kunde nöja sig med låg kärlek, förföll han till sådan dumdristighet att han, sedan han haft ett lustfyllt umgänge med drottningen, blev lika trolös mot kungen som våldsam mot främlingar. [I marginalen: Trolös äktenskapsbrytare] Därefter växte vanryktet så småningom, och misstanken om brottet smög sig i tyst takt fram och blev känd för folket förr än för kungen. Grep hade nämligen, eftersom han brukade straffa alla som ens gjort det minsta omnämnande av detta brott, gjort det fruktansvärt att anklaga honom; men ryktet om brottet närdes först av viskningar och togs sedan upp av rykten. [I marginalen: Brottet avslöjas genom viskningar] Ty hos de druckna [osäker tolkning] är det svårt att dölja en annans brott. Men medan denne äktenskapsbrytare, stinkande av så stora skändligheter, brann, ivrade han under tiden att förenas med kungens syster genom äktenskapets band. [I marginalen: Den stinkande äktenskapsbrytaren] Men avvisad på grund av sitt vanärade levernes uselhet [I marginalen: Ett vanärat levernes uselhet] samlade han under sken av ett gästabud alla jungfruns friare och anhållare och högg huvudet av dem; med dem omgav han också kungens systers sovrum till skräck för främlingar och som ett grymt skådespel. Ändå drogs ingenting av hans ynnest hos kungen ifrån honom, så att han inte skulle åtnjuta den vanliga förtroligheten. Han bestämde nämligen att ingen som ville tala med kungen skulle närma sig utan gåvor, för att under sken av kunglig välvilja lindra vanryktet för sin grymhet. [I marginalen: Under sken av välvilja sker det orättfärdigaste] Det så ansatta folket förde klagan över sin plåga med så stora suckar; ingen hade mod att öppet klandra tidernas elände; ingen vågade med öppna klagomål beivra den påträngande orätten; den inre smärtan slet i allas hjärtan desto skarpare ju mer dold den var. [I marginalen: Dolda smärtor är svårare] Och allt detta begicks ostraffat under en gosse till kung, förenat med allehanda dumdristighet. [I marginalen: En gosse till kung] ## Liber Octavus, kap. 31 (s. 269–270) (maskinöversättning) Om samme danske kungs hirdmäns vidunderliga brott. KAP. 31. Ja, som samme Saxo berättar, fick samme kungs hirdmän (contubernales) av lättjan uppsluppenhet och lyfte den i vilan vunna lössläppheten till de skändligaste brott. [I marginalen: Kungens hirdmäns fasansfulla laster] Somliga drog de nämligen upp i höjden med rep och plågade dem genom att stöta de hängande kropparna som en boll som slås fram och tillbaka; under andra som gick fram bredde de ut ett killingskinn och fällde genom den hala hudens hinder, med ett dolt ryck i ett rep, de oförsiktigas steg; andra klädde de av och sargade med fåfänga plågor av slag; andra fäste de vid en spik och straffade dem med hån på samma sätt som vid hängning med snara; somligas skägg och hjässhår svedde de med facklor; på andra brände de blygden och ljumskarna med en brand som hölls under; jungfrur fick inte gifta sig om inte deras kyskhet först hade tagits av dem; [I marginalen: Allt vidunderligt i Danmark under en gosse till kung] främlingar slog de med ben; andra tvingade de till omåttlighet och lät dem spricka av omåttligt drickande; ingen fick ge bort sin dotter till äktenskap utan att ha köpt deras ynnest och gunst; ingen hade lov att ingå äktenskap om han inte först hade köpt deras samtycke för pengar. Dessutom sträckte de sin mycket tygellösa lustas skändligheter inte bara mot jungfrur utan också allestädes mot skaran av matronor. En dubbel art av raseri drev deras blandade uppsluppna galenskap. Åt främlingar och gäster bjöds smädelser i stället för härbärge. Så många lockelser till hån uppfanns av de uppsluppna och lössläppta. I så hög grad närdes dumdristigheten av friheten under en gosse till kung. Ty ingenting förlänger så mycket friheten att synda som uppskov med hämnd och straff. [I marginalen: Uppskov med straff är kostsamt] Krigsmännens så otyglade fräckhet hade gjort kungen förhatlig inte bara för främlingar utan också för det danska fäderneslandet. Danerna fann det dock smärtsamt att de styrdes högmodigt och grymt. Men hur upphovsmannen till allt detta, kallad Greep (det vill säga kloakgaffel), [I marginalen: Greep] straffades, visar författaren knappast. ## Liber Octavus, kap. 32 (s. 270–271) (maskinöversättning) Om listiga råd och orättfärdiga rådgivare med mera. KAP. 32. Eftersom råd ges furstarna på olika sätt (då de för det mesta är ytterst misstänksamma), föreslår en med märkvärdiga knep att myntet skall höjas eller uppvärderas när det skall betalas ut och åter sänkas när det skall drivas in, [I marginalen: Myntets förändring] så att han både betalar mycket skuld med litet och tar emot mycket för litet. En annan råder honom att låtsas krig för att samla ihop pengar. [I marginalen: Låtsat krig] En annan sluter fred med heliga ceremonier för att det skall bli ett bländverk för den enkla hopen, som om den fromme fursten ryste för blodsutgjutelse. [I marginalen: Låtsad fred] En annan drar fram gamla av malen förtärda lagar, som ingen minns att de stiftats, mot överträdarna för att driva in böter, [I marginalen: Lagarnas fördärv] som om han inte hade någon rikare inkomst, ingen mer hedersam, eftersom han bär rättvisans mask. En annan råder att skatterna först görs tunga och sedan genom goda mäns mellankomst sänks till en mildare summa; [I marginalen: Skatternas förändring] i det fallet kan skattmästarna berika sina kistor. En annan råder honom att sälja privilegier så mycket dyrare ju bättre fursten är, eftersom han fruktar att stöta sig med folket. [I marginalen: Försäljning av privilegier] En annan råder honom att pröva domarna, så att de av inställsamhet eller feghet viker för furstarnas önskningar och fäller en ängslig dom i domstolen. [I marginalen: Prövning av domarna] Ty den som dömer till furstens förmån saknar inte förevändning, nämligen att det räcker att antingen billigheten står på hans sida, eller lagens ord, eller skriftens förvrängda mening, eller domarens stora klokhet och myndighet. [I marginalen: Domstolarnas förvrängning] En annan anför den rike Crassus ord, att ingen mängd guld är tillräcklig för en furste som har en här att underhålla. [I marginalen: Uppbåd av en här] Vidare att kungen inte kan göra något orättfärdigt, även om han aldrig så mycket ville; ty allt tillhör honom, ja, även människorna själva. [I marginalen: Konfiskering av undersåtarnas egendom] Var och en äger bara så mycket som kungens välvilja inte har tagit ifrån honom; och att detta är så litet som möjligt ligger i furstens intresse, eftersom hans skydd består i att folket inte blir övermodigt av rikedom och frihet, [I marginalen: Nedtryckande av de rika] då dessa ting mindre tåligt bär hårda och orättfärdiga välden; [I marginalen: Fruktan för motstånd] tvärtom gör fattigdom och brist sinnena följsamma och tåliga och kväser hos de förtryckta upprorets ädla anda. Hur det än må vara, har många furstar genom dessa och liknande råd och rådgivare blivit landsflyktiga, olyckliga, vanärade och oförmögna i sig själva och i sin makt att vidare regera. [I marginalen: Landsflyktiga och vanärade furstar varför] ## Liber Octavus, kap. 33 (s. 271–272) (maskinöversättning) Om goda råd och rådgivare. KAP. 33. Hur mycket hälsosamma råd i alla tider har gagnat furstar och folk, det finns ingen som inte jublar över när han minns det, och han vet framför allt att heder och säkerhet för dem, nämligen kungar och furstar, oftare kommer av folkets rikedom och tacksamma lydnad [I marginalen: Folkets rikedom och tacksamma lydnad gör furstarna lyckligare] än av olyckliga förhållanden, i vilka de knappt är födda. Furstens plikt är därför att inte sköta om undersåtarna annorlunda än en trogen herde fårens, [I marginalen: Furstens plikt] att leda, vårda och bevara dem. Ty folkets fattigdom när inte fred utan strider. De som handlar annorlunda strävar efter omvälvning, liksom om de kände leda vid den goda säkerheten, för att de skall vara villigare att kränka och röva andras förmögenheter, eftersom de hemma inte har något som de kan förlora. [I marginalen: Hemma har man inget som kan förloras] Därför är den kung högst olycklig som inte kan hålla de sina i plikt på annat sätt än att plåga dem med skymf, plundring och stympning [osäker tolkning]; för honom är det nyttigare att avsäga sig riket än att besitta det med dessa konster. [I marginalen: Den högst olycklige kungen] Ty kunglig värdighet är inte att härska över tiggare utan över förmögna, [I marginalen: Tiggarnas kung] såsom Fabricius ord lyder: att han hellre ville härska över rika än själv vara rik. Det är nämligen högst orimligt att någon flyter i vällust och njutningar medan andra överallt krossas av jämmer och fattigdom; och detta är inte heller att vara väktare av ett rike utan av ett fängelse. [I marginalen: Den girige kungen är väktare av ett fängelse, inte av ett rike] Vidare skall den läkare anses högst okunnig som inte vet att bota en sjukdom på annat sätt än med en sjukdom; [I marginalen: Den högst okunnige läkaren] så är det högst ogudaktigt att skydda medborgarnas liv genom att ta deras egendom, eller att genom att ta emot orättfärdiga råd från onda män tillåta att några få drar allt till sig och rövar det och förvandlar det till privat bruk; detta skiljer sig föga från offentliga rövare och mördare. [I marginalen: Offentlig rövare] Och de medborgare som han länge har fått uthärda som upproriska bör han hädanefter anse som trogna och lydiga. Ty det är inte en kungs uppgift att minnas de oförrätter som han tog emot som privatperson; [I marginalen: Det är nämligen inte en kungs uppgift att minnas oförrätter] ty dem som han förut hade som fiender bör han sedan skydda som skyddslingar, såsom det anstår en beskyddare, förmyndare och fader, och inte pröva de förflutna utan de följande förseelserna och, om det behövs, straffa dem. Men tyrannernas eller de tyrannlikas villkor är detta, [I marginalen: Tyrannernas villkor] att de inte litar på sina medborgare vare sig de är frånvarande eller närvarande; och om de måste lita på dem, lider de för det mesta, när saken sätts på spel, nederlag och avfall från den ena eller andra sidan; och kanske med rätta, eftersom Valla säger att somliga inte har åtagit sig kungars eller styresmäns ämbete utan bödlars uppgift; [I marginalen: Bödlars uppgift] och därför slaktas också de själva för det mesta i slakthuset. ## Liber Octavus, kap. 34 (s. 272–273) (maskinöversättning) Om att känna igen och akta sig för förrädare. KAP. 34. Olika länder har olika mästare och utövare av detta yrke; av dem finns en inte ringa del (ack, smärta) också i de nordliga länderna. Men knappast är de utrustade med sådan list som de araber och afrikaner som Plutarchos ständigt anför, [I marginalen: Araber och afrikaner förrädarnas lärare] vilka han anser vara de främsta av alla som finns i hela världen. I en sak överensstämmer de dock, nämligen i att förråda eller svika, så att de på det skändligaste sätt förråder sina herrar eller deras hemligheter. Och därför beviljas de knappast nåd när de ertappats; [I marginalen: Varför förrädare inte skonas] ty då deras eget omdöme anklagar dem misströstar de om sin sak, eftersom de strävar efter att döda sina herrar genom försåt eller försöker inta deras borgar nattetid, eller uppviglar grannarna till vapen, eller anstränger sig att föra in utländska furstar, eller avser att göra sig själva till kungar, eller, sedan de har byggt upp smädelser för att beskylla sin egen herre för varje brott, begär hjälp av hans fiender. Och därför går de sällan eller aldrig till fursten för att be om nåd utan att ha gift med sig, att ge sig själva eller någon annan. [I marginalen: Förrädare dödar för det mesta sig själva med gift] Men även då förblir de, drivna av högst olyckliga tankar, ofredliga, även om de har sökt fred, om de inte finner tillfälle att härja, varmed de på nytt kan visa sitt fördärv, och tar mer hänsyn till nödvändigheten än till viljan. Om det dock är furstar som har upphört med upproret och skall tas till nåder, då stiger de av hästen, med svärden hängande vid axlarna på de gamla hjältarnas sätt, [I marginalen: Sättet att ta upproriska till nåder] och utanför ett stenkasts avstånd; först tillber de knäböjande, och åter sedan de gått fram ett litet stycke, och en tredje gång inte långt från kungen eller fursten, som knappt reser sig för dem för att visa ett tecken på mildhet, fastän de nyss varit medtävlare om riket eller om att uppnå någon annan upphöjd ställning. De vet nämligen att det står skrivet: Om din fiende böjer sig på knä, tro honom inte; ty full av avund, hämnd och brottsliga anslag och nya förräderier önskar han oupphörligen döda den av vilken han blivit friköpt och skänkt friheten, [I marginalen: Otacksamhet] såsom det för det mesta brukar hända. Därav kommer det sig att de ibland straffas med plötslig död eller med lång landsflykt, så att de genomgår en mer utdragen död. [I marginalen: Landsflykt jämförs med en utdragen död] Men oftare händer det genom Guds rättvisa och outrannsakliga dom att de straffas på det ställe där de grymmast har brutit, också på samma sätt och med samma stränghet, såsom många trovärdiga historieskrivare från olika länder samstämmigt intygar, och bland andra Saxo Grammaticus, som nästan genom hela sitt verk framställer underliga ting om förrädarnas sinnelag och grymheter, utforskade hos sitt folk, särskilt om en viss Bicchus [I marginalen: Bicchus] och Blacchus, [I marginalen: Blacchus] Chetus [I marginalen: Chetus] och Viggo [I marginalen: Viggo] med liknande, vilka genom barbariskt bedrägeri och vilddjurs raseri till slut fördärvade sina egna herrar, sedan dessa hånats av fienderna med olika slags tortyr, och själva också omkom, fastän långt rättvisare. ## Liber Octavus, kap. 35 (s. 273–274) (maskinöversättning) Om utländska exempel. KAP. 35. Den som vill betrakta framstående förrädares list för att akta sig för den, må bland andra som har antecknat ett sådant grymt företag se Plutarchos själv i Marcus Crassus levnad; [I marginalen: Arabernas förräderier] denne fördes genom två flyktiga arabers mycket försåtliga sinnelag till obeskrivlig plåga och olycka och omkom på det skändligaste sätt med sin mycket mäktiga här. [I marginalen: Fältherren Marcus dumt godtrogen] Dessa förde nämligen den dumt godtrogne fursten gång på gång till väglösa och öde trakter, vilddjurs hålor och en förfärlig ödemark, och till sist ställde de honom inför sin kungs ansikte och dödade honom. Därför må kloka furstar härav, liksom av andra framstående författare, sedan de helt har lämnat fåfänga lekar och skamliga sysselsättningar, inte underlåta att se eller höra ett liknande skådespel av olycka, för att förebygga det, [I marginalen: Furstarna må se det olyckliga skådespelet] och denna djävulska konst att bedra, så att de inte, fångade och fängslade i tortyr, får sona straffet för försummat råd, eftersom de inte bemödade sig om att i förväg se sådana förrädares listiga anslag och försåt. Min ödmjukhets uppriktiga uppmaning är att furstarna klokt tar del av denne författare Plutarchos på denna punkt, [I marginalen: Författarens trogna råd] och de skall aldrig ångra att ha sett och beaktat det. Likaså Albertus Crantzius, den tyske allmänne historieskrivaren, i bok 11 kap. 7, som kortfattat ger rådet att andliga eller världsliga furstar skall akta sig för att alltför mycket lita på dem som de har kränkt antingen i egen person eller i personer som är förenade med dem genom blod eller svågerskap, så att de oförsiktigt anförtror dem högsta ledningen, särskilt i krig. De är nämligen män mycket skickliga i att bedra, som på grund av en lätt förolämpning bevarar ett evigt hämndbegär; om dem påminner också den mycket berömde mannen herr Conradus Brunus allmänt och särskilt i vår tid i bok 1 kap. 13 om upprorsmakare. Somliga angriper också, på grälande mäns sätt, sedan de med ömsesidiga vapen har väckt tumult bland de invigda, som rasande sina herrar och dödar de oskyldiga som skulle bilägga striderna. Och detta anses vara de förtvivlades yttersta påfund, att de genom ömsesidigt dråp fullbordar vilket förräderi som helst. Och det anstår inte att gå mer utförligt eller mer ingående in på exempel, eftersom varje slags förrädare är så mångfaldigt, listigt och skiftande [I marginalen: Förrädarnas mångfaldiga slag] att det varken genom hänsyn till gudsfruktan eller naturligt band, eller ålder eller medlidande, eller genom fasa för den egna döden eller stympning av de egna lemmarna brukar vändas bort från sitt brottsliga uppsåt. Då Mithridates (enligt vad Justinus berättar i bok 37) [I marginalen: Kung Mithridates] fruktade att fienderna skulle med järn fullborda det som de inte hade kunnat åstadkomma till hans död genom en vild häst, branter eller gift, låtsade han iver för jakt; under den använde han i sju år varken stadens eller landsbygdens tak, [I marginalen: Kungen sysselsätter sig i sju år med jakt på grund av förrädare] utan strövade genom skogarna och övernattade i olika bergstrakter. Utan att någon visste var han vistades brukade han trötta ut eller förfölja vilddjur i lopp och till och med strida med somliga. Genom detta både undvek han försåt och härdade sin kropp till all tapper uthållighet; han lärde också hären att tappert uthärda detta och liknande mitt i vintern. [I marginalen: En härdad här] ## Liber Octavus, kap. 36 (s. 274–275) (maskinöversättning) Om orsakerna till den ständiga oenighet som svear eller sveoner och goter för mot danerna. KAP. 36. Varför svear och goter går mot danerna med så vilda sinnen och vapen, det förklarar danernas mest omsorgsfulle historieskrivare själv [I marginalen: Saxo, danernas mest berömde historieskrivare] i sina sexton böcker här och där med den tydligaste orsak, ända till högsta fasa. Överallt påminner han nämligen om sitt folks så våldsamma och grymma styre över undersåtarna och dess svekfulla vänskap mot grannarna, och båda delarna mot alla förbundna, så att varje klok och förståndig människa med rätta bör akta sig för hur trygg hon kan bli i deras sällskap, eller genom naturligt band eller annat edsvuret förbund. Han försäkrar nämligen i första boken att kung Lotherus [I marginalen: Lotherus, danernas kung] ansåg det som redlighet att beröva varje framstående man livet eller egendomen och att tömma fäderneslandet på goda medborgare. I andra boken att kung Helgo [I marginalen: Helgo, bok 2] var så hängiven åt Venus att det var tvivelaktigt om han brann mer av tyranni eller av lusta; därav tvingade han också jungfrun Thora [I marginalen: Jungfrun Thora] att utstå våldtäkt, och hon tänkte sedan ut ett så avskyvärt illdåd att Saxo underligt utropar mot henne. I tredje boken intygas att Fengo [I marginalen: Fengo. Saxo] genom lagda försåt dräpte sin broder och missbrukade hans hustru och lade blodskamlig lusta till brodermordet. Med hur stort sken av välvilja han dolde denna grymhet och färgade brodermordet med namnet av fromhet, framställer Saxo själv tillräckligt. Kvinnan som han hade förtryckt, full av all mildhet, [I marginalen: En mycket mild kvinna] som inte skadade någon, en kvinna utan galla, förmådde han nämligen att bekänna att hennes make, som stämplade mot kungen, hade dräpts av honom. Och övertalningen var inte fåfäng, eftersom lögnen inte saknar tilltro hos furstar, [I marginalen: Lögnen saknar inte tilltro hos furstar] där ynnest ibland ges åt gycklare och ära åt förtalare. I bok 4, sista bladet, intygar Saxo att hans daner inte räknar att ljuga och bedra [I marginalen: Ljuga och bedra] bland laster och skamligheter, såsom seden är hos parterna. I bok 5, blad 11, visas vilka fula seder och skändligaste uppsluppenhet och tillika våldsamhet som fanns hos hovfolket, [I marginalen: Hovets uppsluppenhet] så att sannerligen hela världen och allt barbari ryser. I bok 6 blev danernas välde över sachsarna efter deras kämpes dråp så övermodigt att de tvingades betala en avgift årligen för varje lem som låg i sängen [osäker tolkning], som tecken på träldom, tills en viss Suertingus, [I marginalen: Suertingus] rörd av medborgarnas plåga, [I marginalen: Medborgarnas plåga] förtärde sig själv och kungen, som han tagit emot under sken av ett gästabud, i en eldsvåda. I bok 7, i början, befaller Frotho att hans egen broder hemligt skall dödas av en av hans förtrogna. [I marginalen: Frotho dödar sin broder] Och för att brottet inte skulle röjas av den medvetne, ser han till att samme försåtets tjänare i tysthet dräps. Men av den dödade broderns söner, som hade fostrats i hundars skepnad, förtärdes han slutligen i en eldsvåda och sonade straffet för brodermordet. ## Liber Octavus, kap. 37 (s. 275–276) (maskinöversättning) Till samma sak. KAP. 37. Bland annat framställer Saxo tämligen utförligt kung Iarmericus vidunderliga grymhet, [I marginalen: Iarmericus, dansk] som grymt fortsatte från barndomen ända till framskriden ålder; liksom den överträffar allt vilddjursraseri, så kan den inte heller av någon förståndig människa läsas eller höras utan svår fasa. Med ett ohört tyranni [I marginalen: Ohört tyranni] dräpte han nämligen ofta människor som plågats med de mest utsökta pinor. Ty kungen och drottningen av vilka han hade blivit tagen till fånga med krigets rätt och återställd till högsta frihet och förflyttad och upphöjd till vännernas antal och den främsta platsen i förtroligheten, dödade han med största otacksamhet genom att i hemlighet anlägga eld; därefter hängde han fyrtio tillfångatagna teutoner med snaran, med lika många vargar fästa intill dem. Inte ens så kunde hans blodtörstiga sinne mättas. Ty deras stormän förtärde han i ett beklagansvärt skådespel, sedan han först låtit genomborra deras skenben med remmar och strax binda dem vid ofantliga tjurars klövar och låtit dem i hast dras genom smuts och avgrunder medan molosserhundar ansatte dem. [I marginalen: Stormän bundna med remmar trampas ned av djur] Till sist överlämnade han teutoniska folkets grevar, hertigar och furstar, som han skulle tillfångata [osäker tolkning], sedan ett rep dragits genom deras skenben, åt hästar som slet dem åt olika håll för att sönderslitas. Men inte heller vid denna högsta vildhet trodde han att han borde stanna. Ty sin egen drottning, hunnernas kungs dotter, fastän mycket oskyldig och mycket kysk, [I marginalen: En mycket oskyldig kvinna] lät han bindas vid marken och trampas ned av hästhovar; hennes kropp genomborrade och sönderslet den ditdrivna hjorden av dragdjur med täta tramp. Ja, sedan han också försåtligt hade gripit sina systersöner, tog han livet av dem med snaran. Stormännen som var deras förmyndare samlade han också under sken av ett gästabud [I marginalen: Saxo anför alltid sken av gästabud] och lät förgöra dem på samma sätt. Därefter ser man i samma bok en viss dansk Haquos grymhet så outsäglig att den med rätta skrämmer alla dödliga, så att de inte skall anse sig trygga genom det folkets överenskommelser eller segrar. [I marginalen: Haquos grymhet] I nionde boken, i början, anmärker samme författare att den allmänna fromheten sargades av kungens privata raseri, och att efter mycket kung Harald [I marginalen: Harald] från en lysande upphovsman till helighet blev en vanärad avfälling och överlöpare. I bok 10, att danerna, sedan de bemäktigat sig Sembia och dödat männen, tvingade kvinnorna att gifta sig med dem; dessa bröt trohetens band i de inhemska äktenskapen, [I marginalen: Äktenskapets förbund brutna] höll sig ivrigare till främlingarna och delade sitt öde med fienden genom äktenskapets gemensamma band. Vidare att kung Harald hade bundit människors halsar vid boskapsok. [I marginalen: Människor läggs under ok som djur] Därefter att de dödade den helige Olav, Norges kung, genom mördare mutade med pengar, och slutligen den helige Knut genom förrädaren Blacchus verk. [I marginalen: Den helige Knut] [I marginalen: Den helige Olav dödas av mutade mördare] I bok 10 [osäker tolkning], att kung Sven befanns snarare överge den heliga religionen än sin blodskamliga gemål. I bok 12, att danerna förtärde tillfångatagna teutoner från Julin med en våldsammare död: sedan händerna bundits bakom ryggen lät de först fästa dem vid pålar; därefter skar de upp bukhålan med en kniv, blottade inälvorna och drog fram den första delen av inälvorna och lindade ut resten på stockar; och de upphörde inte med straffet förrän de, sedan inälvorna helt dragits ut ur buken, hade tvingat de pinade att utandas sin förfärliga rovgirighets ande; [I marginalen: Hur Saxo kunde kalla det nyttigt, må andra döma] detta skådespel var lika sorgligt till utseendet som det i själva verket var ytterst nyttigt för de våra; ty det tillfogade inte bara de skyldiga straff utan varnade också de övriga att undvika en orsak till liknande pina. Därför var det inte mindre till lärdom för åskådarna än till straff för de plågade. Men i de övriga böckerna, eftersom tämligen många och fasansfulla ting omtalas bland få goda, lämnar jag dem att utforskas, så långt det behövs, hellre åt läsarens rättvisa omdöme än åt denna min betungande framställning, och jag anser det vara en tillräckligt laglig orsak till att sveonernas och goternas, ja, andra nationers sällskap är otryggt med det folk hos vilket, av de anförda orsakerna (för att använda Saxos ord i bok 10), [I marginalen: Saxos ord bör med rätta vändas tillbaka] var och en som visar människokärlek och tillmötesgående gör otacksamma en välgärning. ## Liber Octavus, kap. 38 (s. 276–277) (maskinöversättning) Om orsakerna till att danernas kungar trängtar efter grannrikena och snabbare förlorar dem de vunnit. KAP. 38. Den helige Knut, som ville utvidga sitt rike Danmark, erinrade sig (som Saxo berättar) förfädernas krigiska ära, att rikets makt och vida gränser hade vuxit genom ingenting mer än genom de engelska titlarna, och att det hade tillkommit dem större glans av en enda ös byte än av hela det östliga Rysslands; [I marginalen: Englands glans och rikedom] att inte efterlikna dem vore ett dumt och vanslägtat sinnes kännetecken, och att det vore bättre att vara utan rike än att, innesluten mellan det lilla landet Danmarks trånga gränser, utöva majestätet. [I marginalen: Danmark kallas det lilla landets trånghet] Och så är det i själva verket, såsom det på annat håll befinns visat av många i geografiska beskrivningar. Och härav kommer det sig, utöver de uppräknade orsakerna, att de nordliga rikena, [I marginalen: Nordliga] särskilt Norge, Götaland och Sverige (som annars i synnerhet utmärker sig genom rikedom på silvergruvor) [I marginalen: Sveriges mycket rika silvergruvor] utstår oupphörliga trakasserier genom grannskapet med danerna, som inte förmår underhålla ett stort majestät på flera öar spridda i Östersjön. Under föregående århundraden hade många förhandlingar förts om de nämnda rikenas union med Danmark vid flera furstemöten, [I marginalen: Möten om rikenas förening] för att de i tidsföljd skulle styras av en kung vald och krönt från ett av dessa riken; men omättlig girighet och ärelystnad kunde inte tåla plats och tid för att god endräkt skulle ta emot och föda en långvarig tillväxt. Vidare hade man ofta försökt naturens band och svågerskapets förbund genom giftermål, för att den vunna endräkten mellan båda folken skulle förbli stadigare för den allmänna välfärden; [I marginalen: Hat stillas knappt genom giftermål] men inte ens så hade danernas omättliga högmod stillat sig nöjt, utan att det oupphörligt strävade efter de närmare grannländernas välde och furstendömen. Detta bör dock både de och andra lägga märke till, att de som strävar efter att styra två riken, vunna genom krig eller svågerskap, behöver större förstånd för att bevara än för att förvärva. [I marginalen: Två välden styrs knappast lyckligt av en] Ty ständigt spirar fröna till oenighet, antingen till inre uppror eller till yttre angrepp mot de underkuvade. Så måste man alltid kämpa för dem eller mot dem, alltid underhålla en här, [I marginalen: En här måste alltid underhållas] under tiden bli plundrad, föra ut pengar ur landet, offra sitt blod för en annans lilla ära; freden är ingenting tryggare, hemma fördärvas sederna av krig, lusten att röva är otvivelaktig, [I marginalen: Krigens olägenheter] djärvheten befästs genom dråp, lagarna föraktas, eftersom en kung som är splittrad mellan två eller flera riken mindre kan ägna sig åt vilket som helst av dem. Och när rikets råd inte ser något slut på så stora onda ting, brukar de efter överläggning ge kungen valet vilket av de två rikena han vill ha styret över; ty han kan inte vara mäktig över båda, eftersom han inte kan halveras. Om han sätter en vän och trogen vicekung över riket, blir denne snabbare utdriven [osäker tolkning], och han måste flytta över till ett enda riktigt rike. [I marginalen: Flera rikens olägenheter] Man måste också betänka hur många nationer som gör uppror, hur många skatter som töms, hur många folk som förgörs, och kort sagt hur många onda ting som sker för att bevara ett enda rike; ingen är okunnig om hur mycket fler och värre ting som skulle ske för att förvärva och bevara flera. Likaså bör det fäderneärvda riket vårdas, prydas och befästas. [I marginalen: Det fäderneärvda riket bör vårdas] Kungen eller fursten må alltså älska de sina och älskas av de sina; [I marginalen: Kungen må älska de sina för att bli älskad] han må leva tillsammans med dem och härska milt och låta andra riken, liksom ständiga pinor, fara. ## Liber Octavus, kap. 39 (s. 277–278) (maskinöversättning) Om kung Kristians stränghet. KAP. 39. Utan att minnas dessa och liknande, ja, större råd och försiktighetsmått, blev Danmarks kung Kristian, den andre med det namnet, [I marginalen: Kristian II] som vid olika tider och genom olika knep hade skaffat sig tillträde till de nämnda rikena genom vissa stormän av det danska partiet i rikena Sverige och Götaland, danernas blodsförvanter och svågrar (bland vilka var den högst olycklige Gostavus Trolle, ärkebiskop av Uppsala), [I marginalen: Gostavus Trolle] så vild och sträng att han, utan att ta någon hänsyn till den avlagda eden eller de beseglade breven eller mottagandet av Herrens fruktansvärda kropp, eller till medlidande av något beklagansvärt skäl, på en enda dag, nämligen den 8 november 1520, [I marginalen: Dagen och året för dråpet på de 94 stormännen] lät halshugga furstar, stormän, rådmän och borgare av olika stånd till ett antal av nittiofyra, medan jag såg på och darrade, med ogudaktigt järn, eggad av illasinnade mäns mest ogudaktiga råd, och lät deras obegravda kroppar ligga kvar i tre dagar framför rådhuset i staden Stockholm, tills de fördes ut utanför staden för att brännas. Sannerligen ett fasansfullt skådespel, som utan tvivel måste ha kommit för Kristian själv, när han sedan plågades av tusen olyckor: att han, så eggad av grymt råd, på det grymmaste sätt hade straffat dem som tagits till nåder och som han i förrgår hade haft som vänligt inbjudna gäster vid det kungliga gästabudet; och det inte på ett vanligt sätt att rasa, utan att en viss fogde Magnus Ioannis, [I marginalen: Fogden Magnus Ioannis] sitt fäderneslands kraftfullaste försvarare, som redan var fäst vid korset [osäker tolkning], bands på marken vid en planka, så att det skulle visas att det gjordes till större raseri och evig fasa, genom att först blygden och sedan hjärtat skars ut och kastades i den lidandes ansikte med hån av smädliga ord. Sedan, under natten som följde på samma dag, jämrade sig de högst olyckliga änkorna otröstligt, vilkas män, förtärda av järnet, låg på det offentliga torget inför vilddjurens ögon, [I marginalen: Änkorna plundras] sedan de av Danmarks omättliga fogdar hade plundrats på pengar och allt bohag. Förvisso var dessa ämbetsmän mycket skändliga och omänskliga, eftersom de enbart genom fruktan för det kungliga namnet eller den hotande grymheten plundrade alla, framför allt de oskyldiga, ända till kyskhetens och all blygsamhets ära. Inte heller var de omyndigas och föräldralösas villkor bättre, [I marginalen: Förtrycket av omyndiga och föräldralösa] vilka plågades i sina föräldrar och berövades alla lyckans goda. En lång och fruktansvärd historia skulle behöva vävas av mig, som med tårar såg allt i detalj, om jag ville berätta varje del av denna olycka, nämligen hur gudomligt och mänskligt blandades samman, ingen hänsyn togs till den lovade troheten, ingen respekt för religionen, allt drevs med helgerånande dumdristighet, överallt suckar, överallt dråp, överallt död, ingenstans tillåtet att fly, omöjligt att leva bland dragna svärd och vilda människor. [I marginalen: Ett fasansfullt nederlag] Staden bevakades av en mycket vaksam väkt, för att ingen skulle bryta sig ut ur detta alla medborgares gemensamma fängelse och förkunna för rikets invånare förloppet av den begångna grymheten; om den fria folkmassan plötsligt hade fått veta den, skulle ingenting av det begångna illdådet ha förblivit ohämnat. ## Liber Octavus, kap. 40 (s. 278–279) (maskinöversättning) Ytterligare om samme kungs stränghet. KAP. 40. När kungen märkte detta och satte sin räddning till flykten allena, [I marginalen: Kung Kristians flykt] tvingades han några dagar senare att dra sig tillbaka därifrån mot sitt Danmark; på denna resa lät han döda flera med hjul, galgar och annat slags fasansfull död genom fyrdelning, särskilt hos östgötarna i Vadstena, den heliga Birgittas land; [I marginalen: Vadstena, den heliga Birgittas stad och kloster] slutligen i Nydala kloster, kallat Novavallis, där han, fastän han hade tagits emot med den vänligaste gästfrihet, ändå på dagen helgad åt den heliga Jungfruns rening, sedan altarets offer fullbordats, lät dränka abboten med sju munkar, med händerna bundna bakom ryggen, i en strid flod; [I marginalen: Munkar dränks] och när abboten med naturlig styrka hade slitit sönder repen och simmade till stranden, krossades hans huvud med järn av kungens drabanter och han omkom. Likaså togs småbarnen av den lysande släkten Ribbing i Västergötland, som fiendens barbari brukar skona, av daga med svärd inför hans ögon. [I marginalen: Småbarn halshuggs] Därav kom det sig att, sedan trettio tusen beväpnade invånare hade samlats mot honom, han själv, medveten om sin skuld, genom avvägar och väglösa trakter, hellre nattetid än dagtid, i brådstörtat lopp drog sig tillbaka inom gränserna för sitt danska välde; [I marginalen: Kristian flyr] där lämnades han inte heller länge tryggare utan liknande fruktan. Så snabbt hade ryktet överallt kungjort hans gärning före hans ankomst, särskilt hos den kejserliga majestätets undersåtar i bataviernas, brabantarnas och andra nationers land; där hade han länge, då han var i ära och upphöjd berömmelse, före ett så omänskligt blodbad begånget på många oskyldiga, ansetts ärorik. [I marginalen: Kungen var ärorik före blodbadet] Här må danernas historieskrivare Saxo säga, i bok 12 med all sin omsikt, såsom ovan anförts i kap. 37, om detta skådespel var lika sorgligt till utseendet som det i själva verket var nyttigt för danerna, eller om riken vinns och de vunna består genom att tillfoga grymma straff och tortyr, eller genom mildhet, måttfullhet, billighet och de övriga kungliga dygderna; [I marginalen: Riken förloras genom grymhet och bevaras genom mildhet] förvisso skall han genom erfarenheten inse att den danska strängheten, som har återkallats i minnet i de föregående böckerna och genom denna Kristians gärning, föder mer vanära och fasa, grymhet och förakt åt riket och dess kungar än om de vore människovänliga och rättvisa; om de inte kanske vill berömma sig av ondska, [I marginalen: Man bör inte berömma sig av ondska] när de genom att använda bedrägerier tror sig mäktiga i orättfärdighet, så att de som rakknivar utövar svek; vilket vare fjärran. Ty vem tänker sig att tryggt försöka handel med dessa och att den skall förbli fast, med dem som (såsom Saxo försäkrar i sista kapitlet av bok 4) inte räknar att ljuga och bedra bland skamligheter och laster? Må deras tal alltså vara: Ja, ja, nej, nej, och alla skall tro dem. [I marginalen: Talet må vara ja, ja, nej, nej] Och goda människor må inte tro att jag har framställt det ovan sagda av hat eller fiendskap mot den danska nationen och dess gamla gärningar eller mot kung Kristians stränghet i allt, utan att jag avsiktligt har utelämnat långt fruktansvärdare ting, som inte kan läsas utan suckar och fasa och ännu mycket mindre föras in i böcker. Den danska adeln utsände dock, sedan den nämnde kung Kristian hade fördrivits, fyrtiofyra artiklar till staden och hela världen, att läsas offentligt till sitt försvar, om varför den hade avfallit från samme kung. [I marginalen: Den danska adeln uppställde 44 artiklar mot sin egen kung] Likaså har riksråden i rikena Sverige, Götaland och Norge både förut och sedan upprepade gånger försvarat sig i böcker och brev. Men att jag skriver bittrare än de övriga, men dock sannare och sparsammare, det ger ett djärvt vittnesbörd, eftersom jag med stor fara och sorg var närvarande och åsåg alla dessa tragedier, så att jag med smärta såg mitt folks olyckor, som nu synes tusenfalt förökade och oöverstigligt försämrade genom ogudaktiga lagstiftningar och förtryck av undersåtarna. [I marginalen: De senare olyckorna är värre] SLUT PÅ ÅTTONDE BOKEN. GOTEN OLAUS MAGNUS, ÄRKEBISKOP AV UPPSALA, OM FÄLTSLAG NIONDE BOKEN. FÖRORD. Mycket många människor med gott hopp menar att en stadig fred någon gång kan uppstå, sedan länders och kungars mycket grymma strider, som upptar nästan hela världen, har avslutats på grund av de ofantliga förödelserna av provinser och andra oändliga olägenheter av blodbad. Men hur oviss och ängslig detta hopp är, som genom sitt dröjsmål plågar oändligt många, [I marginalen: Uppskjutet hopp plågar själen] behöver inte bevisas med många argument, eftersom krig och uppror alltid har vuxit fram från begynnelsen [I marginalen: Krigen synes ständiga] och (om inte Gud avvänder det) aldrig skall lämna världen utan, förökade med större onda ting, skall bestå ständigt så länge den mänskliga naturen består; [I marginalen: De nordligas krig är ständiga] att detta alltid har varit så intygar både de heliga och de profana historierna och diktningen, som är fulla av krig; ja, med vilka vapen, maskiner, platser, tider, anförare, faror och försiktighetsmått de sägs ha förts har både allmänt och i enskildheter här och där visats av många, både gamla och nyare. Eftersom alltså i de nordliga rikena alltid, som i ett Mars hus, från världens begynnelse fasansfulla strider har utkämpats, inte bara på vanligt sätt mot beväpnade människor, [I marginalen: En krigisk trakt] utan också krafter har ställts mot elementens hårdaste egenskaper och oväder, så som den bifogade tavlan visar hur mycket svåra strider utkämpas i dalar, berg, skogar, fält, vatten och på isar, skall det hädanefter visas i de följande böckerna och kapitlen, så som skett i den sjunde och åttonde. Och den bäste betraktaren må inte döma detta som fåfängt förrän han förstår orsakerna, om man genom sådana redskap fulla av olycka och pina skall söka den innersta säkerheten, eller om man skall sörja för freden, som inte har några försåt, genom behagligare genvägar med Guds kraft och segerrikt tålamod. Men i sanning måste det erkännas att fienden vid första anblicken skräms av själva vapnen och börjar ge vika i sinnet, om han vet att han inte har liknande; liksom de är nödvändiga i krig, så synes de också prydliga i fred; dock gör de de okrigiska och bräckliga dödliga vildare än alla vilddjur. ## Liber Nonus, inledning (s. 279–281) (maskinöversättning) … stränghet i allt, utan att jag avsiktligt har utelämnat långt fruktansvärdare ting, som inte kan läsas utan suckar och fasa och ännu mycket mindre föras in i böcker. Den danska adeln utsände dock, sedan den nämnde kung Kristian hade fördrivits, fyrtiofyra artiklar till staden och hela världen, att läsas offentligt till sitt försvar, om varför den hade avfallit från samme kung. [I marginalen: Den danska adeln uppställde 44 artiklar mot sin egen kung] Likaså har riksråden i rikena Sverige, Götaland och Norge både förut och sedan upprepade gånger försvarat sig i böcker och brev. Men att jag skriver bittrare än de övriga, men dock sannare och sparsammare, det ger ett djärvt vittnesbörd, eftersom jag med stor fara och sorg var närvarande och åsåg alla dessa tragedier, så att jag med smärta såg mitt folks olyckor, som nu synes tusenfalt förökade och oöverstigligt försämrade genom ogudaktiga lagstiftningar och förtryck av undersåtarna. [I marginalen: De senare olyckorna är värre] SLUT PÅ ÅTTONDE BOKEN. GOTEN OLAUS MAGNUS, ÄRKEBISKOP AV UPPSALA, OM FÄLTSLAG NIONDE BOKEN. FÖRORD. Mycket många människor med gott hopp menar att en stadig fred någon gång kan uppstå, sedan länders och kungars mycket grymma strider, som upptar nästan hela världen, har avslutats på grund av de ofantliga förödelserna av provinser och andra oändliga olägenheter av blodbad. Men hur oviss och ängslig detta hopp är, som genom sitt dröjsmål plågar oändligt många, [I marginalen: Uppskjutet hopp plågar själen] behöver inte bevisas med många argument, eftersom krig och uppror alltid har vuxit fram från begynnelsen [I marginalen: Krigen synes ständiga] och (om inte Gud avvänder det) aldrig skall lämna världen utan, förökade med större onda ting, skall bestå ständigt så länge den mänskliga naturen består; [I marginalen: De nordligas krig är ständiga] att detta alltid har varit så intygar både de heliga och de profana historierna och diktningen, som är fulla av krig; ja, med vilka vapen, maskiner, platser, tider, anförare, faror och försiktighetsmått de sägs ha förts har både allmänt och i enskildheter här och där visats av många, både gamla och nyare. Eftersom alltså i de nordliga rikena alltid, som i ett Mars hus, från världens begynnelse fasansfulla strider har utkämpats, inte bara på vanligt sätt mot beväpnade människor, [I marginalen: En krigisk trakt] utan också krafter har ställts mot elementens hårdaste egenskaper och oväder, så som den bifogade tavlan visar hur mycket svåra strider utkämpas i dalar, berg, skogar, fält, vatten och på isar, skall det hädanefter visas i de följande böckerna och kapitlen, så som skett i den sjunde och åttonde. Och den bäste betraktaren må inte döma detta som fåfängt förrän han förstår orsakerna, om man genom sådana redskap fulla av olycka och pina skall söka den innersta säkerheten, eller om man skall sörja för freden, som inte har några försåt, genom behagligare genvägar med Guds kraft och segerrikt tålamod. Men i sanning måste det erkännas att fienden vid första anblicken skräms av själva vapnen och börjar ge vika i sinnet, om han vet att han inte har liknande; liksom de är nödvändiga i krig, så synes de också prydliga i fred; dock gör de de okrigiska och bräckliga dödliga vildare än alla vilddjur. Dalar Berg Skogar Fält Vatten Isar ## Liber Nonus, kap. 1 (s. 281–282) (maskinöversättning) Om svärd som vrids runt på hjul. KAP. 1. De gamla goterna befinns ofta ha ställt liknande hjulmaskiner och vridbara svärd mot rytteriets och fotfolkets slagordningar för att bryta dem, när de ville hindra ett brådstörtat anfall eller återtåg, och i nuvarande tid ställer de dem, om än mer sällan än förr, omsorgsfullt ut där platsen kräver det; denna maskins konstruktion må fattas så. Man ser först tre hjul, [I marginalen: Hjulens konstruktion] två högre som kan rotera på en axel, och ett tredje i mitten mellan dem, som, förenat med det ena av dem genom ömsesidiga kuggar, genom sin rörlighet orsakar den nödvändiga rörelsen hos det tveeggade svärd som är fäst vid den främre stången; [I marginalen: Tveeggat svärd] när detta svärd, som så kan vridas, lyfts och förs fram från sidan av skickliga manövrerare, sargas och bryts de motstående slagordningarna inte så litet. Dock brukar man akta sig för att [I marginalen: Försiktighetsmått] hjulens ekrar är täckta på bredden med bräder eller plana tavlor, för att inte hjulen skall hindras i sin gång om fienderna listigt kastar spjut mellan dem. Ju högre och rörligare hjulen också är, [I marginalen: Högre hjul är rörligare] desto vidare blir själva svärdets hugg. Och stängerna eller trästyckena med vilka svärdet styrs är tre eller fyra fot längre än något militärt spjut, för att dess styrare skall vara säkrare mot rytteriets anfall; dessa skyddas bakifrån av skaror av armborstskyttar eller bössskyttar. Hjulens axlar brukar man för att lättare påskynda gången smörja [I marginalen: Smorda axlar] med fett av sälar eller havskalvar, [I marginalen: Fett av havskalvar] renat genom eld och väl klarat, vilket finns i överflöd hos de nordliga köpmännen; därifrån förs det, anskaffat genom handlandenas flit, över det vida havet i stora kärl i ojämförlig mängd till både de nedre och de övre tyskarna för vinning och förtjänst, såsom längre fram skall visas i boken om fiskarna, särskilt om fångsten av havskalvar. Med denna maskin brukar alltså fiendens styrka för det mesta antingen brytas, liksom ett mycket stort trästycke med en vass och kraftig kil, [I marginalen: Fiendehären bryts] eller bringas i oordning i själva sin ställning. ## Liber Nonus, kap. 2 (s. 282–283) (maskinöversättning) Om lievagnar. KAP. 2. På liknande sätt använde sveonernas och goternas krigare fordom lievagnar och hakförsedda vagnar bland de främsta krigsredskapen, särskilt i hårdare strider mot teutonernas, danernas och rutenernas mycket starka härar, [I marginalen: De nordliga rikenas fiender] nämligen på det sättet att de, sedan de utforskat fiendernas tillträdesvägar, på vilka de tycktes komma, band tomma vagnar, med väl smorda axlar, med fasta bjälkar vid bergens sluttande sidor, och fyllda med stenar ställde de dem som hängande broar i rep, täckta överallt med gröna löv eller grenar, tills de genom en ängslig låtsad flykt lockade fienderna att brådstörtat rycka fram till de dolda farorna och utsatte dem för de lösgjorda vagnarnas snabba lopp för att sargas, eller bröt deras slagordningars kilar så att de skingrades. [I marginalen: Bakhåll med stenfyllda vagnar] När detta skett brukade både de som förut tycktes fly och andra förbundna skaror, vare sig ryttare eller fotfolk, i flockar störta in på de skingrade eller dem som gjorde motstånd. Samma vagnar använde de sedan alltid som rörliga bålverk där det behövdes i de övriga striderna, [I marginalen: Vagnarna bevaras som bålverk] och den ordningen iakttogs okränkbart att vagnarnas styrare eller kuskar fick dubbelt så stor sold och byte som ryttarna. Likaså också de som med tvåspann eller små vagnar, med stänger som på sidorna framåt var försedda med sågtandade spetsar, och dessa vassa, genom att fara omkring bland fienderna trängde in dem i väglösa trakter och branter, såsom historierna om Curtius gärningar intygar på detta sätt: [I marginalen: Curtius gärningar] Andras skrämda hästar störtade de små vagnarna inte bara i avgrunder och gölar utan också i floden. [I marginalen: Små vagnar] Men att de gamla besegrade fienderna i tvåspann eller fyrspann [I marginalen: Fyrspann] omnämner Suetonius i Augustus levnad. De mest förnäma ynglingarna, säger han, körde fyrspann och tvåspann och voltigörhästar, [I marginalen: Kärror] och de ställde också upp kärror som vall. ## Liber Nonus, kap. 3 (s. 283–284) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 3. Men hur kung Antiochos, kallad Soter, besegrade sådana galaters redskap finns utförligare hos Franciscus Irenicus i bok 6 kap. 45. Han säger nämligen att Antiochos lärde känna galaternas tapperhet och ofantliga mängd [I marginalen: Galaternas tapperhet] och deras falanger, kraftfullt utrustade och väl ordnade; deras fronter skyddades av bronspansar, med tjugofyra beväpnade uppställda bakom, och flyglarna av rytteriet; i mitten och i härens kropp såg han åttio lievagnar, [I marginalen: 80 lievagnar] lämpade för att anfalla fienderna, och vid varje vagn dubbelt så många spannhästar. När Antiochos alltså märkte detta, berövad allt hopp, eftersom fienderna var oövervinnliga medan han själv varken drog ut präktigt eller med krigets tillbörliga utrustning och förde en mycket liten här, van vid lätta sköldar (peltae) och försedd med lätt beväpning, i övrigt obeväpnad, [I marginalen: En här van vid lätta sköldar] så att den knappt var hälften av deras här, gripen av smärta, ordnade han märkvärdigt villkor för fred med samma galater utan vederlag [osäker tolkning]. Under tiden rådde honom en man mycket erfaren i krigsväsendet att gömma sina sexton elefanter för sig, tills härarna drabbade samman för att strida medan båda sidornas flöjtblåsare spelade, och särskilt ryttarna, och då sända in fyra elefanter mitt ibland dem och åtta mot lievagnarna; [I marginalen: En tapper mans nödvändiga råd] genom detta råd hände det att galaternas hästar, skrämda av elefanternas förfärliga anblick och trumpetande, drevs tillbaka så snabbt som möjligt innan de nådde fram till spjuten, och stötte mot varandra; [I marginalen: Hästar skräms av elefanternas trumpetande] några genomborrades av fotfolkets spjut och lansar, andra trampades ned av hästarnas hovar. Men vagnarna vände blodbadet mot sina egna herrar och mot sig själva. Härav bekräftas Homeros vers: [I marginalen: Homeros] Vagnarna fördes med dån på en omvänd bana. Men inte heller den heliga skriften tycks tiga om lievagnar, där det i Domarboken 4 sägs att Sisara hade niohundra lievagnar och förtryckte Israel i tjugo år. [I marginalen: Sisara hade 900 lievagnar] Vidare fanns i Alexander den stores här alla fyrspann av hästar försedda med lie, [I marginalen: Fyrspann med lie] tvåspann 1 200, ryttarskaror 30, fotfolk 300 000, femtio [osäker tolkning], lägermulor för att bära packningen två tusen, dromedarer och oxar två tusen för att bära säd och kött. Men i hans fiende Porus, Indiens kungs, här fanns 14 800 fyrspann med lie, 400 elefanter med torn; [I marginalen: Porus, Indiens kung] på hästar, mulor och elefanter fanns gyllene betsel, [I marginalen: Gyllene betsel] likaså fälttecken och fanor av rent guld. I hans hus fanns massiva gyllene pelare; [I marginalen: Gyllene pelare] allt detta rövade segraren Alexander och gav åt soldaterna. ## Liber Nonus, kap. 4 (s. 284–285) (maskinöversättning) Om eldsprutande bronshästar. KAP. 4. Inte heller bör man på detta ställe förbigå det som Saxo i bok 9 omnämner om kung Regnerus list och krigslister. Han säger nämligen att sedan Hellesponts kung Dian [I marginalen: Kung Dian] hade dödats efter olika krigsfaror, utstod Regnerus hårda strider mot hans två söner, nämligen Dian och Daxon. Dessa söner, som en gång genom äktenskapets lott hade omfamnat den rutenske kungens döttrar, tog sig med de trupper de utverkat av svärfadern an faderns hämnd med den mest brinnande iver. När Regnerus märkte deras ofantliga här och misströstade om sina trupper, befallde han att bronshästar, [I marginalen: Bronshästar] ställda på dragbara små hjul och förda runt på vridbara små vagnar, med största kraft skulle drivas mot de tätast samlade fienderna; detta förmådde så mycket till att lösa upp motståndarnas slagordning att hoppet om seger tycktes vara satt mer till maskinen än till krigsfolket; dess outhärdliga massa krossade allt den stötte emot. Denne kung Regnerus kunde kanske säga om sina bronshästar det som den ovannämnde Antiochos Soter (enligt Lukianos vittnesbörd) intygade om sina elefanter när han stred mot galaterna. Ty när samme Antiochos furstar hade kommit samman och kallat honom den segerrike kungen, svarade kungen: [I marginalen: Kungens märkliga svar] Vi soldater skäms över att vår räddning har berott enbart på skräcken för fjorton djur. Men om vi vill behandla saken utförligare, föll galaterna genom gudomlig kraft, [I marginalen: Galaterna besegras genom gudomlig kraft, inte genom skräck för djur] eftersom jag, styrkt av en god dröm, djärvt gick in i striden och kom undan som segrare. ## Liber Nonus, kap. 5 (s. 285–286) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 5. Vincentius försäkrar också i Speculum historiale bok 31 kap. 10 att indernas kung, som vanligen kallas Presbyter Ioannes, [I marginalen: Presbyter Ioannes av Indien] när han angreps av en mycket svår fiendehär av saracener och etiopier, nämligen den kristna trons förföljare, befriade sig genom en krigslist inte olik den ovannämnda. Han lät nämligen göra kopparbilder av människor och ställde var och en på en häst; [I marginalen: Kopparbilder] bakom bilden placerade han på samma häst en människa som styrare, som hade en blåsbälg med vilken han genom ordnade hål skulle väcka eld i ett rykande ämne som förut hade lagts in i bilden. Sedan han alltså hade ordnat många hästar och bilder på detta sätt, ryckte han kraftfullt fram mot de nämnda fienderna (som han också kallar mongaler eller tatarer). [I marginalen: Mongaler eller tatarer] Och när han hade kommit till stridsplatsen, sände han hästarna med bilderna och deras styrare, ordnade (såsom förut sagts), den ena vid sidan om den andra, i förväg in i fiendehären, med befallning att de strax framför deras slagordning skulle blåsa med blåsbälgarna på elden som rykte inuti och förtäta luften med mörker genom ständigt blåsande, så att fienderna omgavs av ett nästan påtagligt mörker; [I marginalen: Påtagligt mörker framkallas] därav hände det att många, angripna av täta pilar, dödades eller föll i plötslig flykt. Ja, han berättar att många människor och hästar där i mörkret förvandlades till aska eller brändes av grekisk eld; denna eld sammansätts av följande ting, på ett sätt som är känt för dess konstnärer: [I marginalen: Den grekiska elden sammansätts så] Asfalt, nafta, dragant, även grekiskt beck, svavel, fernissa, även glas av petroleum [osäker tolkning], kvicksilver, stensalt: det kallas grekisk eld. Likaså: Svavel, petroleum, kolofonium, kåda, terpentin, asfalt, kamfer, nafta, damo [oklart], benedictum [oklart]. Även om någon lägger ned möda på att tolka dessa verser, tror jag ändå att man sällan kan fatta deras sanna mening, och jag anser inte att man behöver uppehålla sig vid deras tolkning, eftersom de synes få en högst grym utgång när de utförs. ## Liber Nonus, kap. 6 (s. 286–287) (maskinöversättning) Om att bränna broar. KAP. 6. När hårdare krig bryter in vid broarna och floderna i goternas och svearnas nordliga länder, brukar följande åtgärd av de omsorgsfullare krigsbefälhavarna (praefecti) snabbt sättas emot. Ty då det är omöjligt att med jämbördiga vapen locka bort eller hålla fienden borta från broarna, förbereds längst upp i floden bjälkar, [I marginalen: Eldbärande bjälkar] förbundna på sidorna med vidjor; på dessa läggs ofantliga staplar av torrt trä och annat brännbart av märklig storlek och förfärlighet; när de har tänts släpps de med flodens strida fall ned till broarna för att bränna dem i en följd. Och dessa brinnande massor kan inte lätt släckas genom fiendernas ansträngning; ty de som byggde elden tvingar strax pilar, riktade upp i höjden, att våldsammare falla ned över dem. [I marginalen: Pilar som skjuts upp i luften skadar våldsammare] Det finns också ett annat knep, med vilket de brukar bryta broar bakom sig, antingen när de ligger dolda i bakhåll eller när de låtsas fly, genom att skära av dem underifrån med en såg, på samma sätt som Caesar i bok 2; han försäkrar också i bok 6 att striden mellan anförarna om broarna blir så stor att de inte bara utkämpar dagliga strider om dem, [I marginalen: Broar sågas av underifrån] utan också, när de närmar sig flodens stränder, trängs samman och störtas ned, så att de inte bara hopar död på död för varandra utan gör de drunknades högar jämnhöga med högar. [I marginalen: De hopar död på död och hög på hög] I det fallet skall de drabanter belönas med stor heder som drar sina herrar eller furstar i håret och återför dem till stranden och friheten. [I marginalen: Furstar dras i håret] ## Liber Nonus, kap. 7 (s. 287) (maskinöversättning) Om broarnas material och vadställenas natur. KAP. 7. Nästan alla broar på de allmänna vägarna i de nordliga rikena synes vara byggda av bjälkar snarare än av sten, [I marginalen: Träbroar] inte för att stenar eller murbruk saknas, utan för att fiendernas inträngande snabbare skall kunna avvärjas eller hindras genom att invånarna, när de är oförberedda till strid, plötsligt river broarna. I vissa områden hos östgötarna finns dock broar av marmor eller av annat slags sten, [I marginalen: Stenbroar] som vittnar om en förunderlig ålder. Men flodernas vadställen, liksom de där är mycket sällsynta, görs också genom invånarnas enastående flit ogenomträngliga för fiender som vill komma fram. [I marginalen: Ogenomträngliga vadställen] De lindar nämligen in bärbara stenar i grenrika enrisgrenar, [I marginalen: Sättet att spärra vadställen] som de likt korgar sänker ned under vattnet i många tusental. Men för att de inte skall drivas bort från platsen av vågornas eller flodernas våldsamhet, förbinder de samma stenar och grenar med vassa pålar, för att de skall fästa starkare vid botten och skada fienderna hårdare. Men i stilla vatten sänker de ned långa granar eller tallar, halvt avhuggna och med vassa grenar, och trycker ned dem med stenars tyngd, för att fienderna skall skadas farligare när de kommer i beröring med dem. Somliga sänker också i trängre vadställen, till vilka de lockar fienderna från bakhåll, ned järnliar [I marginalen: Järnliar] bestrukna med beck och bundna vid trekantiga stenar. ## Liber Nonus, kap. 8 (s. 287–288) (maskinöversättning) Om de nordliga folkens kanoner. KAP. 8. För att besvara den ofta ställda frågan om kanoner (bombardae) används i de nordliga länderna, och om de är stora och så vidare, säger jag till alla som plågas av denna onyttiga fråga, mer nyfiket än förståndigt, att det hos dessa människor, födda av hård stam och övade i ständig strid, [I marginalen: Kanoner används ofta i de nordliga rikena] inte saknas något krigsredskap med vilket de oftare och kraftigare kan tillfoga den utländske fienden skada, eller olyckligare och beklagansvärdare den inhemske; dessa vänds (sedan endräkten förkastats) fördärvligare mot denne och rättvisare mot den förre. Och i de flesta städer och borgar i Sverige och Götaland finns kanoner av sådan storlek att ett träkärl, som överträffar en romersk tunna (barile) i bredd och längd, fyllt med en järnkula och järnstycken stora som en knytnäve, på 600 skålpund och mer, [I marginalen: Järnkärl på 600 skålpund skjuts ut med kanonernas kraft] skjuts ut med krut och antänd eld med våldsammaste kraft som en stormvirvel eller ett regn, så att intet hinder kan uthärda dess kraft; och detta används inte bara i strid på land utan också till sjöss och på isen (såsom längre fram skall sägas), så ofta det behövs. Det finns också medelstora och mycket långa kanoner, [I marginalen: Medelstora kanoner] som spyr ut järnkulor. Vidare stenkastare (petrariae), [I marginalen: Stenkastare] som skjuter ut stenar som faller med högre skott; och striden blir desto fruktansvärdare som sådana kanoner (vilka överträffar de övriga i storlek och våldsamhet) avfyras mot de platser som skall krossas inte i ett enda anlopp och med förfärligare knall, utan med skott i följd; och vid deras stöt synes dammet från de sönderslagna väggarna eller andra hinder väcka virvlande rök. Av denna fasa brukar det hända att lysande och adliga matronor, för att kunna avvända fienden från kanonernas skott och dån, säger att de är havande eller snart skall föda. [I marginalen: De adliga kvinnornas begäran] Men man svarar dem att de skall välja en del av borgen som inget skott riktas mot, under det villkoret att de inte har någon gemenskap med maken, som är fiende. [I marginalen: Krigsfolkets svar] Men detta vägrar kvinnorna, som ett ogudaktigt och skamligt villkor, bittrare än varje fara. [I marginalen: De gifta kvinnornas ståndaktighet] De brukar nämligen inte överge sin make vare sig i faror eller i döden, och ingenting är ljuvt för dem utom det som de har gemensamt med honom, vars välfärd de önskar köpa sig till också med sin egen olycka. ## Liber Nonus, kap. 9 (s. 288–289) (maskinöversättning) Om trekantiga kanoner. KAP. 9. Bruket av trekantiga kanoner [I marginalen: Trekantiga kanoner] hos sveonerna och goterna var annars större när de uppfanns än man nu finner det. Med denna tredelade maskin kunde nämligen en ofantlig fiendeskara, när den återställt sin slagordning och ofta förts fram, skingras, där varje anfall av ryttare som skyndade fram i tät skara kunde hindras av en liten styrka genom de framställda hjulens rörlighet. [I marginalen: Rytteriets anfall skingras genom framställda hjul] Men genom kanonmästarnas svek och list hände det ibland att de i stället för järnkulor laddade kanonerna med blår eller papper, eller att fienderna genom ett djärvt angrepp hindrade hjulens ekrar enbart genom att sticka in ett spjut, [I marginalen: Ett spjut instucket i hjulen hindrar gången] så att de inte kunde flyttas från platsen. Därför upphörde man med detta hjälpmedel, genom vilket segern vanns mer sällan och förödelsen [osäker tolkning] påskyndades oftare. Ty liksom anfall med inget krigsredskap brukar ske snabbare och våldsammare, på blixtens och åskans sätt, än med kanoner, så brukar de också genom tusen listiga konster, faror och hinder i ett ögonblicks händelse avbrytas, så att de inte får verkan. [I marginalen: Kanonernas hinder] Men vilka och hurdana dessa hinder är, det vet de mer erfarna kanonvaktarna mycket väl; hur svek nämligen brukar ske, vare sig genom fiender eller genom förrädare, som strax före sammandrabbningen försöker täppa till det eldsprutande fänghålet med en spik, är tillräckligt uppenbart; ja, bland kanonskyttar som förföljer varandra på båda sidor sker liknande svek oftare, så att de laddar för mycket eller drar ifrån det mesta, eller höjer eller sänker de maskiner som skall avfyras, [I marginalen: Kanonskyttarnas tvister och svek] särskilt nya, som inte prövats av någon och varken godkänts eller underkänts. Därför anser jag att man bör sätta föga hopp till trekantiga eller hurdana kanoner som helst, eftersom krigarnas outrannsakliga förstånd vet att sätta emot lämpliga motmedel, så att denna kostsamma skräck lättare slår fel än träffar i ögonblicket. [I marginalen: En kostsam skräck som snabbt slår fel] Dock bör man ge akt på styrarens skarpsinne, platsen och tiden. ## Liber Nonus, kap. 10 (s. 289–290) (maskinöversättning) Om stenkastande kanoner. KAP. 10. Med liknande stenkastande krigsmaskiner trängs och angrips för det mesta de belägrade; ty varken nätter eller dagar lämnas någon vila, varigenom de belägrade kunde få aldrig så litet andrum, [I marginalen: Ingen vila tillåts de belägrade] ja, vilket går till omänsklighet, gödsel och det som är värre än gödsel, som sprider en mycket vidrig stank, kastas oftare än stenar in i borgar eller städer. Men för att det inte skall synas som om forntiden saknat liknande krigsmaskiner, anför Paulus Diaconus i langobardernas historia bok 5 kap. 8 en stenkastarmaskin, [I marginalen: Stenkastarmaskin] med vilken det avhuggna huvudet av en viss framstående och oförskräckt man (på grund av den outsägliga ståndaktighet som han visat sin egen herre bland dem som hotade med döden) kastades av belägrarna in i staden. Vidare finns hos goterna ett annat slags kastredskap, nämligen ett av trä och högt, med vilket de, likt en våg som trycks ned eller lyfts upp, fylld med stenars tyngd, och med mycket våldsamt anlopp och kast avfyrat, slungar in stora stenar eller ruttnande djurkadaver innanför borgar och murar. Och detta kallas på svearnas och goternas folkspråk Blida, [I marginalen: Blida] [I marginalen: Blidh] som om det inte gladde någon. Blyd betyder nämligen enligt folkets bruk glad. Genom slag från en sådan maskin trängde alltså omkring Herrens år 1500 sydgötarna hårt den besättning som Danmarks kung Hans [I marginalen: Hans, Danmarks kung] hade lämnat i staden Kalmar och övervann den till sist, såsom annalerna intygar att det ofta förut hade skett. Där sätts nämligen, på grund av rikenas angränsande läge, varje krigs början, mitt och slut oftare i gång än i någon annan del av Norden, [I marginalen: Krigens platser] liksom i Italien hos genuesarna eller milanesarna; sällan dock bedras de belägrade genom vapen eller belägrarnas våldsamma anlopp eller stormning, utan genom avtalade stillestånd, brev och löften, befästa med både gudomlig och mänsklig rätt men mycket sällan iakttagna. [I marginalen: Överenskommelser sällan utan misstanke] Genom att göra tappert motstånd med vapen segrar de dock; men när de (mer av split än av nödvändighet) ser till överenskommelserna, blir de genast bedragna och övervunna. Att de skräms av utskjutna kulor är en ringa fasa eller fruktan. [I marginalen: Fler platser än kulor] Ty stadens eller borgens tomma rum är fler än de inskjutna kulorna. Dock har jag genom berättelse av en gotisk kanonskytt i sold lärt att kejsar Karl i det afrikanska kriget, [I marginalen: Kejsar Karl V lät avfyra 14 000 kulor vid den afrikanska belägringen] sedan han vid olika tider låtit avfyra sammanlagt 14 000 kulor, mycket plågade de belägrade till lands och sjöss och till sist övervann dem med vapenmakt i ett mycket kraftfullt angrepp, såsom jag inte tvivlar på att andra som är kunniga i denna sak sedan länge har antecknat i annalerna. ## Liber Nonus, kap. 11 (s. 290–291) (maskinöversättning) Om orgelkanoner. KAP. 11. De nordliga folken hade också bland andra krigsmaskiner, när de skulle drabba samman särskilt med ryttare bland fienderna, kanoner sida vid sida, [I marginalen: Kanoner sida vid sida] sammanbundna på samma sätt som orglar eller förenade pipor, för att de, sedan de antingen samtidigt eller i följd avfyrats mot fienderna genom antänd eld, snabbt åter skulle laddas med krut och kulor och ställas mot samma fiender vid varje rörelse; även om de synes ha tillfogat svåra krig med dessa, särskilt i klart väder, och mycket tappert ha försvarat sina egna läger, [I marginalen: Vinterkrigen är hårdare] har ändå deras bruk blivit sällsyntare på fälten men icke desto mindre vanligare i kastellen för att hålla belägrarna borta, eftersom tätare och bittrare strider (såsom längre fram skall sägas) brukar inträffa i de nordliga rikena under den fasansfulla vintern, när tätare snö faller, genom vilken kanonernas bruk hindras vid antändningen av elden. För krigsmän är det inte heller okänt hur många mycket ofantliga krigsförberedelser och fruktansvärda uppställda slagordningar brukar hindras [I marginalen: Hinder som omintetgör strider] av ett plötsligt inbrytande regn eller skur, blixt, åska, snö, rimfrost och hagel, som faller än i ansiktet, än i ryggen, åt höger eller vänster på båda sidor, också av bergsvatten och strömmar som avsiktligt släppts lösa. [I marginalen: Lössläppta forsar] Vidare att till dessa onda händelser också kommer pest, dysenteri (såsom ovan sagts) och brist på pengar och livsmedel; [I marginalen: Pest, brist på pengar och livsmedel] ja, vilket är värst av allt, uppror, förräderi, fiendskap, avund [osäker tolkning], illvilja mot härens anförare och flykt till fiendens läger och försåtliga platser; detta strävar framför allt de efter att göra, ja, att bli berömda genom de värsta brott, [I marginalen: Uppror med mera] som inte kan eller vill utmärka sig genom ärorika gärningar, såsom minnesmärken finns kvar av vad mycket många har begått. ## Liber Nonus, kap. 12 (s. 291–292) (maskinöversättning) Om kanoner på vagnar. KAP. 12. På slätter och fält, där möjlighet till strid uppstår antingen efter överenskommelse eller genom fiendernas val eller genom tidernas och tillfällenas utveckling, använder landets invånare, för att kraftigare angripa fienden eller försiktigare för en tid vika undan, kanoner på vagnar, som också kallas vagnläger; [I marginalen: Vagnläger] deras kuskar är inte mindre beväpnade än fanbärarna eller härens övriga anförare, ja, också själva hästarna är det, med härdad oxhud på halsen och ryggen. [I marginalen: Hästar täckta med oxhud] Fyra eller fler krigare som är skickliga i denna konst, avdelade att avfyra kanonerna från båda sidor, utför alltså det anfall mot fienden som lyckan ger, med kuskens samverkande skicklighet och djärvhet, så att fienden, splittrad framifrån eller från sidan, mycket lätt inte kan göra motstånd mot de beväpnade ryttarna. Men om vagnarnas styrare tvingas fly eller vika åt sidan, ställer de sig i det läget med enbart vagnarna och befäster dem med sköldar emellan, så att de inte kan genomträngas av beväpnade styrkor annorlunda än de starkaste bålverk. Under tiden sörjer de dock för att dragdjuren, bundna längre bak, inte skadas av fiendernas pilar och skott; [I marginalen: Dragdjuren hålls avskilda] ja, de ger snarare oupphörligt akt på att de genom deras snabbhet och bruk skall återta den boskap som fienderna rövat. Och ofta händer det att fiendeskaror som ämnar driva bort boskapen fångas i lagda bakhåll, [I marginalen: Fiendeskaror fångas] och sedan de fångats och råkat i en beklagansvärd fångenskap tvingas lösa ut sin frihet (om också den beviljas) med stora penningsummor, eller ersätta skador med skador genom att andra fångar friges. Detta synes nämligen vara krigens enda tröst, [I marginalen: Krigens tröst] att fienden jublar över bytets storlek eller fångarnas återlämnande, eller går under av alltför stor girighet, eller drar bort förvirrad av dum försumlighet i bevakningen. Kärrorna ställs alltså framför hären som murar och torn framför städer och kastell, [I marginalen: Kärror räknas som murar] och är förunderligare blott genom denna fördel att de genom sin rörlighet föres ut på fältet antingen mot svårare branter (vilket oftare händer) eller mot triumf (vilket sällan inträffar). Ty dragdjur som angrips av pilar förblir inte länge oskadda, och inte heller vagnarna utan plundrare. ## Liber Nonus, kap. 13 (s. 292) (maskinöversättning) Om bärbara kanoner och sköldbärande krigsmän. KAP. 13. Seden var vanligare i gammal tid än den nu är, att krigsmän i slagordningen eller vid angrepp på läger och härar använde avlånga och kilformade sköldar [I marginalen: Avlånga sköldar] liksom murar eller bålverk, för att de efter tillfälle och nödvändighet, springande så snabbt som möjligt, skulle hålla dem emot pilar och slungstenar, åt höger eller vänster, vid ett kraftigt angrepp eller ett klokt återtåg. Men när bruket av bärbara kanoner hade uppfunnits, minskades dessa sköldar till hälften av sin storlek och avlånga trefötter av trä lades till; [I marginalen: Trefötter] sedan kanonerna hade lagts på deras högre ände, kunde de avvända eller hindra varje fiendens rörelse och ställning. Och detta sätt iakttas ännu på fältslätter som saknar stenar och på strandsand som inte har buskar eller snår. [I marginalen: Sköldbärande krigsmän] Och dessa sköldbärande och pansarklädda krigsmän, som är resligare till växten än de övriga, kallas levande vallar; deras tjänst brukar också strids anförare framför alla använda ute på den öppna isen, med trekantiga stift fästa vid fötterna eller iförda bara skor, [I marginalen: Trekantiga stift av järn] såsom man finner i annalerna att det för det mesta har skett av Sveriges och Götalands furstar, men särskilt mot ryssar och moskoviter på Finlands sjöar (när den gamle Sten Sture och Svante förde krig). [I marginalen: Sten Sture och Svante, Sveriges furstar] Om dem och liknande ting framställs en del utförligare för alla i min högt älskade broders och företrädares historier. ## Liber Nonus, kap. 14 (s. 292–293) (maskinöversättning) Om utländska exempel. KAP. 14. [I marginalen: Catheiae] Dessa sköldar eller bucklor kallade forntiden catheiae, såsom Vergilius i bok 7 tydligare intygar i dessa verser: Vana att efter teutonisk sed slunga catheiae. Också Sidonius Apollinaris talar i bok 20 om samma catheiae: Fordom kom du kuvad, kimber, och tyngd av svärd, befalld att bära blott catheiae framför händerna. [osäker tolkning] [I marginalen: Lindträ] Dessa sköldar är mycket långa och täcker nästan hela den nedre delen av kroppen, omsorgsfullt sammanfogade av lind- eller björkträ med bultade och med kåda bestrukna senor. Dessutom har den gamla seden att tillverka sköldar fått fäste så, att andra folk vid världens yttersta gräns gjorde runda sköldar av fiskars man eller hårda skulderparti, [I marginalen: Sköldarnas material] andra av urox- eller tjurhudar, andra av vissa träds krusiga rötter, andra av järnplåtar som var kilformigt fästa vid buckeln; och de skilde dem åt med olika färger, röd, blågrå, svart och vit. Men denna, nämligen den vita färgen, [I marginalen: Försiktighet med den vita färgen] används mycket sällan, för att inte fienderna, när de i förväg har sett den vita märket, skall skynda snabbare och handla försiktigare eller låtsas fly för att återvända desto grymmare, såsom de närmare grannfienderna ryssar, livländare och moskoviter gör. [I marginalen: De kimbriska kvinnorna] Men här bör inte heller förbigås att det var vanligt för kimbrernas kvinnor att förse sköldar och spjut med hår från sina huvuden; detta mycket starka bruk har Vegetius, Frontinus och andra omtalat; och i ett sådant fall sägs kejsaren Maximinus, gote på båda föräldrarnas sida, ha använt kvinnornas hår till kastvapen, såsom Julius Capitolinus och andra anser. Därför uppförde romarna ett tempel åt gudinnan Venus Calva, [I marginalen: Den skalliga gudinnans tempel] för att det skulle vara tillåtet att använda kvinnornas hår. Och det är känt att morer och afrikaner allmänt använder sköldar av läder. [I marginalen: Morer, afrikaner] ## Liber Nonus, kap. 15 (s. 293–294) (maskinöversättning) Om att förstöra borgar på berg. KAP. 15. Det finns också vissa borgar i de nordliga länderna [I marginalen: Bergsborgar] som anses oövervinneliga genom sin naturliga befästning, och detta på grund av den branta tillgången, så att de inte bara inte kan angripas i regelrätt strid, utan inte heller övervinnas genom eld eller listiga konster, som räknas som krigens genvägar. [I marginalen: Listiga krigskonster] Detta kommer främst därav att det konstens verk som lagts till naturens befästning gör försvaret ointagligt, och särskilt under en driftig anförare, [I marginalen: Driftig anförare] vars skarpsinniga list brukar värderas högt i de svåraste krig. Likväl bör man inte sätta alltför stor tillit till allt detta och liknande. Ty genom denna förmodade säkerhet brukar ofta den yttersta undergången drabba de oförsiktiga; ja, ingenting anses vara så befäst genom läge eller list att det inte [I marginalen: Ingenting är tillräckligt befäst] likaså kan omstörtas och i grunden ödeläggas genom listiga sinnen och förenade krafter. Och må det vara så att fästen reses på klippor ända upp till molnens toppar och höjer sig över alla bergens krön, och att tillfarterna görs smala och förstärks med tappra krigare, kastmaskiner och vapen, så att de synes helt ointagliga och anses befästa genom så många och så stora svårigheter som måste övervinnas: men har inte angriparna större krafter [I marginalen: Större krafter utanför] och råd till buds för att förstöra sådana fästen än de inneslutna har för att försvara dem? Ja, inte på ett utan på olika sätt brukar de bryta deras höga säkerhet. Antingen avhåller de sig nämligen med avsikt från att drabba samman med dem på grund av den nämnda befästningen, [I marginalen: De belägrade övervinns på dessa sätt] och dröjer länge, så att de, när hungern tilltar, sjukdomen härjar bland de fuktiga klipporna, de övermodigas uppror rasar och dyster leda tillkommer, antingen av egen drift (genom att avtal sluts) ger sig, eller på annat sätt förgör varandra i ömsesidig grymhet, [I marginalen: Ömsesidig sönderslitning] såsom nästan alla historieskrivare intygar ha skett ofta i olycklig raseri. ## Liber Nonus, kap. 16 (s. 294–295) (maskinöversättning) Om detsamma, och om orsaken till att man rasar mot de belägrade. KAP. 16. Inte heller saknar den nuvarande tiden hårda redskap för att utföra detta, hårdare krigare och den hårdaste hämnd, [I marginalen: Sätt att övervinna borgar på klippor] varmed man med snabbare genvägar, nämligen med bombarder och kanoner av brons, angriper sådana borgar för att förstöra dem, och det på det sättet att man på ett sluttande bergssida som lämpar sig för detta mot fästningarna ställer upp dragmaskiner; med dem drar man de starkare bombarderna, fästa med rep, högre eller lägre för att rakt träffa fästet, och låter dem hänga i det läget; och man ser noga till att genom att skyla dem med lövverk eller mörka kläder [I marginalen: Bombarderna täcks med svart tyg] förhindra att det som sker blir sett av borgarnas vakter, så att de inte (om de kan) bringar hjälp åt det som strax skall gå under. När detta är gjort och eld har satts till kanonerna, som är lämpligt förberedda, kastar de ut järnkulor med sådan våldsamhet att borgens murar och fogar genast upplöses vid deras träff. För att de inneslutna inte skall reparera denna skada upprepar belägrarna oavbrutet bombardernas skott och skickar samtidigt in väpnade skaror från sidan, för att dessa genom fortsatt anfall skall bringa i oordning dem som stenmassan inte har krossat, [I marginalen: Stridens fortsättning] tills de tar de inneslutna och för bort dem som fångar. Det finns dessutom ett annat sätt att förstöra fästen, omsorgsfullt förberett av fientligt raseri i senare tider för att öka människornas olycka, att anse så mycket grymmare som det är snabbare än det förutnämnda: [I marginalen: Brukligt sätt] nämligen att man gräver in krut under borgarnas grundvalar och stänger in det, och sätter eld till det småningom genom tunna trådar genom springor, varvid borgarna själva liksom genom en blixt plötsligt brukar krossas nästan till aska. Att borgar för det mesta intas med större häftighet och de belägrade kanske dödas utan åtskillnad under den grymmaste pina, därtill är bland andra orsaker denna inte ringa, att de belägrade utan hänsyn på det skamligaste utgjuter ohederliga, smädliga och förolämpande ord, [I marginalen: Smädliga ord skärper de belägrades straff] gliringar och hån som berör de belägrande furstarnas ära; därav kommer det att det inte, eller sällan, finns rum för nåd eller tid för att underhandla, eftersom skulden för det mesta är större [I marginalen: Stor skuld ökar straffet] än att den skulle förtjäna nåd eller ett lindrigare straff. ## Liber Nonus, kap. 17 (s. 295–296) (maskinöversättning) Om belägringsmaskiner och fältbombarder. KAP. 17. Hur stora genvägar till ömsesidig förstörelse belägrarna och de belägrade bereder, det har den tillräckligt förutseende betänkt utöver denna bild [I marginalen: De som förödmjukats av kriget handlar försiktigare] som hade förödmjukats av krigens olägenheter, för att det inte skall synas förgäves skrivet genom den salige Job: Må det gå honom som en kung [I marginalen: Job] som tänker på krig osv. Här ser man först från de belägrades högre murar väldiga bjälkar fästa med rep, som genom en lätt avskärning av repen skall släppas ned för att falla över huvudena på dem som djärvs angripa. [I marginalen: Hängande bjälkar] Dessutom ses större bombarder placerade i borgarnas förborgar, särskilt för att bryta eller hindra att några maskiner som helst förs in eller förs fram. Men vad som har uttänkts för att i hemlighet från borgarna eller bröstvärnen kastas ut över belägrarna [I marginalen: De belägrades belägringsredskap] genom osläckt och sjudande kalk, brinnande beck, antänt harts, järnspetsar med hullingar, eldringar och järnhakar, och oupplösliga treuddar [osäker tolkning] med de skarpaste fotanglarna, och fyrkantiga järnpinnar, och brinnande pilar, och som listigt skall kastas ut, därom behövs ingen vidare förklaring för dem som har erfarit samma onda ting, [I marginalen: Allt ont är bekant för de erfarna] eftersom det på annat ställe delvis synes ha visats om slungor och brinnande kastvapen. Vad belägrarna å andra sidan för sin säkerhet och i hopp om att vinna seger tänker ut och gör, det inses tillräckligt av de hjulförsedda maskiner som envist skall föras fram mot de belägrade. Under skydd av tak av ekplankor, resta i kilformig ordning på maskinerna, brukar de nämligen närma sig den plats som skall förstöras för att angripa den, särskilt i den avsikten att antingen anfalla de belägrade med kraft eller skrämma och trötta ut dem med hotfulla vapen, eller beröva dem deras fåfänga förtröstan, eller veckla in dem i uppror när de är trängda, eller, genom att vika undan för anfallet, handla mindre häftigt, eller avvakta någon händelse, varigenom de genom ett ljumt anfall skall synas inte vilja göra något [I marginalen: Belägrarnas sätt att angripa] eller inte längre kunna stanna kvar vid belägringen, så att de genom att på så sätt slingra sig och dröja (tills ett tillfälle uppstår) blir oövervinnerliga i ett enhälligt stormanfall. I det fallet måste en belägring som är så starkt befäst och upprätthållen under så stora trångmål nödvändigtvis avgöras inte med bjälkar, kalkgröt, fotanglar eller järnpinnar, utan med svärd, sköldar och påkar som används i närstrid; [I marginalen: Fasansfullt blodbad] och ett sådant skådespel uppstår genast att somliga omkommer, andra binds som fångar med järn, andra för att köpa sitt liv förpliktas genom krigarens trohetslöfte, andra som bryter in drivs tillbaka, andra med missljudande skrik störtar ned för branterna eller stöts ut. Och inte litet ökar eländet [I marginalen: Ammor och små barn] de omständigheter som hör till alla olyckor, ammor och små barn, gamla och sjuka, [I marginalen: Gamla och sjuka] eller intensiv hetta eller fasansfull köld, tätt mörker, brusten is, en obarmhärtig och grym fiende, eller att råka in bland vilddjur eller i grottor, eller att genom fall eller kvävning och genom dessa och liknande onda ting omkomma, eller genom långvarigt agg [osäker tolkning] uttänkta utöver hunger, törst, matthet och sår. [I marginalen: Man bör i tid sörja bättre för freden] ## Liber Nonus, kap. 18 (s. 296–297) (maskinöversättning) Om att upptäcka och stänga minor. KAP. 18. [I marginalen: Den oförsiktige och sovande bedras lätt] Metoden att driva minor (cuniculi) synes kort och säker, för att fienden inte skall förbereda något från motsatt håll, utan oförsiktig och sovande lätt skall bedras. Likväl brukar man med största omsorg se till [I marginalen: En ingång men många gångar] att anslaget inte upptäcks på grund av jordens uttransport och de grävandes ljud och smedernas buller. Det brukar visserligen finnas en ingång, men gångarna förgrenar sig här och där i jorden längs olika vägar, [I marginalen: Dolda stenar] eftersom ett underjordiskt verk på grund av dolda stenar knappast kan utföras i rak ordning, något som gruvarbetarna i de mineraliska grottorna i Norden [I marginalen: Gruvarbetarna är mer erfarna] mycket väl vet att akta sig för. Därför utses de framför allt till att utföra detta svåra dåd, eftersom de är djärvare och mer erfarna, [I marginalen: De förvekligade duger ingenting] medan de veka befinns ostadiga och trolösa, antingen av leda vid arbetet eller av längtan efter de kvinnor som lämnats hemma. Men sådana har ringa kraft, eftersom de handlar svekfullt; och lyckan själv är dem emot [I marginalen: De tappraste krigarna bör föredras] när de tappraste krigarna har varit uppmärksamma och eniga. Sådana gräver dock knappast sådana gångar om de kan åstadkomma genombrott med maskiner, bombarder, [oklart], murbräckor, sköldtak, järnhakar [I marginalen: Belägringsredskap] och stegar; men om inte, då gräver de ut och böjer underjordiska svek och bedrägliga gömslen efter olika sinnens förmåga, för att störta ned stadsmurar, murar och torn i ett brådstörtat fall. [I marginalen: De belägrades försiktighet] Men för att de inte ensamma skall synas göra detta ostraffat, brukar de belägrade ovanpå vallarna placera krigstrummor och ärter eller små runda kulor högt upp, [I marginalen: Tecken på underjordisk grävning] så att det genom den minsta och lättaste underjordiska rörelse blir uppenbart för alla att svekfulla grävare finns därunder eller inte långt därifrån; mot dem gräver de genast snett [I marginalen: Motmedel] och befriar sig från faran, och antingen dödar de den påträffade fienden eller dödas själva. Ibland flyr de också tillbaka, för att fienderna genom bakhåll anlagda i gångar vid sidan lättare skall tas till fånga än dödas; och detta för att få veta hemligheterna om de inneslutnas förnödenheter. [I marginalen: Varför man önskar ta den belägrade till fånga] Ibland dödar de också varandra med dolkar under jorden, när de mer av en slump än med avsikt faller ned i gångar som förberetts enbart för fienderna. Ibland flyr också andra krigare tillbaka till trånga dalar, för att, när en strid på öppet fält [I marginalen: Strid på öppet fält] utkämpas, ur bakhåll döda fienden, som de inte har kunnat tvinga eller döda med svärd, hunger eller flod. Men vid de nordliga rikenas gränsborgar [I marginalen: Gränsborgar] kämpar man så att under de häftigaste strider, som oftare förs med daner eller moskoviter eller ryssar eller tyskar, [I marginalen: Mycket hårda strider] krigens anförare på bestämda dagar ordnar gästabud och danser och växelvis står för dem, [I marginalen: Krigsanförarna på båda sidor håller gästabud med varandra, och varför] främst för att det skall framgå att de mitt under krigen tävlar med gåvor och skänker, upptända inte av hat utan av värdighetens och krigstjänstens ära. Ty det tillhör en storsint furste att söka krig inte för bytets skull utan för namnets förträfflighet, och å andra sidan är det mycket skamligt att anfalla riken av ondska och inte av ära och förnuft; [I marginalen: Den storsinte fursten] men det allra avskyvärdaste är att hellre genom gift än genom mänsklighet förinta en fiende som borde försonas, där han kanske skulle ha blivit den trognaste vän och hjälpare. [I marginalen: Att kämpa med gift är det skamligaste] Ofta händer det också att sonen genom gift och fadern genom sjukdom på samma gång rycks bort. [I marginalen: Sonen dödas genom gift och fadern genom sjukdom på samma gång] Och det är antecknat i historierna att makedoniernas kung Filip har triumferat genom försåt och hans son Alexander den store alltid i öppen strid och genom krigisk ära. Och detta är den mänskliga striden, den andra är djurisk. [I marginalen: Mänsklig eller djurisk strid] ## Liber Nonus, kap. 19 (s. 297–298) (maskinöversättning) Om det som är nödvändigt för att uthärda en belägring. KAP. 19. Att de nordliga ländernas borgar synes vara utmärkt försedda för att med kraft hålla alla slags fiender borta, [I marginalen: Borgar med torn och befästa av naturen] det åstadkommer det förhållandet att de är befästa med dels höga, dels låga torn, täta murar och dessutom vallgravar med ständigt eller konstgjort tillfört vatten, [I marginalen: Konstgjort vatten] på platser som är ordnade såväl av naturen som av konsten. Men det starkaste av alla tornen är det [I marginalen: De anklagades torn] där de som gripits misstänkta för brott eller för grymma ogärningar mycket noga förvaras för att i rättvisans stränghet frias eller straffas, för att de inte, sedan de listigt rymt ur fängelset, i det häftigaste begär efter hämnd skall vedergälla en enskild oförrätt med allmän skada, [I marginalen: Enskild oförrätt vedergälls illa med allmänt ont] såsom Appianos från Alexandria i ett liknande fall berättar om en viss Spartacus och hans medbrottslingar. Dessutom förnyar eller byter de ofta portarnas nycklar [I marginalen: Nycklar] och likaså väktarna. [I marginalen: Väktare] På samma sätt ger de akt på vattenledningarna [I marginalen: Ledningar] som dragits från annat håll genom ådror, så att de inte skärs av genom fiendens list eller kraft, för att det i ett sådant fall så snabbt som möjligt (såsom nedan skall sägas om bristen på vatten) skall bringas ett nyttigt och nödvändigt botemedel. Likaså bevarar de ett överflödande förråd av brännved [I marginalen: Ved] och särskilt av kol [I marginalen: Kol] som förberetts före den hotande belägringen, för att inte timmer och bjälkar i husen eller nödvändiga byggnader inne i borgen skall brännas sedan taken rivits, när smederna och bagarna trycker på och kölden kräver det (såsom jag ibland har erfarit). Likaså förråd av baljväxter av olika slag, [I marginalen: Baljväxter] spannmål [I marginalen: Spannmål] och saltat och rökt kött, [I marginalen: Kött] särskilt fläsk, som kan stilla en skällande mage utan kokning. Också av nötkött, fårkött och getkött som sedan länge torkats med salt, sol och vårluft eller med vinterrök, och som kan ätas av de tappraste krigarna till och med utan bröd, såsom visades ovan i bok 5 om jättarnas måttlighet. Dessutom ser de till att inga linnelakan eller tyger av annan ljus färg [I marginalen: Linnelakan] eller brinnande lampor [I marginalen: Lampor] hänger från taken eller tornen eller fönstren mot fienderna; ty antingen är de tecken som behagar fienderna, eller väcker de hos de trogna invånarna en viss bitter misstanke om att man kanske har hemligt samförstånd med fienderna; och därför är väktarna sysselsatta med stor uppmärksamhet om dagen, [I marginalen: Natten bör beaktas] men med större om natten, i att bevara borgarna eller städerna. Om krut, [I marginalen: Krut] kulor, [I marginalen: Kulor] penningar, [I marginalen: Penningar] dryck, ättika, [I marginalen: Ättika] stegar, [I marginalen: Stegar] rep [I marginalen: Rep] och järn [I marginalen: Järn] och annat lämnas därhän, eftersom det är känt vad man bör ha. Vidare bör det inte förbigås hur de belägrade brukar täcka borgarnas murar, som utsätts för täta pilar, med hårtyg, mattor, lapptäcken, täcken och madrasser, [I marginalen: Murarna täcks för att järnpilarna skall samlas upp] och dessutom i förväg förse bröstvärnen med plankverk och dessförinnan befästa dem med alla kastmaskiner som mänsklig förmåga kräver. ## Liber Nonus, kap. 20 (s. 298–299) (maskinöversättning) Om att på alla sätt övervinna de belägrade. KAP. 20. [I marginalen: Krigisk list] Å andra sidan vänder sig belägrarna, för att inte stå där utan påhittighet eller krigslister, såsom okunniga i krigskonsten, till listiga påfund, för att de som de inte kan övervinna med vapen och krafter mycket lätt skall besegras sedan de förts till uppror; och bland annat går de så till väga att de på ett visst avstånd från städerna eller kastellen åstadkommer konstgjord rök; [I marginalen: Medel att väcka uppror] därefter förfalskar de handstilen hos någon som är bevågen de belägrade och har medlidande med dem, och binder skriften vid en snabb pil och skjuter in den i staden, för att den som av en slump finner en sådan skrift genast skall lämna den till stadens befälhavare, nämligen att det vid röken finns nya trupper, som på det och det stället och vid den och den tiden hotar borgarna med inbrytning och plundring, så att borgarna, som där med yttersta kraft är uppmärksamma, inte skall försvara andra delar av stadsmurarna eller borgarna mot belägrarnas allvarliga anfall, så att ingången står öppen för samma belägrare genom andra, mindre bevakade ställen. Belägrarna brukar också noga se till att nattvakterna i lägret, [I marginalen: Hedervärd försiktighet] som håller posterna, inte med fräcka eller smädliga ord förtalar furstarna eller deras hedervärda gemåler. Ty genom ett enda ord som uttalas förtalande och bitande upptas, såsom sagts ovan, en överträdelse som annars vore värd förlåtelse så bittert att den, sedan ett outsläckligt agg väckts, synes förorsaka en oförsonlig hämnd. Ty vad föder de annat än blodbad, raseri, vrede och grymmare förtryck? Där borde krigarnas tvedräkt anses mycket bättre undanröjas genom tystnad än genom ojämlika hotelser. Slutligen brukar belägrarna visa sig i kläder av olika färg och med täta förflyttningar hit och dit, [I marginalen: Klädernas färg byts ofta, och varför] för att belägrarnas antal skall synas mer ökat än vanligt. Dessutom spanar de från närliggande kullar så att inte kavalleri eller fotfolk, som skall bringa undsättning åt de belägrade, finner säkra tillfällen genom vägar eller stigar; och detta uppdrag anförtros inte åt vem som helst, utan åt bestämda män. [I marginalen: Bevakning av vägarna] ## Liber Nonus, kap. 21 (s. 299–300) (maskinöversättning) Om de täta angreppen på den götiska staden Kalmar. KAP. 21. Det finns en stad på kusten av södra Götaland som av dem som seglar från Tyskland till Norden kallas Calmer, [I marginalen: Kalmar] därför att de efter en lång sträcka till havs finner kallare hav och himmel än i deras tyska land, varifrån de seglade; ja, från Spanien, Frankrike, England och Holland styrs täta och vinstgivande seglatser dit. Eftersom denna stad genom sitt läge (den ligger nämligen vid havets strand) och sin ålder är äldre än de övriga i södra Götaland, [I marginalen: Furstemöten och utkämpade krig gör städer berömda] och har gjorts berömd genom många furstars möten, ja, genom mycket stora krig som förts där, brukar den angripas av furstar på andra sidan havet, särskilt Tysklands och Danmarks, med häftigare strider och tätare lister, framför allt för att de, sedan de först vunnit den såsom goternas starkare hamn, lättare skall utsträcka mord och rov till de övriga nordliga länderna. [I marginalen: De som begär annans förlorar sitt eget] Men i sanning: så mycket som de har bemödat sig om att plundra och sönderslita andras förmögenheter och friheter, lika mycket har de, på spindlarnas sätt, särskilt danerna, urholkat sig själva på sina bättre ägodelar, förvärvade genom egen eller förfädernas flit; [I marginalen: Johan, Danmarks kung, 1500] ett tydligare bevis på detta lämnade bland andra kung Johan omkring Herrens år 1500 åt eftervärldens kungar. Ty denna stad och borg, som han hade vunnit genom stora och mycket svåra krig och med tunga kostnader, behöll han i några år till hela sitt danska rikes största skada, sedan proviant och penningar för krigarnas underhåll förts in med fartyg från Danmark. Ty av det götiska folket, som brukar lyda under den nämnda borgen, kunde han genom ingen våldsamhet eller några avtal få någon annan skatt än den som de var vana att varje ögonblick räcka fram åt obevekliga fiender; [I marginalen: Skada för skattkammaren att hålla läger i ett främmande land] därav kom det att han, inte så mycket tyngd av den egna skattkammarens årliga skada och uttömning som utledsen på invånarnas oro och plågor, lämnade denna stad och borg, sedan han lagt dit några skaror av garnisonskrigare, i väntan på en bättre utgång, för att inte adelsmännen, om ett uppror anstiftades bland dem genom hans anhängares olika påfund eller uppstod på annat sätt, skulle ha denna borg såsom en tillflykt för att med danernas medverkan än mer utsträcka och hämnas sitt förutfattade agg mot sina medtävlare. ## Liber Nonus, kap. 22 (s. 300–301) (maskinöversättning) Om Henning Gads, utvald biskop i Linköping, krigslist. KAP. 22. Sedan alltså villkor att avtåga skäligen hade erbjudits danernas befälhavare och försmåtts av dem, [I marginalen: Henning Gad, utvald biskop i Linköping] var den mycket listige man som nämnts i rubriken ivrigt till hands för att också själv (han var uppfostrad i Rom under Alexander VI) gripa något sätt att föra tillbaka denna stad till den götiska kronan. Därför befallde han också trumpetare att i midnattens mörker tyst tränga fram under murarnas omkrets på södra sidan och där, när de stod på plats, ge ifrån sig trumpetstötar så fruktansvärt som de kunde; [I marginalen: Krigslist] själv däremot, sedan alla krigsredskap förts fram på den västligare sidan, anföll han med skaror av starka beväpnade män, satte lätt till stegar och tog sig över murarna på flera ställen, medan de belägrade, slagna av plötslig skräck vid trumpeternas ljud, samlades för att försvara staden, som om kampen om den högsta räddningen stod där. Men när de såg fienderna i skaror skynda fram mitt på gatorna, försökte de så gott de kunde driva bort dem. Men eftersom de ingenting förmådde genom motstånd, skyndade de att fly till den kungliga borgen för att försvara sig. Inte heller där var de länge utan plåga; ty förutom blodbad och olycklig hunger överlämnade de, ledda av svår sjukdom, borgen på hedervärda villkor, [I marginalen: Belägringen hävd] som de förut hade försmått men nu begärt och fått, och gav sig åt den utvalde själv i götarnas och svearnas furstars namn. [I marginalen: Kvinnor försvarar stadsmurarna] Vid försvaret av denna stad tar ofta kvinnorna med samma tapperhet som männen emot fienderna med dödlig verkan genom att kasta stenar från murarna, såsom de spartanska kvinnorna (enligt Justinus vittnesbörd) ansatte den mycket mäktige Pyrrhos. [I marginalen: De spartanska kvinnorna ansatte Pyrrhos] Därför har Plutarchos ansett att furstar eller lysande män inte bör gå fram till murarna när de skall belägra ansedda borgar eller städer, [I marginalen: Lysande män bör inte gå fram till stadsmurarna, och varför] eftersom de lika väl kan dödas av de ringaste personer, såsom trälar och kvinnor, som av tappra män, men med ett nästan vanärat eftermäle, eftersom de som obetänksamt trängde sig fram dödades av sådana. I detta Kalmar bilade fordom Magnus, Sveriges kung, med största klokhet de mycket svåra tvister som hade uppstått mellan Danmarks kung Erik och Norges kung. [I marginalen: Tvister biläggs] Därefter blev hans sonsons son, kung Magnus, för sitt obetänksamma och övermodiga styre tagen till fånga på samma ställe av sin egen son Håkan, Norges kung. [I marginalen: Tre kardinaler och flera andra påvliga legater har varit i denna stad Kalmar] Dessutom kom till denna ort kardinal Guido, och efter honom kardinal Nicolaus, engelsmannen, som sedan blev påve och kallades Hadrianus IV, därefter Vilhelm, kardinal av Sabina, och sedan många påvliga legater; av dem var den siste Johannes Angelus, nu ärkebiskop av Milano. ## Liber Nonus, kap. 23 (s. 301–302) (maskinöversättning) Om den ringa nyttan och triumfen för de utlänningar som strävar efter att angripa Sverige och Götaland. KAP. 23. Det finns dessutom flera borgar och adelsmäns fästen, [I marginalen: Väl befästa borgar] såväl hos västgötar som hos syd- och östgötar, överallt byggda mot utlänningars anfall med naturens och konstens underbara verk och befästa med sådan omsorg med vapen, krigare, penningar och överflöd av medel att man anser att ingenting någonstans fattas för deras bevarande. I förlitan på dem sätter sig götar och svear djärvare emot fienderna som strömmar till från alla håll, och försvarar dem med sådan själsstorhet och sådana krafter att den som har dristat sig att kränka deras frihet inte vinner någon fördel utan en obotlig undergång. Men för att de inte genom denna inhemska säkerhet och ro skall berömma sig av att alltid vara oantastliga och bli övermodiga mot grannar [I marginalen: Inhemsk ro föder övermod] eller vänner, brukar det lägligt nog komma sådana som prövar och skärper deras förmätna sinnen; bland dem är främst tyskar, daner, kimbrer och moskoviter, som ivrigt skyndar till för att kanske öka uppror som uppstått eller hopa dem som ökat, eller röva och föra bort rikt byte från invånarna, [I marginalen: Många orsaker till rov] eller förena läger och städer, som tryckts av belägring, med sin besittning. Ja, flera drivs av sådan obetänksamhet att de tror att de genom ett enda tumultartat anfall (med förakt för försvararna) kan ta sig över murarna [I marginalen: Obetänksam förmätenhet] och besegra de inneslutna. Andra åter, som går fram med strängare krigsdisciplin, försöker det yttersta både med ryttar- och fotfolksskaror, sedan de satt in spjut, pilar, slungor och alla slags krigsredskap, för att få sin önskan uppfylld; och även om de har försökt röva mycket, såsom i städer och kastell som är oförberedda för strid eller saknar försvarare, [I marginalen: Kastell och städer plundras] så brukar det ändå ske, och har oftare inträffat, att de som berömde sig av detta sitt våld har berövats sina rov och likaså sitt liv (genom att invånarna hämnades). [I marginalen: Rövarna berövas liv och gods] Det blir alltså säkrare att var och en är nöjd med sina länders fredliga lott och anses rik och lycklig, än att han, på de förtvinande spindlarnas sätt, tvingas urholka sig själv för att fånga flugor. Om han är hertig och har gott namn, tillfredsställer han vänner och borgenärer. Om han blir kung över ett rike, [I marginalen: Flera riken föder flera trångmål] kommer han, full av misstanke, att älska få och ta lån, men knappast betala tillbaka det som anförtrotts honom. Om han blir kung och herre över två, tre, fyra eller flera riken, kommer han på grund av skuldernas storlek, som ådragits genom att underhålla hovets prakt, smickrare och örontasslare, och då han knappast tillfredsställer någon, att tvingas röva eller tigga; och särskilt när han driver ut tiggeriet ur klostren, [I marginalen: Tiggeriet som drivits ut ur klostren stiger snabbt upp i hovet] då kommer han (enligt goternas kung Theoderiks vittnesbörd) att finna det i hovet, såsom också skall visas nedan i bok 16. ## Liber Nonus, kap. 24 (s. 302–303) (maskinöversättning) Om götarnas och svearnas motstånd. KAP. 24. [I marginalen: Borgarnas försvar] Å andra sidan strider götarna, som samlas från tornen, borgarna och murarna, inte mindre ivrigt från murarna genom att kasta spjut och skjuta pilar; de vältrar också med händerna ned stenar av stor tyngd, släpper ned pålar och yxor över dem som kommer fram under, [I marginalen: Slags vapen] och alla slags vapen som synes inte främmande för denna nöd, och de använder kastmaskiner och maskiner både för att angripa fienderna och för att försvara sig, så att ingenting alls försummas som kan tillgripas för att försvara sig, [I marginalen: Orsaker till att belägringen hävs] tills belägrarna drivs bort genom brist på förnödenheter eller genom invånarnas väpnade anfall, eller drar sig tillbaka av egen drift. Ja, innan de prövar strid på fältet eller till häst, häller de belägrade från högre ställen ut stekpannor, fyllda med kalkgröt som upphettats med eld under, över fienderna som klättrar upp på stegarna. Denna kraft övergår alla slags kastvapen, eftersom de kvävs av denna hetta i sina rustningar: ett outhärdligt slags plåga. Men vild snabbhet och obetänksamhet tar mindre försiktigt emot denna plåga liksom den första äran, [I marginalen: Fruktansvärdare slags vapen] medan fiendernas förbundna skaror [osäker tolkning] liksom hånfullt väntar på sakens utgång. Om saken skall avgöras genom ryttarstrid, [I marginalen: Ryttarstrid] när en nödvändig orsak föreligger, försöker de infödda på alla sätt, såväl med kraft som med försåt, att befria sig från den obetänksamme fienden, och med ett ovanligt tecken visa för härens anförare hur tappert de har gjort detta, antingen genom att göra motstånd eller genom att fly eller genom att ta fiender till fånga eller hugga ned dem, såsom annalerna minns ha skett ofta. Därför finns det inget skäl att förundra sig över varför utländska folk i Götaland och Sverige söker igen sina förfäders avslitna huvuden, tills de lämnar sina egna kroppar, hela eller sårade, där som i en allmän grav. [I marginalen: Allmän grav] ## Liber Nonus, kap. 25 (s. 303–304) (maskinöversättning) Om att bränna borgarnas grundvalar. KAP. 25. Spåren av forna ruiner i de nordliga rikena visar tydligt nog hur mycket många mycket starka platser, [I marginalen: Otillgängliga platser övervinns genom konst] som var belägna på klippor och med oframkomliga tillfarter, befinns ha skakats och upplösts som av åska genom konstgjorda lågor som tänts i underjordiska hålor. Ty när det upptäcktes att sådana fästen hade uppväckt ständiga rövartåg från sig, särskilt på landskapens gränsorter, [I marginalen: Ett enat folk tar sig an ett svårt verk och övervinner det] sammankallades invånarna med gemensamma vapen genom folkets enhälliga samtycke och domarens beslut, och angrep dem och förstörde dem med underbara påfund, nämligen på det sättet att de trängde in i de mer förfallna delarna av bergen och med mycket stark hand bröt igenom dem med hammare, hackor, [I marginalen: Redskap för att åstadkomma ras] kilar och övriga redskap som var lämpade för att hugga ut stenar och riva murar; eller om det var en grotta med naturlig hålighet, högg de genom användning av liknande redskap småningom bort dess tak på den sida där fästenas grundvalar blottades, och satte under resta bjälkar i ordning, [I marginalen: Bjälkar satta under murarna] på vilka murarnas massa stödde sig och uppbars, så att själva fogningen inte genast skulle störta samman eller upplösas. Men för att bullret av de stenar som höggs loss och föll inte skulle höras, gjorde de från borgarnas andra sida med väpnade skaror under rop och buller ett fruktansvärdare anfall, antingen på låtsas eller på allvar. [I marginalen: Krigslist] Men när muren på den sträcka där den sträckte sig över grottan helt hade blivit hängande, [I marginalen: Hängande mur] så att den endast vilade på trävirket, samlade de torrare material från alla håll och kastade eld på det, och strax fattades själva stöttorna av elden och bröts sönder och gav efter för den pålagda tyngden. [I marginalen: Borgarnas stöttor som konstfärdigt satts under bränns upp] Hela den del av fästet som hölls uppe av timret sjönk ned genom att falla samman i tomrummet, och tornen och bröstvärnen i den trakten slets mycket snabbt loss från den övriga fogningen och fördes nedför branten, medan dörrarna och portarna, som var mycket fast förenade, skakades av ett liknande ras. Även om Agathias i Om goternas krig [I marginalen: Agathias] berättar att genom dessa konster ingenting annat än skador tillföll Narses [I marginalen: Narses] när han försökte sådant för att inta goterna, eftersom goterna samlade sig och försvarade sig kraftfullt, förintas dock i de götiska rikena den största delen av fienderna, vare sig de var inhemska eller utländska, genom detta eldiga påfund, såsom fordom mycket mäktiga fästen under olika tider och tyranner har omstörtats i grunden, kanske därför att de tappraste folken drabbade samman med varandra med häftigare stridskrafter, [I marginalen: De tappraste folken råkar i fara genom att kämpa med varandra] och lättare kunde föra fram väldiga högar av ved utan kostnad för detta ändamål. ## Liber Nonus, kap. 26 (s. 304–305) (maskinöversättning) Om att dränka tyranners borgar. KAP. 26. Ovan stred man med eld, här med vatten, om vad som brukar göras mot de gudlösa eller omänskliga som anser sig så undantagna från lagarna att de behandlar djuren mildare än människorna. [I marginalen: Djuren behandlas mildare av tyrannerna än människorna] Därför fanns stundom också hos de nordliga folken ett enda och yttersta botemedel, nämligen att oövervinnerliga tyranner med alla sina gudlösaste tjänare, genom att platsens natur medverkade, likt en syndaflod angreps för att dränkas, [I marginalen: Tyrannernas borgar dränks av dessa orsaker] särskilt när de inte rördes av någon fasa för brottet, av medlidande med åldern, av enskild vänskap, av allmän olycka, av släktskap, av hänsyn till platser eller personer, av vördnad för gudomen, av iakttagande av dag eller tid, av rättmätigt förbund, endräkt eller gemenskap, av avtal, böner eller betalning, av tårar eller kval, förtryck eller elände, av hederlighet eller blygsel, av oskuld eller svaghet, av eldsvådors brand, av vattnets ödeläggelse, av åkrarnas och skördens ofruktsamhet, av ländernas ödeläggelse, av människornas död, av de klokas råd, av att undgå sin egen död, av vanära för ätten eller släkten, och utan att de övriga orsakerna hindrade dem; utan de framhärdade hårda, envisa, halsstarriga, [I marginalen: Tyrannernas titlar] oförbätterliga, slöa, sanslösa, ohanterliga, vilda, stränga, stela, smädliga, nedsättande, högmodiga, uppblåsta, bitande, hämndlystna, orättfärdiga, hotfulla, grymma, ohyggliga, gudlösa, orena, menedare, hädare, hånare, övermodiga, föraktande alla, och slutligen förtvivlade i allt djävulskt raseri, utan att vilja medge eller höra talas om endräkt, ro eller lugn; utan så högmodigt stod de emot alla, tills de antingen gick ut för att begå ett fasansfullare ont eller genom sjukdom och hunger på djurens sätt slet varandra i stycken. ## Liber Nonus, kap. 27 (s. 305–306) (maskinöversättning) Om detsamma, men mer i detalj. KAP. 27. För att alltså folket, som plågats av så många onda ting, inte genom en längre belägring skulle tryckas med allmän och enskild börda och med större leda lida större olägenheter, stängde det, som också självt hade förvandlats till raseri och vanvett och oåterkallelig vildhet, [I marginalen: Det rasande folkets vanvett är oåterkalleligt] dalarna runt omkring med torv, sand, jord, stenar och vallar, som i en enda kraftansträngning lagts upp, och öppnade sjöar och älvar och källor och outsinliga ådror (som överallt kan påträffas på grund av den smälta snön), [I marginalen: Uppdämning av vatten] och så gjorde var och en, för att återvända till sitt, slut på sina olyckor, mödor och besvär. [I marginalen: Fördelning av bohaget] Men för att det ädla och rika bohaget och det rika bytet (som folket knappast bryr sig om), som var inneslutet i borgarna, inte skulle gå förlorat, förklarades det förverkat genom furstens påbud, och sedan kanaler anpassats lät man vattnet rinna ut genom ett mindre skadligt utlopp, dels för att släppas till kvarnar, dels för att vattna ängar eller ofruktbara fält. Vilket sätt kimbrerna, särskilt folket i Dithmarsken, [I marginalen: Dithmarskerna dränker fiender i vatten] med enastående påhittighet och med naturens medverkan har till hands när det gäller att öppna och stänga bäckar, kanaler och vallgravar för att dränka hela härar av ryttare och fotfolk i en snabb förändring, det må den som vill se det betrakta i danernas historier, särskilt kung Johans omkring Herrens år 1500. Men inte heller de mycket tappra invånarna i Gent [I marginalen: Invånarna i Gent strider med vatten] synes genom en beundransvärd vattenbefästning vara mindre avskilda av naturen eller konsten mot varje krigiskt anfall. Av detta dras alltså slutsatsen att intet tyranners våld förblir ostraffat för evigt. ## Liber Nonus, kap. 28 (s. 306–307) (maskinöversättning) Om angrepp på borgar och städer med flottar. KAP. 28. Liksom krigens orsaker och upphov är mångfaldiga, så bör också anförarnas påhittighet, platserna och tillfällena beaktas med större förutseende. [I marginalen: Vad som bör beaktas vid en belägring] När alltså borgar eller städer är belägna i floder eller stillastående vatten, i förväg befästa runt omkring med pålar, stolpar och bjälkar och med järnkedjor som hänger från stolparnas toppar, [I marginalen: Krigen på flottar är grymmare] och likaså otillgängliga vallar och portar, då brukar trogna och påhittiga befälhavare eller anförare placera stenkastande bombarder på mycket breda och mycket starka flottar, både för att kasta eld på de belägrade och för att döda dem som är sysselsatta med att släcka den med stenkulor. [I marginalen: Längre bombarder] Dessutom skjuter de med längre och tätare maskiner eller bombarder in järnkulor, för det mesta två eller fyra, allteftersom läget medger; och de ser med största omsorg till att denna användning av bombarderna anförtros åt de mest erfarna och samtidigt mest trogna att leda, [I marginalen: Användningen av bombarderna bör anförtros åt de mest trogna] ty liksom i fältslag det största hoppet om seger är att man har trogna och skickliga anförare, så måste man på vattnet frukta ingen seger, ja, skada och förvirring, genom förrädare i härarna och vid bombarderna. [I marginalen: Förrädarnas svek är att frukta] Men hur trolösa kan eller brukar handla förrädiskt, det vill jag inte framlägga på denna eller en annan sida (även om jag inte är helt okunnig om något av detta), för att jag inte genom ett skadligt offentliggörande skall göra någras okända eller dolda förräderi allmänt. Det är tillräckligt berättat om anförarna ger akt på hur mästarna i denna konst höjer eller sänker själva bombarderna, [I marginalen: Bombardernas höjning eller sänkning bör beaktas] och dessutom på mängden, beskaffenheten och proportionen av krut och kulor, såsom sagts ovan i kap. 9; och med vilken vätska, eller hur snabbt eller långsamt de lättas eller rengörs, och särskilt hur det eldsprutande gapet [I marginalen: Det eldsprutande gapet] är öppet eller stängt vid själva krigsangreppet; annars kan det hända att de som önskar vinna segern med mycken möda, kostnad och fara, genom ett fåtals skamliga trolöshet i en plötslig förändring [I marginalen: En mycket farlig förändring] underkastas fiendernas träldom, hån eller död, eller, vad som är värre, en mycket lång fångenskap (som synes odödlig). Ofta händer det dock att en belägring av många tusen beväpnade män, som med alla krigets tillrustningar likt en stad har ordnats och utökats både på vatten och på land, genom ett enda bombardskott faller samman i största förvirring och upplöses, [I marginalen: Ett mycket stort krig avgörs för det mesta genom en enda stöt] såsom det berättas ha hänt under senare år utanför friesernas mycket ansedda stad Groningen; [I marginalen: Groningen] där satte en liten gosse, bombardmästarens son, som ville efterlikna sin faders konst, eld i den största bombarden och slet med järnkulan av huvudet på den högst lysande hertigen, [I marginalen: Hertigens huvud slits av] som utanför vid belägringen manade på krigarna, och gjorde genast hela hären förvirrad och kringirrande och de belägrade på båda håll lugna. Ty välden går förlorade lika snabbt eller kanske snabbare än de lätt förvärvas. [I marginalen: Välden går förlorade snabbare än de förvärvas] Hoppet om seger består dock om hären saknar förrädare och annars har varit van att segra. [I marginalen: Förrädare] ## Liber Nonus, kap. 29 (s. 307–308) (maskinöversättning) Om dubbla stormstegar på fältet. KAP. 29. Denna stora bild behöver ingen förklaring, eftersom den förklarar sig själv genom den uppenbara verksamheten; det är här tillräckligt att se att de nordliga krigarna, särskilt i det götiska landet, inte saknar påhittighet och krafter för att på alla sätt besegra borgar. Men en sak synes här böra betänkas angående stegarnas längd, [I marginalen: Stegarnas längd] och den är denna: om belägrarna ser att murarna och stadsmurarna i sin höjd har trettio eller fyrtio fot, eller mer eller mindre, anpassar de därefter hjulförsedda stegar [I marginalen: Hjulförsedda stegar] som svarar mot den uppmätta längden och mer därtill; dem ställer de på olika ställen och inger de belägrade större oro och fruktan, eftersom de inte dröjer med att företa ett starkare anfall på det ena eller de andra ställena. [I marginalen: Försåt hotas på ett ställe och fullbordas på ett annat] Men inte heller är de belägrade utan misstanke om att dessa uppenbara tecken för med sig större försåt, dolda på annat håll, än de här sprider skräck; även om anförarens avsikt, vad och var han vill åstadkomma något för att anfalla de belägrade, blir uppenbar för mycket få av belägrarna före själva anfallsstunden. [I marginalen: Anförarens avsikt brukar vara mycket hemlig] Ty i svåra företag bör man sparsamt lita på husfolket, tills en lyckligare utgång visar verkan av en väl genomtänkt sak, [I marginalen: På husfolket kan man knappast lita] på grund av de mest avskyvärda förrädarna, som i krigstid i hemlighet brukar vara till hands för att hindra maskinerna och stegarna, när de skall användas och föras fram på lämpligt sätt, så att furstens eller anförarens hemliga uppsåt skall gå om intet. Men om de inte med händerna kan åstadkomma något på krigsredskapen på grund av den omsorgsfulla bevakningen av dem, säger de att tiden kommer att vara olämplig, [I marginalen: Förrädarnas konst] [I marginalen: Förrädarnas påfund] liksom platsen, att krigarna är rädda, att det råder brist på spannmål, vatten, penningar och de redskap varmed triumfen är att hoppas; allt detta är upprorets surdeg, så att furstar och anförare, om de inte tar sig i akt, gäckas mitt i det bästa uppsåtet och tillfället; [I marginalen: Anförarna må ta sig i akt] ty dit syftar de brottsligas djärvhet, såsom det ofta upptäcks ha försökts under fälttåg mot Kristi kors fiender. ## Liber Nonus, kap. 30 (s. 308–309) (maskinöversättning) Om sättet att belägra borgar. KAP. 30. Även om beväpnade män vid belägringar använder rep som har järnkrokar fästa vid sig, vilka genom att spjut lyfts upp på ett påhittigt sätt skall fästas vid ett torn, en mur eller fönster, [I marginalen: Böjliga och bärbara stegar] liksom mer böjliga och för bärning bekvämare redskap, med knutar insatta på stegars sätt, så att uppstigningen kan ske steg för steg, iakttas likväl ett vanligare sätt med stegar, antingen enkla eller dubbla eller tredubbla, [I marginalen: Stegar: enkla, dubbla, tredubbla] som skall resas efter stadsmurarnas höjd; och detta brukar göras inte bara sommartid på land utan också vintertid på isen. Dubbla eller tredubbla stegar används dock när murarna skall bestigas snabbare och kraftigare av en stor mängd krigare. [I marginalen: Krigarnas sammandrabbning är farligare] Ty man handlar allvarligare och djärvare i detta fall än någon annanstans i någon krigisk sammandrabbning, där de uppstigande krigarna ses ställda till strid som måltavlor för pilarna, tills man kommer i närkamp. Och så använder de som skall stiga upp runda och breda hjälmar, [I marginalen: Runda hjälmar] liknande regnhattar; och detta på grund av att brinnande kalk hälls ut, liksom en gröt kokad i stekpannor för detta ändamål; detta är fruktansvärdare än alla kastvapen (såsom sagts ovan i samma bok, kap. 24) på grund av den naturliga brännkraft som någonsin kan uttänkas. Ty de nordbor har nästan överallt rikliga kalkbrott; [I marginalen: Kalkbrott] med denna osläckta kalk är varje lägerbefälhavare enligt krigisk sedvänja skyldig att vara försedd, liksom med kol, även om dessa små ting synes ihågkommas sist, såsom visats ovan i samma bok, kap. 19, under rubriken Om det som är nödvändigt vid en belägring. [I marginalen: Breda hjälmar] De krigare som står på en högre plats använder också breda hjälmar, som tagits av huvudet, såsom sköldar mot pilar underifrån, när ingen fara eller risk hotar över deras huvuden. [I marginalen: Kilformiga hjälmar] På fältet har man runda hjälmar, liksom vid ryttarstrid böjliga och kilformiga. Men denna ger ringa säkerhet på grund av att man skall spotta ut, ty när den främre delen lyfts fastnar järnpilar i den öppna munnen, [I marginalen: Att spotta i striden är farligt] när de skjuts likt regnskurar; i ett sådant fall vet jag att mycket förnäma män i den danske kungen Kristian II:s här i Sverige 1520 omkom. Det finns också fjällförsedda hjälmar, [I marginalen: Fjällförsedda hjälmar] en sådan som fordom den mycket driftige bergsmannen Engelbrekt använde; denne steg på grund av den danske kungen Erik av Pommerns grymma fogdars tyranni ned i Skåne som anförare för hundratusen beväpnade män, [I marginalen: Engelbrekt, anförare för 100 000 kämpar mot danerna] för att driva tillbaka den inhemska oförrätten (sedan inget rättsmedel stått att finna, fastän det sökts och väntats med långt tålamod) genom att hämnas på främlingarna. Och i en så stor här fanns ingen klagan från invånarna, där han drog fram, över ett rövat ägg eller en höna, [I marginalen: Ingen klagan över våld] såsom min käraste broder och föregångare Johannes, ärkebiskop av Uppsala, intygar om samme Engelbrekts bedrifter i de svenska och götiska historierna. Det passar också att här anföra ett storslaget verk av den högst upphöjde Ferdinand, Spaniens kung, enligt den mycket lärde historieskrivaren Laurentius Vallas berättelse, att denne kung hade en enda väldig stege, som han lät resa högt upp på en maskin, [I marginalen: Den spanske kungen Ferdinands makalösa stege] tio fot bred nerifrån och upp; på den kunde hundra beväpnade män stå, och bakom dessa dolde sig i maskinen andra hundra, och därefter lika många med läkemedel, som växelvis sköt pilar för att inte låta någon på murarna titta fram. Och denna förtjänade att kallas och vara en krigisk stege. ## Liber Nonus, kap. 31 (s. 309) (maskinöversättning) Ännu om ett annat sätt att angripa borgar och städer med flottar. KAP. 31. Flottar kallas i detta fall mycket tjocka bjälkar, [I marginalen: Mycket stora flottar] 35 eller 40 fot långa, genomborrade på sidan för band av järn eller trä och sammanfogade i bestämd ordning och antal; när de släpps ut från land, där de har tillverkats, för det nämnda bruket, skjuts de mycket lätt ut i vatten i vallgravar eller floder, sedan runda stockar liksom högre hjul satts under den främre, den bakre och den mellersta delen; och detta under en längre natt, [I marginalen: Den längre natten är lämplig för krigare] för att de, sedan de nödvändiga redskapen för att genomborra vallar eller bryta igenom murar satts in, lättare och snabbare skall kunna omringa de belägrade överallt och tvinga dem till kapitulation genom krafterna hos de krigare som kallats samman till detta verk i tillbörlig ordning, plats och antal. [I marginalen: De belägrade trängs] Likväl brukar de försöka detta envisare på någon lämpligare plats än på en annan med en utsedd mycket tapper kohort, om än för det mesta förgäves, särskilt när förutseende försvarare, lika tappra eller tappare, bevakar sina borgar, såsom berättats ovan och ännu skall visas nedan på lämpligt ställe. Från dessa flottar, när de styrs omsorgsfullt, brukar alltså genom kastmaskinernas styrka och stöt betydande skador tillfogas de belägrade, [I marginalen: Väldiga skador åstadkoms från flottarna] tills de, när dagen gryr, sätter lämpligare motmedel emot. ## Liber Nonus, kap. 32 (s. 309–310) (maskinöversättning) Om försiktighetsmått för dem som drabbar samman i närstrid. KAP. 32. Om det dessutom har gått så långt att de belägrade och belägrarna, när de skall strida man mot man, först (om raseriet tillåter) utforskar vilken slags fiende som möter, innan svärdet dras, [I marginalen: Det är försiktigt att strida förutseende] för att han inte möjligen skall vara så förnäm, stor, rik, lysande, [I marginalen: Villkor som bör märkas] storslagen och berömd att han, bunden till plats, tid, tecken och namn, krigisk dygd och lag, genom en mycket lätt genväg antingen ersätter krigens hela kostnader eller med de bästa villkoren avslutar och avgör kriget, [I marginalen: Fred eller död ligger för det mesta i en enda] eller genom den gudomliga domens rättvisa går under, besegrad på den plats där han i raseri kom fram och ville ödelägga allt, så att han synes nedslagen i sina onda försök, eftersom han på en gång förenat sin ankomst och sin undergång, liksom renad genom det heldbringande järnets förblindande [osäker tolkning], så att den orättfärdigt förmätnes ankomst och övergrepp skulle hämnas, och de belägrades fara och olägenhet lindras. I ett sådant fall finner man antingen fiendens obetänksamhet tyglad eller tuktad, eller en väg återupptagen varigenom de belägrade kan undsättas i sin trångmål; ja, då jublar de, tryggare för fienden, när de ser sig befriade från hungerns fara. [I marginalen: Tappra krigare utlämnar aldrig sin herre åt hån] Svår hunger eller död uthärdar dock trogna belägrade, innan de utlämnar sin herre åt fiendernas hån och låter sig berövas gods och liv och föras ned i föraktlig träldom; och om några krigare är så klemiga att de på grund av brist på vanlig dryck, vin eller öl, eller på mat eller färska frukter inte vill fortsätta belägringen, kan de visserligen befrias från de förestående olägenheterna, [I marginalen: Klemiga krigare föraktas överallt] men aldrig kommer de att våga visa sig i krigarnas krets eller inför furstarnas åsyn utan vanärans märke, än mindre att befordras genom att vinna ny ära. Vid en belägring är alltså hästars, katters, sjusovares, blåsbälgars [osäker tolkning] och skors kött, även utan kryddor, en läcker mat [I marginalen: Lägerfolkets läckrare mat] för dem som sätter trohet och ära i den högsta aktningen; där uppmärksam förutseende förut skulle ha fört in allt till nödvändig hjälp, för att de inte skulle underkastas fiendens hån och fara för sitt eget liv. ## Liber Nonus, kap. 33 (s. 310–311) (maskinöversättning) Om lovordet över tappra krigare. KAP. 33. Hur stort lov tappra män och ståndaktiga krigare i krigsväsendet är värda, det kan framläggas med inte få lovord och titlar: de som inte överger sina egna furstar när dessa befinner sig i yttersta trångmål, [I marginalen: Tappra män överger inte sina herrar] eller bedrar dem på den tillbörliga troheten, liksom de är urartade och mycket brottsliga som på en överlöpares mycket usla villkor flyr till främmande herrar, [I marginalen: Överlöpare är vanärade] och låtsar hat mot sin egen herre eller sjukdom, ja, stympning av sina egna lemmar, för att skaffa sig en annans bevågenhet och nytta, såsom ovan synes delvis ha uttryckts om de omänskliga förrädarnas natur. Därför bör själva de tappra männen anses värda ett större lov, de som avvaktar de gudomliga domarna över sin egen herres motgång innan de flyger bort till främmande; och de som har tjänat hans fiender troget [I marginalen: De som tjänat fienderna troget anses fastare] väntar och får, såsom de förtjänar, en rikligare belöning av den nye herren, och de har inte, rörda av någon nyhet eller skräck, gått till en annan furste förrän de inte fruktat att bistå sin egen herre till sista andetaget ända till döden. Här skulle inte saknas författarnas mest lysande exempel, om det inte vore uppenbart av hur högt namn, förtjänst och anseende tappra, trogna och krigiska män är, som Ambrosius också kallar rättfärdiga. [I marginalen: Tappra krigare kallas rättfärdiga] Ty klokt brukar de följa de gemensamma ödena och den gudomliga verksamhetens verkan, för att anses mer lovvärda genom mänsklig trohet. Och härav kommer det att de ordnar de företag som anförtrotts dem med sådan oförvitlighet att deras fullkomliga trohet, som annars varit så ihärdig under olika motgångar, väcker beundran. [I marginalen: Fullkomlig trohet] Vidare att de med outtröttlig omsorg och skarpsinnig flit försöker återställa, öka och bevara det som illa skingrats genom smickrare (som snarare gäckar än tjänar flera herrar), [I marginalen: Smickrare gäckar snarare än tjänar herrarna] framför allt så att herrens nytta växer på ett sådant sätt att de inte tillfogar undersåtarnas enskilda förmån skada; ja, kort sagt arbetar trogna och tappra män (även om de är mycket sällsynta) för att det skall råda endräktig sinnelag bland undersåtarna, så att de gränser som fastställts och föreskrivits, vare sig i skatt eller i ägor, för allas allmänna ro förblir okränkta. [I marginalen: Goda fogdar] Sådana tappra män har också mycket djärvhet i att ta sig an faror och mycket rådighet i att undkomma svårigheter, eftersom deras sinne inte kan besegras av någon motgång och deras kropp inte brytas ned av mödor eller vedermödor; de nöjer sig hellre med den hårda marken eller flintan, sökt för vila, än med en mjuk säng, som tjänar den klemige, inte den beväpnade. [I marginalen: Hård säng] ## Liber Nonus, kap. 34 (s. 311–312) (maskinöversättning) Om smickrarna vid hovet. KAP. 34. Denna rubrik hade på ett tidigare ställe i denna bok med större rätt förtjänat ett särskilt kapitel bland förrädarna än i denna försenade placering. Ty sambandet mellan dessa konstnärer är sådant att båda, liksom en vass rakkniv, [I marginalen: Rakkniven föregriper sveket] föregriper sveket innan det märks; och när det strax upptäcks fördubblas plågan. Det finns alltså tre länder i Norden, förenade genom sammanhängande land: Götaland, Sverige, Norge; även om dessa genom sitt ursprungs och sin egenarts stränghet ingenting mindre än att smickra vet eller vill veta, [I marginalen: Moskoviter och kimbrer är smickrare] så händer det likväl oftare att från det nordliga Moskovien, utrustat med grekisk slughet, och från det sydliga Kimbrien, försett med egen och naturlig fallenhet, flera smickrare och avskyvärda smicker kommer till de nämnda rikena; dessa anses så mycket värre och giftigare därför att de (enligt Isidorus vittnesbörd) förvisas från vänskapen och befinns vara, och tvingas vara, långt borta från sanningen själv; och av brist på denna sak lider de stora höjderna, och de som äger allt saknar någon som säger sanningen. [I marginalen: De bedrägligas enda tävlan] Ty dessas enda tävlan är vem som mest inställsamt skall bedra, och vad du än har sagt eller gjort prisar de utan åtskillnad och upphöjer genom att instämma, medan de förställer ansiktet och nickningen, [I marginalen: Smickrarnas sanna egenart] men inte talar ut sinne och vilja. Ty där står, enligt Terentius vittnesbörd, en skara Gnathoner: säger någon ja, säger de ja; säger han nej, säger också de nej. Och såsom man kan sluta sig till av Plutarchos Moralia liknar de kameleontens natur; [I marginalen: Kameleontens natur] denna efterliknar nämligen varje natur utom den vita. Så efterliknar smickraren allt i det skamliga, endast det som är hedervärt kan han inte efterlikna. Liksom också målarna framhäver det ljusa genom att lägga till skuggor och mörka partier, så närer och främjar smickraren genom att prisa olika laster dem som finns. [I marginalen: Huggormarnas gift är obotligt] Och liksom aspisormarna dödar den de har bitit genom dvala och sömn, eftersom deras gift är det mest obotliga av alla, så bringar smickrarna det säkraste fördärvet, de som så smittar människans sinne att de berövar henne känslan av sig själv. För att alltså någon skall undfly denna pestbringande sjukdom, må han, sedan han dragit bort sinnet från dessa smickrare till förnuftet, känna sig själv enligt Thales från Miletos tänkespråk. [I marginalen: Thales tänkespråk] Ty på detta sätt kommer han mycket lätt att förstå om det är sant det som de predikar om honom; och när detta är känt kommer var och en som är vid sunt förstånd att anse att sådana smickrare, märkta med vanära, bör drivas långt bort. Det finns också andra brott vid hovet hos många krigare, enligt Pomponius Laetus vittnesbörd, nämligen att röva, våldta, döda och bränna; i dem finner också furstarna själva för det mesta behag så länge att de till sist dödas genom sådanas ostraffade övermod, [I marginalen: Furstar dödas genom krigarnas övermod] liksom av rasande fosterbarn, åt vilka de har givit anledning att synda. Det händer också ofta att den okunniga hopen tillfogar män som gjort sig väl förtjänta av den de största oförrätter och efter framgångsrika bedrifter drivs av en blind ingivelse, så att den synes skada herren lika mycket som fienden. ## Liber Nonus, kap. 35 (s. 312–313) (maskinöversättning) Om den grymhet som de nämnda smickrarna, förrädarna och främlingarna ofta på det grymmaste har utövat i den kungliga staden Stockholm. KAP. 35. [I marginalen: Stockholm] Stockholm är den mest berömda handelsplatsen i hela Sveriges rike, ja, i Norden; där brukar borgare (för att använda min käraste broder och föregångare Johannes Magnus, ärkebiskop av Uppsala, ord i kung Albrekts levnad) skrivas in från varje folk och nation, men mest från Nedre Tyskland; och bland dem blandas inte sällan de som antingen på grund av skulder eller något skamligt dåd inte kan uppehålla sig i sitt fädernesland; [I marginalen: Hurdana borgarna i Stockholm är] dessa brukar ofta, när rikedomarna växer, blotta den natur som fattigdomen hade dolt, och anstifta det yttersta fördärvet för det fädernesland av vilket de hade mottagits med välvillig gästfrihet, [I marginalen: Genom furstens överseende framträder de värsta borgarna] särskilt när de får en sådan furste under vilken de tror att allt som behagar är tillåtet. Sådana tyskar fanns alltså i staden Stockholm på kung Albrekts tid, 170 till antalet; de förenade sig i en hemlig sammansvärjning och kallade sig hättebröderna; och deras antal växte sedan till över ettusenfemhundra. [I marginalen: Hättebröderna, 1500] Deras främsta strävan var att genom att kasta smädelser över svearna och de infödda reta dem till gräl och tvister, för att till sist, sedan de angivits inför kungen, beröva dem livet eller förmögenheten eller båda på en gång, såsom sedan skedde. Ty för att på det grymmaste slita dem sönder med utsökta slags tortyr gjorde de sågar av trä, [I marginalen: Trä-sågar] med vilka de så plågade de förnämsta av dem ända till döden att man snarare borde sucka av fasa över en så grym gärning än skriva om den. Till sist fördes de övriga svenska borgarna i midnattens tystnad ut från den kungliga borgen, där de hölls fångna, med fartyg till en närbelägen ö, på ett ballistskotts avstånd, kallad Cheplinge, [I marginalen: Keplingen] levande, och stängdes in i ett visst hus, där deras fingrar fästes med inslagna kilar i en genomborrad vägg, och de brändes sedan eld kastats över dem, i större antal än som kan fastställas; ty bundna som får trängdes flera in för att brännas. Om denna stad omtalar Albertus Crantzius på detta sätt: [I marginalen: Borgare brända] Stockholm, [I marginalen: Stockholm] Sveriges ansedda handelsplats, drabbades av ett anmärkningsvärt nederlag, ty det träffades av en blixt från himlen och brann nästan helt ned. Ettusensexhundra människor omkom. Men det som följer är mer beklagligt: kvinnor, barn och flickor utan antal förde sina ägodelar med de små barnen ut på fartyg, och på grund av det alltför stora trycket av de tillströmmande som flydde elden kvävdes de alla tillsammans och omkom i ett ögonblick. ## Liber Nonus, kap. 36 (s. 313–314) (maskinöversättning) Om denna kungliga stads ursprung och läge. KAP. 36. Denna svearnas främsta stad, det kungliga Stockholm, uppförde den lysande och mycket tappre mannen, rikets förmyndare (tutor) Birger jarl, från grunden, och befäste den med mycket starka murar och stadsmurar, [I marginalen: Birger jarl, grundare av den kungliga staden Stockholm] på en plats så lämplig, nödvändig och oövervinnerlig att man tror att ingenting någonsin bekvämare hade kunnat uttänkas av honom. Platsen är nämligen befäst på alla sidor av forsar (fordom använd endast för fiskarnas behov) och så belägen mellan salt och sött vatten [I marginalen: Salt och sött vatten omsköljer denna stad] att den kan kallas hela Sveriges port. Tidigare trängde nämligen ester, moskoviter, ryssar och tavaster ständigt in genom detta sund och angrep och plundrade genom hemliga infall svearna, som inte anade någon fientlighet; och sedan de åstadkommit ett väldigt blodbad bland människorna kom de undan fritt och ostraffat och lastade med mycket stort byte till sina länder; [I marginalen: Johannes, ärkebiskop av Uppsala, dödas] vid detta infall dödade de Johannes II, ärkebiskop av Uppsala, i hans eget residens Almersteck, och några andra stormän av mycket lysande ätt och eftermäle. Men sedan detta Stockholm byggts fick alla och envar en långvarig fred, men fienderna en ständig fruktan; [I marginalen: Oövervinnerligt fäste] när de såg att ett så oövervinnerligt fäste rests mot alla slags fiender för all framtid, avhöll de sig från att plundra Sverige. Men om någon dristar sig att omge detta Stockholm (Holmia) [I marginalen: Holmia] med belägring och övervinna det med kraft, kommer han aldrig att lyckas, även om han envist skulle kunna framhärda i att belägra det på alla sätt. Det ligger nämligen i mycket djupa vatten och mycket strida strömmar och har endast två portar, [I marginalen: Hela stadens två portar] med långa broar emellan, i söder och norr; dessa portar och broar kostar Danmarks kungar mer i fruktlösa angrepp än tio av de större städerna i deras rike. Inte heller kan det belägras utom med tre mycket starka härar [I marginalen: Dess belägring måste ske på tre ställen och med tre skaror] på öar, åtskilda av fast land och vatten; men dessa härar kommer ingen gång att synas säkra för landets bågskyttar, som snabbt kan samlas. Pröva den som vill, och han kommer att finna fruktansvärdare ting. ## Liber Nonus, kap. 37 (s. 314–315) (maskinöversättning) Om läget för berget Brunkeberg utanför den kungliga staden Stockholm och om de strider som utkämpats på det. KAP. 37. Utanför denna kungliga stad mot norr finns ett berg, [I marginalen: Brunkeberg] eller en hög och sandig kulle, på vars topp och sluttande sidor mycket häftiga strider mellan många furstar, adelsmän, borgare och män av folket har utkämpats [I marginalen: Mycket svåra strider på berget] såväl i gamla som i senare tider, och såväl av inre som av yttre fiender. Eftersom min käraste broder herr Johannes, ärkebiskop av Uppsala, mycket sanningsenligt och med namns nämnande berör det mesta av dessa i de svenska och götiska historierna, finns det inget skäl att besvära läsaren med att upprepa dem; [I marginalen: Kristian I, Danmarks kung, förlorade de 4 framtänderna genom ett bombardskott] med ett undantag dock, att Kristian, Danmarks kung, den förste med detta namn, när han under en mycket häftig strid flydde från detta berg, ansatt av dalkarlarna, till sin krigsflottas skydd, förlorade fyra övre tänder genom ett skott från en handbombard, såsom den följande tiden därefter med stolthet minns i visor och dryckeslag. [I marginalen: Visor] Dessutom kunde Kristian II med största möda föra sin här, som led av hunger och sjukdom, [I marginalen: Kristian II:s här lider av hunger] från detta berg över vattnet till flottan, som hölls bakom bergen framför detta Stockholm på södra sidan. Men inte heller där kunde han vederkvicka samma utsvultna här, om han inte genom svekfulla avtal, som han erbjöd denna stads och rikes furste och invånarna med avsikt att bryta sitt ord, hade mottagit kostnader och nödvändig mat från de dåraktigt godtrogna borgarna för samma här, ja, för sitt kungliga bord, som en mycket frikostig gåva. Men hur han sörjde för och tillfredsställde sin kungliga ära för evig tid, det lämnar jag som redan delvis berättat av andra långt före denna berättelse, nämligen att han, sedan han brutit sitt ord, förde med sig sex förnämare gisslan ur riket till Danmark mot deras vilja. Detta berg har också fått sitt namn av händelsen efter en viss Bruncho, rikets förrädare och skändlig horkarl, [I marginalen: Bruncho förrädaren] även om det (enligt Laurentius Vallas vittnesbörd) i de flesta landskap är sed att ge platserna själva namn efter de gladaste och mest lysande händelser, såsom visats ovan om floder och hamnar. Det fanns också fordom på detta berg en underjordisk grotta, där eremiter under någon tid levde; [I marginalen: Eremitboning] de gav hälsosamma förmaningar åt dem som gick ut från denna stad, tills de, när fientligheter inträffade (av vilka denna stad mycket ofta plågas), flyttade någon annanstans och denna plats förvandlades till en rövarkula; sedan den åter rensats från dem ligger den igenfylld med jord, för att den inte skall tjäna någon dråpare eller den som planerar brottsliga företag. ## Liber Nonus, kap. 38 (s. 315–316) (maskinöversättning) Om att låta boskap beta på de belägrades tak. KAP. 38. Det händer dessutom att belägrade städer trängs så hårt och envist med vapen till lands och till sjöss att ingen lindring eller föda får föras in för de belägrades vederkvickelse, [I marginalen: Faran vid rov av får eller dragdjur] utom det som med yttersta fara och väpnad makt våldsamt rycks från fienderna själva och förs in; och vid detta tillfälle uppstår mången gång en så grym strid att flera tusen beväpnade omkommer för rovet av några få djur; [I marginalen: Boskapsrövarna omkommer] och medan man strider ödesdigert om djuren fylls fälten med de dödade krigarnas lik. Men inte heller genom detta blod och raseri hålls de belägrade tillbaka. Ty under de första åren med kraft, och till sist (sedan krigarna minskat genom ständiga blodbad) med konster, svek och försåt, stjäl de belägrarnas förnödenheter, särskilt boskap, [I marginalen: Boskap föds på taken] som de för bort med sig och sätter att beta på husens gräsbevuxna tak, för att de inte genom brist på färskare kött skall ådra sig en sjukdom, sorgligare än alla krämpor, som på modersmålet kallas Schorbuk, [I marginalen: Schorbuk] det vill säga en svalg- och magsjukdom som tär genom svåra kval och långvarig smärta. Ty kall och osmält mat, som intas alltför girigt, synes förorsaka en sådan sjukdom, som läkarna kallar allmän kachexi. [I marginalen: Kachexi] Men utförligare på annat ställe; om den och liknande ting skall något visas i bok 16. Att boskapen bekvämt kan beta på taken, därvid bör de götiska folkens sed först beaktas. De bygger nämligen höga och rymliga hus av sten och av trä, som de med utsökt flit täcker med granbjälkar och bark av björkträd, och lägger ovanpå gräsbärande jord som skurits ut ur fälten i fyrkantig form; [I marginalen: Gräsbärande tak] denna binder de samman med fastare rötter genom att så havre- eller kornsäd i den; därav kommer det att sådana tak efterliknar grönskande ängars utseende och kraft. [I marginalen: Takens gräs] Men för att takens gräs inte skall torka innan det rycks upp, stänker man med hushållets omsorg vatten på dem växelvis med regnen. [I marginalen: Nöden uppfinner konster] Så lär nöden tappra människor att över mänsklig förmåga stå emot och gäcka belägrarna och övervinna bristen med förakt för all motgång. ## Liber Nonus, kap. 39 (s. 316–317) (maskinöversättning) Om detsamma. KAP. 39. Och denna konst underlåter de inte att upprepa så ofta en mycket svår fientlighet och långvarig belägring inträffar. Inget rov anses nämligen lämpligare för dem som är inneslutna på detta sätt än rovet av boskapshjordar, [I marginalen: Rov av boskapshjordar] eftersom de är försedda med alla andra nödvändiga förråd, såsom sagts ovan om belägringen av ett läger. De har säd som, rostad och rensad i solen när denna löper i Kräftans tecken, varar i ett sekel. [I marginalen: Säd som rostats i solen är mer hållbar] Inte heller saknar de helt den inhemska drycken, nämligen färskt och gammalt öl, ja, också utländska viner, mjöd, honungsvatten, mulsum och must av äpplen och päron, kallad päronvin, [I marginalen: Slags drycker] och andra lindringar; och om de saknade dem, anser de det en lycklig olycka genom vilken de kan skydda sin herres ära och liv och sig själva mot fiendens grymhet; i jämförelse med den är trång hunger, sjukdom och döden själv ljuvare för de belägrade. Ty de inser hur övermodig, vild, gudlös, skamlös, omättlig, grym, trolös, ohygglig och rasande den fiende är [I marginalen: De belägrades olägenheter] som rasar så att han inte vet att skona de besegrade, och om han skonar, gör han det i ord; i gärning brukar han i varje fall rasa grymmare. [I marginalen: Fiendens grymhet] Vad alltså beträffar en liknande krigslist med boskap, berättar Saxo i bok 5 att några sjömän, som strövade omkring för att lindra sin hunger, slog ned boskap längs stränderna; [I marginalen: Krigslist] ty antingen måste hungern lindras eller man måste löpa fara genom svält. Sedan hjorden slaktats kastade de de blottade kropparna i skeppet, efter att ha dragit av hudarna. När boskapens ägare fick veta detta förföljde de rövarna med en flotta; och när sjömännen märkte att de angreps, sörjde de för att de slaktade oxarnas kroppar bands vid märkta rep och doldes i vågorna; [I marginalen: Oxarnas kroppar täcks av vatten] därefter gav de de ankommande ägarna lov att genomsöka om det fanns något av den sökta kroppen hos dem, [I marginalen: List att skyla stölden] och försäkrade att skeppens trånga vrår var till för att gömma saker. Dessa fann ingenstans kroppen, vände misstanken mot andra och ansåg dem som var skyldiga till rovet oskyldiga; eftersom inga spår av rovet hade synts, trodde de att andra hade skadat dem och förlät de skyldiga. Så långt Saxo. Kanske skulle dessa ägare, om de hade haft Herkules mod och klubba, åtminstone ha tagit tillbaka kropparna från de nedsänkta repen, liksom Herkules genom oxarnas råmande tog tillbaka dem från boskapstjuven Cacus, såsom Livius hävdar i första dekaden, bok 1. Men en långt farligare krigslist, som samniterna använde mot romarna, omtalar han i samma dekad, i början av bok 9; och han säger att tio krigare i herdedräkt sändes till olika ställen nära det romerska lägret; [I marginalen: Tio krigare i herdedräkt] genom deras samstämmiga berättelse sändes samma romare in i försåtliga trakter och till sist under oket och till hån och död. Genom detta fruktansvärda exempel må varje högmodig och övermodig fiende omsorgsfullt sörja för sina angelägenheter. [I marginalen: Försiktighet] De belägrade nordborna gör alltså husens tak till en gräsbevuxen plats genom att hälla vatten över dem, medan de under tiden driver bort dragdjur från fiendens betesmarker; [I marginalen: Plundrande skara] och eftersom dessa är feta och kraftiga och mycket nödvändiga för de belägrade för att lindra förråden, slaktas de genast. Men en plundrande skara bryter alltid ut för att driva bort boskap under en belägring; annars, när alla vägar är stängda genom vilka förnödenheter brukar föras fram från land och sjö, [I marginalen: De belägrade kuvas när förnödenheterna dras undan] kuvas de belägrade av hunger ## Liber Nonus, kap. 40 (s. 317–318) (maskinöversättning) Om att avhjälpa bristen på vatten. KAP. 40. Med anledning av vad som här har sagts om bristen på färskt kött, och kanske den svårare bristen på vatten, visas här de nordliga belägrades sätt, [I marginalen: Brist på vatten] hur de bland andra botemedel mot nöden också tar sig an omsorgen om att finna vatten. Det händer nämligen de belägrade att det råder en så stor brist på källvatten eller brunnsvatten (på grund av fiendens hinder) att de antingen tvingas ge sig åt belägrarna eller omkomma genom obotlig sjukdom eller oundviklig död. Därför ordnar kloka befälhavare för borgar eller städer [I marginalen: Sätt att samla vatten] så att de, med segel eller vävnader som i en konkav böjning och lång utsträckning hängts upp och spänts ut från de övre taken och med rep tryckts ned i kilform mot de lägsta delarna, väntar på det regn eller den dagg som skall falla ovanifrån. Och inte förgäves; ty de tar emot regnvatten som genom snöns täta smältning, när solen bränner, kommer ned från bergen i så stor mängd [I marginalen: Överflöd av vatten från snön] att det räcker för alla, både människor och djur, till önskat bruk och behov. Inte heller befinns Caesar själv ha saknat denna förutseende under sitt sjöfälttåg i bok 3 av Kommentarerna, [I marginalen: Caesars påhittighet] när han trängde de belägrade så att de inte fick möjlighet vare sig att hämta ved eller vatten eller förtöja skeppen vid land. Saken var nämligen mycket svår, och de trycktes av den yttersta brist på det nödvändiga, så att de tvingades föra fram både ved och vatten med lastfartyg, liksom övriga förnödenheter. Och en gång hände det också att de, plågade av svårare stormar, mot sin vilja tvingades samla upp nattdaggen från de hudar med vilka skeppen var täckta; [I marginalen: Nattdagg uppsamlad med hudar] men dessa svårigheter uthärdade de tåligt och med jämnmod, och ansåg inte att de borde blotta stränderna och överge hamnarna. Slutligen renar de som har ådror av salt havsvatten som tränger in i borgarnas grundvalar eller källor detta genom att destillera det flera gånger genom kärl fyllda med sand, [I marginalen: Salt vatten blir sött genom destillation] och de får sött vatten som är brukbart för allt bruk och lika gott genom denna enkla konst, såsom för några år sedan vissa venetianska patricier (som bor bland salt vatten och tång) köpte ett sådant sätt att destillera av en alkemist; [I marginalen: Alkemisternas skicklighet] men liksom detta kanske syntes vara till tvivelaktig nytta för några få, så kunde det föga lindra den allmänna bristen och klagan; denna synes de öka, under sommarens största torka, som för tillbaka vatten till salu från fasta landet i fartyg i vilka de nyligen hade fört obränd kalk in i staden. [I marginalen: Vatten säljs mitt bland vattnen] [I marginalen: Fördärvlig vinning] Ofta har jag både sett och beklagat denna orättfärdiga och fördärvliga vinning, att ingen eller få har betänkt den ## Liber Nonus, kap. 41 (s. 318–320) (maskinöversättning) Om att avhjälpa bristen på bröd. KAP. 41. När götar och svear skall tåga in i moskoviternas fientliga länder, [I marginalen: Moskoviterna bränner sina egna hus när de flyr] finner de ofta att dessa på grund av den fruktansvärda härens ankomst inte bara plötsligt flyr till skogarnas och klippornas gömställen, utan också, sedan husen bränts, för med sig allt som är nödvändigt för människans uppehälle ut i den väldiga ödemarken och inte lämnar någonting alls som kan ätas åt den kommande fienden. I ett sådant fall brukar förutseende härförare, på de gamla goternas sätt, för att den talrika hären inte skall gå under genom hunger förr än genom järn, [I marginalen: Medförande av mjöl] binda en god mängd vetemjöl i säckar som ordnats för detta ändamål bakom ryttarnas sadlar tillsammans med en järnplåt, och genast, [I marginalen: Glödande järnplåt i stället för bakugn] när saken kräver det, när eld gjorts upp, lägger de brödets deg på den överst placerade järnplåten, liksom för att bakas i en bakugn; därjämte synes de, genom att skydda sina kroppar med plåten på en sköldsätt (i vars form den är gjord), mycket klokt låna en dubbel och ytterst nödvändig hjälp av krigisk flit ur en enda sak. De gör också askbröd av mjöldegen, som lindats in i tunna barkskikt och löv av poppelträd och täckts med glödande aska; även om dessa synes ringa, stillar de likväl den första glupska hettan på ett mer önskvärt sätt och passar hårdare magar bättre än något annat bröd av första eller andra sorten. [I marginalen: Bröd av första och andra sorten] Det finns dessutom ett tredje sätt, lättare än de ovannämnda, genom vilket bakning sker på flata berghällar, som ofta förekommer. De gör nämligen upp en riklig eld på den ena, den andra och den tredje delen av berget (ty de har ved gratis överallt), tills samma del, när den är tillräckligt upphettad och rensad, [I marginalen: Bakning sker på flata berghällar] snabbare kan grädda den deg som läggs ovanpå i rund och bred form. Under tiden gör de dock i ordning den närliggande och angränsande delen av berget, som tänts av samma eld sedan bränslet ökats, för bakningen av nytt bröd, och sedan den rensats på samma sätt gör de den mycket lämplig för liknande bruk; och genom denna genväg gör de på kort tid många tusen bröd; [I marginalen: En hel här underhålls genom en genväg] mättad av dem tågar hela hären, befriad från den dödliga hungern under många dagar, in i de fientliga länderna och ödelägger dem var som helst (om inte avtal har förhindrat det) med blodbad och lågor; och den drar ut lastad med så stora rov att den lidna olyckan anses ingen eller ringa, när de ser den uppvägd av så stora lindringar och rikedomar. [I marginalen: De drabbade tröstas med byte] Men att krigarna gör bröd utan kvinnornas tjänst, [I marginalen: Kvinnorna bakar bröd] åt vilka denna syssla tillkommer hos alla nordbor, må inte synas någon orimligt, eftersom i detta och liknande fall den allmänna nöden och de tappra männens fria vilja tvingar därtill, såsom Plinius i bok 18, kap. 11, utförligare framställer, då han hävdar att det inte fanns bagare i Rom ända till det persiska kriget [osäker tolkning]. Under 580 år från stadens grundläggning gjorde quiriterna själva sitt bröd. [I marginalen: Quiriterna gjorde bröd i Rom] Caesars krigare, som skulle strida mot Pompejus, använde bröd av örter, så att Pompejus sade att han skulle strida mot vilddjur, och att de skulle drivas på flykten, såsom det gick; ty många besegrades av få. Men vilket slags bröd egyptierna bakar av vattenliljor, eller snarare av deras rötter, som kallas lotus och har ett äpples storlek, [I marginalen: Liljerot i stället för bröd] det må den som vill för korthetens skull se i Herodotos bok 2 av historierna; efter hans exempel tvivlar jag inte på att det också i Norden finns sådana rötter och buskar varav nödvändigt bröd kan formas för att avvärja yttersta hunger, också enerot, som Job i kap. 30 anger som föda. [I marginalen: Enerot] ## Liber Nonus, kap. 42 (s. 320–321) (maskinöversättning) Om grekisk påhittighet i att tillreda bröd. KAP. 42. [I marginalen: Befälhavarnas girighet och trolöshet skadlig] Hur mycket trolösa befälhavares (praefecti) slöa tröghet och avskyvärda girighet brukar skada furstar, särskilt dem som för vapen [osäker tolkning] på ett fälttåg till lands eller till sjöss, visar bland andra den berömde författaren Prokopios i bok 3 av Vandalerkriget. Han berättar nämligen att Belisarius, Justinianus mäktige befälhavare, [I marginalen: Belisarius] medan vindarna inte blåste, befallde att krigsflottan skulle ligga kvar oskadd för ankar, för att han under tiden skulle skriva ut fler soldater, ordna dem på nytt sätt och utrusta de övriga anförarna. När detta var gjort och han en tid dröjde i väntan på vindar, angreps många av sjukdomar och dog av följande orsak. [I marginalen: Johannes, Justinianus mycket giriga befälhavare] Johannes, pretorianprefekt (praefectus praetorii), var avskyvärd i annat men särskilt ivrig i att hitta på sådant som av girighet skulle komma människorna till offentligt fördärv. Det bröd som förs med i hären brukar man lägga två gånger i ugnen, [I marginalen: Dubbelbakat bröd är mer hållbart] för att det, väl genombakat, skall hålla länge och inte snart kunna förstöras. Men det måste nödvändigtvis bli lättare än det var från början, med åtminstone en fjärdedel. [I marginalen: De girigas tillvägagångssätt] Johannes tänkte därför ut hur han skulle kunna ge bagarna och brödbakarna mindre ved och mindre lön utan att brödet ändå blev lättare, och befallde att det ännu råa brödet skulle föras till det allmänna badhuset och läggas på det ställe där elden brann starkast, tills det såg ordentligt bakat ut; sedan lade han det i säckar och lastade det på fartygen. [I marginalen: Bröden löses upp till mjöl] Men när flottan låg vid Methone, hade alla bröden löst sig och åter blivit mjöl, visserligen murket och ruttet, och det delades ut man för man och i små portioner, men åt dem som hade någon rang per medimnos och modius. Soldaterna, som sommartid och dessutom på en het plats livnärde sig på detta, föll lätt i sjukdomar, och [I marginalen: 400 soldater dog av ruttet bröd] inte färre än fyrahundra dog; fler skulle också ha dött, om inte Belisarius genom sin omtanke hade förbjudit detta och befallt att de skulle få andra bröd som anskaffades i trakten. Sedan skrev han till kejsaren och klagade över detta. Fastän denne syntes avsky saken, befallde han ändå att en så grym och girig upphovsman [I marginalen: En grym upphovsman] inte skulle drabbas av något straff vid den tiden. Om straffet ## Liber Nonus, kap. 43 (s. 321) (maskinöversättning) Om straffet för dem som bedrar på spannmålsförsörjningen. KAP. 43. En sådan bedragare av staten befaller dock, enligt vittnesbörd av Cassiodorus i bok 6, goternas kung Theoderik, då han skriver till prefekten för spannmålsförsörjningen (praefectus annonae) i den allraheligaste staden Rom, att man skall straffa som en offentlig fiende, bedragare och tjuv, [I marginalen: Offentlig tjuv] eftersom det inte är tillåtet att stjäla något från folket. Ty det som begås till stadens skada döljs inte av tystnad. Folket kan inte tiga, [I marginalen: Folket kan inte tiga] eftersom det ibland talar även om sådant som ingen har begått. Han befaller alltså att prefekten skall skärpa straffet mot de bedrägliga och som en rättvis granskare ge akt på brödets vikt: det som romarna (Quirites) lever av skall vägas omsorgsfullare än guld, [I marginalen: Det gynnsamma folkets glädje är mer värd än dyrbart mynt] eftersom glädjen hos ett gynnsamt folk är mer värd än en mängd av den dyrbaraste metall. Överallt skall det finnas överflöd av bröd, så att ett så stort folk mättas som vid ett enda bord. Bagarnas verkstad, födan och brödets renhet skall krävas in. [I marginalen: Ögonblicklig flit löser medborgerliga upplopp] Ty om ett klagomål om brödet väcks, som det brukar, skall omsorgen om överflödet genom ögonblicklig flit lösa upp medborgerliga upplopp. Och därför skall man se till att inget görs till överdrift mot ett klagande folk [osäker tolkning]. Inte utan skäl kallades Pompejus den store, eftersom han genom sin skarpsinnighet befriade folket från brist. [I marginalen: Varför Pompejus den store kallades så] Och det är inte mindre lovvärt att göra en godtagbar fördelning än att samla in säd, eftersom klagomålen inte upphör hur stort överflödet än är, om ingen omsorg om brödets kvalitet iakttas. Vad lagarna under tiden stadgar mot de grymma spannmålsspekulanterna (dardanarii), det allmänna livets förtryckare, må statens bevarare se efter. [I marginalen: Grymma spannmålsspekulanter] ## Liber Nonus, kap. 44 (s. 321–323) (maskinöversättning) Om att avhjälpa bristen på foder. KAP. 44. Ibland uppstår, på grund av solens outhärdliga hetta eller ett plötsligt och tätt snöfall, [I marginalen: Alltför stor hetta och rikligt snöfall orsakar missväxt] en så stor allmän brist på foder för dragdjuren att varken hö, halm eller andra baljväxter växer, varmed människornas och dragdjurens nöd kan tillgodoses. Därav kommer det sig att invånarna, när de vill möta en sådan brist, gör alla ansträngningar för att sätta lämpliga botemedel mot sådan nöd, som övergår alla slags plågor och tar livet; särskilt som allt detta är nästan dödligt och alltför betungande, [I marginalen: Hunger betungande för de belägrade] men för dem som är instängda genom belägring det allra mest outhärdliga: ty inuti råder brist på allting, och utanför synes en oförsonlig fiendskap stå emot. I detta fall är det till största nytta att invånarna under den föregående sommartiden efter myrornas sed har varit omtänksamma, [I marginalen: Hungern lindras med dessa ting] så att de med försiktig förutseende har samlat in trädens löv, grenar, buskar, stjälkar, svampar, mossor, korkbark och trädbark i sina egna lador för en liknande brist under den kommande vintern. Ty erfarenheten av gången tid hade lärt bönderna att inte försumma att göra förråd av sådant. [I marginalen: Fruktansvärda väderomslag] Och inte förgäves: ty när invånarna märker vintrar utan stormar, eller vår utan mildhet, eller sommar utan den värme som passar sådden, eller höst utan regn, och särskilt de två elementen ständig kyla och motsatt torka, tvivlar de inte på att [I marginalen: Förebud om hungersnöd] en svår brist på jordens gröda skall komma. Men de som är ryttare utanför och skall strida under en oavbruten belägring har ett mycket lättare botemedel än de belägrade, [I marginalen: Lantbornas förutseende] eftersom lantborna har försett sig med de ovannämnda lövkvistarna, buskarna och löven, ja även med framtida utsäde för att fortsätta åkerbruket; i detta får de dock ibland, mot all rättvisa, lida våld av ogudaktiga ståthållare och kungar, som hellre vill att hästarna göds än att åkrarna besås. Och detta ogudaktiga dåd tillskrivs kung Kristoffer av Bayern, så att han för all tid kallades dyrtidskungen (Rex caristiae) [I marginalen: Dyrtidskungen] (för att inte säga något värre om trädbarken) [I marginalen: Barkakoning]. Han syntes nämligen värdera och upphöja sina hästar och hundar mer än alla sina herrars trogna invånare; [I marginalen: Hundarna göddes och människorna tärdes av hunger] och han lät hellre i Sverige och Götaland kristna människor berövas sin föda under allmän hungersnöd än hästarna och hundarna vid det kungliga hovet. Angående den nuvarande hungern hos dragdjuren hänvisar jag därför den gode läsaren till den historia som skrivits av min käraste broder och företrädare, [I marginalen: Teja, goternas kung i Italien] Johannes Magnus, ärkebiskop i Uppsala, bok 14, kap. 21, om goternas mycket tappre kung Teja, som stred i Italien: att när han slagit läger på en ogynnsam plats och vid en ogynnsam tid mellan Rimini [I marginalen: Ariminum] och Cesena [I marginalen: Caesena] föll så mycket snö som ingen människa förut mindes, och den låg länge och täckte jorden, så att det blev nödvändigt att föda hästar och dragdjur [I marginalen: Hästarna föds med halmen från taken] med takens halm; därför gick, både på grund av foderbristen och kylans stränghet, en stor mängd hästar förlorad den vintern. Ett liknande missöde nämner Caesar själv i bok 3 mot Pompejus [I marginalen: Caesar mot Pompejus] på detta sätt: Det rådde den största brist på foder, så att de födde hästarna med löv som repats av träden och med mjuka vassrötter som stötts sönder; ty den säd som var sådd inom befästningarna hade de förbrukat osv. Och vad som någon gång har synts ännu olyckligare: varken tid eller tillfälle gavs att hämta foder eller säd. Om kung Domalders grymhet och om den mycket stora hungersnöden, ## Liber Nonus, kap. 45 (s. 323–324) (maskinöversättning) och om langobardernas uttåg. KAP. 45. Vad alltså angår kung Kristoffers gärningar, som anfördes i föregående kapitel, vill jag att man skall lägga märke till en liknande grymhet hos en viss Domalder, Sveriges inre 63:e kung, [I marginalen: Kung Domalder] som har antecknats i bok 7 av herr ärkebiskopen i Uppsalas historia: under honom var rikets lycka i botten, eftersom hans drabanter, [I marginalen: En ogudaktig kung har alla tjänare ogudaktiga] som skenbart var anställda till fäderneslandets och de oskyldigas försvar, med munnen förvisso påstod sig vara rättvisans och billighetens tjänare, men i själva verket var fiender till medborgarna och till all hederlighet och dygd. Allt som någonstans fanns av säd satte de nämligen fram åt sina hästar [I marginalen: Säden gavs åt hästarna] att sluka, medan de olyckliga föräldrarna under tiden såg sina barn förgås av hunger och svält, då det inte fanns säd till bröd, och själva tvingades gå döden till mötes tillsammans med dem. De hade nämligen inget i pungen att köpa för, och inte heller fanns det några som sålde. [I marginalen: Pengar hopskrapade] De hade nämligen blivit så utplundrade av denne kungs fader Visbur att de varken räckte till att beså åkrarna eller till att hålla barnen vid liv. Därför, när hungern så skarpt angrep inte bara Götalands rike utan också Sverige [I marginalen: Sverige fruktbart] (som brukar ha överflöd av allt som behövs till människans uppehälle), [I marginalen: Botemedlet för att lindra hungern: att offra kungen] övertalades man av templens överstepräster, som tjänade avguden Oden i Uppsala, till ett enda botemedel mot den mycket överhängande undergången för alla de nordiska länderna, nämligen att de skulle offra kung Domalder, såsom människosläktets grymme fiende, bunden med bojor i Uppsala åt gudinnan Ceres (vars kult hade kommit dit från Grekland). Detta gjordes lika snabbt som det sagts, som om det hade utgått från gudarnas orakel. Domalder blir nämligen av det bestörta folket bunden till händer och fötter [osäker tolkning], [I marginalen: Kungen binds och brännes] sedan förd från Götaland till Uppsala och offrad som ett välbehagligt offer åt Ceres eller åt hennes svärson Pluto. Efter hans död följde vida omkring överflöd av säd och av allting. [I marginalen: Överflödet av gröda återkom] Samme ärkebiskop berättar dessutom i bok 8 av sina historier, kap. 17, att det rådde en mycket svår hungersnöd i Sverige och Götaland: dock inte på grund av jordens ofruktbarhet, som brukar ge odlaren bröd och dryck i överflöd, utan därför att bönderna, som stridde år efter år, hade gjort om plogbillarna till svärd. [I marginalen: Plogbillar omgjorda till svärd] Och härav kommer det sig att, sedan lotter lagts i urnan [osäker tolkning], största delen av folket utvandrade från sina egna länder för att söka nya boplatser och därefter grundade langobardernas rike [I marginalen: Langobardernas rike] i Italien. Om den mycket stora hungersnöden i Lombardiet och hos andra nationer i Italien och Spanien. KAP. 46. [I marginalen: Datius, biskop i Milano] Sedan slutligen några år hade gått (enligt vad den nämnde författaren berättar efter Datius, biskop i Milano) led man i hans stift av så svår dyrtid på spannmål att, förutom att många vidriga och smutsiga saker åts, [I marginalen: En olycklig kvinnas hunger] en kvinna påträffades som, driven av hunger, inte avhöll sig från sin sons kött. Och under dessa tider led Italien av ett dubbelt ont, [I marginalen: Rom tryckt av ett dubbelt ont] stadens belägring och den gräsligaste hungersnöd, samt allmän söndring mellan länder och folk. Men när hungern tog överhand och vägarna var spärrade, hade den inte kunnat uthärdas länge, om inte soldaterna om natten, när säden redan var mogen, i smyg hade tagit något av säden från åkrarna och sålt den för högt pris. Därpå följde en pest [I marginalen: Hunger föder pest] som hemsökte Rom: den hade nämligen uppstått av vidriga födoämnen, som hungerns storlek hade tvingat de belägrade till; och den liksom annan plåga led Rom, eftersom det så många gånger hade avfallit från troheten mot goterna till grekisk ära. Och därför befann sig den romerska staten i så stora svårigheter och trångmål att medborgarna hellre önskade döden än att längre förlänga ett liv, [I marginalen: Romarna är leda på grekerna] hopat med så många slags elände, bland grekerna själva och med den största vanära och fasa uthärda krig, hunger, pest och allt elände, [I marginalen: Goterna kränkte inte något tempel eller någon präst under belägringen] då de inte var okunniga om att goterna under hela belägringen varken hade kränkt något tempel eller någon präst, utan fritt hade tillåtit dem att förrätta gudstjänst. Hur stor hungersnöd det också var i Spanien under tre goterkungar, Fridigern, Alatheus och Safrax, nämner den götiske ärkebiskopen av Uppsala själv tydligt i början av bok 15. Därefter i bok 16, kap. 23: [I marginalen: Spanjorerna trycktes av hunger] samma spanska nation trycktes av en outhärdlig brist på livsmedel och säd, och invånarna trycktes av så stor hunger att mycket många av dem, sedan de lämnat sin fädernejord, tvingades söka nya boplatser över världen. [I marginalen: Livius] Även Livius nämner i bok 1 av Puniska kriget att det hade stått det romerska folket fritt, om det velat, att vid Eryx döda människor med det yttersta straffet, hungern. [I marginalen: Hunger det yttersta straffet] Slutligen i bok 3 att romarna, när deras soldater var instängda i Casilinum och trycktes av hunger, sände sädeskärl längs flodens rygg, ja att de, sedan de lurat Hannibals vakt, bestämde nötter som fångades upp i flätverk till att lindra hungern; [I marginalen: Fruktansvärd hunger] och när dessa inte räckte kom det därhän att de försökte tugga remmar och hudar som dragits av sköldarna, sedan de mjukat upp dem i sjudande vatten, och inte avhöll sig från möss eller något annat djur. [I marginalen: Den eländigaste döden] Av alla är dock det eländigaste slaget av död att förgås av köld och hunger. Så stor var också (enligt vittnesbörd av Miechowita) en gång hungersnöden i Polen att invånarna åt tjuvars lik som ryckts ner från galgarna. SLUT PÅ NIONDE BOKEN. ## Liber Decimus, inledning (s. 325–327) (maskinöversättning) DEN GÖTISKE ÄRKEBISKOPEN AV UPPSALA OM SJÖKRIGEN TIONDE BOKEN. FÖRORD. [I marginalen: Krigens platser] De fältslag som skildrats i det föregående skulle kunna synas tämligen uthärdliga, utkämpade vida omkring på landsbygden bland berg, dalar, klippor, [I marginalen: Krigens obetydliga orsaker] grottor, branta stup, kärr, avgrunder, skogar, försåtliga hålor och vilda djur (ibland på grund av obetydliga småförolämpningar) under tusen plågor, där de olyckliga krigarna löper fara och utgjuter sitt blod, om de inte också i sjöslagen, under det väldiga djupets oförsonliga eggande raseri och vildhet, samlade sina återstående inälvor för att slitas sönder bland havsvidunder; vilket oftast sker så mycket fruktansvärdare [I marginalen: Eldsprutande vapen] som dylika stridande, för att dödas, mer farligt utsätts för eldsprutande vapen och elementens mäktiga krig mitt i vattnen. [I marginalen: Krig hotar alltid] Och det finns ingen plats eller nation i världen där detta högst olyckliga ont inte härjar, så som det visas med oändligt många exempel att det har skett överallt, och man fruktar att det skall utövas med oförsonligt raseri. [I marginalen: Saxo] Dessa sjöslag nämner danernas utmärkte historieskrivare Saxo Sialandicus i Frothos levnad och särskilt i kung Haralds, att de hade företagits mot Ring, svearnas och goternas kung, i ett inte bara mycket blodigt utan också högst olyckligt slag och med olyckligt utfall. [I marginalen: Krantz] På liknande sätt även Albert Krantz i historierna om de nordliga länderna, [I marginalen: Ärkebiskopen av Uppsala] och efter alla andra min käraste företrädare och broder Johannes Magnus, goten, ärkebiskop av Uppsala, som nämner att mycket grymma krig har förts i de nordliga rikena, så som han själv intygar och exempel delvis anförs nedan, nämligen hur de genom fartygens styrka, soldaternas tapperhet, styrmännens rörlighet och skicklighet [I marginalen: Dygder för att vinna seger] och roddarnas kunnighet brukar vara till största skräck för fienderna i krigiska sammandrabbningar, särskilt eldskeppen, som mer är avsedda att antända med sin snedställda stäv än att strida. Därav kommer det sig att de, som inte förtärts av elden, kvävs i vattnen genom ett sorgligare nederlag. Om striderna ## Liber Decimus, kap. 1 (s. 327–328) (maskinöversättning) Om striderna i kärr och om de brutna broarna. KAP. 1. Hela den nordliga trakten är nästan bergig och skogig (som förklarats i de två första böckerna ovan) [I marginalen: Befästa platser i Norden] och har mycket många platser som av naturen är så skyddade både av vatten och av klippor mot fiendernas anfall att en liten skara nästan överallt finner önskad säkerhet mot en här till häst eller till fots: ja, även mycket många kärr [I marginalen: Gyttjiga kärr] är så oframkomliga, gyttjiga och djupa att de knappt ens i den kallaste vinter synes frysa så att de bär en fotgängare som går lätt. [I marginalen: Ruttnad eller bruten bro] Och en sådan plats bland de övriga, som för övrigt är mycket fulla av avgrunder, är den som kallas Rotabro, det vill säga Bruten bro, och ligger två timmars väg från den förut nämnda kungliga staden Stockholm. [I marginalen: Rotabro] När en fientlig här, förd dit av utländska fiender, tyskar eller daner, vågar dra ut från denna stad längre bort för att plundra i de rika landen, drivs den genast mitt i skogarna tillbaka av de församlade invånarnas befästningar och pilar och vänder tillbaka dit varifrån den kom, eller tvingar, med förstärkta krafter, invånarna själva att vika till någon annan plats där de kan; och så (vilket sällan händer) flyr de till denna kärrbro [I marginalen: Strid för bron] och håller ut orubbligt i vilken mycket häftig strid som helst. Ty när den mycket långa och smala träbron, med avgrunder på båda sidor, har brutits, finns det inget sätt för fienden att finna något tillfälle att öva våld på naturen, som är befäst med de starkaste krafter. [I marginalen: Mycket grymma krig] På denna plats har mycket grymma krig ofta förts under olika furstars tid, så som visor på fädernespråkets rytm intygar, vilka ända till denna dag brukar sjungas allmänt vid gästabud med upprymda röster och jubel, nämligen att segern vunnits och rikligt ökats genom konst, natur, kraft och de gamla soldaternas erfarenhet samt befälhavarnas flit och trohet. Om de forna nordiska fartygens form och bruk ## Liber Decimus, kap. 2 (s. 328–329) (maskinöversättning) nordiska. KAP. 2. Kärrkrigens förlopp och utgång i de nordiska rikena har detta öde och denna växling i förhållande till en utländsk fiende, att anförarna, när saken har gått olyckligt (vilket oftare sker på grund av okunnighet om platserna), söker sin tillflykt genom väglöst land och avvägar och genvägar genom skogarna till fartygen som lagts upp på en bestämd plats; och medan de från början, så ofta den ene utmanade den andre, eller båda lika utmanade varandra, kanske av något obetydligt skäl till strid, hade en oavbruten färd, till exempel för bortrövade jungfrur eller jungfrur som skulle rövas [I marginalen: Jungfrurov] (så som danernas historieskrivare Saxo ofta nämner har skett i de nordliga rikena mellan mycket mäktiga furstar, även med ett mycket blodigt krig emellan), [I marginalen: Fartygen byggs efter strömmarnas kraft] återvände de utan ära och inte utan nederlag. De forna fartygens form byggs alltså bred eller avlång efter vågornas korta eller vida lopp: såsom i världshavet mot norrmännen, där vida vågor, liksom det spanska havets, tar emot långa och breda fartyg, så som det i goternas och svearnas hav, som sköljer stränderna, [I marginalen: Korta fartyg i Norden] kommer att behövas korta och breda fartyg, särskilt lastfartyg, för de trånga och ofta återkastade vågorna. I forna tider förvarade varje landskap, även det som låg långt från havet, sina fartyg och vart och ett av deras redskap vid stränderna i någon trygg hamn och oftast på stranden under tak, [I marginalen: Fartygen förvaras på stranden under tak] sådana som jag har sett på Norges och sedan på Sveriges stränder. Dessa fartyg sattes, när nöd trängde på, med en hastig rörelse i bruk, sedan redskap, proviant och beväpnade män, så mycket som den tiden förmådde, lagts ombord, och sändes ut i vattnet och på expedition i stort eller litet antal enligt furstens påbud; men de var så åtskilda genom tecken, färger och namn [I marginalen: Fartygen åtskilda genom namn och färger] att de, när någon sammandrabbning till sjöss med fienderna uppstod, alltid utan förvirring styrdes efter sina befälhavares vink; om de inte av vindarnas hastiga virvel, särskilt nordvästvindens (Circius), skingras på havet mer än av en fientlig flotta: denna vind är nämligen här så gott som fördärvbringande, [I marginalen: Nordvästvinden] liksom östanvinden (Subsolanus) för dem vid Hellesponten. ## Liber Decimus, kap. 3 (s. 329–330) (maskinöversättning) Om ett annat slags nordiska fartyg. KAP. 3. Med förbigående av flera slags fartyg, som till formen nästan överensstämmer med andra folks på vilka vatten som helst men skiljer sig genom namnet på fädernespråket, skall här bara nämnas de som med ett vanligare ord betecknas för allmän kännedom, [I marginalen: Fartygens namn] såsom snabbseglare (naves actuariae), lastfartyg, lembi, ekstockar osv. Hästtransportfartyg (hippagogae), som är mycket stora och många på grund av mängden hästar som skall föras från Norden över havet till tyskarna. Dessutom krigsfartyg, av vilka ett [I marginalen: Ett fartyg med 1300 sjömän] som tillhörde kung Gustav av Sverige var så stort att det kunde sända ut tusen beväpnade och trehundra sjömän, som är de bästa krigare, tillsammans med andra mycket väldiga fartyg som var avdelade till sjöstrid. [I marginalen: Bruket av treroddare osv.] Dessutom införde samme kung som den förste omkring Herrens år 1540 bruket av tvåroddare, treroddare och fyrroddare i det götiska och svenska havet genom hantverkare från Venedig som anställts mot frikostig lön, [I marginalen: Hantverkare från Venedig i Norden] främst för att snabbare kunna gripa eller ta till fånga moskoviternas och esternas sjörövare, som flera gånger brutit stilleståndet och infallit i hans land. Och redan förstår hans finska folk, [I marginalen: Det finska folket] som är mycket skickligt i träarbetets konst, att tillverka treroddare med samma fogning och styrka, eller kanske bättre, som jag har sett göras med märklig flit hos venetianarna; men knappast med den snabbhet [I marginalen: 60 krigsfartyg byggs i Venedig på en månad] att de av rått trä på en månads tid gör 60 eller fler med allt som behövs för att ro och segla, med vapen och kanoner och proviant, så som det berättas att under första puniska kriget befälhavaren Duilius flotta seglade på sextionde dagen efter det att träden fällts. [I marginalen: Genuesarna] Däremot uppger L. Piso, enligt vittnesbörd av Plinius i bok 16, kap. 40, att mot kung Hieron 220 fartyg gjordes på 45 dagar. Också under andra puniska kriget [I marginalen: 220 krigsfartyg byggda på 45 dagar] seglade Scipios flotta på fyrtionde dagen från yxan. Så mycket förmår rätt tidpunkt även vid stor snabbhet. Men om man lämnar dessa främmande, om än mycket vackra exempel, så är en sak säker: tack vare alla slags redskap som finns att tillgå för att bygga fartyg finns det i Norden en genväg till att mycket snabbt bygga fartyg, [I marginalen: Puniska kriget] så att knappast något bättre eller lämpligare finns i någon annan del av Europa, [I marginalen: Nordbornas genväg vid fartygsbygge] om hantverkarna fanns till hands på samma sätt för att i hast styra det övriga. Dessutom hade de lembi, båtar (cymbae), paroner, snabbseglare (celoces), myoparoner, skeppsbåtar (scaphae) och liknande. Ekstockar är dessutom mycket i bruk hos nordborna, eftersom de lätt urholkas av stora gran- och ekstammar och rymmer 20 eller 30 [I marginalen: Ytterligare andra namn på fartyg] människor; men de som är mindre till storleken används för fiske. Perottus nämner också i sina kommentarer att en viss man med tillnamnet Triphon [I marginalen: Ett mycket väldigt fartyg] hade ett flottfartyg eller skepp om femtio [osäker tolkning] (som också Plutarchos berättar) tvåhundraåttio alnar i längd och fyrtioåtta i bredd, [I marginalen: 14 000 sjömän] på vilket det fanns ända till fjortontusen roddare, fyrahundra sjömän och tretusen beväpnade. Men detta fartyg var, som av stor väldighet, mer till skryt än till nytta. ## Liber Decimus, kap. 4 (s. 330–332) (maskinöversättning) Om angrepp på fartyg eller borgar med promoner. KAP. 4. [I marginalen: Promer] [I marginalen: Promones] [I marginalen: Dromones] Dessa slags fartyg kallas på götiska och svenska språket promer eller promoner (promones), när de böjs med en konstlad böjning, och med ett grekiskt ord dromoner (dromones) eller dromader. Promonerna är lägre fartyg, befästa på alla sidor med plankverk i form av ett bålverk eller en borg, och genom roddarnas styrka i lugna vatten snabbare än andra stora fartyg. Eller, enligt Prokopios i bok 3 om goterkriget, [I marginalen: Dromades] kallar grekerna dromader fartyg som har murar av trä runt om, genomborrade på lämpliga ställen för att skjuta pilar och andra kastvapen mot fienderna. Eller, som han påstår på ett annat ställe, för att de genom själva hålen skulle kunna träffa fienden från en säker plats. Tvåhundra dromader sände alltså Belisarius [I marginalen: Belisarius] upp i Tibern, med vilka han kom grekerna, som var instängda genom en långvarig belägring, till hjälp med lindring av säd, om än inte genom en oblodig seger. Justinianus hade också 92 långa understödsfartyg [I marginalen: Understödsfartyg] från Egypten, täckta upptill med skydd, för att roddarna inte skulle kunna skadas av fienderna, enligt vittnesbörd av samme Prokopios i samma bok. Vilken iver goternas kung Theoderik [I marginalen: Theoderik, goternas kung] visade för att låta bygga sådana dromoner, intygar Cassiodorus i bok 5 av breven med dessa ord: Då en ofta återkommande omsorg slog an vårt sinne, att Italien inte har fartyg, där det finns ett så stort förråd av trä att det även sänder över till andra provinser som begär det, har vi, med Guds ingivelse, beslutat att under tiden låta bygga tusen dromoner, [I marginalen: Tusen dromoner byggs] som både kan föra samman den allmänna säden och, om det blir nödvändigt, möta fientliga fartyg. Och det verkställdes inte långsammare än det hade anbefallts genom kungligt påbud. Ty en flotta stod där, snabbt fullbordad genom befälhavarnas och hantverkarnas så stora flit, [I marginalen: Verksam snabbhet] att man knappt kunde tro att den var påbörjad, då kungen försäkrade: Vi som önskade få se främmande flottor, må nu sända andra både skräck och prakt. [I marginalen: Skräck och prakt] De har ingenting som greken kan förebrå oss eller afrikanen håna oss för. De avundsjuka ser hos oss blomstra det som de själva knappt fått för det dyraste pris. Därför, för att vi skall öka den så starka flotta som samlats vid Ravenna både i antal och styrka, beslutar vi genom offentligt påbud och befaller att allt trä som behövs för att bygga dromoner skall huggas längs båda stränderna av Po, utan att någon sätter sig emot. Den allmänna nyttan [I marginalen: Allmän nytta] bör nämligen, liksom den syftar till allas bevarande, så också fullbordas genom allas iver och möda. Vi vill också börja detta exempel med våra egna gods, så att ingen skall finna ett påbud tungt som inte med rättvisa lagar löser furstens myndighet [osäker tolkning]. Vi vill också att intet synes eftersträvas med avsikt för att skada ägaren, utom vad som nödvändigt antas tagas för vår och den allmänna [I marginalen: Ägaren skall inte skadas i något] nyttan. Och att ingenting skall krävas av en ägare som inte sedan sägs vara förvärvat för det allmänna. Vi befaller att skogsvirke skall huggas, inte att något med våld skall skäras av från andras egendom. [I marginalen: Andras egendom skall inte skadas] Sådant gagnar oss som inte kan betunga de våra. Vad alltså de götiska dromonerna beträffar, är detta att betänka: att de knappt sjunker ned i vattnet två eller fyra fot, även om de är helt lastade med många och tunga kanoner av brons; ty de är långa och breda och byggda av det starkaste trä, sammanfogade med järnspikar och skyddade av täta plankor som hänger ned från ett kilformat tak; [I marginalen: Dromonernas kilformade tak] och därför ställs de, när nöden tvingar, mot hur täta fiendefartyg som helst, för att de genom att skjuta järnkulor skall genomborra plankorna närmast vattnet i den fientliga flottan och sänka den. Även dessa dromoners sidohål [I marginalen: Sidohål] öppnas med ett svart tyg som hängts för, och stängs liksom fällgallrens portar mot stenar som fienderna kastat eller kommer att kasta. ## Liber Decimus, kap. 5 (s. 332–333) (maskinöversättning) Om att göra nattliga överfall och att akta sig för dem. KAP. 5. [I marginalen: Befästningar] Även om man till säkrare befästning av borgar och städer brukar med omsorgsfullt förutseende ställa torn, murar, vallar, jordvallar och pålar, både upprätt och snett placerade i vattnet, mot fiendernas anslag och styrka, ja, och utöver andra befästningar på tillräckligt avstånd utanför de platser som är utsatta för fienderna lägga ut mycket väldiga bjälkar, fästa med järnstänger eller vassa pålar, både vid pålar som slagits ned i botten och flytande, och därför tror sig vara säkra mot varje fientligt anfall [I marginalen: Säkerhet sällsynt i lägren] medan de sover alltför slappt, och fördjupar sig i lättja och avskyvärda konster, ända till förakt för fienderna, [I marginalen: Fienden skall inte föraktas] så händer det ändå att de belägrande fienderna plötsligt, genom ett förberett bakhåll, faller över dem, nämligen med denna eller en liknande eller starkare konst: de låter flera avlånga båtar, bestyckade med kanoner, balansera den ena eller andra delen genom att 20 eller 30 beväpnade med växlande tyngd höjer eller sänker både fören och aktern, och med stor tystnad iakttagen angriper de så häftigt de kan en lämplig plats som förut utsetts eller visats av någon av de instängda, och befäster genast den erövrade platsen med beväpnade som följer efter och förökas, [I marginalen: Försåtligt och smygande tillträde] medan de utför allt detta med smygande tillträde mitt i natten: och liksom vid deras ankomst vid en ovanlig tid larm uppstår från dem som ställer till tumult, så hörs också ropen från dem som ropar på varandra, och bland de olyckliga belägrade uppstår [I marginalen: Nattlig förskräckelse olyckligare] en olyckligare förskräckelse. Ty ett nattligt skrik och en jämmerfull flykt för fiender (även få) väcker mer fruktan än om man blev angripen av många genom ett anfall om dagen. Därav kommer det sig att många blir halvdöda och skräckslagna av fruktan, särskilt krigets upphovsmän, som skall mista inte staden, inte förmögenheten, utan livet, [I marginalen: De som är större i värdighet är först på flykten] i synnerhet där kvinnlig fruktan behåller sitt värn för att den hedervärda blygheten skall skyddas [osäker tolkning]: och ju större de är i värdighet, desto snabbare är de ibland på flykten, liksom om de sprang på en kapplöpningsbana för en krans: och så inger den vilda flykten en större inbillning, som om fienden ständigt satt dem i hälarna; [I marginalen: Den flyende tror att fienden sitter honom i hälarna] ty under överläggandet och brådskan behövs, som vid en eldsvåda, ett mycket livligt springande. Natten och medvetandet om ett brott väcker också fruktan och försvagar sinnena, så att de plågas av en dubbel olycka, nämligen nattens och fruktans. [I marginalen: Dubbel olycka] Men inte heller Bias yttrande om ett sådant nattligt fientligt anfall blir om intet, där han säger att de som sålunda seglar till en nattlig strid varken kan räknas bland de levande eller de döda. Det händer också att listen oftast slår ut olyckligt för den som brukar den: [I marginalen: Listen slår ut olyckligt] liksom den rättvisare saken, så brukar också den bättre lyckan oftast vara på dess sida. Men det händer å andra sidan att den som alltför obetänksamt följer lyckan leds in i ett bakhåll eller faller och går under. [I marginalen: Den rättvisa saken överlägsen] Ty de krigsmän som, så som det anstår tappra och erfarna män, är sysselsatta i lägret eller med att lägga bakhåll, förblir så tysta och orörliga att de varken brukar gå över [osäker tolkning] eller släppa ut andedräkt eller spott annat än under stor tystnad. [I marginalen: Tystnad i lägret] ## Liber Decimus, kap. 6 (s. 333–334) (maskinöversättning) Om sågförsedda fartyg. KAP. 6. Sedan det i föregående kapitel har setts hur mycket väldiga bjälkar, som fästs i vattnet till befästning av borgar och städer, genomträngs med små fartyg, visas nu ett annat förfarande hos de nordliga krigarna: [I marginalen: Järnkedjor brytes] hur mycket stora och täta järnkedjor, som på liknande sätt som de förutnämnda bjälkarna fästs vid stränder och hamnar för att befästa borgar eller städer, brytes, för att vännerna som är instängda genom belägring lättare och kraftfullare skall kunna undsättas inför de belägrandes ögon. Man brukar utrusta ett mycket starkt fartyg [I marginalen: Sågförsett fartyg] med långa hackor i form av svärd, placerade på båda sidor av fartyget under fasta rader av plankor (för att hålla fiendens pilar borta), [I marginalen: Fiendens pilar hålles borta] och därunder mycket väl försett med en järnsåg av ovanlig storlek, så att, när en mycket stark vind blåser till, [I marginalen: Sättet att bryta kedjorna] kedjorna brytes genom ett våldsamt snitt när fartyget löper an med hissade segel; dock iakttas den förfaringen att sjömännen drar sig tillbaka till aktern, så att fören höjs och lättare kan tränga igenom med sågen som sitter under; och om denna inte genast kan utöva tillräcklig kraft, samlas sjömännen från aktern och bryter sönder eller lösgör kedjan genom tyngden av vikter som förts dit; [I marginalen: Ständiga vindar i Norden] och detta kan de mycket bekvämt åstadkomma genom vindarnas snabbhet (som ständigt blåser i Norden), så som goternas och svearnas annaler berättar att det en gång skedde för befrielsen av den berömda staden Lübeck; [I marginalen: Staden Lübeck] även om den i denna olyckliga tid är bunden av de usla avfällingarnas trängre kedjor, skall den en gång genom en klokare rådslags fil och såg känna sig återförd till sin gamla ära och helhet, och känna hur ogudaktigt Guds fienders ok hade varit, [I marginalen: Guds ok är ljuvt och kättarnas outhärdligt] och hur ljuvt Herrens är, så att de återvänder och förblir i den gamla heligheten, i vilken de genom gott samvete underbart behagade Gud och genom rättvis handel hela världen, och hädanefter skall behaga. Att man ovan ser mycket vassa liar fästa på fartygets sidor, [I marginalen: Vassa liar] har sin orsak i att fienderna inte skall hoppa upp i skaror eller bryta sönder fartyget; av samma skäl är det också försett med ramm framtill [I marginalen: Fartyg med ramm] och befäst baktill i aktern. Inte heller i fält är det osett att slagordningen förstärks med järnkedjor, så att slagordningens spets inte kan splittras eller brytas, utan i en lång rad sänkas för ett språng eller ställas mot det fientliga anfallet, [I marginalen: Järnkedjor höjs framför slagordningen] så som Albert Krantz i bok 11 av Vandalia berättar att böhmarna gjorde. ## Liber Decimus, kap. 7 (s. 334–335) (maskinöversättning) Om försåtliga fartyg. KAP. 7. [I marginalen: Erik den vältalige] När Erik den vältalige (Ericus Disertus) (om vilken mer skall sägas nedan) med olika och underbara påfund hade skaffat danernas kung Frotho Alvilda, den norske kungen Getharus mycket sköna dotter, till hustru på bröllopsvillkor och fört henne till Danmark under allas bifall, uppstår mitt under själva trolovningsfesterna och dansen [I marginalen: Ett fientligt infall uppstod] ett fientligt infall av slaverna mot kungen och hans rike, som ansågs sakna försvarare på grund av hovmännens mycket förvekligade och övermodiga seder (mot vilka deras historieskrivare Saxo ropar till stjärnorna, som sagts ovan i bok 9, kap. 31) och kungens oerfarna ålder i krigets ting. Men för att de inte skulle dö ohämnade, väpnade Erik, böjd av kungens begäran, med åtta fartyg för att hejda detta infall, genast sig och de sina; för att aldrig dra sig undan en manlig gärning, såg han till att det uppdrag han tacksamt åtagit sig utfördes tappert. [I marginalen: Krigslist] När han fick veta att sjörövarna hade sju fartyg, for han ut med endast ett av sina och befallde att de övriga skulle omges med bålverk av trä och täckas med avhuggna trädgrenar. [I marginalen: Kvistade träd] När han sedan drog fram för att noggrannare speja ut den fientliga flottans antal och slaverna förföljde honom, [I marginalen: Lövklädda fartyg känns inte igen] började han hastigt fly till de sina. Men fienderna, lika okunniga om bakhållet som ivriga att gripa den flyende, piskade vågorna med tät och oavbruten rodd. Eriks fartyg kunde nämligen inte tydligt kännas igen, eftersom de visade utseendet av en lövad skog. När de hade gett sig in i en trängre krök av havet, ser de sig plötsligt instängda av Eriks flotta. Men först trodde de, förbluffade av den ovanliga anblicken, att en lund fördes fram på fartyg; sedan inser de att ett svek döljer sig under löven. [I marginalen: Sveket döljs med löv] De ångrade alltså för sent sin vårdslöshet och försökte gå tillbaka den väg de alltför oförsiktigt hade seglat. Men medan de gör sig redo att vända aktrarna, ser de att fienden hoppar upp på dem. Erik åter drog sitt fartyg upp på stranden och slungade på avstånd stenar mot fienderna med slunga. [I marginalen: Stenar slungas med slungor] Därför blev de flesta av slaverna nedhuggna; 21 [osäker tolkning] blev tillfångatagna, och dessa gav sedan, tvingade av bojor och hunger, upp andan under olika plågor. Därefter befallde Erik sina följeslagare att vänta tåligt och begav sig av för att underrätta Frotho om ryktet om det nederlag som nu tillfogats. Och när han under seglingen såg ett sjörövarskepp sitta fast, inkilat i grunda och [osäker tolkning] alltför djupa virvlar, sade han, eftersom han brukade bemöta tillfälliga händelser med tänkvärda ord: Dunkelt är de ringas öde [I marginalen: De ringas öde är dunkelt] och smutsig de usles lycka. Sedan lade han sitt fartyg närmare och överföll sjörövarna, som med stänger försökte frigöra sitt fartyg och föra ut det på djupet och var ivrigt sysselsatta med att rädda det. När detta var gjort meddelar han kungen vad som hänt och spår genom detta järtecken att han skulle bli upphovsman till en mycket blomstrande fred; han intygade att hans ord var desto sannare som en liten seger mycket ofta föder framgång och triumf med lyckligare järtecken: [I marginalen: En liten seger är ett järtecken om en större] och liksom var och en lyckligt har utfört sin första krigstjänst, så kan han med gott hopp vänta sig en liknande lycka framgent. Ty det är svårt att utföra en stor sak som inte på något sätt förkunnas genom föregående tecken. [I marginalen: Föregående tecken] ## Liber Decimus, kap. 8 (s. 335–337) (maskinöversättning) Om att gräva ut vattnen så att fartygen inte kommer ut. KAP. 8. [I marginalen: Floden Helga] Floden som heter Helga, belägen inte långt från staden Kalmar i södra Götaland, lydde under en viss Ulfo, en mycket förnäm befälhavare (praefectus) över samma stad, en svensk man; denne Ulfo var en man av listig och slug begåvning: [I marginalen: Ulfo av listig begåvning] utan dröjsmål beväpnade han vattnen mot de danska fartygens ankomst så att han genom deras kraft inte bara överväldigade danernas styrka utan helt bröt ned den. Han ställde nämligen en mycket stark damm [I marginalen: En damm ställd mot vattnen] mot vattnens lopp och höll dem helt tillbaka från deras vanliga framfart, tills han, när den danska flottan gått in i flodens mynning, åter släppte lös dem (sedan dammen brutits) [I marginalen: Flottar] och samtidigt sände ut flottar som antänts med olika slags brännbart material; därav hände det att en stor del av den danska flottan om fyrahundra fartyg [I marginalen: 400 fartyg förgås genom vatten och eld] gick under genom vatten och eld; bland dessa var två förnämliga som kallades Drakar. [I marginalen: Drakfartyg] När han dessutom såg att samma fiender förberedde ett annat anslag mot honom och de hans genom att uppföra en ny bro, förmanade han sin egen här att inte störa fienden i det påbörjade, i tron att det skulle ske att han, genom att strida först på avstånd och sedan närmare från flodens motsatta strand med slungor och pilar, verksammare skulle göra slut på fienderna, som vågade anförtro sig i stor skara åt en svag bro [I marginalen: Segern förloras när ordningen försummas] och företa allt med större raseri än i militär ordning. Och det gick inte annorlunda. Ty medan Ulfo drev fienderna på flykt med skarpare pilar, gav de, när bron gick isär mitt i vågorna, upp sin stridslystna ande; [I marginalen: Ömkliga olyckor] och de blev desto olyckligare som de inte genom någon påhittighet eller hjälp kunde räddas från döden. Ty när någon dök upp ur vågen, drogs han snart ned i djupet av en annans omfamning för att förgås; och ingen beväpnad kunde simma ut, som hölls tillbaka i så stor trängsel. [I marginalen: Fienden, övervunnen genom dröjsmål, gick under] Så såg Ulfo fienden lyckligare krossad genom dröjsmål och list än genom anfall. När han sedan märkte att danerna med största kraft förberedde hämnd på honom för ett så stort dåd, lämnade han under låtsad fruktan sin egen flotta och befallde att hela hären skulle föras bort på mindre fartyg till närmaste strand [I marginalen: Krigslist] för att, sedan bakhåll lagts i gömställen, ta emot fienden när han obetänksamt kom. Och utan dröjsmål kom danerna för att med djärvare mod och krafter ta hämnd för sina kamraters nederlag; de hoppar upp på Ulfos flotta, och när de ser att den är tom på försvarare, [I marginalen: Fienden dödas genom bakhåll] begav de sig med samma raseri till stranden för att söka fienden. Och den de sökte var inte långt borta: ty de tas genast emot av Ulfos bakhåll och nedhuggs. Slutligen blev han försonad med danernas kung Knut den store på grund av en manlig avkomma, nämligen Sven, som han fått med kungens syster Estrita, och kanske för att han inte längre skulle besvära danerna; och till sist, sedan hatet förnyats, [I marginalen: Ulfo dödad vid bordet] dödades han mitt under måltidens helgd. [I marginalen: Den helige Olav, Norges kung, dödas genom lönnmördare] Under tiden dödade Knut lätt Olav den helige, Norges bäste kung, som han inte hade kunnat besegra i krig med krafter och vapen, enligt vittnesbörd av Saxo, genom lönnmördare som han skaffat och mutat med pengar. Om utländska ## Liber Decimus, kap. 9 (s. 337–338) (maskinöversättning) Om utländska exempel på bakhåll som man bör akta sig för. KAP. 9. Hos Strabon i bok 14 finns ett märkligt exempel som både köpmän och krigare som färdas till sjöss eller till lands omsorgsfullt bör akta sig för, nämligen om vissa korykeer [I marginalen: Korykeerna] som hittade på ett nytt slags bakhåll (kanske för den tiden, men nu mycket nött och vanligt). De spred sig nämligen över hamnarna och gick fram till köpmännen som hade lagt till [I marginalen: Förrädarnas sed] (som förrädare nu gör, när de går fram till krigsmän), och lyssnade efter vad för varor de förde med sig och vart de seglade, eller till vilken krigstjänst de var på väg. Sedan, när de hade lättat ankar och gett sig ut på djupet, samlades de och angrep och plundrade dem. Och härav kommer det sig att alla nyfikna, och de som försöker lyssna efter dolda och hemliga ting, kallas korykeer, [I marginalen: Korykeen en lyssnare] och det heter i ordspråket: Denne har en korykee lyssnat på, när någon synes säga eller göra något i hemlighet som alls inte är hemligt, på grund av dem som spejar och strävar efter att veta sådant som inte anstår dem. Mycket lik honom är varje beställsam person (ardelio), [I marginalen: Den rastlöse beställsamme] i varje ögonblick rastlös, som ständigt flänger hit och dit, hoppar, viftar med händerna och blandar sig i alla angelägenheter; och detta fel är desto skamligare som det, som bekant, iakttas hos en gammal man, [I marginalen: Felet allra skamligast hos gamla] så som Martialis säger när han angriper Afer: Fast du redan har bärgat din sextionde skörd och ditt ansikte lyser vitt av mycket hår, flänger du kringirrande genom hela staden, och det finns ingen ämbetsstol dit du inte bär din rastlösa morgonhälsning. Och utan dig får ingen tribun gå ut, och ingen av de båda konsulerna saknar din tjänstvillighet. Och tio gånger går du upp till palatset på den heliga backen och talar om Saturius och Parthenius. Låt sannerligen unga män göra detta: Afer, ingenting alls är fulare än en gammal beställsam man. ## Liber Decimus, kap. 10 (s. 338–339) (maskinöversättning) Om att driva bort en fientlig flotta från stränderna. KAP. 10. För att hålla fientliga fartyg borta från stranden, där naturen har lämnat en hamn eller ett djupare inlopp, uppförs först genom allas gemensamma händer en mycket stark stenmur utan kalk, [I marginalen: Stenmur utan kalk] eller så ställs bålverk av trä, [I marginalen: Bålverk av trä] fästa i jorden, i tillräcklig ordning för bågskyttarnas eller kanonjärernas bruk. Därefter, när nöden tränger på, om en väldig krigsoro och krigsfruktan hotar, [I marginalen: Krigets oro och fruktan] går folket så gott som man ur huse på den kunglige befälhavarens befallning med många och utvalda tusental bågskyttar ned till stranden; och där de finner fiendernas flotta, skjuter de genom den högre luften pilar som skall falla över den som regnskurar, eftersom de av säker erfarenhet vet att mycket vassa pilar, som med den mest framstående konst balanseras och styrs [osäker tolkning] genom luften, mycket sällan skjuts förgäves; [I marginalen: Fiendernas nederlag] och av pilarnas mängd blir det ovanifrån ett så stort nederlag för fienderna att ingenstans finns en trygg plats utom i fartygens lägsta kölrum; i detta fall sätter de som försvarar stränderna ut i vattnet med beväpnade båtar som hållits i beredskap och förts från de närliggande floderna på axlarna eller med dragdjur, [I marginalen: Båtar bärs dit på axlarna] och strävar efter att skära av tågen på fartygen som ligger för ankar och överlämna dem åt vindarna och ett högst överhängande skeppsbrott: vilket mycket ofta råkar ske bland havsskären, på grund av de trånga skären, eller i sjöar och tjärnar med sött vatten. [I marginalen: Den fientliga flottans flykt] Eller så överlämnar den fientliga härens flotta, full av skräck och flyktbenägenhet, sedan tågen huggits av, sig hellre åt ett fruktansvärt oväder för att dra sig undan än att se sår eller död av de besvärliga pilarna. Men de fientliga flottorna angrips inte bara med sådana pilar som med hagel, utan också med eldsprutande slungor [I marginalen: Eldsprutande slungor] och kastmaskiner (ballistae) som slungar ut mycket brinnande kulor och pilar, så som utförligare förklarats ovan i bok 7, kap. 14 om brinnande pilar, nämligen att sådana pilar, som faller från höjden, åstadkommer en trefaldig skada, som antecknats där. ## Liber Decimus, kap. 11 (s. 339) (maskinöversättning) Om botemedel för att rädda flottan. KAP. 11. När sjömännen ser en sådan fara av pilar som faller från höjden på sjökrigarnas huvuden, [I marginalen: Segel spänns ut mot pilregnen] täcker de fartygen med segel och tyg som med kilformade tak, med seglen mycket löst fastbundna: ty om de är strängt och vridet fastbundna, kan ingen slapphet hjälpa, utan det styva föremålet skadar sjömännen mycket, så att de lider svår skada av pilarnas genomträngning; men inte av kastvapen som skjuts från sidan från land, ty på grund av det långa avståndet, och även på grund av de plankor som ställts emot i flottan, blir de berövade sin kraft och verkningslösa. Men de fientliga flottorna plågas inte bara av pilar, utan oftast, när de ligger förankrade, av brinnande kulor som skjuts från slungor eller bronskanoner; [I marginalen: Brinnande kulor skadligare] mot dessa blir motståndet lätt genom att ställa upp liknande plankor emot dem, eftersom de kommer rakt och från sidan. Men om den fientliga flottan tvingas fly, sedan ankarna brustit genom stormarnas våld och lämnats på en ogynnsam plats, kommer den, om den inte når öppna havet genom en fri vik, aldrig eller sällan, som sagts ovan i bok 2, att undkomma överlevande eller oskadd på grund av tusen faror. [I marginalen: Fartygen löper ofta fara] Så många blinda och dolda stenar ligger nämligen under vattenytan att den olyckliga flottan knappast kommer att räddas, om inte vågornas häftiga sammanstötning, när stormen piskar, har visat dem. ## Liber Decimus, kap. 12 (s. 339–340) (maskinöversättning) Om brännskepp. KAP. 12. [I marginalen: Sättet att strida vid stranden] Nordbornas krigare har dessutom detta sätt att strida mot läger eller bålverk vid stranden: att de, sedan många sammandrabbningar försökts men misslyckats, brukar styra brännskepp, [I marginalen: Brännskepp] lastade med vad brännbart som helst, när de väntat ut en stormig vind (under ledning av någon djärv karl som till sist flyr från aktern), mot bålverken som byggts av mycket stora bjälkar, var för sig eller sammanbundna, och på ett annat ställe eller vid stranden ansätter lägrets väktare med maskiner eller kastvapen som förts dit, [I marginalen: Rök och eld driver bort sjömännen] så att de genom eldens, rökens och hettans kraft känner sig så trängda att de inte genom något eller endast genom ett mycket svårt botemedel kan hjälpa sig själva. De utstår nämligen flera onda ting på en gång och kanske på en trång plats, främst av detta skäl: att sådana brännskepp av mycket erfarna soldater alltid brukar utrustas med utsökt påhittighet och med järnhakar. [I marginalen: Hyrda fartyg] Men lika fullt kopplas också hyrda fartyg, som ofta är mycket stora, vid behov samman med de förutnämnda för att föra brännbart material, eller näring åt elden. [I marginalen: Näring åt elden] På vissa fartyg hålls också, för att list skall vedergällas med list, [I marginalen: List vedergälls med list] medan bara roddarna syns, en mängd beredda soldater i beredskap under vapen på en lägre plats, för att i smyg störta sig över spejare som nyfiket kommer fram, eller för att de skall stanna uppdelade på stranden på den plats där man inte längre skall anfalla med förställning utan på allvar; [I marginalen: Oförtrutna män] i detta fall visar oförtrutna och tappra män sig själva, sin påhittighet och sina krafter, och med vilka konster fiendernas läger skall angripas och förstöras. Vissa fartyg griper också med samma påhittighet hela hästtransportfartyg (hippagines), [I marginalen: Hästtransportfartyg] fulla av hästar och vapenutrustning och fyllda med ett ansenligt slags byte. Dessutom flyger oförmodat några handelsmäns fartyg (naves quaestuariae) fram, [I marginalen: Handelsfartyg] som för många och stora kärl med flytande eller hårt beck; också dessa förs dit för att, sedan de tänts på, föras fram mot de ovannämnda bålverken. Det är nämligen den största förvärvskällan för invånarna (som lever av sådant beck och av björkbark), [I marginalen: Förtjänsten på beck] eftersom becket används till fartyg och barken till tak, som skall visas nedan om byggnader i bok 12, kap. 3. ## Liber Decimus, kap. 13 (s. 340–341) (maskinöversättning) Om eldsprutande fartyg. KAP. 13. [I marginalen: Eldsprutande fartyg] Det är tillräckligt känt att det mycket ofta på samma plats i det öppna havet kommer att stå mycket häftiga slag mellan eldsprutande fartyg där det föregående vinter på samma plats på isen hade förts mycket grymma krig med mycket många skvadroner av hästar och med kanoner. I en sådan sammandrabbning till sjöss uppstår dock en så mycket fruktansvärdare fara, [I marginalen: Faran till sjöss fruktansvärdare] eftersom den som blivit sårad och kastats ut ur fartyget inte har någon plats att återvinna sina krafter eller finner någon som hjälper honom med ringa bistånd; och så förgås han i ett ögonblick av ett dubbelt elände, nämligen bränd av elden och kvävd av vattnet. Men den som faller på isen dras mycket lätt in till en vänlig strand för att botas med läkemedel. Om någon har träffats av eld i ett sjökrig, kommer han knappast någonsin att se sig återställd till full hälsa. Ty den elden är inte vanlig utan brandeld, och desto mer genomträngande ju skarpare bränsle [I marginalen: Elden i sjöslag farlig] den känns vara utkastad med; inte ens vatten kan stå emot den, inte heller blött läder eller något som höljts i fukt; ja, med ett fasansfullt dån, så att snabba pilar inte kan skjutas, höjs den med ständiga lågor och brinnande kulor, större än ett människohuvud, som antända bollar, upp i höjden; [I marginalen: Vatten står inte emot elden] varifrån den, när den snabbare faller ned, antingen genast griper de höga fartygen med brännande låga, eller, kastad i vattnet, förtär dem med sin glupskhet. [I marginalen: Brinnande kulor skadligare] Därav kommer det sig att de som trängs av denna hetta antingen sörjer över att de blivit besegrade eller genom det mest envisa motstånd gör sig till segrare. Under tiden, medan det olyckliga sinnet gäckas av denna grymhet, och en storm uppstår på himlen, [I marginalen: Det olyckliga sinnet plågas] trängda på detta sätt av det dånande, fasansfulla ljudet, bland braken och de tätt blixtrande eldarna, berövade hörsel och syn, kastas de som halvdöda i vattnet, särskilt när ett mycket våldsamt oväder tillkommer, fullt av åska, [I marginalen: Ett oväder fullt av åska] som är att frukta mer på våren och sommaren än under den övriga delen av året (som sagts i bok 1). ## Liber Decimus, kap. 14 (s. 341–342) (maskinöversättning) Om försiktighetsmått vid sammandrabbningar. KAP. 14. Eftersom den större kraften ligger i skeppsbefälhavarens (nauarchus) konst, skicklighet, djärvhet och anfall, han som, sedan omständigheterna övervägts, vet [I marginalen: Omständigheterna i ett sjökrig] om man bör strida mot fienden på en vid plats eller hellre under segel på en trång, eller med fartygen i trång kurs. Dessutom brukar han se till att de egna fartygen inte tillfogar varandra skada från sidan eller bakifrån, så att de med förstävarna vända mot fiendens förstävar tar emot dem med ett regn av pilar, och inte så mycket med pilar och spjut som med kastspjut (pila); och detta företar de rask för ära, för frihet, liv och religion, [I marginalen: Orsakerna till striderna] och ofta går de ut som segrare genom styrka och antal, där fienderna slaktas, nedhuggs, tillfångatas och dränks i vattnen, som färgas av vida utgjutet blod. [I marginalen: Vida utgjutet blod i vattnen] Men de som på grund av en ojämn sammandrabbning tvingas vika, söker land i vild flykt och kör förstävarna upp på sanden, eftersom de hellre vill skydda livet än flottan och ryktet, och slutligen bränner fartygen, [I marginalen: Fartygen bränns] för att de inte skall komma fienderna till nytta eller tas med all utrustning. Det händer också att fartyg av ansenlig storlek, och på grund av den stora mängd soldater som finns på fartygen, sedan fiendens flottor på grund av platsens trånghet trängts ihop och stött samman, [I marginalen: Storm och fiende] är till största fara för krigets anförare; och då brukar styrmännen och de övriga skeppsbefälhavarna och krigarna, som på en gång skall strida mot en ogynnsam plats, inbrytande stormar och fiender, visa en märklig tapperhet. Ty de använder både hög röst, [I marginalen: Hög röst i storm] där de annars alltid brukar strida under tystnad, och använder stänger och vapen likaledes, så att de med äntringshakar (harpagines) som kastats in i det ena eller andra fartyget antingen håller dem tätt tillsammans eller finner en ordning [I marginalen: Förrädare bör man akta sig för i storm] i vilken de kan skiljas åt och glesas ut; annars, när en häftigare vind och storm blåser upp, och genom fientlig slughet och kanske genom förrädare som döljer sig i samma flotta, kommer de knappast att undkomma oskadda, än mindre som segrare. På öppet hav, där vinden är mild, långsam eller avtagande, [I marginalen: Mild och långsam vind skadar] hotar dock nästan samma fara, där ingen möjlighet att anfalla eller vika undan erbjuds genom segels och vindars hjälp; och då brukar de utsätta sig för en fruktansvärd fara och släppa lös eld med facklor, beck, blånor, svavel och andra eldsprutande ting; [I marginalen: Bränsle för eld] och så får största delen av den begångna grymheten och brottsligheten sitt straff i djupet. Ibland gäckar också krigsflottorna varandra hela natten, [I marginalen: Krigsflottor gäckar varandra om natten] tills de, när himlen ljusnar, inte längre kan bedra; då visas genast i en allvarlig sammandrabbning var tapperheten kommer fram. ## Liber Decimus, kap. 15 (s. 342–343) (maskinöversättning) Om köpmännens ömsesidiga blodbad för Islands hamnar. KAP. 15. [I marginalen: Köpmännens blodbad och fara] Ett ömkligt skådespel är det att se handelsmän i ömsesidigt blodbad för vinningens skull, ända till livsfara och risk för all sin egendom, och även för hämnd på släkten hos dem som angriper dem hemma eller ute, så att de inte med öppna ögon och i klart ljus kan se hur stora plundringar de överallt är utsatta för, om inte också de själva förstod att vässa vapnen och sträcka ut dem till sin egen olycka. Bland dessa anses av de vendiska städerna bremarna, rostockarna, wismararna och lübeckarna vara de främsta; vidare engelsmännens och skottarnas köpmän, som om företrädet och privilegiet [I marginalen: Isländarnas hamnar] att besätta isländarnas hamnar tvistar så envist, liksom i sjökrig, och sliter sönder varandra i ömsesidigt blodbad för vinningens skull, att, vare sig den ene eller den andre anser sig vara en kraftfull segrare, alltid en spejare för statskassan står bredvid, som förstår att mycket hårt ansätta båda parter med både ordinarie och extraordinär uttaxering, både i pengar och till kroppen. Det vore långt tryggare för dem att genom domen av sjölagen från Visby [I marginalen: Sjölagar från Visby] avgöra tvisterna om havshamnarna efter billighet med hänsyn till de gamla privilegierna, än att sålunda kasta sig ut för att slitas sönder av befälhavarnas omättliga rovlystnad. Det finns också en annan, långt oklokare galenskap hos köpmännen, att de vågar förklara krig, [I marginalen: Det kommer aldrig att vara tryggt för köpmän att strida med furstar] skriva ut soldater och utrusta vapen och fartyg mot mycket mäktiga kungar, som har provinser, områden, städer, borgar och slutligen en oändlig mängd folk som ständigt bär fram skatter till krigets nerv; där de, även om köpmännens rådsherrar är mycket kloka, inte har något annat alls att förvärva än en osäker vinning [I marginalen: Köpmännens vinning ängslig] från alla håll ur furstarnas herradömen, med outsäglig fruktan och ängslan för rövare på land och sjörövare till sjöss. Och även om de, när de motstående furstarna ser genom fingrarna, ett eller två år kan åstadkomma detta som med tomma skrämselbilder, borde de då inte förstå att i förväg betänka med dessa spöklika hot [osäker tolkning] att furstarnas makt, [I marginalen: Furstarnas rikedom oövervinnelig] till sist väckt genom storleken och säkerheten hos de kungliga inkomsterna och skatterna, kommer att inleda ett mycket grymt krig till sjöss och till lands, fullt av rov och mord, där andra upphör av brist, medan de själva reser sig genom rikedom? Därför blir det klokare att följa evangeliets råd, att sända sändebud och be om det som hör till freden, [I marginalen: Det är tryggare att sörja för freden] och, när det erhållits, troget uppfylla det; och om detta å andra sidan inte iakttas, så som det utlovats, må de överlämna åt Gud (som inte låter sig gäckas) att vidare fullborda sakens utgång; han kommer att förbarma sig, sedan billighet beviljats gäldenär och borgenär. Men om båda parter, inte genom en sann utan genom en vidskeplig ed [I marginalen: Man bör akta sig för vidskepliga eder] (vacklande från trons enhet) dristar sig att döma målet om oförrätterna på olika sätt efter sitt eget sinne, är det inte att undra på om de, förbehållna tusen olägenheter, i än högre grad och mer invecklat fallna i allt oersättligt fördärv, ständigt kommer att sucka över att de tror att någon annan fred än den som Gud ger kommer att vara beständig. ## Liber Decimus, kap. 16 (s. 343–344) (maskinöversättning) Om bestraffning av upproriska sjömän. KAP. 16. Liksom det i alla människors stånd och slag har fastställts lagar och regler, genom vilka man kan leva hederligare, rättvisare och försiktigare, [I marginalen: Sjölagar] så finner man att det också i sjömansyrket har stiftats skäliga bruk och sedvänjor som iakttas strängt. Av deras slag (fastän de är otaliga) torde det anses lämpligt att visa åtminstone några mer allmänna. Den som alltså, sedan han väckt upplopp, med svärd har angripit skepparen eller fartygets styresman, eller dristat sig att angripa honom, eller [I marginalen: Sjökompassen] med ont uppsåt har förfalskat sjömännens visare eller kompass, och särskilt den bit magnetsten som all styrning beror av, [I marginalen: Magnetens kraft] och begått liknande brott mot äran på fartyget, han skall oftast (om han skonas till livet) med sin hand, som fästs med en dolk eller kniv (den hand vars tjänst han oftast använder) vid masten eller fartygets huvudtimmer, [I marginalen: Handen huggs av eller genomborras] dra sig loss genom att klyva den mitt itu. Men den som har varit bråkig eller förolämpande, bunden med ett rep, sänks ned på ena sidan av fartyget och dras upp på den andra under fartygets botten, [I marginalen: Straff för upproriska och upprorsmakare] och om det behövs på grund av vatten som han svalt i djupet, [I marginalen: Upprepning av straffet] läggs han på rygg eller på magen, för att han inte skall dö kvävd. Men vissa, som är uppenbart kända för brottets svårhet eller för uppror eller förräderi, särskilt i ett sjökrig, [I marginalen: Straff för förrädare] kastas levande i havet med hela kroppen, för att de inte genom slugt anslag skall fördärva hela flottan. [I marginalen: Frihet för brottslingar i fören] De övriga har för mindre förseelser frihet från straff förvarad i fören, om de mycket snabbt söker sig dit; eller, om de innan de kommit in där griper följeslagarnas hand, [I marginalen: Skinkorna vrids vid masten] vrids de med skinkorna mot rån eller masten och känner en sådan stöt att de så att säga ser upp mot stjärnorna mitt på dagen. Dessa och liknande straff, ja svårare, skall, i den mån det behövs, utförligare återges ur förordningarna från den mycket gamla staden Visby [I marginalen: Visbybornas lagar] på ön Gotland, som med evig rätt lyder under kungen av Sveriges och Götalands herravälde. Och även om denna stad (som sagts ovan i bok 3) en gång har varit mycket mäktig och mycket rik och för den minsta anledning, nämligen krossandet av en enda fönsterruta, knappt värd en obol, har förödmjukats, så hämtas ändock [I marginalen: Lagarnas mycket vida utbredning] sjölagarna och avgörandena i alla tvister enastående vida omkring, ända till Herkules stoder och det yttersta skytiska havet, därifrån, och de iakttas så som de givits, för att allt som kan och bör passa för fredlig handel skall utföras i tillbörligt lugn. ## Liber Decimus, kap. 17 (s. 344–345) (maskinöversättning) Om försiktighet vid iakttagandet av sjölagarna. KAP. 17. [I marginalen: En skarpsinnig befälhavare] För sjöns ämbetsmän, såsom sjömän, eller för andra folk, finner man att befälhavaren inte har ett enda råd utan flera och omsiktiga, efter de felandes avvikelse. [I marginalen: De vilda] [I marginalen: De milda] De vilda skall tryckas ned med stränghet, de milda förmanas vänligt, [I marginalen: De listiga] de listiga behandlas försiktigt, [I marginalen: De enfaldiga] de enfaldiga med lindrighet. Och därför visar sig klokheten överallt vara nödvändig, [I marginalen: Klokheten nödvändig] eftersom den synes tillämpa det som passar på alla ting. Och därför passar det inte att lagarna reses och skärps mot någon annan än den som föraktar att lyda dem; och ingen skall dras inför rätta utom den som har föraktat rättvisan eller genom olydnad har motsagt sanningen, [I marginalen: Tvungen iakttar du rättvisan] så att den som vägrar att frivilligt fullgöra det rättvisa till sist gör det under tvång. Den är utan skuld som försöker fullgöra det som befallts. [I marginalen: Lagarna försvaras genom skräck] Så stor är nämligen olikheten i människornas mycket förvända umgänge att ingen kommer att kunna försvara lagarna om han inte till avvägningen blandar in skräck och kanske blod. [I marginalen: Olika läkemedel] För de sjuka finns det inte en enda väg till hälsa: ty den ene vederkvicks av föda, den andre magras ned genom fastans välgärningar; den ene söker milda bad, den andre vilda djur [osäker tolkning] för såren, och lidandenas olika beskaffenhet kräver olika botemedel. [I marginalen: Tappra män är måttfulla] Tappra män, som har handskats med mycket många faror och strider, är alltid måttfulla till sjöss, på land och i fred, och älskar rättvisan mycket; ty dessa förmanas bland havets ihåliga vikar, charybder, scyllor, syrter, klippor, stormar [I marginalen: De erfarna] och skeppsbrott och tusen faror att utföra det rättvisa och undgå straffen; [I marginalen: Advokaterna] medan advokater, sakförare och domare, som vandrar genom lagarnas ödemarker, mycket sällan finner en lag som passar för att kort eller i sammanfattning komma de betryckta till hjälp. [I marginalen: Flottans befälhavare] Därför må flottans befälhavare och underbefälhavare utöva rättvisan på vattnen, eftersom de underdåniga redskapen på land endast med svårighet kommer att se den. Dessutom bör det märkas att [I marginalen: Den som lidit skeppsbrott anförtros mer] mer, och större fartyg att styra, oftast anförtros dem som ibland har undkommit flera svårigheter och olyckor: att dessa i klokhet vida överträffar dem som ännu inte har varit olyckliga. Och detta brukar vara bataviernas, eller holländarnas, främsta omsikt när fartyg skall anförtros åt lyckan (som de säger). ## Liber Decimus, kap. 18 (s. 345–346) (maskinöversättning) Om att akta sig för upprorsmakarnas värsta konster. KAP. 18. [I marginalen: Ogudaktiga män] När ogudaktiga, brottsliga och dumdristiga män ser att lyckan hos någon kraftfull anförare och befälhavare kan vackla på grund av ett olyckligt och oövervinnligt utfall i krigets ting, lägger de genast försåt för hans ära och makt och smider oändligt många lögner, genom vilka de med soldaternas envisa tumult och dumdristiga bifall och omdöme kan beröva dem äran, eller snarare bördan, och sätta sig själva i deras ställe. Först sammankallar de alltså lönnmördare, förrädare, sådana som övergivit sina egna herrar, tjuvar från staten och föraktare av den, och hälsar dem ivrigt som kamrater; de låtsas ömka dem för att de är invecklade i stora krig, större faror och slutligen de största mödor, som om ingen måtta och ingen vila någonsin kunde unnas deras trötta sinnen, utan att de överallt, genom att kriga, irra omkring och lägga krig till krig, för ett eländigt liv; och att de inte kommer att få någon lön som är värdig en så betungande krigstjänst, så att man anser dem vara inte vapnens soldater utan väktare åt en orättfärdig och girig herres skatter; att de dessutom, begravda i snö, regn, rimfrost och köld, måste följa en olycklig furstes läger genom vida ödemarker, som om de alltid skulle få dela en flyktings vedermödor. Därför övertalar och uppmanar de, och med låtsade tårar därtill förleder de de tumultartade soldaterna, som leds av en ond vana, genom smicker och stora löften (vilket inte är svårt) att överge sina olyckliga herrar, och lovar att de själva, som präktigare, lyckligare och mer segerrika än alla, skall ge dem de rikaste byten och omätliga friheter när krigstjänsten är fullgjord. Därav kommer det sig att soldaterna, fördärvade av denna pest, ofta vänder skölden (det sägs om de mest trolösa och förvekligade, inte om tappra män) och överger de bästa herrarna, och, sedan de anslutit sig till deras motståndare, tillfogar sina gamla beskyddare allt det värsta de kan hitta på. Men sådana överlöpare och förrädare skall, vart de än till sist skingras och flyr, inte undgå ett värdigt straff. ## Liber Decimus, kap. 19 (s. 346–347) (maskinöversättning) Om allmänna försiktighetsmått mot olika fiender. KAP. 19. För att rädda eller förstöra en flotta. Sjömännen använder träpluggar, sedan fartygen borrats igenom, som dras ut eller i hemlighet sätts in. Mot städernas vallgravar. Att leda bort vattnen åt flera håll. Mot en ointaglig stad. Att låtsas att anföraren är död med tecken på begravning, och att hålla soldaterna gömda i grottor. Mot noggranna väktare. En flicka eller en man låtsas vara överlöpare, för att vid en bestämd tid öppna en port som spejats ut. Mot ett stort antal bågskyttar. Man brukar invänta att kastvapnen tar slut mot sköldarna, och sedan skall man använda kastvapnen mot fienden. Mot en fiende som hotar bakifrån och framifrån. Ett rikt byte skall strös ut, så att fienden, upptagen av inbördes strid, drabbas av straff. För att avbryta en lång belägring. Man må låtsas att krigets anförare är död, och en ny må begäras av fienden; vid hans val kommer tumult att uppstå. Mot försåtsmän i det egna huset. Man skall använda frikostiga gåvor och ge pengar och smycken med goda löften. Mot trolösa hustrurs trolöshet. Man skall använda tjänsteflickornas och de trogna tjänarnas trohet och ynnest. Mot dem som lägger försåt för riket. Man skall utlova län, borgar och styrelsen över städer. Mot omättliga befälhavare. Man skall ge en mängd guld och dölja att skatten fattas. Mot tumultartade och upproriska. Man skall använda vänlighet och frågan om hur man skall stå emot fienderna. Mot fiender som anlägger bränder. Där det inte finns utrymme för hämnd, skall husen friköpas genom gemensamt tillskott av pengar. Mot misstänkta och spejare. Man anordnar rikliga gästabud, så att de i upprymdhet röjer hemligheterna. Ännu mot desamma när de spejar ut lägret. Man skall hålla kvar så många som efter hand kommer, så att de inte återvänder till de sina. Mot de värsta och lastbara soldaterna. De brukar sändas till striderna med de största löften, av vilka den minsta delen återvänder för att kräva det utlovade; men åt dem som återvänt ges fritt, så att de andra skall tro. Mot dem som betungar staten. Efter Catilinas sed brukar man föra ut avskummet av brottslingarna till lägret, så att landen renas. Mot de rädda och fega. De skall ställas i blandad ordning bland de tappra i flottan eller på murarna, där de inte kan fly; ofta verkar nämligen den yttersta nöden med tapperhet. Mot illasinnade och hårda trälar. Tortyr, bojor och gissel. ## Liber Decimus, kap. 20 (s. 347–348) (maskinöversättning) Om anförarnas plötsliga rådvillhet om de skall fly eller göra motstånd. KAP. 20. Det händer ofta att spejare, färre från de fientliga lägren än de hade sänts ut (sedan nämligen andra dödats eller uppsnappats), i ilande fart meddelar anförarna att de inte bara knappt har undkommit fiendernas händer, utan också att samma fiender plötsligt bryter fram med stor fart, redo att strida och fruktansvärda både till antal och styrka; [I marginalen: Anförarnas rådvillhet bör beaktas] i detta fall brukar anförarna för en nyligen sönderslagen och knappt återställd här skakas av så mycket större bestörtning och rådvillhet, särskilt när ett tumult uppstått bland deras egna soldater, att de knappt kan förutse något med sinnet eller, som rasande, fatta riktiga beslut. Ty de fruktar utgången både av att stilla tumultet och av hela härens framfart. [I marginalen: Krigsledarens botemedel] Men liksom olyckan är plötslig, så återtas botemedlet hos övade och tappra män i ett ögonblick. Först ställer de alltså soldaterna, som genom kraften av den trohet de svurit förts tillbaka i ordning, så fort som möjligt i en utsträckt slagordning, så att de inte blir omringade. 2. De ställer bepansrade ryttare på båda flyglarna. 3. När tillfälle ses, drar de samman hären och lämnar på flera ställen tomma utrymmen för soldaterna som portar. 4. De fördelar hela slagordningen i flera led. 5. De tilldelar varje led en skvadron ryttare, så att de inte är utan hjälp. 6. De sätter de tappraste tillsammans med fanbärarna i spetsen för slagordningarnas flyglar. 7. De driver på av nödvändighet att de skall äta medan de står i slagordningen. 8. Att de inte skall skrämmas av fiendernas fasansfulla skrik eller utseende. [I marginalen: Stråtrövare strider med dolda vapen] De anfallande fienderna brukar nämligen sända några i oordnade led före slagordningen och dölja vapnens glans med hudar som kastats över; [I marginalen: Snaphaner] detsamma gör också överallt stråtrövarna i Nedre Tyskland, som använder svarta och beckade harnesk när de plundrar köpmän; om dem skall det på annat ställe bli ett annat tal. 9. Att soldaterna skall vara mycket redo att upplösa och återställa de militära leden mot varje fientlig omringning. 10. Att de inte skall stå så hopträngda i slagordningen eller ledet att de inte har fri möjlighet att skjuta pil; ja, om de inte sprider ut sig, kommer fler att falla för fiendernas pilar. 11. Att de skall invänta att de fientliga pilarna tar slut. 12. Att de inte genast skall förfölja en flyende fiende för bytets skull; när ädla ynglingar ofta gör detta obetänksamt av iver mot anförarnas vilja, går de döden eller fångenskapen till mötes; så som Plutarchos (varifrån det ovan sagda har hämtats för likheten med goternas krigare) [osäker tolkning] [I marginalen: Furstarna må framför allt lägga märke till detta] i den mest olycksbringande ordning nämner det ömkliga skådespelet med M. Crassus son: nämligen hur romarna besegrades genom partisk list och grymhet, så att knappast något liknande står att finna; till denna historia må alla kraftfulla krigare se, så att de, genom att strida omsiktigare med fienden, undgår att bli fiendernas åtlöje. ## Liber Decimus, kap. 21 (s. 348–349) (maskinöversättning) Om att akta sig för fiendernas listiga flykt. KAP. 21. [I marginalen: Plutarchos] Samme författare skildrar sedan romarnas ömkliga olycka och nederlag när de förföljde fienderna partherna, som låtsades en skräckslagen flykt, med dessa ord: [I marginalen: Märkligt för furstar] När alltså de romerska ryttarna förföljde fienderna med stor fart, följde inte ens fotfolket efter i maklighet, utan, upptända av ivrens och hoppets storhet, var de nästan lika snabba som de och var redo för alla händelser; och i tron att de redan hade slagit och besegrat fienderna, förföljde de dem ända tills de, när partherna inte flydde längre, till sist insåg deras list och svek. [I marginalen: Romarna, som fick erfara parthernas list, slaktades] Ty partherna, som dittills hade låtsats fly, vände sig mot dem, och andra som kom till från alla håll gjorde sig redo till strid; och de ställde de bepansrade ryttarna (cataphracti) mot de romerska ryttarna och lät det övriga rytteriet utan ordning strömma omkring romarna överallt; och när de så sprang omkring överallt över slätten, rörde de upp en väldig mängd damm, [I marginalen: Damm uppvirvlat] så att romarna varken hade möjlighet att se varandra eller tala med varandra, utan till och med dödade sig själva genom ömsesidiga sår. Många låg också, nästan kvävda av svårigheten att dra andan och därtill genomborrade av pilar, och vältrade sig ömkligt i dammet. Och de sårade hade ingen möjlighet att ta ut kastvapnet: [I marginalen: Pilspetsarna böjda] eftersom pilspetsarna var försedda med böjda hullingar, kunde de inte slitas ut utan den största sönderslitning av senor och kött. Och när mycket många dödades på detta sätt, [I marginalen: Händerna hindrade av sköldarna och fötterna av sanden] stelnade de övriga av fruktan och fasa, och fotfolket kunde inte göra något anfall mot de bepansrade, då de visade upp sina händer fastnaglade vid sköldarna; och fötterna, som satt djupt fast i sandhögarna, visade att de varken var tillräckligt dugliga att strida eller att förfölja. [I marginalen: Olika sätt att strida] Sättet att strida var nämligen helt olika: ty de romerska soldaterna använde små och svaga spjut, med vilka de förgäves angrep järnharnesk eller harnesk tillverkade av läder; [I marginalen: Romarnas spjut små] men angripna av fienderna med större lansar, gav de tillträde till nästan nakna kroppar. Och de som stred tungt beväpnade kastades av hästarna av allas hugg och tvingades ligga orörliga på marken. Många hoppade också av egen vilja av hästarna och genomborrade deras mittersta inälvor; och dessa, upphetsade av smärtan från såret, sprang rasande hit och dit och dödade genom att trampa ned både sina egna och fienderna; [I marginalen: Parthernas lansar stora] och de trycktes inte av mindre stränghet från hetta och törst. Till sist omkom fadern efter sonen, gäckad av parthernas många svek: det må de lägga märke till som (sedan freden föraktats) ger sig in i liknande åtlöje. [I marginalen: Hetta och törst] ## Liber Decimus, kap. 22 (s. 349–350) (maskinöversättning) Om orsakerna till att ta upp krig och till att låta fienden komma undan på flykten. KAP. 22. Även om det är en farlig lust för människor att för ärans skull ofta vistas i de grymmaste krig som bland läckerheter (särskilt, som det brukar sägas, för en oerfaren människa), så tas ändå av nödvändighet, [I marginalen: Orsaker till att ta upp krig] för att man skall skydda sig själv, de sina och vännerna mot fiendernas anfall och folket mot tyranni, och för att oskyldiga inte under sken av rättvisa skall lida förtryck och falsk anklagelse, ett blodigt krig upp så fort som möjligt; [I marginalen: Ett grymt krig slutar oftast med träldom] och det växer ofta så genom nya och åter nya orsaker som uppstått, att det, upptaget utan överläggning för att avvärja hämnd från några få, och utvidgat till många, ja otaliga människors oersättliga undergång, slutar med kapitulation och träldom. [I marginalen: Furstarna eftertraktas först av förrädare] Furstarna trycks dock av en svårare fara i denna sak, eftersom de har alla misstänkta, så att förrädare lägger de största försåt för deras liv, då de ibland (när avunden verkar) brukar köpa furstens liv och hela folkets välfärd för ett ringa pris, liksom även andra legosoldater, som, glömska av släkt och vänner, för en liten summa pengar genomborrar varandra, [I marginalen: Soldaternas öde högst eländigt] och åter, om de har lämnat slagfältet levande, förbrukar dem i eländig lyx. Vad de flyende beträffar, passar det, när segern vunnits, att fler tas till fånga än berövas livet, [I marginalen: Fångarnas nytta] för att kanske (som sagts ovan) med hänsyn till dem, innan de släpps, den länge önskade freden skall återställas för båda motståndarna. Medan hären hålls kvar i slagordning under fanorna bör fienden också oftast hellre tillåtas fly [I marginalen: En hjälphär bör inte förspillas] än att man vid krigets osäkra utgång släpper lös den vänliga hären ännu mer mot förtappade och högst brottsliga människor. Ty ofta övervinns segrarna av de besegrade genom förmäten säkerhet; [I marginalen: Segrarna fördärvas genom dåraktig säkerhet] för dessa är det egendomligt att lägga försåt som knappt kan undvikas. Och det är inte ovanligt att fiender som trängts på en ogynnsam plats flyr om natten, eller om dagen förflyttar sig under bevarad ordning, så att de är säkra för förföljarna; och dessa är, även om de tvingas simma genom vattnen, oftast så utrustade med denna konst i krigsdisciplinen att de genom denna flykt kan rädda både sig själva och sina herrar [I marginalen: De besegrade lägger försåt] från att nedhuggas eller tas till fånga. Och därför får simkunnigheten på intet sätt försummas, inte ens av furstar, för vilka den oftast kan vara både till nytta och till räddning, så som det en gång var ett lovvärt bruk hos det italienska folket att det lät sina söner öva sig i denna disciplin. Ett från roten härdat släkte, för vi våra nyfödda först till floderna och härdar dem med grym frost och med vågorna. ## Liber Decimus, kap. 23 (s. 350) (maskinöversättning) Om ryttarnas simning. KAP. 23. Även om det är inte mindre olyckligt än dumdristigt att en beväpnad ryttare eller fotsoldat anförtror sig åt djupet för att simma, [I marginalen: Beväpnade ryttare och fotsoldater simmar] så underlät goterna ändå, eftersom de skulle använda varje ögonblick av tiden till att utveckla krigsväsendet, inte att pröva någon del som var lämplig för krigsövningen. Därför behärskade de konsten och färdigheten att simma i vattnen så fullkomligt att de oftast, belastade med vapen och ridande på hästar, simmade över stora sträckor av floder mellan fientliga härar för att göra motstånd eller fly. [I marginalen: Hästarna inövade till simning] Och de lärde hästarna vanan att simma med inte mindre flit än sig själva, så som Cornelius Tacitus påstår om germanerna, vilkas mycket ädla bruk det var att inöva hästarna i simningens konst och djärvt (som Herodianos intygar i bok 8) kasta sig i floderna med hästar som var kunniga i att simma. [I marginalen: Kämpen Biornos häst] Inte heller får Saxos vittnesbörd i detta fall förbigås. Han säger nämligen att en viss Biorno, en framstående norsk kämpe (pugil), hade en häst som var utmärkt till kroppen, flygande i snabbhet och så modig att den outtröttlig övervann en brusande virvel, vars vattenfall förs fram med så häftig och brant svall att det oftast brukar sänka djur som saknar kraft att simma. Denna häst miste han dock, dels när den mycket tappre kämpen Fridlevus (om vilken det talats ovan i bok 5) trängde på, dels på en stenig och ogynnsam plats, och till sist blev han tagen till fånga genom en fientlig krigslist genom att hästen gick vilse. [I marginalen: Sejanus hästs slag saknas inte] Så synes inte någonstans på jorden slaget eller naturen hos Sejanus häst saknas. Att goternas hästar sägs vara inövade i sådana simkonster, därtill ger de omätliga flodernas storlek och bredd överallt en nödvändig orsak. [I marginalen: Goterna strider i vattnen] Knappast några strider kan nämligen inledas eller fullföljas hos östgoterna och västgoterna, eller hos finnarna, rutenerna och moskoviterna, om inte vattnens vidd och slukande fart övervinns. ## Liber Decimus, kap. 24 (s. 351–352) (maskinöversättning) Om de simmandes skicklighet. KAP. 24. Fientliga härars läger slås nämligen ofta upp med naturens skydd, på klippor och fält, [osäker tolkning] [I marginalen: Läger naturligt befästa] så att det är mödan värt att med utsökt slughet och list kämpa inte mindre mot naturens befästning än mot fiendens makt. Och det behövs inte olik eller mindre klokhet när de ser längre broar över floder plötsligt förstörda av flodvåg eller av fienden; [I marginalen: Brutna broar hindrar krig] ty då kan de inte begagna nattens förmån för att undvika träbitar eller pålar som är nedslagna i stränderna, utan först när den första gryningen sänder in ljusets strålar, då hästarna och lastdjuren, kraftigare, har återfått sina krafter genom nattens vila. [I marginalen: Krafterna blir starkare genom nattens vila] Men de inre vadställena i riket befäster de i ofredstid med mycket vassa pålar under vattnet, så att ryttarna inte genom att simma når stranden. Men för att ryttarna inte skall vålla de simmande hästarna någon överansträngning, [I marginalen: De simmandes regler] tillämpar de särskilda regler, [I marginalen: Ryttarna andas kort medan de simmar] nämligen att de lyfter knäna och fötterna upp till ryggen på hästarna, att de tar in luften vid andningen så kort som möjligt, liksom om de höll på att kvävas, att de håller sig orörliga och släpper tyglarna helt fria och långa för djuren, och att de drar lansarna och spjuten flytande på vattnet [I marginalen: Lansarna dras över vattnet] och sporrar djuren till snabbhet med det smackande (popisma) som de brukar använda vid betet. Hästarnas övriga, inte onyttiga, dressyr söker du längre fram bland djuren, i kapitlet om att tämja föl. [I marginalen: Smackning] Likaså det som Vergilius nämner om en hästs godhet: [I marginalen: Goda hästar känns igen så] Den förste vågar både gå vägen och pröva hotande floder och anförtro sig åt en okänd bro. [I marginalen: Hästarna skärs i knäsenorna] Men hästar som inte är vana eller lärda att simma och som är sårade skär de i knäsenan, så att de inte skall vara till nytta för fienderna, och själva tar de sig hem genom att simma med kroppens krafter till den andra stranden, [I marginalen: Friska hästar ställs i ordning] där nya och friska hästar, mycket väl lämpade för strid, alltid möter dem; och inte mindre finns genast en frikostig sold beredd som vederkvickelse efter så många svårigheter som så tappert har övervunnits. ## Liber Decimus, kap. 25 (s. 352–353) (maskinöversättning) Om simning för fotfolk i rustning, och särskilt för feta. KAP. 25. [I marginalen: Simkonsten] Hos de nordiska krigarna brukar också den sedvänjan iakttas att de som är mindre övade i simkonsten eller uppsvällda av alltför stor fetma, eftersom de inte av egna krafter i nödens stund kan bevara vare sig sig själva eller kamraterna för en bättre utgång av striden, får hjälp på så sätt att de stöder sig mot rep som någon smidigare krigare har fäst vid flodens båda stränder och håller sig fast med ena handen medan de för sig över, medan de med den andra, böjd, med större ansträngning genast tränger undan vattnet så mycket de förmår, genom konstens genväg. [osäker tolkning] [I marginalen: Simkunnighet] Somliga är däremot så skickliga i att simma att de mitt i det sjudande sundets stormar räddar sig genom att simma en lång sträcka över havet och återför mycket många kamrater i den överhängande faran till stranden, kanske för att sparas åt hårdare öden. Det behagar mig här att ur Saxo anföra ett enastående exempel på detta, [I marginalen: Sivardus från Norge] om en viss Sivardus från Norge, som efter många och lysande dåd i krig blev tillfångatagen av fienderna och, när han fördes på ett fartyg för att sänkas i djupet, liksom för att gå före sin egen likfärd med dödsoffer, [I marginalen: Roddarna blir druckna] avsiktligt köpte dryck och fyllde roddarna med den; när de hade blivit uppsluppna utverkade han, som en sista välgärning, makten att styra; och sedan han hade uppmanat sjömännen att ro ivrigare och märkte att fartygets fart var som allra häftigast, kastade han bort rodret, hoppade huvudstupa i vågorna och kom i land innan den uppjagade farkosten hann hejda sin fart, [I marginalen: Kung Harald dödas] och dödade kung Harald, som inte anade något. Därefter stred han i ett sjöslag med otrolig styrka som övergick mänskliga krafter och försvarade, ensam en tid sedan kamraterna stupat, fartyget mot fienderna; till sist tvungen att ge vika för deras mängd litade han till sin enastående simkunnighet och anförtrodde sig, fastän vintertiden var inne, belastad med krigsrustning åt djupet [I marginalen: Belastad med vapen simmar han vintertid] och simmade bort under vågorna och gjorde det tvivelaktigt om han hade gett prov på större djärvhet i aktern eller visat större smidighet bland vågorna. Han drog nämligen under vågorna av sig pansaret som han hade skyddat kroppen med, för att simma friare, [I marginalen: Pansaret tas av under simningen] tillsammans med den övriga rustningen; och när han till sist hade dykt upp ur böljorna för att hämta andan och blivit utpekad för fienderna genom sin dräkt av en av sina egna, lade han, åter med kroppen dold i vattnet, av sig tunikan, som han misstänkte att han röjdes genom. [I marginalen: Tunikan läggs av under vattnet] Men då han inte ens så undgick förrädarens uppmärksamhet, klädde han till sist av sig helt. Och då angivaren ändå inte var gäckad, när han ensam av kamraterna fanns kvar och märkte att han förgäves hade prövat allt detta som han försökt både slugt och modigt, dröjde han till slut längre i djupet och låtsades vara död och lämnade försåtsmännen i ovisshet om han levde. När han till sist enligt människans vana att andas måste hämta luft ovanifrån, grep han av en slump med armarnas envisaste omfamning rodret på ett fartyg och höll sig tyst fast vid det en tid, tills han upptäcktes genom angivelse av någon som alltför nyfiket betraktade hans utstyrsel, och han togs till fånga och dömdes till döden. [I marginalen: Den simmande upptäcks, tas till fånga och dödas] Han skulle dock med sitt fasta sinne ha försökt fler sätt att undkomma, om inte vinterkylans omätliga stränghet hade fått hans kroppsstyrka att svika. [I marginalen: Kylans stränghet] Inte heller får man förbigå den ädle romaren Fronditius, som enligt Plinius vittnesbörd i bok 17, kap. 1, simmade över Vulturnus med lövverk lagt på huvudet och utförde lysande dåd mot Hannibal. ## Liber Decimus, kap. 26 (s. 353–354) (maskinöversättning) Om att dra upp fiender ur vattnet. KAP. 26. Det finns också ett annat minnesvärt exempel med en viss Erik den vältalige, en mycket ädel norrman, värt att beundras för ett enastående slags seger. [I marginalen: Erik den vältalige] Denne Erik såg nämligen att han på grund av sin oöverträffliga vältalighet genom den oförsonliga avunden hos kämparna vid hovet hos Danmarks kung Frotho omgavs av allehanda grymma öden, ja även av kungen själv, som kastade ett svärd mot honom, vilket dock inte skadade honom eftersom ett hinder kom emellan. Sedan han därför sett sig om efter botemedel på alla håll, erbjöd sig inget verksammare än att skaffa sig säkerhet genom snabb flykt; och medan han ängsligt inriktade sig på den under nattens mörker, gjorde han den kungliga flottan, som låg för ankar, oduglig för segling genom att klyva en del av sidorna, [I marginalen: Den kungliga flottan görs oduglig] och lagade den åter genom att sätta in små brädor, så att skadan inte skulle märkas av dem som betraktade den. Därefter lät han det fartyg som han och hans följeslagare hade tagit sig ombord på drivas ut inte långt från stranden. När kungen gjorde sig redo att förfölja honom med de skadade skeppen och vågen snart nådde upp till däcket (fori), började han, fastän han var mycket tungt belastad med vapen, simma ut bland de andra, eftersom han hade blivit ivrigare att rädda sitt eget liv än att anfalla en annans. [I marginalen: Den egna räddningen är kärare i fara] När förstävarna störtat ner i djupet kastade det inträngande vattnet roddarna från deras platser, och han fann ingen tröst i den fasansfulla olyckan utom armarnas rodd, så som Cassiodorus i bok 8 nämner om goternas furste Tholus i ett liknande fall. När Erik och hans broder Rollerus såg denna olycka gav de sig, med förakt för faran, utan att tveka ut i djupet och tog simmande emot den kringdrivande kungen. Och vågen hade redan tre gånger slagit över honom och dragit ner honom, när Erik grep honom i håret och lyfte honom ur havet. [I marginalen: Skaran av skeppsbrutna omkom] Den övriga skaran av skeppsbrutna blev antingen uppslukad av vattnet eller med möda återförd till stranden. Kungen klädes av sin våta dräkt och höljs i en torr klädnad. Mycket vätska rann ur hans mun under täta uppstötningar från bröstet; [I marginalen: Vilka besvär skeppsbrutna har] även rösten tycktes svika honom, utmattad av oavbrutna snyftningar. Till sist återställde värmen en starkare andning till lydnad åt det förvirrade förnuftet. Sedan kungen vägt brödernas utmärkta förtjänster, [I marginalen: En god kungs tacksamhet] gav han inför den allmänna församlingen Erik sin syster under trolovningslöfte och Rollerus ett befäl över hundra man (centuriatus); även drottningen, som han av tungt vägande skäl hade förskjutit, eftersom han väntade en ny brud från Norge, förenade han genom ett liknande löfte. [I marginalen: Bröderna firade förenat bröllop] Så firade bröderna alltså ett gemensamt bröllop, då den ene ledde hem kungens syster och den andre den förskjutna drottningen. De hölls därefter av kungen så mycket kärare som han framför andra genom deras dygd och krafter hade återställts till riket och livet. Men framför allt Erik den vältalige (Ciceros samtida), [I marginalen: Erik, Ciceros samtida] som sedan blev svearnas kung; genom hans mycket kloka råd ökade, styrde och bevarade samme kung Frotho sina välden i en beundransvärd fred. [I marginalen: Aripert, langobardernas kung] Sådana hjälpare hade inte langobardernas kung Aripert (enligt Paulus Diaconus vittnesbörd, bok 6) när han ville fly belastad med guld; han kvävdes medan han simmade, eftersom han kanske inte tidigare hade haft någon erfarenhet av simkonsten, osv. ## Liber Decimus, kap. 27 (s. 354–355) (maskinöversättning) Om simkonstens första hjälpmedel. KAP. 27. [I marginalen: Svampig vass] Simkonstens hjälpmedel och övning med uppblåsta läderflaskor eller blåsor, eller med knippen av lätt, svampig vass, är här avbildade, för att gossar och ynglingar, mer än andra åldrar, skall ha nöje av att doppa sig och öva sig i vattnet, så att de inte, när åren i tysthet går, är okunniga i detta och varken kan befria sig själva eller andra ur den mest överhängande dödsfara. [I marginalen: Sättet att simma] Detta sätt iakttogs mycket noggrant hos de gamla nordborna, att de med inte mindre flit vande sina barn vid att doppa sig i brusande floder eller djupa virvlar och hämta andan, än vid att rida på vilda hästar som styrdes uppför och nedför och att undvika fasansfulla stup. [I marginalen: Krigare föga tappra utan simkonst] De trodde nämligen att de själva och deras krigare inte skulle anses tappra eller ärorika nog, om de inte också i ett sådant fall kunde rädda sig själva och fäderneslandet från fienderna. Ofta brukar nämligen en strid till fots eller på fältet förvandlas till en strid på vatten, i träsk eller i kärr, [I marginalen: Fotstrid förvandlas till sjöstrid] så som Herodianus i bok 7 nämner om kejsar Maximinus, goten: när han hade kommit till ett väldigt och vidsträckt träsk, in i vilket germanerna, som var mycket skickliga simmare (eftersom de badar endast i floder), hade dragit sig undan på flykt, och romarna var rädda att förfölja dem, red Maximinus först in i träsket, [I marginalen: Kejsar Maximinus, goten, rider in i floden] och fastän hästen sögs ner i dyn ända över buken, högg han med stor kraft ned fienderna. Därför drevs den övriga hären av skam, för att inte synas svika kejsaren som stred för dem, och vågade också själv gå ut i träsket och kämpa tappert. Även Caesar kastade sig, när han överväldigades av fiendernas mängd på en ofördelaktig plats, (som han vittnar i bok 4) ur fartyget [I marginalen: Caesar simmade ut] och simmade till de skepp som låg längre bort. Därifrån sände han båtar till undsättning åt sina hårt ansatta män och räddade några. Hans fartyg sjönk visserligen, nedtyngt av mängden soldater, och gick under tillsammans med människorna. [I marginalen: Caesars fartyg gick under] Dessutom sägs det litet tidigare i samma bok att många av Caesars soldater, skrämda av sina egnas flykt och nedhuggning, inte vågade stanna kvar på byggnaderna på 30 fots höjd, utan kastade sig över dammen ned i havet och simmade till den avsedda staden på ett avstånd av 800 dubbelsteg (passus). [I marginalen: Ett avstånd av 800 dubbelsteg övervinns genom simning] Dio Cassius nämner också att kejsar Hadrianus hade så skickliga och uthålliga härar att en gång de ryttare som kallas Bastai simmade beväpnade över Donau. ## Liber Decimus, kap. 28 (s. 355–356) (maskinöversättning) Om samma sak genom utländska exempel. KAP. 28. [I marginalen: Kejsar Severus] Dessutom satte sig britannerna (enligt Herodianus vittnesbörd) mot kejsar Severus inte mindre i träsken, genom vilka de simmar och gör utfall, nedsänkta till midjan med naken kropp och föraktande dyn (de känner nämligen inte till bruket av kläder), än på öppna fält, där de omgjordar buken och halsen med järn, eftersom de anser detta vara en prydnad och ett tecken på rikedom, liksom guld. De målar sina kroppar på alla sätt med djurfigurer. Därför klär de sig inte, för att inte dölja målningen. Dessutom vittnar Suetonius om att Julius Caesar [I marginalen: Julius Caesar] simmade över floder, eller stödd på uppblåsta läderflaskor, med sådan snabbhet att han ofta hann före budbärarna om sig själv. Dessutom, när han vid Alexandria under striden om en bro genom ett plötsligt utfall av fienderna drevs in i en båt dit flera störtade samtidigt, hoppade han i havet och kom undan genom att simma 200 dubbelsteg till närmaste skepp, med vänstra handen upplyft för att de skrifter han höll inte skulle bli våta, [I marginalen: Skrifterna blev inte våta] medan han drog fältherremanteln (paludamentum) efter sig med tänderna, för att fienden inte skulle få den som byte. Herodotos säger dessutom att i Xerxes här fler greker, som var skickliga simmare, kom undan välbehållna än barbarer. [I marginalen: Grekerna räddade genom simning] Slutligen säger Livius att jungfrun Cloelia, en av gisslan, med en skara jungfrur kom välbehållen till Rom genom Tibern bland pilarna. [I marginalen: Cloelia] Den nämnde Saxo omtalar dessutom att en ädling, Herbortus, härens anförare, anförtrodde sig åt djupet med rustningens tyngd i behåll [I marginalen: Herbortus] och genom otrolig simförmåga hann före dem som han inte kunde hinna i fatt till fots, till anfallet mot slaverna. [osäker tolkning] ## Liber Decimus, kap. 29 (s. 356) (maskinöversättning) Om simning för en beväpnad krigare med hjälp av en lädersäck som blåses upp med ett rör. KAP. 29. [I marginalen: Förutseende krigare] Många förutseende krigare som för krig på platser vid havet eller vid sjöar brukar, när de inte behärskar simkonsten, föra med sig en lädersäck med ett fastsatt rör, genom vilket de kan blåsa upp själva säcken, som är bunden under armarna upp mot halsen, så att den tyngre delen av kroppen är under säcken; [I marginalen: Den uppblåsta lädersäcken lyfter den simmande] den skall sys av hjortläder (varav man gör bollar), en handsbredd vid, i rund form, liksom bröstremmarna på hästar som drar en vagn. Röret skall vara smalt, på framsidan, tills säcken har fyllts tillräckligt med luft och knutits till; [I marginalen: Ett säkert sätt att simma] och på det sättet kan en människa, naken eller beväpnad, mycket säkert med måttlig rörelse av händer och fötter föra sig vart hon vill. Men man måste akta sig för att luta huvudet nedåt, så att inte luften som är innesluten i säcken ger vika för den tyngre massan. [I marginalen: Försiktighetsmått för att bevara livet i yttersta nöd] De som är inneslutna av en tätare belägring på en plats vid havet, eller ser sig hindrade av breda gravar från att ta sig ut, sörjer med detta botemedel för sin frihet, när allt hopp att komma undan med båtar är borta. ## Liber Decimus, kap. 30 (s. 356–357) (maskinöversättning) Om att undervisa gossar i simkonsten. KAP. 30. Simningens bruk och skicklighet kan dock, om någon i en tidigare ålder har tillägnat sig den genom vana, bringa honom själv och staten (respublica) mycket stor nytta när han har räddats, [I marginalen: Julius Caesar] så som flera historier bekräftar att Julius Caesar med framgång gjorde, särskilt när han angrep Alexandria, där han, då fiendernas mängd stormade fram, tvingades fly genom att simma, som visas i föregående kapitel. Flitiga historieskrivare har dessutom omtalat Sertorius förunderliga styrka, [I marginalen: Sertorius] som i kimbrerkriget blev svårt sårad, förlorade sin häst och, klädd i pansar och hållande skölden och vapnen, simmade över den mycket strida floden Rhône, till stor del mot strömmen, och inte utan fiendernas stora beundran kom fram till sina egna; hans lovord prisar den italiske poeten Silius förträffligt med dessa verser: [I marginalen: Silius Italicus, poet] Själv gav han mitt bland dem väldiga tecken på kommande ära: att svinga pålen, att i språng ta sig över murarnas gravar, att simmande bryta det vågiga vadet klädd i pansar; så stora skådespel av tapperhet bjöd han före slaglinjen; ofta hann han med snabb fot före hästen med genomborrade flanker, som flög över fältets öppna ytor, själv till fots, och ofta slungade han, lika väldig, både sten och spjut över lägrets vidd. I dessa få verser omfattas nästan alla militära övningar, så att vem som helst kan förstå att bland lägrets färdigheter intar simkunnigheten första platsen, fastän den är farligare. [I marginalen: Militära övningar] ## Liber Decimus, kap. 31 (s. 357) (maskinöversättning) Om simkunnighet och dess nytta. KAP. 31. Att sakna denna konst och erfarenhet i simning tog Alexander illa upp. [I marginalen: Alexander] När han nämligen en gång måste föra hela hären över en mycket stor flod, sände han några få ryttare i förväg för att pröva vadet; dess djup nådde först upp till hästarnas bröst; snart, när man kom mitt i flodfåran, sköljdes hästarna upp till halsen. Då stelnade alla soldater av skräck, och ingen vågade sänka sig ned i floden. När Alexander såg detta sade han: O, jag uslaste, som aldrig har lärt mig simma. [I marginalen: Alexanders klagan] Därefter grep han genast en sköld, lade sig på den och tog sig djärvt över. Andra följde hans exempel och tog sig över, dels simmande, dels hängande sig fast vid ryttarna, dels till fots med packningen lyft upp på huvudet och stödjande sig på spjuten, så att av en så stor här ingenting saknades utom några få små packningar; men alla var så genomvåta när de kom upp på flodens stränder och vallar att hela hären lätt hade kunnat förintas, om jämbördiga fiendestyrkor hade tagit emot den vid ankomsten. [I marginalen: Alexanders här lätt att förinta] Det finns också ett annat exempel på beundransvärt mod med en viss Scaevola, som hos britannerna, när mängden fick övertaget och natten föll på, kastade sig ner i havets djup och, belastad med två pansar och en tung sköld, simmade fram till Caesar; [I marginalen: Scaevola] av honom blev han prisad inför församlingen, gjord från menig soldat till centurion och hedrad med vinstaven. Hur stor nytta simkunnigheten också var till i första puniska kriget vittnar Titus Livius om i många av sina historier. [I marginalen: Simkunnighet] Därför bör människorna genom konst förvärva den simförmåga som naturen själv har gett alla andra levande varelser. SLUT PÅ TIONDE BOKEN. ## Liber Undecimus, inledning (s. 358–359) (maskinöversättning) GOTENS, ÄRKEBISKOPEN AV UPPSALA, OM ISKRIGEN ## Liber Undecimus, kap. 1 (s. 359–360) (maskinöversättning) ELFTE BOKEN KAP. 1. I de nordiska trakternas årsböcker (annales) finner man att det, både i mycket gammal och i senare tid, mellan rutenerna, eller ryssarna eller moskoviterna, och svearna eller finnarna, [I marginalen: Olika folk] av olika men tungt vägande skäl, både till havs och till lands, och på slät is och i djup och hög snö, ofta har utkämpats mycket grymma strider, och att krigslyckan och ödet har växlat och skänkt än den ena, än den andra parten (som brukar ske) en kraftfull seger, [I marginalen: Iskrig] som i sin tur, när den besegrats, har fallit i fasansfull olycka. Orsaken till denna växling är omständigheterna med plats, tid och befälhavare, som i sådana fall påskyndar det snabbaste tillfället. [I marginalen: Krigens omständigheter] Här ses två mycket starka borgar; den ena av dem, med ett djupt och virvlande vatten emellan, lyder under Livlands store mästares välde (ty så kallas fursten över denna mycket stora provins); [I marginalen: Livlands store mästares borg] den andra tillhör moskoviternas storfurste. Den ena, Narva, är dock underställd de kristna livländarnas styre och den andra de schismatiska moskoviternas; denna borg som var underställd moskoviterna trodde sig länge vara ständigt trygg genom ett så stort naturligt skydd, på grund av vattnet som strömmade runt omkring, och genom väpnade styrkor, att den inte ville frukta anfall ens från den mäktigaste fiende. [I marginalen: Borgens trygghet är svag] Men liksom denna dårskap visade sig bedräglig, så erfor den också en plötslig och oundviklig olycka. Ty svenskarnas och götarnas mycket lysande furstar, Sten Sture den äldre och Svante, [I marginalen: Furstarna Sten Sture och Svante] som hade retats av moskoviternas många och svåra oförrätter och trolösheter, angrep efter mycket svåra krig och skador som tillfogats samma moskoviters mäktiga provinser och folk, med en här på femtiotusen beväpnade den nämnda moskoviternas borg och intog den med järn och eld (medan de vänskapligt sinnade livländarna åsåg det från sitt läger) med oemotståndligt raseri, så att moskoviterna, kvalfullt sårade, sedan många dödats och brunnit inne, med nöd räddade sig genom flykt. Och sedan denna borg var övervunnen tillföll ett oskattbart byte av silver och dyrbara sobelskinn de förutnämnda svenska och götiska furstarna och deras här som rov, så att de därefter ständigt kunde berömma sig av att ha triumferat lastade med mycket stora byten, för de svåra mödor i hårda strider som de utstått i både hetta och köld. [I marginalen: Väldiga byten] Men liksom detta rika byte var till oersättlig skada och smärta för de besegrade fienderna, så väckte det också hos de nämnda furstarna och vännerna och deras länder, på grund av oenighet om det dyrbara byte som hade tillskansats på ömse håll, ett fördärvligt och outsläckligt hat (varur sedan rikenas undergång uppstod). [I marginalen: Byten skadar] [I marginalen: Rikenas och invånarnas undergång har sitt ursprung i byten] Då nu den store mästaren drog sig för att lägga denna borg, som med militär tapperhet ryckts ur fiendernas händer, under sitt välde, när den erbjöds honom gratis och som gåva av de segrande svenskarna, satte man eld på den, och den segrande hären återvände, sedan väldiga byten förts bort genom Finland till Sverige och Götaland. [I marginalen: Oskattbar mängd vax] En så stor mängd vax (som är de österländska köpmännens omätliga vinst och herrarnas rika skatt) lämnades dock kvar i samma borg på grund av sin outhärdliga tyngd att det, smält av lågorna, genom sin översvämning kunde göra en farbar väg över stora sträckor. [I marginalen: Farbart vax] ## Liber Undecimus, kap. 2 (s. 360–361) (maskinöversättning) Om strid på isen. KAP. 2. Inte med mindre krigisk kraft strider svenskarna och götarna mot moskoviterna eller rutenerna, som av lust efter plundring bryter mot den fastställda fredens fördrag i Finska havets områden, på den öppna isen än på själva den fastaste jorden; [I marginalen: Strid på isen] ja, som tidigare sagts, där man förut sommartid har utkämpat mycket hårda sjökrig, där hålls på samma platser, när isen har frusit, fasansfulla drabbningar med slaglinjer uppställda på militärt vis och kanoner (bombardae) utplacerade. [I marginalen: Isens fasthet] Så fast är isen att den bär ryttar- och fotfolksskaror, uppställda glest eller tätt. Och det må inte synas underligt eller otroligt för någon, särskilt inte för en människa från Latium, hur hästarnas hovar kan få fäste på den hala isen, så att de inte bara springer mycket häftigt, utan också, vända i cirkel och drivna till lopp, bär en beväpnad kämpe. [I marginalen: Hästarnas hovar beslagna med järn] [I marginalen: Hästarna vänds i cirkel] Hästarna är nämligen så säkra på fötterna genom krokigt järn och vassa söm att ryttaren ingenstans, hur slät isen än är, behöver frukta att falla; [I marginalen: Ryttaren faller utan fara] ja, med sådana hästbeslag huggs isbitar loss genom den flyendes fart och slungas i ansiktet på förföljaren, så att han genast faller döende eller får ett sår som inte är lätt att bota. [I marginalen: Förföljarna dödas av isbitar] ## Liber Undecimus, kap. 3 (s. 361–362) (maskinöversättning) Om moskoviternas eller rutenernas infall. KAP. 3. Moskoviterna drar ut i krig med ett stort antal av sitt folk, inte så mycket för att strida som för att plundra, för det mesta med ringa eller ingen militär ordning, [I marginalen: Moskoviterna drar ut snarare för att plundra än för att strida] särskilt de som kommer till gränserna för Sveriges rike och storfurstendömet Finland för att strida eller plundra, så som det i samma rikens årsböcker omtalas ha skett, särskilt omkring Herrens år 1495, med en styrka av sextiotusen människor. Som orsak till det företagna infallet angav de tre angränsande socknar, [I marginalen: Tre socknar] nämligen Egrebpe, Iasche och Savalax, och kravet på deras floder, som om de med större rätt tillhörde deras välde än Sveriges rikes jurisdiktion. Men i verkligheten trängde en så stor hop dit in på anstiftan av danernas kung Hans, [I marginalen: Danernas kung Hans] för att den, sedan Sveriges rikes största provins underkuvats, skulle lägga en del under moskoviternas rätt och välde och en del under samme danakungs välde; så som moskoviternas sändebud några få år därefter, år 1500, i den kungliga staden Stockholm framlade för samme kung Hans under fastan, [I marginalen: Moskoviternas sändebud] då de hävdade att detta fördrag högtidligt hade fastställts mellan de båda furstarna genom kyssande av det heliga korset, för att förödmjuka och tillskansa sig Sveriges krona. Men båda parterna blev plötsligt gäckade i sina planer, så att kung Hans tvingades fly till sitt Danmark (sedan han lämnat kvar drottning Kristina, av hertigarnas av Meissen släkt, en mycket god kvinna), [I marginalen: Drottning Kristina] och moskoviternas skara själv blev fientligt förödmjukad och, tillbakadriven på rövares vis, återvände till fädernas boningar, [I marginalen: Kung Hans flyr från Sverige] sedan den fått en sådan påminnelse om nederlaget att den aldrig sedan, på danernas övertalan, på andras anstiftan eller av egen djärvhet, har dristat sig att angripa Sveriges kungs besittningar. Hur det än förhåller sig med saken: eftersom Danmarks rike (enligt Saxos vittnesbörd) är inneslutet inom ett litet lands trånga gränser, brukar det påträngande och slugt sörja för att kunna tillskansa sig grannrikenas Sveriges, Götalands och Finlands mycket vidsträckta besittningar genom förbund med och hjälp från många furstar, [I marginalen: Danerna eftertraktar andras besittningar] särskilt moskoviternas eller rutenernas från öster, skottarnas och fransmännens från väster och tyskarnas från söder; dessa nationer finner, när de förenade kommer för att underkuva Sverige, fortare en grav än en triumf. ## Liber Undecimus, kap. 4 (s. 362–363) (maskinöversättning) Om den fasansfullt ljudande grottan, på folkspråket kallad Smellen. KAP. 4. I föregående kapitel har det visats att isen har så stor styrka att den mycket lätt kan bära stridande skaror till häst och till fots. Nu skall det betraktas att det finns en underjordisk grotta nära den vid stranden belägna staden som kallas Viborg, mycket nära samma moskovitiska länder; den har en sådan hemlig kraft att det, när ett levande djur kastas in i den, uppstår ett så fasansfullt ljud att det genom sin styrka bedövar öronen på dem som står i närheten, så att de varken kan höra eller tala eller stå; [I marginalen: Ett mycket häftigt ljud] genom denna kraft dödar eller försvagar den på ett ögonblick mycket fler än den häftigaste kanon. [I marginalen: Naturens förunderliga verk] Men inte heller detta naturens verk synes vara utan nytta. När fientligheter hotar befaller nämligen landets befallningsman att allas öron skall tillslutas med vax och att de som skall överleva skall gömma sig i källare och grottor; och slutligen, sedan han skyddat sig själv, störtar han med ett spjut eller ett rep något djur ner i grottans mynning; därifrån uppstår ett så fasansfullt ljud att fienderna som belägrar runt omkring faller ihop som boskap som skall slaktas, [I marginalen: Fienderna försvagas av det fasansfulla ljudet] och sedan de fallit (om invånarna så vill) ligger kvar länge för att plundras. Men segrarna finner ingen glädje i att ta hämnd, när fienderna synes så kraftigt nedslagna av naturens makt; [I marginalen: Fienden jagas på flykt] dessa tar, så snart de har återfått sansen, tillfället i akt inte för att strida utan för att fly, så att de inte, när ljudet väcks på nytt, till slut dör, eller, sedan de ådragit sig en dödlig sjukdom, överlever endast en kort tid även under flykten. I detta fall händer det att de som inte kunde hållas tillbaka från krigets raseri med vapen och krafter, tynar bort enbart av skräcken för den bölande naturen och sent eller aldrig återfår livets forna kraft. ## Liber Undecimus, kap. 5 (s. 363) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 5. Ett ömkansvärt och olyckligt exempel på denna olycka har rutenerna eller moskoviterna, mer än andra fiender, ibland lämnat åt eftervärlden, sedan de förlorat många tusen av sina egna, [I marginalen: Rutenerna] [I marginalen: Moskoviterna] för att de inte skall fortsätta att utan skäl förtrycka grannfolken, framför allt finnarna, med sin högmodiga mängd. [I marginalen: Finnarna] Dessa finnar brukar nämligen orubbligt bevara sig själva och sina länder både genom ömsesidiga försvar och genom götiska och svenska vapen, trollkonster och elementens hemliga krafter. Om denna grotta står det i alla avseenden fast att den alltid måste styras och bevakas av en förutseende man, [I marginalen: Grottan vaktas av en förutseende man] även inom flera murar som omger den, som här ses; ty liksom dess hemliga natur, i likhet med andra tings, vilar på mycket stor makt, så blir den inte lätt att förstå, så som Plinius i bok 2, kap. 95, hellre kallar sådant jordens under än naturens brott; [I marginalen: Naturens under] himmelska ting är knappast svårare att berätta än dessa, nämligen eldarna som flammar fram på så många platser, de eviga bränderna under så många sekler; på andra ställen dödliga ångor, antingen utsläppta ur gropar eller dödsbringande genom själva platsens läge, på andra ställen platser som andas ut dödsbringande ånga; på ett ställe finns en plats där de som har gått in dör; [I marginalen: En dödsbringande plats] på andra ställen spådomsgrottor, genom vars utdunstning de berusade förutsäger det kommande, som i Delfi med det mycket berömda oraklet; vilken annan orsak kan någon dödlig anföra i dessa ting än en gudomlig makt som bryter fram och, spridd genom naturens hela ordning, ordnar än på ett, än på ett annat sätt? [I marginalen: Den framvällande gudomliga makten] Det uppstår också naturliga vindar som föds i jordens djupa klyftor; dessa hör visserligen föga till ämnet men anförs på grund av likheten. Plinius försäkrar nämligen på ett annat ställe att det i Dalmatien finns en grotta, brant stupande med väldig öppning; när man kastar ner en lätt tyngd i den bryter, även en lugn dag, en storm lik en virvelvind fram. [I marginalen: Grottan i Dalmatien] Även i många hus har handgjorda förvaringsrum med instängt mörker sina egna luftströmmar, och dessa är också, med en allmän benämning, vindar. ## Liber Undecimus, kap. 6 (s. 363–364) (maskinöversättning) Om finnarnas strider mot moskoviterna. KAP. 6. Liksom moskoviternas och rutenernas storfurstes välde är mycket vidsträckt och mäktigt, så förstorar och utvidgar han också titeln på sitt välde, så som hans brev, som nyligen genom en viss Demetrius sändes till Clemens VII, intygar på följande sätt: Den store herren Basilius, av Guds nåde kejsare och härskare över hela Ryssland, samt storfurste av Volodemaria, Moskovien, Novogrodia, Plescovia, Smolenia, Ifferia, Iugoria, Permnia, Vetcha, Bolgaria osv., härskare och storfurste av det lägre landets Novogrodia, Cernigonia, Razania, Volotchia, Rozevix, Belchia, Roscovia, Iaroslavia, Belozeria, Vdoria, Obdoria och Condinia osv. Givet i vår stad Moskva i året från världens begynnelse sjutusen trettio, den tredje april. [I marginalen: Denna titel upptar större plats i skrifterna än den har verklig besittning i välden] Men denna så stora och vidsträckta titel beundrar grannfolken mer än de fruktar hans krafter, framför allt finnarna, som, ofta provocerade, inte upphör att lägga försåt för hans så mäktiga titlar och folk. [I marginalen: Finnarna lägger försåt för moskoviterna] Men inte så ofta på fälten (om inte vintern har varit mycket sträng) som på vattnen, som är uppdelade i mycket många floder och sjöar; men för det mesta är det småtjuvar på båda sidor som strider av lust (som ovan sagts) att röva. [I marginalen: Småtjuvar] Men inte heller av detta ringa skäl störtar sig Nordens furstar i öppen fiendskap. Det finns nämligen föreskrivna grunder, enligt vilka de som snärjts i detta på båda sidor straffas med tillräckligt sträng pina, så som ovan i bok 7 har förklarats om överträdare eller myntförfalskare. ## Liber Undecimus, kap. 7 (s. 364–365) (maskinöversättning) Om moskoviternas sätt att röva. KAP. 7. [I marginalen: Straffgrunder] Hur fördärvlig skicklighet och slughet rutenerna eller moskoviterna har i sjöröveri eller i strävan att röva, förklarar bilden som är satt något ovanför. [I marginalen: Skicklighet i att röva] När de nämligen förbereder sig att på rövares vis angripa karelerna eller andra grannfolk, [I marginalen: Karelerna] bygger de, sedan de samlat ett lag som är försett med bestämda lagar och överenskommelser, i ödemarkerna med stor flit långa och lätta båtar (lembi) av gran, med rum för 20 eller 25 människor, av släta och tunna bräder, nämligen i den ordningen att en del urholkar dem med yxor, [I marginalen: Båtarna] en del kokar beck av tallstammar eller spån i underjordiska hålor (för att inte röjas av röken), en del härdar spjutens spetsar i eld, [I marginalen: Beck] en del gör i ordning bågar, strängar och pilar. För alla sådana redskap har nämligen dessa ödemarker det lämpligaste materialet. När båtarna sålunda är färdiga sätter småtjuvarna dem samtidigt ut i vattnet som en flotta och utrustar dem med vapen. [I marginalen: Bågar] Därefter angriper de byar, gårdar, små borgar och lastskepp som ligger för ankar i Vita sjön, eller i Vendiska viken, eller i Livländska havet, för att röva byte. [I marginalen: Moskoviternas och rutenernas grymhet] Och de nöjer sig inte med att ha plundrat eller rövat godset, utan bemödar sig också av medfödd grymhet, utan någon som helst åtskillnad och urskillning, att kasta de människor som övervunnits genom sådana listiga påhitt i djupet för att drunkna. ## Liber Undecimus, kap. 8 (s. 365–366) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 8. Och litande på sådan framgång blir de så fräcka [I marginalen: Sjörövarnas fräckhet] att de inte drar sig för att angripa och ofreda större skepp som hålls kvar av havets stiltje, för att borra hål kring plankorna närmast vattnet; [I marginalen: Sättet att angripa skepp] med pilar söker de nämligen ganska skarpt hindra att fartygen försvaras ovanifrån av sitt eget folk. Likväl vinner de mycket sällan seger för en sådan förmätenhets djärvhet, eftersom de oftare drivs tillbaka med kastmaskiner, armborst och kastade stenar. [I marginalen: Sättet att försvara sig] Därefter, när de inser att de inte länge efter det våld och rov de tillfogat kan stanna trygga bland de drabbade människorna eller utöva offentligt sjöröveri till allas vidare skada, bär de båtarna på axlarna tillbaka in i skogarnas gömställen, [I marginalen: Båtarna bärs på axlarna] vars mer hemliga platser de känner ingående, för att åter kunna använda dem för att utöva liknande röverier vid lägligare tid, medan de under tiden befäster förskansningar i lundarna, för att på dessa liksom ödemarkens mer hemliga platser föda sig av bytenas överflöd [I marginalen: Överflöd på byte] och försvara sig med vapen. Men liksom deras dåd är fasansfullt och fördärvligt, så finner det genast mycket beredvilliga hämnare som straffar det. [I marginalen: Sättet att spåra rövarna] Genom jägarnas flit och skarpsinne utforskas nämligen först rövarnas förskansningar i skogen; därefter går folket ut i skaror, klätt i mörka vapen, [I marginalen: Mörka vapen] för att förinta fiendernas styrkor ända till yttersta utrotning. Och detta sker dock inte utan blodig seger, eftersom rövarna, medvetna om sitt brott, kämpar för att försvara livet som i dödskamp. Till sist, när deras krafter är brutna, drar de sig dock undan, dels till grottor i bergen, dels till hålor i jorden, dels genom att klättra upp i trädens täta grenar, [I marginalen: Rövarnas flykt] och tror sig vara så mycket säkrare som de tidigare hade utvalt dessa mer hemliga platser i denna vidsträckta ödemark för att utföra ett så stort dåd. Men då Guds hämnd kräver det förtjänar de som har brukat förtrycka oskyldiga med så gräsliga kval varken liv eller frihet på det sättet eller på den platsen. [I marginalen: Rövarna bränns] Alla läggs nämligen utan någon mildhet på båtarna och i förskansningarnas hus och bränns. Men de som gömmer sig i hålor och grottor lämnas, sedan stora stenar och pålar [osäker tolkning] har satts för, att dödas genom ett mer långvarigt elände, nämligen av svält. De som tror sig vara trygga i trädens täta lövverk röjs av hundarnas skall och fylls snart med pilar, om de inte förhandlar om att få köpa sig fria till livet, så att de faller till marken för att dö. Och hos dem finns inget verksammare medel att spåra skogens stråtrövare och tjuvar än jakthundarnas väderkorn och skall. [I marginalen: Rövarna röjs av hundarnas skall] ## Liber Undecimus, kap. 9 (s. 366–367) (maskinöversättning) Om utländska exempel. KAP. 9. Åter framträder ett förunderligt dåd i ett liknande fall med skepp som dras, så som det berättas i Reginos historia, nämligen att nordmännen drog sina skepp två tusen dubbelsteg över land för att plundra Burgund och Paris, [I marginalen: Nordmännen drog skepp] och till sist sänkte ned dem i Seine. [I marginalen: Seine] Dessutom försäkrar Justinus i bok 32 att kolchernas kungs tjänare, som förföljde argonauterna, vilka hade rövat hans dotter, förde sina skepp på egna axlar över bergskammarna ända till Adriatiska havets strand. Men om samma kolcher söker kriga till häst, då rusar de fram som en odisciplinerad mängd och med skrik, så som portugisen Damianus a Goës, en trovärdig skribent om indiska förhållanden, intygar sker i etiopiernas strider; [I marginalen: Damianus a Goës, portugisisk riddare] dessa undkommer inte heller genom flykt när de har fallit av hästen, liksom parterna och de förutnämnda moskoviterna, eftersom den fladdrande och långa klädnaden som räcker ända ned till fötterna hindrar loppet. [I marginalen: Etiopierna] [I marginalen: Indierna] [I marginalen: Parterna] [I marginalen: Moskoviterna] Dessutom finns det inte få platser i de nordiska rikena där invånarna, för att avvärja en fientlig flotta, brukar dra skepp över en kort sträcka av kullar och ställa dem mot fienderna, särskilt runt omkring den kungliga staden Stockholm, där det finns flera vikar av salt hav och sött vatten; [I marginalen: Salt och sött vatten blandat] genom dem kan medborgarna, om de är förutseende, mycket lätt överväldiga eller driva bort fienderna. Men dessa platser förtiger jag här med flit, för att de inte skall bli kända för fienderna; när dessa råkar ut för dem och lägger försåt, kommer de att finna att de har skadat sig själva mer än motståndarna, [I marginalen: Försåtsmän går under genom egna listor] så som ovan mer ingående har anmärkts om militära försiktighetsmått. Moskoviternas natur är dock, liksom parternas, att med lätta vapen och hästarnas snabbhet rycka åt sig byte och ta till flykten, medan de som har pansrade hästar med modigt sinne hellre söker avgöra saken i strid än, likt hökar, flyga undan och känna av fienden. [osäker tolkning] [I marginalen: Parternas och moskoviternas sed] Men när man måste handla med flotta, båtar, julor eller kaparfartyg (myoparones), brukar landets invånare använda förunderlig snabbhet, så att de på lägliga platser dödar moskoviterna och ryssarna sedan de berövats allt byte, eller driver dem på flykt, eller tar dem till fånga och spärrar in dem i närbelägna borgar för att tryckas av hårt slaveri, eller inte upphör att förfölja dem förrän de förgås under flykten, eller tills de kan tvinga dem som försvarar sig på en befäst plats till skamlig kapitulation (även om de gör vilt motstånd). Och på det sättet återställs den efterlängtade tryggheten till invånarnas långvariga lugn. ## Liber Undecimus, kap. 10 (s. 367–368) (maskinöversättning) Om sättet att ta emot sändebud hos moskoviterna. KAP. 10. Några gamla historier om de nordiska rikena berättar att vissa moskovitiska furstar har tagit emot kungars och furstars sändebud med förunderliga bländverk och ännu brukar göra så. De har nämligen utvalt, och väljer nu efter omständigheterna, ur den gemena hopen ett stort antal män av högre växt, ansenliga genom framstående grått hår och längre skägg, [I marginalen: Låtsade ädlingar] och pryder dem med den elegantaste utstyrsel, nämligen furstens klädedräkt, för att de, sittande under tystnad på ömse sidor i en mycket stor församling av ädlingar, genom sin prakts glans och mängd skall blända ögonen på de inträdande sändebuden; [I marginalen: Lånad prakt] dessa skall, förtrollade eller skrämda av en så stor ståt, inte framlägga något strängt, eller samtycka till att det som framlagts avgörs enligt deras gemensamma meningar. Men liksom denna ståt rymmer en lögnaktig storslagenhet, så bedöms den också oftare bli ringaktad vid sitt slut. [I marginalen: Lögnaktig storslagenhet] De är nämligen långt ifrån den uppskattning som de hade trott att de skulle vinna. Ty för mer erfarna sändebud, som genom att föra svåra ärenden har kommit vida omkring i världen, framstår hela denna glans och bedrägliga utstyrsel som föraktlig och skamlig. [I marginalen: Erfarna sändebud skräms inte] Dessutom är det sed hos tartarerna [I marginalen: Tartarernas sed] att sändebuden, innan de framlägger sina uppdrag för deras kejsare, tvingas gå mellan två eldar, främst av det skälet att, om de bär gift för att förgifta fursten, detta först skall upplösas av eldens hetta till bärarnas död. [I marginalen: Giftet upplöses av eld] Och de vill inte höra samma sändebud på annat sätt än om de bär gåvor och talar om sina uppdrag på böjda knän och bevisar en dödlig människa den övriga vördnad som tillkommer de himmelska; [I marginalen: Gåvor skall frambäras åt fursten] och de som vägrar göra detta släpps knappast utan livsfara, så som Vincentius i Speculum historiale, bok 31, kap. 21 och följande, mycket utförligt intygar. Men för att denna sed att ta emot sändebud hos moskoviterna skall visas med tydligare exempel, har jag velat infoga den stormäktigaste polske kungens beskickning år 1551 till moskoviternas furste, inrättad i den ordning som följer. [I marginalen: Polske kungens beskickning 1551] Polske kungens sändebud Matthaeus Barthlomievicza Kneze Gedroitzki, en man utmärkt genom adelskap, [I marginalen: Sändebudet] kom 200 tyska mil från Vilnius, Litauens mer berömda stad, till Moskva, Moskoviens huvudstad; [I marginalen: Stort avstånd] [I marginalen: Moskva] när han skulle tåga in i Moskva sedan den nämnda resan fullbordats, togs han emot av några ryttare som storfursten hade utsett för detta; [I marginalen: Sändebudets mottagande] och sedan, när några få dagar hade förflutit, fördes han för att överlämna det kungliga brevet med högtidlig ståt (som moskoviterna fann för gott) in i borgen genom två förgårdar, som rymde män av hög växt och med mycket långa skägg, för det mesta av träldomsstånd, som satt i en ring på bänkar och var tämligen praktfullt klädda i kläder som tillhörde storfursten, för att han endast skulle kunna visa dem som kommer från avlägsna kuster sitt hovs storslagenhet; [I marginalen: Låtsade satraper] [I marginalen: Dåraktig skrytsamhet] till sist fördes han in i palatset, där storfursten uppehöll sig tillsammans med sina furstar, som också var klädda i kläder av samma slag. [I marginalen: Storfursten] Storfursten satt på en stol, mycket avskild från de andra furstarna, klädd i en lång fotsid tunika av luddigt siden, vars yttersta kanter var kantade med pärlor, [I marginalen: Moskoviterfurstens klädedräkt] och höll i handen en stav eller käpp, förgylld upptill men överdragen med silver nedtill, som han stödde sig på; [I marginalen: Dyrbar stav] slutligen var på hans huvud satt en mössa (som de på sitt språk kallar Kalpack) av de förnämsta mörka rävskinn (som i dessa länder står i mycket högt pris och vida överträffar sobelskinnen i värdering). [I marginalen: Mössan Kalpack] [I marginalen: Dyrbara svarta rävskinn] När sändebudet trädde in i palatset kastade sig genast de som hade fört honom dit och presenterade honom för storfursten ned på golvet inför honom och slog marken med huvudet tre och fyra gånger (som är moskoviternas sed, eftersom de anser sig på detta sätt visa sin herre den högsta vördnad). [I marginalen: Moskoviterna tillber sin furste] Men sändebudet ålades, på storfurstens befallning, genom den ombudsman som förordnats åt honom (som de kallar Przistavv), att stanna vid dörren på 50 fots avstånd från storfursten tillsammans med sina tjänare, av vilka 12 hade kommit med honom, och han tilläts inte gå närmare honom; [I marginalen: Sändebudet står på 50 fots avstånd från fursten] [I marginalen: Ombudsmannen] och där blev han stående tills han hade hållit sitt tal till storfursten och överlämnat det kungliga brevet till den sekreterare som utsetts för detta; denne kungs brev hade storfurstens sändebud, en annan gång när han var i Polen, vägrat att ta emot, eftersom de alls inte tilltalade hans herre som Czar Ruski (det betyder Rysslands kejsare), så skapad av detta lands metropolit, och av detta skäl sände samme furste sedan sitt eget sändebud. [I marginalen: Moskoviternas furste vill kallas Rysslands kejsare] Därefter fördes den nämnde polske kungens sändebud åter av ombudsmannen till härbärget med tämligen stor ståt, för syns skull. [I marginalen: Sändebudet förs tillbaka till härbärget] Och detta må räcka om sättet att ta emot sändebud hos moskoviterna. ## Liber Undecimus, kap. 11 (s. 368–369) (maskinöversättning) Om ett italienskt sändebud som grymt dödades. KAP. 11. Dessutom försäkrar Albertus Crantzius, en framstående tysk historieskrivare, i sin Vandalia att ett italienskt sändebud [I marginalen: Ett italienskt sändebud] grymt dödades därför att han inte helt blottade sitt huvud när han skulle tala inför moskoviternas furste. När nämligen sändebudet åberopade sitt fäderneslands sedvänja (enligt vilken ingens värdighet eller majestät anses kränkas av att den talande har huvudet betäckt), lät den vilde fursten fästa huvudbonaden vid hjärnan med en järnspik [I marginalen: Ett grymt och fasansfullt dåd] och sade hånfullt att han inte skulle kränka en sådan sed genom ett sådant minne utan bekräfta den. Genom denna mycket grymma gärning tillfogade han sitt namn en så stor vanära och ett så lågt anseende hos alla furstar i världen och deras sändebud, [I marginalen: Vanärat namn] att, även om ingen moskovitisk furste, hur mäktig han än för tillfället är, någonsin kommer att hemfalla åt ett liknande vanvett och barbari, för att undvika det avskyvärda minnet av det fasansfulla brottet, så kommer ändå misstanken om den oerhörda grymhet som begåtts, full av skräck, ständigt att leva kvar, [I marginalen: Outplånlig misstanke] att kanske en efterträdare i styret ännu skulle lägga något värre till den insomnade orimligheten, så som har överlämnats till minnet om en viss kardinal, mycket ivrig att utbreda det kristna namnet och att återställa enheten i Guds kyrka: när han var en mycket trofast upphovsman till att ingå endräkt och anta trons enhet med rutenerna eller moskoviterna, blev han ovärdigt flådd av dem. Därför skall det vara en klok mans, särskilt en furstes, plikt [I marginalen: Furstens plikt] att vinna främmande och ännu okända nationer med välvilja och mänsklighet; ty av detta växer nödvändigtvis en ljuv endräkt, så att man inte behöver drabba samman för grannskapets skull, eller ådra sig ett grymt styres fasansfulla namn, eller framstå inför alla andra som så vild, barbarisk och omänsklig, att det är bättre och säkrare att umgås med vilda djur och odjur än med sådana spöken, som gör allt ont i mänsklig gestalt. [I marginalen: Tyranner synes vara odjur i mänsklig gestalt] Men det är förunderligt hur en stor del av Nordens furstar, innan de har kommit till furstendömet, kronan eller majestätet, synes så mänskliga, godhjärtade och anspråkslösa, som om de vore födda och upphöjda till behag och gyllene tidsåldrar. Men när de har fått myndighet och makt blir de, med få undantag, outhärdliga för alla, [I marginalen: Nordens furstar befinns ofta outhärdliga] dumma, giriga, vilda och omänskliga, så att de som förut ansågs vara förtrogna sedan blir de mest misstänkta av alla och i varje ögonblick måste darra av fruktan för den strängaste död. Ett botemedel är dock gemensamt för alla: att deras styre och glädje är som en punkt som går över i evigheten, och som inte avslutas med något slut. [osäker tolkning] ## Liber Undecimus, kap. 12 (s. 369–370) (maskinöversättning) Om de moskovitiska köpmännens påhittighet. KAP. 12. Med denna bild, som nästan stämmer överens med titeln, visas tämligen tydligt hur moskoviterna idkar handel, också med de tidigare nämnda rövarnas båtar som bärs på axlarna, som ses. [I marginalen: Köpmännens sed att bygga nya skepp under resan] Hos köpmännen av detta folk finns dock en annan sed, nämligen att bygga nya skepp vid de olika sjöar och floder som möter dem och lasta varorna i dem för att forslas. En resa som företas för vinnings skull i de nordiska länderna sträcker sig nämligen till 300 eller 400 mil (leucae); [I marginalen: En mycket lång resa] eftersom skogar och långa floder eller sjöar ofta möter på denna sträcka, använder de, när varorna har forslats dit, skepp som redan är byggda eller som skall byggas. [I marginalen: Flera sjöar] Och det finns ingen som klagar över skada eller avverkning av skogarna eller över sådana köpmäns fiske, så länge de inte utöver dessa naturens gåvor har tillskansat sig annat utan ägarnas vetskap eller mot deras vilja, såsom lastdjur för att dra deras skepp eller boskap för att äta; i stället för dessa använder de rikligt viltkött som de skaffar sig med pilen under resan. Deras varor är dyrbara skinn av alla slag som står i pris hos dem, nämligen sobel, mård och gråverk, på vanlig italienska annars kallat Dossi; om dessa har något anmärkts ovan och skall anmärkas nedan. [I marginalen: Dyrbara skinn] ## Liber Undecimus, kap. 13 (s. 370–371) (maskinöversättning) Om finnarnas olika sätt att strida. KAP. 13. Eftersom det hos finnarna, eller finländarna, nordiska folk, [I marginalen: Ett vilt folk] på grund av deras alltför stora vildhet har påbjudits genom kunglig förordning vid stränga straff att de inte hemma skall använda krigsvapen till ömsesidigt fördärv, nämligen lansar, spjut, kastspjut, svärd eller långa dolkar, [I marginalen: Krigsvapen] har de dock i alla avseenden tillåtelse att använda yxor och bilor för att fylla husbehovet; [I marginalen: Tillåtna redskap] med dem uppför de också beundransvärda byggnader. Men för att de inte skall synas sakna försvarsvapen, med vilka de i rätt tid kan försvara sig mot de rövande moskoviterna, som är alltför nära grannar, uthärdar eller slår de tillbaka de första anfallen med stavslungor. [I marginalen: Stavslungor] Därefter, när de skall kämpa på nära håll, försvarar de sig med kaststenar som är fastbundna vid deras bälten. De är nämligen mycket starka i armarna och mycket övade i att kasta, så att inget kast går förlorat. [I marginalen: Säkert kast] De har också mycket långa granspjut, torkade i solen, vars spetsar de vässar med spikar eller pålar. [osäker tolkning] Och dessa är de första att slå tillbaka anfallet av lätt fotfolk eller lätta ryttare. [I marginalen: Bruket av rep i strid] Somliga använder rep, smidiga som nät för vilt, med högt kast. När de nämligen har drabbat samman med fienden kastar de dessa rep som snaror över huvudet på den som gör motstånd, för att dra häst eller människa till sig. Somliga snor också med en sten av en knytnäves storlek, fäst vid ett snöre fyra handsbredder långt (de som inte har järn- eller blykulor eller små järnkedjor) och bundet vid en käpp, in ryttarnas armar eller hästarnas ben och vrider dem genom att dra dem till ett plötsligt fall. [I marginalen: Kastkulor] Inte mindre till hjälp för samma finnar är mycket stora och mycket bitska hundar, [I marginalen: Lömska hundar] som moskoviternas hästar fasar för och flyr inte mindre än persiska hästar för kameler. [I marginalen: Persiska hästar fruktar kameler] Dessa hundar lurar nämligen med språng och bett (som de är dresserade) på hästarnas näsborrar; därav händer det att hästarna av denna skräck plötsligt reser sig på bakbenen och kastar av ryttaren, för att han genast skall dödas eller tas till fånga. [I marginalen: Stegrade hästar kastar av ryttarna] ## Liber Undecimus, kap. 14 (s. 371–372) (maskinöversättning) Ytterligare om samma folks vapen och skydd. KAP. 14. Samma finnar använder också till skydd för kroppen dels pansar av sälskinn som blötts i kalk, dels av mankig älghud; [I marginalen: Läderpansar] denna låter de (om man skall kriga vintertid) frysa sedan vatten hällts över den, och isen som utvändigt fastnar vid håren förlorar inte den hårdhet den fått genom bärarens svett. Somliga av dem använder hjälmar av hovar från älgar eller renar (om vilka mer skall sägas nedan i boken om djuren) eller oxar, skickligt sammanfogade som fiskfjäll; [I marginalen: Hjälmar av olika former] somliga av vissa fåglars skinn med järntrådar omsorgsfullt invävda på insidan; somliga skyddar huvudet mycket säkert med läderhjälmar av tjock och fuktig hud som kokats i kalk, spänts över trä i huvudets form och sedan sakta torkats i luften. Men sådana hjälmar förstärker de på insidan, för att de inte skall slakna när huvudet blir varmt, med tunn bark av poppel och fisklim (som står emot vätskor). [I marginalen: Sättet att göra hjälmar] [I marginalen: Fisklim står emot vätskor] Om ett liknande fall berättar Herodotos i bok 7 att det hände en av de högsta befälhavarna eller anförarna under persernas kung Xerxes. Han säger nämligen: Den tredje av deras kolleger, Pharnuches, hade lämnats sjuk i Sardes; ty när han for från Sardes råkade han ovetande ut för en olycka: medan han red sprang nämligen en hund in under hästens fötter; [I marginalen: En stegrad häst dödade sin herre] hästen blev oförmodat skrämd av den, reste sig upprätt och kastade av Pharnuches. Han föll, kräktes blod och fick en sjukdom som övergick i lungsot. Men med hästen gjorde tjänarna strax efter herrens fall som han hade befallt. [I marginalen: Lungsot] De förde den nämligen till den plats där den hade kastat omkull sin herre och högg av benen vid knäna. Inte heller bör man förbigå detta ställe, att en man med en kastad snara hade omringat Armeniens kung Tiridates (om vilken Josefus skriver i bok 7 av Judiska kriget, kap. 42), som nära nog fångades med det ovannämnda konstgreppet, och skulle ha dragit honom till sig, om han inte snabbt hade huggit av snaran med svärdet och så flytt. [I marginalen: En kung fångas med nät] ## Liber Undecimus, kap. 15 (s. 372–373) (maskinöversättning) Om den svenske kungens befallningsmän i Norden. KAP. 15. [I marginalen: Island] Så som ovan sagts om befallningsmännen på Island, det vill säga isens land, hur de genom den norske kungens förordning skulle skipa rätt och avvärja tvister som uppkommit om detta lands hamnar, eller med rättvist straff tukta dem som seglar dit när tvister blossar upp mellan de tyska köpmännen, så att varken köpmännen själva skulle berövas sin lagliga vinst, eller invånarna själva sin fördel, eller kronan (fiscus) själv den skyldiga skatten, och alla den angenäma fredliga gemenskapen i varuutbytet; [I marginalen: Finlands befallningsmän] så tillsätts också i dessa mycket folkrika och förmögna finska länder den svenske kungens befallningsmän, kloka och förståndiga män, verksamma och milda, för att de på rättvisans raka väg skall undanröja tvister både mellan infödda och utlänningar och tillerkänna var och en fred. Ju vildare och strängare folken nämligen befinns vara under denna himmelsstrimma (som de i verkligheten är), [I marginalen: Ett vilt folk skall styras milt] desto klokare män behövs, som hellre övertalar (med rättvisan i behåll) än strängt tvingar, plundrar eller pinar; och i det fallet erlägger de inte bara de föreskrivna skatterna villigt, utan gör sig också mycket redo att lyda dem i vad som helst som befalls, även om det är förknippat med dödliga faror. Med sådana kloka, rättvisa och måttfulla befallningsmän har de nordiska rikena alltid blomstrat med sina kungar och furstar, [I marginalen: Rikena blomstrade under goda befallningsmän] så som det passar att med glädje erinra sig den gamle Sten Sture, som i 24 år kraftfullt och fredligt styrde ett mycket hårt folk över en sträcka av två tusen italienska mil, och å andra sidan kung Karl, som var landsflyktig i 7 år på grund av de giriga, förolämpande och våldsamma befallningsmännen i alla hans provinser. Vad också de övriga kungarna före honom har lidit i yttersta olycka på grund av omättliga ämbetsmän, må den nyfikne forskaren hämta vittnesbörd om ur samma rikens årsböcker (såvitt det behövs), och därtill ur utländska, nämligen ur den oövervinnlige kejsaren Karl den stores bedrifter, liksom Alexander den stores, Pompejus den stores och Konstantin den stores, [I marginalen: Karl den store] att deras mycket stora välde och ärorika namn alltid ökade genom mycket kloka ämbetsmäns och befallningsmäns verk; genom deras, liksom också genom milda biskopars, råd och ledning förde samme Karl den store det mycket stränga sachsiska folket, nött av oändliga tvister och ödeläggelser, genom att stifta de bästa lagar till den mest efterlängtade fred, endräkt och allt lyckligt tillstånd; detta synes i nutiden inte litet stört, sedan gudlösa människor har medverkat genom lutheranernas upproriska lära. [I marginalen: Upproriska lutheraner] ## Liber Undecimus, kap. 16 (s. 373–374) (maskinöversättning) Om att bränna våldsamma fogdars borgar. KAP. 16. Bönderna eller allmogen, som ibland känner sig plågade av orättfärdiga fogdar genom oupphörligt våld mot all billighet, angriper, retade till förbittring, de starkaste borgar, som är omgivna av vidsträckt is, med kohorter och skaror, som en man, på det sätt som följer, för att intaga dem. [I marginalen: Sättet att intaga borgar] Så ofta nämligen som outhärdliga bördor för folket (utan att någon nödvändighet kräver det) eller andra mycket grymma förtryck påläggs i de nordiska rikena, lika ofta möter man med allmän vapenmakt för att för alltid bryta så grymma betungelser, nämligen så att invånarna eller bönderna (som där alltid är mäktiga och eniga), [I marginalen: Nordens bönder mäktiga och vilda] när de skall riva sådana fästen, vid en avtalad tid samlas många tusen från samma område i skogen och på isen närmare borgarna och med gemensam vildhet plötsligt rådslår och beslutar om vad som skall göras. Bland dem fördelar män med skarpare förstånd, sedan de i en kort uppmaning till den rasande mängden framlagt de betungelser som har lidits och skall lidas, de lämpligaste uppgifterna åt varje skara under rörligare anförare: [I marginalen: Uppgifterna fördelas] åt somliga att genast bygga mycket starka och höga maskiner av trä på isen; åt andra att bära samman många tusen risknippen, huggna i skogen nära dem; åt andra att genom vakter skydda arbetsledarna med armborst och vapen mot tyranniska anfall, tills de, när allt är färdigt, enhälligt griper sig an det beslutade företaget; därav sker det att de först skjuter maskinerna eller bröstvärnen mycket säkert framåt på den hala isen mot fiendernas kastmaskiner eller pilar, [I marginalen: Krigsmaskiner] och kastar knippena, som i oändlig mängd har samlats skara för skara både på axlarna och på åkdon, upp över murarna och vallarna, tills de, när deras höjd antingen har övervunnits eller nåtts, sätter eld på dem och de inneslutna förtärs av låga och rök; [I marginalen: De belägrade övervinns av låga och rök] dessa kan varken avvärja denna fara eller försvara sig på grund av den omätliga mängden brännbart material, eller finna skäliga villkor hos de obevekliga och ursinniga fienderna; och inte heller medges det dem att fly, på grund av mängden som är uppeggad till allt dödande och all grymhet. Inte annorlunda än brinnande blånor brinner dessa fästen upp, som är utsatta för eldsvådor. [I marginalen: Byggnaderna för det mesta av trä] Byggnaderna uppförs nämligen till största delen inte av bränt tegel eller fältsten, utan välvda av sammanfogat timmer från täta skogar (för att hålla kölden ute), så som nedan skall sägas om de nordiska trakternas hus. ## Liber Undecimus, kap. 17 (s. 374–375) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 17. Hur många borgar och när och var götarnas och svenskarnas rasande allmoge hade bränt, och av vilket skäl eller av vilken nödvändighet den gjorde detta, beskriver min käraste broder Johannes Magnus, ärkebiskop av Uppsala, tydligt i svearnas och goternas historier, i kung Albrekts och kung Eriks levnad; deras befallningsmän rasade överallt med vilddjurs raseri mot invånarna i dessa trakter, och invånarna, i sin tur provocerade av så många oförrätter och våldsdåd, hämnades utan någon hänsyn till mänsklighet på dessa gudlösa och grymma befallningsmän och lämnade ett exempel åt eftervärlden att inte reta bålgetingar som strider med gaddförsedd stjärt. Ty de nordiska folken drabbar inte samman med fienderna på annat sätt än som furier som framkallats ur underjorden. Inte heller går de ut på fälten eller isen på det sättet att de skrämmer fienderna med spöklika gestalter, som Livius i första dekaden, bok 4, berättar om fidenaterna: [I marginalen: Livius] från deras portar bröt en ny slaglinje fram, ohörd och ovanlig vid den tiden. [I marginalen: En ovanlig slaglinje] En väldig mängd, beväpnad med eldar och helt lysande av brinnande facklor, störtade nämligen som i ett besatt lopp mot fienden och skrämde romarna en kort stund genom den ovanliga stridens form. Då skyndade diktatorn, [I marginalen: Diktatorn] sedan han kallat till sig rytteriets befälhavare (magister equitum) och ryttarna och från bergen Quintius, och manade till strid, själv till den vänstra flygeln, som, förskräckt mer som av en eldsvåda än av en strid, hade vikit för lågorna, och sade med klar röst: Skall ni, övervunna av rök, som en bisvärm drivna från er plats, vika för en vapenlös fiende? [I marginalen: En bisvärm] [I marginalen: Uppmaning] Släcker ni inte eldarna med järnet? Skall inte var och en av er för sin del rycka till er just dessa facklor och självmant bära dem mot fienden, om man måste strida med eld och inte med vapen? Kom ihåg det romerska namnet och fädernas och er egen tapperhet, vänd denna brand mot fiendernas stad och förinta Fidenae med dess egna lågor, då ni inte kunnat blidka den genom era välgärningar. Detta manar er sändebudens och era kolonisters blod och de ödelagda gränsområdena till. Alltså sattes på diktatorns befallning hela slaglinjen i rörelse; [I marginalen: Diktatorns befallning] facklorna fångades dels upp när de kastades, dels rycktes de bort med våld; båda slaglinjerna beväpnas med eld. Även rytteriets befälhavare förnyar ryttarstriden. Han befaller att de skall ta av betslen från hästarna, och själv, främst av alla, sporrar han sin häst och förs på den otyglade hästen in mitt bland eldarna, och de andra hästarna, uppjagade, bär i fritt lopp ryttaren mot fienden. [I marginalen: Uppvirvlad rök] Dammet som virvlades upp och blandades med rök tar bort ljuset från mäns och hästars ögon. Den syn som hade skrämt soldaterna skrämde inte alls hästarna. Rytteriet åstadkom alltså ett nederlag likt ett ras, var det än trängde fram. Till sist besegrades fidenaterna, [I marginalen: Fidenaterna besegrade] och skräckslagna under flykten blev de nedhuggna och slaktade, och en del kvävdes i virvlarna, utmattade av att simma. ## Liber Undecimus, kap. 18 (s. 375–376) (maskinöversättning) Om ismaskiner. KAP. 18. Götarna och svenskarna använder också, när de angriper och plundrar mycket starka borgar, slott och städer, sneda maskiner eller bröstvärn, mycket kraftigt byggda av granbjälkar; [I marginalen: Mycket höga trämaskiner] dessa maskiner för de på mycket lätt och kort sätt med häftig hand fram över själva isen och ställer mot murarna, och skyddade av dem avvärjer de allt kast av stenar och bjälkar som slungas rakt eller ovanifrån, så att det inte skadar. Ingenting kan nämligen, varken genom fallhöjdens kraft eller tyngdens stöt, hur våldsamt det än släpps ned, bryta eller upplösa själva maskinerna på grund av deras snedhet; [I marginalen: Maskinerna isbeläggs] ja, de kan inte ens brännas genom eld som kastas in av de inneslutna i belägringen, eftersom de ständigt ser till att vatten som hälls över dem i den stränga kölden fryser tjockare, och de skjuter dem så småningom närmare portarna och murarna med väpnad makt och befäster dem med krigarskaror, och de har under maskinerna och lägrets skydd nästan samma bekvämlighet som resande brukar njuta av i ishyddor (som sagts i första boken), [I marginalen: Ishyddor] där det finns rikligt med ved för att hålla kölden borta, likaså tillräckligt med proviant och sold som frikostigt delas ut; och därför vållar de de belägrade svårare problem. När den skrämda krigarskaran som är innesluten i belägringen ser detta, tvingas den att försvara sig skarpare innanför murarna och vallarna, [I marginalen: Den inneslutna krigarskaran övervinns] eftersom ingen plats för försåt erbjuder sig för att förgöra eller driva bort fienden, när den prövas från alla håll. De kan nämligen inte bränna fiendernas maskiner med brännbart material på grund av den omgivande isen, inte heller bryta ut genom listiga gångar under jord på grund av jorden som frusit till stenhårdhet, inte heller förgöra fienderna på det minsta ställe med kanoner eller kastmaskiner eller driva bort dem med pilar eller slungor, inte heller säkert stå emot dem i öppen strid, inte heller lämna borgarna och genom flykt ta sin tillflykt till skogarnas gömställen på grund av den mycket stränga kölden. [I marginalen: Sätt att bryta ut] Med ståndaktiga vapen och sinnen försvarar sig ändå samma inneslutna, tills belägrarna av fruktan för att isen skall smälta antingen självmant bränner själva maskinerna eller drar dem med sig då de flyr långt bort till stränderna. [I marginalen: När isen smälter upphävs belägringen] Inte heller så blir de belägrade säkra för deras grymma anfall. Samma maskiner förvandlar de nämligen plötsligt till mycket breda flottar och ställer dem mycket lätt på samma plats ute på det öppna vattnet där de annars stod på den fasta isen, eller låter dem, med större bredd som lagts över dem, stå fast kvar i själva vattnet när isen har smält, med båtar eller kanoter och andra slags fartyg tillfogade, med vilka mycket skickliga bågskyttar kan försvara sådana flottar och noggrant hålla nattliga vakter, så att ingen av de belägrade kommer undan. [I marginalen: Nattliga vakter] Och detsamma gör de som överallt håller vakt vid bröstvärnen på fälten. De förföljer nämligen med lika stor grymhet de belägrade, genom vars gudlösa grymhet de länge hade provocerats till en så glödande hämnd. Därav sker det att de, för det mesta inspärrade under så hård bevakning, ofta överväger om de skall döda sig själva med svärd, rep, vatten, eld, störtande, gift eller genom att skära halsen av varandra, efter romarnas exempel, om vilka L. Florus med dessa ord omtalar att de omkom i andra puniska kriget, när Hannibal trängde på: Under tiden, redan utmattade i nio månader av svält, maskiner, järn och eld, och då troheten slutligen förvandlats till raseri, reser de ett väldigt bål på torget och förgör sedan ovanifrån sig själva och de sina med alla sina rikedomar med järn och eld. [I marginalen: En svår död för de besegrade] ## Liber Undecimus, kap. 19 (s. 376–377) (maskinöversättning) Om eldbärande åkdon. KAP. 19. [I marginalen: De nordiska invånarnas fiender] När götarna och svearna hotas med strid på isen av ryttar- eller fotfolksskaror från moskoviter, daner, tyskar eller inhemska fiender, och samma fiender gör sig redo att under längre tid placera sina förskansningar i bergens eller dalarnas pass för att utöva våld, varifrån de kan göra infall mot landets invånare, använder dessa, som för sitt försvar har samlats under vapen i liknande avsikt, lämpliga påhitt och krafter för att inte ge samma fiender ens den minsta tid eller plats att ströva omkring: [I marginalen: Eldbärande åkdon] då fyller de avlånga åkdon med torrt ris och annat brännbart material för att, sedan elden tänts (genom de styrandes djärvhet), ställa tjockaste rök och outhärdlig stank mot fienderna, dragna av vilda och ursinniga hästar; [I marginalen: Vilda och otämjda hästar] och detta sker desto snabbare som hästarna, bundna vid sidan, drivs till lopp av hettan från elden bakom dem, och de upphör inte att springa förrän de har rört till den fientliga slaglinjen, så att fienderna antingen viker på den platsen eller på annat ställe för de beväpnade invånarna som med största häftighet anfaller från sidan, eller förföljer dem när de låtsas fly, som om de vore säkra segrare, [I marginalen: Låtsad flykt] så att de, utlockade och skingrade på så sätt, dödas av isarnas dolda vakar snarare än av de beväpnades försåt. Och från andra trånga pass i skogarna störtar (om det behövs) folket fram i skaror och kastar sig med armborst och spjut mot fiendernas väpnade strid och ställer sig emot den, och upphör inte att förfölja förrän det har drivit bort fienden med den strängaste hämnd. [I marginalen: Folket bryter fram ur gömställena till krig] Men var dessa strider på isen brukar äga rum, eller på vilka sjöar eller platser, skall visas utförligare i de följande kapitlen. ## Liber Undecimus, kap. 20 (s. 377–378) (maskinöversättning) Om samma sak genom utländska exempel. KAP. 20. Livius nämner i tredje dekaden, bok 2, ett dåd som inte är så olikt den ovannämnda krigslisten, uttänkt och utfört av Hannibal mot romarna, [I marginalen: Hannibal mot romarna] och det på följande sätt: När han av romarnas vapen tvingades att övervintra bland klippor, sand och träsk med mycket ruskig belägenhet, undgick det honom inte att han angreps med sina egna konster, så att han varken kunde ta sig över bergen eller drabba samman med fienden, eftersom han var instängd av klippor. Han tänkte därför ut ett bländverk för ögonen med skräckinjagande syn för att gäcka fienden [I marginalen: Ett bländverk för ögonen] och beslöt att i början av natten i hemlighet rycka fram mot bergen. Den bedrägliga planens anordning var följande: Facklor, samlade överallt från fälten, och knippen av spön och torrt ris binds fast vid hornen på oxar, av vilka han drev många, tämda och otämda, bland det övriga bytet från landsbygden. [I marginalen: Låtsad anordning] Ungefär två tusen oxar gjordes i ordning, och Hasdrubal fick i uppdrag att vid nattens första mörker driva denna hjord med tända horn mot bergen, helst, om han kunde, över de pass som fienden höll besatta. [I marginalen: 2000 oxar] Vid första mörkret bröt man under tystnad upp lägret, och oxarna drevs ett stycke före fälttecknen; när man kom till bergens fot och de trånga vägarna, [I marginalen: Lägret bryts upp] gavs genast signalen att hjordarna med tända horn skulle drivas uppför bergen mittemot; och själva skräcken för lågan som lyste från huvudet, och hettan som nu nådde ända in till det levande köttet, till hornens rot, drev oxarna som om de var eggade av raseri. [I marginalen: Oxarna drivs till lopp av eld] Genom detta plötsliga springande åt alla håll tycktes alla buskar runt omkring brinna, inte annorlunda än om skogarna och bergen stått i brand, och huvudenas oro, som underblåste lågan, gav intryck av människor som sprang omkring överallt. De som hade placerats för att hålla passen besatta trodde, när de såg eldarna på bergens toppar, att de var omringade och lämnade sin post, och sökte sig, där den väldiga lågan lyste fram, som den säkraste vägen, mot bergens högsta kammar; där stannade de, förstummade av det nya undret. Därefter, när det visade sig vara ett mänskligt bedrägeri, [I marginalen: Mänskligt bedrägeri] trodde de i sanning att det var ett försåt och störtade på flykt med mycket stort larm. [I marginalen: Hannibal vann genom list en bättre plats att strida på] Och genom dessa bländverk fick Hannibal en bättre plats och stred under gynnsammare förhållanden. ## Liber Undecimus, kap. 21 (s. 378) (maskinöversättning) Om att forsla kanoner och kulor, och om sättet att skjuta. KAP. 21. Med denna bild visas tämligen tydligt vilka påhitt och konster de nordiska folken, när de plågas av oförrätter, oförskräckt brukar använda mot fienderna för att främja striderna, vare sig på fälten eller på isen. Här ses åkdon (vehicula; så kallas nämligen vinter- eller isvagnar), avlånga, framtill kilformade eller uppåtböjda för större böjlighet och smidighet; deras bekvämlighet och fasthet är så stor att de, dragna av en eller flera hästar, klarar pucklar som möter på vägarna, eller isarnas uppsvällningar eller snöns små kullar, och bär mer last eller tyngd än fem eller sex hjulvagnar på jämnade och anlagda vägar. [I marginalen: Större tyngder forslas på isen] Likväl använder de på den hala isen och den upptrampade snön hellre en häst än två, för att de vid mötande vagnar på smala vägar skall kunna vika undan en smula; [I marginalen: Varför en häst för vagnen] ja, på grund av snöns höjd är de skyldiga (enligt en lag som stadgats vid straff) att välta hela åkdonet, och även tyngre vagnar. [I marginalen: Vägarnas lag] Men på isfärden möter, på grund av den oändliga vidden, ingen svårighet, utom ovissa sprickor i isarna, orsakade av den undre utdunstningens häftighet, liksom genom åskans kraft, på grund av bottnens fetma. Jag säger liksom genom åskans kraft, eftersom ett så starkt ljud och ett så fasansfullt böl hörs under isen över en lång sträcka här och där, som i sidorna av täta moln, [I marginalen: Ett häftigt ljud som uppstår på vattnets botten] att det med nödvändighet, liksom genom blixtarnas häftighet, uppstår en spricka på en, två, tre eller sex fot i bredd av den framdrivande utdunstningen och den ånga som väckts från botten. ## Liber Undecimus, kap. 22 (s. 379) (maskinöversättning) Ytterligare om samma sak, och om sättet att ta sig över sprickor i isarna. KAP. 22. För att resenärerna skall kunna ta sig över dessa sprickor tillpassar de genast med bilor och yxor hela isstycken som de har funnit vid sidan snett emot och lägger dem på plats, liksom stenar gjorda till broar. [I marginalen: Isbroar] Men om ett lastdjur genom en oförutsedd spricka har sjunkit ned i det vidsträckta mörkret, dras det genast upp med rep och smala trästycken, som alltid förs med, med resenärens vana smidighet. [I marginalen: Sättet att dra upp dem som fallit under isen] Men om människor (som ofta händer) har fallit ned mellan isarna, ihågkommer de, när de snart har dragits upp, sina hjälpare med tacksamt minne. Och de grips inte av skräck för att de genast fryser fast i kläderna av den omgivande kölden; genom rörelse och ständigt springande återställs nämligen värmen snabbare. I dessa åkdon forslas alltså vid tiden för striden på isen proviant, kulor, krut och annat som är nödvändigt för stridernas bruk mycket lätt av invånarna mot en fastställd arbetslön, [I marginalen: Krigsredskap forslas på isen] så som man om sommaren brukar göra med fartyg i samma havs- eller vattenvik, eller med hjulvagnar, genom körsvennernas eller sjömännens flit; ja, dessa åkdon, mångfaldigade i mycket stort antal, ställs som bröstvärn eller vallar mot själva fienderna (liksom vagnarna i kimbrerkrigen), [I marginalen: Vagnarna används som bröstvärn] och pilar från bågar eller från bössor skjuts mycket lätt från dem mot fienden, tills fienderna antingen, sedan fred har slutits, går sina vägar i ömsesidig endräkt, eller av fruktan för att isen skall smälta drar sig undan i alltför stor brådska, eller, om de framhärdar i sin envishet, sjunker ned som bly i de häftiga vattnen. [I marginalen: Naturens kraft tvingar till fred] ## Liber Undecimus, kap. 23 (s. 379–380) (maskinöversättning) Om att förhindra att vattnet fryser. KAP. 23. [I marginalen: Städerna belägras hårdare om vintern] De bäst befästa städerna och borgarna, som annars sommartid synes nästan oövervinneliga och otillgängliga, trycks vintertid, när alla oframkomliga och framkomliga platser är bundna av is, av en trång belägring. Därför visas på denna tavla hur de som är utsatta för sådana trångmål och faror befäster sig. [I marginalen: Sättet att befästa platser i kölden] När alltså offentlig eller enskild fientlighet hotar, är de inneslutna, om platserna ligger mitt i flod- eller sjövatten, mycket angelägna om att med bilor och hackor öppna isen i form av omgivande gravar, på åtminstone 24 eller 30 fots bredd, och dra isstyckena inåt, så att de, lämnade på isen, fryser fast i form av en vall när kölden och frosten tilltar; och när denna öppning är gjord häller de snart i fett av valar, sälar eller sjökalvar, och rör om och sprider ut det som hällts i, i tillräcklig och stor mängd, med stänger. [I marginalen: Sjökalvarnas fett förhindrar tillfrysning] Därav sker det att vattnet, behandlat på så sätt, berövar fienderna hoppet att komma närmare och vinna den länge åtrådda segern; [I marginalen: Fettet förhindrar tillfrysning] ja, ofta brukar det hända att de genom dumdristigt våg och framryckning kvävs och omkommer i isarnas vak förrän de får syn på eller når de belägrade eller dem som skall inneslutas i belägring; [I marginalen: Belägrarna drunknar] inte därför att isen själv är svag i den djupa sjön eller floden, utan därför att den djärve och hotfulle fienden kanske angriper på det ställe där isen själv är urgröpt och försvagad underifrån av bäckar som rinner ut från en sumpig strand. [I marginalen: Isen försvagas på detta sätt] ## Liber Undecimus, kap. 24 (s. 380–381) (maskinöversättning) Om detsamma, med utländska exempel. KAP. 24. Så sägs också, med L. Florus som vittne, romaren Minutius i det thrakiska kriget ha förlorat mycket många stridbara och tappra soldater. [I marginalen: Stridsplatsen måste särskilt aktas] Genom detta fall eller utgång, varom här är tal, visas dock klart med hur stor omsorg, på vilket sätt och med vilken skicklighet den plats ska bevakas, åt vilken all bedrövelse, skingring, olycka, mord, plundring och krigens alla slags olägenheter tycks beredas. Därför hjälper de inneslutna, eller de som ska inneslutas, varandra med aldrig avbruten möda. Men från motsatta sidan: den som de ser bland motståndarna vara särskilt klädd, i synnerhet i vit, röd eller blågrå kroppsbeklädnad, [I marginalen: Misstänkt klädsel] eller omgiven av flera tjänare, honom ansätter de med utsökta påfund, med kulor och spjut, framför alla och var och en, och uppeggar kamraterna med kraftigt rop att lägga hand eller pil på den som är så klädd eller sitter på en blek eller avvikande färgad häst. Vid ett sådant tecken sägs en gång, år 1519, den höggunstige fursten över goter och svear, Sten Sture den yngre, även kallad Svantesson, [I marginalen: Sten Sture omkom på en blek häst 1519] ha fallit på isen av ett bösskott, under allas sorg, medan han stred högst tappert; och detta inte genom isens bräcklighet utan genom förräderi av en dansk drabant, som han mer oförsiktigt än varsamt älskade och hedrade framför de övriga infödda; och ett exempel lämnades därmed åt eftervärlden att inte förtrösta på sådana väktare, av vilka (enligt Saxo, danernas historieskrivare) mycket många mycket lysande kungar hade blivit bedragna med tusentals svek, förrådda och grymt dödade; [I marginalen: Furstar omkommer oftast genom förräderi, inte genom isen] om dem skulle en särskild och väldig volym sanningsenligt kunna skrivas, [I marginalen: Förrädarnas volym] om någon trogen skribent hade ledighet jämte erfarenhet och ville utbreda sanningen mot så nedriga och inhemska lönnmördare och förrädare, såsom något har visats i föregående bok. [I marginalen: En god anförares plikt] Det hör dock till en god anförare att alltid handla kraftfullt, nämligen att ila omkring bland krigarna och kraftfullt uppmana dem att strida och kämpa skarpt, och att klandra andra som går fram långsamt och kanske tukta dem så att de skyndar sig, för att inte, när en enda är slö och lätt rubbad och tar till flykten, de övriga likt boskap ska falla i flykt [I marginalen: Många faller när en flyr] och i ett ögonblick beröva sig själva och sin herre segern och livet. ## Liber Undecimus, kap. 25 (s. 381–382) (maskinöversättning) Om ismurar. KAP. 25. Det finns dessutom ett annat befästningssätt som iakttagits, eller bör iakttas, vid belägring på is, [I marginalen: Isbefästning] nämligen detta: när en envis fiende, sedan hästarna skickats bort eller förlorats i vattnets djup, vill ta sig över öppningen i vattengraven, som fyllts med det nämnda fettet (för att den inte ska frysa), skjuter han, särskilt nattetid, så häftigt han kan, mycket långa bjälkar, förenade med ovanpå lagda bräder eller plankor på samma sätt som en bred stege, [I marginalen: Mycket långa bjälkar används som bro] genom vattnet mot de belägrade eller dem som ska belägras, i brådstörtat lopp, så att den tränger in i iskanten, som för att använda en fast bro. När motståndet med pilar och bössor inte förslår mot detta anfall på grund av fiendernas alltför stora brådska och vildhet, då gjuter de inneslutna vatten över murarna och vid sidan, och detta, som plötsligt ökar mer och mer med hjälp av den bistraste kylan, ses som speglar längs städernas mycket långa sträckning; [I marginalen: Ismurar] och liksom dessa murar har byggts av obeväpnade kvinnor, barn och ungdomar med mångfaldigade och framburna vattenkrukor och sammanfogats av vintern och isen, [I marginalen: Icke stridbara personer arbetar] så räds de inte heller, medan kylan varar, att med obruten styrka uthärda vilket kulskott som helst. Kvinnor räcker också, med kläderna uppdragna över knäna, fram krukor fulla med vatten mitt i det frusna vattnet. [I marginalen: Kvinnorna räcker fram krukor] Så tvingar nöden i trångmål om påfund att våga och försöka allt. [I marginalen: Nöden vågar allt] Men medan människor strider med varandra med sådana krigslister, kommer till sist den ena eller den andra parten, även när ny svårighet har uppstått, att nå det slut som Gud vill, om än genom en inte oblodig seger, [I marginalen: Blodig seger] som brukar vinnas med lika många troféer som likfärder, av en obesegrad skara omgiven av krigiska legioner [osäker tolkning]. Därför, med maskiner uppställda på isen, plågar de som står både utanför och innanför varandra i ömsesidig strid under ganska många dagar, veckor eller månader, [I marginalen: Ismaskiner] tills isen som ska smälta tvingar de otämjda belägrarna (om de vill rädda sitt eget liv) att ge sig av fortare än de annars kom flygande. [I marginalen: Den smältande isen påskyndar freden] Ett skådespel värt skratt, om någon i ett sådant fall hade tid att skratta och fann nöje i att betrakta en annans fara och vanära, särskilt när en större kamp måste upptas mot vattnet än mot vapnen; [I marginalen: Kamp mot vattnet] vilket också inses vara så mycket förskräckligare när det är för handen och tränger på, som de, när ett plötsligt oväder har uppstått och isen brustit, ses liksom sänkas ner i avgrunden, där man få dagar tidigare trodde att de likt triumferande segrare oavbrutet skulle angripa och tränga in. ## Liber Undecimus, kap. 26 (s. 382–383) (maskinöversättning) Om isvakter och nattvakter. KAP. 26. När de nordiska beväpnade krigarna, både ryttare och fotfolk, ska upprätthålla belägringen av borgar, städer och fästen på fält eller vatten som stelnat av mycket fast is, iakttar de noga vakterna under den mycket långa natten på nästan 20 timmar, [I marginalen: Nätter på 20 timmar] delad i mitten, och byter väktare [I marginalen: Lägrets väktare byts vid midnatt] inte med horn eller små klockor, så att de som låter dem ljuda skulle tyckas slumra, utan med hemliga tecken som hålls inne, så att de av svarsordet kan förstå varifrån och vilka de är som om natten närmar sig från annat håll; [I marginalen: Militärt lösen (tessera)] och den som kanske genom glömska har förlorat detta ordtecken [I marginalen: Loësn] förtjänar att dömas till döden eller till förlust av alla sina ägodelar, inte annorlunda än en förrädare, av fursten (om den militära rätten ska tillämpas) [osäker tolkning]; vilket inträffar så ytterst sällan att det kommer att räknas som ett järtecken om någon beskylls för sådan försumlighet. [I marginalen: Förrädare är skadligare i mörkret] Lägrets väktare måste nämligen alltid vara ytterst vaksamma, på grund av förrädare, som skadar farligare i mörkret än någon hur bister köld som helst, vid vilken de är vana, men inte vid förrädare, som de avskyr. [I marginalen: Hästarnas otålighet] Men större kraft ligger i hästarnas otålighet på grund av kölden, varigenom ett gnissel ständigt förorsakas när fötterna slår mot isen, varav ett högre ljud uppstår; [I marginalen: Sömnlösa vakter] då bär de i kölden beväpnade ryttare, också klädda i pälsar, fastän dessa genom vaksamma och sömnlösa män bevakar den anförtrodda posten; och detta desto flitigare och försiktigare ju mer natten framskrider mot gryningen, [I marginalen: Större försåt måste aktas i gryningen] kring vilken häftigare överfall brukar begås, medan människornas krafter binds av dvala och tyngre sömn; och då är lönnlurarna mer uppmärksamma än vid alla andra tider, liksom efter fastställda artiklar. [I marginalen: Gideon segrade i gryningen] Hur den mycket tappre Gideon ofta övervann sådana före dagningen framgår klart av de heliga berättelserna. ## Liber Undecimus, kap. 27 (s. 383–384) (maskinöversättning) Om lyckosammare morgonstrider. KAP. 27. Det är alltså de tappraste krigarnas sed att rida ut i gryningen eller strida till sjöss med flottan, och inte frukta vare sig hagel, dimmor, rimfrost, snö, köld eller fiendens övergrepp; [I marginalen: De stridandes hinder måste övervinnas] och att detta, inte bara av kärlek till fursten utan av tävlan med tappra män, uthärda allt hårt och med ed fastställa och bekräfta att de inte av någon fruktan ska överge sin plats, med tillagt straff. [I marginalen: Straff för dem som lämnar striden] Om en ryttare har gått därifrån, berövas han inte bara vapen och häst, utan också sitt lagliga rykte, sin ära och sitt anseende för trohet, ja, sedan omständigheterna vägts, straffas han med ett mycket strängt straff. Om en fotsoldat gör det, tuktas han med ett visst antal slag inför allas åsyn, [I marginalen: Fotfolk] medan straffet med ständig vanära ändå består för båda, liksom ett outplånligt ärr. Vid detta ställe om det militära straffet skulle Justinus, i bok 32, inte olämpligt kunna kallas in för att intyga det på följande sätt: "Även dakerna är getarnas avkomma; [I marginalen: Dakerna är getarnas avkomma] när de hade stridit illa under kung Orodes mot basternerna, tvingades de, som straff för sin slöhet, när de skulle sova, på kungens befallning lägga huvudet där fötterna skulle vara, och utföra åt sina hustrur de tjänster som brukade utföras åt dem själva. [I marginalen: Vanärande straff] Och detta ändrades inte förrän de genom tapperhet hade utplånat denna vanära som de ådragit sig i kriget." Så långt han. Men om någon genom att strida mycket tappert eller mycket ståndaktigt hålla sin post har blivit varaktigt försvagad av köldskada, då anvisas åt var och en, efter beskaffenheten av hans rang och släkt, ett frikostigt understöd ur statskassan (fiscus), efter den gamla krigstjänstens sed, varmed han ska kunna leva mycket bekvämt för den återstående tiden; [I marginalen: Segrarnas belöningar] [I marginalen: Furstens frikostighet] och detta utökas välvilligt genom furstens frikostighet. Som botemedel för en kropp som skadats av kölden använder de dock ett särskilt läkemedel, [I marginalen: Ett läkemedel att lägga märke till] nämligen aska av bränt harskinn, varmed fötternas skada mycket väl smörjs när den läggs på; om detta ska också något sägas nedan om de nordiska folkens enklare läkemedel. ## Liber Undecimus, kap. 28 (s. 384) (maskinöversättning) Om utländska exempel på veklingar i kölden. KAP. 28. [I marginalen: L. Lucullus] Plutarchos försäkrar i L. Lucullus levnadsteckning att denne, sedan parterna, barbarerna, besegrats, var så upplyftad av en så stor seger att han höjde sitt sinne till att helt kuva de övriga barbarerna som förmätet gjorde uppror mot eller motsatte sig hans välde. Men det var då hösttid och dagjämning, och, sedan allas hopp gäckats, föll fortare än väntat ytterst kall köld från himlen, allt begravdes under snö, och när luften någon gång var klar, gjorde än kölden, än rimfrosten människokropparna stela. [I marginalen: Hinder för att fullfölja krig] Mycket svårt var det för hästarna att dricka ur floderna på grund av den yttersta kylan, mycket svår var övergången över dem, eftersom, när vattnen frusit till is, själva isen, bruten av tyngden hos dem som gick över, med sin skärpa blodade hästarnas skenben och senor. Vidare gjorde skogiga och trånga vägar, en jord som flödade av fukt, snön som föll från himlen och själva det bittra nattlägret på mycket blöta platser krigstjänsten mycket svår och nästan outhärdlig. [I marginalen: Soldatuppror] Därav hände att soldaterna, som på grund av vägens hårdhet bad om lov att ge sig av och inte fick det, började knorra, beskylla anföraren för grymhet och fylla allt med mycket fientliga ord och fult tumult, och de upphörde inte med upproret när fursten ödmjukt bad dem, inte ens när han grät inför dem. [I marginalen: Fursten grät] Men mer av blygsel än av tapperhet och trohet följde de honom, sedan överenskommelser gjorts, för att åse hans undergång. [I marginalen: Många tjänar av blygsel, inte av tapperhet] Caesar själv försäkrar också att han ofta erfarit en liknande svårighet i vinterkrig, så att han, fastän den mest lysande seger frivilligt hade log mot hans krafter och skicklighet, [I marginalen: Caesar] på intet sätt förmådde förmå soldaterna, på grund av en kanske lätt köld, att tillsammans med honom hugga ner fienden. [I marginalen: Soldater veklingar på grund av köld] Inte heller var det alltid möjligt att möta fienderna på vattnet med den driftighet som han ofta ville; vilket också Prokopios och Herodotos jämte flera andra intygar, nämligen att veklingar till soldater har sagt [I marginalen: Veklige soldater] att man på intet sätt borde strida samtidigt mot fienden och mot elementen, nämligen vattnet, kölden, ovädret och liknande. Hur lättsinnigt och omanligt vore inte detta klagomål, om det i de nordiska rikena inte genast tillrättavisades utifrån många av de anförda exemplen? [I marginalen: Nordiska krig när sig av omätlig köld] Ja, ju skarpare kölden är, desto strängare förs och fortsätts striderna. ## Liber Undecimus, kap. 29 (s. 384–385) (maskinöversättning) Om anfall mot borgar som befästs på isen. KAP. 29. Det finns också ett annat sätt att strida på isen, mycket vanligt och brukligt i Norden. [I marginalen: Vintern ger belägringen tillträde] Där ett fientligt angrepp sommartid inte kan försökas på grund av vattnens djup, erbjuds till sist, när en omätlig köld har uppstått och isen frusit, ett mycket lätt tillträde för dem som vill ta hämnd på grymma fogdars (præfecti) borgar, så att de kan anlägga läger eller befästningar på den mycket hala isen; varvid pilar skjuts mot borgen och fienden inte slappare [I marginalen: Pilar skjuts som skurar] än om fasta förskansningar stod på ett mycket fast fält. Men där borgen ligger på en ö, ses den, sedan maskiner förts fram, anfallas utan avbrott av en fyrkantig slagordning; och belägrarna gör desto skarpare framsteg ju mer enade och endräktiga de är, nämligen av ett och samma folks sed och med ömsesidig uppmuntran, [I marginalen: Enhet i språk och seder har övertaget] något som en här, samlad av olika slags människor, som ännu inte känner varandra vare sig till språk eller levnadssätt och där den ene misstror den andre, är oduglig att åstadkomma; ty därav uppstår oenighet, som visar sig i ett låtsat anfall eller öppen flykt eller förräderi, [I marginalen: En här med olika språk drar oftast bort utan ära] särskilt eftersom sådana främmande soldater (som sagts i förra kapitlet), otåliga mot kölden, inte är så vana att de förmår gå fram eller springa till för att strida på avstånd eller på nära håll. Ty helt annat är förhållandet att strida på is eller snö (som också ska visas på annat ställe) än på berg, fält, i skogar, dalar eller på sand. [I marginalen: Detta må stridsledaren lägga märke till] Striden på isen ska föras i ullskor, inte i pälsar eller insmort läder. [I marginalen: Ett ovanligt stridssätt] [osäker tolkning] Ty köldens kraft förvandlar genast allt som är fettigt till ishalka. Det är dock de beväpnades sed att förse sig med fotanglar (tribuli), eller trekantiga järn, eller en tredelad pigg, för fastare lopp eller fäste. [I marginalen: Strid på isen] Somliga åter skapar, när en drabbning eller ett överfall är planerat, genom att i nattens tysta mitt strö ut aska vida omkring på isen, en mycket säker plats att stå och löpa på i striden. [I marginalen: Användning av fotanglar] [I marginalen: Aska gör isen fast] ## Liber Undecimus, kap. 30 (s. 385–387) (maskinöversättning) Om anfall mot fiendernas fastfrusna fartyg. KAP. 30. Det händer ofta vid Götiska havets kuster att fientliga fartyg, som har både skärformade liar och änterhakar och andra förskräckliga befästningar och skadliga redskap, efter att länge ha plågats av motvind, när en plötslig frost kommer över dem, mycket hårt infrusna i isens trånga grepp spänns fast liksom inom murar, [I marginalen: Fartygen fastnar i isen som i en mur] och varken kan ta sig loss eller söka, vänta på eller nå undsättning från andra sidan havet, och inte heller ta emot de förbundna fartyg som bär förnödenheter och av samma orsak är instängda av ovädren. Därför, betvingade av dessa eller liknande svårigheter, särskilt bristen på ved i den hårdaste vintern, ger de sig, när den dödliga nöden tränger på, eller råkar ut för en alldeles överhängande död. [I marginalen: Dödlig rådvillhet] Men eftersom deras förbrytelses gräslighet står i vägen (ty bland de omkringboende folken hade de rasat med mord, plundring och grymheter utöver mänsklig sed), tar de ofta sin tillflykt till livets yttersta botemedel och söker med outtröttlig möda mitt i mörkret bryta sönder isen, [I marginalen: Den uppbrutna isen ger fienderna en utväg] för att de kanske, när isen huggits upp över en sträcka av fyra eller tio eller flera tyska mil, ska kunna undkomma till det öppna havet. Under tiden står de dock, medan pilarna från invånarna som kommer (för att besegra och plundra dem) skjuts liksom skurar högt genom luften mot deras fartyg och faller ner, [I marginalen: Pilar som skjuts genom luften är skadligare] liksom övergivna i fara att dödas; ja, de som för det mesta dött av köldens fasa sänks, eftersom de inte kan begravas i jord, av kamraternas hand, inneslutna i en kista, ner i vattnet genom ett hål i isen; [I marginalen: Begravning i isen] eller, om de är adelsmän eller män utmärkta av annat anseende, förvaras de utan fasa för stank, frusna liksom gröna stockar till stenens hårdhet, [I marginalen: Lik utan stank] av kamraterna som undkommer faran, för en hederligare grav, för att de inte ska bli kvar i fientligt land. Men om de, sedan stillestånd begärts och erhållits, begär att få lägga sina lik i vigd jord, förvägras det dem aldrig; ja, landets adelsmän och förnämare invånare är närvarande vid deras hedersamma begravning; [I marginalen: Döda fiender hedras] vilket också iakttas med tämligen stor ceremoni efter fältslag i fientligt land, såsom ett nyare exempel finns om en viss mycket mäktig riddare (eques auratus), herr Åke Hansson, västgöte, [I marginalen: Riddaren Åke Hansson] som år 1510 i Skåne stred inte särskilt lyckosamt och genomborrades av en lans av en gammal dansk bekant till honom; han jordfästes på det hederligaste, sedan hela landets adel skyndat dit. Att människor dör av frost tycks Vincentius i Speculum historiale, bok 27, kap. 127, intyga som något av naturens kraft, och han säger: Det är inte underligt, inte heller att isgroparna är så dystra att se att de förskräcker dem som ser på i det runtom infrusna fartyget; men underligare är att mycket mäktiga fartyg, då naturen triumferar, blir byte för obeväpnade bönder, [I marginalen: Naturen triumferar] när intet botemedel återstår utom flykt, som överallt förvägras på grund av den mycket hårt frusna isen; [I marginalen: Flykt förvägras på det frusna havet] och kanske skulle, om det inte så tilläts genom Guds rättvisa dom, allt trampas ner och intas av rövarna, medan segrarna genom onda framgångar skulle bli skrytsamma, övermodiga och i all grymhet outhärdliga och ytterst grymma. [I marginalen: Skrytsamma och övermodiga segrare] Därför sätts det så skarpt motstånd mot dessa rövare i alla vatten och länder, särskilt på grund av deras förbrytelses gräslighet, som naturen själv hämnas; den avskyr också denna grymhet hos de seglande rövarna, [I marginalen: Naturen avskyr och straffar förbrytare] som ofta dör av hunger och köld, så att de aldrig mer kan visa sig någonstans. ## Liber Undecimus, kap. 31 (s. 387–388) (maskinöversättning) Om straff åt otrogna tjänare som utdelas med fruset vatten. KAP. 31. [I marginalen: Paulus Jovius] Paulus Jovius, biskop av Nocera, en nyfiken utforskare och skildrare av främmande länder, menade att det skulle vara ett mycket svårt straff för tjuvar, rövare och liknande illgärningsmän att de, när kallt vatten släpps droppvis över deras nackar, liksom under hårdare tortyr skulle bekänna de brott de begått. Så intygar han nämligen i sin Sarmatia: [I marginalen: Jovius ord] "Tjuvar, mördare och rövare förhör moskoviterna under tortyr på det sättet att de låter iskallt vatten droppa sakta från höjden över huvudet; och detta håller de för en outhärdlig tortyr." Så långt han. Men i själva verket blev den gode prelaten antingen på skämt underrättad i Rom av ett listigt sändebud från moskoviternas furste, kallad Demetrius, [I marginalen: Demetrius, moskoviternas sändebud] på Clemens VII:s tid, eller också förstod han, upptagen av andra mer intressanta ting, inte till fullo denne, som inte helt återgav sitt fäderneslands seder, nämligen att detta skulle räknas som en förskräcklig tortyr hos detta mycket hårda folk, som, när lågor och sträckbänk används, knappt rubbas det allra minsta till att uppenbara sina gärningar. Dessa moskoviter övertrumfas dock i härdighet av svear och goter, som endast på nyårsdagen (Calendae Ianuarii) utdelar dessa straff åt upproriska, oregerliga och oförskämda, [I marginalen: Svear och goter är ytterst härdade] särskilt av det skälet att de som inte har följt och stannat hos sina furstar och herrar när dessa under Kristi heliga födelsefest gick fram, först om natten, sedan om dagen, ja, också var och en som inte har gjort detsamma i något privat hus eller hushåll, eller som har begått skamliga ord och förargelseväckande gärningar – dessa förs av kamrater, vittnen, anklagare och domare under ljudligt larm av mässing och trummor i långt tåg ut till de frusna vattnen, och sedan de fallit på knä, med blottad nacke och ansiktet framåtböjt, tryckta ner på knäna, överöser man dem droppvis med iskallt vatten under allas bifall. [I marginalen: Vatten som släpps droppvis] Men åt dem som man har beslutat att snabbt ge ett förkortat straff (sedan bättring för förseelserna lovats) beviljas den nåden att de på en gång, med hela huvudet blottat, helt överöses med en kruka av rätt storlek och mått. [I marginalen: En hel kruka hälls ut i nåd] [I marginalen: Etiopier] Endast etiopierna gruvar sig för detta straff på grund av sin hjässas alltför stora nakenhet. Fastän de sällan kommer till de nordiska trakterna, kommer de dock bland de hjälptrupper som sänts av Frankrikes kung till danernas kung för att anfalla Sverige och Götaland; [I marginalen: Etiopiers och daners begravning] och när dessa etiopier liksom danerna för det mesta strider olyckligt, åläggs dem inte kallt vatten utan hård fångenskap och oundviklig begravning. ## Liber Undecimus, kap. 32 (s. 388–389) (maskinöversättning) Om samma straff. KAP. 32. Det finns också ett annat sätt, som förfäderna har fastställt för motsträviga och envisa under all annan vintertid, nämligen att, sedan hål huggits i isen 20 eller 30 fot från varandra, [I marginalen: Straff under isen] de bundna med ett rep under armarna sänks ner under isen genom det ena hålet och dras med det andra repet, som spänts ut, till den andra öppningen i isen. Om detta har skett snabbt, tackar de vännerna för att de raskt och troget har klarat av deras sak; [I marginalen: Tack ges för ett påskyndat straff] men om det har dragits ut mer på tiden (så som kanske förskyllningarna hos ett envisare sinne krävde), då erfar den som dragits upp att han har haft stränga granskare och gynnare, eftersom han var i svår fara att kvävas. [I marginalen: Kvävningsfara] Att detta ses ske så smidigt på isen, som är hal som en spegel, är inte att undra på, ty de använder trekantiga järnhakar fästa vid skorna eller kängorna, med säkerhet, inte bara för denna utan för vilken handling som helst som ska utföras på isen (såsom ovan har sagts om krigen och nedan ska sägas om fisket på isen). [I marginalen: Botemedel mot ishalka] Hos de schismatiska moskoviterna räknas dock denna nedsänkning i vattnet som en religiös handling, ty de döper efter sin rit sina små barn genom att sänka ner dem under den genomborrade isen; [I marginalen: Dopriten hos moskoviterna] och om dessa förs långt bort under isen av flodens strida flöde, anser de att de genast ska flyga upp till de himmelska. ## Liber Undecimus, kap. 33 (s. 389–390) (maskinöversättning) Om stegar som ska resas över vattnet vid belägring. KAP. 33. Fastän rubriken med sin bild synes i sig innefatta en stor förklaring, torde ändå något ytterligare behöva tilläggas för att det ska framstå tydligare. De nordiska krigarna, särskilt svear och goter, brukar i stillastående gravar, vatten eller åar som flyter i stillare tystnad kring borgar och murar sätta samman flottar eller bräder på långa granbjälkar och, med vissa rep och järnhjul likt stålbågar, liksom med ett hemligt drag i tätt mörker och på flera mer sluttande ställen resa stegar, [I marginalen: Stegar fästa vid flottar] och vid ett gott tillfälle, tyst och mycket snabbt, medan ingen försvarare ger akt eller medan han slumrar, stiga upp och i så stort antal mycket snabbt förena sig, att de, medan kamraterna här och där med liknande skicklighet stiger upp på murarna steg för steg och löper samman, [I marginalen: De som stiger upp på stegarna] gör ett inbrott mot alla som möter dem, för att med våld öppna portarna och hålla dem tills hela hären, eller dess starkare del, med trängande anfall förmår ta sig in. [I marginalen: Sätt att inta borgar] Och fastän de med mer förmätet än förutseende våghalsighet ibland har gjort detta ostraffat, och gör det med bibehållen dumdristighet, bedras de dock oftast när de närmar sig portarna, då ett enkelt eller dubbelt järnbeslaget galler eller järngaller hänger ner över dem från ett högre ställe, [I marginalen: Järngaller som hänger ner över portarna] så att det ena eller det andra, mycket lätt utlöst till fall, krossar de förmätna portbrytarna helt eller delvis, eller utestänger dem, sargade av sår, för att dödas till uppenbart åtlöje. På liknande sätt brukar det också gå för dem som stiger upp på murar av bräder, [I marginalen: Murar av bräder] att de, när de tror sig (medan vakten låtsas sova) vara placerade på en säker post, störtar ner i ett enda fall för att omkomma, sedan de nedre fästena brutits genom vakternas omsorg. Och när de i ett sådant fall har hejdat sig från det planerade anfallet, dödas de av pilar som skjuts efter deras ryggar, eller också glider de, sargade och sårade, med största svårighet tillbaka till lägret. ## Liber Undecimus, kap. 34 (s. 390–391) (maskinöversättning) Om eldsprutande stegar eller slungor. KAP. 34. Detta krigsredskap synes tämligen förskräckligt och ovanligt, och det skulle bli förskräckligare om var och en av dess hemligheter förklarades: för vilken plats och tid, på vilket sätt, när och var det skulle användas. [I marginalen: Mycket lockar men är inte tillåtet] Men eftersom det finns mycket som, även om det är tillåtet, inte kan, passar sig eller gagnar att uppenbaras, förbigår jag här med vilja att utlägga det onda [osäker tolkning], för att det inte ska bli fördärvligt eller skadligt för någon; och jag anser det nog att det hos goter och svear finns sådana krigsmaskiner (tormenta), med vilka en grym fiende som närmar sig kan hållas borta eller så förödmjukas att han lär sig att hellre leva stillsammare hemma än att kränka en annans frihet. Det finns också [I marginalen: Ett slags krigsmaskin] ett annat slags krigsmaskin, långt äldre, upphängd i mitten likt en våg mellan två höga och resta bjälkar; dess ena del, bunden vid marken eller nertill, har en pung av två eller tre oxhudar och snören, anpassad likt en kastslunga av läder; när denna fyllts med ruttna kadaver, nämligen av hästar eller hundar, [I marginalen: Ruttna kadaver kastas in i borgar] eller med stenar eller järnkulor, och fästena lösts, slungar den andra delen, vid vilken en omätlig tyngd är bunden, den med våldsammaste kraft genom luften mot det utsedda stället i borgen eller staden vid belägring. [I marginalen: Blida] Och detta redskap kallas på götiskt folkspråk Blida, liksom ett namn på glädje genom sin motsats, eftersom det jagar skräck och undergång i alla. Blid betyder glad, men minst av allt i detta fall. Det finns en gammal berättelse att framför staden Kalmar i södra Götaland [I marginalen: En gumma som slungats genom luften hittades oskadd] en viss gumma lade sig i en sådan pung för att vila och oförsiktigt med sin käpp löste fästet och därför slungades genom luften, så att hon föll ner i en nyss samlad stack hö och togs emot oskadd i den fientliga staden; och sedan bevarades hon i flera år som ett under för de andra som ville se henne. Men om dessa eldsprutande slungor har något visats mer utförligt i föregående bok. ## Liber Undecimus, kap. 35 (s. 391–392) (maskinöversättning) Om hästkapplöpning om en mantel eller ett pris. KAP. 35. Vad rubriken och den bifogade bilden vill säga visas tillräckligt utan vidare förklaring. [I marginalen: Åkdon] När åkdonen (ty så kallar folket vintervagnar eller kärror) är fyllda med flera människor, och endast en häst är förspänd, sätter människorna i gång ett mycket häftigt lopp på 5 eller 6 italienska mil, [I marginalen: Mycket snabbt lopp på isen] så att de synes inte springa utan flyga mycket snabbt, särskilt eftersom hästarna är försedda med mycket skarpa hakar och järnbroddar i hovarna. [I marginalen: Hästarnas hovar skodda med järn] Priset (bravium) åter (som visats i första boken om ett liknande lopp av människor) bestäms till en klädnad eller den besegrade hästen, eller ett visst mått salt eller utsädesspannmål, som ska betalas genast eller inom en viss tid; den som är förpliktad blir aldrig fri förrän han har betalat. ## Liber Undecimus, kap. 36 (s. 392–393) (maskinöversättning) Om vildåsnor eller älgar som springer på snöig is. KAP. 36. [I marginalen: Vildåsnornas lopp] Vildåsnornas (onagri), eller älgarnas, mycket häftiga lopp på snöig is förekommer också hos de nordliga svearna, särskilt bortom kungastaden Stockholm mot de övre delarna av Norden. Längre ner mot den södra trakten åter används de inte, fastän de finns i stor mängd i de vidsträckta skogarna, på grund av ett kungligt påbud, [I marginalen: Kungligt påbud att resande inte ska använda vildåsnornas lopp, och varför?] nämligen för att inte förrädare ska använda deras snabbhet i löpandet (som vida överträffar alla hästars hastighet) till att så snabbt som möjligt uppenbara rikets hemligheter för fienderna. Detta djur är nämligen mycket uthålligt mot hunger, törst och möda, så att det dag och natt förmår springa omätliga sträckor om tvåhundra italienska mil utan föda. Detta djurs övriga egenskaper ska denna bok visa nedan om djuren. ## Liber Undecimus, kap. 37 (s. 393–394) (maskinöversättning) Om renar som springer i snön. KAP. 37. Det finns också en stor mängd av ett annat slags renar i de nordliga trakterna; [I marginalen: Tämjda renar] de används inte bara för att dra vagnar (som ska visas nedan om djuren) utan också för att dra lastslädar över snöns toppar. Och även dessa renar (rangiferi, så kallade efter dragredskapen) förbjuds genom rikets påbud att på något sätt göra tjänst åt dem som bor i de södra delarna. [I marginalen: Ett påbud likt det föregående] De är nämligen, liksom vildåsnorna, av underbar snabbhet i att på kort tid tillryggalägga en lång och svår väg. [I marginalen: Åkdonens form] Deras åkdon åter skiljer sig från andras former, eftersom de framtill är kilformade likt skor för att tränga igenom snön, liksom havsfartyg för att klyva böljor och vågor. ## Liber Undecimus, kap. 38 (s. 394) (maskinöversättning) Om hur fiender kvävs i snöiga dalar. KAP. 38. Eftersom det i de föregående första böckerna har visats till fullo hur omätliga snömassor under hela vintern och en stor del av våren och hösten täcker de nordiska rikenas fält, [I marginalen: Snömassor likt berg] så att de tycks delvis jämna ut både berg och kullar, kan därför följden i den föreliggande bilden lättare visas. När alltså svear och goter, provocerade av svåra oförrätter, tvingas ta upp en vinterkamp [I marginalen: Vinterkamp] mot tyskar, daner eller moskoviter, utforskar de på alla sätt den fientliga hären, med hur stor ryttar- eller fotfolksstyrka den är utrustad; och när de har fått veta att fienderna kommer med utmärkta och stora hästar, till största delen bepansrade, med nästan oövervinnligt antal och utrustning, för att med sina krafter slå ner allt motstånd, går invånarna man för man ut emot dem, inte så mycket beväpnade som modiga, [I marginalen: Beväpnade och modiga invånare gör motstånd mot fienderna] särskilt för att döda och plundra så grymma fiender, utnötta av drabbningar med krafterna och terrängen. Ty de vet av säker erfarenhet att en sådan fiende inte ska övervinnas med svårighet eller ängslan, eftersom han, insnärjd och gäckad av den tunga rustningens många hinder bland djup snö, mörka skogar, dolda branter och djup av snö och is, [I marginalen: Ryttarnas hinder] nödvändigtvis måste falla när naturen tränger på, även om ingen motståndare, någon fäderneslandets försvarare, stod i vägen; och detta händer samma fiender desto fortare ju veklare de är uppfödda och ju okunnigare de är om platserna och farorna, [I marginalen: De som inte känner terrängen faller fortare] medan de nordiska folken själva, vana vid himlens och jordens oblida, inte fruktar att drabba samman genom berg och väglösa trakter mitt i den grymma vintern, när snön är tät, eller med fiender som möter dem; varför de också, när kriget hotar, genom låtsad flykt [I marginalen: Låtsad flykt] leder de högmodiga fienderna antingen till snöiga platser, [I marginalen: Snödjup] där de, sänkta av vapnens tyngd liksom i ett gyttjigt djup, likt vilddjur som snärjts i nät dödas av obeväpnade bönder, eller till kärr, dammar, sjöar och åar, på grund av vattnet som döljer sig under snön, så att de genom fallet genast störtar ner för att drunkna. Den synes visserligen fast på ytan [osäker tolkning], [I marginalen: Snö som synes fast medför fara] men under är den genom flodernas hemliga gnagande så svag att den knappt kan bära en varg, än mindre en människa och allra minst en beväpnad. Må alltså fienden se till hur olyckligt han förmäter sig att strida mot elementen. ## Liber Undecimus, kap. 39 (s. 395–396) (maskinöversättning) Om snöbollar som pressas in i hästarnas hovar. KAP. 39. Det finns dessutom för fientliga ryttare ett annat skådespel, eller en annan fara, som oundvikligen måste fruktas, [I marginalen: Snöbollar under fötterna på hästar som faller] nämligen att det på hästarnas skodda hovar, på grund av kölden som förenat sig med snön, när vatten kommer till nedifrån eller rimfrost uppifrån, snabbt bildas snöbollar i form av klot, ända upp till storleken av ett barnhuvud, och de fastnar så rundade och frusna att det är omöjligt att ryttaren inte faller av djuret eller med det, för att dödas [I marginalen: Ryttaren faller för att dödas] eller tas till fånga. Han kan nämligen inte göra ett fjärde eller sjätte språng, rakt eller snett, på grund av snöbollarna som fastnar vid fötterna, utan att genast falla; och ju mer han sporrar hästen för att den ska springa eller hoppa, desto snabbare påskyndar han sitt öde, [I marginalen: En sporrad häst faller fortare] så att han plötsligt faller och, bruten i kroppen, dör eller går över till ett annat elände, kanske värre än döden. Sådan frysning av bollar brukar inträffa utan åtskillnad för alla överallt på fält och vägar vintertid, [I marginalen: Bollarnas frysning] när sydanvinden gör snön ljummare, så att den fortare fryser fast vid djurens fötter och ryttaren faller. Men de som strider för fäderneslandets försvar tar vid själva anfallet helt av järnen under hästarnas fötter, [I marginalen: Oskodda hästar är säkrare] så att de, när snöbollarna inte fastnar, kan rusa raskare mot fienden; denne vågar inte använda denna fördel och säkerhet, eftersom de inte har någon tillflykt, så som rikets invånare har en plats och vänner. Inte mindre fara hotar samma fiender när de tvingas stiga upp eller ner för dalars och bergs sidor, som är överdragna med hal is som glänser likt en spegel, utan att de dessutom råkar ut för en ännu större kollision, särskilt när sådan is är täckt av mycket tunn snö, [I marginalen: Fara under isen] eller när snön, sammanpressad av vindarnas själva kraft, tillsluter pass och branter och jämnar ut gap och djupa hålor likt en slätt; i dessa faller tyskar och daner, eller moskoviter, som inte känner trakten, i brådstörtat lopp och förenas i lika olycka och adel [osäker tolkning]; ja, också mycket många ytterst krigiska soldater, som på andra ställen har skakat världen med mord och lågor, nedgörs där mycket lätt i snön. [I marginalen: De tappraste soldater övervinns av naturens välde] Så hålls de genom himlens stränghet och elementens hårdhet, utan invånarnas skräckfyllda ängslan, borta från att vidare bära vapen mot landet. Det finns också en annan undergång som hotar fienderna i mycket täta skogar, [I marginalen: Fiendernas undergång] där de ansätts, de själva och djuren, av snö som faller ner i stor massa från trädens grenar, så som ovan har sagts om den lilla snömassa som rörts av en liten sparv från ett högt berg och som genom sin tillväxt förkrossar den stad eller by som ligger nedanför. ## Liber Undecimus, kap. 40 (s. 396–397) (maskinöversättning) Om fördelningen av bytet. KAP. 40. [I marginalen: Slag av krig] Till sist, sedan så många slags krig till lands, till sjöss, i kärr, på is och i snö (som har setts i de närmaste kapitlen) har förts till slut med vilken lycka som helst, fördelas de största och dyrbara byten som vunnits inför allas åsyn efter krigisk sed och lag. [I marginalen: Byten av ting] Men för att de ska göra detta rättvisare svär de, över en spänd armborstbåge med en pil pålagd och hållen framför deras hjärta, [I marginalen: Edernas beskaffenhet] så att de inte ska kunna anklagas för att ha undanhållit något, vid liv och död (såsom ovan sagts) genom kortsvärdet och vinden (vilket de uttolkar genom dessa vapen), [I marginalen: Edernas uttolkning] att de inte säger någon lögn eller svekfullt behåller något. [I marginalen: Fördelningen av bytet] Därför brukar det iakttas att krigslönen före all fördelning av bytet ges åt dem som tappert och raskt har vunnit segern. Så brukar också åt de sårade, som obotligt sårats för staten, [I marginalen: Sårade för staten] och dessutom åt anförarna, kaptenerna, förste centurionerna, fanbärarna och pipblåsarna [I marginalen: Anförare] (med uteslutande av rymmare och fyllbultar) [I marginalen: Rymmare utesluts] av billighet ges mycket mer än åt de övriga. Bland de övriga, där lika fara, möda, vaksamhet, djärvhet och liknande finns, blir fördelningen av bytet lika. [I marginalen: Likhet i faror] Men krigsmaskinerna och kungarnas och hertigarnas prydnader tillfaller fursten själv och krigets herre, [I marginalen: Krigsmaskiner] jämte deras hustrur och döttrar; om skyddet för deras kyskhet hyser man en flitigare och hederligare omsorg, så att ingen, vid dödsstraff och förverkande av alla ägodelar, tillfogar dem våld eller ett försök av orätta lustar. [I marginalen: Ingen må kränka fångna förnäma kvinnor] I ett sådant fall försäkrar också dansken Saxo att kung Frotho stiftade en lag av följande lydelse: [I marginalen: Lag mot våldtäktsmän] "Om någon vågade söka en jungfrus vanärande med våld, skulle han straffas med att kroppsdelar skars av, eller annars sona samlagets oförrätt med tusen talenter." Men om det har behagat fursten att av nyttiga och hederliga skäl ingå ett lagligt äktenskap med en tillfångatagen jungfru, [I marginalen: Lagligt äktenskap tillåts] vunnet efter gammal sed mildare än genom rov, ska det i alla fall vara honom tillåtet, såsom för goternas kung Athaulf, [I marginalen: Placidia, kejsarens dotter] som förde bort Galla Placidia, kejsar Theodosius dotter med en annan hustru, som fånge från Rom; henne förenade han dock, på grund av hennes börds ädelhet, hennes skönhet och hennes obefläckade kyskhet, med sig i äktenskap vid Forum Cornelii, och genom hennes kloka råd styrde han allt mycket måttfullt. [I marginalen: Mycket kloka råd, kvinnor] Inte heller får man förbigå Totila, denne kungs föregångare, som, sedan Neapel efter en tvåårig belägring hade besegrats, genom befallning förbjöd att någon av hans män, vid dödsstraff, skulle kränka jungfrurs eller hustrurs kyskhet eller ofreda dem som flydde till platser helgade åt Gud. Om denna befallning av goternas kung Totila, att kyskheten inte skulle kränkas, må man se Johannes Magnus, ärkebiskop av Uppsalas, historia, fol. 425. ## Liber Undecimus, kap. 41 (s. 397–398) (maskinöversättning) Om stillestånd och om att sluta fred. KAP. 41. Även om krigets ledning och fredens slutande framför alla andra tillkommer fursten, [I marginalen: Fredens slutande tillkommer furstarna] så att överläggning och verkställighet i svåra ting sker mognare och snabbare, så avgörs ändå, som nu ses, de svåraste angelägenheterna både i krig och fred på ett eller annat sätt genom trogna fogdars (præfecti) arbete; och dessa bedöms vara desto klokare och nyttigare både för sina herrar och för staten, [I marginalen: Goda fogdar] ju mer benägna de har varit att sluta stillestånd, där en fast och långvarig fred inte kan grundas, för att kanske, sedan de upproriska uteslutits, [I marginalen: De upproriska vill inte ha fred] sådana medel oväntat ska finnas, varigenom ljuv kärlek och endräkt ska uppstå och styrkas för båda de oeniga parterna och för deras efterkommande och undersåtar. Ty ingenting är nyttigare och mer passande, såsom det sedan gammalt har varit bland lysande furstar, än att hellre avvärja krig än främja dem, att begrava hatet med de döda, glömma vreden, driva bort de upproriska, tillrättavisa de oroliga och oförskämda, [I marginalen: Furstarnas mest lysande gärningar] så att en mycket fridfull väg till sist (sedan de sämsta rådgivarna avlägsnats) ska banas för att sluta endräkt; och då kommer man alltid att regera ärorikare och säkrare, där allt grundas på kärlek. [I marginalen: Riken är fastast var och när] Fastän otaliga exempel på detta skulle kunna anföras här, må det dock räcka att här anföra ett, nyare och behagligare än de övriga, som hände för mer än 60 år sedan i Sverige mellan rikets furste Sten Sture den äldre och Jakob, ärkebiskop av Uppsala; [I marginalen: Exempel på en mycket snabb fred] då dessa, båda bedragna av upproriska och vildsinta övertalningar, mindre förutseende gick till de skarpaste krig på grund av några små förolämpningar, blev ärkebiskopen mycket hårt belägrad av fursten, som var omgiven av ett mycket tappert krigsfolk. När han såg detta, fastän han inte saknade ett mycket mäktigt försvar, nämligen i den oövervinnliga borgen kallad Almersteck, försedd med styrkor, medel och naturligt skydd, uppnådde ändå ärkebiskopen själv, som visste att fursten var en mycket klok man och mycket benägen till varje välgörande råd, med uppfälld hjälm från den höga muren ett enskilt samtal med fursten; och sedan han fått det och de ömsesidiga skälen och de faror som hotade hela riket hade prövats, slöt de inte bara ensamma på en timme fred med ömsesidiga omfamningar, [I marginalen: Fred sluts i ett ögonblick] medan båda lägren såg på, utan förbjöd också vid mycket stränga straff att ett ord skulle sägas däremot från någondera sidan. Därav hände att en mycket ljuvlig fred slöts, till de ondas bedrövelse och de godas jubel; [I marginalen: Oupplöslig vänskap] och den bevarades också i oupplöslig vänskap så länge båda levde. Om Gustav Trolle, [I marginalen: Gustav Trolle] samme Jakobs omedelbare efterträdare, hade använt denna kloka måttfullhet mot Sten Sture den yngre i de stridigheter som uppstod, för sitt fäderneslands allmänna lugn, skulle han, sedan oändligt blodbad och mord avvärjts, ha lämnat rikets och kyrkans sak i lugnare tillstånd. ## Liber Undecimus, kap. 52 (s. 398–401) (maskinöversättning) Om att de belägrade ska be om fred. KAP. 42. [I marginalen: Skäl att be om fred] Sedan de som är inneslutna i borgarna, trots envisa vapen, kraftfullt försvar, uthållighet i sjukdomar, luftens och köldens hårdhet, sårens plåga och fördragande, oavbruten vaksamhet, fåfäng väntan på undsättning som skulle komma, ständigt gäckande, outhärdlig brist på sold och all nöds trångmål, hunger och [oklart], och alla slags betryck och krigslister, och brist på alla nödvändiga ting, inte förmår uträtta något mer eller stå emot de belägrande fienderna, visar de med en hjälm från en högre plats på det närmaste bålverket [I marginalen: En hjälm höjs på en lans för att be om fred] för fienderna att de vill be om och ta emot fredsvillkor, för att de kanske, när deras sak redan är alldeles förtvivlad, genom avtal ska kunna dra sig undan i säkerhet med behållna vapen och kläder, eller med själva livet i behåll; vilket kanske belägrarna själva, plågade av liknande eller större trångmål under himlens och markens obarmhärtighet, inte ogärna medger. [I marginalen: Villkor] Mycket ofta nämligen söks och finns sådana villkor, [I marginalen: Belägrarnas olägenheter] för att inte, om de inte avhåller sig från fientliga skador mot båda parter, inte bara de själva, som kanske tvistar på grund av ett mycket ringa upphov i något föraktligt tal eller en skamlig sak, [I marginalen: Orsaker till tvister] utan också deras vänner, förbundna och kommande avkomma ska tyna bort i evigt hat. För att de alltså inte ska lida detta och detta inte ska ske, återvänder de ofta, genom sunda råd, brev, sigill och eder befästa med stränga straff, [I marginalen: Fredens fästen] till vänskap och endräkt, så att de belägrade drar bort i säkerhet, var och en med allt han kan föra med sig, för att njuta en lugn fred [osäker tolkning]. [I marginalen: Sann eller bedräglig fred] I ett sådant fall kommer freden att vara trofast, säker, stadig och evig där de frivilligt hade förlikts; men en bedräglig fred varar inte länge. Om nedriga medlare och penningindrivare. KAP. 43. [I marginalen: Den sämsta sedvänjan är att förakta sanningen] Det är medlarnas mest nedriga och sämsta sedvänja att vilja förakta eller avskära sanningen. Ty det är uppenbart att de som har beslutat att handla utan lag och förnuft hellre vill förstöra riken, folk och städer än bevara dem, [I marginalen: Städernas förstörare] där det vore bättre, särskilt vid krigens början, att hålla tillbaka oenighetens rötter än att genom privat hämnd föra in allmän olycka och fara; och vad ska till sist i slutändan hända de oeniga, annat än att de ger ut stora skatter i de ringaste människors händer? Dessa skatter, antingen lånade av köpmän mot orätt ränta eller av vänner genom låtsat svek, [I marginalen: Ett högst orättfärdigt sätt att hitta på pålagor] eller kanske avpressade kyrkor och fromma inrättningar genom ogudaktigt rov, eller utsugna från bönderna under förevändning att skaffa fred, eller vunna genom ökning av tullar eller avgifter (gabellæ), eller hopskrapade genom outhärdlig indrivning av livsmedel som är nödvändiga för människors uppehälle, eller hopsamlade genom en ömklig lön för trälar, eller bidragna genom beskattning efter antalet boskap och deras lemmar, berömmer de sig av att ha samlat genom grymma rådgivares listigaste slughet, [I marginalen: Grymma rådgivare] liksom med rättvist samvete. Men i verkligheten kommer de att i sina årsböcker finna att de har samlat skatter långt mer oförsiktigt än klokt, åt sig själva, sin släkt och sina efterkommande ett avskyvärt minne, ja, en evig vanära, och att de har hopat all förbannelse; vilket den mycket tålige Job säger händer en kung som planerar krig. [I marginalen: En kung som planerar krig är högst olycklig] Hur många olägenheter detta har, intygar den mycket berömde tysken herr Brunus i bok 3, kap. 3, om de upproriska, med dessa ord: [I marginalen: Brunus i boken om de upproriska] "Religionen ligger försummad, Guds dyrkan är föraktad, plundringar av kyrkor sker, och helgerån, förfärliga hädelser hörs, mångahanda mord begås, rov, ödeläggelse av åkrar, [I marginalen: Förskräckliga ondskor] plundringar av hus, fängelser, bojor, söner slitna ur mödrarnas famn, jungfrur bortrövade till vanära, [I marginalen: Vapnen håller inte måtta] brand i byar, städer osv. Vapnen håller nämligen inte måtta; det dragna svärdets vrede kan inte lätt dämpas eller hållas tillbaka; kriget gläds åt blod. Ty detta är vilddjurens raseri, varav kriget (bellum) har fått sitt namn, [I marginalen: Ordet bellum har uppstått av vilddjur (belluae)] säger Festus. Men för att hålla tillbaka våld, för de förtrycktas försvar osv., företas kriget rättmätigt", såsom samme författare Brunus där vackert och mer utförligt berättar. Om möten på öar och om rådgivare. KAP. 44. Det hade dessutom i forna tider hänt att farsoten bland människorna [I marginalen: Den gamla pesten] fick så stor makt i de nordiska rikena att, sedan furstarna, ja, kungaätten och den förnämare delen av adelns släkter hade ryckts bort, [I marginalen: Kungaätten förtärd] folket under en lång tidrymd växte samman liksom huvudlöst och ordnades under ett oenigt styre och en oordnad ledning, så att ingen hade en fast makt, styrkt genom lag eller myndighet; [I marginalen: Inhemskt ont] ja, det olyckliga ödet hade kommit därhän att ingen litade på den andre i rådet, ingen lydde, ingen gav akt på vad som kunde uppstå av denna avskyvärda oenighet, medan invånarna ökade förfall och plundring hemma och förakt och vanära utomlands. [I marginalen: Folkets äldste] Därför kom folkets äldste samman, uttjänta, med strävare klädsel och skägg, på grund av sin erfarenhet och naturliga godhet, utan någon lärdom och utan skrift, och för att inte längre låta hela landet råka i fara begav de sig, för att söka råd, till en ö, [I marginalen: Möte på en ö] för att under öppen himmel snarare än under tak sörja för ett endräktigt och nyttigt styre. Och så berättar forntiden att det var. Ty genom fås och godas skarpsinniga omdöme fördes den invecklade saken därhän [I marginalen: Fås omdömen är raskare] att myndigheten att styra med allas samtycke överlämnades åt en enda, så att han som utvald högste furste skulle styra de underlydande herradömena, och så att det på bästa sätt skulle sörjas för deras och de följande tidsåldrarnas dagar i kommande tider; dock med denna amnestins eller glömskans lag kvarlämnad, [I marginalen: Amnestilagen] att ingen någonsin i någon tid skulle åberopa förfluten tids oförrätter eller förolämpningar till hämnd. Och denna lag har alltid ansetts så mycket nyttigare, ju fastare efterlevnaden av den har varit i verkställandet. Om samma händelser och om stormännens liknande överläggningar. KAP. 45. Men när stormännen efter hand tvingas överlägga om att återställa en liknande olycksdrabbad enhet bland länderna och invånarna och avvärja ödeläggelse, sluter de med liknande försynthet, i mer koncentrerad korthet, inneslutna i borgar eller på små öar, sedan alla fartyg förts bort från dem, [I marginalen: Råd och möten på öar] på mycket kort tid det som synes mest välgörande. Inte heller tillåts någon, vilken nöd som än tränger på, utom dödlig sjukdom, att gå därifrån, förrän det med enhälligt beslut har fastställts vad som klokast bör göras. När detta skett fastställs en tid, [I marginalen: De kallas folkbeslut (plebiscita)] då var och en av stormännen, sedan han återvänt till sitt, ska kungöra beslutet för de underlydande folken för att genast verkställas. Och inte långsammare gjort än sagt förs det, med liv och gods insatta, till verkställighet, [I marginalen: Straff för fäderneslandets förtryckare] nämligen att frihetens kränkare och fiender antingen tillfångatas eller drivs ut ur riket. Och till sist fastställs med liknande samtycke att makten och myndigheten hädanefter ska förbli hos ett enda huvud för att rättvist och klokt styra allt. [I marginalen: Makten hos en enda] Inte heller är detta sätt att överlägga på öar motsatt det som tjänar kungavalet på fälten, med tolv stenar runtom, såsom har förklarats i bok 9. Ty i deras mitt godkänns den valde kungen, stående på en bred och väldig sten, med samtycke av folket som ropar lyckönskningar. Och detta brukar ske på tre villkor. [I marginalen: Kungavalets tre villkor] Det första, att den som ska väljas inte genom list, smicker eller försåt, det andra, inte genom löften eller skrämsel, det tredje, inte genom hot och våld avtvingar sig sitt ledarskaps och sin upphöjelses värdighet. ## Liber Undecimus, kap. 56 (s. 401–403) (maskinöversättning) Om trogna sekreterare och deras nytta. KAP. 46. Sekreterarnas eller skrivarnas ämbete brukar vara allas trygghet, [I marginalen: Sekreterarnas ämbete] eftersom allas rätt bevaras genom deras omsorg och trohet. Somliga ödeläggs kanske av eldsvådor, andra blottas genom hemlig stöld, för somliga går genom försumlighet förlorat det som vunnits med obruten flit; men genom trogna sekreterares trohet återställs mycket lätt allt som hade förlorats av enskilda eller dåligt styrkts. [I marginalen: Vaksamma sekreterare] De brukar vara vaksammare i andras angelägenheter än i sina egna. Deras arkivskåp är nämligen allas lycka och anses med rätta vara allas tillflykt, där allas trygghet oftast söks och finns och där liksom den obefläckade sanningen bevaras, eftersom det inte tillåter att någon bedras på sin nytta. Det föreskrivs alltså att de ska vara trogna väktare av ett så stort ämbete [I marginalen: Sanningens väktare] och inte låta sig vackla i tystnaden, de som är skyldiga att överflöda av förutseende omdöme i sitt tal. Åt dem anförtros nämligen den gamla tron och den dagliga flitens uppgift [I marginalen: Den gamla tron], att avgöra de trätandes avskyvärda tvister, bryta bojor och frikänna de oskyldiga genom att anföra tydligare skäl. Och detta är en hedersam prydnad, när de med obestridligt vittnesbörd framför de gamla urkundernas röst, som oärliga processande, övertygade av förnuftet, tvingas lyda. Må de alltså älska rättvisan (som ingen kan klaga över), så att de förmår styrka sanningen som oupplöslig och nödvändig i varje sak och händelse, [I marginalen: Sanningen ska styrkas] varigenom det allmänna lugnet införs, som ska skänka alla passande nytta. [I marginalen: Smickrare störtar riken] Sådana sekreterare må alltså ländernas herrar ha och älska, inte inställsamma och smickrare, som störtar riken och försvagar furstar fortare än någon hur grym fiende som helst. Om furstarnas kloka uppdrag. KAP. 47. Det är antaget av förfäderna och iakttas med rätta av alla att de herradömen eller riken styrs bäst, [I marginalen: Kungar som befaller väl regerar säkrare] när kungarna har lärt sig att befalla väl, ja, också lugnt, när undersåtarna troget lyder en kung som befaller det som är rätt. Men för att man på båda håll ska handla klokare och säkrare är det nödvändigt att alltid iaktta bådadera. Ty vem kan lyda den som inte vet att befalla eller någonsin bryr sig om att lära sig det? [I marginalen: Undersåtarnas lydnad] Undersåtarnas lydnad måste visserligen utgå från furstens klokhet och lärdom. [I marginalen: Okunniga anförare bedrar] Vägvisare som går rätt före åstadkommer genom sina spår att de som trampar samma väg aldrig går vilse. Men de som leder irrande går själva i fördärvet och drar andra med sig ut för branten. [I marginalen: Goda hästars förtjänst] Men liksom det räknas som ryttartjänstens uppgift att göra hästen foglig, så att den varken spjärnar mot betslet eller sätter sig emot med hårdare nacke, såsom nedan ska sägas om goda hästars beskaffenhet i bok 17, kap. 10 och 11, så är det kungens ämbete [I marginalen: Kungens ämbete] att göra folket frivilligt lydigt och genom ynnest, välvilja, rättvisa och godhet så binda människorna vid sig att de av egen vilja strävar efter att lyda och inte vägrar det som befalls eller lyder med ovilligt sinne. [I marginalen: Genom furstens eftergivenhet blir undersåtarna grymma] Å andra sidan måste man se till att medborgarna inte genom furstens eftergivenhet slår över i självsvåld och grymhet (såsom sagts ovan i bok 8, kap. 31). Så blir de som i början var milda till sinnelaget bittrare och regerar hårdare när de ser sig föraktade. [I marginalen: När mildheten glöms] Furstarna glömmer nämligen, när de tvingas akta sig för undersåtarnas försåt, mildhet, barmhärtighet och välvilja, såsom mycket många exempel anförs om Alexander den store och liknande. Man ska alltså betänka att kungen är liksom en skådeplats, på vilken alla dygder visas fram men lasterna buas ut. [I marginalen: Kungen är som en skådeplats] Det är en stor och ärorik sak att handla inför den som har avgörandet om belöning och straff. Och så synes skarpare skådespel äga rum inför furstarnas ögon i varje krigisk övning, var den än ska försökas. Det är också angenämare att ha kungen till domare än menigheten, [I marginalen: Kungen är en bättre domare än menigheten] eftersom han inte mutas med guld, silver eller liknande eller bryts ner av hot. SLUT PÅ ELFTE BOKEN. ## Liber Duodecimus, inledning (s. 405–408) (maskinöversättning) NORDISKA TOLFTE BOKEN. FÖRORD. Sedan de föregående elva böckerna har skrivits om naturens mer dolda verkningar, om gudarnas fåfänga dyrkan, om gruvornas rikedomar, om kungaval, om vapnens tillrustning och om krigen på fält, i skogar, till sjöss och på isen, vilka till sist har bilagts genom ett klart förbund och befästs genom en fast fred, kräver den nödvändiga ordningen att hantverkarens flit skyndar till husen som förtärts av fientligt raseri och återställer dem; vilket han kan åstadkomma desto lättare som han kommer att finna materialen gratis och lämpliga genom naturens godhet, särskilt i stenbrotten. Vilka dessa delar för att uppföra byggnader är, ska strax sägas i det första kapitlet härefter. Inte heller saknas krafter för att de ska bygga höga hus, fastän i en ordning som skiljer sig från de italienska byggnaderna, som är utarbetade med enastående prakt och höga verk. Men för att den nuvarande tidens nordiska byggmästare ska kunna mer beundra än efterlikna den forna tidens mer framstående byggnader, spridda vida över världen, är det värt att förstå att endast sju byggnadsverk har lämnats åt jorden som underverk, nämligen 1 Dianas tempel i Efesos, 2 kung Mausolos mycket sköna gravmonument, 3 Solens kopparstod på Rhodos, 4 den olympiske Jupiters bildstod, 5 mederkungen Kyros hus, 6 Babylons murar, som drottning Semiramis byggde av bränt tegel, svavel och järn, och 7 Egyptens pyramider. Men vem ska vidare anse dessa vara de förnämsta, när han i den enda staden Rom har sett byggas den högste påven Julius III:s dyrbara och beundransvärda teater och prydliga fontän, uttänkt för alla folks allmänna välfärd med naturens och konstens ojämförliga skönhet, med en harmonisk mångfald av stenar i olika färger, så att han med rätta förklarar att den som hela världens åttonde skådespel bör följas och upphöjas med evigt lov? De gamla byggnadsverken hade ära, eftersom de kom före i tiden, i en okultiverad tidsålder, då allt ovanligt som framträdde av allas mun, och det med rätta, förklarades utomordentligt. Men nu anses forntiden desto klarare och förnämligare, ju mer den, klädd i ny prakt, ökar prydnaden och nyttan; och liksom denna under långa förflutna tidsåldrar inte stod öppen för den okunniga forntiden, så skänker den nu med häpnadsväckande skönhet ett nödvändigt överflöd av vatten, som varit stängt för alla tidsåldrar, gratis och beständigt för oändliga tidsåldrar och skapelser. TILL DEN HÖGSTE PÅVEN JULIUS III:S VINGÅRD. Han som, ryktbar för världen, styr den högste faderns lilla båt, nedtryckt under havets och jordens stora tyngd, för att han ska förmå övervinna de uppstigande stormarna, Julius: han, tingens störste styresman, för att han med utspänt segel ska kunna genomfara hela havet, må bära omsorgerna och så stora angelägenheter, vilkas börda inte är större än att på skuldrorna vrida omsorgernas köl [osäker tolkning]: för att han strax ska kunna använda kloka råd, uppförde han ett verk, åt vilket himlens trakter med underbart hälsosamt klimat erbjuder platser lämpade för vila, vid Porta Flumentana; ett verk som har ett överflöd av alla ting, för vilket Roms stora palats står tillbaka. På kullarna här och där ligger den så store påvens mycket sköna vingård, i varje tid överallt mycket berömd för sin odling: allt är glatt om dagen, allt är om natten behagligt, och den ljuvliga marken är på alla sidor omgärdad av avskilda platser. Ständiga källor flyter, teaterns höga atrier reser sig, många, med marmorkolonner. För att de ska förmå övervinna världens sju underverk, som pelasgerna med så många högljudda kinder inte upphör att skryta med, reser sig byggnadsverket omgivet av antika statyer; minnesvärda bilder framträder med levande anleten; därifrån flödar vattnet rikligt ur dolda gömslen, springer fram och skyndar när Sirius bränner jorden, för att trötta lemmar ska vila från lätt möda. Ringa ting besjunger jag, ty skådespelen är alltför underbara i sin mångfaldiga utsmyckning, och fåglarnas samklang slår mot himlen. För att människorna ska kunna dra ut sin levnads fördelade tider, häpnar folket ängsligt med ständigt öppen mun [osäker tolkning]. Nära vägen ses härifrån ett hus av yppersta byggnad, uppfört av parisk marmor under ett högt valv, åt Andreas, som kallades till apostlaskeppet tillsammans med Petrus. Detta välvda tempel överträffar strålande tempel prydda med guld, genom den högste påvens brinnande fromhet: platser som jag, om jag så får förtjäna att prisa dem i evighet, aldrig ska låta min tunga vila från. Må de änglalika stormännen främja hans löften om frälsning och hopa ära och bevara dem i evig heder; må hela den höga himmelens här ta påven till följeslagare, han som ska njuta det överjordiska berget. Och eftersom hjältarnas gärningar ska besjungas heligt, har det behagat oss att skriva detta med from håg. Under en så stor furste lever konstnärer som är fattiga [osäker tolkning], vilka det väl växlande arbetet gör flitiga. ## Liber Duodecimus, kap. 1 (s. 408–409) (maskinöversättning) Om murare och om stenarnas mångfald och form. KAP. 1. Murarna (muratores) är visserligen trogna och skickliga, i enlighet med det mycket starka folkets beskaffenhet, det vill säga att de, på grund av materialens oändliga överflöd, bygger tjocka murar i nästan varje arbete, men förstärker dem mot varje anfall med större styrka, som ska sägas nedan, än skönhet. Men inte heller saknas utmärkta hantverkare, både infödda och utlänningar, som för en väldig lön reser dit från andra håll [I marginalen: Skickliga hantverkare] och som vet och förmår tillfredsställa båda, både fastheten och prydnaden. Ty utöver deras hantverkskonst finns på många berg i de nordliga provinserna stenmassor [I marginalen: Stenar som av naturen är lämpliga] så formade av naturen i en mångfald av gestalter, särskilt fyrkantiga och avlånga, att knappt något utöver en polerad glans kan läggas till dem för en skönare prydnad, såsom syns på ett vidsträckt berg kallat Amaberg, [I marginalen: Berget Amaberg] inte långt från det berömda klostret i Vadstena, [I marginalen: Vadstena kloster] uppfört av den högt upplysta kvinnan den heliga Birgitta (vars kropp, liksom hennes dotters, den saliga Katarinas, den första abbedissans, som vilar där, hålls i högst berömt minne), ja, också inte långt från ett annat kloster av den helige Benedikts orden, kallat Alvastra; [I marginalen: Alvastra kloster] där bryts stenar av olika färg, särskilt svarta, gratis till invånarnas alla slags byggnader, [I marginalen: Stenarna bryts gratis] och sedan de forslats på flottar eller pråmar, bringas de till högst skönt och bekvämt bruk från grunden, med insatta fönster, ända upp till takens toppar, och det lämnas åt var och ens omdöme om naturen synes övervinna konsten eller konsten själv naturen. [I marginalen: Strid mellan konst och natur] Jag sade gratis, eftersom de varken köps för pengar eller böner av platsens ägare, på grund av det outtömliga överflödet av sådana stenar, så att de anslås till allmän och enskild nytta. Inte heller visar sig detta berg, fullt av all ljuvlighet, brett och högt, för dem som seglar på avstånd annorlunda än som en stad med torn och omgiven av murar. [I marginalen: Berget ser ut som en vidsträckt stad] Det finns i dag flera byggnader i det nämnda klostret Alvastra och i staden Linköping, av detta slags stenar, i forna tider tämligen väl polerade i kvaderverk, liksom också byggnader på andra ställen. Det finns dessutom andra berg hos östgötarna mot Götiska havets östligare kuster, som i lång rad här och där frambringar lysande stenar av diamantart, sexkantiga till formen, likt kristaller; [I marginalen: Sexkantiga stenar] av dem skulle (om överflödig lyx hade någon som uppskattade den) glänsande väggar, fulla av det beundransvärda, kunna formas. Dessutom finns hos västgötarna ett mycket högt berg kallat Kindaberg [I marginalen: Kindaberg] (som omnämnts ovan i bok 2, kap. 22), som runt omkring har marmorstenar av naturen så vackert brokiga till färgen att de, använda i vilken byggnad som helst, ger mycket prydnad och nytta. Slutligen finns på öarna under polen magnetberg, [I marginalen: Magnetberg] och bokträ som under en viss tid läggs intill stycken av dem förvandlas till stenhårdhet och dragningskraft. [I marginalen: Bokträ blir sten] Vidare finns både levande fältstenar av olika former och brända stenar i mycket stor mängd, som överallt kan användas inte bara till tak utan också till murar. ## Liber Duodecimus, kap. 2 (s. 409–410) (maskinöversättning) Om husbyggande och husens olika form. KAP. 2. Byggnaderna i de nordiska rikena är förunderligt olikartade och många, [I marginalen: Byggnadernas olika former] nämligen pyramidformade, kilformade, välvda, runda och fyrkantiga. Pyramidformade, nämligen av enbart stänger som förenas upptill och vidgas nertill, [I marginalen: Hantverkare] och detta för sommartiden, för att hantverkarna inte ska besväras av rök och låga tillsammans med solens hetta. De kilformade husen [I marginalen: Kilformade hus, och varför?] är nästan alla höga, för att den täta och tunga snön fortare ska hållas borta av vinden och inte trycka ner taken; dessa är täckta [I marginalen: Varav taken görs] med näver eller tegel eller kluven spån av fur, på grund av dess medfödda kåda, eller av gran, ek eller bok, men de rikas tak [I marginalen: Tak av koppar eller bly] med plåtar av koppar, mässing eller bly, liksom kyrkornas. [I marginalen: Välvda byggnader] Välvda byggnader uppförs tämligen konstfärdigt mot vindarnas kraft och snöns fall, både av mur och av trä, för olika och mycket nödvändigt bruk. [I marginalen: Runda byggnader, och varför?] Och sådana finns i stormännens gårdar för att förvara husgeråd eller lantbruksredskap. Runda byggnader, och dessa är mycket sällsynta, finns för att olika hantverkare ska få lika ljus, som kastas tillbaka från taket, i sina sysslor. [I marginalen: Fyrkantiga byggnader] Men fyrkantiga hus är vanligare, men de är sammanfogade av mycket grova stockar med en förunderlig förbindning i hörnfogarna (i vilka mästerlig konstfärdighet visas); [I marginalen: Mästerlig konstfärdighet] och även dessa har fönster, mycket ofta upphöjda i taken, [I marginalen: Fönster i taken, och varför?] varifrån ljuset kan falla in över var och en. Men murade hus [I marginalen: Murade hus] har välproportionerade portar men smala fönster, på grund av den mycket stränga kölden och den frostiga snön. Ty om de vore större och vidare efter italiensk sed, skulle husen själva genast fyllas, när den finaste snön drivs av en stark vind (liksom damm av en virvelvind), och omedelbart störta samman under den outhärdliga massan. [I marginalen: Snön begraver husen] ## Liber Duodecimus, kap. 3 (s. 410–411) (maskinöversättning) Om fönster i taken. KAP. 3. [I marginalen: Fönster i taken] De vanligare fönstren i de nordiska byggnaderna, särskilt i badstugorna, är fästa i de sneda taken, genom vilka ett renare ljus faller ned från himlen. De sätts in av glas eller beckad duk för att hålla regnet ute. [I marginalen: Smala portar hos gränsinvånarna] Men på sidan har i städerna, på grund av de trängre gatorna, portarna hos de invånare som bebor rikenas yttersta gränser järngaller och stängsel och är med avsikt smala och låga, för att de inte ska stå öppna för rövare och fiender. [I marginalen: Väggarna används som murar] Ja, för att de också ska kunna stå emot dessa och öppna fiender genom att skjuta med pilar, använder de genomborrade väggar. På liknande sätt använder de jord som grävts ut ur hemliga gravar, täckta med halm eller löviga eller torra stänger, [I marginalen: Täckta försåt] för att de kanske på det sättet ska göra slut på fienden [osäker tolkning]. Men detta synes ha berättats mer i detalj ovan i bok 7, kap. 21, om straffen för mordbrännare. [I marginalen: Jordtak] Taken åter sammanfogas av bjälkar och granbräder, aspnäver och grönskande jordtorvor i dubbelt lager, med lite havre- eller kornutsäde emellan [I marginalen: Betesmark på taken, bok 9, kap. 38]; och detta för att de inte ska brännas av blixten, ja, rättare sagt, för att de, sedan vatten gjutits över, i fiendetid ska ge bete åt får och lamm, såsom finns visat ovan. [I marginalen: Befästa hus] Somliga i städerna drar också samman platserna för husen som ska byggas så, att de med gemensam kostnad och samtycke, sedan fem eller sex byggnader förenats sida vid sida, bildar ett enda kastell och sätter för var och en en mycket stark järnport, så att fienden, även om han har övervunnit murarna och vallarna [I marginalen: Stockholm] (såsom han i Sveriges kungastad Stockholm överallt hålls borta från husens tak), ska studsa tillbaka från sitt företag. Skickliga byggmästare förstår att finna material som är lämpligt och pålitligt för byggnader, så att de når hög ålder och bevaras, ja, att avhålla sig från träd [I marginalen: Skadliga byggnader] som, lagda i byggnader, vållar barnaföderskor svårigheter och ömkliga dödsfall, såsom också Plinius intygar i bok 13, kap. 19. ## Liber Duodecimus, kap. 4 (s. 411–412) (maskinöversättning) Om den mycket stora mängden och storleken av träd i de nordiska länderna. KAP. 4. Det finns ett mycket stort överflöd av granar, furor, enar och lärkträd i de nordiska skogarna, och av sådan höjd [I marginalen: Överflöd av träd] att de kan mäta sig med höga torn; och därför anpassas de som står närmare havet till rår och master för stora fartyg, [I marginalen: Rår] och särskilt furorna, som på grund av den kåda och det beck som är besläktat med dem av naturen brukar stå emot regnet, så att de inte snart ruttnar utan varar längre. [I marginalen: Kåda] [I marginalen: Beck] Granarnas eller furornas frukter är dock inte till någon nytta, så som i de italienska trakterna, där ett välsmakande läkemedel tillreds av dem. [I marginalen: Furor] [I marginalen: Välsmakande läkemedel] De anpassas genom sågarnas skärande och yxorna till fartygens bordläggning och täckning. Även deras söta märg i toppen (som kallas hjärnan) samlar landets invånare, särskilt lapparna, i början av sommaren och använder den i stället för bröd, liksom parterna dadelpalmerna. [I marginalen: Bröd av bark] Granarnas grenar används till band på kärl, ja, också till gärdesgårdar kring åkrarna och till armborstbågar, liksom också lärkträden, som mer böjliga. Granbjälkarna tillskrivs ständig ära, eftersom kyrkornas tak täcks genom deras varaktiga fasthet och lätthet, [I marginalen: Furornas ära] och de är desto högre ju sandigare den växtplats är där de finns [osäker tolkning]: dock med smal stam, eftersom de inte närs av sandig näring, varav den fetaste saften, som avger kåda eller beck, synes uppstå. Dessutom finns det ett mycket stort förråd av björk i hela Norden; [I marginalen: Björk] dess egenskap är denna, att den, när den skärs in under barken och bastet, avger drickbara tårar, [I marginalen: Trädens drickbara tårar] liksom dess frukter i hungerstider används som bröd och barken som täckning. På liknande sätt används också enens bär, ja, också dess rötter, med den saligaste Job som vittne, i stället för bröd, [I marginalen: Enens rötter] fastän de gör åtkomsten besvärlig på grund av taggarna; i dessa taggar eller törnen varar levande glöd och eld ett helt år; [I marginalen: Eld som kan bevaras ett år] om invånarna inte släcker den, härjar en skogsbrand som väckts när en virvelvind och storm har uppstått, liksom kringströvande, de kringliggande åkrarna. ## Liber Duodecimus, kap. 5 (s. 412) (maskinöversättning) Ytterligare om Nordens träd. KAP. 5. [I marginalen: Ek] Eken varar oförstörd under vatten och är därför mycket nyttig till fartygens spant. Med dess bark åter bereds och färdigställs läder, såsom ska visas nedan om isbyggnaderna. Det finns också andra träd av hårdare natur, av vilka man svarvar ringar till bruk för rårna, samt läglar och krukor, som ska smörjas med kåda för att de inte ska ruttna inuti. [I marginalen: Kåda hindrar förruttnelse] Dessutom finns andra med okänt namn, som växer av sig själva, men som ändå anses nyttiga på grund av sin verkan i vikt, färg, hårdhet, rundhet, höjd och frukter. [I marginalen: Trädens egenskaper] Kvitten och fläder med mycket söta björnbär [osäker tolkning] finns också där. Likaså är pilar av två slag antecknade, [I marginalen: Två slags pilar] som harar använder för att stilla hungern. Och fastän dessa är ofruktsamma, växer de ändå upp på nytt med mycket tät avkomma när grenarna huggits av och planterats, [I marginalen: Träden växer upp på nytt] liksom de övriga skogsdungar som hugges till ved och skjuter skott på nytt när de huggits av vid roten. Det finns också många träd som, eftersom de har djupa och många oupplösliga rötter, oavbrutet står kvar om de inte träffas av virvelvind eller blixt; för dem kan ingen lätt förklaring ges, eftersom de ena växer här och de andra där. [I marginalen: Murgrönan är en smickrare] Murgrönan är dessutom, liksom en smickrare, så vanlig och betungande att den med snöns hjälp så småningom förtär väggar och murar, om den inte ryckts upp med roten. ## Liber Duodecimus, kap. 6 (s. 412–413) (maskinöversättning) Om trädens mångfald. KAP. 6. [I marginalen: Trädens mångfald] Det finns dessutom träd av mångahanda slag på dessa kalla platser, och särskilt dessa, utöver de ovan nämnda, såsom aspar, askar och höga enar, som på grund av sin höjd passar väl, och för den med dem förbundna liksom cypressartade doften [I marginalen: Väldoftande hus] används till utvalda bostäder och till brasor, både i pesttider och i annat dagligt bruk. [I marginalen: Stammens beständighet] Ty sådana träd, som växer upp av sig själva, tillväxer oavbrutet genom stammens beständighet och växer samman så att de inte kan utrotas, [I marginalen: Häckar av träd] så att de, när de nått kraftig ålder (som redan sagts), används i höga och låga byggnader som starkare bjälkar. Men ekar och bokar [I marginalen: Bokar] finns inte bortom den sjuttionde graden av den arktiska polhöjden, mot den kalla zonen; [I marginalen: Den kalla zonen] ja, få av det övriga slaget, utom björkar, liksom krokiga buskar på Skytiska oceanens yttersta stränder, på grund av de täta stormarna. Men i länderna mot den södra trakten är avkastningen av fruktbärande träd mycket stor; [I marginalen: Fruktbärande träd] deras frukt, nämligen ollon, hasselnötter och bokollon, använder invånarna i tider av missväxt i stället för bröd, liksom de övriga djuren; [I marginalen: Bröd] men dessa djur, såsom möss, sjusovare och fåglar, har denna förmåga utöver mänsklig skarpsinnighet för att avvärja kommande hunger, att de bär dessa frukter till grottor och hålor; [I marginalen: Skarpsinniga djur] varav också landets förutseende invånare, som inser att en hungersnöd hotar, [I marginalen: Kommande hungersnöd märks] sörjer flitigare än vanligt för sina förhållanden. Bokens nötter är trekantiga, skyddade av ett rött skal, och har innanför en skäggig kopp; [I marginalen: Trekantiga nötter] av att äta dem, liksom ollon, blir svinen förunderligt feta, med den enda skillnaden att fläsket befinns hårdare av de senare men mjukare eller lösare av de förra. [I marginalen: Fläsk] ## Liber Duodecimus, kap. 7 (s. 413–414) (maskinöversättning) Om frukternas beskaffenhet. KAP. 7. Hasselnötter växer där så rikligt att de räcker för infödda och främlingar till varje önskvärt bruk; [I marginalen: Nötter] därav kommer det sig att för förtjänstens skull och till köpmännens vinst några tusen tunnor exporteras från Norden till Tyskland; också hasselkäppar, med vars vridna böjlighet nästan alla kärl mycket bekvämt binds samman. [I marginalen: Vriden böjlighet] Äpplen och päron av olika slag, antingen sådda eller omplanterade där, växer tämligen rikligt; [I marginalen: Äpplen och päron mognar i kölden] av dem är också något slag så ädelt att det (likt olivträdet, som ingenstans växer i Norden) mognar i den största kölden; [I marginalen: Inga olivträd växer i Norden] likaså vildäpplen, som av naturen behåller en så utsträckt ålder att de först mognar i december; och dessa har en vinaktig smak och läggs därför under vinpressarnas tryck till dryck under namnet must. Somliga befinns också vara så sura att de med sin saft gör svärdets egg slö; [I marginalen: Äpplen mognar i december] och dem använder de i stället för ättika. Somliga har äpplets rundhet, somliga päronets kägelform, somliga äggform; åt dem har naturen givit en särskild ära. Men de som är exotiska och kommer från andra sidan havet uppskattas till ett högre pris, eftersom de anses köttigare och sötare. [I marginalen: Svärdets egg görs slö] Likaså torkade päron och plommon; ty i Norden växer bara två slag, nämligen vita och svarta. Körsbär finns också i två slag, nämligen vilda och trädgårdskörsbär, [I marginalen: Äpplenas olika former] som dock genom sin alltför stora syrlighet framkallar domning hos dem som äter, och de används i stället för ättika; och detta eftersom de växer upp på mörka och skuggiga platser utan solens beröring. [I marginalen: Äpplen från andra sidan havet] Men de som träffas av solen brukar behaga med en tämligen angenäm smak. Det finns dessutom vissa träd med okänd egenskap, [I marginalen: Trädgårdsäpplen] som utan blommor frambringar snöfrukter, såsom Plinius menar i bok 13, kap. 5. [I marginalen: Träd med okänd egenskap] De fruktbärande träden gläder sig dock åt förändring och blir söta. Men de vilda har en vild smak, kanske på grund av trädens gråa ludd, som utestänger solens hetta; [I marginalen: Behaglig smak] annars skulle några kunna smickra dem som äter med sin sötma. ## Liber Duodecimus, kap. 8 (s. 414) (maskinöversättning) Om granens kåda, eller harts, och om ambrans eller bärnstenens ursprung. KAP. 8. [I marginalen: Bärnsten och ambra] Eftersom man hos författarna finner den största oenighet om bärnstenens (succinum) eller ambrans (ambra) ursprung, natur och beskaffenhet, särskilt enligt vad Perottus berättar, som med utomordentlig flit har försökt att förena mångas skilda meningar om varifrån och hur denna tunna och underbara vätska uppkommer, [I marginalen: Bärnstenens sannare ursprung] skall man därför här lägga märke till vad som är mest sannolikt enligt de nordiska folkens uppfattning. Granar eller tallar, som till sin natur är kådrika och som växer med hög resning antingen vid havets stränder eller vid bäckar eller på andra sluttningar i skogarna, utsöndrar bärnsten, [I marginalen: När bärnstenen mognar] särskilt när solens hetta vid grödornas mognad (som skall sägas utförligare nedan i denna bok, kap. 20), som är som mest brännande just i juni och juli månader, har nått Kräftans och Lejonets gränser; då släpper dessa träd, sedan barken spruckit av den starka hettan, sin vätskas bärnsten ned i vattnen eller floderna under dem för att hårdna; och genom att droppa på så sätt omsluter den med sin seghet, liksom ett lim, vilken kropp som helst som kommer i dess väg. [I marginalen: Grodor] [I marginalen: Möss] [I marginalen: Myggor] Därav händer det att grodor, möss, myggor, spindlar, flugor, ax, baljfrukter och liknande ting, som fångas i detta kådiga lim (som skall framgå nedan i bok 18, kap. 12), innesluts och hårdnar, [I marginalen: Bärnstenen förs ut i havet] även om de fortlöpande dropparna har fallit i sanden, eftersom de, när regn har strömmat över dem, förs ned till bäckarna, därifrån till floderna och slutligen ut i havet; där hårdnar de, liksom med andra träd, under en viss tid så mycket att de, [I marginalen: Stenlik hårdhet] härdade till stenlik hårdhet, under svår storm genom Götiska havet eller Finska och Livländska havet kastas upp på den preussiska stranden, [I marginalen: Den preussiska stranden] nämligen den södra, rakt mittemot norr; och detta sker hela den tid då vågorna drivs av vindarna mot det preussiska landet; [I marginalen: Påbud om bärnsten] där kan på grund av furstens påbud ingen utom utsedda och edsvurna arbetare samla sådan bärnsten. ## Liber Duodecimus, kap. 9 (s. 415–416) (maskinöversättning) Om bärnstenens förtjänst och användning. KAP. 9. [I marginalen: Förtjänsten av bärnstenen] Av denna bärnsten uppstår inte någon ringa förtjänst, först för fursten, vid vars strand den årligen samlas till flera tusen kärl och säljs i sitt råa tillstånd till köpmän; dessa ger den en finare rening och för den, så praktfullt renad, i olika former, både till lands och till sjöss, [I marginalen: Bärnsten förs ut] till avlägsna länder, så att man, i beundran över den hårdnade vätskans glans, värderar denna mycket vackra sällsynthet. Ty där den uppkommer lockar den föga till njutning på grund av sin ständiga förekomst, eller blir billig; där den finns hos främlingar bevaras den med den största begärlighet. [I marginalen: Njutningen väcker leda] Så finns det ingen njutning som inte genom sin ständighet föder leda hos de dödliga, medan den genom sällsynthet och genom måttlighet i känslor och bruk efterfrågas med den största längtan. Av denna bärnsten tillverkas genom hedningarnas vidskepliga fåfänga, på grund av dess underbara glans, gudabilder, ja även breda bord av gjutna stycken med enastående konstfärdighet. [I marginalen: Bord av bärnsten] Därför varierar dess pris efter händelsernas och brukarnas tillfällen, och så mycket ivrigare ju mer den i sig innehåller en mångfald av alla färger och formen eller de små kropparna av de tidigare nämnda små djuren, [I marginalen: Färgernas mångfald] som införlivats vid droppandets början, liksom vissa träd som förstenas av vattnens skärpa, så som det har berättats på annat ställe. [I marginalen: Träd förstenas] Det finns alltså mycket stora sammanslutningar av hantverkare i denna bärnsten, som av denna förtjänst lever frikostigt, dels under Polens konungs välde i den mycket rika staden Gdańsk, dels under hertigen av Preussen, [I marginalen: Polens konung] [I marginalen: Hertigen av Preussen] och som betalar en riklig skatt till dessas furstar och överheter; och kanske skulle en rikare lott tillfalla dessa hantverkare [I marginalen: Hur förtjänsten blir större] om de förstod att genom gjutning och sammanfogning smälta samman de små bärnstensbitarna med eldens hetta. Och fastän denna konst är ganska ivrigt eftertraktad, har man ändå där, som det verkar, ännu inte uppnått den, och kanske kommer man knappt att uppnå att den blir gjutbar eller smidbar. Pompeia, Neros hustru, som oavbrutet vårdade sitt hår i bärnstensfärg, hade alla kvinnor som efterföljare i den njutningen. ## Liber Duodecimus, kap. 10 (s. 416–417) (maskinöversättning) Om att slå ned pålar genom isen. KAP. 10. Dessutom ger isens jämnhet och styrka själv den största fördel för att befästa grundvalar under borgar, torn eller murar, [I marginalen: Isens styrka] då pålar av de nämnda träslagen, försedda med järnspetsar, [I marginalen: Pålar slås ned] drivs ned till botten genom det våldsamma fallet av en mycket tung vikt, som hängts upp med trissor och linor anordnade mellan höga bjälkar och släpps av hantverkarnas hand, och placeras med största omsorg i lång sträckning och ordning, så som och så mycket som det synes räcka. [I marginalen: Sättet att gå på isen] Inte heller hindrar isens halka de arbetande från att lyfta mycket stora och tunga bjälkar eller pålar i höjden, eftersom de med trekantiga järnsulor fastbundna under fötterna reglerar sin gång framåt eller bakåt efter vad det ansträngande arbetet kräver; ja, stödda av sådana järnspetsar drar två män på isen lika mycket som tio dragdjur knappt skulle flytta på slät mark. [I marginalen: Ett mycket stort skepp rörs av en pojke] Denna kraft behöver inget bevis, eftersom ett mycket stort skepp i vattnet mycket lätt rörs av en liten människas minsta stöt. På dessa och liknande pålar vilar alltså den kungliga staden Stockholm i Sveriges rike, [I marginalen: Stockholms grundval] som på de djupaste vatten genom de gamlas storslagenhet och kostnader har grundlagts på den södra sidan och stranden, och som är så indelad av hamnar och bryggor att inga skepp, hur stora de än må vara i hela Oceanen, [I marginalen: En mycket öppen hamn utan ankare] med lösta segel genast kan göras fast vid bryggan utan ankare, med enbart en lina, för allt bruk att lossa eller lasta varor, så som det ovan har visats om dess storslagna hamn och handelsplats. ## Liber Duodecimus, kap. 11 (s. 417–418) (maskinöversättning) Om att förhindra att vattnen fryser. KAP. 11. [I marginalen: Mycket långa nätter] För att isen inte skall frysa ihop av den mycket långa nattens kyla mot de pålar som skall drivas ned, övergjuts vattnet med havsvidundrens klibbiga fett; när detta flyter ovanpå förhindras all frysning av vattnen, så som det ovan i boken om iskrigen, kap. 23, har visats tillräckligt. På dessa pålar, som på så sätt sänkts ned i vattnen och botten, byggs också trähus av stora bjälkar, [I marginalen: Hus byggs över vattnen, och varför?] och sedan bräder av gran eller tall lagts ovanpå täcks de med asp- eller björkbark och smala runda stammar, särskilt i syfte att hålla borta möss och maskar, så att inte säd eller annat som behövs till föda gnags sönder eller förtärs av en vårdslöst bevakad husbrasa. [I marginalen: Hus mitt i vattnen brinner upp] Dock antänds dessa hus ibland, även om de är byggda över vattnen, av blixten eller av fientliga anslag, så som jag många gånger har sett ske i Venedig mitt i vattnen, nämligen att de bästa och mest utsmyckade byggnader brändes upp därför att husbrasan var illa släckt. [I marginalen: Skepp sjunker] Om inte elden ödelägger, brukar vindarnas kraft rasa så våldsamt i de flesta havshamnar, särskilt i den kungliga hamnen i Stockholm i Sverige, att mycket stora fartyg fyllda med mångahanda rikedomar och färdiga att segla på ett ögonblick sjunker. Och av ett sådant skeppsbrott får man, på grund av det outrannsakliga djupet, inte se mer än toppen av stormasten eller rån, eller det vita seglet. [I marginalen: Oändliga rikedomar inneslutna i vattnen] Man tror därför att det i det djupet från olika tider kommer att finnas en större skatt av guld, silver, koppar, järn och präglat mynt än de rikaste borgar och städer nu har; den som vill förundra sig över ett tydligt vittnesbörd och exempel på detta, må se min käraste broders och företrädares Johannes, ärkebiskop av Uppsala, historia. ## Liber Duodecimus, kap. 12 (s. 418–419) (maskinöversättning) Om grundvalar som byggs eller skall byggas på isen. KAP. 12. Kloka byggmästare som dessutom vill lägga grundvalar i vattnen och uppföra höga byggnader [I marginalen: Tiden iakttas vid byggen] iakttar den tid då sjöar eller floder är tillfrusna med is av minst en handsbredds styrka (stundom till 10 handsbredder och mer); [I marginalen: Grundvalar görs på isen för att sänkas ned] och då sänker de ned trävirke som inte ruttnar av vattnens kraft, med stenar fästa vid, i djupet i lämplig ordning, och anpassar allt efter mått, så att de, när isen smälts av solens hetta, har grundvalarna mycket fast placerade vid stränderna eller i mer avlägsna vatten, [I marginalen: Trä lämpligt för grundvalar] särskilt av det skälet att de säkrare skall kunna skydda sina bättre ägodelar mot eldsvådor, som oftast väcks av blixten. Det trä som läggs på dessa grundvalar är al, bok, kärrtall och ek, som när de sänkts ned i vattnet hårdnar så mycket att de nästan förvandlas till järnets hårdhet. [I marginalen: Ekar hårdnar när de sänkts ned i vatten] Därför vaktar de noggrant sådant trä, särskilt de nämnda ekarna, som årligen sänks ned i vattnet i stort antal och mängd tills det skall byggas; ja även, som man här och var ser hos helvetierna (svearnas och goternas avkomma och urinvånare), [I marginalen: Ekvirke] förvaras själva ekvirket i väldig storlek och mängd ständigt i vattnen, liksom en ärvd skatt och hemgift; och när det sedan tagits upp ur vattnet för bruk kan det inte borras eller huggas utan att vatten gjuts på. ## Liber Duodecimus, kap. 13 (s. 419–420) (maskinöversättning) Om detsamma. KAP. 13. Träbyggnader som skall resas högt över vattnen [I marginalen: Trä utan sprickor] byggs lämpligare av bjälkar som saknar sprickor (för att de inte skall ruttna genom regnets eller snöns sneda fall och tryck). Vid vilken tid de genom hantverkarnas flit skall fällas och föras ut ur skogarna, anser jag för korthetens skull att den nyfikne läsaren bör hänvisas till Plinius bok 16, kap. 39; [I marginalen: Plinius ställe att lägga märke till] denne visar också på ett annat ställe, bok 36, kap. 15, att byggnader görs utan spik och järn; [I marginalen: Byggnader utan järnfogar] detta brukar ske i de nordliga trakterna (vilket inte alls behöver bevisas), där rymliga hus byggs mycket fast utan järnfogar, särskilt i Bottens eller Nordens yttersta länder, där bruket av järnredskap är sällsynt på grund av brist på denna metall, [I marginalen: Bruket av järn sällsynt under nordpolen] och på grund av hantverkarnas utmärkta skicklighet, som förstår att bygga hus fullkomligt, inte annorlunda än tjärade kistor (så att inte en droppe vatten tränger in). Men de tvingas akta sig för sådant trä som inuti genom tyst tillväxt har närt stenar, så att dessa inte skadar järnen och yxorna. [I marginalen: Stenar som vuxit fast i träd hindrar järnen] Ändå tillvaratas det omsorgsfullt för att tjäna till broar över sumpiga gölar eller till kalkbränning. Det finns också vissa slags trä som utvändigt verkar helt olämpliga för byggen på grund av sin skrovliga bark, men som, när två eller tre fingersbredder tagits bort från barken, blir utmärkta för varje bruk hantverkaren vill; [I marginalen: Trä lämpligare inuti] ja, hur lämpligt hela trädet är visar sig genom byggmästarnas erfarenhet av ett snitt eller en klyvning, liksom även hela källor känns igen av en liten åder, [I marginalen: Byggmästarnas erfarenhet] så som det ovan har visats om källornas framvällande. ## Liber Duodecimus, kap. 14 (s. 420–421) (maskinöversättning) Om rensning av hamnar. KAP. 14. Eftersom stränder och havshamnar, där fartyg brukar gå in eller ut eller ligga för ankar, [I marginalen: Hamnar täpps till av vindarnas våldsamhet] ofta täpps till av vindarnas våldsamhet och sandens uppkastning till svår skada för staten, eller blir grundare och trängre av slam som förts ut från floderna, har de gamlas kloka flit sörjt för att man på de sätt som här avbildas, eller med andra liknande botemedel, skall möta så betydande skador på allmän bekostnad; nämligen på det sättet att under några mer erfarna, eller flera, arbetsmästare bland folket [I marginalen: Sättet att rensa hamnar] tvåhundra, trehundra eller fler eller färre arbetare utses vid fastställd tid, som inte försumligt, enligt fastställd ordning och lön, skall utföra det befallda. [I marginalen: Hamnar rensas med en järnhacka] Dessa arbetar alltså ordnat, indelade i tiotal, så att en del arbetar på stranden, en del på vattnet; och detta med en tandad eller klolik järnhacka, som hängs upp mellan två små båtar och förs ut från stranden och mellan åtskilda stänger fästa i botten genom sin tyngd i rakt fall släpps ned på ett ögonblick; och när den så nedsläppts och fyllts med sand eller slam dras den upp med stor kraft av arbetarna på stranden med ett mycket starkt rep som bundits vid dess bakända, så att mer massa förs tillbaka upp på stranden än åtta hästar som drar en vagn kunde dra ut. ## Liber Duodecimus, kap. 15 (s. 421–422) (maskinöversättning) Om rensning av diken och kanaler. KAP. 15. Vidare hyrs flera män av föreståndarna mot allmän lön och dagspenning, med små båtar, för att rensa vattenfyllda diken eller kanaler i fastställd ordning och på fastställd plats, [I marginalen: Sättet att rensa diken] nämligen på detta sätt: var och en har ett långt eller utsträckt grävredskap, ihåligt och böjt, och sänker ned det till botten som skall rensas, drar upp det fyllt med sand eller slam och lägger det i sin egen lilla båt, som han färdas i på fiskares vis, tills den är fylld, och för den så fylld till den plats som på föreståndarnas befallning anvisats på lagom avstånd utanför murarna. [I marginalen: En sumpig plats befästs med slam] Om denna plats är sumpig och mjuk befästs den över en lång och bred sträcka med ordnade pålar, och fylls och höjs med vattnens dagliga slam och gatornas smuts, [I marginalen: Ordningen för att anlägga trädgårdar, hus och murar i ett kärr eller på en mjuk plats] så att den torkas av sol och vindar; slutligen anpassas den först för kål, sedan för plantor och fruktträd, och därefter för behagliga hus för människornas samlevnad, med åtskilda gator eller kvarter. Och sådana hus ordnas under föreståndarnas ledning på mångfaldigt sätt och med mångfaldig rätt, i enlighet med den förutseende förpliktelsen hos dem som åtar sig att bebo sådana hus och trädgårdar. [I marginalen: Gatornas indelning] Gatorna eller de allmänna kvarteren indelas i sådan ordning att de har en prydlig och nyttig tillfart till huvudstaden eller borgen, vars lagar, mått och bördor de är skyldiga att bära. Men om platserna utanför murarna synes torra och jämna, lägger de ändå det hopsamlade slammet över dem tills det, försett med åtskilda gluggar, är lämpligt att bära försvarskanoner. Med underbar flit är alltså de nämnda arbetarna angelägna om att genom ett ökat antal båtar, som de för ut slammet med, få ökad lön, som skall samlas genom ständigt arbete. [I marginalen: De trogna föreståndarnas flit mycket lovvärd] Men mer underbar och klok är föreståndarnas flit, som genom denna besparing hjälper fattiga borgare, utvidgar staden så att den kan bebos av invånare och förutseende ökar statskassan (fiscus) utan förlust för någon. [I marginalen: Statskassan ökas utan orätt] Den som vill se resten om hur ett liknande gott för staten kan mångfaldigas, må läsa Strabon bok 1 under ordet Sarbonicus lacus, [I marginalen: Sarbonicus lacus] där han redogör för mycket om havets översvämning och tillbakagång, som inte är ovärdigt att läsas; [I marginalen: Cassiodorus bok 2] likaså Cassiodorus bok 2, i brevet riktat till Stadens senat, på detta sätt: [I marginalen: Konung Theoderik] ”Det är oss kärt” osv. Och i det följande: ”Rättvisans grund” osv. ## Liber Duodecimus, kap. 16 (s. 422–423) (maskinöversättning) Om att dra upp skepp. KAP. 16. [I marginalen: En hopplös sak får hjälp] Även om denna bild vid blott beskådande tycks visa sig själv och sitt ämne utan någon ytterligare uttolkare, skall dock något tilläggas varav man kan förstå att man genom mänsklig uppfinningsrikedom kan bistå i mycket hopplösa lägen. Det händer nämligen ibland att höga fartyg genom stormars kraft eller genom någon annan försumlighet, även i lugn vind och i säker hamn, sjunker; i det fallet brukar två eller fyra utmärkta skepp, fyllda med vatten och förbundna med bjälkar ovanpå, läggas till på vardera sidan, [I marginalen: Fartyg som sjunkit i hamnen dras upp] och genom dykarnas skicklighet binds skeppet som skall resas fast underifrån med mycket starka rep och fästs ovanifrån till höger och vänster vid bjälkarna; och slutligen, när allt ordnats väl och vattnet öst ur skeppen, som så småningom lättas och stiger, lyfts det sjunkna fartyget. [I marginalen: Det sjunkna skeppet lyfts] Men om skeppet synes ha sjunkit nära stranden lyfts det mycket lätt och dras upp ur vattnet med rep och trissor fästa mellan pålar eller trämaskiner, genom kraften hos starka män (vars antal där är oändligt). [I marginalen: Krigsskepp lyfts mycket sällan, och varför?] Men av krigsskepp fyllda med kanoner (bombardae) av brons och järn, och med skjutvapen och stenkulor, räddas bland många som sjunkit på olika sätt knappt ett, inte för att krafter, kostnader och uppfinningsrikedom för att dra upp dem synes fattas hos fursten och folket, utan därför att de hålls nedsänkta bland blinda (som man kallar dem) klippor, [I marginalen: Grottlika hålor under vattnet] liksom torn eller grottlika hålor; och en farlig händelse av detta slag, som nästan varje år inträffar i de nordliga vattnen, sänder ett minne till eftervärlden, så att de inte skall tro sig vara säkra och fria från stormar eller skeppsbrott eller andra fasansfulla olyckor, [I marginalen: Den gudomliga hämnden] eller från Guds stränga hämnd, när de på skeppen för sådana ting varav Gud kränks och sänder sin hämnd, [I marginalen: Klockor omgjutna till kanoner bringar krigarna olycka] såsom klockor helgade åt gudstjänsten, som under förevändning att försvara religionen och fäderneslandet föraktfullt förvandlas till kanoner. Man skall inte förneka att försvar bör ske, men inte med kränkning av den gudomliga äran, för vars skull klockorna har instiftats i den katolska kyrkan för att väcka folkets andakt. Och vilken vinst lybeckarna och deras medhjälpare år 1526 hade av sådana vanhelgade kyrkliga ting, [I marginalen: Med det tolosanska guldet blir alla utarmade] det vittnar ständigt deras årsböcker om, liksom grannländernas, varifrån de våldsamt togs, liksom om det tolosanska guldet, som erövrades men inte skulle gagna någon. ## Liber Duodecimus, kap. 17 (s. 423–424) (maskinöversättning) Om bjälkar som skall ställas mot havets vågor vid stranden. KAP. 17. Hur våldsam och stormig den vind är som stiger upp från de nordliga andningshålen har visats ovan i de första böckerna, i kapitlet om Tiphons och vinden Circius natur. [I marginalen: Tipho] [I marginalen: Circius] Nu skall med mycket få exempel visas vilken nytta eller skada den brukar åstadkomma i de hamnar där skepp skall räddas. På hans kejserliga majestäts västra stränder i Zeeland, Holland och båda Frieslanden finns mycket höga berg och kullar av sand, [I marginalen: Sandberg, på folkspråket kallade Sanddunen] som enbart samlats ur det Tyska havets djupa inre genom kraften hos vindar som blåst från norr under ett helt år eller mer; dessa frambringar varken gräs eller buske eller något grönt, på grund av solens brännande hetta och vindarnas ständiga hårdhet; men genom sin mycket framträdande anblick ger de många som är nära att gå under i skeppsbrott ett otvivelaktigt hopp att räddas genom att nå deras vik och skugga; och detta är den enda nyttan, att de som ser dessa berg på långt håll och närmar sig dem mer direkt finner hamnarnas säkerhet; [I marginalen: Bergen visar hamnarna] och om kanske ett eller annat berg inte tar emot de olyckliga och skräckslagna sjömännen, erbjuder sig då andra berg enligt naturens ordning, beredda att genast ta emot dem säkert i hamnen. [I marginalen: Bergen som om de vore ordnade av naturen] Inte heller saknas torn byggda på dessa berg för att visa de bättre hamnarna, [I marginalen: Hamnarnas torn] eller andra tecken på bergens kullar, så att de seglande inte skall råka i fara. ## Liber Duodecimus, kap. 18 (s. 424) (maskinöversättning) Om vindarnas och vågornas våldsamhet i många av Nordens hamnar. KAP. 18. [I marginalen: Vindarnas mycket våldsamma kraft] Vindarnas kraft är också så stor vid Tysklands stränder, som ligger mittemot de nordliga rikena, att den bryter sönder de starkaste stenvallar, murar av trä och sten som är nästan ogenomträngliga och upphopade likt berg, sedan de splittrats (liksom blånor) av vågorna som ständigt pressar på i flod och ebb [osäker tolkning], och drar dem med sig ned i djupet och sänker dem, [I marginalen: Den grymma stormen lämnar ingenting] och lämnar inte efter sig något spår av en så väldig vall och mycket stark konstruktion. Därför låter havsfogdarna eller hamnarnas vårdare, nämligen städernas överheter (som har omsorgen om den ödelagda hamnen), [I marginalen: En omätlig hög av trä] med en väldig mängd arbetande händer och stora kostnader föra en omätlig hög av trä, förbunden i gallerverk eller nätverk och med tomma tunnor eller kärl under, så att den liksom flyter, till platsen för den sönderfrätta vallen; och med otaliga stenar som förts dit och lagts på med olika slags fartyg, [I marginalen: Användningen av promoner] särskilt promoner eller dromoner, sänker de den i ordnad följd till botten, och försöker med järnfogar på många tusen skålpund förbinda den så att ingen mänsklig kraft någonsin tros kunna lösa upp det verket; [I marginalen: Elementens rovgiriga kraft] ändå svävar de i ständig fruktan för att elementens rovgiriga kraft skall återkomma. [I marginalen: Uppspringande kärl] De kärl som lagts under eller bundits vid denna massa springer, när linorna kapas och de befrias från den våldsamma tyngden, så plötsligt upp ur vattnet i höjden att de tycks kastade med blixtens fart. ## Liber Duodecimus, kap. 19 (s. 424–425) (maskinöversättning) Om att söka hamnar med hjälp av tecken vid stranden. KAP. 19. I höga torn vid städernas strand och hamn hålls en riklig eld vid liv, särskilt i mycket breda lyktor med en mängd ljus, placerade på en högre plats, under hösten och vintern i Tyska, Sarmatiska och Götiska havet under de sammanhängande nätterna, [I marginalen: Eld hålls vid liv om nätterna på en högre plats] så att de seglande säkrare och bekvämare skall kunna finna de önskade hamnarna; ty vid vissa av detta havs stränder finns hamnlösa platser eller klippor som döljer sig under vattnet, eller sandkullar [I marginalen: Sandkullar] som hopats av stormarnas kraft (som sagts förut), så att skeppen, när dessa står i vägen, aldrig skall kunna styras till säkra ankarplatser, [I marginalen: Vintersegling vinstgivande men farlig] särskilt under de täta mörkrens tid på den avtagande hösten och på vintern, då köpmännen på grund av fiendeflottor oftare än bekvämt, för väldig förtjänsts och vinsts skull, brukar segla; och av detta skäl tänds dessa ljus ständigt på köpmännens gemensamma bekostnad på hamnarnas torn för sjömän som vill gå in. [I marginalen: Ständiga lyktor i hamnarnas torn] Men å andra sidan brukar de akta sig för att något fientligt skepp, som har brinnande lyktor uppe i mastens eller rårs högre topp för att lägga ett försåt, gömmer sig snett åt höger eller vänster utanför den gemensamma leden. [I marginalen: Sjörövarnas försåt bör undvikas] Men när dessa och liknande olyckor inträffar kan erfarna och trogna sjömän genom flit och erfarenhet, med hjälp av den sand som fastnar när lodet (bolis) har sänkts ned i djupet, [I marginalen: Havets djup undersöks med lod] förstå om hamnen som skall sökas är nära eller långt borta, så att de kan vika undan åt annat håll och fly försåten. Dessutom ser man väldiga tunnor, beckade inuti och utanpå, förankrade i djupet med järnkedjor och ankare, [I marginalen: Flytande beckade tunnor visar inloppet] som om dagen eller vid vinterns fullmåne brukar visa de oroliga sjömännen ett säkert inlopp, så som det i venetianarnas hamnar visas med kilformade små torn av trä eller sten. [I marginalen: Venetianarnas hamnar] Men efter grymma stormar tvingas de alltid ängsligt utforska nya inlopp, så som romarna vid Tiberns mynningar, eller snarare de som seglar dit från annat håll, så att inte havets flod och ebb, [I marginalen: Tiberns mynning] sedan Tiberns mynning täppts till av hopat slam och sten, någon gång gör hamnen antingen osegelbar eller farlig eller slingrig. [I marginalen: Romarna må lägga märke till faran och akta sig i tid] Hur man tror att detta sker visar den ovan anförde Strabon i kap. 15 i denna bok, under ordet Sarbonicus lacus. ## Liber Duodecimus, kap. 20 (s. 425–426) (maskinöversättning) Ytterligare om bärnstenens eller ambrans ursprung, som inte har anmärkts ovan. KAP. 20. [I marginalen: Bärnstenens eller ambrans natur och ursprung] Om bärnstenen (succinum) eller ambran och dess ursprung och vinstgivande insamling är många betydande författare inte alls överens; dock synes Cassiodorus, i bok 5 av sina Brev, kap. 2, där han skriver till haesterna, ha träffat dess natur sannare än andra. Han säger nämligen: ”Enligt vad en viss Cornelius skriver läser man att den flyter ut ur ett träds saft på Oceanens inre öar, varav den också kallas succinum, och så småningom stelnar genom solens hetta; ty den blir en utsvettad metall, en genomskinlig mjukhet, [I marginalen: Utsvettad metall] än rodnande i saffransgul färg, än tjocknande med flammande klarhet, så att den, när den har glidit ned till havets gräns och renats av det växlande tidvattnet, överlämnas till stränderna och läggs fram där.” Detta säger han, nämligen att bärnstenen uppkommer ur ett träds saft, nämligen granens eller tallens eller bådas, så att den, när den flyter ut, med sin klibbiga seghet införlivar med sig vad som helst som kommer i dess väg, [I marginalen: Olika maskar införlivas med bärnstenen] såsom små grodor, spindlar, getingar, myror eller maskar, och smyckar dem med olika färg. [I marginalen: Färgen växlar i ambran] Ja, till samme författares mening skall läggas att målare knappast kan avbilda ting med färger så som naturen har växlat färgen i ambran eller bärnstenen, när den bearbetats genom skickliga hantverkares konst. [I marginalen: Varifrån bärnstenen kommer] Från de svenska, finländska och estniska stränderna kommer bärnsten outtömligt och ständigt till Preussen, [I marginalen: Preussen] och därifrån förs den ut till mer avlägsna länder, men särskilt från Preussens handelsstad Gdańsk. [I marginalen: Gdańsk] Och sådan ambra eller bärnsten kan rymma alla färger och små maskar. [I marginalen: Bärnstenen förs från Preussen till avlägsna länder] Och den samlas inte bara på denna havsstrand efter svåra stormar, utan också två eller tre mil från havet på åkrar som plöjts upp med plogbillar. Men den som skiner liksom en svart låga säljs alltid till prydnad för kvinnor av det lägre folket. ## Liber Duodecimus, kap. 21 (s. 426–427) (maskinöversättning) Om att släcka eldsvådor. KAP. 21. [I marginalen: Eld nästan ständigt i de nordliga rikena] Eftersom nordborna under större delen av hela året på grund av den stränga kölden underhåller en ständig eld, är det inte underligt om eldsvådor där härjar ända till yttersta ödeläggelse av allt. Ty ibland när folket är uttröttat av stora mödor och vakor, ibland när det är begravt i dryck och sömn, ibland genom fientliga anslag, ibland genom blixtrande åska, [I marginalen: Olika orsaker till att eldsvådor uppstår] ibland genom naturens hemliga näring i tider av alltför stor hetta, och genom ständigt eldade badstugor och ugnar, stundom genom krut som bevakats ovarsamt, stundom även genom bagares, kockars, ölbryggares och metallgjutares lättja, [I marginalen: De mest värdelösa tingen räddas snabbare än de goda] eller genom vilken annan slumpartad händelse som helst, väcks eldar, eller också bryter de, sedan de släckts men en mycket liten gnista lämnats kvar, fram i större lågor. Vid en sådan händelse räddas med förvirrat förstånd vad som helst som kommer i vägen (snabbare dock de mest värdelösa ting än de dyrbara); [I marginalen: Sinnesrörelserna visar sig i olyckan] och i ingen annan fara visar sig sinnesrörelser eller lidelser mer och snabbare än i ett liknande elände och en plötslig olycka, där inget uppskov tillåts för att rådfråga sakkunniga eller vänta på vänner. [I marginalen: Den första omsorgen att befria föräldrar och barn] Den första omsorgen brukar dock gälla att rädda svaga föräldrar och späda barn ur faran, såsom det värdefullare goda; därefter dyrbart bohag och brev och rättighetshandlingar för alla slags ägor. [I marginalen: Bohag] [I marginalen: Rättighetshandlingar] [I marginalen: Skatter] Dessutom skatter: mycket många som är upptagna av sin invecklade kärlek till dem eller av deras svåra räddning omkommer där, när taken faller av elden och väggar, portar och fönster stängts av lågan; [I marginalen: De som är lastade med pengar som skall räddas bränns upp] eller också, med en del av de olyckliga pengarna, guldet och silvret hängande på axlarna, när de vill rädda sig genom att störta sig ned med tyngden, dör de antingen genast eller tvinar bort med krossade lemmar i ständig smärta. ## Liber Duodecimus, kap. 22 (s. 427) (maskinöversättning) Om att trogna vänner prövas vid eldsvåda. KAP. 22. [I marginalen: Trogna vänner] Många har dock nytta av trogna vänner, som genom sin plötsliga närvaro samlar både människor och skatter och vad som helst som är dyrbart, och bevarar det för fullständigt återställande, och överlämnar allt detta, räddat mot förmodan, åt ägarna. [I marginalen: Tjuvaktiga händer är till hands] Men man skall inte heller förneka att rovgiriga och tjuvaktiga händer är till hands, som, när de sökt och funnit tillfälle, plundrar och för bort en stor del; därför kastar man dem, när de gripits på bar gärning, i elden för att brännas, såsom mordbrännare som inte handlat av en slump. [I marginalen: Klockornas ringning väcker alla till att släcka elden] Men när lågorna har brutit ut väcks genast alla vid tecknet och ljudet av rådhusets klocka och, om det trycker på hårdare, av domkyrkans, och skyndar mycket snabbt till för att släcka eldsvådorna, sedan de gripit brandhakar och läderhinkar. Ty enligt stadens stadga håller varje borgare 10 eller 20, 30 eller fler hinkar i beredskap för detta bruk; [I marginalen: Läderhinkar] ty när de kastas ned från höjden, sedan vattnet hällts ut, blir de oskadda och återlämnas genast fyllda. [I marginalen: Brandhakar] Det var sed att ordensbröderna, ganska kraftfulla män, först av alla andra (eftersom de vakar) skyndade till för att hejda eldens tilltagande, [I marginalen: Bröder av olika ordnar släcker eldsvådor] och villigt utsatte sig för de yttersta faror för borgarna, av vars allmosor de levde, medan de övriga åskådarna stod där liksom sysslolösa. Men nu har genom en enda mycket fördärvad avfällig broder, Luther, en så stor brand väckts överallt [I marginalen: Den avfällige Luthers brand] att varken munkarna eller alla bröderna, eller borgare eller överheter, hertigar, kungar eller kejsare eller påvar helt kan släcka den. Så lustfyllt är det för den avfälliges olyckliga efterföljare att i brinnande uppror störta sig in i de eldar och lågor i vilka syndarna skall brännas, och vars samvetes mask inte heller skall slockna i evighet. [I marginalen: Samvetets mask] ## Liber Duodecimus, kap. 23 (s. 427–428) (maskinöversättning) Om skeppsbrutna och om att återställa skeppsbrutet gods. KAP. 23. Men inte mindre omsorg skall ägnas åt att trösta skeppsbrutna eller återställa deras gods, då all rätt, billighet och fromhet tillråder det och lagarnas vördnadsvärda makt stadfäster det. [I marginalen: Åt de skeppsbrutna skall deras gods återställas] Ty den rättslärde säger i l. Qui levandae, ff. ad l. Rhod. de iactu: ”De som kastar ut några ting för att lätta skeppet har inte den avsikten att betrakta dem som övergivna; om de nämligen finner dem kommer de att ta dem med sig, och om de har anat till vilken plats de kastats kommer de att söka efter dem; så att det är på samma sätt som om någon, tyngd av en börda, har kastat en sak på vägen för att snart återvända med andra och hämta den.” [I marginalen: Saker som kastats på vägen förblir ägarnas] Vidare sista paragrafen i Inst. de rerum divisione: ”Annorlunda förhåller det sig visserligen med de ting som under storm på havet kastas ut för att lätta skeppet. Dessa förblir nämligen ägarnas, eftersom det är uppenbart att de inte kastas ut i den avsikten att man inte ville ha dem, utan för att man desto bättre med själva skeppet skall undkomma havets fara.” [I marginalen: Det som kastats ut för att lätta skeppet bör återställas] Det är alltså känt att furstarna i de nordliga rikena, för att inte säga vidare över världen, alltför ogudaktigt inte bara plågar de olyckliga skeppsbrutna genom att ta ifrån dem deras gods, utan ibland också berövar dem livet för att komma åt deras gods. Och för att desto snabbare och lägligare kunna göra detta låter de [I marginalen: Strandtecken tas bort på det orättfärdigaste sätt] hugga ned, förstöra och avlägsna de sjömärken eller gränsmärken eller strandtecken som satts upp för att undvika varje skeppsbrott. Och man skall inte bara sucka över att dessa ondskefulla vinster under många förflutna tider har sökts med sådana knep, [I marginalen: De skeppsbruttas gods hålls oftast inne orättfärdigt] utan över det som också är avskyvärt, att i denna mycket olyckliga tid även de som på dessa platser utger sig för att vara bättre kristna, med åsidosättande av all rättvisa, ja, av gudsfruktan, i högsta grad och utan fruktan omfattar sådana rov, som om de vore förvärvade med god rätt. ## Liber Duodecimus, kap. 24 (s. 428) (maskinöversättning) Om straffen för dem som plundrar de skeppsbruttas gods. KAP. 24. Hur både gudomlig och mänsklig rätt i de heligaste konstitutionerna avskyr och straffar, eller föreskriver att man skall straffa, detta illvilliga övergrepp och fördömliga dåd visas med dessa ord: [I marginalen: Fredrik II:s konstitution om skeppsbrott] ”Fartyg”, säger Fredrik II i titeln De statutis et consuetudinibus et immunitate locorum religiosorum, ”till vilka platser de än kommer, om de genom någon olyckshändelse har brutits sönder eller på annat sätt kommit i land, skall både själva fartygen och de seglandes gods bevaras oavkortade åt dem som de tillhörde innan fartyget råkade i den faran, sedan varje plats sedvänja som strider mot denna stadga helt har avskaffats; utom om sådana fartyg bedriver sjöröveriets ondska eller är fientliga mot oss eller mot det kristna namnet. Men de som överträder denna vår konstitution skall straffas med förverkande av sitt gods, och om saken kräver det skall deras djärvhet enligt vår befallning tyglas på andra sätt.” [I marginalen: Straffet för rövare som håller inne de skeppsbruttas gods] Dessutom straffas de enligt texten i sista versen i Inst. de rerum divisione på detta sätt: ”Av detta skäl begår den stöld (furtum) som i vinningssyfte tar bort ting som vågorna kastat upp, eller som han påträffat i själva havet.” Vidare tillrättavisas de i l. Si quis, ff. de incendio, ruina, naufragio, rate, nave expugnata, på detta sätt: [I marginalen: De som rövar skeppsbrutet gods ställs till svars för stöld] ”Om någon undandrar eller rövar en sak som räddats ur skeppsbrott eller ur eldsvåda eller ras och lagts på annan plats, är han ansvarig, nämligen för stöld, eller annars enligt talan om rövat gods, särskilt om han inte förstod att den kom från skeppsbrott eller eldsvåda eller ras. Om någon tar bort en sak från ett skeppsbrott som ligger där, uppkastad av vågorna, anser de flesta detsamma; vilket är sant om någon tid har förflutit efter skeppsbrottet. Annars, om det har skett just vid tiden för skeppsbrottet, gör det ingen skillnad om man rövar ur själva havet eller ur skeppsbrottet eller från stranden.” TOLFTE BOKENS SLUT. ## Liber XIII, inledning (s. 429–430) (maskinöversättning) GOTENS, ÄRKEBISKOPEN AV UPPSALA, OM JORDBRUKET OCH MÄNNISKANS FÖDA TRETTONDE BOKEN FÖRORD. [I marginalen: Jordbrukets villkor och lov] Hur mycket jordbrukets villkor bidrar till ett gott, lugnt och tryggt liv vet var och en som, driven hit och dit av olika vinstsökande näringar och utan att finna annat än tom leda, till sist har ägnat sig åt den tryggaste sysselsättningen, att bruka åkrar; [I marginalen: Erfarna nordiska bönder] en sådan sysselsättning känner också de nordiska bönderna i de nordliga länderna, som växlar tiden efter stjärnornas och vinterns beskaffenhet, så som skall visas nedan. [I marginalen: Olika förvärv] I Norden söker och finner man den största rikedom av metaller i bergens inre, och dyrbara skinn från trädens toppar, och fiskar av olika slag i det vida djupet; och detta utövas tillsammans eller var för sig med den största fara. Men av jordens yta begärs och erbjuds ingenting annat än det lugna och ljuva. Den frambringar nämligen en otrolig nytta av spannmål, [I marginalen: Spannmålens nytta] för vars skull nödvändigheten offrar allt dyrbart bohag för att återställa krafter och liv [osäker tolkning]. Detta intygar Cicero i Om ålderdomen: ”Jag kommer nu”, säger han, ”till böndernas nöjen, som jag otroligt mycket gläder mig åt; [I marginalen: Cicero] de hindras inte av någon ålderdom och tycks mig komma det vises liv mycket nära. De har nämligen räkning med jorden, som aldrig vägrar att lyda och aldrig återlämnar det den fått utan ränta; [I marginalen: Jorden ger ränta] och ingenting kan vara fruktbarare eller till utseendet mer prydligt än en välordnad och välbrukad åker.” Vidare i bok 1 av Om plikterna: ”Av alla de ting varigenom något förvärvas är ingenting bättre än jordbruket, ingenting fruktbarare, ingenting ljuvare, ingenting mer värdigt en fri människa.” [I marginalen: Cato] Och enligt Catos mening prisades en god man värdigt för ett utmärkt jordbruk, liksom locuples av loca, det vill säga fulla åkrar; och omvänt bedömdes en man som skamlig för en illa brukad och övergiven åker (varav ingenting är mer skadligt), [I marginalen: Den late] också enligt Skriftens vittnesbörd, som fördömer den late, vars åker tistlar och nässlor har fyllt på ytan; denna borde den kunnige och flitige bonden rensa från törnbuskar. Ty det är odlarens lov om den lantliga marken förskönas med de ljuvaste frukter, eftersom man (enligt Saxos vittnesbörd) genom sådana [I marginalen: Saxo] återfår livets uppehälle genom ett rättvist utbyte av arbete; ty någon annan vinning skulle de inte känna än den som de har frambringat med utgjuten svett som insats. Och inte utan skäl anses det lantliga livets sätt böra föredras även framför de mest framstående rikedomar, eftersom dess mest oförfalskade frukter tycks ha uppstått och fostrats i medelmåttans sköte, mellan lysande och ringa lycka. Detta bör dock betänkas, att ynglingar blir av mycket kraftigare hälsa på landet än i stadens skugga, [I marginalen: Soldater kraftigare från landet] [I marginalen: Stadens skugga] i vilken de blir svaga genom att hänge sig åt sömn och lustar; sådana brukar dugliga befälhavare mycket sällan skriva in i krigstjänst. Ty de räknas till dem som har uppräknats ovan i bok 7, kap. 19. ## Liber XIII, kap. 1 (s. 430–431) (maskinöversättning) Om gödsling av åkrarna. KAP. 1. [I marginalen: Erfarna bönder] Det finns knappast något folk i Europa eller i hela världen som brukar ägna sig åt jordbrukets sysslor flitigare och noggrannare än det nordliga; [I marginalen: Tid och redskap] det förstår att med tider och redskap ordna och särskilja varje sak med en sådan egen ordning att det iakttar det lämpligaste sättet inte bara för att fåra och plöja jorden, [I marginalen: Jorden skall gödslas] utan också för att gödsla den; och det utför detta så mycket mer och uppmärksammare som det i hela den vidsträckta nordliga världen, [I marginalen: Ingen fruktbärande vinstock i de nordliga länderna] på grund av den hårdaste kölden, inte har någon fruktbärande vinstock. Därför blir det nödvändigt för invånarna i dessa länder att på de flesta platser söka sin dryck av samma säd som de får sitt bröd av; [I marginalen: Bröd och dryck av säd] om de italienska folken trycktes av denna svårighet skulle de förvisso sakna en stor del av sin lycka. [I marginalen: Sättet att snabbt gödsla åkrarna] När de alltså på ett besparande sätt vill gödsla mycket vidsträckta åkrar, kallar de på en fastställd dag omkring dagjämningen [osäker tolkning] samman mycket många grannar med oxar och hästar och vinterfordon, på det sätt som här avbildas, och visar dem högen av gödsel som skall föras ut; denna för de genast ut med lastade kärror över de snöiga fälten eller de hala lerorna för att med gemensamt arbete spridas över åkrarna; [I marginalen: Tät snö gödslar åkrarna] ju tätare snö som har legat på dessa, desto fruktbarare och frodigare växer grödan upp om sommaren för att mångfaldigas. Ty av böndernas erfarna bruk följer att de som med flitig omsorg och svett, genom att gödsla, förbereda och beså åkrarna, förekommer väntan på regnen, tros med säkert hopp få en rikare skörd, så att de inte skall samla eller skörda sparsamt där de har sått sparsamt. ## Liber XIII, kap. 2 (s. 431) (maskinöversättning) Om sättet att gödsla. KAP. 2. [I marginalen: Olika slags gödsel] De vet också vilken gödsel som lämpligast skall användas på en sandig, stenig och högre belägen plats; ty de förstår att med rätt fördelning använda en sort för vete och råg, en annan för korn och havre, en annan för ärter och bönor, en annan för lin och hampa och de utmärktaste rovorna; och alla slags säd, utom lin och hampa, reser sig med tillräckligt höga strån och ax. [I marginalen: Nordiska sädesslag] Inte heller används i de nordliga trakterna andra sädesslag än de som här har räknats upp; ty där växer varken spelt eller durra eller hirs [I marginalen: Dessa sädesslag finns inte i Norden] eller kolvhirs eller kikärter eller bönor (faseoli) eller gurkor eller meloner eller kardoner eller kronärtskockor, som kanske förbehålls svagare magar som föda. [I marginalen: Böndernas förutseende i krigstid] De gödslar dock förutseende åkrarna hellre vid tiden för höstdagjämningen än vid vårdagjämningen, så att, när en fientlig ödeläggelse hotar, också säden reser sig i gröda och frukt när vårvärmen återkommer, av de frön som den sående med flit kastat ut bland snön. När åkrarna alltså har gödslats begärs eller ges som lön för dagens arbete inget annat [I marginalen: En frikostig måltid ges som lön] än en glad och frikostig kvällsmåltid, varmed de trötta lemmarna återställs. Ty sedvänjan har sedan gammalt bevarats i ljuv endräkt så att de genom ömsesidigt arbete, där var och en bär den andres bördor, tröstar varandra. [I marginalen: Hjälparbeten är ljuvare] Och detsamma sker i andra hjälparbeten, med hö, säd och annan skörd som skall samlas från åkrarna och omsorgsfullt föras in under tak. ## Liber XIII, kap. 3 (s. 431–432) (maskinöversättning) Om förberedelse av åkrarna. KAP. 3. [I marginalen: Odlingen varierar med redskapen] Vilka redskap de nordliga bönderna använder visar till en del den här bilden, även om det i så mycket vidsträckta länder inte är lätt att visa bilder av alla; ty på ett sätt förbereds steniga åkrar för sådden, på ett annat leriga, på ett annat sumpiga och mjuka, på ett annat bergiga, med plogbillar och hackor, också vid växlande tider liksom med växlande redskap. [I marginalen: Himmelska tecken iakttas] De gamla bönderna har vissa himmelstecken som de iakttar för när säden skall sås, såsom krusiga och glesa moln, liksom delade av en plog. Vidare litar de på taggbuskarna och på lövverket som växer fram eller skall falla, liksom astronomerna litar på att det sås fruktbarare efter stjärnornas iakttagande, eftersom säd som sås på ett ställe kommer upp senare, på ett annat i rättare tid; [I marginalen: Den milda naturen] och också detta är ett högst sant tecken från den milda naturen (som ville att ingenting skulle vara dolt), som den för med sig, så att den uppmanar att den själv och jorden skall uppsökas, [I marginalen: Jorden inbjuder bönderna] och lovar något i stället för gödsel och fett, särskilt det som lämnats kvar av snöns täthet, och förkunnar att jorden och sådden täcks av den mot kölden, och manar till brådska. [I marginalen: Råg] Vinterråg sår de dock omkring Hundstjärnans nedgång, och den skördar de mogen i mycket fruktbar skörd när nästan ett år har gått. [I marginalen: Ett visst slags korn mognar på sex veckor] Vid vårtiden sår de den också i slutet av Oxen och skördar den mogen i Lejonets hjärta. Detsamma iakttas med vete, korn och havre, likaså med de ovannämnda grödorna på de öppna fälten. En annan kraft finns i nyodlingarna (novalia), [I marginalen: Nyodlingar] där en riklig gröda växer upp sedan snår och skogar huggits ned och likaledes bränts; och den skyddas med avlånga gärdesgårdar mot de vilda djur som ödelägger; [I marginalen: De lata väcks av bytet] och av detta skäl väcks ibland bondehopen, som är lat, med underbar begärlighet till förtjänsten av de vilda djurens skinn som tagits som byte. ## Liber XIII, kap. 4 (s. 432–433) (maskinöversättning) Ytterligare om jordbrukets nytta. KAP. 4. [I marginalen: Henrik, biskop av Linköping] Det finns på det götiska folkspråket några få rim av en viss helig Henrik, biskop av Linköping, till jordbrukets lov, lämnade tämligen kortfattat åt eftervärlden till evig åminnelse, med dessa ord: [I marginalen: Götiska rim] Haved draeper maangen mari, Haa jorden brukar sael aer han. [I marginalen: Tolkning] Det vill säga: havet dräper många, lycklig är den som brukar jorden. [I marginalen: Outtröttlig fruktbarhet] Och så har det i sanning befunnits, att havet inte ger köpmännen så mycket ränta som åkrarnas outtröttliga fruktbarhet ger sina odlare; dessa är så mycket tryggare när skörden skall samlas ju flitigare de med konst och arbete har förberett åkrarna. [I marginalen: Åkrarnas vinster] Så mycket skall genom den mäktiga naturens välgärning åkrarnas vinster föredras framför de mest framstående rikedomar; dem känner ingen utom den som med arbete och svett har frambringat denna tröst. [I marginalen: Författare om jordbruket] Men sedan dessa och liknande lovord, föreskrifter och redskap för ett lyckligt jordbruk har lämnats åt sina författare, romaren Cato och andra, skall här tilläggas en sak, nämligen att det är sed bland de nordliga folken att varje gång en åker, en äng, en sjö eller ett hus har orenats genom utgjutande av människoblod genom dråp, [I marginalen: De kristna böndernas sed] återställer de genast, sedan folket gemensamt förrättat bön och prästerlig försoning skett, dess fruktbarhet till den forna ymnigheten. [I marginalen: Välsignelse av åkrar och andra ting] Och dessutom är det sed bland dessa folk att de på den helige Johannes döparens vigilia, vid midsommartiden, går omkring de blommande åkrarna, läser vissa böner över dem och lägger lövkvistar i form av ett kors, så att grödan genom den gudomliga maktens kraft skall nå mognad utan blixt, ljungeld och oväder. Om detta må läsaren (om det behagar honom) betrakta något mer utförligt nedan i bok 16, i flera kapitel, särskilt kap. 9. ## Liber XIII, kap. 5 (s. 433) (maskinöversättning) Om svedjeåkrar och skogsåkrar. KAP. 5. [I marginalen: Fördelade åkrar] I gammal tid var åt var och en genom fördelningens mätsnöre en egen åker uppdelad och anvisad och upptagen i skattläggningen (census), så att hans besittning, som han hade tagit emot för att betala skatt efter dess storlek, inte skulle vara oviss för någon. [I marginalen: Åkrarnas utvidgning] Men när det vid tillfälle uppstått ett bredare och fruktbarare markområde, strävar var och en, utan att göra någon våld, efter förmåga och krafter att lägga något till den mark han förvärvat. [I marginalen: Snåren bränns] Och därav kommer det sig att man försöker avlägsna de buskar som med skadlig envishet växer i de närmare skogarna, genom att riva upp torvorna för att forma en fruktbarare åker och sätta eld under, så att inte ens rottrådarna och den vilda strävheten som så småningom växer upp skall föras in i åkrarnas inre och på huggormars vis med motsatt fruktsamhet nära åt sig en avkomma, varigenom den kommande planteringen fördärvas. [I marginalen: Underbar fruktsamhet] När askan efter förbränningen av torvor, kvistar och ris alltså har lämnats på jordens yta uppstår en underbar fruktsamhet, så att, [I marginalen: Olika grödor] särskilt när råg, rovor, vallmo, lin och hampa har såtts, en mångfaldigad gröda växer upp. [I marginalen: Krig mot elden] De aktar sig dock för att den så lössläppta elden skall ödelägga de skogar som ligger i vägen genom brand; och detta kring klippor och vatten, med vars hjälp de sätter ogenomträngliga gränser så att den inte skall växa ytterligare. Annars händer det att alla, man för man, går ut ur sina hus från hela området för att släcka lågorna, liksom mot fiender som grymt ödelägger allt med brand och plundring. ## Liber XIII, kap. 6 (s. 434–435) (maskinöversättning) Om sådana åkrars fruktbarhet. KAP. 6. [I marginalen: Svedjeåkrar] Dessa svedjeåkrar (agri cinericii) är alltså så mycket fruktbarare än de övriga därför att de, när torka inträder, är rikare på dolda vätskor och låter de utströdda fröna slå rot när solens värme tillkommer, så att den lyckligaste skörd växer upp ur den frodiga grödan. [I marginalen: Frodig gröda] Men på andra öppna åkrar, som plöjts på vanligt sätt, binds de frön som kastats i dem fastare när det regnar på dem. Men å andra sidan, om regnet vattnar dessa åkrar alltför omåttligt, förändrar det sädens fetma och kraft i strået. [I marginalen: Sättet att så, och nyttan] Men om den utkastade säden efter regnet trycks av frost, slår den, ju mer den hindras från att snabbt visa sig utanför, desto fruktsammare rot inuti; och ju mer den hindras från att gå fram, desto mer tvingas den att mångfaldigas; ty när den hålls tillbaka från en för tidig uppkomst och sedan släpps lös ur sin befruktnings långsamhet, fylls den och utvidgas rikligare till skörd. Och detta må vara sagt om vintersäden, då bönderna också, när fientligheter bryter in (som sagts ovan), [I marginalen: Bönderna sår på snön] sår på snöns yta, med den förberedda åkern därunder, så att säden utan skada av fåglarna så småningom, med sydanvindens medverkan, går ned i jorden. [I marginalen: Åkrarna avgränsas] Vidare har de nordliga folken sina åkrar överallt avgränsade med stenvallar, likaså med stolpar, klippor, vatten, åar och ständigt framvällande källådror, ja även med lindkol som inte ruttnar; och de som inte kan bestämmas genom sådana märken fördelas genom lantmätarnas dom [I marginalen: Lantmätare] i stänger eller ribbor, eller steg, eller rep, eller tunnland (iugera); ja, när skördarna skall samlas hjälper de varandra villigt och ömsesidigt, och vid ett glatt gästabud avslutar de både tvisten (om någon synes ha uppstått) och arbetet. [I marginalen: Tvist biläggs med gästabud] [I marginalen: Endräktens väg] Och på detta sätt blir flera åkrar fredliga och fruktbarare, och likaså blir nyodlingarna utvidgade genom att snåren rycks upp; och därifrån går, liksom från den bästa jorden, den bästa doft ut, som Plinius menar i bok 17, kap. 5. ## Liber XIII, kap. 7 (s. 435–436) (maskinöversättning) Om tröskning under vintern. KAP. 7. [I marginalen: Vintertröskning] När skörden av olika grödor har samlats i mycket stora lador, särskilt byggda för detta, sparar de all den lämpligare tröskningen till djupt in på vintern, när nätterna är längre. Ty då, sedan man kommit överens om ett pris eller om säd i stället för lön, [I marginalen: Sättet att tröska] slår två, tre, fyra eller flera ut, tröskar och rensar säden på ett stort golv av hopfogade plankor, genom att lägga ut kärvarna och slå på dem, medan en kådig låga lyser mitt i ladan, [I marginalen: Kådig låga] [I marginalen: Vind nödvändig för tröskarna] och iakttar noga den tid då de, när de skall skilja agnarna från säden, har vindar som för bort dammet åt sidan, så att det inte kan skada tröskarnas livsviktiga organ. [I marginalen: Sädesdammet skadligt] Ty detta damm går genom sin finhet nästan omärkligt in i munnen och klumpar sig så i strupen att den som inte genast motverkar det med botemedlet att dricka färskt öl inte längre kommer att äta något, eller bara litet, av den tröskade säden; [I marginalen: Bonden har sina motgångar] så att Platons mening inte skall synas anförd förgäves, där det sägs att varje bonde har sina motgångar; ty även om han synes trygg (som sagts ovan i första kapitlet), har han dock lyckans sår, nämligen torka, hetta, regn och oväder; [I marginalen: Lyckans sår] till dessa läggs stundom fiendens raseri och ödeläggelse, så att därav ibland ett oförsonligt krig uppstår för ladornas försvar. [I marginalen: Oförsonligt krig för ladorna] [I marginalen: Invånarna bränner sina egna lador med fienderna inneslutna] Ty när bönderna ser att sådana lador tas med våld av fienderna för att användas för hästarna och som kvarter för krigsfolket, stänger de dörrarna utifrån, sätter eld på dem och låter sina egna sädesbodar eller lador, liksom fiendernas vintergömslen, förtäras av en plötslig brand. Men om någonting genom hemlig stöld på något sätt eller med något knep har tagits från den så tröskade sädeshögen, brukar denne tjuv, även om han är mycket sällsynt [I marginalen: Sädestjuven] (på landets språk kallad Drosagump), [I marginalen: Drosagump] knappast frias utan svårt straff, även om han erbjuder någon bot; ty att stjäla är varken tillåtet eller nödvändigt, eftersom spannmål aldrig undanhålls de behövande i tider av hungersnöd eller när åkern skall sås, utan ges mot pris, avtal eller from hjälp. [I marginalen: Spannmål ges åt den behövande] Liksom alltså i den djupaste vintern tröskarnas förtjänst fördubblas tack vare elden under den långa natten, så växer rikligare frukter för bönderna, så att de i varje händelse kan hjälpa många. Men genom dragdjurens användning och trampande, vilket är sättet att tröska i Italien, skiljs kornen aldrig från axen i hela Norden, utan i privata lador (som sagts) under den mycket långa natten. [I marginalen: Stora och långa sädesbodar] Sädesbodarna är också stora och många i Norden, fördelade by för by i mycket stora socknar (pagi) och byar (villae), överallt i de skilda landskapen. Men de når inte alls upp till längden eller bredden hos konung Theoderiks lador, [I marginalen: Konung Theoderiks lador] sådana som han hade i området kring Ravenna. Prokopios berättar nämligen att de var tre italienska mil långa och, i sammanhängande mått, en mil breda. ## Liber XIII, kap. 8 (s. 436–437) (maskinöversättning) Om olikheten i skördarnas insamling. KAP. 8. [I marginalen: Jordbrukets olikhet] Det är en beundransvärd anordning av naturen att den nordliga jorden odlas på ett sätt och vid en annan tid, med annan metod och flit, som sagts; på ett annat sätt den etiopiska eller afrikanernas jord; på ett annat sätt också de nya öarnas. [I marginalen: Grödor mognar på sex veckor] Vad gäller de nordliga länderna är detta säkert, att på de flesta åkrar hos västgötarna, i den del som vetter mot söder, skördas kornet moget inom 36 dagar från det att säden kastats ut, det vill säga från slutet av juni till mitten av augusti, och ibland snabbare. [I marginalen: Orsaken till den plötsliga mognaden] Ty denna mognad uppkommer nödvändigt ur jordmånens natur och luftens mildhet, och genom de små stenarnas fukt som värmer rötterna, och genom solens hetta, så att den växer upp och mognar på detta sätt; [I marginalen: Sexradiga ax] och sådana ax har sex rader av korn, men är dock mindre än andra vanliga; de lämpar sig tämligen väl för ölbrygd. Men de övriga sädesslagen, som sås i början av maj, samlas omkring mitten av augusti med böndernas ömsesidiga hjälp, inte så mycket med möda som med iver och frivillig kraft, så att inte en påkommande kall vind skall förbränna skörden. [I marginalen: Arbetets lön betalas med ett glatt gästabud] Och de begär ingen annan lön för dagens arbete än ett trevligt aftongästabud; vid detta väljs ynglingar av båda könen, på grund av sina trogna arbeten på åkrarna, genom förutseende föräldrars omdöme, samtycke och löfte, för att förenas i ett kommande äktenskap; [I marginalen: Äktenskap ingås för att leda den husliga hederligheten osv.] dock inte för njutningsfulla giften, även om de är förnäma, utan för omsorgen om husets hederlighet och nytta, för att leda familjen klokt och vänligt, så som skall visas nedan om adelns och de ofrälses äktenskap i följande bok, kap. 8. I detta kapitel räcker det att ha visat hur bönderna förstår att genom ivrigt arbete vinna erfarenhet om ett lyckligare äktenskap för sina ynglingar som skall förenas i äktenskap; [I marginalen: Erfarenhet om dem som skall förenas i äktenskap] och slutligen att dessa genom att arbeta kraftfullt kan tillämpa den husliga omsorgen till varje mycket hederligt bruk. ## Liber XIII, kap. 9 (s. 437–438) (maskinöversättning) Om att skydda små barn mot ormar under skördetiden. KAP. 9. [I marginalen: Barn skyddas mot ormar] När de nordliga bönderna i mitten av juli skall samla höet och slutligen i mitten av augusti skörden, bär de med sig de diande små barnen som hänger vid brösten; dessa binder mödrarna under tiden, medan de är upptagna av arbetet, lagda i vaggor och lindade med band, fast vid toppen av ett askträd (när ett sådant kan fås) som böjts ned eller tillbaka, upplyft 7 eller 10 handsbredder från marken; främst av detta skäl, att inte giftiga ormar eller skadliga maskar [I marginalen: Skadliga maskar] (av vilka ett stort antal finns i Norden) skall krypa från marken in i munnen på de ljuvt sovande. Ty det är känt genom mångas outplånliga minne och smärta hur ormar, [I marginalen: Handslånga ormar] särskilt små, en eller två handsbredder långa, av enbart röd och blå färg, hade trängt in så djupt i strupen på svaga barn som sov på marken att endast stjärtarna, som var svåra att dra ut, syntes utanför munnen. [I marginalen: Sättet att dra ut ormar ur barnens mun] I det fallet gnider de mycket bedrövade mödrarna den så utskjutande stjärten med ett varmt och mjukt tygstycke som lätt förs dit, tills ormen drar sig tillbaka ur det sovande barnets mun och strupe; därefter lägger de en liten portion teriak [I marginalen: Teriak] (som de ständigt har ett förråd av till hands, köpt av främmande köpmän) i munnen, så att den så snart som möjligt skall nå strupen och bröstet för att driva ut giftet (om något har blivit kvar). [I marginalen: De nordliga ormarna skadliga] Att skadliga och giftiga ormar finns i de nordliga länderna skall visas nedan där de behandlas. ## Liber XIII, kap. 10 (s. 438–439) (maskinöversättning) Om sädesflottar och pråmar. KAP. 10. [I marginalen: Fartyg av olika slag] Lastflottar, pråmar (lembi), ekor, båtar, dromoner och mångfaldiga slags fartyg, som samlas vid vårens och sommarens tid på de nordliga ländernas floder för att föra säd och grödor till havets handelsplatser, och som här avbildas, används till köpmännens största nytta och vinst, särskilt i den mycket rika staden Gdańsk vid det Tyska havets strand i hertigdömet Preussen, [I marginalen: Gdańsk i Preussen] underställd Polens konungs välde; [I marginalen: Säden förs till avlägsna länder] där förs en oskattbar mängd av olika grödor och spannmål, som på så sätt förts dit av adelsmän och köpmän och sålts och fördelats på några hundra mycket stora skepp, till avlägsna länder, Portugal, Spanien, Frankrike, England, Skottland och Holland och Brabant, tillsammans med andra mycket dyrbara ting, med mycket stora kostnader men långt större vinster, eftersom denna kungliga stad bland de mäktiga havsstäderna [I marginalen: Privilegierad stad] för avyttring av alla slags varor har till- och avfärd för främlingar, skyddad även genom de största furstars privilegier och friheter. [I marginalen: Berömd handelsplats] Genom detta (även om den är nyare än andra handelsplatser) synes den ha vuxit och befästs i överflöd av allt och i mängden av borgare och rådsherrar (av vilka den främste, i en högre ställning, kallas borggreve); och den kommer ständigt att bli rikare om den bevarar endräkten, och om dess köpmän enligt Skriftens bud inte söker det höga i kyrkans och religionens dolda sakrament, så som de år 1525 befanns ha farit vill. ## Liber XIII, kap. 11 (s. 439) (maskinöversättning) Om kvarnarnas mångfald. KAP. 11. [I marginalen: Olika slags kvarnar] Dessutom använder de nordliga invånarna kvarnar av mångfaldigt slag, nämligen drivna av vindarnas växlande kraft, av strömmande vatten, av hästdragna hjul, av händers och fötters dragning och stötning liksom skjutkvarnar (trusatiles), och av hjuls vikt och mått, på samma sätt som stora ur, som genom växlande höjning och sänkning upprätthåller rörelsen och arbetet. [I marginalen: Väderkvarnar] De som drivs av vindar vrids runt, placerade på vanligt sätt på en högre plats på fältens kullar eller på havets stränder, eller på slätten mellan väldiga berg, av de mycket täta luftströmmar som väcks ur bergens grottor genom häftiga utdunstningar. Vissa placeras i mycket stort antal och ordning över diken innanför havsvallarna, för att genom vindarnas kraft lyfta det vatten som stormarna gjutit in upp i därtill anpassade rännor och gjuta det tillbaka i havet. [I marginalen: Holländska kvarnar] Och bruket av sådana kvarnar finns ingenstans tätare än i Holland nära den berömda handelsplatsen Amsterdam, eftersom vinden Circius, som blåser med våldsam fart över Oceanens mycket långa sträcka, kastar vatten och skepp över de höga vallarna ned i dikena. [I marginalen: Skepp kastas upp över vallarna] Vattnet, som tömts ut med kvarnarnas kraft (som sagts), skickar de visserligen tillbaka ut i havet; men skeppen, som slagits i småbitar, för de bort till andra bruk. [I marginalen: De holländska byggnadernas storslagenhet] Denna stad Amsterdam skulle, om den inte skakades av havets så fruktansvärda översvämning på sin darrande grund, på grund av folkets medfödda storsinthet med stora kostnader bygga så storslagna kyrkor, palats och hus att Europa knappast skulle ha deras like. Dock utövas lagarnas fasta kraft på denna plats, så att inte ens de mäktigaste kungar ostraffat vågar kränka dem i något fall. Och detta må räcka för att i förbigående sparsamt ha berört något av dess många lovord. ## Liber XIII, kap. 12 (s. 440–441) (maskinöversättning) Om detsamma. KAP. 12. [I marginalen: Kvarnar drivs av motsatt ström] Kvarnarna som drivs av flodernas fart är alltså byggda på olika sätt, i olika form, läge och snabbhet. Till läget, nämligen i vatten som strömmar fram och tillbaka, som vid havets tidvatten framåt och bakåt, eller genom vindarnas kraft i de flesta sund, [I marginalen: Stockholm] vilket man särskilt kan se i Sveriges kungliga stad Stockholm. Till sättet, så att vissa drivs ovanifrån, andra underifrån, av en vattenledning eller en naturlig ström. Till formen, nämligen med breda stammar, med en enda eller dubbel rad av skovlar, brett eller smalt, med långa eller korta rännor för den snabbaste gången. [I marginalen: Hästkvarnar] Med hästdragna hjul byggs de på kostsamt sätt i furstarnas borgar och i vissa hus i stora städer, för att man skall kunna uthärda en belägring; och detta synes ske så mycket konstfärdigare och mer varaktigt som de naturliga vattnen tas bort vid källan genom fiendens list. [I marginalen: Handkvarnar, fotkvarnar och skjutkvarnar] Även handkvarnar och fotkvarnar eller skjutkvarnar finns överallt mycket ofta i Norden, som snabbare botemedel för att lindra nöden, särskilt vid belägring. [I marginalen: Hjulkvarnar] Det finns också hjul som drivs av fötterna, med underbart bruk och med vikter, som har snabbare rörelse, byggda i borgarna; men sådana kvarnar ger, när de ställs framför ögonen, en tydligare tro än skrifter. [I marginalen: Den första fientliga striden gäller att ta bort kvarnarna] Men vid befästning inför belägringar brukar den första omsorgen gälla att försvara kvarnarna, och vattenledningarna och de hemliga ådrorna, så att de inte tas bort. Och det saknas inte exempel på vilket botemedel Belisarius inrättade med kvarnar som mångfaldigades i Tibern, när Staden belägrades av goterna, [I marginalen: Roms storhet känns igen av kvarnarnas mängd] även om Cassiodorus i bok 12 säger att Roms storhet kunde kännas igen av kvarnarnas samlade mängd, som det är känt särskilt har bidragit till födan. Ty detta redskap (som densamme säger) anses inte nödvändigt om det inte är i bruk, eftersom det varken kan bidra till prydnad eller passa till någon annan sak. Munsterus berättar att i Pavia 100 000 människor under 7 dagar saknade bröd på grund av att kvarnarna förstörts, tills handkvarnar hade återställts. ## Liber XIII, kap. 13 (s. 441) (maskinöversättning) Om bagerier och bakning av bröd. KAP. 13. [I marginalen: Ceres, sädens upphovskvinna] Hos de gamla är det nämligen antaget hur Ceres uppfann säden, och Pan sägs ha bakat de blandade grödorna; varav också brödet (panis) har uppkallats efter hans namn. [I marginalen: Panis av Pan] Så prisades också hon för att hon fann den, och han berömdes för att han på passande sätt tillämpade den på mänskliga behov. Därför skall man här se vilka slags grödor som används för detta nödvändiga bruk, och åt vilka denna syssla tillkommer hos de nordliga människorna; liksom dessa skiljer sig och är åtskilda i mångfaldiga regioner, [I marginalen: Åtskilda regioner] lika mycket genom läge som genom seder, så synes också det som jorden frambringar vara växlande efter regionernas och klimatens beskaffenhet. [I marginalen: Var vete finns i överflöd eller saknas] Ju mer man alltså närmar sig norr, desto mindre ymnighet av vete finns, och desto större överallt mot söder. Åt svearna, eller svenskarna, har dock en omätlig mängd vete beviljats, men en större mängd råg. [I marginalen: Överflöd av korn för bröd och dryck] Men åt goterna, både de östliga och de västliga, som använder korn och havre, har genom den nådiga gudomen skänkts ett outtömligt överflöd för mat och dryck. Alla dessa grödor används dock på båda hållen. Men omsorgsfullare är beredningen av råg hos svearna; [I marginalen: Rågen görs mycket vit] deras kvinnor förstår att rensa rågen så att den i färg, smak och hälsosamhet överträffar sädens godhet. ## Liber XIII, kap. 14 (s. 441–442) (maskinöversättning) Om rostning av grödor som skall hålla sig. KAP. 14. Under de hetaste dagarna, när solen bränner, breder de ut dukar liknande skeppssegel, eller själva seglen, vitt över jordens yta eller över jämna och kala berg, och lägger ovanpå den gröda som skall rostas [I marginalen: Säden rostas] i sex dagar, eller fler eller färre, efter solens hetta; därefter lägger de den, rensad, i förvaringskärl av ek, eller förvarar den, malen till mjöl, i liknande förvaring; och så rostad håller den sig i många år med sin beskaffenhet oskadd. [I marginalen: Säden håller sig i århundraden] Men om den inte har malts till mjöl utan är hel gröda, är det lämpligt att den under tiden utsätts för solen en gång om året för att rostas på nytt; och på detta sätt kan ny rostad gröda klokt blandas med den, så ofta det behövs, så att den inte tar slut. [I marginalen: Mjöl] Men mjöl som pressats in i ekkärl eller tunnor genom kraftiga slag med träklubbor och förvarats på en torr plats brukar hålla sig i flera år utan något angrepp av maskar; detta iakttar köpmännen omsorgsfullt för förtjänstens skull, husfäderna för födans skull och befälhavarna [I marginalen: Borgarna skall bevaras] för att borgarna inte skall tryckas av hunger (vid fientlig belägring); så att inte, när hungersnöd av detta skäl eller årlig missväxt tilltar, bröd eller grödor skall saknas för den allmänna födan, särskilt i belägrade borgar, där de inneslutna, när brödet tar slut, hellre slukar varandra [I marginalen: De belägrades ståndaktighet] än bryter den tro de har lovat sina herrar eller överlämnar sig åt fiendernas grymhet för att torteras och skändligt strypas, så som man finner sagt ovan om att uthärda en belägring mycket tappert. ## Liber XIII, kap. 15 (s. 442) (maskinöversättning) Om västgötarnas grödor och styrka. KAP. 15. Goternas bruk, särskilt de västligas, är till större delen kornbröd, bakat genom kvinnornas konstfärdiga flit [I marginalen: Kvinnorna bakar allmänt bröden] (som ensamma tillreder bröd i hela Norden); genom att äta detta får de så mycket styrka och krafter att knappast ett starkare folk finns i alla de nordliga länderna, [I marginalen: Ett mycket kraftigt folk som använder kornbröd] med undantag av finningarna eller finnarna, som äter liknande bröd och rågbröd. Även havremjöl används på de flesta platser i dessa trakter; kanske skulle också spelt växa där tillsammans med hirs och durra, om det någon gång såddes. Vidare ser man i bilden ovan hoppande syrsor, som är inristade av det skälet [I marginalen: Hoppande syrsor] att de om vintern håller sig vid härdarna och för fram en mycket påträngande sång, särskilt för gästerna, medan de infödda, som är vana vid dem, inte störs. [I marginalen: Förebådande kryp] De är förebådande kryp, så att ju oftare de i språng anfaller ljusen som ställts på borden, desto större snöfall och stormar följer otvivelaktigt. ## Liber XIII, kap. 16 (s. 442–443) (maskinöversättning) Om olika sätt att forma bröd. KAP. 16. [I marginalen: Olika sätt att forma bröd] [I marginalen: Bröd sparas från en gosses födelse till hans bröllop] Denna bild visar det olika sättet att forma bröd; de som formas vid tiden för ett barns födelse befinns ända till dess bröllopsdag tämligen oskadda bevarade utan förruttnelse, när de bakas och bevaras på detta sätt: Kvinnorna, särskilt de som bebor Norges rike, Oceanens kust, eller andra svenska och götiska berg i rikena, i Värmland och Dalarna, [I marginalen: Kvinnorna bakar tillsammans bröd] samlas i klart dagsljus om våren på fastställd plats och i fastställt antal, för att avlösa varandra, och för med sig runda men tunna järnplåtar, i storlek och bredd som en krigares sköld, gjorda på trefötters vis; och sedan en svag eld har anordnats under varje plåt och ständigt närs, [I marginalen: Sättet att forma mer hållbara bröd] lägger de, sittande i en ring och med mycket snabb växling, på plåten en deg av korn-, bön- eller ärtmjöl, som för sig har utbretts på bord med runda käppar eller stavar, tunn som det tunnaste papper, efter järnplåtens storlek; och mycket snabbt (liksom papper i pressen) tar de på grund av tunnheten upp det färdigbakade brödet och lägger det i ordning, och pressar ned en viss hög som rests i höjden med stenars tyngd, [I marginalen: Brödhög] så att denna hög knappt kan brytas eller krossas med järn, än mindre med ett gnagande djurs tand; och så kan den, om föräldrarna finner för gott, bara den förblir under tak (på grund av regn och snö), hålla sig i 16, 20 eller fler år; [I marginalen: Brödet håller sig i 20 år eller mer] och detta åstadkommer regionens kalla natur och marsvattnet eller vårvattnet, varmed degen tillreds genom kvinnornas konst, så som skall visas utförligare nedan i ett liknande fall om ölbryggning. ## Liber XIII, kap. 17 (s. 443–444) (maskinöversättning) Ytterligare om andra sätt. KAP. 17. Dessutom är det sed i de västgötska stormännens hus att av rågmjöl, renat som snö, göra bröd i rund form, men brett och tunt. [I marginalen: Rågmjöl] Slutligen större, liksom en krigares sköld, tjocka och runda; [I marginalen: Brödet hårdnar av vinden som sten] dessa hänger de, sedan ett hål lämnats i sidan, på en stång så att de hårdnar i luften; de är mycket välsmakande för starka mäns gom. [I marginalen: Brödet mjuknar snabbt] Men när de stänkts med vatten och satts in i ugnen en liten stund förvandlas de plötsligt till mjukhet. Och nästan samma sed finns hos alla östgötar, som är rikligare försedda med en mängd vete och gör mycket breda bröd, bestrukna med saffran, i stor men rund form, och sätter fram dem för ärade gäster, och frikostigt skänker dem åt dessa när de reser, som en mycket välkommen gåva, så att de kan föra dem med sig i vinterfordonen till sin vederkvickelse. Den vanliga formen för vetebröd är dock kilformig i båda ändarna; [I marginalen: Bröd säljs utan vikt] men brödet skall aldrig säljas efter vikt utan efter uppskattning. Det finns också en annan form, i rundhet, tjocklek och längd som ett femårigt barn; [I marginalen: Julbröd ges gratis] den delas överallt ut under Kristi födelses dagar som gåva åt alla, även åt helt okända människor, gratis tillsammans med andra läckerheter och av kärlek till så stor en högtid. Det finns också en annan medelstor form, som ett litet barns huvud, av råg, till ett pris av en obol, som på andra håll knappt skulle kunna säljas för fyra as. Det finns vidare ett bröd gjort av honung och mjöl med tillsats av peppar, [I marginalen: Kryddat bröd] som de resande ganska ofta äter vintertid. Vidare brukar ett annat bröd gjort av mjölk, smör, ägg och ingefära ges åt de sjuka (när sjukdomens orsak knappt är känd). Det finns också ett annat för sjömäns bruk och för dem som är inneslutna under lång belägring, tvåbakat bröd; [I marginalen: Tvåbakat] i detta alstras, när åldern närmar sig, här och var mycket vita maskar (dock inte skadliga), [I marginalen: Mycket vita maskar] särskilt när det förvarats på en fuktig plats; därom har tillräckligt sagts ovan om belägring i fält som skall uthärdas mycket tappert. Om det läckraste brödet för förnäma sjuka kvinnor i Norden, och ## Liber XIII, kap. 18 (s. 444–445) (maskinöversättning) kanske för andra. KAP. 18. [I marginalen: Inga eller sällsynta vikter] Bruket av skålpund (librae) eller uns (unciae) för att väga mjöl är inget eller sällsynt i de nordliga länderna, och dessa länders mått kan inte förstås på annat håll utan att man i detta fall gör en tolkning i vanliga skålpund eller uns, som nästan stämmer överens med varandra i varje region, med undantag av några småsaker som skall läggas till eller dras ifrån. [I marginalen: Sättet att forma de läckraste bröden] Kvinnorna (som ensamma, om än mycket få, har denna konst) tar alltså 25 skålpund vetemjöl av första siktningen, [I marginalen: Blomstermjöl] kallat Flos; därefter sex färska ägg, två bägare malvasir (även om det sällan finns där), eller i stället lika mycket av spanskt vin, kallat Bastart; likaså ett skålpund mycket vitt socker och en bägare rosenvatten; av dessa, sammanblandade, görs en deg i vilken form bagerskan vill, men inte tjockare än ett grovt finger. Degen, så formad och delad i delar, läggs i en järnpanna med glödande kol under och ett galler emellan, och täcks ovanpå pannan med ett lock av järn eller koppar; på detta läggs också glödande kol, så att de jämnt rostar bröden som skall gräddas inuti, liksom kolen nedanför har lagts på långsamt sätt; och om man gör så blir det ett mycket läckert bröd, som enligt bruket (som sagts) brukar tillåtas åt förnäma sjuka kvinnor; [I marginalen: Mycket läckra rätter för sjuka] dessa brukar också av mjölk, ägg, socker, kanel och lite ingefära göra rätter vid långsam och måttlig eld för att återställa krafterna, utan att ta hänsyn till sjukdomens orsak och dieten eller till de kloka läkarnas övriga regler; [I marginalen: Läkare inga eller mycket sällsynta i Norden] dessa finns mycket sällan i hela Norden, så som skall sägas nedan i kapitlet om läkare och läkemedel. Om utländska viner, eftersom inga någonsin växer ## Liber XIII, kap. 19 (s. 445) (maskinöversättning) i Norden. KAP. 19. [I marginalen: Inhemska viner finns inte i Norden] Även om de nordliga regionerna på grund av den yttersta kölden inte kan glädja sig åt inhemskt vin, fröjdas de ändå mycket av utländska viner och av inhemska öldrycker av olika slag, liksom andra nationer, såsom Spanien, Italien, Frankrike och Tyskland, med rätta berömmer sig av sina läckerheter och sitt överflöd av ting i de mest utmärkta viner, ja, för detta i hög grad prisas av alla andra provinser. Ty sina viner, frambragta av himlens och jordens rikaste fruktbarhet, tar de inte bara emot i överflöd för hemmabruk, utan sänder dem också ut till främmande länder i en mycket rik handel med alla slags varor. [I marginalen: De nordliga regionerna mer avlägsna] Eftersom de nordliga bland dessa är de mest avlägsna av alla, kräver detta ställe att vinet nämns, innan något visas om ölets natur, såsom en ädlare gäst hos dessa kalla nationer, eftersom naturen inte alls har medgivit att det frambringas i ett kallt land. [I marginalen: Bastardviner] De spanska vinerna anses alltså av alla, även om de av köpmännen som för dem till Norden kallas med namnet Bastarda, ändå vara äkta i smak, färg och doft på grund av sötmans förträfflighet. [I marginalen: Vinerna anses äkta] Det är nämligen ljuvt, fett, mjukt tjockt, mycket fast i sin livskraft, kraftigt för näsan, i färgen mycket klart; det doftar så när det rapas upp ur munnen att det med rätta bör tillskrivas en mer utmärkt uppskattning; [I marginalen: Vinets beskaffenhet och dess läkekraft] ty det drar samman de försvagade inälvorna [osäker tolkning], torkar fuktiga sår, återställer ett fallet bröst, och vad en dryck sammansatt med konst knappast förmår uppfylla, det åstadkommer detta naturligt när det har förts in; ja, det återställer viner av annat slag som har fördärvats av blixtens eller åskans oväder. [I marginalen: Det spanska vinets nytta] Av annat slag kallas här de som förs från Frankrike, kallade Romenia, av hård och sträv smak. [I marginalen: Romenia] Likaså rhenviner, som förs från olika provinser i Tyskland över havets mycket långa sträcka till Norden till köpmännens vinstgivande förtjänst. [I marginalen: Rhenviner] [I marginalen: Låg tull] Men dessa förs, sedan en ringa tull (gabella) betalats, in i vinkrogarna för att säljas åt alla till ett hederligt pris. ## Liber XIII, kap. 20 (s. 446) (maskinöversättning) Om mångfalden av införda viner. KAP. 20. [I marginalen: Vatten blandas inte i vinet] De köps och dricks inte heller med ringa begärlighet för sin läckra smaks skull, men med sådan nykterhet att de inte genom inblandning av vatten fördärvar eller kränker egenarten hos något utmärkt och mycket starkt vin; ja, när stjärnan Hundstjärnan (Canicula) har gått upp, ger vinets väktare noggrannare akt på att vinerna inte förändras i smaken eller genast fördärvas när blixten rasar; [I marginalen: Hundstjärnan skadar vinerna] [I marginalen: Åskslagens verkan avvärjs] varför de som botemedel täcker kärlen med skinn av sälar, med vilka också de själva täcks. [I marginalen: Tre slags viner] De viner som förs in i de nordiska länderna är alltså av tre slag: söta, stränga och lätta. [I marginalen: Spanska viner] De första förs, som sagt, från Spanien, där goternas kungar en gång, kanske 38 till antalet, härskade i följd och lät plantera vingårdar; de uppvisar en söt smak endast hos avkomman där vinstocken förblir hos sin inhemska moder. [osäker tolkning] [I marginalen: Italienska viner] Men om de italienska vinerna, eftersom de för sin förträfflighets skull inte förs ut till andra nationer, är det säkert att mycket många strömmar till Staden från alla håll för att där dricka dem med större vällust; och de lämnar den inte längre, för vinets godhets skull. [I marginalen: Franska stränga viner, kallade Romenia] De stränga vinerna från en ort i Frankrike, kanske kallad Romenia (de kallas så eftersom de är mer hållbara), avsätts för det flitigare bruket vid kyrkans heliga tjänster. [I marginalen: Peitha-viner] De lätta kallas också med en fransk benämning Peitha och har röd färg. Men de skattas föga, eftersom de är små, utom i den varma årstiden. Likväl är inget vin av högre pris än Bastardum, för sötmans ädelhet, och därnäst de rhenska, [I marginalen: Rhenska viner] som dricks mer allmänt. Alla betalar dock mycket hög skatt till kronan (fiscus), eftersom de dricks girigt utan vatten. [I marginalen: Kvinnor dricker sällan vin] Kvinnorna har dock inget eller mycket sällsynt bruk av viner, utom de sötaste, och det i mycket ringa mängd. ## Liber XIII, kap. 21 (s. 446–447) (maskinöversättning) Om vinernas hållbarhet. KAP. 21. [I marginalen: Rhenska viner mer hållbara] Det finns också vissa slag av rhenska viner som skattas som dyrbara efter en människas livslängd, alltefter som smaken behagar var och en, ja, av tvåhundra år, så som det lysande rådet (senatus) i den kejserliga staden Lübeck berömmer sig av att visa furstarna i sina mycket rika källare; [I marginalen: Rådet i Lübeck] dessa förvandlas dock, när de skrider fram i sin långa ålder, till ett slags sträv honung, om man skall tro Plinius, bok 14, kap. 4. Ty det är vinernas natur i ålderdomen att de inte kan drickas för sig utan landets vatten, ohanterliga av förruttnelse ända till bitterhet. [osäker tolkning] [I marginalen: Viner blir ohanterliga av ålder] Hur de förfalskas förklarar Plinius i samma bok, kap. 6, och på andra ställen, och i det följande tillfogar han mycket om vinernas natur som inte är ovärt att veta, även om hydromel (mjöd), [I marginalen: Viner förfalskas] vars bruk är mycket vanligt i de kalla länderna, så som snart skall visas i följande kapitel. [I marginalen: Hydromel] Konstgjorda viner görs dock av päron, äpplen, mispel och rönnbär genom att saften pressas ut i press; [I marginalen: Varifrån konstgjorda viner kommer] till dessa sätts peppar, ingefära och kryddnejlika för att mildra den lantliga smaken. Dessutom lägger man i vinerna, somliga salvia, andra malört, andra ruta, andra lavendel, [I marginalen: Vinernas olika smak] och därav får de sina namn, så att de föredras framför alla andra vid måltiden, som en hälsosam och läkande dryck. Om tillredning av hydromel, mulsa eller mjöd, ## Liber XIII, kap. 22 (s. 447) (maskinöversättning) enligt nordbornas sätt. KAP. 22. [I marginalen: Tillredning av hydromel] Man brukar ta en del god honung och fyra delar vatten som kokats i en kittel till mer än ljumt; därefter hälls hälften av det så uppvärmda vattnet i något träkärl, vidt och brett upptill, i vilket den råa honungen blandas; sedan skall samma vatten med den upplösta honungen likaså sättas tillbaka i kitteln, med god eld under, så att det kokar lagom, tills skum visar sig; [I marginalen: Skum] detta skall så småningom tas bort med ett linnetyg bundet vid en lång käpp eller med en genomborrad slev. Detta skall också fortgå oavbrutet tills kokningen av honungen och vattnet visar sig renad. Medan detta sker skall humleblommor kokas för sig på samma eld i en linnesäck, i avpassad mängd, i en täckt gryta, tills hälften av vattnet och mer har kokat bort, så att deras beskhet visar sig; [I marginalen: Humleblommor] med denna skall den större eller mindre sötman i det kokade avkoket av honung och vatten mildras; dock så att vattnet som på detta sätt kokats med honungen och skummats först hälls i det förut nämnda träkärlet, och humlesäcken genast läggs i samtidigt, [I marginalen: Humlesäcken] så att en avvägning uppstår genom honungens, vattnets och den tillsatta humlens ömsesidiga kraft. Sedan detta skett skall kärlet täckas med täta tyger och få stå tills värmen nästan har övergått till ljumhet. Därefter skall man ta ölets bottensats (fex cervisiae) (om vilket det skall talas nedan) i förhållande till mängden av avkoket; [I marginalen: Ölets bottensats eller jäst] den skall läggas ovanpå som löpe, och kärlet täckas åter, tills hela blandningen synes täckt liksom av ett mycket vitt skum; eller brödjäst, om bottensatsen saknas. Sedan detta skett skall denna blandning följande dag silas genom ett linnetyg och hällas i något rent kärl, i vilket den skall förvaras, och hållas tillsluten; [I marginalen: Ju äldre drycken är, desto hälsosammare] och på åttonde dagen, eller tidigare om nöden tvingar, kan den drickas helt säkert; men ju äldre den drycken är, desto renare, bättre och hälsosammare blir den. ## Liber XIII, kap. 23 (s. 447–448) (maskinöversättning) Om försiktighetsmått med ingredienserna. KAP. 23. [I marginalen: Myrtens frukter] Men om humleblommor saknas, tar man myrtens frukter (legumina myrti), lika enbär; de skall kokas med största omsorg tills en ren smak med lagom beskhet återstår. Så behöver allt avvägning; [I marginalen: Allt behöver avvägning] det är nämligen nödvändigt att dessa myrtenfrön kokas mycket kraftigt. Om också ölets bottensats saknas, skall man ta bagarnas surdeg (fermentum), [I marginalen: Surdeg] och den skall lösas upp i varmt vatten och hällas ovanpå, och den kommer att göra nästan samma verkan som den förut nämnda bottensatsen. [I marginalen: Hydromel] [I marginalen: Medo] [I marginalen: Mulsa] För att denna hydromel, eller medo, eller mulsa skall bli behagligare i smak och kraft, kan en liten påse stött ingefära (med en liten sten fäst vid) hängas upp på en tråd inne i kärlet (så att den, medan den flyter med vätskan, alltid sjunker ned); [I marginalen: Ingefära] och det skall vara till förunderlig nytta, särskilt vintertid, för att hålla tillbaka köldens kraft. [I marginalen: Fem delar vatten och en del honung för sommardryck] Men för sommaren skall man hålla sig till fem delar vatten och en del honung, eller, för att den skall bli tunnare, sex delar vatten och en del honung; ty båda blir goda och drickbara och förunderliga till att stilla törsten och bevara hälsan. Men denna blandning förtjänar knappast tilltro hos lyckligt lottade folk som har överflöd på vinstockar och viner, utom när deras vingårdar ödelagts av hagelstormar och de tvingas att helt övergå till den ovan nämnda blandningen eller till ölkokning [I marginalen: När vingårdarna förstörts av oväder görs konstgjorda viner eller hydromel] (om de inte vill sätta sig i fara för törst), så som ofta händer i Österrike, Steiermark, Kärnten och Tyskland, [I marginalen: Österrike, Steiermark, Kärnten] där de nämnda ovädren driver invånarna att tillreda hydromel och öl; [I marginalen: En mycket hälsosam dryck] ty båda dryckerna är mycket hälsosamma, och desto bättre (dock kokade med martialiskt vatten [osäker tolkning]) [I marginalen: Martialiskt vatten utvalt] ju större ålder de har, så som det nedan skall visas om dess kraft och nytta. Om sättet att koka mjöd (medo) på polskt eller ## Liber XIII, kap. 24 (s. 448) (maskinöversättning) litauiskt sätt. KAP. 24. [I marginalen: Sättet att tillreda hydromel eller mjöd] Man skall ta en viss mängd god, ren och oförfalskad honung, efter den mängd som den som tillreder har förutbestämt, nämligen efter detta exempel: tio skålpund (librae) honung och 40 skålpund vatten, eller mer eller mindre, efter den önskade styrkan. Vattnet skall värmas i en kittel eller i en stor gryta av koppar eller mässing, och honungen läggas i, så att den kokas väl och skummas. [I marginalen: Humlen skall kokas för sig] Även humlen skall kokas för sig i en liten säck (på det sätt som sagts ovan), till en mängd av ett skålpund eller mindre, efter mängden honung och vatten; när detta kokats och vattnet kokat upp och skummats, skall det ställas undan tills det blir något ljumt, och humlesäcken läggas i med vattnet från dess avkok, och ölets bottensats (eller surdeg, som ovan), [I marginalen: Ölets bottensats] och det skall täckas väl så att det står en dag och en natt; och slutligen skall detta avkok eller denna blandning mycket varsamt hällas över i ett rent kärl, och det blir en mycket läcker och mycket hälsosam dryck, [I marginalen: En mycket hälsosam dryck] som antingen kan jämställas med vin eller i nödfall, när vingårdarna förstörts, göra den bekvämaste tjänst, ja, med rätta inta sin värdighet bland alla de dyrbaraste drycker. Den har nämligen i sitt slag all färg, smak, doft och en hemlig kraft att hela och en stärkande natur hos ett mycket kraftfullt folk, [I marginalen: Färg, doft och smak] sådan som vinet knappast har när det skattas som allra fullkomligast. [I marginalen: Sättet att avväga tillredningen av hydromel] Men om någon vill ha ett mildare eller starkare mjöd, skall han efter detta lägga till eller dra ifrån honung när avkoket sätts till. Och detta har sanningsenligt berättats för mig i Rom 1543 av den vördnadsvärde mannen herr Martinus Polonus, botpräst (poenitentiarius) i Gniezno, som också med egen hand tillredde sådant mjöd av mycket behaglig smak och godhet; och så kan det, när vindyrtid uppstår, mycket bekvämt göras i Rom. Ännu om försiktighetsmått med hydromel, eller medo, eller mulsa ## Liber XIII, kap. 25 (s. 448–449) (maskinöversättning) som skall tillredas på goternas sätt. KAP. 25. [I marginalen: Ett annat sätt att tillreda mjöd] När de nordiska folken skall tillreda en stor mängd mjöd, framför allt för förtjänst och vinning, tar de ibland tusen skålpund, eller två eller tre tusen skålpund av den renaste honung med avpassat vatten och myrten; [I marginalen: Myrten] denna växer likt enbär på en låg buske, en aln lång, på sumpig mark, och mognar i augusti; och den räcker hos de nämnda folken i stället för humle, [I marginalen: Humle] bara den kokas en hel timme och mer på stark eld, liksom humlen annars; men den stora blandningen av honung och vatten brukar koka en dag och en natt, och slutligen, sedan ölets bottensats eller bagarnas surdeg tillsatts, lämnas den fyra eller flera dagar i sin verkan och förening. [I marginalen: Stor mängd] Hos goterna, särskilt de södra, görs också en viss dryck kallad mulsum, av öl, honung och myrten; [I marginalen: Mulsum] den tas till en fjärdedel vid tillsatsen, det vill säga fyra delar öl och en fjärdedel myrten; och denna sammansättning kokas på stark eld en eller två timmar, tills honungen har skummats; och slutligen läggs bottensatsen ovanpå och den täcks, och den förblir täckt en och en halv dag, och ut kommer en mycket stark dryck, [I marginalen: En mycket stark dryck] som, liksom den gamla hydromel eller mjödet, när den fyllts i en bägare eller kåsa, av sin styrka sänder ut gnistrande strålar, likt glödande järn. [I marginalen: Strålar stiger droppvis upp av alltför stor styrka] Den drycken använder det folket oftast vid bröllopsfester och vid mottagandet av ärade vänner och gäster. Och inte bara av denna dryck utan av mycket starkt öl har de alltid överflöd, även om detta mulsum har uttänkts genom konstfull förfalskning av honung, så som också andras omsorg alltid stiger eller kryper vidare i tillredningen av must av olika frukter; vilket är ett verk av snillet och inte av naturen. Jag föredrar dock vinet framför alla dessa i dess inhemska land, där det är avpassat för sitt folk osv. [I marginalen: Gott vin är mer att föredra] Om beredningen av korn och andra sädesslag för ## Liber XIII, kap. 26 (s. 449–450) (maskinöversättning) att koka öl. KAP. 26. Eftersom bland de främsta utforskarna och skribenterna om naturens ting, särskilt i det som hör till människans hälsosammare föda, Hippokrates synes ha den bättre uppfattningen och bedömningen om korndrycken, [I marginalen: Hippokrates omdöme om korndryckens godhet] så som klarast visas i hans böcker skrivna om detta, därför lägger han stor vikt vid kornets natur och dess dryck (som han ger många och olika namn), att det är hälsosammare och nyttigare än alla sädesslag, där dess bruk anses som det bästa för att koka dryck. [I marginalen: Sättet okänt för Hippokrates] Likväl kunde han inte, av brist på erfarenhet av länderna, beskriva det sätt som åtminstone i allmänhet iakttas vid ölberedning. Därför må, åt dem som behagar, detta sätt hos nordens invånare framläggas: när de skall koka öl, tvivlar de inte på att ju utvaldare korn de har funnit och ju omsorgsfullare de har berett det, desto hälsosammare dryck skall bli därav. [I marginalen: Sättet att tillreda öl] Och de bereder det så, efter behovet hos ett större eller mindre hushåll, ett offentligt eller enskilt hus: de väljer ett golv av plankor, långt och vidt, på vilket korn av 10 rugii [osäker tolkning] eller 30 eller flera skäppor (modii) läggs och, bestrött med vatten, ständigt vänds; varav det sker att det på en natt och en dag mjuknar och sväller; och när det vänts en andra och en tredje gång på liknande sätt synes det liksom gro genom att skjuta ut rötter, [I marginalen: Kornet synes gro] så att det, med kornen hopgyttrade knippvis, genast vill växa samman; och efter tre dagar lämnas det, nu utbrett över golvet, att torka; när detta setts, ställs en tämligen rymlig kölna (clibanus) i ordning; [I marginalen: Kölnan ställs i ordning] på dess vidare bredd läggs glesare tyger emellan, långsam eld läggs under, och kornet bärs dit för att spridas ut och rostas. Det får nämligen genom denna rostning en förunderlig sötma, så att det synes ha honungens smak. Slutligen, när det något krossats i en vattenkvarn eller handkvarn eller väderkvarn (varav det kallas brasium, malt), [I marginalen: Vad brasium är] sprider det, när det så småningom under ständig omrörning släppts ned i uppvärmt vatten och i ett stort träkärl, mycket större sötma och svällning; och när denna blandning har svalnat något, läggs hela den vätskan, kraftigt kokad, uttömd och renad, genom ett genomborrat litet kärl, liksom ett såll, eller genom gallerformiga hål, i ett annat kärl; [I marginalen: Avkok av humle] i detta blandas ett avkok av besk humle till en tredjedel eller en fjärdedel, efter den större sötma eller beskhet som det öl skall ha som skall tillredas. [I marginalen: Bottensats av äldre öl] Och genast ger bottensatsen av äldre öl, lagd ovanpå i ej stor mängd liksom surdeg, hela formen och fulländningen; och genom denna sammansättning eller förening av dessa tre, nämligen kornets söta smak, humlens beskhet och den sammanlöpande bottensatsen, mognar ölet medan det sakta jäser under täckning. [I marginalen: Kornets sötma] [I marginalen: Humlens beskhet] Om någon som är plågad av tryck för bröstet dricker en god klunk av denna blandning, blir han på allt sätt återställd. [I marginalen: Bottensatsens inblandning] Och den drycken kallas på det götiska folkspråket buska, liksom en som befriar människan från förstoppningarnas skogar. [I marginalen: Buska] En liknande beredning görs också med vete och havre, men sällan med fint vete (siligo), som särskilt förbehålls till brödbak, [I marginalen: Säd] som den finare säden, allas näring. Ännu om beredningen av säd för öl som skall tillredas i olika ## Liber XIII, kap. 27 (s. 450–451) (maskinöversättning) och avlägsna landskap. KAP. 27. [I marginalen: Ett annat sätt i olika länder] Sättet att bereda säden är dock inte detsamma i alla landskap: ty på ett sätt hos norrmännen i väster, på ett annat i söder hos goterna, och på ett annat i öster mot moskoviterna och hos finnarna mot norr; [I marginalen: Finnarna ett mycket kraftfullt folk] dessa bereder också kornet utmärkt och tillreder därav en mycket stark dryck; varav folket blir mycket kraftfullt till att åta sig och fullborda vilken övning eller vilket svårt arbete som helst. [I marginalen: Malört mot maskar] Somliga bereder nämligen säden för att därav koka en beskare dryck och tillsätter malört mot maskar eller spolmaskar; [I marginalen: Halvkokt öl verkar laxerande] somliga för att göra den sötare, nämligen genom att med avsikt inte koka den helt, så att de som oftare blir förstoppade av att äta mjölk får en friare lösning av magen; somliga bereder säden för att därav med avsikt tillreda en mycket stor mängd ättika, [I marginalen: Ättika tillreds] för att förse borgar och ansedda herrars gårdar; somliga bereder säden i mars och april och kokar öl som skall hålla sig tio eller 20 år som medicin. [I marginalen: Öl kokat i mars håller 10 eller 20 år] Ty vatten från den tiden (kallat vintervatten), när det blandas i för att tillreda bröd eller dryck, låter aldrig drycken surna eller brödet ruttna; och med denna förutseende säljer de mer än sexhundra kokarna eller bryggarna (braxatores) av öl i Gdańsk för vinnings skull många tusen kärl av det ädlaste och hälsosammaste öl, antingen i sin hamn för hederligt pris till utländska köpmän, eller sänder det sjövägen till främmande och avlägsna länder, Portugal och Indien. [I marginalen: Preussiskt öl det förnämsta av alla] Och denna dryck är av sådan kraft att alla kroppens värsta vätskor botas när den druckits. Därför, vart detta öl än kommer, blir det aldrig ovälkommet utan liknas genast vid en mycket verksam medicin, och med rätta vinner det segerpalmen, [I marginalen: Öl från Gdańsk] så att det i alla nordiska trakter föredras framför alla andra. Inte så med varje slag av viner, så som Plinius bok 14, kap. 1 intygar; av dem gör somliga människan rasande och kvinnorna ofruktsamma i barnafödande, och somliga gör dem fruktsamma; denna olikhet är inte att frukta i fråga om ölsorterna: [I marginalen: Öl ger kvinnorna förunderlig fruktsamhet] ty i Finland gör det kvinnorna så fruktsamma att de för det mesta föder tvillingar; av dessa, som av en mycket stark avkomma, skulle Sveriges kung, efter en lycklig början, kunna inrätta nya landskap, varav en inte ringa skatt till kronan och styrka åt riket skulle kunna tillväxa. Men jag vet inte av vilken dum blindhet det kommer sig att mycket starka flickor i mycket stort antal varje år drar ut till Tysklands kuster för att tjäna i främmande elände, där de kunde behållas hemma till rikets nytta. [I marginalen: Må styresmännen öppna ögonen] För att den större bristen på förutseende skall märkas: ett visst slag av hästar förblir genom kungens påbud i riket, men de fruktsamma jungfrurna släpps ut för att i inte tillräckligt vänliga länder föda fram fiender. Hemma ödeläggs åkrar och hus, medan rikets avkomma utomlands bygger städer och ökar skatterna. ## Liber XIII, kap. 28 (s. 451–452) (maskinöversättning) Om ölkokning på olika sätt. KAP. 28. När säden beretts, som sagts ovan, behåller olika nationer sitt eget och särskilda sätt att tillreda öl på olika vis: [I marginalen: Olika sätt att tillreda öl] somliga snabbare, somliga långsammare, somliga i större, somliga i mindre mängd, så som det också är brukligt hos dem som bärgar vin. I norr använder man mycket stora kittlar och kärl; dock är en förunderlig omständighet att beakta, att det åt kvinnorna ensamma, som ett förnämligare ämbete, i hela norden har tilldelats att koka öl och baka bröd, [I marginalen: Kvinnornas ämbete] med undantag av furstarnas och stormännens hov och de stora klostren. Kvinnorna sköter nämligen så renligt och troget de enskilda sysslor som åligger dem att ingen misstanke uppstår om att allt inte är väl gjort, [I marginalen: Kvinnorna sköter sina ämbeten mycket renligt] också vid matlagningen, så att maten erbjuds husbönderna inte bara till föda utan till medicinskt skydd. De har nämligen stor erfarenhet förenad med konst i hur kornet eller andra sädesslag skall beredas, och vilken verkan och kraft det skall ha. [I marginalen: Medicinsk föda] Likaså humlen: om den inte genom tillräcklig kokning har renats genom sin naturliga värme, ger den inte hälsa utan magknip och sjukdomar som skadar nerverna. [I marginalen: Okokt humle är skadlig] Men när humlen (kallad trädgårdshumle) tros vara tillräckligt kokt, görs ett prov med en liten knippe strån: [I marginalen: Prov på tillräckligt kokt humle] när den sänkts ned i avkoket och dragits upp, behåller den seghet med den beskaste beskhet; och därav framgår en hälsosammare avvägning i alla söta ting som skall gagna människans dryck. Om ölsorternas mångfald och deras kraft ## Liber XIII, kap. 29 (s. 452–453) (maskinöversättning) medicinska. KAP. 29. [I marginalen: Ett behagligt botemedel mot sten] Ju äldre kornölet är, desto renare och hälsosammare är det; och när det dricks under en belägring i fält lindrar och botar det förunderligt vattusot som sväller av svullnad, och sten. När jag var instängd under belägringen av den kungliga staden Stockholm i Sverige 1520 och drack sådant mycket gammalt öl, såg jag småstenar varje morgon drivas ut i urinkärlet utan skada eller lidande, och jag drev ut sådana lika hirskorn, kikärter och pepparkorn, liknande en nöt i storlek, och kände sedan aldrig något slag av sten eller sjukdom. Dessutom tar det bort hosta när det kokats tillsammans med smör och druckits; [I marginalen: Hostan lindras] ja, vid skada på revbenen gör det förunderlig nytta när det kokats med ägg, ingefära och socker på soppors sätt och givits åt den sjuke; [I marginalen: Brutna revben läks] det hjälper också, när det dricks, till att återställa naglar som skurits av med köttet genom bett eller järn, så som man funnit genom erfarenhet hos finländarna i norr, [I marginalen: Förlorade naglar återställs] och hos invånarna i Wrocław med ölet från Świdnica, som har förunderlig verkan vid läkning av skadade inälvor, därom är jag själv vittne. Det finns också andra lysande städer i Tyskland som har sina särskilda gåvor i fråga om denna sädesdryck, [I marginalen: Tysklands mest berömda städer] såsom ölen från Torgau och Freiberg, och Schwabachölet hos nürnbergarna, som är laxerande, och mumma hos invånarna i Braunschweig; när den är färsk framkallar den urinträngning ända till plåga, [I marginalen: Nytt och gammalt öl har motsatta naturer] vilken den gamla avlägsnar. Dessutom Einbecköl, som det övervägande överflödet av humle ger på samma gång klarhet och beskhet; det passar mycket väl om sommaren till att släcka törsten. Slutligen Hamburgs veteöl, mycket närande och upplösande av förstoppningar. Många slag av öl från olika städer får också andra namn efter ort, händelse, verkan, jord, vatten och skogar, [I marginalen: Ölens olika namn liksom vinernas] liksom de gamla vinerna, uppräknade av Plinius i bok 14 efter ort och ålder; av alla dessa är nu få i bruk. [I marginalen: Vinerna försvinner, inte ölet] Ölens slag har dock ingenstans minskat, utan tillkommer dagligen genom konst och snille, varvid denna regel har lämnats: att liksom vinerna är förnämligare mot söder, så blir ölen bättre när man vänder sig mot de nordliga trakterna. [I marginalen: Allmän regel för vin och öl] Och sammanfattningsvis kan sägas att det finns fler jordens invånare, mycket vitt spridda över världen, som oftare använder öl än vin. Om etiopiernas eller indiernas sätt att tillreda öl, enligt undervisning av herr Johannes Baptista Habascianus, ## Liber XIII, kap. 30 (s. 453) (maskinöversättning) indiernas präst. KAP. 30. Man skall ta mjöl av vanligt vete eller korn som inte siktats genom såll; därav blir nämligen ölet bättre. Man skall göra en deg och tillsätta surdeg, så som grovt bröd (panis cibarius) görs; [I marginalen: Etiopiernas sätt att tillreda öl] den nämnda degen skall stå i tio dagar innan den gräddas; men den skall blandas väl dagligen och strös över varje dag med lite mjöl ända till tionde dagen, så att den nämnda degen surnar. Efter tionde dagen skall bröd göras av den; det skall gräddas i ugn och bli skorpa (biscotus); när det har surnat skall det brytas i bitar och läggas i en kruka, med lite grott korn lagt ovanpå; [I marginalen: Grott korn] den nämnda krukan skall fyllas med vatten; den skall tillslutas väl i tre dagar. Därefter skall den öppnas och handen sträckas ända till krukans botten, under det att man blandar mycket väl, bryter sönder och löser upp det dubbelbakade bröd som inte har lösts upp av vattnet. Därefter skall genast samma dag bröd gjort av korn läggas i, skuret i bitar; [I marginalen: Kornbröd] och åter skall grott korn sättas till, mer än förut; men man måste likväl använda omsorgsfullt mått och ordning efter ölets mängd: om detta inte görs, får ölet sträv och besk smak; men om det sätts till för sparsamt, [I marginalen: När ölet blir smaklöst] blir det smaklöst och fadt. Det är alltså nödvändigt att använda klokhet, i vilken all kraft ligger. Och när allt har blandats, skall krukan åter tillslutas till fjärde dagen; därefter skall den öppnas och så småningom silas genom ett linnetyg [osäker tolkning]; och när det har pressats ut väl och renats från bottensatsen, hälls det i ett annat mycket rent kärl; [I marginalen: Ölet hälls om] och den som vill dricka samma dag, det vill säga den fjärde dagen, kan göra det, fastän det är smaklöst ända till tjugonde dagen. ## Liber XIII, kap. 31 (s. 453–454) (maskinöversättning) Om samma öl tillrett på annat sätt. KAP. 31. [I marginalen: Dubbelbakat bröd] Man skall ta dubbelbakat bröd och grott korn och lägga det i en stor kruka (som sagts ovan) till tredje dagen; därefter skall man ta en stor kruka full med honung, tillsammans med vaxkakor och vax; [I marginalen: Honung och vaxkaka kokas] sedan skall man ta ett stort kärl som rymmer fem gånger mer vätska än honungskrukan hade rymt, och det skall tvättas väl; och medan det ännu är fuktigt vänds det med mynningen nedåt för att rökas med torra olivlöv; därefter hälls all honung från den nämnda krukan i det; och samma kruka fylls två gånger med grott korn och uppmjukat dubbelbakat bröd, [I marginalen: Blandning] samtidigt som lika mycket vatten hälls i det kärl där honungen lagts, och också så mycket grott korn som behövs. Och när allt detta har blandats tillsammans i det rökta kärlet med honungen, nämligen vattnet och det nämnda ölet, skall det tillslutas kraftigt med lera i tre dagar; [I marginalen: Ölets rening] därefter skall det öppnas, och sedan all bottensats som finns i kärlets mynning har skummats bort, pressas ut så att det rinner av, som sagts om den föregående drycken; med ett rent tyg skall det fördelas i olika rena och vackra små kärl, som skall tillslutas väl. Och så ofta de vill dricka, öppnar de ett av dessa små kärl; när det är tömt öppnas de andra i tur och ordning. [I marginalen: Bättre öl] [I marginalen: Menstruerande kvinnor, dråpare och orena hålls borta] Och detta öl är mycket bättre än det föregående: ty det håller åtta eller tio dagar, men detta tjugo eller trettio; och detta görs på varmare ställen; och kärlen täcks med varma tyger; ja, brottsliga människor, menstruerande kvinnor och män och kvinnor som är orena av nyss skett samlag måste hållas långt borta; detta iakttas i hela Etiopien. Men det som tas bort på kärlens yta, när de vill att det skall rinna av, lägger de i solen, torkar, lägger i en kruka eller kopparkittel för att det skall koka med lite vatten; därefter kyler de det, och mycket vackert vax blir kvar ovanpå vattnet. [I marginalen: Uppmjukning av kornet] Kornet skall uppmjukas i vatten en dag och en natt; därefter skall det tas upp och läggas i en fuktad träskål, med färska fikon- eller vasslöv lagda ovanför och under; och det skall alltid fuktas tills det gror; och sedan det har grott skall det torkas väl i solen och malas på en handkvarn; [I marginalen: Handkvarn] men inte så fint som mjöl, utan som gryn brutet i två eller tre stycken; utan detta kan gott öl inte göras. ## Liber XIII, kap. 32 (s. 454–455) (maskinöversättning) Om landskapens olika bruk av öl. KAP. 32. Denna ovan nämnda undervisning av den nämnde herr Johannes, präst från Etiopien eller Indien, har införts här för att man skall se hur stor olikheten är mellan dessa människor och våra i ölkokningen: där nämligen i den högsta värme, [I marginalen: Olikhet i ölkokning] och hos nordborna i den yttersta köld, och hos tyskarna i det bästa tempererade klimatet; så att Gud med rätta skall prisas överallt i sina mycket välvilliga gåvor. [I marginalen: Gud skall prisas överallt] Om engelsmännens, britternas, skottarnas eller irländarnas sätt tror jag att det nästan skall bedömas som tyskarnas; de förstår att tillreda öl på det bästa och mest sparsamma sättet, kanske mångfaldigt, passande såväl för furstar som för adelsmän och vanligt folk. [I marginalen: Norrmännens omständliga sätt] Hos norrmännen är sättet att tillreda öl tämligen omständligt, så som jag såg och smakade för femtio år sedan. Men islänningarna (om vilkas seder det har berättats ovan i bok 2) använder inte så mycket inhemskt som utländskt öl, och detta fett och mörkt; [I marginalen: Islänningarnas öl] detta köper de också frikostigare än de övriga öborna genom byte mot fisk, smör och andra ting; och detsamma sker i staden Bergen i Norge, tyskarnas ädlaste handelsplats; [I marginalen: Bergen i Norge] dit sänds varje år, såväl för vinning som för hemmabruk, många tusen kärl öl från de tyska kusterna, nämligen från Lübeck, Rostock, Wismar och Bremen. [I marginalen: Lübeck] Men att utländskt öl förs sjövägen från Tyskland till de nordliga länderna har sin orsak i att det, kokat där med mycket stark humle (som kallas humulus) och rört av havets vågor, blir smakligare och kraftigare, till större styrka och hållbarhet. [I marginalen: Preussisk humle starkare] Ty den humle eller humulus som växer i norden utdunstar till svaghet [I marginalen: Orsaken skall märkas] på grund av mängden järngruvor och den rost som orsakas av deras utdunstning, när den i slutet av juli står utsatt med sina blommor. Om kung Hundingus frivilliga kvävning i mjöd, ## Liber XIII, kap. 33 (s. 455–456) (maskinöversättning) eller hydromel. KAP. 33. Sedan allt har framlagts om vin, mjöd (medo), hydromel, mulsum och öl, anfört med lovord om deras kraft, synes något böra tilläggas som kan visa hur ytterst olyckliga de skall räknas som inte rättmätigt använder sådana gåvor som skänkts av Gud och naturen. Därför skall här anföras fallet med två nordiska kungar, nämligen Sveriges och Danmarks, mellan vilka en gång en fred hade befästs genom fördrag så okränkbart att de skulle bekräfta överenskommelsen med ömsesidig vänskap ända till yttersta slut; [I marginalen: Två oförnuftiga kungar] och de skulle inte låna öron eller sinne åt dem som försökte bryta förbunden mellan dem, så hat och undergräva endräkten, utan den ene skulle sörja för att försvara och öka den andres fördel, ära, ro, värdighet och myndighet, så som min käraste bror och företrädare Johannes, ärkebiskop i Uppsala, visar i sina historier. [I marginalen: Bok 2, kap. 14] Slutligen hände det att ett falskt rykte spreds att Danmarks kung Hadingus hade fallit, angripen genom försåt av sin svärson Gutthormus (åt vilken han tidigare hade gift bort sin syster Alvilda). [I marginalen: Hadingus, Danmarks kung] När detta rykte kommit, beslöt Hundingus att så förklara sin kungliga trohet att hela eftervärlden skulle förstå att den hade gällt mer för honom än livet. [I marginalen: Hundingus, Sveriges kung] Han sammankallade därför hela rikets adel och anordnade ett praktfullt gästabud, liksom för att hålla minnesfest för sin döde vän; och för att ingenting av kunglig prakt skulle synas fattas, ställde källarmästaren (promus condus) på kungens befallning ett fat av väldig storlek, fyllt med sädes- eller honungsdryck, mitt i salen. [I marginalen: Källarmästaren] Kungen själv bar omkring bägarna i munskänkens ämbete och ansågs fullgöra en kärlekstjänst; [I marginalen: Kärlekstjänst] han bemödade sig nämligen på alla sätt att visa att han, inte så mycket för vännens fall som för att hålla den trohet han lovat, glad och fröjdefull gick in i döden. Sedan han alltså märkt att alla var översköljda av rus, kastade han sig själv i fatet med den sötaste dryck och syntes visa att det slaget av död borde anses ljuvare som, när det åtogs för vänskap och trohet, förtjänade odödlig ära och berömmelse. [I marginalen: Kungen dog ljuvligt] När Hadingus fick veta detta, tänkte han på genom vilket slags död han kunde återgälda sin mycket trogne vän en större eller lika tjänst (fastän han trodde det svårt att en så utomordentlig dygd kunde övervinnas av lika dygd eller vänskap); inte inför sina ståthållare (satrapae) och stormän, utan medan hela folket såg på, lät han (för att inte stämplas för trolöshet) hänga sig i en snara, [I marginalen: Den andre kungen hängd frivilligt] så att det skulle bli allom fullkomligt känt att han hade skattat det givna löftet högre än det förgängliga livet, som till slut ändå nödvändigt skulle förgå. Albertus Crantzius försäkrar att dessa två kungars död var ytterst löjlig; [I marginalen: En löjlig död] men jag anser den särskilt likvärdig med dygden hos Greklands och Latiums stora furstar, som gav sig åt en frivillig död för att inte bryta ett givet löfte. Om furstarnas obetänksamma förtrolighet med sina sällskapsbröder ## Liber XIII, kap. 34 (s. 456–457) (maskinöversättning) eller tjänare. KAP. 34. Därefter möter ett annat fall, kanske att med rättvisare dom förlöjligas och fördömas. Goterna hade i sitt ursprungliga fädernesland en kung vid namn Fliolmus, [I marginalen: Kung Fliolmus] hos vilken få dygder men många laster räknades; [I marginalen: Få dygder, många laster] bland dem hade den främsta platsen alltför stor förtrolighet med hans tjänare; [I marginalen: Alltför stor förtrolighet] för detta klandrade kejsar Augustus, enligt Eutropius vittnesbörd, skarpt sin morbror Julius, att han på ett nytt och inställsamt sätt hade kallat soldaterna stridskamrater; ty när han strävade efter att bli mer omtyckt, försvagade han furstens myndighet. Men Fliolmus, som behandlade sina krigare mer överseende än klokt, gjorde dem inte bara till sina stridskamrater utan till sina dryckesbröder, [I marginalen: Dryckesbröder] och han ansåg det nyttigt och hedervärt att i dagligt umgänge, efter förebild av saturnaliefesterna [I marginalen: Saturnaliefester] (som gör tjänarna jämlika med herrarna vid bordet), äta tillsammans med dem och dricka till långt in på natten; vilket han förvisso vid slutet av sitt liv erfor att det, liksom det var tomt på hederlighet, inte heller kunde medföra någon nytta. Ty när han på vanligt och skamligt sätt tillbringade natten med att dricka med dem, kastades han av dem, när de var översköljda av rus, på skämt ned i ett väldigt fat fyllt med sädesdryck, som hade ställts mitt i salen för att mätta drinkarnas strupe, och omkom; [I marginalen: Kungen omkom kvävd] och han lämnade åt eftervärldens furstar ett exempel och en lärdom att, fastän trogna tjänare skall älskas, hjälpas och befordras, de dock klokare skall hållas tillbaka från alltför stor förtrolighet, som föder förakt; så att inte det gamla ordspråket ”Ingenting för mycket” synes ha skrivits förgäves. Därför må kungar och furstar se till att de aldrig visar sig så förtroliga mot någon att de inte, om det behövs, utan fara och med förnuft kan vredgas, eller utan omvälvning glädja sig åt sin säkerhet; ja, man bör umgås med vänner och förtrogna så att vi tänker att desamma någon gång kan bli våra fiender. Dessutom bör man ge akt på denna sentens: Gör dig inte alltför mycket till kamrat med någon, du skall glädjas mindre och sörja mindre. ## Liber XIII, kap. 35 (s. 457–458) (maskinöversättning) Om kärlens mångfald och form. KAP. 35. [I marginalen: Kärlens olika former] Olika slags kärl, såsom amforor av mässing eller koppar, finns hos nordborna i tämligen riklig storlek och mängd; dessa kärl måste förvisso vara starka; ty så stor är kraften i den väldigaste kölden och i människornas mycket hårda hantering att mjuka kärl eller bräckliga glas ingenstans bevaras obrutna, [I marginalen: Nordens kärl är mycket hållbara] så som skall sägas nedan om gästabudsseden. Dessutom bäcken, mässingsgrytor, små mortlar och tvättfat av olika former; slutligen tennkärl, och dessa för det mesta utländska, [I marginalen: Slag av kärl] såsom engelska; [I marginalen: Engelskt tenn] dessa skulle köpmännen för deras naturliga hårdhet och glans kunna sälja som silver, om de inte hölls tillbaka genom brottet förfalskning. Att de alla är av mässing, koppar eller järn har dessutom andra skäl än vinterns stränghet, [I marginalen: Orsakerna till kärlens hållbarhet] nämligen att de för tillfället skall stå eller ställas vid elden vid tillredning av drycker, så att dessa inte fryser. Dessutom, eftersom de är mer hållbara än andra, så att de räknas till hemgiften. Och slutligen vaktas de omsorgsfullare, liksom silverbohag, för att de genom avkomman skall kunna gå till arvingarna och i krigstid förvaras i jorden och, för att avvärja hungersnöd, säljas för att skaffa säd till åkrarna som skall besås; [I marginalen: Brand friköps med silver] ja, om en mycket mäktig fiende inte kan hållas tillbaka på annat sätt, blidkas han genom att erbjudas silver. Men lerkärl, eftersom de, när de är fulla av vätska och sammanpressade av is, mycket snabbt spricker, är inte i bruk vare sig i hantverket eller i användningen, [I marginalen: Glaskärl ovanliga] utom de som förs sjövägen från Tyskland för vinnings skull; likaså gröna glas, starkare än andra bräckliga. Men vidare måste medges att det finns stengrytor hos västgötarna och de sydliga norrmännen, [I marginalen: Stengrytor] så som man ser dem till salu på Agone i Rom; dessa behåller så stor kraft av uppkokning från elden, när de ställts på en sten eller kall aska, att de för en betraktare som kommer dit synes koka utan härd; och av en sådan förhoppning har några jutar eller cimbrer bedragits, som för att koka mat utan ved och eld glatt skyndar sig att skaffa sådana grytor, ett folk annars fyndigt i påhitt. Det finns också kärl som en kunglig diadem eller krona, fint utarbetade av krusiga trädrötter; dessa används för nöjes skull att dricka ur vid högtidligare gästabud och kallas med ett folkligt ord kosa. [I marginalen: Finsk kosa] Dessutom ett annat slags kärl med förgyllda kanter och fötter, tillverkat av gripklor, som rymmer en god mängd vätska. Likaså bägare eller skålar av silver, av bred form (som kallas schala), på samma sätt som en människoskalle; en sådan skål lät Albovinus, langobardernas kung, enligt Paulus Diaconus vittnesbörd, tillverka av gepidernas kung Cunimundus skalle, utspänd med mycket guld; den använde han också vid lysande fester; och när han slutligen dräpts genom sin drottnings försåt, överlämnade han kanske också sin egen skalle för att förgyllas till en bägare. ## Liber XIII, kap. 36 (s. 458–459) (maskinöversättning) Om de gamlas gästabudssed. KAP. 36. Vilken gästabudssed förfäderna hade i forna tider synes ha visats tämligen fullständigt (som ovan i bok 5 om kämparna och jättarna), och den skall dessutom på detta ställe visas något noggrannare. Men utöver de författare som där anförts tillkommer också den mycket berömde grekiske författaren Athenaios, [I marginalen: Greken Athenaios] som till tid och ort var granne med de nordiska folken, liksom Poseidonios, [I marginalen: Poseidonios] Cornelius Tacitus [I marginalen: Cornelius Tacitus] och liknande, som har omtalat mycket om de gamlas gästabudssed i denna form: De satte fram träbord, något upphöjda från marken, och beströdde dem först med gräs. [I marginalen: Gästabudets form] De närde sig med måttligt bröd och mycket kött, kokt i vatten och stekt på glöd och spett; detta satte de förvisso fram utan kräsenhet, utan lyfte det med båda händerna och åt det stycke för stycke. Men när köttet var svårt att skilja, skar de sönder det med en liten kniv; denna kniv bars också omkring med skidan på ett eget fat. [I marginalen: Kniven med skidan bars omkring på eget fat] De satte också fram fiskar som var vanliga i havets strömmar; dessa kryddade de, stekta, med salt, ättika och kummin; [I marginalen: Fiskar] dessa använde de också till dryck [osäker tolkning]. Men olja åtnjöt de inte, eftersom dess bruk var sällsynt; [I marginalen: Olja] ty på grund av ovana syntes oljan dem obehaglig. Men när många åt tillsammans, satt de i en ring; [I marginalen: De gamla satt i en ring] och i mitten den förnämste anföraren (coryphaeus), som det anstår en anförare, som skiljer sig från de andra genom krigets dygd eller släkt eller rikedom. [I marginalen: Anföraren] Därefter följde de på varandra på båda sidor, efter värdighetens ordning och den förnämhet som var och en hade uppnått. [I marginalen: Sköldar bakom ryggen] Dessa höll också samtidigt beväpnade sköldar bakom ryggen. Men deras följeslagare åt mitt emot i en ring, liksom också herrarna. [I marginalen: Följeslagare] Så långt Athenaios. [I marginalen: Athenaios] Men med tidens gång, liksom människornas levnadssätt har blivit prydligare och mer förfinat, så ser man också att överdåd i tingen och styggelse i sederna har införts; [I marginalen: Överdåd infört under namn av förfining] och under detta namn av förfining visas oupphörligt att ingenting av den gamla, men beprövade, enkelheten synes ha lämnats kvar för livets sparsamhet. Och det behövs ingen lång uppräkning för att anföra de magens plågoandar, eller deras redskap, genom vilka den trångaste mage spänns ut till plåga. [I marginalen: Magens plågoandar] [I marginalen: Enkelhet i ätandet är hälsosammast] Fordom hade de nordiska folken, som sagts förut, en ljuv, behaglig och trygg enkelhet i ätande och drickande, som gjorde dem friska, kraftfulla, starka, kloka och dugliga, särskilt i krigiska övningar; men nu, sedan utländska korvmakare (farcinatores) och kockar har kallats dit, [I marginalen: Utländska korvmakare] har en sådan beskaffenhet i sederna förts in i magen att den föder så otyglad lösaktighet att man, när nykterheten (som är dygdernas väktare) har angripits, inte kan tänka något nyttigt eller rätt i hjärtat, eller öka det påbörjade, eller verka med händerna. [I marginalen: Nykterheten är dygdernas moder] ## Liber XIII, kap. 37 (s. 459–460) (maskinöversättning) Om de nordiska folkens dryckessed. KAP. 37. [I marginalen: Ett mått utan mått i drickandet] Det misshagar inte heller nyfikna betraktare att ta emot en förklaring av hur de nordiska folkens sätt är i drickandet. Först att det anses fromt att dricka stående av vördnad för gudomligheterna och furstarna, och liksom i en tävling under svett kappas om vem som med en eller två eller mångfaldiga klunkar tömmer en kapitolinsk amfora, det vill säga ett väldigt mått; en sådan synes den gotiske kejsaren Maximinus [I marginalen: Kejsar Maximinus, goten] raskt ha tömt medan han slukade 60 skålpund kött, liksom en annan Vitellius, som åt upp en hel fågeljakt, [I marginalen: Vitellius] och en annan, som vid ett enda mål förtärde ett mycket vidsträckt fält med meloner, och kanske någon Milo, som inte kände mättnad av att äta en hel oxe. [I marginalen: Milo] Men låt detta passera, såsom strött i ett vidsträckt svalg. Man ser alltså vid bordet (på bilden ovan) dem sitta liksom krönta och dricka ur kärl av sådan form; vilket kanske kunde väcka förundran hos oerfarna. Men mer förunderligt vore det att i en lång rad se tjänarna gå i flock, liksom herdar för hornprydda hjortar, för att räcka gästerna dessa kärl fyllda med sädesdryck. [I marginalen: Ordningen hos dem som bär kärlen] Men inte nöjda med dessa ceremonier tävlar de också om att visa nykterhet, så att de, med ett så högt och fyllt kärl lagt på det bara huvudet, i kretsgång för dansen runt; [I marginalen: Låtsad nykterhet] likaså räcker de andra kärl, burna med båda händerna och fyllda med vin, öl, mjöd eller mulsum eller must, åt gästerna att tömmas med lika klunkar. [I marginalen: De dansande bär kärl på huvudet] Och ingen ursäkt brukar framställas för att den som utmanats i en sådan tävling inte skall gå ut som segrare, så att han enligt Platons sentens i boken om lagarna skall förtjäna att kallas en god och lysande kamrat. [I marginalen: Platon kallar drinkare goda kamrater] Platon kallar den en god kamrat som vid drickande och omdöme förstår att undvika rus. ## Liber XIII, kap. 38 (s. 460) (maskinöversättning) Ännu om kärl från olika landskap. KAP. 38. De hornformiga kärlen ovan är konstfulla arbeten av de nordliga finländarna och kallas kosa (som sagts förut). [I marginalen: Kosa] Och de saknar inte naturens eller konstens ära och prydnad, eftersom de formas av granens vackraste rötter, och dessa krusiga, [I marginalen: Krusiga rötter] urholkade inuti och utanpå prydda med en mångfald av figurer; ja, målade också med konst av guldbleck eller andra dyrbara färger, väcker de beundran och begär för sin prydnad, så att de köps dyrare. Det görs också vida men runda kärl och avlånga bägare av rötter av björk som har olikfärgade fläckar, ja, med ansikten av djur, fåglar och andra bilder, åtskilda i en enda massa, tillverkade genom naturens förunderliga konst; [I marginalen: Ansikten av djur naturligt inristade i kärlen] när dessa bestrukits med fernissa (vernisa), [I marginalen: Fernissa] läggs till dem en mycket behaglig färg genom de löpande ådrorna och krusiga linjerna, så att de synes kunna jämföras med guldets prydnad. Och denna sed finns främst i vissa av västgötarnas landskap, kallade Kind och Mark, [I marginalen: Kind] [I marginalen: Mark] där man finner skickligare hantverkare i svarvararbete än någon annanstans i alla nordens länder. [I marginalen: Hantverkare] De lever nämligen till största delen av den förtjänsten, och så tävlar de i ömsesidig kappstrid om träkärlen i att uppfinna skönhet, liksom glasblåsarna på Murano i Venedig. [I marginalen: Glasblåsare i Venedig tävlar om konsten] Det räknas också som ett under när tavlor av cypressträdets rötter, som efterliknar påfåglars stjärt i färgernas åtskillnad, för nöjes skull förs till norden av prelater som återvänder från Italien. [I marginalen: Inget eller mycket sällsynt bruk av glas i norden, och varför?] Men glas är inte alls eller mycket sällan i bruk vid de folkens bord, på grund av drinkarnas utsvävningar; de skulle anse det som ett nöje att slå sönder glasen; och skärvorna av dessa, när de skär av senor, tillfogar inte bara armen en obotlig skada utan den mest omedelbara död. Inte så med granbägarna; av dessa brukar de slå sönder två tiotal med ett slag. [I marginalen: Två tiotal bägare slås sönder med en hand] ## Liber XIII, kap. 39 (s. 460–461) (maskinöversättning) Om straffet för drinkare. KAP. 39. Eftersom den lätta tolkningen av denna rubrik och av den bifogade bilden visar sig för betraktarna, synes den behöva ringa förklaring, då den druckne enligt Platons vittnesbörd är två gånger barn; [I marginalen: Dryckenskapen är sitt eget straff] och dryckenskapen själv förtjänar straff även när inget dråp följer; hur mycket mer om ett sådant följer? Och eftersom intet förnuft medger att någon berusar sig, än mindre i en krigshär, där den druckne, med huvud och hjärna, ja förnuftet, förvirrat, inte vet vem han angriper med vapen, sin egen herre eller en oförskräckt fiende, därför tillfogas på detta ställe det ovanliga straffet spetsning två massageter, [I marginalen: Två massageter spetsas] eftersom de dödade en man som hånade dem för dryckenskap. Ty mest av alla hängivna åt vin är massageterna, och därför våldsamma med handen, liksom parterna; av för mycket och ofta druckit vin är de illaluktande ur munnen, gallerna uppsluppna, tyskarna grälsjuka, goterna upproriska och finnarna gråtmilda; [I marginalen: Druckna] [I marginalen: Galler] [I marginalen: Tyskar] [I marginalen: Goter] [I marginalen: Finnar] och kanske förtjänar varje drucken som befinns med alla dessa laster, liksom han är högst skamlig och smutsig, att drabbas av ett värdigt straff. Men i detta stycke handlar det inte på allvar om hur de druckna bör straffas som skall bevara borgar och murar och som kommer att störta fursten och hela statens högsta angelägenhet, utan om hur tröga, lata, pratsamma och skämtsamma människor, som genom frosseri förvandlar natten till dag och omvänt, skall tillrättavisas för att de snabbare skall få dryckeslagen avslutade; [I marginalen: De druckna lasterna] för att de inte, när de varken vill sova eller dricka eller tiga eller gå, skall vända sig till gräl, dråp och mord: då är det fastställt genom kamraternas lag att de i tur och ordning sätter honom eller dem på en kilformig stol, [I marginalen: Drinkarens kilformiga stol] så att de lyfter honom på höjden med rep, sedan ett mycket stort horn fyllt med öl getts i händerna på den som sitter, så att han snabbare dricker ur, eller ängsligt får sitta kvar på den spetsade stolen och erfara att denna konst består av ordnade lagar, och vad som följer av magens och strupens vidunderlighet. [I marginalen: Dryckeskonsten består av lagar] Gyllene hade denna lag varit om den länge sedan i Latium hade stiftats och hållits under frossarnas och drinkarnas vidunderliga tid. ## Liber XIII, kap. 40 (s. 461–462) (maskinöversättning) Om utländska exempel. KAP. 40. Här tillkommer ännu (enligt Sabellicus vittnesbörd i Aurelianus levnad) en annan omättlig och vidunderlig frossare, Phagon; [I marginalen: Phagon] likaså Clodius och Albinus enligt Suetonius. [I marginalen: Clodius] [I marginalen: Albinus, frossare] Dessutom Firmus och drinkaren Bonosus, om vilken Aurelianus (enligt Paulus Vopiscus vittnesbörd) sade att Bonosus fötts inte för att leva utan för att dricka. [I marginalen: Firmus och drinkaren Bonosus] När han slutligen hängts, sades det att inte en människa utan en amfora hängde; [I marginalen: En amfora hänger] vilket också Sabellicus i bok 7 av Enneades 7 likaså intygar. Ja, Volaterranus säger mycket mycket i bok 32 med de följande, och före honom Plinius, bok 14, kap. 22, vilka är vittnen om att goterna och tyskarna ansågs vara de förnämligare drinkarna och därför oftare än andra folk berusades. [I marginalen: Goter och tyskar de förnämligare drinkarna] Men inte heller Ovidius synes ha varit okunnig om detta, då han säger: Han, tung av vin och sömn, synes vackla. Och kanske desto häftigare, ju mer själva dryckerna eggas med hetare tillsatser, såsom ingefära, kanel och kryddnejlika, med inblandning av smör; [I marginalen: Motsatta ting i en mage] av alla dessa väntar den olyckligaste magen uppror och plåga, som endast kan botas genom sömn eller avhållsamhet. [I marginalen: Botemedel] Men av det som Beroaldus i Commentationes, bok 5, till Tusculanae quaestiones [osäker tolkning] omtalar om gallernas dryckenskap räcker det att bland annat ha anfört ett, nämligen att de, fyllda och begravda åt Bacchus, inte kan sova ruset av sig från nattens vin och aldrig betrakta varken den uppgående solen eller den nedgående. [I marginalen: Gallernas dryckenskap] [I marginalen: Kroppens slavar] Och så skall de som tjänar kroppen aldrig bli fria förrän de undanröjs, så som på en viss nordisk kungs befallning en frossare genast hängdes, när han sade att han skulle vara ett behagligt skådespel för kungar och furstar, eftersom han varje dag kunde sluka maten för tio män, men inte fullgöra ett hederligt arbete för en. [I marginalen: Frossare hängd eftersom han ensam åt upp många mäns mat] ## Liber XIII, kap. 41 (s. 462–463) (maskinöversättning) Om drinkarnas skamligaste slag. KAP. 41. Hur stora olyckor som genom dryckenskap har tillfogats världen kan varken på denna ringa sida, ja inte ens i tunga författares volymer, någonsin tillräckligt framställas. Och det är inte underligt; ty så stor finurlighet har utöver vinets frikostiga natur uppfunnits att, sedan drycken förändrats genom konst och heta kryddor tillsatts, ett omättligt begär efter att dricka väcks hos människan; [I marginalen: Omättligt begär] detta ökar vanan och begärligheten, och denna nödvändigheten, så att ju mer han har druckit, desto mer tvingas han törsta, så som det tillskrivs skyternas sändebud; fastän (enligt Plinius vittnesbörd i bok 14, sista kapitlet, där han talar om spanjorer, galler och etiopier) dryckenskapen inte upphör i någon del av världen; [I marginalen: Dryckenskapen upphör ingenstans i världen] och den har överallt dessa dårskaper och verkningar, att den förändrar människans sinne och föder raseri, så att hon varken kan ta hänsyn till sig själv eller till någon annan när hon tillfogar den svåraste skada, något som hon aldrig skulle ha försökt om nykterheten styrt. Dessutom uttänks och begås, när dryckenskapen släppts in, tusen slags brott, ja avskyvärda retelser till ondska, och en skamligare verkan än en oren föreställning förebådar: [I marginalen: Dryckenskapens laster] nämligen fientlig övning, gyckelaktig oförskämdhet, vältrande i dyn med svinen, [I marginalen: Vältrande i dyn med svinen] stinkande andedräkt som hos kadaver; därtill även kräkning med hundarna, och svindlande blick som hos bockar. Slutligen, för att använda Plinius ord: en annan dricker lika mycket som han har vunnit i tärningsspel. [I marginalen: Dryckenskapen förstör vad som vinns i tärningsspel] Då bjuder giriga ögon på en gift kvinna, då röjs de för den tunge äkta mannen, då förs själens hemligheter fram; somliga uttalar sina testamenten, andra talar dödsbringande ord och håller inte inne de ord som skall återvända genom strupen, så som mycket många har dödats på detta sätt; och allmänt har sanningen nu tillskrivits vinet. Härav blekhet och hängande kinder, sår i ögonen, darrande händer som spiller ut fulla kärl, rasande sömn och nattlig oro, [I marginalen: Rasande sömn] vidunderlig lusta, glömska av allting och minnets död och livets förkortning. Likväl berömmer de sig av att så gripa livet, fastän de dagligen förlorar den föregående dagen, [I marginalen: Dagarna förloras] andra den nuvarande och den kommande; av att, sedan lagen hållits, inte ha snubblat i talet, inte ha lättats genom kräkning eller genom någon annan kroppsdel, ha druckit i bästa tro, inte ha andats när de tömde, inte heller spottat, och inte ha lämnat något kvar av vinet att slå ut på golvet, för att lagen inte skall bedras. [I marginalen: Platon klandrar häftigt de druckna] Om sådana skriver också Platon i bok 34 mycket för att lindra drinkarnas skamlighet och dumma dårskaper. Dessutom efter honom mycket många mycket berömda män, som ansåg det ovärdigt att en människa genom en så fördärvlig lusta eller en smutsig konst förvandlas till ett oskäligt djur. Om dryckeskonsten finns ett verk av en viss tysk, Vincentius Obsopoeus, skrivet i en mycket elegant dikt. [I marginalen: Bok om dryckeskonsten] ## Liber XIII, kap. 42 (s. 463–464) (maskinöversättning) Om maskerade eller mascharas. KAP. 42. Ingen kort eller ringa förklaring av denna bild skulle ges, om tiden eller blygseln tillät att man utbredde sig om dåraktiga människors masker (på italienska kallade mascharas), såsom den fåfängligaste nyfikenhet; ja, varken vagnar eller fartyg skulle kunna föra de volymer som, sedan världen skapades, har skrivits i detta ämne efter de visas omdöme för att tygla människornas dårskap; [I marginalen: Vagnar eller fartyg räcker inte till att föra ut dårarna] och nästan varje nation, latinsk, grekisk och barbarisk, liksom den är underkastad särskilda laster och (som sagts) brukar berusa sig, så får den också trogna klandrare av dåliga bruk. Men det hade oftare än nyttigt, också av stora män, frågats mig om nordens mycket härdade invånare använder mascharas. [I marginalen: En vanlig fråga] Men när de fått svar förstår de lätt att dårarnas antal är oändligt, och att dårskapen därför också där är utbredd i sitt slag och antal; och kanske desto enklare och renare, ju mer de vid varje grovt skådespel som framförs är underkastade de himmelska tecknen Cynosura, Oxens svans och liknande, [I marginalen: Himmelska tecken] så som det går för andra, utrustade med större slughet och fåfänga, som är närmare de varma länderna. Eftersom alltså målade och fint gjorda ansikten av mascharas på grund av hantverkarnas oerfarenhet inte kan göras i norden, [I marginalen: Fina bilder sällsynta] visar de förnämare dårarna sig för vännerna att utforskas, med ansiktet höljt i svart siden, med växlande kroppsdräkt, med tillagda gyllene gördlar och silverbälten och med förvänd röst; [I marginalen: Gyllene gördlar och silverbälten] och efter deras exempel rasar och vansinnar den övriga hopen av dårar i en mångfald av gestalter (beskrivna i Ovidius Metamorfoser), särskilt under de backanaliska sällskapens tid, då det synes var och en vackrare att vara vansinnig i sitt slag efter sin ställning: såsom slaktarna i hornprydda huvuden av oxar och getter, med deras röst härmad eller med svingrymtande; [I marginalen: Slaktare] så också fiskarna med utspända nät, för att visa fiskar; och så brukar det raskt ske med alla borgares övriga yrken. Och endast under en tid av sex dagar före fastans början använder de denna frihet och lössläppthet med överhetens tillstånd. [I marginalen: De maskerade brukar rasa i sex dagar] Och det finns inget slag av människor bland de maskerade som mer lättsinnigt klär sig i kvinnobilders skamlighet än utländska målare; [I marginalen: Utländska målare] dessa, som också utanför denna tid målar lösaktiga kvinnogestalter med öppen skamlighet, hålls i hat och förakt av invånarna, som aldrig gläds åt denna anblick. Ty de är fasta i god blygsel och kysk ärbarhet, så att de aldrig följer Diogenes cyniska sekt. [I marginalen: Diogenes cyniska sekt förhatlig] De är alltså att anse för mycket olyckliga i andra länder som har liksom sitt högsta nöje i att betrakta nakna bilder av det kvinnliga könet, som om det inre köttet inte räckte till att kasta människan i tusen frestelser, så att hon slutligen faller genom sin svaghet, om inte också yttre retelser ökades. [I marginalen: Det egna köttet är tillräckligt mäktigt att fördärva människan] ## Liber XIII, kap. 43 (s. 464–465) (maskinöversättning) Om olika sätt att koka salt. KAP. 43. [I marginalen: Sättet att koka salt] Hur olikartat och ovanligt det sätt att koka salt är som iakttas hos de nordiska folken skall framställas med följande uppgifter. [I marginalen: Norrmännen] När norrmännen som bor vid Oceanens strand skall koka salt, klyver och urholkar de mycket långa tallar eller granar, och lagar dem åter med mycket starka rep, liksom med band, i tillräckligt antal; och sedan stenar fästs vid dem, sänker de dem ned i djupet, med hål lämnade i trädens ändar så att det saltare vattnet kommer in, [I marginalen: Saltare vatten på havets botten] och de fäster dem så nära de kan vid en ränna, sedan flera verkstäder byggts vid stranden, varifrån vattnet som kommit in från djupet kan dras upp och i en kittel med långsam eld under hällas över, kokas och förvandlas till salt. Det som kokas om vintern är fastare än sommarsaltet, [I marginalen: Vintersaltet fastare, sommarsaltet mjukare] ty detta befinns vara mjukt och flytande, men det andra strävt. Och fastän det i detta rike Norge tillverkas och skickas ut såväl för hemmabruk som för vinstgivande förtjänst från utlänningar, är dock kött och fisk så osaltade att man antingen tror att det sker med avsikt, eller att himlens och stjärnornas obarmhärtighet synes så stor att de överallt är halvruttna. [I marginalen: Halvruttet kött förekommer oftare i Norge] Men hos sveonerna eller svenskarna och hos goterna sker ingen saltkokning; inte för att saltvatten inte kan dras upp från havets botten, utan för att folket, som har överflöd på andra ting, lättare skaffar utländskt salt än kokar det med onödiga kostnader på sin strand. [I marginalen: Utländskt salt] Ty när de stora fartygen från Holland och Tyskland anländer från spanska, franska och brittiska hamnar, särskilt från hamnen i Lissabon och Brouage, säljs det mottagna saltet för skäligt pris. [I marginalen: Saltberg] Men i Polen finns mycket djupa saltberg, särskilt i Wieliczka och Bochnia; [I marginalen: Wieliczka och Bochnia] där steg jag, för att se dem, den 5 januari 1528 ned för 50 stegar, [I marginalen: Mycket djupa ställen] och jag såg på de djupare ställena arbetare, nakna på grund av värmen, med järnredskap bryta fram en mycket rik skatt av salt, [I marginalen: En rik saltgruva] liksom guld och silver ur outtömliga gruvor. Jag såg också och talade med den mycket vackra och mycket kloka jungfrun Hedvig, dotter till den utmärkte kung Sigismund den förste, bättre än alla de nämnda rikedomarna och värdig ett högre välde. [I marginalen: Hedvig, en mycket vacker jungfru] Guld, silver och andra dyrbara ting begär alltså alla att omåttligt rycka åt sig; men det finns ingen som inte önskar finna salt; och med rätta, eftersom all föda har detta att tacka för att den kan skattas som mycket behaglig. [I marginalen: Saltets smak nödvändig för maten] ## Liber XIII, kap. 44 (s. 465–466) (maskinöversättning) Om svårigheten att föra in salt till de nordiska rikena. KAP. 44. Men när sjökrig har utbrutit på Östersjön, så att de nordiska rikena synes kunna trängas av fienderna genom brist på salt, då tillverkar de inhemskt salt genom en uppsökt konst, för att de inte genom denna brist skall underkasta sin frihet åt fienderna. [I marginalen: Inhemskt salt tillverkas i krigstid] Men för att invånarna i Norrland, det vill säga nordborna, skulle kunna göra detta lättare och ständigt, också till varaktig vinning, [I marginalen: Johannes Magnus, ärkebiskop i Uppsala, gav sätt och hjälp att tillverka salt] meddelade den högvördige herr Johannes Magnus, göte, ärkebiskop i Uppsala, min käraste bror och företrädare, en gång år 1523 legat för påven Hadrianus VI och slutligen vald, när han två år därefter visiterade Uppsala stift, på egen bekostnad, nämligen sedan han överallt köpt och givit tillräckliga redskap, invånarna på de främsta och lämpligaste platserna det sätt och den konst som han tagit emot från erfarna; så att de från den tiden och för alltid fritt och med lätt arbete skulle kunna använda saltets nödvändiga välgärning, vilken fientlighet som än hotade, så som också skall visas i hans andra volymer och i hans levnad och gärningar i Uppsala ärkesäte. Men genom vissa köpmäns omättliga girighet i den kungliga staden Stockholm, som hade vinning av den förtjänsten och som fick övertaget genom insmugna viskningar, störtade plötsligt till allmän ruin det som med så klokt råd och faderlig välvilja och utomordentlig frikostighet uppriktigt hade inrättats till allmän nytta. [I marginalen: Girigheten förstör vad frikostigheten skänker] Och inte mindre var de upproriska lutherska kättarnas avund och raseri närvarande; för att ostraffat begå och försvara sina egna brott och rov och förfärliga helgerån övertalade de på alla sätt och fick övertaget så att fäderneslandets fader för sin goda gärning antingen skulle stenas eller drivas i landsflykt (så som genast skedde); i den kallades han, sedan 20 år förflutit, för att för alltid tröstas i det eviga fäderneslandet, till de himmelska när han dog i Rom 1544. [I marginalen: Ärkebiskop Johannes Magnus död i Rom] Därför skall man ännu någon gång se till att inte liknande eller kanske värre borgare, smädliga mot Gud, i tysthet upproriska mot fursten och grymma mot det allmänna välfärden och nyttan, så håller fast vid sina egna fördelar att de under årens fortlöpande lopp berövar rikets invånare så stora naturens gåvor och nyttigheter i deras egna landskap och hus, och sänder de rikedomar som vunnits genom listig handel till rikets fiender (så som ofta har befunnits). [I marginalen: Fördärvliga borgare störtar staten] ## Liber XIII, kap. 45 (s. 466) (maskinöversättning) Om den mycket stora mängden smör. KAP. 45. Om man genomlöper de enskilda landskapen i den nordliga trakten från den 52:a till den 84:e graden av nordpolens höjd, kommer man överallt, på grund av ländernas mycket fruktbara betesmarker och boskapens mycket talrika hjordar, att finna en mycket stor mängd smör; [I marginalen: Överflöd på smör] dock inte av lika kraft, dels på grund av saltets olikhet, dels också på grund av de blomrikare och finare örter som ger näring i landskap som ligger långt från varandra. [I marginalen: Avlägsna landskap] Där betesmarkerna är grövre och smöret är saltat med grövre salt, har det nämligen inte samma verkan som det andra, saltat i betesmarker med små örter. [I marginalen: Samma sätt att salta smör] Sättet är dock likformigt i alla länder: antingen med grovt salt eller med mycket fint och vitt säljs många tusen stora kärl åt köpmän från andra sidan havet, antingen mot pengar eller genom byte mot varor, [I marginalen: Smör säljs i oändlig mängd] om det inte genom kungligt påbud (när kriget hotar eller rasar) har förbjudits att avyttra eller sälja det; så som man brukar se till med säd, fläsk och andra nödvändiga födoämnen, att de inte förs till fienderna. [I marginalen: Öland, om vilket mer sägs ovan i bok 2, kap. 23] Det finns dessutom en ö tillhörande Södra Götaland, kallad Öland, där luftens hälsosamhet i förening med den feta åkerns fruktbarhet frambringar örter av mycket söt beskaffenhet; när en hop kor gödts på dem, ger den mjölk av så stor hälsosamhet att för dem som läkarnas många hjälpmedel eller råd inte kan gagna, endast den dryck som pressats ur smöret synes skänka önskvärd hälsa; [I marginalen: Öländskt smör hälsosammare] och detta smör skattas som kryddat och hälsosammare än allt annat. ## Liber XIII, kap. 46 (s. 466–468) (maskinöversättning) Om ostarnas storlek och godhet. KAP. 46. [I marginalen: Langobarderna utgick från den skandiska halvön] Om Parma eller Piacenza eller langobardernas andra länder och gods (villae) överallt kan berömmas för ostarnas storlek, mängd och nytta, så kommer de förvisso att tacka sitt inhemska ursprung, nämligen den skandiska halvön, och särskilt västgötarnas land i de nordiska rikena. [I marginalen: Västgötar] Dessa västgötar vinner nämligen framför alla nordens invånare det största lovordet, eftersom intet folk liknar dem i tillredning av ostar; vilket synes komma av de mycket rika betesmarkerna, på vilka också starka, höga och kraftiga krigshästar och resliga oxar föds i otalig mängd. [I marginalen: Ostarnas storlek] De gör alltså för det mesta så stora ostar att två starka män knappt kan bära en enda en kort sträcka. [I marginalen: Ostar görs med kvinnors hand och konst] De görs dock aldrig med mäns hand och konst, utan med kvinnors; dessa strömmar sommartid samman byvis från de närmare bygderna (pagi), sedan en mängd mjölk förts dit, i huset hos den som vill ysta ostar; och med den uppvärmda mjölken i stora kittlar trycker de, sedan löpe tillsatts, in den i träformar, särskilt fyrkantiga; och småostar, som annars torkats i sol och luft och smulats i småbitar, lägger de i samma mjölk medan den liksom kokar, [I marginalen: Sättet att forma] så som sker med stora murar, som reser sig fastare genom att småsten och murbruk gjuts in. Och ingen man förtjänar att vara med vid detta kvinnornas arbete, även om han försökte uppnå det med böner. [I marginalen: Kvinnornas och männens sysslor åtskilda] De mycket starka kvinnorna har nämligen sina hushållssysslor åtskilda från männens, i vilka dessa aldrig blandar sig, såsom att spinna, väva, baka bröd och brygga öl, laga mat och pryda och klä barnen och ställa i ordning sängar och täcken och sörja för lamm, kalvar och andra små djur; medan tyngre arbeten åligger männen, såsom att bruka åkrarna, tröska skördarna, tämja hästar (vilket också kvinnorna för det mesta gör), slipa vapen och ordna åkrarnas gärdesgårdar, plogarna och åkrarna. [I marginalen: Östgötarnas ostar] Men östgötarnas ostar, formade av fårmjölk i mycket stor mängd, prisas för förunderlig godhet; likaså det övre Sveriges, utom hos helsingarna och norrmännen; [I marginalen: Ruttna ostar] dessa har ostar som är liksom ruttna och gläds åt deras godhet när man ser dem vimla och vara fulla av maskar; [I marginalen: Sköldar av ostskal] ja, när det inre innehållet ätits upp, använder de deras skal i krig i stället för sköldar, likt härdad kork. Och ostarnas smak är mest berömd hos finnarna, [I marginalen: Finnarnas ostar de bästa] som gör dem anseliga, på många tusen skålpund, av getmjölk; hos dessa ökar de lovordet och smaken genom att låta lite myrtenrök gå under dem, så att de kan bevaras utan maskar i flera år, [I marginalen: Botemedel så att ostarna inte ruttnar] särskilt för att uthärda belägringar i fält (som sagts förut). Plinius, bok 11, kap. 43, omtalar att Sorostres levde i öknar i tjugo år på ost som var så tillredd att den inte kände av åldern. [I marginalen: Sorostres levde 20 år i öknen på tillredd ost] Hos nordborna, nämligen västgötarna, är de genom naturens välgärning så tillredda att de, när de närmar sig ålderdomen, doftar av kryddor med en mycket behaglig smak. Sådana använder också sjömännen när de under stormar hindras från elden, så att de inte kan koka annat. [I marginalen: Sjömännens föda i storm] ## Liber XIII, kap. 47 (s. 468–469) (maskinöversättning) Om vikter och mått. KAP. 47. Det har sagts ovan om botniernas eller lapparnas folks sed, hur de, utan kunskap om tal, vikter och mått, lever i byteshandel med uppriktig tro och uppskattning; men här skall visas sveonernas och goternas sätt, genom vilket de synes leva tryggare och handla rättvisare; [I marginalen: Mer omdömesgill handel med vikter och mått] och detta eftersom de är närmare utländska människor, såsom daner och tyskar; dessa har av de sydligare spanjorerna, gallerna, flamländarna och holländarna eller batavierna lärt sig en alltför skarp lärdom och slughet i handel (måtte den vara fri från bedrägeri). Vid avyttring av de vanligare varorna tillämpas alltså tal, mått och vikt: [I marginalen: Tal] [I marginalen: Vikt] [I marginalen: Mått] med tal, nämligen dyrbara skinn som skall säljas i tiotal, [I marginalen: Skinn] liksom också vissa slag av fiskar kallade stocfisck; [I marginalen: Stocfisck] om dem skall mycket sägas nedan om fiskarna. Ja, också med tal omfattas vaal, last och cast av sill, liksom också vorda av havsmulor (muli marini) [osäker tolkning], [I marginalen: Havsmulor] och av brända stenar och av träbräder och bjälkar för att uppföra byggnader. Mest använder de sädesmått, men åtskilda genom lag, så att ett, och detta mindre, gäller för borgare och stadsbor, för att söka vinning till betalning av skatter och befästning av murar, [I marginalen: Borgarnas mindre mått vid försäljning] men ett större för landsbor att sälja med; och detta blir överfyllt vid försäljning av alla sädesslag. [I marginalen: Vikt] Vikt använder de vid köp eller försäljning av alla metaller, [I marginalen: Silver osv.] såsom silver, koppar, mässing, inhemskt järn, och tenn och bly som förts från annat håll; och måtte den i denna olyckliga tid av lutherska kättare inte ha förvandlats till en bedräglig våg, och särskilt i vikten av floriner, så som har visats ovan i bok 6 om falska mynt. [I marginalen: Pengar skall prövas] Fastän pengarna själva synes ringa genom sitt mycket allmänna bruk, skall man dock undersöka (som Cassiodorus behagar i bok 1, efter goternas kung Teoderiks mening) med hur stort förnuft de har sammanställts av de gamla. [I marginalen: Solidus] De ville nämligen att en solidus skulle vara sex tusen denarer, nämligen för att den strålande metallens formade rundhet, liksom en gyllene sol, passande skulle innesluta världens ålder. Men talet sex, som den lärda forntiden inte utan skäl definierade som fullkomligt, betecknade de med benämningen uncia, som är måttets första grad, [I marginalen: Uncia] eftersom de, när den räknats tolv gånger i likhet med månaderna, sammanförde den till ett helt skålpund (libra) efter årets lopp. [I marginalen: Libra] Med rätta kallas därför det libra som är vägt med så stor eftertanke om tingen. Därför skall den som kränker det med rätta straffas som en grym fiende och sanningens förtryckare; [I marginalen: Den som kränker vikterna straffas som en grym fiende] ty allt förvirras när vikternas och måttens oförfalskning blandas med bedrägerier. Så långt han. Men det som är fruset, såsom befinns i fråga om kött och fisk, godtas i samförstånd genom säljarens och köparens rätta uppskattning, så att inte den inneslutna isen köps efter vikt. [I marginalen: Frusna varor vägs genom uppskattning] Det anses nämligen som ett svårt brott att antingen måtten överskrider sitt mått, eller att skålpundet inte har det rättvisaste viktens rättvisa, eller att räkna en försvinnande vikt bland de tunga, eftersom det passar i alla tider och på alla platser att den ene inte gläds åt den andres skada. ## Liber XIII, kap. 48 (s. 469–470) (maskinöversättning) Om vävare och målare. KAP. 48. Med vävnader av linne och ylle sysslar de nordiska kvinnorna, som är kunniga med förunderlig begåvning, [I marginalen: Kvinnornas syssla] med undantag av lapparnas kvinnor; dessa tillverkar (som sagts på annat ställe) väv av djurens senor [I marginalen: Kläder gjorda av senor] och av olika djurs skinn också lämpliga kläder; ty i det yttersta landet växer inte lin och föds inga får. Men där man på varmare ställen i norden har lin, färgar och väver de sådana trådar gjorda därav att arbetet skulle bedömas som konstfullt vävt mitt i Latium. Jag såg en gång hos de folken ett vävt linnearbete, mycket vackert utarbetat med en mångfald av himmelsblå linjer; ett sådant fann jag till slut, när jag kom till Italien och Rom, liksom av en och samma hand, i alla avseenden gjort och ordnat genom vävnaden efter likheten med detta, [I marginalen: Vävnadernas likhet] med endast den skillnaden att, liksom de romerska kvinnorna, eller snarare männen, som vävare är livligare i begåvning, så befinns de också finare i händernas arbete; och kanske eftersom de använder förlagor av framstående målare, [I marginalen: De italienska begåvningarna livligare än andra] medan de nordiska kvinnorna tar sina former från blommor, regnbågen eller lövens skuggor som återkastas på vattnet när solen skiner. Men i nätformiga vävda trådarbeten, sådana som ses i furstarnas hus i Rom, [I marginalen: Nätarbete av lin] synes de nordiska kvinnorna mycket lätt överträffa världens övriga konstnärer, då också förnäma personer, för att undvika lättja, ägnar sig åt denna övning med särskild finess, liksom åt en ärftlig prydnad för husen. Ty de rum som är avsedda för det dagliga bruket smyckar de helt, också under taken, med detta mycket vita nätarbete som de kallar spraangning, [I marginalen: Spraangning] enligt beständig och allmän sed, med undantag av stormännen, som smyckar sina palats med sidentyger; och detta i fråga om sängkamrarna och de förnäma kvinnornas och bröllopsfesternas prydnad. ## Liber XIII, kap. 49 (s. 470–471) (maskinöversättning) Om stormännens hus prydda med en mångfald vapen. KAP. 49. Bland andra prydnader för hus och palats stöder och smyckar adliga och förnäma män, som har bostäder åtskilda från sina äkta makor, väggarna i lång rad med blänkande järnharneskar, hjälmar, armskenor och ärmar; [I marginalen: Prydnader av vapen] också med pansar, spjut (frameae), sköldar och stålbågar, hängande inte långt från de nämnda, utöver de gamla slagen av vapen som den mycket berömde doktor Brunus anför ur Gellius i bok 6 av De seditiosis, kap. 7, vilka förvaras för sig till allt försvar så ofta det behövs; såsom: [I marginalen: Slag av vapen] hasta, pilum, phalanca, semiphalanca, soliferrea, gesa, lancea, spari, rumigestri, faces, tragulae, frameae, mesanculae, cateiae, rumpheae, scorpius, scibones, silices, veruta, enses, sicae, machaerae, spatae, lingulae, pugiones, climaculae. Likväl måste medges att de dyrbara tyger, såväl av ylle som av siden, som hör till all prydnad och klädsel av hus eller kroppar, erhålls genom de tyska köpmännens handel, mot pengar eller genom byte mot varor. [I marginalen: Slag av kläder] Men när de inte får sådana dyrbara tyger, då häftigare sjörövare härjar till sjöss eller till lands eller strider pågår, då går de klädda mer lysande med förgylld och försilvrad prydnad och pärlor än med siden. Ty fastän tyg av inhemsk ull inte görs så fint som det utländska som förs in från Flandern eller England, [I marginalen: Engelsk ull] [I marginalen: Flamländsk] föraktar likväl de mycket starka krigarna och adelsmännen inte detta, då de oftare söker kroppens skydd i hårt järn än i mjuk och fin ull. [I marginalen: Iögonfallande kläder farliga i strid] Ty för förrädare finns intet lämpligare tecken till att bedra furstar som står i strid än att för fienderna ange i vilken klädsel, med vilka vapen eller på vilken färgad häst de rider fram; så som goternas störste furste Åke Hansson, klädd i rött siden (lidande av den galliska sjukdomen och stridande), förråddes av sin gamle förtrogne, en dansk kallad Lassefrost, och omkom genomborrad av en lans, [I marginalen: 1510] och likaså de flesta av hans ansedda anförare och förtrogna. Så omtalas också kejsar Antoninus ha omkommit högst olyckligt, när han gick i strid klädd i siden- och purpurkläder (sedan han föraktat det romerska tyget). [I marginalen: Kejsar Antoninus omkom klädd i sidenkläder] ## Liber XIII, kap. 50 (s. 471) (maskinöversättning) Ännu om de nordiska ländernas målare. KAP. 50. Vad målarkonsten angår är utsökta eller framstående målare sällsynta i hela norden; [I marginalen: Målare sällsynta i norden] inte därför att man tror att de saknar begåvning, utan eftersom de inte inriktas på konsten. Likväl har somliga så stor naturlig begåvning att de genom målningarnas rena enkelhet, liksom genom att visa, klargör historiens eller tingens mest uppenbara egenart; så som ännu ett firat och lysande minne finns av en viss Augustinus från Vadstena, [I marginalen: Målaren Augustinus från Vadstena] som omkring år 1500, blomstrande överallt i konst och fromhet, efterlämnade vid sin död lika andäktiga som beundransvärda skådespel av Kristi lidande och de heliga mysterierna. [I marginalen: År 1500] Jag håller det dock för sannolikt att förståndiga furstar i dessa länder i denna fördärvade tid, liksom de är storslagna i byggnader, så också är besjälade av denna konst och av att beskåda hederliga bilder hellre än att släppa in skamliga, och tar exempel av den gamla tidens ärorika kungar; dessa, inriktade på hjältedygder och mycket lysande gärningar, befinns aldrig ha släppt in nakna bilder av människor, särskilt av kvinnor, målade med vilken förträfflighet som helst och framställda för deras blickar, eller ha tillåtit att de visades för deras undersåtar, vid straff [osäker tolkning]. [I marginalen: Nakna kvinnobilder anses i norden som skändliga målningar] Ty folket i dessa kalla länder hålls i en beundransvärd blygsel och iakttagande av kyskhet, så att inte ens ett tecken visar sig varigenom de skulle kunna eggas till djurisk lösaktighet och beblandelse; för att fastställa en sådan har lutheranerna, de orenaste av alla kättare, med överhetens medgivande infört nakna och skamliga figurer under förevändning av målningarnas förträfflighet och beundran för konsten; fastän dessa har förvirrat flera hederliga personer, kunde de dock aldrig utsläcka den naturliga blygseln hos ett folk som fostrats i kyska seder, ja, inte heller med gudlöst järn, eld eller utsökta tortyrer kränka kvinnornas blygsamhet eller genom erbjudande av gåvor störta kyskheten, [I marginalen: Oblyga bilder förvirrar inte de ståndaktiga] så som har befunnits visat ovan i bok 5 i några kapitel mot slutet, och i följande bok, kap. 4. ## Liber XIII, kap. 51 (s. 471–472) (maskinöversättning) Om de utmärkta målningarnas förunderliga verkan. KAP. 51. Men eftersom det inom vetenskaperna och konsterna finns mycket som inte kan läras ut genom några föreskrifter, ja, knappt ens uttryckas med egna ord, sådant som upphöjda män har förvärvat genom stor begåvning, djup eftertanke och daglig övning, måste man därför gå tillbaka [I marginalen: Målarnas konst] till de utmärkta målarnas innersta hantverk, de som med penseln, med skugga, ljus och färgernas mångfald kan uttrycka själens känslor riktigare och blotta dem säkrare. Det räcker nämligen inte att målaren arbetar enbart med kropparna, utan han bör också med all omsorg och all flit sträva efter att uttrycka själens förnimmelser, liksom det berättas (enligt Plinius vittnesbörd) att mycket många andra upphovsmän till konsterna har varit framstående, [I marginalen: Målarnas olikhet] så att somliga i sina känslouttryck framställde människorna sådana som de syntes utvändigt, andra sådana som de tedde sig invändigt; somliga framställde lemmarnas konturer, andra visar sig ha gett dem behag och skönhet. Ja, somliga ställer upp bilder med så stor konst och penselns smidighet att ingenting fattas dem utom anden, så som det påstås att en levande oxe råmade vid åsynen av en målad oxe, och att några blev bedragna av målade vindruvor, och att fåglar lockades fram till den målade bilden av sitt eget slag. Målningen, som också har behag och ger förnöjelse, bevarar minnet av förgångna ting och för de bedrifter som utförts fram inför ögonen. Ja, de glömska brukar genom att minnas målningar samla ihop förlorade goda ting. [I marginalen: Målningens nytta] Men för att de heliga tingen skall få sin rätta ära, försäkrar jag att det på götiska stränder finns några bilder av den heliga Jungfrun, dels målade, dels skulpterade, med så fulländad konst att många mycket fromma människor inte drar sig för att glatt vallfärda 40 dagsresor eller mer, från Trondheim (Nidrosia), Norges metropol, till Vadstena, östgötarnas ädla stad, den heliga Birgittas gamla boning; och när de därifrån återvänder hem, förtäljer de Guds storverk och styrker mycket många goda med de bilder de sett, som vore de levande, och kallar de onda tillbaka från den värsta vägen. SLUT PÅ DEN TRETTONDE BOKEN. [I marginalen: Vackra bilder av den saliga Jungfrun i Norden] ## Liber XIIII, inledning (s. 473–474) (maskinöversättning) GÖTEN, ÄRKEBISKOPEN I UPPSALA, OM DE NORDLIGA FOLKENS SKIFTANDE FÖRHÅLLANDEN. FJORTONDE BOKEN. FÖRORD. Ingen bör förundra sig över att det i nordbornas vidsträckta länder, i synnerhet på den skandiska halvön (som Plinius på grund av dess outforskade storlek kallar en annan värld, [I marginalen: Den skandiska halvön anses vara en annan värld] och Jordanes och Paulus Diaconus kallar folkens skida eller verkstad), finns en mångfald av dräkter och kläder, likaså av seder och förhållanden, i fråga om invånarnas samliv och de tillresande främlingarnas samboende och båda gruppernas rättsskipning; och man sade att var och en, som förr höll fast vid de gamla inrättningarna i uppriktig ro, levde i endräkt, [I marginalen: Den gamla endräkten] medan nu, när oenigheten växer, ytterst få synes nöjda med sin lott. Och däröver är det åter inte att förundra sig, eftersom människornas listiga fördärv har gått så långt att var och en har blivit en sinnrik upphovsman till sin egen undergång, nämligen splittrad till det yttre i sin dräkt [I marginalen: Det listiga fördärvet omstörtar allt] och fördärvad invärtes i sinnet, till det yttre låtsande att lyda lagarna och överallt utsående svek; och hans följd och utgång blir till sist att han lämnar livet full av vanära och hatad av alla. ## Liber XIIII, kap. 1 (s. 474–475) (maskinöversättning) Om dräkternas olikhet. KAP. 1. [I marginalen: Dräkternas olikhet] Förr var klädedräkten i de nordiska rikena och hos folken utformad på ett helt annat sätt än nu, i synnerhet kvinnornas yttre och inre prydnad. Den yttre, säger jag, ty i forna tider bar förnäma kvinnor livklädnader (tunicae) som var mycket snäva över bröstet och armarna; men i släpens utsträckning syntes en monstruös längd, [I marginalen: Monstruösa släp] så att knappt en enda tjänsteflicka räckte till för att bära sådana släp, och också hon rättade sig i detta missbruk i någon mån efter sin härskarinna. [I marginalen: Huvudprydnader] På huvudet bar de mycket fina linnetyger, som genom köpmännens handel infördes från främmande länder på en lång omväg över havet, men under dessa huvudbonader bar de guldkronor infällda med ädelstenar, [I marginalen: Guldkronor] efter släktens rang och rikedom; vid naveln använde de som gördel eller bälte [I marginalen: Guldbälte] ett som var vävt av guldtrådar, eller en gjuten och i längden utsträckt platta av guld eller silver, två fingrar bred. [I marginalen: Kilformade ärmar] De övriga kvinnorna hade mycket vida ärmar, men dessa var kilformade på mitten och slutna med silverknappar eller förgyllda knappar liksom med hållare. Dessutom var huvudprydnaden [I marginalen: Huvudbonad] av rött tyg, snäv och kilformad upptill, likaså att stänga eller öppna med silverknappar; och även dessa kvinnor smyckades med förgyllda kronor under mycket fina linnetyger; [I marginalen: Mycket korta kåpor] och liksom deras kåpor (togae), i synnerhet de adliga kvinnornas, men likaså de ofrälse kvinnornas (med undantag av tygets värde), var mycket snäva och mycket korta, så var stadskvinnornas mycket långa, [I marginalen: Mycket vida kåpor] med förgyllda och fyrkantiga plattor framtill, från halsen ända ned till fötterna, hängande ned över bårderna på båda sidor. Men skulpularklädnaden, som denna jungfru här ses vara klädd i, betecknar själva iakttagandet av blygsamhet och kyskhet. ## Liber XIIII, kap. 2 (s. 475–476) (maskinöversättning) Om jungfrurnas blygsamma prydnad. KAP. 2. Jungfrurnas prydnad bestod av dyrbara och mycket stora kronor av guld eller förgyllda [I marginalen: Jungfrurnas mycket blygsamma dräkt] på huvudet; och till blygsamhetens skydd hängde från halsen framåt och bakåt en mantel (pallium) av siden eller linne i vit färg, sådan som ordensfolket nu kallar skapular eller Patientia; med denna dräkt eller mantel styrde de alla kroppens lemmar, liksom med ett betsels ledning, [I marginalen: Jungfruligt betsel] när de gick eller umgicks, med förunderlig återhållsamhet och blygsel (och de tog aldrig del av mäns blickar eller samtal, utom när det tillåtits med föräldrarnas tillstånd). Och så stor blygsamhet fanns hos dem att de knappt ens på begäran ville se på en man i offentligt sällskap innan de bundits av äktenskapets band, och sällan även då. Så höll de med kysk högtidlighet överallt tillbaka sina ögon, [I marginalen: Ögonens kyska högtidlighet] även från det tillåtna. När slutligen den mycket orena lutherska kätteriets tid kom, förebådad år 1517 genom en monstruös kalv som en ko fött på en åker vid Wittenberg i hertigdömet Sachsen, [I marginalen: Den monstruösa kalven] då blygsamhetens tyglar överallt och nästan i varje land släpptes efter, följde därefter mycket fördärvade seder, [I marginalen: Kvinnornas mycket fördärvade seder] i synnerhet hos det kvinnliga könet, i blick, tal, dräkt, gång, beröring och slutligen i alla tecken på otukt, genom vilka de visar sig lättfärdiga, pratsamma, fräcka och tramsiga, så att man finner föga skillnad mot ett bordell, och i synnerhet där husmodern är fördärvad, [I marginalen: Husmodern] vilken hela hushållet brukar efterlikna i varje brott. Förr betraktades en klädedräkt i blågrå färg nästan som något vidunderligt [I marginalen: Den blågrå färgen] i Norden; men nu visar både den, som om den vore praktfullare, och andra självsvåldiga uppslitsningar av kläderna, insläppta genom utländsk fåfänga, ett ofelbart tecken på sönderslitsad kyskhet [I marginalen: Uppfinningen av uppslitsade kläder] och blygsamhet; sådana överflödiga springor i kläderna har aldrig fått sitt ursprung och sitt missbruk, och fortsatt, annat än från vanärade kvinnspersoner. Vad, frågar jag, kan denna fåfängliga klädedräkt, som av gycklare, skurkar och skökor ivrigt sökts, uppfunnits och fortsatts till skryt och orenhet och evig vanära, föra med sig åt drottningar, hertiginnor och så vidare, utom tårar på den kommande ålderdomen över den lättfärdiga dräkten, [I marginalen: Ålderdomens tårar] för att den eviga nådens skönhet skall återvinnas? ## Liber XIIII, kap. 3 (s. 476–477) (maskinöversättning) Om förnäma och adliga personers bröllop. KAP. 3. Förnäma och adliga personers bröllop brukar enligt folkets och släktens urgamla sed firas under stora, ansedda och stränga villkor. Först och främst att de förutseende föräldrarna på båda sidor med sinnrik kärlek och skarpsinne överväger de blivande makarnas seder och levnad, [I marginalen: Föräldrarnas överväganden beträffande barn som skall giftas] nämligen om brudgummen är född av sådan berömmelse och anseende, eller om han i duglighet [osäker tolkning] kan jämföras med dygd och tapperhet, eller om han i bästa rykte en gång skall bli än mer lysande. [I marginalen: Märkliga villkor] Likaså om mannen är tålig i motgång, måttfull i medgång och, vilket är det svåraste slaget av makt, en gång härskare över sig själv. Vidare om han har lärdom i boklig bildning, [I marginalen: Den bokliga lärdomen fullkomnar adeln] som gör naturen mer lovvärd i utomordentlig dygd, ty genom den finner den kloke varigenom han blir visare. Likaså finner krigaren varigenom han stärks i själens dygd, och därav lär fursten hur han skall ordna folken under likhet. Ty det kan inte finnas någon lycka i världen som inte den bokliga lärdomens ärorika kunskap förökar. [I marginalen: Den bokliga kunskapens ära] Härigenom kommer han att kunna döma rätt, förstå det goda, vörda det gudomliga, tänka på de kommande domarna; härav framträder påminnelsen om egen och andras ära, så att han lever rättvist och fromt [I marginalen: De bästa egenskaperna] och blir beredvillig till gästfrihet och välvillig i medlidande; och så blir det en uppvisning av den gode mannens övriga dygder. [I marginalen: Brudens dygder] Dessa goda egenskaper krävs också i sin grad hos bruden själv, som en ypperligare prydnad, när hon skall förenas i äktenskaplig gemenskap, så att liksom ur två ljus en enda blick alstras och bevaras, och så att de som undervisats i samma goda fostran kan leva mer hedervärt i likhet i seder. [I marginalen: Matronornas prydnader] Men matronornas sanna prydnader anses (enligt Pythagoras vittnesbörd) inte vara kläderna utan blygsamheten. [I marginalen: Aldrig pärlor i öronen] Och det har aldrig setts i de nordiska rikena att kvinnor smyckades med hängande pärlor i öronen, ty där skulle det anses skamligt hos en kvinna, skamligare hos en krigare och skamligast hos en furste. Dessutom skulle den kallas, och vara, en dåre som fäste ädelstenar eller pärlor vid läpparna som prydnad, så som Petrus Martyr i sin beskrivning av den nya världen omnämner, [I marginalen: Indiernas kungar] nämligen att indiernas kungar och stormän i tävlan bär en sådan prydnad på sina läppar bland folket. ## Liber XIIII, kap. 4 (s. 477) (maskinöversättning) Om blygsamhetens stränghet, om vapnens tolkning. KAP. 4. Förunderligt och ihärdigt är också de nordiska kvinnornas vaktande av sin blygsamhet, [I marginalen: Blygsamhetens vaktande] så att de även sedan de ingått ett hedervärt äktenskap under vissa tider håller tillbaka omfamningarna, och det med sådan ståndaktighet att de i bädden hindrar sitt ömsesidiga umgänge genom att lägga ett draget svärd emellan, så som Saxo omnämner om en viss Thira, dotter till Englands kung, [I marginalen: Thira] och dessutom om den enastående kyskheten hos många jungfrur i den tiden, så som det också ovan visades i de sista kapitlen av bok 5. Men de gifta kvinnorna får en morgongåva (dos) av sina män, [I marginalen: Morgongåva ges av männen] så som denna Thira fick Danmarks rike, enligt samme Saxos vittnesbörd i Gormo den gudlöses levnad. Men hur denna besittning kunde bli av kort varaktighet, förklarar författaren själv. Morgongåvan erbjuds visserligen av mannen, men inte för kvinnliga njutningar eller den nygifta kvinnans prydnad eller prakt, [I marginalen: Varför morgongåvan ges] utan för att det genom betydelsen av de vapen som förekommer vid bröllopet skulle förklaras [I marginalen: Spjutet] att de hustrur som (såsom i spjutet, som betecknar att de gamlas första äktenskap en gång var våldsamma, genom rov) [I marginalen: De första äktenskapen genom rov] förenats med tappra och krigiska män, genom att utföra stora ting skulle visa en sträng och ingalunda veklig, utan manlig livsföring. Ty de gamla romarna ansåg också att spjutet var helgat åt Juno, [I marginalen: Spjutet helgat åt Juno] och hennes bildstoder ses för det mesta stödda mot ett spjut. Spjutet betecknar också att bröllop en gång skildes åt med järn; men framean (framea) [I marginalen: Framea] och skölden betecknar att kvinnan skall minnas att hon härstammar av en förnäm eller adlig släkt [I marginalen: Skölden] (för att hon skall försvara den gemensamt med sin man). Och när detta fullbordats tillsammans med överenskommelsen om morgongåvan, [I marginalen: Spjutet kastas ut genom fönstret] kastas spjutet under högtidlig rit ut genom fönstret i bröllopspalatset, till tecken på det ömsesidiga förbundet och det ständiga samboendet. Därefter blir kvinnan för sin hedervärda skönhet och sina seders redbarhet älskad av mannen, och när hon går framåt i dygd, hålls hon än mer kär; varav det för det mesta brukar hända [I marginalen: Äktenskapens bästa utgång] att genom sådana personers äktenskapliga kärlek och gemenskap invecklade krigstvister och hätskheter, rov, dråp och slutligen oändliga onda ting snabbare skärs av och förs till fred än de skulle avgöras genom nederlag för många tusen i ett ovisst krig och med säker skada; [I marginalen: En enda kvinna som gifter sig avvärjer ett oändligt blodbad] och härav uppstår en stadig fred, dyrbarare än alla rikedomar, så som min käraste broder och företrädare Johannes Magnus, ärkebiskop i Uppsala, i den nya historien om goterna och svearna vittnar att det klokt skedde med den helige Olav, Norges kung, och dottern till Olof Skötkonung, goternas och svearnas kung. ## Liber XIIII, kap. 5 (s. 477–478) (maskinöversättning) Om de kungliga bröllopens rit. KAP. 5. Med vilken prakt och vilka riter de kungliga bröllopen brukar firas i de nordiska rikena, [I marginalen: De nordiska rikena är åtskilda] eftersom rikena är åtskilda, nämligen Danmark och Norge från svearna och goterna, kan man, för att jag inte skall synas förneka storheten i någon av dessa länders prakt och ära, [I marginalen: Furstar inbjuds till bröllopen] tillräckligt säkert påstå att dessa bröllop brukade firas med enastående högtidlighet genom många lovvärda riter och oskattbara kostnader, sedan alla furstar av båda könen från deras egna eller grannländerna inbjudits. Och dessutom skall kungen, och drottningen om hon är närvarande, i vart och ett av de nämnda rikena i närvaro av menigheten krönas av ärkebiskopen och biskoparna som står i gemenskap med den heliga apostoliska stolen, sedan Guds välsignelse åkallats, och utmärkas med spira, äpple och svärd, [I marginalen: Kungarnas insignier] så som det lovvärt hade iakttagits i de katolska rikena och hos kungarna alltsedan kristendomen infördes, tills det av vanärade kättare och lutheraner [I marginalen: Kättarnas avskyvärda förmätenhet] i Danmark övertalades att det skulle göras på annat sätt, främst av Bugenhagen från Pommern, nämligen att det vore lika heligt och hedervärt att på rovornas vis smörja kungen med köksister [osäker tolkning] som med välsignelsens olja; med den blev på Guds befallning den mycket saktmodige David smord, och andra mycket tappra och mycket framstående män, [I marginalen: David blev smord] av ärorikt minne och mest värdiga evigt lov, så som den heliga skriften i Ecclesiasticus omnämner om de heroiska männen; [I marginalen: Heroiska män] deras dygder och äretitlar anstår det kungarna att ivrigare efterlikna än de grymma kättarnas och avfällingarnas, vilka, liksom de är vanartade, klenmodiga och orena, så också, skrivna i jorden, förtjänar evig skam och förvirring tillsammans med sina efterföljare; ty deras minne skall förbli utan ära i evighet. ## Liber XIIII, kap. 6 (s. 478–479) (maskinöversättning) Om de katolska kungarnas välsignelse. KAP. 6. [I marginalen: Den katolske kungens välsignelse] Den som enligt katolsk rit skall regera över ett troget folk brukar uppfyllas med många och stora välsignelser, för att han skall bli mer behaglig för Gud, nyttigare för folket och tryggare för sig själv. Men först och främst svär han frivilligt vid Guds heliga evangelier och lovar inför Gud och hans änglar att han skall bevara lagen, rättvisan och freden för Guds kyrka och för det folk som är honom underställt, med iakttagande av rättigheter och privilegier och alla goda ting; [I marginalen: Mycket heliga dygder] och därpå begär han kyrkans välsignelse, och den ges honom, för att han skall förökas i nådegåvorna, överallt omges och skyddas av Guds makts högra hand, för att han, prydd med Abrahams trohet, Moses saktmod, Davids ödmjukhet och Salomos vishet, i allt skall behaga Gud, vandra rättfärdigt, troget triumfera över Kristi kors fiender och bevara en önskvärd fred i allt. [I marginalen: Oljan] Därefter smörjs han med synlig olja, välsignad med mycket heliga ord, [I marginalen: Osynliga gåvor] för att han skall motta osynliga gåvor och, sedan han utövat det timliga riket med rättvis styrelse, evigt förhärligas med Gud, alla kungars Kung. [I marginalen: Den gode kungens egenskaper] Dessutom ber kyrkan att genom den heliga smörjelsens kraft herradömet skall vila på hans skuldra, och att han skall vara rättvis, stark, trofast, för änkorna och en outtröttlig styresman för riket och folket, de otrognas besegrare, rättvisans vårdare, den heliga kyrkans och den kristna trons försvarare, till prydnad och lov för Guds ärorika namn. [I marginalen: Svärdet] Slutligen ges honom genom Guds kraft svärdet till straff för de onda och till lov för de goda, för att han därmed skall utöva rättvisa, förstöra orättfärdighet och kämpa för och skydda Guds heliga kyrka och dess trogna, och förgöra falska kristna, nådigt hjälpa och försvara änkor och faderlösa, återställa det ödelagda och bevara det, [I marginalen: Dygdernas triumf] för att han i denna dygdernas triumf skall förtjäna att utan ände regera med världens frälsare, vars förebild han bär. [I marginalen: Kronan] Dessutom sätts kronan på hans huvud, varmed förstås ära och heder och styrkans verk, för att han i delaktighet med Kristi kyrkas tjänare skall stå bi som försvarare i all motgång och alltid framstå som en nyttig utförare och klarsynt regent av det rike som getts honom av Gud och av den påvliga välsignelsen i apostlarnas ställe, de som genom tron besegrade riken, och av alla helgon som anförtrotts åt hans styrelse, [I marginalen: Ärorika kämpar] för att han bland de ärorika kämparna, prydd med dygdernas ädelstenar och krönt med den eviga salighetens lön, skall förhärligas med Kristus utan ände. [I marginalen: Staven eller spiran] Därefter, när han mottagit staven eller spiran, skall han förstå att han är förpliktad att blidka de fromma, skrämma de redbara [osäker tolkning], föra de vilsegångna tillbaka, räcka handen åt de fallna, förgöra de högmodiga och upprätta de ödmjuka. [I marginalen: Formen för kungens tronbestigning] Sedan, när kungen satts på tronen och sitter på sätet, skall ärkebiskopen, som har fört in honom med medbiskoparnas bistånd, säga: Stå och behåll från och med nu den plats som Gud anvisat dig, genom den allsmäktige Gudens myndighet och genom vår överlämnande, nämligen alla biskoparnas och Guds övriga tjänares; och ju närmare de heliga altarna du ser prästerskapet, desto större ära skall du komma ihåg att visa det på lämpliga platser, [I marginalen: Kungen medlare mellan prästerskapet och folket] så att Jesus Kristus, medlaren mellan Gud och människorna, må stadfästa dig som medlare mellan prästerskapet och folket på denna rikets tron och låta dig regera med sig. [I marginalen: Ärkebiskopens bön över kungen] Sist framför metropoliten bland annat en bön till Gud över kungen: Var för honom ett pansar mot fiendernas slagordningar, en hjälm i motgång, vishet i medgång, en evig sköld till skydd; och förläna att folken håller tro mot honom, att stormännen har fred, älskar kärleken, flyr girigheten, talar rättvisa, bevarar sanningen, så att de alltid förblir jublande och segrare i fred. [I marginalen: Drottningarna välsignas] Även för drottningarna önskas av Gud vördnadsfullt, med ändring av det som skall ändras, mycket av det ovan sagda som passar det kvinnliga könet, etc. ## Liber XIIII, kap. 7 (s. 479–480) (maskinöversättning) Om riddarna (equites aurati) och deras ed. KAP. 7. När alltså kröningen har skett enligt de förut nämnda ceremonierna (lovvärda inför Gud och människor i alla tider), beviljar kungen själv, enligt formen för sina rikens gamla lagar, frikostigt nya privilegier åt människornas olika stånd, [I marginalen: Privilegier ges] i den mån och åt dem som det behövs, eller återställer och utökar dem som för länge sedan beviljats av hans företrädare. Slutligen skapar han riddare (milites aurati), [I marginalen: Riddarnas insignier] sedan förläningar (feuda) rikligt delats ut och gördel, svärd och sköld överlämnats, dock under en sådan ed, avlagd i händerna på någon närvarande prelat: Jag, N., önskar att Gud må vara mig nådig, och den saliga Jungfrun och den helige Erik, [I marginalen: Riddarens ed] eftersom jag vill efter min yttersta förmåga med liv och gods försvara den katolska tron och det heliga evangeliet, och hålla och skydda kyrkan och dess tjänare i deras frihet och immunitet, och stå emot allt som är orättfärdigt, och stärka freden och rättvisan, och försvara faderlösa och föräldralösa, jungfrur, änkor och fattiga, och vara trofast och pålitlig mot min kung och mitt rike eller fädernesland, och rättvist visa och utöva mitt riddarstånd till Guds ära, efter min yttersta förmåga. Så hjälpe mig Gud och alla hans helgon. Amen. [I marginalen: Eden skall iakttas mycket strängt] Och denna ed brukade de iaktta så troget och strängt att de, när de hörde krig utlysas mot trons fiender, främst de schismatiska moskoviterna vid den östra gränsen av Sveriges och Finlands rike, [I marginalen: De schismatiska moskoviterna] ja också när korståg mot turkarna predikades av de högsta påvarna, genast på egen bekostnad med väpnad och stark styrka ivrigt begav sig ut i fälttåg för att utkämpa Herrens strider, eller, vallfärdande till det heliga landet, efter att ha mottagit riddarbältet vid Kristi grav, [I marginalen: Riddarbältet] frivilligt blandade sig i de trogna väpnades skara för att strida för religionen mot samma turkar; varav det för det mesta hände att de återvände som ärorika segrare till sitt jordiska fädernesland och till sist för att motta kronan i det himmelska och eviga fäderneslandet. Och det är antecknat i Tysklands annaler av Albertus Crantzius, bok 7, kap. 9 och följande, att mot saracenerna som höll det heliga landet besatt drog två mycket starka härar ut, en till häst och till fots och en till sjöss, för att för det mesta strida som frivillig krigstjänst; och dessa kom från Danmark, Frisland, Holland, Zeeland, Flandern, Frankrike, Spanien och England; och sedan en stor seger lyckligt vunnits, berättas det att de för det mesta återvände var och en till sitt. ## Liber XIIII, kap. 8 (s. 480–481) (maskinöversättning) Om de adligas bröllop. KAP. 8. [I marginalen: De adligas bröllop] De adligas bröllop firas i sin grad och ordning, sedan riterna i det kristna äktenskapets form förrättats under prästerlig välsignelse [I marginalen: Stadsrätten] och med påsättande av ring, och med morgongåvan (dotalitium munus) (enligt stadsrätten (ius municipale), som jag här med avsikt förtiger), fastställd såväl för kungar som för enskilda adelsmän och ofrälse; [I marginalen: De som skall förenas i äktenskap bekräftas med ring och kyss] nämligen för att de som förenats i äktenskap skall leva lika i fred, lika i krig och lika i medgång och motgång, så som båda inför kyrkans ansikte, sedan de mottagit ring och kyss, frivilligt lovar den prästman som frågar och välsignar; och de bevarar detta med så stor dygd och ömsesidig trohet att de synes leva tillsammans inte bara i goda seders glans utan också i skarpsinnet i nyttiga sysslor, när barn och hushåll förökats. [I marginalen: De gifta männens sysslor] Männens främsta nöje är dock jakten och att uppföra präktiga byggnader, och att inrätta landbor (coloni) för att utvidga åkrar och ängar, och att hålla undersåtarna i fred etc. Men kvinnorna, även de mest förnäma, är aldrig så hängivna åt njutningar och lättja att de inte sträcker ut handen till något hedrande arbete, värdigt evigt minne [I marginalen: Mycket förnäma men mycket arbetsamma kvinnor] (så som det förklaras i den 120:e kungen Inges levnad i Sverige, i den nya historien om goterna, om den saliga Ragnilda, Christina och Margareta, och tidigare om Giutha), särskilt till prydnad för kyrkorna och deras tjänare, så som det inte bara visas genom ett präktigt exempel i de nordiska länderna utan också vida omkring i Tyskland och [I marginalen: Heliga skrudar gjorda av polska drottningars händer] Polen, där jag år 1528 i kyrkan på det kungliga slottet i Kraków såg heliga skrudar, utarbetade av drottningarnas, Guds förnäma tjänarinnors, händer med så stor glans och dyrbar kostnad att de inte kunde ha gjorts präktigare av någon den mest framstående konstnärs begåvning, inte ens mitt i Latium eller i Damaskus. Dessutom finns det i ledningen av det egna hushållet, särskilt det kvinnliga, så stort skarpsinne att det ingenstans synes böra bedömas annat än ordnat och hedervärt. [I marginalen: Husmodern] Ty en god husmor, som älskar kyskheten, har goda och blygsamma tjänarinnor; [I marginalen: Den gudlöse fursten] liksom en furste som gärna lyssnar till lögner har alla sina tjänare gudlösa och grymma. ## Liber XIIII, kap. 9 (s. 481–482) (maskinöversättning) Om de ofrälses bröllop. KAP. 9. Det är sed hos den ofrälse menigheten bland goterna och svearna, när någon önskar ingå trolovning (sponsalia), att använda flera ceremonier, [I marginalen: Mångfaldiga ceremonier] upprepade vid olika tid, på olika sätt, i olika ordning och med olika vittnesbörd, särskilt av det skälet att de skall förbli stadigare i det ömsesidiga samboendet, så att det inte behövs någon skilsmässa, inte ens en som lagen tillåter. [I marginalen: Skilsmässa] Ty föräldrarna till den flicka som skall begäras i äktenskap undersöker noggrant av vilken släkt, ära, gott eller dåligt rykte, redbarhet eller oredlighet, seder och flit friaren är, ja, om han är avlad i en laglig äktenskapsbädd; [I marginalen: Den gode brudgummens egenskaper] och när mannens dygd har utrönts, överlämnar fadern i närvaro av två vittnen från faderns och moderns släktlinje sin dotter åt den närvarande friaren med dessa ord: Jag ger dig min dotter till heder och till hustru, till halva sängen, [I marginalen: Formen för att överlämna en dotter som skall giftas] till dörrar och nycklar och till att äga var tredje penning i lösa och fasta ägodelar, och till all den rätt som Uppsverige (superior Suetia) har av den helige Erik och som den helige Erik själv gav. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Om någon annan därefter kränker henne, skall han för alltid gå miste om friden, som aldrig kan återvinnas, med förlust av allt sitt gods, [I marginalen: Straffet för den som kränker en trolovning] om inte brudgummen förlåter honom eller vid sin död avstår från hämnd. Och i det fallet får trolovningsavtalen kraft och fullbordas, med påskyndad mognad, med bättre högtidligheter som läggs till, särskilt sådana att svågrar, fränder på fädernet och blodsförvanter, under en klok anförare för männen och en hedervärd anförarinna för kvinnorna, [I marginalen: Bröllopets anförare] på den fastställda dagen i ett ryttartåg från alla håll i än präktigare skrud strömmar samman till sockenkyrkan; där, under brinnande, förunderligt gjorda och tända facklor, [I marginalen: Brinnande facklor] den krönta bruden förs fram för prästerlig välsignelse och placeras vid sidan av brudgummen framför högaltaret; och sedan båda högtidligt tillfrågats om sitt samtycke till samboende i medgång och motgång, bekräftas alla de förut nämnda ceremonierna genom påsättande av ringen och den äktenskapliga välsignelsen. Man bör inte heller förtiga att de närvarande, just när ringen sätts på, slår varandra med knytnäven på ryggen [I marginalen: Feste duch, götiskt folkligt uttryck] för att på samma sätt stärka handlingen, så som det brukar iakttas med örfilen [I marginalen: Örfilar] i konfirmationens sakrament och när en riddare skapas, för att det skall minnas. Men vilka riter moskoviterna, ruthenerna, litauerna och livländarna, i synnerhet kurerna (Curetes), folk som nästan gränsar till dessa nordbor, iakttar vid bröllopsfirandet, särskilt de av ofrälse stånd, skall här visas i korthet, eftersom de ingår äktenskap utan trolovning, [I marginalen: Kurerna ingår äktenskap genom rov av jungfrur] åtminstone genom rov av jungfrur. Ty liksom de romerska lagarna och furstarnas förordningar fastslår att endast de bröllop är lagliga som firas på rätt sätt genom trolovning och med morgongåva, så är dessa nationer enligt folkets sedvänja helt övertygade om att det blir lagliga äktenskap när jungfrur, utan föräldrarnas vetskap och under olyckliga förebud, eller utan vetskap hos andra som är satta i föräldrarnas ställe, rövas bort [I marginalen: Bristen på kvinnor hos romarna] (inte annorlunda än en gång hos det romerska folket, när bristen på kvinnor bland dem var så stor att den skulle vara en mansålder och äktenskap förvägrades dem av grannfolken, så som Livius menar). Ty varje bybo eller bonde som har i sinnet att hans son skall ta en hustru kallar samman fränder på fädernet och mödernet och övriga grannar och föreslår för dem att en giftasvuxen flicka som vistas i den och den byn skall rövas och föras till hans son som hustru; [I marginalen: Sättet att röva jungfrur] dessa avvaktar ett lämpligt tillfälle för detta, och då kommer de beväpnade, till häst efter sin sed, samman vid en enda mans hus och beger sig sedan ut för att röva henne. Men flickan, som är fri i fråga om ingåendet av äktenskapet, [I marginalen: Flickorna hos kurerna är fria i fråga om äktenskap] när hon genom bakhåll, med spejares hjälp, där hon uppehåller sig blivit bortryckt av dem, ropar under mycken jämmer på sina blodsförvanters och vänners hjälp för att befria henne; och om blodsförvanterna och grannarna hör detta rop, skyndar de i samma ögonblick till beväpnade och inleder strid för att befria henne, så att flickan tillfaller dem som blir segrare i denna strid. ## Liber XIIII, kap. 10 (s. 482–483) (maskinöversättning) Om det äktenskapliga umgängets hederlighet. KAP. 10. Och de som skall förenas brukar inte, sedan föräldrarnas överenskommelse har kommit till, förena sig i ömsesidigt köttsligt umgänge innan denna högtid är fullbordad, [I marginalen: Ett fruktansvärt brott] ty det inses framstå som ett fruktansvärt brott för alla folk om en jungfru före den heliga trolovningen vanhelgas av otuktens lockelser; ja, flickorna aktar sig ytterst noga för att förgripa sig på umgänget, eftersom de då får plikta med evig vanära tillsammans med det barn som så avlats, [I marginalen: Evig vanära] så som det nedan skall visas om de oäkta. Det finns också ett annat skäl till återhållsamheten, [I marginalen: Skälet till återhållsamheten] nämligen att hon på sin trolovningsdag, krönt med diademet från den heliga Jungfruns bild (som genom sockenbornas gåva finns kvar för detta ändamål), skall kunna gå fram med okränkt blygsel. [I marginalen: Okränkt blygsel] Dessutom leds de av det goda hoppet att varje brud som har burit ett sådant diadem aldrig skall avvika från trohet mot mannen, bekräftad genom barnens fruktsamhet och sedernas hederlighet; ja, för att de nygifta skall få detta av Gud, håller de sig, förmanade av föräldrarnas lära, under några nätter och dagar borta från köttsliga lustar; [I marginalen: De nygifta håller sig borta från lusta] och dessa bröllopsfester brukar för det mesta, och ganska ofta, hållas omkring sommarsolståndet i lövade hus och med utströdda blommor, med enastående munterhet och dans. [I marginalen: Trolovningarnas behagligare tid och platser] Ty bröllopen pryds av mer festliga omständigheter, nämligen årets behagligare tid och jordens och himlens naturliga mildhet, nästan född för att ingå äktenskap. Och av detta skäl hålls flera bröllopsfester på täcka öar, dit man kommer med småbåtar, [I marginalen: Elementens mildhet] ty elementens mildhet är så stor att man kan sova under bar himmel utan att angripas av sjukdom under sommardagen, när det inte finns någon natt. Men de som är närvarande vid sådana bröllop, såsom fränder på fädernet och mödernet, svågrar och vänner, erbjuder frikostigt mycket många gåvor, [I marginalen: Gåvor räcks den nygifta] nämligen hästar, oxar, boskap, sängkläder, tyger och säd, för att de under dessa lyckliga förebud skall börja och fullborda ett gladare samboende. Men under särskilda ceremonier överlämnas en häst, en oxe och en yxa, för att de skall veta att de kommer till den möda [I marginalen: Ett oupplösligt förbund] och det förbund i faror där de skall förbli i att vilja och inte vilja detsamma, tills det upplöses antingen genom skilsmässa, om lagen tvingar, eller genom döden. Det finns också många ceremonier vid inträdet i bröllopsbädden [osäker tolkning], så att sockenprästen, om han är närvarande, eller en klerk, sjunger hymnen Veni creator spiritus [I marginalen: Hymnen Veni creator spiritus] med åkallan av den gudomliga hjälpen, för att allt lyckosamt skall skänkas de nygifta från ovan. Dessutom är det sed att några läckrare rätter bjuds de nygifta när de sitter i sängen, för att de skall äta av dem en kort stund med de närvarande; och till sist, när vännerna tagit farväl, njuter de sin frid. Men följande dag skänker den nygifta, med dolt hår, [I marginalen: Den nygifta döljer håret] med vänlig gång, frikostigt gästerna silverbägare fyllda med utvald dryck, till tecken på att hon blivit husmor, så som det ovan har sagts om de adligas utkastande av spjutet och överlämnandet av morgongåvan; den iakttar också de ofrälse, i mynt eller i ting. ## Liber XIIII, kap. 11 (s. 483–484) (maskinöversättning) Om fall som inträffar tillfälligtvis. KAP. 11. Det händer ibland att en kvinna, nämligen en nygift, [I marginalen: Oväntade händelser] sedan hon av brudgummen (som förut sagts) förts bort från fädernehemmet, dör på vägen innan hon når mannens boning; i det fallet brukar hennes kropp föras tillbaka till fädernehemmet, för att begravningen skall ske där, där bröllopet eller trolovningsfesten firades. Detsamma gäller en man som dör på resan. Men om mannen dör medan samboendet består, åligger det kvinnan, [I marginalen: Försiktighetsmått] med råd av de närmaste fränderna, att ha omsorg om barnen så länge hon förblir i änkestånd. Om hon sedan tar en annan man, behåller hon de bättre kläderna och sängkläderna tillsammans med en tredjedel av de lösa ägodelarna; av dessa lämnas två delar jämte fädernearvet åt barnen. På liknande sätt brukar delning ske av lösa och fasta ägodelar som köpts gemensamt; [I marginalen: Delning av egendomen] och det skall aldrig vara tillåtet att sälja eller avhända kvinnans gods mot hennes vilja, men väl att förbättra det. [I marginalen: 10 månader för att bevisa en förlossning] När mannen har dött ges kvinnan tio månader, för att hon, om hon frambär ett barn, skall tillträda arvet tillsammans med sonen, om han blivit döpt enligt de kristnas rit. Om hon åberopar missfall, skall hon bevisa det genom vittnesbörd av två kvinnor och ed av 12 män, och hon blir befriad från att betala dem som hindrats av hoppet om ett barn [osäker tolkning]. Men den som föds efter den tionde månaden blir enligt folkets stränghet ingalunda arvinge; vilket synes märkligt i jämförelse med de rättsregler som åberopas om den 11:e, 12:e och 13:e månaden till förmån för barnaföderskor. [I marginalen: Gynnsamma rättsregler] Om dessutom den avlidnes fränder anklagar kvinnan för att hon fött ett dödfött foster, då tros hon, när hon åberopar att fostret var levande och döptes, liksom på två mäns vittnesbörd, [I marginalen: Kvinnan har vittnesbörd] och hon blir barnets arvinge. När en kvinna som med våld rövats av en man föder i den fyrtionde veckan därefter, skall det barnet ta emot arvet. [I marginalen: Särskilda fall] Om mannen, kvinnan och sonen tillsammans har kvävts i en vak i isen, blir deras närmaste blodsförvanter deras arvingar. De fredlösas söner, som förblir i fredlöshet, skall inte ärva; men söner som avlats under fredlösheten skall ärva när föräldrarna återupprättats. En son som avlats före fredlösheten skall ärva, var han än föds. Om en förrymd make återvänder hem och i hemlighet avlar ett barn, skall detta inte ärva fadern; och om han inte återupprättats i fäderneslandet, skall de närmare fränderna i det egna fäderneslandet ta hans och sönernas arv. Om en kvinna dödas av den avlidne mannens blodsförvanter för att tillskansa sig arvet, och det sedan hon begravts går ett rykte att hon var havande, skall graven och livmodern öppnas, [I marginalen: Graven öppnas som vittnesbörd] och om ett foster eller ett mänskligt kropps drag påträffas, skall fostret ärva fadern och den döda modern fostret, medan de skyldiga stängs in levande för att straffas [osäker tolkning]; [I marginalen: Det är otillåtet] ty det är ingen tillåtet att döda en annan för att förvärva ett arv. [I marginalen: De oäkta] Söner födda i äktenskapsbrott, i blodskam etc. skall inte ärva någonting, även om de genom furstens nåd har blivit gjorda arvsberättigade. ## Liber XIIII, kap. 12 (s. 484–485) (maskinöversättning) Om skillnaden mellan äkta och oäkta söner. KAP. 12. Eftersom det fortplantande äktenskapets sakrament har stor hederlighet och trygghet, [I marginalen: Äktenskapet är hedervärt] det som både enligt gudomlig och mänsklig rätt hedras av alla som är förbundna genom det, sker det därför med så många ceremonier, vittnen och högtidligheter, i synnerhet bland de nordiska folken, att jag, med full respekt för alla andra nationers lovvärda sedvänja, [I marginalen: De nordiska äktenskapen är mycket fasta] knappast skulle tro att detta sakrament kan befästas med ett starkare band än i dessa länder. Ty de vet mycket väl hur den äktenskapliga kärleken bland människosläktets övriga bördor har tagit en särskild omsorg i anspråk för sig. [I marginalen: Släktens förnyelse] Och inte utan skäl, ty det förtjänar att vara i ära varigenom släktens förnyelse vinns; varje illdåd följer endast upphovsmännen, [I marginalen: Moderns förvillelse går över på barnen] men moderns förvillelse går över på barnen, och följden av en ny olycka blir egen skam och annans brott. Därför (som sagts) föreskriver rättsreglerna att äktenskapets band skall bevaras med så stor försiktighet att det är ett stort samvetsbrott att inte hålla andras kärlek i vördnad. [I marginalen: Äktenskapsbrytarna är högst fördärvliga] Och föräldrarna anser ingen fiende grymmare än varje människa som lurar på deras husliga kyskhet och oersättliga heder. Därför upphör de inte att förfölja en sådan med lag och hämnd tills den kränkta äran på något sätt kan få upprättelse. Alla rättsregler avskyr visserligen brott, [I marginalen: Brotten avskys] men mest förbannar de dem som befläckar den husliga äran och väcker vanära som inte kan utplånas genom någon tid, ordning eller något sätt. [I marginalen: Otuktsmännen ingiver alla fasa] Det är en fasa för folket att märka otuktsmän, ännu fasansfullare att umgås med dem; men ett högst avskyvärt öde skall drabba det barn som så avlats, nämligen att det aldrig, eller ytterst sällan, även om det är en furstes son eller vilken adelsmans som helst, förtjänar att av alla anses som annat än oäkta och därigenom liksom vanärat. [I marginalen: Ett mycket tungt villkor] Och när han når mogen ålder anförtros han inte riddarvärdighet, inte heller ges han domarämbete eller tillåts avlägga vittnesmål, även om han genom furstens myndighet för heroiska krigiska bedrifter skänks äkta börd. Därför klagar sönerna över den gudlöse fadern (så som det sägs i Ecclesiasticus kap. 41), eftersom de för hans skull är i vanära. Om samma sak. ## Liber XIIII, kap. 13 (s. 485) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 13. Alltid förblir den medfödda skammen och blygseln i ansiktet och hjärtat, [I marginalen: Den medfödda skammen består] så att den som är född utom lagligt äktenskap aldrig tänker att han skall bli ärad, även om han inser att det inte är hans eget utan moderns brott som varit och är honom till vanära. Och enligt fäderneslandets lags föreskrift skall han, när han kräver arv, inte få mer än en halv ungersk gulden (florenus), medan de övriga äkta bröderna, om sådana finns, har fått ett arv på 20 000 gulden. Och eftersom flickorna eller änkorna vet detta i förväg, nämligen att en så oersättlig vanära och en avskyvärd skada skall följa, [I marginalen: Kvinnornas ståndaktighet] tillåter de aldrig, eller ytterst sällan, före den högtidliga tiden (som skall bestämmas genom föräldrarnas vördnadsfulla omdöme) att någon rör eller befläckar dem, om inte våld sker; och om detta våld blir bevisat, skall den som kränkt henne berövas livet, [I marginalen: Våld straffas med döden] eller göra den förförda hedervärd genom äktenskapets band, eller, på grund av olikt stånd, sedan han gett henne en fullt tillräcklig hemgift, gifta bort henne åt en annan som önskar henne. Sällan uppstår dock en lycklig ätt, ty de är till skam för fadern, inte till ära, som Ambrosius menar, när han åberopar det ord i Visheten kap. 3: [I marginalen: Ambrosius åberopande] Äktenskapsbrytarnas barn skall förgås, och säden från den orättfärdiga bädden skall utrotas. Vidare påstår samme Ambrosius i predikan 65 om dem som lever med frillor: Jag har ingen hustru, därför har jag tagit en tjänarinna till sällskap; varpå skriften svarar: Driv ut tjänarinnan etc. Dessutom: varken äktenskapsbrytare eller otuktiga etc. skall ärva Guds rike. Alltså är sådana söner vittnen [I marginalen: De oäkta sönerna är vittnen om faderns skamlighet] om faderns och moderns skamlighet, och till sist är det skamfyllda samvetet domare. Till detta ämne har jag också ansett att man bör hänföra den nyligen tryckta historien om goternas och svearnas kungar och deras bedrifter av min käraste broder och företrädare, herr Johannes Magnus, ärkebiskop i Uppsala, för att i följande kapitel göra den känd för alla människor. ## Liber XIIII, kap. 14 (s. 485–486) (maskinöversättning) Om inhemska exempel. KAP. 14. Amundus, som fick tillnamnet av sin ringhet, kom efter Amundus den gamles, eller Kolbrännarens, död till den kungliga spiran; [I marginalen: Kung Amundus den ringe] hans härkomst brukade förtigas, eftersom den stred mot lagarna; han var nämligen son till den förut avlidne Amundus med en frilla; [I marginalen: Son med en frilla] detta ansågs då så ringa att de som var födda av en sådan olaglig förbindelse, för alltid övergjutna av rodnad, [I marginalen: Ständig rodnad hos de oäkta] knappt vågade visa sig bland de hedervärda, även om de var kungasöner; och vi har fått veta att detta har iakttagits ända till våra tider hos goterna och svearna. Ty ännu har inte 70 år förflutit sedan Karl, svearnas, goternas och norrmännens kung, dog; han hade med en frilla avlat en mycket lovande yngling, och när han låg på sin sista sjukbädd hade han trolovat sig med henne för att göra sonen äkta; [I marginalen: De oäktas vanärade villkor] likväl levde samme son, utestängd inte bara från faderns riken utan också från allt annat arv, i vanärat villkor och åldrades så. Men prästernas söner i Götaland och Sverige har alltid ansetts mycket ringa, [I marginalen: Prästernas söner mycket ringa] och deras föräldrar har på grund av vanäran för den kränkta hederligheten blivit inte mindre föraktliga än om de vore födda av galgfåglars släkt. [I marginalen: Medel för att smörja ansiktet] Och en olycklig kvinna föraktas, utsatt för en inte olik vanära, om hon synes kränka naturen med fågellim, blyvitt, sminkfärg och andra förtjänta [osäker tolkning] färgämnen, [I marginalen: De falska färgerna försvinner] eftersom hon, när de falska färgerna en liten stund senare tvättats bort, återgår till sin forna gestalt, inte utan alla hushålls åtlöje och skada för den naturliga skönheten. [I marginalen: Onda ting som följer av bruket av salvor] Ty av dessa gifter plöjer rynkor ansiktet i förtid, ögonen fördunklas, tänderna blir mörkare och andedräkten luktar mycket illa. Med dessa uppdiktade färger skaffar de sig ett fult utseende och förakt, och mannens hat, och särskilt när den stackars mannens läppar blir kladdiga. [I marginalen: Den stackars mannens läppar blir kladdiga] Detta inträffar dock mycket sällan i de nordiska rikena. ## Liber XIIII, kap. 15 (s. 486–487) (maskinöversättning) Om äktenskapsbrytare och deras straff. KAP. 15. Liksom Italiens berömda städer för att föreviga minnet av människor med de mest framstående begåvningar eller bedrifter har rest väldiga statyer, som Verona åt sin Plinius, Mantua åt Vergilius, Rom åt Herkules, [I marginalen: Statyer av berömda män] så har också tyska och götiska städer för heroiska bedrifter inte tvekat att sätta upp statyer av framstående män på offentliga platser, som Bremen åt sin Roland och Skänninge, östgötarnas mycket gamla stad, åt sin Turo den långe; [I marginalen: Thuro lang] han avbildas med två sammankedjade stenar som av ett förnuftigt skäl hänger ned från en klubba på hans skuldror, ty det syntes honom (liksom den andre jätten Starchaterus, om vilken det sades ovan i bok 5) hedervärt och rättvist att med lag straffa eller med dråp tukta dem som dristade sig att med smutsigt övervåld skända den äktenskapliga kyskheten. [I marginalen: Lutheranerna, spridare av alla brott och orenheter] Men med tiden har denna staty förstörts genom lutheranernas ostraffade lusta, för att de orena inte skulle kallas tillbaka från den brottsliga gärningen eller sitt uppsåt genom tecknet, skräcken eller fruktan för straff, eller genom att se den. Likväl brukar förbrytare av olika slag, och mest äktenskapsbrytare (även om de mycket sällan påträffas), ingenstans i hela Norden straffas strängare än i denna stad; [I marginalen: Äktenskapsbrytare straffas] ty, som Cassiodorus påstår i bok 9 i goterkungen Alarics påbud, är det gudlöst att domarna är eftergivna mot dem som den himmelska fromheten inte tål ostraffade. [I marginalen: Dårskap] Ty vilken dårskap är det inte att överge livets skapare och hellre följa dödens upphovsman? Om alltså någon genom listiga anslag dristar sig att företa något brottsligt mot en annans äktenskapssäng, [I marginalen: Straffet för den onda böjelsen] skall han berövas hälften av sina tillgångar, som genast skall tillfalla fiskus. Men om han på grund av fattigdom inte kan straffas i någon egendom, [I marginalen: Landsflykt] skall de förvisas med landsflyktens straff, för att de inte, vilket är synd att säga, skall synas undgå den offentliga rättens hot därför att de är kända för att vara underkastade det ringaste öde. [I marginalen: Det ringaste ödet] Men detta beslöt den nämnde kungens fromhet om dem som försöker förföra en annans kärlek. För övrigt inträder för äktenskapsbrytare påföljden förlust av allt. [I marginalen: Förlust av allt gods] Om också en friboren kvinna har blivit indragen genom överflödande lusta, skall hon med sina barn på alla sätt dömas under träldomens ok åt hustrun, så att hon rättvist underordnas den som hon trodde att hon genom den utlovade lustan kunde sättas framför. [I marginalen: Den friborna] Men om en tjänarinna har gått till ett sådant skändligt dåd, skall hon (med undantag av blodsstraff) underkastas matronans hämnd, [I marginalen: Tjänarinnan] så att hon får lida den som domare som hon borde ha fruktat när hon var frånvarande. ## Liber XIIII, kap. 16 (s. 487–488) (maskinöversättning) Ännu om samma sak. KAP. 16. En kvinna som begår äktenskapsbrott och påträffas på sex mäns vittnesbörd [I marginalen: Äktenskapsbryterskan förlorar sin hemgift] förlorar sin hemgift och allt som hon förde med sig in i samboendet med mannen; han skall ta emot det; ja, han har makt över bådas liv och deras arv, i kraft av stadslagarna (leges municipales) i goternas och svearnas fädernesland. Men om han vill nöja sig med böter, har han också dem föreskrivna i samma stadslagar; dem förbigår jag här med avsikt, även om en del av dem tillkommer kungen, biskopen och stadens fiskus, var och en för sig. [I marginalen: Böter tillkommer kungen, biskopen och fiskus] Om äktenskapsbrytaren inte kan erlägga penningstraffet, skall de två ovan nämnda stenarna läggas på kvinnans skuldror, [I marginalen: Äktenskapsbryterskan skall bära två stenar på halsen] och hon skall tvingas att, sedan äktenskapsbrytarens manliga lemmar bundits med en snöre, dra honom genom stadens gator inför allas blickar och slutligen avsvärja sig staden, som hon sedan inte får beträda. Om den ena av makarna har begått ett liknande brott, skall samma straff verkställas delvis, sedan den andra förklarats oskyldig. Men åt den stadstjänare som tjänstgör i sådana mål anslås en särskild penninggåva [I marginalen: Penninggåva] eller belöning. Men för att detta inte skall synas utövas endast hos dessa folk: något liknande finns hos Plutarchos i det 115:e problemet om kymeerna, hur de ställde fram Onobotis, en kvinna som hette så, som påträffats i äktenskapsbrott, sedan hon förts till torget och satts på en sten, för att beskådas av alla; därifrån skulle hon sättas på en åsna [I marginalen: Äktenskapsbryterskan sätts på en åsna] och föras runt staden och återföras till samma plats; därigenom gjordes hon vanärad, och från den tiden undveks stenen som oren och avskyvärd. [I marginalen: Den vanärade stenen] Dessutom fanns i forna tider, under lagstiftaren Tuisco, [I marginalen: Tuiscos lag] bland de övriga straffen för brottslingar ett lindrigare, nämligen att mannen skulle klippa av håret på sin hustru som begått äktenskapsbrott och prygla henne naken, [I marginalen: Mannen pryglar äktenskapsbryterskan] som Cornelius Tacitus berättar. När slutligen den vidunderliga lustans lättfärdighet tilltog, uppfanns och bevarades mycket stränga förordningar mot alla som överträder den hedervärda bädden, för att inte heller äktenskapsståndet skulle fortgå under en kringirrande lusta [I marginalen: Den kringirrande lustan] och med en oviss arvinge; dessa befaller också att unga änkor skall bevakas efter männens nyligen inträffade död, [I marginalen: Unga änkor skall bevakas] för att de inte, för att tillträda arvet, skall finna ett hemligt samförstånd med brottslingar. Hur stränga och fruktansvärda straff som också har satts mot dem som våldför sig på jungfrur, passar det inte att för närvarande redogöra utförligare för. Ty lagarna är tydliga, om de bara verkställdes; vilket vore heligare och tryggare, nämligen att straffa det skändliga dådet med lagar och domstolar snarare än att befläcka handen med järn och dråp. Men mannen skall använda lodjursögon för att bevaka hustrun och döttrarna, så att han inte genom att dölja hustruns skamlighet blir så försumlig att han hemma främjar skändliga dåd och ute ådrar sig det ringaste rykte. Ty kvinnorna missbrukar mannens tålamod tills de, när de ser att de kan synda ostraffat, får mängden som vittne om sin vidunderliga lusta och ett vanärat namn. Därför bör man ödmjukt bedja Gud att ingen skall drabbas av övervåld och evig vanära. ## Liber XIIII, kap. 17 (s. 488–489) (maskinöversättning) Om domarna och tingen på fältet. KAP. 17. [I marginalen: Den forna enkelheten] Det är säkert att det nordiska landets invånare i människornas äldsta tid, liksom de övriga folken utan erfarenhet av lagar, levde tryggare genom bruk och varubyte än de nu kan ses leva i dessa ängsliga tider, fulla av girighet. Ty även om de med årens lopp började odla ömsesidigt umgänge och gemenskap med mer samhälleliga inrättningar och lagar, [I marginalen: Människornas ålder böjd till det onda] gick det likväl, när den till det onda benägna tidsåldern överallt fick överhand, så åt motsatt håll att de såg lika mycket trygghet för sin person och sina ägodelar som själva våldet eller makten kunde försvara, även genom att söka nytt. Men människor med bättre förstånd och förnuft, även om de levde mer än tusen år utan skrivna lagar, [I marginalen: Domare tillsatta genom menighetens önskan] uppfyllde likväl av naturen det som hör till lagen, genom att tillsätta domare bland sig som skulle belöna det rättvisa och straffa det orättfärdiga. Därför, för att detta skulle ske tryggare och mer ordnat, inrättades bland skogarnas höga slätter lämpliga domsäten (tribunalia) [I marginalen: Domsäten på fältet] (som också i dag strängt upprätthålls), där oändliga skaror av folk från långa landsträckor vid vissa tider på året kan höras och dömas, med en kunglig befallningsman (praefectus) [I marginalen: Den kunglige befallningsmannen och de 12 männen] och 12 utvalda män som ordförande; dessa män undersöker också i sin lagsaga (legiferatus) (det vill säga det föreskrivna samhälle där rätt brukar skipas) främst vilka mål som har uppkommit eller framförts om försämring av den kungliga lagen eller den allmänna freden; och de som skall tas ut skall svära så: [I marginalen: Domarnas ed] Vi beder att Gud så må hjälpa oss, och dessa helgonreliker som vi håller, att vi inte skall kalla någon skyldig som inte är skyldig, eller ursäkta den som är skyldig, efter det samvete och förnuft som Gud har gett och beviljat oss; och att inte släppa honom på grund av blodsband, svågerskap eller fruktan, vänskap eller ynnest etc. Men den som dessa 12, eller 7 av dem, frikänner eller fäller, det skall stå fast enligt den kungliga domen, [I marginalen: Straffet för dem som bryter rätten] vid straff av förlust av hand, huvud, liv, gods och pengar, som skall tillfalla den kungliga fiskus, den kränkta parten eller lagsagan eller menigheten. ## Liber XIIII, kap. 18 (s. 489) (maskinöversättning) Om olika domares eder. KAP. 18. Det finns också en annan ed för lagmannen (legifer), eller landsdomaren (iudex provincialis), som väljs av 12 män och bekräftas av kungen eller fursten, i denna form: [I marginalen: Landsdomarens ed] Så beder jag Gud till min hjälp, och dessa helgonreliker som jag håller, att jag skall mot fattiga och rika i hela min lagsaga (legiferatus) i varje dom följa rättvisa och inte orättvisa, efter mitt samvetes mått och min kunskap om lagarna, och aldrig främja orättvisa för fruktans, vänskaps eller penningbegärs skull, inte heller för avunds eller hats skull, inte heller för blodsbands eller svågerskaps eller vänners förbunds skull. Så må Gud vara mig nådig, som jag säger sanningen. Men om denne och de andra påträffas med att handla annorlunda än de svurit (nämligen genom att ta emot gåvor), straffas de med svårt straff eller böter. [I marginalen: Straffet för dem som dömer orättfärdigt] Ty de har en frikostig och tillräcklig lön från menigheten för mödorna med sina domar, för att de inte skall sälja rättvisan under någon förevändning; [I marginalen: Menigheten betalar domarna för mödan] så att det visas att goda seder gäller mer hos dem än mångfaldiga och invecklade lagar hos andra. Och så är det i sanning: ty till detta fromma och rättvisa verk väljs bönder som har goda ägor i hus, åkrar och betesmarker, utrustade enbart med naturens drift, godhet, begåvning och gåvor; de dömer skarpsinnigt utan någon vetenskap eller boklig lärdom, så att det framgår att domar och vishetens föreskrifter hellre formas av en människa som utmärker sig genom medfödda goda egenskaper [I marginalen: Genom naturlig billighet blir domen mest rättvis] än att en framstående människa formas av vishetens föreskrifter. Därför anses de ha förunderlig frihet och inte vara underkastade någon utom rättvisan. De skipar rätt i ett invecklat fall med den skrivna lagen, som också läses upp för dem, så att vad de än säger i allt vilar på billighet; och de fastställer förtjänta straff och driver dem, om det behövs, med liv och blod (om inte den kränkta parten får gottgörelse), för att de skall verkställas, utan att ta hänsyn till något hot. [I marginalen: Domarnas verkställighet] ## Liber XIIII, kap. 19 (s. 489–490) (maskinöversättning) Om arten av straff för adliga eller ofrälse män. KAP. 19. Ibland inträffar dock svåra fall, så att de inte bör eller kan avgöras annat än vid den kungliga domstolen: nämligen majestätsbrott, [I marginalen: Majestätsbrott] kränkning av den kungliga säkerheten, förräderi mot staten och övriga liknande illdåd av förrädare och överlöpare; dem lägger man på hjul, i fyra delar, hela eller styckade, [I marginalen: Förrädarnas straff] eller halshugger med svärd genom furstens nådiga tillåtelse; denna mildhet brukar för det mesta beviljas endast adelsmän på grund av deras präktiga härkomst och ätt, om inte brottets grymhet är så stor att han genom allas acklamation [I marginalen: Brottets grymhet] och rättens stränghet skall straffas med hängning; i det fallet hängs han med en silverkedja eller ett silkesrep och i ett lövat träd (för att inte ceremonier skall saknas ens i den dödande pinan); [I marginalen: Dödande ceremonier] medan det skulle anses vanärande att upphängas och förtäras i ett ruttet och maskätet träd. [I marginalen: Den kungliga ätten som skall straffas] Men den kungliga ätten halshuggs, när den döms till döden för våldtäkt, sammansvärjning mot fäderneslandet och fursten, med svärd på ett upphöjt ställe på en skranka, med purpur, det vill säga det mest utsökta röda tyg som någonsin kan påträffas, utbrett under. [I marginalen: Patricierna] Så synes också kölnbornas sed vara, när de rasar mot överheten, så som det berättas i deras nyare historia. [I marginalen: Polackerna] De polska adelsmän som ertappas med stöld hängs upp i galgen i en mycket vit skjorta, lång som en rochett. [I marginalen: Moskoviterna] Även moskoviternas adelsmän hängs i azurblå eller himmelsblå eller himmelsfärgad färg, [I marginalen: Finnarna] och deras grannar finnarna i rött tyg. Men utomordentliga dödsarter, sådana som stellionatus [osäker tolkning], efterforskar de inte och tillåter inte heller, om de lärs dem av grymma människor, eftersom de tror att det för att straffa dödliga är tillräckligt med allt det som man läser och iakttar som skrivits ned i deras stadslagar genom förfädernas kloka bedömning. [I marginalen: Nästan alla lagars fall omfattas i stadslagarna] Och det finns inget fall infört i hela Corpus iuris civilis för vilket de inte har en avgörande i sammandrag i samma stadslagar. Kvinnor som dömts till döden hänger de aldrig, utan begraver dem levande i jorden för att dödas, [I marginalen: Kvinnor brukar aldrig hängas] med undantag av trollkvinnorna (av vilka det finns ett stort antal i Norden, som ovan visats), som skall brännas i eld, eller som för något annat brott skall stenas. ## Liber XIIII, kap. 20 (s. 490–492) (maskinöversättning) Om obetänksamma domare och deras straff. KAP. 20. Eftersom kungarnas och furstarnas hjärtan är i Guds hand, vet den mänskliga svagheten, som alltid behöver gudomlig hjälp, inte att söka eller, när den sökt, känna något annat botemedel för att upprätthålla styrelsen än att av dem som styr och skall regera väl kräva en sanningsenlig ed om att bevara rättvisan; [I marginalen: Kungarnas och undersåtarnas eder] en sådan har också undersåtarna själva avlagt genom lydnad med mycket uppriktigt sinne, och de håller den de avlagt; så att de, när de inte fruktar att undersåtarnas tumult och uppror hotar på grund av en orättfärdig och grym styrelse, åtminstone må bäva för den hämnande Gudens makt (som de inte kan undkomma); och de som ger akt på detta styr och dömer på bästa sätt. [I marginalen: Det obehärskade högmodet] Men somliga brister ut i så stor grymhet och orättvisa av obehärskat högmod att de behandlar sina undersåtar, i övrigt lydiga människor, värre än vilda djur, utan att ha hört någon eller blott den lättaste orsak eller tagit emot lagens rätta utslag; [I marginalen: Den obetänksamma domen är fördärvlig] utan i sitt eget huvuds raseri tillfogar de dessa undersåtar döden när och hur de vill, utan någon billighet. Även om flera av deras antal har påträffats i Norden, och kanske ännu påträffas, räcker det likväl att lägga till en eller annan, som under senare år genom sitt öde har överlämnat ett fasansfullt skådespel åt eftervärlden, för att de inte skall döma orättfärdigt eller förtrycka oskyldiga. Det fanns hos västgötarna en utmärkt och förnäm man, herr Ioannes Turson vid namn, [I marginalen: En mycket mäktig riddare] fader till herr Turo Ienson, riddare och högste lagman (legifer) eller domare; han befallde, strängare än rättvisare, att en av rikets invånare skulle halshuggas; [I marginalen: Den dödsdömdes kallelse till Guds domstol] denne sade, när han låg på knä och skulle halshuggas med svärd, till samme herre: Se, jag dör orättfärdigt dömd; jag kallar dig i denna stund inför Guds domstol, för att du skall svara på varför du dömer mig, oskyldig, till döden. Och genast, när mannen föll under svärdet eller yxan (ty nordborna straffas med båda järnen), [I marginalen: Domaren som föll av hästen inställde sig vid domstolen] störtade också den höge mannen själv av hästen och blev, han som obetänksamt och orättfärdigt dömt på jorden, dennes följeslagare inför himlens domstol; så plötslig död drabbade den som befallt att en mycket oskyldig man skulle dräpas. Om någon önskar känna till och akta sig för fler exempel på detta, må han utforska skrifterna, och han blir försiktigare och rättvisare; [I marginalen: Den gode domarens plikt] och under tiden må varje god domare tänka att man hellre bör dö än tillfoga någon döden mot rättvisan av hat eller för nyttans skull, eller tillfoga våld, eller släppa in lagarnas förvrängare, vilka, inte mindre än de sämsta läkare som tar livet av människor, omstörtar de oskyldigas sak. [I marginalen: Hur rättegångar genomförs hos moskoviterna] Men vilken obetänksam och förvänd rättegång det oodlade moskovitiska folket, som är mycket nära dessa nordiska människor, iakttar ännu i dag, skall läggas till i korthet. När nämligen två, sedan en tvist uppstått mellan dem, prövar en talan inför storfursten eller andra domare i det landet, och det har förfarits vid domstolen på deras sätt, som alltid är förbannat bland kristna, tillerkänns till sist saken den ena parten; men domarna tillskriver sig inte så stor myndighet, och inte heller storfursten själv, att domen, även om den avkunnats enligt folkets sedvänja, hålls för gällande, [I marginalen: Rättvisans verkställighet läggs i tvekampen] om inte parterna också har prövat själva lyckan genom att utkämpa en tvekamp, eftersom de är övertygade om att den sätter den yttersta gränsen för deras angelägenheter och att all rättvisans verkställighet främst består i den. Ty liksom latinerna och rutulerna, och på motsatt sida etruskerna och trojanerna, var övertygade om att deras tvist inte kunde biläggas på något sätt om inte Aeneas och Turnus, för vars skull kriget fördes, ingick en tvekamp och prövade den yttersta lyckan genom att strida, så försäkrar också moskoviterna ståndaktigt att ingen dom skall verkställas förrän de som saken gäller, eller krigare som lejts för deras pengar, genom att ingå en tvekamp har utforskat den yttersta lyckan. [I marginalen: Saken tillfaller den som vunnit segern] Därför tillfaller till sist den sak som tvisten uppstått om den som efter en gräslig strid, eller en lejd krigare i hans namn, har vunnit segerpalmen genom att kämpa och ibland berövat motståndaren livet, även om saken tidigare genom den dom domarna avkunnat hade tillerkänts den andre. Och så genomförs rättegångarna hos dem att den oskyldige för det mesta dödas av någon mycket grym lönnmördare; detta som för våra kristna öron synes fasansfullt att höra, följer de med de högsta lovord och firar med de största prisanden, [I marginalen: Hur moskoviternas stat består oskadd] och de försäkrar slutligen bestämt att deras stats välfärd (även om den knappast kan kallas en stat) på så sätt bekvämt förblir bevarad. ## Liber XIIII, kap. 21 (s. 492) (maskinöversättning) Om de civila domarna och de goda advokaterna. KAP. 21. [I marginalen: Mängden är benägen till det onda] I de nordiska rikena, liksom också i andra provinser, iakttas noggrant, på grund av den oändliga mängd som är benägen till det onda, att domarna stundom blir mycket kloka, mycket stränga och mycket milda. Mycket kloka, säger jag, när det i tumultartade rättegångar, där klagomålens ordning blandas med känslornas mångfald och oupphörligt skrik, [I marginalen: Skrik vid domstolen] uppstår leda och fasa hos domaren, så att advokaten inte vet vad och hur han skall tala i så stor förvirring, och domaren inte vet hur han skall döma mer måttfullt. Därför kan de trogna advokaterna eller medlarna aldrig prisas nog i denna kamp, [I marginalen: Trogna advokater är mycket lovvärda] de som brukar tjäna klokheten så att de med snabba botemedel kan lindra andras smärtor med bibehållen billighet. Ty det är mödosamt att sammanställa de bävandes ord, men än svårare de falska anklagarnas, och att framföra dem inför en mycket erfaren domare utan fruktan eller glömska. [I marginalen: Försiktighet som skall iakttas] Ty om de säger mindre, anses de genast vara fiender; om de säger mer eller annorlunda, anses de vara sanningens förtryckare; i det fallet synes det likväl vara tillåtet för sakens ägare (om han är närvarande) att under fruktans beskydd lägga ord till för en bättre sanning. [I marginalen: Noggranna rättegångar] Men dessa noggranna rättegångar förekommer mycket sällan i de nordiska trakterna, ty för att rättegångarna skall bli enkla och kortare (så som också Abbas råder om rättegångarna) [I marginalen: Domaren skall möta orättfärdigheten med billighet] tar man sin tillflykt till skiljedom, och slutligen till att domaren möter orättfärdigheten med billighet; ty mycket beror på den handlandes uppsåt, eftersom det gäller hans samvete, sådant som inte kan bevisas genom vittnen utan genom ed: nämligen i mål om hemgift, arv, dråp och i misstänkt beräkning av landshövdingarnas (praefecti provinciales) skatt. ## Liber XIIII, kap. 22 (s. 492–493) (maskinöversättning) Om de mycket stränga rättegångarna. KAP. 22. [I marginalen: Mycket sträng rättegång] Mycket stränga rättegångar förekommer också när det gäller majestätsbrott, förräderi mot furstar och provinser, allmänna mordbrännare och förfalskning av mynt, och om gränser för åkrar och ägor, och våldtäkt på jungfrur och liknande mål, som öppet finns upptagna i dessa länders stadslagar [I marginalen: Edzoere] (under folkets folkliga rubrik som kallas Edzoere), för att inte så grymma skändliga dåd skall förbli ostraffade på grund av brist på rättvisa och dess verkställighet. [I marginalen: Goternas och svearnas stadslagar] Sådana götiska eller svenska stadslagar har sina lagar, bruk och sedvänjor i en tämligen kortfattad volym, i 15 böcker och deras enskilda rubriker, kapitel och paragrafer, omsorgsfullt indelade med största billighet och klokhet. [I marginalen: Särskilda rubriker om vad som tillkommer Gud och kungen etc.] Nämligen först vad som tillkommer Gud, religionen och prästerskapet; vidare vad som skall göras för kungen, furstarna och beskyddarna; slutligen för bröllop, arv, åkrar och ägor, och domare och anklagade etc. Men detta i uppdelad ordning och med måtta, dock med gemensam billighet för dem som bebor landsbygdsprovinserna och dem som utgör stadsbefolkningen. [I marginalen: Civila lagar] Alla synes det dock välkommet och nyttigt, ja nödvändigt, att hämta tolkningen av sina svårare lagar från de romerska furstarnas mycket kloka reskript och lagar, [I marginalen: De nordiska kungarna synes vara sin egen rätts herrar] även om de nordiska kungarna inte erkänner kejsarna genom att visa dem lydnad, utom när de, drivna av fördärvlig oenighet och för att med dumt rådslag begära hjälp, mer oförsiktigt än nyttigt underkastar sig annans styrelse. [I marginalen: Kristi trogna visar den högste påven lydnad] Men mot den högste romerske påven har dessa nationer varit mycket lydiga sedan de för sexhundra år sedan genom engelsmännens predikan mottagit den katolska tron. Ty de har hört att det står skrivet: Över hela jorden gick deras röst ut etc. Men inte så med det kejserliga påbudet, så som Gregorius 7 i ett särskilt brev underrättade Vladislaus, böhmarnas hertig, att de gudomliga gudstjänsterna [I marginalen: Skriften skall inte tryckas på folkspråket] på intet sätt skulle överlämnas åt olärda folk på folkspråket, på grund av de hemliga och outrannsakliga mysterier som finns i dem. ## Liber XIIII, kap. 23 (s. 493) (maskinöversättning) Om den mycket milda rättegången, som vid tillfälle skall föredras. KAP. 23. På grund av folkets stränghet, som lättare kommer på avvägar förlett av andras förvillelse [I marginalen: Det enkla folket förleds] än det med berått mod felar av egen ondska, brukar de visa domarna mycket klokt och milt bryta lagarnas stränghet. Ty måttfullhet är bättre, än att det skall förfaras så, särskilt i en tvivelaktig, svår och invecklad sak, [I marginalen: Mildrade lagar bevarar folket] att den hellre avgörs genom röster än genom lagar; eller att man hänvisar allt till så milda lagar att både käranden eller klaganden får verkan och den anklagade klagar över att ha fått utstå ingen eller en dräglig tillrättavisning, [I marginalen: De mäktiga brukar försvara sig med vapen, de fattiga med skäl] och särskilt i mål där undersåtar har instämts till rätten av sina herrar, eftersom den mänskliga svagheten alltid fruktar den mäktigare; ty för det mesta söker de mäktiga försvara sig med vapen och de fattiga med skäl; ja, eftersom makten vid domstolen alltid är misstänkt, [I marginalen: Makten är misstänkt vid domstolen] då man tror att den vill vad man bedömer att den kan. Därför är de fattigas klagan eller talan alltid blyg, för att de inte skall synas utmana av orätt. Därför förordnas åt dem medlare eller advokater, kloka och uppriktiga män, [I marginalen: Kloka och fromma skiljedomare] som försvarar deras rättvisa mål utan lön och varken söker ynnest genom att försvara de mäktigare eller ära eller betalning genom att försvara de ringare. Och också dessa plågas av inte liten ängslan när ingen eller få i folket gynnar rätten, utan i stället vänskapen, och ger efter för girigheten [I marginalen: Girigheten är lastens moder] (som är lastens moder och lärarinna). [I marginalen: Job, mäktigare än furstarna men i ödmjukhet medtjänare] Alltså skall sådana personers misstänkta makt vid domstolen avskaffas, så att de efter den saligaste Jobs exempel inte vägrar att gå till rätta med sin tjänare och tjänarinna; ty han var mäktigare än furstarna, men i tvistens ödmjukhet jämlik med medtjänarna. ## Liber XIIII, kap. 24 (s. 493–494) (maskinöversättning) Om den rättvise domarens och domens beskaffenhet. KAP. 24. Vidare bör en rättvis domare hos det nordiska folket, liksom också hos andra folk, ha åtminstone tre goda egenskaper: [I marginalen: Domarens tre goda egenskaper] den första av dem är att han har urskillning mellan det rättvisa och det orättfärdiga, och vill det som är rättvist och av inga som helst skäl döma något annat. [I marginalen: Urskillning] Den andra, att han vet och vill [I marginalen: Verkställighet] verkställa detta av hela sitt hjärta och fullborda det i handling. Den tredje, att han [I marginalen: Avkunnande] avkunnar domen riktigt och klart och befaller att den skall verkställas. Slutligen, när han skall ge en rätt dom, skall han höra käranden, den anklagade och vittnena med jämnmod: men först käranden, vad och hur, nämligen om han anklagar en annan av fräckhet eller av nödvändighet, [I marginalen: Käranden] [I marginalen: Den anklagade] och om den anklagade lättsinnigt har utmanat käranden, och om han har mutat vittnen, [I marginalen: Vittnet] fördärvade genom gåva, betalning, blodsband, fruktan, ynnest eller hat; men han skall (som förut sagts) inte sätta tilltro till något fördärvat vittne. Och domaren själv är inte heller lämplig om han är märkt av någon av de förut nämnda bristerna, särskilt hat, [I marginalen: Den anklagade skall dömas rättvist, även om han dödat domarens fader] även om den anklagade hade dödat domarens fader, eller genom gåva, eller genom hela världens rikedom som erbjudits honom, eller genom fruktan; han skall genast berövas livet. Dessutom brukar man förut säga åt dem som vill avlägga ed inför domaren att de skall akta sig väl för att bli menedare. Ty de omständigheter som sammanfaller i den handlingen är mycket tungt vägande, ty den som svär vid boken gör tre ting. [I marginalen: Den som svär vid boken gör tre ting] För det första, liksom om han sade: Må det som är skrivet i boken aldrig gagna mig, varken den nya lagen eller den gamla, om jag ljuger i denna ed. För det andra lägger han handen på boken, liksom om han sade: Må inte heller de goda gärningar som jag har gjort gagna mig inför Kristi ansikte, om jag inte talar den sanning som är grundad i Kristus. [I marginalen: Kyssen på boken] För det tredje kysser han boken, liksom om han sade: Må aldrig de böner eller förböner som jag har sagt med min mun gälla mig till själens frälsning, om jag talar osanning i denna ed som ålagts mig. ## Liber XIIII, kap. 25 (s. 494–495) (maskinöversättning) Om försvar genom ed. KAP. 25. Det är mycket välkänt och vanligt hos de nordiska folken att, när misstanke uppstått om att någon begått ett svårare brott, [I marginalen: Försvar genom tolv händer] den misstänkte eller anklagade själv skall försvara sig med sin egen och andras ed; till exempel om någon beskylls för att ha haft gemenskap med rikets fiender i plundring, dråp, mordbrand och tillfångatagande, eller för trolldom, spådom och helgerån, eller för att ha bedragit sin herre, och så vidare; [I marginalen: Ed vid boken] då brukar man förelägga honom försvaret genom ed med tolv eller fördubblad hand för hans värjomål, på det sätt som ovan sagts (genom att svära vid boken); och detta sätt iakttas ännu troget så ofta det behövs, ja, det iakttogs också i forna tider mycket noggrant av goterna som bodde i Italien, så som tydligt visades i ett visst skinn- eller pergamentsblad, [I marginalen: Io. Lucretius] som den mycket berömde mannen, kunnig i tre språk, Ioannes Albertus Weidmestadius, även kallad Lucretius, [I marginalen: Götiska lagar funna i Perugia på ett pergamentsblad] år 1538 ur en mycket gammal bok som påträffats i staden Perugia, för att kunskap skulle vinnas om de okända tecknen och skrifterna, egenhändigt överlämnade åt den högvördige herr Johannes Magnus, göten, ärkebiskop i Uppsala, för att tolkas; och detta fyrkantiga blad hade i sammandrag detta innehåll: [I marginalen: Den götiska lagens lydelse] Om en beskyddare (patronus) anklagar sin förvaltare (villicus) som misstänkt för att han vid skördetiden, när han delade säden, lånat ut något åt någon till beskyddarens skada, då är förvaltaren själv skyldig att vid domstolen värja sig med ed av tolv lagliga män, eller med fördubblad hand [I marginalen: Goterna härskade i Italien] av tolv liknande män, det vill säga 24, eller fler efter beskaffenheten av de brott som lagts honom till last. Och så iakttas det i dag mycket strängt i de götiska rikena. [I marginalen: Goternas lagar, funna i Perugia och tolkade av den götiske ärkebiskopen, bekräftar att ursprunget är från Norden] Och det råder intet tvivel om att den bok som låg dold i Perugia fördes dit från goternas rike, när de själva innehade herraväldet i Italien och Spanien och andra länder; och det har lämnats som bevis åt eftervärlden att goterna ursprungligen drog ut från det land där sådana lagar och tecken finns, och de påträffas ännu i den mycket berömda staden Perugia; och dessutom att det i Italien och Spanien är i bruk några hundra ord (om vilka något skall sägas nedan) som i dag uttalas i det nämnda goternas rike i människornas ständiga samtal. ## Liber XIIII, kap. 26 (s. 495–496) (maskinöversättning) Om tuktan av självsvåldiga pojkar. KAP. 26. Även om det synes vissa författare att pojkarnas djärvhet varken bör prisas eller klandras, kvarstår likväl den ofelbara satsen att denna ålder hos människorna är benägen till det onda och blir sämre när självsvåld kommer till, och att det är ett av de fyra svåraste tingen [I marginalen: Fyra mycket svåra ting] att utforska ungdomens spår. Därför skall man med yttersta sinnrikhet och medel sträva efter, liksom med en åker som, sedan snåriga törnen, tistlar och ogräs utrotats, [I marginalen: Ogräset skall utrotas] skall bära rikligare frukt, att barnaåldern tvingas att hållas borta och avstå från otillåtna skådespel och sysslor. Ja, efter erfarna läkares sed ges påskyndade botemedel mot svårare sjukdomar, [I marginalen: Påskyndade botemedel] för att behandlingen skall börja där man vet att den största faran hotar. Må endast de skyldiga förgås, till tillrättavisning för många, eftersom också detta är ett slags fromhet, [I marginalen: Ett slags fromhet] att hålla tillbaka brottet i dess barndom, så att det inte växer upp genom tillväxt; också de som hyser brottslingar, sådana som kallas människorövare (plagiarii), [I marginalen: Människorövare] skall straffas med mycket sträng lag; likaså de lättjefulla och slöa, [I marginalen: De lättjefulla] sådana som i Italiens städer ses utan antal och utan tuktan, liksom mästare i alla större laster. [I marginalen: Mycket ont av lättja och annans bröd] Och det kan inte sägas hur mycket ont som kommer av lättja och annans bröd. Därför är det genom lagligt bruk föreskrivet, och noggrant iakttaget, i städer, köpstäder och borgar och större byar och gårdar, särskilt på de heliga kyrkogårdarna, att så ofta pojkar och ynglingar spelar om pengar med kort, tärningar eller någon annan konst, skall föreståndarens tjänare genast gripa dem med våld, kedja fast dem och binda dem vid offentliga statyer [I marginalen: Spelande pojkar binds vid statyer] som gjorts för att snabbare tukta deras självsvåld; varav det följer att landet, befriat från den odugliga avkomman, bereder och ökar fred och trygghet för sig själv, [I marginalen: Fredens bevarande] för främlingar och för grannar och vänner. ## Liber XIIII, kap. 27 (s. 496) (maskinöversättning) Om att lindra föräldrarnas sorg. KAP. 27. Mycket stor sorg drabbar emellertid goda föräldrar [SLUT PÅ DEN FJORTONDE BOKEN] när de förstår att deras söner genom fördärvat sällskap eller skadligt uppror har råkat i ett beklagansvärt tillstånd, där de, även om de förut uppfostrat dem att hålla sig till alla slags dygdeövningar, likväl på grund av det brottsliga sällskapet inte har kunnat hålla tillbaka deras självsvåld från brott med någon mild eller sträng tuktan. [I marginalen: Fördärvat sällskap skall undvikas] Men eftersom de fromma föräldrarna inte kan glömma sitt livs barn, begär de att dessa pojkar och ynglingar genom domarens myndighet genast skall tuktas med ris (utan vanärans märke), eller, om de förblir motspänstiga, ber de att de skall spärras in i fängelse och underhållas med mycket knapp kost, tills de, när förnuft och urskillning kommer till, bättre förstår att det ingalunda är hedervärt att besvära föräldrarna; [I marginalen: Pojkar skall tuktas] [I marginalen: Liknelser om säden och järnet vid pojkars undervisning] dessa erbjuder dem sedan, liksom frambringade av ny säd som renats från agnarna, åt mycket milda lärare för att uppfostras. Och de inser att de inte har gjort detta förgäves; ty dessa lärare brukar, liksom järn som mjukats i elden och vant att hårdna och stelna i vatten, ge dem tillbaka åt de fromma och sörjande föräldrarna befriade från alla slags njutningar och undervisade i goda seder och lärdomar. ## Liber XIIII, kap. 28 (s. 496) (maskinöversättning) Om det goda sättet att uppfostra pojkar. KAP. 28. [I marginalen: Pojkarnas uppfostran] Vid undervisningen av pojkar gagnar det mycket (som biskopen av Gaeta, Patricius från Siena, berättar) att flit prisas, lättja klandras, hopp, fruktan, skämt och all god list, sådan som läkare brukar använda vid vården av deras hälsa, så att de bedras med sötma. Detta uttrycker förvisso T. Lucretius Carus förträffligt på vers i sina böcker om tingens natur: Men liksom läkarna, när de försöker ge barnen den motbjudande malörten, först stryker runt bägarens kanter med honungens söta och gula vätska, för att barnens obetänksamma ålder skall narras ända till läpparna och under tiden dricka ur malörtens bittra saft, och bedragen inte fångas, utan snarare, återställd på detta sätt, blir frisk [osäker tolkning]. [I marginalen: Pojkar skall sporras med beröm] Genom denna utmärkta föreskrift synes det gagna att göra inte bara pojkarnas kroppar utan också deras själar bättre, nämligen att de sätts framför sina jämnåriga och berömmes av dem som undervisar dem; om de har skött sig väl, sporrar detta pojkarna mycket i alla studier, så att de också blir ärelystna i att lära; men när de besegrats i disputation, skall de ge segraren beröm och sträva efter att de besegrade, undervisade i bättre lärdomar, skall resa sig igen. ## Liber XV, inledning (s. 497–498) (maskinöversättning) GOTEN, ÄRKEBISKOPEN AV UPPSALA, OM MÄNNISKORNAS OLIKA ÖVNINGAR. FEMTONDE BOKEN. FÖRORD. Föräldrar som vill pröva barnens anlag, åt vilket håll de dras av naturlig drift, vakar mycket ofta, genom att söka förutse, över mot vilken konst, den ena eller den andra, och mot vilka övningar och nyttiga sysslor, under oskuldens ledning, de skall föra dessa barn som skall uppfostras till statens bästa. [I marginalen: Barnens böjelse skall iakttas] Ty kraften hos det mänskliga snillet (enligt Ciceros vittnesbörd i femte boken om lycka och olycka) är av naturen så skapad att den synes vara gjord för att uppfatta all dygd; [I marginalen: Naturens kraft är mäktig] och av det skälet rörs barnen redan i späd ålder utan undervisning av bilder av dygderna, vars frön de har inom sig. [I marginalen: Dygdernas bilder] Därför vill de skänka andra av det som de har över; därför delar de ut åt sina jämnåriga; de lägger också märke till det som sker i hemmet, försöker med större nyfikenhet att lära sig det och frågar förutseende om mycket, även om namnen på dem som de umgås med, så att de, när de tävlar med sina jämlikar, antingen som segrare glatt jublar eller som besegrade rodnar, [I marginalen: Segrarnas jubel] för att genom tillämpad flit resa sig igen genom att studera fullkomligare. När i denna tävlan en ädel blygsel snarare än en livlös blekhet visar sig, är det det bästa tecknet på gott lynne. [I marginalen: God blygsel] Därför är det förutseende föräldrars omsorg att fråga sina barn vid vilka konster eller studier de helst vill sättas, så att anlaget för konst och natur må främjas, [I marginalen: Anlaget för konst och natur bör uppmuntras] varigenom en medborgare eller någon fosterson må framträda som kommer att vara till största nytta för gudarna, föräldrarna och lärarna. Men i Norden, eftersom barnen ser att de äldre inte hanterar något annat än vapen och åkrar, efterliknar de oftare skådespelet av vapen än av bokstäver. [I marginalen: Avkomman följer fadern] ## Liber XV, kap. 1 (s. 498–499) (maskinöversättning) Om barnens övningar. KAP. 1. [I marginalen: Barnens och de ungas övningar] För att goternas barn och ynglingar inte skall tillåtas förslöas av lättja och sysslolöshet eller tillbringa ungdomens första år med fördömda konster, har man enligt sedvana alltid iakttagit att den späda åldern undervisas i olika övningar, särskilt förbehållen krigiska övningar, i bågskyttekonsten, så att de flitigt övar sig efter varje ålders förmåga; nämligen på det sättet att barnen inte ens får bröd, [I marginalen: Bröd ges inte utom åt den som träffar målet] om de inte först med pilen har träffat målet, som placerats genom lärarnas flit, så som Strabo i ett liknande fall nämner i bok 3 om spanjorernas slungare. Men människor av högre ålder åläggs inget straff, eftersom de i ömsesidig tävlan på alla sätt strävar efter att överträffa varandra i konstens fulländning, [I marginalen: Rovlystna djur] framför allt för att kunna döda de rovlystna djur som ständigt rasar hos dem, och för att med denna konst skydda fäderneslandet och sin frihet. [I marginalen: Barnens skicklighet] Man finner därför barn som knappt har passerat tolv år, så skickligt övade i att skjuta, att de, när de befalls att med en pil genomborra huvudet, bröstet och fötterna på de minsta fåglar som sitter långt bort, ofelbart träffar; [I marginalen: Armborst] och inte mindre de gamla som ännu har kvar synens skärpa. [I marginalen: Tio pilar skjuts samtidigt från bågen] Ett vidunderligt exempel på detta anför Saxo, danernas historieskrivare, om en viss gammal man, vars armborst (ballista) spändes med så förunderligt horn att han kunde lägga tio pilar på strängen; dessa, när de med kraftigare skott på en gång slungades mot fienden, åstadkom lika många sår; varvid man erinras om Periclymenes, Neleus son, åt vilken (som Ovidius säger) Neptunus, upphovsman till Neleus blod, hade givit förmågan att ta de pilar han ville och åter lägga undan dem han tagit. ## Liber XV, kap. 2 (s. 499) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 2. Den mycket flitige skribenten om de tyska tingen Franciscus Irenicus anför också att de nordliga folken från äldsta tid med större rätt har förtjänat namnet bågskyttar, och att de brukade doppa pilspetsarna i gift; [I marginalen: Pilspetsar doppade i gift] vilket också Jordanes intygar, liksom Silius: Daken vid den getiska jordens vapenbärande kuster, som gläds åt att ha vässat pilspetsarna med fädernas gift. Ovidius har också detsamma i Tristia: En del faller, ömkligt genomborrade av hullingförsedda pilar. Ty i det flygande järnet finns ett ingjutet gift. Det som Ovidius säger om hullingförsedda pilar bekräftas av det nutida bruket, liksom det som Plutarchos uttrycker i Marius levnad, nämligen att kimbrerna använde ett tretandat spjut, [I marginalen: Kimbrerna använde tretandat spjut] så som har visats utförligare ovan i kapitlet om olika slag av vapen i bok 7. Dessutom intygar Prokopios i bok 2 att goterna och massageterna är mycket skickliga bågskyttar, [I marginalen: Goterna och massageterna] och att de på avstånd alltid behåller en starkare skjutkraft, särskilt när de riktar pilarna högre upp i luften, så att de, när de faller ned i snabb fart och med järnspetsens tyngd, skadar så mycket mer. Men detta har ovan visats mer särskilt i ett eget kapitel; endast det föreliggande kapitlet förklaras med några exempel och övningar om lärotiden för barn som undervisas i denna konst. [I marginalen: Barnens lärotid] Dessutom bör man lägga märke till Nazarius Mamertinus [osäker tolkning], som i sitt tal till Diocletianus påstår att böhmarna är de bästa bågskyttarna; [I marginalen: Böhmarna de bästa bågskyttarna] likaså det som skottarnas historia nämner om kung Jakob, den förste med detta namn, som under sin regering 1425 befallde sina undersåtar att med stränga lagar och straff upprätthålla bågskyttekonsten. [I marginalen: Jakob I, skottarnas kung] Suetonius berättar också att kejsar Domitianus var en mycket skicklig bågskytt. På samma sätt var (som min käraste broder Johannes, ärkebiskop av Uppsala, berättar i sin historia) Sveriges kung Stenkil en mycket skicklig bågskytt. [I marginalen: Stenkil] ## Liber XV, kap. 3 (s. 499–500) (maskinöversättning) Om enastående exempel på denna konst. KAP. 3. Sådan var skickligheten hos den förut nämnde Domitianus (enligt samme författare Suetonius) [I marginalen: Domitianus] att han ibland riktade pilarna mot den utspärrade högra handflatan på en pojke som stod långt bort och höll fram den som mål, med sådan konst att de alla for oskadliga genom mellanrummen. [I marginalen: Aster] Inte med mindre förträfflighet i konsten prisas den Aster, en stadsbo, hos Solinus, som med en pil avskjuten från staden berövade Filip, Alexander den stores fader, hans högra öga. [I marginalen: Avo, som förlitade sig på en trefaldig pil] Det fanns också en viss Avo med tillnamnet bågskytten, som utövade bågskyttet med största raskhet: när han såg att den krökta bågen spändes mot honom av en motståndare, förekom han, i förlitan på en trefaldig pil, dennes anfall; ty den första genomborrade hjärtats övre del, den andra följde, slungad in mellan de mellersta fingrarna, den tredje sände han in i den pil som var lagd på strängen, och han gav i intet efter för den förut nämnde Domitianus. Så väl visste han att efter behag styra pilarnas bruk med spänd båge. [I marginalen: Den gamle mannen från Bjarmaland] Det fanns också en gammal man från Bjarmaland, i den yttersta trakten under den arktiska polen, så skicklig i denna konst att han, när det starkaste armborst var spänt, kunde lägga tio pilar på strängen och rikta dem alldeles rakt mot fienden eller mot vem han ville. [I marginalen: Dareios] Inte heller har ett litet beröm åt eftervärlden lämnats åt Dareios, såsom visas i hans gravskrift, att han var en ytterst förträfflig bågskytt och jägare. ## Liber XV, kap. 4 (s. 500–501) (maskinöversättning) Ytterligare om andra exempel på samma konst. KAP. 4. [I marginalen: Vapnens mycket skarpa bruk] Goterna hade också alltid ett mycket skarpt bruk av skjutvapen, och inget annat folk har någonsin varit utrustat med större skicklighet i att skjuta med stora och breda pilar; [I marginalen: Pilarnas kraft] med deras hårda spetsar strider de så att de genomborrar sköldar med kastspjut och tränger igenom hjälmar och pansar lika som obeväpnade kroppar; och ingen sak hade någonsin varit fördärvligare för goternas fiender; av dem är de flesta ännu i den nuvarande tiden så kunniga i rikligt bruk av bågskytte att de med pilspetsens första riktning träffar ett äpple, hur litet det än är, som lagts ovanpå en käpp på ett bestämt avstånd. [I marginalen: Äpplet] [I marginalen: Toko] När en viss Toko en gång lovade detta om sig själv mer frispråkigt än försiktigt, befallde kung Haralds ondska att hans son skulle ställas upp i käppens ställe med ett äpple lagt på huvudet; om inte den som gett löftet med pilens första försök slog ned det pålagda äpplet, skulle han med sitt eget huvud sona straffet för det fåfänga löftet. Toko, satt i trångmål, sökte därför ett sätt att ta bort rädslan från sonen och vände bort hans ansikte, [I marginalen: Det bortvända ansiktet] så att han inte skulle skrämmas av att se pilen; och han uppmanade honom att med lugna öron och orörligt huvud så tåligt som möjligt ta emot ljudet av den kommande pilen, så att han inte genom en lätt kroppsrörelse skulle omintetgöra provet av den mycket verksamma konsten. [I marginalen: Tre pilar] Sedan han tagit fram tre pilar ur kogret, träffade den första, som han lade på strängen, det uppställda målet; om ödet hade fört ynglingens huvud i vägen för den, skulle utan tvivel sonens straff ha fallit tillbaka som faderns fara, och pilens felskott skulle ha förenat skytten med den träffades undergång. Men när Toko tillfrågades av kungen varför han hade tagit flera pilar ur kogret, då han bara en enda gång skulle pröva bågens lycka, sade han: [I marginalen: Frimodigt svar] ”För att med de övrigas spets hämnas den förstas felskott på dig, så att inte min oskuld möjligen skulle drabbas av straff och ditt våld av straffrihet.” ## Liber XV, kap. 5 (s. 501) (maskinöversättning) Om detsamma. KAP. 5. Saxo berättar dessutom att en viss Enarus, en norrman, [I marginalen: Enarus norrmannen] utrustad med stor kroppskraft och styrka i bågskyttekonsten, brukade spänna spännverket på en viss förunderlig båge med sådan styvhet att ingen tings hårdhet kunde hejda den pil som skjutits ut av den från att i snabb rörelse genomtränga varje hinder. När den träffade ett skepps mast, gjorde den med sitt våld träet genomträngligt. Då kungens sköld kom emellan, föll den in i skeppets plankor och fann knappt slutet på sin kraft bland vågorna. [I marginalen: En ensam anfaller fienden hårdare än de övriga] Därför tillfogade han ensam fienden svårare skada än hela skaran av hans följeslagare, och han träffade det han siktade på med så säker stöt att han träffade vad han än angrep; därav hände det att kung Sven, [I marginalen: Sven, Danmarks kung] skrämd av detta vidunderliga spännverk, satte mer fruktan till en enda träbit än till fiendernas hela flotta; och då han insåg att det enda botemedlet låg i att förstöra den, befallde han dem som var kunniga i den saken att angripa inte så mycket bågskytten som bågskyttekonstens redskap, eftersom han ville föra kriget säkrare sedan bågens lycka hade krossats; och när de utvalda i tävlan hopade skott mot den, berövade en pil, som av en slump träffade bågen, den konstfärdige mannen och fienden segern. Och när dånet av dess brytning ljöd vida omkring, frågade Olav förbluffad vad det var som hade brutits sönder. [I marginalen: Dånet från den spända bågen] Enarus svarade honom: ”Tänk dig att Norge har ryckts ifrån dig.” [I marginalen: Enarus] Ty han ansåg att mer hjälp låg i bågen än i hären, och han omfattade stridens kommande utgång med ett kort och skarpsinnigt svar. Och det gick inte annorlunda än han hade förutsagt. Ty bågens brytning förebådade det nederlag för norrmännen som följde; och strax kastade sig Olav, tyngd av sina vapen, med ett hastigt språng i djupet. ## Liber XV, kap. 6 (s. 501–502) (maskinöversättning) Om högre mål som skall träffas med pil. KAP. 6. Det är ett allmänt levnadssätt hos de nordliga folken och otaliga andra folk, även de som är deras grannar på andra sidan havet, [I marginalen: Bågskyttarnas lek] att i sommarens början alla bågskyttar, såväl i städerna som på landet, på helgdagar eller festdagar samlas på en slätt som särskilt ordnats för detta och visar upp all sin skicklighet i bågskyttekonsten för allmänhetens blick att bedöma; [I marginalen: Bössor och järnbågar] och det är tillåtet antingen med bössor av koppar (bombardae), eller med armborst, eller med bågar; dock med det villkoret att de med sådana skjutvapen och kulor träffar märkena på slätten. Men med de starkaste armborsten skjuter de, med trubbiga pilar, ned ett mål i likhet med en papegojfågel, som satts upp på ett mycket högt ställe på en järnstång och är vridbart, så att det faller. När detta skett, ser magistraten med tacksamhet till den som är skickligast i denna konst med en utmärkt gåva och låter honom leva bland de bästa medborgarna med något särskilt privilegium som beviljats honom. De övriga, som också samlats efter var och ens förträfflighet i konsten, underhåller de med tillbörlig frikostighet; framför allt av det skälet att de, när en belägring hotar, genom sin enastående skicklighet, med avskjutande av några få pilar, skall döda den fientlige fursten [I marginalen: Medel att befria från belägring] och genom detta kortare sätt avvärja plundring och träldom från fäderneslandet, så som den förut nämnde Aster, en stadsbo, i det föregående kapitlet stack ut Filips högra öga. [I marginalen: Aster stack ut ögat på Alexanders fader] Och efter det exemplet har många hos goterna, ja i alla andra delar av världen, fordom röjts ur vägen av en pils träff vid belägringar, och nyligen har somliga, några blott genom huvudet, några genom utslagna tänder, några genom utstuckna ögon, några genom genomskuren strupe, strax omkommit, så till den grad att även pojkar genom sin skicklighet i konsten med en bössa av koppar har berövat mycket stora furstar livet, så som det färska minnet från de senaste åren vittnar om utanför Stockholm i Sverige [I marginalen: Stockholm] och vid Groningen i Friesland. [I marginalen: Groningen] ## Liber XV, kap. 7 (s. 502–503) (maskinöversättning) Om utländska exempel. KAP. 7. [I marginalen: Kejsar Commodus] Hur mycket kejsar Commodus förmådde med pilar i krig eller vid skådespel framgår tydligt av Herodianos bok 1. Han påstår nämligen att han hade en så säker hand att han träffade vad han än siktade på med kastspjut eller pil. [I marginalen: Parthernas bågskyttar] Och hos honom fanns ständigt de mest utvalda bågskyttar bland partherna och numidiska spjutkastare, vilka han dock alla vida överträffade i konstfärdighet. [I marginalen: Paradromis] Vid offentligt skådespel angrep han därför hjortar, dovhjortar och hornbärande djur, utom tjurar, löpande och förföljande dem i den täckta löpbanan (paradromis), och han fällde dem med mycket säkra skott sedan han förekommit deras flykt. Men lejon och pantrar och andra mycket ädla djur av det slaget genomborrade han med kastspjut, så att ingen såg ett andra skott eller något annat sår än ett dödande, med vilket djuren gjordes av med; [I marginalen: Vapnet tar inte miste] så till den grad for aldrig ett vapen som sänts av hans säkra hand fel. Samme man slungade någon gång pilar med filade spetsar mot mauretanska strutsar, vilka bars mycket snabbt både av fötternas snabbhet och av vingarna som av segel, så att de träffade högst upp på halsen; och han högg så av huvudena, att de, sedan nackarna skurits av (vilket var vapnets anfall), ändå en stund fortsatte samma lopp som levande. [I marginalen: Loppet fortsattes sedan huvudena slitits av] Ja, även en panter, som fördes in på arenan för att slita sönder en människa [osäker tolkning], träffade han med ett så lägligt sår att han, sedan odjuret dödats, räddade människan och med själva spjutspetsen förekom även tändernas skärpa. [I marginalen: Dödade 100 lejon] Likaså dödade han hundra lejon som förts ut ur buren, alla med lika många kastvapen, så att kropparna låg i sin ordning och vart och ett mycket lätt kunde räknas, eftersom inget överflödigt vapen hade träffat. [I marginalen: Commodus dödad med gift] Men denne Commodus, till behag för ingen (nulli commodus), dödades till slut med gift. ## Liber XV, kap. 8 (s. 503–504) (maskinöversättning) Om seden att jaga bort vintern och om mottagandet av sommaren. KAP. 8. Sedan de nordliga folken i allmänhet från början av oktober till slutet av april raskt har gått igenom mycket stränga vintrar och mycket långa nätter, och vilda vindar, rimfrost, snö, dimmor, stormar och omätlig köld och de rasande elementens övriga växlingar, som om det vore beviljade tröstemedel, [I marginalen: Årstidernas beskaffenhet i Norden] är seden olika hos dessa folk som bor mycket långt från varandra, nämligen att de, särskilt de som bor mot den arktiska polen, brukar ta emot solens återvändande glans med enastående dans. [I marginalen: Den återvändande solen tas emot med danser] Ty de som bebor bergiga och högre belägna platser jublar och mångfaldigar glädjen med ömsesidiga gästabud, eftersom jakten återkommer rikligare och fisket ymnigare. Men hos sydsvenskarna och goterna, som genom ett mycket långt avstånd mellan landskapen är avlägsna från polen, är det en annan sed, att den första maj, när solen löper sin bana genom Oxen, [I marginalen: Nordbornas sed att jaga bort vintern] magistraterna i städerna sätter upp dubbla ryttarskaror eller kohorter av kraftiga ynglingar och män, som om de skulle gå ut till någon hård drabbning; av dem leds den ena av en lottvis utsedd anförare; [I marginalen: Vinteranföraren] denne, med vinterns titel och dräkt, klädd i olika pälsar och beväpnad med eldspjut, rider omkring som segrare och strör snöbollar och isskorpor för att förlänga kölden; och han låtsas och gör sig desto hårdare ju mer det synes som om istappar hänger ned från badstugorna. Och å andra sidan rider anföraren för den andra ryttarkohorten, sommarens anförare, kallad blomstergreven (Comes Florialis), [I marginalen: Sommaranföraren] [I marginalen: Blomstergreven] klädd i trädens gröna kvistar, blad och blommor (som är svåra att finna) och i sommarkläder som är föga trygga; från fältet rider han tillsammans med vinteranföraren, om än på skilda platser och i skild ordning, in i städerna, och sedan ett offentligt skådespel givits med spjut prövar de att sommaren övervinner vintern. [I marginalen: Sommaren segrande] ## Liber XV, kap. 9 (s. 504–505) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 9. Därför, då båda sidor ivrigt vill triumfera, tränger den ena hårdare på den andra, den som den dagen synes låna kraft av luftens mildhet eller stränghet. [I marginalen: Vinterns stränghet] Om vinterns stränghet ännu andas sin köld, lägger vinterns gestalt ned spjuten och häller, medan han rider omkring, ut aska blandad med levande eldgnistor, tagen ur krukor eller säckar, över åskådarna. På samma sätt kastar också de som i samma dräkt och klädsel har lagts till som hjälptrupper eldsprutande kulor från hästarna mot åskådarna. Men för att sommarens gestalt med sin ryttarkohort inte skall berövas den åtrådda äran på grund av brist på gröna kvistar eller blommor, visar han björkkvistar eller lindris, som långt tidigare konstfärdigt fått grönska genom badstugans värme och bevattning, [I marginalen: Konstgjorda blommor] som om de förts fram ur skogen, i hemlighet utburna men öppet återförda; varvid vinterns försvarare, eftersom naturen har bedragits, ansätter dem fientligare, [I marginalen: Naturen bedragen] för att inte en seger som vunnits genom list skall komma fram eller bli stående i lugn procession; denna seger tillerkänns dock genom ett gynnsamt, värdigt och rättvist omdöme av det kringstående folket, som vägrar att längre uthärda vinterns mycket stränga välde, så att segern för den allmänna glädjens skull överlämnas åt sommaren, [I marginalen: Vintern viker för sommaren] och den vunna segern fullbordas med de jämnåriga vid ett präktigt tillrett gästabud och befästs med dryckeslag, den seger som den knappt kunde vinna med spjuten. Men för att denna sed inte skall synas sakna ett utländskt exempel, påstår Herodotos i bok 2 att en viss Rhampsinitos, Egyptens kung, för att föreviga minnet av sig själv, mitt för förhallarna till Vulcanus tempel, som vetter mot väster, lämnade två bildstoder av tjugofem alnars längd; [I marginalen: Två bildstoder] av dem kallar egyptierna den som vetter mot norr Sommaren, den som vetter mot söder Vintern, och de gör därmed bakvänt. Om majfesterna ## Liber XV, kap. 10 (s. 505–506) (maskinöversättning) Om majfesterna. KAP. 10. När slutligen alla skogar såväl som ängar och fält grönskar och blommar, då solen går genom Kräftan, det vill säga på aftonen före den helige Johannes Döparens födelsedag, [I marginalen: Midsommar på den helige Johannes Döparens dag] (vilken dag forntiden firade med underbara festligheter och lärde och föreskrev att den skulle firas av eftervärlden med högtidlig dyrkan), brukar allt folk av båda könen och alla åldrar i skaror strömma samman på städernas offentliga gator eller på fältens slätt, där rikliga eldar överallt tänts, för att utföra ringdanser och danser, och sjunger dansande om de forna hjältarnas storartade bedrifter, utförda hemma och ute, var som helst i världen; likaså vad de mer lysande kvinnorna har utfört för att vinna evigt lov, av kärlek till att bevara sin kyskhet. [I marginalen: Visor om hjältar sjungs] Dessutom framställer de, med fäderneslandets sånger och rim, till klingande citror och flöjter som omväxlande förs fram, vad urartade och lata adelsmän, grymma tyranner och skamliga kvinnor har gjort sedan hederligheten stängts ute. [I marginalen: Grymma tyranner] Dessutom framlägger flickorna, i förväg undervisade av mödrarnas lärdom, sjungande hur många och hur stora fel männen utövar i tärningsspel, krogslagsmål, överdåd i kläder, umgänge med gycklare och ständigt rus och fylleri. [I marginalen: Männens fel] Men å andra sidan förstår de mer begåvade ynglingarna att sjunga om hur mycket ytterst lata, falska, otämjda, grälsjuka, pratsamma, fjäskiga och otrogna kvinnorna är, så att de inte ensamma skall tukta männen med klagan. [I marginalen: Kvinnornas fel] Därefter framställer de med omväxlande sånger och musikinstrument vad trolösa medborgare, listiga hantverkare, kringvandrande köpmän, snarkande sjömän och otrogna bönder och mycket listiga förrädare och inställsamma smickrare och giriga och grymma landshövdingar åstadkommer; [I marginalen: Allmänna fel] framför allt drivna av det skälet att den späda ungdomen må inse hur upphöjd och lysande dygd det är, värd evigt lov, att följa de godas fotspår och att rygga tillbaka för och akta sig för de sämstas exempel. [I marginalen: Lysande dygd] ## Liber XV, kap. 11 (s. 506–507) (maskinöversättning) Om att avvärja skamliga visor. KAP. 11. Fromma föräldrar brukar dock särskilt akta sig för att deras avkomma lär sig skamliga visor eller visar skamliga kroppsrörelser, eller sårar oskyldiga med tusen förargelser. Man kan visserligen inte förneka att någon Hymenaios, som springer fram i en så stor mängd, liksom en son till Venus och Bacchus, van att av ämbetets skull sjunga vid bröllop och i brudkammare, kan väcka liderliga och lättsinniga föreställningar och handlingar. Men aldrig har man sett eller hört att någon kvinna till skam, under folkets bifall eller på en undangömd plats, med förakt för den naturliga blygsamheten har visat sig själv för att beskådas; [I marginalen: Kvinnorna visar sig aldrig i nakna skådespel] ty Diogenes cyniska skola hade aldrig vunnit något fäste hos de nordliga folken, där blygseln stod emot; [I marginalen: Diogenes skola] den skolan intygar den salige Augustinus och andra tungt vägande författare att den infördes i romarnas hedendom som den orenaste och mest avskyvärda; om den anför också Perottus i sina kommentarer, jag vet inte hur försiktigt, mycket många exempel för läsarna. [I marginalen: Platon förbjuder skamliga sånger] Inte föraktlig hade Platons censur i bok 2 om lagarna varit, där han under fastställt straff förbjuder att skamliga visor sjungs eller att vanärande målningar visas, [I marginalen: Vanärande målningar förbjuds] så som det har berättats ovan i kapitlet om maskerna och de maskerade. En sak skall man dock här få anföra till den kungliga staden Gdańsks eviga beröm, i landet Preussen mot norr: [I marginalen: Gdańskbornas lovvärda dom] att omkring Herrens år 1530 några ytterst orena köpmän, som blivit förmätna genom luthersk tygellöshet, sju till antalet, försökte inrätta en ringdans med lika många skökor med blottat kön (som de kallade Adams och Evas dans), sedan en mycket skamlig dans hade gått före; [I marginalen: Nakna av båda könen som dansade piskas och landsförvisas] redan i själva början greps de på magistratens befallning och piskades vid den offentliga skampålen, full av vanära, med mycket hårda rep och ytterst stränga ris, berövades all sin egendom, fördes genom bödlarnas tjänst ut ur sina hus och ut genom stadens port och landsförvisades för alltid, och huset jämnades med marken, under tillagd lag att ingen någonsin skulle bebo det. Tomten [I marginalen: Jacobus Campen, köpman i Gdańsk] och detta hus tillhörde en mycket berömd köpman vid namn Jacobus Campen; och denna plats har jag flera gånger sett, då han gillade den förut nämnda magistratens dom över dem. ## Liber XV, kap. 12 (s. 507–508) (maskinöversättning) Om tärningsspel och schack. KAP. 12. Eftersom ingenting i de mänskliga tingen är svårare än att förstå människornas sinnen och känslor, efter vilket omdöme de drivs, eller att skarpsinnigt se hur de, nedsänkta i alla slags njutningar eller sorger, förmår styra sina lidelser, [I marginalen: Att utforska det mänskliga hjärtat är ytterst svårt] är det därför sed hos de mer framstående goterna och svearna, när de skall gifta bort sina döttrar i hederligt äktenskap, att pröva friarnas sinnen genom förunderliga påhitt och lidelser, [I marginalen: Människornas sinnen utforskas genom schackspelet] särskilt i latrunculi-spelet, eller schack. Ty i detta spel brukar vrede, kärlek, översitteri, girighet, slöhet, lättja och flera andra lidelser av vanvett och sinnesrörelser, och lyckans makt och egenskaper, visas; nämligen om friaren har ett bondaktigt sinne, så att han vid en plötslig seger jublar obetänksamt, eller om han förstår att tåla tillfogade oförrätter försiktigare eller avvärja dem mer måttfullt. [I marginalen: Friarnas prövning] Men för att avslöja hjärtats mer dolda hemligheter och kropparnas fel anser de att ingen njutning är lämpligare för denna prövning än dryckeslaget. Ty när någon har druckit (vilket också Platon vittnar om i Lagarna), blir han först gladare än han var förut; därefter fylls han, ju mer han dricker, av desto bättre, större och starkare förhoppning och dessutom makt enligt sin egen mening; [I marginalen: Drinkarnas grader] till sist sväller han, som en vis man, av sådan tillförsikt, frihet och djärvhet att han oförskräckt både säger och gör vad som behagar honom; och slutligen begår han sådant som lätt med säkrare tecken visar det framtida livets förlopp. ## Liber XV, kap. 13 (s. 508) (maskinöversättning) Om detsamma. KAP. 13. [I marginalen: Förebud om äktenskap som skall ingås] Och sedan dessa förebud har setts, avgör förutseende föräldrar om de kära barnens äktenskap skall omfattas eller avvisas med större urskillning. Ty misstanken bedrar inte att genom ett ondskefullt spel av vilket slag det vara må, antingen schack eller tärning, kort och tärningar, en väg öppnas till att uttömma den egendom och det uppehälle som förvärvats under lång tid, ja ända till försäljning av den egna friheten; så som Cornelius Tacitus och Beroaldus har nämnt om tärningsspelet, [I marginalen: Ont av olämpliga spel] att det utövas med den mest förvända envishet, förenad med hädelse och sexhundra förbannelser. Inte heller må andliga personer smickra sig med att schackspelet synes vara tillåtet för dem; ty genom spelandet förspills den ädlaste tiden, [I marginalen: Förlust av tid] som borde fördelas på bättre förkovran till försoning för brott, till de fattigas tröst och till det allmänna bästa. De som handlar tvärtom, även om de är biskopar (antistites), må följa rådet hos Vincentius i Speculum historiale bok 25, kap. 52, som talar om en viss ärkebiskop av Florens: [I marginalen: Ärkebiskopen av Florens ångrade sig] honom övertalade man på grund av schackspelet att genom utdelning av allmosor och med sina händer söka utplåna det som han (som det sägs i samma kapitel) skamligt och obetänksamt hade befläckat med sina händer. [I marginalen: Ferdinand, kung av Aragonien, fördrev tärningsspelarna] Valla anför dessutom att Ferdinand, kung av Aragonien, hatade tärningsspelare som pester; ty man anser att ingenting av en god man finns hos tärningsspelare och hädare. ## Liber XV, kap. 14 (s. 508–509) (maskinöversättning) Om ungdomens olika övningar. KAP. 14. [I marginalen: Sysslolöshet i krigsväsendet är det värsta] Eftersom av sysslolöshet och slöhet, särskilt i krigsväsendet, uppstår avskyvärd olägenhet, hade det sedan gammal tid sörjts för, och det består ännu i dag, att ynglingar som skall tämjas för krig med den militära disciplinens tygel övar sina krafter med ihållande smidighet, somliga med spjut, somliga med stenar, somliga med hopp, somliga med löpning. [I marginalen: Varför spjutleken sker] Med spjut alltså först och främst, så att de i striden bär tunga, täta och starka krigslansar, som inte är urholkade inuti, och om de kan genomborrar en fiende som är beväpnad med dubbelt pansar. Ty antingen de i sin tid skall gå ut på fältet med tung eller lätt rustning, måste man alltid använda stora och täta spjut, så att de vid anfallet genomtränger en fiende som är skyddad med dubbelt bröstharnesk och pansar, så som har berättats ovan om krigen. [I marginalen: Stenkastning] De kastar stenar eller klippblock för att lära sig att med kraftigare kast stöta bort eller hålla fast föremål som förs fram mot dem, så som brukar hända de sårade i en drabbning: dessa, hållna av starka kamraters hand så att de inte faller, måste bäras bort ur striden för att kunna vårdas snabbare. [I marginalen: Hopp] De övar sig också kraftigt i hopp för att hålla tillbaka olägenheterna av tilltagande fett eller buk, så att de inte, kanske när den feta buken blivit slapp, när de skall stiga upp på eller ned från lastdjur, på flykt eller vid anfall, kan komma sig själva eller andra till hjälp. Ett och annat exempel får man dock anföra här: att det fanns en förnäm medborgare i den kungliga staden Stockholm i Sverige, till nationen tysk eller kimber från Ditmarsken, vid namn Clavos Boya, år 1520, [I marginalen: Clavos Boya] som, när han på befallning av Danmarks mycket stränge kung Kristian II skulle stötas in i fängelset för att mista livet, och på grund av sin alltför stora fetma inte på något sätt kunde stötas in genom fängelsets höga och trånga lilla dörr, [I marginalen: Den som skulle dödas släpptes på grund av sin fetma] genom de ogudaktiga drabanternas förtrytelse, då de skyndade till andras tortyr, kastades ut avsides i ett hörn och därefter räddades för livstiden. Denne medborgare använde ändå, för att en gång hålla tillbaka fettet på råd av kunniga läkare, kummin och anis med rostat bröd; men ingenting kunde segra i denna strid med naturen, [I marginalen: Sysslolöshet skadar varje ålder, särskilt ungdomen] eftersom han i ungdomen hade uppfostrats utan övningar. ## Liber XV, kap. 15 (s. 509–510) (maskinöversättning) Om utländska exempel. KAP. 15. Dessutom blev en annan illasinnad gycklare, [I marginalen: Den fete gycklaren] enligt Albert Krantz vittnesbörd, på grund av sin alltför stora fetma, eftersom han varje dag brukade sluka tio mäns mat, hängd på befallning av en annan danernas kung, för att han inte som en allmän förhärjare skulle förtära de nyttiga arbetarnas föda. Om hoppet och dess fördelar har det sagts, nämligen att trogna tjänare genom att med förunderlig smidighet hoppa över diken kan räcka sina herrar stänger eller spjut, med vilka de kan undkomma en fiende som förföljer dem bakifrån. [I marginalen: Löpningslek] Nordborna övar sig också tämligen flitigt i löpning, särskilt när den strängaste kölden tränger på, varvid leken förvandlas till nödvändighet. Dessutom sätts de efter hand till många andra allvarliga övningar, liksom fordom Caesars soldater: [I marginalen: Julius Caesar] [I marginalen: Olika övningar] nämligen att bygga vallar, dra krigsmaskiner, reparera skepp, skörda åkrar, skära säd, ro, bära sin herre på axlarna, vattna hästar, hugga ned skogar och knappt vila från mödorna nattetid, så som den militära disciplinen kräver; [I marginalen: Den militära disciplinens kännetecken] så att inte den bästa ungdomen eller krigsmakten skall fördärvas på det skamligaste sätt av avskyvärd sysslolöshet, överdåd, slöhet, lättja, dumhet och övriga vidunderliga villfarelser och laster, så som Justinus intygar, ja även Suetonius om Octavius Augustus: nämligen att han aldrig ville att hans döttrar skulle förlusta sig eller gå under i tom sysslolöshet. [I marginalen: Octavius Caesars döttrar vävde trådar] ## Liber XV, kap. 16 (s. 510–511) (maskinöversättning) Om gladiatorsövningar. KAP. 16. Slutligen, liksom de forna nordborna behandlade allt annat som hörde till att bevara och skärpa krafterna med ständig övning av anlagen, så tillägnade de sig också genom ett ivrigt slags övning gladiatorernas vana att undvika och tillfoga hugg; [I marginalen: Gladiatorernas övningar] [I marginalen: Fäktare] av dem brukade några, kunniga i en utmärkt fäktkonst, med ofelbart hugg träffa ögonbrynet på motståndarens panna; om någon, när han tog emot detta, av rädsla blinkade med ögonlockets rörlighet, kastades han strax ut ur hovet och miste sin sold. [I marginalen: Den orörliga blicken] Ty så stor kraft hade av naturen och genom synen inplantats i deras sinnen att de, även när de tog emot hugg i ansiktet, inte ens gav ifrån sig lätta rörelser med ögonbrynen, och de höll sitt sinne i samma hållning mot varje retelse från den som slog, utan att i något uppföra sig veklare än de olympiska boxarna; [I marginalen: De olympiska boxarna] om dem vittnar de mest ansedda författare att de, när de tog emot de hårdaste slag och var mörbultade av boxhandskarna (caestus), inte alls stönade. [I marginalen: Ennius vers] Ty om nordiska män kunde man aldrig någon gång med rätta säga det där av Ennius: Ty ni, ynglingar, bär kvinnliga sinnen. Eller detta: [I marginalen: Salmacis-byte] Salmacis-byte utan blod och svett. Utan de var sådana att för dem ingen möda var ovan, ingen plats sträv eller brant; ingen beväpnad fiende var fruktansvärd, inte ens döden själv förmådde injaga skräck, [I marginalen: Idrottsmannamässigt mod] så till den grad att de ibland, när de dog i tvekamp, med munnen löst i skratt gav upp andan under den yttersta förställning av smärtan. ## Liber XV, kap. 17 (s. 511–512) (maskinöversättning) Om detsamma, att de inte ville leva på nåd. KAP. 17. Och de var av så ädelt sinnelag att de, när de tagits till fånga i krig, ofta hade kunnat återställas i frihet om de bara hade velat framföra aldrig så små böner för livet självt. [I marginalen: Man undviker att leva på nåd] Men med själsstorhet aktade de för intet att leva på nåd och försmådde livet som om det vore någon liten välgärning, och de omfattade frivilligt dödsdomen. Så litet förstår dygden att köpa räddning med vanära eller sken av vanära. Ty ingen som eftersträvar lovets titlar eller belöningar vill förslöas av feg fruktan, utan gå de tappra till mötes och inte bäva för det kalla järnet. [I marginalen: Dödsföraktare] Att de sägs vara dödsföraktare betraktas av mångfaldiga skäl, eftersom himlens inflytande och stjärnornas godhet är sunda i Norden; de tillför dem kraft och föder förakt för döden, så som Johannes Eschenden säger att i den första triplicitet under Norden och i västerns vinkel, där Jupiter och Mars har väldet, föds krigiska, storsinta och tappra människor, likaså i kap. 5, distinktion 8; [I marginalen: Krigiska och tappra föds i Norden] på denna mening stöder sig Lucanus i bok 2, när han säger: Säkert är de folk som Björnen ser ned på lyckliga i sin villfarelse, de som den största av fruktan, dödsfruktan, inte trycker; därav männens sinne benäget att störta sig mot järnet, och själar som rymmer döden, och fegt är det att skona ett liv som skall återvända. Dessutom påstår Aristoteles i Problemata att människorna på varma platser är rädda och på kalla manliga. [I marginalen: Aristoteles] ## Liber XV, kap. 18 (s. 512–513) (maskinöversättning) Om dusteringar och tornerspel. KAP. 18. [I marginalen: Nordbornas sed] En gammal sed hade alltid iakttagits hos de nordliga furstarna, och den iakttas även i nuvarande tid med mycket ivriga övningar och ständiga studier, att vid offentliga sammankomster av kungar och furstar eller adelsmän, vid bröllopsfester, eller när förgyllda riddare skall dubbas, eller när krigiska triumfer har firats eller skall firas, eller när furstars födelsedagar skall firas, eller när något annat bestämt skäl eller nöje tillråder det, man ganska ofta brukar hålla dusteringar (hastiludia) och tornerspel (torneamenta) av olika slag: [I marginalen: När och hur dusteringar sker] ibland i full stridsrustning och med vassa lansar, antingen för att återupprätta eller öka en kränkt ära; [I marginalen: Endast hjälm] ibland endast med hjälm på huvudet och pansar på bröstet som skydd, för den mest lysande och ansedda jungfrurs och matronors milda ynnests skull, som man har eller skall vinna; ibland med högra eller vänstra armen bar, med silkesfransar hängande och utbredda runt omkring; och detta för att avgöra en tvist mellan adliga friare. Av dessa och liknande orsaker strider de på mångahanda sätt, allteftersom de dras av nöjet, varvid en ytterst sträng krigslag strängt upprätthålls, [I marginalen: Krigslagen] så att ingen därefter, utöver vad som är tillbörligt och hederligt, går lös på en annan, vare sig obeväpnad eller beväpnad, eller förolämpar den som fallit med brutna lemmar, eller, om halsen brutits, överför talan om dråpet till arvingarna. [I marginalen: Hela rustningen tillfaller segraren] Hovmän av medelmåttig adel brukar också sätta ut hästar och rustningar, och en inte föraktlig summa guld och silver, som segrarens pris, särskilt när en tvekamp skall utkämpas efter utmaning. ## Liber XV, kap. 19 (s. 513–514) (maskinöversättning) Ytterligare om detsamma. KAP. 19. På kungarna Magnus', goternas och svearnas kung, och Eriks, danernas kung, tid hände det vid en offentlig furstesammankomst som hölls hos västgötarna i Skara, att en viss man av stor adel, vid namn Magnus Dysavald, [I marginalen: Magnus Dysavald; om honom i den götiska historien, blad 636] sprang fram i mitten, rikare på ord än på krafter; han strävade, helt uppblåst av skryt, efter att utmana svearnas adelsmän till tvekamp. Han syntes visa lejonaktig styrka och satte ut en häst och hundra skålpund (librae) rent silver som pris för kampen, om han skulle gå besegrad ur striden. [I marginalen: Segerns pris] [I marginalen: Erengislus Plata] Honom övervann bland svearna Erengislus Plata, en fåordig man, i första anfallet och utan möda, och kastade honom långt av hästen; och när han förde hem hästen och silvret som segerns pris, var han ett bevis för danerna att svearna går till strider mer rustade med krafter än med ord. [I marginalen: Dugliga krigare strider med krafter, inte med ord] Därför höll sig danerna, sedan de sett sin Akilles fall, borta från tornerspel och från skryt med ord under lång tid. [I marginalen: Skryt] Men när under tiden vid en offentlig furstesammankomst i den kungliga staden Stockholm, på kung Kristoffers tid, ett mer lysande tornerspel hölls, [I marginalen: Holstenaren Ranson skrytsam] trodde en viss holstenare av ätten Ranson att han mer förnämligt än danerna skulle övervinna svearnas adelsmän, och han dröjde inte med att med stort högmod och förakt utmana var och en till tvekamp; därefter fick han, mer skamligt än han trodde, straffet för sitt oförskämda skrän. Ty svenskarna, som tänkte att det var mer hans skryt än hans krafter de skulle möta, ställde med sin priors medgivande en viss munk av den helige Dominicus orden, för övrigt en gammal riddare som tjänat ut sin krigstjänst, utrustad med rustning på en kraftig häst, täckt med hjälm och försedd med lans, under trumpetstötar snabbt upp på den plats där den utmärkte skrävlaren fanns. Utan att tåla dröjsmål drabbade han samman med holstenaren och kastade honom av hästen; [I marginalen: Skrävlaren övervinns av en munk] likaså kastade han av hästarna de övriga anhängarna av hans oförskämdhet, så många som han såg komma emot honom. När sedan inga fler syntes stå kvar, befalldes han av de närvarande, innan han lämnade platsen, att för sin äras skull visa sitt ansikte för de förnäma kvinnorna på den högre läktaren; då tog han av sig hjälmen, satte sporrarna i hästen och flydde till klostret, [I marginalen: Munken återvänder till sitt kloster] och visade genom munkdräkt och munkliv vems riddare han var. ## Liber XV, kap. 20 (s. 514–515) (maskinöversättning) Om tornerspel mellan skelögda och enögda. KAP. 20. [I marginalen: Ett vackrare skådespel med enögda] Ett vackrare och angenämare skådespel uppstår dock mellan två skelögda eller enögda ryttare som vill drabba samman med lansar. Ty liksom de riktar en sned blick mot varandra (fast hästarna löper rakt mot varandra), så tror man att även lansarna, riktade snett från båda sidor, omöjligt skall komma i beröring. [I marginalen: En fiende skall inte föraktas] Men när själva hästarnas sammanstötning sker snabbt på nära håll, visas mycket lätt att det inte är svårt även för skelögda att drabba samman med lansar, särskilt på kampens öppna plats, där ingen fiende skall föraktas, även om han vore helt blind, så som Cicero mycket klart berättar om Appius Caecus och andra liknande i Tusculanerna osv. [I marginalen: Enögda sällsynta i Norden] Men i de nordiska rikena, även om skelögda och enögda förekommer mycket sällan, går de ändå, där de visar sig och har övats, på ett utmärkt sätt mot sina fiender: [I marginalen: Dygden] så mycket strävar dygden själv efter att avlägsna och lindra kroppens brister. [I marginalen: Oenighet avgörs genom dusteringar] Men där drabanter av detta slag vid furstarnas hov har blivit oförskämdare än de övriga på grund av en vunnen seger, avgör de inte oenigheten på annat sätt än genom dusteringar eller tornerspel efter krigisk sed; den avgörs ibland genom den enes, ibland genom bådas fasansfulla död, eller också överlämnas den enes förmögenhet, rustning, hästar och all krigisk prydnad i guld och silver som visas vid tiden för sammandrabbningen, genom ömsesidigt samtycke åt segraren, om han inte dödar. ## Liber XV, kap. 21 (s. 515–516) (maskinöversättning) Om fega krigares beskämmelse. KAP. 21. Inte olikt skådespelen med de enögda brukar det vara, när man mot pratsamma ryttare, [I marginalen: Pratsamma ryttare] som med påträngande ordkvickhet lånar pilar och krafter från tungan, som mot ondskefulla, grälsjuka och stridslystna personer som skall tillrättavisas med offentlig beskämmelse, brukar sätta upp något, framför allt med detta märke av förakt, att någon modig kvinna, [I marginalen: Modig kvinna] utrustad med rustning, hjälm och lans, drabbar samman med en av de förut nämnda pratmakarna och bryter lansen. Och detta kön söker inte motvilligt en sådan liten ära, eftersom det från tidig ålder är vant att tämja vilda hästar. Sedan alltså sammandrabbningen skett på bestämd plats och tid, kastas pratmakaren av hästen av kvinnans lans, han som vid tömmandet av bägarna befanns inte ha erkänt någon starkare. [I marginalen: Kvinnokönet skrytsamt] Därav kommer det sig att andra drabanter eller ryttare aldrig är benägna att framföra onyttigt prat, på gycklares och förste skådespelares vis. [I marginalen: Sanna krigare avhåller sig från pratsamhet] Ty ingenting är så nödvändigt för den tappraste krigaren som att bevara dold tystnad och att i rätt tid blanda in ett mycket måttfullt tal, enligt den gängse versen: Att kunna tala är en ära, en ära är det också att kunna tiga. Om du förmår dessa två, kommer du ofta att vara kunnig. Ty det tyder på den största lättsinne och ett fegt sinne att en krigsman, pratsam och fjäskig, för en ringa liten ära ägnar sig åt tomt skryt och upphöjer sig själv, som om han hade lyckan under sitt välde och vore säker på att den aldrig hädanefter kunde gå honom emot; [I marginalen: Tomt skryt] därigenom blir han till åtlöje och spott för alla. Också den älskar sig själv alltför mycket och oförnuftigt som berömmer sina egna bedrifter, eftersom han jagar skuggan i stället för kroppen, där ett mer ärofullt lov och andras rekommendation är att vänta. [I marginalen: Äran är att vänta från annat håll] ## Liber XV, kap. 22 (s. 516–517) (maskinöversättning) Om dusteringar på sjön, eller med båtar. KAP. 22. [I marginalen: Sjömännens dustering] Det finns också ett annat, sjömanslikt slag av tornerspel, som mycket ofta kan beskådas som allmänt skådespel; i det stöter nämligen skeppare, försedda med sköldar och lansar och stående i aktern på småbåtar, mot varandra genom de roende kamraternas mycket våldsamma rodd; båda hålls dock bundna om midjan med ett löst rep, [I marginalen: De som faller dras tillbaka] så att de som faller kan dras upp ur vattnet för att inte genast drunkna; där de faller lika från båda aktrarna, sätts de tillbaka på nytt och kämpar envisare för den tidigare uppställda segern. Och de slutar inte förrän segern tillfaller en av dem, eller de, vid lika utgång, upplöser kampen (sedan saken avgjorts). [I marginalen: Kampens orsaker] Orsakerna till ett sådant vattentornerspel brukar vara dessa eller liknande: antingen gör de det för övnings skull; eller de som med ord eller gärningar uppför sig alltför oförskämt på vattnet, tvingade av sjöstraff, straffas med vattnet; eller också, när skeppen i hamnarna hålls kvar för ankar av en ihållande vind, eller inför en närvarande furstes åsyn, för att man skall se hur starka, erfarna och modiga sjömännen är i sina tornerspel, och, om det behövs, övade i dykarkonsten, [I marginalen: Dykarkonsten nyttig i detta fall] för att hämta upp något som fallit ned på havsbottnen. De är dock i denna sammandrabbning alltid djärvare, hos vilka simkonsten liksom är medfödd från barndomen, så att det inte är nödvändigt att använda skyddet av ett fastbundet rep. ## Liber XV, kap. 23 (s. 517–518) (maskinöversättning) Om svärdsdansen eller den väpnade dansen. KAP. 23. De nordliga goterna och svenskarna har dessutom för att öva ungdomen en annan lek, att de övar sig i dans bland nakna svärd och fientliga klingor eller frameor; [I marginalen: Dansen med nakna svärd] och detta lär de sig efter hand genom ålderns följd av kunniga män och av en försångare under sång, enligt ett visst gymnastiskt bruk och en viss ordning; och de visar denna lek särskilt under fastlagstiden, som på italienska kallas Mascharae. [I marginalen: Fastlagstiden] Ty före denna fastlagstid övar sig ynglingarna talrikt i åtta dagar i ständig dans, nämligen med upplyfta svärd, men inneslutna i skidan, i en trefaldig ring. Därefter, med dragna och likaledes upplyfta svärd, sedan sträckta hand för hand, medan de måttfullt svänger runt och tar emot varandras spets och fäste, ställer de sig med ändrad ordning så att de bildar en figur i form av en sexhörning, som de kallar rosen; och strax upplöser de den genom att dra tillbaka och lyfta svärden, så att en fyrkantig ros reser sig över vars och ens huvud; [I marginalen: Svärdsrosen] och slutligen avslutar de leken med en mycket våldsam sammanstötning av svärdens sidor och med mycket snabb bakåtgående dans; denna leds av flöjter eller visor, [I marginalen: Dansen leds av sången] eller av båda samtidigt, först genom en tyngre, sedan en häftigare och sist en mycket stormande dans. Men denna betraktelse kan knappast fattas utan att man ser den med egna ögon, hur vacker och hederlig den är, när även en beväpnad mängd genom en endas mycket knappa befallning leds med en viss raskhet till strid; [I marginalen: En beväpnad mängd leds genom en mycket knapp befallning] och i denna lek är det tillåtet även för präster att öva sig och blanda sig, eftersom den i sin helhet genomförs på ett mycket hederligt sätt. Att beväpnade dansar bekräftar Strabo i bok 10 om kureterna som bebodde Aitolien, att den väpnade dansen först infördes av dem (fastän den hölls i förakt av perserna). Men tvärtom ansågs de i själva striden oövervinneliga och väckte beundran, eftersom de som hade ett liv sysselsatt med vapen syntes starkare än de övriga. [I marginalen: Beväpnade som dansar] ## Liber XV, kap. 24 (s. 518–519) (maskinöversättning) Om bågdansen. KAP. 24. [I marginalen: Bågdansens lag] Det finns också en annan övning för ungdomen, att de enligt en bestämd lag för fram och tillbaka en bågdans, visserligen med andra redskap men ordnad efter samma regel som de dansande svärdskämparnas. Ty inneslutna i bågar eller ringar går de först i ring, uppväckta av en måttfull sång som berättar om hjältarnas bedrifter, eller av flöjter eller trummor, [I marginalen: Dansens kung] och leder sig tillbaka endast genom rösten hos den som styr dem (som kallas kungen); till sist, när bågarna lösts, skyndar de något snabbare och bildar genom ömsesidig böjning (liksom i det andra fallet med svärden) en ros, så att de synes åstadkomma en sexkantig form. [I marginalen: Bjällror binds vid benen] Och för att detta skall ske festligare och mer ljudande, binder de bjällror eller små klockor av koppar vid knäna. Det finns också ett annat slag av dans eller lek, genom vilken människor slungas genom luften av en viss trämaskin på hjulens vis och genom dess stöt; eller också leker de som är framstående i kroppens smidighet på annat sätt: som med stänger, kring vilka de vrider sig; också med rep, över vilka de går fram och tillbaka; [I marginalen: Olika slag av lekar] likaså med ringar, genom vilka de kastar sig på fiskarnas vis; likaså med bräden, från vilka de hänger i luften medan de håller sig uppe med en arm; och denna lek kallas petauristlek, [I marginalen: Petauristleken] eftersom ynglingarna rör sig med lättare hopp. Men inte heller skall Cornelius Tacitus mening saknas här; han vittnar om att nakna ynglingar enligt de gamlas sed kastar sig mellan svärd, [I marginalen: Nakna ynglingar] inte alls för vinnings eller lönens skull, utan endast för den lilla äran av djärv uppsluppenhet, som sätter sitt pris i nöjets spegel. Också lekar med kastade bollar och stötar med käppar [osäker tolkning] och oändligt många andra slag av lekar sker där, [I marginalen: Lekar av olika slag] efter årstidernas växling, genom löpning, brottning, hoppning och gång på händerna med fötterna uppåtsträckta. Det finns också vapenskramlande vapendanser, som med sköldar och svärd under flöjtblåsarens ledning varieras långsammare eller snabbare till dansen. Men den som njuter av att se fler slag av lekar kan betrakta Perottus kommentarer, [I marginalen: 40 slag av lekar] Plinius och Livius, som anför över 40 slag av dem, vilka inte alls motsvarar eller passar ihop med de nordiska lekarna osv. Herodotos har också något i bok 2; [I marginalen: Ambrosius] också den salige Ambrosius har mycket om lekarnas mångfald, om någon har tid att utforska dessa och liknande skådespel. ## Liber XV, kap. 25 (s. 519–520) (maskinöversättning) Om hormos-dansen. KAP. 25. En liknande dans eller ringdans har de gamla bevarat från mycket gammal inrättning och lärt att den skulle bevaras; i den var anföraren en beväpnad yngling, som utövade den krigiska skicklighet [I marginalen: Dansens anförare beväpnad] som han sedan kunde använda vid anfall mot fienderna. Efter honom följde en jungfru, utmärkt genom en viss blygsamhet, som anständigt utförde kvinnornas dans; denna dans, som då och nu är tillåten, är inte olik den som Lykurgos uppfann [I marginalen: Lykurgos dans övas med måttfullhet och mod] och Lukianos kallade hormos; och han ville att den skulle vara sammansatt av två dygder, nämligen måttfullhet och mod. Man tror att denna sed fordom överfördes från grekerna till de nordliga trakterna. Ty i forntiden lärde sig de hedniska goterna, som var närmare grekerna, prästadömet och levnadsordningen av dem, på samma sätt som våra tider har tagit emot den kristna läran från Latium. [I marginalen: Den katolska läran hämtas från Latium] Så eftersträvas och beaktas måttfullhetens dygd för måttets skull, omsorgen om det hederliga och hänsynen till det tillbörliga; dess grundval är blygsamhet [I marginalen: Blygsamhet] och sinnets frid, som flyr fräckhet, älskar nykterhet, främjar hederlighet och för in allt tillbörligt, så att de mest beprövade gamla mäns säkrare råd föredras, även om de ungas synes vara ljuvare. [I marginalen: De gamlas råd säkrare, de ungas ljuvare] Ty liksom man genom kloka och erfarna mäns omdöme tränger säkrare in i okända trakter, så griper man sig an dem farligare under de odugligas ledning. Ty i varje handling måste man söka vad som passar personerna, tiderna och åldrarna och vad som är lämpligt för var och ens anlag. [I marginalen: Omständigheter av tider, platser och människor] Ty ofta passar det som anstår den ene inte den andre; ett passar för en yngling, ett annat i medgång och ett annat i motgång. ## Liber XV, kap. 26 (s. 520) (maskinöversättning) Om detsamma. KAP. 26. [I marginalen: Mod i motgång] Ty i motgång väcks modets dygd till en ärofull död, och genom att göra motstånd griper den sig an den snabbare än den underkastar sig något annat, ytterst skamligt villkor; ty bakifrån följer döden, liksom livet självt skyddas klokare framifrån. [I marginalen: Krigiskt mod] I det krigiska modet finns en inte ringa form av det hederliga och tillbörliga, som föredrar döden framför träldom och skam. [I marginalen: Hänsyn till den framtida utgången] Dock måste man ha en förutseende hänsyn till det framtida, vad som kan hända och vad som bör göras, och i svår villrådighet, om det skulle hända så, avgöra det med större urskillning. Det hör alltså till modet att inte låtsas ovetande när något hotar, utan att ha till hands vad man skall välja och genomföra, så att man inte efteråt säger: [I marginalen: Det är skamligt att säga: jag trodde inte] ”Jag trodde inte att detta kunde hända.” Slutligen, om man inte utforskar det motiga, blir man snabbt överrumplad, och medgången störtas; [I marginalen: Oförutsedd fiende] därför kan en oförutsedd fiende i krig knappt motstås, och om han finner dem oförberedda, överväldigar han dem lätt. Det som dessutom har sagts ovan om blygsamheten måste man ivrigt arbeta på, framför allt att den bevaras hos gossar och ynglingar, så att denna ålder särskilt ger akt på det som fattades och passar och stämmer rätt in i det följande livets ordning; om detta blir den som läser Cicero i första boken Om plikterna om det tillbörliga lätt undervisad, om han vill följa det; ja, även det som Pomponius Laetus säger i bok 2: Lycklig är den som, sedan han vunnit seger, förstår att uppföra sig måttfullt. [I marginalen: Blygsamhet gör lycklig] Här skall man dessutom ge akt på hur många, även av de tappraste, ett lossat blygsamhetens band har kastat från ära, berömmelse och mod in i lockelser, och från dessa (sedan villfarelsen fått rum) till åtlöje och [oklart] ## Liber XV, kap. 27 (s. 520–521) (maskinöversättning) Om den pyrrhiska dansen. KAP. 27. [I marginalen: Granvedens sprakande] Det är sed framför de nordiska kungarnas och furstarnas hallar att under den kalla tiden göra upp rikliga eldar, särskilt av granträd, som där finns i överflöd; ty av deras förbränning uppstår ett så stort ljud och sprakande att de som på avstånd inte ser men hör det tror att bjälkar och tak störtar samman. Men för att detta naturens brak inte skall synas onyttigt, vänder sig alla de tappraste män som sitter runt eldarna, som om de väcktes av trummor, i ring och dans och sluter sig samman med så stort våld i dansen att det blir nödvändigt att den siste var gång, som om en mycket stark kedja brustits, faller in i elden; och strax, när han springer ut, sätts han under de dansandes bifall på ett högre säte, [I marginalen: Den siste kastas i elden] för att genast, för kränkningen av den kungliga elden, tömma ett eller annat stort krus starkare öl. Ty genom denna mycket sunda dryck, som dock töms nyktert, återvinner han andan och krafterna och återvänder mycket snabbt till sina medkretsande och dansare; dessa, likaså drivna av rörelsen, elden och törsten, dras inte ovilligt tillbaka till de fastställda straffen, [I marginalen: Ett angenämt straff i dryck] utom de som annars varit övade i hopp över lågorna; dessa har sådan konst och styrka att de inte vidare kan tryckas in i elden. Ty genom att hålla fastare har de genom erfarenhet lärt sig att stå sig försiktigare i ett sådant skådespel. Och därför hedras de med ett större mått att dricka, fastän de inte alls har brutit mot den kungliga elden. [I marginalen: Den kungliga elden] Men de övriga fortsätter dansen med ihållande raskhet ända in i djupa natten, så att nästan alla i tur och ordning störtas in i lågan; och på detta sätt vinner krigstjänstens rekryter mycket i kraftens fasthet och genom olika slags rörelse, [I marginalen: Rekryterna härdas] så att de befäster högst ståndaktiga seder i eld, dans och hård beröring, för att de, när krigens allvarliga sammandrabbningar förestår, med jämnmod må kunna uthärda häftigare störningar. De lottar också med tärningar om vem som klädd skall hoppa över elden. Men om någon genom illasinnad förmätenhet, som går utöver skämtet, har stött mot furstens dörr, [I marginalen: Furstens dörr skall inte slås på] kommer han knappast undan elden utan att brännas i den; så som Caesar i slutet av första boken gläds över sin värd, gallern, att han inte dödades med eld. [I marginalen: Tatarernas sed] Hurdan tatarernas sed är, att föra furstarnas sändebud till deras herrar mitt genom eldar, har ovan berättats om de moskovitiska rådsherrarna. Om den ovan nämnda pyrrhiska dansen finns dock mycket, och detta vackert, i Hadrianus levnad. [I marginalen: Hadrianus levnad] På samma sätt berättas mycket hos Herodianos om den pyrrhiska rörelsen och antalet av dem som löper i ring. ## Liber XV, kap. 28 (s. 521–522) (maskinöversättning) Om förunderliga citraspelare. KAP. 28. Hur stor musikens kraft fordom var hos nordborna i förunderlig konst och bruk skall visas med några få belägg. [I marginalen: Musikkonstens instrument] Det fanns mycket många som var så kunniga i sistrum, barbiton, lyra och chelys och i spel på alla stränginstrument att de genom olika slag av tonarter kunde driva de mänskliga känslorna till vilka rörelser de ville: de förstod att försätta de dödliga i glädje, sorg, medlidande eller hat, och de visste att snärja sinnena med öronens njutning eller fasa; [I marginalen: Musikens inverkan] ja, de visade att så stor kraft fanns i strängarna att de närvarande, när de uppfattat deras melodier, inte kunde behålla sitt förstånd. [I marginalen: Kung Erik med tillnamnet den gode] När en viss man som var kunnig i musikens lära hade lovat detta om sig själv hos kung Erik med tillnamnet den gode, och tvingats, dels av kungens böner, dels av hans hot, att ägna sig åt strängarna, framförde han en musik av ovanlig stränghet; genom dess första art fyllde han de närvarande liksom med sorg och bestörtning; [I marginalen: Sträng musik] [I marginalen: Mjuk] därefter, förda till ett uppsluppnare sinnestillstånd av lyrans livligare toner, började de med skämtsamma kroppsrörelser att yra och byta smärtan mot bifall; [I marginalen: Larmande] till sist, eggade ända till raseri och dumdristighet av skarpare tonarter, röjde de med rop den vansinnets anda som gripit dem. Så satt tonarternas mångfald i sinnenas tillstånd. Om därför inte några hade funnits till hands som kraftfullt mött de rasandes vansinne, skulle de vanvettiga, sedan galenskapen förvandlats till slagsmål, ha dödat varandra med ömsesidigt våld. [I marginalen: Musiken, raseriets fostrare] Kungen dock, vars utomordentliga naturliga krafter även raseriet hade ökat, grep ett svärd och dödade fyra krigare som kom närmare för att hålla honom tillbaka, tills han, överhöljd av en massa dynor som drabanterna hopade från alla håll, med stor fara för alla greps och till sist med möda återställdes till sitt förstånd. [I marginalen: Kungen dog ångerfull] Då han för att sona dråpen begav sig till Jerusalem, dog han på Cypern och begravdes där med sin gemål, så som Saxo, danernas historieskrivare, intygar i bok 12. ## Liber XV, kap. 29 (s. 522–523) (maskinöversättning) Om liknande utländska exempel. KAP. 29. Inte olikt skrivs om fader Libers musik: när tyrrenska skeppare, som skulle föra honom som gosse över havet och återlämna honom till nymferna, hans ammor, ville förgöra honom i hopp om byte, [I marginalen: Symfoni] befallde han, som förstod detta, sina följeslagare att sjunga en symfoni; av denna sång säger man att tyrrenerna så förlustades att de till och med började dansa och i alltför stor uppsluppenhet kastade sig i havet. Och det är inte förvånande att musiken har så stor kraft över människor, om det berättas att citraspelaren Arion [osäker tolkning] bars på en delfins rygg genom havet på grund av symfonins ljuvhet. [I marginalen: Vincentius i Speculum historiale bok 9, kap. 6] Naturen, som synes ha givit människorna musiken som en enastående gåva för att lättare uthärda mödorna, har liksom med mödor så också välvilligt sörjt för tröst i mödorna åt dem som vistas under det mödosamma Norden. Därav kommer det sig att de som är vana vid strängarna spelar utmärkt, [I marginalen: De som är vana vid strängarna spelar utmärkt] även de som aldrig mottagit konsten av lärare; för äran och konstens fulländning tävlar de nästan med kejsar Nero, åt vilken för hans skicklighet i denna konst många kransar erbjöds av citraspelare, kanske mimer, gycklare och skådespelare. [I marginalen: Nero] [I marginalen: Gilmerus] Men inte heller skall man utelämna Prokopios vittnesbörd i bok 4 av Gotiska kriget, som påstår att Gilmerus, vandalernas mäktigaste kung, instängd under en mycket hård belägring, bad att endast en citra, bröd och en svamp skulle sändas till honom som tröst. ## Liber XV, kap. 30 (s. 523–524) (maskinöversättning) Om flöjtblåsarna. KAP. 30. Det finns också flöjtblåsare, hornblåsare, lirablåsare [osäker tolkning] och lyrspelare här och där i dessa länder, [I marginalen: Synonymer] även vattenorglar, genom vilka en ljuvlig ton väcks; av den säger Suetonius att även Nero hade glädje. De skickligare utövarna av sådana melodier är dock utlänningar; [I marginalen: Utländska flöjtblåsare] och för att förtjäna sold kommer de därför in i de nordliga länderna; där får de också riklig sold och tas emot med invånarnas ynnest som gäster, särskilt av furstarna, för att de på ryttartåg med trumpeternas skarpare ljud skall egga människor och hästar till fientliga anfall: människorna liksom genom en härolds fasansfulla maning, och hästarna liksom vilt uppretade av naturlig drift, så som Propertius menar: Tuban drev de gamla quiriterna till vapen. Och Vergilius: Och den tyrrenska trumpetens klang att böla genom etern. Den sägs nämligen ha uppfunnits av tyrrenska sjörövare, när de, kringspridda längs kusterna, svårligen kunde kallas samman till byte då vinden larmade emot. [I marginalen: Med tuban kallas de beväpnade samman] Därifrån användes den sedan i krigiska strider för att tillkännage krigens signaler, så att trumpetens skall nådde fram där härolden inte kunde höras för larmet, enligt vittnesbörd av Vergilius, som anförts ovan: Men tuban med fasansfullt ljud. Dess ljud ges på olika sätt, [I marginalen: Trumpeternas riktningar] för att strider skall inledas, ibland för att de flyende skall förföljas, ibland för att det skall blåsas till återtåg. För övrigt används pipornas eller strängarnas lockelse föga verksamt för att mildra tappra mäns vilda sinnen, även vid gästabud. Så ytterst tungt allvarliga är de som omfattar krigstjänsten att de betygar att de njuter av Mars, inte av musan, av pansar, inte av vackra lekar, [I marginalen: Stränga krigare] och de iakttar i allt likaså en envis stränghet i sinnet. Ja, oftast händer det att flöjtblåsare som ivrar att roa sådana krigsmän med ljuvare toner, om de inte tar varning och aktar sig, skadas av deras snabba stränghet. [I marginalen: Påträngande flöjtblåsare slås] Så väl skyddar de sina tillslutna öron att de inte alls står öppna för någon ljuvt klingande njutning. De kommer dock lätt åter i nåd när de byter de ljuva flöjterna mot trumpeternas fasansfullare ljud och spelar tragiska stycken. [I marginalen: Vitiges, goternas kung] Vad den mycket krigiske goternas kung Vitiges har skrivit till alla goter om trumpeterna, intygar Cassiodorus troget med dessa ord i bok 10: ”Ni skall nämligen veta att jag har blivit vald inte i trånga sovkammare utan på vidsträckta fält; och inte bland inställsammas veka samtal, [I marginalen: En krigisk kung som kämpe] utan under trumpeternas skall har jag blivit eftersökt, för att det gotiska folket, eggat av ett sådant dån, i längtan efter den medfödda dygden skulle finna åt sig en krigisk kung.” ## Liber XV, kap. 31 (s. 524–525) (maskinöversättning) Om skådespelare och förste mimer. KAP. 31. Ingen må förundra sig över att detta lilla blad också är fyllt med denna sämsta syssla, nämligen med sådana slag av människor, [I marginalen: Dårarnas antal är oändligt] vars antal är oändligt och som har så stort anseende vid höga herrars hov och bord att man tror att nästan ingen eller blott ringa förströelse finns där, utom just den som flyter ut från dessa vanärade förste mimer (protomimi); [I marginalen: Förströelse sökt hos vanärade] de har också under alla förflutna sekler förtjänat sina skribenter, som till exempel Laberius, författare av mimer, [I marginalen: Laberius, författare av mimer] som dog i tionde månaden efter Caesar. Likaså Publius, tecknare av mimer, till nationen syrier. [I marginalen: Publius] Likaså Suetonius, [I marginalen: Suetonius om parasiter och andra dårar] Isidorus i bok 8, kap. 7, [I marginalen: Isidorus] och bok 18, kap. 41 och 49. Likaså Volaterranus i bok 28. [I marginalen: Volaterranus] Likaså Laurentius Valla i Ferdinands levnad om en viss mim med tillnamnet Borra, [I marginalen: Valla] som genom mimkonsten, ännu när han var 84 år gammal, förvärvade hundratusen guldmynt; [I marginalen: Borra förvärvade hundratusen dukater för sin syssla] honom synes ändå den där skökan Rhodopis, som enligt Plinius vittnesbörd hopade kungliga rikedomar, ha överträffat. [I marginalen: Rhodopis] Ett särskilt vittnesbörd om skådespelarna och deras överdåd för dock samme Plinius i bok 9, kap. 35 och 51. Trebellius berättar också att Galerus [I marginalen: Kejsar Galerus] älskade gycklare och parasiter och detta vanärade släkte av människor så mycket att han satte dem vid sitt andra bord. Om Suetonius råd hade fått gälla, skulle sådana mimer ha piskats med ris och gissel vid ett offentligt skådespel och drivits bort långt härifrån; vilket också Vincentius intygar i Speculum historiale bok 29, kap. 41, om Frankrikes kung Filip, [I marginalen: Filip, fransmännens kung] som han påstår har sagt: Att ge åt skådespelare är att offra åt demoner; och det övriga som där är värt att lägga märke till. ## Liber XV, kap. 32 (s. 525) (maskinöversättning) Om utländska parasiter, mimer och gycklare. KAP. 32. Eftersom inga eller mycket få dårar, berövade det naturliga bruket av förnuftet, föds hos de nordliga folken, som kunde visa sitt ursprungs enfald med påklädd ondska på mimernas vis, kommer därför sådana dit från annat håll över havet från Tyskland, [I marginalen: Utländska mimer] för vinnings skull eller i avsikt att begå förräderi, eller också kommer de tillsammans med andra furstar, eller lejda för andras lön. Hur det än må vara, brukar Nordens krigiska folk (som ovan sagts om flöjtblåsarna) aldrig roas av sådana lömska konstmakare, [I marginalen: Ett hårt folk värderar inte skådespelare] eftersom de fyller lägren, inte stridslinjen, och inte kommer att vara nyttiga; och särskilt eftersom de som kommer dit för det mesta är förbrytare, fredlösa, skuldtyngda, vanärade, förrädare mot herrar och länder, [I marginalen: Skådespelarnas beskaffenhet] stråtrövare, fadermördare, tjuvar, helgerånare, kättare och detta avskyvärda, fasansfulla släkte; de drar sig sedan därifrån fulla av rikedomar, sedan de genom låtsad dårskap eller mimiska gyckelkonster begått stöld eller förräderi. [I marginalen: Låtsad dårskap] För 33 år sedan hade Danmarks kung Kristian, den andre med detta namn, [I marginalen: Kristian II, Danmarks kung] en viss förste mim vid namn Suikart, det vill säga bedragare, lömsk genom mycket listig konst, född i Bremen, alltid klädd i vit dräkt på prästernas vis; åt hans vidunderliga lögner om att störta allas ära och tillfoga skador [I marginalen: Suikart] sattes så stor tilltro att oskyldiga människor, särskilt danernas adelsmän, genom hans vink, skrämsel och rapport antingen plundrades [I marginalen: Danmarks adelsmän köpte sig livet genom att ge pengar åt narren] eller dödades; därav kom det sig att de bävande oskyldiga, särskilt Danmarks stormän, genom att ge mycket stora gåvor köpte loss sin egendom med hjälp av denne mest föraktlige gycklare och behöll livet, köpt med böner och pengar. Till slut, när denne kung (sedan knappt två månader hade fullbordats under hans partiska styre) flydde från Sverige och Götaland till Danmark, ville denne listige gycklare från Bremen, i tämligen hög ålder och fylld av de rikaste gåvor, fly även utanför kungens läger genom skogarnas gömställen; då plundrades han av bönderna på allt [I marginalen: Gycklaren plundrad] och misshandlades, och han kom knappt levande undan. ## Liber XV, kap. 33 (s. 525–526) (maskinöversättning) Om naturliga dårar och den stumma musiken. KAP. 33. För den gode läsaren må det inte vara tröttsamt att ännu betrakta dårarnas mångfald: [I marginalen: Vissa mycket listiga dårar] av dem är några så listiga i att samla skatter till andras förlust (som sagts ovan) att statskassan knappt har så mycket i tillgängliga pengar som dessa förvarar undanlagt genom avskyvärd vinning. Men vissa, om än mycket sällsynta, är så behagliga och dugliga att de, när deras herrar och furstar befinner sig i dödlig villrådighet, på lakoniskt vis framför några små ord, [I marginalen: Naturliga dårar skall tålas] genom vilka de i hemlighet räddar livet, fäderneslandet och hela den kommande ätten. [I marginalen: Sten och Svante, Sveriges furstar] Så kom två mycket lysande män, Sten och Svante, i de svenska rikena för en tid sedan oskadda undan en mäktig furste som planerade deras död, eftersom de trodde en dåre. Somliga avslöjar genom tecken, medan de är stumma, äktenskapsbrott genom att ställa fyra skor, av båda könen, på sängens pall, [I marginalen: Fyra fötter i sängen i mannens frånvaro] så att den återvändande mannen genom denna hemlighetsfulla anvisning ser att det vanärande antalet av fyra skor framför sängen har funnits i hans frånvaro. Somliga förrädare genom klädbyte [I marginalen: Förrädare av tjuvar] [oklart] om många liknande. Somliga undervisar den som ser på genom sammansatta tecken liksom med vissa bokstäver, [I marginalen: Gyckelkonster] och i handen läses tingens tecken; och utan att skriva gör han det som skriften har förklarat; och detta hör samman med pantomimerna och mimerna, som brukar göra furstar som brinner av tärande bekymmer gladare genom mycket glada tecken och gester. [I marginalen: Den stumma musiken] Och denna del av musikens lära kallade förfäderna den stumma, nämligen den som talar med händerna medan munnen är stängd [I marginalen: Furstar köper beröm av mimer med slösade gåvor] och genom vissa gester låter förstå det som knappt (enligt Cassiodorus vittnesbörd i bok 1 av breven) kan inses genom en berättande tunga eller en skrivens text. För sådana enfaldiga dårar görs dock inga utgifter, utan för de mest listiga och förargelseväckande; åt dem skänker furstarna dyrbara kläder, guldkedjor och lysande ädelstenar, för att de med några inställsamma skrifter, eller snarare vanärande rim, skall förhärliga deras bedrifter; [I marginalen: Tungt vägande historieskrivare beaktas knappt] dessa skulle mycket mer lysande, med mindre utgifter, hederligare exempel och sannare omdömen, med trovärdighet och lov kunna föreviga dem i hela jordkretsen genom tungt vägande historieskrivare. ## Liber XV, kap. 34 (s. 526–527) (maskinöversättning) Om mimernas föraktliga beröm och de klokas nyttiga lov. KAP. 34. Men det är inte heller okänt för alla hur stor vanära det är för furstar, eller för dem som eftertraktar beröm, att berömmas av sådana [I marginalen: Skådespelarnas strävan] vars främsta yrke är att leka med vanärade, att fördärva goda seder med skamliga samtal och att göra dem förvekligade och liderliga och utsvävande; [I marginalen: Komedins kännetecken] dessutom att på komediernas vis framställa eller besjunga äktenskapsbrott och våldtäkter, varav njutningen och vanan att se på uppstår, och en fördärvlig frihet att göra allt det skamligaste; och slutligen att få förnuftet och omdömet hos alla tungt vägande män att tystna. [I marginalen: Sköka] [I marginalen: Cato, en allvarlig man] Ett vittne om detta är den där skökan från Massilia [osäker tolkning], som, när hon stod till salu vid en offentlig föreställning och drog av sig kläderna och såg den allvarlige Cato gå ned till skådespelet, genast höll inne med sin gest och sade till de andra som förundrade sig att en sträng man var närvarande; genom detta yttrande visade hon att en enda ytterst allvarlig mans blick är värd långt mer än hela folkets bifall. Därför må alla, framför allt furstar, även om de åstundar att berömmas, innerligt akta sig för att ombesörja det eller tillåta att det sker genom skådespelare och förste mimer, [I marginalen: Likhet i seder] om de inte vill anses vara lika dem och kanske vara det. [I marginalen: Sant lov] Ty som sant lov bör man räkna det som utgår från en berömd man, eftersom det flyter fram från en sådan man som, utrustad med dygd, lever med lov. Men det anses vara mycket sannare som utgår från rätta gärningar och rättvisa förtjänster, när också mängdens lov instämmer; annars fångar de inget annat än folkgunstens fläkt eller gycklarnas smink, och ingenting obeständigare eller avskyvärdare kan finnas. [I marginalen: Vad stora män skall akta sig för] Därför måste var och en, framför allt en furste som är satt i högre värdighet, ge akt på att inte så under en kort tid förlusta sig åt gycklares, mimers, skådespelares, parasiters och förste mimers skådespel att han, glömsk av sin frälsning, sedan han förlorat tid, ära, lov och gott namn, i ett ögonblick rycks bort till de eviga plågorna; dem kommer han kanske att utstå av orena andar som visar sig i skådespelares skepnad och gestalt och som gisslar honom alltför obarmhärtigt; och han kommer att märka att han för evigt måste gråta med djävlarna, liksom han i det flyktiga livet obetänksamt skrattade med dårarna. Här borde man med rätta utropa mot vissa män av högt namn, satta i upphöjd ställning, som räknar det som den högsta njutning att se och höra gycklare, att betrakta nakna målningar av kvinnor och glädja sig åt dem och visa dem för andra att se; som om det egna köttet, världen och demonerna inte vore nog för att förblinda människan, skapad till Guds avbild, om de inte också ivrigt väckte så många ytterst påträngande fiender till sin egen obotliga fördömelse, ovetande om den salige Gregorius ord, som säger: En sådan visar du att du älskar i hjärtat, som den bild du bär inför dina ögon. ## Liber XV, kap. 35 (s. 527) (maskinöversättning) Om bad och koppning samt åderlåtning. KAP. 35. Även om bruket av bad på de flesta platser i världen till största delen har uppkommit för njutningens skull, framför allt i Italien, som ruinerna av de mest kostsamma termerna i Rom och i trakten av Pozzuoli vittnar om, så är deras bruk ingenstans i världen så nödvändigt som i de nordiska rikena, [I marginalen: Bruket av bad nödvändigt i Norden] där man finner såväl privata som allmänna bad inrättade i bästa ordning med alla erforderliga redskap. De privata är byggda av förnäma personer nära vattendrag och mer behagliga trädgårdar; men de allmänna i städer och byar, [I marginalen: Privata bad] så många som behövs, efter personernas antal och beskaffenhet. Det finns dock inga bad där genom naturens tjänst, nämligen genom framvällande svavelådror; [I marginalen: Inga naturliga bad] inte heller beger sig landets invånare till sådana för deras bruk i någon nödvändighet, eftersom de av erfarna har fått veta att sådana vatten, genom att ljuvt tränga in i benens märg, förtär den och föga gagnar mot deras inhemska sjukdomar. [I marginalen: Varma svavelvatten skadar märgen] Därför använder de inhemska och rymliga bad, åtskilda genom en avdelning av bräder (fast under samma tak) för att dölja blygden hos båda könen; [I marginalen: Poggius skrev alltför lättsinnigt] inte som Poggius intygar i ett brev till Leonardus Aretinus, att nämligen de nakna könen möter varandra utan misstanke om något ohederligt; om han inte vill att det skall förstås om de övre tyskarna, nämligen badenarna, som är benägna till djärv lättfärdighet; bland dem finns några som slösar bort sin hederlighet och är förvekligade, [I marginalen: Slösare med hederligheten] som brukar både dricka, sova och visa eller utföra övriga dumheter i termerna. Men om sådana uppsluppna människor syntes fela i de nordiska baden, skulle de strax, om det var vintertid, dras ut och kastas, liksom för att kvävas, mellan djupa snödrivor, [I marginalen: De oblyga straffas] eller om det var sommartid stötas ned i mycket kallt vatten och en tid få vara utan mat. Man måste dock medge att brudbad där är mycket brukliga, så att, så ofta en nygift brud skall överlämnas åt mannen, jungfrur och hederliga matronor i ett långt tåg och åtskilda efter ålder går framför henne med stilla gång. [I marginalen: Brudbaden] ## Liber XV, kap. 36 (s. 528) (maskinöversättning) Ytterligare om seden med jungfrurna som går till baden. KAP. 36. [I marginalen: Bärare av krus går före] Men framför alla går bärare av stora krus med bättre öl eller vin, för att de, när hettan och värmen tar alltför mycket överhanden, sedan de förut smakat kanel, socker och rostat bröd, skall återvinna och styrka de trötta krafterna; och när de går ut därifrån bär de kransar eller kronor gjorda av ruta på huvudena; [I marginalen: De nygiftas sed] och alla, eller den största delen av jungfrurna, äter kvällsmat och sover med samma brud, som om hon nu skulle helga sin jungfrudom åt himlen. Salvor använder de inhemska kvinnorna inte alls, varken i baden eller på annat sätt eller på något annat ställe, utom några få som är gifta med utlänningar; [I marginalen: Ovanliga salvor] men ju prydligare och festligare dessa tror sig smörja in sig, desto fulare synes de och hånas av alla som vidunder. [I marginalen: Koppning bruklig] [I marginalen: Åderlåtning] Koppning (ventosae) eller åderlåtning (phlebotomia) använder båda könen för att fördriva skabb (som uppkommit av köld) och klåda under huden; men oftare åderlåtning, fast denna hellre och säkrare i barberarnas hus. [I marginalen: Medel att hålla fettet borta] Feta kvinnor använder också många medel för att hålla borta fettet, som till exempel att äta anis och kummin och dricka malörtsdryck. Men aldrig som Pompeia, Neros gemål, som för att magra kroppen och göra huden tunnare (enligt Plinius vittnesbörd i bok 11, kap. 40) i badet använde åsnemjölk, flitigt samlad från femhundra åsninnor. [I marginalen: Åsnor] Ty åsnor ses mycket sällan, men aldrig åsninnor eller mulåsninnor, i de nordliga länderna (på grund av det långa avståndet och köldens stränghet, som dessa djur inte kan uthärda). Dessutom anser jag att man här, till god varning, bör foga till Paulus Diaconus, som i Langobardernas historia bok 5, kap. 30, påstår [I marginalen: Grimoaldus, langobardernas kung] att Grimoaldus omkom genom åderlåtning i badet; där också sköna flickor (enligt samme författares vittnesbörd i kap. 37) beskådas. [I marginalen: Thorismundus dödad av en träl] Likaså dödas Thorismundus, västgoternas kung, av en träl medan han lät öppna en åder på sig. SLUT PÅ FEMTONDE BOKEN. ## Liber XVI, inledning (s. 529) (maskinöversättning) OLAUS MAGNUS, GOTE, ÄRKEBISKOP I UPPSALA, OM DEN KYRKLIGA ORDNINGEN. BOK XVI. FÖRORD. Sedan de nordiska folkens olika övningar har framlagts, både de som syftar till krigens hårdare strider, byggnader och umgänget med varandra och de som syftar till deras mer upprymda segerfester, med vilka detta folk, som är underkastat strängare planeter, vederkvicker sig och brukar fira sina högtidsdagar i årligt lopp på samma sätt som andra folk, skall nu något mer lysande fogas till om den kyrkliga ordningen (disciplinae ecclesiasticae): hur dessa nordbor, sedan de mottagit dopet för sexhundra år sedan, [I marginalen: Nordborna döpta] särskilt från barndomen har fostrats i saliga seder och de bästa vetenskaperna; i dessa har de från späd ungdom levt lovvärt till livets sista skede, tills de, efter att ha lämnat ett gott ryktes eftermäle och heliga gärningar, slöts in i katolsk begravning. [I marginalen: Katolsk begravning] Ty lärda lärare, som av Gud givits åt denna råa tid, strävade efter att, sedan hedningarnas villfarande vidskepelser undanröjts, så småningom inplanta dygdernas frön [I marginalen: Lärare av Gud givna] och förvandla stränghet till mildhet mot alla slags fördärvade begär, eller åtminstone lindra dem i de onda vanorna; och de har märkts ha nått så långt med denna flit, att detta nordiska folk, som bevarade kyrkans enhet och lydnad, [I marginalen: Enhet och lydnad välbehagliga] inte företog något på land, på havet eller i någon handling utan sina prästers välsignelse, så som skall visas längre fram, [I marginalen: Alla omfattade välsignelsen] också om goda furstars odödliga ära och om helgerånarnas eviga vanära och skam: dessa har gjort sig själva och sina arvingar förhatliga och föraktliga för Gud och människor för denna grymhets skull (om de inte hade renats genom bot). [I marginalen: Helgerånare vanärade] ## Liber XVI, kap. 1 (s. 530–531) (maskinöversättning) Om skolorna och ungdomens uppfostran. KAP. 1. [I marginalen: De gamlas omsorg om att väl fostra ungdomen] Hur mycket de gamla lärarna, särskilt Platon, lade vikt vid en omsorgsfull och trogen uppfostran av barn och ungdom, det intygar han med mycket klara skäl i ett stort antal böcker av sina Lagar; den som genomläser eller hör dem kan inte nog förundra sig, ja inte heller efterlikna, [I marginalen: De ungas outrannsakliga väg] att denne man, utrustad med så framstående klokhet, är så bekymrad om att leda den ålder vars spår (enligt den Vises vittnesbörd) är mycket svåra att känna. Han hävdar också att sådana som de unga har uppfostrats i sederna, sådana blir ämbetsmännen (magistratus) i staten. Detta beaktade nordens invånare sedan länge och erbjöd sin ungdom att fostras av grekernas begåvningar och gymnasier, [I marginalen: Sådan ämbetsman etc.] genom en välkommen vänskap och ömsesidig tjänst. Likväl hade goterna sina egna mycket lärda lärare, dels för att uppfostra barnen, dels för att leda staten, inte underlägsna grekerna i någon lärdom som skulle visas privat eller offentligt: [I marginalen: Den gotiska ungdomens lärare] såsom Zenta, Diceneus, Salmoxes, pythagoréen. Dessutom hade de Zarobi, Terei och Pileati, bland vilka kungar och präster valdes, såsom Ethespanta, Havale, Fridigernus etc., om vilka något har visats i de föregående böckerna. [I marginalen: Namn på goternas lärare] Av dessa hämtade alltså de första goterna den bästa lärdomen och överlämnade den i ständig följd och åt efterföljande släktled att ivrigt iakttas, eftersom de menade att lättja och ondska kunde hållas borta från människorna där rätta filosofer härskade eller genom någon gudomlig lott filosoferade. [I marginalen: Rätta filosofer håller dårskapen borta] Ty filosofernas uppgift är att känna det gudomliga och styra det mänskliga, först genom den betraktande filosofin, därefter genom den verksamma. Och detta kräver också två ting: att den känner vad människans natur är och på vilket sätt den leds till det goda och förs bort från det onda; [I marginalen: Filosofernas uppgift] detta sker genom klokheten, i det att begäret håller sig i styr så att det lätt strävar mot det goda som visheten har funnit och klokheten har anvisat. Några har dock haft mer erfarenhet av att handla än av att disputera. [I marginalen: Människor blir mer erfarna genom att handla] ## Liber XVI, kap. 2 (s. 531) (maskinöversättning) Om detsamma. KAP. 2. Platon anser i boken om Lagarna att barnet är det mest svårhanterliga djuret av alla levande varelser, [I marginalen: Människan leds av den gudomliga försynen] eftersom det av många orsaker är underlägset de oskäliga djuren, om det inte genom den gudomliga försynen och släktskapen med det gudomliga har tagit emot gudsdyrkan och religion. Därför skall, enligt samme författares vittnesbörd, åt ingenting ägnas trognare omsorg än åt att barn och unga blir väl undervisade. Barnen skall också vårdas långt mer än läkeväxter vattnas, [I marginalen: De unga skall uppfostras med största uppmärksamhet] för att inte den ädla dygden fördärvas genom ord eller gärning. Ja, han hävdar att ingenting är mer gudomligt än att utforska sönernas uppfostran; åt dem vill han också att vackra namn skall ges, och att de ofta skall tillfrågas om de vill vara sådana, nämligen visa; [I marginalen: Vackra namn] och så svarar de av naturlig drift att de vill det; och slutligen om andra konster och övningar på olika sätt, såsom åkerbruk, sjöfart, läkekonst och krigskonst, [I marginalen: Barnen skall ofta tillfrågas] tills man kommer fram till något bestämt; och där skall de befästas genom exempel och induktioner. De som sätts i skolorna skall dock vara där i den avsikten att de, med Guds hjälp, helt och hållet skall skrivas in i prästerskapets tjänst (cleri militia); och i norden tillsätts av biskopen eller av ortens föreståndare lärare, eller pedotriber (paedotribae), det vill säga övningarnas ledare; [I marginalen: Pedotriber] dessa skall både själva och genom sina ställföreträdare undervisa tvåhundra eller trehundra barn och ynglingar i olika åldrar, även om de är furstars söner, [I marginalen: Furstesöner under riset] i de goda vetenskapernas olika grunder, och om de inte vill vara skötsamma tukta dem med ris och färla, [I marginalen: Dessa ynglingar är de skötsammare] liksom djur med gissel och hästar som drivs till lopp med sporrar, för att de skall tvingas att nalkas och framhärda i längtan efter dygderna. Ty den som uppfostrar barn i laster utan tukt skall sörja över dem när de som tjuvar straffas på galgen. [I marginalen: De lastbara hängs] Till den skolmässiga tukten avdelas dock med trygg förhoppning [osäker tolkning] de som från barndomen visar sig ha en utmärkt läggning, en framstående begåvning och ett sinne mer böjt för de goda konsterna och vetenskaperna; också för att lära sig främmande språk för en trognare tolkning av skrifterna, så att de inte, på grund av brist och okunnighet, ådrar sig den oersättliga förlusten av de förlorade förlagornas och rådens [osäker tolkning] ovärderliga innebörd och frukt i goda böcker. [I marginalen: Förlusten av förlorade böcker] Åt musikens, astronomins och aritmetikens förmåga och åt geometrins konst ägnar de sig med stor iver. [I marginalen: Ynglingarna ägnar sig åt dessa konster] Ty de hör av de äldre att det i förhallen till Platons akademi stod skrivet: Ingen som är okunnig i geometri må gå in här; vilket samme Platon ville skulle förstås inte bara om vetenskapernas utan också om begärens tillbörliga mått. [I marginalen: Begärens mått] ## Liber XVI, kap. 3 (s. 531–532) (maskinöversättning) Om faderns välsignelse av barnen. KAP. 3. I bilden ovan ses en åldrad man som undervisar små barn som knäböjer framför honom; [I marginalen: Faderns välsignelse] dess innebörd må den fromme läsaren uppfatta så, att det i de nordiska länderna sedan mycket gamla tider har varit brukligt bland lekmännen och deras avkomma att gossar och flickor, när de skulle gå till sömns eller till sängs, efter att i åldersordning ha läst Herrens bön och Ängelns hälsning [I marginalen: Sättet att välsigna barnen och bevara dem från det värsta sällskapet] mottog faderns välsignelse; och ännu bevarar de denna mycket heliga sed, så som den infördes genom den mottagna trons gamla fromhet. Ty föräldrarnas största omsorg är att hålla sönerna borta från ont sällskap, för att de inte skall fördärvas obotligt. [I marginalen: Trogna vänner] Också trogna vänner gör detta inte mindre än de verkliga föräldrarna, för att de hemma och ute skall fostras i goda seder och vetenskaper. Hur denna välsignelse är till formen, eller på liknande sätt, lär sig lekmännen av sina predikande kyrkoherdar, eller sockenpräster (plebani) och själasörjare (curati), ur Fjärde Moseboken kap. 6, [I marginalen: Välsignelsens form] där det heter: Så skall ni välsigna Israels barn och säga till dem: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. Och de skall lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall välsigna dem. [I marginalen: Guds välsignelse] Och de misstar sig förvisso inte i denna mycket heliga rit, eftersom de förblir så lydiga mot sina föräldrar att de varken i ord eller gärning eller med tecken synes gå emot faderns föreskrifter. [I marginalen: Lydiga söner] Jag har ännu i min tid känt människor som av sin egen far, för en svår skymf och ett uppror som de tillfogat honom, har uteslutits från faderns välsignelse; [I marginalen: Faderns undandragna välsignelse fruktansvärd] och genast har de erfarit all olycka, fattigdom, elände och vanära. ## Liber XVI, kap. 4 (s. 532–533) (maskinöversättning) Om lärarnas lön eller ersättning. KAP. 4. [I marginalen: Varifrån lärarnas löner kommer] Lärarnas löner utbetalas i de nordiska skolorna inte ur den allmänna statskassan (aerarium), såsom vid de mycket berömda lärosätena i andra länder, Italien, Spanien, Frankrike och Tyskland, [I marginalen: Sockenprästernas testamente] utan av kyrkornas tionden och av biskopsbordet (mensa episcopalis) samt av den testamenterade andelen från avlidna sockenpräster (plebani) eller själasörjare (curati); var och en av dessa lämnar, när han skall dö, tre eller fyra mark silver, eller mer eller mindre, eller deras motsvarande värde, åt studenternas kista, enligt påvars och domkapitels stadga. Och denna andel går före de efterträdande fränderna och arvingarna, såsom en skuld. [I marginalen: Goternas kung Alariks brev om barnens uppfostran] Här är det lämpligt att infoga ett ädelt brev, eller några delar av det, skrivet av goternas kung Alarik till senaten i staden Rom, genom Cassiodorus, bok 9: Vi vet att vi med rätta har överlåtit sönernas angelägenheter åt fädernas personer, så att de själva skall tänka på framgången för dem vilkas sak det är att de romerska studierna går framåt. Ty man skall inte tro att ni kan vara mindre bekymrade om det varifrån både er släkt växer i glans och er församling får råd genom flitig läsning. Nyligen har vi nämligen, eftersom vår omsorg om er är vaksam, genom några personers viskningar fått veta att den romerska vältalighetens lärare inte erhåller de fastställda lönerna för sitt arbete, och att det genom vissas schackrande sker att den summa som anslagits åt skolornas lärare synes minskas. [I marginalen: Lön när konsterna] Eftersom det alltså är uppenbart att lön när konsterna, har vi ansett det vara orätt att något undandras de ungas lärare, vilka snarare bör uppmuntras till de ärorika studierna genom ökade förmåner. [I marginalen: Grammatik] Ty grammatikernas skola, den första, är vetenskapernas skönaste grundval, vältalighetens ärorika moder, som förstår att tänka till beröm och att tala utan fel. [I marginalen: Goda seder] Hon känner igen ett missljudande fel i talets lopp, på samma sätt som goda seder avskyr ett främmande brott. Om en förälder märker att hans son är läraktig och framstående genom begåvningens krafter, [I marginalen: Girighet må inte förekomma vid sönernas uppfostran] får ingen girighet tvinga honom att vilja beröva sonen så stort beröm: han må snarast skaffa pojken de bästa lärare, så att han undervisas i de fria konsterna och de vetenskaper för vilka naturen själv har gjort honom mer lämpad. Ty ingenting bör vara mer önskvärt för föräldrar än att ha lärda söner; [I marginalen: En vis son gläder fadern] av dem bör de inte bara med jämnmod tåla att bli besegrade och överträffade i varje slags beröm, utan de bör anse sönernas ära som segerpalmen för sig själva. [I marginalen: Ciceros utmärkta ord] Cicero talar ofta till sin son så, att han synes inte önska något mer än att, om det vore möjligt, bli överträffad av honom i lärdom. [I marginalen: Den sämsta åsikten] Ty mycket dålig är somligas åsikt i vår tid, vilka säger att de på intet sätt vill bli överträffade i vishet av sina söner. Och hur avskyvärd föräldrarnas överdrivna eftergivenhet mot sönerna är, genom vilken de gör dem tröga, lata och veklighetsfulla, det fördömer Platon själv utförligt i Gorgias. [I marginalen: Överdriven eftergivenhet fördärvlig] Ja, undersåtarna utstår ett fruktansvärt gissel så ofta en furste som uppfostrats i lösaktiga och veklighetsfulla seder ges dem att ha. [I marginalen: Ett fruktansvärt gissel] Ty vilken rättvisa skall han någonsin visa de förtryckta, vilket medlidande de bedrövade, vilket dygdens föredöme slutligen andra? han som tog makten tillsammans med lasten innan han kunde eller ville veta genom vilken brant dygdens väg furstevälde skall förvärvas och med all måttfullhet upprätthållas. ## Liber XVI, kap. 5 (s. 533) (maskinöversättning) Om konsternas likhet. KAP. 5. Ty liksom musikern med samklingande körer åstadkommer den ljuvaste melodi, så förstår grammatikern att sjunga fram versmåttet sedan de passande betoningarna ordnats. Grammatiken är ordens lärarinna, människosläktets prydnad, [I marginalen: Grammatik] som genom övning i den skönaste läsningen är känd för att hjälpa oss med de gamlas råd. [I marginalen: Barbariska kungar brukar inte grammatik] Denna brukar inte de barbariska kungarna: den är känd för att förbli enastående hos de laglydiga [osäker tolkning] herrarna; ty vapen och annat har också övriga folk: endast vältaligheten finns, som tjänar romarnas herrar. [I marginalen: Romarnas vältalighet] Härav blåser den civila rättens signal till talarnas strid; härav anbefaller den ädlaste vältalighet alla stormän. Därför må ni, fäder och senatorer (patres conscripti), ha omsorg om att skolans lärare, såväl grammatikern som retorn, liksom uttolkaren av den civila rätten, får sitt ämbetes förmåner utan minskning. [I marginalen: Tidpunkten, halvårsvis, för betalning åt lärarna] Och för att ingenting skall lämnas ovisst: så snart sex månader har gått, skall de nämnda lärarna få halva delen av den fastställda summan, och den återstående skall utbetalas när årets återstående tid avslutas, tillsammans med den skyldiga återbetalningen av spannmålsunderhållet (annonae), så att de inte tvingas bero av en främlings förakt, [I marginalen: Lärarnas betryck] de för vilka det är en synd att ha varit lediga ens ett ögonblick av timmarna etc. Ty om vi frikostigt skänker våra rikedomar åt skådespelarna för att samla folket, vilka inte är nödvändiga, [I marginalen: Här klandras komedierna] hur mycket mer bör då inte de få utan dröjsmål, genom vilka både hederliga seder uppkommer och vältaliga [osäker tolkning] begåvningar närs åt vårt palats? [I marginalen: Vältaliga begåvningar] Detta befaller vi att de nuvarande lärarna i vetenskaperna skall tillkännages av er vördnadsvärda församling, så att de, liksom de förstår att vi är bekymrade om deras förmåner, också skall veta att vi kommer att kräva ungdomens framsteg av dem med större kraft, så att de en gång (enligt kung Theoderik, bok 2), utrustade med klokhet, skall kunna tjäna vid de offentliga domstolarna och i beskickningar genom vishetens tjänst. [I marginalen: Det är en stor konst att tala mot konstförfarna] Ty det är en stor konst att tala mot konstförfarna, och att säga eller göra något inför dem som tror sig förutse allt. Det övriga, som är modernare och bättre rörande skolornas nytta, kan värdigt ses och bedömas hos den mycket berömde mannen herr Brunus, Om kättarna, bok 6, kap. 5. ## Liber XVI, kap. 6 (s. 534) (maskinöversättning) Om riten på den heliga Jungfruns reningsdag. KAP. 6. [I marginalen: Ett medel att uppfostra ungdomen] Dessutom har bland andra medel för att väl fostra ungdomen även detta uppfunnits av förfäderna i religiös fromhet och fortsatts i de nordiska rikena, nämligen att [I marginalen: Elden bevarad] liksom elden genom hednisk vidskepelse alltid bevarades i deras tempel till ära för deras gudar och demoner, så antog och höll det kristna folket, som omvänts från hedendomen för sexhundra år sedan, sedan den så avskyvärda villfarelsen avskaffats, genom en egen rit, att de på den heliga Jungfruns reningsdag [I marginalen: Välsignade vaxljus] bar tända vaxljus, välsignade genom prästernas böner, i en högtidlig procession som anordnades genom kyrkorna och kyrkogårdarna med vördnadsfull andakt och ödmjukhet. Även denna lovvärda sed består ännu på denna dag och skall härefter bestå som en okränkbar sed i evig tid, [I marginalen: Lutheraner] även om vissa nyhetsmakares djärva och obetänksamma förmätenhet, på grund av deras mörka väg, liv och syn, har funnit glansen av detta strålande ljus förhatlig, för att inte trons ljus och de goda gärningarnas tecken skall förbli i de brinnande lyktorna och i de kristnas allmosegivande händer. [I marginalen: Kristus bevarar goda inrättningar] Men de har inte överallt fått överhanden i sina ogudaktiga anslag, eftersom Kristus (som är ljuset och uppenbarelsen för hedningarna) bevarar de goda inrättningarna, så att denna införda andakt (som också alla kvinnor som fött ett barn, och som skall renas efter en tid av fyrtio dagar, [I marginalen: Kvinnor efter förlossning] visar prästen när de bär ett ljus vid kyrkans dörr) förblir orubblig i de katolikers kyrka; [I marginalen: De gamla omsorgsfulla om en god besittning] den har iakttagits som en väg under så lång tid för att bevara ett fredligt levnadssätt, och den förorättar alls ingen, så att den med rätta bör anses grym som föraktar att lyda en så hederlig och helig sedvänja. Ty de gamla har granskat varje gott bruk som en god besittning [osäker tolkning] och avsikt, för att de inte skulle omfatta försvinnande skuggor i stället för fasta ting eller visa rök för dem som skulle anta det kristna livet. Med exempel och liknelser ur tingen [I marginalen: Goda exempel gagnar] strävade de dock efter att forma de obildade människorna till trons lydnad, till att gripa dygden och till att akta sig för egen fara, men inte till att föra andra i fara. ## Liber XVI, kap. 7 (s. 535) (maskinöversättning) Om utdelningen av de välsignade ljusen eller vaxljusen. KAP. 7. När alltså den högtidliga processionen genom kyrkorna eller kyrkogårdarna har hållits, [I marginalen: Kyrkor och kyrkogårdar är tillflyktsorter] läggs det välsignade vaxljuset tillbaka på altaret, för att efter gudstjänstens slut delas i små stycken åt varje familj; när var och en fått dessa går han hem, och följande dag, sedan alla barnen kallats samman fastande och knäböjande, ger fadern, efter den nämnda formen i Fjärde Moseboken 6, med tända vaxljus välsignelsen; [I marginalen: Fadern välsignar barnen] och han bränner i korsform ändarna av huvudhåret och släcker vaxljuset självt för varje välsignat barn; [I marginalen: Vad stigande rök betyder] om dess rök stiger uppåt, som den rättfärdige Abels, säger fadern att det är ett tecken på god lydnad; och han smickrar denne yngling eller denna flicka och uppmanar dem att leva dygdigt, eftersom rökens uppstigande betyder att ett långt och gott liv skall komma; [I marginalen: Snedvriden rök] när de unga ser detta blir de mer hågade och framhärdar och går framåt i de bästa seder och i lydnad. [I marginalen: Ett sätt att kalla barnen tillbaka från det sämsta levnadssätt] Men hos den vars rök böjer sig snett mot jorden inger han fruktan, så att han rättar sina seder och alltid håller sig borta från det sämsta sällskap; och på detta sätt hålls oräkneliga tillbaka från lasterna och mycket många styrks i det goda. [I marginalen: Den som talar emot religionen drivs bort] Ty genom lovord leds de till religionen, och genom milda hot lägger de bort sin envisa djärvhet och vänder sig bort från upproret. Men om någon mot denna goda sedvänja har talat mer pratsamt än klokt, undviks han, inte bara för skulden att ha kränkt religionen utan av fruktan för att han skall väcka oro, som en hedning i kamraternas umgänge, särskilt vid bordsgemenskapen, där man skall fly en sådan med desto större blygsamhet. ## Liber XVI, kap. 8 (s. 535–536) (maskinöversättning) Om bruket av välsignade vaxljus. KAP. 8. Även om bruket av vaxljus är omfattande och stort i de nordiska länderna, särskilt vid vördnaden av kyrkorna, besöken hos helgonen och mottagandet av sakramenten, [I marginalen: Vaxljuset är påvarnas kännetecken] hålls dock vaxljus som välsignats av påvens hand och mun (vars särskilda kännetecken de är) i hög vördnad hos dessa folk. [I marginalen: De välsignade vaxljusens kraft] Ty man tror att de, genom den mäktiga kraften hos det gudomliga ord som utgjutits över dem, har förmåga att avvärja åskslag och blixtar, när de för detta ändamål då tänds. Dessutom, när de känner att luften är fördärvad, har de dem tända tillsammans med goda böner, för att den inte skall rasa i pestens eller ovädrets tid, eller bär dem i händerna i processioner som kyrkan anordnat, för att elementen, som annars skulle skada mycket svårt, skall vika för kraften hos den välsignelse som utgjutits över dem. Och detta må inte synas orimligt, eftersom man i hedningarnas historier finner att man på inte olikt eller annat sätt har uttänkt och brukat blidkande av demonerna genom vissa offer, [I marginalen: Hedningarnas bruk] [I marginalen: Titus Livius om hedningarnas tredagarsprocessioner] så som Livius, fjärde dekaden, bok 10, hävdar att genom ett romerskt senatsbeslut helgdagar och tredagarsprocessioner anordnades i hela Italien mot pesten, som hade avfolkat städerna. Ja, han berättar om ett liknande botemedel mot samma eller ett annat elementens hårda framfart: när de såg beväpnade ryttare i striderna träffade av blixten, åkrarna förstörda av oväder och småboskap och nötboskap slagna, vände de sig genast till de sibyllinska böckerna, [I marginalen: De sibyllinska böckerna] för att söka botemedel liksom hos Asklepios. Så berättas det också ha skett bland nordens folk före antagandet av den katolska tron, tills de, upplysta av det sanna ljusets glans, [I marginalen: Det sanna ljusets glans] med välsignade vaxljus friköpte sig från förtärande olyckor och slutligen, när de skulle uppge andan, brukade samma vaxljus. Om välsignelserna över alla ting av Birger, ## Liber XVI, kap. 9 (s. 536) (maskinöversättning) ärkebiskop i Uppsala. KAP. 9. [I marginalen: Välsignelse av alla ting] Samma folk anser det vara vackert och heligt, ja nödvändigt, att utgjuta välsignelse, antingen prästens eller genom egen åkallan, över alla ting som skall tas i bruk av de dödliga, eftersom de känner att när Guds namn har åkallats är överflöd av alla ting överallt närvarande eller strax förestående. Ty de hör av sina predikanter, med anförande av Femte Moseboken kap. 28, [I marginalen: De som håller budorden välsignas] med hur stora välsignelser de som håller Guds bud uppfylls, och å andra sidan hur olyckliga och förbannade de är som viker av från dem. Man har dock gemensamma ceremonier för att välsigna utsäde, gröda och födoämnen vid påsktiden och i mitten av augusti, på den dag som är helgad åt den saligaste Jungfrun, för att alla slags frukter skall välsignas; om några av dessa, som är avsedda för hushållets bruk, särskilt dryck och öl, synes ha fördärvats av giftiga och orena djur som fallit i dem, [I marginalen: Formen för välsignelse av dryck] återställs de strax genom prästerlig välsignelse med denna ordalydelse: Gud, vars omätliga godhet det tillhör att avtvå orenhet, att återföra det fördärvade till dess tidigare renhet och att helga genom att välsigna, vi ber dig ödmjukt att du ur denna vätska avlägsnar allt som är smutsigt eller orent eller skadligt i den, och att du de hjälpmedel som du har värdigats skänka dina tjänare att bruka, i din vanliga barmhärtighet, både renar genom att helga och helgar genom att rena, så att denna vätska, renad från alla orenheter, blir helgad genom din gudomliga välsignelse och blir obefläckad för alla som smakar av den. Det finns också [I marginalen: Bön över spannmålen] en annan form för välsignelse av spannmålen (annona) på den helige Stefans dag: Allsmäktige evige Gud, skapare och helgare av alla element, du som är treenighet och enhet, vi ber dig, Herre, mildaste fader, att denna spannmål genom din barmhärtighet må vara välsignad, och låt genom åkallan av ditt allraheligaste namn de djur som smakar av den få vederkvickelse, hälsa och styrka, och att de som du skapade till vår nytta genom din nåd må leva till vår hjälp. Genom vår Herre etc. Vidare om välsignelserna över vallfärdande ## Liber XVI, kap. 10 (s. 536–537) (maskinöversättning) av samme ärkebiskop Birger. KAP. 10. [I marginalen: Människans liv är en krigstjänst på jorden] Jag ber att varje from läsare, som värdigas läsa detta utan leda, vill komma ihåg att människans liv är en krigstjänst och en vallfärd på jorden, så att han betänker hur också från norden (varifrån allt ont skall öppnas) vägen till himlen går genom ett bättrat liv. Därför välsignar biskopen eller prästen, stående, på följande sätt dem som av fromhet eller på grund av ett löfte vill bege sig på vallfärd till Jerusalem eller Compostela [I marginalen: Kungar och drottningar har vallfärdat] eller den milda Staden eller andra platser, så som många mycket lysande kungar och kvinnor en gång har begett sig, samt deras säck och stav: [I marginalen: Formen för välsignelse över vallfärdande] Herre Jesus Kristus, världens skapare och återlösare, du som befallde dina saliga apostlar att när de gick på vallfärd endast ta med sig stavar, vi ber dig med ödmjuk andakt att du värdigas välsigna dessa säckar och käppar eller stavar, [I marginalen: Välsignelse av säckar och käppar] så att de som skall ta emot dem som tecken på vallfärden och till stöd för sin kropp må få fullheten av din himmelska nåd, så att de i dem kan erfara din välsignelses skydd; så att, liksom Arons stav, som blomstrade i Herrens tempel, skilde hans stam från de upproriska judarnas skara, [I marginalen: Arons stav ett tecken på lydnad] du så också må lösa dessa, som är prydda med den helige Petrus tecken, från alla synder, så att de på domens dag, skilda från de ogudaktiga, må ställas på den högra sidan. Genom vår Herre. Vers: Botens dagar har kommit till oss, för att friköpa synderna, för att frälsa själarna. Låt oss anbefalla oss själva i mycket tålamod, genom rättfärdighetens vapen, Guds kraft. Därefter tecknar han säcken och säger: [I marginalen: Formen för tecknandet av säcken] I vår Herre Jesu Kristi namn, tag emot säcken, eller väskan, som din vallfärdsdräkt, så att du må förtjäna att komma frisk fram till helgonens trösklar, dit du önskar gå, och att återvända oskadd till oss med glädje och jubel. Sedan ger han staven och säger: [I marginalen: Formen för tecknandet av staven] I Jesu Kristi namn, tag emot också denna stav till stöd för din resa och ditt arbete, så att du må kunna besegra alla fiendens skaror och komma fram till helgonens trösklar, dit du önskar vallfärda, så att du, när lydnadens lopp är fullbordat, också må återvända till oss frisk, med glädje och oskadd. Vers: Frälsa dina tjänare etc. Sänd dem hjälp från helgedomen och från Sion etc. [I marginalen: Bön] Allsmäktige evige Gud, människosläktets förnyare och upphov, du som befallde din tjänare Abraham att dra ut ur sitt födelseland och komma till löftets land, som du hade lovat att ge honom, och som också lät det israelitiska folket genom många under komma i öknen för att tillbe dig, vi ber dig att du rycker denne, som går till helgonens trösklar, ur alla faror och löser honom från syndernas band, och du som är den sanna vägen, ordna för dem som förtröstar på dig [oklart], så att han bland alla denna världens förvirringar må skyddas av din hjälp. Sänd honom din helige ängel, som du gav åt din tjänare Tobias som följeslagare, [I marginalen: Ängeln Rafael] så att han, var han än vistas, må vara hans försvarare mot alla synliga och osynliga fienders försåt, så att han glad och oskadd må kunna återvända till oss. Genom vår Herre. Om välsignelserna över allmosorna av samme ärkebiskop, ## Liber XVI, kap. 11 (s. 537) (maskinöversättning) för levande och döda. KAP. 11. Göm allmosan i den fattiges famn, och den skall be för er till Herren; ty liksom vatten släcker eld, så släcker allmosan synd. [I marginalen: Allmosan släcker synd] Vers: Ära Herren med din egendom och ge av förstlingen av din gröda åt de fattiga, ty salig är den som tar sig an den behövande och fattige. Ur djupen, till slutet. Kyrie eleison. Kriste eleison. Kyrie eleison. Fader vår. Och inled oss inte. Frälsa dina tjänare och tjänarinnor, min Gud, som hoppas på dig. Sänd dem hjälp och från Sion beskydda dem. Var för dem, Herre, ett starkt torn inför fienden. [I marginalen: Formen för välsignelse av allmosor] Från dödsrikets port rädda, Herre, deras själar. Jag tror att jag skall se Herrens goda i de levandes land. Må de vila i frid. Herre, hör. Herren vare med er, och med din ande. Människosläktets skapare och bevarare, givare av andlig nåd, skänkare av evig frälsning, sänd din Ande över denna allmosa [I marginalen: Bön] för dina tjänares och tjänarinnors själar, så att den, väpnad med det himmelska beskyddets kraft, [I marginalen: Uppsalaärkebiskopens förordning om de fattigas hus] må gagna kropparna och själarna hos alla som smakar av den till evig frälsning och välgång. Därefter sägs: Vedergäll, Herre, i ditt rike dem som ger denna heliga allmosa, du som är lönegivare för alla goda, och välsignad Gud i oändliga världars världar. Också genom förordning av denne allraheligaste Birger, ärkebiskop i Uppsala, och med samtycke av hans lydbiskopar (suffraganei), [I marginalen: Biskopstionden] skedde det att det vid varje sockenkyrka, vitt utspridda över riket, fanns tillflyktshus för att föda de behövande, genom de allmosor som sockenborna förde samman. [I marginalen: De fattiga underhålls genom kyrkans avlat och furstarnas privilegier] Dessutom att biskopstionden skulle ges åt hospitalen för spetälska och sjuka, och tillsammans med dessa frikostiga allmosor som samlades in av infödingarna genom insamlarnas (quaestores) flit, från både avlägset och närliggande belägna orter (dock på bestämt sätt). Det har också sörjts för sådana platser med stora avlat (indulgentiae) och furstars privilegier, för att de bättre skall bevaras; dock skall Herren, genom de behövandes elände och de fattigas suckan, [I marginalen: Hämnd på kättarna] en gång resa sig för att hämnas på kättarna, som med sin omättliga girighet förstör all fromhet. ## Liber XVI, kap. 12 (s. 538) (maskinöversättning) Om goternas och andra nordiska invånares gästfrihet. KAP. 12. [I marginalen: Människorna lever genom ömsesidig hjälp] Eftersom naturen inbjuder de dödliga till ömsesidig hjälp för ett gladare liv (vilket den förvisso med rätta gör, ty det går över människosläktets lott att någon ensam skall räcka till för sig själv, även om naturen hägnar alla lika, vilka den omfattar i gemenskapen av samma gestalt), strävar den ju också gång på gång efter att se till att människan inte så tillgodoser sina egna fördelar att hon låter sin nästa (som hon lätt skulle kunna hjälpa) överväldigas av trångmål; [I marginalen: Att smickra gäster är mycket skamligt] ja, det är avskyvärt att smickra gästerna vid mottagandet och sedan skrämma dem med ett omåttligt pris, ty den liknar en rövare som genom en orättfärdig vilja och en fördömlig vinning visar att han inte har rättvisa. [I marginalen: Mänsklighetens sanna plikt] Ty detta är mänsklighetens och välvillighetens sanna plikt, genom vilken man tar från sig själv och räcker åt en annan; och detta medför aldrig så mycket förlust som det ger tillbaka: ty det vägs upp både genom välgärningarnas växling, och själva medvetandet om välgärningen och minnet av kärleken och välviljan hos dem som du har gjort gott mot, [I marginalen: Gud vedergäller] skänker mer glädje åt själen än den kroppens glädje skulle ha gjort som du avstod från, särskilt som det inte betvivlas att Gud vedergäller ett fromt verk med stor lön. För att förklara detta har därför bilden ovan anförts, [I marginalen: Goternas gästfrihet] som visar vilken omätlig välvilja som genom Guds underbara gåva har ingjutits i de gotiska och svenska folken vid mottagandet av gäster, mer än hos alla nordens folk, så att de anser att hela den dag har gått olyckligt förlorad då det inte har fallit på deras lott att visa främlingar någon välgärning. ## Liber XVI, kap. 13 (s. 538–539) (maskinöversättning) Om ett utländskt vittnesbörd om samma gästfrihet. KAP. 13. [I marginalen: Crantzius ord om goternas gästfrihet] Albertus Crantzius, en framstående författare om folk och historia, återger ord av detta slag: Fastän alla hyperboreiska folk är framstående genom sin gästfrihet, är dock svearna och de med dem förenade goterna främst; för dem är det svårare än all skam att neka förbipasserande härbärge, så att det blir en tävlan om vem som skall ta emot främlingen som gäst; åt honom visar de med oegennyttig frikostighet alla gästfrihetens rättigheter, hur många dagar han än stannar; och när han ger sig av anbefaller de honom åt vänner som bor längs den väg han har beslutat att ta. [I marginalen: Den avresande gästen anbefalls åt vänner] Så långt han. Ja, de ger också den bekymrade resenären mycket villigt bruk av dragdjur, så långt han vill, och leder honom raskt genom vägskälen; och för att han skall begagna sig av en sådan välgärning ansätter de honom med tjänster och böner, eftersom de vet att det är ett verk fullt av fromhet [I marginalen: Ett verk fullt av fromhet] att trösta ett främmande folk på ett sådant oegennyttigt sätt. Och de vet mycket väl hur högt trogna och goda gäster bör aktas, vilka anses återge andra folks goda seder, bruk, sedvänjor och övriga dygder (som de gärna hör om) mer uppriktigt. [I marginalen: Goda gästers nytta] Likaså att de genom fromma råd återför vänskaper som kränkts genom örontasslares listiga förställning till sin forna styrka [I marginalen: Goda gäster återställer vänskaper] och befäster dem med de frommaste exempel och erfarenheter. Dessutom att de, när de tillfrågas om byggnadskonst och om andra tings natur, förstår att genom erfarenhet säga mycket som skall bringa ständig nytta åt dem själva som tagit emot gästerna [osäker tolkning]. [I marginalen: Gåvor ges åt gästerna] Därför skänker de dem som skall avresa frikostigt inte föraktliga gåvor i dyrbara skinn eller silverkärl; därav sker det att de, minnesgoda om välgärningen, [I marginalen: Minnesgoda om välgärningar] med liknande tacksamhet, när det än behövs, lovar och gör allt gott. ## Liber XVI, kap. 14 (s. 539) (maskinöversättning) Om farorna för otacksamma gäster. KAP. 14. Detta folks natur har dock denna rättmätiga stränghet, att om gäster som har mottagits med så stor välvilja, ledda av ohederligt begär (vilket dock sällan händer), djärvs kränka husbondens maka eller dotter eller tjänsteflicka med lösaktigt gyckel, [I marginalen: Otacksamma gäster straffas] eller öva våld, då förföljer de genast en sådan med all grymhet, ända till döden, med outtröttlig strävan och oförsonlig vrede. Ty de ser att deras oegennyttiga välgärningar vedergälls med skändlig ondska. Och de gäster behåller inte länge ett välkommet uppehåll som för med sig starka dofter i kläderna eller packningen, såsom mysk; ty kvinnorna missfaller när de har andats in denna doft; [I marginalen: Doftande gäster osäkra] ja, på grund av sådana främmande dofter blir de misstänkta av invånarna för att vara rikets förrädare; därav händer det oftast att doftande krigsmän, särskilt de angränsande ryssarna eller moskoviterna eller danerna, prygglas av böndernas vildhet, vilka misshagar denna doft. Dessutom de som med alltför slösaktig djärvhet och dryckenskap, utan att tänka på måttets lag, förstorar gräl och hat och smädlig berusning och, upptända av dryckens alltför stora hetta, utmanar andra med vilt sinne, de drivs plötsligt ut i den mest bitande kyla; [I marginalen: Grälsjuka gäster drivs ut] därav sker det slutligen att de, när de inser sin egen vansinnighet, uppför sig klokare i andras hus, för att inte missbruka den mest välvilliga gästfrihet. Men liksom de som drivs bort sommartid utstår mindre fara från elementen, som överallt andas milt, så förtjänar och åstadkommer deras vanärade minne att de ingenstans tas emot och hägnas, vare sig i härbärge eller i goda människors sällskap. [I marginalen: Otacksamma gäster alltid förhatliga] ## Liber XVI, kap. 15 (s. 540) (maskinöversättning) Om ett gott och nyttigt förhållningssätt mot gäster som gör orätt. KAP. 15. Inte lite till detta ämne bidrar den salige Ambrosius lära i Om plikterna, bok 2, kap. 21, där han anför mycket som är värt att anteckna om gästfrihetens framstående behag och förtjänst; [I marginalen: Goda värdars dygd] och bland annat att det anstår en människa att vara gästfri, välvillig, rättvis, inte lysten efter annans, ja hellre avstå något av sin rätt, om hon blivit utmanad, än angripa andras rätt; [I marginalen: En god man avstår något litet av sin rätt] att fly tvister, avsky gräl och friköpa endräkt och lugnets behag. Ty att en god man efterger något av sin rätt hör inte bara till frikostigheten utan oftast också till fördelen. För det första är det ingen ringa vinst att slippa en rättegångs kostnad, sedan att öka vänskapen, ur vilken mycket många fördelar uppstår, som sedan i sin tid gagnar. [I marginalen: Mänsklighet skall visas] I alla gästfrihetens plikter skall man visa mänsklighet; åt de rättfärdiga skall dock rikligare heder visas, så att den som tar emot en rättfärdig i en rättfärdigs namn får en rättfärdigs lön, och lönen för en bägare kallt vatten etc. Det är alltså ljuvligt att sträva inte efter penningar utan efter tacksamhet. Men girigheten, när den reser sig, för människorna in i en sådan torka att de anser allt som läggs ut utöver vanan vara förlust, fastän skriften hävdar: Bättre [I marginalen: Bättre gästfrihet] är gästfrihet med kål, eller bröd i ljuvlighet med frid. Ty skriften lär oss inte att vara slösaktiga utan frikostiga. Det är frikostigt att ta emot i härbärge, att klä den nakne, [I marginalen: Det är frikostigt] att friköpa fångar, att hjälpa dem som inte har medel; det är slösaktigt att flöda över av kostsamma gästabud och mycket vin; [I marginalen: Det är slösaktigt] det är slösaktigt att tömma sina egna rikedomar för folkgunstens skull, vilket de gör som är hängivna åt tomma skådespel. [I marginalen: Vacker frikostighet] Vacker frikostighet är att hålla måtta, så att det fördelas åt flera efter behov. Allt som bjuds ur uppriktig känsla är dock passande: att inte ge sig in på överflödiga byggen och inte heller försumma de nödvändiga. [I marginalen: Kyrkornas prydnad] Och detta anstår särskilt prästen, att pryda Guds tempel med passande skönhet, så att Guds sal också genom denna dyrkan må glänsa; att flitigt utöva barmhärtighet, så mycket som man bör skänka åt främlingar; inte överflödigt, så att han inte med de fattigas kostnad söker främmande gunst åt sig och blir snålare mot prästerskapet. Ty det ena är omänskligt, [I marginalen: Ett anmärkningsvärt sätt för prelaterna] det andra slösaktigt: om antingen medel saknas för behovet hos dem som man bör dra bort från handelns smutsiga vinstjakt, eller om de flödar över för njutningen. Och detta må vara anfört till största delen för de nordiska studerandes skull, till vilka denne saligaste författare Ambrosius knappast någonsin har förts; [I marginalen: Främlingar skall ingalunda drivas bort i hungertid] han säger också i bok 3, kap. 7, att främlingar i hungertid ingalunda skall drivas ut ur städerna, efter exempel av de vilda djuren, som aldrig driver bort sina ungar; de hjälper den som är av samma slag som de, medan människan angriper. Hundar tåler vi inte hungriga framför bordet, och människor stöter vi ut? Varför kastar du ut den som föder dig? Vad är så nyttigt som att åkerbrukarna bevaras, att böndernas folk inte går under? [I marginalen: Det är nyttigt att bönderna bevaras] Det som alltså är opassande är också onyttigt etc. ## Liber XVI, kap. 16 (s. 541) (maskinöversättning) Om de kristnas gästabudsrit. KAP. 16. Såsom något har visats i bok 5, kap. 3, om jättarnas nykterhet och i bok 13, kap. 36, om hedningarnas sätt att hålla måltid, vilket bruk och levnadssätt de gamla iakttog, så passar det nu dessutom att berätta hur man, sedan den katolska tron hade antagits, i de nordiska rikena, särskilt i Svealand och Götaland, sedan hedendomen och avgudadyrkan till största delen övergivits, enhälligt började vandra i Herrens hus i samförstånd och föra så endräktiga seder genom en välvillig delaktighet i sina ägodelar, [I marginalen: Folkets samförstånd i tron] att de utöver en sådan delaktighet i ägodelarna också vid vissa tider på året vände sig till en religiös gästabudsrit, sedan en förnuftig stadga iakttagits; och så levde de länge tillsammans med glädje, liksom under en guldålder, i den överallt eftertraktade och vunna freden. [I marginalen: Sättet att hålla gästabud] Men för att de skulle göra detta mer ordnat, sammanfördes detta umgänge efter goda biskopars föreskrift till de tre pingstdagarna [I marginalen: Tid och plats för gästabud] och lika många före början av fastetiden, inrättade genom kyrkans bud: främst att de, sedan var och en efter sin förmåga från alla håll fört samman mat till varje enskild socken i varje område eller distrikt, i den största byggnaden vid kyrkan, uppförd för detta bruk, skulle ordna sig i en åtskild bordsordning efter åldrarnas, värdigheternas och familjernas följd och hålla gästabud, medan ölet som dryck sedan länge dessförinnan hade förvarats för detta bruk på hela församlingens bekostnad. [I marginalen: Gemensam dryck] ## Liber XVI, kap. 17 (s. 541–542) (maskinöversättning) Om orsakerna till en sådan sammankomst. KAP. 17. Under dessa tre dagar går de alltså, före måltiden, för att höra mässan av sockenprästen (plebanus) eller själasörjaren (curatus), in i kyrkan [I marginalen: Folkets löften och böner] (såsom de också nu går in) och ber troget (sedan rikliga offergåvor gjorts) till Herren för sig själva och sina kära föräldrar och vänner, såväl levande som döda, att han må skänka frid och hälsa och alla livets förnödenheter, och åt deras döda förfäder barmhärtighet och liv, och att han aldrig må låta dem råka in i fördärvat sällskap och herrarnas vrede och fiendernas olyckor. När de sedan därifrån återvänder till gästabudsborden, har den seden inrättats att åt de äldste (senatores) i så stor skara, genom utsedda tjänare klädda i vita dräkter, [I marginalen: Dryckesseden] stora horn fyllda med utvald dryck räcks i tur och ordning, för att tömmas till högsta minne av den heliga Treenigheten efter de gamlas sed. Därefter töms med samma ceremonier till minne av Guds moder Jungfrun, och för det tredje av skyddshelgonet, [I marginalen: Horn i stället för bägare] åt vars åkallan sockenkyrkan är helgad, horn som fyllts och räckts med liknande vätska. När detta förrättats i behörig ordning, brukar man från en upphöjd plats vid sidan om den äldste läsa upp gästabudsgästernas stadgar, [I marginalen: Gästabudens stadgar] vad som är heligare och hederligare och skall omsorgsfullt iakttas såväl där som hemma, för varje stånd och tid och ålder, liksom om dessa stadgar framlades som ett sammanfattat liv för att vinna glädje i detta och i det tillkommande. Men inte heller är straff för överträdarna uteslutet, [I marginalen: Straff för överträdarna] utan även de är skyldiga att betala, nämligen så och så många skålpund vax som skall anslås åt de heliga altarna; och på så sätt förnyas och firas helgonens minne med ständig vördnad av de gäster som i sin tid är närvarande. ## Liber XVI, kap. 18 (s. 542–543) (maskinöversättning) Om gästabudsgästernas nytta. KAP. 18. Sedan alltså dessa bordets vederkvickelser är avslutade, går alla människor av båda könen och alla åldrar lika in i kyrkorna för att åkalla Gud och hans helgon för sitt välbefinnande och sina föräldrars välgång; och under de dagar som skall tillbringas i denna mycket fromma tjänst är de mycket angelägna om att, om några mitt ibland dem är oense, [I marginalen: De oense förs till endräkt] föra dem tillbaka till nåd och vänskap. Dessutom, om fientliga anfall hotar någonstans vid rikenas gränser, att de skall stå mycket redo till varje slags försvar. Slutligen, om de har sett unga personer som skall förenas genom äktenskapets band, eftersom de i människornas krets synes lämpliga för sina seders redbarhets skull, då övertalar de genast bådas föräldrar om en dag och fastställer den på förhand, då friaren skall komma för att inleda trolovningslöftena. Och härav sker det att en blir av flera: [I marginalen: En blir av flera] ty även om vännerna är flera, blir de dock en, när de har en ande och en mening, eller, förenade genom äktenskapets band, ett kött. Dessutom ökar och växer i ett sådant umgänge eller i kyrkans församling, enligt Ambrosius vittnesbörd i Om plikterna, bok 1, kap. 33, genom gemenskapen i tron, genom delaktigheten i invigningen, genom bandet i att ta emot nåden och genom gemenskapen i mysterierna, vänskapen och välviljan. Ty också dessa benämningar på släktband gör anspråk på sönernas vördnad, fädernas myndighet och fromhet [I marginalen: Hur vänskap och välvilja växer] och brödernas syskonskap. Nådens band bidrar alltså mycket till att öka ett vänskapligt umgänge. Också strävan efter likvärdiga dygder hjälper till; ty umgänge skapar likhet i seder. Men ingenting är så förenande som rättvisa jämte billighet, [I marginalen: Umgänge skapar likhet i seder] som, liksom välviljans jämlike och följeslagare, gör att vi älskar dem som vi tror vara våra jämlikar. Så mycket förmår alltså detta välvilliga umgänge att det oftast övervinner naturens band. ## Liber XVI, kap. 19 (s. 543) (maskinöversättning) Om störandet av rikets invånares goda sammankomster. KAP. 19. Men ack, detta fredliga sätt att hålla gästabud eller komma samman har ofta störts när pesten tagit överhand, oftare genom dyrtid på spannmål [I marginalen: Umgänget hindras] och krig, och allra oftast genom falska kristnas avund och missunnsamhet och kättarnas avskyvärda anslag; men det har aldrig helt avskaffats. Ty även om mängden överallt genom tyrannernas misstänksamhet (än vilken ingenting är vanligare) [I marginalen: Tyrannernas misstänksamhet vanlig] hålls borta från ömsesidiga sammankomster och umgänge, för att den inte skall komma samman till ett, finner de dock, för att någon gång med verksammare vapen och råd skaka av sig det våldsamma och grymma väldet och träldomens outhärdliga ok, en lämplig tid, då de antingen samlas vid ett ting ute på fältet, eller är närvarande vid bröllopsfester och begravningståg eller marknader, [I marginalen: Sättet att komma samman] eller samlas till allmänna jakter för att avvärja skadliga djur på föreståndarens befallning eller när gemensam nöd tvingar, eller driver bort fiender från kusterna; i detta fall och på detta sätt, när inga bättre botemedel återstår, störtar de sig, upptända av oförsonligt raseri, i öppet uppror, och allt grymt som hänger samman därmed genomför de med mycket outtröttligt arbete; [I marginalen: Folket okuvligt när det utmanats] och de upphör inte med sin rasande vildhet förrän de, ökade skarvis, har jämnat den tyranniska maktens borgar och fästen med marken, så som delvis synes ha framställts i de föregående böckerna. Ty goterna och svearna, som aldrig har fötts i trälstånd, vill inte, [I marginalen: Ingen träldom för folket i Svealand och Götaland] när den rättmätiga skatten har erlagts, liksom skadliga djur tvingas mot lag och billighet till ovanliga eller omöjliga bördor, så som man kan se av dessa folks gamla friheter (immunitates), hur lyckliga de alltid har varit (när billigheten försvarats), [I marginalen: Furstar må hellre sträva efter att bli älskade än fruktade] och hur mycket olyckliga deras föreståndare, som genom ett vilt styre hellre sökte bli fruktade än älskade. ## Liber XVI, kap. 20 (s. 543–544) (maskinöversättning) Om sättet att be i kyrkorna. KAP. 20. När de nordiska folken skall bege sig från de mest avlägsna byarna (pagi) till sockenkyrkorna med dopfunt (parochiae baptismales), bär de inget annat slags vapen än armborst, svärd och yxa. [I marginalen: Slags vapen] Armborst, säger jag, på grund av de vilda djuren, särskilt björnarna och de väldiga och omättliga vargarna, [I marginalen: När vargarna är vildare] som under de tre månaderna januari, februari och mars rasar mer än vanligt, mer än under årets övriga tid; dessa dödas sedan ett löfte först avlagts inför Gud och tron hållits, att skinnen av det fällda djuret liksom ett offer skall frambäras åt de heliga altarnas fotpallar under den celebrerandes fötter. Och härav har det uppkommit att prästerna, när den största och fruktansvärda kylan trycker, står på ett björnskinn när de skall celebrera. [I marginalen: Björnskinn frambärs åt altarnas fotpallar] Men om ett vargskinn, ett lodjursskinn, ett rävskinn eller ett skinn av annat slag har fångats i nät, används dess värde troget till kyrkans vaxljus. [I marginalen: Vaxljus köps för skinnen till kyrkornas bruk] Jag nämnde dessutom svärd, för att de skall slå tillbaka våld med våld om de möter ett bakhåll. Vidare yxor, för att hugga av och undanröja träd som av svåra oväder kastats tvärs över vägen, så att de kan passera fritt, eller för att snabbare återställa broar som brutits sönder av en plötslig översvämning. [I marginalen: Svärd] De bär också lansar i stället för stav, för att hoppa över vattenfyllda diken. [I marginalen: Yxor] De har likväl årsstavar, eller kalenderstavar (om vilka det har talats i bok 1, kap. 34), att bära i händerna; [I marginalen: Lansar] med dem lär de, disputerar, frågar och drar slutsatser om månens konjunktioner och oppositioner och lopp, de rörliga och fasta högtiderna; [I marginalen: Årsstavar] likaså förklaras och uttolkas dagarnas tecken genom ofelbar erfarenhet, liksom om de läste dem förklarade ur en bok. [I marginalen: Kallas Rimstaff] [I marginalen: Erfarenhet av tiderna] ## Liber XVI, kap. 21 (s. 544) (maskinöversättning) Om det trygga avläggandet av vapnen i kyrkans förgård. KAP. 21. När nordens landsbor skall gå in i templen eller sockenkyrkorna, [I marginalen: De lägger vapnen i kyrkans förgård] lägger de, särskilt i fredstid, ned de nämnda vapnen framför dörrarna eller i förgården utan någon misstanke om stöld, tills gudstjänsten är avslutad, och tar dem åter när de skall återvända till sitt. Ty enligt förfädernas lag brukar de som befunnits vara helgerånare straffas med mycket svårt straff; och den som befunnits skyldig till detta fruktansvärda brott [I marginalen: Helgerånares svåra straff] skall inte åtnjuta någon frihet från straff (immunitas), ja han bör plågas med svårare kval, eftersom han brister mot kyrkans frihet, trygghet och privilegier. På samma sätt åläggs genom furstens särskilda lag straff åt dem som lägger bakhåll för eller sårar dem som färdas på vägen till kyrkorna; [I marginalen: De heliga kanonerna och de kejserliga lagarna mot helgerånare] detta förbehålls, liksom räknat bland de svårare brotten, att bestraffas av kungens domstol, så som också de heliga kanonerna och de kejserliga lagarna stadgar. Och till denna frihet passar väl Plutarchos 111:e problem, där han säger: Så vördade man en gång prästerna att de, placerade framför templen eller altarna, framställde en helig bild och ett gudomligt avbild; [I marginalen: Plutarchos ord] till detta fick alla behövande och bönfallande fly som till ett altare; därifrån kunde de alls varken skrämmas eller drivas bort. Därför ställdes bärstolar i själva dörrens förhall och på dess tröskel. Men de som hade kastat sig ned för sådana prästers fötter var den dagen trygga för alla slag och straff; [I marginalen: Största frihet] om de förut hade varit bundna och kommit fram till honom, löstes de på stället. Och bojorna fördes inte ut genom dörren utan lyftes ut genom taket och kastades bort. Men nu är det att beklaga att bojor och kedjor inte räcker för de ogudaktiga förföljarna, [I marginalen: Prästerna behandlas nu ogudaktigt] med vilka de grymmare binder, plundrar och dödar Guds präster sedan de plågats med tusen skymfer; genom dessas mest andäktiga böner brukade barmhärtighet vinnas från Gud. Men å andra sidan må de ge akt på att det står skrivet: Herren har behag till sitt folk, och han har upphöjt de saktmodiga till frälsning; [I marginalen: Ett sannfärdigt skriftställe] i deras händer är tveeggade svärd, för att utöva hämnd och för att binda deras kungar med fotbojor och deras ädlingar med handbojor av järn, för att verkställa den dom som är skriven över dem. Och detta är äran för alla hans heliga. ## Liber XVI, kap. 22 (s. 545) (maskinöversättning) Om helgerånarnas elände och vanära. KAP. 22. Eftersom det är alltför vanligt för helgerånande sinnen att med djärv ogudaktighet tänka ut allt slags ont och att mycket grymt utföra det mot den gudomliga vördnaden och dess tjänare, [I marginalen: Helgerånarnas mycket grymma avsikt] sker det att de främst antingen helt avskaffar gudstjänsten eller hindrar den så mycket genom att röva godset, att de slutligen tar i besittning all kyrkans och prästernas egendom och vänder den till lekmännens fördel och arv; de vet inte, eller vill inte veta, att det är ett grymmare slags död att, sedan det nödvändiga uppehället tagits bort, döda en människa genom en eländig och lång hunger under tiden, [I marginalen: De som dödar människan genom hunger] än att döda henne, berövad all tröst och naken, genom ett lätt, om än hårt, kort förlopp med rep eller svärd; ja, deras orättfärdighet ljuger så mycket i sitt smicker för sig själv, att de listigt säger: [I marginalen: Kättarnas ord] Vi driver inte ut prästerna från kyrkorna, eller munkarna eller nunnorna från klostren, utan vi lägger deras gods under fiskus och kronan, så att ingenting mer lämnas för andra att föra bort, utan en ny allmosa fördelas för att öka dessa. Hur förbannat och avskyvärt detta är må de själva se, som genom denna brottsliga ondska skaffar sig vanära [I marginalen: Ett förbannat verk] och ständig pina, och åt sin stam och sin släkt evig fattigdom, som i den ogudaktiges hus, liksom spetälskan hos den spetälske, förblir enligt arvets lag. Det är också känt, [I marginalen: Tiggeriet som drivits ut ur klostret återfinns i hovet] enligt vad goternas kung Theoderik berättar om prästerskapets frihet, att den som tar bort tiggeriet från klostren och klausurerna skall finna det i furstarnas hov. Hur sant detta är lär det hemliga eländet mer än vad det passar att berätta på denna lilla sida. Sannerligen skulle här, [I marginalen: Helgerånare alltid i nöd] utöver tusen andra vittnesbörd, vid namn kunna visas furstars och adelsmäns mycket mäktiga ätter, som, liksom de en gång, nöjda med sin lott, levde frikostigt utan helgerån och utan fåfäng lyx i kläder och gästabud, i lysande överflöd (och rikligt gav av sitt eget åt de behövande), så sedan, när de sträckte ut rovgiriga händer, särskilt mot de heliga skattkamrarna, under förevändning av ett låtsat behov, tryckta av fattigdom, sjönk ned till plogen för att söka sitt uppehälle med svett; [I marginalen: Adelsmän tvingade till plogen] jag vet mycket väl att flera nu dagligen suckar under den och lever utan tröst. Så länge kyrkan hade guld och silver, som samlats av from hand, [I marginalen: Kyrkan hjälper alltid de trängda] kom hon många och stora människor till hjälp, genom att ge eller låna, för att de inte skulle störta ned i ett föraktat stånd. Men sedan det tagits bort därifrån och inte tillåts återställas, skall var och en i den största olycka erfara hur eländigt det är att leva utan de troende kristnas ömsesidiga hjälp. ## Liber XVI, kap. 23 (s. 546) (maskinöversättning) Om helgerånarnas alltför stora förmätenhet. KAP. 23. Hos Cassiodorus, bok 12, finns anmärkningsvärda brev; [I marginalen: Gudomen bedras inte av dödliga ögon] ett av dem, under rubriken Edikt, lyder så: Vad skall du, mänskliga djärvhet, ännu inte försöka, om du sträcker ut stölder och helgerån också där du vet att du ingalunda förblir dold? Att lura kanske dödliga ögon synes, fastän orättfärdigt, ändå vara någon förmätenhet. Men med hur stor blindhet fördöms inte den som tror sig begå det som gudomen inte kan märka? Men för att inte en liknande förmätenhet vidare skall gå fram, eller ofta förekommande överträdelser kunna utmana det gudomliga tålamodet, [I marginalen: Den gotiske kungen Theoderiks edikt] fastställer vi genom ett ediktalt tillkännagivande att den som vidare har befattat sig med detta bedrägeri både skall mista sin tjänst (militia) och förlora vinsten av sin egen förmögenhet. Ty den skall straffas med svårare straff som har sträckt sin djärvhet ända till att kränka Gud. [I marginalen: De fattiga må ha de regerandes gåvor] Må de fattiga ha de regerandes gåvor; må de som inte har någon förmögenhet äga något. Varför angrips annans egendom som är ställd under kunglig frikostighet? Dess besittning är furstens beständiga gåva. Hur skulle en undersåte förmäta sig att röra vid det som han ser att den härskande i ödmjukhet har frambärt åt Gud? [osäker tolkning] Därtill läggs att att inte ge åt sådana är att ha tagit; [I marginalen: Den som inte ger det han kan dödar de hungrande] och med rätta, ty den som kan komma de hungrande till hjälp och inte föder dem, han dödar dem. Må de skämmas för att ta från dem åt vilka de befalls att ge. Det går utöver all grymhet att vilja bli rik av tiggarens ringa lott. [I marginalen: Större grymhet] Må hederliga vinster älskas, må skadliga förtjänster avskys; ingen må våga ta därifrån varigenom han kan skingra det insamlade: den som har samlat genom att behålla förlorar genom att lägga till, och drar snarare fattigdomen till sig om han inte avvisar de utkrävandes penningar. [I marginalen: Han blir fattig] ## Liber XVI, kap. 24 (s. 546–547) (maskinöversättning) Om återlämnandet av den helige Petrus heliga kärl. KAP. 24. Samme Cassiodorus berättar i samma bok, i några följande kapitel, att goternas kung Alarik, [I marginalen: Kung Alarik återlämnade de heliga kärlen till de heliga platserna] mätt på plundringen av staden Rom, när han hade tagit emot aposteln Petrus kärl som hans män förde fram, så snart han vid ett förhör fått veta sakens orsak, befallde att de skulle föras tillbaka till de heliga ljusen av plundrarnas händer, så att girigheten, som i plundringens iver hade begått brottet, skulle utplåna överträdelsen genom den mest frikostiga fromhet. [I marginalen: Helgonens kärl] Men vad är det för underligt om han inte ville röva de vördnadsvärda helgonens kärl, han som (utmanad av Stilicho) berikade sig så mycket genom ödeläggelsen av Staden? [I marginalen: Rom folkens härskarinna] Ty Rom, folkens härskarinna, den kristna trons hemvist, togs, som min företrädare herr Johannes, ärkebiskop i Uppsala, hävdar i bok 15 av sina historier, blad 489, berövad all hjälp, av västgoternas kung; [I marginalen: Arianerna fordom mildare än nutida kristna] denne, fastän han var arian, utövade dock sin seger mot de besegrade fienderna långt mildare än mycket många furstar i vår tid utsträcker sin makt mot sina undersåtar och trogna medborgare. Ty fastän Rom hade plundrats, skonades dock de heliga byggnaderna och alla som flydde in i dem med en otrolig fromhet; ja, goterna själva bar mycket många av romarna på sina axlar in i templen, för att de inte skulle falla i händerna på de övriga, mindre milda krigarna, [I marginalen: Goterna bar de svaga till templen] så som den helige Augustinus och Orosius, för vilka denna historia redan var bättre känd, har berättat. Ty den förre säger i Om Guds stad, bok 3, kap. 28, när han tillskriver goterna en beundransvärd mildhet: Goterna skonade så många senatorer att det är mer förunderligt att de dödade några. [I marginalen: Augustinus och Orosius] Men Orosius här, i bok 7, kap. 28, använder förunderliga utrop till den gotiska nationens lov. Ty där kan man se [I marginalen: Goterna skonade många] att goterna häftigt avskydde helgerån och inte bara förde tillbaka de heliga kärlen av guld och silver, mycket dyrbara till storlek, vikt och skönhet, till de heliga byggnaderna, [I marginalen: Goterna avskydde helgerån] utan också förde alla, såväl hedningar som kristna, som ville fly till helgonens basilikor, mitt genom staden, med dragna svärd på alla sidor till försvar, i säkerhet och frihet. Och detta skedde omkring Herrens år 414, enligt Sigebertus vittnesbörd. [I marginalen: Herrens år 414] ## Liber XVI, kap. 25 (s. 547–548) (maskinöversättning) Om helgerånen och deras skillnader och straff. KAP. 25. Men för att den förbannade ogudaktigheten i detta fruktansvärda brott, helgerånet (sacrilegium), kätteriet och schismen, inte skall vara dold för någon, skall man anse att det sker så ofta som orätt tillfogas antingen heliga personer eller heliga platser [I marginalen: Helgerån sker] (så som herr Brunus fullständigt hävdar i Om kättarna, bok 5, sista kapitlet), eller kyrkans gods vanhelgas. Och för det första: liksom de heliga personernas grader och värdigheter är olika, så är också straffen för det helgerån som begås mot kyrkliga personer olika. Ty ett straff är fastställt för dem som har lagt fientlig och helgerånande hand på den heliga romerska kyrkans kardinaler, [I marginalen: Helgerånarnas olika straff] ett annat för dem som kränker biskopar, ett annat för dem som våldsamt angriper präster och klerker, ett annat för dem som rövar helgade jungfrur och ting som är helgade åt Gud och kyrkorna. Om vilka straff som skall åläggas dem har det i de nordiska rikenas landskapslagar (leges municipales) gjorts en tillräckligt rättvis och sträng bestämmelse, [I marginalen: De nordiska ländernas landskapsrätt] om bara rätten i övrigt hade kraft och verkställare, efter brottens överträdelse och grymhet. Över dem som kränker herrar kardinaler, vilka mycket sällan kommer dit, skulle inte mindre straff tas ut än om kunglig majestät hade kränkts, det vill säga dom till den grymmaste död. Men detta fall har aldrig inträffat i dessa länder, utan snarare har man visat så höga personer all den vördnad och lydnad [I marginalen: Påvliga legater alltid mycket vänligt mottagna i norden] som kunde och borde visas den högste fursten, så som min käraste broder och företrädare herr Johannes Magnus, gote, förklarar i sitt verk om ärkestiftet Uppsala. Likaså andra den heliga romerska kyrkans och den apostoliska stolens legater, som alltid tagits emot med stor heder och frikostighet och, med Guds nåd, skall tas emot. Men de som kränker biskopar kan, eftersom de är flera och svårare, också svårligen hållas tillbaka eller dömas med mänskliga lagar, om inte Gud, som för deras skull tillrättavisar kungar (åt vilka han också har befallt att inte röra vid hans smorda), genom sin dom befaller att dom skall fällas genom lagliga domstolar, så att de förklaras fredlösa, avsätts och degraderas; så som också många kejsare, kungar, hertigar, grevar och riddare (equites aurati) brukar avsättas och straffas för omåttliga brott, för att inte någons tygellösa ogudaktighet skall lämnas ostraffad, tills Gud dömer i rättvisa för de saktmodiga på jorden. [I marginalen: Ogudaktigheten förblir inte ostraffad] Därför må ingen som är satt i hög makt förmäta sig att döma en annans tjänare, som skall stå inför sin herre. Om de vidunderliga helgerånarna och deras vanärade ## Liber XVI, kap. 26 (s. 548) (maskinöversättning) liv och fruktansvärda slut. KAP. 26. Må alltså de djärva helgerånarna betänka att de högsta påvarna inte förgäves har stadgat kanoner, och kejsarna själva lagar, med stränghet mot dem som skändar vanliga gravar; hur mycket mer mot dem som förmätet ödelägger de heliga martyrernas gravar? Därför må de överväga och genomgå gamla och nya historier, och de skall ingenstans finna [I marginalen: Helgerånare går under genom en vanärande död] att helgerånare har gått bort på annat sätt än genom en vanärande död. Detta bevisar Trogus Pompeius och hans sammanfattare Justinus tillräckligt; ur dem har jag velat anföra några, för att de kristna skall frukta att begå helgerån, när denna dumdristighet har slagit ut så olyckligt även för dem som dyrkade avgudar. [I marginalen: Kambyses] Kambyses (säger Justinus), persernas kung, sände en här för att inta Ammons tempel; den gick under, överväldigad av oväder och sandmassor. [I marginalen: Xerxes] Också perserna Xerxes sände fyratusen beväpnade till Delfi för att plundra Apollons tempel; hela denna skara förintades av regn och blixtar. [I marginalen: Philomenes] Philomenes, de grekiska fokernas anförare, föll, sedan han hade plundrat Apollons tempel, i det följande slaget först, där han kämpade bland de tätast sammanslutna fienderna, och sonade helgerånets straff med sitt mycket ogudaktiga blod. [I marginalen: Brennus] Brennus, galliernas anförare, vände, som om de jordiska bytena vore ringa, sitt sinne mot gudarnas tempel och skämtade på narraktigt sätt att rika gudar borde skänka åt människorna. Men samme man, när han sedan inte kunde uthärda smärtan av sina sår, gav sig själv med en dolk en både vanärande och grym död. [I marginalen: Antiochos] Antiochos, Syriens kung, som hoppades att han under sken av nödvändighet att betala skatt skulle begå helgerån mer ursäktligt, angrep med uppbådad här om natten den dindymeiske Jupiters tempel; när saken blev röjd dödades han med hela sin krigsstyrka när invånarna strömmade samman. Också hela denna Brennus här (som återvände till Toulouse) drabbades av en pestartad farsot och återfick inte hälsan förrän den sänkte det guld och silver som vunnits genom helgerån [I marginalen: Guldet från Toulouse] i sjön vid Toulouse; detta tog den romerske konsuln Caepio långt senare bort, och detta helgerån blev sedan orsak till undergången för Caepio och hans här. Också det kimbriska krigets oroligheter förföljde romarna, liksom som en hämnare av de heliga penningarna. ## Liber XVI, kap. 27 (s. 548–549) (maskinöversättning) Vidare om liknande helgerånare. KAP. 27. [I marginalen: Alexander] Alexander, Syriens kung, befallde, när krigarnas sold fattades, att en Segerbild av massivt guld skulle tas bort ur Jupiters tempel, och omskrev helgerånet med kvicka skämt: ty han sade att segern hade lånats ut åt honom av Jupiter. Några dagar därefter blev han ertappad med helgerånet och, övergiven av sina egna, tillfångatagen av rövare, och sedan han förts till sin fiende [I marginalen: Grypos] Grypos dödades han. Dessa få, anförda ur hela helgerånarnas mängd, kan tjäna som belägg för att det inte alltid är sant, som helgerånaren Dionysios från Sicilien skämtsamt sade: [I marginalen: Dionysios] Se, hur tryggt helgerånarna seglar. Förvisso har inte alla hittills seglat med trygg vind, särskilt i Svealand och Götaland, om vilka mitt tal särskilt handlar: de som antingen hade förtryckt kyrkan eller dragit tillbaka sina hjälpande händer från henne. Ty jag har känt [I marginalen: De mäktigas avsättning] en av stormännen i goternas rike, som ganska präktigt underhöll femhundra ryttare i sitt dagliga hushåll; hans syster, nedsatt omkring Herrens år 1535 till den menige mängdens stånd, lider straff för att hennes förfäder inte hade varit tillräckligt fromma mot kyrkan och Guds tjänare, åt vilka de sedan länge hade bundit sig genom ett envist löfte att inte överlåta något gods (praedium); i det fallet har många störtats från adelns högsta topp till det ringaste stånd. Ty det är rättvist att de blir ofrälse [I marginalen: Varför blir många ofrälse?] som inte drar sig för att förakta Gud, från vilken all adel kommer, i kyrkans tjänare. Och det behövs inte för att bekräfta detta argument att hämta exempel ur de gudomliga skrifterna; ty den heliga historien inskärper knappast något oftare eller mer fruktansvärt [I marginalen: Den heliga skrift ryser för helgerånare] än de fruktansvärda straffen över de tyranner och helgerånare som alltsedan kyrkans grundande, med vanvördigt och vilt sinnelag, har tillfogat det gudomliga prästerskapet orätt. ## Liber XVI, kap. 28 (s. 549–550) (maskinöversättning) Om helgerånarnas plågor etc. KAP. 28. Ett exempel passar det dock att här återge ur Josua 7 om Acham, [I marginalen: Acham, tjuven] som bland sexhundratusen stridande på Herrens befallning eftersöktes efter stammar, familjer, hus och namn, påträffades och bekände på detta sätt: Jag såg bland bytet en mycket god scharlakansröd mantel och tvåhundra siklar silver [I marginalen: En sikel har 20 oboler] och en guldtunga på femtio siklar, och jag begärde dem och tog dem och gömde dem i en grop i jorden etc. Sedan allt detta dragits fram och kastats ned inför Herren, tog Josua sönerna, döttrarna, oxarna, fåren, åsnorna, tältet och allt bohag som tillhörde denne Acham; och han förde honom till dalen Achor och sade till honom: Eftersom du har fört olycka över oss, må Gud föra olycka över dig på denna dag. [I marginalen: Dalen Achor] Och hela Israel stenade honom, och allt som var hans förtärdes av eld, vilket en stenhög vittnar om än i dag; och platsen kallas dalen Achor för all framtid. När detta skett vände sig Herrens vrede bort från Israel, så att de, åter upptagna i nåd, triumferade över sina fiender; och ett fåtal av dem slog på en dag tolvtusen i den överväldigade staden [I marginalen: Tjuven stenad] och hängde dess kung, och solen och månen samtyckte till att stanna i sitt lopp, för att de skulle bli segrare över de övriga fienderna, nämligen fem mycket mäktiga kungar. Dessutom förintade de alla fientliga folk som gjorde motstånd i alla de kringliggande länderna, i synnerhet trettioen kungar, med svärd, galge, eld eller stenar. [I marginalen: Segern återkommer] Ty Herrens beslut hade varit att deras hjärtan skulle förhärdas, och att de skulle strida mot Israel och falla och inte förtjäna någon mildhet och gå under. [I marginalen: 31 kungar gick under] Ty mot Herren och hans tjänare Mose har de (så som nu de oomvändliga helgerånarna och kättarna) alltid gjort motstånd med mycket hård nacke och gör ännu dagligen motstånd, tills de straffas på liknande eller svårare sätt. En sak bör dock här tilläggas: hur denne hårde förföljare av Herrens folk, Adonibezech, när han flydde från striden, greps av Israel, [I marginalen: Det var Herrens beslut] och, sedan hans fingrar och tår huggits av, satt i smutsen och sade: Sjuttio kungar, vilkas fingrar och tår hade huggits av, [I marginalen: Domarboken 1] samlade upp matrester under mitt bord; såsom jag har gjort, så har Gud vedergällt mig; för att inte helgerånarna kanske, för det stingande samvetets skändlighet (genom att döda kyrkliga personer genom hunger), skall tvingas säga med Lamech: [I marginalen: 70 kungar] [I marginalen: Lamech] Jag har dräpt en man för mitt sår; sjufaldig hämnd skall tas för Kain, och för Lamech sjuttio gånger sju; ty de hade tusen gånger hört, och hör, att man skall akta sig för denna mycket nedriga och mycket grymma gärning: ty de förtrycker en annan, så att förtryckarna själva alltid plågas svårare; [I marginalen: Ambrosius Politus] så som jag ser att herr Ambrosius Politus, ärkebiskop av Conza (Compsanus), omsorgsfullt har anmärkt över fjärde kapitlet i Första Moseboken, nämligen att den som tillfogar en annan orätt [I marginalen: Den som tillfogar orätt skadar först sig själv] först och mest tillfogar sig själv orätt. Kyrkans män skulle visserligen ibland, genom att slå tillbaka våld med våld, kunna hämnas svåra våldsdåd eller avvärja hårda förföljelser; men eftersom det onda skall övervinnas med det goda, skall de svåraste motgångar uthärdas med tålamodets sköld, [I marginalen: Tålamodets sköld] så att de kanske genom detta slags strid kan befria sig själva från en dödlig plåga och sin nästa från ett ont uppsåt och ett mycket ont verk, efter den salige Gregorius exempel och råd; [I marginalen: Gregorius kunde men ville inte befria sig från langobardernas förföljelse] han har om sig själv (som den nämnde herr ärkebiskop Ambrosius berättar i det tidigare anförda kapitlet) vittnat att han kunde ha besegrat langobardernas tyranni, så att inte en enda av dem skulle ha blivit kvar i Italien; han föredrog dock att med de övriga bära det orättfärdiga oket framför att han, Guds och Kristi, den fredsälle kungens, ställföreträdare, skulle beblanda sig med blod. Likväl skall orätten bäras i sådant mått och på sådant sätt att statens lugn och det allmänna bästa inte störs. [I marginalen: Sättet att bära orätt] ## Liber XVI, kap. 29 (s. 550–551) (maskinöversättning) Om medlen att avvärja helgerån. KAP. 29. När de har betänkt de nämnda prelaternas outsägliga tålamod och livets helighet och fasan för ett så omätligt brott [I marginalen: Fasan för brottet kallar tillbaka från det onda] och vanäran för den avkomma som avlats och skall avlas, och den svåra kyrkliga censuren och de många och oräkneliga olyckor som skall följa av hat och split, brukar de nordiska kungarna och furstarna mycket ofta åter ta upp förorättade biskopar och prelater i nåd och gunst, för deras livs helighet [I marginalen: Endräkten återställs] och deras beundransvärda ståndaktighet i tron, för att inte den tillfogade orätten skall hämnas av Gud som hämnare; så som Sveriges mycket mäktige kung Magnus, [I marginalen: Magnus med tillnamnet Ladulås] med tillnamnet Ladulås, mycket snabbt, till allas förundran och lyckönskan, försonades med den allraheligaste biskopen (antistes) Brynolphus av Skara, [I marginalen: Biskop Brynolphus] som genom upprorsmakares anstiftan hade ansetts som fiende och flera gånger eftersökts för att dödas. Ty på den dag som är helgad åt den saligaste Jungfruns himmelsfärd, [I marginalen: 1285] omkring Herrens år 1285, när han hade hört biskopens högtidliga mässa och sedan han och alla hans följeslagare hade lagt av sig alla vapen, kastade han sig ned framför altarets och biskopens fötter, bad ytterst ödmjukt om förlåtelse för sitt brottsliga uppsåt under kyrkans tukt [I marginalen: Salig endräkt] och fick den, och han förde biskopen med heder till sin kungaborg för att äta middag med honom; och därav följde att kungens samvete blev klarare och att biskopen och hans prästerskap överallt fick större lugn. Ju mer kungar och biskopar (sedan örontasslarna stängts ute), när de återvänder till ömsesidig nåd, har följt detta exempel, som uppkommit av nödvändighet genom ett tillfälle, desto lugnare och angenämare befästs och växer bådas styrelse. [I marginalen: Örontasslarnas mycket onda natur] Jag sade: sedan örontasslarna stängts ute; ty dessa befläckar som förtalare i hemlighet och i lönndom, ja även offentligt, oftast oskyldiga i deras seder, liv, rykte och varje handling så, att de genom denna ondska slår dem svårare än om de tillfogade dem ett sår i pannan och ögonen. Stort beröm har Sveriges rikes mycket upphöjde furste [I marginalen: Fursten Svanto] Svanto vunnit, som aldrig tillät sådana mästare med giftig tunga att berätta något när den andre var frånvarande, utan befallde den, på den plats där han började tala eller förtala, att stå kvar med fast fot tills den andra parten kom för att svara. Och detta visste han utan tvivel vara grundat i den gamla lagen, Femte Moseboken 19: Om ett falskt vittne träder upp mot en människa [I marginalen: Falskt vittne, Femte Moseboken 19] och anklagar henne för överträdelse, skall de båda, vilkas sak det gäller, stå inför Herren inför prästerna och domarna som är i de dagarna. Därför må ingen god furste lyssna vare sig på örontasslare eller förtalare, om han vill anses fri från misstanke om helgerån. Ty örontasslarnas ord tränger in till hjärtats innersta, Ordspråksboken 26. Framför allt ansätter sådana enträget kyrkornas herdar för att deras gods skall tas bort. ## Liber XVI, kap. 30 (s. 551) (maskinöversättning) Om det farliga i att plåga föräldrar, och ett exempel på bättring. KAP. 30. Kanske passar det, sedan de föregående kapitlen har förklarat hur ogudaktigt det är att kränka de andliga fäderna, att något läggs till dessa om hur omänskligt det också är att med upplösta seder besvära goda föräldrar och plåga dem som naturen själv alltid förmanar att lyda, så som man ser bland djuren hos tigrarna och storkarna, [I marginalen: Tigrarnas och storkarnas natur] vilka genom samma naturs drift inte bara vederkvicker sina föräldrar med föda när ålderdomen kommer, utan också täcker dem mot kylan när fjädrarna faller av. Därför anförs på detta ställe ett inte opassande exempel på hur man avviker från en sådan naturlag och åter, med naturens skapares hjälp, återvänder till den. Och bland annat finns ett mer fromt belägg om Frankrikes kung Dagobert: [I marginalen: Frankerkungen Dagoberts dåd] denne, som hade ådragit sig sin fars, kung Lothars, vrede, eftersom han hade vanärat hans rådgivare genom att prygla honom och klippa hans hår, flydde till den helige Dionysius kyrka vid Paris; och eftersom han på intet sätt kunde dras ut därifrån, hade han alltid denna plats kär. Slutligen, sedan fadern hade dött och han övertagit styrelsen, rättade han till sist sitt liv, så som hans följande offentliga bekännelse intygar; om kyrkornas förtryckare i lämplig tid skulle sörja för att efterlikna en sådan bot, skulle kanske både de själva och deras stam och folk leva i angenämare lugn och med tryggare samvete vandra hädan när det sista ödet reser sig, så som förklaras i följande kapitel. ## Liber XVI, kap. 31 (s. 552–553) (maskinöversättning) Om ett mycket fromt exempel på mycket rättvis gottgörelse som skall göras kyrkliga hus och personer. KAP. 31. [I marginalen: Frankerkungen Dagoberts intyg] Dagobert den store, genom Guds nåd frankernas kung. Till alla sitt rikes stormän, ja till alla Kristi troende, nuvarande och kommande. Vi kungör att jag, sedan min far Lothar hade avlidit, övertog omsorgen om faderns rike; men, ledd och bedragen av ungdomlig lättsinnighet, försummade jag den kungliga ämbetets plikt, och särskilt bland mina andra överträdelser hade jag börjat bli en förstörare och förskingrare av Guds kyrkor, utan att frukta vare sig den gudomliga majestätets ögon eller människornas rop. Slutligen krossade Guds godhet det envisa sinnets högmod, rättade mina orättfärdigheter med tuktans ris och vägrade inte mig, som tuktats, förlåtelse etc. [I marginalen: Gud ger de botfärdiga förlåtelse] Och liksom för att ålägga mig ett sätt för boten, satte han för mig hoppet om full förlåtelse i detta, att jag till Guds och de heliga saliga apostlarna Petrus och Paulus ära, vilka jag mest hade förolämpat, skulle bygga ett hus lämpat för gudstjänsten etc. Därför har vi, i säkert hopp om förlåtelse för våra synder, med glad iver infriande det löfte vi gjort, byggt en kyrka till den heliga Treenighetens och den heliga Marias ära, som vi har beslutat att upphöja och berika med kunglig frikostighet etc. [I marginalen: Klostret Vissenburg] Givet i klostret Vissenburg i maj månad, i hans regerings 23:e år och i Herrens år 623. Detta kloster är av den helige Benedictus orden och ligger åtta mil från Strasbourg längs Rhens lopp. Sigebertus berättar dessutom vid denne Dagoberts död att det i en syn uppenbarades för någon att hans själ rycktes till domen, och när många helgon klagade mot den för plundringen av deras kyrkor, och de onda änglarna redan ville rycka den till helvetets straff, befriades den från straffen genom ingripande av den helige martyren Dionysius av Paris, [I marginalen: Den helige Dionysius befriade Dagoberts själ] åt vilken han hade varit mest hängiven. Också hans son Sigebertus, som döptes av den helige Amandus, svarade, när alla då teg, som ett spädbarn på fyrtio dagar: Amen. [I marginalen: Ett spädbarn på 40 dagar svarade Amen när det döptes] Om den nödvändiga utrotningen av villfarelserna, ## Liber XVI, kap. 32 (s. 553) (maskinöversättning) och falska läror. KAP. 32. Inte mindre skall det ångras, i synnerhet av furstarna i de nordliga länderna, att de, sedan de föraktat förfädernas fredliga lära och ytterst fromma seder, har släppt in villfarelsens lärare [I marginalen: Villfarelsens lärare] som behagar öronen: dessa håller så ivrigt fast vid sitt eget förstånd och instämmer i det att ingen skriftens sanning eller grund kan eller bör uppskattas, mottas eller överlämnas att läsas som lärosats, om inte de helgerådiga nymodighetsmakarna har godkänt den; deras mening är dock så oenig att de inte ens i en enda stad, ett hus eller en kammare kan tänka detsamma. [I marginalen: Kättarna alltid oeniga] Orsaken till denna villfarelse är okunnighet om eller förvrängning av skrifterna, och det hat [I marginalen: Orsaken till oenigheten] med vilket de går fram mot de visa, som överallt bekänner den sanna religionen i överensstämmelse med läran; ty ingen religion bör (enligt Lactantius vittnesbörd) antas utan vishet, och ingen vishet godkännas utan religion. [I marginalen: Religionen förenad med visheten] Och så har de största männen nått sanningen och hållit väl fast vid den, medan några, bedragna av en falsk mening genom en förskönande tolkning av den, har gått tillbaka och slutligen, sjunkande ned i villfarelsernas djup och angripande den erkända sanningen, har dragit all de kristtrognas enhet till den största oenighet (under vilken de förtryckta dagligen suckar), som om ordspråket inte vore sant: När en bygger och en annan river ned, går det inte alls väl. [I marginalen: När en bygger och en annan river ned, är de i fara] Må därför kloka furstar och storsinta hertigar betänka hur ytterst förvirrat och löjligt det blir om härförarna är oeniga och gynnar en annan furstes seger än sin egen furstes; och för att de tydligare skall förutse fallet, må de noga betänka, om det i en enda här funnes lika många befälhavare som legioner, kohorter, kilar och flyglar: [I marginalen: Oeniga befälhavare] för det första skulle slaglinjen inte lätt kunna ledas genom befallning (då var och en vägrade faran), och inte heller, eftersom alla följde sina egna råd, styras med urskillning. Ty olikhet i sinnelag föder ofrånkomlig undergång. Må därför de ogudaktigas lärosatser avskaffas, [I marginalen: De ogudaktigas lärosatser skall avskaffas] så upphör grälen; må kättarnas seder och deras ytterst onda våldsdåd utrotas, så blir det överallt fred och ljuv endräkt, liksom under guldåldern. Om det bästa botemedlet för att avskaffa splittringar, kätterier, schismer, ## Liber XVI, kap. 33 (s. 553–554) (maskinöversättning) och övriga avskyvärda missbruk. KAP. 33. Liksom det för några år sedan tycktes vackert för somliga förkunnare av den lutherska ogudaktigheten, som på upproriska studenters vis återvände från staden Wittenberg i Tyskland till de nordliga rikena, [I marginalen: Upproriska studenter från Wittenberg] att, med åsidosättande av lagarnas och kanonernas grund, genom disputationer om trosfrågor inför lekmän undertrycka sanningen och införa villfarelser, och med våld och fruktan överväldiga de bävande katolikerna, som dock aldrig uttryckligen samtyckte, och tvinga dem till sina dumheter, och inför det enfaldiga folket föreskriva att allt deras var sant och skulle iakttas, så blir det också ett utmärkt och nödvändigt botemedel för att återställa tryggheten [I marginalen: Ett verksammare botemedel] att alla villfarelser genom kungars och furstars myndighet, enligt den gamla kyrkans lovvärda bruk och efter goda mäns omdöme och redbarhet, så långt det är möjligt utplånas, och att man noga ser till att inte längre så fördärvliga och otillåtna disputationer, som oavbrutet skulle skada hela folket, tillåts genom furstarnas förordning, nämligen så att ingen, vare sig klerk eller lekman, offentligt eller enskilt [I marginalen: Katolsk förordning] (såsom herr Brunus i sista kapitlet av sjätte boken Om kättarna råder för det allmänna bästas skull) på egen myndighet disputerar om den katolska tron och åter drar i tvivel det som en gång har fastställts av de heliga koncilierna, så att inte nya kätterier uppstår eller de en gång utsläckta återkallas till kyrkans större skada. Ty det anstår att det som hälsosamt beslutats för alltid förblir med fast beständighet. [I marginalen: Gregorius av Nazianzos] Ty det är inte (enligt Gregorius av Nazianzos vittnesbörd) var mans sak att offentligt och ständigt strida om Gud, disputera eller utforska hans natur; inte heller är den heliga skriftens ord så ringa att det ligger öppet för den olärda hopen och för småmänniskor som ännu kryper; ja, inte heller skall allt alltid framföras, eller för alla, eller av alla. [I marginalen: Nödvändiga omständigheter] Utan det finns både en tid när, och för vilka, och i vilken mån, och det tillhör dem som har lagt ned förstånd och flit på de spekulativa vetenskaperna, och dem som förmår att, sedan det kroppsliga avlägsnats, skåda det okroppsliga [I marginalen: Den orene bedömer intet rätt] och andliga. Men framför allt tillhör det dem som redan är renade till själ och kropp, eller åtminstone dem som verkligen håller på att renas. Men den som är mindre ren, hur vågar han röra vid det rena? osv. Men detta skall framföras även efter det som de har funnit nöje i, sånger, efter omsorgen om buken och om det som är under buken; från vilka också detta förs till nöjets plats, om en strid om gudomliga ting väcks, så att de finner nöje i stridsfrågornas kamp [osäker tolkning]. [I marginalen: Åhörarens förmåga skall beaktas] Dessutom skall dygden och förmågan hos åhöraren beaktas, ty de gudomliga mysterierna skall inte behandlas annat än av rena och genom rena, som inte har besudlats av brott och helgerån. ## Liber XVI, kap. 34 (s. 554–555) (maskinöversättning) Om att förbjuda förmätna disputatörer. KAP. 34. De lagar som förbjuder disputationer och avhandlingar, såväl offentliga som enskilda, om Gud och den katolska tron, förbjuder alltså inte granskningen och läran av skrifterna, [I marginalen: De disputerandes förmätenhet skall stävjas] utan stävjar endast förmätenheten hos dem som inte drar sig för att på egen myndighet disputera om trons lärosatser, ja, att hävda nya och falska lärosatser som sanna och ingjuta dem i andras sinnen, och att dra i tvivel, fördöma och återkalla det som en gång rätt har fastställts, som om de själva ensamma vore apostlar, ensamma profeter, ensamma lärare; [I marginalen: De som far vilse leder många med sig i villfarelser] de far inte bara själva vilse, utan störtar också många andra i sina villfarelsers avgrund. Och en sådan disputatör tilltalar den förutnämnde Nazianzenus på detta sätt, enligt samme Brunus återgivning: [I marginalen: Här klandras de förmätna och envisa] Var då upphöjd och överlägsen de upphöjda, och stig upp över molnen om du vill, och skåda det osynliga och omfatta det outsägliga med ord; låt dig upptas över Elia, och se Gud ansikte mot ansikte över Mose, om du kan; låt dig också över Paulus lyftas till den tredje himmelns höjder: varför vill du också forma andra på en dag? [I marginalen: Teologer gjorda på ett ögonblick] Varför gör du på ett ögonblick till teologer dem som skall dryfta den gudomliga naturen fast de ännu är helt okunniga om sitt eget liv, så att du tror att de har mottagit läran som ingiven av dig snarare än utarbetad, och samlar ytterst många församlingar med okunnigas ord? Varför samlar och drar du ihop de svaga med spindelnät, som om du skulle skänka något av vishet? Varför hetsar du en getingsvärm [I marginalen: Getingsvärmen] mot tron? Varför tror dialektiken sig pryda religionen, där religionen snarare vanställs genom dialektiken? Som om man på jorden förde ett gigantkrig mot Gud osv. [I marginalen: Gigantkriget] Därför är Platons lag den bästa, [I marginalen: Platons lag] att ingen av de unga skall våga fråga om lagarna är riktiga eller ej, utan den föreskriver att man med allas en mun och en röst skall medge att de är riktiga, såsom stiftade av gudarna, och på intet sätt tillåta att de unga tänker något annat. Men om en gammal man har uttänkt något, skall han framföra det för furstarna utan att någon av de unga hör på. [I marginalen: De gamla skall framföra sina tankar för furstarna] Denna Platons lag godkänner Eusebius i bok 12 av Evangelisk förberedelse och Marsilius Ficinus i boken Om den kristna religionen: att ungdomar inte förhastat bör döma om religionen. [I marginalen: Ungdomar] Ty också enligt Augustinus om de timliga lagarna får domaren, när de har stiftats och stadfästs, inte döma över dem, utan efter dem. Om den fasta ståndaktighet som skall iakttas i kätteriers och ## Liber XVI, kap. 35 (s. 555–557) (maskinöversättning) schismers tid. KAP. 35. Då jag under trettiotre år utstod förföljelse och landsflykt för trons skull, [I marginalen: Landsflykt i 33 år] hade jag alltid märkt att Guds underbara mildhet barmhärtigt bistod dem som hoppades på honom, och att han så gav utgång med frestelsen att ingen människas ståndaktighet skadades som med fast föresats och i gärning hade framhärdat i sin antagna och svurna allra heligaste ordensregel (religio). I denna prövning hade jag dock sett, och delvis genom trovärdiga personer fått veta, att större ståndaktighet fanns hos det svaga könet, nämligen hos nunnorna, [I marginalen: Det svaga könet befanns ståndaktigare i den lutherska förföljelsen] än hos ordensfolk med avlagda löften eller hos vigda präster; dessa föll för varje vindpust utan att göra något motstånd och avföll skändligt, då de gick efter världen och köttets begär; och dessa, nedstänkta av vällustens dy, drog med sig i fördärvet alla dem som de hade övertalat till det onda, främst därför att de kom Satan i förväg i frestelsen genom att frivilligt utsätta sig för farorna, medan de svaga personerna själva, högst ståndaktiga i att hålla regeln, stod emot alla angripare. Av detta må det räcka att anföra ett eller annat exempel av många, i synnerhet det som visades i den kejserliga staden Lübeck i Nedre Tyskland, [I marginalen: Nunnorna i Lübeck mycket ståndaktiga] där omkring Herrens år 1525 nunnorna i S:ta Anna i stort antal grävde upp jorden nattetid och lagade portar och murar med trä och tegel; dessa bröt de ytterst orena lutheranerna (med vilken makts överseende vet jag inte) ostraffat upp om dagen. Likaså i Rostock [I marginalen: Rostockborna] gjorde sig de kyskaste jungfrurna orörliga genom att på myrornas vis omfamna varandra med armar och händer, för att de inte skulle kunna dras ut ur klostret av liknande människor. Likaså valde den heliga Birgittas nunnor i Sverige, [I marginalen: Vadstenaborna] som oavbrutet drevs på att gifta sig med adelsmän, hellre döden än att på något sätt samtycka till att besmitta den åt Gud helgade kyskheten. Så framhärdar också andra liknande personer på flera platser högst ståndaktigt, där många män skändligt har fallit, ty för att anpassa sig efter tiden löper de med tjuven när de ser honom och tar sin lott med äktenskapsbrytarna, tills Gud, som nu tiger, tillrättavisar dem och ställer straffen framför deras ansikte, så att både dessa och andra som glömmer Gud må förstå detta. Om samma sak: att man inte bör stiga ned till kättarnas mening. KAP. 36. En mycket lockande och alltför fördärvlig självsvåldighet bedrar många i denna olyckliga tid, så att de, anpassande sig efter tiden och handlande slappare, inte lever så strängt och inte iakttar reglerna så som det en gång stiftades av fäderna; ty världen, säger de, är nu förfinad, och svårare frestelser möter de svaga; [I marginalen: De som anpassar sig efter tiden är farliga] och så vidare med liknande argument från den ormskola som inrättades i paradiset; som om de vore tryggare i all önskad framgång än i de rättfärdigas frestelse och gissling, i vilken dygden fullkomnas, [I marginalen: Dygden fullkomnas genom frestelse] eller som om de vann större fred i staten när de tjänar i kyrkan med slappare andakt; såsom Valens prefekt försökte att inställsamt förmana Basilius den store [I marginalen: Basilius den store] att foga sig efter tiden och inte låta så många kyrkor plågas för lärosatsernas fördärvliga spetsfundighets skull osv. Honom svarade han: Dessa ord passar för ynglingar; de och deras likar ser till sådana löften. Men de som har närts av de gudomliga orden tål inte att ens en enda stavelse förvrängs i de gudomliga lärosatserna, [I marginalen: Alla slags död skall utstås för de gudomliga ordens skull] utan omfamnar för dessa (om det skulle hända) till och med alla slags död. Kejsarens vänskap bedömer jag visserligen som stor när den förenas med fromhet; utan den kallar jag den hellre fördärv. Och när prefekten rasade mot honom och kallade honom dåre, sade den helige Basilius: Denna dårskap önskar jag alltid ha. [I marginalen: Påven Gelasius] Vidare är påven Gelasius lära att vi i det som rör tron, när vi anmodas eller ombeds att foga oss efter de ogudaktigas vilja, inte skall avfalla genom att stiga ned till det lägre; och att man därför inte skall nedlåta sig till dem som från en högre plats har fallit från den katolska och apostoliska gemenskapen ned till allt lägre och till den kätterska och fördömda förvirringen. Jag medger att man skall nedlåta sig till de svagare, [I marginalen: Kättarna skall stiga ned till de kristna för att rättas] men så att de själva kallas tillbaka från villfarelsen, inte så att vi tar del i deras villfarelse. Herren steg ned från himlen för att befria människan från villfarelsen, inte för att blandas med hennes villfarelse. Men han förmanade också själv i förväg att de som stod på taket inte skulle stiga ned, inte ens efter det som tycks behöva hämtas i huset. Vidare ropar aposteln, som arbetade mer än alla, när det gällde sanningens bevarande: För dem vek vi inte ens en stund i underkastelse, för att evangeliets sanning skulle förbli hos er. [I marginalen: De som nedlåter sig till kättarna stiger ned] De som alltså nedlåter sig till kättarna så att de samtycker till deras villfarelser, de nedlåter sig inte för att hjälpa, utan för att sänkas ned i helvetet tillsammans med dem. Därför bör ingen katolik nedlåta sig till kättarna, utan hellre till och med lida döden, för att inte tala om att utsätta kropp och gods för fara, än upphäva och överge fädernas överlämnade tro, avskild från all smitta av överträdarna. ## Liber XVI, kap. 37 (s. 557–558) (maskinöversättning) Om furstarnas begravningar, gravsättningar och testamenten. KAP. 37. Sedan slutligen alla detta livs lopp har fullbordats på olika sätt att leva, [I marginalen: Döden tingens sista gräns] återstår att se det sista skådespelet, som i de nordliga länderna brukar iakttas vid furstars och adelsmäns begravningar, såväl i gammal som i ny tid. De gamlas sed var att hänga upp furstarnas lik i lummiga träd, [I marginalen: Begravningssätt i forna tider] i synnerhet ekar, såsom heliga platser helgade åt gudomligheterna, eller att bränna dem i lågor av enträ, eller att sluta in dem i jorden med svärd och klubba i vissa små högar inhägnade av stora stenar, antingen i fyrkantig eller rund ordning, såsom man finner att det var brukligt enligt den hedniska vidskepliga begravningssed som beskrivs i första boken av detta verk; så som också Saxo i bok 8 omtalar om den besegrade och döde danernas kung Harald, [I marginalen: Saxo] åt vilken segraren, svearnas kung Ringo, ordnade en ytterst ståtlig begravning. Ty detta är fromhetens villkor, [I marginalen: Fromhetens villkor] att segraren hedrar den besegrade med likoffer; och den som har gjort den döde fienden de sista plikterna (enligt samme Saxos vittnesbörd i bok 3) vinner de efterlevandes ynnest för sig, och den som visar en död människokärlek besegrar den levande med sin välgärning. Långt bättre sörjer de dock nu, sedan den kristna religionen antagits, för livet och döden, för ryktet och avkomman än under någon förfluten tid, främst på det sättet att de i tid ordnar det som rör själens frälsning, husets välfärd, undersåtarnas fred och skuldernas betalning. [I marginalen: Förordnande hos dem som skall dö] Men först skänker de fast egendom åt kyrkorna, så att deras och deras arvingars minne må hållas till Guds ära i evig åminnelse. Men ack, smärta! I denna olyckliga tid rövas med skändligt våld till mänskligt missbruk de gods [I marginalen: Gods helgade åt Gud vanhelgas] som givits till gudstjänsten med mångfaldig fasthet genom löften, brev, eder och sigill och som fredligt besuttits sedan urminnes tid, och de tas ifrån Gud, åt vilken de har överlämnats, för att tjäna dem. [I marginalen: Helgerånare] Därför är de helgerånare som återtar sina tillgångar, som antingen de själva eller deras förfäder en gång har skänkt åt kyrkorna. Ty allt som helgas åt Herren, vare sig det är människa, djur eller åker, eller vad som än en gång har helgats, skall vara det allraheligaste för Herren och hör till prästernas rätt. Alltså döms de som helgerånare som tar från Herren och kyrkan, ödelägger, inkräktar eller river till sig; om dem talar också Ambrosius, c. Sunt qui, 17 q. 4. [I marginalen: De nödlidandes mördare] Sådana kallar konciliet i Vaison de nödlidandes mördare och otrogna, och det råder att de skall drivas ut ur kyrkorna. Så fördömer också konciliet i Agde alla som envist behåller sina föräldrars offergåvor, vare sig de är skänkta eller testamenterade, eller som menar sig kunna ta bort det som de själva har skänkt åt kyrkor eller kloster: som de fattigas mördare skall de utestängas från kyrkorna tills de återlämnar det. [I marginalen: Helgerånarna de värsta av alla] Men de värsta helgerånarna av alla är de som tar ifrån de sakrosankta kyrkorna den fasta egendom som tilldelats dem genom katolska furstars frikostighet; och det skall bedömas strängare om den överförs till kättare och schismatiker; [I marginalen: Helgerånarnas straff] och detta slags helgerån stävjas enligt kanonisk rätt med bannlysning, vanära, fängelse, landsflykt och penningböter. ## Liber XVI, kap. 38 (s. 558) (maskinöversättning) Om samma sak. KAP. 38. Alla som rövar från kyrkan och avhänder hennes tillgångar [I marginalen: Deras straff] förbannas från den heliga moderkyrkans tröskel och drivs bort, fördöms och döms vara helgerånare genom apostolisk myndighet. Likaså, om någon ger åt en annan, eller tar emot (enligt c. In canonibus, 16 q. 1), det som offrats åt Gud, utan samtycke av biskopen eller hans vikarie, som har att utdela barmhärtigheten åt de fattiga, [I marginalen: Både den som ger och den som tar emot vare förbannad] så vare både den som ger och den som tar emot förbannad. Likaså skall de som har innehaft kyrkans egendom genom befallning och frikostighet från furstar eller vissa mäktiga, eller genom något intrång eller tyranniskt välde, och har lämnat den åt sina söner eller arvingar som om den vore ärvd (såsom nu tycks ha skett), drabbas av evig förbannelse, om de inte, förmanade av biskopen, snart återlämnar Guds egendom sedan de insett sanningen. [I marginalen: Evigt straff] Likaså är det mycket orättfärdigt att kristna och gudfruktiga människor tillåter att det som var och en har lämnat åt den vördnadsvärda kyrkan som bot för synderna eller för sina själars frälsning och vila överförs eller omvandlas till något annat osv. [I marginalen: Evig vanära] Påven Urban dömer helgerånare till evig vanära, eller till fängelse, eller till landsflykt genom livslång förvisning. Kyrkliga penningar som tagits genom stöld och rån skall enligt kanonisk rätt återlämnas fyrdubbelt. Likaså, om några bryter sig in i kloster och platser helgade åt Gud och tar bort därifrån det som förvarats där eller annat, skall de ersätta skadan niofalt och immuniteten trefalt, och underkastas kanoniskt straff som helgerånare. [I marginalen: Dödsstraff] Enligt civilrätten straffas de med döden som har plundrat det offentliga heliga, l. Sacrilegi, ff. ad l. Iul. pecul. Vidare straffas som förfalskare de som på egen förmätenhet åter tar upp gamla lagar som har avskaffats genom den heliga kyrkans eller katolska furstars myndighet med hänsyn till tider, platser och personer, och åberopar dem som lagar, [I marginalen: Förfalskare straffas med förvisning] eftersom de utan att ha någon upphovsman använder falska förordningar; deras straff var förr förbud mot vatten och eld, men i dag förvisning. Och om det är en träl som har begått det, det yttersta straffet. ## Liber XVI, kap. 39 (s. 559) (maskinöversättning) Om falska tolkningar av lagarna och skrifterna. KAP. 39. Samma straff drabbar också dem som med ond list fördärvar lagarna genom falska tolkningar; [I marginalen: Falska tolkare] av det slaget är de som falskt har översatt den heliga skriften i Gamla och Nya testamentet, de heliga kanonerna och de heliga fädernas skrifter från ett språk till ett annat, eller som lägger till eller drar ifrån något i dem. Ty om de som med ond list fördärvar offentligt anslagna påbud drabbas av straffet för förfalskning, [I marginalen: Likhet i straff] hur mycket strängare skall då de straffas som med helgerådigt sinne förvränger och fördärvar de gudomliga buden, som skrivits med den helige Ande som upphovsman och framlagts för alla troende? Så straffas också de som griper efter den heliga skriftens och lagarnas ord och, när de läser eller lär ut dem efter sitt eget förstånds förmåga eller insikt, vränger dem till en annan mening än den sanningens ande önskar [I marginalen: Falska tolkare skall straffas som kättare] (om de gör det med list), som kättare och som skyldiga till förfalskningsbrott. Så skrev Gregorius VII till Wladislaus, böhmarnas hertig, [I marginalen: Gregorius VII skrev till hertig Wladislaus] och förbjöd att den heliga skriften (såsom han önskade) skulle översättas till folkspråket, eftersom det i den finns ett så hemlighetsfullt majestät att meningen i Guds hemligheter svårligen skulle kunna uppfattas i den efteråt, när den översatts; ja, folket skulle aldrig bli andäktigare, när det, väl medvetet om lättillgängligheten, skulle vända till förakt det som det varit vant att beundra i vördnad, och som redan sjungs hånfullt i ölkrogen. [I marginalen: Ölkrogen] Men de som förtalar lagstiftarna och deras rättfärdiga tolkare, eller andra katoliker vilka de än är, straffas efter brottens olikhet; och den som anklagar oskyldiga [I marginalen: Förtalare] skall straffas med samma straff som han avsåg med sin bakvända talan, så att inte friheten att ljuga förblir ostraffad. Om furstarna, i synnerhet de nordiska (som jag ville att de förstod allt detta väl och snabbare avvärjde det), mer förutseende gav akt på detta straff [I marginalen: Friheten att ljuga skall avskaffas] enligt sina lokala lagar, skulle det finnas färre fiender till staten och till dessa furstar själva, som oavbrutet skulle oroa de inföddas land, förstöra kyrkor, plundra prästerskapet och resa det mest skymfliga uppror mot kungen. Ty de världsliga furstarnas sak ses alltid gå mot det sämre [I marginalen: De världsliga furstarnas sak försämras] när de själva plundrar det som är helgat åt Gud, eller när de, genom att se mellan fingrarna där de kan och är skyldiga, inte straffar rövarna, tills också furstarna själva genom Guds rättvisa dom tillfogas en grymmare oförrätt, [I marginalen: Att inte veta är den skamligaste ursäkt] och i synnerhet de som låtsas inte veta det som de själva gav i uppdrag att grymt verkställas. ## Liber XVI, kap. 40 (s. 560) (maskinöversättning) Ytterligare om helgerånarnas ojämförliga list och ondska. KAP. 40. Men inte heller skall sådana herodianska rävungar eller Faraos magra kor, som slukar allt fett och grönt och inte lämnar något spår av mättnad, undkomma utan straff. Ty skriften säger att den helige Ande skall fly undan det förställda. [I marginalen: Anden skall fly undan det förställda] Ja, den tillägger något ännu förskräckligare: Ve det dubbla hjärtat [I marginalen: Ve det dubbla hjärtat] och de brottsliga läpparna, de händer som gör ont, och syndaren som beträder landet på två vägar, vilka för dem som går snett synes raka, men som snabbare och farligare leder den som vandrar på dem till snaran och fördärvet. De lovar och lämnar gods åt kyrkan, men med förställt hjärta, för att under någon uppdiktad förevändning åter kräva det till världsligt bruk och besitta det som arv och fördela det mellan släktleden. Men hur stort ont detta är, [I marginalen: Ett stort ont] att behålla eller åter kräva det man en gång har lovat Gud, eller att tillskansa sig det genom dödlig överträdelse, det är Ananias och Safira exempel på; [I marginalen: Ananias och Safira dödas] då de trolöst undanhöll en del av priset för åkern, blev de inte bara tillrättavisade av apostelns röst som inkräktare på den gudomliga rätten, utan den himmelska rättvisans stränghet dödade dem också. Den salige Petrus sade slutligen inte bara att den nämnde Ananias var skyldig till bedrägeriets synd, [I marginalen: Den salige Petrus förskräckliga ord] utan förkunnade också att hans hjärta var uppfyllt av Satan, när han sade: Ananias, varför har Satan uppfyllt ditt hjärta, så att du ljög för den helige Ande och undanhöll en del av priset för åkern? Förblev den inte din, så länge den förblev, och var inte det sålda i din makt? Du som har gjort detta har inte ljugit för människor, utan för Gud. Om alltså någon, besegrad av köttslig lockelse, menar sig åter kunna kräva en sak som redan har helgats åt Herren, så är han inte en laglig innehavare av sin egendom, utan en inkräktare på den gudomliga rätten; [I marginalen: Inkräktare på den gudomliga rätten] och därför må den som stal inte längre stjäla, så att de inte för en så ringa egendom (medan samvetet anklagar och förutsäger det) ådrar sig oåterkallelig vanära och ett avskyvärt namn (som på det götiska folkspråket kallas Kirkietiuf), och slutligen fasa och pina i underjorden; och även om söner till så brottsliga furstar, som avskyr den helgerådiga ogudaktigheten och handlar i allt på det redligaste sätt, skulle kunna undgå den, [I marginalen: Söner skall gottgöra föräldrarnas förseelser] så måste dock den kränkta gudomen och den skadade kyrkan nödvändigtvis få gottgörelse, så att de, sedan egendom och personer lagligen återställts enligt religionens gamla oförvanskade ordning, blir tryggare för sig själva och för den avkomma som skall följa; [I marginalen: Faderlig rovlystnad] annars faller den faderliga rovlystnaden tillbaka på barnbarnen. Också Platon har i sitt första brev mot tyrannen denna vers: Ack, olycklig har jag här gått under, utan stöd av några vänner. ## Liber XVI, kap. 41 (s. 561) (maskinöversättning) Om att värdiga personer skall återinsättas i kyrkan och ovärdiga avvisas. KAP. 41. Men det som har sagts om att värdiga och hederliga personer skall återinsättas eller sättas över kyrkan, tillsammans med återlämnandet av det bortrövade godset, [I marginalen: Återinsättande av goda tjänare] har den största nödvändighet knuten till sig: ty genom deras närvaro, såsom människors som ständigt ber till Gud för det allmänna väl, skall fred och vänskap och likaså överflöd på allting återvända. Inte heller skall man behöva frukta oenighet mellan kungliga bröder eller adelns söner, när sådana medlare finns till hands som vill och kan [I marginalen: Lämpliga medlare] vårda dem i ljuv endräkt, så att de inte sliter sönder varandra som vilddjur som drabbar samman i ödemarken, såsom nu redan hotar i de nordliga rikena; och om inte Gud, blidkad, avvärjer det, ser det ut som om denna oenighet (sedan rikets skatter tagits bort) [I marginalen: Profetia] skall föda obotligt fördärv och förvirring. Och då skall de i plågorna öppna sina ögon och säga: Med rätta lider vi detta, eftersom vi inte hade något medlidande med våra medtjänare, när de berövats allt sitt gods och drivits bort. Då skall de också förstå hur gudlöshet och våld är förhatliga och avskyvärda för gudomligheterna, [I marginalen: Gudlöshet och våld] och grymhet och hån för människorna. Inte heller skall det saknas exempel på detta hos langobardernas folk, goternas avkomma, som, enligt vad Paulus Diaconus berättar i bok 5 kap. 6, [I marginalen: Metropolis Upsalensis har detta i bok 3, i ärkebiskop Olofs levnad] gick under, sedan det föraktat den gudomliga orakelvarningen, då det tillät att den helige Johannes Döparens basilika i Modicia besattes med ringa personer, så att den vördnadsvärda platsen gavs åt ovärdiga och äktenskapsbrytare, inte efter förtjänst i levnaden utan mot givande av belöningar. Men vad skulle nu hända de högmodiga föraktarna och kyrkornas ogudaktiga helgerånare, om hämndens Gud förgjorde och straffade dem och deras avfällingar, kyrkornas ockupanter? Och han skall förvisso straffa dem, om de inte ångrar sig. Den gamle och trovärdige författaren Sigebertus berättar också att Klodvig, Frankrikes kung, [I marginalen: Klodvig, Frankrikes kung, gjord vansinnig för alltid] då han mindre vördnadsfullt, om än ivrigt, blottade den helige Dionysius av Paris kropp, bröt och rev loss ett ben ur hans arm, och strax föll i ständigt vansinne. Men vad som genom Guds rättvisa vedergällning skall hända så djärva och grymma förföljare av religionen och helgerånare (i vår ytterst olyckliga tid) väntar de ofelbart från honom som sade: Jag vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och lever. Och må de akta sig, eftersom det står skrivet: De mäktiga skall mäktigt lida plågor osv. [I marginalen: Förmaningar att förutse] Och att det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer. Men under tiden, medan de orättfärdigt rycker till sig andras gods, berövas de sitt eget. Om goda furstars fredliga styrelse ## Liber XVI, kap. 42 (s. 561–562) (maskinöversättning) och de ondas fara. KAP. 42. Även om goda furstar ibland för undersåtarnas missgärningars skull (för vilka det är av största vikt att de lever längre) med Guds tillåtelse [I marginalen: Goda furstar är folkets välfärd] tas bort ur världen, ja, även om deras söner rycks bort genom en förtidig död för att ta emot föräldrarna i en annan värld, hade dock den lyckan tillfallit de nordiska inbyggarna att, när mycket fromma furstar styrde (vilket förvisso hände mera sällan), [I marginalen: Goda furstars styrelse mycket nyttig] allas trygghet och överflöd på fred och gods var rikligt; och detta hade inträffat av de orsaker som anförts ovan i bok 8 kap. 4 om den gode kungens beskaffenhet. Härtill läggs här att de [I marginalen: De goda kungarnas villkor] brukar styra och gagna mycket längre, lugnare och tryggare när de (med bibehållen kunglig värdighet) visar sig älskvärda, mänskliga, milda, vänliga, frikostiga och givmilda mot alla, i synnerhet mot de övergivna och de som saknar all mänsklig hjälp (varav folkets ynnest och furstens ära växer), än när de tvärtom visar sig hotfulla och fasaväckande för alla. Ty stränghet och hårdhet, besvär och bötfällande av undersåtarna [I marginalen: Furstarnas laster] och förtryck av oskyldiga gör att furstarna, bedragna av alltför stort högmod, kommer till en sådan envishet att de, sedan de föraktat freden och försmått sunda råd, blir envisa i sitt uppsåt, [I marginalen: Envisa furstar är mycket farliga] slöa i omdömet, oförbätterliga till sinnet, omättliga i girighet, outhärdliga i att pålägga skatter, störare av andras ro, hårda, bistra, omilda, oböjliga, obevekliga och fyllda av en skara laster av alla slag, och som inte ens tål någon i sitt sinne. [I marginalen: Frihetens återvinnande] Då brukar det hända att undersåtarna, som ser till friheten, genom antingen hemlig eller offentlig sammansvärjning uttänker de botemedel som aldrig tillåter en så ogudaktig och övermodig att regera längre. Eftersom mycket många och förskräckliga exempel på detta har antecknats i goternas och svearnas nyare historia, ja även hos många andra författare, må de, om man vill, sökas där; och man finner att de förtjänar att straffas som mänsklighetens fiender. ## Liber XVI, kap. 43 (s. 562–563) (maskinöversättning) Om samma sak ur den heliga skrift. KAP. 43. Inte opassande på detta ställe bär den heliga skrift vittnesbörd, [I marginalen: 5 Mos. 28] i synnerhet 5 Mos. 28, om de välsignelser som skall tillämpas på de goda och de förbannelser som skall tillämpas på de förtappade. Där lovar och ger nämligen Herren dem som kämpar lagenligt, utöver andra oräkneliga goda ting, seger över fienderna, så att de, när de kommer på en väg, skall fly på sju för förföljarens ansikte. Slutligen lovas de goda i samma skrift att han skall göra dem till huvud [I marginalen: Huvud och inte svans] och inte till svans, och de skall alltid vara ovanpå och inte under. [I marginalen: Ovanpå och inte under] Men mot de onda, när de går in och går ut, skall Herren sända svält och hunger och tillrättavisning, tills han krossar och snabbt förgör dem för deras ondaste påfunds skull, [I marginalen: Straffen för de ondaste påfunden] genom vilka de överger Herren; han skall också låta pesten hänga sig fast vid dem, tills den förtär dem. Vidare skall han slå dem med feber, köld, brand, hetta och fördärvad luft och sädesrost, och förfölja dem tills de förgås osv. Herren skall överlämna dem fallande inför sina fiender; [I marginalen: De onda furstarnas straff] på en väg skall de dra ut mot dem och på sju fly, och de skall skingras över alla jordens riken; och deras lik skall bli föda åt alla himmelens fåglar och jordens djur, och ingen skall finnas som jagar bort dem. [I marginalen: Liket] Herren skall slå dem med Egyptens böld och den del av kroppen genom vilken avföringen går ut, även med skabb och klåda, så att de inte kan botas. Herren skall slå dem med vansinne och blindhet och sinnesraseri, och de skall treva vid middagstid, såsom den blinde brukar treva i mörkret; [I marginalen: Förskräckliga straff] hela tiden skall de lida förtal och förtryckas med våld, och ingen skall finnas som befriar dem osv. Vidare skall Herren slå dem med en mycket svår böld på knäna och vaderna, och de skall inte kunna botas från fotsulan till hjässan osv. Söner och döttrar skall de föda, och de skall inte få glädje av dem, ty de skall föras i fångenskap osv. [I marginalen: Söner och döttrar skall föras i fångenskap] Främlingen som vistas hos dem i landet skall stiga upp över dem och vara högre osv. De skall tjäna den fiende som Herren skall sända, i hunger och törst och nakenhet och all brist; och han skall lägga ett järnok på deras nackar tills han krossar dem. Vidare tillägges efter mycket annat: Dessutom skall Herren låta komma över dem alla sjukdomar och plågor [I marginalen: Ej skrivna straff] som inte är skrivna i denna lagbok, tills han krossar dem; och de skall bli kvar till ett litet antal, de som förut var som himmelens stjärnor i myckenhet, eftersom de inte hörde Herrens, sin Guds, röst osv. De skall skingras till främmande länder; de skall ha ett ängsligt hjärta [I marginalen: Det ängsliga hjärtat] och tynande ögon och en själ förtärd av sorg; de skall frukta natt och dag och inte tro på sitt liv; de skall säljas till sina fiender som trälar och trälinnor, och ingen skall finnas som köper. Dessa och liknande den förskräcklige och härlige Gudens ord må var och en, vare sig furste eller undersåte, oavbrutet betänka, undfly, bäva för och akta sig för, så att han inte drabbas av dessa plågor och i en stund då han inte anar det rycks bort till domen [I marginalen: Plågorna skall förebyggas] för att fördömas för evigt, om han inte har renats genom bot. ## Liber XVI, kap. 44 (s. 563) (maskinöversättning) Om samma helgerånares skamliga flykt och förnedring. KAP. 44. Därför, sedan sådana hotelser enligt gudomlig rätt har ställts mot helgerånarna och andra förföljare av kyrkan, skall de, om de inte vill avstå från sitt onda uppsåt och sitt gudlösa verk (eftersom de inte straffas genast) eller återlämna det bortrövade, utan tvivel tvingas erfara att deras furstevälde inte kan bestå genom sådana våldsdåd, [I marginalen: Ett våldsamt furstevälde är kortvarigt] och att det inte blir varaktigare när undersåtarnas tålamod har tröttats ut. Ty även om de förtryckta inte har kunnat vinna en rätt dom och verkställighet inför någon jordisk domare (som kanske var nedsölad av samma eller ett fulare brott), så mångdubblas dock straffet genom ropet som når till himlen, [I marginalen: Förtryckare som lämnats åt Guds dom straffas strängare] så att förtryckaren straffas strängare. Under tiden märks det att en kung eller furste är så mycket olyckligare ju mer förhatlig han hålls av alla och ju mindre han underrättas av någon om att förebygga faran; ja, eftersom grymma väpnare eller utländska krigsmän på furstens befallning eller med hans överseende slukar borgarnas och inbyggarnas gods utan betalning, medan rikets invånare själva flyr i landsflykt, må den ogudaktige kungen själv eller den girige fursten känna sig vara kung och styresman över murar och tomma hus, [I marginalen: Han kallas murarnas kung när borgarna drivs på flykten] inte över människor; och han skall uppleva ett så förskräckligt och förnedrande skådespel att han, vare sig han stannar kvar eller skyndar i landsflykt efter de andra, alltid skall se att det som han med listigt förstånd och vild pina har tillfogat andra tillfogas hans egen person i långt högre grad, [I marginalen: Kungen skall vänta sig det han tillfogade andra] i synnerhet av utländska krigsmän och falska husfolk, som inte bara lurar på fursten och hans skatt, förvärvad genom tusen människors oförrätter, utan också tillfogar kungen döden; [I marginalen: Främmande krigsmän lurar inte bara på kungen utan också på hans skatt] och åt honom följer större vanära än det skändliga liv som gått före. Ty helgerånarens glädje skall, liksom hycklarens, vara ytterst kort, som en punkt; ja, även släkten själv och den avkomma som skall följa brukar (enligt Plutarchos vittnesbörd i boken Om barnens uppfostran), när den har nått det höga stödet, det vill säga deras upphöjda ställning, [osäker tolkning] då genom mänsklig växling som söner sjunka ned till ett olyckligt öde osv. [I marginalen: Adelns stöd förändras med tiden] Men än mer när föräldrarnas brott straffas på barnbarnen och släktledet; och under tiden skall de inte vara säkra för fruktan, skam, blygsel och faran att få döden tillfogad sig av någon som förtryckts och plundrats genom deras föräldrars grymhet. [I marginalen: Faderns brott straffas på barnbarnen] Hur hårt många överallt har dödats i ett sådant fall behöver inte visas utförligare. ## Liber XVI, kap. 45 (s. 564–565) (maskinöversättning) Om skändande av lik och gravar. KAP. 45. Somliga som med vild grymhet skändar de dödas gravar, antingen av hat mot de döda, eller i hopp om att finna en skatt, eller för att koka salpeter, [I marginalen: Skändande av gravar ger ett vanärat namn] brukar ärva ett ogudaktigt och vanärat namn, som också fortplantas till efterkommande. Om det första, nämligen av hat och fiendskap, finns ett alltför färskt och avskyvärt minne om kung Kristian, den andre med det namnet, som Herrens år 1520 inte nöjde sig med att genom förrädares hjälp ha besegrat sin fiende, svearnas och götarnas högvälborne furste Sten den yngre, [I marginalen: Fursten Sten Sture den yngre grävs upp och bränns] i strid, utan dessutom med alltför stort övermod lät gräva upp hans lik tillsammans med hans efterfödde son (såsom har sagts ovan i bok 8 kap. 39 om samme Kristians grymhet). Det var nämligen nog att besegra fienden; men att förhåna eller håna den besegrade var främmande för all mänsklighet; [I marginalen: Den dödes lemmar skars av och sändes hit och dit] ja, det var ännu ovärdigare än all barbari att sända de avskurna lemmarna, nämligen ben och armar, halvbrända i eld, hit och dit till skräck för landskapens invånare, för att de gjorde uppror, som ett sådant straff. Visserligen kunde han berömma sig av krigisk ära, eftersom han hade besegrat fienden; men då han lät hans lik, så styckat på slaktares vis, bäras omkring, sägs han i evig tid ha rasat alltför övermodigt och skamligt. [I marginalen: Tyrannen Sulla] Så gjorde också Sulla med sin ytterst skändliga grymhet (för vilken det inte var nog att håna levande fiender, utan han lät också de dödas ben, uppgrävda ur gravarna på hundars vis, sänkas i floden) med Marius lik; [I marginalen: Alexander den store rasade aldrig mot döda män] därför sörjde han i sitt testamente för att han själv skulle brännas, för att han inte skulle utsättas för grymmare hån av fienderna. Så gjorde inte Alexander den store; ty liksom han var fruktansvärd i kriget, så visade han sig alltid ytterst mild när segern vunnits. Ty när han hade sett Dareios dödad av sina egna tjänare, suckade han tungt och lät hans baneman Bessus undergå ett grymt straff. [I marginalen: Den döde fiendens lik täckte han med sin egen mantel] Men Dareios kropp prydde han med den kungliga mantel som han själv då var klädd i, sedan han tagit av sig den, och lät föra den till hans mor. Också Hannibal lät bränna liket av Marcellus, [I marginalen: Hannibal] sin tappraste fiende, präktigt smyckat, och sedan kvarlevorna lagts i en silverurna satte han på den en gyllene krona och sörjde för att den sändes till sonen. [I marginalen: Antonius] Antonius lät svepa liket av Brutus, som han hade besegrat, i sin purpurfärgade fältherremantel och sörjde för att hans aska fördes till hans mor Servilia och till hans hustru Porcia. [I marginalen: Kung Agesilaos] Så också kung Agesilaos: liksom han var en mycket hård kämpe i kriget, så befanns han ytterst mild efter döden; vilket förvisso åt honom och alla liknande har skapat lovord för tapperhet och ära för mildhet, och långt mer har ökat deras eviga rykte. Om samma sak: att gravar öppnas för skatters skull. KAP. 46. Franciscus Patricius av Siena berättar att Solon [I marginalen: Bok 5 Om statens inrättande, tit. 10] bland sina lysande lagar stiftade att ingen skulle våga tala illa om de döda. Ty han sade att det var fromt att anse dem som har lämnat livet för heliga, och han menade att det var ett helgerån som inte kunde sonas att skända deras urnor. Därför lät Alexander den store, när han hade vunnit segern över Dareios och kommit till perserna, döda den adlige mannen Polymachus, [I marginalen: Gravskändaren dödas] därför att han hade förstört Kyros grav, i synnerhet rörd av en gravskrift (epigramma) inristad med grekiska bokstäver så: [I marginalen: Kyros gravskrift] Vem du än är av de dödliga, och varifrån du än kommer, ty jag vet att du skall komma, på detta villkor: jag är Kyros, som med vapen vann väldet åt perserna; detta, vad det än är, är jord, under vilken min kropp är täckt; håna mig inte. [I marginalen: Håna inte] Dessa ord rörde Alexanders sinne så att han insåg lyckans ostadighet och offrade åt den döde kungens andar med det ogudaktiga blodet som hämnd för den skändade graven. Hur högt också gravmonumenten bör värderas lärde drottning Semiramis, en kvinna av ytterst framstående sinne, med en mild gravskrift: [I marginalen: Drottning Semiramis gravskrift] då hon hade låtit uppföra en grav åt sig av inte beundransvärd kostnad, lät hon inskriva dessa ord: Den kung som behöver penningar må öppna monumentet och ta vad han vill. Då Dareios hade läst dessa bokstäver, i tron att en skatt var gömd där, lät han förstöra gravens sten; [I marginalen: Den omättlige fursten må lägga märke till detta] och när den vältats undan såg han andra bokstäver, skrivna med denna innebörd: Om du inte vore en girig kung och omättlig på penningar, skulle du inte ha skändat de dödas monument. Med fint hån gisslade den ytterst framstående kvinnan girighetens brott och föraktade den alltför stora omsorgen om gravskrifter och gravar. Vad skulle nu fäderna och förfäderna säga som för århundraden sedan begravts i de nordliga kyrkorna? [I marginalen: De dödas gravar skändas] Deras aska grävs upp ur jorden och rycks under en liknande girighets förevändning, under sken av att koka salpeter, av barnbarn och söner till grytorna, blandad med boskapsdynga eller stinkande urin; den aska som den hedniska barbarin brukar skona, så att den får förbli i jorden. O hundaktiga grymhet, o rasande vansinne och förmätenhet, o sak som är fasansfull inte bara att se utan också att säga: att gräva upp helig aska från heliga platser för att den skall anpassas till bössornas skott och kulor [oklart] med rätta mer genom under än genom något naturligt skäl. [I marginalen: Poeten Stratus grav och dess natur] Också Antaios grav, sjuttio alnar lång, anses enligt Plutarchos berättelse helig; [I marginalen: Antaios grav, 70 alnar lång] om någon del av den skadas och inte genast repareras, varar regnet oavbrutet. ## Liber XVI, kap. 47 (s. 566) (maskinöversättning) Om sättet att gravsätta högvälborna och adliga män. KAP. 47. Hur denna förmätna ogudaktighet än förhåller sig mot Gud och den heliga religionen, och mot de döda, ja, med våldsam grymhet mot de levande, [I marginalen: Våldsam omänsklighet] så menar dock alla som gör det att de gör Gud en stor tjänst, när de (med förakt för den heliga lagen) tar sig ett sådant samvete att de menar sig inte begå något helgerån, medan de inrättar allt efter sina egna påfund och försvarar det med väpnad hand. Enligt gammal sed låter dock, i synnerhet i denna olyckliga tid (mer i förställning än med uppriktig religion och kyrkliga ceremonier), [I marginalen: Sättet att begrava adelsmän] arvingarna och fränderna, när de vill gravsätta högvälborna och adliga mäns lik, en helt väpnad man, satt på en pansrad häst, gå före liket, som placerats på en ytterst hedersam bår, sedan ett långt led av kyrkliga personer skickats i förväg; [I marginalen: Svärd och sköld, tecken på trohet och adelskap] åt honom tilldelar de både ett draget svärd, med fästet lyft mot himlen, i högra handen, och den sköld med vapenmärke som den döde använde i striderna, att bäras på ryggen. Och allt detta överlåter arvingarna genom fri gåva, tillsammans med några gods, åt den heliga plats där han gravläggs; dock löses häst, svärd och vapen genast tillbaka av dem mot ett skäligt pris, och endast skölden blir kvar på en mer prydd plats i kyrkorna, [I marginalen: Varför blir sköldarna kvar på heliga platser?] för att det skall visas att en sådan och så framstående man var född av en mycket lysande släkt och troget hade kämpat för Guds ära och för rättvisan, och att det gods som tilldelats kyrkan av egen fri vilja och frikostighet hade skänkts och skänks för att med evig rätt besittas för gudstjänsten; även på det villkoret och av det skälet att den släkt som skall födas därefter skall få ett klart vittnesbörd från den gudomliga platsen om hur högvälboren och adlig denna ätt har varit, som efter sina mycket lysande bedrifter har anförtrott sitt lik, sitt vapenmärke och sitt minne åt kyrkans vård och åt dess förböner, som skall vara i evig tid. [I marginalen: Eviga förböner] ## Liber XVI, kap. 48 (s. 567) (maskinöversättning) Om gravarnas beskaffenhet och vittnesbördet om det förflutna livet. KAP. 48. Furstar och adelsmän som skall bäras till graven i begravningståg bör dock se till att de för sin rättvisas, mildhets och frikostighets skull med allmän klagan [I marginalen: Den fromma klagan] och ständiga böner anbefalls åt Gud för att leva för evigt, hellre än att de för sin grymhets, sina rövares och sin hårdhets skull, för att drabbas av eviga straff, överlämnas åt den gudomliga hämnden under allas förbannelse. Inte heller må de berömma sig med fåfäng prålighet över präktiga gravar som är färdiga eller skall göras färdiga; [I marginalen: Tyrannernas gravar är avskyvärda] ty det föregående livets gärningar är vittnesbörd om byten och tyranni, och inte om den dygd eller redbarhet som krävs hos varje heroisk man. De förbipasserande, som genom de begravdas listiga konster har vunnit dyrbara rikedomar, skall visserligen säga att denna byggnad är präktig och kostsam; men å andra sidan skall de höra andra intyga att den har uppförts och är uppförd med de fattigas oförrätt och tusen oskyldigas förtryck; och inte lång tid därefter skall den synas förfalla, antingen genom fiendens raseri eller genom tidens tand, [I marginalen: Skribenternas vittnesbörd är varaktigt] varvid det genom lärda mäns tydliga skrifter skall visas som ett evigt exempel hur gagnande eller fördärvligt de där begravdas liv hade varit. Förgäves tror någon att han skall föra sitt namns minne vidare med hjälp av en dyrbar sten eller en marmorbyggnad, [I marginalen: Vilka gravar är tomma] om han i livet inte har gjort eller skrivit något som är värt ära, heder och åminnelse. Det finns också mycket många kungar och furstar med inte oförutseende omdöme, som, sedan de har regerat ärorikt, brukar lämna denna omsorg om att uppföra gravar åt sina efterkommande, [I marginalen: Ett fromhetsverk] som enligt naturens rätt är skyldiga att fullgöra sådana fromhetsplikter. [I marginalen: Eftervärldens eviga lov] Ty det tycks dem ha varit nog, medan de levde, att ha gjort det som är enligt dygden och har förtjänat eftervärldens eviga lov. Inte opassande kan till detta ställe fogas hur, Herrens år 1193, enligt Vincentius berättelse i Speculum historiale bok 29 kap. 54, [I marginalen: Saladin, Österns kung] Saladin, när han skulle dö, kallade till sig sin fanbärare och sade: [I marginalen: Dödens fana] Du som brukar bära mina fanor genom krigen, bär min döds fana, nämligen en ringa liten klut, [I marginalen: Damaskus] på en lans genom hela Damaskus och ropa: Se, Österns kung tar när han dör inte med sig något annat än denna ringa mantel. [I marginalen: En ringa mantel av hela väldet] Och så dog han. Om några ytterst goda furstar, undersåtarnas ## Liber XVI, kap. 49 (s. 567–569) (maskinöversättning) som burits på undersåtarnas axlar till kungarnas gravar. KAP. 49. Det händer dessutom ibland att furstar, inte genom egen skuld utan genom folkens (för vilka det var av större vikt att de levde längre), [I marginalen: Genom folkets skuld tas goda furstar bort] rycks bort av den evige domaren genom en förtidig död. Och i det fallet anses deras undergång så mycket sorgligare [I marginalen: När döden är sorgligare] ju mer blomstrande ålder de synes ryckas bort i och ju hårdare den förestående striden är. Och på samma sätt som deras liv har synts välvilligare och rättvisare, så bärs också deras lik med större hedersbetygelser och över längre landsträckor [I marginalen: Goda furstar bärs till gravarna] till de kungliga gravarna eller monumenten, på axlarna av ansedda män som i tävlan strömmar samman från olika landskap; såsom min käraste broder Johannes, ärkebiskop av Uppsala, omtalar i sin historia, bok 20 kap. 9, om kung Magnus, med tillnamnet Ladulås, [I marginalen: Kung Magnus Ladulås] därför att han genom sin rättvisa och fred skyddade alla lador utan lås: honom bar undersåtarna från ön Visingsö [I marginalen: Visingsö] på en tolv dagars färd till den kungliga staden Stockholm under fäderneslandets allmänna sorg, i synnerhet deras som ville leva oskyldigt, för vilka han var en ointaglig sköld. Inte heller saknades stormän i stort antal, som följde ett så minnesvärt likfärd och bekände att de anförtrodde åt graven en fader, inte en kung. [I marginalen: Han var en fader i kärlek] Samma trohet visades också år 1510 en tapper adelsman, kallad Brynto Bertelson, [I marginalen: Brynto Bertilson] av hans modiga hustru: [I marginalen: En modig kvinna] hon lät föra honom, död och utbegärd från fienderna, från det skånska slaget på en sju dagars färd till västgötarnas land, med hjälp både av sönerna och av undersåtarna. Från denna fromhet skiljer sig inte heller den framstående historieskrivaren Laurentius Valla, som i slutet av sin historia om den ytterst gode kungen av Aragonien Ferdinand [I marginalen: Ferdinand, kung av Aragonien] (om vars obeskrivliga godhet mycket gott har berättats i bok 8 kap. 4) berättar att han bars trettio tusen steg och mer till begravningsplatsen och begravdes i den heliga Marias kyrka, som han innerligt hade älskat; [I marginalen: Religionens älskare] och detta därför att han i livet var katolik och älskade religionen och alla goda ting; annars hade stormännen kanske varit mindre angelägna om att hedra hans lik så storslaget. Ty de visste att Paulus Diaconus i bok 6 kap. 34 djärvt och med rätta hävdar [I marginalen: Romarnas stadga mot helgerånare] att det enligt romarnas stadga alltid har iakttagits att varken en kättares lik, vapen, bild eller minne bör hållas eller tålas i Guds kyrka, såsom har anförts ovan i samma bok kap. 38. Och även om goda furstars statyer, vapen och sköldar genom de ondskefullas avund inte tillåts hedras i kyrkor eller på offentliga platser, tycks det betyda föga, [I marginalen: Furstarnas bedrifter förevigas snarare i historieverk än i gravar] ty deras dygder och lysande bedrifter, kanske upptecknade i historieverk, kan aldrig utplånas eller förlora sin lön inför Gud. Men intet är skamligare än att i segerns övermod störta omkull de mest lysande hjältarnas statyer; [I marginalen: Övermod] deras undersåtar bör inte heller på något vis klandras för sin ståndaktighet, utan berömmas. Så återkallar också jag i ständig betraktelse i sinnet det ärorika minnet av den högvördigaste och högvälborne herr Antonius Fabianus de Monte, den heliga romerska kyrkans kardinalbiskop av Porto, [I marginalen: Antonius kardinal de Monte] som under sitt sista levnadsår med underbar välvilja tog emot, vårdade, hjälpte och med varje mänsklighetens tjänst tröstade min broder Johannes Magnus Gothus, ärkebiskop av Uppsala, [I marginalen: Johannes Gothus, ärkebiskop av Uppsala, landsflyktig] och mig, när vi kom till Rom, fördrivna ur fäderneslandet av kättarna för den katolska trons skull; och när han hade förstått orsaken till vår ankomst till Staden, nämligen enbart för att återställa den rättrogna tron och enheten med den heliga apostoliska stolen i Nordens trakter, [I marginalen: Herr kardinal de Montes hjälp] sade han till oss: Ni är goda män, men fattiga landsflyktiga; därför skall jag hjälpa er att vinna all tröst, så att ni aldrig skall ångra att ni kom till denna nådefulla stad i en så from sak. Men medan han, med barmhärtigt sinne inte bara mot oss utan mot alla betryckta, tänkte på att åstadkomma detta och liknande, [I marginalen: Herr kardinalens död] se, då är den himmelske mästaren där och kallar honom från det jordiska legatämbetet i Umbrien till den eviga klarhetens ljus, som han förtjänat genom glansen av sin förflutna levnad, under vilken han undervisade många i ordet, liksom han också gick före med exempel. [I marginalen: Denne kardinals sanna lov] Och inte underligt, ty han var kunnig i romerska ting och utmärkt av underbara dygders förtjänster, en man förvisso mycket lysande till börden, ytterst from i tron, mycket fast i rättvisan och en ytterst frikostig försörjare av de fattiga, ja, i klokhet, skarpsinne och mildhet ingen underlägsen; givmild mot de välförtjänta, sträng mot de tvetungade, allvarlig mot de lättsinniga, tålig mot fiender som uppretats inte av hans egen utan av andras misstanke; därför var han aldrig förhastad till hämnd, utan sinnad att med ädelt sinne mycket lätt överlämna oförrätter åt glömskan. Slutligen började han alla sina verk i kärlek och fullbordade dem i den största saktmod; i allmosor (såsom Paulus Diaconus i langobardernas historia hävdar om Konstantin den store) [I marginalen: Konstantin den store] var han beredvillig, i rättegångar rättvis och i dömandet ytterst försiktig; han föraktade ingen, utan älskade alla, och var själv också älskad av alla. Och därför, när han bars ut från Staden till Mons aureus för att gravläggas, hördes av en oräknelig skara (full av klagan och suckan): Detta är barmhärtighetens man, vars rättvisa inte skall glömmas. [I marginalen: Barmhärtighetens man] Han var ett öga för den blinde och en fot för den lame, de fattigas fader och alla sörjandes outtröttlige tröstare; ty från barndomen växte medlidandet upp med honom; hans dörr stod också öppen för vandraren och pilgrimen, såsom också jag i sanning har erfarit. Ty så ofta jag i fromma ärenden (utöver vilka jag aldrig hade något att begära) kom till hans hus, [I marginalen: Författarens vittnesbörd] så ofta gick jag därifrån fylld av underbar tröst och tackade Herren mångfaldigt för att jag genom hans ingivelse hade förtjänat att få en hjälpare till goda tankar och gärningar, i synnerhet en så stor man och en stor Guds vän; i vilken eftervärlden må glädja sig i en ytterst lycklig tid och i evig härlighet, ## Liber XVI, kap. 50 (s. 569–570) (maskinöversättning) Om läkare och läkemedel. KAP. 50. Trogna sakförare och skickliga advokater prisas [I marginalen: Goda advokater prisas] när de har försvarat enskildas stora och svåra mål; men mycket mer ärorika anses de som genom sin konsts förträfflighet har förstått att driva bort det som tycktes föra med sig döden och att återge hälsan åt den som svävar i fara genom sjukdom, och som genom häftig pina hade tvingats att misströsta om den. Denna konst är berömd, [I marginalen: Läkekonsten prisas som berömd] som finner mer i människan än hon känner i sig själv: den stärker det som är i fara, befäster det som är skakat, och, förutvetande om det kommande, släcker eller lindrar smärtan, så att inte den tilltagande orsaken finner en mer obotlig näring. Därför tycks ingen av de mycket nyttiga konster som gudomligheten har givit till att uppehålla den mänskliga skröplighetens boning och dess behov kunna åstadkomma något liknande det som den hjälpande läkekonsten kan skänka. [I marginalen: Den hjälpande läkekonsten] Ty den bistår alltid med moderlig ynnest dem som svävar i fara genom sjukdom, den kämpar mot smärtorna för den mänskliga svaghetens skull, och den strävar efter att lyfta henne där inga rikedomar och ingen värdighet kan komma till hjälp. Människornas hälsa är alltför dunkel, en jämvikt (temperies) bestående av motsatta vätskor, [I marginalen: Jämvikten] där, om någon av dem tilltar, för den kroppen till sjukdom genom en snabb förändring. [I marginalen: Lämplig föda är god medicin] Därav kommer det att liksom den trötta hälsan återställs med lämplig föda, så är det gift som intas olämpligt. Ty de sjuka hjälps inte av en slump eller efter människors ostadiga behag, utan efter mycket säkra regler, godkända genom de gamlas kloka prövning; och de anförtror sig tryggare åt dem som känner alla sjukdomarnas orsaker; åt dem bör omsorgen om hälsan hellre och säkrare anförtros, även om de är misstänkta, [I marginalen: Ett rådslag är säkrare i sjukdomarnas förvirring] än att man bävar när den mest överhängande döden närmar sig. Ja, den som är kunnig i läkekonsten botar ofta den sjuke mot hans vilja, [I marginalen: Den sjukes bävan] eftersom viljan inte är rätt i svåra lidanden, utan hellre eftertraktar det som enligt hälsans domare känns kunna förvärra. En sak tycks dock den olycklige sjuke frukta utan undantag, att han, när han en gång har blivit bedragen av en dålig och oerfaren läkare, eller snarare en kringvandrande kvacksalvare, [I marginalen: Kvacksalvarna skall klandras] tror att alla, även de klokaste, är bedrägliga. Därav kommer det att man i de nordliga rikena finner mycket få läkare som ger de sjuka trogen vård, [I marginalen: Mycket få läkare i Norden] inte därför att de tvivlar på konsten eller erfarenheten att bota väl, utan för de vårdbehövandes otuktiga levnadssätts skull; inte heller därför att de nordiska örterna, som (enligt Plinius vittnesbörd i slutet av bok 27) är verksammare än alla andra, [I marginalen: De nordiska örterna verksammare] inte växer där, utan om fler läkare anlitades, skulle den sjuke komma i fara genom rådens olikhet och läkemedlens motsägelser. Det finns också en annan orsak, starkare än de övriga, nämligen att kryddorna eller läkemedlen, genom den långa omvägen över länder och hav innan de förs till dessa avlägsna trakter, antingen förlorar sin naturliga verkan och kraft [I marginalen: Fördärvade kryddor] eller förfalskas och fördärvas av fraktförarna för vinnings skull. ## Liber XVI, kap. 51 (s. 570–571) (maskinöversättning) Om mångfalden av sjuka, sjukdomar och läkemedel. KAP. 51. Eftersom elementens beskaffenhet är hård i dessa trakter, och människornas kroppskonstitution är hård, [I marginalen: Orsaker till att få studerar läkekonsten] i synnerhet adelsmännens och stormännens, som med lätt förseelse kränker naturen, så att läkarens flit går miste om sitt lov och den sjuke om själva hälsan, därför ägnar sig mycket få åt denna farliga konst, för att det inte, på grund av de nämnda bristerna och det lössläppta levnadssättet, skall hända att de, medan de önskar bota sjukdomen i en annans kropp, kommer i fara till sitt eget liv. Och detta är de yrandes tacksamhet, [I marginalen: De yrandes tacksamhet] att de dödar sin egen läkare, liksom huggormens avkomma när moderns buk upplöses. [I marginalen: Huggormens avkomma] Men de nordbors särskilda sjukdomar är dessa: hosta, sten, tandvärk och ögonvärk, tarmknip, [I marginalen: De nordiska sjukdomarna] feber, slem, skabb och den franska sjukan, samt barnens mässling; också pesten dödar människor, ju mer sällan den kommer, desto strängare, i synnerhet dem som har förslöats av fylleri. [I marginalen: Pesten sällsynt] Det finns också en annan sjukdom, lägersjukan, som plågar de belägrade och instängda: [I marginalen: Lägersjukan, som synes kallas cachexia; om den sägs ovan i bok 9 kap. 38] den är sådan att de köttiga lemmarna, förtätade av en viss domning och av var under huden, ger efter för fingrarnas tryck som smältande vax; och den förlamar tänderna som om de skulle falla ut; den gör hudens färg vit och blå; och den framkallar dvala med äckel för att ta läkemedel; och den kallas på folkets språk Schoerbuch, på grekiska cachexia, kanske av den ruttnande mjukheten under huden; den tycks uppkomma av att man äter salta och osmälta födoämnen och närs av murarnas kalla utdunstning. [I marginalen: Botemedel] Men den skall inte ha så stor kraft där murarna invändigt är täckta med bräder av vilket trä som helst. Dessutom, om denna sjukdom härjar länge, brukar de hålla den borta med en fortsatt dryck av malört, liksom de också brukar häva stenen med en rot, genom ett avkok av gammalt öl med smör som dricks; [I marginalen: Malörtsdryck lindrar stenen] dessa brukar helt ta bort eller i stor utsträckning lindra sådana lidanden av sten och njurar. [I marginalen: Enkla läkemedel mer omtyckta] Men de läkare vinner större lov som, genom att använda enklare läkemedel, oftare botar sjukdomarna. Inte heller är de illa sedda av folket, när de genom att anföra naturvetenskapliga skäl förstår att övertyga dem om att det av äktenskap mellan gamla män och unga flickor föds hellre gossar än flickor. [I marginalen: Av en gammal man och en ung flicka föds gossar] Likaså de som med tröstande ord förmår de sjuka att för hälsans återställande välja grönskande platsers behaglighet och fåglarnas kvitter, ja, även grodornas. [I marginalen: Tröstande ord är till nytta] Det finns dessutom mycket många kirurger i dessa länder, eftersom detta folk knappt låter en dag eller timme gå utan strid. [I marginalen: Mycket många kirurger] ## Liber XVI, kap. 52 (s. 571) (maskinöversättning) Om giktens besvär. KAP. 52. Eftersom också detta onda håller enbart stormännen i Norden fångna för att plåga dem, och inte släpper dem, utmattade, förrän de skall gå i graven, har jag velat anföra Cassiodorus vittnesbörd i bok 10 av hans brev, ur goternas kung Theodahads ord, i denna form: Detta obotliga lidande och lidande hälsa [I marginalen: Beskrivning av gikten] binder de obundna, drar samman senorna och får kroppar att krympa som inte har stympats genom någon lemlästning. Medan lemmarna står kvar går reslighetens mått förlorat, och den synes mindre från vilken man inte märker att något har dragits bort. Från den efterlevande dras lemmarnas tjänster undan: [I marginalen: En levande kropp utan rörelse] kroppen är levande och rör sig inte, och, försatt bland de känslolösa tingen, bärs den inte längre efter egen önskan utan genom en annans rörelse. Denna levande död kallas frisk framför alla plågor; [I marginalen: Den levande döden] och den sägs må bättre som inte visas ha undkommit orsakerna till en så stor fara. Smärtan lämnar visserligen, men den lämnar efter sig starkare kvarlevor, [I marginalen: Starkare kvarlevor] och genom ett nytt exempel på olycka tycks lidandet från förbundet [oklart], och den sjuke upphör inte att vara sjuk. Själva bojorna lossas ibland för plågade gäldenärer [osäker tolkning]. Men dessa är band som, när de en gång har kunnat binda den fångne, inte förmår lösas under hela livet. Den lämnar olyckliga tecken efter sig när den går bort, [I marginalen: De barbariska folkens seder] och på de barbariska folkens vis försvarar den med våld efter eget gottfinnande kroppens härbärge som den har intagit, så att inte den motsatta hälsan kanske vågar tränga in där denna vildsinta har börjat följa efter. Detta må synas vara emot alla, men mest mot dem som har blomstrat i vapenövning, [I marginalen: Gikten mer fientlig mot dem som övats i vapen] så att inte dessa mycket hårda lemmar mjukas upp genom sjukdomens utkokning, och så att de som inte alls kunde övervinnas av fienden utanför i stället besegras av en inre motståndare. Det är alltså svårt för en tapper man att leva så att han inte ens kan fullborda döden. [I marginalen: Botemedel med vatten] Må de därför använda vatten, först lindrande genom att dricka det, därefter uttorkande genom varma bad; där böjs med rätta lidandets otämjbara nacke, när det inre renas genom ymnig utgjutning och det yttre blir fritt genom en dragande kraft, [I marginalen: Inre och yttre kraft] och, liksom fångat mellan två samlade hjälptrupper, övervinns det. Må vattnets gåvor, som skänkts av gudomligheten, älskas. [I marginalen: Vattnets gåvor skänkta av gudomligheten] Mot detta mänsklighetens betvingare har badens lägliga värn givits; och den som inte ett ständigt årtionde tämjer, och inte tusen dryckers milda intåg, fördrivs genom vattnens behagliga botemedel. Men vattnen i Bormium kallar denne författare uttorkande, [I marginalen: Vattnen i Bormium] som springer fram i närheten av staden Pavia. ## Liber XVI, kap. 53 (s. 572) (maskinöversättning) Om ett märkligt botemedel för att lindra gikten. KAP. 53. Inte heller bör det här underlåtas att infoga hur den ytterst mäktige fursten av Sverige och Götaland, [I marginalen: Svante, furste av Sverige och Götaland] vid namn Svante, när han led av giktens alltför stora pina, använde botemedel som sökts från alla håll. Men bland andra enkla botemedel befanns inget hälsosammare [I marginalen: Ett hälsosammare botemedel mot gikten] än det som han fick av tröstande samtal med de bästa männen; dessa höll sig så mycket troget och uppriktigare till honom och visade honom alla mänsklighetens tjänster, som fursten själv var storsint och frikostig och visade ett milt ansikte för alla som kallats eller som han råkade möta. När han skulle dra ut till strid och red fram till häst, fastän han var besvärad av gikt, gav han med munnen och handen hela hären tecken på käckhet, [I marginalen: Glädjens tecken] och han ingöt så mycket mod i dem att inte en enda fanns som inte beundrade hans heroiska och kungliga dygder, redo att mycket lätt gå döden till mötes eller vilken svåraste fara som helst, bittrare än döden. [I marginalen: En storsint furste] Ty han hade gjort sig ytterst förtjänt av hela fäderneslandet och var född till lysande och storslagna ting, eftersom han alltid och överallt visade ett högt och kungligt sinne. Också hela hans hushåll var lysande och prytt av goda seder; [I marginalen: Inga förvekligade i hushållet] ty liksom han själv var stark i sedernas allvar, så släppte han inga människor av förvekligad lättfärdighet in i sin förtrogna krets, utan djärva, tappra, starka män, utvalda ur andra stormäns hov. Ty det var vedertaget som ett allmänt ordspråk att ingen skulle skrivas in i Svantes hushåll som blinkade när han höggs i ansiktet. [I marginalen: Han gav kläderna från sin kropp] Han var dessutom så frikostig mot sitt husfolk att han ofta tog av sig sina kläder och skänkte dem åt dem. Ty han var mer givmild mot krigsmännen än mot sig själv; och ofta tömde han skattkammaren vid utdelningen av sold. Ty de hade ingen omsorg om rikedomar, utan, då han långt föredrog dygd och ära framför smutsiga rikedomar, [I marginalen: Fursten Svante befanns aldrig vara helgerånare] skulle han hellre ha dött av hunger än levt av oförrätter mot invånarna eller av byten från kyrkorna eller prästerna, då han med rätta ansåg att Sverige var ett så rikt rike att dess furste kunde leva tillräckligt storslaget, utan att vara tvungen att uppehålla ett olyckligt och vanärat liv med rån och helgerån. Med det bittraste hat förföljde han också förtalare och lögnare, som han inte ens lät gå från platsen förrän den andra parten kallats och försvarat sig, och den uppdiktade saken straffats. Dessutom var han mycket sträng i ord, men ytterst mild i handling. Han befanns alltid vara den störste vårdaren av Guds ära bland sin tids furstar. SLUT PÅ BOK 16. ## Liber XVII, inledning (s. 573) (maskinöversättning) OLAUS MAGNUS GOTHUS, ÄRKEBISKOP AV UPPSALA, OM SKOGARNAS VILDA DJUR OCH BYGDENS HUSDJUR. BOK 17. FÖRETAL. Liksom djurens arter är många och olika på hela jordens krets, anpassade och fördelade efter sina landskap och naturer, såsom elefanter, kameler, leoparder, lejon, strutsar, [I marginalen: De varma trakternas djur] tigrar, apor och övriga av det slaget, som utan tät hårbeklädnad har förökat sig i ojämförligt antal i varma länder, så finns det också i de kalla trakterna mycket många djur, men mycket håriga för att stå emot de hårdaste vintrar: [I marginalen: De kalla ländernas djur] såsom vita björnar, svarta urar, höga älgar, resliga renar, vildsinta vargar, glupska järvar, skarpsynta lodjur, listiga uttrar, läkande bävrar, skygga små hjortar, listiga rävar, svarta och vita, och andra djur av en natur och ett namn som är ovanliga på andra håll, vilka nedan i följande kapitel i ordning skall framläggas mer omsorgsfullt; främst av den orsaken att den fromme betraktaren må inse hur underbar den höge skaparens tillgivenhet och kärlek är för alla sina skapelser [I marginalen: Djurens bevarande] som överallt på jorden är underställda hans ordning, i synnerhet för att bevara dem i den nordliga trakten, det kallaste klimatet (genom att skänka dem naturlig klokhet), nämligen så att de, fast instängda på alla sidor av snö och av den frusna jorden som hindrar betet, inte bara kan leva utan också fortplanta och föda upp sin art och förbli oskadda bland de hårdaste elementen. Man bör dock döma nyktert om varje djurs art, var det än lever, ty naturens oföränderliga lag har stadgat att det ingenstans kan bestå bättre än där det har frambringats. [I marginalen: Naturens oföränderliga lag] Och därför sägs elefanter, som skall föras till främmande länder, inte gå ombord på skeppen förrän de har försäkrats om återfärden genom den kallade styrmannens ed. Vilket inte är underligt (enligt Plinius vittnesbörd i kap. 1 av bok 8), ty de är så läraktiga [I marginalen: Elefanternas natur] att de tillber kungen, böjer knä, räcker fram kransar och, till allas förundran, gör ännu underbarare saker än dessa genom naturens föreskrift, vare sig av egen natur eller genom en annans påverkan; och de lever, enligt den salige Ambrosius vittnesbörd, i allmänhet trehundra år; och detta för att de skall tjäna under människornas välde, och människan själv under den mest välvillige Guden. ## Liber XVII, kap. 1 (s. 574–575) (maskinöversättning) Om baggar och lamm. KAP. 1. [I marginalen: Gotland, om vilket ovan i bok 2 kap. 24] Det finns en ö i Götiska havet, underställd goternas rike eller Sverige, Gotland, det vill säga det goda landet, så kallad av alla som besöker den, därför att den med rätta bör räknas och prisas som lycklig och rik bland de nordliga öarna för sina mycket många naturgåvors skull. Den frambringar baggar, eller gumsar, som är starkare och resligare än andra, [I marginalen: Vildsinta baggar] på vilka det växer fyra eller åtta horn; och de får så mycket vildhet av hornen att de under parningstiden, om inte hornen tas bort med såg eller fil, blir till skada för andra djur och motspänstiga mot herden själv. [I marginalen: Lång ull] De har lång och mjuk ull, som hantverkare som tillverkar baretter i Rom en gång, när den lösts ur ett litet klädesplagg, prisade förunderligt. Hela den nordliga trakten har också mängder av stora baggar och får, bland vilka även honorna bär böjda horn, vilket tycks märkligt för Homeros och Aristoteles; varvid Albertus [I marginalen: Albertus bok 18 kap. 6] i boken Om djuren, när han talar om en vidunderlig födsel, säger att han har sett en bagge som bar fyra stora horn på huvudet och två långa på benen, liksom gethorn. [I marginalen: Djur utan horn] Det finns också många platser mot Nordpolen där varken baggar eller får har horn, och inte heller tjurar eller kor. Baggens vildhet stävjas om hornen borras igenom nära öronen; [I marginalen: Hornen skall tas bort] annars väcker de, när de är hoprullade i en krök, större raseri, och de framkallar snabbare hunger, så att han inte betar det låga gräset; ty torra platser har sundare gräs än sumpiga, [I marginalen: Torra platser har sundare gräs] som framkallar sjukdomar. En vit bagge avlar avkomma av annan färg. Men en mörk bagge avlar enligt Columellas vittnesbörd aldrig en vit. Albertus säger också att baggens ull följer hela avkomman. Baggar hålls också borta från parning under två år, så att uppskovet med njutningen lätt ökar lusten. Att det finns en mask i baggens huvud förnekar Albertus av naturvetenskapliga skäl. [I marginalen: Baggen älskar lammen] Han säger också att baggar av naturen älskar lammen. Baggen sägs sova ett halvt år på den ena sidan och ett halvt år på den andra. Också baggarnas horn vrids (enligt Plinius vittnesbörd i bok 11 kap. 37) med kokande vax i flera grenar. ## Liber XVII, kap. 3 (s. 575–576) (maskinöversättning) Om får. KAP. 3. Fåren är kända och tama djur, som för ringa bete och omsorg ger sina ägare mjölk och ull och slutligen hud och kött, ja till och med själva gödseln till läkemedel mot många sjukdomar. [I marginalen: Fårens mångfaldiga nytta] Fåret har också medlidande med sin egen art, så att det, när ett friskt får ser ett sjukt lida av hettan, ställer sig mot solen för att ge skugga åt det lidande. Må därför den omilde människan skämmas, när hon har upphört att efterlikna djurets välvilliga natur. [I marginalen: Må den omilde människan skämmas] Åska får ensamma får att kasta sina foster, men inte dem som är i flock. När en kall vind blåser avlar de hanar, men när en varm blåser honor; därför blir också lamm födda på vintern bättre. Svarta fårs mjölk är bättre, och vita getters; vilken färg är vanligare i kalla länder. [I marginalen: Fåren ger mjölk längre] Fåret ger mjölk längre än alla andra djur i förhållande till sin storlek, nämligen i åtta månader. Förtjusta av musikens toner betar de bättre; [I marginalen: Fåren förtjusas av musik] och därav kommer det att herdar avbildas som flöjtblåsare. Får lever i 10 eller 14 år. När de på våren har betat honungsdagg dör de; på hösten däremot av alltför stor glupskhet på ax, i synnerhet om de genast har druckit, ty inälvorna brister av kornens svällning. Mot andra sjukdomar ger dock Albertus ett botemedel: [I marginalen: Botemedel för sjuka får] att man skall ta en baggs buk och koka den med vin och blanda den med vatten och ge den åt fåren att dricka; så skall sjukdomen avlägsnas. Ett får drivs knappt ut ur huset, och när det har drivits ut springer det tillbaka, även om huset brinner häftigt. Bagg- och fårkött, liksom köttet av nästan alla djur, som lagts i salt och torkats i rök och vind, äter de nordiska människorna rått hela året, förutsatt att det är gammalt. [I marginalen: Rått kött äts] Ty det anstår de starka att äta rå föda; och detta vare sig de befinner sig i krigstjänst eller i åkerbruk eller på andra platser. Om lamm. KAP. 3. Även om också detta, liksom det som sagts om baggar och får, tycks vara mycket välkänt för alla, så att det är överflödigt att enligt Suetonius mening nämna de minsta ting, så är dock Plinius lära behagligare, som säger i bok 11 kap. 2: I betraktandet av naturen kan intet vara överflödigt, [I marginalen: Intet är överflödigt i naturen] eller: i tingens natur tillåts inget anses otroligt; ty var och en må behålla sin bedömning. Solinus ord är också, i kap. 37: Det är mödan värt att inte utelämna något i vilket naturens försyn kan beskådas, även om naturen oftast tycks sakna trovärdighet, eller i högsta grad förlora sitt värde genom skådespelens ständighet. [I marginalen: Det vanliga förlorar sitt värde] Därför har man i Norden den största omsorg om lammen för den omätliga kölden, och också en noggrann bevakning för de väldiga korparnas skull, såsom har sagts ovan i bok 4 kap. 15, och för rävarnas ständiga försåt; [I marginalen: Skadan ersätts genom rovdjurens skinn] dessa tillfogar invånarna inte ringa skada, inte bara genom sin ihärdighet utan genom sin besvärliga mängd; och å andra sidan, när de fångas genom jakt med nät eller i gropar eller med pilar, ersätter de skadan genom vinsten av skinnen. Lammet känner igen sin bräkande mor i hela hjordens mängd. [I marginalen: Lammet (agnus) kallas så av att känna igen (agnoscere)] Och därför kallas det agnus av agnoscere. Men modern känner igen lammet på lukten av bakdelen. Hornen växer snabbt för mjölkens och näringens överflöd; och därav kommer den slitna versen: Och i Libyen finns lamm med långa horn. [I marginalen: Underlagda lamm] Det händer också att man, när fårmjölken tryter, lägger lammen under getter för att födas upp. Men därifrån får de en hårdhet i ullen, som kan användas till föga. Detsamma händer å andra sidan om man lägger killingar under får för att dia. Lamm som genom någon slump inte föds upp av modern utan av något annat får tar också någon likhet efter ammen. Varro säger i bok 2 Om lantbruket, till Niger Turannius, att dessa också kallas med ett annat namn, med dessa ord: Subrumi kallas lammen när modern har för lite mjölk och de läggs under en annans spene. [I marginalen: Subrumi] Ty spenen kallades med ett gammalt ord rumus; [I marginalen: Spenen kallas rumus] därav betyder rumare att ge di. Om man med fårets galla smörjer det ställe på kroppen där kräfta har uppstått, hjälper det tydligt. Ögon som lider av vatten blir hjälpta om de smörjs med fårets hjärna. [I marginalen: Läkemedel] Fårets dynga, lagd som omslag med ättika, tar bort vårtor; blandad med smält vax och rosenolja botar den brännskador av eld. Blod som har levrat sig efter ett kraftigt slag löser ett fårskinn upp, som läggs på genast sedan det dragits av kroppen. [I marginalen: Botemedel för de gisslade] Därför lägger rättstjänarna (lictores), när de ibland har medlidande med de gisslade, en varm hud på ärren, vilken botar på en dag och en natt. Och detta kan kallas de gisslades läkemedel. ## Liber XVII, kap. 4 (s. 576–577) (maskinöversättning) Om oxar och nötboskap. KAP. 4. De nordliga rikena, i synnerhet Värmland och Dalarna, har för sina mycket rika betesmarkers skull de mest utsökta oxar, liksom också västgötarnas landskap; och dessa oxar förökas varje år inte så mycket i kroppens storlek som i stort antal. [I marginalen: Mängden oxar] Också Norge, Sverige och Finland har liknande, ytterst väl lämpade för sommar- eller vinterkärror eller också för åkrarnas bruk; dem använder de, liksom hästar, till att vända plogbillarna. Men korna sätts aldrig till att dra kärror [I marginalen: Korna sätts aldrig för kärror] eller bereda åkrar; ja, de underkastas inte heller någon börda, i hopp om att de skall föda kalvar. Men dessa brukar, medan de ännu är mycket späda, skiljas från mödrarna och födas upp, när köldens fasa rasar, i varma rum som särskilt inrättats för detta; och när vintern blir längre och strängare och tilltar, äter dragdjuren ekskal i stället för hö eller halm. Men på sommaren betar de under de mycket ljusa nätterna under herdarnas tillsyn för de elaka maskarnas och larvernas skull; dem bränner eller håller vaktarna själva borta med beckrök, [I marginalen: Larverna fördrivs med beckrök] som överallt flammar av bränd fura. Men inte helt och hållet; ty när hösttiden kommer, går larverna in i magra oxars hud och övervintrar där, för att på våren gå ut ur huden och plåga sin värd, [I marginalen: Larverna går in i oxarnas hud för att övervintra] liksom fjärilslarver som äter trädens löv, i vilka de, fasthängande vid vintern i en fröhylsa [osäker tolkning], hade tillbringat den lugnare. Oxar som är hemsökta av sådana maskar skiljs dock, så långt flitigheten tillåter, från de andras flock för att gödas och slaktas för sig; och då synes huden genomborrad som ett såll längs ryggen, vilket minskar dess pris genom en främmande fläck. [I marginalen: Priset minskas genom en främmande fläck] Men de hålls friskare och göds snabbare på de platser där de varken oroas och tröttas av flugornas gaddar eller av larvernas stick och inte berövas mättnad på grönskande örter. Inte heller är det olämpligt att de i hungerstid, medan fälten är fyllda av snö, äter gammal blandad fisk som torkats i vinden, [I marginalen: Oxarna äter fisk i hungerstid] såsom har visats delvis ovan i bok 9 kap. 44. Dessutom anför Plinius i bok 11 för detta fall Theophrastos, som säger att oxar äter levande fisk. Ja, också av humle som kastats ut ur renat öl förtjusas de så mycket av att sluka att de skuttar på drinkares vis. [I marginalen: Berusade oxar skuttar] Men när oxarnas klövar har nötts på isarnas, klippornas och sandens skrovlighet, botar bönderna dem genom att smörja med ister, också genom att smörja fötterna med flytande beck. Oxarna har också, enligt Isidorus vittnesbörd, en utomordentlig tillgivenhet för sina följeslagare; [I marginalen: Oxarnas tillgivenhet] ty den ene söker den andre, med vilken han brukar dra plogen med halsen, och med täta råmanden vittnar han om sin fromma tillgivenhet, om denne kanske har dukat under. Detsamma intygar också Ambrosius: Om oxens like byts ut, förmår den andre inte dra oket. ## Liber XVII, kap. 5 (s. 577–578) (maskinöversättning) Om hundar och deras olika natur. KAP. 5. Även om hundarnas mångfald och underbara egenart är känd i många delar av världen, så gott som alla eller de flesta, tycks dock de nordliga ländernas hundar, liksom de är underställda en strängare himmel, nämligen Cynosuras tecken, också ha en djärvare vildhet framför andra. [I marginalen: Cynosura] Och då några exempel på detta har anförts ovan i bok 5 kap. 12, skall det inte anses betungande att liknande fogas till dem, nämligen att två mycket trogna djur har givits människan av den gudomliga makten till tröst, [I marginalen: Två djur givna människorna till tröst] nämligen hunden och hästen: hunden som väktare mot rövaren genom att skälla och göra motstånd, [I marginalen: Hund och häst] hästen som försvarare, så att den, när den har en ryttare, gläds åt att rusa fram mot fienden. Hunden föds med de simplaste födoämnen, där också hästen fostras med mycket lättillgänglig föda, [I marginalen: Hästarnas föda] ja (som nedan skall sägas) med rostad fisk, vindtorkat kött, skorpbröd och trädsvampar; och så tycks Gud välvilligt ha sörjt för människan, att han gav henne hästen som följeslagare i mödorna och hunden som kamrat och väktare. [I marginalen: Trogna hundar] Hunden är känd för att i allmänhet kämpa för sin herre mot rövare, lönnmördare, stråtrövare, dråpare, försåtliga angripare, tjuvar och mot alla andra rasande vilda djur, och många kungar har räddats genom dess välgärning, där människan som väktare har befunnits vara sin beskyddares värsta mördare. [I marginalen: Kung Masinissa] Kung Masinissa anförs av många som ett tydligt exempel på detta fall, eftersom han, då han inte vågade anförtro sig åt människor för att bevakas, överlät sig åt hundars bevakning: genom deras skall undgick han ofta dolda fienders försåt och fick långt i förväg veta om motståndare som kom mot honom och tog sig till vara, och genom deras välgärning gick han flera gånger ut som segrare. [I marginalen: Hundar vaktar människor] Ja, hundar vakar inte sällan över människor som sover i gräset, för att inte ormar skall krypa in i munnen. Men en sorts olycka är förknippad med dessa hundar, att de ibland, när deras herre undkommer fiendehänder och gömmer sig i tät skog, djup snö eller is, förråder honom genom sin närvaro, [I marginalen: Herrar förråds av hundar mot deras vilja] så att han, genom tecknet av hunden som orörlig stannar hos sin herre, rycks bort till död eller fångenskap. Eftersom exemplen på detta är mycket många i de nordliga rikena, förbigår jag dem här med avsikt, då mycket många liknande har visats ovan i bok 11 om krigen på isen. ## Liber XVII, kap. 6 (s. 578–579) (maskinöversättning) Ytterligare om desamma. KAP. 6. [I marginalen: Vilda hundar] Mot de nordliga provinserna närmare Nordpolen finns förskräckliga och vilda hundar; och det inses ha skett genom Guds mildhet, eftersom mer skadliga bestar finns där, såsom nedan skall visas om vargarnas grymhet. [I marginalen: Isländska hundar vita och lurviga] På Island däremot, det vill säga islandet, omgivet av oceanen, finns visserligen önskvärda hundar av olika slag och av varje art, men till förnäma damers och prelaters förtjusning finns där mycket vita hundar med mycket tät päls, formade nästan som en klump hoprullad ull; sådana, nämligen valpar, medger den salige Chrysostomus själv biskopar och prelater till tröst, och inte vinthundar eller molosser eller kerberoshundar, som aldrig vederkvicker utan med ett mycket skamligt skådespel förhäxar sina åskådare; dessa tycker det är vackert att använda sådana hundar varken till konster eller till lekfulla lekar, utan till fördärvade människors fåfänga skådande, på epiroternas vis, som kallar sådana molosser. [I marginalen: Molosser] Vad beträffar hundarnas namn och egenskaper antecknar Plinius med underbar noggrannhet framför andra naturforskare i bok 8 kap. 40, där han inte oangenämt berättar om kolofonierna, att de nämligen med stor iver tränade hundar för krigets skull, i sådan grad att de ur dem bildade liksom kohorter, [I marginalen: Kohorter av krigshundar] som stred i främsta ledet med en underbar vildhet och aldrig drog sig undan striden. Dessa skänkte dem ofta seger i nattliga sammandrabbningar. De gamla skriver också att garamanternas kung, sedan han genom uppror fördrivits från riket, återinsattes av tvåhundra hundar som han hade fött upp för jaktens skull, [I marginalen: Garamanternas kung fördriven, återinsatt genom hundar] då de med underbar vildhet rasade mot dem som gjorde motstånd och banade väg genom fiendernas kilformationer, tills de förde honom i säkerhet till kungaborgen; och så, sedan fienderna drivits bort och huggits ned, regerade han länge och lämnade sedan vid sin död riket åt sina efterkommande. [I marginalen: Henrik VIII, kung av England] Och kanske föranledd av denna övning ställde Englands kung Henrik VIII (enligt ett brev som sänts av hans sändebud till Polens kung från Speyer 1544) i sin här, en mycket stor här som han sände till hjälp åt kejsar Karl V själv mot Frankrikes kung, fyrahundra män och lika många hundar, beväpnade efter folkets sed med halsband av järn, [I marginalen: 400 hundar] varvid människornas mening lämnades tvivelaktig, om detta skedde för härens vakthållning, eller om det var ett sken för någon märklig krigslist för att vinna seger. Hur detta än förhöll sig, är det säkert att det därefter aldrig har saknats tvister mellan dessa mycket upphöjda furstar, [I marginalen: Tvister mellan Frankrikes och Englands kungar] inte väckta av dessa hundar, utan införda och befästa av grymma rådgivare och upproriska örontasslare; medan dessa högsta kungar skulle vara människornas förtjusning, om de under hela världens bifall återvände till endräkt för att kuva de turkiska hundarna. Om hundarnas minne, trohet, läraktighet, ## Liber XVII, kap. 7 (s. 579–580) (maskinöversättning) luktsinne och vildhet. KAP. 7. Sannerligen har inget djur utom människan större minne. [I marginalen: Hundens minne] Ty hundar minns länge vägar, hur långa och obanade de än är, och påminner människorna själva om dem; de hämnas också gamla oförrätter, [I marginalen: Hundar hämnas gamla oförrätter] även efter lång tid; när de återförs till sina forna herrar efter tjugo års frånvaro, hälsar de dem med glädje. I kimbrerkriget mot Gaius Marius kämpade hundar grymt för sina herrar, och medan de vaktade kimbrernas lik kunde de aldrig drivas bort, utan vaktade dem med samma underbara nit; och för att tryggare försvara dem mot vilda djur och fåglar bar de in dem i vagnarna, som lämnats kvar här och där på platsen, [I marginalen: Hundar vaktade sina herrars lik] och de höll de vakter som de fördelat mellan sig växelvis med stor omsorg. En hund förföljde med skall dråparen av sin herre, som dräpts i skogen, ända in i staden och slet honom med tänderna; och denne bekände brottet under tortyr och angav sig själv och sina medbrottslingar, som enligt lagen skulle avrättas. Om ännu en annan hund skrivs att den försvarade sin herre, som försåtligt angripits medan tjänarna var långt borta, tills de skyndade till. Hundarnas trohet märks också i den som visades Lysimachos, [I marginalen: Hundars trohet, som bränner sig själva i eld] att en av dem, när hans döda kropp skulle brännas, under jämmer och klagan kastade sig i elden inför allas åsyn. Och att Syrakusas kung Hierons hund gjorde detsamma intygar Plinius. Likaså tär en hund, när dess herre har dött, ut sig med svält så länge att den dör tillsammans med honom. I de romerska historierna har man också funnit en hund som bar mat till munnen på sin döde husbonde [I marginalen: Hund som bär mat till sin döde herres mun] och ville hålla uppe hans kropp, som kastats i Tibern, genom att simma fram till den. Och detta säger Plinius. Hundarnas läraktighet är sådan att de känner sin herre och hälsar honom glatt framför andra, och anfaller dem som hatar honom. Stor är vidare deras iver vid jakt, [I marginalen: Hundarnas förtjänster] så att de, när de med nosens skarpsinne fångar vinden och luftdraget, genom lukten i förväg anar ett vilddjur som kommer långt ifrån, visar det, genomsöker spåren, förföljer, anger gömställena osv. De kaspiska hundarna är mycket vilda; deras grymhet utövas hellre mot människor än mot vilda djur, och detta därför att de från ungdomen föds med människolik. Ädla hundar dödar, enligt Plutarchos vittnesbörd, inte ett byte som de gripit med tänderna [I marginalen: Ädla hundar] förrän de ser att det är uttröttat och saknar krafter. ## Liber XVII, kap. 8 (s. 580–581) (maskinöversättning) Om att känna igen hästars godhet och undvika fel. KAP. 8. Även om de nordliga länderna frambringar en mycket stor mängd hästar till sitt eget och främmande folks önskvärda bruk, tycks de dock inte födas och fostras lika förträffliga i alla provinser. [I marginalen: Norska hästar] De norska hästarna är medelstora till växten, av beundransvärd styrka och snabbhet när det gäller att ta sig fram i berg och på steniga vägar. [I marginalen: Svenska hästar] De svenska och götiska däremot avverkar kärr och höga kullar och djupa skogsdalar utan åtskillnad med längre dagsresa och stor snabbhet. [I marginalen: Öländska hästar] De öländska används, eftersom de är mycket små, mer till lekfullt skådespel än till arbete; dock finns också bland dem utmärkta och arbetsdugliga av ett särskilt slag. [I marginalen: Finska hästar] Även de finska hästarna är av god beskaffenhet; men dessa och alla goda känns igen enligt olika författares omdöme på följande tecken. [I marginalen: Tecken på en god häst] Tät man, kort huvud. Stark länd och jämna testiklar. Nacken framåtböjd, inte upprätt på vildsvinets vis. Öronen, i proportion till en liten kropp, utsträckta i kilform. Bröstet brett, buken måttlig. Länden sammanpressad, ryggraden dubbel eller åtminstone inte utskjutande. Svansen yvig, något krusig. Utvalda ben, jämna knän. Hovarna fasta, medelstora. Ådror synliga mellan håren. Kroppen stark och kraftig. Höjden motsvarande styrkan. Sidorna långa, bakdelen rund. Hela kroppen liksom knutig av musklernas täthet och fyllighet. Benen starka, jämnt utsträckta från knä till fot, utan knölar, svullnad och mjukhet. Fötterna jämna och plana i ytan, inte ojämna, runda, så att de med hornets urholkning berör marken runtom. Hovarna skall vara tjocka, varken låga eller mycket upprätta på getternas vis. Skenbenen feta av ben, inte av kött. Ytterligare om andra tecken på en duglig häst. KAP. 9. [I marginalen: Tecken på en god häst] Huvudet litet och torrt, liksom liggande tätt över benen. Ögonen stora, liksom liggande framför huvudet. Öronen korta och spetsiga, riktade framåt. Näsborrarna öppna, så att de kan sänkas djupare ned i vatten. Svansen lång, tät och rund. Djärv och frustande med näsborrarna. Skrapande marken med fötterna och seende sig omkring. Darrande i lemmarna vid gnäggandet, eftersom den är stark. Lätt att egga från vila till rörelse. Lätt att åter få att vila efter rörelse. Rengörande sig och vältrande sig i damm eller snö. Till färgen svart, röd, brun (balius sive badius), mörkbrun (spadicus), av palmens eller kastanjens färg, som Vergilius berömmer i Georgica. [I marginalen: Vergilius i Georgica] Gyllene, rosenfärgad, myrtenfärgad, blågrå, eller med brokiga ögon, liksom målad. Apelkastad, gråvit, prickig, brokig, tecknad i svart och brunt. Den askgrå, som passar vildhästar, är den sämsta, som Isidorus säger; men den bästa när en bred svart linje syns på ryggen. En vit häst är sällan bra för resande, på grund av anfall av rövare som från högt belägna borgar spejar på vägarna; [I marginalen: Vita hästar farliga] det är farligt att med vita hästar (liksom en lykta tänd i mörkret) locka dem att plundra de resande. ## Liber XVII, kap. 10 (s. 581–582) (maskinöversättning) Ytterligare om andra tecken vid köp av häst. KAP. 10. Dessutom tycks följande och liknande försiktighetsmått vid köp av häst böra iakttas med större noggrannhet. Om den tar emot betslet. Om den tar emot ryttaren. Om den kastar av den som den har tagit emot. Om den, när den släpps, flyr bort eller snabbt fångas in igen. [I marginalen: Tecken på en god häst] Om den blir slö eller mer upphetsad av piskslag. Likaså från vilket land den är, bergigt eller sankt. Vilken ålder den har: vilket inte är svårt att känna igen, eftersom årens kännetecken förändras med kroppen. När den är två år och sex månader faller de mellersta tänderna i över- och underkäken. När den går på sitt fjärde år får den, sedan de som kallas hörntänder har fallit, andra. Inom det sjätte året därefter faller de övre kindtänderna. Det sjätte året jämnar den ut dem som den bytte först. Det sjunde fylls alla ut jämnt; och från denna tid bär den dem urholkade, och därefter kan man inte lätt fatta hur många år den är. Likaså säger Plinius att tinningarna vid tio års ålder blir insjunkna och ögonbrynen ibland grånar och tänderna skjuter fram och vitnar, i motsats till alla andra djurs vanor. [I marginalen: Hästarnas ålder] Likaså finner man att en lång livslängd sträcker sig till femtio år hos persiska, epirotiska och sicilianska hästar, men en kortare hos spanska, numidiska och galliska. Men inte heller saknas Solinus, som nämner en häst på 70 år. Varro anser att en häst är användbar till sitt sextonde år. Inte heller är långlivade hästar önskvärda, eftersom de varken duger i krig eller till att dra vagnar eller till betäckning; ty efter sitt tjugonde år kan de inte avla, som har antecknats av de lärdaste som har skrivit om lantbruket; och samma författare försäkrar att stoet inte kan bli dräktigt med gott resultat efter sitt tionde år. Hästarnas ålderdom brukar märkas på grå ögonbryn, ja även på vissa märken på svansarna och på insjunkna ögon fulla av var osv. ## Liber XVII, kap. 11 (s. 582–583) (maskinöversättning) Om Vergilius mening om valet av goda hästar. KAP. 11. [I marginalen: Tecken på en god häst] Strax från början skrider fölet av ädel hjord högre fram på fälten och sätter ned sina smidiga ben. Först vågar det både gå på vägen och pröva hotfulla floder och anförtro sig åt ett okänt hav, och det ryser inte för tomma ljud; det har en hög nacke och ett smäckert huvud, kort buk och fyllig rygg, och det modiga bröstet frodas av muskler. Vackra är de bruna och blågrå, sämst färg har de vita och de gulgrå. Om då vapen på avstånd har gett ljud ifrån sig, kan det inte stå stilla på sin plats, det spetsar öronen och darrar i lemmarna, och frustande vältrar det den samlade elden under näsborrarna. Manen är tät och faller, när den kastas, ned på högra bogen. Men en dubbel ryggrad löper längs länderna, och hoven gräver i jorden och ljuder väldigt med sitt fasta horn. Men Columella visar i bok 7 om lantbruket med största elegans hästarnas utmärkta gestalt i varje enskild lem, så att ingenting kan läggas till. Ytterligare på annat sätt fattas tecknen på en god häst. [I marginalen: Tecken på en god häst] Örat spetsigt, kort, huvudet litet, köttet fast, och stora ögon, nacken med kraftig styrka, och rena näsborrar, äter väl, och utan mask, och korta höfter, riktiga hovar och runda, djärv i gnäggandet, frustande, brytande jorden med foten. Känn av dessa tecken fyrfotingarnas värde. Detsamma mera kortfattat. [I marginalen: Andra tecken på en god häst] Gädda, nämligen i huvudets bredd. Ål, i sin vackra längd. Orm, med upprätt nacke. Lejon, med brett bröst. Kvinna, med runda länder. Katt, med snabbt lopp. Om att tämja och vårda ## Liber XVII, kap. 12 (s. 583–584) (maskinöversättning) hästföl. KAP. 12. Föl som fötts av ädla ston vartannat år och närts med riklig mjölk är renare och inger större förhoppning; [I marginalen: Hästföl] ty de efterliknar oftast föräldrarnas godhet. Men de skall inte vidröras med handen; ty, som Palladius säger i bok 4, skadas de av ständig beröring, [I marginalen: Beröring och köld skadar hästföl] och även av köld, som man allra mest måste skydda dem mot. Både munterhet och smidighet kommer att ge ett gott belägg för en förhoppning som inte kommer att svikas. Efter två års ålder skall de tämjas fram till tre års ålder; ty därefter blir de alltid svårare att lära. Om fölet tycks ha höga ben, lovar det ett tecken på framtida storlek; ty hos alla fyrfotingar växer benens längd inte mycket med tiden. I proportion till denna växer alltså även den övriga kroppen. Fölet görs först mildare och lättare att hantera om det försvagas av måttlig hunger; därefter, när det vederkvicks med lämplig föda i riktiga portioner, blir det mer lydigt mot den som styr det, så att det hellre tämjs med smekningar och vissa ord än liksom med spön och slag. Och det skall vårdas noggrant, där dess egen natur inte av sig själv kan avhjälpa en brist. [I marginalen: Hästföl skall ledas genom folkmassa] Det skall också ledas genom folkmassa och föras nära alla anblickar och ljud, så att det, om det tycks bli förskräckt för något, utan skräck lär känna det som fredligt och ofarligt genom att gå fram lite i sänder. Om det skall fostras för krigets larm, skall det övas att hoppa över diken, först små, sedan större; vilket sker genom att man hoppar före i tygeln [osäker tolkning]. Likaså att hoppa över murar, stenar och bjälkar, [I marginalen: Rövarnas sed i skogarna] såsom skogsbornas sed är när de rövar och flyr; och detta skall ske framifrån, bakifrån och från sidan i snabbt lopp. De som är skygga och misstänksamma, flyktbenägna och backande skall helt förkastas (om de inte kan hjälpas med botemedel). ## Liber XVII, kap. 13 (s. 584) (maskinöversättning) Om att bota hästars fel. KAP. 13. De flyktbenägna hjälps genom att man drar ut de längre håren på ögonlocken och de hår som hänger ned från pannan. Hos de backande tas ovanan bort om ryttaren, sedan ett grovt rep tillverkat av tagel förts in under svansen, gnider hästen genom att dra det hit och dit med båda händerna på samma sätt som ett betsel; och detta kallas svansbetsel [I marginalen: Svansbetsel] och används endast för att avvärja detta fel. Det är också nyttigt att den mycket omsorgsfullt övas att simma med en beväpnad man (där prov på styrka skall övas genom att fly eller angripa), såsom det är sed hos dem som bor i de skytiska länderna, särskilt kring Don, [I marginalen: Don] där floderna är mycket väldiga och inga broar finns på grund av vattnens ostadiga lopp eller översvämningen från smält snö; om detta säger Strabon mycket i bok 8 mot slutet och i bok 11, liksom i bok 17 om hästarnas stora snabbhet och smidighet, [I marginalen: Hästar följer sina herrar som hundar] hur de, när de är övade, följer sina herrar som hundar. Men för att inte många exempel skall anföras från främmande trakter: det är allmänt bekant i de nordliga länderna att unga hästar, även kraftiga och krigiska, övas och leds ut på fältet så att de känner igen ryttaren och fritt följer honom, står när han står och springer när han springer. [I marginalen: Tryggheten skall begränsas med tyglar] Denna trygghet begränsas dock med tyglar, för att inte herrarna, om vargar plötsligt rusar fram ur bakhåll och hästen flyr, skall ryckas bort som föda, eller något liknande hända när man stöter på öppen is. ## Liber XVII, kap. 14 (s. 584–585) (maskinöversättning) Om hästarnas vård. KAP. 14. Golvet i fölens stall bör också vara belagt med små och runda fältstenar, för att inte fötter och hovar skall fördärvas av mjukhet (som sägs vara skadlig för ädla hästar); [I marginalen: Hästar lider av fotsjukdom] ja, för att de skall befrias från mycken sjukdom, särskilt fotsjukdom (podagra). Huvudena skall tvättas, inte beröras med skrapa, eftersom de är uppbyggda av benmaterial. [I marginalen: Manen] Manen skall tvättas, eftersom naturen har givit ryttarna den i stället för en stege, liksom pannluggen till huvudets försvar [I marginalen: Pannluggen] och svansen för att driva bort skadliga insekter. [I marginalen: Svansen] Benen skall inte tvättas, och inte heller skall hovarna bestänkas dagligen. Ställena under buken skall rengöras noggrant, inte med skrapa utan med händerna. [I marginalen: Tvättning är nyttig vid uppfödning av hästar] Tvättning bidrar dock mycket till fölens och hästarnas hälsa och till att bevara gott hull. Ett föl eller en häst skall inte, när man skall rida, närmas från huvudet eller svansen (för att den inte skall skada); och från vänster sida skall ett betsel som är avpassat efter munnen läggas på med ena handen medan munnen är öppen [osäker tolkning], och med den andra skall tygeln hållas från höger. [I marginalen: Hästen skall ledas i tygeln, inte i betslet] Den skall ledas i tygeln, inte i betslet, för att inte käkarna skall bli olika. Ett snävt betsel gör hästen slö och olydig, även om det hålls stramt. [I marginalen: Snävt betsel] Den bästa regeln är att den som styr aldrig skall närma sig hästen med vrede för att hantera den, utan vänligt och mjukt, för att inte hästens ädla sinne genom skräck skall eggas till uppror. Den skall vänjas vid att vändas åt båda käkarna och tas emot säkert i vändningarna; betslet skall inte dras åt plötsligt utan lite i sänder mitt i loppet. Det torde ibland vara nyttigt att genast driva på den när den står stilla, och att begära hästar ur hästar [osäker tolkning], och efter snabbhet åter stanna på nära håll, och från stillhet åter rusa fram. [I marginalen: En högsint häst vill inte styras] Med en högsint häst skall ingenting göras med våld; ty alltför stor vildhet skall man mildra inte med våldsamhet utan med stilla mildhet. En deg av kornmjöl som läggs på hästarnas sår får på bästa sätt samma färg som hästen hade före såret att komma tillbaka. [I marginalen: Hårens återväxt] Langobarderna hade ädla hästar, som Paulus Diaconus säger i bok 2 kap. 9. ## Liber XVII, kap. 15 (s. 585) (maskinöversättning) Om en oerfaren ryttares skicklighet eller oduglighet. KAP. 15. Sedan alltså de ädla och högsinta hästarna har beskrivits enligt den föreskrivna formen, eller en bättre, är det också nödvändigt, särskilt i krig, att finna och använda en sådan ryttare [I marginalen: Hästens ryttare skall vara klok] som genom sin klokhet så tempererar hästens styrka att en förtjänstfull övning tycks utgå från dem båda. I fred är det visserligen angenämt att till förströelse och nytta, ja till arbete, använda mycket starka hästar och ha skicklighet i ridning; [I marginalen: Många omständigheter skall iakttas i krig] men i en fientlig sammandrabbning, där så många omständigheter som skall iakttas förekommer att man knappast i någon tjänst har en mer fruktansvärd uppgift att ta itu med och föra till ett tillbörligt slut, är det mycket nödvändigt att ha förvärvat en enastående skicklighet. Ty den som sitter olämpligt och oskickligt till häst [I marginalen: En oskicklig ryttare är onyttig] blir först förlöjligad av andra och sedan ansedd som onyttig i striden för alla krigiska handlingar: han kan inte uthärda eller undvika motståndarens stöt, inte rikta sin lans, inte hålla den hårt mot armen eller med hopdragen armbåge, inte vända hästen, inte kasta spjut från den, inte spänna bågen eller göra något nyttigt eller värdigt; utan han kastas av vid en liten stöt och minsta skakning, i sådan grad att han bör drivas ut ur all ryttartjänst, och särskilt i våra tider, då man till största delen strider till häst. [I marginalen: Kohorter ställs upp] Ty man ställer upp kohorter av pansarryttare, som är täckta över alla lemmar med järnplåtar: de är på ingen del utsatta för sår och rider på hästar täckta med skydd av läder eller järn; deras glans lyser så starkt att den bländar de mötandes blick. Därför skall ridningens konst [I marginalen: Ridningens konst] (som ovan har sagts i bok 8 i många kapitel) inhämtas från späda år, innan kroppen hårdnar eller blir stel, medan senorna är utan stelhet och lemmarna lätt tar emot vilket bruk som helst. [I marginalen: Julius Caesar en smidig ryttare] Julius Caesar prisas mycket för att han hade en så smidig kropp att han, med händerna böjda bakom ryggen, själv orörlig drev hästen till språng och lopp, [I marginalen: Julius Caesars häst] och genast styrde den med tyglarna och strax vände den i en liten cirkel och höll in den från ett handlöst lopp; fastän denna häst var av så stor snabbhet och vildhet att den inte tålde någon annan ryttare än honom. [I marginalen: Alexander den stores häst] Så berättas också om kung Alexanders häst, som kallades Bucephalus efter sin bistra uppsyn eller efter märket av ett tjurhuvud, som den hade inbränt på bogen. Till stor beundran för alla, men till ännu större häpnad, blev inför allas åsyn kung Nikomedes av Bithyniens häst, [I marginalen: Kung Nikomedes häst] som efter att kungen dräpts själv inte tog till sig någon föda och dog av hunger. Också mycket många hästar gråter när de skall gå i krig, [I marginalen: Hästar gråter] liksom om de kände ett förebud om att saken inte skulle gå väl för dem själva eller för deras herrar. Ja, en del äter också, när de skall ge sig ut på en lång färd, girigare än vanligt, som jag stundom har erfarit. [I marginalen: Ston] Ston däremot försvagas av hunger genom en dags fasta, så att de nästa dag springer 30 tyska mil; också därför att de under loppet lättar blåsan, vilket inte är medgivet hästar. ## Liber XVII, kap. 16 (s. 586–587) (maskinöversättning) Om svenska och götiska hästar, varför de föredras framför andra och exporteras. KAP. 16. Från Sverige och Götaland exporteras varje år fartyg fulla med hästar som skall säljas i de tyska trakterna; vilket ses ske med desto större vinst som de köps och förs bort för ett lågt pris eller genom varubyte (nämligen hästar av medelstor växt); [I marginalen: Stridshästar] ty genom kunglig förordning tillåts inga stridshästar att föras ut till andra nationer. Att de nämnda hästarna anses bättre än andra och mer uthålliga i varje övning brukar man ange mångfaldiga skäl för: att de till nära tre års ålder, vinter och sommar, även i den strängaste kyla, har fostrats med sina mödrar på skogens bete, [I marginalen: Hästar uppfödda i skogarna] så att de tycks härdade och liksom outtröttliga hålla ut när de sätts i arbete; att de inte försmår kvistar, löv, buskar och varje slag av simpel föda som mat. [I marginalen: Hästarnas föda] [I marginalen: De nordliga hästarnas goda egenskaper] Att de (för det mesta) låter järnen slås fast under fötterna utan att sparka och på vilken plats som helst. Att de inte tillåter andra hästar att äta av deras foder. Att de är färgade med vacker variation och strävt hår. Att de brukar spännas för tvåspann, kärra, vagn och fordon. Att de skarpare ser vägen i mörkret och följer den. Att de raskt bär ryttaren simmande i vatten. Att de inte hindras av någon isig stränghet eller översvämning av snö. Att de hjälper ryttaren mot fienden genom att sparka och bita. Att de, när de skall dricka, sänker huvudet med betslet ned till ögonen i vattnet. Att de alltid kastar vatten på vilken plats som helst när naturen tvingar. Att de med snabbt språng tar sig över diken med ryttaren. Att de inte skyr leriga, djupa och sanka vägar. Att de när de går uppför och nedför berg aktar sig för branter. Att de på grund av sin naturliga hårdhet mycket sällan eller aldrig blir sjuka. Att de, om de blir sjuka, återställs med mycket enkelt botemedel. Att de, när de har köpts så i främmande land, fortplantar en likadan avkomma. Att de, när bördorna har lagts av, vältrar sig i sand eller snö och med denna rörelse liksom lättar all dagens trötthet, så att de girigare äter all föda. [I marginalen: Öländska hästar läraktiga] Det finns också ett annat slags hästar, små men mycket livliga, som köpmännen köper från ön Öland och för bort för att lära dem konster. Ty de är underbart läraktiga, så att de, när de hoppar genom ringar på hundarnas vis, med underbar smidighet vänder sig runt i en cirkel. Den salige Ambrosius säger dessutom i Apologia David att de grekiska hästarnas natur är denna, att de, när de antingen har kastats omkull i en kapplöpning med vagnar eller fallit av en slump, aldrig brukar röra sig och håller en viss disciplin av vila och tålamod. För dessa är vilan nyttig, om fallet inte har skadat; åtminstone förvärras inte skadan. Ja, när de hör ljudet av en cittra utför de också dansrörelser under en lätt ryttare på dansares vis, [I marginalen: Hästars danser] först långsamma, sedan snabba och till sist mycket snabba på människovis; sådana kallar Volaterranus i bok 25 passgångare (totularios mannos) [osäker tolkning] och menar att de kommer från Britannien. ## Liber XVII, kap. 17 (s. 587–588) (maskinöversättning) Om stridshästar. KAP. 17. Men de största hästarna (som något ovan har sagts) som Norden frambringar, särskilt i västgötarnas rike, förbjuds inte bara genom offentlig förordning att föras ut med hästtransportfartyg (hippagogae), [I marginalen: Hippagoger kallas fartyg som transporterar hästar] utan det befalls tämligen strängt att de skall uppfödas, vaktas och anpassas genom militära övningar och discipliner till allt bruk av vapen för fäderneslandets försvar. Ty sådana hästar bär i de vinterkrig som förs i de nordliga rikena, [I marginalen: Vinterkrig] vana vid den medfödda kylan och tåliga mot vintern, med mod och styrka den beväpnade ryttaren orädda dit han än styr dem, [I marginalen: Svenska hästar modiga] med obehindrat anlopp och kraftfullt lopp; och därför kan de likställas med alla ädla hästar som Spanien, Neapel, Frankrike eller Tyskland frambringar, om de inte förtjänar att föredras. Även om de inte kan jämföras med afrikanska, numidiska eller turkiska hästar i loppets snabbhet, befinns de dock, då de uppväger denna snabbhet med underbar djärvhet och styrka, i enlighet med folkets natur och platsens och tidens beskaffenhet, räcka till för de största krig. [I marginalen: Alltför stor snabbhet skadar för det mesta] Inte heller skulle någon i Norden, på grund av branter, kärrens avgrunder, snöns djup och genombruten is, kunna utkämpa lyckosamma slag, även om han ville flyga, som ovan har berättats i bok 11 i flera kapitel. För att alltså återvända till den sanna meningen om den ädla hästen, kan man med större säkerhet hålla fast vid det som Herren säger till Job i kap. 39 om den starka hästen. [I marginalen: Beskrivning av hästen i Jobs bok] Ty han säger: Ger du hästen styrka, eller omger du hans hals med gnäggande? Hans näsborrars härlighet är skräck, han gräver i jorden med hoven, jublar djärvt, går ut mot de beväpnade, föraktar fruktan och viker inte för svärdet; sjudande och frustande slukar han jorden och aktar inte på den ljudande trumpetens skall, när de hör basunen. Solinus säger också i kap. 57 [I marginalen: Hästar känner fienderna] att hästar i krig känner sin sidas fiender, så att de under striderna angriper fienderna med bett. Dessutom benämns hästarnas sjukdomar av Albertus så: [I marginalen: Hästarnas sjukdomar] attractus, barbulae, kräfta (cancer), horn (cornu), dött kött (caro mortua), curva, focellae, frenes, farcina, infundatura, lampiscus, klåda (prurigo), radunculus, skämt blod (sanguis corruptus), stiva, urinträngning (stranguria), skabb (scabies), super os, åderlåtning (venarum incisio), mask (vermis). ## Liber XVII, kap. 18 (s. 588–589) (maskinöversättning) Om hästarnas läraktighet. KAP. 18. [I marginalen: Hästarnas läraktighet] Hur mottagliga de nordliga hästarna är för lärdomar visar den föreliggande bilden vid första anblick. Ty de som ivrigt strävar efter att jaga förnäma flickors gunst, eller söker att med konst hjälpa gamla mäns matta lemmar, så att de på öppet fält, när pallar saknas, kan stiga upp på eller ned från hästarna, lär på följande sätt medelstora och små hästar att böja knä. [I marginalen: Hur hästar lärs att böja knä] De väljer unga hästar som av naturen visar sig ha lämpligare förmåga, efter två och tre års ålder, och försvagar dem genom att dra in födan en dag; sedan förs de ut på ett mjukt ställe, så att de där, genom att böja knä, äter hö eller havre ur en grop [I marginalen: Ett annat sätt] och bär pojkar som hoppar upp på ryggen och stiger ned; och detta brukar ske ofta, så att de, när ett tecken ges med ett spö mot skenbenen, böjer knä när herren skall stiga upp i sadeln. Somliga lär också hästarna denna disciplin i mycket mjuk snö, tills de, väl inlärda, av vana erbjuder sina ryggar åt jungfrur och matronor att sitta upp på genom att böja knä. [I marginalen: Allmogens bröllopsfester till häst] Också några flickor av allmogestånd har hästar avpassade för denna tjänst; eller på annat sätt sörjer man, särskilt vid bröllopsfester (som brukar firas med bondfolkets ryttarprocession i byarna, där hela släkten strömmar samman och dansar), för de nygifta brudarna med vackra hästar som följer dem. [I marginalen: Hästar rörs till dans när de hör musik] Ja, hästar rörs också av en viss naturlig drift till rörelser när de hör musik, vilket även Plinius intygar i bok 8. Det är också säkert att hästar enligt naturens lag skyr fortplantning med det närmare släktet; [I marginalen: Hästar skyr blodskamlig parning] de som bedragna av misstag hade gjort annorlunda har dödat sig själva genom att störta sig ned. Men för att lämna dessa: när gamla män på fältet inte har någon pall att stiga ned från eller upp på hästarna, då böjer sig trogna tjänare ned till ryggen, så att herrarna kan stiga upp för större bekvämlighets skull; och sådana tjänare får av alla beröm för så stor trohet, ja även herrens dotter till hustru genom äktenskapsförbund. ## Liber XVII, kap. 19 (s. 589–590) (maskinöversättning) Om katter (feles eller catti). KAP. 19. Katter (feles seu catti), med ett grekiskt ord kallade ailuroi, tämligen stora och talrika, särskilt av vit färg, finns i de nordliga länderna; [I marginalen: Många vita katter i Norden] de rensar med underbart skarpsinne inte bara hus och mänskliga boningar, lador och sädesmagasin, utan även åkrarna närmare husen, genom att fånga möss och sjusovare. [I marginalen: Vildkatter] Men de som är vilda lever av att lura på fåglar och små djur. Och dessa katters skinn, fodrade under kläder, är underbart nyttiga mot vinterns stränghet. Men erfarna invånare aktar sig för att de läggs mot sovande människors mun, eftersom de är av nästan samma natur som vargskinn, vilka skadar lamm- och fårskinn, även av döda djur. [I marginalen: Huskatter hålls borta från barnens vaggor] Huskatter hålls med största omsorg borta från barnens vaggor, ja även från vuxna människor, för att de inte skall blåsa in sin andedräkt i munnen på de sovande; ty genom denna inandning smittas eller förtärs den grundläggande fuktigheten (humidum radicale), så att livet inte finns kvar. Inte heller må den tro sig fri från fara som vågar angripa en ensam katt i samma hus, även med blottat svärd, för att döda den; ty av naturlig drift brukar den (om ingen flyktväg ges) gå till angrepp mot dråparens strupe. [I marginalen: En ensam och instängd katt skall inte angripas för att dödas] Men när en katt och en anka bundits samman vid vattenstranden tycks ett dödligt skådespel förestå. Ty liksom en plats på land inte passar ankan, så kan inträde i vattnet aldrig passa katten. [I marginalen: Naturens skådespel] Därför uppstår av den olika naturen ett mycket häftigt angrepp. Men hur stor vördnad detta djur, katten, åtnjuter hos egyptierna förnekar ingen som känner detta folks seder. Ty de anser att den skall äras synnerligen, eftersom krigarnas sköldar förstärks med dess skinn, eller eftersom de alltid håller sig vid elden; [I marginalen: Krigarsköldar förstärks med kattskinn] och därför ger de dem hedersamma begravningar; ja, de rakar också av sig ögonbrynen under sorg över den förlorade gudomen, [I marginalen: Vidskeplig dårskap] för att med sin egen kropp och sitt sinne vittna om att de har dyrkat den. ## Liber XVII, kap. 20 (s. 590–591) (maskinöversättning) Om att döda möss och råttor. KAP. 20. [I marginalen: Husmöss, eller besvärliga gäster] Hur besvärliga invånare eller fräcka gäster möss, näbbmöss och råttor (glires) är i människornas hus vet ingen som hör dem eller tvingas utstå dem; liksom samma klagan har funnits sedan gammal tid och består än i dag, dock mer i forna tider än i nutiden, eftersom av dessa och liknande föraktade djur och små varelser, såsom kaniner, mullvadar, grodor, gräshoppor, ormar och skorpioner, [I marginalen: De minsta djuren mycket skadliga] antingen städer har omstörtats eller invånare fördrivits eller provinser härjats eller olyckligt förintats. [I marginalen: Städer och öar omstörtade] Inte heller har det saknats offentliga järtecken, hur de genom att gnaga på sköldar, äta upp bindlar och gnaga sönder järnredskap i metallverkstäderna förebådade mycket häftiga krig. Ja, även i de nordliga rikena har man antecknat att sådana järtecken har skett. [I marginalen: Råttor eller sjusovare dränks genom ordens kraft] Att man ovan på bilden ser en gammal man som driver möss eller råttor in i en vak i isen, det brukar ske genom föreskrivna ord och tecken av vissa människor, om än få, som liksom genom en ärftlig kraft behåller detta, att de, när de anropas, kommer till hjälp åt dem som lider skada av djuren genom att gå runt huset, och för hela den skadliga skaran med sig och tvingar den att hoppa ned i öppet vatten för att drunkna. Varifrån och hur denna kraft kommer får knappast tolkas på annat sätt (bortsett från bländverk och besvärjelser) än som en faderlig välsignelse överförd på barnens barn, såsom tycks ske genom dem som har och utövar den nåd som S:t Paulus hade [I marginalen: S:t Paulus nåd] att hantera ormar eller äta stormhatt utan att någon skada följer. [I marginalen: Psyller] Strabon nämner i bok 17 att psyllerna i det kyrenaiska området har en viss naturlig kraft mot ormar, liksom tentyriterna mot krokodiler, [I marginalen: Tentyriterna binder krokodiler] så att de inte lider något ont utan simmar orädda, där andra människor dödas av krokodiler; över dessa befaller de nämnda tentyriterna, och för andra visar de för vinnings eller förtjänsts skull upp dem oskadligt som skådespel så ofta det behövs. ## Liber XVII, kap. 21 (s. 591) (maskinöversättning) Om mössens järtecknande hämnd på de ogudaktiga. KAP. 21. Herodotos berättar i bok 2 att gudomen, när en egyptisk präst för gudabilderna darrade för folkets välfärd och sov oroligt, i sömnen lovade samme präst att sända hjälptrupper mot den ogudaktige Sanherib, assyriernas och arabernas kung, som planerade död för prästen och förstörelse för Egypten. [I marginalen: Hjälptrupper av möss] Därav upplivad tog prästen glatt med sig krämare, hantverkare och torgfolk, eftersom inga krigare ville följa honom, och slog läger vid Pelusium (där Egypten först angrips) [I marginalen: Egypten angrips först vid Pelusium] för att kunna slå tillbaka en så vild fiende; och han tog emot honom när han närmade sig om natten. Och se, de utlovade hjälptrupperna var där, nämligen en oräknelig mängd fältmöss, som åt upp fiendernas koger, bågar och sköldarnas remmar, [I marginalen: Otaliga möss] så att fienderna nästa dag, berövade sina vapen, tog till flykten efter att ha förlorat många. Och därför står nu denne kung (säger Herodotos) i Vulcanus tempel i sten, med en mus i handen, och säger genom en inskrift detta: VAR FROM, DU SOM SER PÅ MIG. [I marginalen: Var from] Liknande denna sten, eller kanske ett grymmare skådespel, visar mustornet som är grundat i floden Rhen, [I marginalen: Mustornet i Rhen] eftersom biskop Hatto av Mainz förtärdes av möss i det, på grund av förtrycket av många fattiga, som han hade utövat ytterst grymt under en tid av dyrtid. Den olycklige biskopen aktade inte på den vises ord i Ordspråksboken 11: Den som håller inne säden är förbannad bland folket, men välsignelse kommer över hans huvud som delar med sig; [I marginalen: Välsignad den som delar med sig] liksom Ambrosius på bästa sätt försäkrar i bok 3 av De officiis kap. 6 och 7, där han säger att främlingar och fattiga inte skall stängas ute från staden i tider av hungersnöd. ## Liber XVII, kap. 22 (s. 591–592) (maskinöversättning) Ytterligare om mössens grymma hämnd. KAP. 22. Dessutom anför Munsterus i sin illustrerade världsbeskrivning ett annat mustorn, långt mer förskräckligt än det nämnda; [I marginalen: Popilius, kung av Polen] där åberopar han att en viss kung av Polen, Popilius vid namn, omkom ynkligt på följande sätt. När han firade gästabud, drypande av vin, bekransad, smord med salvor, upplöst av rus och vällust, angreps han av möss, [I marginalen: Möss ur farbrödernas lik] som i väldig mängd kom ut ur liken av hans farbröder, som han själv och hans hustru drottningen hade dödat med gift, och de kastade sig med rasande bett över den festande tyrannen, hans gemål och söner, utan att krigarskaran alls kunde driva bort dem, eftersom mössen, då den mänskliga hjälpen var uttröttad, outtröttade höll ut dag och natt. [I marginalen: Outtröttliga möss] Brinnande eldar byggs upp, och i mitten av dem placeras Popilius, hans maka och söner; men även dit tog sig mössen genom lågorna och slutade inte att gnaga på släktmördaren. [I marginalen: Skydd i vatten verkningslöst] Till sist kom man till ett annat element. I fartyg förs farbrödernas mördare Popilius med de sina bort ut på sjöns djup; men mössen följde oavbrutet de bortförda och gnagde på fartygen, i sådan grad att vattnet trängde in genom de genomborrade springorna och hotade med sänkning. Därför förde sjömännen, av fruktan för att kvävas av vattnet, fartyget till stranden; [I marginalen: En skara möss] där mötte dem en annan skara möss, som förenad med de förra ansatte dem häftigare. När försvararna såg detta, insåg de den gudomliga hämnden, och alla flydde. [I marginalen: Ett högt torn] Men Popilius, berövad sina beskyddare, tog sin tillflykt till ett högre torn i Crusuicza; [I marginalen: Kungen, drottningen och sönerna slukade av möss] där steg mössen upp i snabbt lopp och förtärde och slukade de två sönerna, hustrun och den brottslige Popilius. Se, det finns ingen makt eller rådslut mot Herren, där små djur och vapenlösa möss ynkligt förtärde Popilius; liksom löss, kryp mindre än möss, [I marginalen: Kejsar Arnulf förtärd av löss] efter att ha ätit upp kejsar Arnulfs mjukdelar, kött och inälvor, medan läkarna ingenting uträttade, förde honom till undergång, så att bara brosk och ben lämnades kvar. ## Liber XVII, kap. 23 (s. 592–593) (maskinöversättning) Om bockar och getter. KAP. 23. [I marginalen: Mycket stort överflöd av bockar i Nordens länder] Av bockar och getter finns i de nordliga länderna ett långt större överflöd än på övriga platser i Europa, på grund av bergsbetet och getherdarnas mycket omsorgsfulla vård. Bockarna där har alltså stor kropp, tjocka ben, kort och fyllig nacke, böjda och nedtryckta öron, litet huvud, lång, tät och glänsande hals, höga och breda horn, och de är modiga, stridslystna och kraftiga, så att de inte fruktar att drabba samman med medelstora vargar, dock med hundars hjälp. [I marginalen: Bockarna nästan alla vita] Nästan alla är vita till färgen; så även getterna och killingarna. På vintern betar de tallbark och mossa och aspkvistar. [I marginalen: Handel med skinn] Deras skinn exporteras för förtjänst och vinst i mycket stora fartyg, räknade i decker (decadum numero), till de tyska trakterna, där de sedan sprids vidare ut i världen. Likaså ostar, på grund av deras verkan som näring och läkemedel, nämligen för domnat och förtjockat eller svullet kött. [I marginalen: Rått getkött äts] Invånarna äter med större aptit rått getkött som torkats i sol, salt och vind än nyslaktat; och detta under sommaren och åkerbrukets tid. [I marginalen: Förebud genom bockar] För sjömän som ligger för ankar och väntar på lämplig vind ger de getter som betar på stränderna stor trygghet genom att byta plats, eftersom de av naturlig drift, ja för att slippa insekternas plåga, går mot vindarna; och även om dessa är stränga, tvingar de dock inte dessa djur att kasta sina foster. [I marginalen: Nordens djur tål köld] Ty förmågan att uthärda köld är större hos Nordens djur än i världens övriga trakter. Att man ovan ser en orm framför bockens fötter är ett tecken på att bockar och getter där förföljer ormar, som annars skulle föröka sig alltför mycket och vålla invånarna skada. ## Liber XVII, kap. 24 (s. 593–594) (maskinöversättning) Om svin och grisar. KAP. 24. Även om svinen till kropp och natur inte är okända för någon människa, tas de dock, eftersom de av den nådiga gudomen har givits enbart till människornas nytta och till att lätta hushållets föda, [I marginalen: Svinen givna av Gud] emot med all slags tacksamhet av alla (utom egyptierna och judarna, som avskyr dem); fastän de inte kan göra människorna någon annan nytta, såsom de andra djuren, som antingen hjälper till vid åkerns odling eller drar vagnar med halsen eller bär bördor på ryggen eller ger kläder med sina skinn eller överflödar av riklig mjölk eller vakar över husen. Hos de nordliga folken är det dock sed att till en nygift brud av allmogestånd, för att grunda och öka boskapen och bohaget, frikostigt ge en sugga, ett får och en ko, [I marginalen: Gåvor till nygifta brudar och män] och till mannen hästföl, en hund, en katt och en gås. Varro, en tung auktoritet, försäkrar i bok 2 kap. 4 att svinet av naturen har givits människorna enbart för att ätas. De gamla försäkrar också att offrandet tog sin början med svinboskapen; och därför slaktades en gris när förbund ingicks; [I marginalen: Gris slaktad för förbund] en sådan skulle i våra tider långt tryggare och hederligare slaktas för att befästa freden (med förbehåll för de kristnas goda bruk) än att så många myriader människor slaktas med så oförsonligt hat för en ytterst liten jordremsa. [I marginalen: Myriader människor dödas nu] Och därför skall man beakta kejsar Augustus skämtsamma eller allvarliga yttrande, från den tid då judarnas kung Herodes planerade döden för Kristus, den allsmäktige Gudens nyfödde son. Ty när han hade hört att bland de pojkar under två år som Herodes befallt skulle dödas i Syrien även hans son hade dödats, sade han: Jag anser det bättre att vara Herodes gris än hans son. [I marginalen: En gris har det bättre än Judeens kungs son] Och detta skriver Macrobius bland de latinska författarna i bok 2 av Saturnalia kap. 10. Men inte heller skall Plinius lärdom i bok 8 kap. 51 förbises, där han säger att svin som drivits bort genom stöld, när de hörde herdens ljuva röst, sänkte fartyget som de fördes på genom att luta sig åt ena sidan och återvände till sina egna skjul (suggrundia). [I marginalen: De egna skjulen älskas] Om furstarna efter en sådan jämförelse genom välvilja kallade eller tvingade sina undersåtar till fred, skulle det sannerligen inte alls behövas att döda eller slita sönder en gris för att befästa förbund; men om undersåtarna (med förakt för freden) satte sig emot den visade välviljan, borde de sannerligen frukta att splittringens andar skulle rusa in i dem, liksom i upproriska svin, för att de skulle kvävas inte i floden utan i blod. ## Liber XVII, kap. 25 (s. 594) (maskinöversättning) Om deras nytta och om det trojanska svinet. KAP. 25. Den ovan anförde författaren Varro försäkrar dessutom att den husfadern är lat och oförutseende [I marginalen: Varro berömmer svinköttet] som hänger upp en fläsksida i köttboden som har köpts av slaktaren snarare än tagits från den egna gården. De flesta nationer har eftertraktat fläsk, enligt det som Juvenalis säger i sjätte satiren: [I marginalen: Juvenalis] Där kungarna barfota firar sabbaten som högtid, och en gammal mildhet låter svinen bli gamla. [I marginalen: Svinköttets nytta] Fläsket är sannerligen mycket nödvändigt för att föda ett hushåll väl; ty det ger den fastaste näringen och gör kroppen sund, när det intas måttligt, särskilt när det är tillagat med spad; [I marginalen: Kött i spad när mer] och detta intygar Cornelius Celsus, att kött i spad när mer än stekt, och stekt mer än friterat. [I marginalen: Märk väl] Man bör alltså hellre sörja för god hälsa än för en liten njutning. Det blir bättre att oftare sätta fram kokt kött, både för hälsans skull och därför att det blir bekvämare för hushållet. Men åter ropar Juvenalis: Hur stor är den frosseri som för sig själv sätter fram hela vildsvin, ett djur fött för gästabud. [I marginalen: 50 smaker av ett enda svin] Inte heller finns det, enligt Plinius vittnesbörd i bok 8 kap. 51, av något annat djur rikligare stoff för frosseri: nära femtio smaker, medan de övriga har en var. Därav växte censorslagarnas sidor och överdådsförordningarna, särskilt det som L. Titus avskaffade på sin tid, att romerska medborgare bar in ett trojanskt svin på borden; [I marginalen: Trojanskt svin] det kallades så därför att det var havande med andra djur inneslutna, liksom den trojanska hästen var full av beväpnade krigare. [I marginalen: Den trojanska hästen] Men detta svin står lätt tillbaka för de nordliga hoven; där steks mycket stora oxar, [I marginalen: Fyllda oxar steks] som genom kockarnas skicklighet är havande och fyllda med både flygande och landlevande djur, vid mycket rikliga eldar och fördelas bland hövitsmän som sitter i ordning. Så har man också funnit att det skulle vara i bruk hos indierna; ty vid deras dyrbare furstes hov [osäker tolkning] steks en väldig oxe eller något annat stort djur, fyllt med alla slags djurarter, i ett stycke, och erbjuds fördelad åt de hungriga; och den kallas det indiska svinet. ## Liber XVII, kap. 26 (s. 595) (maskinöversättning) Om renar. KAP. 26. I de nordliga delarna av båda Bottnien (ty så kallas de yttersta länderna i Norden, liksom efter ett kärls botten) [I marginalen: Dubbla Bottnien] och av stora Lappland finns ett trehornat djur av hjortsläktet, men långt högre, kraftigare och snabbare, kallat ren (rangifer) [I marginalen: Ren] av två skäl: det ena, att det bär höga horn på huvudet, liksom grenar av ekträd; det andra, att de redskap som läggs på hornen och bröstet, med vilka det drar vinterns slädar, kallas rancha och locha på folkets språk. [I marginalen: Rancha] [I marginalen: Locha] Av dessa horn sitter två, större än de övriga, på samma ställe som hjorten har dem, men mer greniga och utsträckta, ökade till femton grenar. [I marginalen: Horn med 15 grenar] Men ett annat sitter mitt på huvudet, med småtaggar runtom som är kortare än de övriga, och gör huvudet beväpnat på alla sidor mot fientliga djur, särskilt vargar, ja uppvisar en beundransvärd prydnad bland andra underdjur. [I marginalen: Renarnas föda] Detta djurs föda är vit fjällmossa, särskilt på vintern, när den är täckt av snö på markens yta; denna snö, hur tät den än är, bryter det igenom av naturlig drift (som en vildhäst) för att söka föda. Men på sommaren äter det löv och trädens grönska, bättre stående och gående än genom att böja sig ned till blommor och örter, på grund av hornen, som är alltför mycket framåtböjda; och detta med en sidledes och sned lutning av huvudet. [I marginalen: Den har manad hals] Den har en manad hals, liksom en häst, och klövar som är kluvna och nästan runda, givna av naturen, eftersom dess färd eller lopp, även med en ryttare, sker över hög snö som packats samman i dalar, på fält eller i berg. Att de betar med snedvridna nackar på grund av de greniga hornen sker inte utan motsvarighet. [I marginalen: Solinus] Ty Solinus säger i kap. 42 att hos garamanterna, ett folk i Etiopien, söker boskapen sin föda med snedvridna nackar, för att inte hornen, framåtlutade, skall borra sig ned i marken. Men dånet och smattret av fötterna och klövarna är så stort att ljudet hörs lika snart som djuret syns; [I marginalen: Fötternas dån] och när det sätter av i lopp kommer inget djur undan dess snabbhet, särskilt på vintern, [I marginalen: Alla djur starkare på vintern] då det är kraftigare och smidigare, liksom alla vilda djur i skogen. ## Liber XVII, kap. 27 (s. 596) (maskinöversättning) Om detta djurs nytta. KAP. 27. [I marginalen: Renarnas nytta] Dessa djur, när de är tämjda, ger likt boskapshjordar sina herrar den största nytta, nämligen i mjölk, skinn, senor, ben, klövar, horn, hår och kött till finare föda. [I marginalen: Innehav av tama renar] Somliga av landets invånare äger 10, 15, 30, 70, 100, 300 eller 500, som genom herdars försorg drivs ut till betet och tillbaka och stängs in i stall på grund av de flockar av fjällvargar (vildare än andra) som härjar. När de förs ut till främmande länder, särskilt på andra sidan havet, överlever de inte länge på grund av ombytet av klimat och jord eller den ovana födan (om de inte utfodras av den herde de är vana vid); såsom det har antecknats att Sveriges höge furste Sten Sture den yngre en gång sände sex sådana djur till hertig Fredrik av Holstein [I marginalen: 6 renar sända för länge sedan till hertigen av Holstein] och till samma djur som vaktare fogade två makar av lappskt folk, en man och en kvinna; sedan dessa förts bort från sitt fädernesland och ställts under främmande ledning, levde de inte länge, eftersom den önskade ron och levnadssättet hade tagits ifrån dem, och inte heller djuren, berövade sin särskilda vård. På samma sätt, sedan tio liknande renar av båda könen omkring Herrens år 1533 hade sänts av Sveriges kung Gustav till några förnäma män i landet Preussen, [I marginalen: 10 renar sända senare] både som skådespel och för artens fortplantning, skänktes de skogens frihet; och ingenting har därefter blivit känt om huruvida ombytet av plats har gagnat artens fortplantning. ## Liber XVII, kap. 28 (s. 597) (maskinöversättning) Om renarnas åkdon. KAP. 28. Även om denna bild tycks förklara sig själv, bör dock en tolkning av den läggas till, som ingen torde finna tråkig: nämligen för att man skall förstå med vilka hjälpmedel och förströelser de nordliga folken tillbringar sina dagar. Och därför bör man se att det finns två slag av renar, [I marginalen: Två slag av renar] nämligen vilda och tama; de senare tjänar troget människornas behov i underdånig tamhet, medan de övriga, av vild natur, lämnade i ödemarken, sällar sig samman till artens förökning, för att under tiden fångas genom jakt. [I marginalen: Vilda och tama renar] De som är tama spänns för åkdon och drar på bästa sätt mycket tunga lass genom bygder och fält, nämligen lass som innehåller varor av dyrbara skinn, kläde och fisk av olika arter; eftersom lapparna för största delen är fiskätare, som lever av outtömligt fiske i fiskrika vatten, som också nedan skall redogöras för om deras olika sysselsättningar. [I marginalen: Lass av olika varor] Deras färd går alltså i jämna dalar, riktad mot Norge (dit de oftast reser), [I marginalen: Fiskätare] som till en närmare plats för varubyte och lämpligare för att bevara ett trofastare folks vänskap. [I marginalen: Färden genom dalarna] De som har uppsikt över dessa åkdon kallas med folkets vanliga namn quenar, [I marginalen: Quenar] och de tillryggalägger varje dag, om så behagar eller nödvändigheten kräver, hundrafemtio tusen steg, det vill säga trettio götiska eller tyska mil; [I marginalen: 30 götiska mil tillryggaläggs på en dag] och dessa djurs åkdon anses inte ha mindre lastförmåga än hästarnas. Inte heller skall på detta ställe Flavius Vopiscus förbigås, som försäkrar att kejsar Aurelianus åkte fram med fyra hjortar spända för den besegrade goterkungen Carmabas vagn [I marginalen: Kejsar Aurelianus] och drog in på Capitolium på triumfatorernas vis; dessa skulle jag tro sannerligen var renar, som överträffar alla hjortars krafter i styrka och snabbhet, ## Liber XVII, kap. 29 (s. 598) (maskinöversättning) Om renarnas vinteråkdon. KAP. 29. [I marginalen: Underbar snabbhet] De nämnda lapparna uppnår genom bruket av vinteråkdon en underbar bekvämlighet, främst därför att de genom sådana åkdons halhet, som är avpassad efter snön, gör långa resor till de platser som är avsedda för varubyte, såsom ovan i bok 11 kap. 37 har förklarats om deras form [I marginalen: Furstens förordning] och om förordningen att de inte skall upplåtas åt främlingar på grund av den mycket stora snabbheten. Men här visas att denna snabbhet förorsakas av skinn från mycket unga renar, som fästs under dessa vinteråkdon med denna särskilda konst, att den främre delen av skinnet sys fast framåt under släden; [I marginalen: Skinn under åkdonen] varigenom det sker att håren, som vänds utåt, inte bara skapar halhet för att komma framåt utan också fasthet för att stå emot, så att föraren inte glider bakåt; annars skulle den önskade färden aldrig kunna hållas eller fullbordas i höga backar. [I marginalen: De resande jagar djur] Ja, med denna genväg brukar de resande, med spända bågar och pilar, fånga vilda renar genom jakt. ## Liber XVII, kap. 30 (s. 598) (maskinöversättning) Om nyttan av detta djurs delar. KAP. 30. Mjölken används till hushållets näring och dess vassla till lämplig dryck. [I marginalen: Nyttan av renens alla delar] Skinnet används till skydd för människan, både för kroppen och för sängarna, ja av olika hantverkare till ridsadlar, säckar och sulor; ty det är mycket segt, starkt och hållbart. Senorna används, i stället för lin (som där inte växer på grund av kylan), beredda likt tråd till kläder, såsom ovan har förklarats i bok 4 kap. 10 om sammanfogningen av fartyg när järn saknas. Benen och hornen används av båg- och armborstmakare, som ivrigt söker dem genom varubyte. Likaså är klövarna nyttiga för dem som lider av kramp. Håren används för att stoppa och mjuka upp ridsadlar och dynor för att hedra gäster och för att stå emot vintern. Detta djurs kött är utmärkt och hälsosamt, torkat i salt och vind, och hållbart i flera år; fastän det under tiden är folkets sed att från jakten foga färskare till det gamla. SLUT PÅ BOK 17. ## Liber XVIII, inledning (s. 599) (maskinöversättning) OLAUS MAGNUS GOTHUS, ÄRKEBISKOP AV UPPSALA, OM DE VILDA DJUREN. BOK 18. ## Liber XVIII, kap. 1 (s. 599–600) (maskinöversättning) Om älgar eller vildåsnor och deras törst. KAP. 1. Sedan husdjuren, som mer förtroligt tjänar människans bruk, har framställts, och även de vilda, som i liknande verkan gör detsamma, kommer det därefter att bli nödvändigt att jämte dem anföra andra vilda djur från ödemarkerna, och först älgen (alces), [I marginalen: Älgar] som på ett mer brukligt sätt kallas vild åsna (onager) hos alla nordliga uttolkare; om dess natur, storlek, nytta och egenart råder inte ringa tvist bland naturforskarna, såsom Irenicus, en omsorgsfull historiker och skribent om tyska förhållanden, visar i bok 6 [osäker tolkning] kap. 14; det skall anses hederligt att man, sedan meningarna har hörts, tillskriver detta annars kringströvande djur ett säkert ursprung för dess släkte, så att det hör hemma i Norden, varifrån så många tusen skinn av detta slag exporteras med stora fartyg över havet. [I marginalen: Skinn av älgar eller vildåsnor] Caesar anser i bok 6 att de är som getter. Plinius jämförde dem i bok 8 kap. 15 med ett lastdjur eller annat djur, men sade att de skiljer sig från lastdjuret genom halsens och öronens längd. [I marginalen: Meningar] Dessa placerar dock Caesar i Hercynia, Solinus i Germanien, Hermolaus Barbarus i Gallien på andra sidan Alperna; och han säger att de håller en mellanstorlek mellan hjorten och kamelen. Mycket säger Julius Capitolinus och Pausanias. Hermolaus skriver att älgar sällan påträffas, och även Plinius anser att de aldrig har setts i denna del av världen. Till sist placerar han dem dock i Skandinavien (det vill säga Nordens yttersta trakter) och säger att de fångas i sömnen genom att ett träd huggs av. Solinus skriver att de har en framskjutande läpp, så att de inte skulle kunna äta om de inte gick bakåt. [I marginalen: Älgar betar gående baklänges] Hermolaus anser att de med lukten känner av jägaren på långt håll. Zacharias Lilius har framställt dem med olika skinn och säger att de överträffar getter i storlek och att deras ben är stela utan leder, så att de, när de har fallit, inte kan resa sig. [I marginalen: Älgarna är nordliga djur] Men de senare anser mer överensstämmande att älgarna av mångfaldiga skäl kommer från Norden som från sin ursprungsort, där de i folkmun kallas elg eller elgar. [I marginalen: Älgkalvar tämjs] Men kalvarna, som fångats genom jägarnas idoghet, blir efter hand så tama att de, drivna av naturlig törst, dricker ur de största ölkärl som räcks dem av dem som ligger till bords. Efter vilken lag detta brukar ske må de omättliga drinkarna själva svara. ## Liber XVIII, kap. 2 (s. 601–603) (maskinöversättning) Om läkemedel från älgarnas högra fot och om deras fångst. KAP. 2. [I marginalen: Läkemedel av älgens klöv] Den yttre klöven på högra sidan av bakfoten hos en vild åsnehane som inte har avlat, avhuggen från den levande foten med en yxa eller avriven med något annat redskap efter mitten av augusti, botar genast kramp eller fallandesjuka när den används på den som lider av det. Liknande skrivs om flodhästens skinn, att det, när det tagits från den vänstra delen av pannan och bundits vid ljumsken, hämmar könsdriften. [I marginalen: Sättet att jaga älgar] Älgarna strövar alltså i flock likt hjortar i den vidsträckta ödemarken, och fångas mycket ofta genom jägarnas idoghet med bakhåll av utspända spjut, eller drivs av mycket stora hundars angrepp in i bergsgrottor, så att de sällan kommer ut därifrån levande; ja, de största vildåsnorna, när de vilar på marken eller står upprätta, bits ibland av en mycket liten vessla som hoppar upp mot strupen, [I marginalen: De största älgarna dödas av ett litet djur] så att de, när blodet rinner ned, genast mattas och skall dö. Så omättligt är detta lilla djur i att suga blod att det knappast har sin like i sin storlek bland alla skapade varelser. Och genom att sätta detta djur på käppar och styra det med ett snöre plundrar somliga svalors, duvors och hönsens bon, [I marginalen: Vesslan] för att dra ut deras ungar; dem lurar den underbart på, med denna enda drift, att suga blod, som om den hade en buk större än en elefants. Så glider också enligt Plinius i bok 8 kap. 25 ichneumonen genom gapet, som ett spjut, in i krokodilens mun och gnager sönder dess buk. [I marginalen: Krokodilen] Så dödar också igelkotten björnen, [I marginalen: Igelkotten] och den minsta orm sin baneman, ja även delfinerna själva, när de går upp i Nilen, dödar med sin knivförsedda rygg sin fiende krokodilen, [I marginalen: Delfinen] fastän de annars skulle vara underlägsna i krafter utanför floden. [I marginalen: Djuren känner sina fienders vapen] Ty alla djur är kunniga i detta och känner inte bara sina egna fördelar utan också fiendernas svagheter: de känner sina vapen, de känner tillfällena och motståndarnas försvarslösa delar. Krokodilen har mjuk och tunn hud på buken; därför dyker delfinerna ned som om de var skrämda och går in under buken och skär upp den med sin tagg. Och inte bara djuren är krokodilens motståndare, utan även tentyriternas folk, vilt och litet, [I marginalen: Tentyriternas folk] som (såsom ovan har sagts i kap. 20 i föregående bok) vågar inleda strid med krokodilerna med hotfull min och hand; dessa jagar de skygga på flykten och står inte alls emot de djärva. Om älgarnas eller vildåsnornas strid mot vargar. KAP. 3. Men det räcker inte att detta behändiga och nyttiga djur får utstå människor som jägare, som med vassa spjut och breda pilar angriper det med tusentals försåt i den vidsträckta ödemarken, ja även föraktliga små djur, [I marginalen: Föraktliga små djur] nämligen de ovan nämnda vesslorna, i förhållande till dess så resliga höjd; utan det måste också utstå de mycket vilda vargarna, särskilt fjällvargarna, som försåtliga angripare, [I marginalen: Fjällvargar som strider mot älgar] på det sättet nämligen, att när vintrarna är mycket stränga och snön tät, kräver vargarna själva, pressade av hunger, ett byte, då de i en väldig flock går runt ödemarkens gömställen; och de spejar efter vildåsnor på de frusna sjöarna; när de rusar mot dem blir de antingen dödade eller bortjagade med både klövar och horn. [I marginalen: En hund får hjärnan utslagen med ett slag] Ty så stor är kraften i klövens slag att den genast dödar den varg den träffar, eller genomborrar honom; vilket jägarna ofta erfar med de kraftigaste hundar; ja, när hunden glider undan, krossas ett träd som står i vägen, som om det vore en svamp. [I marginalen: Ett träd genomborras av ett slag med foten] Vildåsnorna känner av naturlig drift, som visades i närmast föregående kapitel, de platser som är lämpliga för strid, nämligen hal is, där de står fastare med sina spetsiga klövar, medan vargarna har sina klor liksom i skidor, tömda på kraft; och medan de på så sätt ligger i strid är jägarna inte långt borta, [I marginalen: Jägarna förföljer den besegrade parten] som brukar förfölja den uttröttade part som lämnar striden ända till dess undergång, för att genom annans fara vinna rikare byte. Ty det blir en grym strid, så att få vildåsnor och många vargar lämnas sönderslitna; dem tar jägarna emot på grund av skinnens värde, och under tiden drar sig vildåsnorna eller älgarna tillbaka i säkerhet. Vargarna skulle utan tvivel vinna seger uppe på snöns frusna yta, eftersom de angriper lättare, där älgarna, nedsjunkna i snön genom sin tunga vikt, skulle bli föda åt vargarna. [I marginalen: Naturen hjälper förutseende] Så tycks den förutseende naturen (som ovan har sagts) ha tilldelat varje djur ett lämpligt fält för dess försvar. ## Liber XVIII, kap. 4 (s. 603–604) (maskinöversättning) Om hjortar och dovhjortar. KAP. 4. Även om den strängaste kylan tycks härska i de nordliga länderna mer än i någon annan trakt av världen, [I marginalen: Den strängaste kylan i Norden] finns där dock också en oräknelig mängd djur, även av okänt slag, som delvis har sagts och ytterligare skall visas. Bland dessa har de nämnda vildåsnorna och de hjortar, dovhjortar och rådjur som här skall omtalas fått den förnämare uppskattningen som människoföda; och därför finner man att jakten på dem enligt gammal lag är tillåten endast för adelsmän och deras ämbetsmän och för privilegierade invånare i riket, [I marginalen: Adelns och de privilegierades jakter] såsom gästgivare och kyrkornas föreståndare; och detta också för att inte ödemarkerna genom jägarnas girighet (som där är mycket många) skall tömmas på avkommans förökning. [I marginalen: Hornen tillfaller den som tar dem] Hornen däremot, som lämnats i skogsdungarna liksom en pant på framtida byte, använder de som tar dem i besittning; fastän det inte är lättare att finna dem än att få se hindar som kalvar, [I marginalen: En hind som skall kalva ses inte] eller en fri vildåsna som ryter i saltmarkens land. Plinius menar i bok 8 kap. 32 att hjortarna varje år fäller hornen om våren och skaffar nya. Men under tiden ligger de liksom stympade och obeväpnade dolda och ensamma på undangömda platser. [I marginalen: Hjortjakt lätt] Hjortjakten är lätt, eftersom de är obeväpnade och skygga och inte har något skydd utom flyktens snabbhet. Därför lär de sina ungar att hoppa och springa, så att de kan fly. Hjorthannarna ger efter för jägarna när hornen fastnar bland trädens grenar. Hjortarna är också mycket enfaldiga, så att de ibland vid åsynen av en jägare blir förstummade och förundrar sig över allt och följer resande på avstånd. [I marginalen: Enfaldiga hjortar blir förstummade] Ofta flyr de också till en människa, när hundarnas våld pressar dem. De blidkas också av pojkars sång, men de förtjusas mer av herdens pipa, [I marginalen: Hjortar blidkas av pipan] och särskilt av jungfrurs, av vilka de låter sig smekas när de ligger, och hjortkalvar och dovhjortar följer dem, lockade av smekande toner. Hjortarna flyr när de hör hundskall, som de lurar genom att gå med vinden. När de reser öronen hör de skarpt, när de sänker dem blir de döva. Genom att använda örten diktamnus från Kreta stöter de ut förgiftade pilar och läker sina egna sår, [I marginalen: Diktamnus kraft] och de lever hundra år. Ett byte som fångats genom jakt är förnämare; ett som tagits genom bakhåll anses föraktligt. [I marginalen: Vilket byte är förnämare?] Hjortkött som äts håller febrar borta, vilket Plinius i bok 8 kap. 32 intygar har skett med några förnäma kvinnor. ## Liber XVIII, kap. 5 (s. 604–605) (maskinöversättning) Om bävrar. KAP. 5. [I marginalen: Bävrarnas boning] Även om Solinus anser att bävrarna bara bebor Pontus vatten och förökar sig där, finns detta släkte dock i stor mängd i Rhen, Donau och Mährens kärr. [I marginalen: Störst överflöd av bävrar i Norden] Men med förbehåll för denna mening skall det tillskrivas den gudomliga försynen att det största överflödet av dessa djur finns i de nordliga vattnen, eftersom de är lugnare än Rhens eller Donaus, där det är buller och sjöfarandes oavbrutna möda. [I marginalen: Bävrarnas hus över vattnet] I Norden finns oräkneliga floder och träd som är mycket lämpliga för att bygga hus; dessa bygger de också med underbar konst, med naturen som lärarinna. Ty de går i flock för att fälla trä och skär av virket med tänderna och bär på underbart sätt det avskurna till sina gömställen. [I marginalen: Lata bävrar tvingas arbeta] Ty en ur sin flock som är oduglig till arbete, slö eller lat, eller utsliten av ålder, men främst en som tillhör en främmande gemenskap och har flytt från sin flock, lägger de på rygg på marken som ett åkdon med fötterna uppåt; mellan höfterna och benen ordnar och lägger de virket, [I marginalen: En bäver dragen på rygg bär bördan] och de drar honom till sina små boningar och lastar av virket; och åter går de ut och återvänder, tills de påbörjade små husen har fullbordats, nämligen med två eller tre kamrar, så att kroppen höjer sig över vattnet och svansen vilar i det; [I marginalen: Hus med tre kamrar] denna anses, liksom bakfötterna, som fisk i födan. Ty svansen är fjällig som hos fiskar, läderartad, och dessutom stödd av täthet och underbart tecknad med dolda knölar, och ger en mycket läcker föda [I marginalen: Mycket läcker föda] och ett läkemedel för dem som tynar av skadade inälvor. Inte heller är skickliga kockar okunniga om dess tillredning, vare sig den skall tillredas till mat eller till medicinsk vederkvickelse. [I marginalen: Mycket vassa tänder] Den har mycket vassa tänder, så att den fäller träden vid floderna som med en rakkniv av järn; ja, när den har gripit en del av en människa, särskilt en jägare, släpper den inte bettet förrän de brutna benen har knakat. ## Liber XVIII, kap. 6 (s. 605) (maskinöversättning) Om Solinus mening om bävergällen. KAP. 6. Men det som Solinus säger, att bävern kastrerar sig själv för att den inte skall vara till nytta för människorna när den fångats, tycks i de nordliga trakterna inte vara något påstående förenat med sanningen, som Plinius intygar i bok 32 kap. 3; [I marginalen: Testiklarna tycks inte vara avskurna hos fångade bävrar] ty när den har fångats av jägarna har den alltid testiklarna fästa, i större eller mindre mängd efter djurets storlek, men uppdragna och fästa vid ryggraden, och de kan inte tas bort utan att livet går förlorat. [I marginalen: Förebud från bävrarnas byggnader] Bönderna bereder, efter deras byggnader, om de är lägre eller högre, sina åkrar på högre eller lägre plats, på grund av större eller mindre översvämning av vattnet. [I marginalen: Kvinnor föder lättare om de dricker bävergäll] Nordens kvinnor som skall föda håller det också för ett högst beprövat läkemedel att en mängd av denna bävergäll (castoreum), stor som en hasselnöt, druckit med öl, underbart lättar den födande. Dessutom avvärjer den i pesttider allt gift när den hålls under näsan; ty den har tung lukt, bitter smak och är smulig. [I marginalen: Pesten avvärjs] Den framkallar också nysningar genom lukten. Den framkallar sömn när huvudet smörjs in med den tillsammans med rosenolja, och när den dricks för sig själv i vatten; [I marginalen: Sömn framkallas med bävergäll] och därför är den nyttig för dem som lider av yrsel (phrenetici), jämte liknande saker som Plinius räknar upp i bok 32 kap. 3, där han anför mycket underbart och nyttigt. [I marginalen: Fina bäverskinn] Detta djurs skinn är mjuka och fina som dun och därför dyrbara, och de behåller en underbar kraft att driva bort köldens stränghet: det är en tämligen dyrbar klädnad för stormän och förnäma män. ## Liber XVIII, kap. 7 (s. 605–606) (maskinöversättning) Om järvar. KAP. 7. Bland alla djur som man tror är omättliga genom vidunderlig glupskhet har detta djur, som avbildas på den föreliggande bilden, fått ett särskilt namn i delar av norra Sverige, [I marginalen: Gulo] där det på folkets språk kallas ierff, [I marginalen: Ierff] på tyska Vielefrass, [I marginalen: Vielefrass] på slaviska rossomaka, av att äta mycket; men på latin kallas det endast med ett påhittat namn, gulo, nämligen av glupskhet. [I marginalen: Rossomaka] [I marginalen: Beskrivning av järven] Dess storlek är som en stor hunds; öronen och ansiktet som en katts; fötterna och klorna mycket skarpa; kroppen lurvig, med långa, mörkbruna hår; svansen som rävens, fast kortare, men med tätare hår, varav de bästa vintermössor tillverkas. Detta djur är alltså ytterst glupskt. Ty när det har funnit ett kadaver slukar det så mycket att kroppen genom den våldsamma födan spänns ut som en trumma; och när det har funnit en trång passage mellan träd pressar det sig igenom, [I marginalen: Sättet att tömma sig] för att tömma sig desto våldsammare; och så, avmagrat, återvänder det till kadavret och fyller sig till bristningsgränsen; och åter pressar det sig genom samma trånga passage och återvänder till kadavret, tills det, när detta är förtärt, söker ett annat genom ivrig jakt. Man tror att det har skapats av naturen till skam för de människor som genom att äta och dricka kräks och återvänder till bordet för att fortsätta nätter och dagar, [I marginalen: Mechovita, polackernas historiker] såsom Mechovita menar i sin Sarmatia. Detta djurs kött är helt oanvändbart till människoföda, men skinnet är mycket nyttigt och dyrbart. Ty det glänsar i mörkbrun svärta, likt damast, prytt med olika figurer; och det blir vackrare att se på ju mer det genom hantverkarnas omsorg och skicklighet, med färgernas överensstämmelse, har fogats samman i vilket slags klädnad som helst. [I marginalen: Järvskinnet dyrbart] Endast furstar och stormän använder vintertid denna klädnad, tillverkad som rockar, [I marginalen: Furstarnas klädnad] eftersom den snabbare framkallar värme och längre behåller den när den väl har uppkommit; och detta inte bara i Sverige och Götaland, utan också i Tyskland, där dessa skinns sällsynthet får större uppskattning, när de har värderats på fartygen tillsammans med andra varor. ## Liber XVIII, kap. 8 (s. 606) (maskinöversättning) Om att hedra gäster med täcken av dessa skinn. KAP. 8. Inte heller tillåter landets invånare, för vinnings skull, att dessa skinn förs ut till främmande trakter, eftersom de också på vintern behandlar mer ärade gäster med täcken av dem; [I marginalen: Gäster behandlas hedersamt] varigenom de visar ett tillräckligt bevis för att de ingenting anser angenämare och mer lysande än att ära goda gäster vid varje tid och i varje ordning, även i sträng kyla, då de bland andra välgärningar visar dem sängar som bäddats med så dyrbara skinn och gjorts i ordning för dem, såsom har förklarats i bok 16 om folkets gästfrihet kap. 12. Men jag anser inte heller att man bör förtiga att de som sover under täcken av dessa skinn brukar få drömmar [I marginalen: Drömmar mycket lika djuren] som liksom överensstämmer med detta djurs liv och natur, i omättligt slukande och i att lägga och undvika försåt för djur; vilket kanske sker av samma grund [I marginalen: Drömmarnas orsaker] som att de som äter heta kryddor, ingefära eller peppar, tycker sig brännas, och de som äter socker tror sig kvävas i vatten, såsom Plutarchos har i sina Problemata. Det tycks också ligga en annan naturens hemlighet under, att de som är klädda i dessa skinn inte lämnar något spår av mättnad när de dricker och äter. Detta djurs tarmar, formade eller utspända av cittraspelare till bruk som strängar (till folkens förnöjelse), [I marginalen: Hes klang] ger en hes klang, som genom stämning med ljuva strängar snart upplöses i behaglighet. [I marginalen: Läkande klor] Klorna, hängda i form av en ring på yra huvuden och ringande öron, är nyttiga för att snabbt återvinna hälsan. [I marginalen: Blodet] Dess blod, blandat med varmt vatten, är dryck för jägarna; ja, kryddat med mycket sällsynt honung skänks det också vid bröllopsfester. [I marginalen: Ister] Dess ister eller fett, använt på ruttnande sår som smörjelse, ger mycket snabbt hälsa. [I marginalen: Tändernas bruk] Tändernas bruk tjänar besvärjare. De nämnda klorna, nyss utdragna, jagar på flykten katter och hundar när de visas fram, liksom småfåglar när de ser en gam eller erythrotaon [oklart]. Om sättet ## Liber XVIII, kap. 9 (s. 607) (maskinöversättning) Om sättet att jaga järvar. KAP. 1. [I marginalen: Beskrivning av järven] Detta försåtliga djur (vars ansikte delvis liknar en katts, delvis en hunds) fångas med jägarnas skiftande konst, endast med hänsyn till det dyrbara skinnet, på detta sätt: Man bär ut ett färskt kadaver i skogen, där dessa djur oftare tycks ströva, särskilt i djup snö (ty på sommaren är skinnen ingenting värda); [I marginalen: Skinnen är ingenting värda på sommaren] när djuret har märkt det genom lukten och tagit det, äter det, tills det tvingas att, inte utan plåga, tömma sin buk, utspänd som en trumma, mellan trånga träd; och medan det är så upptaget dödar jägaren det genom att avskjuta en bred pil. [I marginalen: Sättet att döda järven] Det finns också ett annat sätt att fånga detta djur, genom bjälkar som hålls isär med ett mycket tunt snöre [osäker tolkning], så att det genom sin lätta rörelse stryps när det äter av kadavret; eller också i grävda gropar eller sneda hålor, så att det, när det av hunger äter av det kadaver som lagts in, faller ned och fångas. Och på annat sätt medges knappast att de griper dem med hundar, eftersom den har klor och tänder så vassa att hundarna fruktar att drabba samman med den, hundar som brukar sträcka ut sina krafter mot de vildaste vargar. [I marginalen: Hundar fruktar järvarnas tänder] Med denna järv kan bland stora fåglar harpyiorna jämföras, som uppehåller sig i ödemarken vid Joniska havet, av så rasande hunger att de sägs nästan inte mättas av någon föda. [I marginalen: Harpyior] Bland havsvidundren är ahunus [oklart] omättligare än alla andra; dess kropp spänns ut tills den tunnar ut buken genom kräkning, såsom Albertus och Vincentius intygar. [I marginalen: Hippopotamus, flodhästen] Så även hippopotamus, flodhästen, som av naturlig list vet att lätta sitt fett genom att såra foten bland vassen, och att jämna ut de intryckta spåren för att lura jägarna som förföljer den, såsom Plinius och Solinus säger. ## Liber XVIII, kap. 10 (s. 608–609) (maskinöversättning) Om harar. KAP. 10. Eftersom det i Nordens kalla länder finns en mycket stor mängd harar, har jag velat med få ord förklara åtminstone deras natur när det gäller den förunderliga färgväxlingen, [I marginalen: Mängden av harar med skiftande färg] då de flesta åberopar den salige Ambrosius i femte boken av Hexaemeron, kapitel 23, som säger, liksom om ett under, att de blir vita om vintern och om sommaren återgår till sin tidigare färg: som om detta överallt i världen skulle anses vara ett järtecken eller något förunderligt. Det är alltså fullkomligt säkert att alla nordliga harar efter höstdagjämningen, särskilt vid det första snöfallet, lägger bort den grå pälsen och ikläder sig en vit. [I marginalen: Vita harar] Vad orsaken till förändringen är behandlar Albertus tillräckligt utförligt i nittonde boken Om djuren, kapitel 8, [I marginalen: Orsaken till färgernas växling] där det hävdas att den största växlingen av detta slag uppstår antingen av svaghet, eller av hudens färg, eller av ålder, eller av himlens och ländernas läge, eller av årstiderna (som i det här föreliggande ämnet): ty liksom människor genomgår förändring efter åldrarna, så gör även andra djur det genom årstidernas skiftningar. Ty årstidernas olikhet är starkare än åldrarnas. [I marginalen: Förändring av födan orsakar färgerna] Vidare blir djur som använder många slags föda och sätt att äta oftast av olika färg: och därför är biets färg en enda, medan de röda och gula getingarnas färg är olika; ty olika slags föda är orsaker till färgernas förändring. Detta sker också med skäl, eftersom ur olika föda bildas ett överskott av olika vätskor, ur vilka hud, hår, bark, dun och fjädrar hos fåglarna uppkommer. [I marginalen: Vita möss av att äta socker] Jag har också själv sett möss som oavbrutet åt vitt socker anta vit färg och likaledes lägga bort den, när sockerätandet drogs in. Författaren till boken om naturens ting säger att det lilla djuret hermelinen (som andra kallar hermelin), av vesslornas släkte, byter hela pälsen utom svansen [I marginalen: Hermelinernas svans alltid svart] (som alltid är kolsvart), nämligen från brunaktig till vit. Detsamma säger han att parandrus gör på land, och bläckfisken och trebius i vattnet [osäker tolkning]. Vad beträffar födan för harar i de nordliga trakterna, är det säkert att de (när jorden är innesluten av köld och snö) äter bark av träd av tall-, ek-, asp- och poppelslag, [I marginalen: Hararnas föda] och annat som de med naturens skarpsinne skaffar sig, men inte snö, som Plinius menar i sjunde boken, under vintermånaderna. Och de sover under granarnas täta grenar, sedan snön (där en grop lämnats) har tätnat på höjden. Ty detta slags träd har en större mildring av kölden, på grund av grenarnas täthet och de dolda gömställena för att bevara djur, än något annat slags buskväxt. [I marginalen: Mildring av kölden] Om sommaren däremot väljer haren en säker boning bland klippor och snår [osäker tolkning], eftersom den vet att den, med medfödd skygghet till hjälp, är given som byte åt alla djur: detta byte söker den att undkomma enbart genom snabbhet och flykt, där den kan; men inte när den leker med vesslan: ty fastän denna visar lek [I marginalen: Vesslan visar lek men tänker på död] (som har sagts i denna bok, kapitel 2, om älgen eller vildåsnan), klamrar den sig ändå så hårt fast vid dess hals genom att trycka, att den genast med tänderna bryter sönder, för att få fram blod, och äter strupen på haren, hur kraftigt denna än springer. Så besegras den av det lilla djurets list, inte av dess styrka; även av höksnabbheten: mot höken, liksom med slingrande lopp mot hunden, bevarar den sig knappast eller sällan oskadd. [I marginalen: Styrka övervinns genom list] ## Liber XVIII, kap. 11 (s. 609) (maskinöversättning) Om hararnas olika slag. KAP. 11. Det finns också två slags harar, nämligen de större bergsharar och de smärre slättharar: till vilkas släkte kaninerna räknas, som genom snabb och oftast skadlig nedkomst förökar sig alltför mycket, vilket Plinius i åttonde boken, kapitel 29, och Strabon i tredje boken har omnämnt där han talar om kaninerna. Men dessa finns inte alls eller sällan i Norden, på grund av jordens mycket hårda tillfrysning, [I marginalen: Kaniner finns inte i Norden] som de om vintern ingalunda skulle förmå tränga igenom, så som i den tyska nationens sandiga länder, i Holland och på andra håll osv. Harkött är en mycket allmän och vanlig föda i Norden, [I marginalen: Föda av harkött med svart färg] mest kokt med svart spad enligt folkets sed, tämligen hälsosam, och även stekt kött av detta slag. En olycka råkar dock många kvinnor ut för medan de bär på fostret, nämligen att de, antingen genom att äta hare eller genom att ha hoppat över ett harhuvud, föder små barn med harmun, som ständigt behåller kluvna läppar mellan munnen och näsan, [I marginalen: Mänsklig mun liksom harens] om de inte genast från början syr fast en bit av bröstet av en mycket späd kyckling, nyss dödad och ännu blodig. De som lider av gikt sätter fötterna i spadet av kokt hare, sedan en lagom värme har kvarlämnats. [I marginalen: Botemedel mot gikt] Även gamla harnjurar, fastbundna vid fötterna, lindrar gikt. Mot smärta i fötter som skadats av köld [I marginalen: Botemedel för dem som skadats av köld] (vilket där oftast händer) läggs aska av bränt harhår på, och det hjälper. Med harskinn, särskilt vita, är handeln och användningen mycket stor hos moskoviternas köpmän, [I marginalen: Otaliga plagg av harskinn] som antingen säljer eller betalar som tribut många tusen plagg till tartarerna, för att köpa sig lugn och få njuta en säkrare fred. ## Liber XVIII, kap. 12 (s. 610–612) (maskinöversättning) Om lodjur och deras skinn. KAP. 12. Lodjur föds inte så talrikt i de nordliga skogarna som vargar, fastän de inte är underlägsna dem i rovlystnad. Men vad Plinius i åttonde boken, kapitel 38, påstår, [I marginalen: Lyncurium] att det av deras urin, när den grävts ned i jorden, bildas en ädelsten kallad lyncurium, glödande likt en karbunkel, och att den förvandlas till bärnsten, synes inte sannolikt, eftersom detta djur, avundsjukt på andra, döljer sin urin täckt med sand eller jord djupare ned, [I marginalen: Meningen att bärnsten bildas på detta sätt vederläggs] dit flugor, grodor, spindlar, maskar, gräshoppor, myggor eller myror aldrig når fram; dessa ses här och var inneslutna i bärnsten av alla möjliga färger, så som ovan i tolfte boken, kapitel 8, 9 och 20, utförligare har visats. Inte heller rör sig lodjuren nära bäckar eller vatten, utan över fält och skogar; därför är det inte trovärdigt att lyncurium, eller den bärnsten som därav skulle bildas, skulle föras till havet och sedan genom stormar i så många tusen pund drivas upp på de preussiska stränderna och kunna samlas där. [I marginalen: Lodjurets natur] Lodjurets natur är alltså sådan att det inte ser sig om bakåt, utan störtar fram i sitt lopp med ständigt framåtskridande och språng. Vildkatter är dess vanligaste eller ljuvligaste föda: ty liksom det helst äter dem, så lurar det också vid deras gömställen för att röva dem. [I marginalen: Lodjursskinn] Dess skinn, försedda med mjukare dun och vackrare fläckar, säljs tämligen dyrt, särskilt de som fångats under den strängaste vintern: [I marginalen: Skinnen bättre i köld] ty då är de lämpligare i fråga om kvalitet och färg, liksom de om sommaren är billigare, ja sämre. Hur både dessa och andra skinn förfalskas må den som vill se i den ovannämnda sjätte boken, sista kapitlet. Om vargar och deras grymhet. KAP. 13. Liksom Afrika och Egypten frambringar tröga och små vargar, så sänder Nordens kalla värld (enligt Plinius vittnesbörd i åttonde boken, kapitel 22) ut dessa hårda och vilda. [I marginalen: Vilda vargar] Och att det verkligen är så visar deras grymhet och ondska, särskilt under parningstiden och under den omåttliga kölden, då de resande måste färdas beväpnade för att bevara sig själva och sina dragdjur oskadda, [I marginalen: Vargarna lurar på havande kvinnor] i synnerhet kvinnor som är nära förlossningen, på vilka vargarna, när de fått upp vittringen, desto mer lurar. Därför tillåts ingen kvinna resa ensam utan att en beväpnad väktare står henne bi, [I marginalen: Krig mot vargarna] så som bilden ovan visar. Det händer nämligen oftast i januari månad att människor som reser med vinterfordon måste hålla vargarna, som flockvis kommer rusande från båda sidor, på avstånd med pilar och bössor, om de vill leva; [I marginalen: Beväpnade resande] därav kommer det sig att de resande, även när de skall bege sig till enskilda ärenden eller till landsbygdens kyrkor, är försedda med nämnda vapen inte annorlunda än om de skulle dra ut till offentliga strider. Ja, mycket ofta råkar de, när hunger, köld och den naturliga parningen driver på, i så stor vildhet och raseri [I marginalen: Vargarna tränger in i människors hus] att de tränger in i människors boningar och där hastigt slukar de bortrövade dragdjuren eller bär dem sönderslitna med sig till skogarna. [I marginalen: Medel att döda vargar] Men inte heller gör de detta ostraffat: ty lantborna har också mot dessa onda ting sina medel, nämligen att de lägger ut järnliar i snön med ett kadaver fastbundet, för att vargarna, när de skall sluka bytet, skall plikta med avhuggna fötter, eller träffade av pilar genast dö, eller, nedstörtade i underjordiska gropar av begär efter byte, tyna bort av hunger. [I marginalen: Grop] Ja, även flera rovdjur av olika slag, såsom de förutnämnda järvarna och rävar, som faller ned i samma grop, kommer att få dem till dödsfränder, de som tillsammans med dem i gemensam grymhet plundrade allt. ## Liber XVIII, kap. 14 (s. 612) (maskinöversättning) Om en tillfällig orsak till att Danmarks kung Kristian II fördrevs. KAP. 14. Kung Kristian, som inte övervägde eller föraktade att veta varför det götiska och svenska folket alltid använde bågar och pilar, särskilt starka armborst (ballistae), [I marginalen: Götiska armborst] liksom om det där inte fanns farliga vilddjur som alltid skulle skada människor och boskap, kungjorde i början av sin regering (som varade en kort tid) ett påbud att ingen i dessa nordliga riken skulle använda vapen av detta slag, utan genast vid sträng straffpåföljd bränna upp dem; annars skulle var och en straffas som skyldig till majestätsbrott. Medan detta påbud stod fast brändes många tusen armborst överallt; [I marginalen: Kung Kristians påbud upphävt] dock gömde några, som förutsåg ett omslag i förhållandena, några tusen av de bättre bågarna i avlägsna skogar. Men när man såg de rasande vilddjurens grymhet i att röva människor och dragdjur, kallade man överallt till sig hantverkare, höjde priset och skaffade mycket snabbt i stället för de brända armborsten många fler tusen tillbaka; ja, man tillverkade också bågar av lärkträ, hoplimmade liksom av horn. När kungens fogdar enligt den fastställda lagen avsåg att straffa detta, drog bönderna (vilkas egendom härjades av djuren), eftersom de inte uträttade något genom att åberopa nödvändighetens skäl att hålla djuren borta med dessa vapen, [I marginalen: Invånarna i det götiska riket fördriver Danmarks kung] ut som en enda man, till ett antal av 40 000, var och en med sitt armborst, och drev dessa fogdar och så många av deras medhjälpare, verkställarna av kungens stadgar, som de kunde finna, tillsammans med kungen, och efter honom dem som flydde genom de småländska skogarna, ut ur riket. Därmed gav de eftervärlden en lärdom, att man så skall lyda kungar och furstar att man inte överlämnar sig själv, sina barn och sina dragdjur åt djuren att slukas. [I marginalen: Smickrare skadar fursten mer än undersåtarnas armborst] Må furstarna akta sig för angivare, smickrare och örontasslare, så kommer det inte att finnas något att frukta av bågar och pilar. Kejsar Nero, avskyvärd för sin gruvliga grymhet, tillmätte angivarna så mycket att han tog även falska angivelser för klara och utredda, och så snart som möjligt hämnades dem på det svåraste och grymmaste sätt; [I marginalen: Den grymme Neros avskyvärda exempel] och av de minsta orsaker hopade han en mängd av onda ting, och gärningar som till och med var tvivelaktiga tvingade han genom tortyrens våld att framstå som sanna; bödeln, bojorna och de blodiga förhören, utan någon skillnad på ålder eller värdighet, stod alltid redo och väntade på bakdantalarnas olycksbringande röster, [I marginalen: Ordspråk] till vilka furstens öron var riktade, medan de aldrig stod öppna för dem som ursäktade eller försvarade sig. Därför bör enligt den Vises råd varje människa vara rättvis och mänsklig, framför allt en furste som härskar över många. ## Liber XVIII, kap. 15 (s. 612–613) (maskinöversättning) Om vargarnas många slag. KAP. 15. [I marginalen: Flera slags vargar] I Dovrefjällen, som skiljer det svenska och det norska väldet åt, finns vargar av vitaktig färg, som i flockar likt boskap ströva omkring, dels i dalarna, dels i bergen; [I marginalen: Skogsvargar] deras föda är svaga djur, såsom möss och mullvadar osv. Skogsvargar och vanliga vargar är de som med förunderlig envishet lurar på invånarnas boskap, såsom kor, kalvar, getter, får osv. Mot dessa, som bringar invånarna i armod, anordnas en allmän jakt på bestämd plats, dag och timme, för att de skall dödas med nät, hundar och andra försåt. [I marginalen: Tämjda vargar är alltid otrogna] Ty man har inte så stor omsorg om att fånga gamla vargar som om att döda ungarna, så att de inte växer upp. Några av de ungar som fångats på detta sätt lurar, fastän de tycks bli tama när de hålls inneslutna i bojor, ändå på alla möjliga andra djur, även fåglar, eftersom de inte glömmer sitt mycket vilda släkte. En avkomma som avlats av dem och en tam hynda blir dock mycket fientlig mot varje annat slag av vargar som lurar på hjordarna. [I marginalen: Thoes] Det finns också ett slags vargar som kallas thoes, längre än de övriga till längden men olika genom benens korthet, snabb i språnget, levande av jakt, oskadlig för människan; den byter hårdräkt men inte färg: om vintrarna lurvig, om sommaren naken. Paulus Diaconus omnämner i fjärde boken, kapitel 38, att en varg visade vägen för en vilsekommen; [I marginalen: En varg visar vägen för en vilsekommen] detta bör tillskrivas en underbar händelse, liksom Vincentius i tjugosjunde boken, kapitel 87, påstår att i Gebennensernas område en varg, olik andra i kroppsstorlek och vildhet, slukade människor [I marginalen: En varg slukade flera människor] och berövade mer än 30 själar av olika kön och ålder livet. Likaså i tjugonionde boken, kapitel 16, att vargarnas raseri gick så långt att de ryckte barn från mödrarnas bröst för att slita dem i stycken. ## Liber XVIII, kap. 16 (s. 613–614) (maskinöversättning) Om uttrar och deras olika slag, och om förfalskning av skinnen. KAP. 16. [I marginalen: Uttrar] Uttrar, som biter med fyrkantig mun likt bävrarna, och som liknar dessa i skinnen men är tre gånger längre, finns i de nordliga vattnen, [I marginalen: Namn på Sveriges landskap] särskilt i övre Sverige, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Jämtland och i båda Botten. Deras skinn, liksom bävrarnas och andra djurs, förs i förunderlig mängd ut till moskoviterna [I marginalen: Skinnen exporteras] och därifrån till tartarerna, eftersom de på dessa kallare orter mycket ivrigt förvärvas som människors klädnad, hellre genom varubyte än för pengar. I Sverige däremot tämjs eller görs uttrarna så tama hos vissa stormän att de på ett tecken från kocken [I marginalen: Tämjda uttrar fiskar] går ned i fiskdammen och tar upp en fisk av den storlek som han angett, och därefter en till och en till, tills det räcker för att ha fullgjort det befallda. Dess kött duger endast till att fånga djur med på jakt. Deras skinn är också till stor nytta för de nordliga folken till att vidga bräm på kläder (på grund av lädrets seghet). De säljs i antal om tiotal, liksom bäver- och rävskinn eller mårdskinn osv.; [I marginalen: Skinnen förfalskas] och de förfalskas med kol och beckrök för att se ut att ha en glänsande svärta; men när de strax gnids med vitt linne visar de, sedan färgen lämnat dem, förfalskningen. Så visar också vargskinn, pudrade med kol och krita och gnidna med linne, förfalskningen. [I marginalen: Ekorrskinn] Så visar också ekorrskinn (på italienska kallade dosse), bestänkta med krita, när ett svart tyg används, själva vilken färg av natur eller av konst som skall finnas och värderas, så som ovan i sjätte boken, sista kapitlet, något har sagts. ## Liber XVIII, kap. 17 (s. 614) (maskinöversättning) Om ekorrar. KAP. 17. [I marginalen: Otaliga ekorrar i Norden] Av dessa små djur finns en oändlig mängd i de nordliga skogarna, åtskilda genom hårens täthet och färg; härtill kommer en ofelbar regel, att ju mer landsträckan lutar mot norr, desto vackrare är dessa djurs skinn, eftersom kölden framkallar färgen, [I marginalen: En regel att lägga märke till] nämligen från polhöjden 77 grader räknat mot den yttersta polen; inom detta område blir jägarna mer uttröttade än mättade av detta oändliga byte, som överallt i träden finns i överflöd likt ett fiskstim i vattnet, särskilt med den fördelen att träden, [I marginalen: Låga träd] i vilka dessa djur leker, inte är höga. Men när man vänder sig mot landets sydliga läge, påträffas ju mer man återvänder mot söder [I marginalen: Regel] desto sämre och mörkare skinn. Detta lilla djurs kött, stekt, är för jägarna en ljuvlig föda. [I marginalen: Tänder för trolldom] Tänderna åter tjänar trollkarlarna, så att de med dem kan avslöja framtida händelser. ## Liber XVIII, kap. 18 (s. 615–617) (maskinöversättning) Ytterligare om samma djur, som har förkänsla av det kommande. KAP. 18. Detta lilla djur simmar över floder på ett litet trästycke och har svansen utbredd som segel; [I marginalen: Svansen som segel] ty naturen har inte givit det något annat sätt att simma, på grund av den lilla kroppen och den alltför stora täthet av hår i den lurviga svansen, med vilken det, sedan den snabbt sugits full av vatten, skulle sjunka till botten. Inte heller har det fötter som är lämpade för detta behov. I övrigt är det mycket förutseende [I marginalen: Ett förutseende djur] under den varma tiden, så att det har föda gömd för en del av den långa vintern, där det för att sova och vila har lagt sina bon, som det stänger på ena sidan eller öppnar alltefter vindarnas hårdhet. Hasselnötter och bokollon, eller tallkottar, är deras föda. [I marginalen: Ekorrarnas föda] Och det finns en annan art av dem, som föds av sömn i stället för föda. De är av förunderlig snabbhet i att hoppa från ett träd till ett annat, och de balanserar rörelsen med svansen och skuttar på grenarna med sina mycket vassa klors smidighet, och de uppvisar lekar, ett mycket vackert skådespel, på den frusna snön. [I marginalen: Lek i snön] Deras skinn exporteras i antal om tiotal, till flera tusen, med köpmännens skepp så gott som till hela Europa, och prisökningen hopar sig genom vägarnas längd och genom lusten hos dem som åtrår dem. För gamla män är det visserligen en nyttig och anständig klädnad, men den tjänar minst av allt beväpnade eller tappra män, för vilka varg- eller järvskinn passar, så som finns ovan i kapitel 7. Om mårdar och sobler och deras skinn. KAP. 19. [I marginalen: Mårdar] [I marginalen: Sobler] Mårdar och sobler är djur från de kalla trakterna, kända för alla endast till namnet, men för få till sina egenskaper, om man inte av skinnens beskaffenhet kan förstå vad slags djur de är. Det man dock iakttar hos dem är att de är mycket smidiga i löpandet och överlägsna i språnget. [I marginalen: Svansen som roder] Ty nästan som ekorrarna, med svansen använd liksom som roder, hoppar de från träd till träd och griper grenarna med klorna; men de är fruktansvärda i bettet i förhållande till sin litenhet. [I marginalen: Mycket vassa tänder] Ty naturen har givit dem tänder liksom rakknivar och mycket fina och vassa klor. Men liksom köttet sägs inte duga till något bruk, så är dessa djurs skinn mycket högt värderade, särskilt hos avlägsna nationer, som mer strävar efter lyx än efter nytta. [I marginalen: Skinnens skillnad] Men skillnaden mellan dem iakttas i att mårdskinnen har grövre hår och har en vacker ordning när de stryks från hjässan mot svansen, men inte tvärtom; inte så sobelskinnen, som behåller en jämn skönhet när de stryks från svansen mot hjässan, eftersom de har lurvigare och tätare hår; [I marginalen: Skinnen fördärvas] av det skälet förtärs de också snabbare av mal än andra skinn, om de inte hålls i ständig rörelse eller förvaras med inlagda kvistar av malört. Och om sobelskinn hängs upp i öppen sol för att torka, förstörs de mer på en dag [I marginalen: Solen skadar skinnen] än om de hade nötts eller burits under ett år. Ty det levande djuret håller sig alltid gömt i skuggig skog, [I marginalen: Djuret som håller sig gömt i skuggan] och söker sin föda genom att försåtligt fånga småfåglar; det är ett mycket lystet djur och mycket illaluktande vid parningen, så som nedan skall visas om de pontiska mössen eller hermelinerna. [I marginalen: Illaluktande djur] Båda slagen av skinn, nämligen både dessa och de andra, har dock hår som är mjukare vid beröring, och alstrar en tämligen överflödig lyx, [I marginalen: Lyxen förtärs av mal] som till slut förtärs av mal och dör i sina stunder, sedan andras njutning har köpts så dyrt. I moskoviternas yttersta skogar föds sobeln, och den förs över ett stort avstånd av länder och hav till främlingar; detta härrör från en gammal konstfärdighet hos detta moskovitiska folk, [I marginalen: Moskoviterna har inga metaller] som, eftersom det inte har guld- eller silvergruvor i sina länder (som är fulla av floder och kärr), har lärt sig att genom denna handel med förgängliga varor dra till sig rent guld och silver, till stor vinst för sig själv och till förunderlig förtjänst för köpmännen. [I marginalen: Prydnaden tillfaller fienden] Men å andra sidan för det samman dessa metaller liksom för att i strider, som kroppens och dragdjurens prydnad, eller snarare som pris för livet, överlämnas åt fienden. [oklart] så att arvingen inget får; så bevarar de, som har köpt dessa skinn för lyxens skull, dem snarare för att förtäras av mal än för att ägas av arvingar. Inte heller tillräckligt lyckosamt håller okunniga italienska kvinnor dessa sobelskinn under näsan för luktens skull, av skäl som hellre bör förtigas än yppas, [I marginalen: Sobelskinnens laster] eftersom det i dem finns större fel än goda egenskaper, för att det inte skall behövas allt tätare senatsbeslut för att avvärja fåfänga utgifter, där sakens elakhet är uppenbar. ## Liber XVIII, kap. 20 (s. 617–618) (maskinöversättning) Om hermeliner, som jag enligt Plinius anser vara de pontiska mössen. KAP. 20. De pontiska mössen gömmer sig om vintern (som Plinius skriver i åttonde boken, kapitel 37), och endast de vita: hur detta skall kunna förstås, må vars och ens mening vara oantastad, dock utan förfång för den som filosoferar över naturen. Om de vore inneslutna om vintern och under den hårdaste kölden, skulle detta lilla djurs mycket vita skinn aldrig visa sig, [I marginalen: Hermelinskinn mycket vita om vintern] som om sommaren ses rödbrunt i slutet av maj, när det, sedan det lagt bort vitheten, ägnar sig åt fortplantning bland det nya gräset, så som jag bekänner att jag i förbigående, medan jag red, såg hos helsingarna, ett nordligt folk, år 1518; [I marginalen: Värsta stank vid parningen] så att de vid parningen på grund av den alltför tätt sammanfogade föreningen hängde ihop under det snabbaste lopp och gnisslade med tänderna, och lämnade efter sig en sådan stank i en stor del av en skog med olika slags träd (eftersom flera parade sig där) att jag knappt minns att jag någonsin känt något värre. Samme Plinius påstår i tionde boken, kapitel 65, att möss alstras genom slickning, vilket hos dessa djur inte synes likt sanningen, eftersom de parar sig på djurens vanliga sätt, fastän jag med vilja förtiger sättet för sammanparningen. Dessa små djur blir vart tredje år, till största delen på grund av alltför stort ätande, [I marginalen: Skinnen förstoras] till köpmännens största vinst större och längre i skinnet; detta händer på följande sätt, inte bara i Norge utan också i det förutnämnda Hälsingland och i de angränsande landskapen i Uppsala stift, nämligen att små fyrfotadjur, kallade lemmar eller lemmus, [I marginalen: Lemmar eller lemus] av en näbbmuss storlek, med brokigt skinn, faller ned från himlen genom stormar och plötsliga regnskurar; ovisst varifrån, om de förts hit av vinden från mer avlägsna öar, eller om de, slumpvis födda ur gyttjiga moln [osäker tolkning], förs ned. Det är dock utrönt att man, så snart de fallit ned, i deras inälvor finner rått gräs, ännu inte smält. Dessa, som faller ned i en mycket stor svärm på gräshoppornas vis, förstör allt grönt, och det som de endast rört med sitt bett dör av giftet. Denna skara lever så länge den inte har smakat nyväxt gräs; de samlas också i flock liksom svalor som skall flyga bort, men vid en bestämd tid [I marginalen: De små djuren dör vid bestämd tid] dör de antingen i högar genom en pest i jorden (av deras förruttnelse blir luften pestbringande och drabbar invånarna med yrsel och gulsot), eller förtärs de av de djur som på folkspråket kallas lekat eller hermeliner; [I marginalen: Lekat på götiska, eller hermeliner] därav blir samma hermeliner feta och ger ett längre mått på skinnen. Och även dessa skinn säljs i antal om tiotal, särskilt 40 skinn i varje knippe, liksom sobel-, mård-, räv-, bäver- och ekorr- eller harskinn, [I marginalen: Skinnen säljs i antal om tiotal] och exporteras med skepp till fjärran länder. Också de förfalskas på det sätt som visats i sjätte boken, sista kapitlet; detta må de som vill köpa beakta genom att röra vid dem med svarta handskar. Och detta skriver jag troget, [I marginalen: Varning] för att köpmännen inte skall ägna sig åt bedrägliga konster för en ytterst ynklig liten vinst, de som tror att de ostraffat kan bedra Gud som en människa som är okunnig om list och bedrägerier. ## Liber XVIII, kap. 21 (s. 618) (maskinöversättning) Om jakten på detta djur. KAP. 21. Hur hermelinerna (för att använda det italienska, ja också det götiska ordet) fångas av jägarna och till vilket bruk de avses, visas med få ord, och först genom den ovannämnda uppställningen av tvärlagda trästycken anbringade med ett mycket tunt snöre, [I marginalen: Hermeliner fångas] som, när det sätts i rörelse (då tre, fyra eller åtta hermeliner går in samtidigt), plötsligt stänger in dem i sitt tryck; [I marginalen: Ett annat sätt att fånga hermeliner] och sådana trästycken är utlagda här och var på grund av dessa små djurs alltför stora mängd. Likaså finns det gropar eller avlånga diken, över vilka man lägger mycket tunna trästycken och ovanpå dem snö, så att det liksom ser ut som ett sammanhängande och fast fält; [I marginalen: Hundar jagar hermeliner] i detta dike faller djuren i stort antal, och de fångas av ortens husbonde eller hans ställföreträdare och dödas. Likaså finns det hundar som är så snabba och skarpsinniga att de griper dem och dödar dem med sina bett, bär dem samman eller samlar dem i en hög framför husbondens fötter. [I marginalen: Bågskyttar] Likaså är mycket många bågskyttar bland de unga män så övade att de varken tar miste med pilen eller i att gripa bytet. [I marginalen: Dyrbara skinn] Detta djurs kött duger däremot till intet, på grund av att det äter usel föda, utan endast skinnet, som på grund av sin mycket vita färg vördas vid de förnämsta furstarnas hov, av båda könen. [I marginalen: Klädnad för förnäma personer] Fastän själva det lilla djuret är mycket lystet, som har sagts tidigare, är det dock beundransvärt i ett avseende, att det mot slutet av maj under vissa dagar ägnar sig åt fortplantning, och så är nöjt med naturens lagar. Förnäma personer av båda könen använder dessa skinn i sammanhängande vithet med glest insatta svarta svansar, [I marginalen: Mycket övermodiga seder] mest på mycket breda bräm på kläderna, så som den gamla anständigheten bevarat det. Men ack, sorgligt nog har det sättet redan gått därhän att man föraktar detta och att kläder, sönderskurna i tusen delar, utåt visar att det inuti finns liten blygsamhet eller oförvitlighet eller säkerhet för kyskheten i det huset, när hela väggen utåt antingen är söndersliten eller har så många öppna fönster för att släppa in tjuvar, så som ovan i fjortonde boken, kapitel 2, har sagts om jungfrurnas kyska prydnad. Inte heller tycks något annat vara att vänta här än att Gud förgör alla som handlar orätt i fåfänglighet. Åt anständiga och lagliga personer och makar, och åt nygifta av vilket slag som helst, är dock denna dräkt eller prydnad av hermelinskinn medgiven. ## Liber XVIII, kap. 22 (s. 619–620) (maskinöversättning) Om grävlingarnas natur. KAP. 22. I de föregående kapitlen har man sett hur bävrarna (fibri eller castores), när de skall bygga sina hus i vattnet, [I marginalen: Bävrarnas natur] lägger en, nämligen en som är flykting från en annan gemenskap eller främling, på rygg mot marken för att bära samman virke, och lägger på hans buk en börda som skall hållas fast med fötterna, och slutligen drar honom till den avsedda platsen. I detta kapitel visar sig en liknande skarpsinnighet av naturen hos de djur som kallas grävlingar (taxi). [I marginalen: Grävlingarnas natur] Ty dessa, eftersom de av naturen bor i hålor och underjordiska grottor, inrättar sin boning på ett förunderligt sätt, nämligen så att de gör en grävling till bärare av den jord som grävts upp med deras fötter; denne, som ligger på rygg med benen utsträckta och uppresta, får den uppgrävda jorden hopad och lastad ovanpå sin buk; vid fötterna dras han ut av de andra; och detta gör de så många gånger tills boningens vidd kan räcka för invånarna. Men en boning av detta slag, förvärvad med så stor möda, försvarar de sedan inte utan svårighet. Ty den första fientligheten lider de av räven och dess försåt: [I marginalen: Den försåtliga räven] eftersom den aldrig bygger något hus, går den, i förlitan på sin elaka och vanliga list, in i grävlingarnas håla och smutsar ned den så mycket med stanken av sin spillning att de av vämjelse tvingas överge sitt hus och sin säkerhet. Men för att den försåtliga rävens list inte skall bestå ostraffad, [I marginalen: Fångade rävar flås] blir den mycket ofta genom jägarnas idoghet fångad genom att hundarna röjer den, och flådd. Förvisso vore det en rättvis lag att de som inkräktar på andras besittning och försöker efterlikna rävarnas försåt och seder med sina konster fick rävarnas lott. [I marginalen: De skall få rävarnas lott] ## Liber XVIII, kap. 23 (s. 620–621) (maskinöversättning) Ytterligare om desamma. KAP. 23. [I marginalen: Grävling] Grävlingen är alltså ett vilt djur, av en rävs storlek, fastän av lägre växt, eftersom den har krokiga ben och fler vita hår än svarta, särskilt på ryggen och på sidan; huvudet är svart i mitten och vitt på sidorna. [I marginalen: Bitsk] Dess hår är hårda, och skinnet tjockt och starkt; tänderna vassa, och därför är den bitsk. När den alltså ofredas av hundar eller andra djur, [I marginalen: Den slåss liggande på rygg] lägger den sig på rygg och gör motstånd med tänder och fötter, särskilt mot rävarna, av vilka de inte på något annat sätt [osäker tolkning] än genom illaluktande spillning drivs bort ur sina egna boningar. [I marginalen: Grävlingarna är av två slag] Deras slag är tvåfaldigt, nämligen ett tamt, mycket lekfullt, och ett vilt, bestrött med styvare borst. Grävlingen kallas också hundgrävling, eftersom den har foten kluven i flera delar liksom hunden; också svingrävling, eftersom den har klöven kluven i två, liksom svinet. Författaren till boken om tingens natur tycks säga att grävlingen har korta ben, inte lika långa på båda sidor, utan kortare på den vänstra; [I marginalen: List för att undkomma] därav kommer det sig att den, när fötterna på den högra sidan sätts i hjulspåren som vagnarna gör genom nötning, springer kraftigt och så undkommer sina förföljare. Men detta behagar inte Albertus Magnus, eftersom han har sett många utan den bristen; och jag har i de nordliga länderna aldrig sett denna ojämnhet i fötterna, och inte hört att den setts av andra. Där är de också större än rävar och har ett lurvigt skinn, styvt av borst och segt; [I marginalen: Kograr av grävlingsskinn] med det överdrar både krigsmännen och jägarna alla kograr, för att bevara pilarna oskadda av regn och snö. [I marginalen: Klädnad] Av detta skinn görs också, liksom av vargar, hela kläder för manlig dräkt, för att uthärda köld och allt slags snöfall. [I marginalen: Dödligt bett] Dess bett är mycket starkt och dödligt och giftigt, på grund av att den äter alltför mycket krypande maskar, skalbaggar och möss. ## Liber XVIII, kap. 24 (s. 621–623) (maskinöversättning) Om fiskande björnar. KAP. 24. Mycket stora och mycket starka vita björnar, som bryter isen med klorna och gör många hål, [I marginalen: Vita björnar fiskar] finns på det ofta förut nämnda Island; genom dessa ishål sänker de sig ned i havet, och sedan de fångat fiskar under isen drar de upp dem och bär dem till stranden och lever därav; och detta upprepar de så många gånger som det behövs, för sitt eget och sina ungars uppehälle; dessa lär de också genom naturlig drift att fiska på samma sätt. [I marginalen: Björnskinn offras på heliga platser] Dessa björnars vita skinn brukar jägarna offra till högaltarna i domkyrkorna eller sockenkyrkorna, för att den mässande prästen inte skall lida av frost i fötterna under den förskräckliga köldens tid. [I marginalen: Trondheim, Norges rikes metropol] I kyrkan i Trondheim, det vill säga i Norges rikes metropol, finns år efter år sådana vita skinn, som genom jägarnas löfte troget tagits av varje byte och offrats; även vargskinn, för att köpa vaxljus som skall brännas till helgonens ära. [I marginalen: Vargskinn] Att mängden av vita björnar är stor, och av vilka de under på varandra följande tider har fångats, intygar spanjorernas historiska annaler i en lång berättelse och bevisföring; [I marginalen: Spanjorernas annaler säger mer om sådana ting] till dem har jag för korthetens skull ansett att den vetgirige läsaren bör hänvisas, där de förekommer och om det behagar honom. Om att döda björnar med list. KAP. 25. [I marginalen: Sättet att jaga björnar] När det gäller att fånga svarta och vilda björnar i de nordliga rikena brukar det sättet iakttas att, när björnen om hösten äter vissa trädens mogna röda frukter, som sitter hopklumpade liksom druvor, antingen genom att klättra upp i träden eller genom att stå på marken sedan trädet dragits ned till jorden, en skarpsinnig jägare skjuter breda pilar, anpassade till armborst, som väl tränger igenom håren, mot honom; [I marginalen: Björnen blir mycket förskräckt] av denna skräck och detta sår skakas han så plötsligt att han med en viss häftighet släpper ut de uppätna frukterna liksom hagel och småsten genom ändtarmen; och strax rusar han mot en bild som står i vägen, lik en människa eller ett spöke, uppställd med avsikt, och arbetar med att slita den i stycken tills han får en annan dödlig pil av jägaren själv, som gömmer sig bakom en klippa eller ett träd. Ty med förunderligt raseri slår han, sedan han fått ett sår och sett blod, vad som än kommer i hans väg, [I marginalen: Björnhonan rasar när ungarna rövats] och mest själva björnhonan när hon föder upp ungar. ## Liber XVIII, kap. 26 (s. 623–624) (maskinöversättning) Om försåtlig jakt bedriven av björnar. KAP. 26. Björnarna ger mycket noggrant akt på hjortarnas vandringsväg, och mest själva honan sedan hon fått ungar; hon brukar rasa mot varje djur som kommer i hennes väg, inte så mycket av trängande hunger som på grund av att ungarna rövats. Ty när hon har retats av sådana våldsdåd, [I marginalen: Björnhonan starkare än björnhanen] överträffar hon vida och överglänser björnhanen i styrka, list och försåt, för att hämnas rovet. Hon gömmer sig nämligen bland trädens täta grenar och snår; och om en hjort, i förlitan på sina horns härlighet, eller näsborrarnas förmåga, eller loppets snabbhet, [I marginalen: Hjorten rövas] alltför ovarsamt närmar sig henne, rusar hon strax på honom för att strypa honom; och även om han sätter sitt första försvar och sin triumf i hornen, trycks han dock, uttröttad av deras knotighet och tyngd och ansatt av björnens raseri, ned till marken, så att han, berövad krafter och liv, genast störtar för att slukas. Därefter angriper hon en hornbeväpnad tjur och använder en liknande list genom att kasta sig över hans rygg; [I marginalen: Tjuren rövas] och när han försöker befria sig genom att driva bort björnhonan med hornen, håller hon själva hornen och skuldrorna med klorna, tills han, uttröttad av tyngden, störtar för att dö. Därefter, sedan hon lagt tjuren på ryggen som en börda, går hon på två ben in i skogarnas gömställen för att äta honom. Men när detta rov begås om vintern, kommer björnhonan, röjd av hundar eller av spåren i snön, inte lätt undan jägarna, som genast löper samman från alla håll. Från den trettionde dagen efter avlelsen brukar hon föda för det mesta fem ungar, något större än möss, oformliga och med vitt kött, utan ögon, [I marginalen: Oformliga björnungar] utan hår, men med synliga klor; dessa formar mödrarna så småningom genom att slicka dem. Och ingenting är sällsyntare för människor än att se en björnhona föda. Därför håller sig hanarna gömda i fyrtio dagar, honorna i fyra månader. Om de inte har hålor, [I marginalen: Björnarnas hålor] bygger de av en hög av grenar och buskar boningar som är ogenomträngliga för regn, [I marginalen: Björnarnas mycket tunga sömn] täckta med mjukt lövverk och mossa. I sju dagar är de fångna i tung sömn, så att de knappt kan väckas av sår; och då blir de förunderligt feta, särskilt genom att suga på högra foten. Ungarna, som är stela av köld, värmer de genom att trycka dem till bröstet, och det liksom fåglarna sina ägg. ## Liber XVIII, kap. 27 (s. 624–625) (maskinöversättning) Om striden mellan igelkotten och björnen. KAP. 27. [I marginalen: Igelkotten, som också kallas landsjöborre] Fastän igelkotten har taggar som är vassa i spetsen, med vilka den samlar frukter åt sig till föda och gömmer dem i ihåliga träd, och fastän den ofredar björnen i hans bo, kuvas den dock av björnens tyngd när han använder sitt förstånd, nämligen på det sätt som framställts i bilden ovan eller på liknande sätt, när igelkotten alltså rullar ihop sig i form av ett klot, så att ingenting på den utom taggarna kan gripas; med detta medel, [I marginalen: Den som kränker gästfriheten straffas] eller genom att bestänka med urin, kan den dock inte få övertaget mot björnen, som hämnas den kränkta gästfriheten; inte heller kan björnen sluka detta byte, hur ynkligt och fattigt det än är, eftersom det är liksom en taggig föda. Därför återvänder han till sin håla och vilar, [I marginalen: Björnen blir fet genom att suga på tassen] och lever av att suga på tassen och blir fet därav; och om han av en händelse skulle fångas och hans kött stekas, skulle det, i strid med vad som är vanligt hos allt kött, bli svart, fastän man inte skulle finna något tecken på den minsta vätska i hans buk, och inte kring hjärtat, utom små droppar, och intet blod i den övriga kroppen. Hanarna kommer fram om våren mycket feta; orsaken till detta är inte uppenbar, eftersom de inte ens göds av sömnen utöver 14 dagar. Aristoteles gör det uppenbart att den vilda björnen håller sig gömd om vintern; men om han gör detta för köldens skull eller för något annat, är en fråga, som dock synes kunna lösas med följande skäl, nämligen att han inte skall tas som byte genom spår intryckta i snön; och att detta sker av naturens drift, för att han inte skall kunna slitas sönder av vargarnas skara, som rasar mer under vintertiden; eller för att han inte skall skada fötternas mjukare sulor på den vassa isen. Därför tror man knappast att han håller sig gömd för köldens skull, eftersom han är så lurvig [I marginalen: Den lurviga björnen] att han inte kan genomträngas av snö, rimfrost eller is; ja, alla använder under den strängaste vintern björnhud [I marginalen: Björnskinnet nyttigt] för att bevara värmen, medan de dag och natt färdas i sina fordon. Det förekommer också strid mellan björnar och vildsvin, men sällan seger, eftersom dessa har mer skydd i tänderna än hjortar eller tjurar i hornen eller i snabbheten. Dräktiga ston försvaras från björnarna av starka hingstar med tänderna och med fötternas sparkar. Fölen försvarar sig med loppets smidighet; [I marginalen: Ett föl som jagats av en björn duger inte i krig] men de behåller alltid en skräck, så att de är oanvändbara i krig, där det brukar hända att någon beväpnad som krigslist möter dem med björnskinn, på grund av de hästar som annars har plågats av björnar. Dock bör det beaktas att mindre djur, när de trängts in i ett hörn, ofta dödar större och starkare, som ovan har visats med exemplet om vesslan och älgen, och här om den taggiga igelkotten och den lurviga björnen, så att denne får vika från platsen; ja, det händer de starkaste kämpar att de tvingas lida faror från en liten fiende, som de inte förutsett eller som de föraktat. ## Liber XVIII, kap. 28 (s. 625) (maskinöversättning) Om björnar som rövar honung. KAP. 28. I det föregående kapitel 26 har sagts hur björnhonan, som ligger i försåt, ett vilddjur fullt av svek, [I marginalen: Björnhonan full av svek] brukar föda oformliga foster ur sitt sköte, men forma de födda med tungan och genom att slicka dem bilda dem till sin egen gestalt och likhet, så som den salige Ambrosius säger i Hexaemeron. [I marginalen: Ambrosius] Här visas däremot att de vuxna ungarna förs ut till vaxkakornas hålor, för att de i skogar och på fält skall finna föda, där de tog livets början, när de har smakat mandragorans äpplen. Men de går motåt, för att det onda inte skall växa till fördärv, och slukar myror för att återvinna hälsan. [I marginalen: Björnar slukar myror] Men inte heller är det underligt att de slukar honung, eftersom Aristoteles i åttonde boken Om naturen, kapitel 5, kallar björnen ett allätande djur, [I marginalen: Björnen ett allätande djur] eftersom han både äter frukterna av trädet, som han klättrar upp i med sin smidiga kropp, och livnär sig av baljväxter och bin, sedan han brutit sönder kuporna, och av kräftor och myror och av kött. På grund av denna föda brukar han oftare dödas genom en allmän jakt som anordnas genom hela skogen, på visst avstånd från den plats där han hade vållat skada, så som nedan skall visas i kapitlet om jakt. Binas stick bryr han sig föga om, för honungens sötmas skull, så att det lättar hans huvud, som såras av bina, och blodets tyngd. I Polens kungs välden, nämligen Podolien [I marginalen: Podolien] och Valakiet, finns jordar fulla av hålor med oändligt många bin och vaxkakor; [I marginalen: Valakiet] och härav kommer det sig att så många hundratusen pund av det bästa vax förs med skepp av österländska köpmän för vinstens skull [I marginalen: Rikedom på vax] till de västliga länderna. ## Liber XVIII, kap. 29 (s. 626–627) (maskinöversättning) Om att döda björnar med en järnklubba. KAP. 29. Hur björnarna lurar på bina på marken har redan setts; hur stort begär att röva honung de också har i höga träd skall nu, utöver vad den föregående bilden visar, med få ord visas. [I marginalen: Podolien] Eftersom i de nordliga länderna, mest i Podolien, Ryssland [I marginalen: Ryssland] och de angränsande orterna, på grund av den oändliga mängden bin, de hemmavarande bikuporna, konstfärdigt tillverkade, inte räcker till för att hysa de oändliga bisvärmarna hemma, låter ländernas invånare lätt dem flyga ut till ihåliga träd, [I marginalen: Ihåliga träd för bina] som konstfärdigt anpassats för detta bruk eller av naturen lämnats så, för att föröka stammen. För björnar som är vana att röva honung bereds alltså dödliga försåt på det sättet att (eftersom de har ett mycket svagt huvud, [I marginalen: Björnens mycket svaga huvud] liksom lejonet ett mycket starkt, så att de ibland dör av ett slag) en träklubba, omgiven med järnspetsar, hängs upp över de utflygande binas hål från en högre gren eller på annat sätt; [I marginalen: Björnar dödas med en klubba] när den slungas tillbaka av den otålige björnens huvud, när han skall röva honungen, dödar den honom vid återkomsten medan han gör motstånd, så att han, berövad livet, ger ägaren kött och skinn i utbyte mot lite honung. [I marginalen: Gott kött] Köttet brukar saltas och förvaras liksom fläsk, liksom också hjort-, älg- eller renkött, som föda i fält; [I marginalen: Ister] och istret för att läka sår som man fått vid vilket tillfälle som helst. ## Liber XVIII, kap. 30 (s. 627–628) (maskinöversättning) Om en flickas bortrövande och om avlelsen av Ulfo, en mycket listig och mycket stark man. KAP. 30. Om inte Saxo, danernas skriftställare, och de övriga efter honom återgav en flickas bortrövande med så många omständigheter, skulle det föga betyda att minnas denna historia. Men eftersom något liknande visas hos andra författare, skall det inte vara ovärdigt att hellre beundra naturens verk än att obetänksamt det minsta smäda i dess dolda ting, [I marginalen: Naturens verk bör hellre beundras än smädas] eftersom även äktenskapets blygsamhet är underkastad tillåtna lagar, som inte bör föraktas. Vad alltså beträffar flickans bortrövande, framställs det utförligare, så som följer, ur den nya historien av min käraste broder och företrädare, Johannes Magnus, ärkebiskop av Uppsala, i artonde boken, hämtat ur Saxos berättelse. [I marginalen: Historien om den bortrövade flickan] Han säger nämligen: En husfaders dotter på svensk landsbygd, av ädel skönhet, som hade gått ut för att leka med sina tjänsteflickor, rövades av en björn av utomordentlig storlek, som drev bort följeslagarna och omfamnade henne; och sedan han tagit emot henne med klorna och bar henne varsamt framför sig, förde han henne till ett välbekant gömställe i skogen; och sedan han med ett nytt slags begär angripit hennes utsökta lemmar, lade han mer vinn om att omfamna än att förtära, och förvandlade det byte som han sökt för att slita sönder till bruk för sin skändliga lusta. Ty sedan han strax från rövare blivit älskare, stillade han sin hunger genom samlaget, [I marginalen: Älskare av en rövare] och ersatte strupens glöd med kärlekens mättnad. Och för att föda henne mildare angrep han med täta anfall alltmer häftigt grannens boskap; och henne, som tidigare var van att äta endast utsöktare rätter, vande han vid måltider bestänkta med blod. Ty den fångnas skönhet bröt i så hög grad rövarens förvildade grymhet att hon fann honom, som hon fruktade såsom begärlig efter hennes blod, ivrig efter kärlek, och fick föda av honom, åt vilken hon fruktade att hon strax skulle bli föda. [I marginalen: Björnen fångas] Till sist blev vilddjuret omringat av hundar och nätjägare, upptaget av jaktspjut och genomborrat. För att alltså naturen, den välvilliga konstnären av ett dubbelt ämne, skulle smycka bröllopets vanskaplighet med fröets lämplighet, frambragte den genom en vanlig förlossning ett vidunder av avlelse, och tog emot det vilda blodet i den mänskliga kroppens drag; [I marginalen: En son föds] och åt den födde sonen gavs faderns namn av de närstående; denne utkrävde till sist, sedan han lärt känna sanningen om sin härkomst, olycksbringande straff av sin faders baneman; hans son Trugillus Sprachaleg, som inte på något sätt saknade sin faders tapperhet, födde Ulfo, från vilken kung Sven och de övriga danska kungarnas släktled, [I marginalen: De stora kungarnas ursprung] liksom härledda ur ett visst ursprung, i en lång följd av arvsföljd (enligt Saxos vittnesbörd) har flutit fram. Men hur liknande foster skall bedömas, om det säger Augustinus i Om Guds stad mycket om liknande avkomma, nämligen åt vilket av könen den mer skall tillskrivas. ## Liber XVIII, kap. 31 (s. 628–629) (maskinöversättning) Om att svinherdar som blåser på pipa rövas bort. KAP. 31. [I marginalen: Djuren fröjdas åt musikaliska toner] Det är tillräckligt allmänt känt att björnar, liksom också delfiner, hjortar, får och kalvar, ja även lamm, i högsta grad fröjdas åt musikaliska melodier, och att de å andra sidan genom vissa förskräckligt ljudande horn eller trumpeter hålls så borta från hjordarna att de, när de hört ljudet, drar sig undan till skogarnas avlägsna gömslen. Eftersom boskapens herdar inte är okunniga om detta, blåser de, när de leker på pipor med två horn och någon gång rövas bort av björnar, [I marginalen: Björnar och vargar skräms och drivs på flykt av hornens förskräckliga ljud] oavbrutet, tills björnen, driven av hunger, går bort för att skaffa föda. Därför tar de ett gethorn, ibland ett kohorn, och väcker ett förskräckligt ljud, så att de, sedan vilddjuret skrämts, oskadda kan springa tillbaka till den kringspridda boskapen. Att de för med sig pipan med två horn, [I marginalen: Seeckpipa] på folkets språk kallad seeckpipa, till betet, det har naturens erfarenhet lärt, för att fåren och boskapen ivrigare skall ta föda och beta mer samlade på gräset; detta omnämner också Paulus Diaconus i femte boken, kapitel 37. Så också Plinius om får och lamm, om vilka det nedan särskilt skall talas vid fåglarna. ## Liber XVIII, kap. 32 (s. 629–630) (maskinöversättning) Om de litauiska björnarnas dans. KAP. 32. Hur oskäliga djur, fyrfota, flygande eller simmande, dresseras, [I marginalen: Albertus om de oskäliga djurens läraktighet] behandlar bland andra skribenter Albertus Magnus utförligare i tjugoförsta boken Om djuren; dock passar det knappast för det skådespel som här följer att denna dressyr skulle vara hämtad därifrån. Ty ryssarna och litauerna, ett starkt och krigiskt folk, [I marginalen: Litauer] närmare grannar till svear och götar i de östliga trakterna, [I marginalen: Ryssar] anser det som ett särskilt nöje att alltid ha de vildaste djur till hands, tämjda och synnerligen lydiga mot allt vad de vill. [I marginalen: Björnarna lyder] För att detta därför skall ske snabbare, låter de dem som nyss fångats i skogarna, särskilt björnar, en tid tyna av hunger i burar eller kedjor, [I marginalen: Sättet att tämja] och utser en eller flera lärare, likadant klädda, som skall räcka dem föda, för att de genom födan skall få vana och lek och beröring med dem och sedan kunna gå in till dem även när de är lösa. De använder också pipors ljuva ljud, som de mest fröjdas åt, för att flitigare vänja dem, även när de är klädda i björnskinn, vid lekfulla åtbörder och danser; och till sist med trumpeternas skärande ljud, liksom med ett skarpare tecken, förmå dem att resa sig på fötterna; och slutligen att de, med en hatt utsträckt med framtassarna och gående på två ben, begär lön för dansen av dem som ser på dansen, särskilt matroner och jungfrur; och om denna förefaller alltför snål, brummar de på en vink från ledaren och begär med rörelse av huvudet att myntet skall ökas. [I marginalen: Ett mynt begärs för dansen] Så föreskriver en stum tolk, okunnig om språket, i främmande länder, där dessa skådespel äger rum, genom det stumma vilddjurets tecken en listig förtjänst. Det synes dock inte ske därför att de som så reser omkring lever endast av denna ringa förtjänst, eftersom dessa björnförare är åtminstone sex eller tolv kraftiga män, i vilkas sällskap stundom finns söner till stora ädlingar och stormän, [I marginalen: Stormännens söner sänds ut för att bli prövade] för att de genom dessa lekfulla konster skall lära känna avlägsna nationer, seder, orternas avstånd, vapen samt furstarnas endräkt eller tvedräkt. Men när de stundom i Tyskland har blivit gripna för att ha plundrat resande och kastat dem åt björnarna att slukas, har mycket stränga lagar ställts upp mot dessa knep, så att de hädanefter inte skall komma dit. Volaterranus säger dessutom i tjugofemte boken att roxolanerna [I marginalen: Roxolaner] och litauerna i våra dagar jagar väldiga björnar, som, tämjda, är furstarnas förlustelse, [I marginalen: Suidergal dödad med anledning av en björnhona som bultade på] mest en viss Suidergal, som födde upp en björnhona som kom från skogen, tog föda ur handen och på morgonen gick till dörren till hans sovkammare och bultade med klorna tills hon blev insläppt; denna sak gav sedan hans fiender tillfälle att, sedan de under sken av att vara björnhonan gått in vid samma vanliga timme, döda honom. ## Liber XVIII, kap. 33 (s. 630–631) (maskinöversättning) Om björnarnas smidighet. KAP. 33. Det förekommer också ett annat skådespel, där fångade björnar förs på ett skepp och, genom att klättra upp eller ned i tågen, uppvisar lekfulla övningar, ibland även nyttiga vid en oväntad händelse. Ty landskapens historier minns att det har hänt att en man räddades från en sjörövare, [I marginalen: Nyttan av tama björnar] sin medtävlare, av det skälet att denne sjörövare blev förskräckt när han närmade sig för att begå sitt brott, därför att han på långt håll såg människor (som han trodde) klättra upp och ned i tågen från skeppets högre mast för att försvara skeppet, som sed är. [I marginalen: Fiender skräms genom bländverk] Och de var inga andra än unga björnar som lekte tillsammans i tågen. Dessutom är det ett behagligare skådespel att, när de ser ut mot vattnet utanför skeppen, en mycket stor mängd sälar (vituli marini) under förundran kommer emot dem, så att det ser ut som om otaliga svin simmade omkring skeppet på alla håll; [I marginalen: Sälar fångas] och det händer att de fångas av sjömännen med långa spjut med hullingar, vid vilka ett snöre är fäst. Likaså också de övriga djuren, som försöker hjälpa den fångade sälen som jämrar sig på svinens vis; ja, även själva björnarna släpps ut för att simma, så att sälarna, som beundrar dem, fångas, eller, när annars en storm uppstått och himlen dundrar, dras upp när de sticker upp [osäker tolkning], så som nedan i tjugonde boken utförligare skall visas om sälar (phocae) och havskalvar. ## Liber XVIII, kap. 34 (s. 631–632) (maskinöversättning) Om björnar som vrider hjul. KAP. 34. För att de tämjda björnarna inte skall förbruka födan till ingen nytta, liksom om de vore förbehållna endast skådespel, sätts de vid hjul på stormännens gårdar, för att de med en eller två eller flera kamrater fästa vid sig skall lyfta upp vattenbördor eller andra ting från djupa brunnar, [I marginalen: Björnar lyfter bördor] och det med lämpliga kärl som rymmer en stor mängd och är särskilt inrättade för detta. Och inte endast i detta slags hjälp, utan också till att dra stora vagnar används de, eftersom det finns stor styrka i deras armar, klor och länder. [I marginalen: Björnar bär ved och säckar] Men det är inte heller osett att de, resta på fötterna, bär säckar eller ved till en anvisad plats, eller sätts som väktare vid stormännens portar, för att skadliga djur inte skall komma in. En förunderlig lek utövar de dock ostraffat med husets pojkar medan de är små. Det finns också ett utländskt exempel, att tämjda lejon drog Marcus Antonius vagn när han efter avslutat farsaliskt krig triumferade i Rom, så som ovan har sagts om hjortar eller renar spända i ok. Men nordbornas sed är att visa sina triumfer inte med djur utan med vapen. ## Liber XVIII, kap. 35 (s. 632–633) (maskinöversättning) Om urar och deras vildhet. KAP. 35. Fastän Götaland eller Sverige inte har detta mycket vilda djur, nämligen uroxen (urus), har jag dock, eftersom dess bild är införd i min götiska karta, eller beskrivning av Norden, särskilt i Litauen, tillsammans med andra djur, velat sätta den på detta ställe, för att åt varje djur skall anvisas platsen för dess ursprung. [I marginalen: Urus] Uroxen är alltså en vild oxe, så vild och stark att den med hornen lyfter upp och fäller en beväpnad krigare som sitter till häst. Ty den förstår inte att skona varken människa eller vilddjur som den har fått syn på; och detta sker oftast desto grymmare, eftersom den är av största snabbhet och sträcker hornen framåt liksom rakt ut, [I marginalen: Buffeloxarnas horn sträcks bakåt] liksom buffeloxarnas horn sträcks bakåt mot ryggen. Hercynia, Tysklands största skog, som sträcker sig mot Indien förbi Kaspiska havet, föder detta djur; dess horn är så utsträckta, som Isidorus och Solinus säger, att de på grund av sin utomordentliga rymd blir dryckesbärare vid kungliga bord; [I marginalen: Urarnas horn omges med guld och silver] ja, de brukar omges med guld och silver och framställas på furstarnas bord vid de mest påkostade gästabud. Dess kött skiljer sig inte från vanligt oxkött, utom genom högtidligare tillredningar med många kryddor, för att dess seghet helt skall kokas bort. [I marginalen: Flera slags urar] Men det finns många slag av urar. Ett slag har höga och långa horn, ett annat korta och tjocka och mycket starka; och dessa slag föds i Hercynia-skogens skogsmarker mot litauerna och ryssarna. Flera andra som liknar dessa har jag sett [I marginalen: Polens kung Sigismund] i den stormäktigste Polens kung Sigismund den förstes djurgårdar år 1528, nära det kungliga hovet Balessa [osäker tolkning], medan den mycket berömde herr Boner ännu levde. Och dessa förvarades så länge det syntes lämpligt, för det kungliga kökets bruk. Också skribenten om tyska förhållanden Franciscus Irenicus nämner dem i sjunde boken, kapitel 13, med dessa ord: [I marginalen: Urarna de största av tjurar] ”Det finns också urar, de största av tjurar, i Tyskland, som har nästan hela tjurens utseende, utom att de låter mycket långa skägg växa och framträder med tämligen korta horn, för övrigt i förhållande till en så stor kroppsmassa.” Caesar och Solinus anger att bägare görs av deras horn. [I marginalen: Vergilius] Vergilius i andra boken av Georgica: ”Skogens urar och efterföljande rådjur gäckar ständigt.” Och i tredje boken: ”Kor som sökts ut för Junos offer, och vagnar dragna av olika urar till de höga offergåvorna.” ## Liber XVIII, kap. 36 (s. 633) (maskinöversättning) Ytterligare om samma urar och om fångsten av dem. KAP. 36. Det har också iakttagits i Preussens och Rysslands trakter att de med hornen vält omkull hela vagnar; [I marginalen: Urarnas styrka] detta synes dock vara mindre än att kasta omkull en mycket kraftig häst och dess ryttare med full rustning. Den okunniga hopen kallar dem, enligt Plinius och Solinus vittnesbörd, buffeloxar (bubali), fastän buffeloxar, med nästan hjortlikt utseende, föds i Afrika. Men (som jag har sagt) uroxarna sträcker hornen framåt och buffeloxarna (som också kallas buffali) bakåt. Caesar säger att de fångas i grottor; men den förutnämnde Franciscus Irenicus tillfogar sättet att fånga dem, som jag också har erfarit vara helt sant: att man mellan mycket starka bjälkar gör en mycket trång grotta, [I marginalen: Urar fångas i grottor] som man täcker med småkvistar och hö, för att djuret, retat genom försåt, skall lockas dit genom jägarnas slughet; där sargas det till döds antingen av hunger eller av pilar. Ty om det kunde utöva sina krafter på en öppen plats, skulle ingenting vara så fast att det inte bröt sönder det med horn och hovar. [I marginalen: Urar kan inte tämjas, inte ens som små] Men de kan inte tämjas ens om de fångas som små. Också Volaterranus nämner i sjunde boken jakten på dessa djur under namnet bonasi, som jägarna jagar för köttets sötmas skull, om än med stor fara; [I marginalen: Bonasi fångas] för att undvika denna iakttar de följande sätt: de inhägnar platsen där djuren uppehåller sig och lämnar endast en ingång, som leder ned till den djupaste dalen; därifrån störtar vilddjuren genom denna, som med avsikt smorts in och gjorts hal, ned i dalen och fångas så, försvagade. [I marginalen: Urarnas hud nyttig] Urarnas hud med håret kvar, skuren i form av ett bälte och lindad runt kroppen på den som lider av kramp, hjälper genast; därav är det också folkets sed, där dessa djur fångas, att utan kostnad ge gästerna bälten i gåva. Vidare säger Perottus att hornen från ett enda huvud rymmer två urnor; och kanske har han talat om det första slaget, som bär höga och långa horn. ## Liber XVIII, kap. 37 (s. 634–635) (maskinöversättning) Om rävar och deras list. KAP. 37. Att rävar, liksom också harar, i oändlig mängd och föränderliga till färgen finns i de nordliga länderna, har redan sagts tillräckligt, för att också detta skådespel av den förunderliga naturen skall betraktas. [I marginalen: Rävarnas olika färger] Det finns alltså i de nordliga skogarna svarta, vita, röda rävar, rävar som bär ett kors på ryggen, och andra bestänkta med himmelsblå färg; alla har dock del i samma ondska och list. [I marginalen: Svarta skinn] De svarta skinnen anses dyrbarare än de övriga, eftersom moskoviternas furstar oftare använder dem, så som ovan har förklarats i elfte boken, kapitel 10, om mottagandet av utländska sändebud. [I marginalen: Korsbärande skinn] Därnäst de korsbärande skinnen, det vill säga de som av naturen är tecknade med ett svart kors längs ryggen, på grund av den större prydnaden och skinnens storlek, [I marginalen: Furstarnas klädnad] som räven inte uppnår annat än i mognare ålder. Och dessa skinn värderas, liksom de svarta, i moskoviternas, ryssarnas och tartarernas stora handel; fastän de svarta har en misstanke knuten till sig, att de har förfalskats med svart färg, nämligen med rök av kådiga tallstickor, så som ovan i sjätte boken, sista kapitlet, mer synes ha berättats, och i denna samma bok, kapitel 20, om mård-, sobel- eller zapherinskinn. [I marginalen: Vita skinn] De vita skinnen är av mindre anseende, och de av himmelsblå eller azurblå färg, på grund av mängden och hårens avfall; ty eftersom håren sitter mindre fast i huden håller de sig sämre. Men de som strävar efter nyfikenhet eller nytta gör av en blandning av olika skinn täcken mot kölden till bruk för sovande, eftersom de snabbt framkallar och bevarar stor värme och är lätta, passande för äldre. [I marginalen: Röda skinn] Röda rävar, talrikare än alla de förutnämnda, finns överallt, och fångas lätt genom de spår de lämnat efter sig i snön, genom jägarnas skarpsinne och hundarnas snabbhet, liksom också harar, björnar, hjortar, vargar och lodjur röjer sig för jägarna genom sina egna spår, men om sommaren genom hundarnas väderkorn. ## Liber XVIII, kap. 38 (s. 635–636) (maskinöversättning) Om köttets och skinnens olika natur och om djurens nytta. KAP. 38. [I marginalen: Orent kött] Endast rävarnas och vargarnas kött fördöms, eftersom deras natur är oren och underkastad flera sjukdomar, särskilt vattuskräck. Men räven driver ut alla sjukdomar och förlänger livet genom att äta kåda, eller tallens tårar. Därför säger också Ambrosius: ”Räven är ett djur värt hat för sitt rövande, föraktat för sin svaghet, [I marginalen: Räven] ovarsamt om sin egen välfärd, medan det lurar på andras. Men med kåda botar det sig självt, och med ett sådant medel skjuter det upp den hotande dödens stund.” Plinius påstår i åttonde boken hur rävarna i Thrakien på stelfrusna orter (ett djur som annars har skarp hörsel) inte går över frusna floder och sjöar annat än när de skall gå till betet och återvända. Därför har man iakttagit att räven, med örat lagt mot isen, gissar sig till frostens tjocklek. [I marginalen: Rävarnas gissning om isen] Men denna naturliga gissning skulle vid de nordliga frusna vattnen aldrig eller sällan komma den till hjälp, eftersom isen, när den starkaste frost kommer över den, även plötsligt, hårdnar så tjock och genom snöfall förtätas att den förr skulle förgås av hunger än den, genom att söka, fick veta tecknet på bruten eller brytbar is. [I marginalen: Räven snabbvänd i loppet] Därtill blir räven, med fötternas snabbvändhet och sin slingrande gång och lopp, inriktad på svek lika mycket som på föda, mycket lätt omringad genom hundarnas smidighet, särskilt rävar av svart, röd och himmelsblå färg; ty de röjs av färgerna, medan vita rävar, eller harar, som till färgen överensstämmer med snön, inte ses av hundarna. Så kommer den välvilliga naturen de rädda djuren till hjälp med ett mildrande medel. Om sommaren däremot fångas de på annat sätt. Ty fastän de intar underjordiska hålor och gropar beredda genom andras möda, som finns ovan i kapitel 22 om grävlingarna, så råkar de dock mycket ofta i fara genom detta rövande. [I marginalen: Rävjakt] Ty jägarna sänder, där de vet att de gömmer sig, hundar som genom idoghet är vana eller övade, till gropens överdel, för att de med sitt skall skall röja de djur som gömmer sig där. Därför tar man utan dröjsmål bort jorden, och de fångas levande eller döda. Eller också gör man gropar på fälten, i vilka man lägger ned kadaver, fastbundna med små rep och bjälkar, för att med den försåtliga födan klämma djuren medan de äter. Eller också lägger man starka bågar, spända med ett starkt snöre, under kadavret i snön och fäster dem med en tunn tråd, för att djuret, när denna lätt lossas, genast skall tas som byte, med huvudet eller foten eller den andra lem som kommer emot. Men från dessa kadaver drar man vida omkring slingrande spår i snön, liksom med en plog, för att de skall ledas till den försåtliga födan. Och detta är det vanligare sättet under den starkaste frosten. ## Liber XVIII, kap. 39 (s. 636–637) (maskinöversättning) Om rävarnas svekfulla förstånd. KAP. 39. [I marginalen: Rävar gör aldrig ett eget hus] I kapitel 22 i denna bok om grävlingarna har sagts hur räven, som aldrig gör ett eget litet hus, går in i grävlingarnas gropar sedan den släppt ut sin illaluktande spillning, för att gropen, nedsmutsad av avföringens stank, skall bli förkastlig. Därför säger Aristoteles med rätta att räven bland landdjuren är ett slugt djur och av onda gärningar, [I marginalen: Räven liknas vid korpen] som bland de flygande endast har korpen, som plockar småfåglar, som sin like. När räven alltså är trängd av hunger, köld och snö och närmar sig människors hus, härmar den hundens skall, för att husdjuren tryggare skall närma sig den. [I marginalen: Räven spelar död] Dessutom spelar den död, som också den salige Hieronymus visar i sina brev; och liggande på rygg drar den in andan med utsträckt tunga. Då griper och slukar den med öppen mun fåglarna, som ovarsamt flyger ned liksom för att äta ett kadaver. Och därför kallar också Isidorus räven ett försåtligt och svekfullt djur. Dessutom, när den är hungrig och inte finner något att äta, vältrar den sig i röd jord, så att den ser ut liksom blodig; [I marginalen: Ett förstånd svekfullt på alla sätt] den kastar sig på marken och håller andan; när fåglarna ser att den inte andas och att tungan är utstickande ur munnen, tror de att den är död. Men så snart de har flugit ned, drar den dem till sig och slukar dem. Dessutom, när den ser att den inte kan övervinna igelkotten på grund av taggarna, lägger den den på rygg och dödar den så genom att slita sönder kroppens mjuka del. Ibland gömmer den sig också försåtligt i en håla med en mängd getingar [osäker tolkning], med svansen utstickande; när den märker att de ivrigt tävlande har sysselsatt sig kring den och trasslat in sig i den täta pälsen, kommer den ut och krossar dem genom att gnida mot en klippa eller ett träd, för att sedan äta dem döda. [I marginalen: Räven fiskar kräftor] Med nästan samma påfund lurar den på kräftor och små fiskar, när den irrar längs stranden; och när svansen sänkts ned i vattnet, går dessa emot det nya, och sedan de insvepts i håren dras de genast upp. Dessutom, när den har loppor, tar den i munnen en liten knippa mjukt hö insvept i hår, och sänker sig så småningom, med början bakifrån, ned i vattnet, och hela kroppen, så att lopporna, som flyr vattnet, stiger upp till huvudet. Därefter sänker den ned huvudet, så att de flyr in i höet; när detta skett lämnar den höet i vattnet och simmar strax bort. ## Liber XVIII, kap. 40 (s. 637–638) (maskinöversättning) Ytterligare om rävarnas list. KAP. 40. Dessutom, när räven lider hunger, låtsas den leka med haren, [I marginalen: Försåtlig lek] som den genast griper och slukar, om denna inte, som oftare sker, räddar sitt liv genom flykt. Räven undkommer också ibland hundarna genom att skälla och låtsas vara hund; men säkrare genom att hänga sig upp i en gren och så tvinga hundarna att gå vilse när de följer osäkra spår. Den brukar också gäcka jägaren och hundarna genom att gå in i en gethjord och ta i besittning en av getterna genom att hoppa upp på dess rygg, för att den snabbare skall undkomma genom den flyende getens lopp, som flyr för den förhatlige ryttarens skull. Ty också de andra getterna följer efter; [I marginalen: Hunden kallas tillbaka, för att getterna inte skall förgås] och när jägaren fruktar att de skall bli i oordning, kallar han tillbaka hundarna, för att inte flera skall förgås. När den också fångats i en fotsnara, biter den ibland av sig foten, för att åtminstone så komma undan. Men när ingen flykt står öppen, spelar den död, för att, när den dragits ut ur fotsnaran, ta till flykten. Dessutom, när en hund förföljer den och, sedan den hunnit ifatt, försöker gripa den, drar den sin lurviga svans över förföljarens mun och gäckar så hunden, tills den kommer in i skogarnas gömställen. Också jag har på Norges klippor sett en räv, som stack in svansen i vattnet mellan klipporna, dra upp flera kräftor och slutligen sluka dem. Och detta är inte ett sällsynt skådespel, [I marginalen: Ett vanligt skådespel] eftersom inga fiskar så som kräftorna fastnar vid ett föremål som sänkts ned, särskilt ett lurvigt, även vid torkade fiskar som lagts i vattnet för att mjukna. [I marginalen: Kräftor fastnar vid allt] De som plågas av gikt botas genom att detta djurs varma lilla skinn dras av och lindas runt fötterna. [I marginalen: Läkemedel] Också detta djurs ister hjälper, när det används på öronen och lemmarna hos den som lider av gikt. Dess fett hjälper dem som har kolik, och mot all smärta. Om dess hjärna ofta ges åt ett spädbarn, kommer det aldrig att få fallandesot. Och så iakttar nordborna detta och liknande ting som enkla läkemedel genom erfarenhet. ## Liber XVIII, kap. 41 (s. 638–639) (maskinöversättning) Om jägare och jakter. KAP. 41. [I marginalen: Många jägare] Det är känt för alla att det finns många jägare, och att deras förstånd är skiftande, i de nordliga länderna, som kan möta så många vilda djur utan förlust av sin hälsa. Men eftersom det i några kapitel har framställts hur skarpsinniga jägarna är, alltefter djurens egenheter, när de skall fånga dem, synes det vara nyttigare att därefter anföra hurudana jägare där finns eller påträffas i andra länder. Det är säkert att de inte bara där, utan överallt, [I marginalen: Tåliga jägare uthärdar allt] tåligt måste uthärda de sorgligaste olyckor i allt, varifrån de än uppkommer, mest på de orter där man måste drabba samman inte mindre med svårhanterliga element än med vilda djur; och därunder uthärda snö och hetta, och tåla hunger av begär efter byte, genom att rida, springa, hoppa fram och bestiga berg, och kämpa med vilddjuren under ovisst utfall, och med konst och krafter pröva om segern skall falla på deras rådighet eller på vilddjurets; och därav uppfostras utmärkta krigare och mer erfarna anförare [I marginalen: Furstar blir till av jägare] av alla slags strider, ja även furstar för den offentliga styrelsen, under lyckosamma förebud, som flera annaler vittnar om. Ty jakten är alltid behaglig för berömda furstar, och var fordom (då lättja inte tilläts, medan stormännens söner uppfostrades strängt och inte veklingsaktigt som nu) mycket behaglig, liksom en särskild övning. Och det inte heller utan skäl: ty den uppvisar en inte ringa bild av tapperhet och har en viss likhet med krigsväsendet; jakten sätter en anförare över sig, [I marginalen: Jakten har en anförare] vars ord alla lyssnar till; den utmanar fienden med strövpatruller; den ställer ut spejare på utkiksplatser; den döljer bakhåll; den låtsas öppen strid; den ger akt på de skiljevägar som står öppna för flykt; genom skogsmarker och åkrar sänder den fotfolk i förväg; de plana och öppna platserna omger den med ryttarflyglar; [I marginalen: Avbilder av strider] med hornens larm blåser den till framryckning och till återtåg; den ger tecken för byte och för seger; den tillkännager bytet som kommer eller som undkommer; den anger att lägret skall brytas; så att man måste dra slutsatsen att jakten är mycket lik krig och strid. Därför instämmer skalden Vergilius i det föregående, när han säger: ”Gossarna vakar för jakten och tröttar ut skogarna, att vända hästar [osäker tolkning] och spänna pilar på bågen.” Likaså Mantuanus om tyskarna och götarna: ”Van att genom fjällen uthärda köld, att tävla med björnar, att i ständigt vit snö över bergåsarna i lopp hinna före de snabba hjortarna.” ## Liber XVIII, kap. 42 (s. 639–640) (maskinöversättning) Om utländska exempel på jägare och jakter. KAP. 42. [I marginalen: Götarna vana vid jakt] Fastän götarna, enligt Jordanes och Paulus Diaconus vittnesbörd, sägs ha varit mycket hängivna åt jakter, så att de under dem råkade i tvist med hunnerna och därifrån i ett mycket häftigt krig, har ändå ingen eller få i skrift framlagt namn, tider eller bedrifter från sådana övningar hos dem; ja, de skriver tämligen sparsamt och styckevis om deras mycket lysande krig, [I marginalen: Krigens orsaker] som de i de äldsta tider förde för att rädda förtryckta eller för att utvidga sina välden, så som Saxo klagar i början av sina historier, och efter honom min företrädare herr Johannes Gothus, ärkebiskop av Uppsala, som anför tämligen svåra orsaker till försummelsen. Till tröst för de nordliga folken passar det därför att från annat håll jaga upp mycket hedervärda exempel, för att de åtminstone skall inse att de största furstarna i världen fordom ingalunda har slött i lättja eller varit hängivna ett mycket skamligt liv. [I marginalen: Alexander den store] Alexander med tillnamnet den store övade sig, så snart han vilat det minsta från striderna, i ständig jakt; därav dödade han också, liksom en medtävlare till Herkules, ett mycket starkt lejon. Men till Peucestes, som sargats av en björns bett och klor, skrev han att om någon av jägarna lämnade honom i sticket vid striden med björnen, skulle han som desertör lida tillbörligt straff [osäker tolkning]. [I marginalen: Mithridates] Den störste krigaren, kung Mithridates av Pontos, som i 46 år kämpade med romarna med skiftande lycka, undkom genom sin iver för jakt gifter och försåt. Ty under omkring sju år (som finns ovan i åttonde boken, kapitel 35) använde han varken stadens eller landsbygdens tak, utan strövade liksom vilsekommen omkring bland skogarna och övernattade på olika berg, och förföljde vilddjuren och härdade krigarna. Kroisos, lydernas kung, [I marginalen: Kyros] (som Solon tillrättavisade när han berömde sig av sin alltför stora lycka) förlorade sin son på jakt. [I marginalen: Dareios] Dareios, persernas mycket mäktige kung, ägnade sig åt jakt under de första andningspauserna i krigen. [I marginalen: Epaminondas] Epaminondas, thebanernas furste, ägnade sig hela livet alltid åt jakter. [I marginalen: Ferdinand] Ferdinand, Aragoniens utmärkte kung, angrep, fastän han var inriktad på jakt, aldrig ensam ett vilt djur; detta iakttog också andra. [I marginalen: Gelonus] Gelonus, Herkules son, följde i sin faders fotspår och var en utmärkt jägare och krigare. [I marginalen: Hadrianus] Kejsar Hadrianus hade dagligen germanen Masor med sig på jakten, eftersom han var mycket kunnig. [I marginalen: Jason] Jason, son till Thessaliens kung, jagade efter det gyllene skinnet. [I marginalen: Karl den store] Karl den stores jaktsvärd, omgivet med guld, kan ännu ses i Aachen. Men inte heller skulle det saknas exempel att anföra på dem som genom jaktövning, oftare anordnad på allvar eller på låtsas, sedan tyrannerna dödats, har återställt fäderneslandet till frihet: såsom en viss Pelopidas från Thebe, [I marginalen: Pelopidas] som från jägare blev anförare med den största furstemakt. [I marginalen: Viriatus] Likaså lusitanen Viriatus, Spaniens förste store anförare, som i tio år med skiftande utgång kämpade häftigt mot romarna; eftersom han var herde, lärde han sig den militära disciplinen enbart av jakten, som han förvisso ägnade sig åt; och sedan han av jägarna gjorts till anförare, fastän han inte var berömd genom någon släktens eller förfädernas rekommendation, ledde han hela Spaniens här under en längre tid med stort beröm. Och så om flera andra, som Franciscus Senensis, biskop av Gaeta, räknar upp i Om kungens uppfostran. ## Liber XVIII, kap. 43 (s. 640–641) (maskinöversättning) Om jakternas faror i skådespel. KAP. 43. För att denna jakt inte skall ströva för långt genom vidsträckta ödemarker och främmande anföranden, bör Mantuanus ord användas, när han säger: ”Vem kan omfatta brottens former? Vem kan gå igenom alla straffens namn?” Liksom om han ville säga: allt i jakten är fullt av faror, [I marginalen: Jakten full av faror] liksom väntan på sår i det grymmaste krig. Och därför är det inte olämpligt att på detta ställe infoga ett brev från götarnas kung Theoderik, [I marginalen: Brev från götarnas kung Theoderik] som han skrev till den lysande mannen Maximus (som finns i femte boken hos Cassiodorus) på detta sätt: ”Om de som brottas med smorda smidiga kroppar framkallar konsulisk frikostighet, om de som sjunger till orgeln får belöningar i gengäld, om en behaglig sång kommer till sitt pris, med vilken gåva skall då jägaren tillfredsställas, som för att behaga åskådarna arbetar på sin egen död? Han skänker nöje med sitt blod, och fängslad av ett olyckligt öde skyndar han sig att behaga folket, som inte önskar att han skall undkomma. [I marginalen: En avskyvärd handling] En avskyvärd handling, en olycklig kamp, att vilja strida med vilddjur som han inte tvivlar på att han skall finna starkare än sig själv. Hans enda tillförsikt ligger alltså i att vilseleda, hans enda tröst i bedrägeriet. Om han inte förtjänar att undkomma vilddjuret, kan han ibland inte ens finna en grav. Medan människan ännu lever förgås kroppen, [I marginalen: Den fångne blir föda åt sin fiende] och innan den blir ett kadaver förtärs den grymt. Den fångne blir föda åt sin fiende och mättar (ack, sorgligt!) den som han suckar efter att kunna döda. Ett skådespel lysande endast genom byggnaderna, men ytterst uselt i utförandet, uppfunnet till ära för den skytiska Diana, som fröjdades åt blodsutgjutelse. [I marginalen: Ett avskyvärt offer] O, vilken villfarelse i det eländiga bedrägeriet, att ha önskat dyrka henne som blidkades med människors död! Först inbillade sig landsbygdsfolkens böner, genom lundar och skogar och hängivna åt jakter, falskeligen denna trefaldiga gudinna, [I marginalen: Den trefaldiga gudinnan] [I marginalen: Luna] i det de fastslog att hon själv i himlen var Luna, hon själv i skogarna Diana, [I marginalen: Diana] hon själv hos underjordens invånare Proserpina. [I marginalen: Proserpina] Men att hon endast var mäktig i Erebus ansåg de kanske inte orätt, eftersom de, bedragna av en sådan falskhet, levande gick in i det djupa mörkret med sina villfarelser. Denna grymma lek, detta blodiga nöje, denna gudlösa religion, denna mänskliga (om jag så får säga) vildhet förde atenarna först in i sin stads dyrkan, [I marginalen: Atenarna] medan den gudomliga rättvisan tillät att det som den falska religionens ärelystnad hade uppfunnit skulle komma till ett gyckelspel. Detta tänkte Titus furstliga makt, med en utgjuten flod av rikedomar, låta bli en byggnad, varigenom städernas huvud skulle kunna upphöjas.” ## Liber XVIII, kap. 44 (s. 641–642) (maskinöversättning) Fortsättning om samma ämne. KAP. 44. Och eftersom teatern, som är en halvsfär, kallas så på grekiska, är det uppenbart att amfiteatern [I marginalen: Amfiteatern] med rätta har fått sitt namn såsom två åskådarplatser förenade till en: dess arena omsluter en äggform, för att de som drabbar samman skulle få ett lämpligt utrymme och åskådarna lättare skulle se allt, medan en viss utdragen rundning samlade alla. [I marginalen: Utdragen rundning] Man går alltså till sådant som mänskligheten borde fly. Den förste, som förlitar sig på ett bräckligt trä, springer mot vilddjurens gap; och det som han önskar undkomma tycks han med stor fart eftersträva. Med samma lopp mot varandra skyndar både rovdjuret och bytet; [I marginalen: Rovdjuret och bytet rusar mycket snabbt mot varandra] och han kan inte vara säker på annat sätt än om han löper emot den som han önskar undvika. Då kastas de bakåtböjda lemmarna, sedan kroppen lyfts i ett språng upp i luften, likt mycket lätta kläder, och en sorts kroppslig båge svävar över vilddjuret, och medan den dröjer med att falla ned, viker den vilda snabbheten undan under den. Så händer det att den som bevisligen gäckas kan synas mildare. [I marginalen: Den gäckade synes mildare] En annan, som förlitar sig på en vridbar lätthet sedan hörnen anordnats i en fyrdelad fördelning av världen [osäker tolkning], flyr utan att avlägsna sig, avlägsnar sig utan att gå längre bort, följer förföljaren och håller sig nära dess knäveck för att undvika björnarnas gap. En tredje, upphängd på en smal stång [osäker tolkning], lockar det dödsbringande vilddjuret till sig; och om han inte har utsatt sig för fara, förvärvar han inget som han kan leva av. En annan innesluter sig mot det grymmaste djuret i en bärbar mur av rör, efter igelkottens exempel, som plötsligt drar sig tillbaka in i sin rygg, samlas i sig själv och döljer sig; [I marginalen: Igelkotten sluter sig till en kula] och fastän den inte har gått bort någonstans, syns dess lilla kropp inte. Ty liksom igelkotten, när en fiende kommer, rullar ihop sig till en kula och försvaras av sina naturliga taggar, så blir denne, omgiven av en hopsydd flätverksskärm, bättre skyddad genom rörens bräcklighet. [I marginalen: Rörens bräcklighet] Andra vågar, med tre (så att säga) uppställda små dörrar, utmana det raseri som är berett mot dem, och döljer sig på den öppna platsen bakom gallerförsedda dörrposter, än visande ansiktet, än ryggen, så att det är förunderligt att de undkommer, som man ser flyga på detta sätt mellan lejonens klor och tänder. En annan erbjuds åt vilddjuren på ett glidande hjul; av samma hjul lyfts en annan upp för att föras bort från farorna. [I marginalen: Ett mycket ömkligt skådespel] Så värmer denna maskin, formad efter den trolösa världens beskaffenhet, ofta somliga och plågar andra med fruktan, men ler mot alla i tur och ordning för att kunna bedra. [I marginalen: Den trolösa världens maskin] Ändå har för dessa genom forna tiders frikostighet belöningar fastställts, för att rättvisan skulle synas ha kraft när de olyckliga har mättats [osäker tolkning], och de inte skulle sakna önskad tröst för den fara de har bestått. [I marginalen: Forna tiders frikostighet] Ack, världens beklagliga villfarelse! Om det fanns någon hänsyn till rättvisa, borde lika stora rikedomar ges för de dödligas liv som de som synes utgjutas för människors död. [I marginalen: Beklaglig villfarelse] ## Liber XVIII, kap. 45 (s. 642–643) (maskinöversättning) Om grymheten hos människor som förvandlats till vargar. KAP. 45. Eftersom det i denna bok, kap. 15, har talats om vargarnas olika slag, har jag ansett att jag skulle göra något mödan värt om jag i slutet av denna bok om skogens djur tillade att det släkte av vargar som förvandlats från människor [I marginalen: Släktet av vargar förvandlade från människor], vilket Plinius i bok 8, kap. 22, med säkerhet förklarar böra anses som fabulöst och falskt, ännu i dag finns i stor mängd i de länder som vetter mest mot norr. I Preussen, Livland och Litauen anser invånarna, fastän de nästan hela året erfar vargarnas rovlystnad [I marginalen: Var vargarnas rovlystnad utövas] med inte ringa skada, eftersom deras boskap i väldig mängd överallt i skogarna slits sönder och förtärs så snart den kommer en kort bit bort från hjorden, ändå inte denna förlust så stor som den som de tvingas utstå av människor förvandlade till vargar. [I marginalen: Skadan större av människor än av vilddjur] Ty på Kristi födelses högtid, mot natten, samlas på en bestämd plats, som de har fastställt sinsemellan, en så stor mängd vargar förvandlade från människor som bor på olika orter [I marginalen: Mängden av vargar förvandlade från människor], och denna rasar sedan samma natt med förunderlig grymhet både mot människosläktet och mot de övriga djur som inte har vild natur, så att invånarna i denna trakt får större skada av dem än någonsin av verkliga och naturliga vargar. [I marginalen: Vargarna anfaller människornas byggnader] Ty som man har funnit, anfaller de med förunderlig grymhet människornas byggnader som ligger i skogarna och försöker bryta upp själva dörrarna för att förtära både människorna och de övriga djur som uppehåller sig där. De går in i ölkällarna och dricker där ur några tunnor öl eller mjöd [I marginalen: Vargarna dricker öl], och ställer de tomma kärlen mitt i källaren genom att lyfta upp det ena ovanpå det andra; i detta skiljer de sig från de infödda och äkta vargarna. Men den plats där de kanske har vilat den natten anser invånarna i dessa länder vara olycksbådande [I marginalen: Den olycksbådande platsen]; ty om något ont drabbar någon där, som att hans fordon välter och han själv kastas i snön, är de fullt övertygade om att han skall dö samma år, såsom de sedan lång tid har utrönt genom erfarenhet. [I marginalen: Vargar förvandlade från människor hoppar över en mur] Inom Litauen, Samogitien och Kurland finns en mur som är kvar av en förstörd borg; vid den samlas vid en viss tid på året några tusen av dem och prövar var och ens smidighet i att hoppa; de som inte förmår hoppa över denna mur, vilket vanligen händer de fetare, piskas med gissel av sina anförare. [I marginalen: Vargarna slås med gissel] Slutligen försäkras det ständigt att även detta lands stormän och män av den främsta adeln finns bland denna mängd [I marginalen: Stormän uppehåller sig bland vargarna]; hur de för det mesta kommer till detta vansinne och denna långt fruktansvärda förvandling, som de sedan inte kan försumma på fastställda tider, skall visas i följande kapitel. ## Liber XVIII, kap. 46 (s. 643) (maskinöversättning) Om människors förvandling till vargar. KAP. 46. Plinius, lätt den främste bland dem som någonsin har berört och även åtagit sig att behandla naturalhistoriens ämne [I marginalen: Plinius den främste i naturalhistoria], berättar på det ovan anförda stället att Evantes, en inte föraktad grekisk författare [I marginalen: Evantes, grekisk författare], förmedlar vad arkaderna skriver: att en ur en viss Antaeus släkt, utvald genom lott, förs till en viss sjö i denna trakt, och sedan han hängt upp sina kläder i en ek simmar han över och går bort i ödemarkerna, förvandlas till varg [I marginalen: En människa förvandlas till varg] och samlas med de övriga av samma slag i 9 år. Om han under denna tid har avhållit sig från människor, återvänder han till samma sjö, och när han har simmat över, återfår han sin gestalt, med nio års åldrande lagt till hans tidigare utseende. Fastän denna förvandling inte synes Plinius sannolik och han anser den vara en skamlös lögn, skall det ändå, för att rädda Evantes, Agriopas och andra författares mening, genom några exempel visas att sådant händer i de anförda trakterna ännu i dag. Ty närhelst någon som vid sidan av den gudomliga ordningen är lysten efter nyheter, vare sig tysk eller infödd, önskar upptas i dessa förbannade människors sällskap [I marginalen: En människas förvandling till varg], vilka förvandlas till vargar när det synes dem lämpligt, så att han under hela sitt liv på vissa tider av året kommer samman med sina följeslagare på bestämda platser och tillfogar de övriga dödliga och boskapen skada och själva döden, då erhåller han detta förvandlingssätt, som är högst stridande mot själva naturen, av någon som är kunnig i denna trolldom (veneficium), genom att denne räcker honom en bägare öl (förutsatt att den som ansluts till detta otillåtna sällskap tar emot den) [I marginalen: Sättet på vilket en människa förvandlas till varg], under användning av vissa ord. Därefter kan han, när det synes honom lämpligt, genom att bege sig in i någon källare eller en avsides skog helt förvandla människans gestalt till vargens form. Slutligen står det honom fritt att efter behag efter någon tid lämna denna och åter anta den andra. ## Liber XVIII, kap. 47 (s. 643–644) (maskinöversättning) Om exempel där människor har förvandlats till vargar, och tvärtom. KAP. 47. Och för att komma till exemplen: när en adelsman färdades genom en lång skog och hade med sig några bönder av ofri ställning [I marginalen: Bönder av ofri ställning i Livland] som inte var okunniga om denna trolldom (sådana som för det mesta finns i dessa trakter), led dagen mot kvällen; då måste man också övernatta i skogen, eftersom det inte fanns något härbärge i närheten; slutligen trycktes de av hunger och brist. Till sist föreslår en av dem en plötslig plan: de övriga skulle vara stilla och inte ställa till något tumult om de såg något; han såg på långt håll en fårhjord beta och skulle se till att de utan stor möda skulle få ett av fåren att steka till kvällsmåltiden, som annars var tämligen knapp. [I marginalen: En människa förvandlas till varg] Strax därefter begav han sig in i den mörka skogen för att inte bli sedd av någon, och där förvandlade han människans form till en varg; denna förvandling tycktes inte i något skilja sig från Lykaons [I marginalen: Lykaon förvandlad till varg] (fastän denne förvandlades för sina brotts skull), som Ovidius omnämner på följande sätt i Metamorfoserna bok 1: [I marginalen: Ovidius] Förgäves försöker han tala; av sig själv samlar munnen raseri, och med det vanliga begäret efter dråp vänder han sig mot boskapen, och ännu nu gläds han åt blod. Kläderna blir till ragg, armarna till ben. Han blir varg och behåller spår av sin gamla form. Gråheten är densamma, densamma våldsamheten i anletet, samma ögon lyser, samma bild av vildhet. Därefter störtade han in i fårhjorden med stor fart och rövade, flyende tillbaka in i skogen, bort ett av fåren; detta bär han en stund senare i vargform till vagnen. [I marginalen: Fåret bärs av vargen till vagnen] Hans kamrater, som var medvetna om detta rov, tar emot det med tacksamt sinne och gömmer det i hemlighet i vagnen; men den som hade förvandlat sig till varg återvänder till skogen och antar åter mänsklig form. [I marginalen: Vargen antar mänsklig form] Det hände också i Livland för inte många år sedan att en adelsmans hustru och hennes träl (sådana har man där i större mängd än i något annat kristet land) [I marginalen: Mängden av trälar i Livland] grälade om att människor inte kan förvandlas till vargar; till sist bröt han ut att han genast ville visa ett exempel på saken, förutsatt att han fick tillåtelse; och han går ensam in i källaren [I marginalen: En människa går in i källaren, en varg kommer ut], varifrån han en liten stund senare kommer ut iklädd vargens form och jagas av hundarna över fältet när han styr mot skogen; de river ut hans ena öga (fastän han försvarade sig ganska skarpt). [I marginalen: Hundarna river ut vargens öga] Men följande dag återvänder han enögd till sin härskarinna. Därigenom räddas Evantes mening, som Plinius anför på det anförda stället: att nämligen en människa som förvandlats till varg i 9 år, när hon återfick sin gestalt, lade nio år till sitt tidigare utseende och sin ålder. Det är också säkert att om en varg som förvandlats från en människa dödas eller lider stympning av någon lem, kommer han strax när han återtar människans gestalt att sakna just den lemmen. Men om han dödas av hundar eller jägare, visar sig en sådan människa aldrig mer. [I marginalen: En människa förvandlad till varg och dödad visar sig inte sedan] Slutligen är det ännu i färskt minne känt hur hertigen av Preussen, som satte föga tilltro till sådan trolldom, tvingade en som var erfaren i denna trolldom, fängslad i bojor, att förvandla sig till varg; vilket också skedde. [I marginalen: En människa tvingas att förvandla sig till varg] Honom lät han dock sedan bränna på bål, för att inte sådan avgudadyrkan skulle förbli ostraffad. Ty sådana skändligheter straffas mycket strängt av både gudomliga och mänskliga lagar. [I marginalen: Straffet för dem som förvandlar sig till vargar] SLUT PÅ BOK 18. ## Liber XIX, inledning (s. 645–646) (maskinöversättning) OLAUS MAGNUS GOTHUS, ÄRKEBISKOP AV UPPSALA, OM FÅGLARNA. BOK 19. FÖRETAL. Fastän det i de nordliga länderna finns mycket många slag av fåglar, såväl på fälten som i vattnen, och de är kända för de övriga folken, så att det är överflödigt att anföra något om deras natur, särskilt då detta ämne utförligt har behandlats av de gamla författarna, kan likväl i dessa mycket kalla länder och vatten något mer utförligt visas som kan vederkvicka den gode läsaren så att leda hålls borta, eller hjälpa honom att minnas det lästa. Ty mycket många undrar, och inte utan skäl, hur de, när fälten överallt är stelnade av snöns täthet, vattnen överallt frusna av mycket fast is och långa kalla nätter varar i många månader, bevisligen inte bara lever utan också fortplantar sin art. Därför må ingen i förhastat omdöme (såsom Platon uppmanar i början av Om lagarna) fördöma eller klandra en okänd saks natur [I marginalen: Ingen må obetänksamt fördöma en okänd sak] på grund av att den är svår att lära känna, förrän han skarpare har undersökt och rättvisare förstått och fullkomligare bedömt vad naturen själv som konstnär kan frambringa och fastställa det frambringade genom sina lagar. [I marginalen: Nedan, sista kap. i bok 22] Ty det finns mycket som brukar vara dolt för de mänskliga sinnena, även om det syns, och som hos forskarna snarare väcker förundran än kunskap om sig. [I marginalen: Naturen som konstnär] Och enligt samme Platons omdöme skall endast de anses vara småaktiga filosofer [I marginalen: Småaktiga filosofer] som inte vill hävda eller tro något annat än det som fattats med sinnena. Dem kan Celtes, en fullständig skildrare av naturens ting och av länderna, som under fem år genomvandrade hela Tyskland [I marginalen: Celtes], tillfredsställa, där han säger: ”Om fåglarna har jag dock, liksom hos de mest ansedda författarna, inget säkert vetande; ty det är uppenbart att mycket har upphört som inte finns i dag, och att mycket som förr inte fanns återföds i naturen; vilket jag skulle tro har skett genom en ny konfiguration av himlakropparna (om något nytt längre kan uppstå i världen).” [I marginalen: Inget nytt synes] Så långt Celtes. Honom instämmer även Plinius i bok 10, kap. 15, med dessa ord: ”Det finns dessutom flera slag avbildade i den etruskiska läran som inte har setts på århundraden; att de nu har dött ut är förunderligt, eftersom även de finns i överflöd som det mänskliga frosseriet härjar.” [I marginalen: Det mänskliga frosseriet härjar mycket] ## Liber XIX, kap. 1 (s. 646–647) (maskinöversättning) Om fåglarnas mångfaldiga slag och deras indelning. KAP. 1. [I marginalen: Fåglarnas indelning] Fåglarna indelas alltså i de kalla länderna, liksom hos andra folk, så att somliga är köttätare, som örnarna, och somliga lever av frö, som gässen, somliga av tillfällig föda, som kråkorna, somliga av maskar, som tupparna, och somliga får sin näring i luften under böjd flykt, som svalorna. [I marginalen: En annan skillnad] Det finns också en olikhet [oklart] hökarna. Men tvärtom gläds tranorna och duvorna åt gemenskap. Andra är tillfälliga gäster, som storkarna och svalorna; andra är underkastade människans händer och blir tama och smeks vid beröring, som hökarna och kajorna; andra delar gemensam boning med människorna, som svalorna; andra besöker ödemarkerna, som turturduvorna, och söker sin föda av kärlek till friheten; andra skränar, som skatorna; andra sjunger, som koltrasten; andra tjuter om natten, som berguvarna; andra sjunger om dagen, som nästan alla; andra om sommaren, som gökarna; andra är kvar året runt vid båda tiderna, som sparvarna och örnarna; andra härmar människans röst, som papegojorna, vilka den nordliga regionen gläds åt som sällsynta införda gäster [I marginalen: Papegojor sällsynta och införda i norden], ty även där röjer de, när de talar, husets hemligheter; andra är underkastade kungar, som tranorna och bina; somliga gnider sig i aska eller sand för att rena sig, som stararna; somliga styr sig själva, som hackspettarna och kajorna; somliga visar sig mer sällan, som vita korpar och falkar [I marginalen: Vita korpar och falkar], skator och sparvar. Stor är också skillnaden i läten och seder: rovgirig är örnen, yster tuppen, omsorgsfull påfågeln, lysten duvan, listig och svartsjuk rapphönan, grym strutsen, som aldrig ses i norden men vars natur här anförs [osäker tolkning]; likaså är skatan pratsam och kajan tjuvaktig. [I marginalen: En annan indelning av fåglarna] Det finns också en annan indelning av fåglarna efter fötter och näbbar. Antingen har de krökta klor, som örnarna och falkarna, eller tår med simhud, som gässen och nästan alla vattenfåglar. Det finns också en annan indelning: somliga byter färg, som trastarna och tranorna på ålderdomen; somliga byter läte, som hönsen; somliga färg och läte, som koltrastarna och näktergalarna; somliga sjunger på ålderdomen, som svanarna, och är då förkunnare av sitt eget öde; somliga sjunger ljuvt om sommaren och illa om vintern; somliga ändrar lätet med olika läten varje dag, som kyces [osäker tolkning]; somliga tiger om vintern, som turturduvorna och svalorna; somliga varierar sången om vintern och somliga om sommaren. ## Liber XIX, kap. 2 (s. 647–648) (maskinöversättning) Ytterligare om deras indelning. KAP. 2. Somliga fåglar, som är inriktade på rov, skyr, som ovan sagts, gemenskap. [I marginalen: Rovfåglar] Ty på grund av sin lystnad efter rov eller för att spana efter försåt kommer de inte heller samman, utom genom äktenskapets lag; ty girigheten flyr de mångas gemenskap. [I marginalen: Girigheten flyr gemenskap] Rovfåglarna har skarp syn, eftersom de behöver se längre bort och djupare från höjden; deras fjädrar faller av och återkommer till sin kraft; och de frambringar inte mer än två ungar. Om de får fler, kastar de ut dem, som örnarna. Alla rovfåglar jagar byte av annat slag, inte av sin egen art, tvärtemot fiskarnas natur. Endast sparvhöken saknar denna pietet. [I marginalen: Sparvhöken] Rovfåglar som flyr kallas tillbaka med remmar. Fåglarna skiljer sig också åt i hur de tar sin näring. [I marginalen: Rovfåglar] Ty somliga som äter kött har krökta näbbar för att hålla fast det; somliga som äter korn har fina näbbar, och breda, liksom vattenfåglarna, för att gnaga sin föda ur djupet; somliga har också längre näbbar, och dessa har längre ben; somliga har raka halsar. Gamarnas näbb kröks på ålderdomen. Berguven plockas av de övriga fåglarna. [I marginalen: Berguven plockas av de övriga] De övriga fåglarna förlorar fjädrarna under ungfostringen. Det finns också ett slags fågel som har fjädrar som reser sig mitt på huvudet likt en hjälm. Gamen bedövar det som den jagar eller strider med genom att slå med vingarna. Örnarnas fjädrar förtär de övriga fåglarnas fjädrar när de blandas med dem [I marginalen: Örnarnas fjädrar], såsom ovan sagts om varg- och fårskinnen; så även med kattens och sjusovarens. Det finns också en annan skillnad mellan dem i vingarna och i klorna med fler eller färre tår; ty de flesta har fyra tår, tre framtill och en baktill. Berguven har dock två framtill och två baktill. [I marginalen: Berguven] Alla vattenfåglar som har hud mellan tårna går i flock. Havshackspetten [osäker tolkning] har krokiga klor och är därför alltid i flykten. Inte heller har landfåglarna krokiga klor som är lämpliga att gå med, särskilt på klippor. Och de har kortare hals och stora vingar. ## Liber XIX, kap. 3 (s. 648–649) (maskinöversättning) Om fåglarnas olikhet, efter Cassiodorus bok 8. KAP. 3. [I marginalen: En vacker liknelse om en god stad] Goternas kung Athalarik, som ville visa att den staden är vacker som bevisligen har en sammankomst av folk, hävdar att det är givet åt vilddjuren att söka sig till fält och skogar, men åt människorna att framför allt vårda fädernas härdar. [I marginalen: Fåglarnas olikhet] Själva fåglarna flyger i flock, de som blir milda av en oskadlig vilja. De sångfulla trastarna älskar tätheten av sitt eget släkte. De skränande stararna följer oavlåtligt sina likars härar. De kuttrande ringduvorna älskar sina egna skaror; och allt som hör till ett enkelt liv försmår inte förenandets behag. Däremot eftertraktar de modiga hökarna och örnarna, som jagar och som skådar skarpare än alla andra fåglar [I marginalen: Örnarna ser skarpare], ensamma flykter; ty rovgiriga försåt kräver inte oskadliga sammankomster. Ty de som inte önskar finna bytet tillsammans med en annan strävar efter att göra något ensamma. Så är de dödligas vilja för det mesta avskyvärd, den som bevisligen flyr människornas åsyn [I marginalen: Människornas vilja är för det mesta avskyvärd]: att något med sanning skall tros om den vars livs vittne inte kan finnas [osäker tolkning]. Så långt han. Ty de ensamströvande fåglarna är, som sagts och nedan skall sägas, alltid omättliga och rovgiriga [I marginalen: De ensamströvande fåglarna är omättliga], och irrar även under havsstormar omkring på stränderna för att söka fiskar. På detta ämne kan också inte opassande tillämpas den indelning av djuren som den helige Ambrosius gör i bok 5 av Hexaemeron, kap. 12: att det nämligen finns tre slag av dem, landdjur, flygande och vattendjur. [I marginalen: Tre slag av djur] Före denna skillnad säger han att det är fåglarnas natur att de, när de går till vila, liksom efter en fullgjord glad tjänst brukar smeka himlen med sång; vilket de har för vana att förnya liksom högtidligt när dagen stiger upp och går ned, för att de skall frambära till sin skapare lovsånger för den förflutna eller den kommande natt- och dagtiden. [I marginalen: Fåglarna sjunger lovsånger till skaparen] Och slutligen, vid kapitlets slut, ber han att näktergalen skall vara närvarande för att väcka de sovande ur sömnen; ty denna fågel brukar beteckna den uppstigande dagens början och föra med sig en rikligare glädje i gryningen. Men om deras ljuvhet skulle saknas, finns de suckande turturduvorna [I marginalen: Suckande turturduvor] och de hesa duvorna, för att människan skall väckas till lovsång åt den högste skaparen. ## Liber XIX, kap. 4 (s. 649–650) (maskinöversättning) Om höken och dess olika arter. KAP. 4. I de nordliga delarna anses denna fågels natur vara ädlare och starkare än i världens övriga delar [I marginalen: Ädla hökar], särskilt på grund av luftens och markens stränghet och den överflödande födan av fåglar, nämligen sådana som passar dess natur, som fast näring. Ty den när sig girigt av deras blod, hjärta och bröst och får stor djärvhet och lust att jaga; och den drivs till rov stundom mer av naturlig högmod och tyranni [I marginalen: Naturlig högmod hos höken] än av nödvändighet, och gläds åt det. Det finns också de som endast slukar hjärtat sedan sidan öppnats med näbben; stundom eftersträvar de också hjärnan, medan den övriga delen av kroppen kastas bort. De som ägnar sig åt jakt med hökar ger dem kräftor att äta [I marginalen: Kräftor ges åt höken]; av denna föda gläds de med förunderlig mättnad, och de jagar fåglar girigt för att i gengäld för den utsökta födan återlämna ett välkommet byte; och detta gör de mycket lätt på grund av flyktens smidighet, som de har framför de övriga fåglarna, och sina skarpa fjädrar, som förnyas varje år sedan de gamla kastats av. [I marginalen: Fjädrarna förnyas] Och den är av sådan natur att den fågel som den rövar om kvällen håller den under bröstet med klorna för att tillföra värme, och om morgonen frikostigt släpper den utan att röva den på nytt. Det finns alltså många slag av hökar [I marginalen: Hökarnas många slag]: somliga griper fågeln endast från marken, andra kring träden, andra när den sitter i höjden, andra när den flyger i det fria. Slutligen finns 16 slag av hökar. Av dessa är circos halt på ena foten. Triorches är uppkallad efter antalet testiklar; den kallar romarna buteo. Aesalon kallar grekerna den som ensam syns vid alla årstider. Det finns också en nattlig hök som kallas cymindis, som strider med örnen; och med klorna inborrade i den gripes de båda tillsammans av jägaren. Vidare kallas somliga vilda, somliga tama. Den vilda griper tama fåglar och slukar dem genast; och detta brukar ske med fågelfängarens hjälp, som snabbt kommer den maktlösa djärvheten till hjälp. [I marginalen: Fågelfängaren hjälper den maktlösa djärvheten] ## Liber XIX, kap. 5 (s. 650–651) (maskinöversättning) Ytterligare om hökarnas natur. KAP. 5. [I marginalen: Den tama höken] Den tama höken räcker sin herre det vilda rovet, varav den får hjärtat och inälvorna till föda. Och dessa trivs bättre på varmare platser och göds snabbare med nötkött eller fläsk, liksom de tynar av ungt hönskött och hålls i måttlighet av gammalt. Före fågeljakten hålls de lämpligast på platser som inte är alltför mörka, så att de förs ut varannan dag. Men framför allt måste man akta sig så att de inte blir till fördärv för späda småbarn. Ty inget djur, hur tamt det än är, ger sig så på småbarn som aporna och de stora hökarna [I marginalen: Hökar och apor lurar på småbarn], som flyger till vaggorna och trycker in klorna så kraftigt i barnens ögon och näsor att de knappt drar ut dem när de skall flyga bort. [I marginalen: Tecken på rovlystnad] Och dessa har stor kropp, brokiga och genomskinliga ögon, glatt utseende, grova fötter och långa klor, äter kräset och angriper alla fåglar; ty de fruktar inga fåglar utom påfågeln, som dödar dem enligt Augustinus; ja, de jagar även harar, kaniner, små rävar, smågrisar, gäss, tranor, änder och skogshöns [I marginalen: Hökar fångas och tämjs], särskilt när hunger och köld tränger på, då de flyger till människornas hus; där fångas de, instängda innanför dörren, sedan vingen satts i rörelse av fina trådar [osäker tolkning]; till sist tämjs de genom lång fasta, nästan på samma sätt som falkarna, som skall sägas nedan. Det finns också ett annat slag av hökar i de nordliga länderna som lurar på tama fåglar, som gässlingar, ankungar och kycklingar; och om vintern, då den känner sin tid, gömmer den sig i bona; djärv mot det lilla och rädd för det stora. [I marginalen: Vissa hökar djärva mot det lilla] Den jagas också bort av sparvhöken och av tuppen; och till sist dör den av hunger. Den rovgiriga sparvhöken, som tvärtemot alla vilddjurs natur rasar mot sitt eget släkte, liksom människan [I marginalen: Den rovgiriga sparvhöken], finns där i stor mängd. Den flyger oftast ensam för att inte behöva tåla en följeslagare vid bytet. Sparvarna och de övriga småfåglarna, som flyr dess försåt, tar sig så snabbt som möjligt till törnbuskarna. Och de långsammare gripes i ett ögonblick [I marginalen: Den småfågel som är långsammare i flykten gripes], som jag ofta har sett; ty det enda skyddet för livet återstår bland törnena, liksom för duvorna i ett visst träd i Indien mot draken som lurar på dem. ## Liber XIX, kap. 6 (s. 651–652) (maskinöversättning) Om örnarnas natur och deras olikhet. KAP. 6. Örnen, en ädel och rovgirig fågel, som enligt Isidorus vittnesbörd har fått sitt namn efter synens skärpa [I marginalen: Örnen uppkallad efter synens skärpa], lämnar jag som känd för alla. Men eftersom en mycket stor mängd av detta släkte finns i norden på grund av överflödet av vilddjur, skall jag här infoga något om deras natur, sedan en indelning skickats i förväg. Det finns alltså sex slag av örnar. [I marginalen: Örnarnas 6 slag] Det första är herodius, som också kallas girfalk, den ädlaste av alla fåglar, av blå färg som drar åt det vita, utom på bröstet och vingarna, där den tydligare efterliknar himlens färg [I marginalen: Girfalken]; den är så stark att den griper örnen; också så modig att den, om den har släppts i luften efter fyra eller fem tranor eller andra fåglar, inte upphör med bytet förrän den efter varandra har slagit ned alla till marken, för att gripas av en hund som är lärd till detta. Och om den kallas tillbaka stiger denna herodius av harm inte ned förrän den har gripit den som undkommit. [I marginalen: Herodius] Och den föder inte mer än en unge, enligt Albertus vittnesbörd. Det andra slaget är efter dessa det ädlaste, och det griper särskilt gäss, svanar, kaniner och harar när det har ungar. [I marginalen: 2:a slaget] Det är mindre till storleken än herodius, av brokig färg med vita och askgrå fjädrar blandade, och har vita fjädrar vid den korta gumpen. Det tredje är det som sitter i avtoppade träd, varifrån det får sitt namn; och det är av askgrå färg; det jagar änder och gäss; det är mindre än de båda förutnämnda slagen till storlek och djärvhet. [I marginalen: 3] Det fjärde, som tar fiskar, är brokigt på buken, vitt och svart på ryggen, och har svarta fläckar på strupen [osäker tolkning]; det har en gåsfot för att simma och den andra försedd med skarpa klor för att gripa. [I marginalen: 4] Det sitter i träden ovanför floderna och lurar på fiskarna, av vilka det finns en mycket stor mängd i de nordliga vattnen. Det femte slaget är litet och av brokig färg, men mäktigt i förstånd: ty ben som burits upp i höjden släpper det mot en klippa för att de skall brytas, för att suga ut märgen. [I marginalen: 5] Det sjätte slaget är vitt och lever av jakt på harar, kaniner, smågrisar, valpar, rävar och liknande. [I marginalen: 6] Örnen älskar sina ungar så mycket att den ställer sig framför dem som en sköld mot pilarnas skott. ## Liber XIX, kap. 7 (s. 652–653) (maskinöversättning) Om örnarnas egenhet och ruvning. KAP. 7. [I marginalen: Äggen värms i rävskinn eller hareskinn] Hela deras släkte har denna egenhet att de sveper in äggen som skall värmas i rävskinn och hareskinn som de har funnit av en slump eller dragit av djuren, och lägger dem i bona för att ruvas med hjälp av solens värme. Ty de kan inte ruva oavbrutet genom att stanna i bona, eftersom klorna då kröks så mycket att de blir odugliga till att röva byte. [I marginalen: Klorna kröks] Ändå visar de den största omsorg om ungarnas uppfödning genom att bära fiskar, fåglar och harar till dem som föda. [I marginalen: Jägarnas påhittighet] När de skarpsinniga jägarna betänker detta, klättrar de upp till bona och binder ihop ungarnas analöppning med ett band, så att de råkar ut för hinder i ätandet. Föräldrarna, som är angelägna om att befria avkomman från sjukdomen, bär därför till bona alla slags djur som tagits i luften, på land och i havet, för att ungarna skall botas genom olika läkemedel, sedan det ena eller andra har tagits emot. [I marginalen: Mängden föda] För detta ändamål samlas en mycket stor mängd föda, som fågelfängarna tar ut och äter eller säljer. Och detta brukar inte ske med ofruktbar vinst, då de stundom finner harar, skogshöns, gäss, änder, gäddor och stora fiskar till ett värde av flera floriner och lägger fram det funna till hushållets mat eller säljer det till högt pris. Därav sluter man att en fågelfängare stundom vinner mer på avkastningen av två ungar än någon bonde på två gårdar. [I marginalen: Vinsten av två ungar] Men för att sådana ungar inte skall dö av hunger, löser de upp analöppningen och tillåter dem den föda som lagts fram åt den själ som hänger kvar i den utsvultna kroppen, och binder åter ihop den så länge som naturen medger det. Ty örnen är av så ädelt sinne att den aldrig lämnar sina egna ungar förrän de räcker till för att föda sig själva [I marginalen: Ungarna överges inte av föräldrarna]; och den lägger inte fram rutten föda utan färsk. Genom sin naturs ädelhet tillåter örnen inte bara andra fåglar att äta med sig, utan när födan tryter griper den en av dem för att sluka den; därför förtär också örnfjädrar som satts på pilarna i kogret andra fåglars fjädrar, särskilt gåsfjädrar. [I marginalen: Örnens fjädrar förtär andra] Likaså skräms de övriga fåglarna, när de har sett en örn, för den dagen så mycket att de knappast går ut efter byte för att fördriva hungern. ## Liber XIX, kap. 8 (s. 653–654) (maskinöversättning) Om anden och dess släkte. KAP. 8. Anden, som har fått sitt namn efter sitt ständiga simmande, är känd för alla, såväl den vilda som den tama [I marginalen: Anden finns i två slag], och den, som också på annat sätt och efter slag är indelad, skall här anmärkas, särskilt därför att det i de nordliga vattnen finns en så stor mängd av dem, framför allt av de vilda, att de tycks täcka nästan alla vatten. [I marginalen: Ett oändligt antal änder i norden] Ty fågelfängarna jagar inte upp dem utom sällan, eftersom ändernas kött är kallt och av grov näring; ja, snarare därför att de har långt bättre kött från skogsjakten än från vattenjakten. [I marginalen: Skogsfåglarnas kött är bättre] Och fastän änderna är av olika slag, överensstämmer de dock alla i näbbens, eller den breda munnens, form och i formen av fötter med simhud för att simma, medan de skiljer sig från varandra i färg efter landets beskaffenhet. De tama är dock nästan alla vita [I marginalen: De tama änderna nästan alla vita]; men de vilda uppehåller sig endast i ljumma vatten, vars underjordiska ådror oavbrutet tillför en varm, liksom svavelaktig utdunstning. Men för att sådana vatten inte skall snöras samman av is, håller de dem öppna genom att av naturlig drift simma i cirklar och snett, och de skriker så mycket att de därifrån hörs på långt avstånd. Men när de har övervunnits av köldens våldsamhet, lyfter de sig upp i höjden och söker sig till det vida havet som det enda skyddet och den säkraste uppehållsorten. ## Liber XIX, kap. 9 (s. 654–655) (maskinöversättning) Om ändernas förunderliga alstring i Skottland. KAP. 9. [I marginalen: Bassklippan] Vidare finns nära Glegornum (enligt skottarnas senare historieskrivare) på två leugas avstånd Bassklippan, på vilken det finns en ointaglig borg; kring den finns en förunderlig mängd stora änder (som han kallar sollendae) som lever av fisk; dessa är inte desamma i den mest speciella arten som de vanliga vilda eller tama änderna; men eftersom de är mycket lika i färg och form, delar de det gemensamma namnet änder. Men för åtskillnadens skull kallas de sollendae. Dessa änder kommer varje år om våren i skaror från söder till klippan Bass och flyger omkring klippan i två eller tre dagar; under denna tid gör de som bor på klippan inget buller. Då börjar de bygga bo och stannar hela sommaren och lever av fisk; och klippans invånare livnär sig på de fiskar som fångats av dem. [I marginalen: Klippans invånare livnär sig på rövade fiskar] Ty de klättrar upp till deras bon, såsom ovan sagts om örnungarna, och tar fiskar efter behag. Men denna fågels påhittighet i att fånga fiskar är förunderlig. [I marginalen: Sättet att röva fiskar] På havets botten iakttar den med lodjursögon fisken, mot vilken den störtar sig, liksom sparvhöken mot hägern; den drar genast upp den med munnen och klorna; och även om den är på något annat avstånd från klippan [osäker tolkning], låter den, när den ser en annan bättre fisk, den förra glida undan för att fånga den som setts senare; och så har klippans invånare hela sommaren alltid de färskaste fiskarna. De yngre änderna eller gässlingarna säljer de i det närliggande landet. Om någon har ätit av dem två eller tre gånger, kommer de att synas mycket välsmakande; ty dessa fåglar är mycket feta. [I marginalen: Ändernas fett är läkande] Och deras fett drar de ut med konst, eftersom det är nyttigt i många läkemedel; och de magra delarna säljer de. I slutet av hösten flyger de omkring klippan i tre dagar och flyger sedan i skaror bort till de södra delarna för hela vintern, för att leva där om sommaren; ty när det är vinter för oss, är det sommar för de södra. [I marginalen: Årstidernas växling] Dessa änder lever mycket länge, vilket invånarna har utrönt genom vissa märkta fåglar. Avkastningen av dessa fåglar föder trettio eller fyrtio krigare på klippan, och till klippans herre erläggs en del skatt. [I marginalen: Änder alstras ur ett träds frukt som faller i havet] Vidare säger en annan skotsk skriftställare, som mer omsorgsfullt behandlar tingens hemligheter, att på Orkneyöarna alstras änder ur en viss frukt av ett träd som faller i havet; dessa flyger, sedan de så småningom fått vingar, bort till de tama eller vilda. ## Liber XIX, kap. 10 (s. 655–656) (maskinöversättning) Om gässen. KAP. 10. Mängden av vilda och tama gäss i de nordliga rikena är förunderlig [I marginalen: Ett oändligt antal gäss i norden], och särskilt under ruvningstiden, då de vilda återvänder från de södra trakterna, och detta kring början av april; och dessa är av askgrå och svart färg och har röd näbb och röda fötter, liksom de tama nästan alla befinns vara vita och stora. De vilda uppvisar en mångfaldig olikhet [I marginalen: Vildgässen skiljer sig åt], nämligen i storlek, färg, flykt och ursprung. Ty somliga är större än andra, som de av askgrå färg; somliga är svarta och askgrå och flyger högt; somliga är vita och har mycket svarta fjädrar ytterst på vingarna, och dessa flyger högst; somliga föds ur träd, såsom det sades i föregående kapitel om Skottlands änder. [I marginalen: Bok 10, kap. 22] Plinius anger också ett slag av gäss och kallar det commagene [I marginalen: Commagene]; dess fett säger han vara till hjälp för ett mycket berömt läkemedel som kallas commagenum [I marginalen: Läkemedlet commagenum]; och det tillreds av denna gås fett tillsammans med kanel och förvaras i ett kopparkärl under snö, tills det genom att länge frysas av kölden mognar och mjukas upp. [I marginalen: Användningen av gåsfett] Men de nordliga människorna använder fettet av tamgås i stället för smör när de kryddar maten, och även i läkemedel mot förkylningar, kramper och andra plötsliga smärtor. [I marginalen: Plinius bok 29] Detta fett förenat med smör hejdar blod; och därmed botas den heliga elden, karbunkeln, sår på tungan och läpparna, ansiktets hud och lock för öronen. [I marginalen: Läkemedel mot den heliga elden] Gåsfett använder de nordliga folken mot sprickor på läpparna och i hela ansiktet som uppstått av köld. Och detta fett förenat med honung och lagt på bett av rasande hund är nyttigt till snabb läkning. [I marginalen: Användningen av gåskött] Gåskött som saltats och torkats i vinden, såväl kokt som rått, använder de nordliga folken efter sommarsolståndet, liksom köttet av alla andra djur. Men före vintersolståndet tar de ett förebud av gåsens bröstben [I marginalen: Förebud om den kommande vintern] om hur sträng och hur långvarig vintern skall bli, nämligen på detta sätt: om det är klart sedan köttet ätits, kommer vintern att bli sträng. Om det är tjockt och mörkt, följer mycket snö och en mild vinter. [I marginalen: Gåsen sjunger i otid] Gåsen sjunger av leda vid den mycket långa natten före gryningen i stark köld mer än vanligt, eftersom den skakas av hunger och köld, även så mycket att näbben och klorna vitnar [I marginalen: Näbben vitnar av köld]; det enda botemedlet mot detta är att lägga ut halm som strö. Inte mindre skriker den när försåt hotar eller en eldsvåda har uppstått, såsom det är ett välkänt exempel om den kapitolinska gåsen, om vilken så mycket och så stort skrivs, särskilt av den helige Augustinus i Om Guds stad. ## Liber XIX, kap. 11 (s. 656) (maskinöversättning) Om moraliska exempel som kan hämtas ur gåsens natur. KAP. 11. [I marginalen: Tystnadens disciplin skall iakttas hos furstar] Kallisthenes, Aristoteles lärjunge, blev befalld, när han sändes av Aristoteles till Alexander, att iaktta denna främsta regel: att tala så sällan som möjligt och mycket behagligt hos den som hade makt över liv och död på tungans egg. Ty de som noggrant har utforskat djurens natur skriver att vissa djur som saknar förnuft skyddar sin välfärd genom djup tystnad; såsom gässen, som när de på grund av den alltför stora hettan lämnar den östliga trakten [I marginalen: Den östliga trakten är het] och söker sig till den västliga eller nordliga, och har börjat flyga förbi berget Tantaurus [I marginalen: Berget Tantaurus], som har gott om örnar, av fruktan för dessa mycket rovgiriga fåglar täpper till näbbarna med små stenar, för att inte vanans eller nödvändighetens kraft skall locka fram ett läte ur dem, varigenom de, förrådda för örnarna, skulle råka i fara. Men sedan de under sådan tystnad har flugit förbi detta bergs topp och kullar, spottar de ut stenarna och färdas genom himlens öppna rymder i tryggare förband med buller och klarare läten. [I marginalen: Jubel skall väntas efter faran] Den som därför i ett liknande fall åläggs ett sändebuds börda eller något annat, må efter gåsens exempel tänka på att tiga och att med förutseende använda det lägliga tillfället hos dem som han skall tala med. Ty ett ord som släppts ut kan (som det heter i folkmun) aldrig kallas tillbaka. [I marginalen: Ordet förblir oåterkalleligt] Och därför må han hellre följa gässens sätt än Kallisthenes. Ty de skyddade sitt liv genom en kort tystnad, men han förlorade det genom en även måttlig frihet i talet, då han varken hade lyssnat på den utmärkte lärarens ord eller lärt sig Pythagoras heliga tystlåtenhet. [I marginalen: Den pythagoreiska tystnaden] Ty den lägliga tystnaden förtjänar större lov än det lägliga talet. Det finns också en annan förtjänst hos detta djur: att det älskar dem som föder upp det så mycket att det liksom tycks förstå och begripa. [I marginalen: Gåsen älskar dem som föder upp den] Gåsen är också ett skyggt djur med mycket skarp hörsel; vilket naturen själv föreskriver, så att ju räddare djuren är, desto noggrannare hålls de för bevakning, eftersom fruktan är den bästa mästaren i att vakta. Så prisas också gåsen av den salige Ambrosius i bok 5, kap. 13, av Hexaemeron. [I marginalen: Gässens nattvakter förtjänar lov] Ty han säger: ”Men vem skulle inte förundra sig över gässens nattliga vakter? De vittnar om sina vakor även genom sin ihärdiga sång. Slutligen räddade de därför också det romerska Capitolium från den galliske fienden. Med rätta har du, Rom, dem att tacka för att du härskar. Dina gudar sov, och gässen vakade. Därför offrar du på dessa dagar åt gåsen, inte åt Jupiter. [I marginalen: De romerska gudarna fick vika för gässen] Ty era gudar viker för gässen, av vilka de vet att de blev försvarade, så att inte också de själva skulle tas av fienden.” ## Liber XIX, kap. 12 (s. 657–658) (maskinöversättning) Om tupparna. KAP. 12. Tupparna börjar också sin sång precis vid midnatt [I marginalen: Tupparna sjunger vid midnatt] och fortsätter den (som är känt för alla) med mellanliggande timmar fram till den ljusa dagen; och de sjunger desto oftare ju mer dagens timme har framskridit. Kammen förtärs för det mesta av frost och hänger ned så att den måste skäras av, liksom dött kött, ful av vithet och blek till utseendet. Så stor är de nordiska folkens uppmärksamhet på tupparnas nattliga sång att inget ur väljs riktigare för nätternas förlopp eller indelning. [I marginalen: Tuppens sång säkrare än ett ur] De vet också att tuppen lätt förnimmer luftens förändringar som uppkommer av solens rörelse; och när den sjunger, reser den sig och slår med vingarna liksom en vaksam budbärare (som den salige Ambrosius anser) som manar de sovande till arbete; och detta hörs ljuvligare i byarna och i de urholkade bergen i närheten, där ekot genom vinden fördubblar sången; när man har hört den, går man i rättan tid till arbetet. Enligt gammal sed är det också vedertaget, och iakttas ännu, att de resande efter nattens tupprop är tryggare för spöken och nattliga demoner än förut. [I marginalen: De resande går inte ut ur husen före tuppens sång] Och därför är det den första omsorgen [osäker tolkning] för nya invånare som går in i ett hus för att bo där att de hellre har tuppar av röd färg än av annan (ty nästan alla är vita), eftersom dessa sägs vara skarpsinnigare än alla andra. När tuppen gal flyr rövaren, pilgrimen och gästen tröstas och de sjukas besvär lindras. [I marginalen: Tuppen är närvarande hos kvinnor i livsfara] Hos kvinnor som föder och som lider av svår sjukdom är tuppen därför inte långt borta, för det lyckliga förebudets skull och för att ange tidens förlopp, som Volaterranus visar i bok 25; han säger också att de med sitt larm förkunnar krig och en lycklig nedkomst vid förlossningar. Och för att de slutligen skall bjudas bättre och fetare vid gästernas bord, göds de, liksom även andra skogsfåglar, med enbär eller baljväxter, som finns i överflöd i hela norden [I marginalen: Tupparna göds med enbär], för att deras kött skall bli finare och hälsosammare. ## Liber XIX, kap. 13 (s. 658–659) (maskinöversättning) Om storkarna. KAP. 13. I det nordliga Götaland och Sverige, från polhöjden 56 grader i det södra läget och fortskridande mot den 90:e graden, finns endast storkar med röd näbb och röda fötter men svarta fjädrar [I marginalen: Svarta storkar]; de återvänder om våren från varma länder eller från vida och avlägsna kärr under mildare himmel, där de har gömt sig under vintern. Som främlingar kommer de i nattlig flykt med tranorna och söker sig åter till sina gamla boningar, nämligen av den naturliga driften att de, när de skall frambringa ungar, hellre bygger sina bon i kärren än i människornas hus. [I marginalen: Ungarna frambringas i kärren] Ty dessa fåglar är mer vattenfåglar än landfåglar; därför äter de också daggmaskar, grodor, möss, fiskar och kött samt ormar, men aldrig paddor. [I marginalen: Storkarnas föda] Det djur som den har skaffat sig till föda krossar den med näbben och sväljer, och behåller det i krävan tills den sänder det uppmjukat till magen; därifrån stöter den upp det för att föda ungarna. Denna fågel är svart och har mycket stark näbb; den strider mycket häftigt för boet och ungarna, ja ända till döden [I marginalen: Storken strider för ungarna], och håller ena vingen framför benet som en sköld. Örnar och andra rovfåglar förföljer den under ungtiden; om den ensam inte förmår driva bort eller övervinna dem, kallar den samman andra, som skall vinna en gemensam seger över fienderna; när denna har vunnits, visar den sin munterhet genom att slå med näbben [I marginalen: Segertecknet i näbbens ljud]; likaså när en följeslagare har kommit eller när ungarna har framgång i födosöket; och då smattrar den länge och böjer ofta huvudet framåt och bakåt. Men när den skakas av nattlig fruktan smattrar och väser den för att be om hjälp mot skadliga djur. Vidare kastar den ut en av ungarna ur boet sedan den plockats, antingen därför att den är vanartad eller därför att den drivs av leda vid att föda den; enligt folkets omdöme liksom om den betalade tionde eller gav markens herre avgift för härbärget. [I marginalen: Utomordentlig ömhet mot ungarna] Men deras ömhet mot ungarna är utomordentlig. Ty de värmer bona så ivrigt att de genom ständig ruvning förlorar fjädrarna. Och så lång tid som de har lagt ned på att föda upp avkomman, så länge föds också de själva i sin tur av ungarna; ty dessa värmer deras kalla lemmar och sörjer för dem i födosöket, tills en starkare vinge har återkommit, för att föda föräldrarnas ålderdom. Både Volaterranus och Aelianus berättar också, enligt Alexander den stores vittnesbörd, att de för sin fromhet genom gudarnas välgärning på vissa öar i Oceanen förvandlas till människor; därför anses det på alla platser gudlöst och ovärdigt att skada dem, särskilt i Thessalien, där det finns en väldig mängd ormar; genom att förfölja dessa för att äta dem befriar de invånarna från giftets stora ont. [I marginalen: Storkarna slukar ormar i Thessalien] Därför har storkarna där tillerkänts heder och fridlysning, så att det var ett dödsbrott att ha dödat en stork, liksom en människa. Och det är inget tvivel om att de är kyskhetens efterföljare och håller äktenskapets förbund med varandra. ## Liber XIX, kap. 14 (s. 659–660) (maskinöversättning) Om storkarnas naturliga fromhet, och om hägern. KAP. 14. Om deras fromhet och mildhet talar också den salige Ambrosius i Hexaemeron. Ty den kringstående avkomman värmer med sina egna fjädrar den utlevade faderns lemmar, som genom den långa ålderdomen blottats på fjädrar [I marginalen: Gamla storkar föds av de unga]; och vad skall jag säga? den föder honom med sammanburen föda, då även den själv ersätter naturens förluster, så att de, lyftande den gamle från båda sidor, övar honom att flyga med stöd av sina vingar och för de ovana lemmarna tillbaka till deras forna bruk. Vem av oss drar sig inte för att lyfta sin sjuke fader? [I marginalen: Den salige Ambrosius uppmaning till fromhet] Vem skulle lägga en trött gammal man på sina axlar? Men för fåglarna är det inte tungt som är fullt av fromhet; därför kallas också denna fågel enligt romarnas bruk Pia. Det finns också ett annat slag, enligt Isidorus vittnesbörd, meropes eller gauli, som gömmer och föder sina föräldrar när de åldras och inte längre förmår flyga etc. [I marginalen: Gauli] Men i det nedre Tysklands delar är alla storkar brokiga [I marginalen: Brokiga storkar i Tyskland] och bebor taknockarna på människornas hus; de är av samma natur som de svarta i norden. Men när de skall flytta, samlas de, som Perottus säger, på en bestämd plats, så att ingen av deras släkte lämnas kvar utom den som är fången. Både svarta och brokiga blir tama; men de svarta tål sträng köld bättre. Vidare finns en annan kärrfågel, kallad häger, i norden för det mesta av askgrå färg [I marginalen: Hägern av askgrå färg], som liksom storken har en enda tarm; den söker sin föda vid kärrens stränder och i vattnen; den har förenats med detta kapitel på grund av den stora överensstämmelsen i egenskaper mellan båda. Den kallas ardea därför att den har fått namnet efter den höga (arduus) flykten; därför flyger den mycket högt av två skäl, nämligen antingen av fruktan för höken eller för hotande stormar. Men om höken ansätter den i höjden, får den hökens fjädrar att ruttna genom att släppa sin spillning på dem [I marginalen: Hägerns spillning]; jämför vad Solinus skriver om bonasus, som bakom sig sänder ut spillning mot jägaren över en sträcka av tre tunnland [I marginalen: Bonasus spillning], och om det mycket stora djuret zubro enligt Albertus. [I marginalen: Zubro] Så stänker även vargen urin på sin förföljare. [I marginalen: Vargens urin] Hägern, som håller sig till kärren, lämnar sina uppehållsställen när de störs [osäker tolkning] och flyger av fruktan för regnskurar ovanför molnen för att inte känna regnens stormar. Hägern förebådar, enligt Plinius vittnesbörd, svåra stormar när den står sorgsen mitt på sanden. [I marginalen: Hägern förebådar stormar] Men vita hägrar finns utanför Aslogia i Norge i mycket stor mängd, så att de genom spillningens frätande förstör träden och lövverket under bona. Så är det även på Hedensoe, inte långt från staden Stralsund i Pommern. ## Liber XIX, kap. 15 (s. 660–661) (maskinöversättning) Om svanarna. KAP. 15. [I marginalen: Svanen mild] Svanen eller olor (som synes känt för alla) är en mild och tam fågel, kallad så efter sitt sjungande, därför att den med modulerade läten utgjuter en sångs ljud i ljuvhet på grund av sin långa och böjda hals, genom vilken lätet, som kämpar sig fram, nödvändigt blir klangfullt. [I marginalen: Alltför många svanar i de nordliga vattnen] Den sjunger dock mer sällan än övriga fåglar, utom när den frambringar ungar eller när stark köld tränger på; och detta i de nordliga vattnen, där dessa fåglar uppehåller sig längre tid så länge värmen varar; och till sist, övervunna av den skarpaste kölden, lyfter de sig upp i höjden och flyger bort till varma länder; och då ses de, med endast lätet hörbart, mellan vita snöflingor blandade med svarta moln flyga i stora skaror, även i bokstavsordning [osäker tolkning], ett mycket vackert skådespel, genom de högsta molnen [I marginalen: Svanar som flyger mycket högt förebådar köldens stränghet], och de lämnar åt landets invånare ett förebud om att en mycket sträng vinter skall följa. Men ju strängare detta förebud därefter har visat sig, desto gladare tecken ger det åt landets invånare, såsom ovan har sagts i bok 1 och nedan skall sägas. Ty invånarna har många fördelar av denna mycket stränga frost. Till sist, när vädret har mildrats, återvänder de till sina gamla vatten. Men eftersom de för med sig ljuvligt kött och mjuka fjädrar till invånarna som dyrbara varor, förblir de inte länge utan försåt. [I marginalen: Sättet att fånga svanar] Jägarna vet genom erfarenhet att de av naturen gläds åt citterns och flöjternas ljuva sång; därför spelar de cittra vid stranden, förklädda till en oxe eller häst eller dolda under själva det levande djuret, tills de, när svanen närmar sig och lyssnar uppmärksamt på den ljuva rösten, skjuter in en järnkrok fäst vid ett spjut i dess bröst och drar den till stranden med ett snöre fäst vid spjutet. Och den överlevande svanen, eller flera, bekymrar sig inte; ty de fruktar inte att närma sig den strand där fångsten skett, på grund av den vanliga betesgången; och så faller svanen, sitt eget ödes förkunnare, bedragen av cittern, i det öde som den brukar besjunga för andra. [I marginalen: Svanen sitt ödes förkunnare] Annars löses den på ålderdomen lätt ur livet med sång, sedan en fjäder trängt genom huvudet. [I marginalen: Platon] Ty den sjunger, som Platon säger, inte av sorg utan snarare av glädje, när ödet närmar sig. ## Liber XIX, kap. 16 (s. 661–662) (maskinöversättning) Ytterligare om flera författares utsagor om svanarnas natur. KAP. 16. Ambrosius säger: ”Svanesångerna gläder under den svåra skräcken för den hotande döden; ty de utsänder naturliga melodier, av vilka kärren genljuder med den ljuvligaste behaglighet.” Jorath säger dock att svanen ingalunda gläds åt ljuv melodi; men när den modulerar som ljuvligast, betecknar det att den är närmare sin död. [I marginalen: Ju ljuvligare melodin, desto närmare synes döden] Plinius, bok 10, kap. 23, anser på grund av några erfarenheter att den klagosång som sägs höras vid svanarnas död är falsk. [I marginalen: Falska erfarenheter] Liksom svanen alltså har vita fjädrar, så har den svart kött, och den har sin styrka i vingarna; vilket betecknar ett koleriskt temperament. [I marginalen: Vita fjädrar och svart kött] Och därför är den vredgad, otålig mot bördor och flyger inte gärna. Den vilar i sjöar och dammar. Den simmar med ena foten och styrs med den andra som med ett segel. Den livnär sig på fiskar och örter. Den bygger bo nära vattnen i vassen. Den är omsorgsfull i att föda upp ungarna, som först har askgrå, sedan vit färg. [I marginalen: Beskrivning av svanen] Denna fågel sägs vara full av ovett, så att när den skriker, tiger alla övriga fåglar; därav kallas den också olor, liksom alogos, vilket på latin heter injuria (oförrätt). [I marginalen: Olor] Men för sjömännen synes den fridsam som förebud, som Aemilius säger: ”En fågel fridsam för sjömännen. Svanen är i fågeltecknen alltid den gladaste fågeln. Den önskar sig sjömännen, eftersom den inte dyker ned i vågorna.” Inte långt från London, Englands kungliga stad, finns i floden Themsen flera tusen tama svanar; även i en sjö i Skottland som kallas Spina. Svanarna färdas, när de skall flytta till andra platser för betets skull, samlade i en sådan flygordning att de bärs fram med spetsig front, för att lättare klyva luften än om de trängde fram med rak front; vidgade bakåt, så att skaran sträcker ut sig i en kil, lägger de halsarna på dem som flyger framför; och när ledaren är trött tar de emot honom baktill. [I marginalen: Spetsig flykt] En svan som träffas i huvudet dör lätt; annars tål den många skador. Cassiodorus säger i bok 1 att själva vilddjuren gläds mycket åt ljud som liknar människors. Så säger också Plinius på flera ställen, att nämligen fåglar som svanarna, fiskar som delfinerna och landdjur blidkas av sång och fångas av sömnens ljuvhet, såsom ovan sagts. [I marginalen: Djuren blidkas av sång] ## Liber XIX, kap. 17 (s. 662–663) (maskinöversättning) Om duvornas släkte och färgernas mångfald. KAP. 17. Fastän det i de nordliga länderna inte finns något, eller mycket sällsynt, bruk av att bygga duvslag och särskilt föda upp duvor, kan ändå det som hör till denna konst, till undervisning för dessa länder, genom läsning av denna bok visas för dessa folk som några hederliga genvägar, för att de skall kunna vinna nyttig vederkvickelse ur andras påhittighet och, i den mån det behövs, efterlikna det utan någons förfång. [I marginalen: Duvslaget] Därför kan man, enligt Palladius, som duvslag ta ett högt litet torn uppfört på gården eller på någon annan hög plats, med släta och vitkalkade väggar, i vilket duvorna tas emot och föds; under dess cell skall två kamrar göras, en kort och nästan mörk, där duvorna kan stängas in (dem är det mycket lätt att föda upp), medan den andra föder trastar. [I marginalen: Trastar] I duvslagen skall från fyra håll mycket små fönster göras, så att de släpper in och ut endast duvorna. Bona skall också anordnas nedtill. [I marginalen: Bon] De blir skyddade mot vesslorna om en gammal linnepung kastas in bland dem. [I marginalen: Sättet att locka till sig främmande duvor] De lockar till sig andra om de ständigt utfodras med kummin eller om deras vingspetsar smörjs med honung. Kvistar av ruta bör hängas upp på många ställen mot fientliga djur. Man skall också ha fågeln tornfalk [I marginalen: Tornfalken], eller en annan, som genom den skräck den väcker driver bort höken från duvslaget. Duvorna skall vänjas att älska sådana fåglar. Ty det sägs att om de grävs ned i de fyra hörnen i nya, tillslutna krukor, byter duvorna inte boplats, fastän de annars är en mycket kringströvande fågel. [I marginalen: Duvan en kringströvande fågel] Ty de har den konsten att smickra varandra och förföra andra och genom stöld återvända med fler följeslagare. Men för att just detta skall ske, ger få bland de nordliga folken, som behagas av denna nyfikenhet och inte av nödvändighet, duvorna ärter doppade i honung till föda [I marginalen: Duvornas föda], för att fältduvorna under kyssande och smekande genom denna munnens ljuvhet skall följa de tama in i hålorna; och därvid fångas många; så snart de har gått in stängs sådana hålor med vissa reglar. Drivna av höken flyger de ut över det vida havet och överlämnar sig åt människornas händer att hanteras, såsom även jag såg 1527 när jag befann mig på Tyska havet. ## Liber XIX, kap. 18 (s. 663–664) (maskinöversättning) Om duvungarna och deras läkande kraft. KAP. 18. I de nordliga länderna finns två arter av duvor [I marginalen: Två arter av duvor], nämligen vilda och tama. De som är vilda bestäms ganska ofta till människors föda sedan de fångats genom jägarnas konst och flit; dock inte som vanlig mat, utan tillåten för nöjes skull. Och ungarna av dessa duvor, uttagna ur ihåliga träd eller klippor, bär ynglingar som utforskar ödemarken, ofta efter att ha sökt dem, hem till husen; och när de äter av dem blir de ivrigare att röva dem från skogarna. Men de tama ungarna anses bättre om våren [I marginalen: Tama ungar] på grund av den sunda näringen, men fetare om hösten på grund av det mognare betet. Läkarna, fastän de är sällsynta i dessa trakter, råder att späda ungar som tagits från skogarna ges åt flegmatiker, men inte åt koleriker och dem som av naturen är varma. [I marginalen: Vilda ungar ges som läkemedel] Likaså lägger de en nyss dödad duva på varje bett, och det läks. Likaså lägger de duvspillning på smärtor för att vätskorna skall torkas ut. Likaså botar de gikt med duvblod eller gör den mildare. Likaså lindrar de fläckar i ögonen med duvblod [I marginalen: De nordiska folkens läkemedel av duvor]; och de hejdar blodflöde genom att droppa detsamma i näsborrarna. Likaså tar de bort vårtor med duvspillning blandad med honung. Likaså botar de ett sjukt öga med duvblod som tagits från den högra vingen. Ty när det nyss har tagits ut är det mycket skarpt och upplösande; och därför försäkrar de att det passar för rinnande ögon, vars smärta annars oftast alstras av mycket våldsamma kalla vindar, som synes bränna mer utifrån än genom någon inre orsak. ## Liber XIX, kap. 19 (s. 664–665) (maskinöversättning) Om vilda och tama korpar. KAP. 19. I fjärde boken, kap. 15, av detta verk har det talats om lagarna om att döda korpar på Island, och att det i detta isiga land finns mycket vilda korpar, även vita, och vita björnar, och att de övriga djuren i andra trakter av norden är vita på grund av köldens stränghet [I marginalen: Vita korpar och andra vita djur], såsom det i närmast föregående bok har förklarats och bevisats om de vita hararna och rävarna. Men nu, då det särskilt skall handlas om fåglarna, skall även korpen kort behandlas efter sin egenart. Det anser jag vara tillräckligt sagt att den, vare sig den är vild eller tämjd, alltid har en natur att rasa, röva och stjäla [I marginalen: Korparnas allmänna vildhet], så att man överallt måste avvärja dess grymhet: på fältet, så att den inte slukar lammen; i huset, så att den inte hackar ut ögonen på småbarn som skriker i vaggorna; och i penningpungarna, så att den inte tar undan pengar, som Cicero synes ha sagt till Valerius Flaccus om kajan: ”Man kan inte anförtro dig guld mer än en kaja.” [I marginalen: Guld skall inte anförtros åt kajan] Plinius säger också att kajan har en förunderlig tjuvaktighet, särskilt i fråga om guld och silver. [I marginalen: Kajan] Kajan (monedula) har fått sitt namn liksom den som tar bort mynt, och lär sig som ung mänskligt tal, för att skada desto mer, och särskilt vetefälten; från dessa hålls den borta endast genom fågelskrämmor som sätts ut på fälten. [I marginalen: Fågelskrämmor skall sättas ut på fälten] För att alltså ett exempel skall synas om vita korpar, försäkrar Perottus att britternas kung sände kung Alfonso av Sicilien en mycket vit korp [I marginalen: En mycket vit korp]; en annan sände också skyternas kung, förunderlig vid fågeljakt; med den brukade han jaga de övriga korparna och fasaner. Vidare: om de europeiska skyterna åtminstone ville erkänna genom hur stor läraktighet de romerska korparna utmärkte sig, skulle de förstå att dessa genom att uttala fyra smickrande ord förtjänade mer, nämligen fyrtiotusen floriner, än vad kanske många av britternas och skyternas kungar under hela sin livstid har kunnat förvärva med alla sina hundar eller korpar eller också falkar. [I marginalen: De romerska korparna förtjänade många tusen mynt genom att uttala fyra ord] Och detta skrivs ha skett på följande sätt: när kejsar Augustus återvände i triumfvagnen, sade en gycklares korp, som var särskilt dresserad, dessa ord: ”Hell Caesar, segrare, imperator.” [I marginalen: En korps ord] Den köptes därför för tjugotusen guldmynt. Men för mycket mer köptes en annan korp, som tillhörde en skomakare och som sade till Caesar: ”Möda och kostnad förspilld.” [I marginalen: En annans ord] Hur det än förhåller sig med dessa välkända talesätt i Latium, är det säkert att alla korpar i hela norden aldrig har fått lön för sina ord och läten, fastän de sägs forma 64 läten [I marginalen: Korparna formar 64 läten]; bland dem är ett mycket dåligt, ”Cras cras” (i morgon, i morgon), mycket vanligt hos alla som ger löften och fördärvligt för många. Vidare finns ett annat läte, ”Erit erit” (det skall bli, det skall bli), och det blir aldrig. Och likaså med de övriga, genom vilka de med pladder, hickande, skällande, kraxande, återsväljande av lätet och strypning utan betalning förkunnar för alla svåra och grymma stormar, regn och tingens utgång. Ja, i ölkrogarna stjäl tama korpar i hemlighet bakifrån eller från sidan pengar från de berusade [I marginalen: Korpar stjäl i ölkrogarna] och lägger dem på ett bestämt ställe, så att något av värdet läggs till betalningen för dryckeslaget genom den som är medveten om stölden; och så synes de dricka gratis, där korpen betalar för alla. ## Liber XIX, kap. 20 (s. 665) (maskinöversättning) Om havskorparna. KAP. 20. Det finns också ett annat slag av korpar, ett vattenlevande, som också kallas ålkråkor. [I marginalen: Rovgiriga vattenkorpar] Dessa fåglar är mycket svarta, utom bröstet och buken, åt vilka naturen har föreskrivit askgrå färg, och en ojämförlig glupskhet. De jagar fiskar, är långsamma i flykten och stannar länge under vattnet när de dyker. De har tandade näbbar, likt skördemännens skäror, med vilka de håller fast de hala fiskarna, särskilt ålar; dessa jagar och slukar de så glupskt att de stöter ut dem levande genom tarmen, liksom genom en ränna. Dessa fåglar är också av mycket otacksam natur [I marginalen: Mycket otacksamma fåglar], eftersom de med sin utstötta spillning förgiftar barken och grenarna på de träd där de bor, så att de plötsligt torkar bort. Och detta gör hägern, som liksom den bygger sitt bo i höga träd nära fiskrika vatten, liksom nästan alla slag av vattenfåglar. Om våren lägger de ägg. Det finns också ett annat slag av korpar, som i början av vintern bygger bo i sju dagar och i sju dagar frambringar ungar genom ruvning. Men med vinterns början förstås [I marginalen: Vinterns början] tiden då himlens fjärdedel gör vinter, nämligen när solen går in i Stenbockens vinterliga vändkrets, fram till Väduren. Till denna korp, ett otacksamt fågelslag, kommer också en annan vattenfågel, kallad morfex, helt svart, som lurar på den [I marginalen: Morfex]; den har en sågtandad näbb och starka klor, med vilka den, nedsänkt i vattnet, jagar och äter stora fiskar. Den bygger bo i flock i träd nära vattnen och föder ungarna med fiskar. När den lämnar bona kräks den, om den känner sig tyngd, upp den nya födan, annars skulle den gå under. [I marginalen: Fetma hindrar flykten] När den är mätt breder den ut vingarna för att torka dem i solen, och den slår länge vattnet med stjärten innan den lyfter till flykt. Den får alltså ett annat namn, så att den kallas humusculus eller humidusculus. [I marginalen: Humusculus] Vid alla nordens stränder uppehåller sig denna fågel såväl sommar som vinter. ## Liber XIX, kap. 21 (s. 665–666) (maskinöversättning) Om denna korps fientliga fågel. KAP. 21. Det finns en fågel kallad platea, som bebor de nordliga vattnen; den är en mycket skarp hämnare på de fåglar som dyker ned i havet för att äta fiskar. [I marginalen: Fågeln platea] Därför lurar den på dem på detta sätt: den flyger fram till dem, biter och griper deras huvuden tills den vrider bytet ifrån dem till eget bruk; detta släpper de genast, när de ansätts på detta sätt. Denna fylls stundom med snäckor, och när den känner sig tyngd av skalen, stöter den upp dem halvkokta av magens värme och suger ut och äter snäckorna och ostronet som är därinne. Vidare finns bland Oceanens breda och taggiga fiskar en som kallas raia [I marginalen: Fisken raia, rovfågelns fiende], som försvarar en simmande människa som gripits av havshundarna för att slukas och dränkas, och inte överger honom förrän den har sett att han har undkommit faran; om dess mildhet och andras grymhet skall mer visas nedan, för att åtminstone den mänskliga dumdristigheten härav skall lära sig att avhålla sig från vilddjurisk grymhet, som inte skall tillfogas någon, medan oskulden överallt skall försvaras. [I marginalen: Ett exempel på mildhet att följa] Denna fisk griper mycket ofta havskorpen, när den dyker ned under vågorna, till föda, så att den inte heller i vattnen skall sakna en hämnare för sin rovgirighet. ## Liber XIX, kap. 22 (s. 666–667) (maskinöversättning) Om erythrotao. KAP. 22. Denna fågel är av mycket svart färg och har en röd kam, stark och hög, krökt näbb och skarpa klor; den är av gamarnas släkte, större än örnen; den överträffar de övriga i luktsinne [osäker tolkning], liksom örnen överträffar de övriga i synens skärpa. Den bor i de nordliga skogarna, ja även i Trentos skogsbygder, där jag smakade den 1545. [I marginalen: Erythrotao] Dess kött är av mycket ljuv smak, vare sig det är stekt eller kokt. Och den fångas aldrig lättare än i skydd av hästar [I marginalen: Sättet att jaga denna fågel], nämligen på det sättet att den som vill skjuta den i ett högt träd (där den alltid vilar) måste föra med sig en dragare till en lämplig plats, för att från dess rygg med spänt armborst skjuta ut en mycket våldsam pil, nämligen bred i spetsen, för att den skall tränga igenom de alltför starka och täta fjädrarna. [I marginalen: Starka fjädrar] Och om pilen missar flyger den inte genast bort, eftersom den tror att det hörda bullret har kommit från träd som slår mot varandra (som alltid sker i vindar), och inte från pilen. [I marginalen: Denna fågel skonar de små] Men när den har stigit ned till marken för födans skull, driver den bort örnen och de övriga rovfåglarna från ett kadaver även enbart genom skräck, och skonar endast de svaga och de mycket små. Den jagar harar och rävar och övriga små djur, som den bär bort med klorna, genom att slå med vingarna. Den har förunderlig styrka och klokraft; därför bedövar den varje byte vid första slaget. Den jagar också vattenfåglar, så att de varken genom att flyga bort eller dyka är fria från dess förföljelse; den iakttar vikten av det levande eller döda byte som skall tas upp, så att den inte bär bort det till boet eller ett högt träd om det inte passar dess klor; och så föder den ungarna. [I marginalen: Bytets vikt beaktas] Den kan uthärda mycket hunger, men vet att ersätta den med förunderlig glupskhet på vargars sätt; och på grund av denna glupskhet händer det att den, medan den slukar hjärtat och de mjuka delarna i ett kadavers bröst eller inälvor, omges av ett nät eller en snara liksom innestängd i en bur. Men den utsätts för större fara när den inleder strid med nattfåglarna, till vilkas antal hornugglan hör, som aldrig visar sig om dagen; när den häftigt drabbar samman med den, borras de så in i varandra genom klornas ömsesidiga intryckningar att både den själv och motståndaren, när dagen gryr, blir byte för jägaren. [I marginalen: Stridande fåglar fångas av jägaren] Och detta medger också Albertus sker mellan Worms och Trier i Tyskland. Men för att denna rovfågel inte skall synas sakna en like i vattnen, se, då uppträder fågeln linachos [I marginalen: Linachos], som är av så stor rovgirighet att de övriga, när de ser den på havet, dyker av skräck för den och under hela den dagen inte kommer upp utom på långt avstånd, eftersom den iakttar vattenytan så att inga skall undkomma den. ## Liber XIX, kap. 23 (s. 667–668) (maskinöversättning) Om falkarna och deras indelning. KAP. 23. Eftersom falkarna tillerkänns så stor vördnad och heder att de, smyckade med ädelstenar och pärlor, sitter på stormännens händer för att bäras omkring [I marginalen: Smyckade falkar], för att de genom sitt rov skall visa något skådespel för dem som bär dem, skulle det anses som en oförrätt att inte ge dessa fåglars anförare eller befälhavare (barisellos) en riktig plats bland de nu behandlade fåglarna. De nordliga bergen frambringar alltså sådana, mycket vilda men ädla, även vita [I marginalen: De nordliga falkarna ädla], som inte angrips av invånarnas armborst, som om de vore heliga fåglar, så länge de inte har utövat allt slags våld i sitt rov; annars, om de gör skada, undgår de inte invånarnas pilar, hur ädla eller vita de än är. De bor dock på nästan otillgängliga klippor och lever av att röva fiskar; dessa förmår inte ens otaliga människor minska på grund av deras alltför stora mängd, om inte rovdjurens hjälp tillkommer. Så leker naturen i tingen med ett överflöd som med största skarpsinne skall jämkas genom brist [osäker tolkning]. [I marginalen: Naturen leker i jämkade ting] Där finns också gott om hökar och glador och korpar på grund av vattenfåglarnas tröghet och långsamma flykt; ty dessa göds av markens alltför stora fruktbarhet. [I marginalen: Hökar] Albertus säger också att det hos nordens djur finns mycken rovgirighet, vildhet och djärvhet, eftersom deras kroppar är stora och har mycken livsande och vildhet. [I marginalen: Den vitaktiga falken] Volaterranus, som följer Albertus mening, anger bland falkarnas sju slag de vitaktiga i norden, på grund av köld, fukt och den plats där de föds. [I marginalen: Lanerfalken] Där anges också lanerfalken, som står stilla i luften och betraktar bytet, medan den vitaktiga slår djärvare med klor och näbb genom att flyga fram mot det; inte så de svarta falkarna, som är långsammare; ty svarta eller mörka kroppar är porösa och låter lätt livsandarna avdunsta, vilka är kraftens bärare; och då blir de trötta och försvagade, fastän de av naturen är smidiga. [I marginalen: Svarta kroppar är porösa] Däremot har vita, kalla kroppar tätt kött; och eftersom de är mycket fuktiga har de många livsandar, som på grund av köttets täthet inte snabbt avdunstar; och därför håller de länge ut i arbete. [I marginalen: Vita kroppar håller länge] Falkarnas slag anges dock av somliga till 8, som av Symmachus och Theodotion, av somliga till 10, som av Albertus och hans efterföljare. [I marginalen: Falkarnas namn] Men vad de ädlare beträffar: det första är den heliga, eller aelius eller aeriphilus; det andra girfalken; det tredje bergsfalken; det fjärde pilgrimsfalken; det femte den puckelryggiga; det sjätte den svarta; det sjunde den vita från Sverige; det åttonde den röda, eftersom den har röda och svarta fläckar; det nionde den med hyacintfärgad fot; det tionde den till storleken minsta, som på folkspråket kallas smerlin. ## Liber XIX, kap. 24 (s. 668–669) (maskinöversättning) Om att bota falkar och andra jaktfåglar på de nordiska folkens sätt. KAP. 24. [I marginalen: Sjukdomar och läkemedel åtskilda i ordning] När den har huvudvärk, sluter ögonen och rör huvudet åt olika håll, ges den späck med pulver av peppar, och kycklingkött växelvis. När den öppnar näbben och slår med foten, har den en dålig vätska i huvudet; man skall vrida ett silverstift i dess näsborrar så att vätskan kommer ut, och den skall smörjas med färskt smör. När den nyser och kastar ut vatten ur näsborrarna, har den för mycket vätska; och man skall ta tre korn stenbräcka med lika många korn stött peppar med ättika och lägga det på näsborrarna med bomull eller fin linblånor. När halsen sväller, skall örvenen öppnas så att droppen kommer ut, och den skall äta en groda, och kycklingmat skall ges. När den med lyft fot slår sitt ben med näbben, har den salt gikt (gutta salsa); venen mellan benet och höften skall öppnas. När den har löss, skall huvudet smörjas med gammalt ister blandat med kvicksilver, och det skall blandas ofta. När den har feber, nämligen när dess fötter är varma och den darrar, skall hönsister blandat med stark ättika och aloe ges den med mellanrum, och därefter den snäcka som kallas limax. När den kastar upp födan, har den slemmighet i magen; sparvkött bestrött med stött kryddnejlika skall ges varannan dag, och åter duvunge växelvis; om den behåller det [osäker tolkning], kommer den att botas. När den inte tömmer sig långt, skall ett svinhjärta ges med svinborst finhackat, fram till tredje dagen, och den blir befriad. När den har maskar, skall filspån av renat stål ges, strött över fläsk i tre dagar, och det hjälper. När malar äter fjädrarna, skall varmt vin och stött peppar ges och hällas i falkens svalg, och den skall hålla det kvar tills det har smälts. När den lider av gikt (podagra), det vill säga när fötterna sväller utan yttre skada, skall olivolja och smör ges i lika delar, och aloe, hopdriven på samma sätt som lever, en uns; det skall blandas varje dag och fötterna smörjas i tre dagar; och den skall ställas i solen och äta kattkött. När den har klåda, det vill säga när den kammar sig och kliar sig och drar ut fjädrarna, skall gåsspillning, ägg och aloe ges i lika delar, blandade med stark ättika; det skall koka i solen i tre dagar eller på svag eld; i detta skall falken badas; och den skall äta duvkött med honung och peppar; den skall vara på en mörk plats i nio dagar, tills en god fjäder har visat sig i stjärten; och då skall den tvättas med rosenvatten, och den kommer att botas; men den skall åter tvättas ofta. När den är sårad, är äggvita och olivolja eller färskt smör, blandade i lika delar och pålagda, nyttiga. Såret skall rengöras genom att tvättas med varmt vin, inte vatten, tills huden har täckt köttet. ## Liber XIX, kap. 25 (s. 669–670) (maskinöversättning) Om nötskrikorna, kråkorna och kajorna. KAP. 25. Vilda nötskrikor tämjs och lär sig artikulerade ord, såsom ovan sagts om de kejserliga korparna. [I marginalen: Åtskillnad mellan nötskrikor och kajor] Men nötskrikan skiljer sig från kajan till natur och färg; ty kajan är helt svart, av kråkornas släkte, och visar sig mycket sällan i norden men är vanlig i nedre Tyskland; men nötskrikan, med sin brokiga färg, sitt skrän och sin flykt, flyger snett mellan träden under skränande; och ingen kan gå förbi utan att den skränar påträngande mot honom. Andra fåglars läten härmar den inte för nöjes skull utan för skränets skull. [I marginalen: Sparvhöken griper den skränande] Därför gripes den, då den alltför mycket är inriktad på pladder, av sparvhöken till föda; och den ger ett exempel åt beskäftiga människor att inte utforska andras angelägenheter så att de glömmer sina egna. [I marginalen: Exempel] Den har också alla fåglars färg; och den rasar och blir så vansinnig när den har sett en sparvhök eller en katt att den hänger sig i trädens grenar. Tämjd från ungdomen talar den förunderligt efter att länge ha pladdrat. Huskatten röjer den som en lurande fiende genom oavbrutet skrän, för att den skall föras bort. Nötter och ollon gömmer den om sommaren till vinterföda och tar märket för platsen och för den förvarade saken från molnens förbifart; därav händer det att den, gäckad av sitt dåraktiga minne, bereder sig själv hunger och åt andra, som inte är inriktade på denna omsorg, riklig föda. [I marginalen: Det insamlade förrådet tillfaller andra] Må därför de penningrika och giriga lära av den att inte genom fördömlig omsorg sända hopade skatter till fiender och otacksamma arvingar. Kråkorna i de nordliga länderna är blandade, av askgrå och svart färg; de är mycket mäktiga med klor och näbbar; de äter utan åtskillnad kött och annat foder, även nötter som krossats genom fall från höjden. På vintern tar de föda med svinen, och genom att stiga upp och ned sitter de alltid på deras ryggar [I marginalen: Varför kråkorna sitter på svinens ryggar om vintern], för att klorna inte skall förtäras av kölden. De är omsorgsfulla mödrar i fråga om att föda upp ungarna. Den ruvande kråkan föds av hanen på korparnas sätt, enligt Albertus vittnesbörd. Båda fåglarna har ett olycksbådande pladder. Båda föräldrarna föder länge avkomman som flyger med dem, av kärleksfull ömhet. [I marginalen: Exempel på ömhet mot barnen] Må därför människorna, som Ambrosius uppmanar, lära sig att älska sina barn efter kråkornas bruk; dessa följer även sina flygande barn flitigt och ger dem omsorgsfullt föda, för att de späda inte skall falla av, och lämnar inte uppfödandets plikter under mycket lång tid. ## Liber XIX, kap. 26 (s. 670–671) (maskinöversättning) Om fåglarnas goda natur som bör beaktas. KAP. 26. [I marginalen: Dygder bör omfattas efter fåglarnas exempel] Må människorna lära av fåglarna att iaktta gästfrihetens rätt, liksom storkarna. Likaså att dela sina faror med sina närstående, liksom kråkorna; och av dessa också kyskhet, eftersom de är mycket trogna mot varandra. De har nämligen en underbar omsorg om kyskhet och äktenskap och parar sig inte öppet; när maken är död förblir den andras änkestånd obefläckat. [I marginalen: Fåglarnas järtecken] Kråkorna är också lämpliga för järtecken och besvärjelser, som Albertus menar. Plinius säger i bok 19 att när de skriar mot vattnet (liksom andra landfåglar) och överöser sig med det, förebådar de regn. Genom sann erfarenhet är det också allmänt känt att de i Norden överöser sig med snö, liksom trasten eller lärkan med sand eller tuppen med damm; och då förebådar de ett djupt snöfall. Med sitt ihärdiga skri och sin flykt visar de också tamfåglarna alla rovfåglars försåt; ja, till och med blott med rösten, som Suetonius skämtsamt menar: Nyss satte sig en pratsam kråka på Tarpeius. "Det är bra" kunde hon inte säga; hon sade: "Det skall bli." [I marginalen: Pica kallad liksom poetica] Skatan (pica) kallas dessutom liksom "poetica", därför att den uttrycker ord med skiftande röst och med påträngande pratsamhet efterliknar människans röst; den har vanligen en färg av svart och vitt, fastän de i Norden är helt vita, även om de sällan påträffas. Jag såg själv i Polen 1537, när jag var på väg till det allmänna konciliet som sammankallats till Mantua, nära Gniezno en skata helt vit över hela kroppen, som ivrigt eftersöktes av landets adelsmän för att fortplanta arten. Den vanliga skatan däremot förtröstar, när den är trängd av kylan, på människornas hus, liksom också korpar, kråkor och liknande, så att de mycket lätt fångas, såsom har bevisats med många exempel i bok 1 kap. 19. Denna fågel uthärdar dock en omätlig kyla mer än de övriga; men den skonas från att fångas, eftersom den med mycket skrik röjer skadliga djur, vargar, rävar och uttrar, som ligger i försåt för husdjuren. [I marginalen: Skatan röjer skadliga djur] Med en gladare sång tycks den också antyda att glada gäster skall komma. Annat om deras underbara natur berättar Plinius i bok 10, hur de älskar de ord som de talar och inte döljer sin avsikt med omsorg och eftertanke. Det är känt att de dör när de övervunnits av ett ords svårighet, och att de, om de inte gång på gång hör detsamma, sviks av minnet. De gläds när de hör ett ord som upprepas ofta. ## Liber XIX, kap. 27 (s. 671–672) (maskinöversättning) Om gripar och andra fåglar. KAP. 27. Varken för Plinius eller för Albertus tycks några gripar på naturvetenskapliga grunder finnas i tingens natur, annat än enligt historiernas traditioner. [I marginalen: Hurdan griparnas gestalt slutligen är] De säger nämligen att de framtill återger örnens gestalt i huvud, näbb, vingar och framfötter, om än i mycket större storlek, men i den bakre delen, i svans och ben, efterliknar lejonet; och att de på örnklorna har långa klor, men på lejonklorna korta och stora; av dessa görs bägare, liksom av strutsägg, att dricka ur; och därför påträffas somliga långa och somliga korta gripklor. [I marginalen: Bägare av gripars klor och av strutsägg] De bor i de hyperboreiska bergen och är mycket fientliga mot hästar och människor; och de är utrustade med så stor styrka att de rycker bort en häst och en beväpnad ryttare. Isidorus säger dock att de kallas gripar av det skälet att de är liksom fyrfota och bevingade djur, och att de lever i de nämnda bergen, fientliga mot hästar, så att de till och med sliter sönder en människa. [I marginalen: Gripar] I det asiatiska Skytien finns rika men obeboeliga länder, enligt vad Solinus berättar. Ty fastän de flödar av guld och ädelstenar, innehas alltihop av griparna, mycket vildsinta fåglar som rasar bortom all raseri; då deras grymhet står emot är tillträdet för främlingar sällsynt. [I marginalen: Mycket vildsinta fåglar] De sliter nämligen sönder dem de ser, liksom födda till att straffa girighetens dristighet. Arimasperna strider med dem för att komma åt de stenar som finns där, bland vilka är smaragd, blåsten och bergkristall. [I marginalen: Arimasper] Det sägs också i boken Om tingens natur att griparna är fyrfota, lika en örn till huvud och vingar men mycket större. [I marginalen: Gripar] I sitt bo lägger de stenen agat, och utan tvivel till något nyttigt. De är mycket fientliga mot hästar och människor, så att de i strid övervinner och dödar beväpnade människor. De sägs gräva fram guld och glädjas åt att se det uppgrävda. Griparen i Indien, enligt Volaterranus vittnesbörd, berättar man är ett fyrfota bevingat djur, väldigt till krafterna, med tillbakaböjda klor på lejonets vis, svart på ryggen, purpurröd på framsidan, med vitaktiga vingar, örnlik mun, eldiga ögon, inte lätt att fånga utom som unge. [I marginalen: Bevingade gripar] Vidare att den bygger bo i höga berg, och att ingen vågar drabba samman med den utom lejonet och elefanten. [I marginalen: Gräver fram guld] Man berättar dessutom att den gräver guld i öknarna och håller borta dem som närmar sig och av detta väver sitt bo; för att stjäla det kommer ofta en här av tusen eller två tusen människor, med stor fara men också vinst. De återvänder sedan det tredje eller fjärde året, enligt Aelianus. Philostratus åter skriver i Apollonios liv, bok 3, att denna fågel liksom fenixen är helig åt solen, och att solens vagn spänns för med dessa gripar; vidare att den övervinner elefanter och drakar, ja alla djur utom tigern, som flyr från den på grund av sin snabbhet; och att den till anletet inte skiljer sig mycket från en människa. [I marginalen: Djur av två slag] Om djur av två slag säger Vincentius i Naturens spegel bok 22 mer. Också Plinius i bok 8 kap. 21, där mycket sägs om den bevingade hästen och liknande. [I marginalen: Fågeln porphyrio] Porphyrio är en fågel som, i motsats till andra fåglars sätt, har den ena foten bred för att simma men den andra kluven för att gå; och den arten finns på Balearerna. [I marginalen: Pegasus] Pegasus (om vilken Plinius berättar) är en bevingad häst, behornad och beväpnad, som Etiopien frambringar. Den har också vingar som en örn; mycket vanskapt. [I marginalen: Struts] Strutsen är ett högväxt djur, som jag såg vid konciliet i Vicenza 1538, ett djur med kluvna fötter och en fågels näbb; om den sägs mer i Job, och hur den slukar och smälter järn skall sökas på annat ställe. [I marginalen: Auriphrygius] Auriphrygius är en fågel, så kallad liksom den som följer den frygiska vinden [osäker tolkning]. Den har den ena foten med vassa klor för att ta byte, men den andra bred för att simma. Den använder mångfaldiga kretsar i luften, än på en lekandes vis, än på en lurandes vis, ända tills den, när den ser ett byte i vattnet, störtar ned med våldsam fart, rycker bytet med den ena foten och med den andra, simmande, hjälper den som rycker. ## Liber XIX, kap. 28 (s. 672–673) (maskinöversättning) Om tranorna och militär vakthållning. KAP. 28. Tranorna, som i främmande tåg tillsammans med storkarna kommer från de sydliga trakterna till de nordliga länderna om våren, har tillräckligt, eller till största delen, beskrivits i bok 2 kap. 11, och efter Solinus kap. 15 kan, såvitt läsaren behagar, ännu mer noteras om deras underbara natur; detta har sparats till detta ställe, om Nordens fåglar, att de förutnämnda tranorna enligt Albertus inte samverkar i något ömsesidigt arbete utom vakthållningen och flykten. [I marginalen: Flykten och vakthållningen gemensamma för tranorna] De far fram med näbbformad framstöt på liburnernas vis, liksom även gässen, och klyver så luften lättare än om de drev fram med rak front; när kilen så småningom vidgar sig bakåt sträcks tåget ut och erbjuder den framdrivande vinden en bred yta. De lägger halsarna på dem som flyger framför och tar emot de trötta ledarna på sina ryggar. De som är tämjda däremot är underbart yra och genomför, även var för sig, vissa kretsar i ett otillbörligt lopp. [I marginalen: Tranornas vakthållning] De har vakter nattetid, som håller en liten sten med foten; om den faller när de blir utmattade av sömn, avslöjar den med sitt ljud försumligheten. De övriga sover med huvudet gömt under vingen och står växelvis på ena foten. Ledaren spanar med rest hals och förutsäger faran. [I marginalen: Alexander vakade efter tranornas exempel] Av denna tranornas vakthållning tycks Alexander ha fått ett exempel på vaksamhet, då han inte ville anförtro sin lycka åt hären genom att sova. För att inte bedras av sömnen ställde han därför ett kopparbäcken under, sträckte armen utanför sängen och höll i handen en silverkula, för att, när sömnen slappade senornas kraft, den fallande kulans klang skulle bryta sömnen. Denna lärdom må man anse att den ytterst framstående kungen fick av tranorna, som alltid håller sina nattliga vakter med en stens tyngd för att inte bedras av sömnen. [I marginalen: Thrasybulus] Hade Thrasybulus från Aten, han som befriade fäderneslandet som förtryckts av de trettio tyrannerna, använt sig av sådan omsorg, skulle han aldrig ha dödats nattetid genom ett fientligt överfall medan hans tjänare slumrade; han lämnade efter sig ett exempel på att den militära föreskriften är högst sann: att ingenting i krig bör ringaktas. [I marginalen: Militär föreskrift] Och inte utan skäl sägs det att den räddes mor inte sällan gråter [osäker tolkning]. Men den som vill se om hur man skall akta sig för nattliga försåt, må se lite i kapitel 5 i bok 10 och hoppas på bättre. ## Liber XIX, kap. 29 (s. 673–674) (maskinöversättning) Om svalor som dras upp ur vattnet. KAP. 29. Även om författare om många naturföreteelser har överlämnat åt minnet att svalorna byter vistelseort, det vill säga när vintern börjar resa sig söker de sig till varmare länder, så dras ändå i de nordliga vattnen ofta svalor upp genom en fiskares tillfällighet, i form av en hopgyttrad massa, som efter höstens början, när de skall gå ned bland vassen, har bundit sig samman mun mot mun, vinge mot vinge och fot mot fot. [I marginalen: Svalorna gömmer sig om vintern i vattnet] Det bör nämligen noteras att de vid den tiden, sedan deras ljuvaste sång fullbordats, går ned på detta sätt och efter vårens början fridfullt flyger ut därifrån och återvänder till sina gamla bon eller med naturlig omsorg bygger nya. Men när denna massa har dragits upp av oerfarna ynglingar (ty de gamla och erfarna fiskarna släpper ut den igen) och burits in i uppvärmda stugor, börjar svalorna, upplösta genom värmens tillströmning, visserligen flyga, men de håller ut endast en kort tid, eftersom de genom en omogen påskyndan har förts tillbaka inte som fria utan som fångna; de ger en lärdom om att en för tidig födsel bör undvikas. [I marginalen: En omogen födsel bör undvikas] Det händer också om våren att när de fritt återvänder och går in i sina gamla bon eller bygger nya, och en ruskig vinter med tätt snöfall kommer över dem, dör alla tillsammans, så att inga ses på taken eller vid flodernas stränder hela den sommaren, utom mycket få, som stiger upp senare från djupare vatten eller vandrar dit från annat håll, och som genom naturens välgärning, för att återställa avkomman, ses flyga dit när vintern helt har lösts upp i maj. [I marginalen: Förebud om sådd] Bönderna tar nämligen av deras bon, byggda högre eller lägre, ett förebud om huruvida de skall så i dalarna eller på bergen eller kullarna (på grund av regnens ökning eller minskning). Ja, invånarna tar inte heller ett gott omen av hus där svalorna ryser för att bo, eftersom man tror att de takåsarna skall falla. [I marginalen: Takåsar som skall falla] Och eftersom det finns tre slag av svalor, är detta det första, som bor hos människorna, nämligen den som har vitt bröst och längre, kluven stjärt och som ständigt kvittrar i bon vid husen. Det andra slaget, vilt och svart, bor på klippor och stenar och i murarnas ruiner; det tycks förebåda torka med hög flykt och regn med låg. [I marginalen: Tecken på regn eller klart väder] Det tredje slaget är strandsvalan, rödaktig på buken [osäker tolkning]; och dessa svalor bygger inte genast, utan gräver i jorden, på grund av flodernas översvämningar. ## Liber XIX, kap. 30 (s. 674–675) (maskinöversättning) Ännu om svalor, och om läkemedel som har funnits ur dem. KAP. 30. Svalan må vi, enligt vad Ambrosius berättar, ta som en stor lärdom om moderlig flit mot ungarna. [I marginalen: Svalans vishet] Svalan är visserligen mycket liten till kroppen men mycket upphöjd i from tillgivenhet; när den skall anlägga sitt bo är den så vis att den anförtror sina ungar åt människornas boningar, där ingen anfaller dem. Med munnen samlar den strån och bestryker dem med lera för att kunna klistra ihop dem; men den som inte kan bära leran med fötterna häller vatten över sina fjädrar, så att damm fastnar på dem och dy uppstår, med vilken den fogar samman stråna och får dem att fastna. [I marginalen: Svalan återställer ungarnas syn] Om dess ungar har blivit förblindade [osäker tolkning], har den ett botemedel med vilket den återställer synen. Volaterranus säger att den frambringar fem ungar, åt vilka den i tur och ordning delar ut föda; och om den ser någon som är svag och ofjädrad, för den dit mjukare fjädrar och lägger under. Själva boet bäddar de också (som Plinius berättar) med mjuka fjädrar och ulltappar för att värma äggen, och samtidigt för att det inte skall vara hårt för de späda ungarna. [I marginalen: Födan fördelas lika mellan ungarna] Åt avkomman växlar de födan med största rättvisa. Med anmärkningsvärd renlighet bär de ut ungarnas exkrementer. De lär också de vuxna att vända sig om och att släppa ut sin träck utanför. [I marginalen: Varifrån svalan har sitt namn] Svalan (hirundo) kallas så därför att den inte tar sin föda sittande, utan äter i luften. Den anfalls inte av andra fåglar och blir aldrig ett byte; och detta anses ha skett genom naturens välvilliga försyn, eftersom den tvingas föda sig själv och sina ungar med en så karg förvärvskälla som luften. [I marginalen: Sparvarnas undergång] När dock sparvar går in i deras bon för att bo där, kommer svalorna med en här, bärande lera i munnen, stänger plötsligt till och kväver dem; de ger en lärdom om att en annans frihet ingalunda bör kränkas. [I marginalen: Läkemedel av svalungar] Deras brända ungar hjälper mot bett av galen hund. Likaså botar pulvret av brända ungar halssjukdomar och läker sår på tunga och läppar. Likaså renar en svala kokt i mjöd bröstet ypperligt; och dess hjärta, pulveriserat och drucket, gör detsamma. Om större svalor har bränts, avlägsnar deras pulver, blandat med honung och insmort, dimmorna i ögonen. Detta hjälper också mot halsfluss och dämpar svullnaden i tungspenen och svalget; detta visste inte läkarna som behandlade min käraste broder Johannes Magnus, ärkebiskop av Uppsala, som 1544 dog av den sjukdomen i Rom. [I marginalen: Johannes, ärkebiskop av Uppsala, dog i Rom] Svalungar som finns i augusti bär stenen chelidonius, ibland i levern, ibland i magen; jag har funnit den mångfärgad. De ungar som i boet vänder ansiktena mot varandra är av ädel art, men de som vänder baksidorna mot varandra är vanartade. Strabo i bok 17, under ordet svalor, försäkrar att det föds sådana på sju alnar, som har en genomborrad strupe och andas genom den. ## Liber XIX, kap. 31 (s. 675–676) (maskinöversättning) Om lagus med mera. KAP. 31. [I marginalen: Lagus gläds åt havets stormar] Lagus är en vattenfågel, till sina vanor motsatt dykfågeln (mergus). Ty liksom dykfågeln flyr havets storm, så gläds lagus i den och leker. Den lever utan åtskillnad på land och i havet, flygande och simmande, såsom djuret uttern bland skogens och vattnets djur. Lagus kallas också lepus på latin. Den placerar sitt bo på sankmarker eller steniga platser, gjort med underbar skicklighet; men oftare gläds den åt att stanna i djupet. [I marginalen: Larus] Larus är av gladans släkte och flyger efter byte både i vattnet och i luften och förblir alltid hungrig. [I marginalen: Mergus] Dykfågeln, kallad så av sitt ständiga dykande och simmande, samlar med huvudet nedsänkt i djupet vindarnas tecken under vågorna, och när den förutser havets storm styr den mot stränderna med skri. Dykfågeln bygger, som Plinius säger, bo i träd om våren och frambringar inte mer än tre ungar; och den hör till de omättliga djurens släkte, hos vilka födan går direkt från magen genom ändtarmen, liksom hos lodjuren; [I marginalen: Dykfågelns omättliga släkte] dessa förebådar vind, liksom de övriga vattenfåglarna, när de rensar fjädrarna med näbben eller flyr haven och träsken. Plinius säger i bok 30 att benbrytaren (ossifragus) endast har en tarm, som smälter allt som slukats; dess yttersta del, fastbunden, hjälper mot kolik. [I marginalen: En behornad art av dykfåglar] Det finns också en viss behornad art av dykfåglar, så kallad av saken, eftersom hanen bär röda fjädrar och honan brokiga, liksom horn på huvudet, och de har, i motsats till alla fåglars släkte, fötterna vid stjärten, så att de när de står på land (vilket sker sällan) reser sig upp med bröstets hållning liksom en människa. [I marginalen: Vattenfåglar blir landfåglar genom gudomlig kraft] Dessa fåglar tvingade den salige Martinus genom gudomlig kraft att mot sin natur överge vattnet och söka sig till torra och öde platser, såsom det på annat ställe berättas att den helige Hieronymus satte ett lejon till vaktare åt en åsna. [I marginalen: Lejonet åsnans vaktare] Deras ungar har, så snart de kommit ut ur äggen, så stor kraft att de, om det händer att de förlorar modern, lever av egen förmåga; och om vintern är de fetare på grund av den ringa rörelsen, [I marginalen: Djuret gläds åt klar luft] eftersom varje djur gläds åt klar luft och vandrar mer omkring i den; men mycket mer när kylan tränger på, då de gör mycket täta cirkelformade och fyrkantiga rörelser för att vattnet inte skall frysa, såsom det sades ovan om anden. [I marginalen: Nepa] Nepa är en fågel med lång näbb, askgrå till färgen, som rapphönan på ryggen och som sparvhöken på buken. När den skall ta föda sticker den ned näbben så djupt i leran att den, om den inte drar ut den med foten, blir ett byte för sina förföljare; och därför vilar den om dagen och vandrar om natten och i gryningen omkring för att söka föda, också springande; och så fångas den med nät för köttets sötmas skull, särskilt den som är mindre och som om vintern gömmer sig i hålor liksom turturduvan. Den större vattenlevande däremot förkunnar stormar med ett påträngande klagande läte. ## Liber XIX, kap. 32 (s. 676–677) (maskinöversättning) Om pelikanen. KAP. 32. Pelikanen (onocrotalus), som hör till vattendjuren, gömmer mycken föda i buken och tar sedan fram den och äter den; den har likhet med svanen och skulle inte anses skilja sig från den, om det inte i svalget fanns ett slags andra mage [osäker tolkning]. [I marginalen: Pelikanen ett omättligt djur] Dit samlar det omättliga djuret allt, med underbar rymd, för att sedan, när rovet är fullbordat, så småningom därifrån återföra det till munnen och föra det till buken på en idisslares vis. Denna fågel är rovgirig och har en lång och sågtandad näbb, liksom svanen; den sticker ned den i vattnet eller i jordens dy och ger, liksom ett ljudande horn, ifrån sig ett förskräckligt ljud. Och det finns två slag, ett som lever i vattnet och ett i skogen; och båda saknar bland fåglarna mjälte. [I marginalen: Hieronymus talar om pelikanens natur] De har stora säckar i strupen, i vilka födan först mjukas upp; sedan sänds den vidare till buken för att smältas. Andra förvaringsrum för födan har den inte. Och därför lever den hellre i vattnet. Också det nordliga Gallien har denna fågel; den nämner också Hieronymus, att den med näbben fäst i dammet skriker förskräckligt. I Österlandet påträffas också denna fågel med samma natur och egenskap; ty när den vill ge ljud ifrån sig lägger den huvudet i vattnet och ger där ifrån sig ett skri liksom ett rytande. I svalget har den nämligen vissa säckar, i vilka det omättliga djuret först tar emot födan och efter en timme sänder den till buken och där smälter den. Plinius säger att den gömmer mycken föda på en gång. [I marginalen: Pelikanen nämns i Jesaja 34] Och därför hotar Herren genom Jesaja i kap. 34 en stad som skall ödeläggas med dessa ord: "Ingen skall gå igenom den, och pelikanen och igelkotten skall äga den, och ibisen och korpen skall bo i den." [I marginalen: Djur av gräsligt förebud] Alla dessa djur är tecken på gräsliga förebud. Inte olika pelikanerna sägs osinae-fåglarna vara, som jämförda med svanarna i storlek bebor floder och fiskdammar och har en stor näbb och från strupen ända till bröstet ett långt och rymligt förvaringsrum liksom en säck, i vilket de på en gång lägger undan en stor mängd fiskar, för att nämligen, när födan efter hand har smälts, finna föda till hands med vilken de stillar sin glupskhet, om än omättlig. [I marginalen: Osinae-fåglar] [I marginalen: Flera hungriga djur i vattnen] Och sådana hungriga djur brukar inte härja någon annanstans än i vattnen, där det finns en mängd fiskar. [I marginalen: Botaurus] Det finns också ett djur kallat botaurus, som har en natur lik pelikanens, såsom Vincentius i Naturens spegel bok 16 kap. 43 mer utförligt försäkrar. ## Liber XIX, kap. 33 (s. 677–678) (maskinöversättning) Om fåglar som är inneslutna under snön. KAP. 33. [I marginalen: Skogstuppar större än fasaner men mycket svarta] I de nordliga länderna finns skogstuppar, lika fasanerna till storleken, om än med mycket kortare stjärt och med fullständig svärta över hela kroppen och några vita fjädrar ytterst på vingarna och stjärtarna. Hanarna pryds av en röd och framträdande kam, honorna däremot av en låg och bred, med grå färg. Dessa fåglar uthärdar genom en underbar natur en omätlig kyla i lundarna, liksom änderna i vattnet, såsom det har sagts ovan i kapitlet om anden. Men när snön liksom kullar täcker jordens yta överallt och länge tynger ned och packar trädens grenar, slukar de vissa frukter av björkträdet (på italienska kallat gatulo) i form av långpeppar och sväljer dem osmälta; och detta med sådan glupskhet och i sådan mängd att den fyllda strupen ser större ut än hela kroppen. [I marginalen: Fåglar som gömmer sig under snön] Sedan, uppdelade i skaror, sänker de ned sig mitt bland snöns kullar, särskilt i januari, februari och mars, då snön faller ur molnen som virvelvindar, tyfoner eller mycket svåra stormar, såsom ovan har framställts i kapitlet om snön i bok 1. [I marginalen: Sättet att jaga skogstuppar] Och när de har blivit övertäckta, och helt så att ingen ses, hopgyttrade, lever de vissa veckor genom att stöta upp och åter ta in den föda som samlats i strupen. De röjs inte av jägarnas hundar; [I marginalen: Jägarnas skarpsinne] men genom erfarna jägares skarpsinne händer det ofta att de, medan hundarna irrar på doften, själva upptäcker tecknen och fångar ett mycket stort antal levande fåglar och drar fram dem till stor vinning. Men detta måste ske snabbt, ty när de hör hundarnas skall bryter de strax fram med vingarnas kraft (inte annorlunda än svärmar av bin) och lyfter sig upp i höjden. [I marginalen: Fåglarna gömmer sig åter under snön] Men om de förnimmer att en större snö är förestående, slukar de åter de nämnda frukterna, tar sig en annan boning och stannar i den till slutet av mars eller till en snabbare upplösning av snön, när solen lämnar Väduren; ty då, när snön har smält, stiger de genom naturens drift (som många andra fåglar) upp ur gömslena för att frambringa ägg och ungar; och detta på bergen, där det finns törnsnår och täta träd. [I marginalen: Skogstuppen vaktar ungarna med större omsorg] Hanar och honor ruvar växelvis äggen, och båda vaktar ungarna, och särskilt hanen, så att de inte rövas bort av örnen eller räven. ## Liber XIX, kap. 34 (s. 678–679) (maskinöversättning) Om jakten på dem utanför snön. KAP. 34. Dessa fåglar flyger samlade i en mycket stor skara och stannar i höga träd, särskilt björkar; och de stiger inte ned utom för fortplantningens skull, eftersom de i dessa träds toppar har tillräcklig näring. [I marginalen: Sättet att jaga skogstuppar] Och när man har sett detta, nämligen att de sprider sig över fälten, också snöfyllda, jagar jägarna eller bönderna, som markerna tillhör, dessa fåglar med käppar eller stänger, åtta eller tio fot långa, resta i sned ställning från jorden ovanför snön, från vilkas topp en snara hänger ned som rör sig vid varje beröring; [I marginalen: Fåglar som hoppar underbart] ty vid naturens möte hoppar de underbart, liksom rapphönsen springer; och så faller de i snarorna och blir hängande. Och när en ses hänga i snöret, flyger de andra dit för att befria den och fångas i liknande snaror. Det finns också ett annat sätt att fånga dem, nämligen med pilar i skydd av hästar (såsom det har sagts ovan om erythrotaon), så att de mindre förmår akta sig för försåten. Men under fortplantningstiden sjunger de med oupphörlig pratsamhet, eftersom de vill överträffa varandra, särskilt hanarna, så att de hörs över ett långt och brett område genom alla skogar; [I marginalen: Fåglarna röjer sig genom sången] och genom sången röjer de sig ganska ofta. [I marginalen: Fågeln bonosa] Det finns också en annan fågelart, kallad bonosa, som har köttet svart utvändigt och vitt invändigt, ganska läckert och välsmakande på rapphönsens vis, fastän de är av fasaners storlek. [I marginalen: Sättet för fortplantningen] Vid parningstiden springer hanen med gapande mun tills den skummar; då springer honan emot och tar emot skummet, och därav tycks hon bli havande och värpa ägg och föda fram ungar; vilket Albertus inte godtar. Köttet hos de ovannämnda fåglarna, nämligen skogstupparna, är mycket sött och tempererat, som kapunernas; och därför fångas de skickligt, som har sagts, nämligen om vintern med snaror och om sommaren med pilar. ## Liber XIX, kap. 35 (s. 679–680) (maskinöversättning) Om snöfåglarna. KAP. 35. Vidare är vissa nordliga fåglars natur beundransvärd, att de så håller sig i skogarnas ensamhet att de, födda där, aldrig eller sällan närmar sig människornas boningar. [I marginalen: Snöfåglar] De har starars storlek och färg om sommaren; men om vintern, när snön har mångfaldigats, framträder de alltid vita, liksom svanar. Deras fötter är röda, som de svarta storkarnas; men näbben är prydd med saffransgul färg, dock kort och spetsig. [I marginalen: Fåglarnas föda] Deras föda är, liksom de övriga fåglarnas, små maskar som gömmer sig mellan barken på sprickiga träd, eller torra frukter av tallar, granar eller hassel, vilka också under den strängaste vinter inte förlorar sin näringskraft. Men de fångas svårt med nät, snaror, bågar eller armborst på grund av snöns djup, eftersom de har vackrare färg än smak. [I marginalen: Fåglar som badar sig i snön] Men när de nämnda fåglarna har fått tag i håligheter i snön, liksom dolda grottor, går de in i dem och badar sig, liksom tuppen i damm eller staren i sand; sedan söker de sig åter till topparna på de snötyngda träden, som till en plats som genom naturens välgärning skall ge dem större njutning, ja också till nödvändighet, för att de från högre höjd skall kunna akta sig för hökarnas påträngande försåt; när de ser dessa tränger de in sig mitt i snön, liksom sparvarna bland törnen mot gladan, och slutligen, när snön har tärts bort, bland täta träd om våren. När de genom naturlig växling övergår från vitt till askgrå färg lever de ett stilla liv och erfar bland rovfåglarna ingen strängare fiende än den mindre höken. [I marginalen: Höken fåglarnas bittrare fiende] Att man ser träden böjda under dessa vita fåglar betecknar däremot ett mycket stort överflöd av snö; ty höga träd hålls nedtryckta mot jorden som halvcirklar eller bågar under december, januari och februari eller längre. [I marginalen: Överflöd av snö förebådar årets fruktbarhet] Den täta snön fastnar nämligen på de bredare grenarna, fastfrusen av kylan, och ökas genom täta snöfall, så att väldiga träd ofta antingen bryts eller klyvs i delar av den outhärdliga bördan. ## Liber XIX, kap. 36 (s. 680–681) (maskinöversättning) Om tung snö och om vintermyggor. KAP. 36. [I marginalen: Snön varar länge i norr] Och detta stora tryck av snö varar oavbrutet tills det förtärs av solens stigande och av sydvinden. Sedan, efter en så stor och så långvarig kamp med naturen, reser sig sådana böjda träd genom återupplivad fukt till sin forna frihet och skönhet och sträcker sig högre upp i höjden, ju mer jorden, sedan snöns fukt har lösts upp, har gödslats med enastående fruktbarhet; vilket också kommer bönderna till rikligare nytta. [I marginalen: Snön göder åkrarna mer än gödsel] Genom snöns upplösning blir nämligen åkrarna fruktsammare och gror snabbare än några andra åkrar som beretts med det flitigaste arbete, såsom det har berättats ovan i bok 13 i de första kapitlen. [I marginalen: Mycket bördiga ängar] Likaså frodas ängar och betesmarker av en sådan rikedom och mångfald av gräs, att det är nödvändigt att hålla dragdjuren borta därifrån, så att de inte spricker eller försvagas av att äta för mycket gräs; ja, där det finns ängar, måste man ofta skära av gräset med liar. Därtill kommer dessutom ett annat naturens under mot norr, hur på de flesta platser vid jordens varma andningshål mycket små myggor alstras, [I marginalen: Mycket små myggor om vintern] som när sydvinden blåser lyfts något från jorden och rör sig i en otalig svärm över snön med förvirrad flykt; och liksom de inte är besvärliga för någon, så släcks de med en enda pust av den bistra nordanvinden, liksom dagsländor. Men den återvändande sydvinden frambringar ändå nya ur samma hålor och liknande, så att man under största delen av vintern också ser myggor surra i luften. Något liknande visar Strabo i bok 11 under ordet maskar. [I marginalen: Den vita caladrius] Här bör också, på grund av färgens likhet, betänkas att den vita caladrius, oren enligt lagen, vars inre delar av låret botar dimma i ögonen, finns i kungarnas förgårdar. [I marginalen: Fågelns underbara förebud] Från en sjuk människa som skall dö vänder den bort ansiktet; men mot den som skall leva riktar den ansiktet, tar på sig hans sjukdomar och skingrar dem; ibland dör också fågeln själv av detta. Men även om träden slaknar under snöns täthet, och de späda grenarna av den alltför stora tyngden trycks ned på bågars vis, och flera träd böjs framstupa mot jorden, så bor dock under dem, som på skuggiga platser fria från kall vind, olika djur i största trygghet. [I marginalen: Färd under snötäckta träd] Men det bör inte heller förtigas att de som färdas under dessa böjda träd, liksom under valv, fullbordar sina vägar; dock får de ibland utstå lätta slag av fallande snö. ## Liber XIX, kap. 37 (s. 681–682) (maskinöversättning) Om olika fåglars ägg på öarna. KAP. 37. Eftersom det ingalunda är säkert för vattenfåglarna att lägga ägg på fasta land eller att frambringa ungar långt från vattnen, på grund av skadliga djur, nämligen rävar och vesslor, bor de därför av naturens drift tillsammans i mycket stora skaror och antal av olika slag på öarna (vilkas antal i norr är oändligt) och på klippor som är blottade på buskväxt. [I marginalen: Nordens otaliga öar] [I marginalen: Skillnad mellan bona] Somliga av dem lägger sina bon på naken flinta, somliga på vridna och torra strån eller på torrt gräs, och de värper otaliga ägg, som fritt överlåts åt vilka sjöfarande som helst att ta, så att de samlar mycket stora kärl och bär dem till torget för att säljas, eller (befriade från skalen) bevarar dem med salt länge till föda i hemmet, inte obehaglig; och de är av god smak, fastän tagna från vilda djur. [I marginalen: Otaliga ägg tillfaller den som tar dem] [I marginalen: Ändernas ägg nära vattnen] Anden däremot föder fram sina ungar på land nära vattnen eller på öarna. Bland dessa fåglar finns sothönan, en vattenfågel av svart färg, av dykfåglarnas släkte, mindre än anden, som bor i havet och kring träsken, inte kringströvande utan stannande på platsen för sin födelse. [I marginalen: Sothönan stannar på sin plats] Den livnär sig på kadaver av fiskar som släppts av rovfåglar; utöver dessa jagar den själv försåtligt andra mellan klipporna, av vilka den i gengäld med stor frikostighet delar föda åt de övriga fåglarna. [I marginalen: Stormen förutses] Den gläds åt stormar, eftersom den lekande dyker ned och simmar upp. Med morgonens skri förebådar den storm. Sothönan föder och när, som Ambrosius säger, med vördnadsvärd mildhet örnens ungar som kastats ut ur boet tillsammans med sina egna ungar; den ger människorna, som brukar förnuftet, ett exempel på hur stor fromhet de bör röras av gentemot främlingar, fattiga och betryckta. [I marginalen: Mildhet bör visas mot främlingar] Likaså, om sothönan finner en plats där den har fred och bete, drar den sig inte bort därifrån. Sitt bo lägger den dock på klippor nära stränderna och värper mycket många ägg, som ingalunda krossas av vågorna. [I marginalen: Äggen krossas inte av vågorna] Så stor kraft hos äggen omtalar alltså Isidorus i bok 13 kap. 7 [osäker tolkning], att trä som överöses med dem inte brinner och att inte ens ett klädesplagg som berörts av dem bränns. [I marginalen: Äggens limmande kraft] Blandade också med kalk, med äggvita, med vilken också bitar av bärnsten fogas samman, limmar de ihop glasskärvor; ja, detta är sant när kalken är osläckt, eller med inblandad mönja när osläckt kalk inte finns till hands. [I marginalen: Glas och lerkärl] I allmänhet smakar alla flygande djurs ägg, både skogens, tamfåglarnas och vattenfåglarnas, av naturen hos dem från vilka de har fötts. [I marginalen: Äggens olika färger] Vattenfåglarnas ägg är bleka och brokiga och tecknade med prickar. Invändigt är varje fågelägg tvåfärgat. Hos vattenfåglarna är det gula större än det vita, och just detta mer blekgult än hos de övriga fåglarna. Fåglarnas ägg är sköra av värmen; vattenfåglarnas runda, de övrigas nästan avsmalnande i en spets. [I marginalen: Skillnad mellan äggen i form] De ägg som är avlånga anser Horatius Flaccus vara av behagligare smak. De runda frambringar en hona, de övriga en hane. I alla ägg finns mitt i gulan liksom en liten blodig droppe, som anses vara fåglarnas hjärta. Den bästa avkomman är före vårdagjämningen, nämligen i varma och tempererade trakter; men i Norden mot slutet av våren, när isen knappt har lösts upp, då fåglarna återvänder för att kläcka sina ungar på öarna. Om någon önskar utforska mer om ägg, må han bland andra se Albertus bok 17, genomgående om ägg med mera. ## Liber XIX, kap. 38 (s. 682–683) (maskinöversättning) Ännu om vissa fåglars ägg. KAP. 38. [I marginalen: Fågeln larus] Larus är en fågel av gladans släkte, som jagar byte både i luften och i vattnet och värper ägg liksom hönsen. [I marginalen: Carthates] Det finns också carthates, en svart fågel av dykfåglarnas släkte, mycket skadlig för fiskarna, som den driver bort från deras uppehållsplatser och slukar. [I marginalen: Meantae-fåglar som säger mea mea] Meantae-fåglar, större än änder (på tyska kallade Meven och på götiska Maaker), med kort hals och korta fötter, askgrå färg, blågrå ögon och näbben dels saffransgul, dels röd, skriker alltid "mea mea". De åtrår att äta människors kadaver; därför lurar de på skeppsbrutna och dem som drunknat i stormar för att sluka dem. Många slag av dessa fåglar påträffas, som lägger mycket många ägg på nakna klippor. [I marginalen: Merguli] Det finns också merguli, som förebådar stormar; de slukar girigt och håller sig på stranden. Det finns också andra som flyger bort långt och brett över åkrar och slättmarker för att inte gripas svårare eller dödas av hagel som i storm faller från himlen i havet. [I marginalen: Den norska kustens otaliga öar] Vid de norska kusterna finns också otaliga öar, som sträcker sig ända till länderna under polen; på dem finns, liksom mycket många fåglar som inte påträffas på andra håll, så också otaliga ägg som de frambringar, vilka tillfaller dem som tar dem. Men ett skådespel är ömkligare än de övriga, att en höna som frambringar ungar av ändernas ägg och likaså av sina egna gläds med sin egen avkomma, som är trött av ruvningen under gnidningen mot buken, men kallar på den andra, som dyker ned i vattnet, till föda; och den känner inte igen modern, ens när hon ropar. [I marginalen: Underskjuten avkomma] Så är det kanske med varje underskjuten avkomma, såsom utförligare skall visas i följande kapitel om påfågelns ungar, som föraktar hönan som amma, liksom också ändernas ungar. ## Liber XIX, kap. 39 (s. 683–684) (maskinöversättning) Om påfåglar. KAP. 39. [I marginalen: Påfåglar sällsynta i Norden] Påfåglarna i de nordliga länderna anses, liksom de sällan påträffas, så också dyrbara, särskilt för fjädrarnas skönhet och nytta. De frambringar ägg och ungar en gång om året, fastän få ungar växer upp i späd ålder på grund av den omätliga kylan. Men i Östergötland, Västergötland och Svealand alstras flera och föds upp med största omsorg, så att de de första dagarna äter kornmjöl berett i form av små piller, [I marginalen: De unga påfåglarnas föda] därefter färsk ost pressad ur mjölken (ty vasslen skadar), därefter, när den trettiofemte dagen har förflutit, föds de med hel korn, och slutligen på öppna åkrar och fält, där de genom naturens drift friare kan försörja sig själva, särskilt där rävarna inte har tillträde till dem. [I marginalen: Rävarna lurar på påfåglarna] Att de vårdas omsorgsfullare än andra fåglar har sin orsak i nyttan, men också i fjädrarnas skönhet, som de nordliga ländernas målare och vävare efterliknar när de skall framställa färgernas mångfald, eftersom stora konstnärers målningar sällan förs dit från avlägsna länder på grund av resans längd. [I marginalen: Folkets mening om påfågeln] Den lantliga enfalden skulle tro att dessa fåglar var sända från himlen i änglaskrud, om inte naturen själv vederlade meningen med deras förskräckliga skri och ormlika huvud. Och det är inte underligt, ty Volaterranus säger i bok 25: "När påfågeln först sågs i Indien berättar man att Alexander beundrade den och genom en påbud förbjöd att någon dödade den fågeln. [I marginalen: Alexanders påbud] När den slutligen hade förts till Grekland var den länge en inkomstkälla; först visades den endast för förnäma mot betalning, sedan släpptes en mängd människor in för att skåda dem." [I marginalen: Påfåglarna krossar äggen av lusta] Hanarna (som var för sig räcker till fem honor) söker upp äggen för att krossa dem av lustfylld glöd; och de förföljer sina ungar som främlingar innan kammens kännetecken växer ut på dem. Men påfåglarnas ägg läggs under större och utvaldare hönor för ruvning; och när de har lagts under måste man ofta vända dem för hand, så att den oäkta avkomman lättare föds fram; om den har hönan inte mindre omsorg än annars om ändernas ungar, som dyker ned i vattnet och, när naturen driver på, inte följer den som fött dem när hon kallar. [I marginalen: Underskjuten avkomma otacksam] Påfåglarnas ungar däremot, som växer snabbare, föraktar lätt sin amma, och så berövas den bekymrade hönan överallt trösten av den avkomma hon frambringat. ## Liber XIX, kap. 40 (s. 684–685) (maskinöversättning) Om påfågelns underbara natur, och om papegojor. KAP. 40. [I marginalen: Påfågelns underbara natur] Augustinus säger i bok 21 kap. 4 av Om Guds stad, när han talar om påfågeln: "Vem, om inte Gud, allts skapare, gav den döda påfågelns kött att inte ruttna? Då detta, när man hörde det, verkade otroligt, hände det att denna fågel, tillagad, sattes fram för oss i Karthago; av dess bröst lät vi spara så mycket av köttet som vi fann lämpligt; när det efter så lång tid som något annat kött skulle ha ruttnat togs fram och erbjöds, stötte det inte alls vårt luktsinne. [I marginalen: Kött som inte ruttnar på 30 dagar] Likaså, när det hade lagts undan, befanns det efter mer än trettio dagar vara detsamma som det var; och detsamma efter ett år, utom att det hade blivit något torrare och mer hopkrympt till sin substans." Densamme i samma bok kap. 7: "När vi alltså talar om många underbara ting som vi har till hands, må de själva redovisa för dem, såsom om påfågelns kött som inte ruttnar, då också Platons har ruttnat." Isidorus: [I marginalen: Påfågelns kött hårt] "Påfågelns kött är så hårt att det knappt erfar förruttnelse och inte lätt kokas." Hieronymus mot Jovinianus: "Påfågelns träck sägs mildra giktens hetta; [I marginalen: Påfågelns träck] och därför suger de i sig sin träck igen, så att den inte skall gagna människorna, då de missunnar människorna nyttan"; såsom det ovan sades om lodjurets urin. [I marginalen: Papegojan] Till den ovan placerade bilden av påfågeln kommer dessutom papegojan, en prydlig och välkommen gäst i norr, förd från de indiska kusterna genom långa sjöresor till Norden; eftersom den är begåvad med så stort förstånd att den uttalar artikulerade ord och hälsar sin herre och hans övriga husfolk, hålls den i stor aktning och utfodras med socker som importerats sjövägen från annat håll, för att den inte, som man tror, skall berövas den föda som är naturlig för dess ursprung. Och detta brukar ske genom gossar eller adliga flickor, i vilka pratsamhet finns av naturen själv. [I marginalen: Papegojan frambringar skratt och suckan] Likaså väcker den människornas munterhet när den frambringar skratt och likaså suckan och andra åtbörder. Den gläds åt att se jungfrur och åt deras beröring och erbjuder huvudet för att bli kliad. Den luras däremot av sin egen bild genom att kyssa en spegel. [I marginalen: Den som röjer husets hemligheter föraktas] Men när den har börjat röja husets hemligheter ringaktas den, liksom vem som helst annan som bär vittnesbörd för sanningen inför den som inte älskar den. Papegojan har getts det starkaste huvudet i sitt släkte, liksom björnen det svagaste. Påfågeln sägs leva tjugo år och gamen hundra. ## Liber XIX, kap. 41 (s. 685–686) (maskinöversättning) Om rapphöns och jakten på dem. KAP. 41. [I marginalen: Rapphönan en listig fågel] Rapphönan är, som det lämnas åt nästan alla som känt, en listig och lysten fågel. När därför hanarna strider om honorna, betäcks de besegrade av segrarna. Så glömmer den hejdlösa lustan könet. Om natten sitter rapphönsen med baksidorna vända mot varandra, och under lustans tid brinner de av begär efter parning med tungorna utsträckta mot varandra. När de flyger är de inte sina egna herrar, eftersom de i själva luften har gränser som de inte vågar överskrida. I kalla trakter växer de dock till i störst mängd. [I marginalen: En mycket stor mängd i norr] Rapphönan flyger nära marken; fastän den är slug i mycket, bedras den dock i detta, att den, varhelst den kan, tror sig vara helt dold när den gömmer huvudet; och när den själv inte ser någon, tror den också att ingen ser den. Också i detta är den enfaldig, att den liksom en äkta mans förmenta barn hos en äktenskapsbryterska värmer och när andras ungar, på tamhönans vis, eftersom den skall förlora dem snabbare som den inte har fött; ty i stället för förlorade eller övergivna ägg gottgör den förlusten med andras. [I marginalen: Den ruvar andras ägg] Men, som Ambrosius säger i bok 6 av Hexaemeron: "Frukten av ditt bedrägeri kan du inte få; ty när den har fört fram sina ungar förlorar den dem; ty när de hör rösten av den verkliga modern, som frambringade äggen, överger de den och vänder sig genom en viss naturlig gåva och kärlek till henne, som de genom äggens alstring har känt igen som sin sanna moder." [I marginalen: Sättet att jaga rapphöns] De fångas på många sätt, nämligen på ett som är vanligare i de nordliga länderna, att jägaren kryper fram på marken under en kohud; när han sprider frön kommer rapphönsen tryggt fram till honom, tills de snärjs i nät som har ordnats runt omkring i en krets. [I marginalen: Rapphöns bedras med pipa] De fångas också av en som blåser pipa, som sedan näten har spänts ut erbjuder en tam rapphöna till strid med de andra; och så kommer de springande, upptända av rasande lusta, och fångas. De fångas också med nät som insmorts med röd färg, när jägaren, gömd i en buske, kallar på dem med pipa. Tryckta av kylan flyger de till väldiga lundar; men inte heller där är de säkra för jägarna, på grund av den läckra födan av deras fasta kött. [I marginalen: Läkemedel av rapphöns] Rapphönsbuljong vederkvicker magen. Mot gulsot hjälper också en rapphönas hjärna, intagen i tre bägare vin. För krossade ögon hjälper rapphönans galla, kokad med lika vikt honung och given. Gallan, söndergniden och pålagd, är verksam för att återställa ögonens klarhet. Rapphönsens ägg, kokade i ett kopparkärl med honung, botar sår i ögonen och grön starr, som Plinius berättar. Rapphönans lever, torkad och omsorgsfullt söndergniden och drucken, hjälper de fallandesjuka. ## Liber XIX, kap. 42 (s. 686–687) (maskinöversättning) Om vissa fåglars läraktighet. KAP. 42. Utöver de förutnämnda fåglarna, både land- och vattenfåglar, som beskrivits efter sin större eller medelstora form och egenskap, påträffas där mycket många små, också mycket sångbara, som allmänt i andra trakter sjunger ljuvligast. [I marginalen: Fåglar undervisas i sång] Och för att de skall göra detta mer artikulerat undervisas de av lärare, såsom starar, koltrastar, turdelae, steglitsor och kalanderlärkor. [I marginalen: Fåglarnas namn] Stararna däremot, även om de, när de hoppar i snön, förebådar att stormar är förestående, undervisas ändå, när de fångats och hålls i bur, mycket lätt i sång på grund av tungans smala bredd, som Vincentius intygar i Naturens spegel bok 16 kap. 140. [I marginalen: Stare] Det är en fågel av svart och askgrå färg, alstrad med vissa inströdda fläckar. När sparvhöken lurar på dem och flyger under dem, överhopar de den med träck; och de sitter på sandstränder och i kärr. [I marginalen: Koltrast] Koltrasten, som har nio läten, av vilka varje sång sätts samman, liksom oefterhärmliga, sjunger stolt i människors närvaro, särskilt om våren, ty om vintern stammar den. Den svarta, med saffransgula fötter och mun, är bättre än den andra, av askgrå färg. [I marginalen: Vit] I delar av Achaia påträffas en vit. I Norden sjunger den underbart före isarnas bortgång, från vårdagjämningen till efter sommarsolståndet. Den älskar att bo i kärr och väldiga skogar. [I marginalen: Turdela] Turdela, som uppvisar trastens storlek och nästan dess färg, sjunger om våren med underbar och mångfaldig röst. Den görs tam liksom de övriga fåglarna för att lätta svårmodet. [I marginalen: Steglits] Vincentius i Naturens spegel bok 16 kap. 142: Steglitsan, innesluten i små hus, drar med näbben ett upphängt horn för att dricka, och använder fötterna som händer; men efter drycken låter den det falla oordnat; i detta tycks det underbart att naturen har förlänat sådana fåglar den slughet som den inte velat ge åt oxen eller åt stora djur, att den vid drickandet sätter foten under kärlet så att det inte faller och genast går sönder. [I marginalen: Kalanderlärka] Kalanderlärkan är en liten fågel, nästan lik lärkan, mörk till färgen, ringa i sin fjäderdräkt men med underbar modulering av rösten. Den gör dem som hör den glada och efterliknar uttryckligen alla fåglars läten. När den därför har fångats och stängts in i ett fängelse, glömmer den också där sin fångenskap och sin olycka och låter knappt en timme av dagen gå utan sång; och den gläds så åt att ströva omkring bland olika fåglars sånger att den inte ens är bekymrad för sig själv. ## Liber XIX, kap. 43 (s. 687–688) (maskinöversättning) Ännu om ljudliga fåglar som påträffas i Nordens yttersta trakter. KAP. 43. [I marginalen: Näktergal] Först möter näktergalen, som, såsom det lämnas åt alla som känt, är en liten fågel som sjunger ljuvt, större till rösten än till kroppen; besegrad lägger den hellre ned livet än sången, då den frambringar ett mångfaldigt ljud, böjt, djupt, högt, upphöjt, sänkt och omböjt. [I marginalen: Skillnader mellan ljuden] Den flyger till en som sjunger, för att, tyst undervisad, besegra densamma; och de utmanar varandra, liksom i fråga om alla musikinstrument. Och i korthet (som Plinius försäkrar i bok 10 kap. 29) finns i så små strupar allt det som människans konst har uttänkt med så många utsökta pipverktyg, så att det inte råder tvivel om att denna ljuvhet förebådades genom ett verksamt järtecken, när den sjöng i munnen på Stesichoros som barn. Och för att ingen skall tvivla på att det är konst: de har flera sånger var och en, och inte samma för alla, utan var och en sin egen. [I marginalen: Sångerna är olika] De sjunger i modig tävlan. Andra, yngre, övar sig och tar emot verser som de skall efterlikna. Lärjungen lyssnar med stor uppmärksamhet och återger, och växelvis tiger de. Man förstår rättelsen hos den som rättats och en viss tillrättavisning hos den som undervisar. Plinius berättar på samma ställe att en vit sådan skänktes som gåva till Agrippina, kejsar Claudius gemål; att de, när de befalldes, började sjunga, vilket ofta setts tidigare [osäker tolkning]. [I marginalen: Agrippina, Claudius gemål] Agrippina hade också en trast som efterliknade människors tal; ja, också de unga caesarerna hade en stare som var läraktig i latinskt och grekiskt tal. [I marginalen: En stare som talade grekiska och latin] Den förutnämnda steglitsan äter frön av vallmo, ruta eller hampa; sedan skalet dragits av väljer den den rena kärnan till föda. Den äter också mycket små nötter och skalar på samma sätt kärnorna från hinnan. Det finns många slag av denna lilla fågel, men tre förnämliga i de nordliga länderna. Ett slag är nämligen askgrått på ryggen, saffransgult på sidorna och rött framtill på huvudet. Ett annat litet och saffransgult. Det tredje är helt rött och flammande på bröstet. Det fjärde slaget, askgrått på ryggen och saffransgult på bröstet, sitter på linet och sjunger ljuvt, eller på ett smalt rör. [I marginalen: Fågelslag som flyger i flock] Alla dessa slag flyger i flock och fångas mycket lätt med fågellim som strukits på kvistar vid en stång där en uggla (som alla förföljer) sitter. [I marginalen: Ugglan plågas av fåglarna] De stannar alltid i norr, också under den strängaste vinter; under den saknar de inte föda. Slutligen bör man veta att de små fåglarna, särskilt under parningstiden, är pratsammare än de övriga. ## Liber XIX, kap. 44 (s. 688–689) (maskinöversättning) Om olika fåglar av motsatt natur. KAP. 44. [I marginalen: Skogen Landzrygga under polen] Det påträffas också mycket många fåglar av olika art, storlek och färg i den väldiga ödemarken mot polen som kallas Landzrygga, det vill säga jordens rygg; genom deras närvaro erbjuds fågelfångst för blotta ögat utan vidare kunskap om deras natur. [I marginalen: Okända fåglar] De är främlingar som kommer från Skytiens närmare öknar över land och hav, särskilt om våren, för att bebo klippor som är otillgängliga för människor och frambringa avkomma, och de drar bort om hösten. Och inga lämnas kvar utom de fångna; bland dessa framträder några mångfärgade, som från hjässan skjuter fram vita fjädrar framåt som täcker hela huvudet, och som har mycket vassa klor, av en örns storlek; och de söker sin föda bland ormar och möss. [I marginalen: Vita fåglar] Vidare ses fåglar som är vita över hela kroppen utom stjärten, som är blandad med mörk och röd färg, större än korpen; de har setts äta paddor, grodor och giftiga djur; därför avstår fågelfångarna från att fånga dem. [I marginalen: Ugglor som flyger om dagen] Vidare framträder andra, liksom ugglor, men som flyger i dagsljus och bor i ruttna träd. Plinius beundrar i bok 10 kap. 29 naturens underbara olikhet: att den förvägrar somliga djur åt somliga platser, liksom slag av buskar eller grödor; att de inte föds där är något som går att förklara [osäker tolkning]; att de dör när de förs dit är underbart. Vad är det som är fientligt mot ett enda släktes välfärd (nämligen ugglans på Kreta), eller vad är detta för naturens avund? Eller vilka gränser för länderna är fastställda för fåglarna? [I marginalen: Rhodos har ingen örn] Rhodos har ingen örn. Italien på andra sidan Po, vid Alperna, har en sjö som kallas Larius, behaglig genom sin trädbevuxna mark, till vilken storkarna inte flyttar över. Den hackspett som är helgad åt Mars sägs inte finnas i trakten av Tarentum. Rapphönsen flyger inte över Boiotiens gränser in i Attika; och ingen fågel ofredar Akilles grav i Pontos. Inte heller går flugor eller hundar in i Herkules tempel i Rom på Forum Boarium. Plinius förnekar dock inte här att det i Asien (enligt Theophrastos vittnesbörd) finns införda duvor, påfåglar och korpar, såsom det ovan sades om papegojorna eller papagallerna. [I marginalen: Vissa fåglar byter färg, röst och vistelseort] Ett annat föremål för förundran är också att vissa byter färg och röst vid en bestämd tid på året och plötsligt blir andra, såsom tranorna, som svartnar på ålderdomen. Koltrasten blir röd från svart. Trastarna har om sommaren en brokig färg kring nacken, om vintern en enfärgad. Det finns också fåglar större än anden, mångfärgade, som i allt efterliknar hundarnas skall; likaså andra oxarnas råmande. Likaså andra som gnäggar som hästar för att driva bort fienden från betesmarkerna. ## Liber XIX, kap. 45 (s. 689–690) (maskinöversättning) Om fåglar med okänt namn i Vita sjön. KAP. 45. [I marginalen: Vita sjön] Vita sjön, belägen mellan skridfinnarna, bjarmerna och moskoviterna mot Nordpolen, utgör gräns för herraväldena och folken; den är lång och bred och så fiskrik att den, särskilt om sommaren, visar sig frikostig mot alla fiskare utan att minskas. [I marginalen: En sjö outtömlig på fisk] Därför kommer många folk till den för att av dess överflöd skaffa sig förråd till hushållet för hela året. I denna sjö och vid den bor oändliga arter av fåglar, som under nästan sex månader, i dagarnas och nätternas klaraste ljus, låter höra ett ständigt pladder ända till svår leda. [I marginalen: Vinst av fjädrar] Och några av dem har okänt namn och mycket mjuka fjädrar, så att invånarna som jagar dem därav förvärvar en väldig vinst. [I marginalen: Medel att hålla kölden borta] Det är nämligen nödvändigt i dessa mycket kalla trakter att för att hålla kölden borta använda fjädrar och mjuka bäddar, särskilt för tillresta vägfarande som inte är vana vid sådana strängheter. Här ses olika människors dräkter, i båtar (kallade Strudzar och Haapar), nämligen moskoviternas, finnarnas och skridfinnarnas, mellan vilka, så länge freden mellan länderna består, ett fredligt gemensamt fiske skall ingås, så att ingen (vilket är underligt) tillfogas oförrätt för vinstens eller fångstens skull, vare sig av fisk eller fåglar, om inte något genom stöld (vilket sällan sker på grund av det ständiga ljuset) har tagits bort eller förfalskats. [I marginalen: Stölder sällsynta på grund av ljuset] Det moskovitiska folket är nämligen slugt på grekernas vis och ombytligt i ord. Man ser också pelikanfåglar, som har en säck under strupen, för att inte heller den omättliga fågeln skall tyckas saknas; om den, liksom om korpen och de övriga, har en del anförts på sitt ställe. Likaså påträffas i denna sjö oändligt många svanar, änder och gäss. ## Liber XIX, kap. 46 (s. 690–691) (maskinöversättning) Om de fåglar som kallas Alle alle. KAP. 46. Det finns i denna sjö ett visst fågelslag som är mycket talrikt, ja också i andra delar av Bottniska och Svenska havet, som om sommaren med aldrig avbruten röst ropar "Alle alle"; därför kallas dessa fåglar överallt av invånarna Alle alle. [I marginalen: Fåglar kallade Alle alle] I denna sjö påträffas nämligen, på grund av det söta vatten som väller fram överallt från varma källor, en så stor mängd av många och stora fåglar (såsom det har sagts i föregående kapitel) att de tycks liksom täcka vidsträckta stränder och väldiga floder, särskilt havskorpar eller ålkråkor, morfices och dykfåglar, änder av två arter och svanar, förutom oändligt många små vattendjur. [I marginalen: Havskorpar] Dessa korpar och de övriga omättliga fåglarna fångar jägarna lättare på grund av deras tunga och långsamma flykt, två eller fyra alnar upphöjd över vattnet, nämligen på det sättet att de i trånga skär, liksom öarnas portar, på båda stränderna med stänger hänger upp svarta nät, eller nät färgade i vattnets färg, [I marginalen: Sättet att jaga fåglar med svarta nät] som med hjälp av block görs plötsligt rörliga uppåt och nedåt, så att de fåglar som skall komma flygande i stor skara snärjs i näten när dessa sänks och plötsligt lyfts i sned fallriktning; detta händer med nödvändighet dessa fåglar på grund av den tunga och långsamma flykt som de håller i en rak och linjär rörelse, som de en gång påbörjat, så att få undgår faran. [I marginalen: Linjär flykt] Också änder och andra fåglar råkar ibland in under sådana nät. [I marginalen: Svarta och tröga fåglar] Dessa svarta och tröga fåglar ropar alltså, vare sig de simmar eller flyger, alltid "Alle alle", vilket på latin betyder "Omnes omnes" (alla, alla), också när de är instängda i näten; detta hånfulla rop tolkar den bekymrade fågelfångaren så, att han ingalunda har alla i sin makt och aldrig heller skall få dem, ens genom sexhundra nät. Dessa fåglar finns också i mycket stor mängd på skären i Svealand och övre Götaland, om än inte i så stor som i den nämnda sjön och i andra floder nära denna. [I marginalen: Fåglar fångas i korgar med mera] Vattenfåglar fångas också i små kärl i strandträden, upphängda på grenarna på samma sätt som bon; i dessa söker sig särskilt änderna in för att frambringa ägg och ungar, på grund av rävarna, av vilka de lider anfall på land. Likaså fångas de också med fågellim, särskilt de små. ## Liber XIX, kap. 47 (s. 691–692) (maskinöversättning) Om härfåglar och andra fågelslag. KAP. 47. När härfåglarna vid en bestämd tid kommer till de nordliga fälten från främmande trakter, visar de att vårens tid närmar sig. [I marginalen: Härfågeln en klagande fågel] Det är en fågel full av klagan och skri, för att vakta äggen eller ungarna. Med påträngande skri visar den att rävar gömmer sig i gräset; [I marginalen: Den röjer räven med skri] så ropar den också att hundar och andra djur skall drivas bort från alla platser. Den har krig med svalorna och med skatorna och kajorna. Den lägger ägg på tuvorna i kärren och för fram sina ungar. När den är tämjd renar den huset genom att jaga flugor, också genom att rycka bort möss. Den visar regn med klagande läte; detta gör också fältens nepae, kallade stoets gökar; [I marginalen: Nepae kallade stoets gökar] med tvär flykt och ett snabbt, kraftigt ljud förebådar de att regnskurar genast är för handen. Likaså förutsäger de större nepae med mycket långa näbbar att regn är för handen; så också trädens hackspettar. [I marginalen: Regnfågeln] Det finns också en fågel som kallas regnfågeln (pluvialis), av rapphönans storlek, prydd med brokiga fjädrar, tecknad med saffransgul, vit och svart färg; om den tror man att den lever av luften allena (vilket Albertus helt förnekar), fastän den är fet och ingenting påträffas i dess buk. [I marginalen: Sättet att jaga fåglar med käppar] Den jagar fågelfångarna med tunga käppar, som de kastar högre upp i luften för att skrämma den, för att så komma åt fågeln när den flyger lågt och flyr. Vincentius i bok 16 kap. 39, med åberopande av författaren till Om tingens natur, talar om paradisfåglar, mycket vackra, om vilka man inte vet varifrån de kommer eller vart de går; [I marginalen: Paradisfåglar] ty man ser varken deras ursprung eller fortplantning, utan samlade vid bestämda tider lämnar de de länder de bebor för att flytta någon annanstans, och enligt Albertus byter de plats från tid till annan. [I marginalen: Acanthis] Likaså finns en fågel som kallas acanthis, som äter hästar och förföljer dem. [I marginalen: Assalon] Likaså också en annan som kallas assalon. [I marginalen: Subis] Fågeln subis, så kallad hos Nigidius, krossar örnarnas ägg, som Plinius berättar i bok 10 kap. 14. [I marginalen: Apodes] Det finns också apodes, som saknar bruket av fötterna, flyger mycket och är av svalornas art. De bygger bo på skär; och de ses över hela havet och följer ständigt skeppen när de lämnar land och kretsar alltid kring dem. [I marginalen: Svalorna oläraktiga] Likaså är bland fåglarna endast svalorna oläraktiga, och bland landdjuren lär sig mössen ingenting, medan dock lejon går under ok och vildåsnor eller älgar drar vagnar. Vissa fåglar har ingen vila utom i boet: antingen hänger de eller ligger de. Och deras anlag är lika växlande, särskilt i fråga om födan. ## Liber XIX, kap. 48 (s. 692–693) (maskinöversättning) Om nattfåglar och deras föda. KAP. 48. Jag ansåg det inte vara tillbörligt att förbigå nattfåglarna, eftersom också dessa, liksom de övriga ovannämnda, har frambringats av den högste Skaparen till hela världens prydnad. [I marginalen: Berguv] Först framträder berguven, de nordliga mörkrens iakttagare, en fågel med gräsligt omen, som Vergilius försäkrar: Den lata berguven bringar dödliga ett gräsligt omen, med mera. Den skådar dock den klaraste månen, liksom örnen solen. Men eftersom den har mycket svag syn vid middagstid, uthärdar den korparna som grymmare fiender; men de motarbetar varandra vid bona. [I marginalen: Växelvis stöld] Ty liksom korpen vid middagstid äter berguvens ägg, så äter berguven korpens ägg om natten; och inte heller så minskar det rovlystna släktet. [I marginalen: Det rovlystna släktet minskar inte] Också de övriga fåglarna plockar berguven, men liggande på rygg försvarar den sig med mycket starka klor, särskilt berguven av det mindre slaget; de större däremot stannar på klippor och i ödemarker och i skuggiga träd, särskilt om sommaren, medan de om vintern på borgar och kyrktorn alltid låter höra sin förskräckligt ljudande röst. [I marginalen: Beskrivning av berguven] Den har en flammande blick, öronen upphöjda med kilformade fjädrar och mycket vassa klor; den flyger aldrig vart den vill, utan förs bort på tvären. [I marginalen: Otis] Otis är en fågel mindre än berguven, större än ugglorna, med framstående fjäderöron. Den anses vara en efterhärmare av andra fåglar och en snyltgäst och en dansare; och den fångas lätt. Den förföljer möss, eftersom den lever av kadaver och kött. [I marginalen: Nattfåglar fångas med lyktor] Dessa slag av nattfåglar fångas med tända lyktor i böndernas lador; där samlas de nämligen för vinsten och för födan av de möss som gömmer sig där. Man tror att en död otis, upphängd i stallen ovanför hästarna, bevarar dem från sjukdomar. [I marginalen: Ulula] Ulula är en fågel som har fått sitt namn av klagan och sorg; ty när den skriker efterliknar den gråt. Enligt augurernas omdöme betyder den lycka när den flyger till höger och tiger; när den klagar, sorg. [I marginalen: Fladdermöss] Fladdermössen, vilda fåglar, har fåglars fötter, saknar stjärt och har hinnaktiga vingar av odelat skinn; tänder har de som möss. De söker sin föda om natten. De föder ungar som skall näras med mjölk, vilket inte har förunnats några andra flygande djur. Medan de räcker fram spenarna (enligt Plinius vittnesbörd i bok 10 kap. 61) flyger de omkring med sina tvillingungar i famnen och bär dem med sig. Myggor är en välkommen föda för dem. [I marginalen: Nattskärror] Nattskärrorna (caprimulgi) är nattliga tjuvar som saknar syn om dagen. De går in i herdarnas stall och flyger till getternas juver för att suga mjölk; av denna skada dör juvret, och blindhet drabbar getterna (som de på så sätt har mjölkat). Om dagen stannar de på klipporna. [I marginalen: Uggla] Ugglan (noctua) märker med sina ögons blågrå pupiller inte mörkret, ty i mörkare natt har den en tätare flykt, och denna utan att stöta emot. När solen har gått upp blir dess syn trubbig. Ugglan är fientlig mot bin, getingar, bålgetingar och blodiglar. [I marginalen: Strix] Strix är en nattfågel, så kallad av ljudet. Lucanus: Varför klagar den skrämda berguven, varför den nattliga strix. Den som vill se mer om nattfåglarna må se Volaterranus bok 25 och Plinius bok 10 kap. 16. Om gamarnas skillnad och egenskap, vilka ## Liber XIX, kap. 49 (s. 693–694) (maskinöversättning) Aristoteles och Plinius kallar örnar. KAP. 49. [I marginalen: Olika slag av örnar] Eftersom ovan i samma bok de olika slagen av örnar enligt Albertus, vilka oftare påträffas i de nordliga trakterna, har framställts, har vi ansett att här bör infogas gamarnas (som Aristoteles och Plinius kallade örnar) skillnad och egenskap. [I marginalen: Gamar kallade örnar av vissa] Att vi däremot skiljer oss från dessa, som annars intar främsta platsen i beskrivningen av djurens egenskaper, föranleds vi framför allt till av Albertus Magnus auktoritet, för vilken de nordliga trakterna var mer kända; han, som också hade ett mer ingående insett örnarnas natur som vistas hos oss, skriver på följande sätt i bok 23 av Om djuren: [I marginalen: Aristoteles satte örnen och gamen för samma fågel] "Du skall veta att Aristoteles och vissa andra filosofer sätter örnen och gamen i samma fågelsläkte, då de kallar örnen (aquila) efter skarpheten och gamen (vultur) efter flykten och fångandet; därför säger vissa att gamen är det ädlaste fågelsläktet." Så långt han. [I marginalen: Gamarnas 6 slag] Det finns alltså sex slag av gamar, nämligen pygargus, som har sitt namn av den vitaktiga stjärten, som om man skulle kalla den albicillus. [I marginalen: I. Pygargus] Denna gläds åt slätter och lundar och städer; av somliga kallas den också med tillnamnet hinnularius; och förtröstande på sina krafter söker den sig till berg och skogar. [I marginalen: II. Plangus eller clangus] Ett annat slag, det andra i storlek och krafter, plangus eller clangus till namnet, som brukar bebo skogsmarker och dalar och sjöar, med tillnamnet anatarius, och morphnos efter fjäderns fläck; denna kallar Homeros vid Priamos utgång percnos. [I marginalen: III. Melanaëtos] Det finns också ett tredje slag, svartaktigt till färgen, varav det fått sitt namn, så att det kallas fulvius, på grekiska melanaëtos. Denna är minst i storlek men mest framstående av alla i krafter. Den bebor berg och skogar och har tillnamnet leporarius, eftersom den särskilt dödar harar. Denna ensam när och föder upp sina ungar med god föda; denna är slutligen snabb, oförskräckt och kraftfull, eftersom den inte skriar eller mumlar och jagar snabbt. [I marginalen: IIII. Percnopterus, annars oripelargus] Det finns också ett annat slag, kallat percnopterus efter vingarnas tecken, som är dåliga, annars oripelargus. Denna har vitaktigt huvud och större kropp än de övriga hittills nämnda, men kortare vingar och längre stjärt. Dess storlek är liksom hälften av de andra gamarnas, ty den återger fullt gamens utseende; den kallas med tillnamnet subaquila och bergstork. Den stannar på platser med många träd. Den fångas av korpen och de övriga fåglarna; ty den är tung och trög i sitt levnadssätt. Av naturlig ondska bär den livlösa kroppar; den har en alltid hungrig glupskhet och ett klagande mumlande. [I marginalen: V. Haliaëtus eller havsörn] Vidare finns ett annat slag av gamar, som kallas haliaëtus, det vill säga havsörnen, med stor och tjock nacke, böjda vingar och bred stjärt; denna uppehåller sig vid stränder och kuster. Det händer också denna ofta att den, när den inte kan bära vad den har fångat, dras ned i djupet. Också denna räknar Plinius i bok 10 kap. 3 bland gamarnas slag och försäkrar att gamar föds av dem. [I marginalen: VI. Gnesium] Slutligen kallar man ett annat slag gnesium, det vill säga det sanna och äkta. Om detta enda av hela gamsläktet tror man att det är av sann och oförfalskad härkomst; ty de övriga slagen både av gamar och örnar och hökar, och också av små fåglar, frambringar blandad och oäkta avkomma med varandra. Denna är den största av alla gamar, eftersom den överträffar de övriga till och med med en och en halv gång. Den är röd till färgen, sällsynt att få se, på samma sätt som den som vi ovan sade kallas cymindis bland hökarnas slag. [I marginalen: Ett gampar intar en stor skog] Ett enda gampar intar en stor skog; därav kommer det sig att de också driver ut sina ungar ur bona och jagar dem långt bort, nämligen som rivaler i rovet, för att de på intet sätt skall tåla att ha grannar. [I marginalen: Gamar som åldras dör av svält] Slutligen växer den övre näbben till på dem när de åldras och böjs sedan mer och mer, så att de till sist dör av svält. [I marginalen: Hur erythrotao fångas] Den nordliga erythrotao, inte olik gamen, tung till kropp och vikt, fångas på marken, som Plinius berättar i bok 10 kap. 22. ## Liber XIX, kap. 50 (s. 694–695) (maskinöversättning) Ännu om gamarnas alstring och fromhet. KAP. 50. [I marginalen: Gamarnas alstring] Den salige Ambrosius överlämnar i Hexaemeron bok 5 kap. 20 att vid gamarnas alstring ingen parning förekommer och att de kanske ingalunda förenas i äktenskaplig samvaro, och att de så blir havande utan något sädesämne från hanar och alstrar utan förening; och att de som fötts av dem går fram till hög ålder med långt liv, [I marginalen: Gamarnas ålder 100 år] så att deras livslopp förlängs ända till hundra år, och slutet på en kort livstid inte lätt drabbar dem. Och så har deras alstring framlagts och kan godtas. [I marginalen: Gamarnas fromhet] Dessa djurs fromhet däremot kan av en annan betydande författare, Cassiodorus, i bok 2 av Breven anföras och uppfattas så, att därav kan utläsas den upphöjda dygd som bevisligen finns hos ädla människor, i synnerhet hos de högsta furstarna. Goternas kung Theoderik säger nämligen, när han berömmer gamarnas fromhet och avskyr grymheten hos de tjänare som skändligt dödade sin herre och ovärdigt kastade bort honom obegravd (med underlåtande av vördnaden för begravningen), att de skall straffas på det strängaste, så att de som eggas av de värsta exemplen må hållas tillbaka genom de straff de skådat. [I marginalen: Fromhet påträffas hos fåglarna] "O smärta, fromhet påträffas hos fåglarna, som överges av människans natur. Gamen själv, vars liv är andras kadaver, en kropp av så stor storlek, befinns inte vara fientlig ens mot små fåglar, utan slår snarare med vingarna höken, som förföljer de fjäderklädda fåglarnas liv, sliter sönder den med näbben och strävar med hela sin tyngd att komma till hjälp åt dem som är i fara; [I marginalen: Människor förmår inte skona] och människor förmår inte skona dem vars släkte de vet att de själva tillhör. Den vill inte förgöra det som den kunde äta; tjänarna föredrog att döda den som, så länge han levde, hade brukat föda dem. [I marginalen: Tjänare dödar herrar av vilka de föds] Må de alltså bli föda åt den fromme gamen, de som grymt kunde åstunda herdens död. Må hellre den tas emot i en sådan grav, som lämnade sin herre obegravd." ## Liber XIX, kap. 51 (s. 695) (maskinöversättning) Om göken och om hackspettarnas mångfaldiga släkte. KAP. 51. [I marginalen: Gök] Det finns också i de nordliga skogarna en förkunnare av efterlängtad glädje, en fågel som är känd för alla, kallad göken, som kring början av maj bryter ut i ljudlig sång, vilken den fortsätter nästan till slutet av juli månad. Men detta i väldiga lundar, på grund av fientliga fåglar som av naturligt hat ofredar den överallt, eftersom också den själv (på grekiska kallad coccyx) lurar på andra. [I marginalen: Coccyx] Den gör nämligen inte eget bo, utan lägger sina ägg att ruvas i andras, nämligen ringduvans, lärkans eller den ensamma sparvens, och frambringar ungar genom en annans möda; [I marginalen: Ungar frambringas genom andras möda] när dessa kommer ut ur skalet lockar de genom sin skönhet ammen att föda upp dem; hon gläds åt den gödda avkommans utseende och gestalt, dömer sina egna ungar och låter dem förtäras, tills hon själv dödas av den oäkta avkomman när den skall flyga ut; och slutligen slits coccyx själv sönder av sitt eget släkte, nämligen höken. [I marginalen: Coccyx kött mycket sött] Ingen fågel överträffar coccyx i köttets sötma; den är också av mycket kall natur, som Aristoteles menar i bok 6 av Om djuren, kap. 7. Albertus säger att denna fågel ingalunda om sommaren samlar vad den skall äta om vintern, utan att den gömmer sig i trädens håligheter eller i jordens hålor, berövad sina fjädrar. Ibland föds denna fågel också, när den fångats om hösten, upp i uppvärmda stugor, för att den skall kunna göras duglig att jaga liksom ett slags falk. [I marginalen: Göken vårdas av misstag, fångad för ett slags falk] Men utan att glömma sin vanartade natur slukar den alla tamkycklingar den möter; och därför dödas den sedan. Vid en annan tid däremot lägger den ett ägg i sothönans bo och flyr hennes ägg; men hon, okunnig om vad som skall hända, värmer omsorgsfullt ägget, och när ungen har frambringats dödas hon av den. [I marginalen: Modern dödas av ungen] Något underbart om göken berättar Albertus i bok 23: på den plats där någon först hör den fågeln, om man ritar en linje runt höger fot och gräver upp det fotspåret, dödar denna jord loppor varhelst den strös ut. [I marginalen: Hackspettarnas olika slag] Vidare finns det mycket många slag av hackspettar i norr, av kajornas storlek, som under den strängaste vinter söker sin föda i trädens bark; av dem är några mycket svarta och har röd kam, några blågrå, några gröna, några bestänkta med brokig färg, och med klagande läte förebådar de tecknen på en strängare vinter som skall komma. ## Liber XIX, kap. 52 (s. 695–696) (maskinöversättning) Om olika fåglars förebud. KAP. 52. [I marginalen: Varav förebuden skall kännas igen bland fåglarna] För de nordliga invånarna, som bor över ett mycket vidsträckt landområde på mycket stora platser, står detta sätt till buds att lära känna kommande händelser, särskilt i land- och vattenfåglarnas natur, på augurernas vis, som förutsäger det framtida av fåglarnas åtbörder, rörelse, flykt, röst och pladder. [I marginalen: Vattenfåglar] Vattenfåglar som flyger in över land förebådar nämligen storm, och landfåglar, om de flyger över till bevattnade och sanka platser, klart väder; om dem talar Plinius utförligt i bok 18, sista kapitlet. [I marginalen: Lärka] Lärkan förebådar med sin sång den förestående gryningen. [I marginalen: Gås] Gåsen förutsäger med ständigt skrikande gräsliga stormar, och när den stänker vatten på sig regn. Med ett rent och vitt bröst, sedan den kokats eller stekts, betecknar den en omätlig kyla. [I marginalen: Änder] Änder som ofta badar sig och dyker betecknar regn. [I marginalen: Häger] Hägern förebådar regnskurar och stormar när den söker sig mot molnen; och när den sorgsen sitter mitt på sandbankarna, gräsliga stormar. [I marginalen: Berguv] Berguven, nattens vidunder, visar, när den ses i en stad, att ödeläggelse är förestående. [I marginalen: Kråkor] Kråkor som skriker mot vattnet och överöser sig med vatten eller snö förebådar ett rikligt regn, såsom Isidorus anför: "Då kallar den fulla kråkan på regn med ihärdig röst"; och de visar också försåt som är riktade mot djur eller människor, och mycket annat, genom röstens föränderlighet. [I marginalen: Coccyx] Coccyx är av samma natur som kråkan och betecknar med sitt pladder nästan detsamma. [I marginalen: Korp] Korpen är den snabbaste budbäraren om luftens förändring; och med olika kraxande läten spår den, ty den sägs kunna forma sextiofyra läten, enligt Fulgentius vittnesbörd: med ett läte visar den lugn vind, med ett annat stormig, med ett annat snö, med ett annat tät dimma. [I marginalen: Svanar] Svanarna lämnar, när de skall flyga bort från landet med högre flykt, åt invånarna en förskräcklig kyla; annars, om sommaren, är de ett gott omen för sjöfarande, som Aemilius säger: Svanen är i järtecknen alltid den gladaste fågeln. Den önskar sjömännen, ty den sänker sig inte i vågorna. [I marginalen: Storkar] Storkarna delar dagens timmar med näbbens smattrande; detta intygar också Jordanes om Attila när han belägrade och besegrade Aquileia. [I marginalen: Doffrini-fåglar] Fåglarna på de doffrinska alperna i Norge visar invånarna underbara ting, liksom de själva är olika och underbara. [I marginalen: Diomedes fåglar] Diomedes fåglar fjäskar endast för grekerna. [I marginalen: Hercyniska fåglar] Fåglarna i Hercyniska skogen, som lyser, betecknar med tätare flykt tätare mörker. [I marginalen: Sothöns] Sothönsen eller fuligines förebådar stormar med sitt skri. [I marginalen: Tupp] Tuppen delar nattens timmar med sin sång; och när han upprepar den oftare förebådar han kyla. [I marginalen: Tranor] Tranorna förebådar med kretsande flykt högt i luften klart väder, med låg däremot storm, särskilt när de styr mot inlandet, och med skri regn. [I marginalen: Svala] Svalan förebådar, när den överger takåsarna för att bo, att de skall falla; när den i flykten slår mot vattnet, stormar; när den bygger bo högt upp betecknar den för lantborna att det är säkert att så på bergen, när den bygger lågt, i dalarna. [I marginalen: Isfåglarnas skinn] Isfåglarnas skinn och fjädrar, fästa på väggen, visar luftens förändring liksom genom färgen; och enligt Albertus vittnesbörd tror man att dessa fåglar, när de hålls i förvar, förökar en skatt. [I marginalen: Lagus] Lagus förebådar storm när den leker över vattnet. [I marginalen: Dykfågel] Dykfågeln visar, när den flyr från havet, att en mycket svår storm är förestående. [I marginalen: Meanta] Meanta skriker mer än vanligt när storm är förestående och gläds åt att kunna mätta sig med de drunknades rov. [I marginalen: Uggla] Ugglan betecknar, när den är pratsam i regn, klart väder och i klart väder storm, och med påträngande röst förebådar den att döden är förestående. [I marginalen: Nepa] Nepa betecknar, när den flyger genom luften med klagande röst, täta dimmor och regn. [I marginalen: Otis] Otis visar, när den hörs på husets tak eller på tornen med skrattande visslingar, den starkaste kyla. [I marginalen: Skata] Att den vanliga skatan med fortsatt pladder överallt betecknar att glada gäster kommer, är allmänt antaget. [I marginalen: Querquedulae] Querquedulae, nästan alla vattenlevande, av vilka en viss art bebor torra ekar, betecknar luftens förändring med litet eller mycket pladder. [I marginalen: Stare] Staren förebådar, när den mumlar överdrivet vid gryningen, regn, men när den pladdrar lite, klart väder. [I marginalen: Trastar] Trastar som badar sig i snön förebådar att stormar och häftigare snöfall är förestående. [I marginalen: Ulula] Ulula betecknar när den skriker sorg, men med tystnad lycka. [I marginalen: Gamar] Gamar som flyger i skaror visar blodbad på människor dit de flyger. Volaterranus anför också i bok 25 många andra fågeltecken på kommande förändring av tiderna och elementen med mera. SLUT PÅ BOK 19. ## Liber XX, inledning (s. 697–698) (maskinöversättning) GÖTEN, ÄRKEBISKOPEN AV UPPSALA, OM FISKAR. BOK 20. FÖRORD. Sedan land- och vattenfåglarna har avhandlats i föregående bok, lättar sakernas ordning så att man stiger ned till det som simmar och lever i havsdjupet eller i floderna, och ser vad som frambringas i de nordliga vattnen som, utöver livsanden, har föga gemensamt i form eller egenskap med de övriga djuren i andra vatten och trakter. [I marginalen: Mångfaldiga arter av fiskar i norr] De nordliga sjöarna och strömmarna har nämligen så mångfaldiga arter av fiskar, skilda från andra till gestalt, beskaffenhet och storlek, att det vore behagligare att njuta av deras smak än att tvista om namnens benämning. [I marginalen: Venetianarnas fiskar många, men olika de nordliga] Jag har en gång beskådat venetianarnas mycket rikligt försedda fisktorg; men jag fann knappt fyra eller fem slag av fiskar, nämligen gäddor, sutare, ålar, orches och havsänglar, som kunde jämföras med de nordliga fiskarna, som är skilda genom mångfaldig variation; om deras riktigare namn inte kan utledas eller anges på latin eller grekiska, förtjänar de mycket lätt förlåtelse genom sin högst behagliga smak, [I marginalen: Fiskarnas smak bör beaktas snarare än namnen] eftersom det föga kommer att gagna en hungrig mage att resonera om namn eller tvetydigheter (av vilket namn eller släkte de är), när de, lagade på ett läckrare sätt och framburna, gladeligen fröjdar sina undersökare. Och de skall inte sakna trovärdighet om de är ovanliga eller främmande [osäker tolkning]; ty i boken Om djuren sägs det med alla människors överensstämmande mening att olika djur får sina egna platser, såsom lejonen i Libyen och renarna i Sverige; [I marginalen: Olika djur får lämpliga platser] så bör man också överallt döma om fåglar och fiskar. Ty i betraktandet av naturen kan ingenting vara överflödigt, och ingenting medges att förstås som otroligt, så att vars och ens uppfattning förblir oantastad, när den har bestyrkts genom mer överensstämmande orsaker och skäl och stärkts genom erfarenhet av tingen. [I marginalen: Vars och ens uppfattning oantastad] Med Isidorus bör dock observeras att djuren och de flygande har fått namn tidigare (liksom sedda tidigare) än vattendjuren; och åt dessa har namn givits, sedan deras släkte blivit känt, efter likheten med landdjur eller efter deras egen art, natur, vanor, färger, variation och kön: efter likhet, såsom grodor, kalvar och lejon i havet; efter landdjurens vanor, hundar, rävar och vargar som finns i vattnen, eftersom de med sin skamlösa glupskhet slukar eller förföljer andra; efter färg, såsom umbrae, guldfiskar (aurati) och aureivelli; efter variation, såsom forellerna och boctes; efter gestalt, såsom orches, rockor (rotae) och sågfiskar; efter kön, såsom musculus, eftersom den är valens egen hane, genom vars parning den blir havande, frambringar och ger di åt avkomman. Men om dessa och liknande skall mycket visas mer i detalj och i tur och ordning i följande bok 21 om vidunderliga fiskar, så att vägen under tiden öppnas till de platser som har större överflöd på fisk. ## Liber XX, kap. 1 (s. 698–699) (maskinöversättning) Om det tredelade Bottnien, det nordliga landet, och dess ytterst rika fiske. KAP. 1. [I marginalen: Bottnien, det vill säga kärlets botten] Bottnien (Bothnia), som avgränsar den götiska eller svenska viken mot norr, är ett mycket vidsträckt land, delat i tre stora provinser: den västra, den nordliga och den östra. De som bebor den nordliga lever mest av fiske, inte därför att de har ofruktbar jord, utan därför att de har en så stor [I marginalen: Mycket stor mängd fisk] mängd av de bästa fiskar att den i överflöd räcker till utbyte mot alla nödvändiga ting. Och de är rika på allt; de skaffar sig nämligen från Spanien och [I marginalen: Utländska varor] Portugal det bästa vin och salt, från England och Flandern dyrbart kläde, från Tysklands städer allehanda bohag och prydnader för husen, [I marginalen: Inhemska varor] utöver den inhemska utrustningen, och från Sverige och Götaland vete, råg, korn och alla slags nödvändiga baljväxter, som förs dit på skepp. Varje strand, ö, vik, älv och bäck där ger en översvallande mängd fisk hela året, särskilt sommartiden, [I marginalen: Mycket många öar] då allt där är som allra ljuvligast. Öarna längs havsstränderna är mycket många och mycket behagliga; med örter, träd och gräs [I marginalen: Bottniens enastående ljuvlighet] skänker de den största förnöjelse till rekreation. I träden hörs fåglar av olika slag i ljuv samklang; där finns en underbar mångfald av fiskar som lekfullt kastar sig upp över vågorna; fiskarna har den största fångst på varje plats; där finns inget skadligt odjur i havet, nästan inget fördärvligt kräldjur eller fruktansvärt djur på land, inget mörker under hela sommaren, ingen solhetta; luften är hälsosam och tempererad, och allt [I marginalen: Ingen skamlöshet hos folket] är där behagligt, stilla och lugnt. Men vad som är mer underbart: i en sådan ljuvlighet och frihet i fråga om ort och tid begås ingen skändlig handling av skamlös lusta; umgänget mellan människor av båda könen är kyskt och blygsamt; varken blodskam, otukt [I marginalen: De som inte känner lasterna är lyckligare] eller äktenskapsbrott förekommer eller ens nämns bland dem; så mycket förmår nämligen Herrens obefläckade lag hos dessa enkla folk att många som är mycket lärda i den gudomliga lagen tycks få stå tillbaka för deras kyskhet. [I marginalen: Staden Thorna] Från bergen i detta nordliga Bottnien (det vill säga havets botten) flyter en strid och djup älv, som löper ut i havet genom två mynningar och lämnar emellan sig ett kort stycke land, på vilket den stad är grundad som kallas Thorna, det vill säga den tornförsedda ön; dess latitud är omkring 82 grader och dess longitud 42. Denna stad är belägen på en mycket behaglig och bekväm plats, och det finns ingen [I marginalen: Thorna, en mycket besökt handelsplats] annan mer besökt handelsplats i hela det nordpolära området än detta Thorna. Dit strömmar nämligen vita ryssar, lappar, bjarmer, bottningar, finnar, svear, tavaster, helsingar och många andra samman från Norges delar, över mycket höga berg [I marginalen: Folkens namn] och vidsträckta ödemarker och genom landskapet Jämtland; och alla dessa använder dels avlånga små båtar, anpassade för flodernas mycket strida forsar, dels kärror dragna av tämjda renar, som liknar hjortar, dels också krökta stänger, med vilka de snabbt tar sig över de snötäckta bergsåsarna och med snabb glidfärd strömmar samman, såsom finns förklarat i början av detta verk. ## Liber XX, kap. 2 (s. 699–700) (maskinöversättning) Om mängden fisk på denna handelsplats. KAP. 2. Fiskar av olika arter, som förts samman till denna plats från fiskena i de övre floderna, säljs till köpmän från avlägsna provinser [I marginalen: Var varuutbytet bedrivs] i varuutbyte, och detta i hopbundna knippen om femhundra tunga skålpund, vilken vikt är den vanligaste där; och dessutom [I marginalen: Fiskarnas mångfald] fiskar insaltade i mycket stora kärl eller på annat sätt rökta för att ge en ljuvligare smak. Till denna ö [I marginalen: Ortnamn] gör stockholmarna, åboborna, raumoborna och öregrundsborna varje år tätare seglatser för att vinna den största förtjänst, och de avyttrar sina varor inte mot uppräknade penningar (eftersom [I marginalen: Var mynt inte värderas] detta folk inte värderar mynt) utan i utbyte mot nödvändiga ting, såsom berättades i bok 4, kap. 5. Och detta sker därför att mynt som av listiga köpmän förts in till denna handelsplats, på grund av folkets enfald och godtrogenhet, oftast har befunnits vara falskt, [I marginalen: Moskoviternas listiga folk] särskilt genom moskoviternas slughet; de brukar nämligen strömma dit i stort antal omkring midsommar (såsom jag såg år 1519), ibland bärande sina båtar på axlarna mellan vatten som ligger långt från varandra. Men när deras svek [I marginalen: Sveket straffas] upptäcks, får det genast ett plötsligt straff, såsom det klarare kommer att framgå för den som ser efter ovan i bok 6, kap. 13, där också mer sägs om skadorna av det mest värdelösa myntet. ## Liber XX, kap. 3 (s. 700–701) (maskinöversättning) Om laxfisket. KAP. 3. [I marginalen: Mycket rikt laxfiske] Knappast någonstans i hela Europa finns ett rikare laxfiske än i Bottniska havet mot lapparna, från vilkas berg och länder mycket väldiga älvar med sötvatten strömmar ned; och mot dem ser man, ett mycket vackert skådespel, laxarna gå uppför i solhettan liksom soldater med blänkande vapen, [I marginalen: Laxen (salmo) har fått sitt namn av språnget (saltus)] och särskilt i så stort tåg att bergens övre vatten bevarar bytet åt sina fiskare. Laxen (salmo) har nämligen fått sitt namn av språnget (saltus): den böjer och vrider stjärten till munnen och håller den fast med munnen tills den genom språngets smidighet tar sig uppför den branta platsen; och när den strävar dit mot flodens ström, avstår den inte från sitt uppsåt förrän den har vederkvickts av det söta vattnet (som den ivrigt längtar efter); och sedan återvänder den i sin tur, genom att hoppa nedför, [I marginalen: Laxen är 6 eller 7 fot lång] till sina kända boningar bland grottrika klippor. Den gläder sig nämligen omväxlande åt salt och sött vatten. Denna fisk växer till en längd av 6 eller 7 fot; den har stor styrka men är tung och klumpig, och all den smidighet den har kommer snarare av dess krafts förmåga än av kroppens lätthet. Denna fisk föredrogs, såsom Plinius säger i bok 9, kap. 18, [I marginalen: Laxens kött är rött] fordom framför alla havsfiskar, och särskilt i Aquitanien. Dess kött är rött; och även om det är sött och behagligt, ger det ändå mycket snart dem som äter [I marginalen: Den salta smaken är behagligare] mättnadskänsla, vilket gäller om det förtärs alltför girigt färskt. Men när det saltas in, anses det behagligare, så att det köps till högt pris och i stor mängd och förs ända till Övre Tysklands delar, först på skepp och sedan på vagnar. Och denna fiskart tycks inte ta slut på sin hemort, hur mycket som än fångas. Jag har nämligen själv omkring midsommar vid Bottniens yttersta stränder kring Thorna sett en så stor mängd av dem fångas och dras upp i så stort [I marginalen: Sättet att hoppa ur näten] antal att de starkaste nät brast. När denna fisk känner sig trängd av näten, anstränger den sig nämligen av alla krafter att befria sig genom att föra stjärten till munnen för att hoppa ut i ett cirkelformat språng; och detta visar den mycket snabbt, fastän den är långsam och trög på grund av sitt fett. [I marginalen: Laxens hjärta lever mycket länge] Dess hjärta rör sig, sedan det tagits ut, längre än alla andra djurs hjärtan. [I marginalen: Tyska laxar] I Rhen och Weichsel och i Düna eller Dzvina nära Riga i Livland köps laxar till högt pris; och de härdas med ekrök till en mycket behaglig smak, såsom också allmänt brukar ske vid alla nordliga vatten. Men i östgötarnas och västgötarnas landskap fångas också mycket många. Floderna där [I marginalen: Götiska laxar] är nämligen på de flesta ställen 20 eller 30 fot djupa, särskilt hos västgötarna i den provins som kallas Värmland, som fordom pryddes med kunglig titel; där [I marginalen: En sjö på 100 000 steg] sträcker sig en sötvattensjö 100 000 steg i längd och 40 000 i bredd, vars namn är Vänern; i den [I marginalen: 24 floder flyter in i en enda sjö och har ett enda utlopp] störtar 24 stora floder ned från Norges berg, och den har bara ett enda utlopp mot söder, som kallas Trolhetta, det vill säga demonernas huva. I dessa friska floder fångas laxar i största mängd; och de frambringar för sin art mycket stora rom, som i storlek överträffar kikärter eller ärter och har svarta fläckar strödda över skinnet med stor skönhet. [I marginalen: Laxrom] Slutligen är förtjänsten av dessa fiskar, var de än fångas, mycket stor, och den växer dag för dag, när fångstkonsten används med påhittighet. ## Liber XX, kap. 4 (s. 701–702) (maskinöversättning) Om fångsten av sjökalvar. KAP. 4. Eftersom en mycket stor mängd sjökalvar (vituli marini) [I marginalen: Sjökalvar] eller sälar (phocae) finns i Bottniska och Finska havet, skall jag med få ord tillfoga dess natur och sedan fångstsättet, som jag har sett. Sjökalven, som på latin också kallas helcus, [I marginalen: Helcus] har fått sitt namn av likheten med landkalven; och den har en hård och köttig kropp och dödas därför med svårighet, om inte huvudets tinningar krossas. Dess röst är som en tjurs; [I marginalen: Rösten som en tjurs] den har fyra fötter men inga öron, eftersom dess levnadssätt och boning är i vattnet. Om den nämligen hade öron, skulle den ta upp mycket vätska och hindra sig själv från att simma i vattnet. Den föder en fullbildad unge; den föder liksom människan vid alla tider, men mest med de första getterna [osäker tolkning]. Sjökalven [I marginalen: Sjökalvens förlossning] är klädd med hår; vid parningen, som sker bakvänt som hos hundar, hänger den motvilligt fast; den föder sin unge på land på samma sätt som boskap, men aldrig fler än tvillingar, även om författaren till Om tingens natur säger tre. Den för inte ungen ut i havet förrän den tolfte dagen efter födseln och vänjer den efter hand. I sömnen ger de ifrån sig ett råmande, varav namnet kalv. De tar dock emot undervisning och hälsar folket både med röst och blick med ett oartikulerat brummande; när de kallas vid namn svarar de. [I marginalen: Mycket djup sömn] Inget djur sover djupare sömn. Med fenorna, som de använder i havet, kryper de också på land i stället för fötter och rör sig upp och ned på samma sätt som de som haltar. Man berättar att deras skinn, även när det dragits av kroppen, behåller känslan för havet och alltid reser sig när havet går tillbaka vid ebb. Den högra fenan har, lagd under huvudet, en sövande kraft och förmåga att framkalla sömn. De som är rädda för blixtar anser tält gjorda av sjökalvsskinn vara säkrast, eftersom detta djur ensamt i havet, liksom örnen i luften, är skyddat och säkert från blixtnedslag. [I marginalen: Octavius Augustus] Octavius Augustus, fastän han var en lika sträng som tillmötesgående och mild beskyddare och herre, fruktade åska och blixtar något väl svagt, så att han alltid och överallt bar med sig ett sjökalvsskinn som botemedel. [I marginalen: Beskrivning av sjökalven] Detta skinn är nämligen enligt Albertus i bok 24 hårigt och tecknat med svarta och vita fläckar. Detta djur ger sina ungar di och när dem vid spenarna och för ut dem i havet den tolfte dagen. I sömnen snarkar den så högt att dess sömn tycks vara ett råmande, liksom i andra fall valen, rosmarus eller morsus och celetus, på sanden eller på kullar som höjer sig över vattnet. ## Liber XX, kap. 5 (s. 702–703) (maskinöversättning) Om sättet att fånga dem och om läkemedel av dem. KAP. 5. [I marginalen: Sättet att fånga sjökalvar] Sättet att fånga dem förstås mycket lätt av bilderna som är inristade ovan. Fiskaren ligger nämligen, förklädd i ett svart skinn, med en lång stång försedd med en järnhulling, hopkrupen på isen och lockar sjökalven med råmande; denna kommer genast fram i tron att den skall få en ny maka, sedan den egna har dödats; den är nämligen, [I marginalen: Ett grymt odjur när det gäller att döda makan] såsom Albertus berättar, framför alla odjur en grymmare hustrudråpare, för att föra in den ena efter den andra, tills den blir dödad av någon av dem i dess försvar; men den finner inte en maka utan ett spjut, inte vällust utan en snara, så att den dödas. Ty den spets som slungats in med stången blir kvar i kroppen tills odjuret, försvagat av det mottagna såret, dras in med repet. [I marginalen: Ett annat sätt att fånga sjökalvar] Den fångas också när den sover, särskilt med en hullingförsedd spets, eftersom den sover mycket djupt, liksom också vissa andra fiskar, om vilka det skall talas nedan i kapitlet om rosmarus i följande bok. I sötvatten finns sjökalvar inte av naturen, enligt Albertus bok 20, kap. 3, om de inte begett sig dit av begär efter byte, såsom skall sägas nedan om sillfångsten. [I marginalen: Gråhårighet drabbar fisken som människan] Gråhårighet drabbar sjökalven liksom människan och hästen; och de yngre visar alltid ålderdomen vördnad. [I marginalen: Vördnad för de gamla] Där de nämligen ligger och sover på klipporna, 30 eller 40 eller fler, som boskapshjordar, har man troget iakttagit att de gamla och de yngre sover var för sig; därav kommer det sig också att när den äldste går ned i vattnet, inte en enda av hela hjorden stannar kvar på den breda bergsklippan eller på det flytande isstycket, om det inte är för att föda. Detta djurs hår visar genom sitt läge och sin resning, var det än befinner sig på det avdragna skinnet, [I marginalen: Havets flod och ebb syns i skinnen] havets flod och ebb, liksom hos andra havsdjur som är håriga. Ty om havet är upprört och reser sig i vågor, reser sig håret likaså upprätt; men om havet är lugnt, lägger sig håret plant; och så förstås havets tillstånd i en känslolös och död sak. [I marginalen: Vädret bedöms av klädseln] De bottniska sjömännen tar ett förebud av sin egen klädsel, gjord av sådana skinn, om huruvida ett lugnt hav och en lycklig seglats är att vänta eller om en fara skall utstås på havet. Tranquillus skriver i Tiberius liv att detta skinn avvärjer blixtnedslaget, så att det inte skadar. Och detta upprepar också Volaterranus i bok 25. Vidare försäkrar Plinius i bok 32 att ansiktet på dem som blir skräckslagna av bettet av en galen hund bör smörjas in med fett av sjökalv. Samma fett löser också upp revorm (lichenes) och spetälska. Löpe av samma kalv dricker de fallandesjuka med stomjölk; [I marginalen: Läkemedel av sjökalv] och samma löpe använder man mest som luktmedel för dem som håller på att falla i dvala (lethargus). Sälarnas löpe har också en kraft liknande bävergällens och hjälper epileptiker. Likaså är det verksamt för kvinnor mot livmoderns kvävningar, när det dricks; men äkta löpe förblir helt i vatten, medan förfalskat genast löses upp; detta må läkarna ge akt på. ## Liber XX, kap. 6 (s. 703) (maskinöversättning) Ytterligare om detta djurs kraft. KAP. 6. Även dessa sjökalvars galla är verksam för mycket, om man frågar Dioskorides. Likaså är dessa djur så modiga att de, när de hör åskan och ser blixten och ljungelden, glada stiger upp på flata kullar, liksom grodorna jublar när regnet kommer. När bottningarna eller de nordliga sjömännen skall segla mot Tyskland i den strängaste vinter, smörjer de skeppens plankor med detta odjurs fett, [I marginalen: Skepp som smorts med sjökalvsfett fryser inte] för att de inte skall frysa fast i isen så att skeppet sjunker. Likaså är detta fett, som på folkspråket kallas Seeltraan, mycket verksamt för att smörja in olika slags läder och skinn, som man kallar alutae, varav mjukare stövlar tillverkas; så ser man hur i Preussen med detta fett [I marginalen: Skinn av vilda och tama getter smörjs med sjökalvsfett] alunläder bereds med hjälp av vattenhjul och för försäljningens skull förs till Flandern och slutligen till Italien, Frankrike och Tyskland. Inte heller duger oxhudar till att tillverka resenärers stövlar för regn, om de inte smorts med detta fett eller valfett, eftersom det håller borta all fukt och bevarar dem mycket länge; och inte heller gnager möss på skor eller stövlar som smorts med detta fett, eller på tyglarna till hästar som är bundna vid krubban, såsom på sådana som smorts med annat, nämligen oxfett eller vädurfett. Ja, denna goda egenskap finns av naturen i detta skinn, att det inte träffas av blixten, var det än är fastbundet. Likaså har ovan i bok 11, kap. 23, mer antecknats [I marginalen: Sjökalvsfett nyttigt till mycket] om detta fett, hur det, när det under en belägring hälls ut över vatten som är öppna mellan isen, hindrar isbildningen. ## Liber XX, kap. 7 (s. 703–704) (maskinöversättning) Om villrådigheten hos dem som äter denna kalvs kött under fastetiden. KAP. 7. Eftersom detta djur har kött och späck på samma sätt som tama svin, plågar sig somliga samvetsömt [I marginalen: Sjökalvsfett äts på fastedagar] med att inte äta detta, nämligen det inre köttet, under fastan (Quadragesima) med samma trygghet som späcket eller fettet som sitter utanpå och, när det slitits av, behåller köttet som är förenat med det. Därför har denna sak brukat överlämnas åt kyrkans styresmän att utreda; och medan man brukar anföra och bevisa mycket åt det ena och det andra hållet med naturvetenskapliga skäl, utan att det avgörs tillräckligt enhälligt, säger och bevisar män av enklare förstånd, sedan de lagt åt sidan de många skäl som framförts för båda sidor, att beviset bör hämtas från sjökalven själv, nämligen detta: att om odjuret, när det har fött på stranden, [I marginalen: Sjökalven räknas rätteligen till fiskarna och äts under fastan] drivet av jägaren flyr till skogarna, skall man avstå från att äta det under den förbjudna tiden; men om det flyr till vattnet, kan man med fullkomlig trygghet äta det. Och så iakttas det, så att oräkneliga mängder människor använder detta fett i sina rätter i stället för olja; och av det skälet läggs köttet i största mängd in i tunnor, liksom fläsksidor. Det fastare fettet av denna sjökalv förs dock till det vidsträckta Tyskland. Likväl brukade bruket av olja vara mycket nyttigt och omtyckt i de nordliga rikena, [I marginalen: Lutheranernas avskyvärda bedrägeri] ja, också en vinstgivande handel för köpmännen själva, tills just de, som självsvåldigt höll fast vid den lutherska läran (för att avskaffa all fasta), sade till folket att spanjorerna tvättade sina spetälska i olja och att man därför inte på något sätt borde äta den. Och man trodde dem, och ingen fick längre lust att köpa olja av dessa sluga bedragare; och så sörjer de att de i detta avseende har förlorat en god förtjänst, liksom också i andra ting som de utan urskillning har förtalat. ## Liber XX, kap. 8 (s. 704–705) (maskinöversättning) Om vargfiskar eller gäddor. KAP. 8. [I marginalen: Mycket stora sötvattensjöar] Det finns sötvattensjöar i Lapplands bergstrakter som är 400 italienska mil långa och 100 och mer breda; i dem är mängden vattenvargar (lupi aquatiles), liksom också av andra fiskar, så stor att den inte bara räcker till att föda människorna i fyra mycket vidsträckta nordliga riken, utan att de också, torkade med salt och sol, förs ut vidare på skepp, liksom stora travar av ved, för att säljas i det vidsträckta [I marginalen: Vargfisken eller den glupska gäddan] Tyskland. Detsamma skall man anse om Finlands sjöar. Vargen är alltså en flodfisk med vid mun och mycket vassa tänder, som slukar mindre fiskar; abborren, beväpnad med mycket sträva fjäll och fenor, står dock emot den, så att den inte får övertaget över den; men ur bakhåll griper vargen själv abborren på tvären med munnen, sliter den i småbitar och sväljer den; så helt undgår ingen fisk, inte ens en beväpnad, dess glupskhet. Vargen eller gäddan äter [I marginalen: Vargfisken äter också giftiga djur] giftiga djur, såsom paddor, grodor och liknande; ändå räknas den på läkarnas råd till de sunda födoämnena för sjuka. Innesluten i nät undkommer den mycket lätt, om fiskarna använder ett långsamt drag när de drar in näten; ty om näten dras in mycket snabbt undkommer den inte. Den kallas vattenvarg, och om den har flodvatten och tillräcklig föda för livet, når den med tiden en längd av åtta fot; och den slukar en fisk av nästan sin egen storlek. Ty när den har betvingat sitt rov, [I marginalen: Vargfisken äter först huvudet och de taggiga fjällen] äter den först huvudet med munnen, och när det har smälts, så småningom det följande, tills den har förtärt det hela. Den vägrar också att skona sin egen art, antingen av naturlig grymhet eller därför att den är glupsk på föda och otålig efter rov. Därtill förföljer den sin egen avkomma, när den har antagit fiskens form; och den avstår inte från dem som har vassa ben och taggiga fjäll; den har nämligen magen så sammanhängande med strupen att den ibland stöter ut den i sin glupskhet att svälja en fisk. ## Liber XX, kap. 9 (s. 705–706) (maskinöversättning) Om fångsten av samma fisk. KAP. 9. När honan av denna fisk lägger sin rom, går hon långt bort från den plats där hon brukar uppehålla sig och lägger där sin rom, för att hennes ungar inte skall vara henne till hinder när hon fångar sitt byte; och detta sker antingen av naturlig grymhet eller av avund om födan eller rovet. [I marginalen: Försiktighet vid fångst av byte] Den fångas på många sätt, nämligen med en bred krok av mässing eller av rödglänsande koppar, tillverkad för detta ändamål, på vilken [I marginalen: Vargfisken fångas på olika sätt] en fisk av vit färg är fäst. Likaså med en tandad järngaffel i mörkret vid en eld som tänts av kådiga törestickor; när den med girighet förundrar sig över elden, träffas den med järnet och gaffeln. Dessutom när den leker under isen i [I marginalen: Gäddan leker under isen] slutet av mars; då lägger den nämligen sin rom och åstadkommer med huvudets kraftiga rörelse ett så stort buller i vattnet att den självmant visar fiskarna ett tecken till sin fångst. Den fångas också med små hus tillverkade av långa smala bräder och fästa bland vassen; när den har gått in i dem, ger den sig på vilka fiskar som helst för att sluka dem. Frossarnas stormän, [I marginalen: Frossarnas stormän] som håller dessa fiskar i dammar för att ta emot förnäma gäster, särskilt i Tyskland, lägger ut mer på dem varje månad än på hästar som föds upp för rytterikrigstjänst. Sextio [I marginalen: Vargfiskar föds dyrare än hästar] stora vargfiskar förtär nämligen på en månad fler fiskar, som man kallar karpar (carpiones), hämtade på annat håll, längre än en människofot, och insläppta i dammarna, än tio hästar annars gör i foder. Somliga har också, inte bara för nöjes skull utan för hushållets bruk, dammar anlagda vid vattnens stränder, där ett stim av fiskar som leker i fri fångenskap [I marginalen: Fiskdammar] både vederkvicker åskådarnas sinnen med förtjusning och väcker gästernas aptit. De skyndar girigt till människornas händer, och innan de själva blir mat söker de föda. Människan föder sina läckerheter, [I marginalen: Människan föder sina läckerheter] och medan hon har i sin makt vad hon kan fånga, händer det ofta att hon, mätt, överger alltsammans. Men vargfiskar som saltats in förvaras länge bland lägerkosten. [I marginalen: Insaltade och torkade gäddor är goda] Men de som torkats med sol, salt och vind är långt nyttigare, eftersom de, råa och sönderslagna med klubba eller hammare, ger en lämplig föda. De som saltats in behåller däremot ännu den slemmighet som sitter fast vid dem. Vargfiskarnas tänder, måttligt brända [I marginalen: Vargfiskarnas ben läker hästars sår] och förvandlade till pulver, läker genast hästarnas skavsår under sadeln, om de strös på och täcks med en hinna. ## Liber XX, kap. 10 (s. 706–707) (maskinöversättning) Om fiske vid eldsken. KAP. 10. Eftersom det i föregående kapitel nämndes om den tandade järngaffeln, med vilken vattenvargar lätt fångas, skall dess främsta förtjänst visas här; ty den, på grund av de många hullingarna, [I marginalen: Redskap mycket lämpliga för fiske] använder skickliga fiskare särskilt vid fångst av vargfiskar och ålar, och de vinner den största förtjänst genom sådana redskaps lätthet; dock på det sättet att de i ekor urholkade ur en enda stock, eller gjorda av två stycken trä, i fören tänder en livligare låga av kådiga törestickor, eftersom det är mörkt, och ser vargfiskarna och ålarna komma fram i stor mängd av förundran, och spetsar dem med detta hullingförsedda järn och drar in dem för sitt bruk. Ibland, sedan grövre trästycken lagts under och en eld byggts upp på flytande isflak, skaffar de sig också fisk med ett liknande järn, som om de stod i en båt; [I marginalen: Bedövade] fiskarna blir så bedövade att de tror att ingen fara är för handen. På liknande sätt fångas de också med lövruskor som rests upp i båten, under vilka fiskarna går in för att få vila. [I marginalen: Ålarna lyfts upp vid åskans dån] Det händer också ofta att ålarna, när åskan rasar, som om de inte var säkra i djupet, vill hoppa upp ur vattnet och fångas i största antal i nät, på krokar, i ryssjor och i fyrkantiga, genomborrade träbyggnader; och därav kommer invånarnas större förtjänst, när ålarna väcks ur sina hålor av himlens dån, ålar som annars med svårighet skulle komma ut. Likaså lägger man ut kilformade, genomborrade träkärl, fyllda med ärtstjälkar och sänkta ända till botten med en sten av tillräcklig vikt som hängts på, för fiskar som skall gå in. [I marginalen: Ett nytt sätt att fånga fisk] Och inte förgäves; ty de dras upp fulla till ytan med de fastbundna repen. Detta sätt är nyligen uppfunnet och underbart vinstgivande. På vintern ligger de gömda i den djupa dyn, där dammarna inte fryser; och om dessa helt och hållet snörs samman av isen, dör de alla på en gång kvävda, eftersom de inte har något andningshål till luften, [I marginalen: Ålarna lever 6 dagar utanför vattnet] såsom jag har sett vid annat tillfälle och som skall sägas nedan om isfisket. Länge, nämligen sex dagar, brukar ålarna också leva utanför vattnet, särskilt när nordanvinden blåser, på fält besådda med ärter; men om sand eller aska strös ut, kan de inte komma därifrån. De har underbart välbehag av att vara under sädeskvarnar, på grund av sötman i mjölet som faller ned i små korn. [I marginalen: Ålarna äts råa] Den största mängden ålar finns i de nordliga länderna, både insaltade och torkade i rök; och dessa äts råa. Men hur ålarna, hopnystade i underbar mängd, vältrar sig i sjön Benacus i Veronas område ungefär i oktober månad, [I marginalen: Hopnystade ålar i sjön Benacus] må man se hos Plinius bok 9, kap. 22, så att man i fångstanordningarna i dess flod, som byggts just för detta, finner nystan om tusen var. ## Liber XX, kap. 11 (s. 707–708) (maskinöversättning) Om sommarfiske och fågelfångst. KAP. 11. Två saker brukar förtänksamma fiskare särskilt iaktta: [I marginalen: Fiskarna bör iaktta två saker] att de fiskar i gryningen före soluppgången, när fiskarnas syn mest bedras och de i stim söker föda, och att de kan fiska under stor tystnad. Bilden av mannen ovan [I marginalen: Fågelfångst och fiske sker samtidigt] betecknas alltså med två uppgifter och sysslor, nämligen fågelfångarens och fiskarens. Fågelfångarens på grund av den mycket stora mängden vattenfåglar, änder, sothöns och dykänder (mergi), som med lika utgång och möda listigt fångas ovanför huvudet som fiskarna nedanför i vattnet. För att utföra detta väljer man torkade svampar från björkträ, som denna trakt frambringar mycket stora; de kastas ut över grunda vatten, för att de kringströvande fåglarna skall vara tryggare. Fågelfångaren täcker huvudet med en stor svamp som med en hjälm, går ut i sjön ända upp till hakan och avancerar mot flocken av simmande fåglar för att lägga försåt för dem; när dessa ser svampen som är satt på fågelfångarens huvud, är de övertygade om att den är en av de andra som simmar, närmar sig och fångas av fågelfångarens hand; och så kommer efter hand flera fram, som på liknande sätt skall dödas. Ty fågelfångaren sträcker sakta fram handen, [I marginalen: Fåglarna flyr inte för den som fångar dem] griper den ovarsamma fågeln vid fötterna med ett osynligt grepp och drar ned den under vattnet i en säck som förberetts för detta. De övriga fåglarna tror att kamraten självmant har dykt för att söka föda (som de brukar), är inte alls bekymrade och följer alla sin följeslagare, så att de också själva faller i fågelfångarens händer. Att han med den andra handen fiskar med en vid håv gör han inte förgäves; ty vattnet som rörs upp av hans fötter gör fiskarnas annars svaga ögon allra svagast och gör dem så ovarsamma att de självmant söker sig in i näten. [I marginalen: En mängd fisk fångas med olika redskap] Dessutom fiskar han inte olägligt med en krok på en lång lina som släpps ut bakom ryggen och armen. Överallt möter nämligen en så stor mängd fisk att de mycket lätt fångas med vilka fiskeredskap som helst, även när de fästs vid enskilda lemmar, särskilt i havets yttre delar och i floderna, dit fiskarna drar sig tillbaka i stort sällskap för att leva lugnare och tryggare, befriade från stormarna. Men ingenstans är de säkra, där de kan gripas med mänsklig påhittighet. ## Liber XX, kap. 12 (s. 708) (maskinöversättning) Ytterligare om sinnrikt fiske. KAP. 12. Det finns också ett annat sätt att fiska, som uppfunnits med klingande försåt, eftersom det är känt att mycket många fiskar har hörselsinne, så att de dras med av ljudets ljuvlighet. Näten spänns ut på längden av vattnet eller på tvären, och framför näten placeras över vattnet ett redskap i form av en båge, [I marginalen: Fiskar fångas med klockljud] så att det flyter på vågorna; i den övre delen av denna båge hängs en bjällra eller liten klocka; på grund av dess ljud kommer fiskarna i stim, förundrade över bjällrans klang, varpå de fångas i det öppna försåtet. Somliga fiskar tämjs, enligt Albertus bok 21, kap. 6, så att de, när de hör klockans ljud, samlas för att få föda. Dessutom berättar mängden av naturvetenskapliga skribenter om delfinens vansinne, [I marginalen: Delfiner samlas av kitharans ljud] hur mycket den dras med av ljudets ljuvlighet, särskilt Solinus kap. 22. Och det må inte vara förtretligt att berätta ett fall som jag har sett: nämligen att en kitharaspelare, som sjöng till kitharan med gäll ton på öppna havet, lockade till sig mycket många delfiner; sedan dessa under en timmes tid hade hört ljudet på det lugnaste hav (där inte ens ett strå [I marginalen: Delfiner förebådar stormar] rördes av vindarna), rörde de upp vattnet med blåsning och stjärt; och när de hade gett sig av, kanske som ett tecken på tacksamhet, följde genast stormar så fasansfulla och så våldsamma att livet knappt kunde räddas ur en så stor fara. Somliga fiskare binder också fast levande småfiskar på trådar och drar trådarna på längden och bredden, för att de större fiskarna, [I marginalen: Olika sätt att fånga fisk] som ger sig fram efter byte och av glupskhet, skall omringas med nät. Somliga gräver också diken vid flodstränderna, så att vattnet kommer in, och stänger till dem med plankor, så att fiskarna, som söker vila, gömmer sig där; dessa fångas sedan genom försåt; och detta sker oftare på hösten än på sommaren, på grund av de våldsammare stormarna. Somliga sätter också ut avlånga och kilformade hägnader, hopförda av stenar och trä i pyramidform, [I marginalen: Fiskarnas väg] ända till mitten av floden; dock så att fiskarnas allmänna väg, som sträcker sig genom flodens mitt och på detta folks språk kallas kungsådran (vena regia), inte helt stängs; och så fångas de i den pyramidformade mynningen, där en ryssja ligger nedsänkt och utspänd. ## Liber XX, kap. 13 (s. 709–710) (maskinöversättning) Om isfiske. KAP. 13. Detta kapitel visar ett annat sätt, hur man under isen fångar de fiskar som kallas borbochae, [I marginalen: Borbochae-fiskar] eller på folkets vanliga språk Lake; när fiskarna ser dem under den tunna isen, tvingar de dem, bedövade av ett tungt hammarslag, att stanna där under och vända buken uppåt med en bakåtvänd rörelse, så att de kan gripa dem halvdöda, sedan isen genomborrats. Och detta sätt brukar oftare komma till användning kring vintersolståndet. Det finns också ett annat sätt att fiska under isen, vanligare än de andra, [I marginalen: Krokfiske] med krokar; på dem är småfiskar fästa, som genom sin sötma lockar de större till rov, särskilt vargfiskar, som sägs vara [I marginalen: De omättliga vargfiskarna] mer omättliga än de övriga fiskarna. En tunn lina om 60 eller 100 steg sänks ned mellan två hål som ligger långt och rakt från varandra, för att den skall bli kvar under isen hela natten med mycket många hängande krokar; när fiskarna nästa dag i sin tur drar upp den, [I marginalen: Fiskar av olika arter dras upp] får de en underbar mängd fisk; och dessa fiskar är av olika slag och för det mesta mycket feta, på grund av det bättre bete och den tryggare ro som de har på kalla platser, särskilt de som lever i sjöar; och hanarna är fetare än honorna, [I marginalen: Hanfiskar är fetare] utom hos sillen, såsom skall sägas i slutet. Aristoteles säger också i bok 8, kap. 19, Om djuren, att det ibland tycks hända att fiskar dör av köld; och att därför både på andra håll och i Nauplios område i landet Argos många blinda har fångats i grund, floder och sjöar, när vintern varit mycket sträng; [I marginalen: Fiskar som innesluts av isen dör] dessutom många som har vita ögon. Att särskilt capitones och mugiles lätt blir blinda under vintern, om [osäker tolkning] vattnet överstiger måttet, och att deras ögon blir vita, och att de fångas magra omkring denna tid, och slutligen att de genom alltför stark köld till sist omkommer. Detta påstående är fullkomligt sant, nämligen att de dör när de innesluts av isen, om de inte har någon spricka eller något andningshål varifrån de kan få luft; särskilt ålarna, som jag ibland har sett dras upp ruttna, 6 eller 8 fot långa, när isen har smält, och de övriga fiskarna döda och stinkande; och därför gör ägarna till sjöar och dammar ofta öppningar i isen; och genast fångas fiskarna med händerna, när de skyndar till andningshålen för att få luft, [I marginalen: Fiskar fångas med händerna] och sprids ut på isen; där förblir de, ständigt sammandragna av kölden, färska hela vintern; och så förs de till avlägsna delar för att säljas eller avyttras i varuutbyte till allmän nytta. ## Liber XX, kap. 14 (s. 710–711) (maskinöversättning) Om sättet att göra frusna fiskar mjuka igen så att de kan kokas, och om fiske på vintern. KAP. 14. [I marginalen: Sättet att driva ut frosten ur frusna fiskar] Frusna fiskar, som är som hårt trä eller sten, skall, när de skall kokas, först läggas i mycket kallt vatten, så att fjällen lossnar och de mjuknar; och inte alls i varmt [I marginalen: Hur människor som skadats av köld botas] vatten, ty där lossnar inte bara fjällen, utan det framkallar också en skadlig slemmighet och gör fisken smaklös; på samma sätt som också människor som skadats av köld på fötter, naglar eller fingrar botas med mycket kallt vatten, som så småningom återför den naturliga värmen, medan varmt vatten tar bort den helt och aldrig låter den återvända till de skadade delarna. Men varför detta måste ske, må man söka skälen till bland Aristoteles och Plutarchos problem och hos andra utforskare av naturens ting, [I marginalen: Sättet att fånga fisk i gropar vid stranden] i den mån det behövs. Dessutom iakttas ett annat sätt att fiska på vintern än de som nämnts ovan, nämligen att fiskarna gör en grop nära stranden och anlägger en bred kanal med strömmande vatten, som de håller i ständig rörelse så att den inte fryser, för att fiskarna, som skall få frisk luft, skall fångas när de beger sig dit. Och det skall noteras enligt Aristoteles på det ovan anförda stället att varje fisk [I marginalen: Sten i fiskarnas huvud] som av naturen har en sten i huvudet skadas mer på vintern än den som inte har det; ty denna stens stelhet gör att sådana fiskar fryser av kölden och på grund av den inbrytande kylan söker sig till djupet; av deras slag är chromes, lupi, phagri, [I marginalen: Torsk] umbrae och de som på det vanliga götiska språket kallas Torsck, men med holländarnas ord [I marginalen: Cabbelau] Cabbelau; dessa dras också nästan hela året upp från havsbotten med långa krokar. Fiskar av detta slag lät den högvördigaste och högvälborne kurfursten och rikets furste, [I marginalen: Ärkebiskopen av Köln] herr Adolphus, ärkebiskop av Köln, bland andra utmärkta fiskar föras till Trento år 1551 under det allmänna konciliet. Få prelater av italiensk nation vågade dock smaka dessa fiskar, fastän de var läckert tillredda, på grund av den fasthet de har; men för mig var de mycket välkomna, på grund av den medfödda smak som jag hade saknat i ganska många år. [I marginalen: Gobiones] Plinius säger dessutom i bok 9, kap. 57, att man i Pontus område griper vissa fiskar i isen, särskilt gobiones, som inte gör någon livsrörelse förrän genom pannornas värme. [I marginalen: Varav näten görs] I detta finns ändå, fastän det är underbart, något skäl. Slutligen använder alla nordbor lindbark, kärrsäv, hampa och lin till att väva nät för fiskarna; och de smörjer in dem med flytande beck, särskilt laxnäten; slutligen måste man i högsta grad se till att de är mycket starka, liksom de som används för att fånga björnar. ## Liber XX, kap. 15 (s. 711) (maskinöversättning) Om isredskap. KAP. 15. Denna bild visar formen på många redskap, som andra nationer aldrig sett, för att gå på och borra i isen; utan dem är det nämligen omöjligt att tränga igenom en så stor fasthet, så att den stenhårda massan kan urholkas för att hugga upp hål, dela isen och dra upp fiskar, eller för att försöka och genomföra gång eller färd på en så stor halka; [I marginalen: Redskap nödvändiga för att bryta isen] såsom man ovan i bok 1, kap. 28, finner särskilt beskrivet om varje redskap och dess orsak; ja, mer utförligt har det i bok 11, kap. 23, och flera följande, visats i fråga om krigsväsendet och krig på isen, hur nödvändiga liknande redskap är; där har också tillräckligt utförligt berättats hurdan de beväpnade soldaternas klädsel är [I marginalen: Hurdan den militära klädseln är på vintern] i den strängaste frost och den längsta natten, tillsammans med liknande ting som krävs för krig. Men i detta kapitel må det räcka att ha visat dessa redskap. Dessa redskap, som uttänkts för att bryta isens fasthet, nämner också Herodianus i bok 6, då han säger att Rhen och Donau om vintern täcks av köld och ligger öppna för ryttare som en slätt, och att de är så stelfrusna att de som skall hämta vatten ur dem inte så mycket bär med sig krukor eller kärl som yxor och huggjärn, och att de därifrån kan föra bort det uthuggna vattnet utan något kärl, [I marginalen: Vatten bärs som en sten] liksom en sten. ## Liber XX, kap. 16 (s. 712–713) (maskinöversättning) Om de ridande fiskarnas fiske. KAP. 16. Detta sätt att fiska på isen iakttas i stora sjöar och sötvatten samt i salthavets yttre delar varje år från november månad till slutet av mars och längre, så ofta det behövs, för den mängd fisk som skall fångas. [I marginalen: Påhittigheten i att fånga fisk är mångahanda] Ty vare sig isen visar sig tjock, täckt av snö, klar eller hal, eller hur den än är sammandragen av kölden, eller hur naturen än har frambringat den, saknas aldrig påhittighet eller vilja att troget tjäna den allmänna nyttan i nödvändiga ting. Så tål de nordliga folken köld [I marginalen: Sättet att gå på isen] och hetta med lika jämnmod. För att gå på isen binder man vid plankskor som passar båda fötterna treuddiga järnspetsar, jämnt fördelade med spetsarna vända mot den hala isen; härigenom blir steget fastare vid varje rörelse, liksom på fast mark. Om järn inte finns till hands, [I marginalen: Smorda skor blir hala på isen] går fiskarna stadigt med bara sulor utan rädsla för att falla. Men i skor av smort läder står fötterna inte alls stadigt, på grund av frosten, som genast hårdnar sådant läder och förvandlar det till ishalka, särskilt om tunn snö från en natt eller en halv har strötts över isen; [I marginalen: Oförutsett fall på isen] ty den förorsakar ett oförutsett fall på ett ögonblick; men djup eller tjock snö tillåter fotspåren en fastare gång och färd. [I marginalen: Sättet att fiska med hästar under isen] De som alltså vill fiska under isen öppnar två stora hål, 8 eller 10 fot breda, som ligger 150 eller 200 steg rakt från varandra; mellan dem anlägger de 30 eller 40 mindre hål, en och en halv fot breda, med 30 fots avstånd från vardera sidan; därefter leder de genom dessa med långa stänger under isen rep som förts in från det första stora hålet, och när de har letts fram till det andra stora hålet, överlåter de repens ändar åt [I marginalen: Vargfiskarna försöker framför alla fiskar bryta sig ut ur näten] ryttarna att dra upp; och de ålägger dem att driva på hästarna att dra desto snabbare ju mer näten tycks skynda mot utgången, för att inte fiskarna, när de känner sig fångade, och särskilt vargfiskarna, med våldsamt buller skall bryta sönder näten och komma undan. Och så dras [I marginalen: Fiskarna delas upp efter lass, inte efter mått] fiskarna oftast upp, ett mycket vackert skådespel, i så stor mängd och av olika slag att de delas upp inte efter skålpund (vars bruk inte finns där) utan efter hela lass och stora kärl som mått. Om isfärd för fiskar, liksom annars för en mantel, ## Liber XX, kap. 17 (s. 713–714) (maskinöversättning) och varför fiske oftare anordnas. KAP. 17. Det händer oftast att unga män som inte har pengar, när fiskmängden är så stor, får den nåden och ynnesten av fiskarna [I marginalen: Löpning om fiskar, liksom annars om en mantel] att de genom snabbheten i ett lopp på isen, sedan ett mycket avlägset mål har satts ut, kan vinna en viss mängd fisk på den hala isen genom sin lycka, när banan har fullbordats. Och de nekas inte det som de på hedersamt sätt eller genom möda har förtjänat, eller som av annan frikostighet självmant skall tillerkännas dem. Vanligen sätts 20 eller 30 stora fiskar (som kanske skulle vara värda lika många floriner i Rom) ut som pris för dem att vinna. Angående detta lopp om en mantel eller ett segerpris för hästar och människor i ett liknande fall må man dock gå tillbaka till kap. 24 och 25 i den första boken av detta verk. [I marginalen: Skälen till fisket är mångfaldiga] Att man skall fiska under isen med så stor möda och flit, därtill driver ett mångfaldigt skäl, nämligen fiskarnas fortplantningstid, eftersom flera arter av dem [I marginalen: Vissa fiskar följer sällskapet för att sluka rommen] lägger rom i den strängaste kölden; de har flera fiskar i sitt sällskap, inte förenade med dem i naturlig vänskap, utan som slukare av deras rom. Också den allmänna nyttan och nödvändigheten driver därtill, att folket skall förses med ett överflöd av fisk; och fiskarnas natur kräver det, ty om de inte fick andningshål genom att isen genomborras, skulle alla som uppehåller sig i en flod eller damm plötsligt dö. [I marginalen: Långa och breda fiskar göds av olika vindar] Långa fiskar göds på underbart sätt av nordanvinden, liksom breda av sunnanvinden. Och inte i en enda sjö utan i nästan alla sker om vintern detta eller liknande isfiske, särskilt i de större [I marginalen: De mer framstående sjöarna] vattnen, såsom Mälaren, Vänern och Vättern, sötvattensjöar; och dessa visar genom sin naturliga egenskap den tid [I marginalen: Vättern, en sjö av egenartad natur] då fisket i dem inte kan ske säkert. Men Vättern tillkännager särskilt sin natur för människorna, så att de inte därigenom råkar ut för någon svår fara; när isarna smälter börjar den nämligen med det häftigaste buller att koka upp och röras upp från botten och med stort våld bryta upp i små rämnor eller sprickor, som oftast uppstår i isen; och dessa gör den på en kort tidsrymd mycket breda. Fastän isarna då ännu har en tjocklek av mer än 6 eller 7 handsbredder, delas ändå hela isen, när vindens kraft ovanifrån medverkar, i flera stycken, så att många till fots eller till häst som befinner sig på den ofta drunknar, om de inte känner till eller försummar dess natur [I marginalen: De som känner denna sjös egenskap flyr till stranden för att rädda livet] att rädda livet genom att fly mycket snabbt till stranden, eller åtminstone, när de har hört och sett isarnas fasansfulla sammanstötning, hålla sig fast vid ett större flytande stycke, som av vindarnas kraft snabbare kastas mot stranden. Genom åkallan av helgonen befrias dock många mirakulöst från dessa faror, såsom mycket ofta berättas i deras legender. ## Liber XX, kap. 18 (s. 714–715) (maskinöversättning) Om en underbar händelse på denna isbelagda sjö. KAP. 18. En bonde, som skulle föra ett lass hö från andra sidan av denna sjö (som är 16 italienska mil bred och 60 lång) till den motsatta stranden, [I marginalen: En tillfällig men märklig händelse] hörde ett knakande uppstå och isen så småningom brista i små rämnor. Eftersom han därför förstod dess natur, att den snart skulle brista när de inre delarnas kraft trängde på, och att det behövdes flykt för att han så snabbt som möjligt skulle sörja för sin räddning, lämnade han höskrindan, drev på hästarna och skyndade mycket snabbt till närmaste strand. När fyra beväpnade ryttare som befann sig bakom honom såg detta, förföljde de honom mycket snabbt och hastigt (som om han var en tjuv eller rövare som av alltför stor skräck flydde för deras ankomst) och grep honom på stranden; [I marginalen: Olika avsikt hos de flyende, men en och samma räddning] och när de förstod orsaken, att han hade flytt på grund av knakandet i isen som snart skulle brista, enligt sin erfarenhet, och inte på grund av något brott, gladde de sig mycket över att de utan sin avsikt och även utan egen flit hade räddats från att drunkna. Därpå visade bonden dem på stranden att hans lass flöt inte på isen [I marginalen: En sjö olycksbringande för fientliga vapen] utan i fullkomligt öppet vatten; vilket också skulle ha hänt dem, som var i fara (om de inte hade flytt så snabbt som möjligt). Över denna sjö, hur den än är frusen, brukar man färdas från östgötarna till västgötarna och omvänt; men aldrig med lycka för ryttarskaror [I marginalen: Skogen Holueden] som har för avsikt att föra fientliga vapen in i dessa länder. Inte heller i den närliggande mycket vidsträckta skogen, som på folkspråket kallas Holueden, har de upplevt lyckliga förebud, nämligen när den danska dumdristigheten ofta har försökt visa sina krafter där; den fann sina första gravar på samma plats, så att den inte behövde gå vidare till ytterligare plågor. [I marginalen: Solden räknas ut med järn] Slutligen har östgötarnas här här brukat räkna ut den första solden åt de danska meniga soldaterna med järn. ## Liber XX, kap. 19 (s. 715–716) (maskinöversättning) Om fiskarna i den svarta floden vid Nyslott i Finland. KAP. 19. I de yttersta delarna av det nordpolära Finland, som lyder under Sveriges rike, finns en borg [I marginalen: Nyslott, kallat landets krona eller den helige Olofs hus] som kallas Nyslott (Nova arx), eftersom den har byggts med underbar påhittighet och befästs av konst och natur; den är nämligen belägen på ett runt berg och har en enda ingång och utgång mot västra sidan; och detta genom en flotte [osäker tolkning] som är fastbunden med stora järnkedjor [I marginalen: En enda bro fäst med järnkedjor], som med stor möda varje dag med hjälp av block, på grund av vattnets våldsamhet, under natten dras till den ena sidan av floden av de väktare som utsetts av Sveriges kung eller av dem som innehar länet där. Förbi denna borg flyter en mycket väldig flod av outforsklig djup, som har sitt ursprung i en vit sjö och efter hand flyter nedåt; från botten blir den svart till färgen, särskilt runt denna borg, där [I marginalen: Svart vatten som föder svarta fiskar] den har och frambringar enbart svarta fiskar, som dock inte anses ha obehaglig smak, såsom laxar, öringar, abborrar, vargfiskar och övriga av de mjuka fiskarnas släkte. Den frambringar också fisken trebius, som är svart om sommaren och vit om vintern, och som (såsom Albertus menar i bok [I marginalen: Arter av mjuka fiskar] 24) blir mager i oceanen, och när den är en fot lång har den ett fett om fem fingrars tjocklek; detta fett drar, insaltat, upp guld ur vattnet, även om det har fallit ned i de djupaste vatten, [I marginalen: Fisken trebius] och får det att flyta upp från botten. Slutligen bildar floden en svart sjö, när den passerar Viborg, liksom Nilen bildar en svart flod där den [I marginalen: Viborg] tömmer sig. Solinus nämner också i kap. 37 en flod av svart färg, som går ut från berget Atlas och sträcker sig genom inre och förbrända ödemarker, som genom ständig hetta och alltför stark sol, mer än glödande, aldrig befrias från värmen. Jordanes säger att Valamir, östgoternas kung, hade sitt läger mellan Scarniunga och det svarta vattnet. [I marginalen: Jordanes] [I marginalen: Valamir, östgoternas kung] Plinius säger också i bok 31, kap. 2, att det i Armenien finns en källa ur vilken svarta fiskar genast förorsakar döden när de äts, tills man kommer till den källa som ligger mitt emot i flodbädden, där detta fiskslag upphör; [I marginalen: Svarta fiskar som förorsakar döden när de äts] vilket i denna flod inte alls är att frukta. Petrus Martyr anför i bok 4 av Det trodda fastlandet en svart bäck, vid vars strand folken i krig använder svärd av trä, i ändan brända pålar och avlånga spjut, men inte pilar. [I marginalen: Svärd av trä] ## Liber XX, kap. 20 (s. 716–717) (maskinöversättning) Om denna flods järtecknande kitharaspelare. KAP. 20. [I marginalen: Den järtecknande kitharaspelaren] Att man ovan ser en bild som liknar en kitharaspelare som spelar mitt i vågorna betecknar ett järtecken, nämligen att borgens befälhavare eller hövitsman plötsligt skall störta i döden, eller att en försumlig och sömnig väktare (enligt lägerlagen) skall störtas döende från de höga murarna. [I marginalen: Berget Atlas lyser om natten] Under tiden är detta vatten inte fritt från spöken och vidunder som visar sig vid alla tider, såsom Solinus i ovannämnda kapitel nämner om berget Atlas, som lyser av nattliga eldar och genljuder överallt av aegipanernas körer. Man hör också flöjters sång och cymblars klang längs kusten, såsom också anförts ovan i bok 3, kap. 10, om ödesgudinnorna och nymferna; detta berättar också Plinius i bok 9, kap. 5, på ett sätt som liknar det föreliggande ämnet, och det är inte ovärdigt att känna till. [I marginalen: Triton blåser i snäcka i en grotta] Han säger nämligen: En beskickning från Olisipos invånare, som sänts i detta ärende, meddelade kejsar Tiberius att man i en viss grotta hade sett och hört en Triton som blåste i en snäcka, i den gestalt som han är känd; och föreställningen om nereiderna är inte falsk, endast att deras kropp är sträv av fjäll, även där de har mänsklig gestalt. Ty en sådan har setts på samma strand, och när hon dog hörde de kringboende hennes sorgsna klagan långt bort osv. [I marginalen: Sirenernas natur] Vad sirenernas natur är i fråga om ljuv sång för att bedra de sjöfarande beskriver filosoferna, och de anför flera skäl för att saken skall vara uppenbar; ja, också den heliga skriftens uttolkare kallar dem fullt verkliga vidunder; [I marginalen: Arabiens ormar flyger] likaså att det finns ormar i delar av Arabien som är snabbare än hästar i lopp; vissa av dem har vingar så att de kan flyga; och döden inträder innan de som skadats känner smärtan. Dessutom inträffade, enligt Suetonius vittnesbörd, ett sådant järtecken för Julius Caesar när han tvekade: En man av utomordentlig storlek och skönhet visade sig plötsligt sittande i närheten (nämligen på stranden av floden Rubicon) och spelade på en vassflöjt; när förutom herdarna också mycket många soldater från posteringarna hade strömmat samman för att höra honom, och bland dem [I marginalen: Caesars ord: tärningen är kastad] även trumpetare, ryckte han trumpeten från en av dem, sprang fram till floden, började med väldig kraft blåsa signalen och gick över till den andra stranden. Då sade Caesar: Låt oss gå dit gudarnas järtecken och fiendernas orättfärdighet kallar; tärningen är kastad, sade han. Slutligen säger Plinius i bok 5, kap. 1, att det nära berget Atlas finns en svart flod, som genom ödemarker av svart stoft, där klippor som liksom förbrända ibland höjer sig, rinner fram genom trakter som är obeboeliga av hetta, fastän detta har erfarits vintertid genom Suetonius Paulinus, romersk konsul. ## Liber XX, kap. 21 (s. 717–718) (maskinöversättning) Om fiskar blandade med svalor. KAP. 21. I närmast föregående bok 19, kap. 29, infördes denna bild angående svalor som vintertid [I marginalen: Svalor dras upp ur vattnet] dras upp ur vattnet av okunniga fiskare, bärs in i varma hus och snart dör; men nu visas med denna figur att fiskar fångas blandade med svalor, [I marginalen: Fiskar fångas blandade med svalor] och att isfisket många gånger sker på detta sätt utan dessa fåglar, så att det med nät som sänkts ned under isen fångas så många fiskar av olika slag att de som drar upp dem knappt har tillräckliga krafter, om inte hjälpande händer kommer till för att dra upp. Sjöarnas ägare förbehåller sig nämligen vissa vinklar av vattnen, liksom privilegierade, [I marginalen: Platser i vattnet förbehållna för fiskar] för att ur dem, som ur boskapsstall, ofelbart ta ut åtråvärda fiskar för sitt nöje. De sänker ofta ned söta bönrankor och ärtrankor och strån i dessa vinklar, för att dessa platser alltid skall ha fiskar som får rikligare bete där och för att de skall finnas där oftare, [I marginalen: Hur fiskar bevaras] när det behövs. Under tiden ser man på alla sätt till att osläckt kalk inte läggs nära vattnen, eftersom den är en obotlig pest för alla fiskar. [I marginalen: Osläckt kalk är fiskarnas pest] Man ser också till att ingen sänker ned halvt avhuggna träd på en fiskrik botten, så att näten inte brister; dessutom att glödande stenar inte kastas i fiskdammarna, och inte heller fyrkantiga stenar. [I marginalen: Glödande stenar skadar fiskarna] ## Liber XX, kap. 22 (s. 718–719) (maskinöversättning) Om fiskar av olika slag. KAP. 22. De olika figurer av fiskar som tecknats i detta kapitel och denna bild visar att en underbar och mångskiftande mängd av dem finns runt om längs de nordliga stränderna; [I marginalen: Mycket många fiskar av okänt slag] deras bruk, namn, natur och egenskaper står varken att finna hos filosoferna eller hos andra nationer, såsom sagts i förordet till denna bok; såsom en småfisk till formen, som inte överstiger en handsbredd i längd och har ett harliknande ansikte och taggar på ryggen, och som skrämmer även vilka stora fiskar som helst och driver dem på flykt enbart genom sin anblick. [I marginalen: Fiskar med taggig rygg] Vidare fiskar med taggig rygg, som en såg, vilka genom att föra fram dessa sträva taggar och vassa fenor framåt (när de har för avsikt att skada) sårar alla; och dessa två, som är liksom vattnens och fiskarnas rövare, kastas bort när de fångas, såsom oanvändbara på grund av benen och taggarna och det smaklösa köttet. [I marginalen: Fiskar med horn] Det finns också fiskar som bär ett horn framåt på huvudet, liksom skepp med ramm eller liburniska skepp, och som har munnen på buken; de är magra och smaklösa på grund av den kroppsliga magerhet som de ådrar sig genom att förfölja andra fiskar. [I marginalen: Fiskar av bågformig gestalt] Dessutom fiskar av bågformig gestalt, som har likhet med ett buffelhuvud och en järnsko; de är mycket vanliga som föda, när de fångas för mat i en flock av utvalda fiskar. Men de mer utvalda som finns under andras vanliga benämningar är dessa: [I marginalen: Araneus] Fisken araneus, som har taggar vid gälarna, med vilka den slår dem som närmar sig; den har också höga taggar på ryggen, som på liknande sätt är skadliga. [I marginalen: Aniger] Aniger, med gott och vitt kött, är rund och lång och har söt smak. [I marginalen: Prasmi] Fiskarna prasmi är feta och breda och en eller två fot långa. [I marginalen: Borbochae, på götiska kallade lake] Borbochae är flodfiskar som också lever i sjöar, kortare än ålar men med stora magar; de söker sig till djupet utom på vintern, då de (såsom sagts ovan) fångas bedövade med hammare under isen. De har sött kött, slemmigt, inte tjockt skinn och en stor, rund och mycket söt lever. När det tolfte året har gått [I marginalen: Glanis] blir den mycket stor och byter namn och kallas solaris. Glanis (enligt Plinius vittnesbörd, bok 9, kap. 43), en fisk som av Albertus kallas claucius och clavis, är [I marginalen: Mugil] så listig att den biter i krokarna bakifrån och inte sväljer dem, utan bara berövar dem betet, liksom mugil [I marginalen: Havsräven] och havsräven; när fiskaren märker detta, drar han ofta plötsligt in kroken, för att gripa den vid buken. [I marginalen: Capitatus] Capitatus, därför att den har ett huvud nästan av samma storlek som hela den övriga kroppen; och den sägs likna en klubba till formen. Jag tror att den på det vanliga götiska språket kallas Simpa; det är en svart eller mörk fisk som gömmer sig under stenar, en fot lång, [I marginalen: Simpa betecknar på götiska en viss fisk] och som har röd lever efter kokningen. ## Liber XX, kap. 23 (s. 719–720) (maskinöversättning) Ytterligare om olika slags fiskar. KAP. 23. [I marginalen: Carpiones] Carpiones, ett listigt slags fiskar som sticker ned huvudet i botten för att inte bli fångade, finns inte i de nordliga vattnen. [I marginalen: Gobio] Gobio är en liten flodfisk, vit men bestänkt med svarta fläckar, i östra Finland nära Viborg en fot lång; den är en lämplig föda för lägrets stränga liv, när den har torkats i solen. [I marginalen: Muräna] Muränan (muraena), en välkänd fisk av båda könen, parar sig (enligt Ambrosius vittnesbörd) med ormen, sedan den lockats upp ur vattnet av dennes väsande; vilket inte behagar Albertus; den lever inte utanför vattnet liksom ålen. Muränornas släkte är tredelat: ett en fot långt, ett annat två fot långt, som kallas oculata, ett tredje tre fot långt, som vid kokningen behöver många kryddor. Om muränan säger Volaterranus i bok 25 ganska vackra ting. De har, när de lever, sju stjärnor av gyllene fläckar längs ryggen. [I marginalen: Mugil] Mugil är en välkänd fisk, lik vargfisken, med vilken den om sommaren lever som kamrat och om vintern som fiende. [I marginalen: Mullus] Mullus är en fisk med brett huvud, 6 eller 8 fot lång, som bebor den svenska sjö som kallas Mälaren och som av tyskarna kallas Welss. [I marginalen: Pungius] Pungius, den minsta av alla fiskar, har två små lansar, en på var sida, vid roten av bukfenorna. [I marginalen: Tencha] Tencha, en aln lång, finns i många av Nordens sjöar, fastän den är lågt värderad på grund av sitt slemmiga skinn och sin föda av ruttnande jord. Dessutom har man ofta funnit att främmande fiskar från Svarta havet går in i Livländska eller Finska havet [I marginalen: Främmande fiskar går in i Livländska havet], sedan de kommit ned genom Moskoviens och Rysslands mycket väldiga floder, också från Kaspiska havet, som har flera grottor och underjordiska gångar, såsom Strabon vittnar. Det finns också andra slags fiskar med okänt namn och okänd natur, men inte okänd smak, [I marginalen: Fiskar med okänt namn men inte okänd smak] eftersom de ofta, när de fångats, har visat fiskarna en mycket behaglig smak när de åts. ## Liber XX, kap. 24 (s. 720–721) (maskinöversättning) Om att välja levande fiskar. KAP. 24. I många städer och köpingar i de nordliga trakterna [I marginalen: Båtar fulla av fisk] finns den bekvämligheten och den ädla naturens gåva att man varje dag kan få levande fiskar av olika slag och smak från båtar, även för ett ringa pris; dessa köper borgarna av fiskarna [I marginalen: Fiskar säljs i korgar, inte efter skålpund, och efter skälig värdering] dock inte efter skålpund, på grund av mängden och överflödet, utan i korgar efter skälig värdering; och detta brukar särskilt ske vid bron i den kungliga staden Stockholm, där olika slags fiskar om sommaren i små båtar och om vintern i avlånga fordon på isen [I marginalen: Fiskar förs som stenar på lass] förs med hästar i stora lass, liksom stenar eller ved, till torget för att säljas; de köps också efter bedömning, inte efter vikt; ty om de köptes efter skålpund, skulle rättvisan inte alls iakttas, eftersom en mjuk och levande fisk och samma fisk frusen skulle variera i vikt gentemot andra som inte stelnat av frosten. Från kylan återförs de dock till mjukhet endast med kallt vatten, inte med varmt, såsom sagts ovan i samma bok, kap. 14; [I marginalen: Färska fiskar på 5 månader] ty det varma fördärvar och det kalla löser upp. Frusna fiskar väljs alltså efter gälarnas rödhet och efter tyngden, även om de har tagits upp ur isen för fyra eller fem månader sedan och sedan förvarats i kylan utan salt. [I marginalen: Fiskarnas olika egenskaper] Men sorterna av sådana köps efter förtjänsterna hos de platser varifrån fiskarna har tagits upp och efter människornas smak, såsom stora, medelstora och mindre; magra, feta och väldoftande; [I marginalen: Ett mycket märkligt urval av fiskar] fjälliga, sådana som har slemmigt skinn, och sådana med fenor. Av fiskar som har hårt kött väljs den mindre; av de mjuka den större, upp till en viss gräns; från steniga platser är nästan alla de bästa; från sötvatten, särskilt floder, väljs de renare. Och detta är Avicennas omdöme. ## Liber XX, kap. 25 (s. 721–722) (maskinöversättning) Ytterligare om att välja fiskar. KAP. 25. Havsfiskar är, såsom Avicenna menar, bäst när de lever på steniga och sandiga platser, [I marginalen: Vilka havsfiskar som är bäst] och de som vandrar mot strömmen i floderna, eftersom de har rörts upp av mycket övning; därav blir de smakligare och hälsosammare. Det sker också ett urval bland dem [I marginalen: Fiskar väljs för sin födas skull] för födans skull, genom vilken de närs av örter, av rötter eller av smuts; så mycket kämpar magens nödvändighet med gomens lyx, såsom Seneca i ett liknande fall nämner i Naturvetenskapliga frågor, bok 3, då han anför om mullus: Otroliga är lyxens verk; [I marginalen: Lyxens otroliga verk] fiskar simmar i sovrummet, och under själva bordet fångas den som genast skall föras över till bordet; den anses föga färsk, om den inte dör i gästens hand. Man iakttar de döendes färg, som döden själv, medan andan kämpar, förvandlar i många skiftningar osv. [I marginalen: Levande fiskar mer utvalda] De vill inte röra någon som inte fångats samma dag; hur långt har inte läckerheterna kommit? Till detta högmod har finsmakarnas magar kommit, att de inte kan smaka någon fisk som de inte har sett simma vid själva gästabudet, och de föder ögonen innan de föder gomen. [I marginalen: Ögonen föds före magen] Så uttänker lyxens raseri dagligen något mer förfinat och elegant och föraktar det vanliga. Dessa nöjer sig alltså inte med att njuta frukt med tänder, mun och mage, utan är [I marginalen: Lyxens raseri] frossare också med ögonen. Inte heller bör Plinius ord i bok 9, kap. 34, förbigås på detta ställe. Han säger nämligen: Av hela naturen är nu havet det som kostar magen mest, genom så många sätt, så många rätter, så många fisksmaker, vars priser beräknas efter faran för dem som fångar dem. [I marginalen: En mullus köpt för 8000 sestertier] Han säger också i samma bok, kap. 17, att en enda mullus köptes för 8000 sestertier (nummi), och att priset på kockar steg högre än på krigshästar. Vidare: Men nu skaffar man kockar för triumfernas pris, och fiskar för kockarnas. Och nästan ingen dödlig [I marginalen: Penningslösare är dyrbara] värderas nu högre än den som allra skickligast sänker sin herres förmögenhet. Men liksom detta vanvett sedan länge har fördömts av de förståndigas samstämmiga mening, så lockas det ändå genom de mäktigas och de självsvåldigas omättliga frosseri, som är lyxens följeslagare, ja dess förälder, [I marginalen: Frosseriet är lyxens förälder] dag för dag mer och mer till sybaritiska läckerheter. Mycket sällan plågas Nordens furstar av detta vanvett, på grund av klimatets stränghet och själens styrka, eftersom de är benägna för vapen och krig. Sammanfattningsvis [I marginalen: Echeneis håller fast det största skepp, och den största fisk mättar inte en enda mage] dras endast detta ut ur Plinius och Seneca, att en enda liten fisk, echeneis, kan hålla fast det största skepp, och en hel stör inte kan mätta en mage. ## Liber XX, kap. 26 (s. 722–723) (maskinöversättning) Om saltade, torkade och rökta fiskar. KAP. 26. Detta kapitel behandlar de många slagen av saltade, torkade och med rök härdade fiskar, särskilt av det skälet att de nordliga folkens mycket härdade kroppar närs av sådan föda; i första hand av torkade fiskar, såsom vargfiskar, mugiles, prasmi, borbochae och de som på götiska kallas Siick; [I marginalen: Torkade fiskar förvaras som vedtravar] alla dessa säljs som vedtravar, dels efter mått i stänger eller alnar, dels oftare efter större viktenheter, såsom hundratal, tusental och de som på det vanliga götiska språket kallas Schippunt. [I marginalen: Sättet att bereda torkade fiskar] För att göra dessa fiskar lämpliga för människoföda blötläggs de alltså i två dagar i stark lut och en dag i rent vatten, så att de återfår en behaglig mjukhet; därefter kokas de, bestänks med saltat smör och sätts också fram på furstarnas bord som en eftertraktad och njutningsfull föda. Sedan äts färska fiskar av olika slag tillsammans med torkade i omväxlande ordning och med festlighet, med rätter insprängda emellan, särskilt vid gästabuden och i husen hos dem som sätter lyx och lycka i maten. Den övriga människoskaran [I marginalen: Stark föda att äta] drivs alltid av klimatets stränghet att bekymra sig om att äta inte så läckert som starkt. Somliga fiskar bankas före kokningen med klubbor gjorda av hårt trä; [I marginalen: Fiskar äts råa] somliga, som också torkats med sol och salt, bultas och äts råa; dessa kallar man på folkspråket Siick; och de är av två slag, särskilt i Bottniska havet, i vilket mycket stora floder flyter in från Norges mycket höga berg. Rökta fiskar [I marginalen: Rökta fiskar] har inte den lägsta värderingen, såsom laxar, prasmi, siick, [I marginalen: Rökta laxar] sill, muräner, mugiles och boctes. Laxarnas släkte överträffar dock alla de övriga, eftersom det genom sin godhet ersätter alla andra slags föda, och eftersom det, ätet före vilken dryck som helst, väcker en behaglig aptit. Och det är en behaglig och lättillgänglig föda för resande; råa [I marginalen: Sillar] har de nämligen den bästa smaken. Detsamma skall man mena om torkade sillar, som tyskarna kallar Bucking; [I marginalen: Bucking] de köps ganska dyrt av romarna och äts mycket ivrigt utan att väcka någon leda (i motsats till vad som är fallet med andra fiskar); och de förs med flamländarnas skepp genom Spaniens hamnar till Rom varje år, om inte krig hindrar. Det finns också boctes och orches, rökta fiskar, som ges det nordliga folket till föda. Plinius säger i bok 32, kap. 2: Man vet att alla slags saltfisk tillagas färsk i Benevento i Italien. Att havsfiskar var i bruk alltifrån Roms grundläggning [osäker tolkning] har Cassius Hemina som källa; hans ord om denna sak skall jag här foga till: [I marginalen: Numas påbud om saltfisk] Numa stadgade att fiskar som inte hade fjäll inte fick offras vid gästabud, av beräkning, för att offentliga och privata gästabud och måltider vid gudarnas bädd skulle kunna anordnas lättare, om inte de som köpte till offergästabudet skonade mindre på priset och köpte upp dessa i förväg [osäker tolkning]. ## Liber XX, kap. 27 (s. 723–724) (maskinöversättning) Om insaltade fiskar. KAP. 27. Av saltade fiskar närs en oändlig mängd folk, såsom sagts ovan i denna bok i kapitlet om att välja levande fiskar och såsom skall sägas i detta kapitel. Nästan alla de som torkas i vind eller mörnas [I marginalen: Många slags saltade fiskar] i rök saltas också in, för att de inre smakerna skall bestå oskadda längre och mer varaktigt; och de säljs efter skälig värdering, inte efter skålpund (som sagts), utan efter antal tiotal och efter kvantitet. Deras [I marginalen: Insaltade fiskar är nödvändiga i lägren] största och nödvändiga användning brukar man se vid belägring av läger och i sjöslag; sådana är sillar, ålar, prasmi och de som vi på folkspråket kallar Torsck, såsom sagts ovan i bok 9, kap. 19, om de ting som är nödvändiga för att uthärda en belägring. [I marginalen: Straffet för dem som förfalskar fisk] Men om någon har förfalskat sådana saltade fiskar genom att blanda in skämda, eller har anförtrott dem åt ruttna kärl för förvaring, skall han, hårt bötfälld av kronan (fiscus), återbära det mottagna priset; och sådana fiskar kastas i vattnet eller bränns på det offentliga torget. Men i vattnet kastas de mycket sällan, för att inte möjligen de övriga goda och friska fiskarna, [I marginalen: Felfria fiskar släpps ut med överhetens märke] som av hunger äter av dem, skall smittas. De felfria fiskarna däremot, i oändlig mängd, godkänns med överhetens märke påsatt, för att de skall föras ut till avlägsna länder för vinstgivande handel i kärl som tillverkats för detta. Och för att allt skall ske rättvist och riktigt har edsvurna ämbetsmän utsetts, [I marginalen: Edsvurna ämbetsmän] liksom uppsyningsmän över livsmedelsförsörjningen, så också granskare och värderare av fisk och skinn. [I marginalen: Paulus Iovius] Det övriga om fiskar må man söka hos Paulus Iovius, om vilken det ständigt försäkras att han har beskrivit dem med vid penna, men sällan eller aldrig smakat dem vad smaken beträffar; [I marginalen: Hippolytus Tiphernas] men klarare hos läkaren Hippolytus Tiphernas, som genom att skära allt ända in på det levande med underbar omsorg och i god tro i vår tid har skrivit om olika fiskarter, särskilt om de mer läckra, som passar denna trakt bättre på grund av magarnas svaghet; [I marginalen: Varför författarens skrifter är hårda] men mina skrifter är liksom hårda, så handlar de också om ett mycket hårt folk. ## Liber XX, kap. 28 (s. 724) (maskinöversättning) Om sillen (halec) eller arenga. KAP. 28. Sillen fångas vid stränderna av södra Götalands land Skåne, som enligt gammal rätt hör till goternas rike, av vilket det är en del (enligt Saxos vittnesbörd), [I marginalen: Sillens oändliga mängd] i början av hösten oftast i så stor mängd och saltas in i oräkneliga kärl och förs ut, att den bland saltfiskslagen räcker till att föda större delen av hela Europa. Där samlas nämligen på breda och långa stränder i hus och tält under två månaders tid köpmän av olika slag från alla [I marginalen: Köpmän från olika trakter] grannfolk, som köper denna sill för pengar eller i varuutbyte för att föra bort den på skepp. Det händer oftast att den kan köpas för ett mycket lågt pris, på grund av dess mycket stora tillströmning, eftersom den visar sig vid stränderna i så väldig mängd att inte bara fiskarnas nät slits sönder, [I marginalen: Ett krigsspjut står fast i sillstimmet] utan att även en stridsyxa eller ett krigsspjut, som stötts ned mitt bland fiskarna i detta stim, står fast; och detta blir till den största vinst för den kungliga kronan. En lag, omgärdad med stränga straff, har nämligen ålagts sådana köpmän, att de framför allt skall betala den kungliga tullen och, när de reser hem, ta emot lejd eller ett intyg av den kunglige fogden; och detta av två [I marginalen: Fiskare som lämnar Skåne får lejd] skäl, dels därför att tillstånd att resa har givits dem fritt, dels därför att de, när de återvänder till sitt eget, med öppna handlingar skall kunna visa att de inte har tillfogat någon våld, orätt eller skada på den plats där de har bedrivit både fiske och handel. Sill fångas också två eller tre mil från denna plats, men den är sämre i smak och värdering och ringaktas. Vid samma tid finns också ett mycket rikt [I marginalen: Fiskarna vid den engelska kusten] sillfiske vid Englands och Skottlands stränder, som bedrivs av fiskare från Flandern; av dem får den sedan sitt namn, så att denna fisk, när den förs till Rom, kallas flamländarnas sill. Det är dock inte ett så fett slags fisk, fastän den är lång och tjock, på grund av den ofruktbara bottnen, det mindre rikliga betet och vågornas sammanstötningar, som den nordliga sillen, som på grund av sin behagliga smak överallt hålls i högre pris. [I marginalen: Isidorus mening om sillens föda] Den tycks inte alltid leva av det rena elementet, nämligen vattnet, såsom Isidorus menar, på samma sätt som salamandern lever av elden allena; utan den närs av fet föda som finns på havets botten och bland skären, särskilt vid den tid då den närmar sig stränderna från havet. ## Liber XX, kap. 29 (s. 725–726) (maskinöversättning) Om sillens natur. KAP. 29. Författaren till boken Om tingens natur har velat hävda att sillen är en havsfisk, mycket liten, i det västra havet, som ligger mitt emellan Britannien och Tyskland. Och eftersom nästan varje slag av havsfiskar har sin tid då det är gott och läckert, ger denna [I marginalen: När sillen är god] sin rikedom från augusti till slutet av oktober; och att den har en behaglig smak vid den tiden är känt för alla som äter den. Nyfångad tycks den läckrare; men saltad [I marginalen: Den salta smaken är mer hållbar] kan den hålla sig oskadd för människornas bruk längre än andra fiskar (utom laxarna). Ensam av nästan alla fiskar lever den av vatten, vilket Albertus förnekar i bok 24 av Om djuren. Förd ut ur vattnet dör den genast, och man ser inget dröjsmål mellan luftens beröring och dess död, när den dras upp ur vattnet. Dess ögon lyser som ljus om natten i havet; ja, vad mer är, genom denna fisks mycket starka rörelse och dess väldiga stims vändningar syns liksom blixtar och ljungeldar väckas över havet, som allmänt kallas sillblixtar. [I marginalen: Sillblixtar] Varhelst den ser ett ljus över vattnen i havet, simmar den dit i stim, och med denna list lockas den till näten vid bestämda tider, liksom beredd att fångas, så att den på Guds befallning (han som ger föda i rätt tid) ryckes bort till bruk och föda för oräkneliga människor. Vintertid gömmer den sig i havets dolda djup till den vanliga tidpunkten, tills den fångas. [I marginalen: Sillen närmar sig stränderna] Den närmar sig också stränderna för att betrakta de många eldar som tänds framför köpmännens tält, liksom i ett krigsläger. Det finns också en sill som är en handsbredd lång i Bottniska havet mot Thorna, som inte mindre än den förut nämnda har en mycket behaglig smak [I marginalen: En liten sill, men med behaglig smak, i Bottniska havet] och näringskraft; och den fångas nästan vid alla tider, särskilt om sommaren och hösten, och om vintern under isen. Den fångas också (såsom Albertus berättar i boken Om djuren) i så stor mängd efter höstdagjämningen att man måste skära av nätens linor. Denna fisk har ingen tarm utom tomtarmen, och därför finner man ingenting i dess buk; ändå lever den inte därför av vatten allena, såsom antecknats ovan. Bland detta slags fiskar köps honorna enligt folkets värdering dyrare, eftersom deras rom [I marginalen: Sillhonorna köps dyrare] mättar magen, när man vid den fastställda tiden skall avstå från fisk [osäker tolkning]; vilket också andra fiskars rom på liknande sätt gör, såsom laxarnas och deras som goterna kallar siick. Slutligen ger hanen och honan samma nytta, torkade med salt, sol och vind, som en mer lättillgänglig föda för omedelbart bruk. Om Skånes sill talar Celtes: [I marginalen: Celtes] Där den skådar Oceanen och Codanus, där det rika och fiskrika Scandia sänder sillar över hela världen. ## Liber XX, kap. 30 (s. 726–727) (maskinöversättning) Om nedfall av fiskar, grodor, möss, maskar och stenar. KAP. 30. Eftersom detta ämne har utforskats genom naturvetenskapliga skäl och bevisande erfarenhet (vilket brukar ske), [I marginalen: Orsakernas orsaker skall inte upprepas] är det överflödigt att för att bevisa det upprepa flera orsakers orsaker eller tröttsamma bevis. Det räcker nämligen att här ha visat att liknande ting också inträffar i de nordliga trakterna, och kanske oftare och tätare där än på andra håll, på grund av molnens seghet och den inneslutna alstrande värme som väcks av svavelgruvor (som är oräkneliga och verksamma där) eller [I marginalen: Möss faller ur molnen] av andra fruktsamma utdunstningar. Vad mössen beträffar har det sagts tillräckligt i föregående bok 18, kap. 20, hur och på vilket sätt [I marginalen: Hermeliner göds av möss] den oräkneliga mängd möss som faller ned ur molnen göder de små djur som på folkspråket kallas hermeliner. Grodor och maskar faller likaså ofta ned ur molnen, liksom också fiskar; ja, också vete- och rågkorn, som gror ända fram till [I marginalen: Vetekorn regnar från himlen] blommor av himmelsblå färg och därefter ger en ganska mångfaldig frukt. Men om dessa sällan inträffande ting görs ringa omnämnande i vår tids annaler, såsom annars [I marginalen: Den illustrerade historien om hela världen, tryckt i Nürnberg, full av järtecken] ett större omnämnande tycks ha gjorts i den illustrerade historien som för länge sedan trycktes i Nürnberg, eftersom den boken är full av sådana järtecken eller naturens avfall. Plinius nämner i bok 2, kap. 58, att Anaxagoras hos grekerna förutsade att en sten skulle falla från solen en viss dag; vilket också skedde, och det ansågs därefter som ett större järtecken. Och Plinius själv säger också i samma kapitel att han hade sett en sådan i vocontiernas område, som fallit ned kort dessförinnan. I de föregående kapitlen anför samme författare också mer om [I marginalen: Haruspices lär vad som skall avvärjas av järtecken] blixtarnas kraft, men i kap. 56 om järtecknande regn, att det nämligen har regnat mjölk, blod, kött, järn, ull och brända tegelstenar; och att haruspices därför i förväg varnade för att man skulle akta sig för sår från ovan; ty stora konsuler dödades. ## Liber XX, kap. 31 (s. 727) (maskinöversättning) Om fiskdammar och om fiskarnas rom. KAP. 31. Det finns också i de nordliga länderna sådana som har fiskdammar anlagda för den särskilda vinsten av vissa fiskar; [I marginalen: Dammar för särskilda fiskar] dessa torrlägger de ibland genom att släppa ut vattnet och tömmer dem på fisk, så att de, sedan ingen alls har lämnats kvar, låter dem stå tomma för att sätta in en annan sort. När vattnet sedan har letts tillbaka och nya fiskar satts in, [I marginalen: Nya fiskar sätts in i dammarna] uppstår därför samtidigt ur rommen från de tidigare fiskarna, som legat dold i dyn, fiskar av den gamla arten, och man finner att de växer till mer än de övriga som satts in, inte olika Egyptens fiskar i Nilen, som ett år efter det att rommen har spritts ut [I marginalen: Nilfiskarnas natur] och lämnats kvar i dyn när vattnet drar sig tillbaka, får liv igen i nästan oändlig mängd när vattnet återvänder. Somliga tar också vara på den rom de fått när de rensar fiskar och förvarar den på ett fuktigt ställe under vintern, för att vid fortplantningstiden efter vårdagjämningen släppa ut den i vattnet. [I marginalen: Fiskrom förvaras en viss tid utanför vattnet för att åter släppas ut] Men de kastar den inte genast i vattnet, eftersom den omedelbart skulle slukas av fiskar som lider hunger av lättja att söka föda, eftersom mycket många är av så elak natur att de, antingen av det nämnda skälet, eller av hat mot att den egna avkomman ökar, eller för att fortsätta sin lusta (såsom har sagts om landdjuren), slukar sin egen rom. Men detta så fruktsamma släkte skulle, om det inte i en så oändlig mängd, likt vallmofrön eller hirs, släpptes ut i oändligt antal från en enda fisk, inte kunna växa till i vattnet för att uppehålla människornas liv. [I marginalen: Varför fiskarna förökar sig så mycket] Detta har naturen på bästa men måttfulla sätt avhjälpt, [I marginalen: Varifrån fiskarnas mängd eller fåtal härrör] så att den, där människorna är glupskare, såsom i de kalla länderna (där kölden snabbt bränner och förtär), där har sörjt för större havsvidunder; men där smärtare folk bor har den ordnat smalare fiskar. ## Liber XX, kap. 32 (s. 727–728) (maskinöversättning) Om fiskarnas mångfaldiga olikhet och om giftiga fiskar. KAP. 32. Eftersom vi i denna föreliggande avhandling har behandlat det skiftande och mångfaldiga släktet av fiskar, som förekommer i de nordliga trakterna i större mängd än på andra håll på grund av den kyla som hör dit, [I marginalen: Fiskarnas mångfaldiga olikhet] har vi ansett att vi, innan havsvidundren läggs till, med få ord också bör anföra deras ytterst skiftande olikhet, fastän nästan alla lever i vatten. Och först finns ett vidunderligt släkte av fiskar vid de norska kusterna, av häpnadsväckande storlek, mycket likt det som Plinius kallade val (balena), på fyra jugera; [I marginalen: De största fiskarna] om detta släkte skall vi handla utförligare i följande bok. Vissa släkten av fiskar skiljer sig åt efter sina höljen. [I marginalen: Fiskarnas många höljen och deras olikheter] Somliga täcks nämligen av hud och hår, såsom sälar, flodhästar och havshundar; andra endast av hud, såsom delfiner; somliga av slemmig hud, såsom ålar, lakar (borbochae), capitati och sutare, av vilka alla det finns en väldig mängd hos de nordliga folken; somliga av fjäll, såsom laxar, braxnar (prasmi) och liknande av det slaget, som Plinius kallar fiskar; andra av sträv hud, såsom havsänglar (squatinae) (med vilka trä och elfenben poleras), flundror, rockor och abborrar; andra av mjuk, såsom muränor, oculatae, forellar och liknande. [I marginalen: Olika fiskar har företräde på olika platser] Och den olikheten finns mellan fiskarna att olika fiskar har företräde på olika platser: coracinus i Egypten; zeus, som också kallas faber, i Cádiz; kring Ebusus salpa, [I marginalen: Salpa] på andra håll föraktad, och en som ingenstans kan kokas mör om den inte har slagits med en käpp. Dess bruk är mycket vanligt i Norden, [I marginalen: Stockfisk] och på vanlig götiska kallas den Stockfisck. Fiskar skiljer sig dessutom åt däri att somliga är platta, [I marginalen: De platta fiskarnas olikheter] såsom flundror, kammusslor, rockor, piggvarar och tungor; andra långa, såsom ålar, havsålar, nejonögon, muränor och oculatae. Bland de platta finns ett annat släkte som har brosk och inte ben, [I marginalen: Broskfiskar] såsom oculatae, spjutrockor (pastinacae), havsänglar och rockor, vilka fångas i mycket stor mängd överallt i Norden; och av detta släkte är de som Grekland benämner med namnen oxe, lamia, örn och groda. Att sådana också finns i floden Dnepr i Ryssland berättar Pomponius Mela. [I marginalen: Fiskar som skiftar färg] Vissa fiskar skiftar färg efter årstidernas växling, såsom maenae, som är vita på vintern och mörkare på sommaren; phycis är vit under hela året, om våren brokig. [I marginalen: Fiskar som flyger i vattnet] Vissa skiljer sig från de övriga däri att de flyger i vattnet, såsom svalfisken (hirundo), i sanning mycket lik fågeln svalan; likaså milvago, och så ofta denna ses flyga utanför vattnet slår vädret om. Trebius Niger berättar att bläckfiskar (loligines) flyger upp ur vattnet i så stor mängd att de sänker fartyg. [I marginalen: Giftiga fiskar] Det finns också ett giftigt släkte av fiskar, såsom sjöharen, lik en hare endast till färgen, som i Indiska oceanen är fördärvlig redan vid beröring och genast framkallar kräkning och magens upplösning; araneus är lika fördärvbringande; men dessa två överträffas vida av den giftigaste, radius, som annars kallas pastinaca, eftersom den dödar träd när den fästs vid roten och genomborrar vapen som ett spjut, med järnets kraft och giftets ondska. Dessutom är sjöstjärnan så giftig att den bränner allt den berör i havet och genast smälter all föda. [I marginalen: Armenien] Ktesias skriver att det i Armenien finns en källa i vilken det (såsom ovan har berättats i samma bok) finns svarta fiskar, som genast vållar döden när de äts. Dessa giftiga fiskar nämner slutligen Seneca i bok 3 av Naturvetenskapliga frågor. [I marginalen: Somliga fiskar föder levande ungar, somliga lägger ägg] Dessutom skiljer sig fiskar däri att somliga föder levande ungar, vilka av Aristoteles kallas vivipara; andra lägger ägg och kallas ovipara. Levande ungar föder delfiner, valar och de övriga släktena av valdjur, som inte har gälar utan ett blåshål; till dessa läggs sågfiskar, havsoxar och sälar, av vilka vi har räknat upp en mycket stor mängd i Götiska viken. Ingen av dessa ses ha ägg, utan genast ett foster, av vilket djuret består sedan det har fått sin form, liksom människan och de fyrfotadjur som föder levande ungar. Men ägg lägger alla som är täckta av fjäll, såsom laxar, karpar, braxnar, multar, havsabborrar (lupi) och de som kallas vita, och de släta, och övriga otaliga släkten, utom ålarna, som skaver sig mot klippor; dessa skrapsel får liv, och någon annan fortplantning har de inte enligt Plinius. [I marginalen: Vissa fiskar lyser] Vissa fiskar kallas dactyli efter likheten med människors naglar. Dessa har naturen förunnat att i mörker, när ljuset tagits bort, lysa med ett annat sken, och ju mer fukt de har, desto klarare. De lyser i munnen på dem som tuggar, de glänser i händerna och även på marken och kläderna när droppar faller. Slutligen skiljer sig fiskar inbördes [I marginalen: Somliga fiskar närer vänskap, andra fiendskap] däri att somliga odlar ömsesidig vänskap, andra närer fiendskap efter årstidernas växling. Multen och havsabborren brinner av ömsesidigt hat; havsålen och muränan gnager av varandras stjärtar. Nigidius är upphovsman till uppgiften att havsabborren gnager av multens stjärt och att de under bestämda månader är eniga. Den största vänskapen odlar däremot valen och musculus med varandra, när denne, sedan valens ögon har täckts av ögonbrynens alltför tunga vikt, simmar framför och visar storleken på de grund som hotar den och tjänar i ögonens ställe. [I marginalen: Aristoteles] Den som vill se fler olikheter mellan fiskarna, må se Aristoteles bok 6, 8 och 9 om djuren, och Plinius bok 9, och om deras sinnelag och tamhet bok 32 kap. 2. Härefter skall vi gå vidare till naturen hos de vidunder som lever i havet. SLUT PÅ BOK 20. ## Liber XXI, inledning (s. 729–730) (maskinöversättning) OLAUS MAGNUS GOTEN, ÄRKEBISKOP AV UPPSALA, OM VIDUNDERLIGA FISKAR. BOK 21. FÖRETAL. Ett beundransvärt skådespel erbjuder den väldiga Oceanen i sitt djup åt alla nationer: den visar olika avkommor och för fram dessa, inte så mycket underbara genom storlek och jämförelse med stjärnorna som hotfulla till formen, så att det synes som om ingenting hos himlen eller jorden, eller i dess inre, eller bland hushållets redskap, är dolt, som inte finns kvarhållet i dess djup. [I marginalen: Underbara havsvidunder] Ty i denna Ocean, så bred, utbredd, mjuk och fruktbar i sin tillväxt, som tar emot de alstrande fröna, medan naturen alltid är upphöjd och födande, finner man att det mesta är vidunderligt; dessa synes, sedan de nu av vinden, nu av vågen har snärjts in och virvlats om med varandra på olika sätt, alstra former ur sig själva och ur andra upphov, så att vi må vara övertygade om att allt som föds i någon del av naturen också finns i havet, och att mycket som ingenstans annars kan påträffas finns där. Och de som betraktar det kan förstå att inte bara bilder av djur finns i havet, utan att också en druva, ett svärd, sågar och hästhuvuden framträder i små snäckor. [I marginalen: Djur av alla gestalter i Oceanen] Dessutom svampar, nässlor, stjärnor, lamior, glador, munkar, kor, vargar, erythini, spondyli, möss, sparvar, koltrastar, korpar, [I marginalen: Fiskarnas olika namn] grodor, phorci, oxar, baggar, hästar, åsnor, hundar, gräshoppor, kalvar, träd, hjul, cantheri, lejon, örnar, drakar, svalor och liknande. Av dessa går somliga vidunder upp på land och återvänder, sedan de har ätit rötter av buskar och sådd; somliga blir feta av att andas in sydanvinden och somliga nordanvinden. [I marginalen: Vidunder som visar sig i mänsklig gestalt] Det finns också vidunder i havet som liksom efterliknar människans gestalt, sorgsna i sin sång, såsom nereiderna; även havsmänniskor, med fullkomlig likhet över hela kroppen, som ses klättra upp på fartyg nattetid; och man har funnit att de delar de satt sig på genast tyngs ned, och om de stannar längre sjunker till och med själva skeppen. [I marginalen: Havsmänniskor] Ja, på norska fiskares trovärdiga försäkran tillägger jag att om sådana, när de har fångats, inte genast släpps fria, uppstår ett så våldsamt oväder med denna sorts människors och vissa andra vidunders fasansfulla klagan att himlen tycks rasa samman, och fiskarna kan knappt ens med största möda rädda sina liv, än mindre lägga ut försåt för fiskar. Därför är det för ett sådant fall föreskrivet genom fiskelag, och det iakttas, [I marginalen: Fiskarnas lag] att vidunderliga fiskar som har dragits upp på detta sätt, alltefter gestaltens olikhet, genast skall släppas fria sedan linorna med krokarna har skurits av. Och den som inte nöjer sig med dessa få uppgifter som vi har anfört om de olika släktena av fiskar och vidunder som finns i havet, må se utförligare Plinius bok 32 sista kapitlet och Ambrosius bok 5 av Hexaemeron. ## Liber XXI, kap. 1 (s. 730–731) (maskinöversättning) Om det farliga fisket i Norska havet. KAP. 1. [I marginalen: Orsaker till att fisket kallas farligt] Fisket i Norska havet kallas farligt av många skäl, eftersom det bedrivs på öppna havet på mycket långt avstånd från stranden. När svåra stormar uppstår begravs fiskarna mycket snabbt av vågorna; sedan skingras de av de väldiga flytande ismassorna; genom valarnas och vidundrens strid drivs de åt olika håll; slutligen förlamas de i händerna av den fasansfulla gestalten hos vissa fiskar eller vidunder som har dragits upp ur djupet och av beröringen av dem, [I marginalen: Fiskarnas händer stelnar] och om de inte genast släpper dem (såsom har sagts ovan i företalet) kvävs de när ett oväder rörs upp. Om alltså några dumdristiga fiskare, sedan de har inlåtit sig i kamp med ett vidunder, har fört in det (som har gestalt av en människa med kåpa) i båten, överväldigas de snart av tjut och larm från de följeslagande djuren, [I marginalen: Salpa, den allmännaste fisken i Norska havet] och de kan varken kasta ut krokar för att fånga fisk eller arbeta med årorna, och knappt spänna ut seglen för att ta till flykten, om de inte släpper vidundret. Om dessa vidunder visar sig i näten lika väl som de utvalda fiskarna (som vanligen kallas salpae), kastas de ut som odugliga, men de utvalda behålls i båten och säljs med stor vinst, både på den plats där de fångas och i grannrikena och i Tysklands yttersta trakter. [I marginalen: Fisket, många tusen] Flera tusen fiskare bor i byarna i Norges yttersta landskap, som kallas Andanes, Trondanes, [I marginalen: Namn på orterna där fisket bedrivs] Duvanes, Gamblavick och Nyavick, och i andra kringliggande trakter vid Wardahus, det vill säga borgen eller huset för hela rikets försvar. I februari och mars, ja även i januari, far invånarna i dessa orter med starka båtar för fiskets skull från stranden ut på djupet, [I marginalen: Wardahus, det vill säga försvarshuset] så långt de nämligen kan tillryggalägga genom att segla inom två dagar, och för med sig vad som behövs för uppehället under 20 eller 30 dagar. [I marginalen: Fiskarna driver utan ankare] Men platsen där de oftast brukar bedriva detta fiske ligger mellan Norge och Island. Och dessa fiskare ligger inte för ankar medan stormarna rasar, [I marginalen: Sjökompassens kraft] utan fiskar medan de driver med havets flod och ebb, tills båtarna är fulla överallt. Deras enda räddning när de söker sig tillbaka till stranden består i sjökompassens (gnomon nauticus) anvisning, eftersom de genom den vet åt vilket håll de skall styra sin färd när vindar uppstår. [I marginalen: Olycksbådande fiskar förebådar krig] Och man har iakttagit att så ofta vidunderliga fiskar med lejon- eller människoansikte och liknande dras upp ur havet, förebådar de alltid tvedräkt och krig på jorden. ## Liber XXI, kap. 2 (s. 731–732) (maskinöversättning) Om fiskarnas fara och om fiskslagens beskaffenhet. KAP. 2. Inte heller hotar en ringa fara just dessa fiskare när de med krokar drar upp fiskar av största styrka och tyngd och tolv fots längd, såsom piggvarar (rhombi), havsänglar (squatinae) [I marginalen: Piggvarar] [I marginalen: Havsänglar] och övriga vingade fiskar; när dessa har visat sig och skall dras upp ur vattnet, drar de ofta fiskarna tillbaka ned i havet, om dessa inte i förväg har säkrat sig genom att binda fast sig med rep i båten, [I marginalen: Fiskarna drar upp fiskarna bundna, för att inte själva dras tillbaka ned i havet] eller med ömsesidig hjälp bistår varandra i detta arbete. Men de som med god vind, sedan havets så stora faror har övervunnits, lägger till vid sina egna stränder med fiskfyllda båtar, bestänker de uppdragna och rensade fiskarna, hela eller delade i stycken, med saltlake; de lägger ut dem att torka i solen, i de bistraste vindar, i kylan och i luftens stränghet; sedan lägger de upp dem i höga stackar liksom vedstaplar, som de i sin tur lastar i båtar och för ut till hela Norges mest berömda handelsplats, som kallas Bergen, för att avyttras i varuutbyte eller mot betalning. [I marginalen: Bergen, Norges mest berömda handelsplats] Och därför kallas detta slags fisk med större rätt Bergerfisck på folkets vanliga språk, och inte Stockfisck efter käppen eller staven, för att den skall bli mjukare att koka sedan den slagits flera gånger. Denna bergensfisk värderas dock inte som en och samma sort, utan efter storlek eller godhet. [I marginalen: Bergerfisck] Ty en annan sort är av större längd och kallas asellus; [I marginalen: Fisken asellus] dess bukar, som skurits i två alnar långa remsor likt rep och torkats i luften, brukar de nordiska välja ut och sälja som mycket finare mat, och de kallas Roedscher. [I marginalen: Roedscher, en del av fisken] På samma sätt förvarar de också dessa fiskars yttersta stjärtar i stora kärl för vinst eller som läckerhet; dem kallar tyskarna Spore. Dessutom görs av piggvararnas buk också remsor, en eller två alnar långa men bredare än de andra, mycket feta, som invånarna kallar Raff; [I marginalen: Raff, en del av piggvaren] och dem använder de som bröd och sovel. Ty denna mat passar starka människor, inte klemiga; den har ungefär samma smak som hårdnad fiskrom, som på italienska kallas Bottargi, men de är mycket fetare. Dessa fiskars huvuden använder Norges invånare i stället för ved när de kokar sin mat. Vid Norges kuster, särskilt vid skären vid Oslo, fångas också i mycket stor mängd en fisk som kallas Makreel, [I marginalen: Fisken makreel] som är utmärkt när den är tillräckligt saltad och mycket dålig utan salt. ## Liber XXI, kap. 3 (s. 732–733) (maskinöversättning) Om Islands fiskar. KAP. 3. Det finns också en annan åtskillnad och beskaffenhet hos fiskar som fångas i oändlig mängd i de isländska vattnen av invånarna där, [I marginalen: Fiskarnas namn] nämligen skiljaktiga från dem som vi har fört fram i föregående kapitel genom mjukare kött [osäker tolkning] och genom längd. Dessutom aselli, piggvarar, sälar och merlusia, som på götiska kallas Torsck; bland dem visar sig valar, sågfiskar och andra havsvidunder, genom vilkas otämjbara vildhet underbara upprörda vatten väcks. Men de mer utvalda fiskar som fångas där [I marginalen: Marlucz] kallas av italienare och spanjorer Marlucz och förs av spanjorer eller portugiser ända till Rom. Tiden för deras fångst är i februari, mars och april, [I marginalen: Fiskarna säljs i stackar som ved] och de fångade fiskarna torkas av kalla vindar och läggs sedan upp på öppna fält som staplar av brännved och säljs i flera tusental till tyska köpmän efter mått av långa alnar, eller carmae, ett italienskt mått, eller avyttras i byte mot spannmål, öl, kläde och liknande. Men om de skall säljas efter vikt, brukar detta ske i hundratal och tusental, åtskilt efter antal och värdering. En sådan vikt kallas på deras modersmål Waagh, [I marginalen: Waagh, den största vikten] och den iakttas vid vägningen liksom den som hos göter, svear och tyskar allmänt kallas Schippunt (bestående av 300 större skålpund). Detta folks så att säga bättre och större inkomst ligger i fiskarna, för vars skull, såsom har sagts ovan i bok 10 kap. 15, de största sjöslag utkämpas mellan köpmän av olika nationer; ty köpmän som skall segla till denna ö för vinnings skull rustar sig inte annorlunda än om något grymt slag skulle utkämpas, [I marginalen: Beväpnade köpmän seglar för att köpa fisk] såsom synes ha visats på det ovan anförda stället. Dessutom, eftersom den mänskliga fienden inte tycks räcka, möter de seglande mycket väldiga vidunder likt berg i stor mängd, som kommer att bringa fara om de inte ser upp i tid. Men mot dessa finns bland andra medel hjälp genom klangen av en skarpt ljudande trumpet; [I marginalen: Vidundren drivs på flykt av trumpetens ljud] när vidundren hör dess klang förmår de mindre väl uthärda den och flyr i sin tur ned i djupet och havets avgrund, såsom skall visas nedan om physeter. ## Liber XXI, kap. 4 (s. 733–734) (maskinöversättning) Om Islands underbara överflöd på smör. KAP. 4. På samma ö Island finns dessutom ett sådant överflöd av saltat smör, [I marginalen: Överflöd på smör] på grund av boskapens mängd och betesmarkernas fruktbarhet, att de, då kärl eller tunnor inte räcker, varje år på flera ställen fyller kistor eller lådor gjorda av [oklart] trä, [I marginalen: Trälådor för smör på 30 fot] 30 eller 40 fot långa och 4 eller 5 höga, och förvarar dem för hushållets bruk, ja även för byteshandel med köpmän. Ty de använder ofta rostade fiskar, smorda med sådant smör, i stället för bröd; därav kallas de också fiskätare (ichthyophagi), såsom skall sägas nedan om byggnader av havsvidunders ben och revben. Lådor med detta rikliga smör finns i klostret Helgafiel, som det kallas på folkets språk; [I marginalen: Klostret Helgafiel] det är grundat på smör och torkad fisk som på bättre skatter, liksom också de två domkyrkorna i Skálholt och Hólar, [I marginalen: Domkyrkorna i Skálholt och Hólar] tillsammans med mycket många adelsgårdar som har liknande avkastning. Som dryck använder detta folk utländskt öl, som förts dit med fartyg från Tysklands sjöstäder. Dessutom finns hos dessa folk källor som har en sädesdrycks sötma, [I marginalen: Källor som har smak av sädesdryck] och som tillgodoser allt deras behov av dryck, även med ett visst nöje och en sund smak, såsom Solinus berättar i ett liknande fall i kap. 51 om floden Choaspes, då han säger: Choaspes är så söt att de persiska kungarna, så länge den flyter inom persernas stränder, förbehöll bägare ur den åt sig själva allena, och när de skulle resa utomlands förde de dess vatten med sig. [I marginalen: Floden Choaspes söt] Och i kap. 46 om floden Eulaeus, som har sitt ursprung hos mederna, [I marginalen: Floden Eulaeus] att den är berömd för sitt så rena flöde att alla kungar därifrån inte dricker annat än dess vatten. [I marginalen: Kunglig dryck] Om liknande fiskätare nämner Strabon mycket, även Plinius, Solinus och andra som beskriver världens historia. [I marginalen: Fiskätare] Men dessa islänningar är friska, glada och frikostiga; länge lever de utan läkemedel, även över hundra år; för en ringa orsak låter de sig eggas till vapen [I marginalen: Islänningarnas vapen alltid redo] och krig, som de för tämligen grymt; slutligen har de allt ordnat för såväl fottåg som ryttartåg i varje händelse, såsom har anförts ovan i bok 10 kap. 15 och på andra ställen. ## Liber XXI, kap. 5 (s. 734–735) (maskinöversättning) Om de fasansfulla vidundren vid Norges kuster. KAP. 5. [I marginalen: Fasansfulla djur vid Norges kust] Det finns vidunderliga fiskar vid kusterna eller i Norska havet, med ovanligt namn (även om de räknas till valdjurens släkte), som vid första anblicken visar sin vildhet och injagar fasa hos dem som ser dem, och dessutom förvandlar den till skräck och lika mycket till häpnad hos dem som betraktar dem längre. Ty de är av fasansfull gestalt, [I marginalen: Fiskarnas huvuden fyrkantiga och taggiga] med fyrkantiga huvuden, taggiga överallt och omgivna av skarpa och långa horn likt roten av ett uppryckt träd; tio eller tolv alnar långa, kolsvarta till färgen, med mycket stora ögon, vilkas omkrets överstiger 8 eller 10 alnar, [I marginalen: Ett ögas pupill mäter en aln] men pupillen en aln, av röd och flammande färg, som på långt håll i mörka tider bland vågorna visar sig för fiskarna som en tänd eld; hår, tjocka och långa som gåsfjädrar, [I marginalen: Hår grova som gåsfjädrar] på samma sätt som ett hängande skägg; men resten av kroppen mycket liten i förhållande till huvudets storlek (som är fyrkantigt), då den inte har mer än 14 eller 15 alnar i längd. Ett enda av dessa vidunder stjälper eller sänker mycket lätt flera stora skepp, fullsatta med mycket starka sjömän. Ett lämpligt vittnesbörd om denna förunderliga nyhet [I marginalen: Ärkebiskopen i Trondheim Erik Falchendorffs brev, sänt till Leo 10 med huvudet av ett vidunderligt djur] ger det långa och mycket berömda brev som Erik Falchendorff, ärkebiskop av kyrkan i Trondheim (som är metropol för hela Norges rike), sände till Leo X omkring år 1520 efter frälsningen; till detta brev var fogat ett annat vidunders fasansfulla huvud, konserverat i salt. Plinius nämner också i bok 9 kap. 33 att kammusslornas klor lyser underbart i mörkret, även i munnen på dem som tuggar dem, och likaså dactylernas, om vilka han talar i samma bok kap. 61. Hela detta vidunders huvud, omgivet av horn likt det hårdaste läder, är alltså mycket tungt, eftersom naturen så har inrättat det, för att det skall sjunka fortare; [I marginalen: Vidundret sjunker lättare i vattnet genom huvudets tyngd] och ingenstans är naturens lekfullhet större, ty den har lekt med djurens horn och vapen, såsom Plinius vittnar i bok 11 kap. 37, och Perottus i den bok som han betitlade Cornucopiae. ## Liber XXI, kap. 6 (s. 735–736) (maskinöversättning) Om physeter och dess grymhet mot sjömännen. KAP. 6. Bland valdjurens släkte har physeter, eller pristes, på tvåhundra alnar fått en mycket sträng natur; [I marginalen: Den grymme physeter] ty till de seglandes fördärv reser den sig för det mesta över fartygens rår och sprutar ut de vågor som den sugit in genom sina blåshål och samlat ovanför huvudet, så att den genom en skyliknande översvämning för det mesta trycker ned de starkaste skepp [I marginalen: De starkaste skepp överhopas av vidunder] eller utsätter de seglande för största fara. Och det är inte underligt; ty pristes är (enligt Vincentius vittnesbörd) ett vidunder av sådan höjd att den, när den reser sig över vågorna, liknar en väldig pelare; [I marginalen: Pristes] och när den högre upp sprutar ut liksom en syndaflod, skrämmer den de kringdrivande sjömännen. Ett vittnesbörd om denna olycksbringande sak anför Strabon [I marginalen: Strabon] i bok 15 om den store Nearchos, Alexander den stores befälhavare över krigsflottan, [I marginalen: Nearchos, Alexanders befälhavare, oroad av vidunder] och han säger: Physeterernas storlek väckte genom deras utblåsningar en mycket stor och uppstaplad våg och ett så stort dis att man inte kunde se det som fanns framför fötterna. Men när sjöfartens ledare för dem som var rädda och inte kände orsaken hade visat att det var vidunder, som lätt gav sig av när de hörde trumpeternas ljud och handklappningar (varom Plinius instämmer i bok 9 kap. 3), drev Nearchos skeppen in i vågen där han mest hindrades och skrämde vidundren med trumpeter. De dök under vågorna och hotade med ett sjöslag från aktern, men upphörde plötsligt. [I marginalen: Trumpeternas klang skrämmer vidundren] Detta försäkrar också nu de som seglar till Indien, nämligen att det finns vidunder av stor storlek, som varken visar sig i flockar eller särskilt ofta, utan ger sig av när de drivs bort med rop och trumpeter. Så långt Strabon. Petrus Martyr nämner också i bok 1 om den trodda kontinenten [osäker tolkning] ett vidunder eller en väldig fisk, som kretsade kring en bireme och med ett slag av stjärten slog rodret i stycken. Densamme försäkrar att ett havsvidunder ryckte med sig en hel man som sov på stranden ut i havet. [I marginalen: Ett vidunder ryckte bort en hel man på stranden] Bocken eller väduren är (enligt Volaterranus vittnesbörd i bok 25) ett mycket rovgirigt djur, eftersom den sveper in människor och fartyg med sin tunga och våldsamma anda, som den förvisso använder som redskap för sitt rov. [I marginalen: Bocken eller väduren, ett rovgirigt vidunder] Likaså stryker havsväduren (enligt Plinius vittnesbörd i bok 9 kap. 44) omkring i havet som en rövare. Än lurar den, dold i skuggan av stora skepp som ligger på öppna sjön, på den som lusten att simma lockar; [I marginalen: Fiskarnas båtar sänks av väduren] än spanar den med huvudet upplyft ur vattnet efter fiskarnas båtar och simmar dold fram och sänker dem. ## Liber XXI, kap. 7 (s. 736–737) (maskinöversättning) Om hur skepp kvävs av vidunderliga fiskar. KAP. 7. [I marginalen: Physeters runda mun] Detta vidunder har också en stor och vid mun, rund liksom muränans, med vilken det suger in föda eller vatten, och genom att kasta och trycka sin tyngd ovanpå fören eller aktern trycker det ned skeppet och sänker det; ibland, då det inte nöjer sig med att skada enbart med vattnet (såsom har sagts förut), stjälper det grymt skeppet med ryggen [osäker tolkning] eller stjärten, som vore det något litet kärl. [I marginalen: Skeppet stjälps som ett litet kärl] Det har en tjock och svart hud över hela kroppen, långa fenor i form av breda fötter och en kluven stjärt [I marginalen: Physeters kluvna stjärt] på 15 eller 20 fots bredd, med vilken det häftigt kramar de delar av skeppen som det har omslutit. Men mot dess ondska möter man med ett lämpligt medel, nämligen med krigstrumpeten (såsom har sagts i föregående kapitel) på grund av dess sträva och skarpa ljud, som det inte kan uthärda; [I marginalen: Sjömännen undkommer vidundren genom trumpetens ljud och tomma kärl] och genom att kasta ut stora och väldiga kärl eller tunnor, som hindrar vidundrets färd eller ställs framför det att leka med; eller med kraftiga kanoner eller bombarder, av vilkas ljud det skräms mer än av järn- eller stenkulan, [I marginalen: Bombardernas kulor skadar physeterer föga] eftersom en sådan kula förlorar sin kraft när vattnet eller späcket står emot, eller bara sårar den väldiga kroppen en smula, som är befäst av omätligt späck liksom av en vall. Paulus Orosius försäkrar i Caligulas liv att det i dennes femte regeringsår vid ön Thera eller Theramnes sköt upp ur djupet ett vidunder som sträckte sig över trettio stadier. [I marginalen: Ett vidunder utsträckt över 30 stadier] Att det finns olika väldiga och vilda vidunder i Oceanen har Plinius lämnat tillräckligt utrett i bok 9 kap. 5, då han säger: Under kejsar Tiberius lämnade Oceanen vid sin återgång på en ö mitt emot kusten av provinsen Lugdunensis mer än trehundra vidunder på en gång, av underbar mångfald och storlek; [I marginalen: 300 vidunder sedda på kejsar Tiberius tid] och inte färre på santonernas kust. Ja, det skall också tilläggas att vid den norska kusten ses oftare både gamla och nya vidunder, särskilt på grund av vattnens outforskliga djup, såsom har framställts ovan i bok 2 kap. 12. [I marginalen: Vidunder som aldrig visar sig i Oceanen] I havets djup finns också många släkten av fiskar som aldrig eller mycket sällan visar sig för människors ögon, liksom de framstående medborgare i Venedig, som i hela sitt liv inte har passerat tången som simmar kring deras strand. [I marginalen: Vissa venetianer lämnar aldrig staden] ## Liber XXI, kap. 8 (s. 737–738) (maskinöversättning) Om vissa fiskars fiendskap och vänskap. KAP. 8. Men inte heller dessa vattendjur är fria från ömsesidiga angrepp, och detta av fyra skäl, nämligen naturligt högmod, föda, parning och avkomma, [I marginalen: Vidundrens fiendskap har fyra skäl] såsom skall sägas nedan om valen och späckhuggaren, och här om multen och havsabborren, som brinner av ömsesidigt hat. Havsabborren och muränan gnager av varandras stjärtar, men under bestämda månader är de annars eniga. Langusten fruktar bläckfisken (polypus) så mycket att den dör helt om den ser den i närheten. Havsålen fruktar langusten; bläckfiskarna sliter i sin tur sönder havsålarna. Men alla lever även om deras stjärtar skärs av. Seneca anför i boken om Naturvetenskapliga frågor mycket om havsvidundrens strider; och Albertus i bok 24 om djuren, hur carabi [I marginalen: Fiskarna carabi] av kräftornas släkte, i flock och ordnade i slagordning, strider med andra slagordningar av sitt släkte om betesplatser, ungar eller honor. Många släkten av fiskar har också en naturlig vänskap, såsom musculus med valen, om vilket Plinius bok 9 sista kapitlet. [I marginalen: Vissa fiskars vänskap] Andra lever i stor gemenskap, såsom sillen. Somliga avskiljer sig för sig själva och lever ensamma. För många är det omöjligt att ta emot andra som följeslagare. Somliga älskar varandra, somliga inte. Men alla fiskstim har en ledare. [I marginalen: Fiskstimmen har en ledare] Bläckfiskarna (loligines) skyddar sig i skaror när de skall strida. Om djur som alltid närer ömsesidig fiendskap sinsemellan säger Volaterranus mycket i bok 25 och på andra ställen. Om fiskarnas mångfaldiga alstring antecknar också Vincentius mycket i bok 17 kap. 141. Volaterranus anför också i bok 12, i kapitlet Om nyligen upptäckta platser, att Oceanens vidunder har gestalt av hästar, kalvar och vargar, och att de hoppar upp på stranden när sjömän kommer. [I marginalen: Fiskarnas olika arter] En mild tolkning av många djur anför den salige Ambrosius i Hexaemeron bok 5, så att han tillskriver vart och ett något gott, varigenom människan kan bättra sig själv och sina seder. [I marginalen: Genom fiskarnas dygd och exempel kan dåliga seder rättas] Att vidundren i havet är större än landdjuren förorsakas av fuktens överflöd och det höga djupet, där det finns både riklig föda och säkerhet att undkomma fiskar som lurar på dem. ## Liber XXI, kap. 9 (s. 738–739) (maskinöversättning) Om valens strid mot späckhuggaren. KAP. 9. [I marginalen: Valarnas storlek] Fastän valen är av största storlek, nämligen hundra eller 300 fot lång, och utrustad med en ofantlig kroppsmassa, har den dock späckhuggaren (orca) till fiende, som är mindre till storleken men grymmare genom sin snabbhet såväl i språng som i anfall. [I marginalen: Späckhuggaren mindre än valen men grymmare] Späckhuggaren liknar en uppochnedvänd köl och är ett vildsint vidunder med tänder, med vilka den liksom med liburnernas stävar sliter sönder valens och dess kalvs inre delar och kropp, eller far snabbt omkring med sin taggiga rygg och jagar den, så att den driver den upp på grund och stränder. [I marginalen: Flykten svagare på grund av den tunga vikten] Men valen, som genom sin väldiga kropps tyngd är orörlig när det gäller att vända och oduglig att stå emot späckhuggarens list, sätter sitt enda skydd i flykten; fastän denna flykt är svagare, eftersom det tröga vidundret, belastat av sin tyngd, behöver en ledare för att undvika grund och faror. [I marginalen: Musculus, valens hanne] Därav kommer det sig att en mycket lång fisk, vit till färgen, simmar framför den, som Isidorus kallar valens hanne (masculus) och Plinius musculus, och som på grund av naturlig vänskap gör den denna välgärning. Ty densamme Plinius säger i bok 9 sista kapitlet: Men å andra sidan är exempel på vänskap, förutom dem vars gemenskap vi har talat om, valen och musculus: när valens ögon har täckts av ögonbrynens alltför tunga vikt, simmar denne framför och visar storleken på de grund som hotar den och tjänar i ögonens ställe. [I marginalen: Valen sover på sanden] Valen går också upp på sanden när solen är het och sover där djupt som sälen, så att den ofta, bunden med rep, faller i händerna på dem som griper den, såsom densamme Plinius i samma bok kap. 19 säger om exocoetus, havsmusen, bläckfisken och muränan. Celetus (om vilken Albertus skriver i bok 24 om djuren) överväldigas av så tung sömn att den kan fångas med handen medan den sover, [I marginalen: Vissa fiskar fångas med handen när de sover] liksom det också skall sägas nedan om rosmarus eller morsus. Slutligen må man hos Aristoteles bok 4 kap. 10 om djuren söka hur delfiner, valar och alla som har blåshål sover med blåshålet uppstickande över havsytan. ## Liber XXI, kap. 10 (s. 739–740) (maskinöversättning) Om valdjurens mångfaldiga släkte. KAP. 10. Valdjurens (ceti) släkte är mångfaldigt; ty somliga är håriga, och dessa är de största (såsom Albertus intygar), av fyra jugeras storlek [I marginalen: Valdjur av 4 jugeras storlek] (men ett jugerum har enligt Plinius bok 18 kap. 3 i längd 240 fot och i bredd 120); somliga har slät hud, och dessa är mindre och fångas i Västra och Nordliga Oceanen. Att de är på fyra jugera försäkrar Plinius bok 9 kap. 3 och Solinus kap. 65; men i bok 32 kap. 1 säger Plinius att valdjur på 600 fots längd och 360 fots bredd har gått in i en flod i Arabien. Somliga har ett tandat och mycket långt gap, [I marginalen: Valens gap, munnens, 14 fot] nämligen 12 eller 14 fot långt, och tänder på sex, åtta eller tolv fot. Två hörntänder är dock längre än de övriga, nedtill liksom horn på samma sätt som vildsvinets eller elefantens tänder. Detta släkte av valdjur har en mun lämpad att tugga med, och ögon så stora att vart och ens omkrets rymmer 15 sittande människor, ja 20 eller fler, alltefter vidundrets storlek. [I marginalen: Valdjurets ögonomkrets rymmer 15 människor] Dessutom har det horn på sex eller sju fots längd, 250 över vartdera ögat, av hornets hårdhet, för styv eller lugn, främre eller bakre rörelse och fläktning. Dessa sluter sig samman till skydd för ögonen i stormig tid eller när ett annat fientligt vidunder angriper det. [I marginalen: Horn som sluter sig samman] Och det är inte underligt att det har så många horn, fastän de är tämligen besvärliga, då avståndet mellan ögonen på pannan är 15 eller 20 fot eller mer. [I marginalen: Valens panna mäter 20 fot] Men hur stora eller långa dess revben och ben är, eller till vilket bruk de kan vara till nytta när de tas till vara, likaså huden, köttet och späcket, skall visas i de följande kapitlen. Den som vill se mer om likheten med den ovannämnda späckhuggaren, som på norska kallas Springhval, [I marginalen: Springhval] det vill säga den springande, efter den kvickhet och snabbhet med vilken den ansätter valen och söker dess inre delar, må se Solinus kap. 45 om Nilens delfiner, [I marginalen: Nilens delfiner har sågtandade ryggar] vilkas ryggar har sågtandade kammar. Dessa delfiner lockar med avsikt krokodilerna att simma, och när de har dykt ned simmar de med svekfull list under dem och skär upp de mjuka bukarna och dödar dem, för att med list förgöra det fruktansvärda vidundret, nämligen krokodilen, som de inte kan övervinna med styrka. ## Liber XXI, kap. 11 (s. 740–741) (maskinöversättning) Om ett visst valdjurs grymhet. KAP. 11. Eftersom Procopius i bok 3 av Gotiska kriget förtäljer mycket om Totila [I marginalen: Totila] och om de vapendåd och blodbad som utfördes i Italien på hans tid, ville jag också foga detta minnesvärda järtecken till detta ämne: att det vid samma tid och under vintern inträffade jordbävningar både i Konstantinopel och på andra platser, en del ganska svåra och mycket stora, [I marginalen: Jordbävningar blir tätare] och alla nattetid, och detta i så hög grad att de som bodde på dessa platser greps av väldig fruktan, då de misstänkte att de när som helst skulle krossas av ras, fastän de annars inte drabbades av något ont; vid samma tid steg också floden Nilen [I marginalen: Nilen stiger mer än vanligt] mer än 18 alnar över själva fåran, så att den genom sin översvämning mer än vanligt bevattnade hela Egypten, något som inte hade hänt under något tidigare tidevarv. Och därför vållade den människorna häpnad och djuren en förunderlig undergång. Vid den tiden fångades också på underbart sätt ett valdjur, en havsfisk (som bysantinerna kallar Porphyrius). [I marginalen: Ett valdjur fångas] Detta hade förvisso i omkring femtio år varit fientligt både mot bysantinerna själva och mot de dåvarande invånarna i de angränsande orterna, inte oavbrutet utan med tidsmellanrum. Ty det hade sänkt mycket många fartyg till botten, [I marginalen: Valdjuret sänker fartyg till botten] och genom att skrämma och öva våld mot passagerare och sjömän på många skepp hade det drivit dem långt ur kurs; att fånga detta vidunder var kejsar Justinianus [I marginalen: Kejsar Justinianus] mycket angelägen om, men han kunde här inte med någon konst genomföra det han hade i sinnet. Men hur detta vidunder blev fångat skall visas med få ord. ## Liber XXI, kap. 12 (s. 741–742) (maskinöversättning) Om fångsten av detta valdjur och om dess storlek. KAP. 12. Havet var då händelsevis i största stillhet, och en väldig flock delfiner strömmade i ett enda tåg samman kring Svarta havets mynning; [I marginalen: Sättet att fånga valdjuret] när de plötsligt fick syn på detta valdjur tog de sin tillflykt vart de kunde, men den största delen drog sig på flykten till floden Sagaris utlopp. [I marginalen: Floden Sagaris] Valdjuret slukade då vid delfinernas första ankomst några av dem, men sådana som visserligen var oförsiktiga. Antingen det nu då var drivet av hunger eller gjorde det av stridslust, förföljde det de flyende oavbrutet och så länge, tills det till sist, fört upp mot land av sin framrusning, även mot sin vilja sjönk ned i djupare dy. [I marginalen: Valdjuret slukar delfiner] Därifrån kunde det, hur det än ansträngde sig på alla sätt att ta sig loss, på intet vis frigöra sig från det dyiga stället, utan ju mer det ansträngde sig, desto häftigare sjönk det ned i dyn. [I marginalen: Valdjuret sjunker ned i dyn] När detta överallt hade blivit känt för invånarna i den omgivande trakten, strömmade de samman från alla håll och rusade snart mot valdjuret och högg i det med yxor från alla sidor och med täta hugg; och inte heller på detta sätt kunde de göra slut på vidundret. Till sist band de det med mycket starka rep, drog upp det med en stor mängd människor [I marginalen: Invånarna strömmar samman till bytet] och lade det på vagnar för att föras bort. [I marginalen: Valdjuret dras upp bundet med rep] När de omsorgsfullt hade mätt dess storlek, fann de att det var 30 alnar i längd och 10 i bredd; [I marginalen: Valdjurets storlek] detta delade de upp i grupper, och var och en efter behag antingen saltade sin del och förvarade den åt sig, eller också åts den snart upp. Men bysantinerna, antingen skrämda av jordbävningen eller oroade av Nilens ovanliga översvämning, eller ledda av järtecknet med valdjuret, förutsade genast i sinnet framtiden, vad var och en kanske hade tänkt ut om sig själv på dödligas vis; dessa förutsäger, medan de tyngs av närvarande besvär, dumdristigt genom sina betraktelser vissa framtida ting, såsom de förebar att förintandet av valdjuret innebar att hämnd skulle tas genom olyckor [osäker tolkning]. [I marginalen: Bysantinerna förutsäger ont för sig själva] Strabon försäkrar i första boken att det hos grekerna knappt finns något större vidunder än valen, och att denna för det mesta slukas av ett starkare. [I marginalen: Valen det största vidundret i Grekland] ## Liber XXI, kap. 13 (s. 742–743) (maskinöversättning) Om en vidunderlig fisk som påträffades på kusten av norra England 1532. KAP. 13. [I marginalen: Ett vidunderligt djur påträffat i England] Även om detta vidunderliga djur ansågs som ett järtecken av invånarna i den trakten och betraktades med häpnad på grund av sin ovanliga storlek, har dock de norska kusterna mellan bergensarnas och trondheimarnas kust ett sådant vidunder liksom som en ständig och förtrogen gäst. Därför får det här plats bland havets större invånare, med den berättelse med vilken det sannfärdigt beskrevs av en viss engelsk adelsman, i denna form: Vårt hav kastade vid Thinemuthum [I marginalen: 1532] i denna månad augusti 1532 upp på sanden ett dött vidunder, mycket stort [osäker tolkning] och av väldig storlek, som nu till stor del är sönderslitet, men ändå återstår så mycket som knappt hundra väldiga vagnar skall kunna föra bort. De som först såg vidundret och så noggrant de kunde skrev ned det, säger att det var 30 alnar (ulnae) långt, [I marginalen: Vidundrets längd 90 fot] det vill säga nittio fot; avståndet från buken till ryggraden (som var nedsänkt i sanden) är omkring åtta eller nio alnar; säkert vet man det inte. Ty den 27 augusti var jag själv där, då vidundret redan stank, så att stanken knappt kunde uthärdas. [I marginalen: Ryggens längd] De gissar att dess rygg är nedsänkt i sanden till tre alnars djup, eftersom den dagligen sköljs och täcks av sandiga vågor. [I marginalen: Gapet] Gapets längd är sex och en halv aln; [I marginalen: Käkarna] käkarna mäter sju och en halv aln; [I marginalen: 30 revben] omkretsen är på sina ställen en och en halv aln, på andra mindre, alldeles som en stor ek. [I marginalen: Tre magar] Det har trettio revben på sidorna, till största delen 21 fot långa, med en omkrets av en och en halv fot; tre magar, liksom väldiga grottor; [I marginalen: 30 strupar] och trettio strupar, av vilka fem är mycket stora. [I marginalen: Två fenor] Det har två fenor, vardera femton fot lång; knappt kunde tio oxar dra bort den ena av dem. [I marginalen: Otaliga hornplattor] Vid gommen satt liksom hornplattor, håriga på ena sidan, av vilka du nu ser en; över tusen. [I marginalen: Huvudets längd] Det är ingen saga, Polidorus, utan en mycket sann sak, fastän inte alla är av samma storlek. Huvudets längd från början ända till gapet är sju alnar. Om tungan går meningarna isär; de flesta anser att den var sju alnar lång. [I marginalen: Tungan 7 alnar] Man säger att det hade ett könsorgan av vidunderlig storlek; [I marginalen: Omätligt könsorgan] när en man skar sönder det manliga lemmet, säger jag, skulle han nästan ha drunknat, då han föll in i vidundrets buk, om han inte hade gripit tag i ett revben och hållit sig uppe. Avståndet mellan ögonen var sex alnar; [I marginalen: Ögonen var 6 alnar från varandra] ögonen och näsborrarna var mycket oproportionerliga för en så stor kropp och sådana som oxar brukar ha. Stjärten var kluven och sågtandad, sju alnar bred. [I marginalen: Kluven stjärt] På huvudet fanns två stora hål, genom vilka man tror att vidundret sprutade ut mycket vatten, liksom genom rör. [I marginalen: Två gälar] Slutligen hade det inga tänder; därav sluter man sig till att det inte var en val, ty man säger att valarna har mycket stora tänder, [I marginalen: Valen har mycket stora tänder] utom några hornplattor som fanns i denna fisks mun. ## Liber XXI, kap. 14 (s. 743–745) (maskinöversättning) Om xiphias, monoceros och serra. KAP. 14. Eftersom också detta vidunder uppehåller sig i de nordliga vattnen, bör det med rätta fogas till de andra vidunderliga. [I marginalen: Beskrivning av fisken xiphias] Ty xiphias är enligt Albertus bok 24 om djuren ett djur som inte liknar något annat, utom i någon mån valdjuret. Den har ett fasansfullt huvud som en uv, en mycket djup mun liksom en omätlig avgrund, med vilken den skrämmer och driver på flykt dem som ser in i den; fasansfulla ögon; en kilformig rygg, eller upphöjd i form av ett svärd; [I marginalen: Xiphias kilformiga rygg] en spetsig nos, med vilken den genomborrar skepp och sänker dem, såsom Plinius bok 32 kap. 2 försäkrar, i Oceanen vid den plats i Mauretanien som kallas Cotta, inte långt från floden Lixus, där den liksom på sitt första ursprungsställe hålls kvar längre. Men de nordliga kusterna söker den för det mesta upp liksom en rövare och skadlig gäst, som alltid skall vålla dem som möter den skada genom att genomborra och sänka fartyg. [I marginalen: Svärdfiskar] Xiphiae kallas också svärd (gladii), de som når Sicilien och som blir underbart feta av jakten på tonfiskar och av att äta dem; och de fångas på detta sätt, som Strabon berättar i bok 1: [I marginalen: Sättet att fånga xiphiae] Medan talrika båtar med två åror ligger kvar på sin plats, står en gemensam utkik högt uppe; varje båt har två man: den ene ror, den andre står med ett spjut i fören. Så snart utkiken med ett tecken visar att galeota [I marginalen: Fisken galeota] syns över ytan (en tredjedel av vidundret skjuter nämligen upp över havet), lägger båten till närmare. Sedan kastar han spjutet med handen och tillfogar ett sår. När sedan spjutet har dragits ut ur kroppen utan spetsen, som förvisso är hullingförsedd för att den lätt skall kunna dras ut, [I marginalen: Xiphiae fångas med hullingförsett spjut] och väl fäst vid en lina som hänger vid den, ger det sårade vidundret efter, tills det tröttats ut av att jagas och fly. Då drar de upp det på land eller tar in det i båten, om inte kroppen är alldeles omätlig; och om spjutet faller i havet går det förvisso inte förlorat. Ty det är gjort av ek eller gran, så att det, sedan det sjunkit av ekens tyngd, därefter förs upp i höjden och lätt kan gripas. [I marginalen: Roddarna sårade av vidundret] Det händer dock ibland att också roddaren i båten såras av galeotornas stora svärd; eftersom vidundrets anfall är kraftigt som vildsvinets, blir själva jakten mycket hård. Så långt Strabon. [I marginalen: Fisken monoceros] Monoceros är ett havsvidunder som har ett mycket stort horn i pannan, med vilket det kan genomborra och förstöra skepp som möter det och förgöra en mängd människor. [I marginalen: Monoceros, ett vildsint men långsamt vidunder] Men härvid har den gudomliga makten i sin godhet sörjt för de seglande: fastän detta vidunder är vildsint, ger dess långsamhet, som är mycket stor, när den har förutsetts, dem som fruktar dess ankomst möjlighet att fly. Serra är likaså ett havsvidunder, väldigt till kroppen, med ett kamförsett, hårt huvud, tandat som en såg; [I marginalen: Fisken serra] simmande under skeppen sågar den sönder dem, för att, när vattnet tränger in och människorna har sjunkit, mätta sig med deras lik. Det finns också ett annat slags serra, som reser sig mot dem som seglar; när det har tillryggalagt 30 eller 40 stadier sjunker det strax trött ned i havet. [I marginalen: Sjömännen såras av späckhuggarnas svärd] Av späckhuggarnas svärd, som är upphöjt till ryggens höjd, blir fiskarna ofta sårade och förgås; så drar de också tillbaka handen bedövad vid beröring av bläckfiskar (loligines). ## Liber XXI, kap. 15 (s. 745–746) (maskinöversättning) Om sättet att fånga valdjur och valar. KAP. 15. Eftersom valen med underbar glupskhet drivs till att äta sill och sälar, såsom de fetaste av alla fiskar, [I marginalen: Valen fångas när den på grund av sin glupskhet har kört fast i sanden] råkar den därför ofta i fara på sandiga skär, som genom havets tidvatten eller flod och ebb blir liksom blottade av vattnet och inte låter det fastkörda vidundret komma ut och ta sig tillbaka till närmaste djup; därför arbetar det med stjärtens kraft med så stort våld att det lämnar en mycket vid grop och, liksom bundet i ett bo (då sanden står emot på alla sidor), inte kan simma ut. [I marginalen: Fiskarna samlas för att ta bytet] När detta har blivit känt för fiskarna, skyndar de dit i skaror och binder detta djur med mycket starka rep och ankare (för att det inte skall undkomma dem när tidvattnet återvänder) innanför gapet och i huvudets andningshål eller gälar; och med en stor skara och mångdubblade krafter drar de upp det på stranden eller binder det så att det inte ens med stor kraft förmår studsa tillbaka ned i vattnet. Och när detta tillfälle lyckligt har lett mot dem, delas bytet, och var och en återvänder till andra hushållssysslor, tills åter en mycket liknande eller annan mer önskad vinst möter. [I marginalen: Vidunder drivs upp på stranden av stormar] Det händer förvisso i stormar att något väldigt vidunder, sårat av ett fientligt djurs kraft, eller uttröttat eller berövat alla krafter, kastas upp på stranden av vindarnas kraft, så att det blir ett byte för dem som tar det i besittning. [I marginalen: Försiktighetsåtgärd för att bytet inte skall undkomma till havet] Men när man befarar att krafterna skall återvända, sticker de in små svärd eller stora och mycket skarpa taggjärn under sidan på det vilande djuret, så att det, när blodet häftigt flödar ut genom järnets rörelse, berövas livet. Det händer också, och visserligen lättare, att de med rep och ankare så fäster ett vidunder som sover mycket djupt på sanden i solskenet att det faller som byte åt jägarna. [I marginalen: En val som sover djupt fångas mycket lätt] ## Liber XXI, kap. 16 (s. 746–747) (maskinöversättning) Om valarnas underbara ömhet för sina ungar. KAP. 16. Det är en välkänd sats hos den salige Ambrosius i Hexaemeron bok 5 kap. 3 att man finner olika slags alstring hos vattendjuren liksom hos flygande djur och landdjur. [I marginalen: Fiskarnas olika alstring] Och därav är det vedertaget att somliga fiskar lägger ägg, såsom forellar, havsabborrar och abborrar; andra föder levande ungar ur sin kropp, såsom mustelae, småhajar (caniculae), valdjur, delfiner och phocae eller sälar. [I marginalen: Fiskar som lägger ägg] De som lägger ägg bygger inte bon som fåglar och föder inte heller upp dem med egen möda, utan anförtror äggen åt vattnet att ruvas; och vattnet självt ger liv åt och skapar ungarna, liksom en mild moder till de levande. [I marginalen: Vattnet de levandes milda amma] När alltså ägget faller, tar vattnet emot det liksom i sin naturs sköte, som en mild amma, och gör det till ett djur genom snabb ruvning; ty genast vid beröringen har förälderns ägg fallit livgivet, och en fisk har kommit ut. [I marginalen: Fiskar som föder ungar] Men de som föder levande ungar sägs, när de har fött och om de kanske har anat att någon planerar försåt och skräck kring deras ungar, för att skydda dem eller med moderlig ömhet dämpa den späda ålderns förskräckelse, öppna munnen och hålla upp sina ungar med oskadlig tand, också ta emot dem i det inre av kroppen och gömma dem i livmodern; [I marginalen: Valarna tar in ungarna i buken på grund av faror] och åter ge dem liv genom en sorts ruvning med sin värme och nära dem med sin andedräkt, och två lever i en kropp, tills de antingen för dem i säkerhet eller med sin kropp som skydd försvarar sina ungar från faror. [I marginalen: Fiskarnas ömhet återfinns knappt hos människan] Vilken mänsklig känsla skulle kunna efterlikna denna fiskarnas ömhet? Se, naturen bevarar hos fiskarna det som sällan återfinns hos människorna. Valarna, som inte har gälar, andas alltså genom blåshål, [I marginalen: Valarna har inte gälar] vilket finns hos få djur. De bär sina ungar när dessa är sjuka och svaga; och om de är små tar de emot dem i munnen. Detsamma gör de när en storm är nära förestående, och efter stormen spyr de ut dem. [I marginalen: Valarna sprutar vatten över ungarna, för att de inte skall hindras av sanden] När ungarna på grund av vattenbrist hindras från att följa modern, sprutar modern vatten som hon tagit i munnen mot dem likt en flod, för att så befria dem när de sitter fast vid land (såsom ses i bilden ovan). De vuxna åtföljer hon också länge. Men de växer upp snabbt och växer i tio år. [I marginalen: Valarnas ungar växer i 10 år] ## Liber XXI, kap. 17 (s. 747–748) (maskinöversättning) Ännu om andra fiskars ömhet för sina ungar och om deras godhet mot sin egen art. KAP. 17. Den fisk som kallas Abren [I marginalen: Fisken abren] räddar sina ungar i buken när havet stormar och spyr sedan ut dem när det har blivit lugnt. Galelca [I marginalen: Havsvidundret galalea] är enligt Albertus bok 24 om djuren ett havsdjur som, när det känner att fostret lever i livmodern, drar ut det och ger det di; men om det befinns omoget när det har dragits ut, lägger det tillbaka det i livmodern och närer det, tills det har formats till mognad. Darrockan (torpedo) [I marginalen: Fisken darrocka] påträffas enligt Plinius bok 9 kap. 51 med åttio foster; och den föder inom sig mycket mjuka ägg, som den flyttar till ett annat ställe i livmodern och kläcker där; och den föder kring dagjämningen. Det finns också en fisk av sköldpaddsform, om vilken Petrus Martyr i bok 8 om den trodda kontinenten [osäker tolkning], tredje dekaden, berättar underbara ting: att den, fastän den är vidunderlig, underbart älskar människan, så att den låter sig fångas av henne flera gånger. [I marginalen: En fisk som älskar människan] Vidare försäkrar han i början av samma bok att det i Kaspiska havet finns en fisk lik en hund, som skär sönder människan med tanden och slukar henne. [I marginalen: En fisk som dödar människan] Till detta ämne kan också Cassiodorus ord i sista brevet i bok 11, där han talar om ömhet, inte olämpligt tillämpas. [I marginalen: Cassiodorus] Han säger nämligen att det är vissa fiskars natur att skydda sig mot försåt och hjälpa andra som har snärjts. [I marginalen: Vissa fiskars ömhet] Havsabborren, säger han, gräver ned sig i den mjuka sanden för att undgå det blysänkta nätets försåt; när de ovannämnda näten förgäves har skrapat över dess rygg, hoppar den raskt ut i vågorna och erkänner, befriad, glädjen över den undvikna faran. [I marginalen: Havsabborrens list] Papegojfisken (scarus), som har lockats av bete, glider, när den har börjat gå in i ett fängelse av säv, så snart den har insett att den har lockats till sitt fördärv, bakåt på stjärten och drar sig så småningom undan från det trånga. [I marginalen: Papegojfiskens fyndighet] Om en annan av samma släkte känner igen den som snärjd, drar den i dess yttersta del med tänderna, så att den som har fångats och inte kan hjälpa sig själv visar sig undkomma genom den andres bistånd. [I marginalen: Fisken saurus ömhet] Så söker också sauri, ett listigt släkte av fiskar, uppkallade efter sin snabbhet, när de har drivit sig in i snärjande försåt, liksom jämnt bundna med vissa rep, att genom att med alla krafter dra bakåt befria sina fångna kamrater. [I marginalen: Ömsesidig hjälp skall ges] Det finns fler, om man söker efter sådant. Ty allt som kan ha motståndare skulle en lätt olycka förinta, om de inte hade omsorg om sin egen räddning. ## Liber XXI, kap. 18 (s. 748–749) (maskinöversättning) Om valdjurets säd, som kallas ambra, och om dess läkemedel. KAP. 18. [I marginalen: Albertus bok 24] När valdjuret parar sig med valen på samma sätt som vid människans fortplantning, släpper det på grund av parningens snabbhet ut och löser upp mycket säd, och den så upplösta tar livmodern inte helt emot. [I marginalen: Valdjurets säd sprids vida i vågorna] Den sprids vida över havet i olika gestalter, som har blå färg men ändå drar mer åt vitt och som klibbar fast vid varandra; och den samlas omsorgsfullt av sjömännen (såsom jag har sett den utspridd under seglats på Oceanen), [I marginalen: Valdjurets säd samlas av sjömännen] för att de skall sälja den till läkare att rena, och dessa kallar den renade ambra; [I marginalen: Läkemedel av ambra] och den använder de (såsom Iorath uppger) mot gikt och förlamning som en förnämlig och mycket dyrbar salva. Dessutom försäkrar Platearius att ambra är valdjurets, det vill säga valens, säd, och att den är varm och torr i andra graden. [I marginalen: Ambra varm och torr] Den är vit, och om den påträffas med gipsets färg är den bättre. Den förfalskas [I marginalen: Hur ambra förfalskas] med pulver av aloeträ och med storax, mysk och vissa andra ämnen. Men detta känns igen, ty förfalskad ambra blir lätt mjuk som vax, men oförfalskad ambra smälter inte så. Den har en stärkande kraft och hjälper mot svimning och epilepsi. [I marginalen: Constantius] Dessutom säger Constantius i boken om graderna att ambra kommer ut ur buken på ett visst mycket stort djur. Somliga säger dock att den uppstår på havets botten, att den är varm och torr i andra graden och att den stärker kalla naturer. [I marginalen: Avicenna] Avicenna försäkrar: Ambra är (som jag anser) en stark utströmning i havet; den bästa är grå, eftersom den är stark, därefter den brokiga, sedan den citrongula. [I marginalen: Sättet att förfalska ambra] Och den förfalskas med gips, vax och ladanum; svart är den av dålig sort. Ofta tas den ur buken på en fisk, som dör om den äter den. Den är varm och torr, och synes vara varm i andra graden och torr i första. [I marginalen: Ambrans olika läkemedel] Den gagnar de ålderstigna på grund av sin uppvärmnings finhet, och även hjärnan, sinnena och hjärtat. ## Liber XXI, kap. 19 (s. 749–750) (maskinöversättning) Om orsaken till att djurens säd inte är svart utan vit. KAP. 19. Att säden har stor likhet med salva, såsom har sagts ovan, synes inte orimligt, [I marginalen: Ambrans stora likhet med salva] eftersom Albertus i bok 16 kap. 9 om djuren säger att säden i mycket överensstämmer med oljans substans, och även att den förtjockas när den befinner sig varm i djurets kropp och löses upp när den är kall, när den står under bar himmel utanför djurets kropp. Dessutom anger han där orsakerna till att djurens säd kommer ut tjock och vit ur den alstrandes kropp. [I marginalen: Säden kommer vit ur kroppen] Den alstras nämligen av den inre värmen, och i den samlas en mycket het ande, som förtjockar och gör dess substans vit; men när den har kommit ut och kallnar, löses värmen som finns i den upp och flyger bort tillsammans med andens värme; men detta händer säden när den, avkyld, börjar torka. Dessutom, att somliga säger att elefantens säd är svart som kol på grund av det jordaktiga som finns i den, [I marginalen: Elefantens säd svart] och att följaktligen stora ben alstras av den i elefantens kropp och så vidare, det visar Albertus på samma ställe vara omöjligt; men det är nödvändigt att den ena säden, efter djurets natur, är mer jordaktig än den andra, efter olikheten i djurens komplexion. Säden hos ett djur vars kropp är jordaktig blir dock jordaktig, och vit och tjock på grund av luftens inblandning, liksom också andra slags säd. [I marginalen: Sädens olika färg] Inte heller etiopiernas säd är svart, då man finner att deras tänder är mycket vita. Ty orsaken till sädens vithet är dess skumighet, och skum är av vit färg, särskilt det vars substans består av små, luftiga delar och mycket små dolda blåsor. [I marginalen: Sädens vithet beror på dess skumighet] Detsamma händer vid en blandning av vatten och olja som har gjorts kraftigt. Att säden är smöraktig och skummande var inte okänt för de fabulerande gamla, [I marginalen: Säden skummande] eftersom de sade att parningens gudinna Venus, som ger Cupido di, var född av testiklarnas skum. [I marginalen: Venus ger Cupido di] Men den som inte nöjer sig med detta Alberts skäl och vill utforska ett bättre, både i detta och i annat (om han kan), det står honom fritt. ## Liber XXI, kap. 20 (s. 750–751) (maskinöversättning) Om valdjurens späck, kött, ben och hudar och om liknande djurs. KAP. 20. [I marginalen: Valdjurens stora nytta] När valdjur eller valar har dragits upp ur havet genom fiskarnas konst, fyndighet och stora möda, eller drivits upp på stränderna av vindarnas och stormarnas kraft eller av fientliga fiskars raseri, delar invånarna bytet med yxor och tälgyxor, [I marginalen: 300 vagnar fylls av ett valdjur] så att man med en enda vals eller ett enda valdjurs kött, späck och ben kan fylla 250 eller 300 vagnar. [I marginalen: Valdjurens kött och fläsk saltas] Köttet och fläsket saltar de i många och stora kärl, bland övriga omätliga havsfiskar, och använder det för bekvämlighet och som föda i hushållet, och säljer det till andra för detta bruk, för att föras till avlägsna delar av världen. [I marginalen: Valdjurets mycket stora späck] Valdjurets späck eller fett är rikligt i hela kroppen, men störst i huvudet kring hjärnans märg; därifrån tas och dras ibland 12 krukor ut, av vilka var och en knappt kan bäras av en enda man, ibland 30 eller 40 fulla av detta späck (var och en till sin storlek större än ett romerskt barile), som knappt kan bäras av lika många starka män. [I marginalen: Användningen av valdjurets späck] Nyttan av detta fett är den att det, ihällt och ständigt påfyllt i lampor, ger ett oavbrutet ljus vid altarna eller på andra heliga platser både natt och dag; det tjänar också mycket till privat och hushållsbruk, eftersom det där inte finns några dagar om vintern. [I marginalen: Ben bränns i stället för ved] Dess mindre ben används dessutom i brist på ved på hushållets härd, ja även andra fiskars huvuden, [I marginalen: Fiskar och djur bränns i stället för ved] såsom också Solinus i kap. 25 framställer neurernas folk, som tänder härdarnas eldar med ben. Det finns också ett påstående av Volaterranus i bok 25, som anför som något underbart att skyterna bränner djur och tylenserna fiskar i stället för ved; vilket inte är något underligt i Norden bortom Trondheim [osäker tolkning], ty där (då träd på grund av de täta stormarna inte växer) bränner de ständigt ben av fiskar som fångats i mycket stor mängd (såsom har sagts ovan). [I marginalen: 40 människor kläds med ett valdjurs hud] Av valens hud görs slutligen bälten, pungar och dragrep för klockornas bruk, som håller länge; ja, när en enda vidunders hud delas, kan 40 människor klädas av den, såsom Solinus i kap. 67 berättar om chelonofagerna, [I marginalen: Chelonofager] som kläder sig i fiskhudar. [I marginalen: De kläds i fiskhudar] Också författaren till boken Om tingens natur säger att det i Västra havet finns fiskar av vilkas skinn människor gör sig vida och vackra kläder, såsom har visats ovan om många slags skinn. [I marginalen: En bisons hud rymmer 15 människor] Likaså nämner Paulus Diaconus om en bisons hud att 15 män kunde ligga i den den ene bredvid den andre. ## Liber XXI, kap. 21 (s. 751–752) (maskinöversättning) Om valdjursspäckets mångfaldiga bruk och läkekraft. KAP. 21. Sjömännen använder detta späck främst till att utvändigt smörja skeppens plankor, [I marginalen: Skeppen smörjs för att inte frysa fast] för att det isiga vattnet under en ruskig eller mycket sträng vinter inte skall fastna vid skeppen så att de sjunker, eller frysa, eftersom det förhindrar vattnets sammandragning, såsom har visats ovan i bok 11 kap. 23 och bok 12 kap. 11. Kuskarna gör också anspråk på dess nödvändiga bruk för att smörja vagnarnas hjul, [I marginalen: Kuskarna smörjer hjulen med valdjursfett] ja även skinnberedarna, såsom också har sagts ovan om sälarnas späck. [I marginalen: Plinius bok 32 kap. 1] Plinius försäkrar att dess bruk inte heller saknas hos araberna, liksom inte heller andra fiskars fett, för att smörja kameler, [I marginalen: Kamelerna smörjs med fiskfett] så att bromsarna drivs bort från dem av lukten. Om man gnider trä med en havsfisks lunga, kommer det att synas brinna som olja; därför är det också brukligt att göra olja av vissas lungor. Smält fett av havs- och flodfiskar, blandat med olja och honung, gagnar ögonens klarhet. Det är också Avicennas mening att fiskfett gagnar ögats vatten och med honung skärper synen. Dioscorides försäkrar att fett av flodfiskar, blandat med honung och smält i solen, avlägsnar dimmor från ögonen. Slutligen säger Plinius i bok 15 kap. 7 att fiskätarna (ichthyophagi) pressar ut en konstgjord olja ur fiskar till nytta för mycket. [I marginalen: Fiskfett gagnar ögonen] ## Liber XXI, kap. 22 (s. 752–753) (maskinöversättning) Om byggnader av valdjurens ben. KAP. 22. Sedan det har omnämnts hur mycket stora valdjurens eller valarnas kroppar är i huvud, tänder, ögon, mun och hud, kräver benen sin plats, så att också de får sin förklaring; och den är sådan: Eftersom köldens häftighet i Nordens yttersta delar [I marginalen: Träden låga i Nordens yttersta delar] och de svåra stormarna där inte låter träd växa på höjden, av vilka nödvändiga hus skulle kunna uppföras, har den förutseende naturen därför sörjt för invånarna, så att de kan bygga hus och det övriga som behövs i dem av vidundrens ofantliga revben. [I marginalen: Valdjurens ben duger till husbyggen] Ty när dessa havsvidunder har drivits upp mot stränderna, såväl genom andra djurs fientliga kraft som dragits dit genom människors flitiga jakt, för att där bli ett byte för invånarna eller förtäras av förruttnelse, [I marginalen: Tak av ben] är det säkert att det av dem lämnas sådana och så väldiga ben att hela bostäder kan göras av dem, [I marginalen: Säten av ben] både vad gäller väggar, dörrar, fönster, tak och säten och även vad gäller bord. [I marginalen: Valdjurets revbens längd] Dessa revben är nämligen 20, 30 eller fler fot; dessutom har ryggraden, kotorna och det väldiga huvudets kluvna ben ingen ringa storlek; [I marginalen: Valdjurets ryggrads storlek] allt detta tillpassas genom hantverkarnas flit med sågar och filar så att en snickare, med användning av järnfogar, inte skulle kunna bygga något mer behändigt. Liknande saker nämner Plinius bok 9 kap. 3 och Strabon bok 15, som talar om saken på detta sätt: [I marginalen: Indiens fiskätare har boningar av ben] Fiskätarnas land i Indien ligger vid havet och saknar till stor del träd; där är det ont om palmer. Därefter: De lever av fisk, både de själva och deras boskap, och de dricker regnvatten eller brunnsvatten; boskapens kött ger de åt fiskarna [osäker tolkning]; boningarna gör de till stor del av valdjurens ben och ostronens skal. [I marginalen: Dörrar av valdjurens käkar] Ty revbenen gör tjänst som bjälkar och stöttor, käkarna som dörrar; av kotorna görs mortlar, i vilka fiskarna stöts sedan de har stekts i solen; [I marginalen: Bröd görs av fiskar] därefter gör de bröd av dem och blandar i lite säd. Så långt Strabon. ## Liber XXI, kap. 23 (s. 753–754) (maskinöversättning) Ännu om utländska exempel på sådana byggnader. KAP. 23. Plinius försäkrar detta i bok 9 kap. 3, då han säger: Alexander den stores flottbefälhavare har berättat att gedroserna, som bor vid floden Arbis, gör dörrarna i sina hus av vidundrens käkar och timrar taken med ben, av vilka många har påträffats som var fyrtio alnar långa. [I marginalen: Revben på fyrtio alnar] Det finns också de som använder detta vidunders ryggben, eller urholkade kotor, som mortlar för att stöta kryddor. Dessutom säger Volaterranus i bok 25 att han år 1498 efter Herrens födelse vid Vada Volaterrana såg ett dött djur som hade påträffats på stranden, vare sig en val, ett valdjur eller ett vidunder av annat släkte, [I marginalen: Ett havsvidunder hade 60 ryggkotor] av hundra fots storlek, vars ryggkotor var sextio; sju av dem fördes till Volterra, och var och en av dem motsvarade en hästs sadel. Det finns också sköldpaddor på ön Taprobane, vilkas storlek är så stor (enligt Solinus vittnesbörd kap. 66) att deras skal utgör ett hus och utan trängsel rymmer ett talrikt hushåll. [I marginalen: Sköldpaddornas skal utgör hus] Och densamme säger i kap. 47: Jaffa är den äldsta staden i hela världen, eftersom den grundades före jordens översvämning. Denna stad visar en klippa som ännu bär spåren av Andromedas bojor; [I marginalen: Spåren av Andromedas bojor] att hon utsattes för vidundret har ett inte ogrundat rykte spritt, ty detta vidunders ben visade Marcus Scaurus [I marginalen: M. Scaurus] offentligt i Rom bland andra underverk under sitt ädilämbete. Saken är känd från annalerna. Måtten finns också i sannfärdiga böcker, nämligen att revbenens längd översteg 40 fot [I marginalen: Revben på 40 fot] och att höjden var större än de indiska elefanternas. Vidare översteg dess ryggrads kotor en halv fot i bredd. Så långt Solinus. Dessa ben nämner också Plinius på samma sätt i bok 9 kap. 5. Slutligen finns mycket stora valdjursben på Islands och Norges skär, [I marginalen: Skeppsbrott sker på valdjurens ben] på vilka skeppsbrott sker som på klippor. ## Liber XXI, kap. 24 (s. 754) (maskinöversättning) Om hus av hela revben som har rests upp. KAP. 24. När alltså köttet och inälvorna hos detta väldiga vidunder har förtärts och lösts upp, återstår bara benen i form av en stor köl; [I marginalen: Valdjurets benstomme reses som hus] när dessa slutligen har renats av regn och luft, reses de liksom ett hus med krafter från människor som har kallats till detta, och genom flit hos den husbonde som inrättar det delas det, sedan fönster har satts in i takets topp eller i vidundrets sidor, in i flera och bekväma bostäder; [I marginalen: Dörrar av havsvidunders hud] och dörrar görs av samma vidunders hud, som långt tidigare har tagits ut för detta och annat bruk och härdats av vindarnas stränghet. [I marginalen: Kamrar innanför valdjurens revben] Inom denna köl, som har rests liksom ett hus, avskiljs också särskilt kamrar för svin och andra djur, på samma sätt som i andra trähus; och under denna byggnads tak lämnas alltid en plats för tupparna, liksom för ur, för att människorna nattetid (natten är där oavbruten om vintern) skall väckas till arbete. [I marginalen: Naturen hos dem som vilar i ett benhus] De som sover mellan dessa revben ser inga andra drömmar än som om de oavbrutet arbetade i havets vågor eller i stormar var i fara ända till skeppsbrott, såsom har förklarats ovan i ett liknande fall i bok 18 kap. 8 om järvarna. [I marginalen: Vattendjuren har kölformade bröst] Plinius berättar också i bok 11 kap. 37 att de största vattendjuren har kölformade bröst och många revben, åtskilda i naturens vackra ordning, liksom hos andra landdjur: [I marginalen: Hur många revben människan, svinen, de horniga djuren och ormarna har] såsom människan har åtta, svinen tio, de horniga djuren tretton och ormarna trettio. ## Liber XXI, kap. 25 (s. 754–755) (maskinöversättning) Om ankare som läggs på valdjurets rygg. KAP. 25. Valdjuret har också ovanpå sin hud en yta liksom sanden som finns vid havsstranden; därför tror de seglande för det mesta, när det har höjt sin rygg över vågorna, att det inte är något annat än en ö. [I marginalen: Valen tros vara en flytande ö] Därför lägger sjömännen till vid det och stiger ned på det, slår ned pålar i det, binder fast skeppen och tänder eldar för att koka mat, [I marginalen: Ankare sänks ned på valdjurets rygg] tills valdjuret till sist känner elden och dyker ned i djupet, och de som stannar kvar på dess rygg drunknar, om de inte kan rädda sig med hjälp av rep som har sträckts ut från skeppet. Detta valdjur (såsom har sagts ovan om physeter och pristes) sprutar ibland ut de vågor det har sugit in så att det genom en skyliknande översvämning för det mesta trycker ned de seglandes flotta; och när en storm uppstår på havet, reser det sig över vågorna för att i dessa uppror och virvlar sänka skepp. [I marginalen: Valdjuret bär sand på ryggen] Ibland bär det upp sand på ryggen, på vilken sjömännen, när en storm bryter in (såsom står i boken Om tingens natur), glada över att ha funnit land, sänker sina ankare och vilar i falsk trygghet; [I marginalen: Eldar tänds på valdjurets rygg] och när vidundret känner de tända eldarna, rör det sig plötsligt och dyker ned i vattnet och drar människorna med skeppen ned i djupet, om inte ankarna brister. Att valdjurens och valarnas omätlighet ter sig som land för de seglande intygar Ambrosius i Hexaemeron bok 5 kap. 11. [I marginalen: Ambrosius] Han säger nämligen: Valdjuret är en fisk av oändlig storlek, och om den någon gång simmar på vågorna, skulle man tro att en ö simmar fram och att mycket höga berg reser sig med sina toppar mot himlen; den sägs inte ses vid stränderna eller kusterna, utan i Atlantiska havets djup, [I marginalen: Var valdjuren oftast uppehåller sig] så att sjömännen vid dess anblick avhålls från dristigheten att segla på dessa platser och inte i dödens yttersta skräck vågar tränga in i elementens hemligheter. Densamme i samma bok kap. 10: Dessa valdjur, omätliga släkten av fiskar, med kroppar lika berg. [I marginalen: Ett stort valdjur är likt berg] Och strax före: Bortom jordkretsens gränser känner de ett hav som inga öar avbryter och där inget land ligger emellan eller längre bort. Där alltså, där det vida utbredda havet stänger ute all möjlighet att se och, för nyttans skull, dristigheten att segla, sägs de gömma sig. [I marginalen: Valdjuren älskar sitt fädernesland] Därefter: De har sina områden och boplatser fördelade, de stannar i dem utan att kränka grannarnas gräns och söker inte ombyte av platser genom kringirrande färder, utan älskar dem liksom sitt fädernesland och anser det ljuvt att dröja i dem. [I marginalen: Gräs växer på drakarnas rygg] Så långt Ambrosius. Strabon nämner också i bok 16, vid ordet Stora drakar, att gräs växer på deras rygg i Libyen. ## Liber XXI, kap. 26 (s. 755–757) (maskinöversättning) Ännu om samma valdjurs storlek. KAP. 26. I valdjuret råder (såsom Iorath uppger) mer en jordisk än en vattenartad natur; [I marginalen: Valdjuret bär rötter, buskar och snår på ryggen] ty när det åldras, samlar det rötter, buskar och snår på sig, som växer på det och förökar sig. Därför säger den salige Hieronymus att valdjur och sköldpaddor reser sig med så stor storlek att de liksom öar räcker till som ankarplats för fartyg. [I marginalen: Hieronymus] Detta föreliggande ämne bekräftas också av den helige Brendanus, Britanniens biskops, sjöfärd, [I marginalen: Brendanus färdades 7 år på havet] som utsträcktes ända till sju år och omnämns i helgonens förteckning: att han nämligen med sina följeslagare fann en väldig fisk vid namn Iason; [I marginalen: Iason, en väldig fisk] på den steg de ned, övertygade om att den var en ö, och tände en eld; och när de kände fisken röra sig, räddade de med nöd livet genom att fly till skeppet medan den genast dök. [I marginalen: Fiskarna lovar Gud med sång på Brendanus befallning] Dessutom höjde sig fiskarna på Brendanus befallning över vågorna och lovade Gud med dånande röst. Men för att sådant inte skall avfärdas av någons förhastade omdöme som osannolikt, bör man ge akt på Platon, som säger: Vi bör inte smäda det som berättas skrivet i de heliga templens böcker; [I marginalen: Platon vördar de heliga templens skrifter] så som Albertus anför i bok 23 om fågeln Fenix i Arabien. Valdjuret äter inte som andra fiskar, nämligen genom att tugga och mala sönder födan med tänderna, utan släpper in fiskar i magen bara genom att svälja. [I marginalen: Valdjuret sväljer fiskar] Det har nämligen trånga mungångar för att svälja fiskar, som det drar till sig med sin väldoftande andedräkt och slukar och skickar ned i buken. Det har dessutom i strupen en hud lik en hinna, som, genomborrad av många gångar, inte låter något annat än det som är litet gå in i buken. [I marginalen: Strabon] Slutligen nämner Strabon i bok 16 att Eratosthenes berättar att han såg ett valdjur som hade kastats upp på stranden från havet, hundrafemtio alnar långt. [I marginalen: Ett valdjur uppkastat av havet, 50 alnar] Och man har iakttagit att när valdjuret eller valen leker på vattnet, visar det att mycket svåra stormar är i antågande. [I marginalen: Valdjurets lek förebådar storm] ## Liber XXI, kap. 28 (s. 757–758) (maskinöversättning) Om rosmarus eller den norska morsus. KAP. 28. Den norska kusten har mot de trakter som vetter mer mot norr mycket stora och väldiga fiskar av en elefants storlek, som kallas morsi eller rosmari, [I marginalen: Fiskarna morsi eller rosmari] kanske så kallade efter bettets skärpa; ty om de ser en människa på havsstranden och kan gripa henne, kastar de sig mycket snabbt över henne, sliter henne med tänderna och dödar henne på ett ögonblick, [I marginalen: Fiskarna morsi dödar människan med tanden] liksom en annan vildsint fisk som kallas Tiburonus, som från Kaspiska havets djupa grottor löper ut i Skytiska oceanen och efter en kort tid återvänder dit, såsom Petrus Martyr berättar i början av bok 8 om den trodda kontinenten [osäker tolkning]. Dessa fiskar kallas alltså rosmari eller morsi; de har ett huvud av oxgestalt, en hårig hud [I marginalen: Rosmarus gestalt] och hår så tjocka som strån eller sädesstjälkar, som hänger vida ned. Med tänderna häver de sig upp ända till klippornas toppar liksom på stegar, [I marginalen: Rosmari använder tänderna som stegar] för att äta det daggvåta gräset med sötvatten [osäker tolkning], och genom att rulla sig ger de sig i sin tur åt havet igen, om de inte under tiden, överväldigade av mycket djup sömn, har somnat hängande på klipporna; ty då närmar sig fiskarna så fort de kan och lösgör huden från fläsket längs stjärten; [I marginalen: Rosmarus fångas när den sover mycket djupt] och i det som har lösgjorts fäster de mycket starka rep och gör dem fast vid skrovliga klippor eller närbelägna träd; därefter tvingar de den, genom att med slunga kasta stenar mot huvudet för att den skall väckas, att gå ned, berövad den större delen av sin hud, som är fäst vid repen; varigenom den, försvagad, blodlös och halvdöd, blir ett rikt byte, särskilt på grund av tänderna, som är dyrbara hos skyterna, nämligen moskoviterna och rutenerna, och hos tatarerna [I marginalen: Morsus tänder dyrbara] (liksom elfenben hos indierna) på grund av sin hårdhet, vithet och tyngd; av det skälet anpassas de också genom hantverkarnas utmärkta flit till skaft för spjut. Och detta intygar också Miechovita, Polens historieskrivare, i sin Om de två Sarmatierna, [I marginalen: Historieskrivaren Miechovita] och efter honom Paulus Iovius efter berättelse av en viss Demetrius, som sändes av moskoviternas storfurste till Clemens VII. ## Liber XXI, kap. 29 (s. 758–759) (maskinöversättning) Om samma rosmarus hud. KAP. 29. [I marginalen: Rosmarusens hudar nyttiga] Huden eller skinnet av detta djur köps, eftersom det är svart och mycket starkt, till gott pris och förvaras för att med block lyfta och binda samman de största tyngderna, särskilt för klockorna i höga torn; ja, med denna huds styrka binds också de tyngsta klockorna fast vid den bom i vilken de svänger, liksom krigsmaskiner. Det finns också ett annat havsvidunder i Arkadien enligt Plinius bok 9 kap. 19, [I marginalen: Exocoetus, ett havsvidunder] kallat adonis eller exocoetus, därför att det går upp på det torra för att sova. Detta tar sig vid lugnt hav upp på land och sover djupt, utsträckt bland klipporna. Det fruktar mest av allt vattenfåglarna. Det sover som valen och sjökalven (vitulus marinus) på sanden, försänkt i tung sömn av solens häftiga hetta. [I marginalen: Två tänder av vidunderlig längd] Till det som ovan sagts om tändernas användning kan inte olämpligt på detta ställe fogas de två elefanttänderna av vidunderlig längd (var och en mätte nämligen tio fot), med vilka kejsar Aurelianus föresatte sig att bygga en tron åt den högste Jupiter, om han funnit flera av sådan storlek, såsom Sabellicus berättar i Aurelianus liv, bok 7, Enneas 7. [I marginalen: Schackspel tillverkas av rosmarusens tänder] Morsens eller rosmarusarnas tänder bearbetas mycket konstfärdigt till bruk i latrunculi- eller schackspelet, som alla nordiska folk utövar underbart och sinnrikt, i synnerhet furstar och mycket framstående män; och detta av flera skäl, av vilka ett är hedervärdare än de övriga (såsom sagts ovan i bok 15 kap. 12), [I marginalen: Genom schackspelet prövas friarnas dygd] nämligen att föräldrarna genom detta spel prövar måttfullheten och anspråkslösheten hos de friare som kommer för att begära deras döttrar i äktenskapsförbund. Ty i det spelet kan de inte hålla sig från att ge något prov på sin dygd och sitt tålamod i att modigt bära medgång och motgång efter tid, plats och omständighet. Platon säger också i boken Om lagarna, där han behandlar berusningens grader, att vi inte har något lämpligare nöje än det som under drickandet prövar sederna genom lek, om blott en viss klok försiktighet iakttas; där prövas nämligen om någon är av svårt eller bondskt sinnelag, eller vällustig, eller slösaktig osv. [I marginalen: Skillnad mellan fiskars tänder] Somliga fiskar har stora tänder, som valen och denna rosmarus eller morsus, och utskjutande liksom vildsvinet; somliga sågtandade, som rockorna; somliga sågtandade men kamlikt sammanfogade, för att de inte ska nötas när de möts, som gäddor eller havsabborrar (lupi); somliga sammanhängande, som karparna, liksom även människorna. Och så har somliga givits en tandad skrovlighet, andra däremot ett knivlikt bett. ## Liber XXI, kap. 30 (s. 759–760) (maskinöversättning) Om bevingade fiskar. KAP. 30. Även om somligas mening är att det inte gagnar fiskar att ha fyra vingar och två fötter, eller två vingar och två fötter, eller någon annan lem som helt tjänar till gång, eftersom det synes onyttigt, finns det likväl en fisk som har två hinnaktiga vingar, [I marginalen: Fisk med hinnaktiga vingar] som flyger en kort sträcka och sedan hoppar ned i havets djup; den kallar Plinius bok 9 kap. 26 också svalan (hirundo). [I marginalen: Svalan, en flygande fisk] Dess fötter är som en fågels, men den saknar stjärt på grund av flykten och liknar mycket den svala som bygger bo i flodstrandens sand. Det finns också en fisk i Tyska havet mellan England och Norge som har två fötter och fyra vingar, vilka rör sig böjda mot den nedre delen av buken och bröstet, liksom andra fåglars vingar. Två sitter framtill intill gälarna och två baktill framför stjärten, [I marginalen: Oceanens bevingade fisk] och det är hinnaktiga vingar, mycket tjocka intill kroppen i den del som motsvarar överarmen och tunnare i vingens främre del; och denna anordning har även de bakre vingarna. Denna fisks gälar har dock ingen springa som når mot buken eller bröstet, utan dessa fiskar har gälar som slutar ovanför de främre vingarnas skuldror med fyra fyrkantiga öppningar, så att två ligger närmare huvudet och två närmare högra vingen, och på samma sätt är gälarna anordnade på vänstra sidan. Denna fisks huvud, färg, hud, kroppsform och köttets smak är nästan som hos den fisk som kallas rocka (raia). Dess ben är brosk utan led, och under fötterna har den gropar för att fästa sig starkare. Dess stjärt är inte som rockans utan lik andra fiskars stjärt, utom att den är något längre. Slutligen har den framför stjärten på ryggen, där kroppens fasta del dras samman, bakom bukens hålighet, också en fena på andra fiskars vis, men mycket stor i förhållande till sin kropp. Denna fisk fångas bland rockor och havsänglar (squatinae), [I marginalen: Den bevingade fisken föga nyttig som föda] för det mesta mindre nyttig på grund av sitt magra kött och ringa fetma; men den dras med största svårighet upp ur djupet med lina och krok, på grund av vingarnas motstånd osv. Vidare finns vissa fiskar med bred kropp som har fyra fenor, två på buken och två på ryggen; och dessa fenor, som de använder, kallas vingar; sådana, i allt lika, har de fiskar som kallas sjöharar (lepores marini): [I marginalen: Sjöharar] dessa har nämligen två fenor på buken och två rakt ovanför dem på sidan mot ryggen. [I marginalen: Ludolatra, ett havsdjur] Av de ovannämndas släkte finns också ludolatra, ett havsdjur som har fyra vingar, två i ansiktet och två på ryggen, med vilka det med stor snabbhet förs till varje plats det väljer och vill. [I marginalen: Fisken milvago] Fisken milvago flyger enligt Plinius bok 32 kap. 2 över vattnet, och med detta glädjetecken förebådar den väderomslag, tvärt emot andra havsdjurs sed, såsom valar (ceti), sjökalvar, delfiner och valar (balenae). ## Liber XXI, kap. 31 (s. 760–761) (maskinöversättning) Om bläckfisken (loligo) och andra bevingade och sågtandade fiskar. KAP. 31. [I marginalen: Bläckfiskar sänker skepp] Bläckfiskarna (loligines), bevingade odjur fem alnar (cubita) långa, kastar sig som pilar upp ur vattnet, och det i så stort antal att de sänker skepp som möter dem, såsom Isidorus och Albertus bok 24, och även Plinius bok 32 kap. 2, vittnar. Isidorus säger också att det i Mauretaniens ocean, inte långt från floden Lixus, [I marginalen: Bläckfiskarnas mängd] finns en så stor mängd bläckfiskar att de, när de flyger upp ur vattnet, inte bara kan besvära utan också sänka skepp som möter dem. [I marginalen: Bläckfiskar lever inte över två år] Detta enda gagnar i hög grad alla som besväras av dem, att de inte lever längre än två år, såsom Aristoteles lär i bok 5 Om djuren kap. 18. Detta slags bläckfiskar är dock av ödlornas släkte och växer till förunderlig storlek. Plinius kallar i bok 32, sista kapitlet, den flygande bläckfisk. [I marginalen: Många fiskars namn] Vidare anför han på samma ställe många och förunderliga namn och naturer hos havsfiskar, nämligen caniculae, dromones, cornutae, svärdfiskar (gladii), sågfiskar (serrae), störar (acipenseres), auratae, aselli, acarnes, aphyae, alopeciades, araneae, boctes, bates, banchi, batrachi osv. [I marginalen: Havsväduren] Samme författare säger i bok 9 kap. 44, när han talar om havsväduren (aries marinus): Väduren stryker omkring som en rövare; än lurar han, gömd i skuggan av stora skepp som ligger för ankar på öppna havet, på den som simlusten lockar; än spanar han med huvudet lyft ur vattnet efter fiskarnas båtar, simmar dold fram och sänker dem. Samme säger i samma bok kap. 27: [I marginalen: Havsdraken] Havsdraken gräver, när den fångats och kastats upp på sanden, med förunderlig snabbhet en håla åt sig med nosen. [I marginalen: Fisken pectunculus] Pectunculus flyger som bläckfisken, ja, ilar som en pil. Slutligen sväller ett finger eller en hand som berörts av en taggfisk genast obotligt, och endast ättika tycks möjligen kunna hjälpa. Men havshundens (canicula marina) bett är mest farligt i själva indragandet, [I marginalen: Havshundens bett dödliga] varmed den brukar slita sig loss och dra människan med sig ned i havet för att slukas. ## Liber XXI, kap. 32 (s. 761–762) (maskinöversättning) Om sjöfararnas faror genom angrepp av de största havsdjuren, av fåglar och av de minsta småfiskarna. KAP. 32. I bilden ovan ses tre skådespel som är nog fruktansvärda för darrande skeppare, [I marginalen: Sjöfararnas olika faror] nämligen hur sjöfararna ansätts av stora valar som sprutar in i skeppet det vatten de sugit upp genom sina rör, av otaliga fåglar och av mycket små småfiskar som håller fast skeppen. Mot den första faran hjälper man sig [I marginalen: Medel att fördriva havsdjur] genom att kasta ut stora kärl, eller genom att från alla sidor av skeppet stänka ut lut gjord på bävergäll (castoreum), eller genom trumpeters höga skall; den andra, som orsakas av vaktlarna, [I marginalen: Hur vaktlar hålls borta från skeppen] avvärjer man med brinnande facklor riktade mot fåglarnas vingar; den tredje ges, eftersom den gömmer sig därunder i vågorna, aldrig eller sällan möjlighet att undgå, då man inte kan övervinna en fiende som är minst till kroppen men störst i naturens kraft, nämligen den halvfotslånga småfisk som kallas echeneis eller remora; [I marginalen: Småfisken echeneis kraft] den har enligt Isidorus fått sitt namn av att den håller kvar skeppet genom att fästa sig vid det. Må vindarna rusa fram och stormarna rasa, skeppet tycks likväl stå i havet som rotfast och inte röras, inte genom att den håller kvar det, utan endast genom att den fäster sig. Latinarna kallade den mora, eftersom den tvingar själva fartygen att stå still. Ambrosius säger också i bok 5 av Hexaëmeron kap. 9: Echeneis är ett litet, ringa och föraktligt djur i havet. [I marginalen: Echeneis ett föraktligt djur] Men när den förnimmer en annalkande vindstorm griper den en stadig sten och bär den som barlast och drar den som ett ankare, för att inte slungas bort av vågorna. Den håller sig alltså i jämvikt inte med egna krafter, utan stadgar och styr sig med främmande tyngd. Därtill ger den andra en stadga som den inte kan skänka sig själv; ty av småstenarna tigger den åt sig vad den rikligen ger åt skeppen. [I marginalen: Människornas maktlösa högmod gäckas av små skapelser] Av sådana små skapelser gäckas alltså människornas maktlösa högmod, såsom Plinius bok 32 kap. 1 tydligare säger: Ack mänskliga fåfänga, när skeppens sporrar, med koppar och järn beväpnade till stötar, kan hejdas och hållas bundna av en halvfotslång småfisk! Det sägs att den i slaget vid Actium höll fast Antonius amiralsskepp, när han skyndade att fara runt och uppmana sina män, till dess att han gick över i ett annat. Därför kom den caesarianska flottan genast fram med större kraft. Den höll också fursten Gaius skepp, när han rodde från Astura till Antium, även då en varslande småfisk. Ty den kejsaren blev, när han strax därefter återvänt till Staden, genomborrad av sina egna mäns vapen. Ej heller varade förundran över det dröjsmålet länge, då orsaken genast förstods: när av hela flottan endast femroddaren inte kom framåt, hoppade genast några ut för att söka orsaken kring skeppet; [I marginalen: Echeneis övervinner 400 roddare] de fann den fäst vid rodret och visade den för Gaius, förtörnade över att den hade hejdat honom och satt sig emot fyrahundra roddares lydnad mot honom osv. Och att detta genom en halvfotslång småfisks fastsugning skedde, så att ett skepp på 200 fot eller mer med all sin utrustning och last hölls kvar, därtill finns enligt min fulla övertygelse ingen annan orsak än att Gud skulle förhärligas såsom underbar i sina skapelser. [I marginalen: Gud underbar i sina skapelser] Den småfisken kan dock inte ätas, eftersom den för med sig döden. [I marginalen: Echeneis bringar döden som föda] Slutligen säger Solinus kap. 18 och Plinius bok 10 kap. 23 att ett nog olyckligt varsel hotar sjöfararna från vaktlarna, eftersom de om natten från länderna på andra sidan havet ofta kommer i så stor skara och sätter sig på seglen att de sänker fartygen. Och så dras slutsatsen [I marginalen: Fiender hotar människosläktet överallt] att fiender står redo för människorna: i luften små vaktlar, på jorden vilda djur, i vattnet mycket stora valar och föraktliga halvfotslånga småfiskar som hejdar de mäktigaste skepp. ## Liber XXI, kap. 33 (s. 762–763) (maskinöversättning) Ytterligare om echeneis, efter Cassiodorus vittnesbörd i första boken. KAP. 33. [I marginalen: Goternas konungs brev om echeneis] Theoderik, goternas konung, som klandrade det mycket långsamma dröjsmålet hos dem som förde fram spannmålen (annona), skriver till prefekten (praepositus) Faustus på detta sätt: Eftersom detta års torka, som brukar rasa på vissa platser vid vissa tider, sedan jordens inälvor härdats av alltför stor hetta, inte så mycket har frambringat skördarnas ofullgångna foster som kastat fram dem i ofullständig ymnighet, måste nu med större iver eftersökas det som man brukar söka även i överflöd. Och därför är vi på allt sätt upprörda över att den offentliga spannmålen, som brukat sändas från Kalabriens och Apuliens kuster genom er kansler (cancellarius) under sommartiden, inte ens har kommit om hösten, då solens återgång, när den genomlöper de sydliga tecknen, modifierad i naturens ordning, genom luftens blandning väcker stormiga oväder; [I marginalen: Månaderna har fått namn efter antalet regn] vilket ges att förstå också av själva månaderna, eftersom de passande har fått namn efter antalet kommande regn. Vad är då detta för dröjsmål, att de snabba fartygen i så stort lugn ännu inte har sänts, då de icke nedgående stjärnornas klara gestirn manar att hastigt spänna seglen och den klara luftens pålitlighet inte kan skrämma de skyndandes önskningar? Eller har kanske, när sunnanvinden låg på och årorna hjälpte, [I marginalen: Echeneis binder skeppen med sitt bett] echeneis bett bundit skeppens färd mitt i de flytande vågorna; eller har det indiska havets snäckor med liknande kraft fäst sig med sina läppar vid skeppens ryggar, vilkas stilla beröring sägs hålla kvar mer än de upprörda elementen förmår fullborda. [I marginalen: Skeppet står trögt med svällande segel] Den bevingade farkosten står trög med svällande segel och har ingen fart, fast vinden ler mot den; utan ankare fästs den, utan tåg binds den; och så små djur gör mer motstånd än så många medgångens hjälpmedel driver på. Så står fartyget, medan vågen därunder störtar fram i sitt lopp, som bekant fastnaglat ovanpå havets rygg, och på underbart sätt hålls det simmande orubbligt kvar, medan vågen rycks fram i otaliga berg. Men för att nämna en annan fisknatur: kanske blev sjöfararna på de nämnda skeppen förlamade av darrockans (torpedo) beröring, [I marginalen: Darrockans beröring framkallar domning] genom vilken de som sticker den får sin högra hand så tyngd att den genom spjutet med vilket den sårats smittar den stötandes hand, så att en del av den levande substansen utan någon känsla stelnar orörlig. Jag tror att de som inte kan röra sig har råkat ut för sådant. Men echeneis är för dem en hindrande köpslagan, snäckornas bett en omättlig girighet, darrockan ett bedrägligt förställande. [I marginalen: Hindrande köpslagan] Ty själva vållar de med ond avsikt dröjsmål, för att det ska se ut som om de råkat ut för motgångar; [I marginalen: Dröjsmål sker med ond avsikt] detta må din storhet, som det särskilt tillkommer att tänka på sådant, låta rättas med snabbaste förbättring, så att bristen inte tycks ha uppstått så mycket av tidens ofruktsamhet som ur försumligheten som moder. ## Liber XXI, kap. 34 (s. 763–764) (maskinöversättning) Om bläckfiskar (polypi). KAP. 34. [I marginalen: Beskrivning av polypen] Vid Norges kuster finns polypen eller mångfotingen, ett djur som har ett rör på ryggen genom vilket det släpper igenom havsvattnet och som det flyttar än åt höger, än åt vänster. För övrigt omsluter den med sina armar, som har liksom utspridda sugkoppar, och med tandade tänger allt som närmar sig den: ett djur som saknar blod. Allt som den äter samlar den i hålorna där den uppehåller sig; sedan kastar den ut skalen, när köttet gnagts bort, och jagar de småfiskar som simmar fram till dem; den kastar också ut de kvarlämnade skalen och skorporna av kräftor. [I marginalen: Polypen föränderlig] Dess färg växlar efter färgen på den sten den sitter fast vid, särskilt när rädsla tillkommer vid åsynen av dess fiende havsålen (conger). [I marginalen: Polypens lilla kropp uppvägs av fötternas storlek] Den har fyra stora mellersta fötter och sammanlagt åtta; en liten kropp, som uppvägs av fötternas storlek; och andra skuggartade, smala fötter som knappt kan uppfattas. Med dessa uppehåller den sig, rör sig och försvarar sig, och griper också allt som befinner sig på avstånd från den; och med ryggen nedåt sitter den så fast vid klipporna att den knappast kan flyttas, om inte något illaluktande förs dit. [I marginalen: Många slag av polyper] Det finns många slag av polyper: de som lever vid land är större än de i öppna havet; alla använder armarna som fötter och händer (såsom Plinius bok 9 kap. 29 säger). [I marginalen: När polyperna föder] Om vintern och våren föder de ett enda ägg likt en nöt, ur vilket allena otaliga fiskar alstras, men de flesta förgås på grund av sin litenhet. Honan av polypen ruvar enligt Aristoteles bok 5 kap. 18 Om djuren än på äggen, än sitter hon vid öppningen till sitt läger och håller en arm utsträckt över äggen, och kläcker dem på femtionde dagen. Under parningstiden har de, liksom nästan alla andra djur, smaklöst kött, eftersom de inte äter och inte mättas på grund av sin brunst; och de försvagas så av den häftiga parningen [I marginalen: Polypen blir mycket svag av parningen] att de slukas av små småfiskar och lätt dras ut ur sina läger, fastän inget sådant händer dem förut; men om de små och unga, även om de är nyligen födda, berättas att de inte drabbas av något sådant ont; ja, man försäkrar att de är starkare än de stora. Utanför parningstiden har de dessutom så stor styrka att de angriper människan: detta må furstarna lägga märke till, så att de inte, såsom sagts tidigare, för veklingar ut i krig, [I marginalen: Veklingar duger ingenting i strid] eftersom de ingenting duger i strid. Plinius och Albertus säger också i bok 24 Om djuren att det inte finns något grymmare djur i vattnet när det gäller att döda en skeppsbruten, dykande eller simmande människa; men om den vänds om blir dess kraft matt. Detta odjurs övriga verksamheter må ses hos Plinius bok 9 kap. 30 och bok 32 sista kapitlet. Likaså hos Albertus bok 13 Om djuren, traktat 1 kap. 4. [I marginalen: Fisken sköldpaddan] Vid denna polyp liknas också den indiska sköldpaddan (testudo), som, fastän den är åtta alnar (cubita) lång och fyra bred, vågar angripa tre människor eller fler, men när den vänts på sin breda rygg förmår den ingenting. ## Liber XXI, kap. 35 (s. 764–765) (maskinöversättning) Om vissa fiskars grymhet och andras välvilja. KAP. 35. Här syns en människa som simmar i saltvattnet, som en fisk av havshundarnas (caniculae marinae) släkte, på italienska kallad boloma [I marginalen: Fisken boloma] och på norska haafisck, [I marginalen: Haafisck] så girigt och i flock angriper ur bakhåll att den inte bara genom bettet utan också genom tyngden drar honom ned i djupet och slukar de mjukare lemmarna, nämligen näsan, fingrarna och könsdelarna; [I marginalen: Fisken raia befriar människan] till dess att rockan (raia) kommer till som hämnare av oförrätten; den ilar genom vattnet, beväpnad med sina naturliga fenor, och driver med ett visst anfall bort den nedsänkta människans angripare och driver honom efter förmåga att simma upp; ja, den vaktar honom också så länge tills han, när livsanden helt slocknat, efter några dagar förs upp, då havet naturligt renar sig. Albertus säger i bok 24 Om djuren att delfinerna tar en människa som kastats i vattnet, även en död, eller en simmande, upp på sin rygg [I marginalen: Delfinen tar upp människan på sin rygg] och bär henne välbehållen till stranden, om de genom lukten märker att en sådan människa inte har ätit delfinkött; men där de har förvissat sig om att han har gjort detta, slukas han genast av dem, om de blott är tillstädes. Detta ömkliga skådespel ses vid de norska kusterna [I marginalen: Främmande sjöfarare utsätts för faror] när människor, nämligen utländska sjöfarare som inte känner till farorna och försåten, hoppar från skeppen ned i vågorna för att bada. Ty sådana havshundar eller bolomor ligger gömda under skeppen som ligger för ankar, liksom vattenvädurarna (om vilka sagts ovan), för att, eggade av medfödd ondska, rycka bort människorna. [I marginalen: Med vilka vapen dykarna försvarar sig i vattnet] Denna fara undviker dock dykarna med mycket spetsiga stilettar fästa vid linor, med vilka de dödar havsvädurarna och dessa havshundar; ty om de inte genomborras med dessa viker de inte undan. Så uppstår under vattnet en grym strid med dem. Dessa odjur söker nämligen efter människornas ljumskar och hälar och all vithet hos kropparna. Denna havshunds hud har i sin skrovlighet samma natur som rockornas hud när det gäller att polera trä och ben. [I marginalen: Havshundar och rockor äts] Människorna äter båda fiskarna, fastän den ena har grövre kött än den andra, såsom rockan, som med sin tandade mun, och den stor under halsen, och med fasaväckande ögon och en vanskapt och blygrå mun, inte fångas utan fara för fiskarna. [I marginalen: Rockor fångas med fara] Den har nämligen mycket breda vingar, som den, när den dras in med kroken, sträcker ut på tvären, och på grund av sin storlek drar den ofta fiskaren ur båten, om han inte får hjälp av kamraterna eller (vilket oftare brukar ske) har säkrat sig med ett rep, såsom sagts ovan i samma bok, kap. 2, om fiskarnas fara. ## Liber XXI, kap. 36 (s. 765–766) (maskinöversättning) Om svampar och nässlor (urticae). KAP. 36. [I marginalen: Havssvamp] Denna figur, som ser ut som en ros, visar havssvampens och havsnässlans gestalt; svampen, som är mycket talrik vid Norges kuster, är av den naturen att den har gemensamt med de andra djuren rörelsen av utvidgning och sammandragning. [I marginalen: Skillnader mellan havssvampar] Vissa av dem är orörliga, fästa vid klipporna, och om de bryts loss från rötterna växer de ut igen; vissa däremot rör sig från plats till plats, och dessa finns i största mängd vid de nämnda kusterna. De lever av dy, småfiskar och ostron. Levande har de samma svartaktiga färg som när de är våta. De sitter fast varken med en del eller helt; det finns nämligen däremellan vissa tomma rör, ungefär fyra eller fem, genom vilka man anser att de får näring. Det finns också andra, men upptill sammanvuxna. Och man förstår att en viss hinna finns under deras rötter. Det är känt att de lever länge. [I marginalen: Havsnässlan] Havsnässlans kraft och natur är enligt Plinius bok 9 kap. 45 att den bränner med klåda, liksom landnässlan. Den drar alltså ihop sig så mycket som möjligt och stelnar, och när en småfisk simmar förbi breder den ut sitt lövverk, omfamnar och slukar den. Annars liknar den något förvissnat, och låter sig kastas omkring av vågen i stället för tång; de fiskar som den berör och som skrapar sig mot klippan för att lindra klådan angriper den. Vidare: När den berörs sänder den ut en brännande sveda, och om det funnits något avstånd gömmer den sig. Man berättar att den har munnen vid roten och att avföringen avges upptill genom ett tunt rör; [I marginalen: Nässlor och svampar har en tredje natur, skild från de andra djuren och buskarna] Plinius anser i samma kapitel att de också har känsel, eftersom de har en natur varken som djur eller buskar, utan en viss tredje natur av bägge, nämligen nässlan och svampen. Aristoteles berättar om den i bok 4 om djuren kap. 6 så: Den känner och griper en hand som förs fram och fäster sig liksom polypen med sina armar, så att köttet sväller upp. Den har munnen mitt på kroppen och lever av klippan liksom av ett skal, och fångar och håller kvar de småfiskar som simmar förbi, såsom sagts ske när en människas hand förs fram, [I marginalen: Nässlan har munnen mitt på kroppen] och slukar på detta sätt allt ätbart som den kommit över. Det finns också ett slags nässla som gnager sönder både sjöborrar (echini) och pectunculi som den stöter på. Dess övriga natur och svamparnas trefaldiga natur skildrar Aristoteles, Plinius, Albertus och andra. ## Liber XXI, kap. 37 (s. 766–767) (maskinöversättning) Om sjöstjärnor och mycket långa maskar. KAP. 37. [I marginalen: Sjöstjärnan] Jag ser, enligt Plinius bok 9 kap. 60, att författare som är berömda för sin vishet förundrar sig över stjärnan i havet; dess gestalt är sådan att dess kött inuti är mycket litet och utanpå har den en hårdare valk. Man berättar att den har en så eldig hetta att den bränner allt den berör i havet och genast smälter all föda. [I marginalen: Sjöstjärnans läkemedel] Sjöstjärnans kött är, när det läggs på, verksamt mot havsdrakens stick, såsom samme berättar i bok 32 kap. 5. Stjärnan är enligt Albertus bok 24 Om djuren en fisk i Västerhavet, formad i en stjärnas gestalt. [I marginalen: Sjöstjärnan av eldig hetta] Om den sägs att den har en eldig hetta i sig, eftersom allt den slukat strax finns i dess buk så kokt som tvåbakat bröd. Så långt Albertus. Genom vilka experiment detta blivit känt (enligt Plinius vittnesbörd på det ovan anförda stället) skulle jag inte lätt kunna säga; och mycket märkligare skulle jag anse det som det dagligen finns tillfälle att pröva: [I marginalen: Människan omättlig i att utforska ting] så litet förmår den mänskliga eländigheten (som aldrig blir mätt på att förundras över och utforska ting) ange orsaken till mycket, att den tvingas sätta tro till det som ses med ögonen, även utan någon förklaring. Men också denna fisk är oduglig för människorna att äta. [I marginalen: En mycket lång mask i havet] Vid de norska kusterna finns dessutom en mask av blågrå färg, 40 alnar (cubita) lång och mer, men knappast tjockare än ett spädbarns arm; den tar sig fram genom havet som en lina, så att dess framfart svårligen kan uppfattas, och skadar ingen om den inte trycks av människohänder; därför sväller de fingrar upp som berör dess mycket späda hud. När den ansätts och hålls fast av kräftor försöker den en slingrande kurs för att komma undan, men förgäves. Ty kräftan klämmer den så med sina armar, liksom tandade tänger, och även med fötterna, att den hålls fast inte annorlunda än ett skepp när ankaret kastats. Denna mask har jag ofta sett, men avhöll mig från att röra den på sjöfararnas inrådan. [I marginalen: Maskar på sju alnar] Volaterranus berättar att det i en flod i Egypten föds maskar på sju alnar, knappt så tjocka som en tioårig pojke. [I marginalen: Fisken gyllene skinnet] Det gyllene skinnet (aureum vellus) är ett havsdjur av svamparnas släkte, men sällsyntare och mjukare, som ull. Dess ludd övergår i guldets glans; det vidgar och förlänger sig som ett skinn och rör sig, medan det är i havet, med utvidgningens och sammandragningens rörelse, liksom svampen; om natten lyser det som ett eldklot. [I marginalen: Fisken sturicus] Sturicus är ett havsdjur, mitt emellan växt och djur, liksom stjärnan, med fem hörn, rött skinn och i mitten springor genom vilka det drar till sig näring; och ingen förtänksam människa äter det. Dess största mängd finns vid Norges kuster. ## Liber XXI, kap. 38 (s. 767–768) (maskinöversättning) Om den fisk som norrmännen kallar swamfysck, om dess mycket stora fetma och om vissa andra havsvidunder. KAP. 38. En mångfald av dessa fiskar, eller snarare vidunder, har infogats här på grund av deras förunderliga gestalt och naturens mångfaldiga egenskaper hos dem, eftersom de bland andra odjur ofta närmar sig de norska kusterna; och de fångas för fetmans skull, [I marginalen: Mycket många fiskar, även vidunderliga, fångas för fetmans skull] som de har i riklig och överflödande mängd. Fiskarna renar den nämligen genom att koka den över eld som kött och säljer den för att smörja läder eller för att hålla ljus i lamporna när mörkret är oavbrutet. Först möter alltså ett vidunder av rund form, på norska kallat swamfysck, [I marginalen: Swamfysck, ett mycket glupskt vattendjur] som Albertus i bok 24 Om djuren kallar hahanc eller ahunus, ett glupskare djur än alla andra havsodjur; det blir knappast mätt ens av oavbrutet byte, och det sägs inte ha någon särskild mage; därför förvandlas allt det äter till dess kropps tjocklek, så att det inte kan synas vara något annat än en enda sammanpressad massa av fett. Det vidgar och sträcker ut sig över måttan; [I marginalen: Swamfysck kräks upp fiskar] och när det inte kan sträckas ut mer, kastar det lätt ut fiskarna genom munnen, eftersom det, liksom de andra fiskarna, saknar hals. Dess mun är sammanhängande med buken. Detta djur är så tjockt att det, när fara hotar, viker sitt kött, sitt fett och sin hud dubbelt över huvudet, liksom igelkotten, och döljer huvudet genom att dra ihop sig; [I marginalen: Swamfysck förtär sig självt av rädsla] och det gör det inte utan skada för sig självt, eftersom det, av fruktan för fientliga djur, inte öppnar sig när hungern tränger på, utan uppehåller sig genom att äta sitt eget kött, och väljer hellre att delvis förtäras än att helt slukas som byte av odjuren. Det spejar dock för att räddas, om faran har upphört. [I marginalen: Flodhästen sårar sina fötter] Så sårar flodhästen (hippopotamus), Nilflodens fisk (enligt Solinus kap. 45), sina fötter bland vassen för att genom blodflödet lätta sin fetma. [I marginalen: Cahab, ett havsvidunder] Det finns också ett annat havsvidunder enligt Albertus bok 24 Om djuren, kallat cahab, som har små fötter i förhållande till sin kropps storlek, dock en lång, som det använder i stället för hand för att försvara alla sina lemmar; och med den räcker det föda till munnen och river upp örter. [I marginalen: Broskartade fötter] Det har mycket broskartade fötter, formade som en kos eller kalvs fot. Detta djur andas när det simmar i vattnet, och när det andas ut återvänder det till luften och kastar ut vattnet högt upp, liksom delfiner och valar. [I marginalen: Circhos eller cricos, ett havsodjur] Det visar sig också ett annat vidunder, likt detta, kallat circhos enligt Albertus eller cricos, som har en skalartad, mjuk hud, delvis svart, delvis röd, och två klyftor i foten, som bildar tre tår. Detta djurs högra fot är mycket liten, den vänstra däremot stor och lång; [I marginalen: Kroppen bärs på en fot] och därför bär det, när det går, hela kroppen på den vänstra och drar den andra efter sig; vid klar luft går det obehindrat, men när vinden rörts upp och himlen är mulen fäster det sig vid stenar, vilar orörligt och sitter fast så hårt att det knappast kan ryckas loss. En nog beundransvärd natur, som befinns frisk vid klart väder och sjuk vid stormigt. ## Liber XXI, kap. 39 (s. 768–769) (maskinöversättning) Om havskon, havskalven, havshästen, sjöharen och havsmusen. KAP. 39. [I marginalen: Havskon föder en kalv lik sig själv] Havskon är ett stort, kraftigt, vredgat och skadligt vidunder, som föder en avkomma lik sig själv, men inte mer än två, oftare dock en, som den älskar mycket och omsorgsfullt för med sig vart den än tar sig fram genom havet eller styr sina steg på land; den är dräktig i tio månader; [I marginalen: Havskon lever i 130 år] slutligen har det genom avhuggning av dess svans bevisats att detta djur ibland har levt 130 år. Havskalven (vitulus marinus) har i föregående kapitel till en del beskrivits i sin natur, och endast detta läggs till på detta ställe, [I marginalen: Havskalven, sillens plundrare] att någon större plundrare av sill inte finns bland vattendjuren. Den går nämligen fram till näten, i vilka sillen hålls fångad vid gälarna eller någon annan del av kroppen, och slukar den ena efter den andra, så att föga blir kvar hängande. [I marginalen: Havshästen har en oxes storlek] Havshästen ses ofta mellan Britannien och Norge; den har ett hästhuvud och gnäggar, men klövar som är kluvna med hovar på samma sätt som kons, och den söker föda såväl i havet som på land. Den fångas sällan, fastän den når en oxes storlek. Slutligen har den, som en fisk, en tvåkluven stjärt. [I marginalen: Havsmusen] Havsmusen gräver en grop i jorden, lägger sina ägg och täcker dem åter med jord. På trettionde dagen gräver den upp dem, öppnar dem och för ungarna till havet, först blinda och sedan med upplysta ögon. [I marginalen: Sjöharen fruktansvärd] Sjöharen påträffas i Oceanen av olika slag, men när den fångats släpps den genast på grund av misstanken om gift, vid vilket tecken som helst på att den liknar haren. Den har bakom huvudet fyra fenor: två, vilkas rörelse går längs fiskens längd, och de är långa som harens öron; och två, vilkas rörelse går från ryggen mot fiskens buks djup, med vilka den lyfter sitt tunga huvud. Denna hare är fruktansvärd i havet, men på land befinns den rädd och skygg som en liten hare. [I marginalen: Ovidius skrev en bok om fiskar på sin ålderdom] Långt fler namn, slag och egenskaper hos fiskar finns också hos Plinius bok 32, där han räknar upp fiskarna i olika vatten och hav; bland dem anför han ganska många slag ur Ovidius bok, som denne utarbetade i Pontus under sina sista tider och gav titeln Om fiskar. Denna finns dock inte på grund av tidens oförrätt, fastän den livligt efterfrågas av mycket många lärda. [I marginalen: 176 slag av fiskar] Etthundrasjuttiosex slag av fiskar som lever i havet och i floder och sjöar uppger Plinius i den förut anförda boken, sista kapitlet. [I marginalen: 74 och 30 arter av fiskar] Åter uppger han i bok 9 kap. 14 sjuttiofyra arter av fiskar, utöver de skaltäckta, som är trettio. ## Liber XXI, kap. 40 (s. 769–770) (maskinöversättning) Om fiskarnas natur, och om den tid och plats dit de beger sig om sommaren. KAP. 40. För att inte alltför vidlyftigt ägna utrymme åt ting som kanske inte är dunkla för någon, skall det slutligen med den salige Ambrosius, kap. 10 i bok 5 av Hexaëmeron, hävdas att varje slag av fiskar har sina föreskrivna boningar, som ingen av dess eget slag överskrider och ingen främling inkräktar på, så att detta slag av fiskar närs och föds i den havsviken, ett annat i en annan, och de påträffas inte blandade, utan det som finns i överflöd på ett ställe saknas på ett annat. [I marginalen: Fiskarnas olika uppehållsorter] Ty denna havsvik när multar (cephali), den andra havsabborrar (lupi), en annan klippfiskar, en annan languster. Det finns ingen fri möjlighet att ströva omkring, och ändå är tillgången inte instängd av berg, och färden hindras inte av mellanliggande floder; utan en vana som präglats in av naturen gör att var och en håller sig liksom inom sitt fäderneslands gränser och misstänker att gå ut bortom invånarna. Men mäktiga människor, [I marginalen: Havet räcker inte för de mäktiga] för vilka havet inte räcker till, delar elementen mellan sig, gör fiskdammar och ostronförråd, för att utrusta gästabud med mängden av rätter, när havet inte kan fylla dem. [I marginalen: Ostronförråd] Det finns dock vissa slag av fiskar som byter plats inte av lättsinne utan av nödvändigheten att sköta sin avkomma; när de vid lämplig och rätt tid sörjer för detta, kommer de otaliga från mycket många platser och från olika havsvikar samman som efter gemensamt beslut, [I marginalen: Varför fiskarna alltid drar mot norr] och i samlat tåg söker de sig mot nordanvindens fläkt, och strävar enligt en viss naturens lag mot det havet i de nordliga trakterna. Vidare: Vad är förnuftigare än denna fiskarnas vandring, vars skäl de visserligen inte förklarar med ord men talar om med gärningar? De går nämligen om sommaren till Pontus sund, därför att denna vik är sötare än den övriga havsviken. [I marginalen: Pontiska viken har sött vatten] Därefter: Vem vet inte att också det som hör till havet för det mesta fröjdas av sött vatten? Slutligen fångas ofta fiskar av främmande slag i floderna, när de följer floderna och stiger uppåt. [I marginalen: Havsfiskar fröjdas av sött vatten] Eftersom alltså denna orsak gör Pontus behagligare för dem, eller därför att den sedvanliga nordanvinden där mildrar hettan, anser de den lämpligare än de övriga att föda i och att lämpligare kunna föda upp sin egen avkomma; [I marginalen: Nordanvinden mildrar hettan] ty de späda ungarna kan knappast uthärda en främmande trakts stränghet (texten har laborem), dem som luftens milda och välvilliga lindhet där värmer. Och så återvänder de, när uppgiften fullgjorts, alla tillsammans i tåg dit varifrån de kommit. [I marginalen: Var luftens lindhet finns] Ty sedan de har njutit av behagligheten i denna Pontus vik, som är vänd mot nordanvinden, strävar de åter efter att undvika vinterns stränghet, och, flyende de nordliga trakternas grymhet, beger de sig till de övriga vikarna, där antingen vindarnas stillhet är mildare eller solens mildhet brukar ge vårväder. [I marginalen: Fisken känner sin tid genom naturen säkrare än de som disputerar om den] Fisken känner alltså tiden för att föda; den känner tiden för att gå och för att återvända; den känner tiden för fullgörande och för kastande, och den känner den så att den inte kan bedras, eftersom den inte använder förnuftets värdering och disputationens bevis, utan naturens ingivelse, som är fromhetens sanna läromästarinna. Så långt Ambrosius. ## Liber XXI, kap. 41 (s. 770) (maskinöversättning) Om en vacker jämförelse mellan fiskarnas och människornas natur. KAP. 41. [I marginalen: Människan har ingen bestämd tid för att föda] Slutligen (enligt Ambrosius vittnesbörd i det ovan anförda kapitlet) har alla levande varelser föreskrivna tider för att föda, endast människan obestämda och oordnade. De övriga släktena söker en mild årstid, [I marginalen: Kvinnorna föder sina barn obarmhärtigt] endast kvinnorna föder fram sina barn obarmhärtigt. Ty den kringflackande och omåttliga lusten att avla visar en kringflackande tid för födandet. Fiskarna färdas över så stora hav för att söka någon nytta åt sitt släkte; också vi seglar över vidsträckta hav. Men hur mycket hedervärdare är inte det som företas av kärlek till efterkommande än det som företas av penningbegär? Slutligen tillskrivs färden hos dem fromheten, hos människorna vinsten: de för fram en avkomma som är dyrbarare än alla varor, människorna för av eländig vinningslystnad hem en vara som är långt ojämlik faran. [I marginalen: Fiskarna söker åter sitt fädernesland, som människorna lämnar] Därför söker de åter sitt fädernesland, människorna överger det; för dem förvärvas genom simmandet släktets tillväxt, för människorna minskas den genom seglandet. Vem skulle alltså förneka att ett sådant förstånd och en sådan förmåga har ingjutits i dem av Gud, [I marginalen: Förståndet ingjutet i fiskarna av Gud] när han ser att några med livligt förstånd ordnar en så högtidlig vandring mot norr för att fullgöra sin fruktsamhet, och andra i en liten kropp antar så stor kraft att de hejdar de största skepp som löper för fulla segel mitt i vågorna; såsom det berättas att [I marginalen: Echeneis hejdar ett väldigt skepp] den lilla småfisken echeneis (om vilken det sagts ovan i samma bok kap. 32 och 33) med så stor lätthet hejdar ett väldigt skepp att man ser det sitta fast i havet som rotfast och inte röras; ty den håller det orörligt en tid. Skulle någon också tro att så stor kraft hade kunnat stå denna till buds utan skaparens gåva? [I marginalen: Alla skapelsers kraft utgår från den högste skaparen] Vad skall tillskrivas svärdfiskar, sågfiskar, havshundar och valar? Deras storlek är (såsom samme Ambrosius vittnar i denna bok kap. 11) så stor att man, när de någon gång flyter uppe på vågorna, tror att öar simmar fram och mycket höga berg reser sig med sina toppar upp mot himlen. Dessa valar sägs synas inte vid stranden eller kusterna utan i Atlantiska havets djup, så att sjöfararna vid deras åsyn [I marginalen: Sjöfararna fruktar havsodjuren] avskräcks från djärvheten att segla på de platserna, och inte vågar närma sig elementens hemligheter av skräck för den yttersta döden, såsom förklarats i några föregående kapitel i denna 21:a bok. ## Liber XXI, kap. 42 (s. 770–771) (maskinöversättning) Om fiskarnas mildhet mot människorna. KAP. 42. Även om det i föregående kapitel har visats mycket om den stora fromhet som havsodjuren eller havsvidundren visar betryckta skeppsbrutna, för att de inte skall gå under, räknas likväl deras dygder ännu som berömliga, med vilka de gagnar själva människorna i vattnet, när dessa av landets invånare antingen överges eller grymt kastas ut döende; [I marginalen: Havsodjurens mildhet] [I marginalen: Jona kastas av människor i vattnet och tas upp av en fisk] såsom den nämnde författaren anför ett tydligt exempel om Jona, som valen (cetus) tog emot till liv och återgav åt profetians nåd: vattnet bättrade den som det jordiska hade fått att vika av; han sjöng psalmer i valens buk, han som sörjde på jorden. Och för att inte frälsningen av något av de båda elementen skall förbigås, gick jordens frälsning förut i havet, eftersom Människosonens tecken är Jonas tecken. Såsom denne var i valens buk, så var Jesus i jordens hjärta. [I marginalen: Frälsning i havet före jorden] I bägge finns botemedel, men ett större exempel på fromhet i havet, eftersom fiskarna tog emot den som människorna förkastade, och den som människorna korsfäste, [I marginalen: Ett stort exempel på fromhet i havet] den bevarade fiskarna. Också Petrus vacklade i havet men föll inte; och han som bekände i vågorna förnekade på jorden. Därför gripes han där i handen som en hängiven, [I marginalen: Petrus bekände Kristus i havet, förnekade honom på jorden] här tilltalas han med en sträng blick som en glömsk. Så långt Ambrosius. Vilken mildhet som också utövas mot människorna av de nämnda landdjuren, fåglarna och vattendjuren har berättats ovan i flera kapitel. ## Liber XXI, kap. 43 (s. 771–772) (maskinöversättning) Om storleken hos den norska ormen och andras. KAP. 43. De som vid Norges kuster ägnar sig åt sjöfart, antingen åt handel eller åt fiske, försäkrar med samstämmigt vittnesbörd en sannerligen häpnadsväckande sak, nämligen att en orm av väldig storlek, [I marginalen: Den norska ormen 200 fot lång] tvåhundra fot lång och mer och tjugo fot tjock, uppehåller sig i klippor och grottor vid bergensarnas havskuster; den går ut ur sina hålor endast vid ljus nattetid om sommaren för att sluka kalvar, lamm och svin, eller far över havet för att sluka polyper, languster och slag av havskräftor. [I marginalen: Den norska ormens hår en aln långa] Från halsen och nedåt har den hängande hår en aln långa och vassa fjäll av svart färg, och flammande, glödande ögon. Denna ansätter fartygen, och reser sig upp i höjden som en pelare och griper människor och slukar dem; och detta brukar inte ske utan att det är ett varsel för riket om en förestående förändring, nämligen att furstar skall dö eller drivas i landsflykt, [I marginalen: Ormens framträdande förebådar rikets förändring] eller att krigsoro genast skall följa. Det finns också en annan orm av förunderlig storlek på ön som kallas Moos i Hamars stift; [I marginalen: Ön Moos] liksom en komet för den övriga världen, så förebådar denna en förändring för Norges rike, såsom den sågs år 1522, [I marginalen: 1522] då den reste sig högt över vattnet och rullade ihop sig i form av ett klot. Enligt en gissning grundad på synen på långt håll ansågs denna orm ha varit femtio alnar (cubita); [I marginalen: Orm på 50 alnar] därpå följde konung Kristierns fördrivning och en svår förföljelse av prelaterna; ja, den förebådade fäderneslandets undergång, liksom Isidorus säger om Diomedes fåglar. Om dem berättar Solinus kap. 8 att de gör åtskillnad mellan främlingar: om det är en grek närmar de sig och smeker honom, såvitt man kan förstå, mera vänligt som en medborgare; men om någon är av ett annat folk, flyger de mot honom och anfaller honom. Dessa sägs ha blivit Diomedes följeslagare därför att de varje dag hedrar ett heligt tempel med sådan iver: de väter fjädrarna i vattnet och flockas, daggvåta, med de rikligt fuktade vingarna; så renar de templet genom att skaka av fuktigheten, sedan slår de med vingarna däröver och drar så bort, som om de fullgjort en religiös förrättning. Så långt Solinus. Därtill filosoferar Albertus i början av bok 25 Om djuren om ormarna och hävdar att deras mening är falsk som säger att alla ormar är kalla till följd av sin naturliga beskaffenhet. [I marginalen: Två orsaker till ormarnas längd eller korthet] Sedan uppger han två orsaker till deras längd eller korthet: den ena är den naturliga beskaffenheten, som i varje djur bestäms av arten, eftersom det för allt som består av naturen finns en gräns och ett mått för storlek och naturlig tillväxt. Den andra är födan och platsen, varm eller kall, som i mindre eller högre grad sträcker ut det sega fuktiga, som är materien för deras alstring. [I marginalen: Ormen haren eller aren] Samme Albertus uppger en orm kallad haren eller aren, lik den orm eller drake som av honom kallas caruen, sex alnar lång. Plinius säger också i bok 8 kap. 14 om ormarnas storlek på detta sätt: Känd är den orm, hundratjugo fot lång, [I marginalen: Floden Bagrada] som under de puniska krigen vid floden Bagrada [I marginalen: Orm på 120 fot] betvangs av fältherren (imperator) Regulus med ballistor och kastmaskiner, som om det vore en befäst stad. Dess hud och käkar fanns kvar i ett tempel i Rom ända till numantinska kriget; detta intygar också Livius och de övriga klassiska historieskrivarna. Sedan säger han på samma ställe att det som i Italien kallas boor gör detta trovärdigt; de växer till så stor omfång att man, när den gudomlige Claudius var furste, [I marginalen: En dödad boaorm hade ett barn i buken] i en som dödats på Vatikanen såg ett helt barn i buken. Dessa föds först med saften av komjölk; därav har de också fått sitt namn, såsom även Isidorus berättar. ## Liber XXI, kap. 44 (s. 772–773) (maskinöversättning) Ytterligare om ormarnas storlek. KAP. 44. [I marginalen: Drake på 30 alnar] Albertus hävdar också i bok 25 att alla drakar är mycket stora till kroppen, och för det mesta trettio alnar (cubita), men att de hellre lever i kyla än i värme. [I marginalen: Ödla 24 fot lång] Vidare hävdar han att det hos indierna finns en ödla 24 fot lång, vilket också Plinius bok 8 kap. 39 vittnar om; och att det också i Spanien finns sådana av storleken som ett människoben nedanför knät. Också Solinus kap. 65 anför en så väldig storlek hos ormar att de helt slukar hjortar och andra djur av lika storlek; ja, de tränger till och med igenom Indiska oceanen, så stor den är, och söker sig till öar som ligger långt från fastlandet för att söka föda. Och just detta är uppenbart: det sker i kraft av deras mycket väldiga storlek att de genom så stor havsvidd tar sig fram till de bestämda platserna. [I marginalen: Vattenormar på tjugo alnar] Även vattenormar (hydri) finns enligt Plinius bok 6 kap. 23 i havet, tjugo alnar långa. Volaterranus anför i bok 12, kapitlet Om nyligen funna platser, [I marginalen: Ormar slukar boskapshjordar och herdar] ormar en mil (mille passus) långa, som vid en viss tid på året helt slukar boskapshjordar och själva herdarna. Strabon anför i bok 16 att Poseidonios skriver att man på slätten Macra sett en död orm, [I marginalen: Orm ett tunnland lång] ett tunnland (iugerum) lång och så tjock att ryttare som stod på var sin sida inte kunde se varandra; och med ett så stort gap att det kunde ta emot en man som satt till häst, och vart och ett av hudens fjäll större än en sköld. [I marginalen: Den helige biskop Donatus] Slutligen spottade den helige biskop Donatus i munnen på en drake och dödade den, [I marginalen: Orm som inte kunde dras av åtta par oxar] som åtta par oxar knappt kunde dra för att bränna den. Denna drake låg (enligt Sozomenos vittnesbörd) på allmänna vägen vid en bro och slukade getter, får, hästar, oxar och människor. ## Liber XXI, kap. 45 (s. 773–774) (maskinöversättning) Om ormarnas mångfald och olika färg. KAP. 45. Mycket många anser att ormar bor endast i varma trakter, på grund av den medfödda kyla som är inneboende hos dessa djur, och därför att de förökas mer och växer snabbare i värme; men i själva verket har också den kalla delen av Europa mot norr mycket onda ormar och föder upp dem, [I marginalen: Norden har mycket onda ormar] fastän de vad giftets natur beträffar är svagare än de afrikanska. Och fastän Plinius i förordet till sin Historias bok 7 ståndaktigt hävdar att en orm av naturen inte rasar mot sin egen art, är det vid de nordliga flodernas stränder inte något sällsynt skådespel att se ormar på det bittraste angripa varandra med bett; [I marginalen: Ormar angriper varandra med bett] såsom stellioner i Italien mot skorpioner, och enhydri enligt Solinus kap. 45 mot de egyptiska krokodilerna, som föga skiljer sig från varandra i naturlig ondska, ständigt strider. Hur det än förhåller sig med en sådan strid, är det säkert att det finns fler och skadliga ormar i Nordens kallaste trakt, nämligen landormar, som förföljer vattenormarna häftigare; och dessa håller sig på land och vederkvicker sig girigare med olika slags föda av små örter, i vilka de känner en skarpare giftkraft, särskilt sådana som vuxit fram på bergiga platser; [I marginalen: Landormar värre än vattenormar] och dessa är värre när det gäller att skada människorna med sitt gift än de som lever vid kusterna eller flodstränderna. Fastande ormar är grymmare än mätta, likaså vredgade och retade. [I marginalen: Ondskans grader] De skiljs åt genom olika färger, nämligen svart, askgrå, sandfärgad, vit, röd, brokig och slutligen prickig, av vilket slag sabrin och liknande är; [I marginalen: Ormarnas olika färger] deras bett öppnar alla naturliga porer i öronen, ögonen och näsborrarna, ur vilka blod flyter fram, [I marginalen: Tecken på en människa som förgiftats] och lite vattnigt var kommer ut ur den skadade kroppsdelen; smärta i magen uppstår, andningen snörs åt, svårighet att kasta vatten uppstår, och därpå följer kramp. [I marginalen: Teriak ett utmärkt botemedel mot ormar] Som botemedel mot dessa ormgifter använder nordborna venetiansk teriak (theriaca), som brukar anses förnämligare än alla andra, och som främmande köpmän för vinnings skull inför till dessa länder i mycket stor mängd. [I marginalen: Svarta ormar] Ormar av svart färg bebor dels vatten, dels land, dels tuvor i kärren (på götiska kallade tuvar), dels steniga klippor intill vattnen. Dessa ormar är av vattenormarnas släkte och är skadliga; [I marginalen: Ormen berus] bland dem har också vattenormen berus sin plats, listig, illasinnad och dödsbringande. Det sägs att den parar sig med murenan; detta tycks Albertus i bok 25 vara en saga, fastän den salige Ambrosius i bok 5 av Hexaëmeron kap. 7 tillskriver den parningen huggormen (vipera), den värsta av alla äktenskapsbryterskor. [I marginalen: Ormar av askgrå färg mycket onda] Av askgrå färg är aspis och ceristalis enligt Albertus, annars cristalis, av huggormarnas släkte, två alnar (cubita) lång; den beröver genom sitt bett sinnet och förnuftet, framkallar mörker för ögonen och dödande kramp. Det finns också en annan orm av askgrå färg, kallad haemorrhois, [I marginalen: Haemorrhois] en aln lång, som genom sitt bett dödar människan genom blodflöde. [I marginalen: Sandfärgade ormar] Av sandfärgad färg är de ormar av vilkas släkte ammodytes är, en aln lång, [I marginalen: Ormen ammodytes] tecknad med svarta fläckar över kroppen och med spår av linjer på ryggen. Denna förorsakar med sitt bett en mycket häftig smärta med svullnad, varifrån ett gift flyter som dödar människan från tredje dagen till den sjunde. [I marginalen: Ormen sabrin] Ormen sabrin enligt Albertus är också av sandfärgad färg och har en kropp tecknad med vita och svarta prickar, en eller två alnar lång, och har i bettet en natur lik cerastes eller den hornade ormen [osäker tolkning]. Hur den dödar människan har vi visat ovan i detta kapitel. ## Liber XXI, kap. 46 (s. 774–775) (maskinöversättning) Ytterligare om ormarnas färg och namn. KAP. 46. [I marginalen: Vita ormar] Vita och brokiga är de av vilkas släkte den redan beskrivna sabrin är, och alfordius eller affordius, som har en natur lik sabrin. [I marginalen: Gulbruna] Gulbruna är, liksom pareae, de med bred mun och elakartat bett, men mycket snabba, och de går alltid på svansen. [I marginalen: Röda mycket onda] De röda är värre än alla andra, för det mesta en aln (cubitum) långa, ja, en fot och en halv fot, som altinanti enligt Albertus, som skadar mer ur bakhåll. [I marginalen: Citrongula] Av citrongul färg är ormen cenchris, [I marginalen: Ormen cenchris] så kallad efter hirsens färg; dess bett är giftigt som huggormens. De ormar som bebor vatten har hårda och skrovliga huvuden och är åtskilda i många arter; [I marginalen: Berus] till deras antal hör den ovannämnde berus. [I marginalen: Natrix] Likaså natrix, så kallad av att simma, eftersom den sprider gift också i vattnet och förgiftar maten, så att den som smakar något av det förgiftade genast dör. Likaså lever coluber enligt Plinius bok 32 kap. 5 i vattnet. De ormar som uppehåller sig i klippor är för det mesta svarta; [I marginalen: Ormen snock] dem kallar man på folkets vardagliga språk snock, fastän brokiga också finns där i stor mängd. Dessa är inte så lite besvärliga för de människor som vistas i klipporna, särskilt om sommaren, eftersom de också ofta dödar människor med sitt gift. [I marginalen: Ödlor] I hålorna bor ödlor, och även dessa är av många slag, men inte så skadliga som ormarna; man måste likväl akta sig för dem. Land och vatten bebor utan åtskillnad chelydrus och andrius. [I marginalen: Chelydrus] Chelydrus går alltid rakt, eftersom den genast spricker om den vrider sig mycket medan den springer. [I marginalen: Ormen andrius] Andrius bor enligt Albertus i vatten, på fält och i skogar; den är mindre än aspis men har bredare huvud, är döv, värre och skadligare än de andra, eftersom dess bett framkallar svindel och kräkning av illaluktande galla och kroppslig svaghet, så att den sårade dör inom en timme; och om han överlever den tredje timmen på grund av stark medicin och god kroppsbeskaffenhet, lämnas ändå inget vidare hopp om liv. [I marginalen: Scytale] Ormen scytale är av två arter: den ena håller kvar betraktarna genom beundran för sin skönhet; den är trög, liten och av eldigt gift, så att även den som den sårar genast dör; [I marginalen: Ormen slaa] och den kallas på götiska slaa. Denna lägger av sin hud under den kallaste vintern, liksom den bedövande aspis, som byter hud. [I marginalen: Den bedövande aspis byter hud om vintern] Denna drar sig också, liksom andra ormar som gömmer sig om vintern, ned i jordens inälvor, nämligen från solens inträde i Vågen tills den lämnar Väduren; om den inom denna tidsgräns, dragen av solen, kommer ut ur hålorna och alltför länge fröjdar sig åt en otidsenlig värme, lämnas den döende utanför när snön och kölden tillsluter hålan, såsom angivits ovan om svalorna. [I marginalen: Amphisbaena] En annan kallas (enligt Isidorus vittnesbörd) amphisbaena, därför att den har två huvuden, det ena på sin plats, det andra i svansen, och den springer från vilket huvud som helst med kroppen dragen i en ring. Denna allena bland ormarna anförtror sig åt kylan och kommer fram först av alla. ## Liber XXI, kap. 47 (s. 775–776) (maskinöversättning) Om ormarnas boningar och uppehållsorter. KAP. 47. I norr ses (om än sällan) ett förunderligt skådespel, hur ormar uppehåller sig djupt under rötterna på björkträd; deras mängd väcker genom sin andedräkt värme i rötterna, [I marginalen: Träd som grönskar om vintern] så att detta träds löv förblir gröna hela vintern igenom. Därför anser folket, som inte känner naturens hemligheter, trädet vara heligt, som om det vore helgat åt en stor gudomlighet. Inte mycket olikt tycks Solinus kap. 40 hävda, att en lund på en viss torva i Afrika inte utan under grönskar, medan åkrarna runt omkring på alla sidor torkar bort. Om vintern ligger ormarna dock gömda i ihåliga träd eller i klippor och använder sömnen i stället för föda; [I marginalen: För ormarna är sömnen om vintern i stället för föda] om sommaren däremot är deras föda örter, kött och fåglar, vilkas fjädrar och dun de sedan kräks upp; slutligen dricker de, om de kan, mjölk och vin (som de enligt Plinius bok 10 kap. 72 särskilt eftertraktar) eller lite vatten. Det finns också flera arter av ormar, så att (enligt Solinus i det förut anförda kapitlet) [I marginalen: Ormarnas många slag och gifter] det finns lika många slags död som namn, så många gifter som slag av ormar, så många fördärv som arter, så många smärtor som färger (såsom Isidorus säger); men inga är farligare än aspisarnas slag och de röda, som sällan visar sig. [I marginalen: Afrika överträffar de övriga trakterna i ormar] Likväl överträffar Afrika i mängd och i giftiga ormar alla slag eller arter av ormar som räknats upp i norr; om dem säger Strabon i bok 15 mycket förunderligt, och Solinus i det redan anförda kapitlet. I norr ömsar ormarna om våren skinnet genom att gnida sig bland stenarna; [I marginalen: Ormens skinn drar ut tänder] detta skinn, när det åldrats och blandats med vax, drar mycket snabbt ut tänder. Plutarchos säger i boken Om aspisarna att egyptierna för nöjes skull föder upp aspisar tillsammans med barnen och att de blir så tama att de, när de kallas, ställer sig vid borden [I marginalen: Ormar ställer sig vid borden när de kallas] och slukar gröt gjord av mjöl och honung; deras kungar bär ett diadem med aspisarnas bild för väldets fasthets skull. [I marginalen: Ormarnas föda] [I marginalen: Kungarnas diadem med aspisens bild] Naturforskarna, särskilt Albertus i bok 26 Om djuren, nämner opimatus, en giftig mask som strider mot ormen inte med kraft utan med djärvhet och list, och besegrar den genom att fästa sig vid dess strupe och bita oavbrutet; därifrån kan den inte heller ryckas loss förrän den dödar den. [I marginalen: Masken opimatus] Detsamma gör den mask som enligt Albertus kallas snokplundraren (spoliator colubri). [I marginalen: Medel mot gift] Hjorthorn som röks är lämpligt för att driva bort ormar, såsom Volaterranus utlägger i bok 25 om hjortar, och Plinius bok 28 kap. 9. [I marginalen: Örten euphorbia] Likaså hjälper örten euphorbia med sin mjölkaktiga saft mot ormar och gifter, och prisas därför med förunderligt lov, såsom samme Plinius lär i bok 5 kap. 1 i slutet. Hur slutligen gräshoppor (locustae), när de vill, dödar och tar livet av ormar genom att gripa deras strupar med bett, må ses hos den nämnde författaren bok 11 kap. 29. ## Liber XXI, kap. 48 (s. 776–777) (maskinöversättning) Om herdarnas strid mot ormarna. KAP. 48. Det finns också i de nordliga trakterna aspisar med skrovlig hud, hård torrhet och askgrå färg, med gnistrande ögon, tre eller fyra alnar (cubita) långa, som genom giftets skärpa dödar en människa inom fyra timmar, om man inte kommer till mötes med lämpliga botemedel, [I marginalen: Nordiska botemedel mot gifter] nämligen venetiansk teriak, eller vitlök som drickes med gammalt öl, eller pressad och utdrucken asksaft, såsom Plinius bok 16 kap. 13 lär, eller kli [oklart] lagt som omslag. Dessa botemedel använder herdarna för egen del, men teriak med salt för att smörja boskapen runt svullnaden. [I marginalen: Ormarna reser sig och spottar ut gift] Ty dessa ormar går fram resta på bröstet till en halv alns höjd och spottar ut gift i stor mängd, av högst skiftande färg, som samlats i strupen, mot en människa som gör motstånd eller möter dem, och drar sig mycket snabbt undan genom att fly in under hålor och stenar. Att det förhåller sig så kan jag bekräfta med ett exempel på mig själv, eftersom denna händelse för 50 år sedan inträffade mig på ängarna vid Västerås, när jag, på skolynglingars vis, i mitten av augusti skulle samla enbär, som först då mognar i norr. [I marginalen: Ormar hoppar över 10 fot] Det finns också ormar som rör sig snabbt i bågformig eller rullande gång och hoppar tio fot; och dessutom strider de och gör ett häftigt buller bland de solbrända örterna. Men genom naturens välvilja har det skett att de röjs av ljudet när de rusar fram för att skada. [I marginalen: Ormen flyr när giftet har spottats ut] Giftet som så spottats ut faller ned på den mötandes kläder, tecknat i många färger, och ormen syns inte mer sedan den har tagit sig djärvheten att spotta gift på människan. [I marginalen: Husormar i norr] Det finns också husormar, som i Nordens yttersta trakt anses som husgudar (penates); de närs med ko- eller fårmjölk, leker med barnen under taken och ses för det mesta sova i vaggorna som trogna väktare; att skada dem anses som en synd. [I marginalen: Fåfänga vidskepelser förbjudna] Men dessa riter är kvarlevor av gamla vidskepelser, helt förbjudna sedan den katolska tron antagits. Om sådana hus förstörs av blixten eller av eldsvåda, eller töms på sina invånare när pesten grasserar, stannar ormarna kvar i det nedbrända husets hålor [I marginalen: Ormar kan knappast flyttas från sina gamla hålor] och växer samman i en så stor skara att de vållar den nye brukaren svårighet att kunna bo tryggt tillsammans med dem. [I marginalen: Ormarna har en ledare] Man ser också otaliga ormar under ekarna i början av sommaren följa en ledare (som har en vit kam som höjer sig som en krona), liksom bina sin härskare. Enligt de gamlas berättelse tror man att de med sin andedräkt alstrar en sten av någon giftig partikel som frambragts eller påträffats bland löven på det ställe där de uppehåller sig. En sådan församling av ormar nämner också Solinus kap. 60, som uppehåller sig kring de kaspiska portarna; [I marginalen: De kaspiska portarnas ormar skadar de resande] de kommer samman dit från alla håll och strömmar till genast från vårdagen, till de resandes mycket stora skada, för vilka de alltid, utom om vintern, spärrar tillträdet till dessa folk. Det nordiska landet saknar dock dessa giftiga djur där det är rikt på askträd; detta vittnar också Plinius på det ovan anförda stället, fastän samme författare i samma bok kap. 34 säger att murgrönan är en vän åt ormarnas köld. Slutligen uttalar Isidorus ett gynnsamt ord om ormarnas natur, nämligen att de aldrig skadar en naken och sovande människa; [I marginalen: Ormar skadar inte den som sover och är naken] och detta hände mig i barndomen och ungdomen, då jag mycket ofta kom i närheten av ormar utan skada. ## Liber XXI, kap. 49 (s. 777–778) (maskinöversättning) Om teriak och andra botemedel mot gifter. KAP. 49. [I marginalen: När ormarnas gift är skadligare] Det står alltså fast att ormarna kräks upp ett dödligt gift, tecknat i många färger, som är så mycket skadligare ju svårare retade de kastar ut det genom värme. Och de hugger inte när de av naturen är kalla, utom när de blir varma. Ty när de är kalla rör de ingen. Den som träffats av ormarnas gift blir alltså först bedövad; [I marginalen: Giftet som upphettats i kroppen dödar] sedan, när själva giftet har upphettats och flammat upp, dödar det genast människan (om man inte kommer till mötes med verksamma botemedel). Ett sådant botemedel ger teriaken, som är ett motgift mot ormar, [I marginalen: Teriak ett botemedel mot gifter] med vilket gifterna (venena, så kallade av att de dödar ådrorna, venae) drivs ut, så att pest löses av pest. Men för att någon tillredning av den skall bli känd för de nordiska invånarna, har jag ansett det mödan värt att här, tills något annat bättre botemedel mot gifter dyker upp, infoga Plinius ord i bok 20 sista kapitlet på detta sätt: [I marginalen: Varifrån giftet har fått sitt namn] Tag mot giftiga djur två denarer (denarii) i vikt av backtimjan (serpyllum), lika mycket av vart och ett av opopanax och hirs, [I marginalen: Tillredning av teriak enligt Plinius] en denar i vikt av klöver, sex denarer av vart och ett av dill- och fänkålsfrö, anis, ammi och selleri, tolv av vickermjöl. Detta stöts och siktas och formas med så utmärkt vin som möjligt till pastiller av en victoriatus vikt. Av dessa ges en åt gången i tre bägare (cyathi) blandat vin. [I marginalen: Kung Antiochos använde teriak] Det berättas att den store kung Antiochos använde denna teriak mot alla gifter. Så långt Plinius. Huruvida en sådan tillredning är verksam mot gift, eller om en förnämligare och bättre kan finnas, med vilken den skadade hälsan kan hjälpas mycket snabbt, så att den förgiftade inte duker under när giftet tar överhanden, det kommer de som är kunniga i läkekonsten utan tvivel att pröva i dess tillredning. [I marginalen: Nordisk latverg mot pesten] I norr finns dock mot pesten (fastän den sällan grasserar) ett ofelbart botemedel, en viss latverg (electuarium), hos mycket många som vårdar sin hälsa; den använder de inte bara i pesttid utan också i början av alla sjukdomar; och den brukar göras så: [I marginalen: Tillredning av den nordiska latvergen mot pesten] Tag ett halvt skålpund (libra) tvättad aloë hepatica, annars kallad jecoraria, väl stött, ett halvt uns (uncia) utvald kanel, ett halvt uns mastix, ett halvt uns rostat hjorthorn, ett halvt uns mindre centaurea, ett halvt uns gentiana, ett halvt uns kretensisk vit diptam, ett halvt uns rostade lupiner, så att skidan kan tas bort. Allt detta skall var för sig malas till pulver och därefter blandas samman. Sedan skall man ta fem skålpund honung, som skall skummas väl över elden i en kopparpanna, och i den skall de nämnda pulvren blandas när den svalnat från kokningen, och vändas runt på alla sidor som en gröt. På detta sätt får man latvergen; när den intas i gryningen med gott vitt vin, i mängd som en hasselnöt, driver den utan något våld ut allt gift och allt pestbringande ur människokroppen. [I marginalen: Latverg med olika krafter] Denna latverg har andra förunderliga verkningar i att avvärja många sjukdomar genom en mycket lätt rening, när den intas mycket säkert vid vilken tid som helst. Jag känner många människor som utan att anlita några läkare med denna latverg allena har bevarat sin hälsa i oavbrutna sextio eller nittio år, ända in i den yttersta ålderdomen; [I marginalen: Jakob, ärkebiskop av Uppsala, dog 1522] bland dem ärkebiskop Jakob av Uppsala, salig i åminnelse, som uppnådde sitt hundrade levnadsår och avled 1522. ## Liber XXI, kap. 50 (s. 778) (maskinöversättning) Om fisken thrissa, som nyligen också påträffats i Preussen. KAP. 50. Aristoteles, som lätt intar främsta platsen bland naturtingens utforskare, hävdar i bok 8 Om djuren kap. 13 att fiskarna i regel har denna natur, [I marginalen: Fiskarna har föreskrivna boningar] att de inte utan något allvarligt skäl överskrider de föreskrivna boningar där de av en viss naturlig böjelse oftast brukar uppehålla sig; likväl medger han att olika slag av fiskar bebor skilda hav, sjöar och floder efter tidens beskaffenhet, [I marginalen: Fiskarna byter ibland sina vanliga platser] och att de ibland byter ut dessa, dels för rikligare födas skull, dels på grund av häftig hetta och köld, slutligen för att lämpligare sköta ungarna, såsom den av naturen ingivna drift dikterar. Vidare försäkrar han ståndaktigt att olika platser, tider och slag av föda frambringar olika fiskar, [I marginalen: Somliga fiskar är förnämligare på ett ställe, andra på ett annat] så att somliga har företrädet på vissa platser och andra på andra, såsom berättats ovan i bok 20, sista kapitlet; [I marginalen: Smörbultar feta på Kreta] så blir på ön Kreta fisken gobio och hela klippfisksläktet mycket feta, fastän de på andra platser befinns magra. Med detta instämmer den helige Ambrosius mening i bok 5 av Hexaëmeron kap. 10, som har infogats i denna bok kap. 40; också Plinius anför i bok 9 kap. 18 mycket vackra saker som hör till detta ställe. Därför har jag också ansett att jag skulle göra något mödan värt om jag i slutet av denna bok, för att bekräfta dessa största filosofers mening, som är högst sann, tillfogade en sådan förut ohörd händelse, särskilt vid de kuster där den inträffade, som meddelades mig i ett brev av en trovärdig man medan denna bok trycktes. Ty italienarna är ända till denna dag övertygade om att de ensamma njuter av läckerheten hos en viss fisk, [I marginalen: Fisken thrissa] som allmänt kallas thrissa, av vår tids greker förvrängt phrissa, av romarna laccia; [I marginalen: Fisken clupea] somliga menar att den är clupea, som Plinius nämner i bok 9 kap. 15, eftersom venetianerna ännu i dag kallar detta slags fisk chiepa; [I marginalen: Thrissa fångad i Preussen 1554] man har fått veta att en sådan också i år har fångats i mycket stor mängd i Preussen vid det så kallade Färska havet (mare recens), på det ställe där det tömmer sig i Östersjöviken eller Codanusviken enligt Celtes, nämligen kring borgarna Balge och Lockstede, som tillhör hertigen av Preussen. [I marginalen: Fisken porpel] Ty av dessa fiskar, som preussarna kallar porpel (ett förut okänt namn), [I marginalen: 12 600 thrissor fångade] fångade en fiskare tolvtusen sexhundra, eller vad som är detsamma, ettusen åttahundra sextiotal (sexagenae, som man kallar dem) [osäker tolkning], i maj månad inom fjorton dagar, utöver andra fiskar, av vilka det också fanns en inte ringa mängd. [I marginalen: Italien berömmer sig av fisken thrissa] Det finns alltså ingen anledning för Italien att i framtiden berömma sig av denna fisk som om den vore given åt det ensamt av gudomen, då alldeles samma slag genom Guds välvilja har påträffats också vid andra kuster. Därav står Aristoteles, Plinius och den helige Ambrosius mening fast, att fiskarna ibland byter platser. Men låt oss gå över till insekterna, eftersom dessa djur av omätlig finhet återstår. SLUT PÅ BOK 21. ## Liber XXII, inledning (s. 779–780) (maskinöversättning) Den götiske ärkebiskopen av Uppsala om insekterna. Bok 22. Förord. Till de föregående figurerna och bilderna kommer också några små djur, hos vilka naturens outrannsakliga ordning har fogat större förundran, [I marginalen: Naturen har inte frambringat något onyttigt] eftersom ingenting ens bland de minsta tycks vara frambragt utan syfte. Men hur de frambringas, eller till vilket mål eller vilken verkan de bevaras, lämnar jag åt de lärda att flitigare utforska och fullständigare betrakta hos de bästa författarna (där det synes lämpligt); [I marginalen: Isidorus] bland dem kan inte tillräckligt berättas hur mycket Isidorus har åstadkommit i Etymologiarum bok 12 kap. 8, där han mycket vackert behandlar de små djuren, särskilt de flygande. Hur mycket också den Vise för länge sedan mödat sig med att särskilt beskriva sådana förklaras i Ordspråksboken kap. 30 med dessa ord: [I marginalen: Jordens minsta djur visare än de visa] Fyra (säger han) är de minsta på jorden, och de är visare än de visa: myrorna, ett svagt folk, som bereder sin föda i skördetiden; den lilla haren, ett kraftlöst folk, som lägger sitt läger på klippan; gräshopporna har ingen konung, och likväl drar de alla ut i sina skaror; stellion stöder sig på händerna och bor i konungens palats. [I marginalen: Små djur har en medfödd klokhet] Alla dessa djur har, fastän de är små till kroppen, likväl en viss framstående medfödd klokhet: myrorna förmanar till flit; de små harerna lär genom sitt exempel att man skall söka den sanna tryggheten, som är på klippan (det vill säga Kristus); de är rädda på land men fruktansvärda i havet. Dem nämner Ambrosius på detta sätt i bok 5 av Hexaëmeron kap. 10: [I marginalen: Den lilla haren fruktansvärd i havet] Också den lilla haren, ett rädd djur på land men fruktansvärt i havet, bringar ett snabbt fördärv som inte lätt kan avvärjas. Skaparen ville nämligen att du inte ens i havet skulle vara tillräckligt säker för dem som lurar på dig, så att du, på grund av de få ting som skadar, liksom ställd på vakt, alltid omgjordad med trons vapen och fromhetens sköld, skulle hoppas på frälsningens beskydd från din Herre. Så långt Ambrosius. Gräshopporna framställer ett exempel på rättfärdighet. Ty de är utan konung och håller likväl sin ordning när de flyger, men människorna kan inte ens under överhet hållas vid sin plikt; spindeln uppmanar genom sitt exempel till arbete. [I marginalen: Människan bör arbeta efter myrans exempel] Därtill visar myrorna ett tydligt exempel på att människan, sedan hon lagt bort lättjan, bör arbeta för att undvika nöd. Den lilla haren, igelkotten och kaninen söker tillflykt inne bland klipporna, eftersom de är av naturen rädda djur. Gräshopporna, som med sned flykt söker sig till avlägsna platser, kastas ofta av en hård vind ut i havet för att kvävas, eller dödas enligt landets lag när de gnager på skörden; [I marginalen: Gräshopporna styrs på krigiskt vis] likväl styrs de mycket klokt på krigiskt vis i spanande och stridande. Stellion, av spindlarnas släkte, förvärvar genom skicklighet och flit, då den håller sig fast i konungars palats, det som den inte fått av naturen i kraft. Det övriga som hör hit utför Job i kap. 12 om tecknen på naturtingen, till vad de är inrättade. ## Liber XXII, kap. 1 (s. 780–782) (maskinöversättning) Om spindlar. KAP. 1. [I marginalen: Spindlarnas släkte mångfaldigt] Först möter alltså spindlarnas mångfaldiga släkte, olika och förunderligt till färg, storlek och naturlig drift. Ett slag är stort som en nöt och fångar oavbrutet under ljusa nätter och dagar flugor under de större fönstren, flugor som besvärar gästerna på grund av rätternas överflöd. Ett annat slag är mindre till storleken men skadligare genom sitt gift; det jagar vid husens dörrar och samlar en så stor hop flugor i sina nät att näten mycket lätt upplöses av en svag vindfläkt; men det lagar dem genast för att fånga nytt byte. [I marginalen: Spindeln gör luddiga väv] Detta slag gör också mot vindarnas kalla tillträde luddiga väv, liksom en mycket fin hud; och detta inte bara i människornas breda och höga boningar utan också mellan de mycket vittutbredda träden i skogarna, för att i dem fånga späda ödlor, larver och getingar; honan frambringar väven, hanen däremot jagar små djur. [I marginalen: Spindelhonan frambringar väven] En sådan väv, placerad på ett lågt eller högt ställe, ger bönderna förebud om huruvida utsädet skall kastas på kullarna eller i dalarna, såsom anmärkts ovan om bävrarnas (castores eller fibri) byggnader. [I marginalen: Hanen jagar] Utöver dessa två slag (såsom nämnts) skiljer sig spindlarna ännu åt genom att några är stora och liksom runda, andra avlånga som en pelare, [I marginalen: Spindlarnas olika skillnader] andra små, andra mycket små, andra smala; vissa askgrå, vissa gröna, vissa brokiga över hela kroppen, och dessa har flera mycket vita linjer på ryggen; vissa med långa ben, som springer omkring i gräset och suger fukten ur frukter och döda djur, om de finner några; vissa sitter i hål i jorden och angriper med ett språng små djur som går förbi och suger ut dem; vissa slutligen springer omkring på vattnet med resta ben, på grekiska kallade trixales, och fångar småfiskar och lurar på myggor (cyniphes). Spindeln parar sig i slutet av våren, och när den vill para sig drar den till sig hanen med en tråd; den lägger ägg om hösten och frambringar ungarna i början av våren. [I marginalen: Spindeln iakttar fem ting när den gör sin väv] När spindeln gör sin väv iakttar den fem ting: materien, av överskottet av fuktighet från den dagliga födan, och när den har tömts alltför mycket tynar den bort; tiden, eftersom den hela dagen väver om en sönderriven väv från morgonen eller lagar en gammal, men arbetar på den med största iver i gryningen; vävens läge, eftersom den gärna hänger upp sin väv högt uppe på hörnrika ställen, vid väggar eller träd; formen, eftersom den genom dragningen av linjerna med sina trådar gör den rund, trekantig eller avlång; slutligen arbetssättet, eftersom den stora drar ut tråden ur buken med bakfoten, så att den kan väva sitt nät därav; [I marginalen: Spindeln drar trådarna ur munnen] ett annat slag sänder ut tråden ur munnen och gör därav med framfoten en väv på längden och bredden. [I marginalen: Kvinnorna har givits vävnadens vishet] Ty liksom Herren (enligt Ambrosius vittnesbörd i bok 5 av Hexaëmeron kap. 9) gav kvinnorna vävnadens vishet, så lämnade han inte heller spindeln, som så fint och kunnigt hänger upp lösa nät vid dörrarna, utan vishet. Slutligen påbörjar denna spindel enligt Plinius bok 11 kap. 24 sina väv, och dess buk räcker till som materia för ett så stort verk, [I marginalen: Spindeln har inuti en ullbärande fruktsamhet] vare sig bukens natur så förändras vid bestämd tid, såsom Demokritos menar, eller det finns inuti en viss ullbärande fruktsamhet; med så avvägd klo, så rund tråd och så jämnt drar den ut trådarna, med användning av sin egen tyngd. Också Paulus Diaconus nämner vackra ting om spindlarnas väv i bok 6 kap. 4. ## Liber XXII, kap. 2 (s. 782–783) (maskinöversättning) Om bromsar (oestri) och om gräshoppor. KAP. 2. [I marginalen: Oestrus eller asilus, en insekt] Bromsen (oestrus) är ett djur som är mycket besvärligt för boskapshjordarna med sitt taggiga stick; det är ett grekiskt ord som på latin tolkas asilus; men i de nordliga länderna kallas den på folkets vardagliga språk hestabryms. För att röja fiendernas försåt bland lundarna använder goterna särskilt detta lilla djur, genom att sticka ett strå eller halmstrå i dess bakdel, så att den tvingas flyga dit där den finner en hjälpare att lägga ned strået, som den genom naturens drift vet vara människan; därför sätter den sig på hans kläder, tills den blir befriad från strået och människan från de tillämnade försåten, såsom Saxo, danernas historieskrivare, visar i bok 3 om en viss Amlethus, en konungs son. [I marginalen: Djur som skadats söker botemedel hos människorna] Hur djur i fara söker botemedel hos människorna, därom anför Volaterranus i bok 25 mycket många exempel. [I marginalen: Rödgula skalbaggar] Det finns också rödgula och mycket stora skalbaggar som gräver i den torra jorden; de kallas i norr på det vardagliga språket getingh; dessa har ett mjukare läge bland gräset och formar vaxkakor på samma sätt som en liten och porig svamp med läkande honung, som eftersöks ivrigt av rävarna och för det mesta slukas osv. [I marginalen: Sandfärgade gräshoppor] Det finns också gräshoppor av sandfärg, stora som bålgetingar, som flyger i en så stor skara att de förmörkar solen; de sätter sig på unga träd, särskilt ekar, och inte bara ödelägger de genom att äta deras löv, som bestänkts med honungsdagg, utan förtär också barken ända in till det fasta virket. [I marginalen: Gräshopporna drivs bort med eld och rök] När dessa flyger tätt drivs de inte bort på annat sätt än med lågor och rök från kådiga tjärstickor, som hålls fram i händerna av ynglingar som springer omkring; dessa ynglingar bär också stänger eller långa spjut och har i deras topp fastbundet kådigt trä, stort som ett människohuvud, brinnande och rykande, för att de, springande omkring bland sädesfälten liksom herdar bland boskapshjordarna, skall ställa det mot dessa små djur, så att de inte genom sin pestbringande beröring skadar sädesfälten eller gnager sönder dem med sitt bett. [I marginalen: Lag om bekämpandet av gräshoppor] Och detta iakttar landets invånare som genom lag förordnat, så ofta en sådan plåga bryter in (vilket dock inte händer varje år), såsom Plinius bok 11 kap. 29 intygar om Kyrenaika, då han säger: I Kyrenaika finns också en lag att bekämpa gräshopporna tre gånger om året, först genom att krossa äggen, sedan ungarna, slutligen de fullvuxna, och den som underlåtit det åläggs en desertörs straff. Och på ön Lemnos är ett visst mått fastställt, som var och en skall lämna in till myndigheterna av dödade gräshoppor. Vidare: Också i Syrien tvingas man genom militär befallning att döda dem. [I marginalen: Gräshopporna ett stort ont i världen] Över så många delar av världen vandrar detta ont, såsom sagts ovan i bok 4 kap. 15 om lagen att döda korpar och liknande. [I marginalen: Fåglarna seleucides förgör gräshopporna] Samme författare nämner i bok 10 kap. 27 hur dessa gräshoppor plikta genom fåglarna seleucides, med dessa ord: Seleucides kallas de fåglar vilkas ankomst invånarna på berget Casius genom böner utverkar av Jupiter, när gräshoppor ödelägger deras skördar. Och det är inte känt varifrån de kommer eller vart de far, eftersom de aldrig ses utom när man behöver deras hjälp. ## Liber XXII, kap. 3 (s. 783–784) (maskinöversättning) Om skalbaggar, bålgetingar och två slags getingar. KAP. 3. Även om ekoxarna (cervi volantes) anses ha sitt ursprung i skalbaggarnas släkte, är deras natur ändå renare och djärvare i strid och i läkande kraft; och den kallas skogsskalbagge [I marginalen: Skogsskalbagge], eftersom den inte äter dynga utan trädens löv. De har horn som till formen liknar hjortarnas horn och som är rörliga på huvudet; med dem griper och håller den också, som Albertus i bok 12, tredje traktaten, kap. 7, utförligare intygar. [I marginalen: Skalbaggen har avlånga horn] Dessa skogsskalbaggars horn är alltså mycket långa, tandade med tvåklyvda tänger, som i spetsen, när det behagar, går samman till ett bett. De hängs från halsen på spädbarn som amulett [I marginalen: Skalbaggarnas horn spädbarns amuletter]; formade till en krona fästs de också på huvudbonader, särskilt hos ynglingar, åt vilka jakten på hornskalbaggar främst är anförtrodd. I kylan gömmer de sig i hålor. Dessa kallar Nigidius enligt Plinius bok 11 kap. 28 lucani. Ett annat slag av dem är återigen de som med bakåtvända fötter rullar väldiga bollar av dynga [I marginalen: Skalbaggar lever i dynga] och i dem, mot vinterns stränghet, lägger sin avkomma, små maskar, i bo. Andra flyger omkring med stort surr och bölande. Andra urholkar härdar och ängar med täta hål och låter höra sig med nattligt gnisslande, särskilt på de nordiska hästarnas betesmarker. Det finns också i Norden avlånga bålgetingar, som Plinius i samma bok kap. 21 kallar större getingar [I marginalen: Bålgetingar]; i flykt och surr är de inte olika skalbaggarna, men de har en ytterst skadlig gadd. Det finns dessutom två slags getingar, mindre och större [I marginalen: Två slags getingar, som skadar fiskar]: de mindre nämligen, som jagar maskar, flugor och större spindlar och bor under taken, liksom i en barkklädd säck, eftersom de gör bon av lera, i vilka de kan lägga undan vax. De är mycket fientliga mot fiskarna, eftersom de suger ut fukten ur alla fiskar innan dessa hårdnar av solens hetta. Deras stick framkallar en röd böld med häftig smärta [I marginalen: Malvablad läker getingstick], men det botas med ett pålagt malvablad, eller snarare med saften. ## Liber XXII, kap. 4 (s. 784–785) (maskinöversättning) Om de större getingarna. KAP. 4. [I marginalen: Större getingar lever i ekar] Det finns dessutom andra, större getingar, snarare av bålgetingarnas släkte, som lever och bor i trädens hålor, främst ekarnas, och frambringar avkomma. Om vintern göms de, liksom de övriga insekterna. De har citrongul färg, som i linjer drar mer åt det blågrå, likt de mindre getingarna; [I marginalen: Föl dödas av getingstick] de har också pestbringande gaddar, så att de med sitt gift, insprutat genom gadden i djuren, dödar föl eller en människa som oförsiktigt sover på marken utan täcke. Ibland framkallar deras stick kramp, smärta i skenbenen och svaghet i knäna. [I marginalen: Retade bålgetingar hämnas] Dessa getingar kallas på götiska språket Bool getingh. Av dem tycks också det slitna ordspråket "Reta inte bålgetingar" ha hämtat sitt ursprung, eftersom alla, när en enda har retats, går ut i en förskräcklig skara för att ta hämnd; och den som retat dem tar de, om han inte befriat sig från dem genom flykt eller skyddat sig med ett täcke av kläder, genom det giftiga sticket och ofta upprepade sår av gaddarna antingen genast av daga [I marginalen: Sätt att driva bort eller döda getingar], eller gör honom svårt försvagad och helt oduglig för lång tid. För att avvärja deras utgång från ekarna, eller tillsluta hålet så att de inte kan gå ut när de vill, tar man dock björknäver tillsammans med kådigt trä, brinnande i stor mängd, och hänger upp det vid hålets mynning; genom denna låga och rök släcks de och kvävs, eftersom de bara har en enda utgång från boet. Åt att hugga ned dessa skadliga insekter ägnar sig särskilt de som har ett väldigt antal ston på betet för att föröka avkomman, så att fölen, av vilka de väntar sig rik vinst, inte dödas genom skada av sådana getingar. [I marginalen: Ormplundraren, en mask] Slutligen lurar på dessa en viss mask, enligt Albertus kallad ormplundrare (spoliator colubri), som är av gyllene färg med en grön färg som skimrar igenom. Den springer nämligen i dammet på slättvägarna och annorstädes och förföljer dessa getingar och skalbaggar för att sluka dem och suga ut deras fukt. Av Avicenna kallas den också ormplundrare, eftersom den klättrar upp längs svansen till kroppen på en orm som ligger i solen och först smeker ormens huvud genom att gnida det, men sedan biter och inte lämnar den ens när den flyr, förrän den trängt in i hjärnan och, som sagts ovan, mättat sig av den dödes kött. [I marginalen: Ormplundraren, övergiven av föräldrarna, föder sig själv] Denna mask matas först, när den är nyfödd, av föräldrarna, ligger sedan länge orörlig utan föda, väcks slutligen till omsorg om sig själv och föder sig själv. ## Liber XXII, kap. 5 (s. 785–786) (maskinöversättning) Om de mycket besvärliga myggorna i yttersta Norden. KAP. 5. Mot Nordens yttersta länder och vatten är plågan av större myggor mycket stor [I marginalen: Myggor i Norden mycket besvärliga], särskilt genom sticket och det ytterst motbjudande ljudet, när man måste sova i dagarnas och nätternas oavbrutna ljus. Men för att undvika denna plåga [I marginalen: Medel mot myggor] använder nordborna malört, bestruken med ättika, rostad och rökt, så att de flyr när de förnimmer denna starka lukt. På liknande sätt viker de undan när huvudet och de övriga lemmarna bestänks med ett avkok av malört, eller av ruta eller nigella, när sådana kan fås; eller med skomakarsvärta blandad med bränd en, och rökt. För de sovande är däremot ett litet tält av linneduk eller bark nödvändigt [I marginalen: Ett litet tält nödvändigt för myggornas skull], under vilket man som under ett skynke tryggt kan sova mot myggornas angrepp, och så att ingen tillgång alls står öppen för dessa ljudande insekter, för att de vilande inte skall plågas av ett dubbelt ont, nämligen sticket och det motbjudande ljudet. Denna myggas kraft och outrannsakliga fulländning beskriver Plinius i bok 11 kap. 2 mycket vackert med dessa ord: "I stora kroppar, eller åtminstone större, var verkstaden lätt med ett följsamt material; men i dessa så små och så obetydliga, vilket förnuft, vilken kraft, vilken outrannsaklig fulländning! Var har naturen placerat så många sinnen i myggan? [I marginalen: Myggornas underbara finhet och kraft] Och det finns andra som är ännu mindre att tala om. Men var har den satt synen i den? Var har den fäst smaken? Var har den infogat luktsinnet? Var har den skapat denna vilda och i förhållande till storleken mycket stora röst? Med vilken finhet har den fäst vingarna, förlängt benens skänklar, ordnat en hungrig hålighet som buk och tänt en törst efter blod, och främst människoblod? Med vilken uppfinningsrikedom har den spetsat vapnet för att genomborra huden? Och fastän dess tunnhet inte kan ses i det rymliga, har den med växelverkande konst fördubblat det, så att det på samma gång var spetsigt för att borra och rörformigt för att suga." [osäker tolkning] [I marginalen: Myggans gadd rörformig] De har alltså en gadd i munnen, av vilken myggan (culex) har fått sitt namn. Den borrar igenom djurens hud för att dricka blod; men detta gör den långt ivrigast i middagssolens hetta, som den så mycket eftertraktar att den i solens glöd ibland också skadar sig själv genom att brännas. [I marginalen: Myggorna flyr det söta och söker det sura] Till det söta flyger den inte, utan söker det sura. Det finns också ett annat slag av myggor, långt finare, som sätter sig på unga ekar och på kvistar som vuxit fram under rosor och på andra som nyss kommit upp ur jorden; men detta slag drivs bort av kraftiga stormar [I marginalen: Medel att driva bort myggor], eller med svavelhaltigt vatten bestänkt över kvistarna. ## Liber XXII, kap. 6 (s. 786–787) (maskinöversättning) Om medel att fördriva myggor och vägglöss. KAP. 6. [I marginalen: Myggor och flugor fördrivs från betesmarkerna med enrök] För att dragdjuren på betesmarkerna dessutom skall förbli fria från myggornas och flugornas angrepp, brukar herdarna, där hjordarna betar, vid rötterna tända enbuskar, som överallt finns i överflöd både på fälten och i skogarna, eller tallar, likaså också doftande säv och torra rötter av ormörten (herba serpentaria), eftersom de på underbart sätt hålls borta av röken från alla dessa. [I marginalen: Med vad myggor drivs ut ur husen] Vidare görs, för att driva ut myggor och vägglöss ur husen, en rökning med mycket små tallpartiklar, som samlas i stor mängd när tallen sågas; eller med nigella; likaså med torr myrten och med svavel och bdellium och dyvelsträck (spina foetida), och även med kogödsel. Likaså bestänks huset, för att driva bort samma ont, med ett avkok av lupinrot, eller av nigella, eller av malört eller av ruta. Vägglössen tas på underbart sätt bort av den starka lukten av röda skinn, som av tyskarna kallas Reusch leder; dessa förs till salu från Moskovien genom Bulgarien till Italien och Rom. Så [I marginalen: Hur vägglöss fördrivs och dödas] dödar också osläckt kalk blandad med svavel dem. Vägglöss dödas dessutom av en blandning gjord av olja, kvicksilver, salt, ättika och bittert äpple, sammanstött, kokt och två eller tre gånger ingjuten i sängarnas springor; men enklare och oftare med mycket hett vatten, som tränger djupare in och förstör också de skadliga krypens ägg. Att myggorna däremot strövar omkring så många och så talrika i dessa länder under polen [I marginalen: Orsaken till myggornas mängd] har främst denna orsak: att inga fladdermöss, som brukar plundra dessa och liknande insekter om natten, stannar där på grund av dagarnas och nätternas oavbrutna ljus, och inte heller andra ljusskygga eller nattliga fåglar; fastän vissa, av naturen avsedda för detta, som samlar myggor och flugor till föda, påträffas. [I marginalen: Liksom myggor snabbt alstras, så förgås de också snabbt] Men liksom de synes snabbt tillväxa av ruttnande ämnen, så brukar de också snabbt försvinna vid en sträng vind; när födan tryter flyger de nämligen ut för att äta av besläktad röta och tvinar bort där; vilket också Plinius i bok 15 kap. 19 tycks antyda. Slutligen nämner samme Plinius i bok 13 kap. 6 att myggor föds ur skidorna på ett visst träd, också ur vildfikonträdet, såsom han intygar i bok 11 kap. 35; men alla förtärs snabbt av de nordliga vindarnas stränghet. ## Liber XXII, kap. 7 (s. 787–788) (maskinöversättning) Om blodiglar och maskarnas olika slag. KAP. 7. I bilden ovan ses en människa med fötterna nedsänkta i vatten och blodiglar fästade vid dem; likaså en häst som har ett sådant litet djur hängande fast vid fötterna. Detta visas ha skett av det skälet att det är ett vanligt medel för människor och dragdjur i de nordiska länderna att avlägsna överflödigt eller ruttet blod med ett sådant medel [I marginalen: Blodiglar nyttiga], fastän den vanliga åderlåtningen (phlebotomia) med koppglas eller upphettade horn inte saknas för dem [I marginalen: Åderlåtning brukas i Norden], såsom finns framställt i bok 15 kap. 35 om baden och koppningen och åderlåtningen. Men för att deras mening skall vederläggas som menar att högst få maskar av detta slag kan finnas i dessa mycket kalla länder och vatten, där jorden därunder fryser till stenhårdhet ned till fem eller sju fot [I marginalen: Jorden fryser till stenhårdhet], och vattnet likaså, skall här tilläggas något om olika maskars alstring och natur, hur de kan bevaras oskadda i så stränga kölder. Maskarna är antingen jordens eller vattnets eller luftens, eller lövens, eller träets, eller klädernas, eller köttets, eller fiskarnas, slutligen ostarnas. [I marginalen: Maskarnas olika slag] Jordmaskarna, som rör sig genom att med en ringformig sammandragning stegvis sträcka ut kroppens delar rakt fram [I marginalen: Jordmaskar], gömmer sig, sover och döljer sig om vintern, enligt Aristoteles bok 8 om djuren kap. 14, i ras eller i jordens ådror, dit ingen kyla tränger, särskilt under djup snö, som hindrar jorden från att frysa. [I marginalen: Djup snö skyddar jorden från att frysa] Denna snö lämnar också mullvadarna fri väg för att sluka möss och maskar av detta slag, eftersom mössen springer omkring under den djupa snön mellan kärrens gångar och jordens hålor och även föder ungar. [I marginalen: Mössens väg under snön] Prov på detta visar snön mycket lätt när den smält, eftersom den, liksom genomborrade nät, utvisar spåren och bona efter de framfödda mössen. Vattnets maskar [I marginalen: Vattenmaskar]: till deras släkte hör grodan, som om vintern ligger gömd i varma bäckar och ibland i vatten under jorden som är varma om vintern; om våren går den fram till vattnen. [I marginalen: Grodor kommer fram om vintern] Ibland går den om hösten, gripen av kyla, in i människornas bostäder och kryper in i elden eller askan eller i människornas barm. Och man bör veta att grodorna om hösten, underkastade en naturlig tystnad, dock, när en enda ropar befallande, svarar oräkneliga som ligger gömda i de närbelägna kärren, liksom under parningstiden, och i sin tur plötsligt tystnar; slutligen väckta ropar de mer påträngande och tystnar igen; och ingen syns ovanför vattnet, [I marginalen: Vinterns dröjsmål förebådas] vilket förebådar att vintern dröjer. ## Liber XXII, kap. 8 (s. 788–789) (maskinöversättning) Ytterligare om maskarnas mångfald. KAP. 8. [I marginalen: Luftens maskar] Luftens maskar, om vilka det har talats ovan i samma bok kap. 1, är sådana som spindlarna, som alltid förblir i arbete och som även om vintern hänger upp sin väv både bland människorna och i dragdjurens stall; där ligger också fjärilar [I marginalen: Faedele-insekter], på götiska kallade Faedele, mångfärgade maskar, röda, vita, hyacintfärgade och brokiga, gömda under taken; när de fångas i den strängaste vintern och förs in på varma ställen flyger de snart som de övriga flugorna. [I marginalen: Lövens maskar] Lövens maskar: dessa innesluter sig i en liten säck lik ett mycket tätt skal, i vilken de hänger genom vintern med sin säd, tills de, när vårvärmen stiger, berövas livet, som de skänker åt säden. [I marginalen: Träets maskar] Träets maskar: till deras släkte hör trämasken (teredo), så kallad därför att den äter träet genom att gnida (terendo); Isidorus säger att den på latin kallas termes. Den föds av fördärvad fukt i träet och fräter under sin födelse så småningom ut träet, och den naturliga fukten förtärs. Men denna mask alstras i sådant trä [I marginalen: Den avtagande månens verkan] som inte har huggits under den avtagande månens tre sista dagar; i Indiens torra trä påträffas den inte på grund av torkan, men genom hela Europa påträffas den i mycket stort antal i alla slags trä, fastän mer sällan i lind och ek. Om vintern lever den i den torra märgen i ek och väldig lind. [I marginalen: Klädernas maskar] Klädernas maskar: sådan är malen (tinea), uppkallad efter att hålla (tenendo), eftersom den sitter fast på ull och hår ända tills den frätt sönder dem; den hämtar sitt ursprung ur utdunstningen från fördärvad ull, som den sedan gnager sönder, främst sobel- och mårdhår. [I marginalen: Köttets maskar] Köttets och fläskets maskar: såsom fläskmasken (tarmus), som föds i svinets fläsk när det ruttnar; den är en hårig mask, och sådana alstras också i gammalt gåskött. [I marginalen: Skeppsskorpans maskar] En viss vit mask med svart huvud föds i skeppsskorpa (panis biscoctus); den åt jag tillsammans med andra tämligen glatt, när jag under en belägring var instängd i två år i den kungliga staden Stockholm. [I marginalen: Ostarnas maskar] Slutligen en annan mask, ostarnas, som hoppar likt en båge i feta ostar och som inte dödas av någon kyla. I dessa finns också maskar likt solens stoftkorn, liksom odelbara och för sinnet omärkliga kroppar, vilkas rörelse i oändlig mängd och någon tjocklek hos dem visserligen kan ses, men vilkas sanna form mycket svårt uppfattas. [I marginalen: Vad som egentligen kallas mask] Mask (vermis) är egentligen det som föds i ruttnat kött, mal i kläder, kålmask (eruca) i kål, trämask i trä, fläskmask i fläsk. Ur ryggmärgen i människolik föds (som Pythagoras vittnar) [I marginalen: Ormar alstras ur människomärg] en orm, ur oxar bin, ur hästar bålgetingar. ## Liber XXII, kap. 9 (s. 789–790) (maskinöversättning) Om bina och deras föda. KAP. 9. Liksom de nordiska regionerna har överflöd på mycket som är både nödvändigt och även överflödigt och som kan delas med de övriga nationerna till deras bruk, så har de också, genom naturens enastående välvilliga försyn, en mycket stor mängd honung [I marginalen: Honung finns i överflöd i Norden], och de lägger alltid och överallt ned stor omsorg på bina, så att de bevaras under ren vård och växer till. När honungen har tagits ut ur bikuporna är det folkets sed att åt de unga bina lämna så mycket som synes räcka för deras vinterföda [I marginalen: Binas föda för vintern], nämligen två delar; ty om vintern och i början av våren, innan blommorna visar sig, lever de av honung och framför allt av sönderstötta fikon och russin som skaffats annorstädes ifrån. Men eftersom dessa ting är utländska och sällan påträffas, lämnas främst honung åt dem som föda, vilken också säljs billigare än de nämnda [I marginalen: Med vad bina föds i nödfall], fastän de, när nöden tvingar, i stället för honung föds med sönderstötta bönor, ärter, kakor gjorda av vallmo, vetemjöl fuktat med mjöd, även med kött av nyss dödade kycklingar, sönderbrutet i mycket små delar. Plinius berättar i bok 11 kap. 16 att bina från vintersolståndet till Arcturus uppgång under sextio dagar föds av sömn utan någon föda [I marginalen: Bina föds av sömn i 60 dagar]; från Arcturus uppgång till vårdagjämningen vakar de redan i ljummare trakter, men håller sig även då i kupan och tar till sig den föda som sparats till den tiden. Aristoteles säger dock i bok 8 om djuren kap. 14 och 17 att myran, musen, mullvaden [I marginalen: Aristoteles mening om när bina gömmer sig] och de övriga insekterna och små djuren ligger gömda i sina boningar genom vintern; vidare att bina döljer sig i kuporna så länge den stränga kölden varar och inte smakar den föda som beretts åt dem, och att de, om några krupit ut, ses fastande med genomskinlig buk; fastän han i bok 9 kap. 40 tycks mena motsatsen. Dessutom att de vilar från Plejadernas nedgång ända till vårtiden; vilket i Norden åtminstone, vad gäller binas utflykt, förstås som början eller mitten av maj [I marginalen: Den blomstrande våren dröjer i Norden], eftersom träden då först börjar frambringa löv och blomma, fälten börjar grönska för rikligare frukt och ymnigare bete åt djuren, och bina samlar honung i större mängd. För ny förökning stiger dock svärmarna upp i juni för att söka nya boningar; kring sommarsolståndet delar de skarorna och herraväldena. Vid den tiden åligger det ägarna en flitigare omsorg att vakta den luftburna hjorden, så att den inte flyger bort ur synhåll, såsom skall sägas nedan. Det är också att märka att man, när blommorna på fälten torkar bort på grund av luftens alltför stora och oavbrutna torka, skall ge bina honung som föda, eller något likvärdigt berett av vissa söta ämnen. ## Liber XXII, kap. 10 (s. 790–791) (maskinöversättning) Om sättet att söka bin som flugit högre upp. KAP. 10. När de flyger högre upp, bedrar de med mångfaldig list den ivriga blicken hos den som följer efter, så att de inte påträffas där de har sin station. Därför går de som har föresatt sig att spåra deras boningar till klara vatten [I marginalen: Bin skall sökas vid klarare vatten], dit bina, när de frambringar avkomma, samlas i mycket stor mängd för att dricka. Där fångas flera och märks med beck med en vit tråd, ett finger lång, och genom att oavbrutet flyga till den plats där huvudskaran stannar röjer de den rätta vägen dit; eller också märks de på andra sätt vid källorna på ryggen med gips eller mjuk rödkrita, så att man brukar bedöma om deras station är närmare eller avlägsnare av den snabba eller långsamma återkomsten. [I marginalen: Bin spåras med hundars skall] Slutligen påvisas mycket lätt genom hundars spårande skall (som också Palladius anser i bok 5) en bisvärm som hänger fast i träden, genom det ganska stora surr som den ger ifrån sig. Sedan de upptäckts skiljs grenarna eller lövverket som de satt sig på varsamt med yxa eller såg från de mycket höga träden, så att de bekvämare kan läggas i kuporna. [I marginalen: Bin skall spåras om morgonen, där de uppehåller sig] Man spårar dem dock om morgonen, så att hela dagen räcker till att följa dem; om kvällen återvänder de nämligen inte till vattnen, när arbetet är fullgjort. Kärlen i vilka bina skall tas emot smörjs invändigt med söta och väldoftande örter och med honung [I marginalen: Bin skall läggas i väldoftande kupor]; därigenom sker det att de, när de förökat sig, återvänder till dem desto villigare. Och för att detta skall ske lämpligare drivs de med rök ut ur hålorna eller trädens håligheter, där de brukar hänga fast, och kallas samman med handklappningar eller klang av koppar [I marginalen: Bin kallas samman med klang av koppar], så att de inte beger sig annorstädes när de kanske har lust att flyga bort, utan behåller sin boning i den kupa som avsetts för detta. Om de på detta sätt bevaras i tre dagar och föda ställs vid de små andningshålen, anses de sedan minst av allt benägna att fly [I marginalen: Vartill förstfödd kalvs dynga är nyttig], särskilt om kupornas öppningar har smorts med dynga från en förstfödd kalv; och detta anser också Palladius i bok 1. Han försäkrar också i bok 2 att de unga bina med sitt kringströvande sinne lätt flyr bort, om de inte vaktas [I marginalen: Unga bin flyger snabbt bort], och att tecknet på denna utflykt är ett surr som hörs två eller tre dagar före. Detta möts dock lätt av en omsorgsfull väktare med ett lämpligt medel, nämligen genom att ställa fram kärl smorda med lite honung, och genom att de som går ut med alltför stort larm bestänks med fint stoft, eller mjödvatten, eller mjölk, eller att knippen gjorda av den väldoftande örten melissophyllon eller melittena (vars blommor de, som Plinius berättar i bok 21 kap. 20, mest av allt eftertraktar) förs fram till kupornas öppningar. [I marginalen: Bin som hänger fast vid kyrktorn tillfaller kyrkan] Där svärmen har fäst sin station brukar ägarna, som följer efter, ge akt på den och föra den under sin makt, utom om den hänger fast vid kyrkornas förgårdar eller torn, eftersom hela svärmen då efter fromhetens bud anslås till kyrkan, för att därav göra vaxljus. Om den däremot slår sig ned på vaggan eller på sovande spädbarns mun, skall den tillfalla barnet [I marginalen: Bin tillfaller spädbarn]; och man väntar sig då att han skall bli en ytterst redbar medborgare, såsom samme Plinius i bok 11 kap. 17 försäkrar om Platon, vars mun, när han var spädbarn, omgavs av en bisvärm, vilket förebådade ljuvligheten i hans mycket söta vältalighet; liksom också hos den salige Ambrosius, varifrån sedan också honungsflödande ord flöt ut, som läkemedel för alla törstande själar. ## Liber XXII, kap. 11 (s. 791–792) (maskinöversättning) Om försiktighet vid anskaffning av bin. KAP. 11. [I marginalen: Hur bin skall köpas] Vad gäller köp av bin iakttas att man köper fulla bikupor; denna fullhet känns igen antingen genom besiktning, eller genom ett starkt surr, eller genom att svärmen tätt går ut och in. Vid anskaffandet ger man också akt på att de är små och brokiga, och dessutom sammanpressade och hopdragna till rund form [I marginalen: Korta och runda bin är bättre], eftersom de arbetar flitigare och formar vaxkakorna och honungen finare. De köps hellre från en närbelägen trakt än från en avlägsen, så att de inte fördärvas när de förts till en ovan luft; ty deras största pest är sträng och orolig luft. [I marginalen: Sträng luft skadar bina] Om natten bärs de på ryggen till avlägsna platser med kuporna tillslutna, men bättre på vagnar där platserna är sanka och slätta, eftersom femton eller tjugo kupor på en gång bekvämt kan läggas på varje vagn [I marginalen: Bin forslas på vagnar], såsom är sed i Brabants och Flanderns länder, där kuporna under bestämda tider av sommaren förs till betesmarkerna på slätten för födans skull [I marginalen: Bin släpps ut på fälten utan vaktare] och där släpps i mycket stort antal utan vaktare, med ett mycket strängt straff fastställt för var och en som skövlar sådant allmänt gods; och även om han inte kan överbevisas genom vittnen, förråder han dock mycket lätt sig själv genom att sälja en sak som inte tillhör honom. Ty bikuporna med bina kan inte, och bör inte heller (som Palladius menar i bok 1), vaktas vid ägarnas husvägg [I marginalen: Bin kräver ett stort utrymme för bete], där lämplig föda genast skulle tryta för ett oändligt antal bin på ett litet stycke jord. ## Liber XXII, kap. 12 (s. 792–793) (maskinöversättning) Om det som skadar bina. KAP. 12. I de nordiska länderna anses det som helt säkert att fälten och ängarna, efter att de täta snömassorna smält, frambringar mångfaldiga örter i underbar växling och de ljuvligaste blommor av olika träd; [I marginalen: Alltför stor glupskhet skadar bina] bina missbrukar dessa med alltför stor glupskhet efter den långa vinterfastan och ådrar sig ofta sjukdom, ja plötslig död, såsom också Palladius i bok 4 vittnar med dessa ord: "Bina skadas oftast av sin egen lycka; ty om året flödar över av alltför många blommor, tänker de, medan de endast ägnar sig åt omsorgen om att frambringa honung, inte alls på avkomman; när dess förnyelse har försummats, utplånas samma folk, utmattat av arbete, genom hela släktets undergång." [I marginalen: Bina hålls tillbaka från födan för att de inte skall förgås] Därför anför samme Palladius som medel att de med tre dagars mellanrum, med hålet tillslutet, inte tillåts gå ut till betet; vilket han menar i hög grad bidrar till att frambringa avkomma. Att man om vintern bör använda en särskild fördelning när det gäller bina [I marginalen: Tillräcklig föda bör lämnas åt bina för vintern] lär Aristoteles i bok 9 om djuren kap. 40, så att det sörjs för dem efter deras mängd. De blir nämligen latare om man lämnar mer honung när vaxkakorna tas ut; därför skall det lämnas efter svärmens antal. De blir också ängsliga om mer skördas än att återstoden räcker till föda; och även om kupan är större än rätt är blir de mer overksamma, ty de ägnar sig med större motvilja åt arbetet, liksom om de misströstade. Och Plinius berättar i bok 11 kap. 16 (vilket förnuftet övertygar om) att två delar av honungsskörden skall lämnas åt bina för vintern; vidare att det också är mödan värt att väga kuporna när honungen tas ut, så att de inte på grund av brist på föda misströstar, flyr eller dör, eller tvärtom blir lata på grund av överflöd på honung. [I marginalen: Bina tål inte tjuvar, kopplare, menstruerande kvinnor] Också tjuvar, kopplare och kvinnor som har sin menstruation skadar bina mycket genom att gå fram till kuporna. Palladius i bok 4 försäkrar detsamma om dem som utövar könsumgänge och som äter skarp mat och mat med oren lukt och alla saltade rätter; med honom instämmer Plinius i samma bok kap. 18 med dessa ord: [I marginalen: Bin är utsatta för många skador] "Bina hatar fula lukter och flyr långt bort, men också konstgjorda [osäker tolkning]. Därför angriper de dem som doftar av salvor, fastän de själva är utsatta för skador från mycket många djur." ## Liber XXII, kap. 13 (s. 793) (maskinöversättning) Om binas fiender. KAP. 13. [I marginalen: Vad som är fientligt mot bina] De anfalls (som Plinius vittnar i den förut anförda boken kap. 18) av getingar och bålgetingar, vanartade av samma natur, och av det slag av myggor som kallas muliones; de härjas av svalor [I marginalen: Svalor] och vissa andra fåglar. Men drönarna (fuci), som uppstår i vaxkakan, är binas sjukdom [I marginalen: Drönare]; deras ondska har naturen dock hållit tillbaka i ett avseende, att de inte har någon gadd. De drönare som finns på marken använder däremot en skadlig gadd och lutar, döende, snabbt mot en bristfällig ålderdom; och dessa kallas illgärningsmän av Platon i åttonde dialogen, vid orden "två slags drönare" [osäker tolkning]. [I marginalen: Grodor] Grodorna lurar på bina när de hämtar vatten, vilket är deras största sysselsättning när de frambringar avkomma. Och inte bara de grodor som håller till i dammar och bäckar, utan också paddorna [I marginalen: Paddor] kommer av sig själva och kryper fram till ingångarna och blåser in genom dem; vid detta flyger bina ut och rycks genast bort. Och det sägs att grodorna inte känner binas stick. Fientliga är också fåren [I marginalen: Får], eftersom bina har svårt att lösgöra sig ur deras ull. Om någon kokar kräftor i närheten dör bina också av lukten. [I marginalen: Kräftor] Fientligt är också ekot [I marginalen: Eko], med sitt återkastade ljud, som slår de skrämda bina med växlande slag; fientlig är också dimman. [I marginalen: Dimma] Också spindlarna är i allra högsta grad fiender; när de fått överhand så att de spinner in kuporna, dödar de dem. [I marginalen: Spindlar] Också fjärilen, denna lata och ärelösa, som flyger till tända ljus, är fördärvlig, och inte på ett enda sätt. [I marginalen: Fjärilen] Ty dels äter den själv av vaxet, dels lämnar den efter sig exkrementer, av vilka trämaskar (teredines), vaxets skövlare, föds [I marginalen: Trämaskar]; varhelst den har gått fram täcker den också allt med spindelvävslika trådar, mest av vingarnas dun. Detta säger Plinius. Slutligen är ödlorna fientliga mot bina [I marginalen: Ödlor] när de samlar honung bland örterna; också när de går in i kuporna vaktar de vid deras ingång. Mot detta onda ger ett mycket litet hål, format efter ett bis storlek, det bästa medlet [I marginalen: Binas hål smörjs med kogödsel], liksom kogödsel smord runt omkring; detta bidrar också underbart till binas bevarande mot maskar, kyla och vind. ## Liber XXII, kap. 14 (s. 793–794) (maskinöversättning) Om andra skador på bina och om medlen mot dem. KAP. 14. [I marginalen: Flugor skadar bina] Också en mängd flugor hindrar binas sysslor, liksom regniga tider. I bikuporna påträffas en mask som gör en väv på spindelns vis och härskar över hela kupan och gör honungen rutten; men den drivs (som Palladius berättar i början av bok 4) [I marginalen: Hur masken som skadar bina skall förgöras] lättare bort från kuporna utan skada för bina genom rökning med torr kogödsel, insamlad om våren. Det finns också vissa ensamma och lata bin, som, när de flyger genom luftens trakter liksom för att öva sig med de arbetsamma bina, går in i kuporna och äter honungen; men de arbetsamma bina dödar dem och drar ut dem, främst kungarna [I marginalen: Binas kungar dödar drönarna], vilkas ämbete är att värna och styra sitt samhälle med rättvisa lagar. Om någon, enligt Ambrosius bok 5 av Hexaemeron kap. 22, råkar hälla olja över bina, dödas de snabbt [I marginalen: Bin dödas av olja], eftersom de, när porerna är tilltäppta, inte kan andas in denna luftande; och om någon genast häller ättika över dem, återupplivas de på stället, eftersom ättikans kraft sägs snabbt öppna med sin sura fukt de porer som täpps till av oljans stelnande (på annat ställe: snarare av oljans ihållande fukt). [I marginalen: Hur ödlor skall hållas borta från kuporna] För att hålla ödlor och andra insekter borta från kuporna skall dessa ställas högre upp från marken, och ingångarna (som sagts) smörjas med kogödsel, så att ett litet hål lämnas kvar. Mot vindar, rimfrost och stormar skall väggar eller höga häckar resas, tätade med kvistar och löv av träd eller med örter. Mot den smuts som vintertiden har samlat, eller mot små maskar, malar, spindlar och fjärilar, skall en rengöring göras med kogödsel i april månad [I marginalen: Kogödsel det främsta medlet att bevara bin], såsom ofta har påpekats av Palladius, som också säger i bok 5: "Också i april månad skall bikuporna rengöras (vilket i Norden förstås som i maj månad) från smuts och främst från fjärilar, som då finns i mängd på grund av de blommande malvorna." Hur man däremot gör motstånd mot björnar som är ute efter honung har framställts ovan i bok 18 kap. 29, nämligen att de, när de klättrar upp i träden för att plundra honungen, dödas genom att en piggförsedd klubba, som hänger från trädet och sätts i rörelse, sårar dem i det mycket svaga huvudet. [I marginalen: Björnar som vill plundra honung dödas] Slutligen kan rämnor eller sprickor i fruktträd, som uppkommit genom stormarnas kraft eller annat våld, inte lagas med något snabbare medel eller bättre läkemedel [I marginalen: Trädens rämnor lagas med kogödsel] än med färsk kogödsel, genom vilken de genast fogas samman igen, liksom med fågellim eller jordbeck. ## Liber XXII, kap. 15 (s. 794–795) (maskinöversättning) Om bin som angriper druckna. KAP. 15. Även om bina, när de retas genom skada från några djur, förstår att mycket häftigt hämnas med sin gadd eller tagg, liksom med det enda slag av vapen som naturen givit dem, finns det dock mot en våldsam fiende inget häftigare skäl att strida än att med gaddarna angripa en drucken människa som med sin stinkande andedräkt, som de i högsta grad avskyr, närmar sig deras boningar. [I marginalen: Bina sticker en drucken mycket häftigt] Det händer nämligen ofta att människor på grund av alltför stort rus, liksom från sina sinnen eller berövade allt förnuft, inte bara inte förstår att undvika öppna faror [I marginalen: De druckens faror], utan till och med störtar mycket snabbt in i dem, så att en del släcks ut genom fall i djupet, en del genom vatten, en del genom kvävning av den instängda anden. Men långt lyckligare än de övriga anses den som genom sitt oförsiktiga närmande förs tillbaka till sans och sunt förstånd av de stickande binas gaddar, så att han, befriad från de större faror som nämnts, hädanefter lär sig att med största iver odla nykterhet. [I marginalen: Märkena efter de stickande binas stick blir kvar i de druckens ansikte] Märkena eller sticken blir dock kvar i den druckens ansikte, liksom en köttmassa, så att ingen åtskild ansiktsform alls syns; dessa tar de som ångrar sig och mer ägnar sig åt nykterhet bort genom att använda saft av grön malva eller smörjning med färskt smör. [I marginalen: När binas stick tas bort] Bina dör dock, enligt Aristoteles bok 9 kap. 40, när de sticker, eftersom de inte kan släppa gadden utan att tarmen bryter ut. [I marginalen: Bina dör efter sticket] Det skadar ofta den som stuckits av bina mycket, om han inte trycker ihop stället där gadden fastnat tillsammans med buken och drar ut gadden därifrån. Ty genom sin gadds stick dödar de också de största djur, såsom hästar och deras föl. [I marginalen: Bina strider mot dem som tar ut honungen] Bina strider också mot dem som tar ut honungen. Likaså dödar, enligt samme författare på det förut anförda stället, de kortare bina de långa i strid; även varje insekt som är främmande och som genom vaktarnas försumlighet släppts in i kuporna. [I marginalen: Bin som saknar föda bryter in i de närmaste kuporna] Bina gör (som Plinius vittnar i bok 11 kap. 17), när födan tryter i någon kupa, ett anfall mot de närmaste i avsikt att röva. Men dessa ställer upp sin slagordning mot dem; och om vaktaren är närvarande angriper den av parterna som känner att han är dem bevågen honom inte. Av andra orsaker strider de också ofta, och två härskare ställer upp dessa motsatta slagordningar, framför allt när ett gräl uppkommit vid insamlingen av blommor [I marginalen: Binas gräl när de samlar in blommor] och var och en kallar ut sina; denna strid skingras helt av inkastat stoft eller av rök, men de försonas med mjölk eller mjödvatten. ## Liber XXII, kap. 16 (s. 795–796) (maskinöversättning) Om binas sysslor. KAP. 16. [I marginalen: Lata bin väcks till arbete med rök] Binas lättja, som den nämnde författaren försäkrar i samma bok kap. 16, väcks till arbete med tätare rök; ty om de inte har ruvat, gör de blygrå vaxkakor; å andra sidan förgiftas de av alltför mycket rök. Deras skada känner honungen mycket snabbt, eftersom den surnar vid även den minsta beröring av dagg. Detta säger Plinius. De vaktar portarna på krigslägrens sätt. Om morgonen, enligt Aristoteles på det ovan anförda stället, tiger alla, tills ett enda bi med dubbelt eller tredubbelt surr, liksom med en trumpet, väcker alla [I marginalen: Bina börjar arbetet genom härolder]; om dagen då blir mild flyger alla tillsammans ut till arbetet. De förutser nämligen vindar, oväder och regn [I marginalen: Bina förutser vindar]; ett tecken på detta är att de inte flyger ut; och när de i klart väder ännu rör sig omkring i kupan, väntar biodlarna oväder. Men när de har återvänt och det blir kväll, larmar de först likaså, och så småningom bullrar de mindre och mindre, tills ett enda bi, flygande omkring, surrar med samma surr som det väckte med och liksom på krigslägrens sätt befaller att man skall sova; då tystnar alla plötsligt. [I marginalen: Binas förströelse när arbetet är fullbordat] För övrigt, när arbetet är helt utfört, avkomman uppfostrad och varje uppgift fullgjord, håller de då en högtidlig övning; och sedan de strövat omkring i det fria, gett sig upp i höjden och flugit i kretsar, återvänder de först då till födan. [I marginalen: Binas skilda sysslor] Deras olika slag och sysslor räknar också Aristoteles upp på samma ställe på detta sätt: "De fördelar sig på de enskilda uppgifterna, så att några bär in blommor, andra bygger, andra glättar och rätar vaxkakorna; vatten bär de när de föder upp avkomman. När detta förberetts gör de plötsligt i ordning arbetet, främst i klart väder." Dessutom ses de, enligt den salige Ambrosius bok 5 av Hexaemeron kap. 21, tävla om uppgifterna: somliga vakar över anskaffningen av livsmedel, somliga håller omsorgsfull vakt vid lägret, somliga utforskar kommande regn och spanar efter molnens färd, somliga formar vax av blommor, somliga samlar med munnen den dagg som runnit ned på blommorna; men inget lurar på andras arbete och söker sitt uppehälle genom rov; och måtte de inte behöva frukta rövarnas försåt! Detta säger Ambrosius. En nytta med denna honung som de samlar har dock utelämnats i de tidigare böckerna, särskilt bok 18, där det handlar om björnar och honung, eller bok 9 kap. 19, [I marginalen: Honung är nödvändig för att uthärda en belägring] nämligen att det, för att längre uthärda en belägring, i hög grad gagnar att ha en mängd honung för att bereda en sundare dryck när denna tryter, framför allt för dem som ständigt blir sjuka av att dricka vatten; om dessa kanske dog, skulle belägringen av brist på råd (vilket ofta händer) inte kunna uthärdas. Hur denna dryck görs starkare eller svagare har utförligt visats i bok 13 kap. 24 och följande. ## Liber XXII, kap. 17 (s. 796–797) (maskinöversättning) Om att bevara bin under snö och is. KAP. 17. Men inte heller saknar de nordiska regionerna, på grund av de strängaste vintrarna, bin eller honung, särskilt de människor som bebor de sydliga och östliga trakterna, [I marginalen: Människorna under polen har inga bin] även om Jordanes har sagt sant att de som bebor Nordens kust under polen inte har bruk av bin, eftersom det annars genom nästan hela den nordliga trakten på nästan alla platser finns ett mycket stort överflöd på honung, såsom har visats ovan i mycket många kapitel. [I marginalen: Vinden Circius tillåter inga bin i yttersta Norden] Att det däremot inte finns bin i det yttersta polarklimatet orsakas dels av den mycket våldsamma vinden Circius, dels av en oräknelig mängd bålgetingar, getingar och gräshoppor, mot vilka små djur bina ensamma inte alls förmår sätta sig till motvärn. Tämligen sinnrikt förstår dock nordborna att genom vintern bevara dem utan sjukdom och minskning från den våldsamma kölden, [I marginalen: Sätt att bevara bin så att de inte förgås av köld] nämligen på det sättet att de i mitten av september månad täcker kuporna överallt med rågstrå eller vass och, när den första kölden kommer, stänker vatten däröver så att de fryser; sedan lägger de djup snö ovanpå samma strå liksom en mycket lång hud, så att de slutligen inte kan förgöras av någon köld som tillkommer, hur stark den än är; annars skulle många bin dö genom försumlighet att ordna en sådan förberedelse. Vissa bin förblir också, inneslutna i tjocka trästockar täckta med tallbark, bland den täta snön genom vintern, under nästan åtta månaders tid, oskadda av kölden. [I marginalen: Bina innesluts i kupor i 8 månader] Så gömda föds de, enligt Plinius bok 11 kap. 16, i sextio dagar utan någon föda; sedan vakar de ända till maj månad, men håller sig på grund av den ännu hotande kölden i kupan och tar till sig den föda som de skaffat genom sommarens arbete och sparat till den tiden. När vintern slutligen är över gör de så mycket större framsteg i att återuppta arbetet och samla honung, ju mer de är placerade på behagligare platser och i mer blomstrande fält eller trädgårdar; [I marginalen: Mycket stort överflöd på blommor] och sådana platser, fyllda av all fruktbarhet, påträffas i oräkneligt antal i de nordiska länderna. ## Liber XXII, kap. 18 (s. 797–798) (maskinöversättning) Om binas frihet från skada på grund av deras nytta, och om deras styrelsesätt. KAP. 18. Då ländernas invånare alltså ser att bina på mångfaldigt sätt har företräde framför alla insekter och att de är födda endast för människornas bruk, bevarar de dem med stor laglig frihet, så att de överallt förblir oskadda. [I marginalen: Bina förblir oskadda i Norden] Genom att hänga från kupans ingångar och genom att mycket snabbt flyga ut från dem eller återvända förebådar de också för bönderna kommande regn [I marginalen: Binas förutsägelser], och i sitt gemensamma arbete inför de en ordning för alla, så att de fullbordar vaxbyggnaderna under enig ledning. När de däremot, enligt Aristoteles, har för avsikt att flytta [I marginalen: Bin som skall flytta surrar tre dagar före], ljuder därinne några dagar före ett ensamt och särskilt ljud, och under två eller tre dagar flyger några få omkring kupan; om även kungen är bland dem kan inte utforskas, eftersom det är svårt att känna igen. Han går dock ut med en stor skara; vissa livvakter och liktorer står honom bi som ständiga väktare av hans myndighet, och flera skaror omger honom. På detta sätt samlade flyger bina bort för att söka nya boningar; de iakttas noggrant av ägarens blick över fält och skogar, så att han kan kräva dem tillbaka när de slår sig ned på annans mark, nämligen med iakttagande av den lag som genom naturlig rättvisa är gemensam för alla nationer. [I marginalen: Äldre bin gör sötare honung] De äldre bina gör på grund av sin erfarenhet sötare honung än de unga, men sticker häftigare. Deras kung formas, enligt Ambrosius bok 5 av Hexaemeron kap. 21, lysande med naturens kännetecken, så att han överträffar de andra i kroppsstorlek och utseende [I marginalen: Binas kung överträffar de övriga i storlek], och dessutom, vilket är det främsta hos en kung, i mildhet till sinnelaget. Ty även om han har en gadd, använder han den ändå inte för att hämnas. Det finns nämligen naturens lagar, inte skrivna med bokstäver utan inpräglade i sederna, att de som besitter den största makten skall vara mildare att straffa. [I marginalen: Naturens lagar mycket fasta] Men också de bin som inte har lytt kungens lagar straffar sig själva med en ångerfull dom, så att de dör av såret från sin egen gadd. Slutligen försvarar de sin kung med det största beskydd och anser det skönt att dö för honom; åt honom visar de mer hängivenhet än indierna eller sarmaternas folk visar sina kungar. [I marginalen: Binas kungar går ut omgivna av hela skaran] Binas kungar ses, enligt Aristoteles på det redan ovan anförda stället, aldrig ute utom när man flyttar, och då så att alla övriga samlas i en klunga kring sin furste. Eftersom dock en mångfald av furstar är till skada i varje välde, så framkallar den också hos bina villa och allas död och undergång. Därför, när de har flera kungar, genom vilka de delas upp var för sig, och om kanske några få står nära många, går dessa få över till de flera och överger sina kungar och sluter sig till den som står över de flera; [I marginalen: Bina dödar en tyrannisk kung] men om sedan den förste kungen förföljer dem och dessutom vill ofreda dem, eftersom han har för avsikt att utöva tyranni, dödar de honom. Seneca säger i bok 1 om mildheten [I marginalen: Binas kung saknar gadd] att naturen har tagit gadden från binas kung och lämnat hans vrede obeväpnad. Härav kan stora kungar söka ett tydligt exempel för sig, så att de borde skämmas över att inte hämta sina seder från små djur, eftersom människornas sinne bör vara så mycket mer måttfullt som det skadar häftigare. Slutligen är, enligt Plinius bok 11 kap. 17, binas lydnad mot kungen underbar. När han går fram är hela svärmen en enda, och den samlas i en klunga kring honom, omger honom, skyddar honom och låter honom inte ses. Under den övriga tiden, när folket är i arbete, går han själv omkring bland arbetena därinne, lik en som manar på, ensam fri från arbete. [I marginalen: Binas kung fri från arbete] Kring honom finns vissa livvakter och liktorer, ständiga väktare av hans myndighet. Han går inte ut utom när svärmen skall flytta. Detta säger Plinius. ## Liber XXII, kap. 19 (s. 798–799) (maskinöversättning) Om honungen och hur den prövas. KAP. 19. Överflödet på honung är stort i de nordliga länderna, såsom strax förut på flera ställen hade antecknats om bina, främst i bok 18 kap. 28 och 29. Plinius intygar i bok 11 kap. 14 att de nordliga vaxkakorna överträffar de övriga i storlek [I marginalen: Nordliga vaxkakor av 8 fots längd] och anför som exempel en vaxkaka av åtta fots längd som setts. Men i själva verket påträffas ännu längre i Podoliens länder, som är underställda Polens kung, där bina på grund av betets ymnighet, den ljuvliga doften, den rikliga blomningen och den behagliga smaken fyller mycket stora gropar i torr jord med vaxkakor fulla av honung [I marginalen: Gropar fulla av honung], så att väldiga björnar som faller ned i sådana gropar kvävs på grund av den alltför stora mängd honung de slukat. [I marginalen: Björnar kvävs i honung] Och därav kommer det att så många och så stora fartyg från de östliga folken, fulla av vax, sprids över hela Europa; vaxet sänder de visserligen till de angränsande kusterna, men honungen förbehåller de sig själva i stor mängd för oändligt bruk, främst till dryck av alla slag, när vin saknas, såsom ovan i bok 13 i mycket många kapitel har behandlats mer än nog. Liksom alltså den bästa honungen (som också i synnerlig mening kallas god) samlas efter sommarsolståndet, så bevaras den också i dessa länder utan bedrägeri eller svek i sin renhet [I marginalen: Honungen förfalskas utanför de nordiska trakterna], fastän den, när den förts över havet, förfalskas av köpmännens omättliga girighet. Hur detta brukar ske må de rätta som begår denna skändlighet; och ingen må hädanefter föresätta sig att lära sig hur denna fördömliga konst utförs. Den honung som samlas efter solstånden är nämligen så hälsosam att den inte bara används som sund föda i bröd, dryck och kryddning av rätter, utan också omsorgsfullt förvaras som de mest utsökta läkemedel; ty i de nordiska länderna är läkare (som sagts i bok 16 kap. 50) mycket sällsynta [I marginalen: De nordiska folkens läkemedel], men den hälsosamma luften, rätternas sunda kraft och honungsdrycken utgör den bästa medicinen. Denna dryck befinns vara så mycket verksammare som medel mot många sjukdomar, ju äldre den är räknat från den tid då den kokades (nämligen sex eller tolv år). [I marginalen: Honung samlad kring solståndet är den förnämsta] Om denna sommarhonung slutligen, som främst har sitt namn av årstiden och som främst samlas kring sommarsolståndet, säger Plinius på det ovan anförda stället följande: "En omätlig finhet hos naturen har uppenbarats för de dödliga i detta avseende, om inte människornas bedrägeri fördärvade allt till skada. Ty om, efter uppgången av vilken stjärna som helst, men främst de förnämsta, eller av regnbågen, inte regn följer utan daggen värms av solens strålar, uppstår inte honung utan läkemedel [I marginalen: Läkemedel för ögonen uppstår ur honung], himmelska gåvor för ögonen, såren och de inre organen. Om denna samlas när Sirius (det vill säga Hundstjärnan) går upp, och Venus' eller Jupiters eller Merkurius' uppgång av en slump infaller samma dag (som ofta sker), blir dess ljuvlighet och kraft att kalla de dödliga tillbaka från döden ur deras plågor ingen annan än det gudomliga nektarets." Detta säger Plinius. [I marginalen: Honung nödvändig för att uthärda en belägring] Honungen varar nästan ett sekel och är för dem som är instängda av belägring en ovärderlig tröst för att lindra otaliga brister. ## Liber XXII, kap. 20 (s. 799–800) (maskinöversättning) Om myrorna. KAP. 20. [I marginalen: Två slags myror i Norden] Myror, både bevingade och utan vingar, har de nordiska länderna i mångfaldiga arter. De som är större och bevingade bor i ödemarkerna i boningar gjorda av tallarnas hårlika barr och av granarnas barr, inskurna på kammars vis [osäker tolkning], hopade till en stor och hög stack. [I marginalen: Björnar gnider nosen i myrornas boningar] Dessa ofredar björnarna häftigt med nosen för att lindra klåda, men de drar sig snabbt undan från deras bon, för att inte föra med sig några till sitt eget ide, vilka, när avkomman förökat sig, ibland skulle kunna driva ut dem ur deras egna hålor. Dessutom förlägger myrorna sina boningar i kyrkornas höga torn och i de kungliga fruktträdgårdarna, där de stundom har iakttagits förebåda med ett olycksbådande järtecken att kungars välde skulle förkortas, nämligen att kungar dödats eller fördrivits ur riket av den menige mannens hop. [I marginalen: Myrorna förebådar kungars undergång genom sin strid] När ett sådant järtecken förestår, klättrar de mindre myrorna, uppretade av de större myrornas oförrätt, i oändlig mängd upp i trädet, särskilt ett gammalt päronträd, där de större uppehåller sig, för att hämnas den tillfogade oförrätten, och utkämpar där en svår strid; [I marginalen: Små myror dödar stora med olycksbådande järtecken] och denna har de inte alls för avsikt att avbryta, fastän mycket många av dem på båda sidor störtar döende från trädets lövverk, förrän de har besegrat de större och bemäktigat sig deras boningar. Detta slags järtecken har noterats ha inträffat på två platser, nämligen i Uppsala och i Stockholm, 1521, när Danmarks kung Kristian II år 1521 fördrevs av Sveriges invånare ur götarnas och svearnas riken och berövades all sin lycka. Ty sådana varelser utan något värde framträder, när de provocerats genom tillfogad oförrätt, obesegrade för att grymt ta hämnd för de olika slag av skador de fått; och de kan inte anses annorlunda än som vredgade gudomligheters järtecknande budbärare, som genom sina strider inte förebådar något gott. [I marginalen: Röda giftiga myror] Det finns dessutom röda, små myror, som med sitt urin väcker en mycket skadlig klåda; och dessa kallas av nordborna giftiga och bor i ängarnas tuvor. Men detta slags myror synes inte vara olikt de andra som redan räknats upp i arbetets ihärdighet, eftersom det också lämnar spår av sin väg i hård flinta, såsom Plinius berättar om det i bok 11 kap. 30 på detta sätt: [I marginalen: Myrornas spår ses i flinta] "Vi ser flintstenar nötta av myrornas vandring och en stig bildad i deras verk, så att ingen må tvivla på vad en aldrig så liten ihärdighet kan uträtta i vilken sak som helst." Detta säger Plinius. Därför bör med rätta varje lat och overksam människa ta exempel av dessa, för att inte förgås av hunger, och inte tvivla på hur mycket flit, använd i vilken sak som helst, förmår. [I marginalen: Myran skall efterliknas i arbete] Den flitiga myran sysslar med största omsorg i sina oavbrutna arbeten, och därför skall den efterliknas i ordning, största idoghet och levnadssätt. Ty inte förgäves sänds den late av den salige Ambrosius, i bok 6 av Hexaemeron kap. 4, till myran, för att han genom att arbeta med dess ihärdighet skall göra sig trygg mot köld och fattigdom. ## Liber XXII, kap. 21 (s. 800–802) (maskinöversättning) Om pärlor och hur de uppkommer. KAP. 21. Men för att pärlornas utsökta ämne inte skall lämnas orört, utelämnat efter beskrivningen av fiskarna, måste det först medges att det i de nordiska länderna finns vissa ädelstensförande floder [I marginalen: Ädelstensförande floder i Norden], eftersom dessa frambringar musslor, ur vilkas skal vitaktiga pärlor tas ut [I marginalen: Bleka pärlor], fastän de är bleka på grund av den kalla luften. Ty denna luft, blandad med dagg, sjunker kring mitten av augusti månad ned i musslan och är orsak till att pärlorna som finns i den mognar så snart som möjligt. När de har tagits ut på detta sätt hålls de hos nordborna för prydnad och i värde, och när de har satts i tillbörlig ordning får de en glittrande skönhet, som förhöjs genom månglarnas putsning. [I marginalen: Månglarna gör ädelstenarna glänsande] Och dessa för också mer glänsande pärlor från Österlandet, eller stora pärlor (uniones), i mycket stort antal till de nordiska kusterna, särskilt till bruk, eller snarare missbruk, för förnäma kvinnor, ja också för kvinnor av vanligt stånd [I marginalen: Kvinnornas särskilda prydnad], som gläder sig åt sådana smycken som åt mer sällsynta och använder dem i kronor, armband, axelprydnader och slutligen huvudbonader. Ingen kvinna där, hur förnäm hon än varit, har dock någonsin setts sätta pärlor, stora pärlor eller ädelstenar i öronen [I marginalen: Var ädelstenar inte bärs i öronen], för att undgå svår vanära, liksom om inte konstnärinnan naturen själv hade tilldelat varje lem dess egen prydnad och skönhet, utan en glans som lånats annorstädes ifrån av de uslaste maskar. Fordom anslog de mest ärbara kvinnorna, särskilt drottningar och hertiginnor, ädelstenar och pärlor, köpta för mycket högt pris [I marginalen: Drottningar arbetar på heliga skrudar], som sagts ovan i bok 14 kap. 8, genom att arbeta med egna händer, till bruk och prydnad för de heliga skrudarna åt den högste Gudens tjänare, åt vars majestät de ansåg sig aldrig kunna visa en tillräckligt värdig tjänst. Men ack, så långt har kvinnfolkens brinnande vanvett och yppighetens glödande klåda gått att de fint snor in hårstråna på huvudet med dyrbara stora pärlor och pärlor och kanske förslösar hela sin skatt på denna fåfänga prydnad; kanske för att förvekligade män [I marginalen: Med vad förvekligade lockas till kärlek] genom ett sådant bedrägligt skådespel snarare än genom en tvivelaktig kyskhet, som synes prostituerad genom så många främmande tecken, skall kunna lockas till kärlek till dem (vilken för mycket många är till salu). Och där genom ödets lott äktenskap följer mellan sådana personer, vad vinner mannen annat än en enda mussla full av pärlor, men slö? [I marginalen: Flickornas kärlek till salu] Dessutom kommer inte heller han själv att anses mycket förutseende, när han i kvinnan inte har önskat något förnämare än ett sådant tomt sminke, och kanske sönderskurna kläder, dofter och inställsamma ord, genom vilka han till slut också kommer att erfara att alla hans sinnen blivit förryckta. [I marginalen: Sönderskurna kläder tecken på kränkt kyskhet] För att alltså skära bort all förvirring i denna sak må en duktig man, efter den vises råd i Ordspråksbokens sista kapitel, ta en duktig hustru, till vilken hans hjärta kan förtrösta, och han skall inte sakna byte. [I marginalen: Den duktiga kvinnans värde är från de yttersta gränserna] Slutligen bör det noteras att Nero prydde alla gycklare och förste skådespelare med dyrbara pärlor, kanske för att de skulle likna honom. ## Liber XXII, kap. 22 (s. 802) (maskinöversättning) Avslutning på detta verk. KAP. 22. Sedan slutligen mycket många ting har hämtats från Norden och framlagts i ljuset, ting som (som det synes) är mindre brukliga annorstädes i världen, måste det invecklade företaget en gång ges ett önskvärt slut, för att det inte skall utbreda sig alltför vidlyftigt eller tröttsamt. [I marginalen: Ett slut måste sättas på tingen] Jag fruktar dock att vi, när tillfälle givits, skall synas framlägga dessa nattliga mödor lättsinnigt snarare än nyttigt, eftersom vi bekänner att vi tagit det ringa och ofruktbara ur vårt eget, men lånat det rikare ur en annans skattkammare, liksom prydnadskärl för att glädja förnämare gäster [I marginalen: Gäster bör hedras] eller betraktare. Och detta har vi, efter andras sed och i gott förtroende, gjort så mycket uppriktigare, som de gamlas skrifter och ord (liksom gammalt mynt, som anses renare) [I marginalen: Gammalt mynt renare] befinns säkrare att efterlikna; och ingenting kan anses vara eget som den mycket omsorgsfulla forntiden inte tusen gånger hade överlämnat prövat åt eftervärlden. [I marginalen: Forntiden prövade allt] Också i denna volym, hurdan den än må vara, befinns det att den, om den inte uträttar något annat, åtminstone genom sin omväxling och bildernas mångfald mildrar läsarnas leda. [I marginalen: Omväxling lindrar leda] Och vid bedömningen av detta vårt syfte skulle man inte olämpligt kunna stödja sig på den helige Augustinus ord i bok 11 om Guds stad kap. 22, när han säger så: "Den gudomliga försynen förmanar oss att inte oförnuftigt klandra tingen, utan att flitigt efterforska tingens nytta, och där vårt förstånd eller vår svaghet inte räcker till, att tro att den är dold, såsom vissa ting var som vi knappt kunnat finna; ty också själva fördoldheten av nyttan är antingen en övning i ödmjukhet eller en nedbrytning av högmod, eftersom ingen natur alls är ond." [I marginalen: Det okända bör inte förhastat föraktas] Detta säger han. Ingen må heller med ett förhastat omdöme (såsom Platon uppmanar i början av Om lagarna, vilket citerats ovan i företalet till bok 19) [I marginalen: Platons ord: man bör inte förhastat döma om något] fördöma eller klandra ett okänt tings natur på grund av att det är svårt att känna, innan han skarpare har undersökt och riktigare förstått och rättvisare bedömt vad konstnärinnan naturen själv kan frambringa och, när det frambringats, fastställa genom sina lagar osv. [I marginalen: Författarens hälsosamma råd] Men den som ringaktar denna volyms samlingar eller anser dem mindre nyttiga, honom ger vår ringhet det rådet att vända sig till ett behagligare studium, i vilket allt som utforskas är sanning, allt som föreskrivs är godhet och allt som utlovas är salighet. Medlaren mellan Gud och människorna, människan Jesus Kristus, är själv sanning utan bedrägeri, godhet utan ondska och evig salighet utan elände; [I marginalen: Jesus Kristus skall prisas i evighet] honom vare ära och härlighet från Norden, havet och varje nation i all evighet. Amen. Slut på bok 22.