# Morkinskinna > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Morkinskinna (verk:morkinskinna) - **Datering:** 1217/1222 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 1 (maskinöversättning) Här börjar vi berättelsen om att kung Jarizleifr styrde Gardarike (Garðaríki) och drottning Ingigerðr, dotter till kung Olof den svenske. Hon var den klokaste av alla kvinnor och vacker att se. Det berättas att kung Jarizleifr lät bygga sig en präktig hall med stor skönhet, smyckad med guld och ädelstenar. Sedan bemannade han den med goda och prövade kämpar (drengir) med utmärkta ting. Han lät därefter göra deras utrustning och stridskläder så omsorgsfulla som de tidigare hade visat sig vara prövade, så att för alla framstod hallens utsmyckning och bemanning lika omsorgsfull som hallen själv. Den var behängd med siden (pell) och dyrbara tyger. Kungen själv var då också i högtidskläder och satt i sitt högsäte. Han bjöd till sig många ansedda vänner och höll ett präktigt gästabud. Sedan gick drottningen in i hallen med ett vackert följe av kvinnor, och kungen reste sig upp emot henne och hälsade henne väl och sade sedan: ”Var såg du en lika präktig hall eller lika väl utrustad, först med ett följe av sådana män som här är församlade, och för det andra hallens utsmyckning med stor kostnad?” Drottningen svarar: ”Herre”, säger hon, ”denna hall är väl utrustad, och få exempel lär finnas på att sådan prakt eller större och sådan kostnad kommer samman i ett enda hus, eller lika många goda hövdingar och tappra män. Men bättre är ändå den hall utrustad där kung Olav Haraldsson sitter, fastän den står på bara pelare.” Kungen blev vred på henne och sade: ”Skymf ligger i sådana ord”, säger han, ”och du visar ännu din kärlek till kung Olav.” Och han slog henne en örfil. Hon sade: ”Mycket större är ändå skillnaden mellan er två”, säger hon, ”än jag kan uttrycka med ord så som det förtjänar.” Hon gick sedan bort och var vred, och säger till sina vänner att hon vill fara bort ur hans rike och inte oftare ta emot sådan skam av honom. Hennes vänner lägger sig i saken och ber henne lugna sig och vända sitt sinne till kungen. Hon svarade och sade att kungen först skulle gottgöra henne detta. Nu får kungen höra att hon vill bort, och hans vänner ber honom att ge efter, och det gör han. Han ber henne om försoning och sade att han skulle gå med på att ge henne det hon begärde. Men hon svarade och sade att hon skulle anta det villkoret, och bestämde genast om det: ”Du skall nu”, säger hon, ”sända ett skepp till Norge till kung Olav, ty jag har hört att han har en ung son, född utom äktenskapet. Bjud honom hit och ge honom uppfostran och fosterhem, ty det är sant det som sägs hos er, att den som fostrar en annans barn är den ringare.” Kungen säger: ”Det skall du nu få som du ber om”, säger han, ”och vi kan nöja oss med det, fastän kung Olav är en större man än vi, och jag räknar det inte som någon vanära att vi fostrar hans barn.” ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 2 (maskinöversättning) Nu sänder kungen ett skepp till Norge, och de männen kom till kung Olav och framför till honom kungens och drottningens bud. Han svarar: ”Det vill jag gärna ta emot, och ingenstans tycks mig min son bättre placerad än hos kung Jarizleifr och drottning Ingigerðr, som jag vet är den mest storsinta av kvinnor och mig mest välvillig.” Han sänder sedan österut med dem sin son Magnus, och de tar emot honom med heder, och han växer upp där vid hirden och med inte mindre kärlek och tillgivenhet än deras egna söner. Somliga män hotade honom och tyckte att det var opassande att där uppfostra en utländsk kungason, och framförde det för kungen, men det kom inte till något, ty kungen lyssnade inte på sådant. Ofta lekte han i kungens hall och var tidigt skicklig i många lekar och idrotter. Han gick på händerna längs borden med stor vighet och visade i det stor förmåga, och de flesta män tyckte det var bra att han var så tidigt utvecklad. En hirdman, något snål [osäker tolkning], var dock alltid ovänlig mot honom, och en dag när pojken gick längs borden och kom fram till denne hirdman, då stötte han till honom med handen och kastade ner honom från bordet och sade att han inte ville ha hans framfart. Människor bedömde detta olika; somliga talade för pojken och somliga för hirdmannen. Men samma kväll, när kungen hade gått och lagt sig, stannade pojken kvar i hallen, och när hirdmännen satt kvar där och drack, då gick Magnus fram till den hirdmannen med en liten yxa i handen och ger hirdmannen ett banehugg. Somliga av hans dryckesbröder ville döda pojken och så hämnas hirdmannen, men somliga ställde sig emot och ville pröva hur mycket kungen älskade honom. Sedan tar en man pojken i famnen och springer in i det rum där kungen sov och kastar honom i sängen till kungen och sade: ”Vakta ditt föl bättre en annan gång.” Kungen säger: ”Ofta väljer ni honom opassande ord.” Hirdmannen svarar: ”Nu har han gett gott skäl till det”, säger han, ”och dräpt en av era hirdmän.” Kungen frågar hur det hade gått till, och han berättar det för honom. Då sade kungen: ”Ett kungligt verk, fosterson”, säger han, och skrattade åt det, ”jag skall betala böterna för dig.” Sedan förliktes kungen med den dräptes fränder och betalar genast ut böterna. Och Magnus är hos kungens hird och uppfostras med stor kärlek och var desto mer omtyckt av alla ju mer hans ålder och förstånd tilltog. Om ofriden mellan Sven och kung Jarizleifr ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 3 (maskinöversättning) Nu är det ofred mellan Sven Alfivason och kung Jarizleifr, ty kung Jarizleifr ansåg, som det var, att norrmännen hade svikit den helige kung Olav, och det var där under någon tid ingen handelsfred emellan. En man hette Karl och en annan Björn. De var två bröder, av ringa börd och dock driftiga män. De hade varit saltsjudare den förra delen av sitt liv och så förvärvat pengar, men nu hade det blivit så att de var rika köpmän och omtyckta och storsinta till lynnet, men ändå gick Karl före sin bror i allt som förekom. Det kom sig så att de ägde ett stort handelsskepp (kuggr), och nu förde de det en sommar söderut till Saxland. Då kommer de till Danmark och tänker sig därifrån till England. Då tog Karl till orda och sade till sina skeppsmän: ”Jag vill göra er kunnigt vad min avsikt är, ty resan tar en annan vändning än ni tror. Jag tänker fara på handelsfärd i Österled (Austrvegr). Men nu, för den ordväxlings skull som är mellan kung Sven och kung Jarizleifr och den ofred som råder mellan dem, kan det kallas inte varsamt. Nu säger jag er att jag är besluten att fara, men jag vill ge er möjlighet att fara en annan väg, och det står er fritt att gå från mitt skepp. Må danskar eller sydlänningar och engelsmän gå här över på andra skepp, och var och en dit han helst vill.” Då svarar en norrman: ”Detta kommer mycket oväntat för oss, och vi skulle inte ha farit med er från början om sådant då hade varit omtalat. Men eftersom ni är en driftig man och vi är helt nöjda med dig och det inte är osannolikt att du är en lyckosam man, så lockar det oss, och vi vill rätta oss efter din ledning.” Och detta beslut tar de. De far nu med honom tills de kommer till Österriket och lägger där till vid en stor köpstad och ville köpa sig nödvändiga varor. Men så snart landets folk visste att de var norrmän, sålde de inte till dem utan det blev genast nära strid, och landets folk ville anfalla dem. Och när Karl såg att det gick illa, sade han till landets folk: ”Det lär räknas som förhastat och något som dristighet att på eget bevåg för er kungs räkning skada eller plundra utländska män, även om de kommer hit med sina varor och inte gör er någon ofred, och ni vet aldrig om kungen tackar er för det eller inte. Nu är det klokare för er att avvakta kungens utslag om sådant.” Vid detta lugnar sig landets folk, och de blir inte anfallna alls. Ändå ser Karl att det inte kan sluta så. Han beger sig då till kungen. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 4 (maskinöversättning) Ingenting berättas om hans färd förrän han kommer inför kung Jarizleifr och hälsade honom. Kungen frågar vem han är. ”Jag är en norrman”, säger han, ”av ringa värde, och har kommit hit med goda varor, och mina följeslagare.” Kungen sade: ”Varför var du så djärv att söka dig hit? Tror du att din lycka är något större än andra mäns, och tror du att du här skall få fram dina varor när andra inte får behålla livet? Och de norrmännen får aldrig så illa av mig att de inte förtjänar värre.” Karl sade: ”Alla är väl inte lika i det. Jag är en saltkarl av ringa värde, fastän jag nu har pengar. Jag har alltid varit till någon nytta, men aldrig var jag emot kung Olav i mitt sinne.” ”Det tror jag”, säger kungen, ”att du kommer att visa dig som alla andra norrmän.” Kungen bad att man skulle gripa honom och genast sätta honom i bojor, och så gjordes. Och sedan berättar kungen det för Magnus, sin fosterson, och frågar honom om råd om hur man skall göra med norrmännen. Magnus svarar: ”Föga har ni, min fosterfar, hittills tagit mig med i rådslagen, men ringa tycker jag utsikten är att Norge blir mitt, om det skall gå så till att man dräper alla som är härstammande därifrån. Men ni vill nog väl, min fosterfar, ty de kan med rätta alla kallas mina undersåtar (þegnar). Och jag tror att det lär vara mer lovande att arbeta på annat sätt än att hata alla de män som är därifrån.” Kungen sade att detta var väl talat och sade att hans råd skulle följas. Kungen kallade Karl till sig på morgonen, och sedan sade kungen till honom: ”Så ser du ut för mig att du är en man som verkar lyckosam, och det vill Magnus kungason, att du skall ha frid. Och nu ges dig två val från min sida: det ena att du far till ert skepp, och jag skaffar er vin och föda, och ni far med era varor som ni finner bäst; eller också far du till mig och är hos mig i vinter, och vet det säkert, att när det våras kommer det att falla på din lott något svårt uppdrag.” Karl säger: ”Till det att sitta stilla är jag mycket olämpad. Men ändå vill jag inte välja mig bort från ett hedersamt anbud, och jag skall våga det med er lycka, och då kan det ändå hända att det går väl, även om någon svårighet ligger däri.” Han går nu till hirdlivet, och kungen talar ofta med honom, och det tycks kungen som om han är en klok man. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 5 (maskinöversättning) Och när det våras händer det en gång att kungen och Karl är två på tu man hand. Då säger kungen till Karl: ”Här är nu pengar”, säger han, ”som du skall ta emot, och därmed kommer att följa ett svårt uppdrag. Du skall bära dessa pengar till lendmännen (lendir menn) i Norge och till alla de män som har något inflytande och vill vara vänner till Magnus Olavsson. Du är en klok man, fastän du är av ringare släkt.” Karl svarar: ”Detta är inte något för mig, ty den man borde vara av hög rang och mycket klok som skulle föra sådana ärenden, att ha att göra med en sådan övermakt som det här gäller och att ha sådana stora planer i händerna.” Kungen sade: ”Du är väl lämpad enligt min erfarenhet, men det tycks mig troligt att du kommer i en inte alltför liten prövning, och du lär inte kunna se på förhand om du slipper undan eller inte. Och även om du inte vill detta, så kan det hända att du snart får svårigheter, och du behöver inte vänta länge.” ”Jag skall våga det”, säger Karl, ”med er lycka och ert råd.” Karl far därifrån österifrån med sitt följe, och de kommer till Danmark. Då talar Karl med sina skeppsmän: ”Det kommer för mig att vi inte har haft lov för den här resan som vi for i Österled, och det är stor sannolikhet att kungen anklagar oss för det. Och det är mitt råd att vi skiljs här och far var och en sin väg, och att ni far till England eller till andra köpstäder, och att var och en kommer sig till Norge. Då kommer man minst att misstänka något om vår resa, men annars är vi i någon fara både till gods och liv. Men jag skall gå här upp i landet till en av mina handelskompanjoner som bor här och är rik på pengar, och jag vill att ni tar hand om mitt gods.” Björn, hans bror, lutar sig mot honom och säger lågt: ”Aldrig visste jag att du hade någon kompanjon här, och det är nog något annat på färde. Säg mig, ty jag misstänker vad det är.” Karl berättar då hela saken för honom och ber honom ta hand om deras gods, men Björn sade att han inte ville skiljas från honom i en sådan svårighet som han var i. ”Det andra tycktes mig rådligare”, sade Karl, ”att jag for ensam med kungens pengar, men ändå hoppas jag att det andra kan gå an, om vi båda visar mod.” Så görs nu, att de far båda och kommer till Viken och efterforskar genast om männen, vilka som var vänner till kung Sven eller de andra som var mindre fästa vid honom, och det var ändå svårt att avgöra, men ändå tyckte de att de kunde förstå något av människornas sinnelag. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 6 (maskinöversättning) De far tills de kom till Einarr þambarskelfir, lägger fram saken för honom och visar pengarna och framför Magnus kungasons klara budskap. Einarr svarar så: ”Alltid sedan dess har jag haft större motvilja mot sådana penningbördor till mäktiga män, sedan Knut gjorde det. Men å andra sidan bryr jag mig ändå mycket om Magnus kungasons sak, och därför vill jag med säkerhet lova för min del att jag skall komma dit österut före pingst (hvítadagar).” De for nu därifrån och kommer till köpstaden före palmsöndagen och tog sig härbärge i Grímr den gråes hus. Men då hade de förnämare männen fått någon nys om deras färder. Och nu börjar Grímr tala med dem och frågade: ”Vet ni två ingenting om de män som nu har farit mycket länge omkring i landet med huvudet höljt och bär pengar till hövdingar? Ni är ungefär så stora till växten.” Men de sade att de inte kunde säga något om dem. Och dagen därpå sammankallades ett möte, och kung Svens gälkare (gjaldkeri) talade och sade att kungen hade fått underrättelse om män som ville svika landet undan honom, och att de hade kommit till staden och hade haft härbärge i Grímr den gråes hus, och sade att livet stod på spel om de blev dolda. Nu kommer folk hem, och Grímr berättar vad som sagts: ”Och om det skulle vara så att ni två är de männen, så har jag alltid varit vän till kung Olav, och så vill jag vara till Magnus, hans son, och därför är det klokt av er att säga mig sanningen.” Då säger Karl: ”Du har rätt gissat att vi är de männen.” ”Far då bort så fort som möjligt”, säger Grímr, ”men jag skall sitta i snaran.” ”Det skall inte ske”, säger Karl, ”den ene av oss skall stanna kvar, och det betyder ingenting om vi kommer tillbaka, om Magnus kungason får veta vad som har uträttats eller vilka hans vänner är i landet.” Björn sade: ”Vare sig du vill fara bort, bror”, säger han, ”eller stanna kvar, så skall jag inte skiljas från dig.” ”Så kan det inte vara”, säger Karl, ”den ene av oss skall fara och berätta det för Magnus kungason, ty det är nödvändigt för honom att veta. Och stanna du kvar om du vill.” Björn svarar: ”Det passar mig sämre”, säger han, ”och du är i allt den större.” Karl drar sig inte heller undan att stanna kvar, fastän ingetdera tycktes lockande. Och Björn far nu österut med huvudet höljt och med fadern och sonen kung Olavs och Magnus lycka, och han fullföljer resan. Han berättar sedan för kung Jarizleifr och Magnus vad som har uträttats i landet, vilka som har tagit emot pengar i vänskap och vilka Magnus kungason kan räkna med till stöd. Kung Jarizleifr sade att mycket var uträttat, men ändå mycket fortfarande med osäker utgång. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 7 (maskinöversättning) Nu blåses det till möte i staden, och det sägs att kung Sven har kommit till staden, och Öreting (Eyraþing) sammankallas, och att alla bofasta män skall komma dit. Kungen står upp på tinget och säger: ”Det som förut gladde vårt sinne, kan hända att vi nu tycker att det ges oss mindre. Jag har hört att de män har kommit i land som far med de pengar som har burits till hövdingar och lendmän, och som vill svika landet undan oss. Nu har jag hört att de männen har kommit till staden och är i Grímr den gråes hus. Och nu är det rådligt att lämna ut männen, och den ende lär ha tagit emot dem som inte lär ha vetat om det.” Grímr svarade på kungens tal och sade att de männen inte var där i hans hus. Kungen sade: ”Nu står det sämre till med din sak, Grímr, än vi trodde, när du vill dölja männen, ty där är de. Och nu kommer ditt läge att bli trängre än det annars skulle bli.” ”Du kan nog gripa mig för det, kung”, säger han, ”om du vill, men det enda jag ändå skall säga är det som jag anser.” Nu hotar kungen att pina Grímr till bekännelse. Och när Karl såg att det skulle ske, då står han upp och säger: ”Här är den mannen, kung”, säger han, ”som dina ord måste gälla, och dock är mindre i saken än ni har talat om, och sådant förstoras ofta.” Kungen sade: ”Jag vet tydligt vem du är, en mycket driftig man i många saker. Men om du säger mig vilka som har tagit emot pengarna, då skall jag efterskänka dig saken.” Karl säger: ”Om ringa män har tagit emot pengarna, så betyder det ingenting, men om stora män har gjort det, så kommer det att leda till stora svårigheter i landet och stor manspillan om jag säger vilka de är. Och jag vill inte unna mig den lotten att vålla så många mäns död, och därför vill jag inte säga det.” Kungen sade: ”Du kommer ändå att bli tvungen att säga det, och under stora kval, om du inte vill göra det självmant.” Och han lät sätta honom i bojor och anställde fyra män att vakta honom i ett hus. Och nu upplöses mötet, och kungen bryr sig inte om Grímr den gråe. Karl sitter i järn och väktarna hos honom, och han tar till orda: ”Det är ändå sant att säga att er syssla är dålig och svår, att vaka över mig och inte ha något till nöje, och ni dricker ingenting. Är kungen så snål mot er?” De säger: ”Vi vill inte klandra honom, men ändå kan han inte ge pengar åt alla.” ”Se här”, säger Karl, ”eftersom pengar föga kommer oss till gagn nu.” Han gav dem sedan pengar och bad dem köpa mungát. Och de är ivriga till det och gör som han säger, och sätter sig och dricker. Och litet senare smakade Karl drycken med dem och sade: ”Detta är en dålig dryck”, säger han, ”far hellre och köp er mjöd.” De gör så, sätter sig nu ned och dricker. Karl sade igen när en stund hade gått: ”Far nu, gossar, och köp vin, ty det är den bästa drycken. Låt oss njuta nu medan tillfälle finns. Jag skall ge silvret till det, så mycket som behövs.” De säger och sade att få blir sådana inför döden. ”Var och en skall dö i sin tur”, säger Karl, ”och sådant har alla framför sig.” Sedan kom vinet, och de dricker nu mycket hårt och håller nu föga måtta. Där föll var och en sovande ned. Och därefter söker sig Karl ut från dem och bort, men hans händer var bundna bakom ryggen och en boja om fötterna. Han släpar sig då dit där en yxa låg som tillhörde en av väktarna och för den ned på ryggen och gnider händerna mot eggen tills han fick skurit av repet, och då var hans händer fria, men hans fötter var i bojan, men bojan var vid. Han söker sig nu ut och ned till sjöbryggan och in i ett avträdeshus [osäker tolkning] där floden gick under, och där fick han av sig bojan från den ena foten, och dock på det sättet att han högg av sig hälbenet. Sedan binder han bojan vid den andra foten. Då tog han upp en planka ur golvet och hoppar där ned i sjön. Men väktaren vaknar i detsamma och springer ut och tycker sig nästan se en skymt av Karl nere vid bryggorna. Han ser också att en planka var i oordning i avträdeshuset och tycker att detta är nyss gjort. Han säger sedan till folk att fången är borta, och strax därpå ljuder lurar över hela staden. Man sprang då över hela staden för att söka honom och så till skeppen, och han hittades inte. Kungen sätter då pris på hans huvud, och om någon hjälper honom skall han ha förverkat gods och liv. Han sätter också överallt vakter [osäker tolkning] för att man skulle få tag i honom. Och när det största oväsendet i staden har lagt sig och det hade blivit morgon, då ser Karl en man i en båt i arbete. Då simmar han bort från skeppen och dit, och han märker honom inte förrän Karl hoppade upp i båten bredvid honom, och genast griper Karl honom om axlarna och kastar honom överbord och ror bort skeppet [osäker tolkning]. Karl var väl utrustad i alla idrotter. Nu hörs ingenting om Karl. Därför ökade de på Karls namn och kallade honom Karl den usle (vesæli). Kung Sven håller ting i staden och berättar om den svårighet som råder i landet. Han tillkännager sedan sin färd bort ur landet och söderut till Danmark till kung Knut, och Kálfr Árnason skulle fara med honom. Han hade blivit lovad jarlsvärdighet av kung Knut om han fällde kung Olav från landet, och så stor var hans heder att han alltid skulle lägga sitt skepp närmast kungens skepp var de än låg i hamnar. Och genast dagen därpå seglar kung Sven ut från staden och lendmännen med honom, men Kálfr något senare, ty han blev senare redo, och kungen kommer något i förväg. Kálfs män tar då till årorna när vinden minskade för dem. Nu ser de hur en båt ror framför dem, och en fäll låg i båten. De styr nu dit, och när de drar sig närmare, då springer en man upp under fällen och hoppar genast överbord och simmar mot land, och det var Karl den usle, och strax därpå är han i land, men fällen låg kvar i båten. Kálfr stiger då i båten, men långskeppet glider förbi, och de vänder mot land. Och Kálfr ror nu mot Karl, och nu ser de varandra, och Kálfr ber honom vänta på honom. Karl sade och sade att han inte skulle vänta, ”och du svek den kung”, säger Karl, ”som du hade mycket större förpliktelse mot än mot mig.” Kálfr säger: ”Jag skall alls inte svika dig”, säger Kálfr, ”och det svär jag vid Gud och den helige kung Olav.” ”Då gör du mer än jag”, säger Karl, ”om du dräper mig efter dessa ord, och jag skall våga det.” Karl gör nu så, och Kálfr tar honom nu i sitt våld och sade att han skulle skydda honom. ”Men jag litar inte på alla mina män”, säger Kálfr, ”att de håller tyst om vi lägger oss i hamn hos kungen, och vi skall hellre lägga oss på avstånd från honom.” Och så snart Kálfr och hans män kommer efter, då sänder kungen män till honom och bad honom komma till sig så fort som möjligt, ty Kálfr hade lagt till vid land inte särskilt nära kungens skepp. Och sedan rodde de fram till kungens skepp. Då sade kungen: ”Hell, Kálfr, och lägg fram i hamnen hos oss. Andra skall lämna hamnplats åt dig.” Kálfr säger: ”Det är en för stor ära för oss, herre, att förnäma män lägger ut ur hamnen för oss, men om vi lägger oss först i hamnen, då kan det gå bra.” Kungen sade: ”Har du funnit Karl den usle i dag? Och det är en stor lycka, som du är trolig till.” Kálfr sade att han inte hade funnit honom. ”Ja”, säger kungen, ”du sviker oss väl inte nu.” ”Inte”, säger Kálfr, ”skall jag svika er.” Kungen sade: ”Ser du inte nu yxan vid relingen, den guldinlagda? Skaffa mig en sådan från England.” Kálfr blev då vred och säger: ”Detta är en hånfull sändning [osäker tolkning]. Men mer sannolikt tycktes det mig att det inte skulle saknas dig yxor för en stund, varifrån de än kommer till dig, även om de inte alla är guldinlagda.” Kálfr hoppar sedan i båten och ror nu till sitt skepp. Han säger då till sina män att de skall vända stäven: ”Och vi har länge nog legat i onda råd och tjänat denne kung och fått lite gott i gengäld jämfört med det som vi blev lovade av kung Knut. Och vi skall nu, Karl, komma ihåg ditt förord hos Magnus Olavsson, och vi skall gottgöra honom det som har gjorts i allt det vi förmår.” Sedan far de österut till Gardarike till Magnus, och han och kung Jarizleifr blir mycket glada över Karl, och han berättar för dem allt om sina färder. Och sedan framför han för Magnus Kálfs sak och vad han hade gjort för honom. Magnus säger: ”Denna sak som du väcker är mycket större än att den kan avgöras snabbt, och något för stor för dig att handlägga, ty Kálfr anklagas för att han har dräpt kung Olav, min far. Men nu, eftersom Einarr þambarskelfir väntas hit snart eller andra av våra vänner från Norge, så skall vi med dem rådslå om Kálfr, eftersom vi ändå skall vinna riket med deras stöd, om det blir oss förunnat. Jag vet ingen man mycket klokare i Trondheimslagen (Þrændalǫg) än Kálfr är, och det kommer att bli svårt för oss att akta oss för hans listigheter.” ”Det vill Kálfr nu svära er”, säger Karl, ”att han inte dräpte kung Olav, er far. Nu när du får stöd i Norge, så hoppas jag att din styrka blir stor. Och om ni tycker att detta något har främjat er sak, att jag for till Norge, så hoppas jag allt gott av er, att ni gör något för mina ords skull, men jag anser mig ha att löna Kálfr för att han skänkte mig livet.” Magnus säger: ”Manligt beter du dig, Karl.” Sedan talade kungen och Magnus med varandra, och så gott som de ansåg sig ha att löna Karl för hans färd och de prövningar som han hade tagit på sig under färden, så ansåg de sig skyldiga att göra något för hans ords skull. Och nu sändes det efter Kálfr, och Karl hade redan fått frid för hans räkning. Kálfr svär då den eden att han inte dräpte kung Olav och lovade sig sedan till Magnus stöd och all trohet och att göra alla de verk som Magnus lade på honom. Nu är att ta upp berättelsen där kung Sven for söderut längs landet, som förut skrevs. Men tröndrerna rådslår då med varandra och fattar det beslutet att alla de bästa männen väljs ut ur landet och far österut till Gardarike. Där var i spetsen Einarr þambarskelfir och Sveinn bryggjufótr, och därtill de bästa männen ur Trondheimslagen. Vid denna tid lät Gud den helige kung Olavs helighet mycket uppenbaras, och då såg många sanningen om sin ställning och insåg nu sitt felsteg och det brott som de hade begått, och tyckte nu att de bäst kunde visa det på det sättet att de nu gottgjorde på hans son det som de hade brutit mot honom själv. De for nu sedan österut till kung Jarizleifr. Kálfr Árnason och Karl hade då farit därifrån österifrån, och Karl hade fått många goda gåvor av kung Jarizleifr och Magnus och stor annan ära. Kálfr hade också lovat att fara emot Magnus kungason så snart han fick höra om hans färder, när han var på väg österifrån. Einarr þambarskelfir och hans följe kom nu till kung Jarizleifr och drottning Ingigerðr och framförde sina ärenden och de bästa männens budskap från Norge, och därtill bönen att Magnus skulle fara till Norge och där ta emot land och undersåtar. Kungen tog emot allt detta väl och sade att det inte fanns någon man i Norge som han litade lika väl på som på Einarr: ”Men ändå är vi rädda för hur trogna norrmännen är mot Magnus, efter en sådan erfarenhet som man tidigare har fått med hans far.” Då var hos kung Jarizleifr Rǫgnvaldr Brusason, och han hade då styrelsen och landvärnet för Gardarike och var den raskaste och mest omtyckte av alla män. Han hade också stor heder av kungen. Kung Jarizleifr lägger nu fram denna sak för drottningen och säger henne att de bästa männen från Norge har kommit och nu vill unna Magnus kungsnamnet i Norge och stödja honom till riket. Hon svarar: ”Jag skulle unna Magnus kungsnamnet i Norge och även annan ära, men så grymt som de behandlade hans far, så misstänker jag mycket hur de kommer att unna honom riket mot motståndet från Knutlingarna och Alfífa, som jag tror ändå är värre och grymmare än alla de andra. Och länge skall vi tala om det innan Magnus far härifrån, och binda det med fastare löften om detta skall bli genomfört.” Men Einarr och hans följe bad å andra sidan kungen att han skulle föra deras sak hos drottningen, så att de fick Magnus med sig, eftersom kungen själv hade gett detta råd från början och de hade farit efter hans budskap. Einarr sade att det inte var hövdingavärdigt att så snabbt ändra sitt sinne utan någon anledning. Rǫgnvaldr Brusason förde också denna sak tillsammans med Einarr. Så berättas att deras bön länge inte blev hörd. Sedan sade kungen: ”Detta är visserligen mitt budskap, och det har jag ingen motvilja mot, att Magnus, min fosterson, fick ära. Men ändå är jag rädd för Alfífas ondska och Knuts makt och landsmännens svek. Och även om ni vill väl, som jag hoppas, så kan det ändå hända att tröndrerna sviker honom som hans far.” Einarr säger: ”Det är förståeligt av er, herre, att ni är oroliga för vår avsikt. Men det vore ändå nödvändigt att pojken fick sitt fädernearv, och det vore hans största ära. Och det är också alla mäns vilja i Norge att skaka av sig det onda välde och förtryck som nu ligger på.” Drottningen säger: ”Vi skall inte stå i vägen för Magnus ära, så att han inte får sitt fädernearv av den anledningen. Men det är förståeligt av oss, Einarr, att vi är oroliga för att tröndrerna åter blir alltför egenmäktiga som förut. Och för kärlekens skull till Magnus skulle jag aldrig skiljas från honom, om inte så mycket stod på spel för honom. Men du, Einarr, är en berömd man och känd för många goda ting och var inte i landet när kung Olav föll. Du har också stor makt och är själv den främste av alla lendmän i Norge. Vill du bli Magnus förmyndare och hans fosterfar, då skall vi våga det, och dock på det villkoret att du först svär honom trohetsed och tolv män med dig, de som vi vill välja ut.” Einarr svarar: ”Fastän det kan tyckas några att detta är djärvt satt, att begära eder av oss i ett okänt land, så tror jag ändå att landets styrelse kommer att gå bättre om vi antar detta villkor. Men visst kommer många att tycka det vara värt fredlöshet att vi har farit från Norge för att svära er tolvmannaed (tylftareiðr), och ändå vill vi göra detta, och därtill lova honom all vår styrka.” Och sedan svor tolv män, de yppersta, eder att de skulle hålla Magnus som kung i Norge och följa honom i all trohet och stärka hans rike i allt. Nu dröjer de där österut under sommaren med dessa rådslag. Och därefter far de österifrån och har Magnus kungason med sig. Rǫgnvaldr Brusason for då österifrån med dem. De far nu österifrån under vintern på kölden [osäker tolkning] till havet, och de tog sina skepp och seglade över havet till Svitjod och for upp till Sigtuna, och där gick de i land och for landvägen till Hälsingland, som Arnórr säger. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 8 (maskinöversättning) Nu tänker jag, rödfärgare av stridspilens redskap, [osäker tolkning] ty jag vet fullt, tige guldplatsens, att berätta [osäker tolkning] för män om svärdets eggar. Ormsätets hatare var i allt elva vintrar djärv, när Hordernas vän smyckade härskepp från Gardar. Här syftar det på, som man kan höra, att det var Magnus Olavssons elfte vinter när han kom till landet, och det var i början av vintern. Och så säger han vidare: Ting bjöd ut den unge eggens rödfärgare åt folken, smidigt bar hirden i årtullarna härvädrets örnars föda. [osäker tolkning] Salt skar med haltande skrov den djärve folkkungen österifrån; benlågans förstörare bar [osäker tolkning] bruna väder från Sigtuna. [osäker tolkning] Nu hörs det i Norge om Magnus färd österifrån, och då drog en stor här från Norge emot honom, och där var i spetsen Kálfr Árnason och med honom många andra som hade varit emot kung Olav. Kálfr och Einarr blev Magnus rådgivare och fosterfäder, och de var då de mäktigaste männen i hela Trondheimslagen. Einarr var en stor stridsman och den mest driftige man, men Kálfr var en vis man till förståndet. De for nu österifrån över Kölen och kom nu ned i Trondheim, och genast strömmade folk till honom från häraderna, och den tyckte sig ha det bäst som var honom närmast. Magnus och hans följe for nu ut till köpstaden i Nidaros, och genast sammankallades Öreting (Eyrarþing), och det var där mycket folk. Män kom dit från alla fylken i Trondheimslagen, och då gavs Magnus Olavsson kungsnamnet, och man svor honom land och undersåtar. Och sedan skaffar han sig hird och skepp och sätter sig nu i Nidaros med mycket folk och all slags glädje och fröjd. Om Sven Kung Sven hade då kommit österifrån till Viken när han fick höra detta, och Alfífa, hans mor, och de låter genast skära upp härpil (herǫr) och sammankalla ting. Kung Sven ber om folk och kräver ledung (leiðangr) och säger till folket att det är nödvändigt för honom att försvara sitt land, och att tröndrerna har tagit sig en kung mot honom. Saken slutar nu så att han söker höra allmogens mening om saken, men det var mycket olika hur folk tog emot hans tal. Somliga säger så, att de inte vill strida mot kung Magnus Olavsson, men somliga sade att de ville göra ledung efter vad de var skyldiga, men inte fara själva, och sade att de inte var skyldiga till det. Men allmogen tiger därvid och är till sinnes som de som yttrade sig, och inte vänligare. ”Inte kan vi räkna denna här som har kommit samman här som duglig till strid”, säger kung Sven, ”och jag säger för min del att jag inte strider med kung Magnus om jag inte får mig en pålitligare här än denna.” Sedan höll hans danska hövdingar, som var med honom, långa tal, och det kom dock mycket ner på ett och samma, att de klandrade landets folk och sade att alla norrmän hade bedragit kung Sven och svikit landet undan honom. De sade att det inte fanns något annat råd än att han for söderut tillbaka till Danmark och förstärkte sig därifrån med hjälp av Hardeknut, hans bror, och den gamle Knut, hans far, och sedan for med den hären till Norge och brände allt och förstörde och så vedergällde norrmännen deras svek. Och nu fattas detta beslut. Kung Sven for då bort efter detta, och Alfífa, hans mor, och alla daner som hade varit med honom i Norge, söderut till Danmark. Men å andra sidan lägger kung Magnus under sig hela Norge så vitt som hans far hade haft det och fick hela landet utan strid och med alla undersåtars vilja och samtycke, både rikas och fattigas. Alla ville hellre vara fria under kung Magnus än längre tåla danska mäns övervälde, som Skúli kvad: Fylkesherren fyllde med vrede den främste, den mäktige folkkungen; [osäker tolkning] örnslukaren flydde för er udd [osäker tolkning] hatare av härsar. [osäker tolkning] Han lät Norge njuta den gagnelige fursten länge; han drev Sven från sitt fädernearv, den stridsdjärve. Och vidare kvad han: Du kom att äga udd och undersåtar, hela Norge, männens vän; [osäker tolkning] ingen annan mild härskare är er lik, [osäker tolkning] furste, till landens gräns. [osäker tolkning] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 9 (maskinöversättning) Följande vinter fick kung Sven Alfivason sin bane söderut i Danmark. Man säger att när kung Knut den mäktige fick höra om kung Magnus ankomst till Norge, så sade han så: ”Det kan ännu hända att vi inte får sitta stilla i sommar, om digerbens släkt har kommit till landet.” Samma vinter dog han västerut i England. Efter honom var Harald, hans son, kung i England, men i Danmark togs då på nytt till kung Hardeknut, hans andre son. Hardeknut hade en tid stor osämja och ofred med kung Magnus Olavsson. Han menade att denne hade satt sig i hans arveland, som den gamle Knut, hans far, hade ägt efter kung Olavs fall. Men kung Magnus sade att han hade att hämnas på danerna, och från början på Knutlingarna, för sveket mot hans far, och sedan för det landrån som gjordes mot honom, när han flydde ur landet för Knuts övervälde och sedan fick sin bane genom hans svek. Han sade att han ville hämnas allt detta om han kunde, med sin far den helige kung Olavs lycka och med landsmännens stöd. Och när denna ofred hade stått en tid mellan kungarna, då gjorde båda stor skada i den andres rike. Det ledsnade bönderna vid, och de ville ordna det bättre sinsemellan. Bönder från båda rikena samlas då och fattar beslut med klokhet och stor lycka för kungarnas räkning, vilka båda var unga män men lättledda av sina män och fogliga, och de höll nu ett möte sinsemellan vid Älven. Kungarna kommer dit på den bestämda tiden och sluter fred sinsemellan och mellan sina länder, och den freden skulle stå så länge de båda levde. Och båda kungarna svor eder att var och en skulle vara den andre i en broders ställe i alla mellanhavanden. Och den freden var villkorad under edsformeln, och den förlikningen, att om kung Magnus dog barnlös och Hardeknut levde längre, så skulle han med förlikning och samtycke få hela Norge. Detsamma var bestämt, om kung Knut dog barnlös och kung Magnus levde längre, så skall kung Magnus få hela Gardarike [osäker tolkning] och då vara Knuts rättmätige arvtagare, som om de vore köttsliga bröder. Där avlades eder av tolv mäktiga män med kung Magnus och andra tolv med kung Knut, och det var så bestämt att alla de hövdingar som svor eder skulle hålla denna förlikning så länge någon av dem levde, stödja och stärka den till riket som levde längre, och vardera av dem dittills. Denna förlikning gjordes i likhet med den som Knut den mäktige och Jatmundr gjorde i England, att den skulle äga länderna som levde längst. Och kungarna skiljs nu efter detta i den bästa vänskap. Nu berättas det att när de var på ett gästabud, både Kálfr Árnason och Einarr þambarskelfir, med kung Magnus – och detta var österut i Viken – så anvisade Einarr folk platser, men Kálfr satte sig på hans plats under tiden och flyttar sig närmare kungen, ty Einarr satt alltid på ena sidan om kungen. Men när Einarr ser detta, vänder han då tillbaka till sin plats och sätter sig på Kálfs axel, eftersom denne inte tidigare ville flytta sig undan, och sade: ”Förr skall man binda upp den gamla oxen än kalven.” Och han sjunker sedan ned mellan dem, och nu är det lugnt. Och en gång när de for längs landet, då gick de från skeppen i land med inte mycket folk. Och då ser de att en inte särskilt stor flock kom emot dem, och de tyckte sig inte veta vilka dessa var, eller om de var fredliga män eller inte. De bad att folket inte skulle skingras förrän de visste om de inte behövde något, och de rådslog om hur de skulle göra. Då sade Einarr þambarskelfir: ”Det tycks mig rådligt att vi snabbt ställer upp i fylking och är redo, vadhelst som händer.” Kungen bad Einarr bestämma, och sedan ställdes folket upp i fylking. Då ser Einarr sig omkring och ser Kálfr Árnason ingenstans i hären, och han söker honom och fann honom i en buskdunge, och han hade dragit svärdet och band svärdet vid sin hand så fast som möjligt med bastsnöret. Einarr frågar: ”Varför gör du detta, Kálfr?” Han säger: ”Landets folk skall inte behöva skratta åt det att jag springer från mina vapen, och jag skall sätta livet på det.” ”Mer troligt”, säger Einarr, ”att det inte skulle saknas dig dristighet och mod, och ingen klandrar dig för brist på mod.” Det var fredliga män som kom emot dem. Om kung Magnus gästabud ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 10 (maskinöversättning) Halvdan Egedius: Då sade kung Magnus: ”Var föll kung Olav, min far?” Kung Magnus far nu på gästabud runt landet och gör sig bekant med folket. Han blev snart mäktig och omtyckt och var mer fullvuxen till kraft och klokhet och styrelse och därtill i all mognad än efter antalet vintrar. Han var den vackraste av män att se, lyhörd för sina vänner i alla goda råd, men för förtal och förslagenhet var han döv, och han kunde tydligt se och förstå vad som sades inför honom. Men så mycket blev det av övertalningar från de män som hade följt kung Olav, hans far, mot tröndrerna och andra män som hade svikit landet undan honom, och många ansedda män i Trondheimslagen nämndes som hade haft fiendskap mot kung Olav. Och det räknades kung Magnus som svaghet att han ständigt hade de männen vid sitt bord och somliga i förtroliga samtal och gjorde dem till sina rådgivare, som var Kálfr Árnason. Och kungen lyssnade något på sådana tal och blev hårdare mot tröndrerna av sådana övertalningar. Och en gång när kung Magnus tog emot gästabud inne i Trondheim, då var där med honom Einarr, hans fosterfar, och Kálfr Árnason. Då sade kungen en dag till Einarr: ”Låt oss fara i dag in till Stiklastaðir, och berätta noga för oss de händelser som där har skett, och var kungen föll, och på vilken plats vilka märkesmän stod, och säg mig var varje händelse har skett.” Einarr säger: ”Herre, kräv det av Kálfr. Han vet det. Han var nära till städes när dessa händelser skedde, och han vet nog mycket bättre besked om det, och han kan nog redogöra för var de stora händelserna skedde på varje plats.” Då sade kungen till Kálfr: ”Far nu in till Stiklastaðir och berätta noga för oss om händelserna där.” Kálfr säger: ”Ni skall bestämma, herre”, säger han, ”men det tycktes mig inte behövas. De händelser som där har skett torde vara er väl i minne, även om de inte nu förnyas i berättelse. Och det är nu bättre, herre, att behålla tilliten hos sina vänner, som redan är fullkomliga, som sig bör, i all tjänst åt er. Men det tycks mig troligt att lite blir bättre av sådant.” Kungen säger: ”Vi skall fara.” Och när Kálfr ser att färden skall bli av, då talar han lågt till sin tjänare och sade: ”Far du ut till Egga så fort som möjligt och säg till mina män att de så fort som möjligt gör i ordning mitt långskepp med män och vapen och låter varje sak som behövs vara på skeppet i kväll, och alla mina dyrbarheter.” Och nu rider kung Magnus och många andra män till Stiklastaðir. Och när de kom dit, frågade kungen noga om händelserna, eller vad som hade hänt på varje plats. Men Kálfr säger kungen det som han frågade och ingenting mer, och det märktes ändå att han visste noga besked. Och de for vida över fältet där striden hade stått. Då sade kung Magnus: ”Var föll kung Olav, min far?” ”Här”, säger han, och stack ned yxskaftet. Kungen sade: ”Var var du då?” ”Inte långt från där vi står nu, herre”, säger Kálfr. Kungen sade: ”Då kunde din yxa nå till min far.” Och kungen vände sig därifrån i detsamma och blev blodröd i ansiktet, men Kálfr vänder då till sin häst och skiljs nu där från kungen. Han rider sedan ut till Egga till sin gård och tar där det långskepp som han ägde och styrde genast ut ur Trondheim och sedan västerut över havet till Orkneyöarna. Þorfinnr jarl styrde då över Orkneyöarna och var gift med Ingibjǫrg Árnadóttir, Kálfs syster. Och Kálfr for på detta sätt ur landet, som nu har sagts, och för kungens vredes skull. Och nu efter detta blev kungen mycket hård mot tröndrerna, så att somliga förlorade all sin egendom och ännu fler flydde ur landet som Kálfr, men somliga betalade pengar. Det tålde bönderna illa, och de höll möte sinsemellan inne i Trondheim och sade sinsemellan: ”Kommer kungen inte att kunna hålla något mått mot dem?” Och de sade att man hade gjort stora ting för mindre saker: ”Och det är en stor skam om tröndrerna skall ha sämre rätt än annat landsfolk. Och då är våra fränder och föräldrar mycket utdöda, som inte lät sin rätt fara utöver lagen. Och tröndrerna har länge kallats Norges huvud, men nu skall det gå så illa att deras land nu görs till härjade land. Tröndrerna var då också mäktiga män, men nu skall de vara trälar åt kungens grevar här i Norge.” Här var några vänner till kung Magnus till städes, och de talade nu om detta sinsemellan, eller hur de skulle göra. De blev överens om att det var osäkert om bönderna ansåg sig kunna bära det om sådant fortsatte. Och nu tyckte hans vänner att det var nödvändigt att någon sade kungen hur det stod till och detta tal bland tröndrerna, och var och en eggade den andre att säga det till kungen, men ingen ville själv. De fattade sedan det beslutet att de lade lotter i ett skört och drog lott efter antalet män om vem som skulle säga det. Och nu kommer Sigvatr skalds lott upp, som länge hade varit hos kung Olav men nu hade svurit sig i kung Magnus tjänst. Då diktade Sigvatr den flock (flokkr) som kallas Bersǫglisflokkr, och i den står: ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 11 (maskinöversättning) Jag var med den furste som åt männen bjöd guld, herren åt de trogna; namn fick han, och korparna liksalen, under kungens livstid. [osäker tolkning] Jag såg de fullt kraftfulla falla [osäker tolkning] för blankeggade, sonen åt de gråa [oklart] gav mången val åt vargen, kungen gav hirden svärd. [osäker tolkning] Detta syftade han på kung Olav och berättade om hans storverk, som var kända, och ser nu i kvädet på vad han har att tala om och vad han helst föreslår. Jag följde den som ville följa den givmilde fursten; nu är undersåtarna glada över friden; din far minns jag väl. [osäker tolkning] Det var inte bakåt med svärdet, [osäker tolkning] där jag stod i luckan emellan; [osäker tolkning] tröskan skall med ris [oklart] härens folk förnöja. [oklart] Med stort mod gick Magnus, rakt igenom skaran där krigarna stred, din far med sitt följe. Han försvarade hårt, men hjärtat modigt vid den sysslan; så lät Olav furstar arvingen träda fram. [osäker tolkning] Nu vänder han härifrån i sin berättelse till de hövdingar som hade varit ypperligast i Norge, och att de höll sina lagar mot bönderna. Han som föll på Fitjar hette mycket hjälpsam och straffade [osäker tolkning] hatets rån, och honom Håkon älskade männen. Folket höll fast vid fostersonens mycket goda lagar sedan; [osäker tolkning] ännu är bönderna sena att glömma Aðalsteinns fostersons [osäker tolkning] Rätt tror jag att karlfolket och så jarlarna kunde välja, [osäker tolkning] därför att de gav männens egendomar frid åt Olav. [osäker tolkning] Haralds arvinge lät hålla, den trogne, och Tryggves son, de lagar som folket tog emot, lika givmilda, av dessa namn. [osäker tolkning] Nu berättas här att när kung Magnus kom till landet, for han med frid och måttfullhet i allt, och folk blev mycket glada över honom. Vi var med dig, furste, den hösten då du kom österifrån; unge härskare, du kunde all jorden straffa, så frågas det. [osäker tolkning] Folket tyckte sig ha fått klar himmel när furstens vind krävde land, och de levande landsfolket tog emot med händerna. [osäker tolkning] Och när Sigvatr har visat, som man kunde höra, hur stor glädje folk fick först när han kom till landet, och visade hur stor kärlek folket fäste vid honom, så sade han sig vara skyldig att säga kungen de saker som talades om och som det angick honom att veta, när han blev varse svek från böndernas sida mot kungen, och sade att han hade gjort så förut när han var hos kung Olav, hans far, som här sägs: Magnus far lät jag få veta furstens dolda vrede, [osäker tolkning] de ord som öronen hörde, hur våra svek gick till. [osäker tolkning] Varje sak bar jag fram av helt sinne, ty inte svek vi; jag visste då vår länsherres fruktan. [osäker tolkning] Rådgivarna skall vredgas; det rensar era kungar, [osäker tolkning] herrens ord till ära, [osäker tolkning] furste, mot det frispråkiga. Bönderna, landshären, har nämnt andra lagar, om inte de ljuger, sämre, förut i Ulfasund, än du lovade männen. Nu ber han kungen komma ihåg vad han lovade männen först när han kom till landet, och säger nu folkets tal om hur det tycktes, att han inte ansågs hålla sina ord och löften i alla avseenden, och hans vänner var rädda för hur det skulle gå om man fortsatte, om det länge skulle vara tryggt i landet. Akta dig, härskare, [osäker tolkning] för det som nu går härom; [osäker tolkning] tjuvens hand skall med måtta man stympa. [osäker tolkning] Jag är vän till de varma såren, vårdare av hydda, och lyssnande [oklart] ... tårar ... glädje [oklart] till vad bönderna vill. Vem eggar dig att hugga striderna mötande bönder? [osäker tolkning] Övermod är det för en furste att verka inom landet. Ingen hade förut så ung furste rått sorg; [osäker tolkning] rån tror jag dina män led; [osäker tolkning] vred är härens kung av förföljelsen. [osäker tolkning] Farligt är det som alla tänker; förut skall du råda bot på det; Haralds män, hör jag, hotar mot skiöldungen. [osäker tolkning] Grymt är det när de håller huvudena sänkta och snarare nedfällda; tystnad har slagits över undersåtarna, tingsmännen sticker ned näsorna. [osäker tolkning] Vem eggar dig, grå, [osäker tolkning] sträng i hat, att gå? [osäker tolkning] Ofta rensar den tunna stålet dina undersåtar och ryggsäckar. [osäker tolkning] Fast ord bör männens bytesrike furste hålla; [osäker tolkning] striderns kraftfulle har aldrig brutit löfte. [osäker tolkning] Ett är det tal när min herre lät sin egg lägga [osäker tolkning] på undersåtarnas odaljord, [osäker tolkning] de ansedda bönderna blev rikast. [osäker tolkning] En man kommer att dröja [osäker tolkning] om han säljer ut sitt hus för fåfänglig förverkandedom [osäker tolkning] för kungens grevar, fulla av eder. [osäker tolkning] Det oroar mig, om detta fortsätter, att han kommer att låta landet gå förlorat för hövdingarna. Och vidare kvad han en strof: Olavs son ber jag säga sent på aftonen att vänta [osäker tolkning] den oförmätnes sak mellan oss två, [osäker tolkning] allt lämpligt, så talar jag. [osäker tolkning] Vi är, Magnus, ... [oklart] jag ville med den milde du vårdare av Haralds svärd [osäker tolkning] evigt dö. [osäker tolkning] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 12 (maskinöversättning) Och nu säger han hur stor ära kung Olav gjorde honom när han var hos honom. Olav lät mig, den frikostige, främst ära av furstar; [osäker tolkning] rikliga blev den digres, herrens gåvor med ringar. Guld bar jag ständigt hela livet, och härverk sällan, [osäker tolkning] på båda händer, krigarnas sändare. [osäker tolkning] Och vidare kvad han: Sigvatrs sinne, om jag träffar [osäker tolkning] Hardeknut i hans gård, utom den milde mycket väl de skalder [osäker tolkning] kung Magnus välkomnar. Tidigare med deras fäder fick jag unga ... [oklart] av guld, men jag var helt skägglös då hos båda. [osäker tolkning] Sådana förmaningsord fanns i kvädet till kungen, att han skulle hålla de lagar som hans far stiftade och som han själv lovade männen när han kom till landet. Och han påminner om att han då hade tagit alla män i frid till sig när han fick kungsnamnet, även om de tidigare hade varit emot kung Olav, hans far. Nu tänker kungen på dessa råd och påminnelser som Sigvatr skald har lagt fram i kvädet. Då blir också många ansedda och välvilliga män att stödja dessa goda råd med goda förslag, och därtill att kungen var både klok och välvillig och behärskade sig väl, även om han hade mycket i sinnet. Sedan sammankallades ett välbesökt ting, och det var i början något hårt satt i pålagorna på bönderna. Då står en man upp på tinget som hette Atli och sade inte fler ord än dessa: ”Så krymper skon på min fot att jag ingenstans kan komma ur stället.” Dessa ord begrundade kungens vänner för sig själva, och vad som kunde ligga i dem. Och på detta sätt upplöstes tinget den dagen, och kungen bad att alla skulle mötas där morgonen därpå. Och folk tyckte sig då finna i kungens ord att Gud då hade mildrat hans sinne, och hårdheten var då vänd till barmhärtighet. Och den andra dagen förundrade sig folk över att kungen då var så mild, och det var då milda tal till landets folk, och så till tröndrerna som till andra. Kungen lovade då alla män godhet och frid och uppfyllde det allt bättre, och han vann därav stor berömmelse och popularitet, och han gör då för andra gången förlikning med bönderna och förlåter alla den stora sak som han tidigare hade hatat dem för, att de hade gjort ofred och stridit mot den helige kung Olav, hans far. Och kung Magnus blir härefter så älskad av hela landets folk att man tyckte sig älska honom av hela hjärtat, och han kallades Magnus den gode. Om kung Magnus ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 13 (maskinöversättning) Kung Magnus förde Rǫgnvaldr Brusason till makten västerut på Orkneyöarna och gav honom jarlsnamn. Och under hans dagar uppstod sedan stor ofred mellan Rǫgnvaldr jarl och Þorfinnr jarl, hans farbror, och därvid skedde många stora händelser, som det sägs i Jarlasagorna. Han for sedan västerut dit, stärkt av kung Magnus, och hade både en stor och vacker här ur kung Magnus hird, och for med hans brev och sigill till Kálfr Árnason med dessa ord, att Kálfr skulle vara välkommen till Norge och få alla sina egendomar om han ville ge Rǫgnvaldr jarl hjälp. Kálfr svarar på det sättet, att han sade att det tycktes honom något osäkert med fastheten i kung Magnus sinne, som han hade prövat något på den färd när han sökte hans vänskap efter vad han förmådde, och han blev förtalad så att han då inte kunde stanna kvar. Rǫgnvaldr jarl sade: ”Du har väl hört att kungen nu på nytt har efterskänkt den stora saken för alla män, att ni fällde hans far från landet, och jag vet säkert att du nu kommer att få stor heder hos kungen om du kommer dit.” Kálfr låtsas som om han inte hör, fastän Rǫgnvaldr jarl talar så, och lägger sig bort från Rǫgnvaldr jarls skepp och in i en dold vik inte långt från jarlens flotta. Och sedan lägger Rǫgnvaldr och Þorfinnr hårt mot varandra och strider. Men Kálfr var i närheten och såg på deras lek, och det gick bättre för Rǫgnvaldr jarl i anfallet. Och mycket av Þorfinnr jarls folk dräptes, och han själv drevs mot land. Och då ser han var Kálfr är och sade: ”Hur är det nu, Kálfr, värderar du nu kungens brev högre än svågerskapet med mig? Handla nu så manligt och följ oss och ge oss hjälp.” Kálfr säger: ”Så skall det också vara som du ber om. Men jag ville veta vad det tycktes betyda här, med vem av er jag var.” Kálfr lägger nu till striden med Þorfinnr, och nu blir stort manfall på båda sidor. Och i det anfallet lägger Rǫgnvaldr sitt skepp så hårt att det gick upp på Þorfinnrs skepp som låg framför, och skeppet fastnade under Rǫgnvaldr jarl. Men Þorfinnr och hans män ansätter honom då hårt, och Rǫgnvaldr jarl drar sig undan och kommer över på ett annat skepp och tar så till flykten. Därefter skiljs flottan åt, och detta slag har stått vid Rauðabjǫrg. Men om Kálfr är att säga att han ger sig ut på härnad efter detta slag och blir en stor viking. Nu berättas det att en gång for kung Magnus längs landet, som Arnórr jarlaskald säger: Sedan ... då söderut längs landet; [osäker tolkning] fursten sköt ut en stor flotta; skidan blev då fart förunnad, stöttornas visent rände norrifrån. Han bad samla till varje årtull; män fruktar för släktens kläder; [osäker tolkning] det tycktes inte ädelt för ... [oklart] med gardisk malm Petus hjälmar. [osäker tolkning] Han kastade fult skum över lyftingen; det röda guldet skälvde; fast böjde den rusande furan Fyris sorg och skeppets styrare. [osäker tolkning] De höll de styva stävarna norrifrån från Stavanger; Fyrisalarna skälvde; [osäker tolkning] uppe glödde masttopparna [osäker tolkning] lika eld i danernas välde. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 14 (maskinöversättning) Här syftas något på hans färd. Nu kommer kungen till Limfjorden med sin här. Och när Hardeknut hör det, far han genast emot honom med en stor skara, med stränginstrument och med all slags skönhet och prakt. Han bjuder nu hem kung Magnus till sig, och det tar han emot, och de for nu alla tillsammans hem till kung Hardeknut. Och när de kom till hallen, då sade kung Knut till kung Magnus: ”Ni skall gå in först, herre, och er skall först ges all tjänst och ära.” Då sade kung Magnus: ”Jag ser tydligt hur denna sak skall gå till. När jag är i Norge och du besöker mig, då skall jag gå först, och först skall man ge mig all tjänst. Men nu skall ni gå först, när jag har kommit hit, och sitta först och dricka först och först ta emot all tjänst och ära. Ty det tycks mig troligast att vardera av oss tvås folk har mest kärlek till sin egen kung, och detta lär väcka minst avund på båda sidor, att det går till så.” Håkon ber honom bestämma, och går sedan in och sätter sig i högsätet, och kung Magnus närmast honom längre ut. Strax därpå kommer Alfífa in i hallen och hälsade kung Magnus väl och sade att hon ville ge honom all ära. Hon skänker sedan i åt honom och ber honom dricka. Kung Magnus säger: ”Först skall Håkon dricka, och honom skall först ges all tjänst.” Sedan ger hon Håkon hornet, och han drack ur och sade, när han kastade ned hornet: ”Det skulle inte ...” Han kunde inte säga mer och skrek sedan i dödskamp. Och nu blev Alfífas svek mot kung Magnus uppenbart, ty hon hade ämnat honom denna dödsdryck. Men hon var genast helt borta, och därför kunde man inte straffa henne. Denna händelse inträffade under kung Magnus sjätte år, att Håkon fick sin bane, när han hade blivit kung över både Danmark och England. Två vintrar tidigare hade kung Harald, hans bror, dött västerut i England, son till Knut den mäktige, sedan de hade tagit kungadömet efter sin far. Men sedan tog Håkon England efter Harald och hade båda i två vintrar, och Danmark. Men efter Håkons död samma vår togs till kung i England Játvarðr den gode, son till kung Aðalráðr, Håkons bror på mödernet. Deras mor var Emma, dotter till Rikarðr, jarl av Rúða, syster till Rodbert långspjut, far till Vilhjálmr bastard, jarl av Rúða. Játvarðr vigdes till kung på första påskdagen. Kung Magnus for nu hem till Norge från det gästabud som hade varit avsett. Och en dag när han satt i sin hall och folk talade om de händelser som hade skett kort tidigare, och när bordet var borttaget, då stod kungen genast upp och sade: ”Det vete Gud och den helige kung Olav, att nu skall jag få hela Danaväldet, enligt de villkor som gällde mellan kung Håkon och oss, eller annars falla”, som Arnórr säger: Häftig blev jarlarnas ordrikedom, den som här åt herren följde i uppfyllelse, den som varginnans sorgförstörare talade. Förut fram i grymt dån [osäker tolkning] ... åt korpen [oklart] ivrig sade fursten sig vilja falla dödsmärkt eller äga Danmark. Samma sommar for kung Magnus med en stor här söderut till Danmark och far vida över landet och vann folket för sig och styrde allt med lagar och seder. Och han håller sedan till Viborg (Vébjǫrg) och har ting där, och på tinget togs han till kung över hela Danaväldet, och ingen man talade emot honom. Han for sedan över riket och satte hövdingar över landsstyrelsen med sig, och han är under vintern i Danmark, som Arnórr säger: Fursten fick sedan, den djärve, också hela Danmark, den mäktige, kämparnas herre, den dyrbare, att styra Norge. Ung har en annan furste [osäker tolkning] förut så rikligt land ... furstens ... [oklart] ung pojke under sig tvingat. Här berättas också att kung Magnus for från Norge till Jylland när han kvad denna strof: Jag skall berätta hur sygnernas snabbfångande furste bars; hallen var av rimfrost svälld, [osäker tolkning] lävallens visent norrifrån. Den blide satte på breda ... skeppets ... [oklart] ivrigt tog folket emot ... [oklart] i Jylland bränders furste. [osäker tolkning] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 15 (maskinöversättning) Och den tredje sommaren for han tillbaka till Norge. Och när han låg i Älven vid Konungahälla, då kommer till honom från Götaland en ung herre. Denne man hette Sven, son till Ulf jarl Sprakaleggsson och son till den Ástríðr som var syster till två kungar, Knut den mäktige och den andre, Olof den svenske. Hennes far var kung Sven tveskägg, och hennes mor var Sigrid storråda, som förut hade varit gift med kung Erik segersäll. Sven hade då dröjt en tid i Svitjod hos sin frände kung Anund Olofsson. Sven for med vackra ord emellan och vann sig så vänskap med kung Magnus och sökte efter ära, om han ville ge honom något län, som han var född till, ty Ulf, hans far, hade varit jarl i Danmark, men Sven hade inte fått någon gottgörelse av kung Knut för dråpet på sin far. Och han lovar nu kung Magnus all sin trohet och vänskap om han ville hedra honom med något län att förvalta, och han talade inte fordrande om det. Kung Magnus lyssnade på Svens tal och fann att han var en klok man och ståtlig att se, och trodde att han skulle vara lika mycket i trohet och vänskap som han var till utseendet. Kung Magnus tar nu honom till sig, och han dröjer hos kungen en tid. Och en dag vid dryckeslaget gav kungen honom sin mantel, som var skuren av det dyrbaraste guðvefr, och därtill en skål full av mjöd och bad honom dricka minnesskålen för mötet. ”Och härmed”, säger kungen, ”vill jag ge dig jarlsnamn och sådant av landsförvaltning i Danmark som vi då vill bestämma när vi kommer dit.” Sven tar emot manteln och kastar den inte över sig, ger den genast åt någon av sina män och rodnar mycket. Men själv klär han sig i en isländsk gråfäll. Och när Einarr þambarskelfir ser detta, då sade han: ”Övermäktig, övermäktig (ofjall), fosterson”, säger han. Kungen säger ovänligt: ”Ni tror väl att jag kan se föga och inte kan bedöma män, eftersom ni tycker att somliga är övermäktiga och somliga inga män alls.” Einarr lät det då vara och talade inte mer om det. Men nästa dag, innan mässan sjöngs, låter kungen hämta skrinet med de reliker som var i det. Sedan bad han Sven jarl att han skulle gå fram för att svära honom trohetseder. Han gjorde som kungen begärde. Kung Magnus bestämde så om edsformeln, när jarlen lade händerna på skrinet, att han skulle hålla sin trohet mot kung Magnus och öka hans rike i alla avseenden och ingenstans minska det, vara honom underordnad och lydig i alla saker så länge de båda levde, som skalden kvad denna strof: Själv var österut i Älven Ulfs son och lovade vackert; där svor Sven med sina händer vid skrinet. Olavs son lät med eder deras förlikning äga rum; [osäker tolkning] kortare tid än han borde höll skåningarnas furste den mot honom. [osäker tolkning] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 16 (maskinöversättning) Sedan for Sven jarl med kung Magnus. Och när det led på sommaren, då for de söderut till Danmark, och kung Magnus ger då jarlen makt och välde i Jylland, som är kärnan i hela Danaväldet. Det ligger längst från Norges rike och närmast venderna och saxarna, som ständigt gjorde danerna stor ofred. Sedan for kung Magnus tillbaka till Norge och satt där under vintern i Nidaros och höll där sitt julgille. Då hade kung Magnus det skepp som hans far hade ägt och styrt, som kallades Visunden, och det skeppet var kung Olav van att styra vart han än for, om han inte for till lands. Nu berättas om Sven jarl att samma vinter efter jul sammankallade han ting i Viborg (Vébjǫrg). Och då talar jarlen på tinget och sade att det inte vore osannolikt att danerna tjänade honom hellre än norrmännens kung: ”Ty här är min släkt och mitt ursprung, som ni vet, och för alla är mitt levnadssätt och mitt sinnelag känt. Men det blir svårt, även om denne kung är god – som det är allom känt att han är en god kung – att tjäna under norrmännens kung. Och jag vill be er om ättenamnet och att vara kung över Danmark, och lova er i gengäld mitt stöd och därtill penninggåvor och min fullkomliga vänskap.” Och på det tinget gav danerna honom kungsnamnet, och Sven fick då genom färder och snabbhet [osäker tolkning] den största delen av hela Danaväldet. Kung Magnus hör nu dessa tidender när det börjar våras och bjuder om sommaren ut halva almänningen (almenningr) från Norge med folk och förråd, och for söderut till Danmark genast i början av sommaren. Och när kung Sven hör det, då litar han inte på sin styrka och for ur landet och upp till Svitjod till svearnas kung Anund, sin frände, och förstärkte sig därifrån med folk under sommaren. Men när kung Magnus kom till Danmark, då straffar han landets folk för att de hade tagit en annan kung och tar pengar av många, men somliga flydde ur landet från sina egendomar. Somliga lät han dräpa. Sedan seglade han med flottan över till Vendland och kom med hären ut till Jóm. De gick i land och härjade och brände där både bygder och människor, och gör där stort härnad och utför där mycket stora verk, som Arnórr säger: Kungen vann, så att venderna minns, [osäker tolkning] sedan vapenstorm; ... av sömnen ovanför Jóm [oklart] ogärningsmäns lik, härskaren. [osäker tolkning] Snart drog den blodige vargen den stekta bålen ur glöden; på odöpta pannor rann den mycket glupske hallens bane. Nu vänder kung Magnus hären tillbaka till Danmark. Och när de kommer till Ré i Västlandet, då ligger där framför många stora vikingaskepp, och där blir det genast strid, och kung Magnus fick där seger. Skalden kvad en strof: Ivrigt lät på Ré fursten det väldiga tinget hållas med de gamla [osäker tolkning] åt männen, rött framför Ríða [osäker tolkning] i Vinland, bränders furste. [osäker tolkning] Och när kung Magnus kom till Småland, då sänder han tillbaka norrmännen, men själv dröjer han kvar där. Om krigsbud till kung Magnus från jarlen ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 17 (maskinöversättning) Och samma höst, när kung Magnus befann sig i Jylland, då fick han krigsbud (hersaga) om att en vendisk här var på väg mot honom och ansåg sig ha att hämnas. Och genast sänder kung Magnus bud över hela sitt rike i Danmark och far emot dem dag och natt så fort han kan, ty det sägs honom att den vendiska hären far fram ofredligt, bränner allt och förstör så snart den kommer in i kung Magnus rike. Kung Magnus kommer emot dem söder om Skotborgará, och här måste berättelsen först vila, ty allt kan inte sägas på en gång. Kung Magnus är nu full av bekymmer, ty skillnaden i styrka är stor, så att man säger med sanning att det inte var färre än sextio mot en. Men kungen vill ändå inte på några villkor fly. Men det är mycket dåligt tal bland danerna, och de tycker att de är styrda in i fara. Nu är att ta upp på ett annat ställe att en mäktig hertig söderut i Saxland hette Otta, mycket rik på pengar. Han var både kejsarens frände och fosterson och hans livslånge vän. Han var en så rask man att knappast någon var hans like, och en stor stridsman. Men kung Magnus i Norge hade en syster som hette Ulfhildr och var dotter till kung Olav. Hon var en vacker kvinna att se och mycket klok till sinnet. Och en gång när hertig Otta och kejsaren, hans frände, talade med varandra, då tog kejsaren så till orda och sade: ”Nu vill jag sända dig norrut till Norge till kung Magnus, hennes bror, och söka denna sak hos dem båda, om kvinnan tycks dig vara sådan som det har berättats för oss, och om ni tycker att detta är ett hedersamt gifte för oss.” Hertigen säger att han skall fara vart han vill. Och därefter far han till Norge och kommer till Viken, och kung Magnus är inte där. Men Alfífa är då där i Viken och gör gästabud för hertigen, ty han var en mycket lärd och ypperlig man. Och en dag vid dryckeslaget frågar hertigen Alfífa om kung Magnus syster var där hos henne. Alfífa sade att hon förvisso var där. Hertigen sade att han ville se henne, och hon säger ingenting emot det. Och en dag vid måltiden sade Alfífa att hon skulle klä sin dotter väl och med all skönhet och prakt. Hon hade inte samme far som kung Sven. Och när hertigen sätter sig till måltiden, då sitter denna mö närmast honom, och det fattades henne inte guld och dyrbarheter, och det var mest likt som om en gud vore satt på stallen [osäker tolkning]. Hertigen ser på henne en stund och talar med henne och bedömer det så för sig själv, att varken hennes sätt att tala eller hennes klokhet är utomordentlig, och hon var inte så vacker att se som han trodde och som det hade berättats för honom. Och han lät saken vara otalad, och detta gifte tycks honom inte passa en kung. Men Alfífa sade att detta var kung Magnus syster. Hertigen vänder nu hemåt och tycker ingenting om denna kvinna. Och när han och kejsaren möts, då säger hertigen honom sitt ärende och sade att denna kvinna var mycket mindre värd än de trodde. Kejsaren säger: ”Nu, för din välvilja mot oss och vår vänskap och därtill vår släktskaps skull, vill jag att du far en andra gång och friar till henne för dig och för egen räkning med vårt budskap, och det kan hända att kungen unnar dig detta gifte med mitt budskap och mina ord. Men även om kvinnan inte tycktes dig som du hade tänkt eller som det hade berättats för oss, så tycks det mig och de flesta män ändå vara ett hedersamt gifte att få det giftet för svågerskapets skull, först med kung Olav den helige och sedan med kung Magnus, hennes bror.” Hertigen far nu en andra gång. Och när han kommer till Norge, då är kung Magnus där, och hertigen och han möts, och kungen hälsar honom väl, ty kungen hade hört många goda och ypperliga ting om honom. Och när hertigen och kungen talade med varandra vid dryckeslaget, då frågade hertigen om kungen hade någon syster med samme far som han. ”Jag har förvisso”, säger kungen, ”en syster som heter Ragnhildr och är dotter till kung Olav.” Hertigen sade: ”Det hoppas vi, herre, att ni tillåter att vi ser henne och talar med henne.” ”Det skall visst tillåtas”, säger kungen. Dagen därpå gick kung Magnus och hertig Otta dit där hon drack, och hon stod upp emot kungen, sin bror, och hälsade dem väl. Och hertigen sätter sig bredvid henne, och de talar med varandra, och hertigen finner snart att denna kvinna torde vara långt framför den förra, som också hade sagts honom vara kung Magnus syster, både i förstånd och skönhet. Och när han hade talat med henne den gången så mycket som han ville, då går de bort. Och hertigen ser att han har kommit ut för svek, och att Alfífa hade tänkt svika honom i saken om han inte hade sett upp. Han rådslår med sig själv om han skall fria till henne för egen räkning eller för kejsarens, och ser att kejsaren nog kommer att kunna se att denna kvinna är honom mycket värdig i alla avseenden, och det väljer han ändå, att fria till henne för egen räkning med kejsarens budskap. Kung Magnus säger på det sättet, att det skulle bli svårt att få ett jämbördigt gifte för henne, och det var inte säkert att man kunde vänta på det för hennes giftermål: ”Men om folket samtycker till detta, och min mor, så kan man se på sådant, ty många goda och stora och ypperliga ting har vi hört om er.” Nu kommer hertigen mycket ofta till tals med kungadottern och så med kungen, och många stora hövdingar stödjer honom. Han vann sig fram med penninggåvor och genom att göra sig omtyckt hos folket. Och därtill kommer att kungen ger med sig, och Ulfhildr ges åt honom med stor ära. Och sedan far de söderut till Saxland och till de borgar som han hade makt över. Han var den rikaste av alla män på pengar och den mildaste och raskaste av män. Hertigen har nu inte farit för att träffa kejsaren, sin frände, så att han besökte honom eller hans män, och han sitter nu stilla hemma. Och nu sänder kejsaren sina män till hertig Otta och bjuder honom till sig med vänliga ord och sade att han ville träffa honom. Men hertigen säger så, sade att han hade många förpliktelser och sade att han inte kunde fara så som det stod till, för sina mäns svårigheters skull, och det hade varit stor ofred i hans rike. De som var sända far nu tillbaka och säger kungen hur det stod till. Det berättas att en kväll skedde den händelsen hos hertigen, när han satt med sina vänner i hallen och Ulfhildr satt bredvid honom i högsätet, att det syntes på det sättet som om en man gick in genom hallens dörr och hade en dansk hatt på huvudet, och gick långt in mot högsätet och sedan ut igen och bort, och sade inte ett ord. Då sade hertigen till drottningen: ”Kände du igen mannen, kungadotter?” säger han. Hon svarar: ”Skall jag säga, herre, efter vad mig tycktes?” ”Ja”, säger han, ”det skall du göra fritt.” Hon säger: ”Han tycktes mig lik min fars mustasch, som stack fram under hattens skugga, och det kan hända att Magnus, min bror, tycker sig behöva er hjälp.” Men hertig Otta hade kort tidigare kommit från en strid, och han var mycket sårad, och såren var då ännu inte läkta, och han säger genast: ”Vi skall ge kung Magnus sådan hjälp som vi har och jag förmår.” Kungadottern säger: ”Ni är nu, herre, föga i stånd till det”, säger hon, ”om inte den helige kung Olav, min far, helar dig fortare än det tycktes troligt.” ”Det skall inte stå i vägen”, säger han, ”och jag tror så väl, om detta är så som du säger, att den helige kung Olav, din far, har kommit hit, att det inte kommer att bli oss till skada.” Han springer genast upp ur sätet och ber riddarna beväpna sig så fort som möjligt. Sedan tar kungadottern ett bälte som kung Olav hade ägt och lade det på hertigens sår, och det tog genast bort all ohälsa, och aldrig sedan blev han besvärad av dessa sår. Hertig Otta far nu sedan med sitt folk tills han fann kung Magnus på Hlýrskógsheiðr, och han tar väl emot sin svåger med all vänlighet och blir glad över hans ankomst. Hedningarna hade en oräknelig här, som förut sagts, och skillnaden i styrka var mycket stor, och det var dåligt knot bland danerna, och de sade att denne kung ville föra dem i döden. Kungen är därför full av bekymmer och sörjer över den nedstämdhet som han ser hos sina män, men sade att han aldrig ville fly om några ville följa honom eller samtycka med honom. Ändå tycks det honom nu mer lovande, när hertig Otta har kommit för att ge honom hjälp. Där var då med kung Magnus Einarr þambarskelfir, hans fosterfar. Han talade till kungen och bad honom tänka noga på danernas förehavanden: ”Ty ni har mycket att vänta av dem, beroende på hur de vill duga.” Och nu fattar kungen och Einarr det beslutet att de går i hemlighet en kväll och döljer sig i hären, och folk kände då inte igen dem, ty de hade bytt dräkt. Då hör de att en dansk man tar till orda och sade: ”Var tänker de strida?” En annan säger: ”Jag vet det noga, här vid ån.” Då säger den som hade frågat: ”Här ville jag då vara vid skogen, då strider den som vill strida, men den andre gömmer sig som vill fly [osäker tolkning].” Då sade Einarr till kungen: ”Här kan ni nu, herre, höra att denne säger mångas vilja och avsikt bland danerna. Nu skulle jag råda att ställa upp fylkingarna där så att de inte snabbt når skogen som de ville.” Kungen sade att så skulle det vara. Inte långt därifrån fanns en liten gård, och Einarr ber kungen att de skulle gå dit och se till att bonden inte blev skadad, ty han äger lite. De gick, och bonden gjorde dem ett stort välkomnande och gav dem gott vin, och därefter lade sig kungen ned och somnar snart. Och genast uppenbaras för honom en dröm, eller inte mindre en uppenbarelse: han tyckte sig se sin far på en vit häst, och han tyckte att han talade till honom: ”Stå upp snabbt och ställ upp ditt folk i fylking. Tillräckligt med folk har du för att strida mot hedniska män, ty jag skall strida med dig. När du hör Glǫð ringas norrut i Trondheim, då behöver du inte längre vänta på mig, ty hon skall vara min lur i dag.” Kungen vaknar efter detta och säger till Einarr, sin fosterfar, att dem var seger lovad, och sade att de hade haft ett gott ärende dit till bonden. De går sedan tillbaka till sitt folk och såg att männen låg under sina sköldar, och kungen ber dem stå upp. Den man var där med kungen som hette Oddr och var Gellisson. Han har berättat en del om dessa händelser. Hertigen eggade kungen att strida och sade att hans sinne väl sade honom att de skulle få seger. Och hela hären var under vapen hela natten på Hlýrskógsheiðr, ty då väntades den vendiska hären mot dem från alla håll. Kung Magnus ropade nu högt och bad männen stå upp: ”Vi skall få seger, ty den helige kung Olav far med oss.” Och i det ögonblicket hörde alla klockljud uppe i himlen över sig, och kung Magnus och alla norrmän kände igen att det ljudet var som från Glǫð norrut i Trondheim. Och vid detta vänds all fruktan bort från hären, och alla tänker på dessa järtecken, och ingen fruktar nu för sitt liv, vare sig hedningarna är fler eller färre. Då kastar kung Magnus av sig brynjan som han var i och har inga kläder utom en sidenskjorta. En yxa hade han i handen, som hans far hade ägt, den som man kallade Hel. Och i detta tumult kommer dit en bonde och tränger sig fram mellan männen och sade att han hade ett nödvändigt ärende till kungen. Somliga män knuffar bort honom, men somliga knuffar honom fram mot kungen och banar väg för honom. Einarr känner igen mannen och ber att han skall gå som han vill. Och när bonden kommer inför kungen, då sade kungen: ”Vad vill du, bonde?” Han säger: ”Jag vill berätta min dröm för dig. Jag tyckte mig se kung Olav rida på en vit häst med all kunglig skrud, och han sade att han skulle ge er hjälp, och han bad er ställa upp en lång fylking och göra fylkingen tätast i mitten, och han bad er vara där men låta flyglarna sänka sig utifrån mot vendernas fylkingar, så att de inte kunde fly, och han sade att han skulle visa sitt märke framför hären. Och för att du inte skall misstro min berättelse, så har jag sanna järtecken för att bevisa min berättelse.” Och han visar kungen de järtecken som han inte kan förneka. Kungen blir mycket glad över detta och gav bonden mycket pengar. Kung Magnus placerar Otta, sin svåger, och hans folk på den ena flygeln av fylkingen, men själv är han i mitten av fylkingen, som hans far hade sagt. En man av den vendiska hären ville strida på aftonen, och han sätter igång leken. Men det var så med honom att han var störst och starkast och kunnig i trolldom, så att järn inte bet på honom. Han går så hårt mot kung Magnus fylking att ingenting står emot, och hugger åt båda hållen och ger många män snabb död och fäller under sig vad som än kommer i vägen, och frågar var norrmännens kung är. Då sade en man till kungen – han var stor till växten och vacker till utseendet och något åldrad – ”Varför låter du denne fiende hugga ned dina män som boskap?” ”Vem kan förhindra det så snabbt?” säger kungen. Då sade den äldre mannen: ”För tidigt bestämde ni er hemifrån att styra en stor här, mer än ni kan överblicka.” Kungen säger: ”Det kan vara så som du säger. Men jag tar gärna emot ett gott råd av er nu, om du kan ge det.” Då sade denne man: ”Hugg du mot honom med yxan Hel med min hjälp.” Denne man rusar då fram framför kungen och slår ett stort hugg på kämpens hjälm så att han föll framåt. Men han hade en kort brynja, och nu lyftes brynjan upp på honom, och nedanför den högg kungen med yxan Hel mot honom, och den bet mannen nästan itu på mitten. Och nu drar sig de hedningar undan som förut hade gått mest framåt. Men kungen väntade då inte på märkena, och då blir det mycket stort manfall, och venderna låter sig då drivas ut mot ån. Men kung Magnus ansätter dem med sina fylkingar, och venderna faller som strå. Kung Magnus hugger med yxan Hel med båda händerna och hade varken hjälm eller brynja och inget skydd. Och när venderna kommer till ån, då stannar de ännu en liten stund och strider något. Då låter kung Magnus fylkingarnas flyglar sänka sig mot dem, och det kommer därhän att de låter sig drivas ut i ån, och nu kommer deras här i oordning under manfallet, men kungen med sitt folk ansatte dem. Och så stort blev manfallet, att det kommer att tyckas otroligt när det berättas, att så stora valkestar låg i ån, och så tätt, att man kunde stiga från kropp till kropp och så fara torrskodd över ån. Men kungen och hertig Otta, hans svåger, förföljer de flyende. Det sägs att det för venderna blev nästan till största olycka det som de hade tänkt sig till hjälp. De hade ställt många oxar i de främre delarna av fylkingarna, och spjut bundna på deras ryggar och bräder för deras ögon. Djuren vände sig litet och genast tillbaka mot dem, och det blev så att de blev fångade som i ett nät under oxflocken och mellan kung Magnus här, och fick därav den största manspillan. Men de som behöll livet räddade sig genom flykt. Nu förföljer kung Magnus venderna hårt och väntar inte på märkena och högg åt båda hållen och fällde män som boskap, men hären dröjde kvar efter. Och han förföljde de flyende så mycket länge ensam att ingen man följde honom, men somliga säger att han förföljde dem själv trettonde, och han märkte inte att han hade kommit så långt från hären. Och när det hade gått så en stund, då finner han hur ovarsamt han har farit, och vänder sedan tillbaka till sin här, och alla blev glada över honom, men förut hade de mycket fruktat för hans fall. Kung Magnus tackar väl sin svåger för hjälpen och därtill alla sina män. Men det var de venders samstämmiga tal som kom undan, att om alla hade stridit så som den vackre i sidenskjortan, då hade inte ett människobarn kommit undan. Och om detta slag är detta kvädet: ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 18 (maskinöversättning) För männen var seger söder om Hedeby, den djärve talarens [osäker tolkning]; nära, hörde jag, gjordes en skarp drabbning vid Skotborgará. Ålderns ättling trivdes [osäker tolkning] med att fälla otaliga vender; var har män utfört större spjutstorm? Sedan delar de sitt krigsbyte, och kungen tog av det stora godset några ringar, och det var enda gången man såg hans girighet, och han delade då ändå ut mycket gods åt många. Kungen bad också de män som gav honom goda råd att söka upp honom och sade att han skulle löna dem när han kom hem till sitt rike. Detta slag höll de på Mikaelsmässoafton, och en kort stund stred de innan flykten bröt ut. Och kung Magnus här spreds så när de flyende drog undan, att de for så vida att det var en rösts väg [osäker tolkning], och de stupade låg så tätt att varje bäck och å dämdes upp och inte nådde sin farled, och ingen man visste hur många som föll av de hedniska männen. Det säger Sigvatr skald: Jag tror att i hundratalets flock Haralds brorson stod; [osäker tolkning] korpen visste den skarpaste ... [oklart] ... främst av män. [oklart] Vitt låg vendernas flykt; där Magnus stred var den huggna valen nog att täcka heden en rast bred. Detta slag har varit det mest berömda i Nordlanden, både för det manfall som skedde och mest av de skälen att så stora järtecken gjordes av den helige kung Olav, att en lika stor [osäker tolkning] här segrade över en så stor här och förlorade endast få män, så att de inte blev helade. Men kungen själv gick in under de hedniska männens vapen utan skydd, och ingen vågade bära vapen mot honom, så skyddade honom Guds barmhärtighet och hans fars förböner, som Arnórr kvad: Med bred yxa vadade den outtröttlige fursten fram; kring Hordernas härskare blev liken många, och han kastade brynjan, när över skaftet ... [oklart] skaparens väktare av himlens jord [osäker tolkning] Hel klöv bleka huvudskålar; fursten spände två händer. Och vidare säger han så: Skiöldungen sade sig vid Skotborgará med den klare härskaren åt venderna sorger; [osäker tolkning] berömd var den Yngve som fick din färd i nöd, med hälften mindre. [osäker tolkning] Vår valkase låg där högre; [osäker tolkning] dig var seger skapad, den digre furstens son, [osäker tolkning] känd för männen, men vida spridd åt vargarnas ätter, kunde man klättra. [osäker tolkning] Och vidare kvad han: Så lastade den raske [osäker tolkning] ur ulvarnas ... furstens ... [oklart] jag prisar den modfulle fursten liklasten, männens tak. [osäker tolkning] ... [oklart] ... natten förut ... [oklart] folket låg vida, fast man ville [osäker tolkning] klättra över ... märke. [oklart] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 19 (maskinöversättning) Nu skiljs svågrarna där, och hertig Otta far hem till Saxland och sitter nu i sitt rike. Och när kejsaren finner att hertigen inte tänker söka upp honom, då sände han män till hertigen en andra gång med det ärendet att han sade att han skulle ta emot gästning (veizla) hos honom, och bad honom göra sig redo för det. Och när sändebuden kom med de orden, då var det uppenbart på hertigen att detta föga var i hans smak, och han lät sig föga om det, men ändå gör han i ordning gästabudet likafullt. Och kejsaren kom som han hade bestämt. Och när kejsaren ser kungadottern, då tycker han mycket om hennes skönhet och höviskhet och tycker att hertigen har berättat fel för honom, och kejsaren blir nu missnöjd. Det märker också hertigen snart, ty han betjänar vid bordet. Nu blir också det andra folket missnöjt, när hövdingen var så till sinnes. Och på kvällen, när hertigen och kungadottern kom i en säng, då frågade hon honom vad kejsarens missnöje kunde betyda: ”Vi trodde att här skulle vara ett vänners möte när ni fränder träffades, ty du sade mig så, att ni fränder var mycket fästa vid varandra, kejsaren och du, och att du inte hade lika stor ära av någon som av honom, kejsaren. Säg nu, om det är som jag misstänker, att något av detta har med mig att göra, och att du inte helt har farit så som han tycker om, och att det inte har varit mig förunnat lyckan av det gifte som från början var tänkt, och att detta ändå är något av ditt tillskyndande. Nu, även om det är så, så ger jag dig det rådet att du väcker saken hos honom i morgon och frågar varför han är så missnöjd. Och även om kejsaren tar ovänligt emot ditt tal, så var du mild och foglig mot honom likafullt och lägg hela saken i hans våld, både din och min. Vill han nu väl, som jag hoppas, då är det gott att ta emot det, ty jag tror att han är en ypperlig man. Vill han nu annorlunda, då är det hans sak, och det är ändå mest troligt att han bestämmer allt likafullt, och på det sättet går det bättre för dig.” Han sade att det hade gått så som hon gissade: ”Och det är mycket troligt att man måste följa detta råd som du lägger fram.” Och morgonen därpå väcker han saken hos kejsaren och sade: ”Varför är ni tystlåten, herre? Vi ville ge er detta gästabud med all vänlighet och kärlek till er, så som vår plikt är.” Kejsaren säger: ”Det är högst underligt att du har förhävt dig så mycket att du frågar om det, där du har svikit mig.” Hertigen svarar: ”Illa är det då, herre”, säger han. ”Ni sände mig till Norge till kung Magnus för att fria till hans syster för er räkning. Men den gången träffade jag inte kung Magnus, ty han var då inte i landet, och då såg jag den mö som sades mig vara hans syster, men hon tycktes mig inte passa er värdighet, varken till förstånd eller utseende. Och därmed for jag tillbaka och sade er rakt ut hur det förhöll sig. Och därefter sände ni mig en andra gång för att fria till henne för min egen räkning. Och när jag kom till Norge, då fann jag kung Magnus där, och då såg jag denna kvinna. Nu var det både så, herre, att jag tyckte det var mycket att gå miste om detta gifte, och dessutom gav ni ändå lov till det. Nu vill jag så få barmhärtighet av Gud och er, som det har gått till på det sättet. Jag ger nu i ert våld både mitt gifte och kungadotterns.” Kejsaren säger, när en stund hade gått: ”Jag tror att det har gått så till därför att Gud ville unna dig att njuta denna klenod. Det är nu också mest troligt att jag har haft riket så länge som jag hade glädje av det. Nu, med allt ditt handlande sammantaget, vill jag ge dig hela riket och därtill kejsarnamnet och all värdigheten. Men jag vill nu gå in i de mäns skara som avsäger sig detta världens liv, och då ta emot en sådan lott av Gud som hans barmhärtighet medger.” Så sägs det att Otta nu blev kejsare i Saxland, och han och kungadottern fick den son som hette Magnus och var den vackraste av alla män att se. Men den man som hade varit kejsare gjorde med sin sak så som han tidigare hade sagt, och nu är det slut med att berätta om honom. När kung Magnus var i Jylland ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 20 (maskinöversättning) Kung Magnus Olavsson var på Jylland under vintern. Och sommaren därefter kom Sven jarl till Danmark med en skeppshär, och kung Magnus far genast emot honom. De möts vid Helganes och lägger genast samman skeppen och strider. Och det slaget varade hela natten och slutade så att Sven jarl tog till flykten och kom upp på land, och alla de som fick behålla livet. Men alla skeppen blev kvar, och största delen av hären dräptes. Såsom Arnórr säger: Den härskare över kämpar, mycket vis, lät med kraft spjut flyga; glödens eld från uddarna, skjuten från almen, mot hjälmarna. Han lät vid fursten svärdet tankens vind igenom [osäker tolkning] järn flög tätt som törne ... [oklart] Det fick jag, vid det som heter Helganes, inför spjuten; sårade kämpar sjönk, Svens skara, dödsdömd. Den ärorike mørernas furste höll med mången spjutets snöre [osäker tolkning] udden rödfärgade det askstödda ... landets härskare ... [oklart] Landstigning vann fursten, ... [oklart] härskaren gjorde svärdtö på Skåney. Och detta slag nämner den skald som säger så: Kämpe, det vann du som alltid skall vara i minne, skräckens storm, så länge världen är bebodd; vargen skakade i vapnens dån vid Helganes sin blodiga päls. [osäker tolkning] Furste, du fällde alla med ringar, [osäker tolkning] jarlen visste sig mista landet, lugn inför folken, men du tog sedan deras skepp med större seger. Här tar kung Magnus alla deras skepp, såsom man kan höra, men Sven jarl flydde till Götaland och därifrån till Sverige, till sin frände sveakungen. ===Om att kung Magnus var på Jylland=== Kung Magnus var åter på Jylland under vintern. Och den vintern, en tid före jul, kommer Sven jarl Ulfsson ned från Sverige med sin här ned i Danmark och höll genast söderut till Jylland för att möta kung Magnus, och vill åter strida om riket om det inte överlämnas till honom utan strid. De möts nu söder om Århus på Jylland, och där blir det strid mellan dem, och den blev kort eftersom Sven jarl hade mindre styrka, men åt kung Magnus var segern alltid förutbestämd. Där miste Sven hela sin här och sina skepp och kom upp på land med få män. Såsom Þjóðólfr kvad: Jarlen flydde ur sitt andra ärvda skepp, trött, där Magnus gjorde skadan farbar för Sven därifrån. [osäker tolkning] Härkungen lät rödfärga svärdets egg i blod; blod stänkte på brynjeklädd [osäker tolkning] brand, fursten slog till med händerna. Det blev före Mikaelsmäss en mycket grym strid; vender föll, men de korpar som tar byte av de fallna fick sitt. Men före jul blev en annan, betydande, kort därefter, [osäker tolkning] upphävd bland männen, strid söder om Århus. Här syftar det alltid i kvädena på att kung Magnus och alla hans män kallade Sven jarl, fastän han själv eller hans vänner kallade honom kung. Detta kvad Arnórr jarlaskald om denna strid: Svens mäns kroppar driver sanddränkta mot stränderna; vida ser folket utanför Jylland var liken flyter. Varghunden drar ur vattnet – Olavssonen förbjöd det – vargen sliter buken i vikarna, en hög av fallna åt örnarnas föda. [osäker tolkning] Skepp tog Björns broder; den lutande lär de unga [osäker tolkning] allt folk rodde på deras tid; [osäker tolkning] fursten höll ting med ringar. Sven jarl kom upp på land och räddade sig. Men kung Magnus tar alla skeppen och egendomen. Och Sven jarl for över land ända till Sverige och var där under vintern. Kung Magnus for nu upp i Skåne och stred med bönderna och dräpte där många av sina ovänner. Såsom Arnórr kvad: Vida har jag hört att det hette Helganes, där den vittfrejdade vargens gladare rödfärgade mången älgs ... [oklart] Och efter detta for kung Magnus söderut, såsom det här sägs: Fursten lät inte svek vedergällas danskarna med lindring; [osäker tolkning] den modige lät falla falsterbornas här, härskare. Därifrån vände han tillbaka och lade till vid Fyn och härjade där och dräpte där mycket folk för förräderiet, eftersom han nu ville låta danskarna få ångra sveket. Och detta härtåg nämner skalden Arnórr: Därnäst rödfärgade på Fyn – fursten sökte landet – ringbrynjans färgare sitt märke; [osäker tolkning] hären betalade för rånet till honom. Folket minns ett annat år [osäker tolkning] sådant mod hos den blå korpen; [osäker tolkning] snabbt fick härskaren hjärta, kampens furste fyllde två tiotal år. [osäker tolkning] Här syftas på att denna vinter fyller kung Magnus andra tiotal år av sin ålder, och han var nästa vår därefter tjugo år gammal, och han blev nu mycket berömd i länderna för sin makt och segerlycka och stora gåvor, och man kunde säga att alla älskade honom mest utom hans ovänner. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 21 (maskinöversättning) Nu när kung Magnus har tillägnat sig danaväldet enligt deras, hans och Hardeknuts, edsvurna avtal (svardagar), såsom tidigare har sagts, och när han var någorlunda fri från ofred, då sände han män med brev västerut till England till Edvard den gode, som då var kung i England efter kung Håkon, sin broder. Och i de breven var det budskapet att kung Magnus och Hardeknut hade svurit sinsemellan att den ene av dem skulle ta riket efter den andre. Och nu hade det så fallit sig genom att de dog vid olika tid, vilket var känt för alla, att kung Magnus nu hade blivit Håkons rätte arvtagare. Kung Magnus sade att han nu ville veta av kung Edvard om han skulle behöva strida om England eller om han ville att de gjorde så som danskarna gjorde, att hålla ett rättvist förlikningsavtal (sáttmál) mellan sig, och att kung Magnus skulle ha England med kung Edvards samtycke och göra England till sin egendom lika väl som Danmark efter Hardeknuts livstid, där det hade fallit under honom tidigare efter hans broder Haralds död, och han var kung över båda länderna innan han dog. Och när kung Magnus sändebud kom till England till kung Edvard, framförde de sitt ärende och kung Magnus brev. Och när kung Edvard hade sett över kung Magnus brev, då skriver han andra brev tillbaka till kung Magnus, på det sättet att han berättar att han i barndomen miste sin fader kung Ethelred och sina fränder, och därför och för min ungdoms skull tog min broder Edmund konungadömet före mig enligt våra landslagar. Och efter det kom gamle kung Knut till landet, som stred med en dansk här mot England, vårt fädernesland, och det gick så att han blev kung i England tillsammans med min broder Edmund. Och det dröjde inte länge innan kung Edmund fick sin bane, och somliga män sade att det skedde på Knut den gamles råd. Och då tog kung Knut hela riket, och inte därför att det var hans eller rätteligen tillkommet honom, utan för hans girighets och makts skull. Och fastän jag var son till kung Ethelred och drottning Emma och rättmätigt född till riket i England, blev jag ändå inte desto mindre gjord egendomslös. Då tog Knut, min styvfader ... [oklart] och man erbjöd mig hjälp att strida om landet, men jag ville hellre lita på Guds barmhärtighet, att han skulle ha tänkt ut åt mig det rike som jag vore värdig att ha. Men jag ville inte fördärva kristna människors händer och kroppar för det. Då förflöt ännu någon tid och kung Knuts välde i denna värld, och han dog. Då kom hans söner i fråga vid valet, först Harald, och det var åter som förut att jag blev gjord egendomslös och utan all våra förfäders heder, och jag fann mig i det så länge Gud ville denne mans välde. Och det var inte lång tid innan kung Harald dog, och Hardeknut, den andre sonen till Knut den mäktige, togs till kung. Han var min broder på mödernet och var då kung över Danmark och England. Och för fjärde gången blev en kung så tagen över landet att jag inte hade någon titel. Och jag färdades som en riddarson, som en som inte har något gott att vänta. Och ingen skall kunna säga att jag tjänade min broder Håkon sämre eller mer motvilligt än de riddare som till hela sin släkt var ofrälse födda. Då dog min broder Hardeknut, och då var det alla landsmäns råd och vilja att ta mig till kung, hövdingarna först i början och därtill hela allmogen. Och jag tyckte då att jag en tid hade mist min heder och mitt fädernearv. Då vigdes jag med konungavigning och sattes på tronen. Jag svor den eden vid vigningen – må Gud i himmelriket låta mig hålla den – att i allt hålla Guds rätt och hans lag och landets, och hellre dö för lagar och rättigheter än tåla onda mäns övergrepp. Jag är så satt över detta land från Guds sida och enligt landslagarna att döma var och en hans rätt och så lägga ned ofred. Nu, eftersom du, kung Magnus, vill ta av mig detta land, som rätteligen är mitt arveland, och av det enda skälet att du tycker att du inte redan har tillräckligt stora länder och nu råder över ditt fädernearv, Norges välde, och nu har fått Danmarks rike och nu vill begära mitt rike och nu drar mot mig till England, då är det mer troligt att jag inte samlar här mot dig. Men du skall ändå inte kunna heta kung över England förrän du har huggit av detta huvud, och ingen tjänst skall visas dig förrän detta är gjort i detta land. Nu far de män tillbaka som kung Magnus hade sänt, och visar honom kung Edvards brev. Och när kung Magnus hörde och läste dessa kung Edvards ord och förstod hur stor bedrövelse han länge hade fått tåla innan han blev kung, genom andras övervåld och orättvisa, då förstod kung Magnus hur stor en Guds vän han är, och han avstod från denna färd för att göra honom någon ofred, och sade att det var sannast att hans rike vore stort nog om Gud ville unna honom att njuta det. Och det enda skulle läggas därtill, om han lade vikt vid det, att han skulle förlora därför det som var mycket mer värt, det som var att vänta av den allsmäktige Guden, om han dräpte en sådan hövding och Guds vän som kung Edvard var. Och nu styrde var och en sitt rike med seger och heder. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 22 (maskinöversättning) ===Om kung Haralds seglats när han kom till Skåne=== Samma höst som kung Magnus låg med sina skepp vid Skåne såg de en dag att ett skepp seglade österifrån längs landet. Det var helt guldsmyckat ovanför vattnet, och det hade vackra drakhuvuden. Och seglet var dubbelt av pell (pell) av de dyrbaraste vävnader. Och när denna nyhet visade sig, tyckte männen att det var mycket märkligt. Men detta skepp hade en sådan last att det var lastat med rött purpurguld, och alla vindflöjlar såg ut som om de vore av rött guld, och likaså alla spånor på det. Och innanför relingen fanns raska kämpar klädda i dyrbara vävnader och pell. Kung Magnus sände genast ett skepp ut ur hamnen emot dem och vill veta om dessa mäns färd. Och när sändebuden möter dem, då vänder dessa män mot land och fäller seglet. De ror sedan in till kungens flotta och lägger detta vackra skepp nära kungens skepp. Skeppets styrman kommer snart i samtal med kung Magnus rådgivare, Ulfr stallare (stallari), men denne man dolde ändå sitt namn och förde Harald Sigurdssons talan som om han vore hans sändebud, och frågar honom hur kung Magnus skulle ta emot sin farbroder om han kom till honom. Och han sade att det fanns gott skäl till att han blev väl mottagen, först och främst för deras släktskaps skull och för den följeskap som han hade haft med kung Olav, hans fader. Och han bad rådgivaren framföra allt detta till kung Magnus. Han kallade också Harald en klok man med stor styrka och sade att han hade utfört många stordåd i främmande länder, som länge skulle vara i minne. Och han kallade honom färdig till resa och mycket rik på dyrbarheter. Och av allt detta, sade den som sade sig vara sänd av Harald, kan han ge sin frände stor styrka. Men det andra kan leda till stor fara eller vånda om hans mottagande inte sker med heder och ära. Rådgivaren tog vänligt emot denne mans tal och tyckte att det var skickligt framfört. Denne man var mycket storväxt och hade ett ståtligt utseende, det som man kunde se av honom, men alltid var något skyle neddraget över honom. Nu går rådgivaren in på dessa spår inför kungen, och han tar väl och lätt emot detta ärende. Och jag väntar mig, säger kungen, mycket gott av alla mina vänner och de kämpar som följer mig, men dock allra mest av min farbroder, både i fråga om rådslag och annan styrka, och jag vill gärna att han kommer till mig. Och efter dessa kungens svar går rådgivaren till skeppet och säger styrmannen svaret. Och därnäst går Harald och hans män i land, och han går till kung Magnus och döljer sig nu inte. Och då kände rådgivaren igen den store och ståtlige man som han hade talat med, och det hade varit Harald Sigurdsson, och flera män kände nu igen honom. Och kung Magnus går själv emot honom, och hela hans här, och hälsar honom utomordentligt väl. Och många var mycket ivriga att få veta och höra de tidender som Harald kunde berätta, och kung Magnus tar emot honom med all vänlighet. ===Om Haralds färder=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 23 (maskinöversättning) Nu vilar det först att berätta om kung Magnus, och först skall berättas om Haralds färder, det först som omtalas om honom efter kung Olavs fall. Haralds släkt sägs ha varit sådan att Harald hårfagre hade en son som kallades Sigurd rise. Han var fader till Halvdan, fader till Sigurd syr, Haralds fader. Dessa förfäder var alla kungar på Ringerike i Norge. Sigurd syr hade till hustru Ásta, dotter till Guðbrandr, som tidigare hade varit gift med Harald grenske. De hade fem barn eller fler. Gudröd var äldst, sedan Halvdan, därnäst var Ingeborg, sedan Gunnhild. Harald var yngst. Denne Harald var styrman på det skepp som nämndes förut, och han hade nyss kommit från Österled. Harald Sigurdsson var vid Stiklastad med kung Olav, såsom tidigare sagts, och fick där gott lov och var svårt sårad i slaget, och Ragnvaldr Brusason förde honom bort därifrån och lämnade honom till läkning hos en bonde. Och den bonden hade en son som var fullvuxen, och bondesonen berättar om vad han visste efter striden vid Stiklastad: att tolv män tillsammans kom till min fader, säger han, och bar dit en sårad man in i hans hus. Och den som talade för dem var den vackraste av män och ljus till håret. Sedan försvann de bort, och en stund senare sände min fader bud till mig och bad om min häst att rida på. Och jag gjorde som han bad. Då kommer min fader dit där jag var och leder efter sig en storväxt man i röd kappa. Och jag tyckte att han var ung till åren. Han hade dragit ned huvan och därför kunde jag inte se hans ansikte. Min fader sade att jag skulle följa honom tills han bad mig vända tillbaka. Vi for båda tillsammans en stund. Sedan vände han sig om mot mig och kvad detta för sig själv och log vid det: Nu får jag från skog till skog krypa med liten heder; vem vet om jag inte blir vittfrejdad till slut. Och bondesonen berättar ännu mer om deras färd: Och vi red framåt, mest i nordlig riktning efter vad jag tyckte. Och därnäst mötte vi samma män som hade kommit till min fader, och de hälsade mannen i röd kappa med Haralds namn. Och då såg jag tydligt, säger pojken, hans utseende. Han var en krigisk man och blek i hyn, ståtlig, med mörka ögonbryn och något grym. Han gav mig en kniv och ett bälte vid avskedet. Jag for sedan hem till min fader. Denna berättelse kände kung Magnus och andra män i Norge. Men härifrån är berättelsen om Haralds färder den som Harald själv och de män som följde honom berättade. Sedan for Harald österut till Sverige och därifrån till Gårdarike, såsom Bölverkr säger: Fursten strök svärdets mun när han lämnade striden; [osäker tolkning] du fyllde korpen med hull, [osäker tolkning] den hesa vargen tjöt på åsen. Men, furste, jag hörde aldrig att en bättre härförare än du fanns; österut var du året därpå, du storsinte, i Gårdarike. Detta kvad Þjóðólfr: Mot östvenderna och i varje vrå [osäker tolkning] dröjde lesernas lätta [osäker tolkning] rätta skara av män. [osäker tolkning] Harald blev snart landvärnsman hos kung Jarizleifr och fick av honom gott anseende och stor ära, och mest för kung Olavs, hans broders, skull, och dock också för sin egen. Han finner där stor ära hos kungen mot främmande här som angrep riket. De var båda tillsammans på härtåg en tid, och Eilífr jarl. Såsom Þjóðólfr säger: En sak höll de på med, där Eilífr satt; två hövdingar, i allt följdes de åt. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 24 (maskinöversättning) Och desto större berömmelse vann han i Österled ju längre han hade varit där. Kung Jarizleifr och drottning Ingegerd hade en dotter som hette Elisabet; henne kallar norrmännen Ellisif. Där framställer Harald begäran om att få detta gifte och sade att det hade varit känt för dem vilka förfäder han hade, vilka ärorika fränder han hade, och sådant av hans duglighet som de då kunde veta något om, och sade att det inte var otroligt att hans storverk ännu skulle kunna öka. Kungen svarar: Detta är väl begärt, och i många avseenden tycker jag att det är fullt erbjudet. Och det är troligt att hans storverk länge skall öka, så som det nu har börjat. Men så som det nu står till för ett förnämt gifte, så är du inte tillräckligt rik, och en landlös man därtill. Men om din duglighet blir sådan som jag väntar, då skall du inte bli avvisad i längden. Och efter detta samtal beslutar han att fara ut i länderna, och det syftas i hans kväden på att han hade farit med hären österut genom Vendland och så till Saxland och ända västerut till Frankland. Såsom Illugi kvad: Ofta gick på frankernas frid [osäker tolkning] snabbt red han till den visas by; [osäker tolkning] det var fiender på fursten, min herre, i fruktan. [osäker tolkning] Därifrån for han till Langobardland och sedan till Rom och därefter ut till Apulien (Púl) och skaffade sig skeppslägenhet och for därifrån till Konstantinopel (Miklagarðr) till kejsaren. Såsom Bölverkr säger: Hårt drev den svarta skuren snäckans stäv utanför landet; den brynjeklädda skeppen bar sin prydda rustning. Den ärorike fursten såg metallen på Konstantinopels tak framför stäven; många skepp gled till staden ... vackra ... höga ... [oklart] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 25 (maskinöversättning) Här sägs det att han for med härskepp till Konstantinopel (Miklagarðr) med mycket folk till kejsaren (Garðskonungr), som hette Mikael katalaktus. Då var drottning i Konstantinopel drottning Zoe den mäktiga. Där blev norrmännen väl mottagna. Harald gick genast helt i kejsarens sold och kallade sig själv Nordbrigt, och det var inte känt för allmänheten att han var kungaboren, utan han bad alla sina att dölja det, eftersom det ses med misstro om utländska män är kungasöner. Men en stor mängd norrmän fanns där redan, som de kallar väringar (væringjar). Där fanns en isländsk man som hette Már Húnröðarson, fader till Hafliði Másson, och han var där en framstående hövding för en skara (sveitarhöfðingi). Han hade stark misstanke om dessa främmande män, huruvida allt skulle vara så som de sade. Och sedan kom han i samtal med Halldórr Snorrason, som då var med Harald som kallade sig Nordbrigt, och Már ville tala med Harald. Men Harald ville inte ha något med honom att göra, och Már fick ingenting av det. Och sedan begav han sig från Konstantinopel och tyckte att intet var otroligt utom att något storverk skulle komma upp inom kort. Och en dag när Nordbrigt och hans män satt på några fält i tre ringar, då gick drottning Zoe förbi dem och såg hur stolt de bar sig åt. Då gick hon fram till Nordbrigt och sade: Du norrman, ge mig en lock av ditt hår. Han säger: Drottning, säger han, lika för lika skall det vara mellan oss två: ge mig ett hår ur ditt magskägg. Detta tyckte man var löjligt sagt och ändå djärvt mot en sådan kvinna. Hon gav inte akt på det och gick sin väg. Det fanns en man i staden som hette Erlendr, en väring. Och hans hustru blev vansinnig, och Erlendr ber Nordbrigt ge något råd, eftersom han ansågs vara en vis och klok man. Han gick nu och träffar kvinnan, talar med henne och ber henne visa honom sina klenoder och dyrbarheter och forskar på många sätt klokt. Och hon gör så, visar honom klenoderna. Han frågar vem som gav henne de klenoder som var de förnämsta. Hon sade att hon inte visste mycket om vem han var, men säger att hon tyckte utomordentligt väl om den man som hade gett henne klenoderna. Han frågar med vad hon hade lönat. Hon sade att hon inte hade lönat med något och blev förlägen vid det. Det anstår er inte, husfru, säger han, att inte löna sådana dyrbarheter med något. Om du nu tycker att du inte har något så hedersamt som du skulle vilja, då vill jag ge dig en god klenod så att du lönar detta. Detta gick hon med på. Han gick då bort och låter göra ett kors av guld och lät viga det. Då går han till henne en andra gång och ger henne korset, bad henne ha det hos sig och berätta för honom ännu noggrannare om sina förhållanden, och forskade på många sätt. Hon sade att en man kom till henne som hon tyckte så väl om, så att hon sade att hon aldrig hade sett någon sådan. Hon sade att han besökte hennes säng om nätterna, och jag har fattat stor kärlek till honom. Efter detta gick Nordbrigt bort och sade Erlendr vad som stod på. Vi skall nu hålla vakt om han besöker henne och gripa honom om vi kan. Det var nu en kväll som de ser att en man gick till hennes kammare. Han var både stor och vacker, och det föreföll dem som om det vore guldfärg på hans hud där han var bar, och de tänkte nu gripa honom när han gick bort. Han steg i sängen hos henne. Då visar hon honom korset och sade: Jag vill inte bara ta emot klenoderna av dig utan att löna med något. Jag vill nu ge dig denna klenod i gengäld. Och hon räckte honom korset och bad honom ta emot det. Han blev så illa till mods av detta att han genast försvann ur sikte, så att hon inte visste vad det blev av honom. Men hon blev mycket kraftlös efter detta. De höll nu vakt över henne så att hon inte gick någonstans bort, och närde henne så som de tyckte var bäst. Då sade Nordbrigt: Jag gissar att denne man förr har varit någon ond man och nu har blivit en orm och torde ligga på guld; eller vet ni något ormbo i närheten? Honom sades att det fanns ett där med säkerhet. Dit skall vi fara, säger Nordbrigt. Och så gjorde de. Och där fanns några klippor. Där gör de ett stort bål på klippan. Och när elden hårt grep bålet, då kommer där fram en stor tryne och inte vacker. Nu kunde de inte göra något åt det och far nu hem till staden med detta. Men det var ändå inte otroligt att han hade fått nog av bålet och efter detta skulle flytta sin boning. Och nästa natt därefter drömde en bonde i staden att en man kom till honom och bad honom om ett skepp och sade att han skulle lägga skepphyran i stäven. Och bonden tyckte att han lånade honom skeppet. Och morgonen därpå, när han vaknade, går han till sitt skepp och ser att det nyligen hade använts, och i stäven såg han ligga en stor bägare av guld. Och det blev ingen skada av detta kryp från den tiden, och Erlendrs hustru fick sin hälsa. Och alla män tyckte att det var mycket värt med Nordbrigts visdom, och han var omtyckt av väringarna, och alla förstår att han är en betydande man i alla sina gärningar och råd. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 26 (maskinöversättning) ===Om Nordbrigts färd=== Samma höst for Nordbrigt ut på Grekiska havet med en galejhär och alla väringar. Då var hövding för grekernas här Gyrgir, drottning Zoes frände. De for vida omkring på Grekiska havet och öarna och utförde många storverk. Såsom Bölverkr säger: Den raske fursten rödfärgade i hög grad stålet och gick i sold; därefter utkämpades varje år strid som de själva ville. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 27 (maskinöversättning) Och en gång när de slog upp sina landtält tog Nordbrigt och hans män den tältplats som låg ovanför de andra tälten. Då kom hövdingen Gyrgir dit och bad väringarna flytta bort sina tält. Nordbrigt säger: Det är inte rätt, och det har inte varit väringarnas sed att flytta ned i dalsänkor undan grekerna. Gyrgir sade att han först hade rätt att sätta tält där han ville för sin värdighets skull. Då säger Nordbrigt: Om du är grekernas hövding, så är jag väringarnas hövding. Därtill talar de om detta att var och en av dem tycker sitt, och båda parter vill gripa till vapen. Då kom kloka och välvilliga män dit och vill avvärja deras svårigheter. De ber att de skall förlikas och inte göra kejsaren (Garðskonungr) den skammen och skadan att strida där båda parter är hans män, och hellre komma överens sinsemellan om en sådan uppdelning som båda tyckte väl om och där ingen av dem fick övertaget. De ber då nu att de skall dra lott om vilka som först skall slå upp tält eller ro eller lägga till i hamnar. Och detta går de med på. Nu görs lotterna, och var och en av dem märker sin lott, och sedan kastade båda lotterna i Gyrgirs mantelflik. Men Nordbrigt skulle ta lotterna. Då sade Nordbrigt till Gyrgir: Låt mig se vilket märke du har, så att vi två inte märker på samma sätt båda. Gyrgir sänder honom lotten, och han anade inte att här skulle ligga något annat bakom än Nordbrigt säger. Och Nordbrigt märker nu sin lott, och precis på samma sätt som Gyrgir hade gjort förut, och kastar den sedan i knät på härföraren Gyrgir. Och sedan tar Nordbrigt lotterna. Och när han hade tagit upp den ena lotten sade han till Gyrgir: Dessa skall först slå upp tält och först ro och först rida, först lägga till i hamn och ha valrätt i allt. Han såg sedan på lotten och höll den högt upp och sade: Detta är vår lott, och slänger den sedan bort och långt ut i sjön. Då sade Gyrgir: Varför lät du mig inte se lotten? Han säger: Om du inte såg den som jag tog upp, så se nu den som ligger kvar, och jag väntar att du känner igen ditt märke på den. Och då togs lotten upp och kändes igen, och där var Gyrgirs märke på den. Och i sådana mellanhavanden mellan dem märktes det snart hur framåt och överlägsen Nordbrigt var, och han for utomlands under sommaren. Och det berättas att Nordbrigt ordnar det så att hans män blir nästan utanför striden och all fara, och någonstans i slagordningen där mannafaran alltid var minst. Och han vaktade sig så att hans folk inte gick förlorat, men han skonade inte Gyrgir, så att de mer var i vägen. [osäker tolkning] Men när Nordbrigt var ensam med sitt folk, då lade han sig så hårt i det att han skulle få antingen seger eller död. Nu hände det alltid så att när Nordbrigt anförde folket, då vann han seger, men Gyrgir vann då ingenting. Det märkte de som följde Gyrgir och sade att deras sak skulle gå bättre om Nordbrigt vore ensam hövding över hela hären, och de klandrade härföraren Gyrgir och sade att ingenting vanns under honom och hans folk. Han svarar så emot att väringarna inte ville bistå honom, och bad dem då fara till ett annat ställe, men han skulle fara med sin här och vinna sådant som han kunde och som blev honom förunnat. Och nu efter detta for Nordbrigt bort därifrån, och med honom alla väringar och alla latinare. Men Gyrgir och hans män for med den grekiska hären. Och då visade det sig snart vad var och en förmådde. Nordbrigt fick alltid både seger och gods. Men Gyrgir for hem till Konstantinopel med sitt folk, utom de unga män som ville skaffa sig gods och ära; de samlades och for till Nordbrigt och tog honom till hövding. Han drog nu med hären västerut till Afrika och förstärktes därifrån mycket i manskap i det välde som ligger där. Det är räknat efter kung Haralds egen berättelse att han tog åttio städer i sitt våld. Somliga överlämnades i hans våld, somliga förstörde eller brände han. Såsom Þjóðólfr säger: Tiotal kan man säga av män eldröda på Särkland; [osäker tolkning] den unge vågade sig, åtta städer, torgets orms förstörare, [osäker tolkning] innan härens skräckinjagare, hård stridens lek under skölden, farlig för särkerna, på slätterna på Sicilien gick att utkämpa. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 28 (maskinöversättning) Nordbrigt dröjde många vintrar i Afrika och fick där mycket guld och många dyrgripar. Men allt det gods som han fick och som han inte behövde ha till underhåll av sitt manskap sände han med sina betrodda män norrut till Holmgård i kung Jarizleifs våld och förvar. Och där drogs så omätligt mycket gods samman att det inte kunde räknas i mark. Vilket kan tyckas troligt, då han härjade den del av världen som var närmast rikast på guld och dyrgripar. Så är det dock att han inte hade stridit mot bönder, ty han säger själv att han stred mot kungen själv i Afrika och fick seger och tillägnade sig vida delar av hans välde. Men därefter for han hem till Konstantinopel med stor ära och är nu där en tid. ===Om härsagan=== [osäker tolkning] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 29 (maskinöversättning) Nu sägs det härnäst att budet om krig (hersaga) kom till kejsar Mikaels öron. Gyrgir sade då till kejsaren: Nu måste man vända sig till väringarna, så att de prövar sig. Och många män misstänker, herre, att ni här har att göra med en kungaboren man. Men du vet att det här inte finns någon sed att de män som är kungaborna går i sold här. Kejsaren säger: Det är ännu inte bevisat sant, men visst är det att denne man överträffar andra män både i råd och hårdhet. Och de män som är oss mest lovande till landets försvar är de som är beskaffade så som han är. Därför är det nu väl att de prövar sig. Väringarna höll nu möten sinsemellan, och Harald säger till dem att han starkt misstänker att man tycker sig se igenom oss här i Konstantinopel. Och man gissar mycket om vår sak och bryr sig inte om att vi skickas fram i ofred eller fara. Nu vill jag att vi ger löfte till den helige kung Olav om seger åt oss och låter bygga en kyrka här till hans ära hos Gud. Detta gick alla med på, och att bekräfta det med handslag sinsemellan. Och sedan, med hans samtycke, far de nu emot hedningarna. Men de hedningarna hade många kungar i spetsen för sin här, och en var blind, och han var ändå den klokaste. De hade hjul under sina kärror och tänkte låta dem rusa mot hären med den utrustning som var tillsammansfogad för det. Men när de ville låta dem rusa fram mot väringarna, då blev de alla fastlåsta. Och å andra sidan ser den blinde mannen, som var kung, en man rida framför väringarnas här på en vit häst. Och från denne man stod en så stor skräck för hedningarna att många av kungarna flydde, men sex blev kvar. Och det slutar med att väringarna fick seger, och de vände sedan hem efter det med stor seger och ära och låter genast bygga en ståtlig kyrka. Men på grund av mäns förtal förbjuder kejsaren att kyrkan vigs. Harald låter då tillreda ett gästabud och tänker då att biskopen skall komma för att viga kyrkan. Kejsaren förbjöd då ved att tillreda gästabudet med och sade att kejsaren inte kunde få sin rätt för hans kämpaiver och makt. Men ändå fann man snart en utväg så att gästabudet blev tillrett fastän kejsaren inte ville. Sedan bad Harald att biskopen skulle fara för att viga kyrkan. Men han sade att han inte vågade för kejsaren. Men Harald sade att han skulle ordna det så att kejsaren inte skulle förbjuda det. Och sedan går Harald nu till kejsaren och framhåller för honom hur orimligt det är att han hindrar att kung Olav visas heder för den heder och det under som han gjorde för dem och den frid som han gav hans rike. Och han lyckas övertala honom så att kejsaren själv far med honom till gästabudet, och likaså biskopen. Och gästabudet blev utomordentligt gott. Och kejsaren förundrade sig mycket över att han hade fått ved så rikligt, där han hade lagt förbud mot att han skulle få det på något sätt. Men Nordbrigt säger honom att han hade använt skeppsvrak och svärd och valnötter till det. Nu var kyrkan vigd, och kejsaren lönade gästabudet storslaget. Och sedan var den kyrkan vigd och vackert smyckad med en stor klocka, så att ingen annan sådan fanns i Konstantinopel. Men på grund av onda mäns förtal låter kejsaren ta ut kläppen. De gav då löfte till den helige kung Olav att han skulle låta kläppen komma tillbaka i hans klocka. Och sedan skrämde han kejsaren i sömnen, och han rättade sig inte efter det. Och sedan blev han angripen av en våldsam sjukdom, så att man knappt kunde bära honom. Men drottningen gissade rätt om hans sak, vad som här låg bakom. Hon bad Nordbrigt komma och ge något gott råd åt kejsaren. Och Nordbrigt går genast till kejsaren och ger honom det rådet att han låter bära tillbaka kläppen till kung Olavs klocka, och att han sedan gav till kyrkan tre delar [osäker tolkning] och for dit själv. Han dyrkade kung Olav framför andra så länge han levde. Och kejsaren lovade detta och fullgjorde det väl sedan. Nu far de båda ur landet, Nordbrigt och Gyrgir. Och det var överenskommet mellan dem och kejsaren att de skulle betala honom hundra mark av varje skepp, men själva skulle de få det som var mer. Och med detta far de på härtåg och kommer nu till Sicilien. Och det är ett stort rike och många stora städer. Och folket flyr undan på det sättet att de söker sig till städerna, och där fattades ingenting av det som de behövde som flydde dit. Och landsmännen tycker sig nu ha fått säkert skydd när de har kommit in i staden. Nordbrigt och hans män lägrar sig nu kring en stad, utmärkt både i folkmängd och i mycket rika dyrbarheter. Och den blir svår för dem att inta och står fast emot, och de lyckas inte vinna någon fördel. Då sade Gyrgir: Här måste man ta till det mindre när man inte får det större, ty denna stad ligger inte öppen och den blir inte vunnen med vår styrka. Och vi måste fara vidare, och jag väntar att det går oss bättre ute längs stränderna där det finns mindre styrka. Nordbrigt säger: Sent kommer kejsarens fordran att uppbringas om vi skall undersöka alla skär; eller vad ger ni mig om jag lyckas vinna staden? Gyrgir svarar: Vad begärs? Tre utvalda klenoder som jag själv väljer, säger Nordbrigt. Det vill vi gå med på, säger Gyrgir, och detta blev nu bundet med vittnen mellan dem. Nu var det så beskaffat att en å föll längs en klyfta nära själva staden. Dit gick Nordbrigt med sextio män och dolde sig för synen från staden. De mätte först dess grundval, hur djupt man skulle behöva gräva därunder, och tänker sedan gå rakt in under borgen. Och sedan börjar tjugo män att gräva och andra tjugo att skotta, och de tredje lossar och öser ut all jorden i ån. Men bara de syntes från staden, och de tyckte att de inte visste vad dessa skulle göra. De gräver ned under staden tills de kommer in under det ställe som de tänker. Då sade Nordbrigt: Nu har denna grävning blivit så stor som jag ville. Vi borde också ta något gott för oss, men lyckan får råda. Låt oss nu gräva upp där vi väntar att vi kommer upp i något hus i staden. Och låt oss inte gräva upp ur jorden förrän vi alla är vapenrustade och klädda i härkläder. Och då har den lyckan som får den och som den förunnas. Och om vår uppstigning i staden ville lyckas väl, kunde det vara så att de som är där blev något underligt till mods och att det blev någon förskräckelse eller fruktan när män oväntat kommer upp ur jorden mot dem. Låt oss också ordna vår utrustning och oss själva så att de i högsta grad må misstänka vad slags kämpar vi är, ty många, gissar jag, kommer inte mindre att tro att andra varelser kommer upp ur jorden än människor. De gör nu så efter Nordbrigts råd. Hela hären klär sig nu i härkläder och sätter hjälmar på huvudet, utom bara de män som är utsedda att gräva upp till slut ur jorden när allt är färdigt. Och han ordnade uppstigningen så noga genom sin rådighet och klokhet att de kom upp i en stenhall i staden, och där fanns ganska få män. Men största delen av hären gick ned i grävningen under staden, fastän inte alla kunde gå upp på en gång. Och nu när de går upp, då sade Nordbrigt att de skulle tjuta högt och bära sig så grymt åt som möjligt. Och när mörka hjälmar kom upp ur jorden mot dem, då blev männen mycket förskräckta. Då var det också något mörkt därinne. De som kom åt det sprang nu undan genom hela staden med rop och skrik och sade att fiender hade kommit upp ur jorden och dräpte allt som var framför dem. De sade nu att det folk som belägrade staden var så trollkunnigt att de kallade djävlar ur jorden mot dem och dräpte deras män. Och nu blir det stor fruktan och rop i staden. Men när det värsta larmet lade sig och man visste vad det gällde och med vilka knep de hade kommit in, då skyndar de till vapen som var goda riddare och raska män och vill försvara sig. Men så snart Nordbrigt och hans män inte var sämre ställda till strid, föll stadsborna genast som boskap. Men somliga som fick behålla livet flydde bort, somliga gav sig och gick till handgivning och eder. De tog i staden sådant som de ville. Då sade Nordbrigt: Det tror jag, Gyrgir, att vi får fara mycket vida innan vi får sådant gods som det i denna enda stad som ni ville vända bort från. Och jag vill nu välja åt mig de klenoder som jag tycker om, enligt det som vi kom överens om. Sant är det, säger Gyrgir, att vi har tagit stort gods här, men det skulle jag tycka anstod er bäst, att inte ta klenoderna förrän hemma i Konstantinopel. Nordbrigt säger: Detta gods tycker jag att jag har förtjänat alldeles väl, ty denna stad skulle stå ännu i dag om man inte hade haft nytta av mina råd. Eller vad tycker hövdingarna är rimligast? Alla instämde i hans tal och sade att en sådan man som var så hårdför hellre med rätta kunde heta hövding. Sant är det att vi nu har fått mycket gods, säger Gyrgir; jag tycker att det nu är gott för oss att söka oss hem med detta. Nordbrigt säger: Ännu kan vi inte betala kejsaren hundra mark av varje skepp om vi inte skaffar mer av godset. Och vi skall ännu en längre tid hålla på innan vi slutar, ty jag har fått höra var det ännu kan finnas större hopp om gods. Hela hären samtyckte med honom och tyckte att det var mycket värt med hans skiftande och den duglighet som han alltid visade. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 30 (maskinöversättning) ===Om Nordbrigts och Gyrgir jarls härtåg=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 31 (maskinöversättning) Nu lägger de till vid en annan stad som var både större och svårare att inta. Gyrgir sade: Detta företag kommer ni att ta er an över er förmåga, och du litar nu alltför mycket på den seger som du nu har vunnit. Och låt oss nu hellre fara vidare och inte låta det åtlöjet drabba oss att bryta oss mot det som inte går att göra, och det är illa att sätta sig ned oftare än man reser sig upp. Nu tycker Nordbrigt sig se att Gyrgir vill bort och sade: Det är sant att denna stad inte kan vinnas med samma knep som den förra. Men ändå är hoppet inte ute om man får tid på sig. Men jag skall ge dig valet att fara bort vart du vill, om du vill nu, fastän man inte kan betala kejsaren så mycket gods som det var överenskommet; då finns det ändå något. Men de skall ändå inte fara bort, ty våra krigsmän behöver godset, ty jag skall inte vända härifrån så här. Därför tror jag, säger Gyrgir, att du nu inte kommer att veta någon råd här. Det blir nu som det vill falla ut, säger Nordbrigt. Gyrgir är nu där och nänns inte vända bort med lite gods eller inget. Där fanns vackra och släta fält nära staden, och där på fälten stod vackra och lummiga träd som var blommande, och som om det vore en liten skog där, och dit flög alltid om dagarna fåglar från staden, de som hade bon. Småfåglar for där efter föda om dagen utanför staden men flög tillbaka på kvällen för att sova, eftersom de hade bon här och där i hustaken i staden. Stadsborna tyckte sig trygga eftersom de hade en stark stenmur kring sin stad, och de sade till Nordbrigt och hans män att de skulle anfalla tappert och sade att det fanns mycket att hämta där i många dyrbarheter och dyrgripar. Men de sade att de ändå väntade att det skulle gå långsamt för dem att gräva ned under staden eller vinna den på samma sätt som den förra. Allt detta sade stadsborna högmodigt till dem och dessutom med hån och spott. Nordbrigt sade nu till sina män: Nu skall vi ta några män från varje skara, och ändå så att stadsborna inte saknar folket, och man skall ändå anfalla staden med retsamma utfall som de förra dagarna. Och det väntar jag att de skall tycka att ert anfall är föga värt. Ni skall också anfalla bara så att det är minsta möjliga fara för er. Här finns en bäck ett kort stycke från staden, och den lera som finns vid bäcken, som heter bitumen, den leran skall vi ta och knåda om nätterna så att stadsborna inte blir varse det. Det kommer då att bli likt lim om det bereds, och med just detta limmar man alltid städer. Sedan skall vi stryka detta lim på dessa träd som står här utanför staden. Men det kan bli så hårt som sten när det torkar. Sedan skall vi stryka det blöta limmet på träden, och med dessa råd skall vi vinna denna stora stad. Sedan skall de av våra män komma dit som bäst förstår sig på småfåglar. Och det kan vara att det blir svårt för fåglarna att lyfta fötterna från grenarna när den blöta leran är struken på. Och om vi fick makt över dessa små stadsbor, småfåglarna, då kan det vara att en utväg finns att komma åt dem som är större och mäktigare. Nu går de till väga så som Nordbrigt säger, och detta råd duger, så att fåglarna blir fast vid träden när de ville skaffa sig föda. Och de lyckas nu gripa många småfåglar genom dessa knep. Då sade Nordbrigt: Nu är det bra, säger han; dessa fåglar skall vinna staden åt oss. Nu skall man ta trä som är kådigt och mest lättantändligt och lägga en liten eld i det, lägga svavel därtill och gjuta vax runt om utanpå. Sedan skall man binda sådana bördor på fåglarnas ryggar så att de inte blir för tunga för dem att flyga med. Och när det blir natt skall vi släppa dem alla på en gång med den utrustningen att var och en har en börda på ryggen. Och jag gissar att de då flyger till sina boplatser och bon i staden, så som de är vana. Så går man nu till väga, och fåglarna flyger in i staden till sina bon och ungar. Men husen var många vasstäckta, de som fåglarna bodde i. Och det dröjer inte länge innan elden slår upp i fåglarnas fjädrar och därnäst i taktäckningen och husen. Och då brinner det ena av det andra, och det blir en stor eldsvåda i staden. Men å andra sidan var de alla i härkläder och anfaller då staden mycket hårt. Men stadsborna tyckte sig inte veta varför det stod så till med eldsvådan, och de måste nu försvara sig på en gång mot elden och deras hårda anfall, och de kunde inte försvara sig mot båda. De lyckades nu bryta upp stora portar i staden, och därnäst är de inne i staden, och där blir det strid och mannafall. Och det dröjde inte länge innan stadsborna blev rådvilla inför alltsammans och gav sig. Nu gick samma folk med mildhet och ödmjukhet för att be om nåd med oro och sorg, men förut hade de alltid talat högmodigt till Nordbrigt och hans män. Så förskräckta var stadsborna att de tyckte att det var hopplöst att elden skulle släckas, där vattnet var långt borta. Och nu när de gav sig och tog emot fred, då fann Nordbrigt råd för att släcka elden. Så säger Þjóðólfr: ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 32 (maskinöversättning) Härens hövding lät, när spjuten lyftes, ... [oklart] men de som flydde undan bad om frid för vargens hunger; [osäker tolkning] han har söder om havet – så finns minnen därom – ofta med udden köpt rikedom, där de blyga sökte skydd. [osäker tolkning] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 33 (maskinöversättning) Här tar de nu mycket mer gods i denna stad än i den förra. Och Gyrgir sade att det var självklart att vända hem med en sådan seger och sådant gods, och sade sig vänta att kejsaren nu skulle kunna få sitt gods, och att ändå var och ens lott skulle vara god. Nordbrigt säger: Nu är det närmare än förut, men ändå återstår ännu en stad som det skulle vara stor lycka för oss att vinna, och där finns inte mindre gods än i dessa båda. Det tycks mig orådligt, säger Gyrgir, att förspilla en sådan seger som vi nu har fått och nu lägra oss kring denna tredje stad. Här finns inga träd eller skog intill där man kan fånga fåglarna. Inte heller kan man gräva under den. Och en mängd landsfolk har strömmat dit. Nordbrigt säger: Så är det också, att detta är förenat med någon fara. Men vi skall anfalla den hårt efteråt; det kan vi göra. Gyrgir drog sig undan och sade att det inte skulle gå väl. Men Nordbrigt sade att han inte visste noga om det lönade sig, men han sade att han skulle våga det. Många av hans män eggade också på och sade att de ville följa hans råd. Och han svarade och sade att han också var mer ivrig till det. Men om jag ännu skall ta detta på mig och ge råd här, då vill jag ännu ha samma villkor som förut. Det gick alla med på. Det är nu först, säger Nordbrigt, att man skall lägga ned lekarna, såsom det ofta är sed hos män att hålla när män belägrar städer. Och ett tält skall göras av god pell, ett stycke bort från de andra tälten, och vindflöjlar skall vara uppe på det med förgyllda stänger. Dit skall fem eller sex män gå varje dag till det tältet och dröja där en stund, och alltid gå därifrån mer sorgsna än de kom dit. Och om ni har samtal eller ordväxling med stadsborna, som det alltid är sed, då gissar jag att de frågar varför ni är så nedstämda eller vad det vackra tältet skall betyda som är satt bort från de andra tälten. Då skall ni säga att jag är sjuk och ligger där i tältet; och där skall jag vara. Och vi skall låta det fortgå så en vecka. Och när det har kommit så långt, då skall ni på allt sätt söka göra era ansikten sorgsna och då meddela min död. Sedan skall ni be om lov att föra liket in i staden till någon kyrka, och säg att det inte skall fattas gods, både guld och dyrgripar med liket. Och jag väntar mig att de kommer att tillåta detta, ty många är giriga. Då skall ni begära att sextio män får gå in i staden med liket. Men jag gissar att det vill de inte. Då skall ni begära att tolv män får gå in, och säg att det inte är någon sed att färre män går med en förnäm mans lik än tolv. Och det kommer de att tillåta. Ni skall göra en kista till liket, och ingenting skall vara över den; man skall breda över den en dyrbar pell, den bästa som ni har. Och låt det på allt sätt se ut på er som om jag vore er mycket sörjd. Och om detta nu går något enligt min anordning och de tillåter tolv män att gå in i staden med liket, då skall jag lägga mig i kistan. Men sedan skall ni bära kistan på era axlar, och fyra skall gå under den, och två män skall gå med baneren. Halldórr Snorrason och Ulfr stallare skall vara i kåpor men ha brynjor under. Hären skall vara fullt väpnad och tränga sig fram utifrån när vi kommer till stadens port. Och man skall inte behöva egga dem mycket som går först. Och sedan i porten skall ni släppa ned kistan från era axlar. Och jag får våga det, hur snabbt jag kommer ur kistan. Och när detta råd var fastställt, går hären alltid förbi staden och ser på den, och den tycks svår att vinna. En jarl är över denna stad. Och stadsborna berömmer sig mycket och ber dem att anfalla tappert, eftersom de har en stor här. De sade också att de hade hört att de inte hade varit rådlösa, men sade ändå att de trodde att de sent skulle vinna staden med småfåglar, även om de bar bördor av spån på dem, och sade att de skulle se upp för sådana knep. Och de sade att det vore tappert att efter detta anfalla här mer än vid de två andra städerna, och sade att de hade hört att sådant inte hade gått över deras hövdings förmåga. Och när natten faller gör de en stormning mot staden och tål inte stadsbornas eggelse och glåpord, utan vill veta om deras försvar är lika stort som staden är god och stark. De har alla de knep som var brukliga i den sortens strid. Men så snart deras här kom till stadsmurarna, då fattades där inte valslungor och annat stenkast. Och när de ser denna stad så stark att de inte tyckte att det fanns hopp om att den skulle intas med vapen, och murarna var för tjocka att bryta sig igenom, drar de nu tillbaka till lägret och ställer till larm kring sin hövding enligt det som han hade rått till. Och allt går nu enligt Nordbrigts gissning och avsikt. Och när det kommer så långt att de har varit där en vecka, då meddelar de stadsborna att den grekiska härens hövding är död, och de var mycket sorgsna. Och de begärde sedan att de skulle ge liket gravplats vid någon kyrka i staden och sade att de skulle offra mycket gods, såsom det var sed för rika mäns själar. De begärde också om likfölje så som han hade föreskrivit. Men de som förvaltade kyrkorna i staden ville gärna ta emot guldet, även om vikingar gav dem det, och var och en erbjöd sin kyrka, att hövdingen skulle föras dit. De tänkte att de skulle få rikedom av gods i guld eller andra dyrgripar. Och om likföljet blev de överens så som han hade gissat, att tolv män skulle gå in med det i staden. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 34 (maskinöversättning) Sedan gick de emot liket ut i stadsporten med kors och helgonreliker och var skrudade. Men vikingarna å andra sidan bar kistan ståtligt på sina axlar, och den var överhöljd med purpurpell. Och de män som följde liket hade silkeskåpor och hattar neddragna på huvudet för sorgens skull, men under fanns hjälmar och brynjor. Och när de kommer mitt i stadsporten, då blir det en olycka under färden; de släpper ned kistan tvärs över stadsporten. Och i det ögonblicket ljöd en lur nära porten. Men hären var redan helt med vapen och fullt färdig. De sprang då till staden och trängde sig in i porten. Nordbrigt hade burit kistan, fastän han hade sagt det andra, och den hade varit tom. Då drog han svärd och alla hans män, sprang upp i porten och dräpte där många män som var vapenlösa framför dem. Där blev Halldórr Snorrason sårad; han blev huggen i ansiktet. Alla de tolv blev något sårade, och mest av sten som kastades ned från tornet. Och jarlen som var i staden, en framstående man, hade dragit sitt svärd, och det var en stor dyrgrip. Nordbrigt griper efter svärdet och vrider det från jarlen, gör honom själv till fånge och har honom i sitt våld. Det är mäns berättelse att det hade gått till med ord mellan Nordbrigt och Halldórr Snorrason så, när han sade att Halldórr skulle bära baneret först in i staden, att han först svarade: Må en här bära baneret före dig, din feging! Mycket är sagt, Halldórr, säger Nordbrigt, men det har också gått väl. Nordbrigt frågade nu om jarlen ville ta emot livet. Han svarade: Vem är du? säger han. Visst är du en kungaboren man. Han säger jarlen sanningen i hemlighet, och jarlen tog emot liv och rike av honom. Nordbrigt tog allt det i egendom av denna stad som han ville tillägna sig, men gav jarlen staden. Många orter vann han i detta land under grekerkejsarens välde innan han kom tillbaka till Konstantinopel. Då säger han till Gyrgir att han vill ha de klenoder som var dyrbarast. Men Gyrgir sade att han då ville föra dem till kejsaren. Nordbrigt säger att han tycker sig väl berättigad att ha dem, och sade att det var att vänta att han sent skulle släppa dem utan strid, och bad Gyrgir komma ihåg att han aldrig hade kommit så i härnad att han skulle ha skaffat sig sådant gods eller utfört sådana storverk. De skiljs nu. Gyrgir far hem till Konstantinopel till kejsaren (stólkonungr) och är hos honom och förtalar Nordbrigt och säger att han ville dra allt gods till sig men unna kejsaren lite av det. Han sade att han trodde att han snart skulle trakta efter hans rike, om hans kämpaiver och ärelystnad skall ha den framgång som det ser ut. Man säger att drottning Zoe också mycket förtalade honom inför kejsaren och sade att han ville ha samvaro med Maria, hennes systerdotter. Hon sade att kejsaren borde hämnas sådant grymt. Men man säger att hon själv, drottningen, ville ha honom. ===Haralds Jerusalemsfärd=== Då gjorde Nordbrigt sin färd från Sicilien med hela hären ut till Jerusalemsland (Jórsalaheimr) och vill bota sina missgärningar inför Gud. Och var han än for genom Jerusalemsland var nästan alla städer och orter överlämnade i hans våld; så stor lycka följde honom. Det bekräftar Stúfr, som hade hört kung Harald berätta om dessa tidender: Den övermodige for, eggdjärv, för att lägga under sig det övre; [osäker tolkning] landet var åt stridens härskare verksamt, Jerusalem, från grekerna. [osäker tolkning] Och med ett väldigt rike kom obränt stridens hemlands jord under härdaren; [osäker tolkning] Haralds ande ovan länderna. Här berättas att detta land kom obränt och ohärjat i kung Haralds våld. Han for då ut till Jordan och badade sig, såsom det är sed för andra palmfarare. Han gav till Herrens grav och det heliga korset och andra helgonreliker i Jerusalemsland och gav där så mycket gods i guld att ingen kan räkna det i mark. Och på den tiden fredade han vägen ända ut till Jordan och dräpte där rövare och annat härjarfolk. Såsom det här sägs: Egdernas furstes ord stod fast i vrede, [osäker tolkning] det gick illa för svekfulla män, på ömse Jordans stränder; men för sanna missgärningar fick folket illa lön av fursten, [osäker tolkning] det fick visst vådan; [osäker tolkning] vist för evigt med Kristus. Sedan for han tillbaka till Konstantinopel och hade samma namn. Och där uppstod då många mäns avund mot honom, först och främst Gyrgir med drottningen och många andra därtill. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 35 (maskinöversättning) Ofta träffas Nordbrigt och jungfru Maria. Och en gång när de befann sig i några loft vid sjön, blev det sagt till kejsaren, och han ombads då gå dit för att avslöja Nordbrigts svek. Men hon blir varse detta och låter Nordbrigt fira sig ned under loften med hast, där vattnet flödade under. Och när kejsaren kommer dit, ser han inte Nordbrigt hos henne, och hon sade att hon inte visste något om honom. Men det var ändå en stor hjälp för honom att kejsaren då inte påträffade honom i det som man förtalade honom för, och kejsaren tyckte nu att denna sak var vederlagd; han tyckte att de hade ljugit för honom. Och därnäst framfördes det inför kejsaren att Nordbrigt var otrogen mot honom i vakthållningen. Men kejsaren sade att det inte skulle vara så. Då sade Gyrgir: Låt oss pröva det, herre, säger han; låt oss sätta män till vapenangrepp för att pröva vakthållningen. Och så gjordes. Och när Nordbrigt blev varse dessa män, då låter han dräpa dem alla, och där dog mycket många av kejsarens män. Kejsaren tycker nu att han alltid får ont av Gyrgir och hans råd och tycker att han inte vet hur det skall lugna sig. Och nu uppstår på nytt drottning Zoes ovilja mot Nordbrigt. Och den första anklagelsen som riktades mot honom var att han hade det guld som grekerkejsaren ägde och inte hade betalat det som lagen bjöd, och att han själv hade tillägnat sig mer än kejsarens lov medgav, och det sades att under den tid då han var över den grekiska hären hade nästan inget guld kommit från galejerna. Men en annan anklagelse var dock i verkligheten funnen därtill, att drottning Zoe beskyllde Nordbrigt för att han hade samvaro med jungfru Maria, och henne hade Nordbrigt friat till och inte fått giftet. Ty det säger de män som har varit i Konstantinopel, att väringarna minns berättelsen så, att Zoe själv ville ha honom. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 36 (maskinöversättning) Nu kommer förtalet så långt att drottning Zoe och kejsar Munak grep Nordbrigt, och han leddes bunden till fängelset. Och när de for med honom längs gatan nära den fängelsehåla som fanns där, då tyckte sig Nordbrigt se sin broder, den helige kung Olav; där är nu byggt kung Olavs kapell. Och därnäst kastades han i fängelsehålan och två män med honom, Ulfr stallare och Halldórr Snorrason, och från dem togs alla vapen. Men det var som om en grotta vore nere i jorden och mynningen ovanpå. Där fanns en stor giftorm, och den sov då vid en bänk som flöt i grottan. Detta rum var nästan helt runt och utgrävt under på ena sidan som en grotta. Ormen hade döda män till föda, och när några blev oense med kejsaren eller stormännen, kastades de också dit. De vadade där i ruttnande kött, där män låg ruttnade, ty alltid hade män getts åt ormen att lämna rester av. [osäker tolkning] De satte sig sedan ned på kropparna. Då sade Halldórr Snorrason: Detta är inte någon god vistelse, och det kan ändå bli värre härefter, ty ormen kommer att sova en kort stund, och vi är föga angelägna om att han vaknar. Eller vad tycks er vara bäst att göra? Harald säger: Ge löfte till kung Olav, min broder, att han löser oss. Det är ett gott råd, säger Halldórr, [oläslig] men det står oss till stor fara om han vaknar. Låt oss nu snabbt fatta beslut medan han sover [oläslig] Ulfr och han båda. Har... [oläslig] Och när de hade bekräftat sitt löfte, fastän det här inte sägs vad de lovade, då sade Harald att de skulle ställa upp sig för angrepp mot ormen. Du, Halldórr, säger han, skall gå på hans huvud, men Ulfr är starkast, han skall gå på stjärten, ty där är ormarnas kraft. Men jag har på mig en liten bältkniv. Jag skall gå mot honom framifrån och angripa honom där jag finner för gott, ty jag litar bäst på min lycka och mitt öde att styra kniven. Men det väntar jag att han alltid kommer att ha någon av er i luften när han vrider sig, om han blir något sårad. Sedan gjorde sig Harald redo så att han tog av sig en gråskinnspäls och virade den om sin hand och hade en käpp i den främre delen av handen och kniven i den andra. Sedan gick han fram till ormen framifrån och stack in vänstra handen i gapet. Men han stöter genast med den högra på vänstra sidan, där han trodde att det skulle gå närmast ormens hjärta, och stöter in kniven upp till skaftet. Och det var en svår sak att besegra en så stor och ond varelse med ett så litet järn. Vid detta vaknar ormen och vrider sig hårt, och Harald låter nu pälsen ta emot giftet och lägger sig ovanpå ormen därvid. Men han är så stark att han emellanåt har två av dem i luften. Men med kung Olavs lycka och stöd och Haralds raskhet och hans följeslagares bistånd somnar ormen in, och de lyckas fälla honom. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 37 (maskinöversättning) Och nästa natt kommer en änka ned till fängelsehålan. Men det var ett högt torn och öppet upptill, som sedan kallas Haralds fängelsehåla. Denna kvinna hade två tjänare med sig, och hon frågade om det fanns något liv där. De svarade och sade att det inte skadade dem. Hon frågade om de ville ta emot livet. De sade att de gärna ville ta emot det. Därför kom jag hit, säger hon, att kung Olav vill lösa er. De tackar Gud och den helige kung Olav för det, att han vill se till dem. Ulfr och Halldórr drogs först upp, men sist Harald. Och när han kom upp frågade han kvinnan noggrant om händelseförloppet. Kung Olav uppenbarade sig för mig, säger hon, och jag visste inte om detta förut. Han sade mig var ni befann er, och du har nu nytta av honom, så som du alltid kommer att ha. Vad är bättre och mer passande, säger Harald, än att min broder löser mig? Men hur gick orden mellan er två? Han kom till mig, säger hon, i sömnen och sade att jag skulle bli botad från det men som jag hade, men att jag skulle göra hans ärende. Och jag frågade vem han vore eller vart jag skulle fara för att lösa dem därifrån. Han sade att han inte ville att hans broder skulle pinas här i Söderlanden, fastän hans företag inte alltid var i hans smak. Nu har jag berättat för dig om uppenbarelsen, och jag vaknade efter det och var då frisk, och sedan for jag hit, som du nu kan se. Harald tackar henne väl för hennes hjälp, och de skiljs. Hon går hem. Men Harald och hans män går genast till väringarna, och detta var om natten. De blir glada över honom och dem alla. Men Harald ber dem stå upp genast och väpna sig. Och så gör de. Och sedan går de till det sovhus som kejsaren (stólkonungr) sov i och bryter upp det där, griper kejsaren och gör slut med honom så att de sticker ut båda hans ögon. Såsom Þórarinn säger: Den furste fick glödande händer från Grekland; [osäker tolkning] tronfursten gick med svår skada stenblind. [osäker tolkning] Och så säger Þjóðólfr: Tronfurstens båda ögon bad ödaren sticka ut – oro var då påbörjad – hedningarnas sjukdom: [osäker tolkning] Egdernas allhärskare lade österut på den raske fursten ett grymt märke; grekernas furste for illa på vägen. [osäker tolkning] I dessa två drapor om Harald och i många andra kväden om honom omtalas detta storverk. Och man behöver inte gå förbi med ord det att han förblindade grekerkejsaren själv; man kunde lika gärna nämna någon greve eller hertig därtill, om det tycktes sannare. Men i alla kung Haralds kväden sägs detta på ett sätt. Och samma natt tar Harald det hus som jungfru Maria var inne i, och de förde henne bort med sig. De tog sedan två galejer och rodde ut i Sæviðarsund. Men där fanns järnkedjor över sundet. Och då sade Harald: Nu skall männen ställa sig vid årorna på båda galejerna, men alla de män som inte behövs för rodden skall var och en ta en hudsäck i famnen eller annan tung börda och springa akterut i skeppen och se om de vill gå upp och fram på kedjorna. Och nu gör de så, och skeppen glider upp, och så snart de fastnade och farten avtog, då sade Harald: Nu skall alla män springa fram i skeppen och ha samma sak i famnen. Och nu, genom detta knep, störtar den galej som Harald själv var på fram av järnkedjorna, men den andra red på kedjorna och gick sönder, och från den omkom där i sundet mycket många män, men somliga togs upp ur sjön. Och på detta sätt kom Harald bort från Konstantinopel och for sedan så in i Svarta havet. Och innan han seglade ut på havet satte han jungfru Maria i land och gav henne gott följe tillbaka till Konstantinopel och bad henne säga drottning Zoe att hon hade farit bort med Harald, och fråga hur stor makt hon då har över honom eller vem av dem som nu hade blivit mäktigare. Han sade att han inte hade blivit varse att hon, drottningen, nu hade hindrat honom från att få jungfrun som han ville. Sedan skiljs de, och Harald seglar norrut över havet, och därifrån far han genom Österriket (Austrríki) till Holmgård. Och på dessa färder diktade Harald skämtvisor (gamansvísur), och de är sexton, och ett omkväde är vid de flesta; dock är få skrivna här. Detta är en: Bordläggningen skar förbi det vida Sicilien, vi var då ståtliga; den bruna skeppsbrädans hjort gled väl som väntat under kämparna; jag väntar minst att en sämre [osäker tolkning] ännu skulle nännas dit. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 38 (maskinöversättning) Ändå låter guldringens Gerd i Gårdarike mig möta kallsinne. Med detta syftar han på Elisabet, kung Jarizleifs dotter, som han hade friat till, såsom tidigare sagts. Och detta kvad han: Det var ett slag där trønderna hade större här; det var ett förfärligt anfall som vi gjorde. [osäker tolkning] Vi skildes, unga, från den unge allhärskaren, fallen i striden. Ändå låter guldringens Gerd i Gårdarike mig möta kallsinne. På en gång öste vi, kvinna, sexton, då bränningen växte; havet drev på den lastade skrovsidan i fyra rum; [osäker tolkning] jag väntar minst att en sämre [osäker tolkning] ännu skulle nännas dit. Ändå låter guldringens Gerd i Gårdarike mig möta kallsinne. Åtta idrotter kan jag; jag förmår göra Yggs dryck; [osäker tolkning] jag är snabb till häst, jag har stundom lärt mig simma; åka kan jag på skidor, jag skjuter och ror så att det duger; båda kan jag förstå, harpspel och skaldekonst. Född var jag där uppländingarna spände almbågar; nu låter jag skeppet, ledsamt för bönderna, stryka förbi skären; vida har jag, sedan vi sköt ut, skurit genom ögården med stäven. [osäker tolkning] Ändå låter guldringens Gerd i Gårdarike mig möta kallsinne. Oss kommer ingen änka, ung eller mö, att förneka att vi var [osäker tolkning] där vi gjorde svärdens svep sent på morgonen i staden; vi röjde väg med udden, där finns märken efter verken. Ändå låter guldringens Gerd i Gårdarike mig möta kallsinne. Nu kommer Harald till Holmgård till kung Jarizleifr och fick där ett gott mottagande och tog då i sin besittning det stora guld som han hade sänt dit före sig utifrån Grekland. Han väcker nu frieriet hos kungen och sade att han nu hade skaffat sig gods och därtill någon heder för sina storverks skull. Kungen ger det svaret att han sade att han nu inte skulle dra ut på den saken längre för honom och sade att han nu skulle göra det efter hans vilja. Och nu gifte kung Jarizleifr bort sin dotter Elisabet åt Harald, men norrmännen kallade henne Ellisif. Såsom Stúfr säger: Fursten fick till hustru den kvinna han ville, mild mot hären; [osäker tolkning] götarnas förtrogne tog överflöd av guld och furstens dotter. Och om våren börjar Harald sin färd österifrån och säger till kung Jarizleifr att han vill träffa kung Magnus, sin frände, om han ville dela något av riket med honom, där han råder över två kungariken, och sade att det väl anstod honom att visa heder åt så nära fränder. Kungen bad honom, och likaså drottningen, att han framför allt skulle skona kung Magnus, och sade att de lade mest vikt vid att han var honom så trogen och pålitlig som möjligt med sin klokhet och styrka. Harald for nu österifrån från Holmgård och hade ett skepp till Sverige. Såsom Valgarðr säger: Du lät under den skönaste last – ära ges dig – skeppet skjutas; [osäker tolkning] du förde guld från Gårdarike, Harald, österifrån utan tvivel; den hjärtetrogne fursten styrde snabbt i hård storm; du såg där snödrevet lättade Sigtuna, men skeppet krängde. Där möts Harald och Sven jarl, som hade flytt från Danmark för kung Magnus. Och Sven begärde att de skulle sluta förbund sinsemellan i de svårigheter som de båda hade, eftersom de var mycket väl ättborna till de riken som kung Magnus satt över. Och han räknade upp sitt svågerskap med Harald. Sven var släkt med Ellisif, Haralds hustru, dotter till kung Jarizleifr och Ingegerd, Olofs dotter. Olofs syster var Astrid, Svens moder, ty Sigrid storråda var moder till dem båda, kung Olof och Astrid. Och sådant räknar Sven upp för Harald. Men han svarade på det sättet att han sade att han inte ville neka Sven sin vänskap, men han sade att han hellre ville träffa sin frände kung Magnus än bli ovän med honom eller gå över till hans fiender. Och Harald far nu till Danmark, såsom det här sägs: Eken svängde under dig, furste, mild mot skräck, ut på havet sedan; [osäker tolkning] rättmätigt var åt er ämnat odal, från Sverige; hunden bar revet, där skeppet löpte rakt mot stag framför den släta [osäker tolkning] skeppet, men kvinnorna blev skrämda [osäker tolkning] på Skåney, närmare danskarna. [osäker tolkning] | ===Om kung Magnus och Haralds möte=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 39 (maskinöversättning) Nu skall man ta upp sagan där man förut vände bort från den: att kung Magnus och Harald, hans farbroder, möts i Danmark. Och nu kallas de klokaste männen till samtal, och de har samtal sinsemellan. Harald frågar hur kung Magnus då vill fördela riket mellan dem. Kung Magnus svarar vänligt sin frände och sade att han ville göra det efter stormännens råd och landsmännens önskan. Sedan kallas stormännen dit, och kung Magnus framför vad Harald begärde. Då svarade Einarr þambarskelfir först av stormännen: Långt borta var du, Harald, när vi vann landet från knytlingarna. Och vi är inte angelägna om att delas mellan två hövdingar; vi har alltid tjänat en åt gången. Och så skall det ännu vara så länge kung Magnus behåller riket och sitt liv. Efter detta tal böjer sig alla stormännen i sina svar, och fastän var och en lade fram sin sak på sitt sätt, så kom svaren ändå ned på ett ställe: att de vill ha kung Magnus ensam över riket. Harald skiljs nu därifrån med vanära. Han vänder nu tillbaka och stämmer möte med Sven jarl Ulfsson. Och de gör nu upp sina råd och sitt kompanjonskap på det sättet att Harald lägger till Norge från sin sida och Sven Danmark. De skall nu båda vinna båda länderna från kung Magnus. De rustar sig nu med skepp och folk och far vida omkring på Själland, härjar där vida och bränner gårdar och tar mycket folk. Såsom Valgarðr säger: Harald, du lät helt härja – du kuvar dina fiender, furste – snabbt sprang vargen för att söka valfallet – hela Själland; den folkrike kungen gick mot Fyn och fick hjälmar; [osäker tolkning] det rikas ristade ... sprack, liten möda. [oklart] I gården söder om Roskilde brann ljus eld; den nitiske härskaren lät de rökande husen falla; talrika landsmän låg fallna, döden svek somliga på friheten; [osäker tolkning] den sorgsna husfolket drog sig tyst till skogs på flykt. De dröjde dystert efter skilsmässan; de som överlevde drev undan, skaran, men tagna blev vackra kvinnor; danskarna undan. Lås höll kvinnans kropp; den vägen gick framför er till skeppen; hårt bet bojorna många ljushyade kvinnor. När Harald och Sven utförde sådant som nu berättades, då får kung Magnus och hans vänner höra att de båda nu går emot honom. Och han säger nu att det var felrådet när de rådde honom att stöta bort Harald. Han säger att detta kommer att vara en farlig risk för riket. De fattar nu det beslutet att sända ett hemligt brev till Harald och säga att det är kung Magnus vilja att de träffas under fred och att de kunde jämka saken sinsemellan. Och när sändebuden kom till Harald och sade det till honom, då ville han detta och söker råd om hur han skulle komma bort, för sina vänskapsord med Sven, så att man inte räknade honom detta som trolöshet. Och en morgon när Harald låg i akterkajutan (lypting), då kom en pil i fotsäcken, och därnäst en annan. Harald låg ute vid relingen, men en trästock låg på hans plats, och ett dyrbart kläde var brett över den. Och vid detta sprang Harald upp och sade: Där kan ni nu se danskarnas svek mot mig, och detta var mig ämnat. Och det är bättre att se upp. Och det är inte troligt att de är mig trogna, när de svek kung Magnus. Och genast om morgonen kallade han till ting och säger nu på tinget att uppenbart svek har riktats mot honom på Sven jarls råd, och att det är mest sannolikt att vårt kompanjonskap glider isär genom detta. Och jag kommer inte att ha lycka med det, vilket är troligt, där han svor kung Magnus trohetsed och bröt den. Sven jarl får höra dessa Haralds ord och säger att han tror att han har talat orätt om honom, och att han själv torde ha lagt upp detta råd, och därför behöver han inte skylla det på andra. Men det är mycket som anförs mot mig, att jag inte väl höll eden till kung Magnus. Men jag påstår inte att det skall ofta hända. Jag tyckte att det fanns någon ursäkt för det i fråga om mitt fädernearv, när utländska hövdingar satte sig på det, men jag inte hade det. Han sänder nu de orden med norrmännen att Harald beljuger honom om detta, och han sade att han inte till vardags skulle visa att han kunde vidkännas sveket. Och han ber att man så säger Harald att han tror att de själva har gjort upp detta råd, och att Harald skall visa sitt ombytliga sinnelag i detta, och att han själv torde ha vållat det. Och nu delar de folket. Harald seglar ut norrut till Norge. Såsom Valgarðr säger: Det var därinne som om det brann ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 40 (maskinöversättning) strålande mitt på sjön eld, där ni höll ormens mun med skeppen söderifrån: det skurna skeppet bar det röda, det sken av rent guld; draken for en lång dagsled, dykande bort under skrovet. [osäker tolkning] Skummet var lagt på båda sidor, [osäker tolkning] det svallande havet lekte med guld, men vågorna täckte härskeppens fruktansvärda huvuden: du råder, och ingen bättre härskare råder någonsin över den kalla sjön, – skaran är trogen sin herre – du raske, över hela Norge. Här syftas på att Harald på detta sätt kom till makten och i land från utlandsfärden. Och när han kom österut till Viken, lämnar han skeppen där och flyttar då till Upplanden till sina odalgods och begärde där konunganamnet, att bönderna skulle kalla honom kung, såsom hans förfäder hade hetat. Men den djärvheten vågade ingen man där göra för kung Magnus makts skull, att låta en annan man heta kung medan han levde. Då kom Harald norrut till Gudbrandsdalen och höll där ting och begärde kunganamnet. Där fanns en man av bönderna som gjorde det, och det var Þórir á Steig, som sedan var en stor hövding. Men då var Þórir femton vintrar gammal när han gav Harald kunganamnet. Och Harald gav honom då en masurbägare, och den var gjordad med silver och med ett handtag förgyllt av silver; själva bägaren var också full av bränt silver. Han gav honom också två guldringar, och båda tillsammans vägde en mark, och sin mantel; den var av brun purpur. Och därtill lovade han honom stor heder om han blev härskare över riket. Sedan for Harald med en skara omkring i Upplanden och kallades då kung av bönderna. Sven jarl for då vida med härsköld med en skeppshär omkring Smålanden i Danmark. Och alla dessa tidender som nu har berättats får kung Magnus höra. Och med hövdingarnas råd vänder han flottan norrut till Norge. Kung Magnus vill nu träffa kung Harald och utforska vad han vill, om han nu vill förlikas med honom eller vill ha ofred. Och kung Magnus vill först försvara det land som är hans fäderneslott. Han kommer nu till Viken och får där höra alla tidender om vad Harald, hans frände, hade för sig. Kung Harald drar ned emot honom med folk. Och nu kommer bådas vänner och fränder emellan och för förlikningsanbud mellan dem, och det går så med den saken att fränderna skall mötas under fred. Då bestämdes ett rikt gästabud på det ställe som heter Skjaldaraakr. Kung Magnus skulle under tre dagar hålla gästabud för kung Harald och sextio män med honom. Och den första dagen som kung Magnus höll gästabud, och borden var nedtagna, gick kung Magnus ut ur stugan, och lite senare kom han in, och män gick före och efter honom med stora bördor. Kung Haralds män fyllde den ena bänken, och kung Magnus gick där till Haralds yttersta man och gav honom ett gott svärd, en annan en sköld, så en kjortel, så kläder eller guld eller vapen. Han låter det så gå inåt längs bänkarna, ger åt varje man, och alltid större gåvor åt dem som var förnämare. Och sedan kommer han fram till sin frände kung Harald och hade i handen två vackra rörkäppar och sade: Harald, frände, vilken rörkäpp vill ni ta emot av oss som gåva? Harald svarade: Den, herre, som är närmare oss. Då sade kung Magnus: Med denna rörspira ger vi er halva Norges konungavälde med all skatt och skuld och all egendom, med det förbehållet att du skall vara en likaberättigad kung på alla platser i Norge som jag. Och när vi alla är tillsammans skall jag vara den främste av oss två i hälsning och tjänst och sittplats. Och om tre förnäma män är närvarande, skall vi sitta i mitten. Vi skall ha kungens ankarplats och kungens bryggor. Ni skall också stödja och stärka vårt rike, i gengäld för att vi har gjort er till den man i Norge som vi tänkte att ingen skulle vara så länge vårt huvud vore ovan jord. Och då stod kung Harald upp och tackar väl sin frände för denna hedersgåva. Och nu sitter alla tillsammans och är glada. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 41 (maskinöversättning) Och när tre dagar var förlidna, då har kung Harald ett gästabud tillrett med allt sitt folk. Han bjuder kung Magnus till sig med sextio män och håller nu gästabud för kung Magnus med iver. Och den första dagen av hans gästabud väljer Harald gåvor åt alla kung Magnus män som var där, och där kom in många sällsynta dyrgripar | som gavs bort. Och när alla hade fått gåvor utom kungen ensam, då lät Harald ta två stolar; han satte sig på den ena men bad kung Magnus inta den andra. Och så gör han; han sätter sig ned på stolen. Då bars säckar in i stugan, både många och stora, och ett kläde bredes ned i halmen. Och sedan lät kung Harald låsa upp kistorna och sade sedan till kung Magnus: Ni gav oss förra dagen ett stort rike, som ni förut hade vunnit med heder från era och våra ovänner, och tog oss till samvälde med er, och det var väl gjort, och ni hade också mycket därtill. Nu är det å andra sidan att se till för er. Vi har varit utomlands och dock i en del mannafaror innan vi har samlat detta guld, och vi skall nu dela allt detta i två delar. Och ni skall nu, frände, få halva guldet med oss, eftersom ni ville att vi skulle äga halva landet med er. Kung Harald låter nu bära fram guldet och bära fram vågar och delar mellan dem. Och var och en tycker att detta är ett stort under, att så mycket guld skulle ha kommit på ett ställe i Nordlanden. Men detta var dock i verkligheten grekerkejsarens rikedom, eftersom alla män säger att där finns rött guld i nästan fulla hus. Och nu är kungarna glada. Och då kom en guldbägare fram, så stor som ett människohuvud vore, och kung Harald tog upp bägaren och sade till kung Magnus: Frände, var är nu det guld som du nu väger upp här mot detta knopphuvud? Kung Magnus svarar: Så har ofreden gått oss att allt guld och nästan allt silver som vi tog i landskatter och som är i vår förvaring, det ger vi bort. Och det finns nu inte mer guld kvar än denna ring som jag har på handen. Och han tog av sig ringen från handen och gav den i kung Haralds hand. Han såg på den och sade: Detta är lite guld, frände, säger han, för den kung som äger två kungariken, och det är troligare att somliga män tvivlar på om ni äger denna ring eller inte. Då svarade kung Magnus bekymrat: Om vi inte har fått denna ring med rätta, då vet jag inte vad det är som vi har fått med rätta, ty den helige kung Olav gav mig ringen vid vår sista skilsmässa. Sant säger ni, herre: kung Olav har gett er ringen, men samma ring tog han från min fader för ingen stor sak. Och det var då inte gott för småkungarna i landet när din fader var som mäktigast. Och nu föll detta samtal. De avslutade nu gästabudet med att tolv av de mäktigaste männen ur vardera följet svor förlikningsed mellan dem. Och de skiljs nu i vänskap och styr riket under vintern. Båda var i Norge, och var och en hade sitt hird. På detta sätt berättade Þorgils, en klok man, och han sade att Guðríðr, dotter till Gutthormr Steigar-Þórisson, hade berättat det för honom. Och han sade att han såg masurbägaren och manteln som kung Harald gav Þórir, och den var då skuren till ett altarkläde. Detta bekräftar skalden Bölverkr: Det blev beviljat, så hörde jag, dig, skattens fiende, sedan [osäker tolkning] – grönt land gav Gud honom – [osäker tolkning] när ni mötte Magnus: er fränders förlikning slutade mycket fredligt dem emellan, men sedan väntade Sven en enda jord av ödeläggelse. [osäker tolkning] ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 42 (maskinöversättning) Och vintern och sommaren därefter förflyter. Då omtalas det nästa höst att det hände sig så, när kung Magnus och kung Harald for med sitt folk österifrån ur Viken och låg i en hamn, att dagen därpå blev kung Harald först färdig att segla, men kung Magnus och hans män var ännu inte färdiga. Nu seglar kung Harald före, och när de kom till hamnen, då lägger Harald sig på kungens ankarplats. Kung Magnus seglade senare på dagen, och de kommer så till hamnen att kung Harald och hans män hade slagit upp tälten. Och kung Magnus män ser att kung Harald har lagt sig på kungens ankarplats och sade det till kung Magnus. Och då sade kungen, när de hade fällt seglet: Må männen nu ta till, sade han, och sätta sig vid rodden längs hela relingen, men de som inte behövs för rodden skall bryta fram våra vapen. Och om de inte vill lägga sig undan för oss, då skall vi strida. Så görs nu. Nu sägs det till kung Harald att kung Magnus ror fram fullt väpnad, och de är alla täckta med sköldar och beter sig inte fredligt. Då sade kung Harald: Hugg av förtöjningen och låt oss låta skeppet glida ur ankarplatsen; frände är vred nu. Och så gör de, och genast drar skeppet ur kungens ankarplats. Men kung Magnus lägger nu sitt skepp på ankarplatsen. Och när båda parter har gjort sig i ordning, då går kung Harald ombord på kung Magnus skepp med några män. Kung Magnus bad honom vara välkommen. Det trodde vi, sade Harald, att vi nu hade kommit bland vänner, men ändå misstänkte vi nyss en stund om ni skulle mena det så. Och det är sant som man säger, att barnaåren är brådsinta, och vi vill bedöma det så, frände, att detta var ett ungdomsdåd. Då sade kung Magnus: Detta var ett släktdrag och inte ett ungdomsdåd, eftersom jag kunde minnas vad jag gav er och vad jag förbjöd. Om denna lilla sak nu vore tagen utan mitt lov, då skulle det snart bli en annan. Men vi vill hålla hela förlikningen som gjordes och allt det som vi gav er, men detsamma vill vi ha av er som vi har överenskommet. Då svarade kung Harald och stod upp: Det är ett gammalt ordspråk att den klokare skall ge vika. Han gick sedan bort och tillbaka till sitt skepp. Och i sådana mellanhavanden mellan kungarna märktes det att det var svårt att förutse och göra det så att båda tyckte väl om det. Kung Magnus män sade nu att han hade rätt i sitt tal, men de som var mindre kloka sade att Harald i detta hade blivit något vanärad. Men Haralds män själva sade att det inte var överenskommet på annat sätt än att kung Magnus skulle ha ankarplatsen om de båda kom dit på en gång, men att Harald inte var skyldig att lägga sig undan om han kom först. Och de sade att Harald hade gått väl och klokt till väga i detta. Men de som ville tala illa om det sade att kung Magnus ville bryta förlikningen och att han ville göra sin frände kung Harald vanära och orätt. Och sådana meningsskiljaktigheter uppstod snart i mäns samtal. Och det har varit flera de saker där det har uppstått någon meningsskiljaktighet mellan fränderna. Och de höll nu landet under vintern, och det var fred och stor överflöd i landet för goda års skull och för andra sakers skull. ===Om förtalet mot Þorkell=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 43 (maskinöversättning) Den man förtalades inför kung Magnus som var hans syssloman (sýslumaðr) och hette Þorkell dyðrill. Och han beskylldes för att han inte hade betalat så mycket av landskatterna som han borde. Och kung Magnus far nu dit på gästning (veizla) och kommer oväntat. Kungen hade stort följe, och Þorkell hade ingen aning om det. Men kungen for därför så, att han ville att det skulle bli brist i gästabudet för Þorkell. Men något sådant märktes inte, och Þorkell tog emot kungen på det bästa, och gästabudet fortgick ståtligt. Kungen var fåordig. Och en dag när borden var borttagna gick Þorkell fram inför kungen och sade: Herre, tycker ni att det är något nöje att hugga oxar eller bockar som skall slaktas till gästabudet? Kungen svarar: Vad skadar det att vi försöker? Och lite senare kommer Þorkell dit och ledde efter sig en bock och fram inför kungen. Och kungen stod upp och högg till bocken i halsen, men svärdet bet dåligt. Men ändå var det så att det nästan tycktes männen som ett under: där föll några silverpenningar ut. Kungen blev mycket vred vid detta och sade: Det är dock sannast, Þorkell, att du mycket vill vanära mig både i små ting och stora, och detta är gjort till hån mot mig. Þorkell sade: Jag ville inte, herre, att det skulle bekräftas som man säger inför dig, att jag sviker dig. Jag har nu varit hos några kungar och tjänat dem efter min förmåga. Först hos kung Olav Tryggvason, som jag älskade mest av alla män. Sedan var jag hos din fader, och han skulle inte tro om mig att jag skulle svika hans son. Och när, herre, Álfífas välde kom över oss och den onda tid då var mans gods var i ofred, fruktade jag att jag inte skulle kunna bevara dessa kungens tillgångar som vi förvaltade och visste att ni rätteligen skulle ha. Vi fattade då detta beslut, fyllde bockskrovet med silver, och lyckades så bevara det att vi behöll godset. Och ta nu här, herre, dina landskatter, och jag tycker inte att jag har burit något i min egen pung. Och nu ser kungen och andra män att detta är mycket gods och att han har handlat ärligt, såsom det var att vänta av honom. Och kungen tackar honom nu och sade att han inte ville att han skulle förlora sitt ämbete; han sade att det var ovisst att det skulle bli lika väl besatt. Och de är nu förlikta. Kungen tycker sig se att Þorkell | hade blivit förtalad för lögnaktiga anklagelser. Þorkell var då en gammal man när detta skedde. ===Om kung Magnus=== Det hände sig en gång att en stor man och något till åren gick fram inför kung Magnus och bad om han ville ge honom något gods, eftersom han kallades den frikostigaste av män. Vad har jag för förpliktelse mot er? säger kungen. Mannen svarar: Ingen alls, herre, utom för ert konungadömes skull. Kungen ber att man tar en halv mark i vikt och ger honom. Då sade denne man: Det är väl givet, herre, men jag tänkte på mer på Hlýrskógsheiðr. Kungen sade: Är du den man som gav mig rådet? Han sade att så var. Kungen sade: Ta då emot en ring av mig. Och han drog av den från sin hand och ville ge honom den. Men han sade: Kungligt är det givet, herre, säger han, men jag har ingen nödvändighet att ta emot den. Och han drog av sin hand tre utmärkta ringar. Och jag ville, herre, att ni tog emot dessa ringar av mig, och jag lönar er för hur väl och ödmjukt ni tog emot de råd som jag gav er något med rättframma ord. Men jag hade länge varit med din fader i härnad, och jag älskade honom som mig själv. Och nu hörde jag ditt namn många dagar, och jag längtade därför till dig för att veta hur mycket du hade av hans sinnelag. Jag ville vara i din vänskap, och mina söner, men gods fattas mig inte. Kungen tog vänligt emot hans tal och sade att hans vänskap skulle stå honom till buds och sade att han i många avseenden var värd att det vore så. Och de skiljs väl och hedersamt, såsom det var troligt. ===Om att kung Magnus gav Ormr jarlsdöme=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 44 (maskinöversättning) Därav kan man något märka kung Magnus givmildhet och storsinthet, att det hände sig en gång när han och Sven jarl stred, att Sven jarl var så hårt ansatt att han hoppade över bord och upp på skeppet till en hövding hos kung Magnus som hette Ormr och var son till Ingibjörg, dotter till Håkon jarl. Och Sven bad honom, Ormr, om grid åt sig, och Ormr sade att han skulle ge honom grid. Och det sades snart till kung Magnus, såsom det var troligt, och kungen frågade Ormr varför han hade gjort så. Han svarade: Herre, det var den ena största lyckan; det först att hjälpa dig om det behövdes, och detta därnäst. Kungen sade: Kom det inte i din tanke att min vrede skulle vila på detta? Han sade: Det sågs inte efter då, herre. Nu skall vi också löna dig, säger kungen, så som vi tycker är värt. Han gav honom sedan jarlsdöme och kallade honom en god kämpe. Och det berättas om detta därför att man kan märka av det hur olikt det var andra män att vända det så ädelt till att värdera mannaköpet högre än det att det var ovänskap mellan dem. ===Om kungarnas egenskaper=== Så berättas det att mot alla de män som ödmjukade sig inför kung Magnus var han mild mot dem alla, men mot dem som gick emot honom var han grym. Det fanns en man från Upplanden som hette Þrándr, frände till Kálfr Árnason, en vacker man och rik. Kung Magnus for på gästningar omkring i Upplanden och höll ting där på många ställen och sade på tingen att han ville förlåta alla den stora sak som gällde hans fader, om män nu ville vända sig till honom med kärlek och helhjärtat sinne. Då omtalas det att Þrándr stod upp på tinget och svarade kungens ärende och sade: Herre, sade han, det är känt för män att våra fränder var ovänner till era fränder. Men vi har inte haft något med de stora tidenderna att göra, när ni hatar för er faders fall, och jag var då inte i landet. Men mot dig vill vi göra väl, och jag skulle vilja pröva din ödmjukhet i en sak: jag ville att vi två bytte överkläder. Kungen svarar och sade att han visst skulle göra det. Det var en dyrbar pellmantel som kungen fick av honom. De bytte också vapen på Þrándrs begäran, och detta var ingen mindre skillnad. Sedan bjöd Þrándr kungen till gästabud, och han tog väl emot det, och kungen har ett gott gästabud hos Þrándr. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 45 (maskinöversättning) Och när någon tid hade gått sedan gästabudet, då fick kung Harald höra detta. Han tyckte att Þrándr snabbt hade tagit ställning och visat sig i det att han ville göra kung Magnus större heder än honom. Och det misshagar honom, och han fattar stort agg till Þrándr. En man hette Sveinn gerzki. Han kom till landet med Harald och hade fått något län (len) av honom. Han var också redo till sådant som Harald ville låta göra. Han var en kraftfull man. Nu sänder kung Harald Sveinn till Upplanden med tolv man. De hade alla svarta kläder och utgav sig för att vara munkar. De kom tidigt på morgonen till Þrándrs gård. Där var folk ute på åkern på tre ställen. Sveinn frågade de män som han träffade först om Þrándr var hemma. De sade att han inte var hemma. Sedan gick de vidare och träffade andra åkermän, och Sveinn frågade om samma sak, och de svarade likadant som de förra. Då sade Sveinn till sina män: ”Den här saken går underligt till. De säger alla samma sak, men jag tycker att de nog inte säger sanningen. Nu ska vi pröva vidare med de här männen.” Och dessa var två, far och son. De tar nu den yngre mannen och pryglar honom en stund, tills de säger att Þrándr är hemma. Och då hände det, medan de pryglade arbetarna, att Sigurðr, Þrándrs fosterbror, gick ut och såg detta. Han kommer in igen och säger till Þrándr att det hade kommit män dit i munkkläder och att de slog en man på åkern. ”De kommer väl för att be om gåvor till heliga platser”, säger Þrándr. ”Det kan vara så”, säger Sigurðr, ”men underligt tycker jag att dessa munkar bär sig åt.” ”Det kan också vara så”, säger Þrándr, ”att det är spejare, och vi ska nu sätta det på prov. Snart kommer de hit till gården, och om de är munkar, då kommer de att gå hit till förrådshuset (skemma) och be om pengar. Men jag ska säga att de ska gå in och be om det som är mer värt. Och om de är spejare, så vill de inte det, och då kommer de att hota med kungens nyckel mot huset [osäker tolkning]. Men jag har ett jordhus här, och då ska jag gå dit, och dess andra ände är i skålen (skáli). Men du ska ställa dig bakom dörren. Och jag gissar att de alla går in, var och en så som det är bestämt, och blir det så, då ska du skynda dig ut och stänga dörren, och då kommer jag dit. Och det kunde vara så att vi två då inte hade mindre makt över dem än de över oss.” Det går som Þrándr hade gissat, att de kommer till gården, och de vänder sig till förrådshuset och ber om pengar. Och när Þrándr och hans följeslagare var sena med att öppna dörren – den var stängd med ett litet lås – då sade Sveinn att de skulle bryta upp den med kungens nyckel om den inte låstes upp. ”Ivrigt far dessa munkar fram”, säger Þrándr, ”och vi vill hellre öppna dörren än att den blir bruten.” Sveinn bestämde om ingången och bad några vara kvar ute, men det är som om ingen talade, och alla går in. Och sedan kom Sigurðr ut förbi dem och stänger dörren, och då kom Þrándr dit, och Sveinn och hans män är nu alla i hans våld. Sedan låter Þrándr prygla alla hans följeslagare och låter dem få det ärende de förtjänade, och de far sedan bort. Men Sveinn själv låter han stanna kvar hos sig, väl hållen. Men han var ändå tystlåten och tyckte att vistelsen var sämre än den var. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 46 (maskinöversättning) Och detta får kung Harald höra, och det misshagar honom mycket. Kung Magnus får också höra det, och han tycker mycket väl om Þrándrs tilltag. Och han gör nu en färd till Upplanden med en stor styrka, och de kom till några skogar i närheten av Þrándrs bygder och stannade där, och han ville pröva vad Þrándr skulle ta sig till. Nu sades det till Þrándr att en stor styrka hade kommit till hans gård, ”och vi tror att det måste vara kung Harald”. Och genast samlar Þrándr folk omkring sig och sänder bud över hela bygden som låg i närheten, och alla var redo att bistå honom, så omtyckt var han av bönderna. Och där kom en stor och väl rustad styrka samman. Nu sägs det till kung Magnus att Þrándr har mycket folk och är rustad som till strid. Och då sade kungen: ”Jag vet hur det hänger ihop. Sänd nu män till gården och säg att detta är fredliga män.” Och när Þrándr och hans män vet vad som har hänt, kastar var och en ned sina vapen där han då hade kommit, och de gick kung Magnus till mötes med glädje, och kungen tog emot gästabud (veizla) där. Nu sade kungen till Þrándr att kung Harald var honom illa sinnad och att han inte skulle kunna hålla sig kvar där, och han erbjuder honom att komma till sig, och kungen skulle ordna med jordarna. Och detta råd tas, att Þrándr far till kung Magnus och är hos honom. Men kung Harald lurar på honom och ville få tag i honom, men det gavs inget tillfälle till det öppet. Och när våren kom sade kung Magnus till Þrándr att han tyckte det var ovisst om han kunde hålla honom inom landet för kung Harald. ”Nu har jag i hemlighet låtit utrusta ett skepp åt dig, och jag vill att du seglar ut till Grönland.” Så görs det nu, och kungen håller så stor vakt om honom att han själv följer Þrándr till skeppet och skiljs från honom så, att de lägger ut från land. Och när Þrándr och hans män styrde ut förbi öarna och nyss hade skilts från kung Magnus, då ligger kung Harald där framför och angriper dem, och där börjar en strid. Och nu tänker kung Magnus efter och tycker att det inte är osannolikt att han har skilts från honom för tidigt, och han tycker att det är att vänta sig ofred där hans frände är [osäker tolkning]. Och han vänder nu tillbaka och ser att de strider. De ror nu hårt fram, och han vill bistå Þrándr. Och när han ser kung Magnus framryckning, då lägger han genast bort, och de skiljs nu åt. Þrándr far ur landet som det var tänkt, ut till Grönland, och är där några vintrar. Kungarna är nu båda i landet, och det blir mycket oenighet mellan dem, som man ofta kan höra när det berättas om dem. ===Om kungarna=== Nu berättas det att bönderna tycker att kung Harald kräver in skatter till sig ganska hårt, eller de landskyldsavgifter (landsskyldir) som han kräver till sin egen hand, och de tycker att det är tungt att bo under. Men alla män håller mer av kung Magnus och ville hellre betala till honom. Och på ett ting talades det mycket om detta. Kung Harald var där och begärde pålagor. Men Einarr þambarskelfir märker detta och säger det till kung Magnus: ”Och det kommer att bli svårt för dig att hävda riket mot kung Harald.” Han berättar om hans penningindrivning och krigsfolk. Men kungen säger sig tro att det måste vara folks och ovänners prat att Harald skulle tillägna sig mer av riket än han har rätt till. ”Jag ska ta reda på”, säger Einarr, ”vad som pågår.” Och nu, när tinget är satt som tidigare sagts, då kom Einarr dit med sextio man. Han hade tidigare varit hos en mäktig änka som hette Ingibjörg, och hon gav honom manskapet. Där stod en gammal man upp på tinget, som hette Tóki, och sade: ”Det har vi hört”, säger han, ”att om en man begär kungsnamn och en annan redan finns i landet och är tagen till kung på Öreting (Eyraþing), då tror vi att denne ska ha den största makten över oss, sina undersåtar (þegnar). Jag vill be om detta, att vi alla ber om kung Magnus ord och gör hans heder i alla stycken.” Einarr stod upp och tackade honom för hans ord, och alla de bönder som besökte tinget och ville göra kung Magnus den största hedern. Då sade kung Harald: ”Högt bär du nu hjälmen, Einarr, och tydligt visar du dig nu i motstånd mot mig, som förut. Och god vore den dag då ditt högmod störtas. Och så som du nu är huvudet högre än andra, skulle du snart bli huvudet lägre.” De skildes nu från tinget med detta. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 47 (maskinöversättning) Nu berättas det att kungarna Magnus och Harald båda var på ett och samma gästabud, och den man som höll det hette Áslákr. Kung Magnus och några av hans män satt på bänken, och kung Harald satt på den andra långbänken, och Þórir, kung Magnus bror, satt på den andra bänken mittemot kung Harald. Þórir var en fåordig man och inte slagfärdig. Kung Harald tyckte att det var en skymf att sitta mittemot honom vid dryckeslaget, och han kväder detta om Þórir: Tig du, Þórir, tegn, du är oduglig [osäker tolkning]; jag hörde att din far hette Hvinngestr. Þórir var en man med stort lynne, och han tyckte illa om smädeversen och blev mycket vred, men tyckte sig inte kunna svara något. Och det bet hårt i honom, och han var olycklig. En dag träffas bröderna, han och kung Magnus, och kungen frågade: ”Varför är du så tystlåten, bror, och olycklig?” Þórir berättar för honom hur det hade gått till och säger att han tycker illa om Haralds nidvisa och hans smädelse, men säger att han inte kunde svara något. Kungen sade: ”Jag ska ge dig ett råd mot det. Kväd du detta tillbaka mot honom om han hånar dig: Inte gjorde han gärde kring hästbo som Sigurðr sugga; han var din far.” Och morgonen därpå, när Þórir och kung Harald möttes, hånar kungen honom som han alltid brukade. Þórir tiger nu inte, utan kväder tillbaka det som han hade blivit lärd. Kung Harald blev vred över detta och drog svärdet och ville hugga till Þórir. Men kung Magnus springer till och ber dem sluta, och tycker sig ändå veta att det inte är säkert att det går an att Þórir sitter längre mittemot Harald, och han placerar honom nu närmast sig. Och sedan talas det om kungarnas sak, den som Einarr hade tagit reda på vid tinget, och om det rykte som gick om att Harald skulle vilja ta mer än avtalen (máldagar) gav rätt till. Och där söktes vittnesmål, och det sägs att Áslákr, han som höll gästabudet, vittnade med kung Harald. Och när kung Magnus hörde det sade han: ”Visst skulle jag vilja att det gick illa för dem, om jag fick råda, som bär falskt vittnesbörd mot mig.” Och de skildes åt den gången. ===Om Þorsteinn Hallsson=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 48 (maskinöversättning) Så berättas det att en gång kom Þorsteinn Hallsson från en handelsresa till Dublin, och det var varken med kungens vilja eller lov som han hade farit. Likaså hade de inte betalat de landören (landaurar) som skattmästaren skulle kräva in, och han hade krävt in dem. Men Þorsteinn sade att han inte var skyldig att betala, eftersom han var kungens hirdman, och han ansåg sig också ha rätt att efterskänka avgiften för de fjorton män som följde honom. Och därför drevs det inte hårt efter. Han for ut under sommaren och till sin gård. Kungen får höra allt detta och sade att han skulle ha beviljat Þorsteinn själv landören men inte hans män. Han sade också att han inte mindes att han hade lovat det, men sade att han ändå tyckte att det andra var värre, att han tog på sig Dublinfärden utan att ha kungens lov till det. Och nu gör kung Magnus Þorsteinn fredlös (útlagi) för detta, och sade att han så skulle låta andra se följderna av lagbrottet, även om det var en betydande man. Och nästa sommar kom Þorsteinn utifrån och har avelshästar, utomordentligt goda. De kom norrut till Trondheim, och folk drog sig nu undan Þorsteinn på grund av kungens ord. Han satt alltid ensam i ett härbärge med sina män. Avelshästarna gick i hagen ovanför gården på Ilavellir. Þorsteinn gick dit för att se till dem. Fadern och sonen Einarr och Eindriði var då i staden. Och en dag går Einarr genom staden och ut på Ilavellir. Han kommer till hästarna och ser på dem och berömmer dem mycket. Och när de tänker vända bort och talar med varandra om vem som kunde äga hästarna, då kommer Þorsteinn dit och hälsar på Einarr och frågar om han tycker att hästarna är goda. Och han svarar och säger att de ser bra ut. ”Då vill jag att du tar emot dem”, säger Þorsteinn. Men Einarr sade att han inte ville ta emot dem. ”Det vet jag”, säger Þorsteinn, ”att du brukar ta emot gåvor av sådana män som jag.” ”Det är sant”, säger Einarr, ”men mycket hänger nu på din sak, och det ser vi nu på.” ”Så får det då vara”, säger Þorsteinn. Och de skiljs nu. Och litet senare gick Eindriði för att se på hästarna och berömde dem mycket och frågar vem som kunde äga dem. Han sade att han inte hade sett en vackrare häst. Þorsteinn kommer då dit och hälsar honom väl och säger att han gärna vill att han tar emot hästarna. Eindriði tog emot dem och tackade honom för gåvan. Och nu skiljs de. Och när fadern och sonen träffas säger Einarr att han skulle ha gett mycket för att Eindriði inte hade tagit emot hästarna. Eindriði svarar och säger att det inte tycks honom så; han sade att han tyckte att det var ett gott förvärv i mannen. Einarr säger: ”Du känner inte riktigt väl min fosterson kung Magnus envishet, om du tror att det är lätt att förlikas med honom. Men ändå kommer du att kunna det.” Eindriði bjuder Þorsteinn till sig, och han for dit och sitter närmast Eindriði under vintern i god aktning. Det misshagar kung Magnus mycket, och folk säger inför honom att det inte är alls passande, så stora som han gjorde fadern och sonen över hela Trondheim, att de nu ska hålla sådana män som begår lagbrott och som han är vred på. Kungen svarar dem med få ord. Det berättas att Einarr var föga intresserad av Þorsteinn under vintern, och han säger att Eindriði nog skulle erbjuda god förlikning för honom, och sade att detta nu inte angick honom. Fadern och sonen drack alltid jul med kung Magnus, och Eindriði säger till sin far att han ska göra så även nu. ”Du bestämmer”, säger Einarr, ”men jag ska sitta hemma, och rådligare tycker jag att det är att du gör så.” Eindriði gör sig inte desto mindre redo, och Þorsteinn med honom, och de var tolv tillsammans, och de kom till en liten gård och var där över natten. Och på morgonen hade Þorsteinn sett ut och kom in och sade till Eindriði att det red män där fram till gården, ”och det är likt din far”. Och så var det. Einarr kommer dit och säger till Eindriði: ”Mycket underlig är din avsikt, att söka upp kung Magnus och ha Þorsteinn med dig. Far hellre hem till Gimsar, så ska jag träffa kungen, och jag kommer att behöva allt för att förlikning ska tas. Men jag känner er båda, dig och kungen, att ni inte skulle kunna hålla era ord så i styr att det skulle gå an, och då är det inte lättare för mig att tala om saken.” ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 49 (maskinöversättning) Så gör de nu, att Eindriði far hem, men Einarr kommer till staden. Kungen tar emot honom vänligt. De pratar mycket, och Einarr sitter närmast kungen. Och på fjärde juldagen tar Einarr upp Þorsteinns sak med kungen och sade att han ville komma till förlikning, och kallar Þorsteinn ett gott förvärv, och sade att han inte ville spara något därtill. Kungen säger: ”Vi behöver inte tala om det. Jag tycker att det är en stor sak att göra dig vred.” Einarr slutar med detta, och kungen är genast glad när de talar om annat. Nu går det till åttonde dagen. Då tar Einarr upp samma sak en andra gång, och det går på samma sätt. Och så kommer trettonde juldagen. Då ber Einarr att kungen ska ta emot förlikning, ”och jag väntade mig”, säger han, ”att du skulle sätta värde på mina ord i detta.” Kungen säger: ”Det finns inget att tala om”, säger han, ”och underligt tycker jag det är att ni håller den man som jag var vred på.” ”Jag trodde”, säger Einarr, ”att mina ord skulle hjälpa er beträffande en enda man, och din ära vill vi främja i allt, och så tycker vi att vi alltid har gjort. Och detta var mer Eindriðis råd än mitt. Men det tror jag, att det ska mycket till innan han blir dräpt. Och då har jag kommit i en svår belägenhet, herre, när ni två har med varandra att göra, min son och du, och du inte vill ta emot böter för Þorsteinn, utan hellre strida mot min son. Men jag kommer ändå inte att strida mot dig. Och inte tycker jag att du nu mycket kommer ihåg det, att jag sökte upp dig österut i Gårdarike och stärkte ditt rike och blev din fosterfar. Jag tänker på det varje stund, hur jag kan göra din ära störst. Men nu ska jag fara bort ur landet och aldrig mer bistå dig. Somliga kommer nog att säga att du vinner föga på allt detta tillsammans.” Einarr springer nu upp vred och vänder sig utåt längs hallen. Kungen reser sig och går efter honom och lägger handen om Einarrs hals och säger: ”Kom hel och salig, fosterfar”, säger han. ”Det ska aldrig ske att vår vänskap upphör. Och ta mannen i frid, så som det behagar dig.” Och Einarr lugnar sig nu, och Þorsteinn är förlikt med kungen. ===Om kungarna=== Nu berättas det att en gång, när kungarna båda satt i en och samma hall vid matborden, hade Arnórr jarlaskáld kommit dit, och han har diktat sitt kväde om var och en av dem. Och just när skalden tjärade sitt skepp, då kommer kungarnas sändebud och ber honom gå och framföra kvädena. Han gick genast och tvättade inte av sig tjäran. Och när han kom till stugan, då sade han till dörrvaktarna: ”Ge rum för kungarnas skald.” Han gick sedan in och fram för kung Magnus och kung Harald och sade: ”Hell er båda, härskare!” Då säger kung Harald: ”För vem av oss ska du först framföra kvädet?” Han säger: ”Först för den yngre.” Kungen frågar: ”Varför honom först?” ”Herre”, säger han, ”det sägs att unga män blir otåliga.” Men det tyckte båda var mer hedersamt, att få kvädet framfört först. Nu börjar skalden kvädet och nämner i början av kvädet jarlarna väster om havet och diktar om sina egna färder. Och när det har kommit dit, då säger kung Harald till kung Magnus: ”Varför sitter du, herre, och lyssnar på detta kväde, fast han har diktat om sina färder eller om jarlarna ute på öarna i väster?” Kung Magnus säger: ”Låt oss vänta ännu, frände. Jag misstänker att du innan det är slut tycker att mitt lov är mer än nog.” Då kväder skalden detta: Magnus, lyssna till den mäktiga dikten; ingen annan vet jag förmer; jag tar mig för att upphöja er kraft, jötarnas furste, i flytande kväde. Hordarnas herre, du är fullt rättfärdig [osäker tolkning]; var furste är mycket sämre än du; större må all din framgång bli än deras, till dess himlen rämnar. Då sade kung Harald: ”Prisa den här kungen så mycket du vill”, säger han, ”men smäda inte andra kungar.” Och nu kväder skalden vidare sitt kväde. Detta stycke kommer fram: Ni kunde fara med älgarna i fara [osäker tolkning] i stormens raseri på det skälvande havet, vunnet guld, eller ni levde annars det mesta av livet under det stänkta täcket; din liknelse bär dig med vass hök [osäker tolkning], min trogne vän, inne i akterkastellet; aldrig glider under en ryktbarare furste den eklastade visenten snabbt. Ni lät inte, furstarnas fiende, människosläktet överge ert namn; rövarnas bekämpare, varken flydde ni eld eller metall i stävens spets; det är som om den röda solen löpte upp i himlen, utrustningen på skeppets stävar [osäker tolkning]; jag prisar det att rövarnas fiende smyckar härskepp eller bränner vårdkasar. Då svarade kung Harald: ”Mycket kraftfullt diktar denne man, och jag vet inte vart det leder.” Folket tyckte, när fursten låter löpa ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 50 (maskinöversättning) havets skidor mot slagsvärdens skyddare [osäker tolkning] lika över böljan som om änglarnas furste, himlarnas härskare, ensam löpte. Jag hör att folken älskar vårdskeppets ödare [osäker tolkning]; ditt hov minns det närmast Gud i denna värld. Och nu efter detta, när kvädet är slut, börjar skalden Haralds kväde, och det heter Blágagladrápa, ett gott kväde. Och när drápan var slut, då tillfrågades kung Harald vilket kväde han tyckte var bättre. Och han sade: ”Vi kan se vilken skillnad det är mellan kvädena. Mitt kväde kommer snart att falla i glömska och ingen kunna det, men den här drápan som är diktad om kung Magnus kommer att kvädas så länge Nordlanden är bebodda.” Kung Harald gav skalden ett guldinlagt spjut, och kung Magnus gav honom då först en guldring. Och nu gick han så utåt längs hallen att han trädde guldringen på spjutets holk och sade: ”Högt ska bägge kungarnas gåvor bäras.” Då sade kung Harald: ”Den här har länge varit van vid att få något”, säger han [osäker tolkning]. Skalden hade lovat kung Harald att dikta en minnesdrapa (erfidrápa) om honom om han levde längre. Kung Magnus gav honom sedan en knarr med last, och han blev hans mycket kära vän. ===Kung Haralds goda råd=== Det hände en ädel kvinnas son att han förlorade minnet, som om han vore från sina sinnen. Hans mor kom till kung Harald och bad honom ge något råd. Kungen säger: ”Gå till kung Magnus. Han vet ingen bättre i landet än sig själv, och det som han ger för råd är nog nyttigt och gott.” Hon far till kung Magnus och ber honom ge ett hjälpmedel. Han säger: ”Har du träffat kung Harald?” ”Jag har träffat honom”, säger hon, ”han visade mig till er.” Och hon berättar hans ord. Kung Magnus svarar: ”Ingen man i detta land är klokare än kung Harald, och han kan nog ge råd om han vill.” Sedan far hon och träffar kung Harald en andra gång och berättar för honom kung Magnus ord. Harald sade: ”Nu ska också något ges till. Jag tycker mig se vad som är med din son. Han är berövad sina drömmar, och det går inte an för någon människa, och det är inte i naturen att människor inte drömmer och att det kan gå an. Gå nu dit där kung Magnus har tvättat sig och låt pojken dricka av handtvättvattnet. Sedan ska du låta honom sjunga, och även om dåsighet faller över honom eller han gäspar, så ska du inte låta honom få somna. Men därefter ska du fara med honom dit där kungen har vilat och låta pojken somna där, och då är det större utsikt att en dröm visar sig för honom.” Nu gör hon i allt som hon blev lärd, och pojken sover en stund. Och när han vaknade skrattade han och sade: ”Jag drömde nu, mor, att kungarna kom till mig, kung Magnus och kung Harald, och var och en av dem talade i mitt öra. Och kung Magnus sade detta: ’Var du så god som möjligt’, sade han. Men kung Harald sade: ’Var du så läraktig och minnesgod som möjligt.’” Och den här pojken blev sedan en märklig man, och den läkedom som Harald hade gett honom hjälpte honom. Denna vers diktade kung Magnus: Mången svärdsrödare säger att han har fötts till sorger; jag fruktar föga för männen [osäker tolkning]; jag fruktar bondens dotter. Men om någon eld-Gefn hindrar sömnen för mig, så vållar visst furstens syster, den kloka, min vaka. ===Om kung Magnus och Margrét=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 51 (maskinöversättning) En framstående lendman (lendr maðr) bodde österut i Viken. Han hette Þrándr. Hans gård kallas Stokkar. Han hade en dotter som hette Margrét. Hon var den klokaste och vackraste av kvinnor, och det talades mycket vida omkring om hennes duglighet. En man hette Sigurðr, som kallades kungens frände, och han hade ett förvaltningsområde (sýsla) inte långt från Þrándr. Han var en vacker man och nära släkt med kung Magnus. Det berättas att en höst var det ett talrikt besökt gästabud hos Þrándr, och många bönder kom samman där. Det var Þrándrs vana att han rådfrågade sin dotter i nästan alla saker. Och en dag under gästabudet stod folk ute på några högar, där det var vid utsikt, och hade många slags lekar. Och när det led på dagen såg de ett skepp. Det var praktfullt utrustat med flöjlar och vindflöjlar och helt försett med sköldar från stäv till stäv. Och när det närmar sig in mot gården, då ser de att det var bemannat med dugliga män, och de hade en ståtlig rodd. Och nu talas det mycket om vilka det kan vara. Þrándr går till sin dotter och säger henne denna nyhet: ”Vi väntar oss nu inte kung Magnus, men ändå förstår vi att det här måste vara förnäma män.” Hon svarar: ”Det vore ändå inte osannolikt”, säger hon, ”att det skulle vara kung Magnus, och vi skulle vara mycket tacksamma om hans ankomst hit sköts upp.” Þrándr säger: ”Varför säger du detta, när alla män håller av honom? Och vi ska ta väl emot honom.” ”Du bestämmer över det”, säger hon, ”men ändå har jag en föraning om detta, så att jag tycker det är bättre att han inte kommer.” Skeppet kom in på redden, och folk går till mötes, och där hade kung Magnus kommit. Folk strömmar till gården, och där är den största välkomst beredd. Kungen är glad, och denne lendman bjuder honom med full vänlighet. Och när kvinnorna går in i skålen, då gick Margrét framför och hälsade inte på kungen. Men kungen frågade Þrándr vem den vackra kvinnan var som gick framför. Þrándr säger att det var hans dotter. Kungen sade: ”Och hon vill inte hälsa på oss. Visst bär hon sig väl åt, och hon är dessutom en vacker kvinna, och hos henne vill jag ligga i kväll.” ”Det anstår er inte, herre”, säger Þrándr. ”Det ska ske”, säger kungen. Þrándr säger sin dotter kungens avsikt, men hon sade att det inte kom oväntat för henne. ”Och jag vet”, säger hon, ”att kungen förbereder sig bara för det som är emot min vilja, och jag tycker det är tungt att först fatta kärlek till honom och snart förlora honom.” Dessa hennes ord säger Þrándr till kung Magnus, men han svarar: ”Jag beskylls inte för oärlighet av de flesta män, men det kan hända att hon blir given åt detta, och ingen hämnd kommer att ske på annat sätt än jag bestämmer [osäker tolkning].” Och när Þrándr ser hur det har kommit, då låter han omsorgsfullt göra i ordning ett förrådshus (skemma), och där görs en säng i ordning, och hon följdes sedan dit, men inga fler personer skulle då vara där. Hon var mycket olycklig. Det var så beskaffat att huset hade två dörrar. Och när hon låg där ensam, då knackades det på den andra dörren två gånger, och den tredje gången öppnades dörren, och där går en man in med hatt på huvudet och frågade om det var någon där. Hon svarar att där inte var någon. Men den mannen söker sig då till sängen och griper där tag i henne och säger: ”Tänker du illa om saken med kungen?” ”Visst är detta inte efter min vilja”, säger hon. ”Vill du då göra ett köp med mig”, säger han, ”att jag ordnar det så att kungen inte gör med dig det som misshagar dig, och då vill jag ha makt över dig?” ”Det tror jag”, säger hon, ”att det vill jag hellre.” ”Då är det väl”, sade han. Han tar sedan på hennes bröst, och hon kände något kallt av det, och han märkte henne åt sig och sade: ”När kungen kommer i sängen hos dig, säg du honom att du har sett Sigurðr, hans frände, och då får vi veta vilket sinne han har. Så ska jag vända det att det inte ska behövas mer.” Mannen gick bort efter detta, och kungen kom litet senare. Och när han hade kommit i sängen hos henne, ber han folk gå bort, och sedan vänder han sig till henne och talar vänligt med henne och sade att han tänkte göra henne ingen liten heder, om hon ville vara honom till behag. Hon svarar: ”Det är med någon fara, med en så ståtlig man som du är och så väl utrustad. Men då ska du veta att jag har sett Sigurðr, din frände.” Kungen svarade då vredgat och sprang upp: ”Då passar det sig inte”, säger han, ”att bo i den här sängen.” Han går sedan ut och dit där Þrándr sov inne och bultar på loftet. Þrándr gick till dörren och ser genast att kungen är mycket vred och frågade vad som stod på. ”Det angelägnaste för mig”, säger kungen, ”är att man far efter Sigurðr.” Genast skaffar Þrándr män till det, och kungen sade att de skulle säga honom så, att han skulle bli tvungen att fara vare sig han ville eller inte. Sändebuden far och kommer till Sigurðr och ber honom göra sig redo så snart som möjligt och fara med dem. De säger honom kungens budskap i stränga ordalag. Han sade att han skulle göra så och sade att han väntade att detta skulle bli en god färd för honom, att träffa en sådan frände som kungen var. Sigurðr far med dem, och han och kungen träffas, och kungen var mycket vred och frågade var han och Margrét hade träffats. Sigurðr svarar: ”Jag har varit på gästabud hos Þrándr, herre”, säger han, ”och jag har sett henne men talat litet med henne. Och jag är redo att svära på det att jag inte har haft något umgänge med henne.” Då lät kungen kalla dit Margrét och frågade henne ingående hur det hade gått till, och hon berättar nu om mannens ankomst och hans förslag och likaså om märket. Kungen sade: ”Låt mig se det märket.” Hon gör så, och när kungen såg bröstet, då ser det mest ut som om det låg en silverpenning där. Då sade kungen: ”Så är det”, säger han, ”att min far inte vill att jag tar den här kvinnan till sängs med mig. Min far har varit den mannen, och därför blev det så starkt i mitt sinne och snabbt bestämt [osäker tolkning] att Gud och den helige kung Olav inte ville detta. Och du, Sigurðr, ska nu få detta gifte och därtill min vänskap.” Och nu gick det som kungen sade, att Sigurðr fick Margrét, och han blev en mäktig man och en god kämpe. Hon ansågs också vara en framstående kvinna för sitt förstånd och många goda egenskaper. Men kungen for bort när gästabudet var slut, så som han hade färder att göra, och därmed slutar detta. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 52 (maskinöversättning) ===Om Hreiðarr den dumme=== En man hette Þórðr. Han var son till Þorgrímr, son till den Hreiðarr som Glúmr dräpte. Þórðr var en man liten till växten och vacker. Han hade en bror som hette Hreiðarr. Han var en ful man och knappt i stånd att klara sig själv på grund av sitt förstånd. Han var den snabbaste av män och väl utrustad med kraft och saktmodig till lynnet, och han var alltid hemma. Men Þórðr var ute på resor och var kung Magnus hirdman och ansågs väl. Och en gång när Þórðr gjorde sitt skepp i ordning i Eyjafjörðr, då kom Hreiðarr, hans bror, dit. Och när Þórðr såg honom frågade han varför han hade kommit dit. Hreiðarr svarar: ”Inte utan att det fanns ett ärende.” ”Vad vill du då?” säger Þórðr. ”Jag vill fara utomlands”, säger Hreiðarr. Þórðr sade: ”Jag tycker inte att resan passar dig. Jag vill hellre gå med på det med dig att du får vårt fädernearv, och det är hälften mer gods än det som jag har på resorna.” Hreiðarr svarar: ”Då är mitt förstånd litet”, säger han, ”om jag tar denna egendomsklump för att så ge upp mig själv och släppa din tillsyn. Och då kommer var man att lura av mig vår egendom, eftersom jag inte kan någon förvaltning som är nyttig. Och det är då inte bättre för dig att ha med det att göra, om jag slår folk eller gör andra dumheter mot dem som lurar på min egendom för att locka den av mig, och jag efter det blir slagen eller lemlästad för mina tilltag. Och det sannaste är ändå att det kommer att bli svårt för dig att hålla mig kvar när jag vill fara.” ”Det kan vara så”, säger Þórðr, ”men nämn då inte din resa för andra människor.” Det lovade han. Och så snart bröderna har skilts, då säger Hreiðarr till var och en som vill höra att han tänker fara utomlands med sin bror. Och alla förebrår Þórðr för det, om han för en dåre utomlands. Och när de är färdiga seglar de ut på havet och får en god resa. De kommer till Bergen, och genast frågar Þórðr efter kungen, och honom sades att kung Magnus var i staden och hade kommit kort förut och inte ville låta sig besväras samma dygn; han tyckte sig behöva vila eftersom han nyss hade kommit. Snart såg folk att Hreiðarr var annorlunda än andra män. Han var stor och ful, pratsam med dem som han träffade. Och tidigt på morgonen, innan folk hade vaknat, står Hreiðarr upp och ropar: ”Vakna, bror! Litet vet den som sover. Jag vet nyheter och hörde nyss underliga ljud.” ”Vad var det mest likt?” säger Þórðr. ”Som över boskap”, säger Hreiðarr, ”och det dånade mycket, men aldrig vet jag vad det var för ljud.” ”Var inte så underlig”, säger Þórðr, ”det har nog varit hornstötar.” ”Vad ska det betyda?” säger Hreiðarr. Þórðr svarar: ”Det blåses alltid till möte eller till att dra upp skepp.” ”Vad betyder mötet?” säger Hreiðarr. ”Där döms alltid svåra mål”, säger Þórðr, ”och sådant talas om som kungen anser behöva läggas fram för allmänheten.” ”Är kungen nu på mötet?” säger Hreiðarr. ”Det tror jag säkert”, säger Þórðr. ”Dit måste jag då fara”, säger Hreiðarr, ”eftersom jag ville komma först dit där jag ser så många människor som möjligt på en gång.” ”Då går det åt två håll med oss”, säger Þórðr. ”Jag skulle tycka det var bättre om du kom mindre dit där det var mycket folk, och jag vill inte fara någonstans.” ”Det tjänar inget till att säga så”, säger Hreiðarr. ”Vi ska fara båda två. Du kommer att tycka det är bättre att jag far ensam, men du får mig inte avrådd från denna färd.” Hreiðarr springer bort, och Þórðr ser nu att han måste fara, och han far nu efter, medan Hreiðarr far hastigt i väg, och det är mycket långt mellan dem. Och när Hreiðarr ser att Þórðr for långsamt, då sade han: ”Det är ändå sant att det är illa att vara liten när kraften inte räcker. Men ändå kunde det vara snabbheten, men litet tror jag du har fått av den. Och din skönhet blir dig mindre värd, och du kommer fram med andra människor [osäker tolkning].” Þórðr säger: ”Jag vet inte att min klumpighet går mig sämre än din kraft går dig.” ”Låt oss då gå hand i hand, bror”, säger Hreiðarr. Och nu gör de så och går en stund, och det blir så att Þórðrs hand börjar domna, och han släpper taget; han tycker att det inte blir vänligt att de håller fast vid Hreiðarrs grova nävar. Hreiðarr far nu i väg på sina fötter och stannar sedan på en höjd, och han är mycket uppmärksam. Därifrån ser han mängden av folk där mötet var. Och när Þórðr kommer efter säger han: ”Låt oss nu fara båda tillsammans, bror.” Och Hreiðarr gör så. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 53 (maskinöversättning) Och när de kommer till tinget känner många män igen Þórðr och tar väl emot honom, och kungen blir tillgänglig för att höra på. Och genast går Þórðr fram till kungen och hälsar honom väl, och kungen tar vänligt emot hans hälsning. Genast skildes bröderna åt när de kom till tinget, och Hreiðarr blir mycket ryckt i kläderna och skuffad omkring. Han är pratsam och skrattar mycket, och folk tycker att det är inte mindre roligt att ha med honom att göra, och hans väg blir nu besvärlig. Kungen frågar Þórðr efter nyheter, och sedan frågar han vilka av de män som var i sällskap med honom som han ville skulle följa med honom till hirden. ”Där är min bror i sällskapet”, säger Þórðr. ”Den mannen är nog bra”, säger kungen, ”om han är lik dig.” Þórðr säger: ”Han är inte lik mig.” Kungen sade: ”Ändå kan han vara bra. Eller vad är mest olikt mellan er?” Þórðr säger: ”Han är en stor man till växten, han är ful och ganska otäck att se på, stark till kraften och en saktmodig man.” Kungen sade: ”Ändå kan han vara väl beskaffad i mycket.” Þórðr säger: ”Han kallades inte en förståndig man i unga år.” ”Det frågar jag mer efter”, säger kungen, ”hur det är nu. Eller kan han ta hand om sig själv?” ”Inte alls är det så”, säger Þórðr. Kungen sade: ”Varför förde du honom utomlands?” ”Herre”, säger Þórðr, ”han äger allt till hälften med mig, men har ingen nytta av egendomen och har inte befattat sig med pengarna. Han begärde bara detta enda, att fara utomlands med mig, och jag tyckte det var orimligt att han inte skulle få råda i en enda sak, när han låter mig råda i många. Jag tyckte också att det var troligt att han skulle få lycka av er, om han kom till er.” ”Jag skulle vilja se honom”, säger kungen. ”Så ska det också bli”, säger Þórðr, ”men han har nu ränt i väg något.” Kungen sände nu efter honom. Och när Hreiðarr hörde sägas att kungen ville träffa honom, då går han mycket hastigt och rusar över vad som än var i vägen, och han var ovan vid att en kung hade begärt att träffa honom. Han var så klädd att han var i vadmalsbyxor och hade en grå fäll över sig. Och när han kommer inför kungen, då faller han på knä inför kungen och hälsar honom väl. Kungen svarade honom skrattande och sade: ”Om du har ett ärende till mig, så säg snabbt vad du vill; andra har ännu angelägna saker att tala med mig om sedan.” Hreiðarr säger: ”Mitt ärende tycker jag är det angelägnaste. Jag ville se dig, kung.” ”Tycker du det är bra nu då”, säger kungen, ”när du ser mig?” ”Mycket bra”, säger Hreiðarr, ”men ännu tycker jag inte att jag ser dig helt.” ”Hur ska vi göra nu då?” säger kungen. ”Vill du att jag ställer mig upp?” Hreiðarr säger: ”Det skulle jag vilja”, säger han. Kungen sade när han hade stått upp: ”Nu tycker du väl att du kan se mig helt.” ”Inte riktigt ännu”, säger Hreiðarr, ”men nu är det ändå närmare.” ”Vill du då”, säger kungen, ”att jag lägger av mig manteln?” ”Det skulle jag visst vilja”, säger Hreiðarr. Kungen sade: ”Vi ska ändå fundera något på det innan saken är avgjord. Många islänningar är skarpsinniga, och jag vet inte om du inte tänker detta som ett narrspel. Nu vill jag ta det förbehållet.” Hreiðarr säger: ”Ingen kommer för att narra dig eller ljuga för dig, kung.” Kungen lägger nu av sig manteln och säger: ”Se nu på mig så noga som du vill.” ”Så ska det bli”, säger Hreiðarr. Han går i en ring kring kungen och säger ofta samma sak för sig själv: ”Mycket bra, mycket bra”, säger han. Kungen sade: ”Har du nu sett mig som du vill?” ”Förvisso”, säger han. Kungen frågade: ”Hur ser jag ut för dig nu då?” Hreiðarr svarar: ”Þórðr, min bror, har inte överdrivit det som är gott när han berättade om dig.” Kungen sade: ”Kan du hitta något att anmärka på i det som du nu ser, och som inte är allmänt känt?” ”Jag vill inte anmärka”, säger han, ”och jag kan det inte på en gång, för så skulle var och en välja sig, som du är, om han själv fick råda.” ”Du tar mycket i”, säger kungen. Hreiðarr säger: ”Det är farligt för andra då”, säger han, ”att tala lovordande, om du inte i sanning har detta som du ser ut för mig och som jag sade nyss.” Kungen sade: ”Hitta något att anmärka på, även om det är smått.” ”Det närmast då, herre”, säger han, ”att ditt ena öga sitter litet högre än det andra.” ”Det har en man funnit tidigare”, säger kungen, ”och det är kung Harald, min frände. Nu ska det vara lika mellan oss”, säger kungen. ”Nu ska du stå upp och lägga av dig manteln, och jag vill se dig.” Hreiðarr kastar av sig fällen och har smutsiga klor; mannen var mycket klumpig och ful, men tvättad ganska slarvigt. Kungen ser noga på honom, och då säger Hreiðarr: ”Herre”, säger han, ”vad tycker du dig nu kunna anmärka på mig?” Kungen svarar: ”Det tror jag, att det inte föds upp en fulare man än du är.” ”Sådant blir sagt”, säger Hreiðarr. ”Finns det något då”, säger han, ”som är till fördel för mig, efter vad du bedömer?” Kungen sade: ”Det sade Þórðr, din bror, att du var en saktmodig man.” ”Det är också sant”, säger Hreiðarr, ”och jag tycker det är illa att det är så.” ”Du kommer ändå att bli vred”, säger kungen. ”Tala till lycka, herre”, säger Hreiðarr. ”Eller hur länge dröjer det till dess?” ”Det vet jag inte riktigt”, säger kungen, ”snarast i vinter, efter vad jag gissar.” Hreiðarr sade: ”Säg det till lycka.” Kungen sade: ”Är du något händig?” Hreiðarr svarar: ”Aldrig har jag prövat, därför kan jag inte veta det.” ”Det tycktes ändå inte osannolikt”, säger kungen. ”Säg det till lycka”, sade Hreiðarr, ”så kommer det att vara lika fullt så snart du säger det. Men jag tyckte mig behöva vinterkvarter.” Kungen svarar: ”Min omsorg står dig till buds, men bättre tycker jag att vistelsen passar dig där det är ganska få människor.” Hreiðarr svarar: ”Så är det också”, säger han, ”men det blir inte så folktomt att det inte ändå kommer ut det som blir sagt, allra helst det som verkar löjligt. Och jag är en man som inte vaktar sina ord, och alltid kommer mycket upp i munnen på mig. Nu kan det hända att de för mina ord vidare till andra människor och hånar mig och vänder det till något förskräckligt som jag har till skämt eller pladder. Nu tycker jag det verkar klokare att vara hellre hos den som har omsorg om mig, som Þórðr, min bror, gör, även om det är mer folk där, än där borta, även om människorna är få och det inte finns någon där till hjälp.” Kungen sade: ”Bestäm du då, och far båda bröderna till hirden om ni tycker det är bättre.” Genast sprang Hreiðarr bort när han hörde dessa kungens ord och säger till var och en som vill höra på att hans färd till kungen har blivit mycket god. Han säger också särskilt till Þórðr, sin bror, att kungen har låtit honom komma i hirden. Då sade Þórðr: ”Klä dig då anständigt i kläder och vapen, för det är det enda som passar, och vi saknar inget för det. Och många män tar sig väl ut med god utrustning, och dessutom är det mer krävande att klä sig i kungens hus än på andra håll, och man blir mindre till åtlöje för hirdmännen.” Hreiðarr svarar: ”Du gissar inte alls rätt om du tror att jag ska låta praktkläder komma på mig.” Þórðr sade: ”Låt oss då skära till vadmal.” Hreiðarr svarar: ”Det är närmare”, säger han. Så görs det nu efter Þórðrs råd, och Hreiðarr låter sig ledas. Han har nu kläder av vadmal och snyggar till sig och verkar nu genast en helt annan man; han ser nu ut som en ful man men ståtligt växt. Så är det ändå med mannen, när han och Þórðr är hos hirden, att Hreiðarr i början utsätts för mycket ofog av hirdmännen, och de försökte på många sätt med ord mot honom och fann att han var pratsam och svarade som han kunde, och de hade mycket nöje av att ha med honom att göra. Och han skrattade alltid åt det som de sade, och han fällde var och en av dem, så lekfull var han, både i pratsamheten och helt [oläslig] eftersom han var stark till kraften. Och när de finner att han inte låter sig skadas, då upphörde allt detta från hirdmännen [oläslig] hirden. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 54 (maskinöversättning) Vid den här tiden var de båda kungar över landet, kung Magnus och kung Harald. Men då hade det uppstått saker till ofred mellan kungarna, eftersom en hirdman till kung Magnus hade dräpt en hirdman till kung Harald, och ett förlikningsmöte var utsatt där kungarna skulle träffas och ordna saken. Och när Hreiðarr hör detta, att kung Magnus ska fara till möte med kung Harald, då går han till kung Magnus och säger: ”Det är en sak”, säger han, ”som jag ville be dig om.” ”Vilken är den?” sade kungen. Hreiðarr sade: ”Att få fara till förlikningsmötet. Jag är inte vittberest, och jag är mycket nyfiken på att se två kungar på en gång på ett och samma ställe.” Kungen svarar: ”Du säger sant att du inte är vittberest. Men ändå tänker jag inte tillåta dig denna färd, för det passar dig inte att gå i händerna på kung Haralds män. Och det kan hända att det blir dig till olycka på ett eller annat sätt, och jag är rädd för det, att vreden som du längtar efter då hemsöker dig. Men jag tyckte det var bäst om vi stred.” Hreiðarr säger: ”Nu säger du ett gott ord. Då ska jag förvisso fara, om jag vet att det är att vänta att jag blir vred.” Kungen säger: ”Kommer du att fara om jag inte tillåter det?” Hreiðarr svarar: ”Inte desto mindre då.” Kungen sade: ”Tror du att du ska kunna ha det så med mig som med Þórðr, din bror? Där får du ju alltid din vilja igenom.” Hreiðarr svarar: ”Så mycket bättre kommer jag att ha det med er som du är klokare än han.” Kungen ser nu att han kommer att fara även om han förbjuder det, eller att han far i ett annat sällskap än hans, och han tycker inte det är bäst om han kommer i sällskap någon annanstans, och han tycker det är ovisst hur det går för honom om han rår om sig ensam. Och han låter honom nu hellre fara med sig, och Hreiðarr får en häst att rida på. Och så snart de hade kommit i väg red han mycket hårt och höll knappt någon måtta, och hästen under honom blev utmattad. Och när kungen märker det säger han: ”Nu går det bra. Följ nu Hreiðarr hem, och låt honom inte fara.” Han svarar: ”Detta hindrar inte min färd, fast hästen är utmattad. Min snabbhet kommer mig till föga nytta om jag inte kan följa er.” De far nu, och många lät sina hästar gå fram bredvid honom, och de tyckte det var roligt att pröva hans snabbhet, så skrytsamt som han själv tog i. Men det gick så att han tröttade ut varje häst som drevs fram, och han sade att han inte var värd att komma till mötet om han inte kunde följa dem. Och därför satt nu många av sina hästar. Och när de kommer dit där kungarna ska träffas, då sade kung Magnus till Hreiðarr: ”Håll dig nu nära mig och var på ena sidan om mig och skiljs inte från mig. Men jag har en medelmåttig aning om hur det går när kung Haralds män kommer och ser dig.” Hreiðarr sade att det skulle vara som kungen sade, ”och jag tycker det är så mycket bättre ju närmare er jag går”. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 55 (maskinöversättning) Nu träffas kungarna, och de går till samtal och talar om sina saker. Men kung Haralds män fick syn på var Hreiðarr gick, och de hade hört talas om honom och tyckte att det lovade mycket gott. Och medan kungarna talade, då går Hreiðarr in i flocken av Haralds män, och de förde honom till en skog som låg nära därifrån. De ryckte honom mycket i kläderna och knuffade honom ibland. Men där gick det växlande; ibland drev han framför dem som en virvelvind, men ibland stod han fast som en vägg, och de studsade tillbaka från honom. Nu drar sig ändå leken så att de gör den något hårdhänt mot honom. De lät yxskaft och skidor gå mot honom och satte nitarna på svärdsdoppskon i huvudet på honom, och han blev skadad av det. Och han bar sig åt som om han tyckte att det var det största nöje och skrattade hela tiden åt det. Och när det hade pågått så en stund, då började leken inte bli bättre från deras sida. Då sade Hreiðarr: ”Nu har vi haft en god lek en stund, och nu är det rådligt att sluta, för nu börjar jag tröttna. Låt oss nu fara till er kung, och jag vill se honom.” ”Det ska aldrig ske”, sade de, ”så djävulsk som du är, att du ska se vår kung, och vi ska föra dig till Hel.” Då tycker han föga om det och tycker sig se att det kommer att ske, och nu har det kommit dit att det rinner till i hans sinne och han blir vred. Han tar med händerna den man som mest gick på honom och lekte värst med honom, och lyfter honom i luften och förde honom ned på huvudet så att hjärnan låg ute, och han är död. Nu tycker de att han knappast är en mänsklig man till kraften, och de flyr nu vid dråpet. De far och säger till kung Harald att hans hirdman var dräpt. Kungen svarar: ”Dräp den då som har gjort det.” ”Det är inte det lättare”, säger de, ”han är nu borta.” Det är nu att berätta om Hreiðarr att han träffar kung Magnus. Kungen sade: ”Vet du nu hur det är att bli vred?” ”Ja”, säger han, ”nu vet jag.” ”Hur tyckte du det var?” säger kungen. ”Det märkte jag, att du var nyfiken på det.” Hreiðarr svarar: ”Illa tyckte jag det var”, säger han. ”Det ivrigaste jag ville var att dräpa dem alla.” Kungen sade: ”Det kom mig lika fullt i hågen”, säger kungen, ”att du skulle bli illa vred. Nu vill jag sända dig till Upplanden till Eyvindr, min länsman (lendr maðr), så att han håller dig undan för kung Harald, för jag litar inte på att du blir bevakad om du är hos hirden, eftersom vi träffas, och Harald, min frände, är listig, och det är svårt att se sig för mot honom. Kom sedan tillbaka till mig när jag sänder efter dig.” Nu far Hreiðarr bort tills han kommer till Upplanden, och Eyvindr tar emot honom efter kungens bud. Kungarna hade blivit förlikta i den sak som tidigare var mellan dem, och den var förlikt, men i detta blir de inte överens. Kung Magnus tycker att dessa män själva har förverkat sig och vållat alla saker, och han tycker att hirdmannen har fallit utan rättsskydd (óheilagr). Men kung Harald begär böter för sin hirdman, och de skildes nu utan någon förlikning. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 56 (maskinöversättning) Det dröjer inte länge innan kung Harald får veta var Hreiðarr har tagit vägen. Han gör sedan en färd och kommer till Upplanden till Eyvindr och har sextio man med sig. Han kommer dit tidigt på morgonen och tänkte komma oväntat, men det blev ändå inte så, för Eyvindr tyckte sig veta i förväg att han skulle komma, och han var inte vid någon stund oförberedd på det. Han hade i hemlighet kallat folk till sig, och de var i de skogar som låg nära gården; Eyvindr skulle ge dem ett tecken om kung Harald kom och han tyckte sig behöva folk. Det berättas att en gång, innan kung Harald kom, bad Hreiðarr att Eyvindr skulle skaffa honom silver och något guld. ”Är du händig?” säger han. Hreiðarr svarar: ”Det sade kung Magnus till mig, men annars kan jag inte veta det, för jag har aldrig prövat. Men han skulle säga det därför att han visste det, och därför tror jag på det han sade.” Eyvindr sade: ”Du är en underlig man”, säger han. ”Nu ska jag skaffa dig materialet. Du ska ge mig silvret om det blir förstört i smidet, men annars ska du själv ha nytta av det.” Hreiðarr stängs in i ett hus, och han är där vid smidet. Och innan det som Hreiðarr smidde blir färdigt, då kommer kung Harald, och det är nu som jag sade förut, att Eyvindr är oförberedd på intet, och han gör ett gott gästabud för kungen. Och nu när de sitter vid dryckeslaget, då frågar kungen om Hreiðarr är där, ”och du kommer att få vänskap av mig i gengäld om du lämnar ut mannen till oss.” Eyvindr svarar: ”Han är inte här nu.” ”Jag vet”, säger kungen, ”att han är här, och du behöver inte dölja det.” Eyvindr sade: ”Och även om det är så, så gör jag inte den skillnaden mellan er och kung Magnus att jag lämnar den mannen i dina händer som han vill skydda.” Han gick sedan ut ur stugan. Och när han kommer ut, då bryter Hreiðarr mot dörren och ropar att han vill bort. ”Tig du”, säger Eyvindr. ”Kung Harald har kommit hit och vill dräpa dig.” Hreiðarr bryter sig ut inte desto mindre och sade att han ville träffa kungen. Eyvindr ser då att han kommer att bryta upp dörren. Han går fram och låser upp och säger: ”Må demonerna ta dig”, säger han, ”när du går till din död.” Hreiðarr går in i stugan och fram för kungen och hälsar honom och säger: ”Herre, ta bort vreden från mig, för jag passar dig väl av många skäl för att göra det som du vill låta göra, även om det inte är så rikligt med prov på män eller det som förekommer [osäker tolkning], och jag ska vara villig till det som du vill ha mig utsänd till. Här är nu en klenod som jag vill ge dig.” Han sätter den på bordet framför honom, och det var ett svin gjort av silver och förgyllt. Då sade kungen när han såg på svinet: ”Du är så händig att jag knappast har sett något så väl smitt på det sätt som det är.” Nu går det ur hand i hand bland männen. Kungen säger att han kommer att ta förlikning av honom, ”och det är bra att sända dig till stordåd; du är en stark man och oförskräckt efter vad jag tror.” Nu kommer svinet tillbaka till kungen. Han tar då upp det och ser ännu noggrannare på smidet och ser då att det har spenar, och det var en sugga. Han kastar det genast bort och ser att det var gjort till hån och säger: ”Må trollen ta dig helt! Stå upp, män, och dräp honom!” Men Hreiðarr tar svinet och går ut och far genast bort därifrån och kom till kung Magnus och säger honom vad som har hänt. Men å andra sidan står männen upp och ut efter honom och tänker dräpa honom, och när de kommer ut är Eyvindr där framför och har en stor mängd folk, så att de inte kunde förfölja Hreiðarr. Och kungen och Eyvindr skiljs med detta, och det misshagar kungen. Och när kung Magnus och Hreiðarr träffas, frågar kungen hur det har gått. Och Hreiðarr berättar och visar kungen svinet. Kung Magnus sade, när han såg på svinet: ”Väldigt skickligt är detta smitt. Men kung Harald, vår frände, har hämnats mycket mindre hån än det som ligger i detta. Och du är inte alls rådlös, och ändå i allt skarpsinnig.” ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 57 (maskinöversättning) Hreiðarr var nu där någon tid hos kung Magnus. Och en gång kommer han till tals med kungen och sade: ”Det skulle jag vilja, kung, att du beviljade mig det som jag ska be dig om.” ”Vad är det?” säger kungen. ”Det, herre”, säger Hreiðarr, ”att ni lyssnade på ett kväde som jag har diktat om er.” ”Varför skulle det inte gå?” säger kungen. Nu kväder Hreiðarr kvädet, och det är mycket underligt, först mycket egendomligt, men ju bättre ju längre det kommer. Och när kvädet är slut sade kungen: ”Detta kväde tycks mig underligt, och ändå gott mot slutet. Men kvädet är nog av samma beskaffenhet som ditt liv. Det har först varit på ett egendomligt och enfaldigt sätt, men det kommer ändå att bli så mycket bättre ju mer det lider. Härefter ska jag också välja lönen för kvädet. Här är en holme utanför Norge, som jag vill ge dig. Den har goda gräsmarker, och det är gott land, även om det inte är stort.” Hreiðarr sade: ”Där ska jag knyta samman Norge och Island.” Kungen sade: ”Jag vet inte hur det går. Det vet jag, att många män kommer att vara redo att köpa holmen av dig och ge dig pengar för den. Men jag tror det är rådligare att jag löser in den till mig, så att den inte blir ett tvistefrö för dig eller för dem som vill köpa. Dessutom är din vistelse här i Norge inte heller lämplig särskilt länge, för jag tycker mig se hur kung Harald vill ha det med dig, om han får råda, som han kommer att råda om du är länge i Norge.” Nu gav kung Magnus honom silver för holmen och vill nu inte utsätta honom för fara där, och Hreiðarr for ut till Island och bodde norrut i Svarfaðardalr och blev en betydande man. Och det går med honom mycket efter kung Magnus förutsägelse, att det blir så mycket bättre ju mer hans liv lider, och han har för det mesta lagt bort de egendomligheter som han lade sig till under den förra delen av livet. Han bodde till ålderdomen i Svarfaðardalr, och många människor härstammar från honom. Och här slutar denna berättelse. ===Om kungarnas härjningar och kungamoderns livsgåva åt det krigsfångna folket=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 58 (maskinöversättning) Nu, när de båda tillsammans, kung Magnus och kung Harald, hade styrt landet två vintrar, då rustar de sin här en sommar söderut till Danmark och bjuder ut ledung (leiðangr) från Norge. Det var en vinter efter Rǫgnvaldr jarl Brúsasons fall västerut på Orkney. Kungarna for med sin här söderut till Danmark och tänker angripa Sven Ulfsson, som då hade varit i Danmark under vintern. En man hette Þorgils Bjarnarson, som styrde nästan över en tredjedel av danskarnas välde. Och när kungarna for var det alltid långt mellan deras flottor om nätterna. Och när de hade kommit till Danmark, då var det en dag att kung Magnus och hans män gjorde landstigning där kungen hade sämst sinnelag mot folk på grund av otrohet mot honom. De dräpte människor där och tog några till fånga och slog dem i bojor, och det var inte sent på dagen när de kom ned till sina skepp med tolv fångar. Kung Harald hade då ännu inte kommit. De gick i land en andra gång, och kungen talade mycket om att man då inte skulle släppa dem. Och nu, när kungen och hans män hade gått i land, då frågar kungens mor fångarna vilka de var, ”eller vem är den här ansenlige mannen”, säger hon, ”som synes mig vara er anförare?” Han svarar ingenting. Hon frågar då om han ville ta emot livet. ”Det tror jag inte”, säger han. ”Varför det?” säger hon. Han svarar: ”Det finns två skäl till det. Det ena är att jag inte kommer att vara trogen mot kungen, och det andra är att ingen bättre man kommer att ta livet av mig än kungen är. Och detta är skäligt, eftersom jag alltid har varit emot honom. Och dessutom är det för få människor någon skada om mig, mest det att jag har en ung hustru, och hon kommer att sakna mig.” Hon sade: ”Det ser jag, att du är en man av stor rang, och du ska ta emot livet.” Han säger: ”Det vill jag också gärna göra, att ta emot livet av dig. Men kungen kommer inte att tycka om detta tilltag. Ändå har jag, kungens mor, att löna dig för en stor välgärning. Och sök upp Þorkell geysir som en bekant om du tycker dig behöva det, när det än är.” Nu far de tolv männen bort och söker sig undan. Och nu, när kungen kommer tillbaka och märker detta, då blev han ytterst vred och sade att det var oerhört att hon skulle bryta hans befallning, ”eller tycker du att du kan eller vill bättre än jag?” Hon svarar: ”Jag ville inte ha det värre i detta stycke än du, hur det än går med annat, och jag gissar att det kommer en gång då jag inte tycker att detta var illa gjort.” Kungen sade: ”Många har sina fäder mycket gott att löna, och ingen annan man bättre än jag, i de flesta stycken. Men illa valde han ändå min mor åt mig.” Hon säger: ”Det har du inget att förebrå honom för, för ännu mindre valde han dig en far. Men mer har du att sätta värde på hos mig, hur jag valde dig fadern. Det tjänar nu inget till att söka efter dessa män, för de är alla borta.” Kungarna far vidare genom landet, och det berättas att en andra gång hade de gått i land och drev ned framför sig många människor och satte dem i bojor. Vid den landstigningen hade de tagit mycket gods från de många människor som hade gått under kung Sven Ulfsson. Och nu var kung Harald där. Nu sade kung Magnus enskilt till sin mor: ”Eftersom jag talade hårt till dig senast, när du lät släppa människor ur bojorna, så vill jag nu gottgöra det. Ta nu emot denna lön, att du ber mig om frid för den man som är förnämst av fångarna, så att folk hör det.” ”Varför skulle jag nu göra det oftare för dina fiender”, säger hon, ”så illa som du tyckte om det förut när jag hjälpte dem undan?” Kungen sade: ”Därför att det inte är säkert att du får ha mig länge härifrån. Då är det bra att söka sig någon hjälp där man tidigare har gjort sig förtjänt av det, för föga kommer du att kunna lita på kung Haralds omsorg, om jag skulle falla bort.” Hon tar nu till orda och sade så att folk hörde: ”Gör det för min skull, herre, ge den här märklige mannen livet.” Kungen svarade: ”Din bön ska beviljas, mor.” Och mannen blev släppt. Efter det gick den mannen fram till kungen och tackar honom för livet och sade sedan till kungens mor att om hon någon gång skulle behöva honom, även om det nu var osannolikt, så skulle hon söka upp som en bekant den man som heter Þorgils och är frände till kung Sven Ulfsson. Sedan far han bort. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 59 (maskinöversättning) Nu berättas det att en gång, när kungarna var med sin styrka och låg där det fanns en tät skog nära, då red en man fram ur skogen med god riddarutrustning och lät sin häst vackert hoppa och dansa [osäker tolkning]. Den här mannen var utstyrd med mycket guld och dyrbara kläder. Det var en mycket hövisk man, och han lekte många lekar med stor konst, och kung Magnus män såg på medan han lekte. Och när han hade visat sådant en stund, då vände han sig mot styrkan och sade: ”Jag är en niding inför kung Magnus, och detsamma är kung Harald inför mig, och olika kungar är de, kung Magnus och kung Harald.” Han vänder sedan in i skogen och försvinner där. Kung Magnus tycker sig veta att den här mannen har varit kung Sven och sade: ”En klenod är Sven”, säger han. ”Hade han en styrka sådan som han själv är djärv, då skulle han oftare vinna seger.” Och nu berättas det att Sven flydde ur landet och upp till Sverige, men kungarna for med ting genom hela landet hela sommaren och lade så riket under kung Magnus. ===Om kung Magnus död=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, avsnitt 60 (maskinöversättning) Nu hände det, som är stora tidender att berätta, när kung Magnus var på Jylland, att en morgon kastade kungen trött av sig kläderna där han låg i akterkastellet, och det ångade av honom. Einarr þambarskelfir var där hos honom och sade: ”Är du sjuk, herre?” ”Föga är jag ännu sjuk, fosterfar”, säger kungen. ”Det är en stor sorg för oss”, säger Einarr, ”om något händer dig, och dina vänner kommer inte att vänta sig någon bot.” Kungen sade: ”Fosterfar”, säger han, ”låt göra i ordning min säng ute vid relingen; där är det lättare och svalare.” Så gjordes det. Och när han hade kommit dit, då sade kungen trött: ”Detta tjänar inget till. För mig tillbaka till samma ställe.” Och så gjordes det. Och då sade Einarr: ”Säg du, herre, inför dina vänner det som är nödvändigt, och ge oss goda råd. Det kan vara så att vårt samtal nu inte blir långt.” Kungen säger: ”Så ska det också vara, vän, och jag tycker det nu är troligast att denna sjukdom kommer att skilja vår samvaro och vänskap.” Och då kom kung Harald dit och frågade: ”Är ni sjuk, herre?” Kung Magnus svarar: ”Sjuk är vi, frände, men det vill jag be er om, att ni är vän till mina vänner.” ”Det är också en plikt”, säger Harald, ”för er skull. Men mycket är de självtillräckliga och mig något oförsiktiga [osäker tolkning].” Då sade Einarr: ”Det kommer att tjäna föga till att tala om detta, och han har nog redan bestämt sig, vad han än lovar nu.” Kung Harald sade: ”Är inte också det det skäligaste, att jag är vän till mina vänner, och det är mig allra mest skyldigt?” Einarr sade: ”Tala om det, herre kung, som det hänger mer på, hur det ska gå med rikena.” Då säger kung Magnus: ”Det rådet ger jag, Harald frände, att du vänder tillbaka till Norge, ditt fädernesland, och vaktar det och styr det så väl som möjligt i alla avseenden, men gör dig inte redo för riket här i Danmark, för så var det avtalat mellan mig och Hardeknut, att Danmark inte skulle gå inom släkten även om det blev mitt, och likaså Norge om det blev hans. Må nu kung Sven ha Danmark och njuta väl av det. Jag vill nu överlämna riket åt honom och det anspråk som jag har haft på det.” Då sade kung Harald: ”Jag tycker mig äga Danmark efter dig lika väl som Norge, om du faller bort.” ”Så är det inte, herre”, säger kung Magnus. ”Men det kan jag förstå nu”, säger han, ”att mitt tal kommer att tjäna föga till, och det tycks ändå så, att det inte blir dig förunnat att vara kung över Danmark, även om du vill sätta föga värde på min anordning.” Då frågade kung Harald: ”Hur mycket är kvar av det guld som vi förde i land och gav i er makt, och som ni tog emot till hälften med oss?” Kung Magnus sade: ”Se här på borden, frände”, säger han, ”som är besatta med goda och ståtliga kämpar. Åt just dem har jag gett guldet och fått i gengäld för guldet deras kärlek och trohet, och visst är en god kämpes följe och insats bättre än mycket gods.” Sedan gick kung Harald bort. Då sade Einarr: ”Se, herre, något gott råd för Þórir, er frände. Föga tror jag att kung Harald, din frände, kommer att sätta värde på honom om han ska komma under hans nåd.” Då kom Þórir dit, och med honom den man som hette Refr. Kung Magnus sade genast till dem när han kände igen dem: ”Gå nu från skeppet och in i skogen, som är nära oss. Det dröjer inte länge innan folket i landet säger att jag är död. Far sedan snabbt till kung Sven och för fram mina ord till honom, att han ska ta emot er båda, och säg honom att han ska ta emot dig, Þórir, så som han ville att jag skulle ta emot hans bror om han kom till mig på sin dödsdag. Säg honom inte först att jag är död, utan om min sjukdom.” Þórir kunde inte tala med kungen för sorg. Då sade kung Magnus: ”Säg kungen min hälsning, och därtill att jag överlämnar detta rike åt honom, om jag har haft något i det, och jag unnar honom nu bäst att njuta av det, för jag tycker att han har den rättmätigaste rätten till det, och det går nu rätt till om han får det.” Sedan går Þórir och hans följeslagare in i skogen och väntar där på vad som ska hända. Och litet senare kom Þorsteinn Hallsson till kung Magnus, och han hade då kommit söderifrån från Rom. Kung Magnus hade då fördelat gods väl till de flesta män, sådant som fanns. Þorsteinn sade: ”Nu blir det inte en sådan glädje vid vårt möte, herre, som vi en tid tänkt oss. Nu ska jag inte be er om gods, men det skulle jag vilja, att du gav mig ditt namn.” Kungen svarar: ”Goda ting är du värd av mig, Þorsteinn, av många skäl, och själv är du mycket värd, och väl unnar jag dig att ge detta namn åt din son. Och även om jag har varit en kung av ringa betydelse, så är det ändå en viss djärvhet för ofrälse män att kalla sina barn efter mig. Men eftersom du ber om detta av hela ditt hjärta och jag förstår att det tycks dig vara av betydelse, då vill jag förvisso ge dig det. Men min aning säger mig att det på detta namn kommer att vila sorg och värdighet.” Och litet före kungens död, då somnade han en liten stund, och kung Harald var då där hos honom. Och under den sömnen öppnades hans mun, och det tycktes folk som om en fisk löpte ut ur kungens mun, och den hade guldets färg. Och sedan ville fisken vända tillbaka in i munnen och nådde inte fram, och vek då in i munnen på kung Harald, som satt nära kungen, och det tycktes folk som om den då var mörk att se på. Och då vaknade kung Magnus, och folk berättade detta för honom. Han säger: ”Detta förebådar nog mitt korta liv, och det kan vara så att kung Haralds, min frändes, styre blir mörkare och kallare för somliga än mitt.” Nu ger han särskilt kung Harald Norges kungarike, men Harald låter sig inte bekomma det. Och efter det kommer präster dit och ger honom vackert betjäning. Sedan sade kungen till sin skosven: ”Har jag tänkt något på dig?” ”Inte ännu för den här gången”, säger han. Kungen räckte då en kniv och ett bälte till honom, och båda var klenoder, som man kan förvänta sig av det som en sådan man hade ägt och burit. Och när pojken tog emot klenoderna, då såg han på kungen, och han var då just i dödsögonblicket. Men pojken blev så upprörd och tog det så hårt att han föll i vanmakt. Och när han kom till sans, då var klenoderna borta i det stora tumult som då var, och aldrig såg han dem sedan. Dessa tidender, kung Magnus död, inträffade tre nätter före Simons och Judas mässodag. Och nu ljuder lurarna över hela hären, och det hör Þórir och hans följeslagare där de var i skogen, och de tycker sig nu veta förvisso att kung Magnus är död. Men å andra sidan hör de människors tal nära sig i skogen, och det sade detta: ”Här var de nyss.” Därnäst flög pilar in i skogen mot dem, men de for undan och räddade sig. ”Detta är nog”, säger Þórir, ”kung Haralds vänskapssändningar till mig, vare sig han själv har sänt dem eller låtit sända dem. Och han har nog märkt vår bortfärd och att vi har stannat här.” Sedan for de tills de kom till kung Sven. Han hade då ännu inte farit bort ur Danmark. De träffade honom vid Helgeå, och han hade då kommit upp på sin häst och tänkte då lämna riket. Þórir talade inte med kungen för sorg. Men kungen såg på dem att de skulle kunna berätta stora tidender och sade: ”Vad säger ni för tidender?” Då säger Refr, Þórirs följeslagare: ”Herre”, säger han, ”kung Magnus död.” De berättar sedan kungens ord och budskap om omsorgen om Þórir, hans bror, och skildrar för kungen den sorg och förlust som han hade lidit genom kung Magnus frånfälle. Då sade kung Sven: ”Stora tidender är detta, och du ska vara välkommen hos oss, Þórir, och vi ska i sanning visa dig stor heder, för det tror jag, att så skulle kung Magnus göra mot min bror.” Det var en tid som Þórir var hos kung Sven och aktades väl, som kungen hade lovat honom. Men han trivdes inte med något och levde inte länge. Men kungens mor for först efter kung Magnus död till Þorkell geysa, och han tog väl emot henne och erbjöd i hennes makt det som han ägde. Hon var där en tid. Och när det led mot jul under vintern, då blev hon bedrövad. ”Varför är ni så bedrövad, kungens mor?” säger han. ”Allt ska vi göra för er så gott vi kan. Säg mig på vilket sätt du vill låta det vara.” ”Du handlar väl och ädelt”, säger hon, ”men jag påminns om det julfirande som var förra vintern, när jag fick sitta hos min son, och jag tycker nu det är tungt att dricka jul med ofrälse män.” ”Det är förståeligt för er”, säger han, ”att det är så. Och om ni har i sinnet att ni längtar till kungen, då ska jag följa er dit, och jag vet säkert att han kommer att ta väl emot er.” Och det tar hon emot. Þorkell följer henne nu till kungen. Kung Sven tog utomordentligt väl emot henne, och hon är nu där. Det berättas att hon gav kung Sven en dyrbar skål helt beslagen med guld. Nu är det ytterligare att säga att genom kung Magnus frånfälle var det ett stort avbräck för båda rikena, Danmark och Norge, och hans död var mycket sörjd av de flesta män, allra helst då ingen levde efter honom utom en dotter, som då var i unga år och hette Ragnhildr. ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 61 (maskinöversättning) ===Om Haralds ting=== Efter dessa stora tidender håller kung Harald ting med sin styrka, och han sade folket sin avsikt, att han vill fara med hela hären till Viborgs ting och låta sig tas till kung där över hela danskarnas välde, och tänker sedan lägga under sig hela landet. Han räknar Danmark lika väl som Norge som sitt arv efter kung Magnus och ber styrkan stödja honom i det, och sade att han trodde att om de fick landet, så skulle norrmännen sedan alltid vara herrar över danskarna. Då säger Einarr þambarskelfir – han sade att han ansåg det mycket mer skyldigt att föra kung Magnus, sin fosterson, lik norrut till Norge till begravning och föra honom till hans far, den helige kung Olav, än att strida utomlands om andra kungars rike och åtrå deras egendom så utan någon orsak. Han slutar talet så, att han sade att han tyckte det var bättre att följa kung Magnus död än någon annan kung levande. De tar nu sedan kung Magnus lik och gör det ståtligt i ordning och sätter det med sina höljen i akterkastellet på kungaskeppet. Och nu gör sig alla tröndrarna redo för hemfärd med Einarr och kung Magnus lik, och så gott som alla norrmän, och ledungen (leiðangr) bröts nu upp. Kung Harald ser då som sitt närmaste val att först fara tillbaka till Norge och först tillägna sig det välde som hade getts honom där och som han tyckte sig särskilt vara född till genom släkten, och därifrån sedan stärka sig med folk när det tycktes honom lämpligt. Han far nu tillbaka med hela hären, och då blev landet svuret åt kung Harald på Borgartinget av några män, och han far då med ting hela vägen norrut därifrån, och mycket folk går under honom. ===Om kung Magnus likfärd=== ## Saga Magnús góða ok Haralds harðráða, kap. 62 (maskinöversättning) Einarr far sedan med hela tröndernas styrka med kung Magnus lik. Och när de kom till Samsø och låg med skeppen där i en hamn, där kung Magnus alltid tidigare hade legat när han kom till ön, då fanns där en fattig blind man, och kung Magnus hade alltid ihågkommit honom med penninggåvor. Och genast på kvällen, när han märkte att många skepp hade kommit till ön, gick han ned och frågade: ”Vem är den förnämste mannen på skeppen?” Då svarar Einarr: ”Kung Magnus Olavsson”, sade han. Den blinde mannen sade: ”Kommer kungen att vilja ihågkomma något mitt elände, så som han alltid har gjort?” Einarr säger: ”Det är inte så ställt med vårt sällskap som du tror. Kungen är nu död.” Då blev den arme mannen upprörd och kunde länge inte få fram några ord för sorg. Och när modlösheten gick av honom, då sade han: ”Hur är det med er, bonden Einarr? Kommer ni att ihågkomma något min fattigdom, så som kungen tidigare har gjort för din storsinthets och min nöds skull, eller kommer nu denna omtanke helt att falla bort?” Einarr säger att han förvisso ville ihågkomma honom för Guds skull. Han bestämmer sedan vad var avdelning skulle dela åt honom av förråden från varje skepp, och det blev ett mycket stort förråd. Einarr lät sedan sända detta till honom. Då sade den blinde mannen: ”Nu har du, Einarr, åter visat din storsinthet som alltid, och detta är en långvarig hjälp. Men det skulle jag vilja be dig om, om det finns kvar någon liten sak som kung Magnus har ägt, att du ger mig den till tröst.” Einarr säger: ”Så skildes kungen från oss att de klenoder som han hade ägt, både guld och kläder, var mycket utdelade. Jag vet inte om något finns kvar.” Han tar ändå i sin pung och finner där en liten fingerring av guld. Han ber att den ska lämnas till honom och sade: ”Jag ser inte att jag och kung Magnus, min fosterson, kommer att ha bättre nytta av denna lilla guldring, som han gav mig för länge sedan, och lämna den ännu till hjälp för dig.” Han blev så glad över detta att han grät, och han höll guldringen upp framför sina ögon. Tårarna rann på hans kinder och på guldet. Då sade han: ”Gott sade mig genast min aning, att om jag fick träffa kung Magnus, så skulle det ännu brinna något rött för mig [osäker tolkning], och så har det nu gått för mig. Ni gav mig stor hjälp med ert bidrag, men nu har kungen med Gud gett mig synen på båda mina ögon, som förut var stenblind, och nu behöver jag inte andra människors stöd, och nu kan jag väl skaffa mig mitt uppehälle om Gud nu låter mig behålla min hälsa.” Över detta blev alla kungens vänner glada, och alla lovade Gud för det att han gav detta för kung Magnus förtjänster och hans fars, den helige kung Olav. Och alla tyckte det troligt att det skulle göra skillnad [osäker tolkning]. Sedan far Einarr och hans följe norrut till Nidaros. Då kvads detta om deras färd: Nu far hem i skymningen, kända för hären, söderifrån över sjön, dystra långskepp med denne döde furste av dyrbar art. Människorna har haft det illa; det är ingen strid sedan [osäker tolkning]; hirdmännen har hyllt det förståndiga [osäker tolkning] huvudet på den som är främst av furstar. Och nu gick man sedan liket till mötes, och det ringdes i hela staden, och det gjordes med all heder som möjligt var och ändå med stor sorg. Liket jordades vid Kristkyrkan utanför koret, men nu är det innanför koret framför ärkebiskopens plats. Över hans grav stod många goda män och dugliga och grät, som Oddr kíkinaskáld säger: Männen fällde, när den milde bars i graven, många tårar; tung börda var denne furste för dem som han gav guld. Sinnet splittrades så att furstens huskarlar knappt höll sig; furstens folk satt sedan ofta nedslaget med vatten. Därför kan jag sist, Magnus liv, den modige vikingens, den gode fursten [osäker tolkning], jag, Oddr, har en sorg mycket illa stödd om fursten. Jag vänder mig till varje mans nöd; en man tyngd av sorg är bedrövad; folket är dystert efter den döde fursten; därför far vi tillbaka. Dessa tidender var mången mans sorg i hela Norge, och alla människor säger på ett och samma sätt att ingen man har varit mer älskad av hela folket än kung Magnus. Och här slutar berättelsen om honom. ---- Fotnoter: ## Saga Haralds harðráða, kap. 1 (maskinöversättning) När kung Harald kommer tillbaka norrut till Trondheim, kallar han till Öreting (Eyraþing), och hela landet svors honom på det tinget, och därefter blev han enväldig kung över hela landet. Och alla säger på samma sätt, men som tidigare nämnts, att när kung Sven fick höra om kung Magnus frånfälle, då han befann sig i Skåne vid Helgeå, då sade han de ord som nämndes. Och därtill att han lät det bli det ena av två, nu när kung Magnus var död, att han skulle få hela danskarnas välde eller annars dö där på sina odalmarker (óðal). Han stiger sedan upp på sin häst och vänder genast tillbaka till Danmark, och då strömmar folk till honom, och han lägger hela landet under sig. Och han far genast under vintern söderut till Jylland och kallar till Viborgs ting, och där gavs honom nu på nytt kungsnamn med alla danskars vilja. Þorkell geysa gav honom kungsnamn, och danskarna säger att alla norrmän fruktar detta namn. Och så mycket hån gjorde danskarna av det att de skar ankare av ost och sade att de var tillräckligt fäste för kung Haralds skepp, de som han skulle vinna Danmark med, och de gjorde det med mycket gyckel och hån mot norrmännen. ===(Om Halldórr)=== (...) och tänkte låta skänken komma, om inte Halldórr drack för honom. ”Det är också den största lögn som ni sade, att han skulle fara efter lättsinniga kvinnor; men folk skulle önska att han följde dig fastare.” Kungen svarade och sade att de skulle ordna den saken sinsemellan när han och Halldórr träffades. Bárðr träffar Halldórr och säger honom kungens goda ord om honom, och sade att det var självklart att han inte skulle låta sig tycka att kungens obetänksamma ord var värda något, och Bárðr har den bästa andel i att medla mellan dem. Det går fram mot jul, och det är ganska kyligt mellan kungen och Halldórr. Och när julen kommer, då kungörs böterna (víti), som det där är sed. Och en morgon under julen ändrades ringningarna, och man mutade ljusbärarna, och en mängd människor fick böta, och de satte sig i halmen under dagen och skulle dricka bötesdrycken. Halldórr sitter på sin plats, och de för inte desto mindre bötesdrycken till honom, men han sade att han inte skulle dricka. De säger det då till kungen. ”Det är nog inte sant”, säger kungen, ”och han kommer nog att ta emot den om jag för den till honom.” Han tar sedan böteshornet och går till Halldórr, och han står upp mot honom. Kungen ber honom dricka bötesdrycken. Halldórr sade: ”Jag tycker inte att jag är bötfälld för det, även om ni satte list i ringningarna bara för att få folk att böta.” Kungen sade: ”Du kommer ändå att få dricka bötesdrycken, inte mindre än andra män.” ”Det kan vara, kung”, säger Halldórr, ”att du får det därhän att jag dricker. Men det kan jag ändå säga dig, att inte skulle Sigurðr sugga ha kunnat tvinga Snorri goði till det.” Och han vill sträcka sig efter hornet, vilket han gör, och dricker ur. Men kungen blir mycket vred och går till sin plats. Och när åttonde juldagen kommer, gavs folk sin sold (máli). Den kallades Haralds slatta; den större delen var koppar, i bästa fall var den till hälften silver. Och när Halldórr tog emot solden, har han silvret i fliken på sin mantel och ser på det, och myntsilvret tycks honom inte rent. Han slår under med den andra handen, och allt går ned i halmen. Bárðr sade att han for illa fram; kungen kommer att tycka sig skymfad i det och att man förolämpade honom angående soldgåvan. ”Det kan inte gå så”, säger Halldórr, ”det är föga fara nu.” ## Saga Haralds harðráða, avsnitt 2 (maskinöversättning) Nu berättas det att de gjorde i ordning sina skepp efter julen. Kungen tänker fara söderut längs landet. Och när kungen var nästan färdig, då gör sig Halldórr inte redo, och Bárðr sade: ”Varför gör du dig inte redo, Halldórr?” ”Jag vill inte”, säger han, ”och jag tänker inte fara. Jag ser nu att kungen inte uppskattar min sak.” Bárðr säger: ”Han vill ändå förvisso att du far.” Bárðr far sedan och träffar kungen och säger honom att Halldórr inte gör sig redo: ”Du kan räkna med att stäven blir svår att bemanna för dig i hans ställe.” Kungen sade: ”Säg honom att jag räknar med att han ska följa mig, och det här är inte ett oförsonligt groll som har varit mellan oss en tid.” Bárðr träffar Halldórr och säger att kungen inte på något villkor vill avstå från hans tjänst, och det slutade så att Halldórr far. Och kungen och hans män styr söderut längs landet. Och en natt när de seglade, då sade Halldórr till den som styrde: ”Låt det lova [osäker tolkning]”, säger han. Kungen sade till styrmannen: ”Håll så fram”, säger han. Halldórr sade en andra gång: ”Låt det lova.” Kungen säger igen på samma sätt. Halldórr sade: ”Rakt mot skäret styr ni.” Och det hände dem. Därnäst gick bottnen ur skeppet, och då fick man föra det till land med andra skepp, och sedan slogs landtält upp och skeppet lagades. Vid det vaknar Bárðr, när Halldórr knyter ihop sin hudsäck. Bárðr frågar vad han tänker göra. Men Halldórr sade att han tänkte gå på en lastskuta (byrðingr) som låg nära dem, ”och det kan vara att våra vägar nu skiljs [osäker tolkning], och detta är fullt prövat, och jag vill inte att kungen oftare förstör sina skepp eller andra dyrbarheter för att skymfa mig, och att det då går mig sämre än förut.” ”Vänta ännu”, säger Bárðr, ”jag vill ännu träffa kungen.” Och när han kommer säger kungen: ”Tidigt är du på fötter, Bárðr.” ”Så är det nu av nöd, herre. Halldórr är färdig att resa bort och tycker att du har handlat ovänligt mot honom, och det är något svårt att medla mellan er. Han tänker nu fara bort och ta sig till ett skepp och fara ut till Island i vrede, och då blir ert avsked opassande, och det tror jag, att du knappast får dig en annan man så pålitlig som han.” Kungen sade att de skulle förlikas ännu och sade att han inte skulle ta illa upp av detta. Bárðr träffar Halldórr och säger honom kungens vänliga ord. Halldórr svarar: ”Till vad ska jag tjäna honom längre? Inte ens det, att jag får min sold utan falskhet.” Bárðr sade: ”Tala inte om det. Du kan väl låta dig nöja med det som lendmännens söner har. Och inte for du fram med måtta senast, när du slog ned silvret i halmen och förstörde det, och du kan visst veta att kungen tycker att det var skymfligt gjort mot honom.” Halldórr säger: ”Jag kan inte veta att det någon gång har ljugits lika mycket om min trohet som i kungens soldgåvor.” ”Det är nog sant”, säger Bárðr. ”Vänta, jag vill ännu träffa kungen.” Och så gjorde han. Och när Bárðr träffade kungen sade han: ”Ge Halldórr hans sold i rent silver, för han är värd att få den.” Kungen sade: ”Tycks det dig inte vara någon djärvhet i att kräva en annan sold åt Halldórr än lendmännens söner tar, och med en sådan skymf som han for fram med den senaste solden?” Bárðr svarar: ”Man ska se på det, herre, som är mycket mer värt: hans duglighet och er vänskap, som länge har varit god, och därtill din storsinthet. Och du känner Halldórrs lynne och hans styvsinthet, och det är din ära att visa honom heder.” Kungen sade: ”Ge honom silvret.” Så gjordes det nu. Bárðr kommer till Halldórr och för honom tolv öre brända (brenndir aurar) och säger: ”Ser du inte att du får det som du tilltvingar dig av kungen, och han vill att du ska få sådant av honom som du tycker dig behöva?” Halldórr säger: ”Jag ska ändå inte oftare vara på kungens skepp, och om han vill ha mitt följe längre, då vill jag ha ett skepp att föra och äga det.” Bárðr säger: ”Det passar sig inte att lendmän lämnar sina skepp för din skull, och du är alltför framfusig.” Halldórr sade att han annars inte skulle fara. Bárðr säger kungen vad Halldórr begär, ”och om skeppets besättning är lika pålitlig som styrmannen, då kommer det att gå väl.” Kungen sade: ”Även om detta tycks vara djärvt sagt, så ska ändå något göras av det.” Sveinn från Lyrgja, en lendman, styrde ett av kungens skepp. Kungen lät kalla honom till samtal med sig. ”Så är det”, säger kungen, ”som du vet, att du är en man av hög ätt. Därför vill jag att du är på mitt skepp, och jag ska skaffa en annan man till att styra skeppet. Du är en klok man, och jag vill särskilt ha dig med vid mina råd.” Han svarar: ”Andra män har du mer haft vid dina rådslag hittills, och till det är jag föga duglig. Eller åt vem är skeppet då tänkt?” ”Halldórr Snorrason ska ha det”, säger kungen. Sveinn svarar: ”Det kom mig inte i hågen att du skulle välja en isländsk man till det och ta ifrån mig skeppsbefälet.” Kungen sade: ”Hans ätt är inte sämre på Island än din här i Norge, och det är ännu inte så mycket länge sedan som de var norrmän som nu bebor Island.” Nu går det som kungen vill, att Halldórr tar emot skeppet, och de for sedan österut till Oslo och tog emot gästabud där. ## Saga Haralds harðráða, kap. 3 (maskinöversättning) Det berättas att en dag, när kungen och hans män satt vid dryckeslaget och Halldórr var där i kungens stuga, att hans svenner kom dit, de som skulle vakta skeppet, och de var alla våta och sade att Sveinn och hans män hade tagit skeppet och drivit dem ned i vattnet. Halldórr stod upp och gick fram för kungen och frågade om han skulle äga skeppet och om det skulle hålla som kungen hade sagt. Kungen svarade och sade att det förvisso skulle hålla. Han uppmanade sedan hirden att de skulle ta sex skepp och fara med Halldórr och ha trefaldig besättning på vart och ett. De vänder nu efter Sveinn och hans män, och han låter sig jagas till land, och genast sprang Sveinn upp på land, men Halldórr och hans män tog skeppet och for till kungen. Och när gästabuden var slut, far kungen norrut längs landet och till Trondheim, när det lider på sommaren. Sveinn från Lyrgja sänder bud till kungen att han vill ge upp hela saken om skeppet och lägga i kungens makt att han ordnar mellan honom och Halldórr som han vill, men ville helst köpa skeppet om kungen tyckte om det. Och nu, när kungen ser att Sveinn lägger hela saken under hans dom, då vill han nu vända det så att det kunde behaga båda. Han köper skeppet av Halldórr och vill att han får ett skäligt pris, men att Sveinn får skeppet, och kungen köper skeppet. Och Halldórr har med honom att göra om priset, och allt betalas utom en halv mark guld, som står kvar. Halldórr kräver föga, och den betalades inte heller, och så går det under vintern. Och när våren kom säger Halldórr till kungen att han vill till Island under sommaren och sade att det skulle komma väl till pass för honom om det betalades, det som återstod av skeppspriset. Men kungen drar sig ganska undan betalningen och tycker inte bättre om det när han kräver, men han förbjuder inte Halldórr utfärden. Och han gör i ordning sitt skepp under våren i ån Nið och lägger sedan ut vid Brattøyrr. Och när de var helt färdiga och det var god vind, då går Halldórr upp i staden med några män sent på kvällen. Han var beväpnad. De gick dit där kungen och drottningen sov. Hans följeslagare stod ute under loftet, men han går in med sina vapen, och det blir buller och oväsen av honom, och kungen och drottningen vaknar av det, och kungen frågar vem det är som bryter sig in till dem om natten. ”Här har Halldórr kommit, färdig för havet och med god vind, och nu är det rådligt att betala pengarna.” ”Det kan inte ske så snabbt nu”, säger kungen, ”och vi ska betala pengarna i morgon.” ”Nu genast vill jag ha dem”, säger Halldórr, ”och jag tänker inte fara utan att ha uträttat mitt ärende nu. Jag känner också ditt lynne, och jag vet hur du kommer att tycka om denna min färd och penningindrivning, hur du än låter nu. Jag kommer föga att lita på dig härefter, och dessutom är det ovisst om vi träffas särskilt ofta så att jag har övertaget, och det ska nu utnyttjas. Och jag ser att drottningen har en ring på handen, ganska stor. Ge mig den.” Kungen säger: ”Då måste vi fara efter vågskålar och väga ringen.” ”Det behövs inte”, säger Halldórr. ”Jag tar den för min del, och dessutom kommer du nu inte åt med dina knep för den här gången, och lämna fram den snabbt.” Drottningen sade: ”Ser du inte”, säger hon, ”att han står över dig med dråpsinne?” Hon tar sedan ringen och ger Halldórr. Han tar emot den och tackar dem båda för betalningen och ber dem leva väl, ”och nu ska vi skiljas.” Han går nu ut och säger till sina följeslagare, ber dem springa så fort som möjligt till skeppet, ”för jag är föga hågad att dröja länge i staden”. De gör så och kommer till skeppet, och genast hissar några upp seglet, några är vid båten, några drar upp ankaret, och var och en räddar sig som han kan. Och när de seglade ut, fattades det inte hornstötar i staden, och det sista de såg var att tre långskepp var på flottan och styrde efter dem. Men ändå bär det dem undan och ut på havet. Där skiljs de åt, och Halldórr fick god vind ut till Island. Men kungens män vände tillbaka när de såg att Halldórr bar undan och ut på havet. ## Saga Haralds harðráða, kap. 4 (maskinöversättning) Några somrar senare sände kung Harald bud till Halldórr Snorrason att han åter skulle gå i hans tjänst, och sade att hans ära aldrig skulle ha varit större än då, om han ville komma. Men Halldórr sade att han nu inte skulle fara till kungen härefter, och att nu fick var och en behålla vad han hade fått. ”Och jag ser tydligt”, säger han, ”att där har han tänkt mig galgen om jag kommer. Och jag känner hans sinnelag, och jag tänker inte lita på honom.” Och när det led mycket mot slutet av kung Haralds liv, då sägs det att han sände bud till Halldórr att han skulle sända honom rävskinn; han ville låta göra av dem ett täcke över sin säng, ty kungen tyckte sig då behöva värme. Och när denna kungens sändning kom till Halldórr, då sägs det att han först kastade fram detta ord: ”Nu åldras den gamle hanen [osäker tolkning]”, sade han. Men han sände honom skinnen. Men de träffades aldrig själva sedan de skildes i Trondheim, fastän det då blev någon kyla mellan dem den gången. Och Halldórr omtalas inte här härefter. ===Om kung Haralds härfärd till Danmark=== Den närmaste sommaren efter kung Magnus död hade kung Harald ute allmänt uppbåd (almenningr) från Norge, både med livsmedel och manskap. Och han säger nu att han tycker det är lämpligt att han under sommaren prövar hur han får fästa ankaret vid Danmark. Och han talar så till sina män, bad dem lägga desto större håg vid framfarten, eftersom de inte skulle behöva dela med sig av krigsbytet; han säger att han ändå är väl nöjd för sin del om de betalar honom några vägar (vágir) bränt silver, och han får strandhugg (strandhǫgg) till livsmedel åt hären. Och han sade att han gärna ville att de inte dröjde med att hämnas på danerna för hånet [osäker tolkning]. Och hela hären var nöjd med det, även om danerna skulle få betala något för det. De for nu söderut till Jylland, och kungen härjar där under sommaren och brände landet vida omkring. Folket flydde mycket undan och höll sig ständigt borta från norrmännens här. Kung Harald lade då skeppen i Goðnarfjǫrðr, och det sägs att han då kvad denna visa: Låt oss, medan linnets ek vilar hos sin make, galdrets Gerðr [osäker tolkning], i Goðnarfjǫrðr hålla kvar ankarena: en annan sommar ska jag längre söderut, jag säger en enda spådom, spjut [osäker tolkning]; vi ökar djupet, med kroken hålla det kalla nässkeppet [osäker tolkning]. Det bekräftar Bǫlverkr skald, att kung Harald for denna färd ut ur landet den närmaste sommaren efter kung Magnus död: Ledung (leiðangr) bjöd du ut från landet, vattnet gick över de fagra skeppen, med de glänsande bränningsstona klöv du Grœðir det närmaste året: det dyra skrovet låg på den mörka – danerna var då – vågen [osäker tolkning]; hären såg framför landet de lastade skeidorna illa ställda. Det berättar man att en spejare (njósnarmaðr) som hade sett kung Haralds flotta talade med Þorkell geysas döttrar; de hade haft stor del i att håna och gäcka kung Harald. ”Det sade ni”, sade spejaren, ”att kung Harald inte skulle komma till Danmark. Eller vem tror ni nu har kommit?” säger han. De visste inget om att hären hade kommit och sade att de inte kände till något om kung Haralds färder. Och nu när kung Harald och hans män gick upp från skeppen, då talade han: ”Det har jag hört, att det är kort härifrån till Þorkell geysas gård, den mannens som gav Sven kungsnamn och som visar sig vara vår största ovän, och han är en av de rikaste männen i detta land. Det tycks mig rimligt att han får erfara att norrmännen har kommit, och att hans döttrar får se om ankaret var gjort av ost eller om det visar sig något starkare för dem. Gå nu hårt fram”, sade han, ”ty mer gods ska vi här ta upp nästan på ett enda ställe än vida omkring i Jylland.” Nu far de och kommer till Þorkell geysas gård och lägger genast eld på husen. Och när de som är inne blir varse elden, då ber de om grid och om att få gå ut. Då talade kung Harald: ”Fastän det vore mer tillbörligt att ni, Geysas döttrar, brann inne här, så tänker jag hellre det rådet att ni nu prövar om de danska eller de norska krokarna håller bättre när vi lägger dem i förtöjning.” Nu bränner kung Harald Þorkell geysas gård, och hans döttrar blev bundna och ledda ned till skeppen. Då kvads detta: Danernas mör skar av jäst ost [osäker tolkning] – det förargade fursten – önringens ankarringars ting [osäker tolkning]: nu ser många i morgon – jag ler åt den färden – en duktig krok av järn hålla allhärskarens skepp. ## Saga Haralds harðráða, kap. 5 (maskinöversättning) Þorkell geysa träffar kung Harald och ber om skonsamhet och bjuder honom gods för allt som han har gjort i ovänskap mot kungen. Kung Harald svarar: ”Det var stor ovisdom att göra sådant hån och gäck mot hövdingar som ni förut har gjort, och det är inte otillbörligt att ni nu prövar om vi förmår något. Men ändå tycker jag att ditt motstånd och din fiendskap mot mig väger mycket tyngre, och det övermodiga verk som du gjorde när du gav Sven kungsnamn.” ”Jag vill nu ändå”, säger Þorkell, ”lägga allt i ert våld angående vår sak.” Kungen svarar då: ”Eftersom det inte synes mig helt kungligt att döda dina döttrar för deras hån, fastän de har förtjänat illa åt sig, och å andra sidan eftersom du lägger hela saken i mitt våld, så ska förlikning tas av dig. Du ska betala gods, och det kommer att bli mycket; jag skonar dig inte i det.” Þorkell sade att han gärna ville det, och löste nu ut sina döttrar med omåttligt gods, och så sig själv, fastän det här inte sägs hur många mark godset var. Så säger Grani skald: Aldrig lät den hänsynslöse hopare av Krakes drivsnö i den mycket täta Hornskógr ögonlocken torka [osäker tolkning]: filirnas herre drev de flyende av furstens fiender till stranden; mycket snabbt fick fadern lämna ut rikedom för dottern. Och åter kvad han: Fursten gav örnens ungar danskt blod att dricka; en storm tror jag fursten gjorde, Hugins jul, vid Þjólars näs [osäker tolkning]: örnens ätt trampade mycket vida vid valfallet; må vargen väl njuta jutarnas kött, som han ville. Nu skiljs kung Harald och Þorkell geysa åt med detta. Och kungen härjar hela den sommaren i Danmark och fick omåttligt gods, men han blev inte landfast där den sommaren. Han for tillbaka om hösten till Norge och sade till sina män att denna färd har blivit dem fördelaktig och något bättre för godset än att sitta stilla i Norge, ”och det kan vara att detta synes folk kunna räknas som någon sorts skatt [osäker tolkning]. Och lägg till med bättre håg, ty er lott av godset blir god. Jag är ändå väl nöjd med allt tillsammans, och med att danerna inte ska vara orädda för oss.” Kungen var om vintern i Norge och satt i ro. Och till sommaren kungör han sin färd till Danmark; han sade att han väntade att han ännu skulle få övertaget över dem, ”och inte ska det landet stå i fred denna sommar. Kung Svens olycka i strid har visat sig redan”, säger han, ”som ni vet om ni minns hur han höll edarna mot kung Magnus, och det kommer alltid att hålla i sig så som hans olycka har börjat. Norrmännen kunde nu också minnas, och det borde de ha i hågen, när de måste ligga under danernas övermod och ofred, och deras framfart var störst i Norge i Sven Alfivasons dagar, att hämnas på dem om tillfälle ges. Och det är nu beslutat att ni lägger ett grymt sinne mot dem och låter dåden följa med.” Kungen far nu söderut till Danmark och härjar på danerna och gör dem mycket ont; han driver hårt härnadståg och fick ingenstans motstånd. Han tog mycket krigsbyte och for så hela sommaren. Men det folk som kunde komma undan flydde undan hären, och nu förebrådde ingen norrmännen deras illgärningar; de tyckte sig ha nog skäl till det. Kung Harald och hans män for så hem om hösten att deras skepp var lastade med krigsbyte. Och kungen sade nu att detta gods kan räcka åt många gode kämpar i Norge till skottsilver (skotsilfr), ”och fastän danernas gods minskar bit för bit, så är detta ändå en påminnelse så att de vet att norrmännens kung lever. Och det är ovisst om kung Sven betalade mer skatt på ett halvår.” Kungarna Harald och Sven träffades inte under sommaren. Nu var kung Harald i Norge om vintern. Och sommaren därefter for han åter till Danmark, och gjorde så den ena sommaren efter den andra att han härjade i Danmark och utförde där många storverk vida omkring i kung Svens rike, och han har det nu till härland, som Stúfr säger: Falster blev öde, efter vad som förtäljs; folket fick stor fruktan; korpen blev mättad, och rädda var danerna varje år. ## Saga Haralds harðráða, kap. 6 (maskinöversättning) Ändå var kung Sven landfast i Danmark och satt stilla om vintrarna, men låg ute med ledung (leiðangr) om somrarna, och han hotar nu att fara med danernas här till Norge och göra där inte mindre ont än kung Harald i Danmark. Kung Sven sände om vintern män med hövdingarnas och landsmännens råd norrut till Norge till kung Harald; de ville nu söka de råd varigenom denna olycka, kung Haralds härjningar, snabbast kunde tas ifrån dem. Nu kommer sändebuden till kung Harald och säger honom kung Svens och alla hövdingars i Danmark budskap: att de begärde att Harald skulle komma norrifrån med en styrka och kung Sven söderifrån emot honom med sin styrka, och att de skulle mötas vid Älven, slåss där till det yttersta och sedan dela rikena mellan sig. Kung Harald svarar: ”Detta är tappert erbjudet av kung Sven och danerna, och det väntar jag mig, om detta möte blir av, att danerna ska få mindre att komma med [osäker tolkning], och det skulle jag vilja att det blev så. Men det budet ska ni bära till kung Sven och danerna att jag kommer till mötet.” Nu far Svens män tillbaka. Båda rustar sina skepp hela vintern och har ute allmänt uppbåd (almenningr) under sommaren. Då kom Þorleikr fagri utifrån Island och diktade ett kväde (flokkr) om kung Sven. Och när han kom till Norge fick han veta att kung Harald hade farit söderut till Älven mot kung Sven. Då kvad han detta: Jag väntar att den kloke fursten – strid på rakkarnas stigar – snar i uddarnas dust, möter inntröndernas folk: ändå kan endera den andre beröva liv eller länder; föga tänker Sven på förlikning; sällan fast [osäker tolkning], gud råder. Vred för – han som den röda skölden ofta har framför länderna – de breda borddragarna [osäker tolkning] Harald norrifrån till Buðles stigar; men över lökens hav söker sig Svens fagert stenmålade glänsande djur, hans som spjuten med guldmynning färgar röda, söderifrån. Nu kommer kung Harald med sin här till konungarnas bestämda stämma, men Sven ligger med sin flotta söderut vid Själland. Då talade kung Harald: Baldr har ljugit för Baldr. Þjóðólfr sade: – brynjetingets gehängsstickors [osäker tolkning] ormens landbrytare, han som söderut råder över land – ändå är denne Njǫrðr längre norrut, i norr, av skäldornas klangstorm – furste, du är djärv och främre – mycket mer fast i sitt ord. Då talade kung Harald: ”Så har det nu också varit, skald”, säger han, ”att kung Sven har svikit stämman med oss. Det kan vara att danerna tycker det är mjukare att driva svin i skogarna än att slåss med oss. Och eftersom de inte har kommit, så ska vi söka efter dem i deras rike och göra dem sådant ont som förut eller ännu mer.” Då delade kung Harald sin styrka: han lät bondehärens allmänna uppbåd fara tillbaka, men for med sin hird (hirð) och lendmännen (lendir menn) och den utvalda styrkan, och hade med sig av bondestyrkan det som var närmast landsändan. Han vänder söderut till Jylland söder om Vendilskagi och så runt Þjóð. Han far med härsköld överallt, bränner och dräper män, som Stúfr säger: Deras folk flydde Þjóð för furstens möte i hast; stort, rätt modigt hjärta, Haralds anda över länderna [osäker tolkning]. ## Saga Haralds harðráða, kap. 7 (maskinöversättning) De gjorde nu så stor härjning att det som de förut hade gjort, när de bedrev härnad där, nästan bara hade varit en skugga, och de tog mycket gods. Då talade kung Harald: ”Gärna ville jag att danerna länge mindes vår ankomst, och de må se vilken heder det var att vi sökte hem dem och gör dem sådant ont som vi förmår. Vi har nu fått mer gods än under många somrar förut. Nu vill jag fara söderut ända till Hedeby, och det vore oss ett stort mästerverk att nå den och vålla dem någon olycka.” De far nu med hären och låter eld och järn rasa var de än kommer, och far oförskräckt fram. Allt folk som kunde komma undan flydde till kung Sven och bär fram klagomål inför honom, berättar om sin skada och sin sorg. Men kung Harald kom nu med styrkan till Hedeby, och de gör stort rabalder kring staden; de tog och rövade många stora dyrbarheter, ty nästan alla de som var störst i landet hade kommit dit. Dit hade också mäktiga mäns kvinnor och gods kommit, och på detta enda ställe var mest berömmelse och rikedom i hela Danmark. De tog nu där med händerna allt sådant som de ville, både kvinnor och gods. Då talade kung Harald: ”Fastän danerna stod emot att jag skulle vara kung över dem, så står de nu föga framför sina kvinnor eller sin egendom, så att det inte kommer i norrmännens våld.” Och när de hade rövat staden och tagit sådant de ville, då brände de upp den helt, och då diktade kung Haralds män detta: Bränd blev upp från ända till annan hela – och det kan kallas ett käckt tilltag, tänkte jag – Hedeby i vrede: det är att vänta att vi vållar Sven sorg; i natt före otta slog hög låga ur husen på borgens arm [osäker tolkning]. Detta minns också Þorleikr fagri i sitt kväde (flokkr): Hur den hatlystne kungen har farit till Hedeby kan den krigsstyrare fråga som inte tjänar fylkesens skara [osäker tolkning]: då Harald till ingen nytta österifrån till furstens stad – det är vad man kunde vänta – en gång lät vindskidorna löpa. Nu far kung Harald och hans män norrut igen med sitt byte och hade sextio skepp; de var mycket stora och lastade med det krigsbyte som de hade tagit under sommaren. Och när de seglar norrut förbi Þjóð, då kommer kung Sven ned från landet mot dem med en stor här och ropade på kung Harald: ”Det är nu rådligt”, säger han, ”att lägga till land och slåss. Jag tänker att ni inte längre ska behöva klandra oss för att vårt möte inte blir av, fastän det är något senare på sommaren än det var stämt. Och det är nu en manlig lek för norrmännen, som tycker sig vara danerna överlägsna i alla stycken, att gå i land och slåss med danerna; och detta torde vara er något större heder, fastän kungen inte är mycket för sig [osäker tolkning], att slåss med honom, hellre än att ta kalvar eller killingar eller folks boskap, som ni alltid har gjort här i Danmark.” Kung Harald svarar: ”Det tror jag att många ska känna till, att vi har slagits med fler män än bara bönder (búkarlar). Vårt möte var också stämt vid Älven så att ni sökte det, och det var kungligt; men det tyckte vi illa passade, att bryta den saken när en stor här hade samlats, och det var ohövdingligt av er att fara med det som bara byggde på svek och därför ligga under mångens klander. Och danerna har fått sitt rättmätiga straff, fastän vi har satt oss i deras förråd. Och det tycktes mig troligt, om de hade gått så nära oss att vapnen nådde fram, att vi skulle ha gett dem någon dust; men nu var det lätt, eftersom de varken värnade sitt gods eller sina kvinnor. Men att gå i land här, som du begär, för att slåss med hela danernas här, det är inte mitt råd med inte större styrka än jag nu har här. Men slåss på skeppen med dig ska jag, om du vill, fastän danerna är dubbelt så många.” Detta Haralds bud bekräftar Þjóðólfr skald: Sven, som föddes till den bästa ära under Midgård, bjöd det mäktigare folket att röda sköldarna på land: men den raskt rådande kungen sade sig hellre än på land, den sviktfrie Harald, vilja slåss på vindens häst. ## Saga Haralds harðráða, kap. 8 (maskinöversättning) Nu seglade kung Harald norrut och vek åter österut till Limfjorden, och mest av det skälet att vädret hindrade dem; men ändå härjar de var de än far. De får dålig vind och tar till årorna söderifrån, och ligger om natten vid Samsø. Och genast om morgonen i solens uppgång vaknar de och ser att stor dimma låg runt hela ön; men litet senare ser de åt andra hållet ute på havet liksom några eldar. Det sades till kung Harald. Då talade han: ”Ta av tälten från skeppen så fort som möjligt och ro norrut. Jag vet tydligt”, säger han, ”att en här har kommit mot oss. Dimman lägger sig längs landet, men ute på havet skiner solen nog klart, och där torde vara någon kunglig skeppsutrustning, och det som synes er som eld är när morgonsolen skiner på guldet.” Det var precis så som kungen sade, att där hade kung Sven kommit med en oövervinnelig här. Och när kung Sven såg norrmännens styrka, då eggar han sina män hårt att ro efter: ”och låt er komma i hågen vad ni har förlorat genom dem och hur stor skymf med mannaskador och godsrån ni har att löna dem för. Här kommer också många att få söka efter dyrbara kvinnor och mycket gods, och det är ovisst om vi kommer i bättre läge. Och det kommer länge att vara i minnet om vi nu på en liten stund får hämnd för det som de har gjort oss till skam.” Danerna ror nu hårt efter och hade mycket snabbare skepp och mindre lastade, och avståndet mellan dem minskar. Och kung Harald ser nu att det inte kommer att duga så. Draken, som han själv styrde, for sist av alla kung Haralds skepp. Då talade kung Harald: ”Nu måste vi söka råd, ty så duger det inte. Nu ska virke kastas över bord, och låt dyrbara kläder och andra goda dyrgripar komma på det. Ty nu är det stor stiltje, och strömmen går snarare åt det hållet så att det kommer att driva dit emot dem. Och det gissar jag om danerna, att de ror flottan dit där de ser sina dyrgripar utanför borden.” Så gjordes, och kungen gissade rätt. Så snart danerna såg sitt gods driva på havet vek de genast dit, de som kom först, och nu fördröjdes förföljelsen. Och när kung Sven kom dit med sitt skepp, då eggar han hårt: ”Det är en stor skam för en så stor här som danerna har, om vi nu inte ska få norrmännen i vårt våld, och ni minns föga hur många onda ting ni har att hämnas på dem.” Nu tar danerna i och ror efter en andra gång, och åter minskar avståndet mellan dem. Och kung Harald ser att danernas skepp går fortare: ”och vi måste lätta våra skepp. Den tunga lasten ska bäras över bord, både malt och vete, och tappa ut ölet.” Så gjordes, och det hjälpte en stund. Och åter ser kung Harald att det inte duger så, och säger: ”Nu ska ni ta tunnor och tomma fat [osäker tolkning] och kasta dem över bord. Sedan ska de fångna männen, danernas vänner och fränder, drivas över bord, och därtill deras kvinnor.” Och det gjordes som kungen sade, att allt detta kastades i vattnet, och både kvinnor och annat folk klättrade upp på virket, och allt detta förs nu tillsammans av strömmen. Och när danerna kommer dit och ser människorna illa ställda och känner igen sina kvinnor och andra vänner, då vänder de dit med skeppen och vill framför allt annat ta upp människorna, och nu stannar flottan. De måste ro vida omkring för att ta upp människor, och det drev mycket norrut på havet [osäker tolkning], men danerna tröttnade på att ro. Och under detta danernas dröjsmål sägs det nu att flottorna skiljs åt. Kung Harald far med det till Norge och sade att han skulle vilja att det inte dröjde länge innan hans och Svens möte blev av och detta kunde hämnas. Men kung Sven talade till sina män när han kom efter och de tog upp människorna ur vattnet: ”Det är mycket ursäktligt”, säger han, ”att ni hjälper människor; men ändå skulle ni nu ha fått det större bytet om ni hade varit lika raska som jag, och då skulle vi och kung Harald ha mötts denna gång, och norrmännen skulle ha prövat om danerna kunde slåss. Och det är troligast att denna ofred kommer att ligga längre på oss, eftersom det nu inte blev oss förunnat att mötas.” Härom diktade Þorleikr: Allt om hörde jag hur Sven jagade österfolket på flyktens väg, då den andre fursten, den snarsinnade, höll undan: tröndernas furstes byte – de lättade fler skepp – fick allt i den svällande stormen flyta på Jyllands hav. ## Saga Haralds harðráða, kap. 9 (maskinöversättning) Kung Sven vänder nu söderut igen under Samsø och träffar där sju skepp från Viken; det var ledungsfolk och bönder. Och när kung Sven kom till dem ber de om grid och bjuder gods för sig, och att kungen ensam ska råda som han vill. Kung Sven svarar: ”Eftersom den större segern nu kom undan oss, så tänker jag det rådet att ge er livet”, som Þorleikr säger: Förlikning bjöd männens drott den mäktige furstens vänner; striden stillade de som hade, de hårdsinnade, mindre styrka: och de rådsnara bönderna fördröjde sedan striden när den togs upp med ord; livet var inte till salu för människors barn [osäker tolkning]. Många eggade kung Sven att dräpa dem och sade att många hade att löna norrmännen för det som Harald hade gjort. Kungen säger: ”Det tycks mig inte vara så väl gjort, att jag hellre är segerlös i strider än dräper de män som går in under min nåd [osäker tolkning], och det ska jag inte låta vara mitt råd”, säger han. Nu far bönderna i frid, och här sägs inget om böter, men alla fick de livet av kung Sven, och han sitter nu hemma i Danmark om vintern i ro. ===Om kung Harald=== Kung Harald var en mäktig man och styrde kraftfullt inom landet, en vis man till förståndet; och det är visa mäns mening att ingen man i alla Nordländerna har varit djupsinnigare än kung Harald, och den rådsnaraste av män, så att han aldrig blev rådlös. Han var en stark man till kraften och stridbar bättre än någon annan man. Han var oförskräckt och stor i utförandet av sina verk, som nu länge har berättats; och ändå ligger mycket fler ting av hans bragdverk osagda, och det beror mest på vår okunnighet, och därtill på att vi inte vill skriva berättelser utan vittnesbörd, fastän vi har hört de berättelserna, ty oss tycks det bättre att det härefter läggs till än att detta samma måste tas tillbaka. Det finns en stor berättelse om kung Harald satt i kväden som hans samtida diktade om honom, och de som diktade framförde dem för honom själv. Kung Harald var därför en stor vän till dem, att han tyckte om berömmet, ty han var denna världens störste hövding. Men ändå återstår det att berätta om hans dåd. Han har varit den av alla Norges kungar som var mest omtyckt av islänningarna. När det var stor missväxt på Island, då sände kung Harald fyra skepp, alla lastade med mjöl, och bestämde att inget skeppund skulle vara dyrare än tre mark vadmal. Han tillät utresa för alla fattiga män så snart de fick livsmedel för färden över havet, och en mängd fattiga män for utomlands. Och därefter hämtade sig landet till god årsväxt och förbättrades, där det förut hade kommit till ruin av den missväxt som rådde. Kung Harald sände ut till Island en klocka till den kyrka som den helige kung Olav sände virket till, och en annan klocka, och den kyrkan uppfördes på Þingvǫllr där alltinget hålls. Sådana minnen har man efter honom på Island, och därtill många stora gåvor som han gav dem som sökte upp honom. Úlfr Óspaksson, en isländsk man, gjorde kung Harald till sin stallare (stallari) och gav honom därtill den största heder och valde åt honom ett ansett gifte, Jórunn, dotter till Þorbergr Árnason. Kung Harald hade då själv hållit bröllop med Þóra Þorbergsdóttir, Jórunns syster. Úlfr stallare fick en stor släkt i Norge. Hans son hette Jón; han var far till Hímaldi, far till ärkebiskop Eysteinn. Kung Harald hade två söner med Þóra Þorbergsdóttir; den äldre hette Magnus och den yngre Olav. Kung Harald lät bygga Mariakyrkan norrut i Nidaros, och altaret stod där där trappan nu är vid Kristkyrkan. Han lade dit stora prebenden (próventur), och han förstärkte mycket köpstaden i Nidaros. Och i hans dagar var Arnmæðlingarna de största av lendmännen (lendir menn) i Norge på grund av svågerskapet med kungen, och hos dem hade kungen mest stöd i alla ting som angick honom. ===Om kungens och Einarr þambarskelfirs osämja=== ## Saga Haralds harðráða, kap. 10 (maskinöversättning) Kung Harald blev osams med Einarr þambarskelfir av det skälet att Einarr ville mäta sig med kungen i makt i hela Trøndelagen; och aldrig kom han till köpstaden, när kung Harald var där, utan att han hade en stor styrka, och kungen kunde knappt föra fram sina mål för Einarrs övermakt. Och den kraftmätningen gjorde Einarr i köpstaden att han tog en överbevisad tjuv ifrån tinget, och kungen fick inte döma honom, och kung Harald var själv på tinget. Detta talade kung Harald så att några män hörde: Sköldglansens rödare kommer att driva oss ur landet, om inte Einarr kysser yxans tunna mun. Det säger man att kung Harald kvad denna visa när han såg ut genom några loftsvalar att Einarr gick längs långgatan och hade varken mer eller mindre styrka än fem hundra män: Här ser jag den djärve Einarr – han kan sarga tångens Þjálfi [osäker tolkning] – þambarskelfir gå upp med mycket folk. Den fullkraftige väntar på att fylla – jag finner ofta att en mindre skara drar fram – hövdingens stol; på hälarna av huskarlar följer jarlen [osäker tolkning]. Sådana tvister var det mellan kungen och Einarr. ===Om en isländsk man=== ## Saga Haralds harðráða, avsnitt 11 (maskinöversättning) Så är sagt att en gång kom en man från Island som omtalas som fattig, och han var nordlänning till släktet. Han höll vakt om natten på deras skepp. Och när folk hade somnat, då såg han det hända uppe i Gauldal vid Gaularás, att två män gick dit i hemlighet med grävredskap och grävde där ned i jorden. Och han tror att de söker efter gods. Han går sedan från skeppet och kommer på dem oförberedda och ser att de har tagit upp en kista där, och tycker sig veta att den måste vara full av guld och silver. Han talade då till den som tycktes honom vara deras ledare – han hette Þorfinnr – att de skulle lösa honom av med något, och sade att han då skulle hemlighålla fyndet med dem. ”Och jag begär tre vägda mark”, säger han, ”och om jag senare åter blir i behov av gods, då ska ni ge mig ytterligare lika mycket. Ty det är så mycket gods som ni har funnit att det är mångens lycka.” Þorfinnr går med på det villkoret och ger honom sådant som han begärde. Då ser islänningen att det är runor på kistan, och de sade att Håkon jarl hade ägt det godset och själv gömt det, och nu tyckte islänningen att hans arvingar borde äga detta gods. Där låg ovanpå kistan en tjock guldring och en halsring av guld. Þorfinnr och hans följeslagare skiljs nu åt så. Islänningen far till skeppet med sitt byte och tiger om detta. Men Þorfinnr blir på en liten stund en så rik man att han inte visste noga hur mycket han ägde, och han kallades nu Þorfinnr köpman eller Þorfinnr den rike. Och därnäst hade han gods i nästan varje handelsfärd och utrustade sig själv präktigt med vapen och kläder, och nu talades det mycket om hans förhållanden, men folk tyckte sig inte förstå hur hans villkor så snabbt kunde ändras. Men islänningen hade föga lycka med godset, och allt gick förlorat för honom. Han kommer sedan till Þorfinnr några somrar senare och ber honom om det gods som var avtalat mellan dem. Þorfinnr ställer sig okunnig om detta och sade sig inte ha något att ge. De skiljs åt den gången. Sedan for islänningen till Einarr þambarskelfir och ber honom om beskydd och säger sig vara medellös, och Einarr tog emot honom. Och nu tänkte han löna Einarr så att han skulle berätta för honom om fyndet av godset, och det tycktes inte otroligt att denne skulle anse sig ha något anspråk på det gods som Håkon Hlaðajarl, hans svärfar, hade ägt. Detta blev dock ogjort, och han nämner inget om detta för Einarr. Nu lider vintern och ända tills det blir sommar, och han glömde att berätta. Och när folk tänker fara sina färder om våren, då frågar Einarr islänningen vad han tänker ta sig för, och han sade att han helst ville fara ut till Island. ”Det passar dig också bäst”, säger Einarr. ”Här är lite gods som jag vill ge dig, och du kan köpa dig några nödvändiga ting med det. Jag ska låta föra det till skeppet; det är en kista och några varor i den. Livsmedel ska jag också ge dig.” De skiljs nu. Islänningen far bort och nämner inget om fyndet av godset. Han kommer till staden och träffar kung Harald. Och en dag när folk gick från kyrkan talade kungen: ”Vem är den präktigt klädde mannen som går där längs gatan?” Han fick veta att det var Þorfinnr köpman. Kungen talade: ”Underligt blir sådant, när sådana män samlar så mycket gods på en liten stund att de blir så förmögna. Jag minns att han för en kort tid sedan var nästan utfattig. Märkligt om det inte kommer av något ont. Och kalla honom till mig, jag vill träffa honom.” Och så gjordes. Och när han kom inför kung Harald, då talade kung Harald: ”Varifrån kom dig det stora gods som du så snabbt har samlat?” Han dröjer länge med att svara, men finner ändå på det ena och det andra som hade fallit honom till. ”Nej”, säger kungen, ”det du säger duger inget till. Nu finns två vägar: säg sanningen frivilligt, annars kommer du att säga den ofrivilligt och under några hårda pinor.” Och han säger då frivilligt sanningen. Och när kungen vet sanningen om varifrån hans rikedom har kommit, då låter kungen ta upp allt godset och tillägnar sig det, likaså det som var i handelsfärder; och han sade att han ändå gjorde bättre mot Þorfinnr än denne förtjänade, då han inte dräpte honom eftersom han befunnits med kungens gods. Kungen gav honom sedan något gods, och han for bort ur landet. Och nu kommer islänningen att tänka på att han har tegat alldeles för länge om fyndet av godset. Han far nu ändå och träffar Einarr och berättar nu hela händelsen för honom. Einarr talade: ”Det hade gått bättre med din sak och med allas vår om vi hade varit snabbare än kung Harald att nå godset. Och nu är det mycket svårt att slita om gods med honom; men med Þorfinnr hade vi haft alla möjligheter, och ändå skulle hans villkor då ha varit bättre än nu. Och någon lyckans man blir du inte, så lovande som din sak först hade börjat. Men ändå ska du ta emot litet silver av mig och söka dig ut till Island så snart som möjligt och inte komma till Norge medan kung Harald styr landet.” De skiljs nu en andra gång. Och litet senare far Einarr till staden med mycket folk, både sina fränder och vänner. Och när han kom till staden styr han dit där kung Harald var i kyrkan. Och när kungen gick från kyrkan vänder sig Einarr emot honom och hälsar honom; kungen besvarade hans hälsning. Sedan frågade Einarr om han hade lagt beslag på det gods som Þorfinnr den rike hade förvarat. Kungen säger att så var, och att det var landslag att kungen tillägnade sig det gods som hittas i jorden. Einarr säger att det var rätt om det gods som ingen gör anspråk på, ”men jag har här sanna kännetecken, både med runor och med särskilda dyrgripar, att detta gods har ägts av Håkon jarl, min svärfar. Nu anser jag mig och Bergljót, min hustru, Håkons dotter, äga detta arvegods liksom annat efter Håkon. Och om ni inte vill släppa godset”, säger han, ”då ska vi två nu inte spara oss att driva saken; men ni får stå emot om ni tycker det är mer önskvärt.” Kung Harald talade: ”Mäktig är du, Einarr, om du är kung över landet hellre än jag, fastän jag kallas så.” ”Nej”, säger han, ”du är kung över ditt land, men ingen man tänker jag tåla orätt (ólǫg).” Nu ser välvilliga män till mellan dem så att det inte blev värre av det, och de skiljs nu för den gången. Nu står dessa saker stilla en tid, och deras sinnen lugnar sig snarare allteftersom tiden går, och de blidkas nu genom övertalning av de män som var vänner till båda, kungen och Einarr, och ville ha ett gott förhållande till dem. ## Saga Haralds harðráða, kap. 12 (maskinöversättning) ===Om kung Haralds kloka råd=== ## Saga Haralds harðráða, avsnitt 13 (maskinöversättning) Det sägs att kung Harald en gång tog det rådet att han grep två danska män med kung Svens sigill. Sedan låter han göra brev till lendmännen (lendir menn) och alla hövdingar i landet och sätter nu kung Svens sigill för breven. Han köper nu de danska männen till att fara med dessa brev till landets hövdingar och säga sig vara kung Svens sändebud från Danmark; de ska också ha stort gods med sig att ge hövdingarna för att de skulle ge honom stöd om han kom till landet. Därefter far dessa med kungens råd och därtill med breven och kung Svens sigill; de sade också i hemlighet var de än kom att de var kung Svens sändebud, enligt vad deras brev vittnade. De kom fram vida omkring, och folk visade sig mycket olika, och de är inte alla nämnda. Det omtalas att de kommer till Einarr þambarskelfir och visar honom breven och det gods som bjöds honom. Han säger: ”Det är känt för folk att kung Harald inte är min vän, men kung Sven talar alltid vänligt om oss, och visst vill jag vara hans vän, och säg honom så. Men om han kommer till Norge med en här till kung Haralds land och härjar på honom, då ska jag stå emot med all min kraft och ge kung Harald sådant stöd som jag kan. Och vilket slut det än blir mellan mig och kung Harald, så ska jag inte svika honom eller svika landet undan honom.” De for bort med detta. De kommer nu till Steig till Þórir, går inför honom och visar honom godset och bär fram breven. Þórir säger: ”Alltid ger kung Sven oss goda och vänliga ting, och det kan vara att det inte minskar för det, såsom det synes mig, så snart vi får tillfälle att löna det [osäker tolkning].” Þórir tar emot godset och förvarar det, och sändebuden far sin väg. Sedan kom de till den man som heter Hǫgni och är Langbjarnarson, den rikaste och bäst bildade av alla män. De visar honom nu breven och godset. Han säger: ”Det tycks mig troligt att Sven skulle ha föga kännedom om mig, där jag bara är en bonde (búkarl); men på denna sak ska ändå så svaras: om kung Sven far hit in i landet med sin här, till Norge, då ska ingen bondeson vara honom till större skada än jag.” De for bort med det och kommer till sist tillbaka till kung Harald, och han tog väl emot dem och frågar ingående hur det hade gått på varje ställe, och de berättar för honom. ”Hur gick orden mellan er och kämpen Einarr på Gimsar?” Sändebuden återger för honom Einarrs ord. Kungen talade: ”Sådant var just att vänta av honom, att han skulle tala tappert, och inte av någon trohet mot mig. Men hur gick det med er och Steigar-Þórir?” De sade att han tog emot godset men ändå bara talade goda ord om båda kungarna. Kung Harald säger: ”Det är minst möjligt att märka eller veta hur han är sinnad, och många stora ting har vi gjort för honom och han för oss. Men hur gick det med er och Hǫgni?” sade kungen. De berättade för honom hur orden gick mellan dem och att han sade att ingen skulle vara värre mot kung Sven än han om han kom till Norge med härnad. Då talade kung Harald: ”Där sitter ett ämne till lendman.” Det berättas nu att kung Harald strax efter detta for på gästning (veizla) och nu tycker sig veta var hans vänner eller ovänner sitter, och han tar nu gods av dem som blev överbevisade om svek mot honom, men somliga lät han dräpa. Sedan for kungen till Þórir och tänkte komma oväntat; men det var en man i kungens följe som var Þórirs vän, och han smög sig bort från kungens följe och säger Þórir att kungen tänkte komma dit och var mycket vred på honom, och berättade för honom hur saken hade gått och vilket straff de hade fått som hade tagit emot godset. Þórir tar genast sin häst och rider emot kungen och har med sig det gods som han hade tagit emot. Och när de möttes, då hälsar Þórir kungen väl och talade sedan: ”Gästningen är tillredd hos mig, herre, och jag är mycket tacksam att ni kommer. Men män har kommit till oss söderifrån Danmark, från kung Sven, och for med hans brev och något gods som de bjöd fram. Nu kom jag att tänka på att ta emot godset, och det tycktes mig bättre att ni hade det än danerna. Ta nu emot det, herre.” Och han räcker honom penningpungen. ”Det ska gå er väl”, säger kungen. ”Så har det gått till, herre”, säger han, ”att mina män här i bygden har gått hårt åt varandra, och jag måste fara och förlika dem, om ni ger lov till det; och jag kommer ändå till er i kväll.” Och genast sporrar han hästen och rider bort. Kungen kommer till gästningen, och det var få män där, och Þórir kom inte hem. Då talade kungen: ”Troll ta dig, så slug du är! Men där är den man om vilken man minst kan veta vad som bor i sinnet. Och det är nu något svårt att förstå vad han håller på med, men vi får inte tag på honom denna gång. Men så säger mig hågen, att det är ovisst hur hans sak kommer att sluta för hans list och otrohets skull.” Kungen far från gästningen, och han och Þórir träffas inte, och kungen kommer nu till Hǫgni och tar nu emot gästning hos honom. Och kungen är där mycket glad och sade att han hade hört om hans vänliga ord och sade till honom att de skulle lönas med gott och att han skulle ge honom lendmans rätt. Hǫgni svarar: ”Med tack vill jag ta emot er vänskap, herre, och allt gott jag kan ska jag göra er; men lendmans namn vill jag inte ha, ty jag vet vad som kommer att sägas när lendmännen kommer samman: ’Där sitter Hǫgni, och han är den minste av alla lendmän; han är av bondesläkt.’ Det är mig inte till heder utan till hån och åtlöje. Nu vill jag hellre vara den störste av bönderna, och må det sägas var folk än kommer samman att Hǫgni är den främste av dem; och det omdömet blir mig mycket kärare och mer i min smak. Men hedern och äran vill jag ta emot av er, herre, i allt framöver, fastän jag har bondenamn.” Kungen sade att det var storsint talat från hans sida, och de skiljs nu med stor kärlek. ## Saga Haralds harðráða, kap. 14 (maskinöversättning) Det berättas nu också att kung Harald en gång bjöd Einarr þambarskelfir till sig på gästabud (veizla) och talade för någon vänskap mellan dem. Kungen hälsade honom väl och sätter honom bredvid sig. Och om kvällen när de hade ätit och borden var borttagna, satt de kvar i en ring, kungen och Einarr och gunstlingarna; de satt i halmen, och dynor var lagda bakom ryggen på kungen och Einarr. De tog upp samtal och underhållning sinsemellan. Kungen berättar om många av sina bragdverk i utlandet och märkte att det var som om Einarr inte brydde sig om det, som om någon sömn kom över honom. Einarr var då mycket gammal. Och nu märkte kungen att Einarr inte brydde sig om det och tyckte att han ringaktade berättelsen, och han tyckte sig finna både nu och förr i deras mellanhavanden att Einarr inte ville vända sitt sinne till honom, medan han själv tyckte sig nu ha mjukat upp sitt sinnelag och böjt det till samförstånd mellan dem. Och när folk nu var mycket druckna, då var Einarr nära att somna. Han satt så att han lutade sig mot dynorna. Då böjde han sig till Grjótgarðr, sin frände, och talade: ”Ta nu gräset”, säger han, ”och vira ihop det och stick det i Einarrs hand och tryck det hårt mot honom och säg detta: ’Vi vill göra oss redo, Einarr [osäker tolkning].’” Grjótgarðr gör nu så och tryckte lika fast och fes därtill [osäker tolkning]. Kungen gick då bort. Och när Einarr vet vad det är fråga om, då blir han mycket vred och far genast bort och hem om natten. Och om morgonen efter kommer han till staden med en stor skara män, och de går genast till det loft där Grjótgarðr sov och låter vapen hagla där och slutade så att de dräpte Grjótgarðr. Kungen tyckte illa om detta för sin fränders skull, och nu uppstår på nytt stor ovilja mellan Einarr och kungen. Kungen sökte inte efter förlikning, och Einarr bjöd ingen, men han tänkte böta om kungen sökte efter det; men kungen tyckte att Einarr borde bjuda, och om det tvistade de. Deras vänner lägger sig nu i och vill förlika dem, och den saken kommer så långt att Einarr far till staden med en stor styrka och tänker nu bjuda kungen förlikning; men kungen sade att de skulle tala om saken med varandra, och Einarr skulle gå in i kungens talstuga (málstofa) till samtal med honom. Stugan stod vid ån Nid där hallen nu är. Och Einarr gick till hallen och sedan in. Då talade han: ”Mörkt är det i kungens talstuga.” Einarr bad Eindriði, sin son, stå i förstugan och sade att han trodde att kungen inte skulle ge sig på honom om denne var kvar där. Och när Einarr kommer in i stugan, då bär de män vapen på honom som är där inne. Einarr går då fram dit där kungen är och hugger mot honom och skadar honom inte, ty han har två brynjor på sig. Då talade Einarr: ”Hårt bits nu kungens hundar.” Och när Eindriði hörde det, då står han inte emot utan springer in, och den man som blev hans baneman hette Árni. Och där dräptes nu Einarr och Eindriði, hans son, som var den raskaste och mest framstående av alla män. Så tog den långa vrede och fiendskap mot Einarr slut som kung Harald länge hade burit på och lagt band på sig med, såsom förut visas i denna berättelse; och ändå var det många andra påminnelser mellan dem innan det slöt på detta sätt. Och vid denna tid var lendmännen (lendir menn) i Norge så övermodiga att så snart de var något missnöjda med kungen, då sprang de ur landet söderut till Danmark till kung Sven. Han gjorde då mycket av dem där i Danmark; somliga gav han guld och andra gav han annan heder, som Þjóðólfr skald säger: Dåd och mot den gode drotten, det är länge en skam för kämpar [osäker tolkning]. Då for Finnr Árnason ur landet söderut till Danmark, och kung Sven gav honom jarldöme och ett stort län. ===Om hur Auðunn den västfjordske förde kung Sven en björn=== ## Saga Haralds harðráða, kap. 15 (maskinöversättning) En man hette Auðunn, västfjordsbo till släktet och fattig. Han for utomlands västerut där i fjordarna genom försorg av Þorsteinn, en god bonde, och styrmannen Þórir, som där hade fått uppehälle över vintern hos Þorsteinn. Auðunn var också där och arbetade för Þórir och fick av honom denna lön: utresan och hans beskydd. Auðunn lade den största delen av sitt gods till sin mor innan han steg på skeppet, och det var beräknat till tre vintrars uppehälle. Och nu far de utomlands härifrån, och det går dem väl, och Auðunn var vintern därefter hos styrmannen Þórir; denne ägde en gård på Møre. Och sommaren därefter far de ut till Grönland och är där om vintern. Det omtalas att Auðunn köper där en isbjörn (bjarndýri), en stor dyrgrip, och gav all sin egendom för den. Och nu sommaren därefter far de tillbaka till Norge och får en god färd. Auðunn har sitt djur med sig och tänker nu fara söderut till Danmark till kung Sven och ge honom djuret. Och när han kom söderut i landet där kungen var, då går han upp från skeppet och leder djuret efter sig och hyr sig ett härbärge. Kung Harald fick snart veta att där hade kommit en björn, en stor dyrgrip, och att en isländsk man ägde den. Kungen sänder genast män efter honom, och när Auðunn kom inför kungen hälsar han kungen väl. Kungen tog väl emot hans hälsning och frågade sedan: ”Äger du en stor dyrgrip i en björn?” Han svarar och säger sig äga ett djur. Kungen talade: ”Vill du sälja oss djuret för samma pris som du köpte det?” Han svarar: ”Det vill jag inte, herre.” ”Vill du då”, säger kungen, ”att jag ger dig det dubbla priset? Och det vore rättare, om du har gett all din egendom för det.” ”Det vill jag inte, herre”, säger han. Kungen talade: ”Vill du då ge mig det?” Han svarar: ”Nej, herre.” Kungen talade: ”Vad vill du då göra med det?” Han svarar: ”Fara”, säger han, ”till Danmark och ge det till kung Sven.” Kung Harald säger: ”Är det så att du är en så ovis man att du inte har hört om den ofred som är mellan dessa länder, eller tror du att din lycka är så stor att du ska komma fram med dyrgripar dit där andra inte kan komma utan men, fastän de har nöd därtill?” Auðunn svarar: ”Herre, det står i er makt, men vi går inte med på något annat än det som vi förut har tänkt.” Då talade kungen: ”Varför skulle det inte bli så, att du far din väg som du vill? Och kom då till mig när du far tillbaka och säg mig hur kung Sven lönar dig för djuret; och det kan vara att du är en lyckans man (gæfumaðr).” ”Det lovar jag dig”, sade Auðunn. ## Saga Haralds harðráða, kap. 16 (maskinöversättning) Han far nu sedan söderut längs landet och österut i Viken och sedan till Danmark, och då är varje penning av godset slut, och han måste då be om mat både för sig och för djuret. Han kommer till kung Svens förvaltare (ármaðr), som hette Áki, och bad honom om några livsmedel både för sig och för djuret. ”Jag tänker”, säger han, ”ge kung Sven djuret.” Áki sade att han skulle sälja honom livsmedel om han ville. Auðunn sade att han inte hade något att ge för dem, ”men jag skulle ändå vilja”, säger han, ”att det kom till stånd att jag kunde föra djuret till kungen.” ”Jag ska ge dig livsmedel så som ni behöver för att komma till kungen, men i gengäld vill jag äga halva djuret. Och du kan se att djuret kommer att dö för dig, där ni behöver mycket livsmedel och godset är slut, och det är troligt att du då inte har djuret kvar.” Och när han ser på detta synes det honom vara ungefär som förvaltaren hade sagt honom, och de kommer överens om detta, att han säljer Áki halva djuret och att kungen sedan ska värdera alltihop. De ska nu båda fara till kungen, och så gör de: de far nu båda till kungen och stod framför bordet. Kungen funderade på vem denne man kunde vara som han inte kände igen och talade sedan till Auðunn: ”Vem är du?” säger han. Han svarar: ”Jag är en isländsk man, herre”, säger han, ”och kommen nu utifrån Grönland och nu från Norge, och jag tänkte föra er denna björn. Jag köpte den med all min egendom, och nu har det ändå gått mycket illa för mig: jag äger nu bara halva djuret.” Och han berättar sedan för kungen hur det hade gått mellan honom och Áki, hans förvaltare. Kungen talade: ”Är det sant, Áki, det han säger?” ”Det är sant”, säger han. Kungen talade: ”Och tyckte du att det var tillbörligt, där jag gjorde dig till en stor man, att hindra eller hejda att en man begav sig i väg för att föra mig en dyrgrip och gav all sin egendom för den, när kung Harald, som ändå är vår ovän, såg det som rådligt att låta honom fara i frid? Tänk då efter hur rättvist det var från din sida. Och det vore tillbörligt att du dräptes; men det ska jag inte göra. Men bort ska du fara genast ur landet och aldrig mer komma tillbaka inför mina ögon. Men dig, Auðunn, är jag lika tacksam som om du ger mig hela djuret; och var här hos mig.” Det tar han emot och är hos kung Sven en tid. ## Saga Haralds harðráða, kap. 17 (maskinöversättning) Och när en tid har gått, då talade Auðunn till kungen: ”Nu längtar jag bort, herre.” Kungen svarar ganska långsamt: ”Vad vill du då”, säger han, ”om du inte vill vara hos oss?” Han säger: ”Söderut vill jag gå.” ”Om du inte ville ta ett så gott råd”, säger kungen, ”då skulle det synas mig illa att du längtar bort.” Och nu gav kungen honom mycket silver, och han for sedan söderut med pilgrimer (rúmferlar), och kungen ordnade för hans färd; han bad honom komma till sig när han kom tillbaka. Nu for han sin färd tills han kommer söderut till Rom. Och när han har dröjt där så länge han önskar, då far han tillbaka. Han får då en svår sjukdom, den gör honom oerhört mager. Då går hela det gods åt som kungen hade gett honom till färden. Han tar sedan upp tiggarens stig och ber om mat. Han är då snaggad och ganska ömklig. Han kommer tillbaka till Danmark vid påsk dit där kungen då vistas. Men han vågade inte låta sig ses och var i en kyrkvrå och tänkte möta kungen när han gick till kyrkan om kvällen. Och nu när han såg kungen och hirden präktigt klädda, då vågade han inte låta sig ses. Och när kungen gick till dryckeslaget i hallen, då åt Auðunn ute, som det är sed för pilgrimer medan de ännu inte har kastat stav och ränsel. Och nu om aftonen när kungen gick till aftonsången tänkte Auðunn träffa honom, och så svårt som det förut hade tyckts honom, så blev det nu mycket svårare, när hirdmännen var druckna. Och när de gick in igen, då märkte kungen en man och tyckte sig märka att han inte hade mod att gå fram och träffa honom. Och nu när hirden gick in, då vek kungen ut och talade: ”Må den nu gå fram som vill träffa mig; jag misstänker att det är den mannen.” Då gick Auðunn fram och föll till kungens fötter, och kungen kände knappt igen honom. Och så snart kungen vet vem han är, tog kungen Auðunn i handen och bad honom vara välkommen. ”Och du har förändrats mycket”, säger han, ”sedan vi sågs.” Han leder honom in efter sig. Och när hirden såg honom skrattade de åt honom; men kungen sade: ”Ni behöver inte skratta åt honom, ty bättre har han sörjt för sin själ än ni.” Då lät kungen göra i ordning ett bad åt honom och gav honom sedan kläder, och han är nu hos honom. Det sägs nu att kungen en gång om våren bjuder Auðunn att vara hos sig för alltid och sade att han skulle göra honom till sin skutilsven (skutilsveinn) och ge honom god heder. Auðunn säger: ”Gud löne er, herre, all den heder som ni vill ge mig; men det är i mitt sinne att fara ut till Island.” Kungen säger: ”Detta synes mig underligt valt.” Auðunn talade: ”Jag kan inte stå ut med det, herre”, säger han, ”att jag har stor heder här hos er medan min mor trampar tiggarens stig ute på Island; ty nu är det uppehälle slut som jag lade ut innan jag for från Island.” Kungen svarar: ”Väl är det talat”, säger han, ”och manligt, och du kommer att bli en lyckans man. Detta enda var sådant att det inte skulle misshaga mig att du for bort härifrån. Och var nu hos mig tills skeppen rustas.” Han gör så. ## Saga Haralds harðráða, kap. 18 (maskinöversättning) En dag när det led på våren gick kung Sven ned till bryggorna, och män höll då på att rusta skepp till olika länder, i österled eller till Saxland, till Sverige eller Norge. Då kommer han och Auðunn till ett fagert skepp, och män höll på att rusta skeppet. Då frågade kungen: ”Hur tycker du om detta skepp, Auðunn?” Han svarar: ”Väl, herre.” Kungen talade: ”Detta skepp vill jag ge dig och löna björnen med.” Han tackade för gåvan efter sin förmåga. Och när tiden led och skeppet var helt rustat, då talade kung Sven till Auðunn: ”Eftersom du nu vill bort, så ska jag inte hindra dig. Men det har jag hört, att det är illa ställt med hamnar vid ert land, och vida omkring finns stenrev och fara för skepp. Nu kan du bryta och förlora skeppet och godset; det syns då inte på dig att du har träffat kung Sven och gett honom en dyrgrip.” Sedan gav kungen honom en läderpung full av silver: ”och då är du ändå inte helt medellös, fastän du bryter skeppet, om du får behålla detta. Det kan ändå hända”, säger kungen, ”att du förlorar detta gods; föga nytta har du då av att du träffade kung Sven och gav honom en dyrgrip.” Sedan drog kungen en ring av sin hand och gav Auðunn och talade: ”Fastän det går så illa att du bryter skeppet och förlorar godset, så är du inte medellös om du kommer i land, ty många män har guld på sig vid skeppsbrott; och då syns det att du har träffat kung Sven, om du behåller ringen. Men det vill jag råda dig”, säger han, ”att du inte ger bort ringen, om du inte tycker dig ha så mycket gott att löna någon förnäm man; ge då honom ringen, ty det anstår förnäma män att ta emot. Och far nu väl.” Sedan lägger han ut till havs och kommer till Norge och låter föra upp sina varor, och det krävdes nu mer för det än förra gången han var i Norge. Han far nu sedan till kung Harald och vill uppfylla det som han lovade honom innan han for till Danmark, och hälsar kungen väl. Kung Harald tog väl emot hans hälsning. ”Och sätt dig ned”, säger han, ”och drick här med oss.” Och så gör han. Då frågade kung Harald: ”Med vad lönade kung Sven dig för djuret?” Auðunn svarar: ”Med det, herre, att han tog emot det av mig.” Kungen sade: ”Det skulle jag ha lönat dig med. Med vad lönade han dessutom?” Auðunn svarar: ”Han gav mig silver till en färd söderut.” Då säger kung Harald: ”Många män ger kung Sven silver till färder söderut eller till andra ting, fastän de inte för honom några dyrgripar. Vad mer?” ”Han bjöd mig”, säger Auðunn, ”att bli hans skutilsven och ge mig stor heder.” ”Väl var det talat”, säger kungen, ”och han lönade väl ännu mer.” Auðunn sade: ”Han gav mig en knarr med den last som är bäst att föra hit till Norge.” ”Det var storsint”, säger kungen, ”men det skulle jag ha lönat dig med. Lönade han med mer?” Auðunn sade: ”Han gav mig en läderpung full av silver och sade att jag då inte var medellös om jag behöll den, fastän mitt skepp bröts vid Island.” Kungen sade: ”Det var utmärkt gjort, och det skulle jag inte ha gjort; fri från skuld skulle jag ha ansett mig om jag gav dig skeppet. Lönade han med mer?” ”Så var det visst, herre”, säger Auðunn, ”att han lönade. Han gav mig denna ring som jag har på handen och sade att det kunde hända att jag förlorade allt godset, och sade att jag då inte var medellös om jag ägde ringen; och han bad mig inte skiljas från den om jag inte hade så mycket gott att löna någon förnäm man att jag ville ge den. Men nu har jag funnit honom, ty du hade möjlighet att ta både djuret och mitt liv från mig, men du lät mig fara i frid dit där andra inte kunde komma.” Kungen tog emot gåvan med blidhet och gav Auðunn i gengäld goda gåvor innan de skildes. Auðunn använde godset till färden till Island och for ut till Island genast samma sommar och ansågs vara den störste lyckans man. Från denne Auðunn härstammade Þorsteinn Gyðuson. ===Om kung Harald och upplänningarna=== ## Saga Haralds harðráða, kap. 19 (maskinöversättning) Men vid denna tid blir kung Harald osams med upplänningarna. De påstod att kung Olav den helige hade gett dem rättsförbättringar i många avseenden framför andra landsmän, både om skyldigheter och utskylder (útgerðir), och många avgöranden i landets angelägenheter lagda i böndernas hand, sådana som inte finns på andra ställen i Norge. De sade att kung Olav hade gett dem dessa fullmakter efter slaget vid Nesjar, av det skälet att upplänningarna hade gett honom stöd när han lade Norge under sig från jarlen Sven Håkonsson och denne då flydde ur landet. Detta tycker kung Harald inte om, och han vill att alla landsmän ska ha samma rätt, som Þjóðólfr skald säger: Lystna på strid lät karlarna knappt landet hedra fursten [osäker tolkning]; folket gjorde på jorden ett oerhört brott mot lagen: och för det rådet bröt trollen för dem, som allt visade hälens ris i springkölarna mot fienderna [osäker tolkning]. Kung Harald for med en styrka mot dem upp till Romerike och brände bygden vida omkring och for hårt fram mot dem, som Þjóðólfr skald säger: Holmbornas betvingare tog en hård tygel mot raumerna; där tror jag att den mest berömdes, Haralds, fylking gick fast fram: eld gjordes till vedergällning; fursten rådde, och då hjälpte den höga takhunden till att föra bönderna i elände [osäker tolkning]. Därifrån for han upp till Ringerike och brände gårdar där. Þjóðólfr omtalar också hur de böjde sig under honom och ödmjukade sig till tjänst hos honom, som Þjóðólfr skald säger: Om livet bad folket för sig, lågan höll ting med hringerna; en nödtvungen dom, innan Hálfs banes nedfall nådde fram [osäker tolkning]: stridsstararnas gödare böjer sig [osäker tolkning]; föga återstår annat än att gå med på det som kungen då vill bjuda hela folket. Efter det gav bönderna efter för sin egen skull och höll lag efter kungens ord och alla hans bud, och han slutade då att bränna deras gårdar. Och efter att alla deras svårigheter hade stillats tog kung Harald gästningar (veizlur) där i Upplanden. Och det omtalas att han var hos en man som hette Árni; han var en mäktig man. Och då hade alla härader tagit emot frid, och Árni säger att det är en stor glädje för alla män när kungen är i ro och har sina vänners kärlek. En man hette Úlfr den rike; han ägde fjorton eller femton gårdar. Hans hustru bad att han skulle bjuda kungen dit till gästning, och sade att det vore värre för honom om kungen rövade honom. Úlfr sade att han var ovillig att bjuda kungen hem och sade att han trodde att kungen skulle begära något mer av hans gods än det tycktes honom passande; men ändå, för kärleken till sin hustru, far han och bjuder kungen till sig när denne var på gästningen hos Árni. Kungen svarar Úlfr att han skulle komma. Nu rustar Úlfr till gästningen, och när kungen far därifrån från gästabudet hos Árni, då håller han sitt löfte och söker hem Úlfr den rike. Där var alla förråd storslagna; bordsutrustning och dryckeskärl och hallens prydnad var med stor prakt, och både [oklart] och mycket gods. Och nu när folk en gång under gästabudet hade kommit till sina platser, tar kungen till orda och talade: ”Det passar väl”, säger han, ”att vi gläder detta gästabud med vår underhållning.” Alla svarade och sade att det vore stor prydnad och heder för gästabudet om en sådan man underhöll. ## Saga Haralds harðráða, kap. 20 (maskinöversättning) Kungen talade: ”Jag ska då berätta en liten historia. Början på den är att en son till Harald hårfagre hette Sigurðr hrísi. Sigurðr hade en son som hette Hálfdan. Hans jarl hette också Hálfdan. De var fosterbröder, kungen och Hálfdan jarl, och jämnåriga och goda vänner. En träl hos kungen hette Almsteinn, och de var jämnåriga, och de brukade leka tillsammans, både kungen och jarlen. Och när tiden gick, blev kungen sjuk och säger att hågen säger honom att denna sjukdom ska föra honom till döden. Han ordnar det så att han sätter jarlen att vårda riket med sin son Hálfdan; han sade att han väntade, för deras vänskaps skull som hade varat hela livet, att jarlen skulle vara det tryggaste stödet för hans son Hálfdan. Och nu dog kungen. Jarlen blir ett stort stöd för kungasonen Hálfdan och drev in landskylderna (landskyldir) åt honom. Almsteinn, som då var kung Hálfdans träl, var en stor och vacker man och blev en företagsam man och stod över kungens andra trälar; ingen kan säga vilken hans härkomst var. Trälen Almsteinn erbjuder sig att driva in landskylderna under tre somrar, och eftersom det var känt att han var en pålitlig man och nästan fosterbror till kung Sigurðr, kung Hálfdans far, och till jarlen, så tas det rådet att han far och driver in landskylderna. Men det gick ändå så med den saken att litet av godset kom till kung Hálfdan. Nu dör jarlen. Men Almsteinn far då till olika länder med godset och sätter det på ränta och tillägnar sig godset. Han lockar folk under sig med penninggåvor, och när han får veta om jarlens död, då kommer Almsteinn dit till riket och far om natten med en styrka till Hálfdans gård och bär eld mot gården. Jarlen hade lämnat en son efter sig, och han är där inne med Hálfdan. Och när de som var inne blev varse elden och att den var anlagd av människor, då kom de, kungasonen och jarlssonen, in i en jordkula, och den ena änden vette mot skogen, och de kom ut i skogen. De var nu ute i skogarna en tid. Till sist kom de till Sverige till Håkon jarl och bad honom om plats i hirden. Men jarlen stirrade på dem och gav dem uppehälle och visade dem ingen heder. Där var de tre vintrar hos jarlen. Och å andra sidan bränner Almsteinn gården och tror att han där har bränt inne kungasonen och jarlssonen. Och efter det tar Almsteinn deras rike och blir kung där, och inget motstånd ges honom; men alla tycker ändå att det är illa att bo under hans välde. Han tar ansedda kvinnor och lägger dem hos sig så länge det synes honom, och får barn med dem. Och när svennerna nu hade varit tre vintrar i Sverige hos Håkon jarl, då tänkte de bort och gick inför jarlen och tackade honom för uppehället. Han svarar: ’Det är föga värt, Hálfdan’, säger han. ’Jag visste i själva verket vilka ni två var så snart ni kom hit; men jag låtsades inte om er för att inget rykte skulle gå ut om att ni levde, och så att ni kunde få ert rike. Jag vill nu ge er tre hundra män och se om det skulle gå så väl att ni kom dit oväntat och kunde hämnas på den onde mannen Almsteinn.’ De far nu sedan med denna styrka och kommer in i landet, och inget rykte for före dem, och de kom oväntat till Almsteinns gård och lade eld på den. Folket gick ut. Almsteinn bad att få gå ut, men Hálfdan sade att det var tillbörligt att han nu fick ta på sig en sådan dom som han hade tänkt honom; ’men av det skälet’, säger han, ’att vi inte är jämlikar, så ger jag dig det villkoret att du ska vända tillbaka till din natur och alltid vara träl medan du lever, och all din ätt som kommer från dig.’ Och det väljer Almsteinn, och då gav Hálfdan honom tillsammans med trälnamnet en vit kjortel, föga omsorgsfullt gjord. Efter detta kallades nu till ting, och Hálfdan tog kungsnamn och sitt rike, och alla gladde sig åt detta ombyte; de tyckte sig ha varit eländiga medan det andra varade. Trälen Almsteinn hade många barn. Och jag tror att det är din ätt, Úlfr”, säger kungen, ”att Almsteinn var din farfar, och jag är sonson till kung Hálfdan. Och därför har ni fränder dragit till er sådant som tillhör kungar, som här kan ses både i dryckeskärl och annan utrustning. Ta nu här, Úlfr”, säger kungen, ”en vit kjortel, den som Hálfdan, min farfar, gav Almsteinn, din farfar, och därtill ättens namn: var alltid träl härefter, ty så var det förut bestämt, när Hálfdan hade tinget som jag förut nämnde, att din farfar tog kjorteln och att mödrarna till hans barn kom till tinget, och då tog alla hans barn sådana kläder, och så skulle allt det som kom från dem.” ## Saga Haralds harðráða, kap. 21 (maskinöversättning) Nu låter kung Harald bära fram den vita kjorteln inför Úlfrs ögon och kväder sedan detta åt honom: Känn igen kjorteln [osäker tolkning]; en ko ska du gälda fursten, och en fullvuxen oxe ska du gälda fursten; barn och allt som du förvärvar ska du gälda fursten, svin och en enda gödd gås ska du gälda fursten. Och där lät kungen detta efterstev (drag) följa: Många är människors listor; mossa ska du också gälda fursten. ”Ta nu denna kjortel som jag bjöd dig nyss, som dina fränder har ägt, och därtill det namnet och sådan heder därmed som de hade.” Úlfr tyckte att kungens underhållning var ovänlig och vågade nästan inget annat än att gripa efter kjorteln. Men hans hustru och hennes fränder bad att han aldrig skulle ta den, hur det än gick. Och å andra sidan går hans hustru inför kungen med sin fränders skara och bad om frid för Úlfr, och att han inte skulle bli så mycket vanärad som det såg ut. Och det blev så att kungen gav efter för deras bön och gav Úlfr en gård av de femton gårdar som han hade ägt och tvingar honom inte till träldom; men kungen tar alla hans dryckeskärl och andra dyrgripar, och kungen tillägnar sig alla hans andra gårdar utom den enda som han gav honom. Och efter detta gästabud far kungen till Nidaros och sitter där. ===Om kung Harald och Brandr den givmilde=== Nu berättas det att Brandr den givmilde en sommar kom till staden; han var son till Vermundr i Vatnsfjǫrðr. Han var en mycket omtyckt man och mycket givmild. Och Þjóðólfr skald hade ofta berättat för kungen om Brandr, hur stor och aktad man han var och hur väl utrustad; och så hade han, Þjóðólfr, sagt att det inte tycktes honom uppenbart att någon annan man på Island var bättre lämpad att vara kung, för hans givmildhets och storsinthets skull. Han har berättat för kungen mycket om hans givmildhet. Och kungen talade: ”Det ska jag nu pröva”, säger han. ”Gå till honom och be honom ge mig sin mantel (skikkja).” Þjóðólfr for och kom in i det förrådshus där Brandr var. Han stod på golvet och mätte upp linnetyg. Han var i en kjortel av skarlakan och hade en mantel av skarlakan över sig, och bandet var uppe på huvudet. Han hade en guldinlagd yxa i armvecket. Þjóðólfr talade: ”Kungen vill ta emot manteln.” Brandr höll på med arbetet och svarade inget, men han lät manteln falla av sig, och Þjóðólfr tar upp den och för den till kungen. Och kungen frågade hur det gick mellan dem. Han sade att Brandr inte hade sagt något om det; sade sedan vad han höll på med och likaså om hans dräkt. Kungen talade: ”Visst är denne man stolt till sinnes och torde vara en man av högt slag, då han inte tyckte sig behöva säga något om det. Gå åter och säg att jag vill ta emot den guldinlagda yxan av honom.” Þjóðólfr talade: ”Jag är inte ivrig, herre, att gå fler gånger; jag vet inte hur han kommer att ta det.” ”Du väckte talet om Brandr både nu och alltid”, säger kungen, ”och nu ska du gå och säga att jag vill ta emot den guldinlagda yxan. Inte tycker jag att han är givmild om han inte ger.” Þjóðólfr går nu till Brandr och säger att kungen vill ta emot yxan. Han räckte ifrån sig yxan och sade inget. Þjóðólfr för yxan till kungen och säger hur det gick mellan dem. Kungen talade: ”Det är mer troligt att denne man är givmildare än flera andra, och det börjar nu likna något [osäker tolkning]. Gå åter och säg att jag vill ha kjorteln som han står i.” Þjóðólfr säger: ”Det anstår sig inte, herre, att jag går fler gånger.” Kungen talade: ”Du ska visst gå.” Han går åter och kommer in i loftet och säger att kungen vill ta emot kjorteln. Brandr avbryter då sitt arbete och drar av sig kjorteln och sade inget. Han sprättar av den ena ärmen och kastar sedan bort kjorteln, men behåller den ena ärmen. Þjóðólfr tar upp den och går till kungen och visar honom kjorteln. Kungen såg på den och talade sedan: ”Denne man är både klok och storsint. Det är lätt för mig att se varför han har sprättat av ärmen: det tycks honom som om jag bara har en hand, och den ändå bara för att alltid ta emot men aldrig ge. Och gå nu efter honom.” Och så gjordes, och Brandr for till kungen och fick av honom god heder och penninggåvor; och detta var gjort för att pröva honom. ===Om kung Harald=== ## Saga Haralds harðráða, avsnitt 22 (maskinöversättning) En mäktig man hette Halldórr och var kung Haralds vän. Hans dotter hette Ingibjǫrg, en klok och vacker kvinna, och hon var också i vänskap med kungen; och kungen var ofta där på gästningar (veizlur), och han och Ingibjǫrg talade ofta med varandra. Hon kunde tala väl och klokt om många ting. Och en höst berättas det att hon får en svår sjukdom: buken svullnar på henne, och hon har stora hettor och törst. Hon vill tala föga om det inför folk, och det finns många olika gissningar om det. Somliga tror att hennes sjukdom är vållad av kungen; men det kommer ändå så långt med den saken att det är av större slag än folk tyckte troligt om det vore vållat av människor, och hennes sjukdom blir till svåra plågor. Nu skickas bud till kungen att han ska ge goda råd. Och han kommer och ser över hennes tillstånd och talar sedan med Halldórr, hennes far: ”Så står det till med mina färder, att jag måste komma hem till drottningen; hon är sjuk och skulle föda barn, och det är med stor fara. Men din dotters sjukdom synes mig svår, och det skulle synas mig troligast att hon har lagt sig ned vid några varma källor för att dricka; men här finns vida omkring ormar, och jag gissar att hon har svalt någon liten orm, och att den har vuxit i hennes buk. Nu gör min vistelse här ingen skillnad, men jag ska lära ut ett råd för att göra något åt detta men, det som synes mig något mest lovande; men detta enda ser jag, att det ändå är med stor fara. Ni ska hålla dryck borta från henne, men hon kommer att bära det illa, och ni ska inte ge akt på det. Sedan ska ni föra henne till ett vattenfall som faller från något berg, och dämma av det så att så litet faller ned där ni är att det inte är mer än att det droppar mycket tätt, men så att bäcken ändå faller ned från berget kort ifrån er så att man tydligt hör den. Här ska sedan vadmal hållas under, och där ska hon ligga så bekvämt som möjligt; och ordna det så att den som bor i henne törstar så mycket som möjligt. Låt henne ligga där under så att det droppar litet i sänder i hennes mun, men hon får ingen dryck. Du, Halldórr, var då nära till hands med något skarpt vapen; och om det går som jag misstänker, att den som bor i henne söker efter vattnet, då håll vakt om den söker sig ut genom munnen, och låt dig inte ses, och akta dig mest för att ge dig på den innan bogarna och hjärtat är ute, ty ormens främre del har giftet; men det gör ingenting om hon smälter den bakre delen. Bry er inte om att hon klagar ömkligt, ty detta skulle betyda mer för henne om det skulle lyckas väl. Men lyckan kan styra, och den helige kung Olavs förbön; åkalla honom om hjälp, och gå sedan till väga på det sätt som jag har sagt.” Och nu efter detta far kungen bort. Men Halldórr gör på detta sätt, och de kommer med henne under berget och gör allt som hade lärts ut. Men hon klagar illa och sade att hon aldrig hade trott att hennes far skulle vilja plåga henne så; och det kan vara att något av kung Haralds grymhet märks här. De låtsades som om de inte hörde vad hon än klagade eller sade, och vattnet droppade litet i sänder i hennes mun när hon var som mest törstig. Halldórr står bredvid med draget kortsvärd (sax), men ändå dold; två män var satta till att ha tillsyn över vattnet och gjorde allt som dem var bjudet; de var då uppe på berget. Och därnäst ser Halldórr hur en nos kommer fram ur hennes mun och spanar och vände in igen; och litet senare kommer den ut en andra gång och låter då något mer se sin storlek, spanar omkring och ville gärna ha vattnet, och det går inte att ge sig på den den gången. Den vänder in igen. Och för tredje gången kommer den ut, och då ser Halldórr att bogarna måste ha kommit ut. Han åkallar då kung Olav på nytt och ger sig sedan på den och hugger ormen i två delar. Huvuddelen faller ut, men den andra vänder in igen i henne. Hon blev så kraftlös av det att det nästan syntes dem som om hon var död, och de for varsamt hem med henne, och hon återhämtade sig litet i sänder allteftersom tiden gick, och ändå är hon länge kraftlös, och det är en stor sinnesoro över henne, så att det skadar henne. Och nu sänds bud efter kungen, och han kommer för att träffa henne; men hon vill ändå först inte tala med honom. Och när kungen märkte det frågar han vad det betydde att hon inte talade med honom. Då svarade hon till sist och sade att han hade visat stor grymhet mot henne med sitt råd. Men kungen sade att det inte skulle visa sig så, och han sade att hon annars skulle ha hyst en svår gäst. Kungen talade nu med hennes far: ”Nu ska ett löfte göras för henne”, säger han, ”att hon ska sjunga Beati immaculati och de sju psalmerna, och särskilt Mariamässan.” Och nu efter detta löfte blir hon helt frisk. Och hon ansågs som ett av de bästa giftena i Norge, och nu kommer en lendman (lendr maðr) som var både ung och lovande för att fria till henne, och hennes fars håg drogs mycket åt det, och han sänder kungen bud om vad han önskade. Men kungen låter de orden komma tillbaka att han inte vill att hon gifter sig. Halldórr sade att det också var rimligt att han hade mycket att säga till om. Och nu träffar kungen den lendman som hade friat till henne, och de talar om saken. Lendmannen säger att många uppfattar det så att han själv bryr sig om henne och därför förbjuder andra. Kungen svarade och sade att det inte skulle gå an för någon att få henne, men sade att han skulle vara hans vän om han avstod från detta, och sade att det ännu skulle visa sig vad han ville henne. Och när detta nu hade förts till slut, då lät kungen henne gå i ett nunnekloster, och hon slutade där sitt liv med ett fagert och gott leverne. ## Saga Haralds harðráða, kap. 23 (maskinöversättning) ===Om islänningens underhållning=== Det hände en sommar att en isländsk man, ung och rask, kom till kungen och bad honom om beskydd. Kungen frågade om han kunde någon kunskap, och han sade att han kunde sagor. Då sade kungen att han skulle ta emot honom, men han ska vara skyldig att alltid underhålla när någon ville, vem det än var som bad. Och så gör han, och han är omtyckt av hirden, och de ger honom kläder, och kungen ger honom ett vapen ur egen hand, och så lider det nu fram till jul. Då blir islänningen glädjelös, och kungen frågar vad det betydde. Han sade att det kom av hans ombytliga lynne. ”Det är inte det”, säger kungen, ”och jag ska gissa. Det gissar jag”, säger han, ”att nu är dina sagor slut. Du har alltid underhållit i vinter vem som än har bett, och nu tycks det dig illa att de tar slut vid julen.” ”Det är precis som du gissar”, säger han. ”En saga är kvar, och den vågar jag inte berätta här, ty det är sagan om din utlandsfärd.” Kungen talade: ”Det är också den saga som jag helst vill höra; och nu ska du inte underhålla fram till julen, eftersom folk nu har mycket att göra, men på juldagen ska du ta upp denna saga och berätta något stycke av den, och jag ska ordna det så med dig att sagan och julen blir lika långa. Nu är det stora dryckeslag under julen, och man kan bara sitta en kort stund och lyssna på underhållning; och du kommer inte att märka medan du berättar om det tycks mig bra eller illa.” Nu är det så att islänningen berättar sagan; han börjar på juldagen och berättar en stund, och kungen ber honom snart sluta. Folk börjar dricka, och många talar om att det ändå är djärvt att islänningen berättar denna saga, eller hur kungen kommer att ta det; somliga tycker att han berättar väl, men somliga tycker mindre om det. Så går det fram under julen. Kungen var noga med att man lyssnade väl, och genom kungens anordning stämmer det att sagan slutar när julen tar slut. Och den trettonde kvällen, när sagan hade slutat tidigare om dagen, talade kungen: ”Är du inte nyfiken, islänning”, säger han, ”på hur sagan behagar mig?” ”Jag är rädd för det, herre”, säger han. Kungen talade: ”Den tycks mig mycket bra och inte alls sämre än stoffet ger anledning till. Men vem lärde dig sagan?” Han svarar: ”Det var min vana ute i landet att jag for varje sommar till tinget och lärde mig varje sommar något av sagan av Halldórr Snorrason.” ”Då är det inte underligt”, säger kungen, ”att du kan den väl, och det ska bli dig till lycka; och var välkommen hos mig, och det ska alltid stå dig fritt när du vill.” Kungen gav honom goda handelsvaror, och han blev en framgångsrik man. ===Om hur Þorvarðr krákunef ville ge kung Harald ett segel=== ## Saga Haralds harðráða, kap. 24 (maskinöversättning) En man hette Þorvarðr krákunef, västfjordsbo till släktet, en rik man och en god kämpe (drengr). Han for mellan länderna och värderades väl där han kom. Han kommer nu en sommar med sitt skepp norrut till Nidaros, och kung Harald var i staden, och Eysteinn orri, hans svåger, son till Þorbergr Árnason, som var den raskaste av alla män och mest värderad av kungen. Þorvarðr tömde sitt skepp och hyrde sig ett förrådshus. Sedan gick han till kung Harald där han drack; han kommer till stugan när kungen var ute. Och när denne vill vända in, talade Þorvarðr: ”Hell, herre. Här är ett segel nere på skeppet som jag ville att ni tog emot.” Kungen var något bister och sade: ”En gång tog jag emot ett segel av er islänningar”, säger han, ”och det gick då så att det blev mig till skada: det gick sönder under seglingen, och jag vill inte ta emot det.” Eysteinn talade: ”Gå dit, herre”, säger han, ”och se, och det kan vara att det synes er bra; och det är mer troligt att ni tar emot sådana ting som är mindre värdefulla [osäker tolkning]; därför torde han ha tänkt det åt dig.” Kungen svarar: ”Jag ser råd för mig, och du för dig.” Han vänder sedan in i stugan, och man kan inte få något ord ur honom. Þorvarðr ber då Eysteinn ta emot seglet: ”och gå med mig”, säger han. Eysteinn gör så och tycker sig inte ha sett en större dyrgrip i ett segel, och tackar väl för gåvan och säger att han ska komma till honom under vintern och se hans gård på Nordmøre i Gizki. Nu är det stilla under vintern. Och när det våras rustar Þorvarðr sitt skepp och håller söderut längs landet från Solskel, och där lägger de ut till havs. Och en dag ser de hur ett skepp ilar fram förbi, och det var fullt bemannat ända till stävarna [osäker tolkning]. Där står uppe i stäven en vacker och ståtlig man; han var i en röd kjortel av skarlakan. Han frågar om Þorvarðr var där. Han svarar och hälsar Eysteinn väl. Eysteinn talade: ”Sen var du att söka hem mig; och stig nu på skeppet med oss med så många män som du själv vill, ty nu är det ingen gynnsam vind.” Han gör nu så, far med några män, och de ror nu till ön Gizki, och där är stor glädje och ett gästabud tillrett. Där var husen stora och goda. Och när det led på kvällen och natten och det blev morgon, då vaknar Þorvarðr och ser att Eysteinn var på fötter, och han talade: ”Det är inte gynnsamt väder. Var hos oss i dag och låt mig se efter vädret åt er, och ni ska inte för det försitta vinden.” Och under dagen när de drack och var glada, då talade Eysteinn: ”Eftersom du for med mig från ditt rustade skepp och sökte hit till mitt hem, så ta emot denna kjortel av mig.” Den var helt prydd med band och skuren av nytt skarlakan. Þorvarðr tackar honom för gåvan. Eysteinn talade: ”Detta ska inte vara lönen för seglet.” De sitter då under dagen, och det fattas inte god dryck. Och andra morgonen därefter talar Eysteinn med Þorvarðr: ”Ni ska vara stilla i dag”, säger han, ”ty detta är ingen förlig vind.” Þorvarðr svarar: ”Ni ska nu råda.” Nu är det ännu större prakt i dryck och all glädje, och då låter Eysteinn bära fram en mantel (skikkja). Det var skinn av idel gråverk och gjort så omsorgsfullt som möjligt, och ett överdrag av skarlakan. Då talade Eysteinn: ”Denna mantel ska du ta emot, och nu är seglet lönat; ty så kommer manteln att utmärka sig bland så gott som alla andra som seglet utmärker sig bland så gott som alla segel.” Þorvarðr tackar nu väl för gåvan. Natten lider, och tidigt om morgonen väcks Þorvarðr, och där har Eysteinn kommit, och han talade: ”Nu ska ni inte dröja, ty nu har förlig vind kommit.” De tog nu en bit mat och drack innan de for. Då talade Eysteinn: ”Det blev inte förunnat att kungen tog emot seglet av er; men det gissar jag, att om han hade tagit emot det skulle han ha lönat det ungefär som jag. Och ändå ska du nu inte bli utan för det att kungen inte gav dig lönen; men jag kan inte göra mer åt det, eftersom jag är mindre förnäm än kungen; men för skillnaden i vår värdighet ska du ta emot denna guldring.” Och han drog den av sin hand. Þorvarðr tackar honom för ringen, och de far efter det till skeppet, och det blir god vind, och han far nu till Island och blir en stor man för egen del. Och nu om sommaren, när kung Harald och Eysteinn seglade fram längs landet, och Eysteinn seglar fortare och framför, då talade kungen: ”Varifrån kom dig det goda segel som du har?” Eysteinn svarar: ”Här är nu det segel som ni vägrade ta emot, herre.” Kungen talade: ”Jag har aldrig sett bättre segel, och där har jag vägrat något gott.” Eysteinn talade: ”Vill du byta segel med mig, herre?” Kungen talade och log åt det: ”Varför inte?” säger han. Han gick sedan upp bredvid masten. Eysteinn talade: ”Gör dig inte till åtlöje [osäker tolkning], och ha vilket segel du vill; och det är väl att du vet vad du vägrade.” Kungen tackade honom och hade detta segel på sitt skepp, och det höll inte för detta kungaskepp i kappseglingar, ty skeppet var stort; men ändå ansågs det vara den största dyrgrip. ## Saga Haralds harðráða, kap. 25 (maskinöversättning) ===Om kung Harald och Hákon=== Nu är det de mest ryktbara tidenderna i Norge att kung Harald bjöd ut ledung (leiðangr) från Norge och far med sin styrka söderut till Danmark för att härja. Han ligger söderut vid Halland i Lofufjǫrðr och har förut härjat mycket i Halland. Han hade då ett och ett halvt hundra skepp, och kungen sade att han trodde att det nu skulle gå bättre än på Jyllandshavet, och att danerna sällan hade haft något att berömma sig av för att de jagade honom och norrmännen, och sade att det då vore till bot att de sökte efter sitt [osäker tolkning]. Och nu när kung Harald och hans män ligger där i Lofufjǫrðr, då märkte de inget förrän kung Sven kom dit emot dem utifrån med en oövervinnelig här; han hade tre hundra långskepp. Och danerna stängde då in norrmännen; de kom utanför hamnen innan kung Harald blev varse det. Men kungen och hans män hade ont om vatten men en stor styrka, och då var det inte tryggt att söka upp i landet för ofredens skull, och kung Sven tänkte stänga dem ute från mat och dryck en tid. En ö låg kort ifrån dem i fjorden, och folk visste inte om något vatten där; men ändå bad kungen dem leta efter om någon levande orm fanns på ön, och det blev så att de fann en. Och då bad kungen dem ta ormen och behandla den vid eld så att den törstade så mycket som möjligt: ”och det kan vara”, säger han, ”att ormen vet om vatten här på ön, fastän vi inte vet det, och den skulle inte ha kunnat leva här om den inte visste om vattnet.” Och nu sade kungen att en lång tråd skulle bindas vid ormens stjärt och att den sedan skulle få fara dit den ville, men en man skulle gå efter och hålla i tråden. Ormen satte genast av dit där den visste om vatten, fastän det låg dolt, och genom denna kungens rådsnillhet blev vattnet funnet, och det har hållits i minnet därför att rådet tycktes klokt och snillrikt. De tog nu vatten på sina skepp, så mycket som de behövde. Nu ska nämnas en man som hette Ívarr hvíti. Han hade varit lendman (lendr maðr) hos den helige kung Olav, en stor man för egen del och ostyrig och något häftig. Han var en gång hos kung Olav på gästabud och vid dryckeslag, och en dag hade Sighvatr skald framfört ett kväde för kung Olav, och kvädet prisades mycket. Men Ívarr talade till Sighvatr och sade att det vore bättre råd att dikta om fler förnäma män än bara kungen, ”ty det kan vara att kungen tröttnar på att ge er gåvor om ni diktar om honom hela tiden.” Sighvatr skald sade att en sådan man som Ívarr också av många skäl var väl värd att dikta om. Och när Ívarr hade farit bort, då ber Sighvatr skald något senare kungen om lov att söka hem Ívarr. Kungen svarar: ”Väl kan den heder räcka dig som jag ger dig, och det är mindre heder att ta emot gåvor av lendmän; men du ska råda. Men somliga män säger att Ívarr inte är alldeles jämn till lynnet.” Sighvatr far österut till Viken och kom till Ívarr och hälsade honom. Ívarr svarar ganska fåordigt och utan någon glädje. Sighvatr sade att han hade diktat ett kväde om honom och sade att han nu hade kommit för att framföra det för honom. Ívarr säger: ”Det händer er skalder mycket ofta, när kungen tröttnar på ert skval, att ni då söker er undan och vill dra gods från bönderna.” Då kvad Sighvatr en visa: Inte satt du, Ívarr, långt från den härliges kraft [osäker tolkning] när jag framförde mina ord och lovet bars fram för drotten: eftersom han, som rådde över allt, ville lyssna till sitt kväde, är det för dig – tystnad har jag krävt på båda bänkarna – svårt att avvisa ditt lov. Då säger Ívarr: ”Du säger sant, och det ska visst lyssnas.” Sighvatr framförde kvädet och fick god lön för det; han for sedan tillbaka till kungen. ## Saga Haralds harðráða, kap. 26 (maskinöversättning) Denne Ívarr hade en son som hette Hákon. Han var den vackraste och mest framstående av alla män; han gav sig ut i härnad i unga år och utförde många ryktbara verk. Ketill av Ringanes och Finnr Árnason var båda tillsammans i härnad. Hákon sökte sig till dem, och de var alla tillsammans några somrar, och ingen av dem gick djärvare fram än Hákon. De kom nu till Danmark vid den tid då kung Harald hade kommit dit och de tänkte strida med kung Sven. Nu säger Hákon till styrkan att ett möte mellan kungarna är stämt och att folk tycker det är troligt att det nu ska avgöras mellan dem. ”Nu står det så till med saken”, säger Hákon, ”att kung Sven är en omtyckt man, men vår kung är inte omtyckt; men ändå är jag ivrigare att ge honom stöd.” Finnr säger att han kommer att bege sig till kung Sven, men om Hákons styrka bad han Hákon råda för deras del. Det var tio skepp som Hákon hade. Han far nu och träffar kung Harald och bjuder honom sin styrka. Kungen tackar honom och sade att han hade hört talas om hans hårdhet i strid. Kung Harald kallar nu samman hela sin styrka och talade sedan på detta sätt: ”Nu har kung Sven kommit mot oss, som ni vet; och fastän han har en stor styrka, så har han ändå mindre skepp än vi, och jag väntar att hans styrka är mindre pålitlig. Men vi har härjat vida och tagit mycket gods. Tänk då efter”, säger han, ”vad som har blivit till berömmelse: alls inget utom strandhugg (strandhǫgg), och det är föga berömmelse, men kungen har vi inte träffat. Mer skulle det anses värt om vi nu vann seger och heder eller land under oss. Jag vore tacksam om ni säger om det är i er håg att slåss, eller att söka segla bort om ni inte vill slåss.” Hákon säger: ”Vi har inte tjänat er hittills, herre, men slåss vill vi med er, och jag vill ha mina skepp fria i anfallet och inte i sammanbindningen.” Där var också med kungen Skjálgr Erlingsson och Þórólfr mostrarskegg; med Magnus, kungens son, var Úlfr stallare. Dessa var alla skeppshövdingar, och många andra ansedda män. Kungen var då glad och talade: ”Jag drömde i natt”, säger han. ”Det tycktes mig som om kung Sven och jag möttes och höll i en och samma ögla och drog, och han drog öglan ifrån mig.” Där tydde folk kungens dröm olika, och de flesta tydde den så att kung Sven skulle få det som de slets om. ”Det kan vara, herre”, säger Hákon, ”att det är så som de tyder; men troligare tycks det mig att kung Sven skulle fastna i öglan.” ”Det tycks mig troligare”, säger kungen, ”att det är så, och så är det bättre tytt.” Sedan drog kungen sitt svärd och högg tre gånger framåt i luften framför sig mot vinden, längst fram i styrkan. Hákon säger: ”Vad betyder detta?” Kungen svarar: ”Detta kallar de segertecken i utlandet, att kungen visar sin vrede på detta sätt.” Kung Harald eggar nu sina män på nytt och sade ändå att det var en stor övermakt att slåss mot en dubbelt så stor styrka: ”eller är ni ivrigare”, säger han, ”att hålla undan?” Alla bad honom nu råda, och sade ändå att det tycktes dem nästan omöjligt för styrkans skull. ”Jag ser nu”, säger kungen, ”att ni vill höra vårt avgörande, och så ska det vara: vi har en så stor och fager styrka att vi på inga villkor vill fly; hellre ska nu var och en av oss ligga tvärs över den andre.” Så säger Steinn Herdísarson, som då var på Úlfr stallares skepp: Fursten sade det som han, den höglynte, tänkte skulle bli; han sade att hoppet om skonsamhet från honom var slut för er [osäker tolkning]: hellre, sade den ryktbare härskaren, skulle var och en av oss – männen bröt fram alla vapen – falla tvärs över den andre än vika. Han kväder också i denna visa om hur stor styrka var och en hade: Härsarnas drott, den hårdsinnade, mötte med långa skepp, han som med ett och ett halvt hundra väntade på danernas möte: närmast var det att den vrede från Hleiðrs säte lät skära tångens land dit med tre hundra sundhästar. Nu lät kung Harald blåsa till sammanbindning av skeppen och lät ro emot kung Svens skepp, och lät sin drake fara först. Då ropade Úlfr stallare till sina män: ”Lägg fram vårt skepp närmast kungaskeppet”, som här visas: Då ropade på oss alla, när ute de höga spjuten skälvde – rodden gick på havet – Úlfr, furstens stallare; väl bad den skäggprydde lägga fram sitt skepp jämte hövdingens [osäker tolkning], och männen sade ja till den raske landshärskarens förtrogne. ## Saga Haralds harðráða, kap. 27 (maskinöversättning) Och nu låter kung Harald binda samman sina skeppsstävar, och då ror danerna an, och då gick lurarna med rop och eggelse, och danerna tycker sig nu ha all makt över nordmännen. Detta var på Larsmässoafton, och det började sent på aftonen att strida, och man stred hela natten. Kung Harald var i förrummet (fyrirrúm) och sköt därifrån med båge, såsom Þjóðólfr säger. Bågen drog den upplänske fursten hela natten, den raske; pilar lät mot vita sköldar ledaren driva. [osäker tolkning] Nu blir striden den hårdaste. Kung Sven lägger fram sin skara och sitt skepp mot kung Harald. Där var också Finnr Árnason i deras här och lägger till vid kung Svens ena sida och ger honom hjälp. Kung Sven eggar nu sina män och ber dem minnas hur mycket ont kung Harald och hans män har gjort i deras rike och hur tungt det är att ligga under deras ofred och stora vanära. ”Och låt oss låta det spörjas att vi går väl och tappert fram. Här är nu med oss många förnäma män och goda kämpar, och låt oss nu vända på det för vår del, och låt oss sedan alltid vara i fred och stor ära.” Nu uppstår sedan en skarp strid, och det blev stort gny av männens vapen och rop. Hákon lägger fram längst fram i hären och söker sig stor berömmelse. Kung Haralds män hade inte kortare angrepp mot skeppen än kung Sven, ty dessa skepp var större [osäker tolkning]. Men Hákons skepp låg löst i förbindningarna och rände så mellan skeppen och på båda sidor; det manskapet var också allra bäst rustat; Hákon hade förut varit i viking och övat sitt manskap. Det berättas att striden inte var långt från land. Då blev Skjalgr Erlingssons skepp stående på torra land vid ebben, och de blev genast alla dräpta av den landhär som kung Sven inte hade kunnat få på sina skepp. Män faller nu tätt vid relingarna, och många händelser sker på kort stund. Nu går ändå striden annorlunda än danerna trodde, och nordmännen stod tätt omkring kung Harald och stred skarpt, såsom Steinn säger. Ett under är det om inte pilmötets träd fullt förnam, – vi stred – de som till sist värnade den vida marken, hur hersköldar gav – korpen fick överflöd av lik i ottan – framför Nizos mynning nordmännen Harald fordom. [osäker tolkning] Nu viker manfallet över på danerna, och de faller, men somliga flyr undan, och därnäst går de upp på själva kungaskeppet och röjer längs relingarna, såsom Þjóðólfr säger. Det mesta av hirden var med Harald. Här sägs också att kung Sven flydde upp på land med en skuta som hade flutit vid lyftingen (lypting). Och i detta tumult hugger danerna av förbindningarna och lägger ifrån; då blev var och en gladast som först kom undan. Efter ligger där sjuttio skeidar (skeiðar) av danerna som var röjda, såsom Þjóðólfr kvad. Man sade att fursten gick att röja nära sjuttio glänsande skepp av Svens folk på samma gång, på en enda stund. [osäker tolkning] Detta kvad Arnórr. Hjälmåran lät du höra där det rodnade vid Niz, furste, tyrfingens båda eggar, innan manfallet skedde. [osäker tolkning] Ormens nya bord skred norrifrån efter allhärskarens önskan; till Halland fick den korpnyttige kungen skjuta stäven. Han röjde, han som ingenstans flydde, ärans främjare, danernas skeidar, glad under guldröd hjälm, spjutlarmets kung. Sköldborgen rödfärgades, och tofsar sköt skattförödaren med uddar genom männens brynjor; fursten fick lik att ljuda [osäker tolkning] Ännu säger han hur mycket trångt det förut var ställt för kung Sven innan han flydde. Sven gick inte från snäckan oskadd, den mycket djärve; hård malm kom mot hjälmar; det minns jag den gången. Farkosten fick flyta för jutarnas snabbtalande vän, innan ädlingen flydde, tömd, från sitt döda följe. [osäker tolkning] Nu flyr hela danahären bort, men nordmännen sätter nu efter dem och minns nu hur danerna lärde dem rodden i Jyllandshavet [osäker tolkning]; de driver nu flyktingarna ut på havet. Då blir så stort manfall att ingen kan räkna det, och nästan alla av danerna. Finnr Árnason och Hákon hade skilt sitt sällskap då Hákon begav sig till att hjälpa kung Harald. Jarlen Finnr blir nu tagen till fånga av kung Harald och hans män, och han var nästan blind. Han satte sig ned i sin lypting när flykten brast; han blev då tagen och förd inför kung Harald. Så sägs att kung Sven hade haft med sig till striden sex jarlar, såsom här visas till. Sven hade seger att löna de sex, vars mod växte, i en enda strid, ## Saga Haralds harðráða, kap. 28 (maskinöversättning) danernas jarlar av vapenleken. Fången blev, han som inte ville rädda sig, den stridsljuse, med skarpt hjärta, mitt i fylkingen: Finnr Árnason. Och nu sätts jarlen Finnr ned i förrummet (fyrirrúm) inför kung Harald. Kungen var då mycket glad och sade: ”Här möts vi nu, Finnr, men senast förut i Norge. Har inte den danska hirden stått mycket fast för dig? Och nordmännen har nu ett ont arbete att dra dig blind efter sig och att därmed rädda ditt liv.” Jarlen säger: ”Mycket ont får nordmännen utföra, och mest det som du lägger på dem.” ”Vill du nu ha grid (grið)”, säger kungen, ”fast det är omaktligt?” ”Inte av din hund”, säger jarlen. ”Vill du då”, säger kungen, ”att Magnus, din frände, ger dig grid?” Magnus, kungens son, styrde då ett skepp och var ändå i unga år. Då svarar jarlen: ”Vad skulle den valpen råda över grid?” Då tyckte kungen det var roligt att reta jarlen och sade: ”Vill du ta grid av Þóra, din fränka?” Då frågade jarlen: ”Är hon här?” ”Här är hon”, säger kungen. Då sade Finnr jarl det glåpord som sedan har hållits i minnet och som berättar hur vred han var, när han inte kunde styra sina ord: ”Det är nu inte underligt att du har bitit väl, när märren är med dig.” Nu gavs jarlen Finnr grid, fast han inte samtyckte till det, och kung Harald hade honom med sig en tid. Kung Sven flydde nu upp på land och var med en annan man. De kom sedan, när det började dagas, till en kotbonde, för den skull att nordmännen genomsökte trakten och sökte gästning. Där var en gammal husfru som frågade vad för män de var. Den som var hans följeslagare tar mer till orda för dem och säger till kärringen: ”Vi två är nu vägfarande män och behöver er gästfrihet.” Då säger kärringen: ”Ni två ger er en stor min”, säger hon, ”och ni kan väl berätta några nyheter. Har dessa kungar stridit något i natt, eller vad betydde detta rop eller dån som har varit i natt, så att vi inte har fått ro eller sömn för det?” ”Jag tror det är troligare”, säger han, ”att kungarna har stridit.” Då sade kärringen: ”Vilken har haft det bättre?” Han svarar: ”Nordmännen har haft det bättre.” Då sade kärringen: ”Är vår kung dräpt?” Han svarar: ”På flykt har han kommit.” Då sade kärringen mycket bondetal: ”Usla är vi i fråga om kung, och ve oss alltid; vi har en kung som är både halt och feg.” Då sade den man som förut hade talat färre ord: ”Låt oss tro det, kärring”, säger han, ”som är rimligare, att kungen inte är feg, men inte segersäll.” Nu på morgonen, innan de åt dagvard, gav kärringen dem tvättvatten, och den som gick senare tvådde sig först och tog genast handduken i mitten och torkade sig. Kärringen grep duken och tog den från honom och sade: ”Ta änden av handduken och gör inte allt vått på en gång.” Då sade den store mannen: ”Det kan ännu vara, kärring”, säger han, ”om Gud vill, att vi får så stor ära att vi torkar oss på mitten av duken.” Detta är en lustig berättelse och inte sagomässig på något sätt, utom för den skull att här beskrivs skillnaden mellan klokhet och oklokhet; och å andra sidan berättades det förut om ordväxlingen mellan kung Harald och jarlen Finnr. Där var den mild som ägde makten, och det var ära och inte småsinthet; men jarlen visade därmed hur orädd han var. Han kunde då inte göra annat än tala det som bodde i sinnet, och visade därmed jämnmod; han sade inget till kung Sven annat än det som var väl, eftersom han förut hade tjänat honom, men talade hånfullt till kung Harald, eftersom han hade varit emot honom. Men kung Harald aktade allt detta som barns ord, och så har alla sedan aktat det. ## Saga Haralds harðráða, kap. 29 (maskinöversättning) Hákon Ívarsson vann där stor berömmelse och framgång och hade lagt sitt skepp fram bredvid kungaskeppet på ena sidan, och ingen var främre än han, och hans framfart ansågs nästan bäst; han fick också den största aktning och berömmelse, ty han sökte sig ryktbarhet. Nu sade kung Harald: ”Låt oss nu noga ta vara på vår seger, så att de inte vinner någon fördel över oss härefter, och låt oss nu fara hem med heder.” Och om natten, när kung Harald och hans män låg i sömn, lade två skepp i hemlighet ut från kungens flotta; det ena var Þórólfr mostrarskeggs skepp och det andra Magnus kungasons. De lade till land och springer upp på land och ville söka sig ryktbarhet och berömmelse. Där kom danahären mot dem, och de stred; de blev övervunna av övermakt, och en mängd män dräptes av dem. Þórólfr kom undan med Magnus kungason och bar honom i sin kjortelfåll till Viken. Och å andra sidan saknar kung Harald dem och väntar där en stund, och de kommer inte. Och så hade striden slutat att kung Harald hade tagit de flesta av kung Svens skepp som byte och all den egendom som var på dem. Det skrin i vilket Vincentius helgedom (heilagr dómr) var fann de i lyftingen (lypting) på kung Svens skepp och hade med sig. Och nu vill kungen inte längre vänta på Magnus, sin son, och hans män, och det tycks inte osannolikt att de är dräpta. De far nu med sitt byte tills de kommer till Viken, och kung Harald lät där sätta upp tält och göra eldar uppe på land, och kungen såg till männens sår och går mellan eldarna och ser på såren. Då kommer Þórólfr mostrarskegg dit gående och har Magnus på ryggen; och när kungen känner igen att gossen är helbrägda, då blir han glad och nöjd över det och sade att deras seger var skadad genom männens vårdslöshet; han sade att det hade varit oförsiktigt det som de tre hade företagit sig, och det hade också gått illa. Män förbinder nu såren och talar om vilka som hade gått bäst fram i striden, och det var allmänt sagt att Hákon skulle vilja heta främst [osäker tolkning]. Kung Harald sade då: ”Seger har vi ändå fått”, säger han, ”fast Hákon inte hade varit med.” Þórólfr var mycket trött av gången och uttröttad, och kungen märkte det och frågade: ”Gav sig danerna kanske upp för er? Eller trodde ni att de inte skulle våga bära vapen mot er? Och det var inte varligt gjort att genast skilja sig från oss och gå upp på land med få män, och ni kunde väl nöja er med den seger som vi alla tillsammans vann; och detta enda har nu minskat vår heder, men ändå kan nu ingenting göras åt det.” Kung Harald tackar männen väl för hjälpen och särskilt Hákon; han bjöd honom att komma till sig om vintern vid jul och sade att det då skulle finnas lön att vänta av honom för hjälpen: ”Jag har här många att löna gott, och ändå dig bäst.” Hákon tackade honom för inbjudan och lovade att komma, och han var om vintern på sina gårdar där i Viken; men kungen far sin väg norrut längs landet tills han kommer hem. ## Saga Haralds harðráða, kap. 30 (maskinöversättning) Och om vintern vid jul far Hákon norrut i landet och besöker kungen; och det berättas att kungen själv går ut emot honom och tog emot honom med stor ära; han sätter honom närmast sig, och de är länge i samtal. Där var då vid kung Haralds hird Ragnhildr, kung Magnus den godes dotter, den vackraste och klokaste av kvinnor. Kung Harald frågar Hákon en gång under julen: ”Vad skall du ta dig för när det blir vår?” ”Jag tänker, herre”, säger han, ”att jag skall ge mig ut i viking.” Kungen sade: ”Det är ett ansvarsfullt råd och passar inte väl för kristna män; i hedendomen passade det väl för män, då män inte visste av Gud; därav följer ett stort nedbrytande av kristendomen, för angreppens skull mot kristna män.” Hákon säger: ”Tråkigt tycker jag det är, herre, hemma i landet, och jag behöver stora tillskott av gods, ty mitt följe är stort.” Kungen säger: ”Varför gifter du dig inte?” ”Därför, herre”, säger Hákon, ”att jag vet att förnäma mäns döttrar tycker att jag är föga värd, men jag vill inte trakta efter någon lendmans (lendr maðr) dotter.” Kungen sade: ”Så kunde det gå att jag lönade dig hjälpen med det gifte som är det bästa i Norge, och det är Ragnhildr, kung Magnus dotter, ty mången kung är inte så väl utrustad som du är.” ”Driv inte gäck med oss, herre”, säger han, ”och detta är för högt för mig; och skaffa mig hellre någon jarlsdotter, någon fränka till dig, och jag skulle då få mycket gods därmed, ty jag kommer att bli i penningnöd om ingenting vinns i härnaden, och jag har därför vågat det.” Kungen säger: ”Det tycks mig inte klart att du tar upp mer gods på annat håll än med denna kvinna, och detta ärende skall jag tala om med henne om du vill.” Hákon svarar: ”Inget gifte skulle jag hellre vilja än detta, och det är gott om detta gifte blir av; men det får stå i er makt vad gäller hennes gods.” Nu träffar kungen henne snart och lägger fram för henne Hákons duglighet och raskhet och hur väl han är utrustad. Hon svarar: ”Jag misstror inte”, säger hon, ”att Hákon har fått mycket gott givet.” Kungen sade: ”Det syntes mig vara ett passande råd att ni två bor tillsammans, ty båda är framstående människor.” Kungadottern säger: ”Det kan vara, herre, att det syns er så, men min far skulle inte ha tänkt att jag skulle giftas bort med en oförnäm man.” Kungen sade: ”Det beror på mig att ge honom ett värdighetsnamn, och det är det enda han saknar till förnämhet; men det passar dig att inte ta ditt eget beslut utan göra efter dina fränders råd.” Hon svarar: ”Om du är ensam rådande i detta, att inte gifta mig med en kungaboren eller förnämt boren man, då vet jag inte vad annat som kan vara bättre för mig än detta.” Kungen sade: ”Jag skall så ordna det, fränka, att du skall få en jarl till man.” Hon säger: ”Inte skall det namnet, och tack er, herre, bli kvar så att det är tomt till det [oklart].” Kungen berättar nu för Hákon om sitt samtal med kungadottern och sade att hon inte hade tagit illa vid sig. Hákon säger: ”Detta borde inte göras mot oss med spott och gyckel, herre, ty jag tycker inte att jag har förtjänat det av er.” Kungen svarar: ”Så förhåller det sig inte, och det står i min makt vilken din värdighet skall vara.” Nu överväger Hákon saken och anar att kungen talar sanning och att han har lagt fram saken för henne så som han säger, och han frågar nu hur orden föll mellan honom och kungadottern. ”Jag lade fram ditt ärende för henne”, säger kungen, ”hur det var med dig i fråga om duglighet och all framfart och hur väl du är utrustad; men hon svarade och sade att hon inte skulle ha blivit bortgift med en oförnäm man om hennes far levde; men jag sade att det stod i min makt att göra dig förnäm och ge dig jarladöme.” Hákon säger: ”Om jag skall vara så lyckosam att få henne, då passar det att ni låter värdigheten komma fram, och att hon då inte får vanära av mig genom att äga en oförnäm man, ty det är inte i enlighet med hennes rang.” Sedan blev hon trolovad med Hákon med kungens vänskap, och det gjordes dock endast på det villkoret att kungen fast lovade Hákon jarladömet; då ger hon sitt samtycke, och efter julen dricks nu deras bröllop där hos kungen. Och när detta var slut far Hákon hem med Ragnhildr, sin hustru, österut till Viken, och hon vänder sitt kärlekssinne till honom; det är dock inte mycket umgänge mellan dem på annat sätt, men hon sade att hon skulle vara väl tillfreds om han vore jarl. ## Saga Haralds harðráða, kap. 31 (maskinöversättning) Nu går det så det halvåret, och när det kommer till jul den andra vintern, då far Hákon till kungen och anser sig då ha att kräva jarladömet i enlighet med vad kungen hade lovat; och kungen tar nu väl emot honom och frågar varför kungadottern inte for med. Hákon sade att det syntes henne så lämpligt. Och innan han och kungen skiljs, då väcker Hákon frågan om jarlsnamnet och det rike som skulle följa henne hemifrån, så som det hade lovats. Kungen frågade då tillbaka: ”Var Ívarr, din far, jarl, eller hans förfäder? Men det är ändå uppenbart”, säger kungen, ”att du är bättre i fråga om faderns släkt.” Nu ser Hákon hur saken står, att värdighetsnamnet dras undan; han tar nu sitt vapen och vill fara bort och sade sedan: ”Hur står det nu till med jarladömesgåvan till oss eller de länder som vi skulle få av er? Och det passar sig inte att hon går miste om sin heder och att det blir en skam för henne genom mig; och det är kungligt att hålla väl sitt ord.” Kungen svarar: ”Det är nu sannast, Hákon”, säger kungen, ”att jag tänker att jag inte behöver dra på det för dig att det inte kommer att bli något av med ditt jarladöme.” Hákon far nu hem österut till Viken med detta besked, och kungadottern gick emot honom och sade och log därvid: ”Hell, min jarl!” säger hon. Han svarar: ”Inte är jag jarl. Men om du tycker att du har blivit illa behandlad för min skull, så ta du allt mitt gods och min egendom, och jag skall ge mig av.” Hon svarar: ”Inte tänker jag först samtycka till detta; och ändå gick det just som jag anade, att kungen skulle dra sig undan detta.” Vintern lider nu, och det är föga umgänge mellan dem; och när det blir vår säger han, Hákon, till kungadottern: ”Nu skall du få veta min avsikt. Jag har skaffat sex långskepp och mycket manskap; jag skall fara ur landet och aldrig komma hit sedan, ty jag ville inte att du skulle få vanära genom mig.” Hon säger: ”Inget tack kan jag ge för det att du far bort, och det är inte därför vår kärlek är kall, att jag skulle vara utan kärlek till dig, och jag har inget att klandra; du skall få råda över vår vistelse. Men jag bryr mig inte om att bo på dina jordar om du själv är borta, även om du bjöd det.” Nu kommer de två överens om det rådet att han säljer jordarna för lösöre och gör sig nu redo att fara bort med mycket gods och de sex långskeppen. Och innan de far, går Hákon till verket och dräper kungens årmann (ármaðr) och tar hela gården. De far nu sedan bort med allt sitt. ## Saga Haralds harðráða, kap. 32 (maskinöversättning) Nu berättas för kungen om årmannens dråp, och hela skadan läggs fram för honom. Men kungen svarar på detta: ”Stort är det visserligen”, säger han, ”men mer tycker jag det är om en så duglig man som Hákon, att han har gått från sitt förstånd; och jag ångrar mycket att kung Magnus dotter är gift med honom.” Nu berättas att kungen lägger sin hand på de jordar som Hákon hade ägt, fast de var sålda, och tog arrenden och avgifter av de jordarna. Men Hákon hade inte seglat långt bort, och han kommer dit och dräper de män som kungen hade satt till att vakta jordarna, och sedan lägger han eld i gårdarna och bränner upp dem helt; och efter det lägger de, Hákon och hans hustru, ut på havet, och kungadottern frågar då vad han tänker sig om sommaren. ”Jag tänker”, säger han, ”att jag skall ge mig ut i viking.” ”Det vill jag ändå inte”, säger hon, ”ty du har bara en mans liv, fast du är en djärv man, och då är jag övergiven om något händer dig, och det är troligare att vikingar då tar mig till sig, men det passar mig inte för min ätts skull. Nu är det mitt råd att du hellre far till kung Sven, ty han är en god kämpe, och ta här en fingerring av guld som min far gav mig, och visa den för kung Sven; och eftersom kung Sven inte höll avtalen med min far, därför låter han nu hans fränder njuta det och värderar dem nu alla högt.” Hákon säger: ”Inte lär jag få njuta av mitt hos kung Sven, så som vårt möte vid Niz slutade; men illa är du gift om jag ser detta som ett hinder och inte vågar möta kung Sven.” De håller nu kurs mot Danmark. Och sedan far Hákon med några män och kommer inför kung Sven och hälsar honom. Kung Sven säger: ”Varför for du hit, du som har gjort oss så mycket ont?” ”Herre”, säger Hákon, ”Ragnhildr kungadotter sände mig till er med detta guld.” Och han visar honom guldet och berättar sedan hela sakförhållandet och hans mellanhavanden med Harald. Då säger kung Sven: ”Inte gjorde kung Harald då väl eller passande när han gifte bort sin fränka med en så ringa man som du är; men hon skall vara välkommen hit till oss. Men det kommer ändå inte att räknas henne till fullo om du inte far med henne. Nu skall du njuta av kung Magnus och av henne i det att jag skall ge dig tre val som alla synes mig mycket lovande; men det vore osannolikt att du skulle ha fått leva om jag nekade dig dem, om du inte tar emot dem. Nu är det ena valet att jag vill bjuda dig till mig med tolv män, och du är tillsammans med din hustru, men ert manskap är på annat håll. Då är det valet att du tar emot av mig tre gårdar i gåva, och du skall ändå vara skyldig till landvärn med mig. Det tredje valet är att du skall fara till Ásmundr Bjarnarson, min brorson, som nu gör mig stor ofred och kräver Halland. Döda honom för mig, och var sedan jarl över Halland om du får detta till stånd; och ändå vill jag att du har fristad (friðland) hos mig även om du inte gör detta och inte är bunden till mig i något för kungadotterns skull.” Hákon säger: ”Alltför mycket bekräftas det då, herre, det som ni sade, att kungadottern var opassande gift, om jag inte vågar strida mot Ásmundr. Men om jag faller, herre, då kommer ni att skaffa henne något värdigt gifte, fast detta är på ett ringa sätt.” Kungen sade: ”Jag skall skaffa dig manskap till färden.” ”Nej”, säger han, ”då kommer danerna att säga, om vi får framgång, att de har vunnit segern, och det unnar jag dem inte, och därför skall bara mina män fara.” Men så var upphovet till saken mellan Ásmundr och kung Sven, att Sveinn Guðinason hade dräpt Björn, hans far, i tingamännens här (þingamanna lið) västerut i England. Kung Sven Úlfsson hade fostrat Ásmundr och gett honom tre skepp för att han skulle hämnas sin far. Kung Harald var då kung i England, och Sveinn, hans bror, var död [osäker tolkning]. Ásmundr tog det rådet att härja på danerna och blev tre gånger tagen till fånga och förd till kung Sven; men han gav honom grid (grið) var gång och lät honom fara i fred; men han lät aldrig därför bli att göra ofred i hans rike. ## Saga Haralds harðráða, kap. 33 (maskinöversättning) Nu är det att ta vid där att Ragnhildr kungadotter far till kung Sven, och han tar emot henne med båda händerna, och hon och Hákon är där båda tills han vill göra sig redo att fara mot Ásmundr. Han rustar sex skepp till den färden och far sedan med detta manskap och söker underrättelser om Ásmundr och får veta var han är, och att han har tio skepp. Det berättas att deras möte skedde i Slésmynni; och innan skeppen rände samman så att striden började, sade han, Ásmundr: ”Väl skall den man gå fram som har blivit lovad jarladöme; men olämpligt var det för kung Sven att tala om det, och då mindes han inte mycket slaget vid Niz.” Hákon säger: ”Sant var det, Ásmundr, att jag var vid Niz med kung Harald, och det passade mig inte illa att hjälpa min kung. Men det andra kommer värre till, att du alltid vill svika din frände kung Sven och din länsherre; och i dag skall du märka att vi två har mötts, och jag skall gå åt dig.” Och nu börjar striden mellan dem, och det blir en hård strid, och Hákon och hans manskap gick väl fram; män faller tätt vid relingarna, och dock ännu mer av Ásmundrs manskap; och så kommer det att Hákon och hans män når upp ombord, och Hákon kommer upp på Ásmundrs skepp och hugger åt båda sidor och tränger fram till förrummet (fyrirrúm) med sina män, och Ásmundrs män faller mycket, och så kommer det att Ásmundr blir tagen till fånga av Hákons män, och männen håller fast honom. Då sade Hákon: ”Aldrig tror jag att en mer skadlig gammal vana följer kung Sven än detta onda huvud som du bär, Ásmundr [osäker tolkning].” Han springer fram till honom och dräper honom. Och efter detta far Hákon och hans män hem med något byte och seger och kommer med allt detta tillsammans inför kung Sven, som de hade varit syskonbarn till [osäker tolkning]. Och i det ögonblicket kommer Hákon inför kungen och hälsade honom; men kungen blev blodröd att se på och sade: ”Gå till ditt säte.” Och det var utan någon glädje. Hákon säger: ”Det tycker jag nu märks, herre, att ni vet mindre tack för vår seger än jag trodde; men det tror jag, att denne man, Ásmundr, ännu inte skulle ha dragit sig för att trakta efter ditt liv om han hade kommit undan, och därför dräpte jag honom. Jag ville nu, herre, få av er det som var lovat.” Kungen säger: ”Det väntar jag att det inte var någon ovänskap mot mig som drev dig till detta, utan hellre god vilja; men ändå kan du inte efter detta vara min dryckesvän; men ta det av mitt rike som är mest härjat.” Nu sägs ändå att kung Sven gör honom till jarl över Halland, och han beger sig dit till det riket med sitt manskap och sin hustru, och goda kärleksband knyts på nytt mellan dem. Hákon är den raskaste av män. Han for till Viken och härjade när han hörde att kungen var norrut i landet, och han gjorde det till sin vana att om somrarna alltid fara så fram. Och på det tredje året efter slaget vid Niz slöts fred mellan kung Harald och kung Sven med råd av alla nordmän och likaså daner; och den gjordes på det sättet att var och en av dem skulle ha sitt rike fritt därefter, Harald Norge och Sven Danmark utan böter. Där skulle den härnad läggas ned som hade börjat, men den skulle ha lyckan som hade fått den [osäker tolkning]. Den freden skulle stå så länge de var kungar, såsom Þjóðólfr säger. Hördernas härskare förde – fred slöts det tredje året; rända stål bet framför stranden – sitt verk till krokens vändning. [osäker tolkning] ## Saga Haralds harðráða, kap. 34 (maskinöversättning) Och nu efter detta, när det är fred mellan Danmark och Norge, då tar kung Harald det rådet att han härjar i svearnas kung Stenkils rike i Götaland. Kung Stenkil far till kung Sven och ber honom om hjälp. Kung Sven berättar för honom om förlikningen mellan honom och Harald: ”Och jag vill inte bryta den”, säger han, ”och det blev också svårt för mig att ha att göra med kung Harald; men råd skall jag ge dig. Hákon jarl Ívarsson är i ovänskap med kung Harald och är den störste stridsman och den raskaste av alla män; han är nu min man. Du skall ge honom Västergötland så att han ställer sig emot kung Harald; och han är ivrig efter mannaheder, och det kommer att behaga honom väl om han hade ett jarlarike till där; men även om han faller, får du inget vedergällning [osäker tolkning], ty han är inte din man; men för dig är segern oviss om han inte far.” Nu sänds män efter jarlen, och han kommer dit, och detta ärende läggs fram för honom. Hákon säger: ”Hur står det till med kung Sven?” säger han. ”Det kommer ännu att vara som förut en mycket stor prövning att strida mot kung Harald, och jag skall inte ge mig in på det om inte du också lägger ned din fiendskap mot mig och är med full vänlighet mot mig, kung Sven.” ”Det kan jag nu väl göra”, säger kungen, ”men då gav jag inte akt på det hos mig.” Och nu kommer de överens om detta sinsemellan, att Hákon skall fara och vara anförare för hären, men manskap skall han få från båda Götalanden, av kung Stenkils män. Och efter det far Hákon hem och säger till Ragnhildr hur det står till; och när han gör sig redo till färden, då sade kungadottern: ”Nu kan det vara”, säger hon, ”att du kommer i en verklig prövning, och jag skall vara väl tillfreds även om du faller för kung Harald. Men litet kan jag hjälpa dig; men dessa fälttecken vill jag ge dig, som min far har ägt, och dessa hade han när han stred vid Skotborgará; och dessa fälttecken ville kung Harald gärna ha och har ännu inte fått hittills.” De var alla guldbroderade. Nu far Hákon med sitt manskap, när han är redo, upp till Götaland och samlar där manskap; och när det manskap kommer samman som var avsett för honom, då kallar han till ting och talar inför hären: ”Det vill jag be”, säger han, ”att ni står er väl nu om vårt möte med kung Harald blir av, och ni skall ha något stöd av hövdingen och hans manskap framför er; och inte tänker jag tvivla inför kung Haralds sätt [osäker tolkning]. Och ändå har jag en misstanke att denna samlade här kommer att vara liten mot kung Haralds manskap, och ni skall härda er så gott ni kan, och då kommer det att gå väl. Och fast jag är oförnämare till namnet än kung Stenkil, kan ni ändå ha inte mindre hjälp av mig, ty han är mycket van vid välmåga [osäker tolkning], men jag är van vid strider och umbäranden många gånger.” Det var så som han sade, att kung Stenkil var en fet man och tung av sig; han var en stor dryckesman, och han var inte med här; han tyckte det var gott att vara stilla, fast några av hans män for med Hákon jarl. Kung Harald hör nu detta och blir glad över det och roar sig om sommaren i landet och rustar sextio skepp när det lider fram, och han valde sig manskap och härrustning med brynjor och hjälmar, och de skeppen var utmärkt rustade. Han tillkännager inte färden, vart han tänkte fara. Han far sedan norrifrån längs landet, lägger först skeppen upp i Mjǫrs; efter det far kungen med skeppen upp i Vänern längs Älven. Och när de låg där vid land kort från där Hákon jarls manskap var, då gick en man ut om natten ur tältet, och kung Harald frågade om vädret när han kom in; och han sade: ”Det står under backen [osäker tolkning].” ”Må det först hålla sig så”, säger kungen. Och en andra gång frågar kungen ännu om vädret, när en man hade sett ut, och han säger att snö hade kommit. Kungen sade: ”Då har det blivit just som jag skulle önska, och götarna kan inte föra sitt boskap undan den härnad som vi skall ge dem.” Och ännu för tredje gången frågar kungen om vädret; då sade en man att det gick häftigt mot vinter. Kungen sade: ”Välkomna nu också frosterna.” ## Saga Haralds harðráða, kap. 35 (maskinöversättning) Nu är att berätta om Hákon jarl att han har dragit samman manskapet och far sedan och tänker gå till möte med kung Harald. Jarlen kommer sedan till en djup dal och stannar där hären på dalbrinken och vill vänta på kungen där, ty han vet då att det är kort avstånd mellan dem. Hákon jarls manskap var till stor del illa klätt, som götarna alltid är; men allt det som hade följt honom hemifrån var väl rustat både med vapen och kläder. Þorfinnr hette en man, götarnas lagman (lǫgsǫgumaðr), och han var i jarlens här. Han hade en kornfet häst och tjudrade den, band den vid en häll där bredvid dem när de satte sig vid dalen. Men det är att berätta om kung Harald att han håller ting om morgonen, och han vet också om jarlens färd, och han talade på tinget och sade till sina män att deras och jarlens möte snart skulle ske: ”Och vi skall inte vara alltför hastiga, ty vi har god utrustning när det gäller vapen och kläder; men detta är kallt väder, och fast Hákon är en tapper man, och hans eget manskap också väl rustat, så vet jag dock om bondehären från Götaland att den kommer att vara illa klädd och krypa mycket ihop och tåla kölden illa.” Sedan far kung Harald och hans män tills de kommer till dalens andra sida. Då sade kungen: ”Nu skall vi först sätta oss ned här”, säger han, ”det har blivit varmt för oss under härkläderna; och se om götarna inte fryser något, och de kommer att ha dragit ihop sin här, och det kan vara att det inte är obekvämare för oss att strida om vi inte är lika varma; men det är ovisst hur de tål kölden.” De sätter sig nu ned vid dalen på andra sidan, och alla var i härkläder och alla redo för striden. Nu står han upp, Þorfinnr lagman, i Hákon jarls här och säger: ”Vi måste tala medan ungdomen skakar [osäker tolkning]. Gott manskap har vi och vackert, och det åligger oss att inte ge oss på flykt; men om det skall ske, inte längre än till högen; och om det sker så, då inte längre än till bäcken. Vi har en tapper jarl att strida med.” Och i det han sade detta rycker hästen till och river upp hällen som den var bunden vid, och den träffar Þorfinnr vid örat; men han springer upp därvid och sade: ”Skjut, du uslaste av alla män!” Och han vänder genast på flykt och ger sig av. Och nu mäter de varandra vid dalen. Hákon ville att Harald skulle göra anfallet först, och han tyckte sig då ha fördelen av backen; men Harald besparar Hákon det. Och när de har suttit så en stund, då ser Hákon att en del av hans manskap inte kan hålla ut för köldens skull, och han står upp sedan och säger: ”Vi kommer nu att få bestämma; och ändå hade jag tänkt kungen anfallet. Nu blir fördelen av backen annorlunda än jag tänkte.” Han eggar nu hären och rider ned i dalen och upp mot kung Harald och hans män; och nu börjar striden, och det är ännu som förut att Hákon visar stor tapperhet och hela hans eget manskap; men kungens manskap är både större och bättre rustat, och Hákons manskap föll genast mycket, och en del ger sig på flykt. Alla de götar som stod upprätt höll stånd en liten stund, och dock blev det skadligt för dem medan de stred. Och nu är bara det manskap kvar som hade följt Hákon jarl hemifrån, och det duger allra bäst. Jarlen strider väl och utför många ryktbara dåd, och kung Harald känner igen de fälttecken som bars framför jarlen och ville gärna få dem. Och därnäst trängs jarlen nu så hårt att fanbäraren faller, och fältteckena togs genast av kungens män. Och då flyr jarlen och det manskap som var med honom, och de håller till skogen. Då kvad Þjóðólfr en strof. Den skara som ville ge jarlen hjälp, de stridsglade, – den starke fursten vållade strid – Stenkils skara gavs åt Hel. Men eftersom det illa visade sig hopp om styrka därifrån för honom, lät Hákon vända undan; vad säger den som förskönar det? [osäker tolkning] ## Saga Haralds harðráða, kap. 36 (maskinöversättning) Och nu sade Hákon, när han flydde, att kungadottern skulle tycka att han hade hållit löst i kung Magnus fälttecken, som hon hade gett honom. Kung Harald förföljer nu de flyende, och hans män sade att Hákon dåligt hade lönat kung Stenkil jarladömet och att han inte kunde se sin förmåga; det skulle vara honom en övermakt att strida mot kungen själv; somliga kallade honom en duglig man som hade stridit tappert. Kungen lät bära fälttecknen framför sig så snart de kom i hans våld och kallade det den största segern att han hade fått dem. Och när de red på skogsvägen, och de minst väntade det, springer en man tvärs över vägen fram ur skogen och griper fälttecknet med ena handen från den som bar det, och med den andra handen genomborrar han honom med ett spjut; han springer genast in i skogen på andra sidan vägen, och de får inte tag i honom; men den som blev genomborrad dör. Då sade kung Harald: ”Där måste Hákon ha varit, och det var inte i många mäns förmåga att fara så. Och det är visst att jag tycker att detta inte är en mindre seger för honom på denna färd än det var för mig i striden. Och jag känner inte sinnelaget hos Ragnhildr, min fränka, om det skulle bli lätt för honom att komma över hennes sängstolpe om han hade förlorat fälttecknen; men nu kommer de att förlikas.” De far nu till skeppen, och kungen var på skeppet och mycket av manskapet, men en del på land, och likaså hade kockarna eldstäder på land. Och om kvällen, när de som var på land åt, då kom en fattig man fram till dem och bad om mat, och han var helt i trasor; och de gav honom. Han frågade om kungen var på land eller på skeppet. De sade att han var på skeppet. ”Det vore min plikt, goda män”, säger han, ”att jag lönade er denna gästfrihet, och där ser jag en sak till det. Jag vet var Hákon jarl och hans män är, kort bort härifrån, med få män, och det kan vara att kungen skulle löna mycket väl om ni fick dräpa honom eller ta honom till fånga; och jag skall visa er vägen dit, ty jag var där för en liten stund sedan.” De for nu mycket många och lyssnade till hans förespeglingar; och han går, och hans gång är snarare skröplig. De far nu in i skogen längs en djup väg, och det drar ut på tiden, och de vill vända tillbaka; men han sade att det ändå var kort tills de skulle finna Hákon. Och därnäst kommer de till ett ställe där ett stort träd ligger tvärs över vägen, och de går över det där och ser då några män framför sig. Det går långsamt för den fattige mannen att komma över trädet, och han ber dem då sätta efter de män som de såg framför sig och sade att det var Hákons män. Och när de kommer över trädet, då kastar han av sig trasorna och springer upp på trädet och drar svärd och hugger så mycket han kan; och då har de funnit Hákon jarl. Då strömmar män fram mot dem både ur skogen och framifrån på vägen och sätter in med vapen; men de försvarar sig och märker att det inte är utan svek och ville hålla undan, och trädet är dem till hinder, och de flesta blir dräpta, men somliga kommer tillbaka till skeppen illa åtgångna och berättar för kungen om morgonen om sin färd. Men han säger: ”Då gick det just som det var troligt. Inte är ni lika rådiga som Hákon, och ni for ovarligt och på litet övervägande.” ## Saga Haralds harðráða, kap. 37 (maskinöversättning) Kungen var där en tid, ty skeppen kunde inte flyttas bort för isarna; och kungens män sprang alltid upp på strandhugg, men varje gång blev fem eller tio liggande kvar; så myllrade det i landet av Hákons försåt. Det är nu därnäst att Hákon låter ett rykte komma till kung Haralds och hans mäns öron att Hákon jarl hade farit till Sverige efter mycket manskap och att han och kung Stenkil skulle komma dit inom kort med en stor här, men kung Sven skulle komma utifrån in i älvmynningen med en skeppshär. Och detta tror Harald, och de tar nu till och hugger is framför sina skepp. Och medan de höll på med det, då sade en man: ”Ingen duger så som Koðráns baneman.” Det sade han om Hallr Ótryggsson, som hade dräpt Koðrán Guðmundarson; och Hallr var där med kung Harald. Och då sprang Þormóðr Eindriðason fram och högg Hallr banehugg, ty han tålde inte att man berömde dråpet på Koðrán. Þormóðr var mer avlägsen frände, men syssling [osäker tolkning] till Guðmundr Eyjólfsson, Koðráns far. Och när manskapet trängde sig fram och ville dräpa honom, Þormóðr, då brast isen ned under dem, och det blev då ett stort tumult, och det var nära att många män skulle drunkna. Magnus, kung Haralds son, hjälpte Þormóðr och bad om grid (grið) för honom och erbjöd förlikning, ty Þormóðr var på hans skepp, och saken blev förlikt. Och sedan for Þormóðr söderut till Danmark och därifrån ut till Grekland och ville gå i sold; men Garðskungen sade att han var för liten till växten för det. Och en dag när kungen såg ut från några svalgångar, såg han att en mycket stor tjur leddes fram emot honom, och Þormóðr högg av huvudet. Då sade kungen att han skulle hugga mer storverk än bara ett nötkreatur, och kungen tog då emot Þormóðr, och han går i sold och var där. Men kung Harald och hans män fick sina skepp flytande och for nedför älven Älven till havet och sedan hem norrut till Norge med detta resultat; och några män föll av kung Haralds folk när de for nedför älven Älven, ty götarna sköt på dem. Men Hákon jarl ansågs vara en mycket storsint man, och hans dotter hette Sunnefa, och sonen hette Hákon, som ägde kung Sven Úlfssons dotter; och deras son var Erik lamm, danernas kung. Och här slutar nu för denna gång om Hákon jarl och kung Harald. === Om Sneglu-Halli === En sommar kom ett skepp från Island, och där var Sneglu-Halli ombord. Han var nordlänning till ätten. Det var så med honom att han var skald och förgick sig snarare sällan i sina ord [osäker tolkning]. De kom till Agðanes och höll in längs fjorden, och ett långskepp ilade emot dem, och en man stod upp på draken som for främst, i röd kjortel, och sade: ”Vem styr skeppet, och var var ni i vintras, och varifrån lade ni ut, och var kom ni till land, och var var ni i natt?” Halli svarade: ”Sigurðr heter styrmannen, och vi var i vintras på Island, och vi lade ut från Gásar och kom till land vid Hítrar och var i natt vid Agðanes.” Mannen sade: ”Lägrade han er inte då, Agði?” Halli svarar: ”Inte ännu.” Mannen sade: ”Var det ändå något åt saken?” ”Ja, herre”, säger Halli, ”han väntade på bättre män; han väntar dig dit i kväll.” Det var kung Harald som växlade ord med Halli. Nu kommer de till staden, och Halli far till kungen och hälsar honom: ”Och vi ville, herre”, säger han, ”fara till er.” Kungen säger: ”Det blir svårt för utländska män, och du får själv stå för det; men inte sparar jag mat för dig.” Nu for Halli dit och var med hirden. Där var också Þjóðólfr skald hos kungen, och han ansågs vara något avundsjuk mot de män som kom till hirden. Och en dag när Þjóðólfr gick på gatan med kungen kom de förbi ett loft och hör mäns gräl och därnäst slagsmål; där var en skinnare och en järnsmed. ”Låt oss gå härifrån”, säger kungen. ”Dikta nu, Þjóðólfr, om grälet.” Han sade: ”Det är opassande, herre.” ”Gör som jag säger”, säger kungen, ”och svårigheten är något större än du tror. Du skall göra dem till några andra män än de är: låt den ene vara jätten Geirrøðr och den andre Þórr.” Han kvad en strof. Ur grälets by kastade Þórr av stora smidesbälgar snabbt med fasthållna gnistor bockarnas kött mot jätten; [osäker tolkning] med ljudgreppen tog skovelns stack ur ässjan, glad vid trollsångernas smedja, Geirrøðr att röja den. [osäker tolkning] ## Saga Haralds harðráða, kap. 38 (maskinöversättning) Kungen sade: ”Denna strof är god och väl diktad. Och nu skall du dikta en annan; låt nu den ene av dem vara Sigurðr Fáfnisbane och den andre Fáfnir, och benämn ändå var och en efter sitt hantverk.” Han kvad ännu en strof. Sigurðr eggade släggans orm av den böjda skinnbråken [osäker tolkning] men skinnens skavdrake kröp över hälarnas hed. [osäker tolkning] Männen fruktade ormen innan den näslånge tångens kung, klädd i kilja av oxläder, vann över sulvägens orm. [osäker tolkning] Kungen sade: ”En god skald är du, Þjóðólfr.” Och han gav honom genast en fingerring av guld. Och om kvällen talades det mycket om stroferna, och hirdmännen sade att Halli inte skulle dikta sådana strofer. Han sade: ”Inte är jag en lika god skald som Þjóðólfr; men det är längst ifrån mig om jag inte är närvarande.” Hos kung Harald var den man som hette Tuta, en frisisk man, och han var där som sevärdhet; han var låg som en dvärg och tjock. En kväll lät kungen honom ta sina vapen, brynjan Emma och hjälm och svärd, och bad honom gå inför hirden i dryckesstugan när männen satt vid borden. Han kom in med denna utrustning, och männen skrattade åt honom, och han ansågs vara en underlig man. Då sade kungen: ”Den man som nu diktar om honom där han står skall få av mig denna kniv och detta bälte.” Det var klenoder. Då kvad en man en strof på bänken, och där var Halli. Förd syntes mig fränden av frisernas släkt i brynja; i ringar går med hirden den hjälmklädde stumpen. [osäker tolkning] Inte flyr han eld i året, Tuta, ovan vid utfärder; jag ser vid sidan leka rågbrödsskärarens svärd. [osäker tolkning] ”Väl är detta kvädet”, säger kungen och sänder honom gåvorna. Þjóðólfr tyckte föga om det. Något senare gick kungen på gatan och hirden med honom. Halli var då i följet, och när de minst anade det sprang han, Halli, fram förbi dem. Kungen sade: Vart styr du, Halli? Han svarar: Jag springer fram till skyrköp. Kungen säger: Gröt lär du låta göra. Halli svarar: Lagad mat är det, smörlös. Han springer sedan in på en gård från gatan, och där hade en kvinna en kittel uppe, och i den var gröt. Han tar ned kitteln och går ut med den och sätter sig ned ute bredvid loftet och äter gröten. Och när kungen saknar honom i följet, då säger han: ”Nu är det inte gott å färde, nu när han, Halli, har sprungit bort. Låt oss nu fara och söka honom.” De delar sig sedan, och det var sex i vardera hopen, och de finner honom sedan där han satt och lyfte gröten. Då sade kungen till honom vresigt: ”Varför skulle du fara ut från Island till mäktiga män och göra dig till ett åtlöje så?” ”Var inte vred, herre”, säger Halli, ”vi vill ta emot den välfägnad som kommer i handen; och jämt ser jag er om kvällarna inte slå handen emot goda rätter.” Kungen gick bort, men Halli stod upp och kastar ned kitteln, och grythanken skallrade. Då kvad Halli detta. Grythanken skallrade, men Halli fick gröt till mättnad; hornskeden säger jag honom passa bättre än prakt. Kungen är vred på Halli, och Þjóðólfr tycker att detta är skrattretande som Halli har tagit sig till. Och om kvällen låter kungen sätta fram ett grötråg för Halli och ber honom äta ur det. Halli sade att han skulle äta gröten och sade att han tyckte att den var mycket god; han äter och slutar då, när han tycker att det passar. Kungen ber honom äta mer. ”Nej, herre”, säger Halli, ”det gör jag inte. Du har valet att låta dräpa mig om du vill, men inte skall jag få döden av detta.” Och nu om kvällen lät kungen ta en stekt gris från sitt bord och ger den i händerna på Tuta och sade: ”För detta till Halli”, säger han, ”och säg honom att han skall ha diktat en strof innan du kommer fram till honom, och säg det när du kommer mitt på golvet; och om den då inte är diktad, ser han sin död.” Tuta säger: ”Herre, inte ville jag göra detta.” Kungen säger: ”God tycker du strofen var, och du kan väl höra den tydligt.” Sedan tog han emot grisen och gick mitt på golvet och sade: ”Dikta en strof, skald”, säger han, ”på kungens bud, och gör som om ditt liv hängde på det.” Och när Tuta kommer fram till Halli, då sträcker han, Halli, händerna mot grisen och kväder en strof. Grisen fick skalden av härskaren, den mest grymtröda, död; ringlandets Njǫrðr ser en galt stå framför sig på bordet. [osäker tolkning] Rödbruna sidor ser jag; snabbt fick jag en färdig dikt; mannen har ett bränt tryne på svinet; var hell, kung, som sände det. [osäker tolkning] Då sade kungen: ”Nu skall saken mot dig vara efterskänkt, Halli”, säger han, ”och det är en mycket god strof.” ## Saga Haralds harðráða, kap. 39 (maskinöversättning) Han är nu väl hållen med hirden. Och när det blir julafton går Halli fram inför kungen och hälsar honom. Kungen tog väl emot Hallis tal. Då sade Halli: ”Herre, en dikt har jag diktat om er; jag ville att ni lyssnade.” Kungen sade: ”Har du diktat någon dikt förut?” Han svarar: ”Ingen, herre.” Kungen sade: ”Då kommer somliga män att säga att du tar dig mycket för första gången, sådana skalder som har diktat om mig. Eller vad tycks dig vara rådligt, Þjóðólfr?” Han svarar: ”Jag kan inte ge dig råd, herre”, säger han. ”Det ligger närmare till hands att jag kan ge Halli ett gott råd.” Kungen säger: ”Vilket är det?” Þjóðólfr säger: ”Att han inte ljuger för er.” Kungen säger: ”Vad ljuger han?” ”Det, herre, att han inte skulle ha diktat någon dikt; men jag tror att han har diktat.” ”Vilken är det?” säger kungen. Þjóðólfr säger: ”Det heter kullstroferna (kollóvísur), som han diktade om kor ute på Island, som han vallade.” Då sade kungen: ”Är det sant, Halli, det som han säger?” ”Det är sant”, säger Halli. Kungen sade: ”Varför sade du det, att du inte hade diktat någon dikt före den om mig?” ”Därför, herre”, säger Halli, ”att jag väntade mig att män skulle tycka att det var föga dikt i det om det kom ut.” ”Kväd det först då”, säger kungen. Halli säger: ”Då skall mer bli till nöje, herre.” ”Med vad då?” säger kungen. ”Þjóðólfr skall kväda sopträgsstroferna (soptrogsvísur) som han diktade ute på Island.” Kungen säger: ”Hur är den dikten?” Halli säger: ”Þjóðólfr hade det arbetet när han var hemma att han bar ut aska med andra ungdomar, och han ansågs inte duga till något annat; och han måste ändå se till att det inte fanns eld i den så att det blev skada av det.” ”Är det sant, Þjóðólfr?” säger kungen. ”Det är sant, herre”, säger Þjóðólfr. Kungen sade: ”Varför hade du ett så ovärdigt arbete?” ”Det kom sig av, herre”, säger han, ”att vi var många barn, och jag tog del med dem i arbetet och gjorde det så till lek för dem.” ”Jag vill höra båda dikterna”, sade kungen. Så gjordes nu att de kvad dikterna; och när det var slut, då sade kungen: ”Båda dikterna är torftiga, och ämnena för diktningen har också varit små; och den är ändå den torftigare, Þjóðólfr, som du diktade.” Då sade Þjóðólfr: ”Halli är en ordvass man; men det vore inte mindre hans plikt att inte kasta onyttiga ord på mig och att hämnas sin far.” Kungen sade: ”Är det sant, Halli, att du inte har hämnats din far?” ”Det är sant, herre”, säger Halli. Kungen sade: ”Varför for du med det till Norge?” ”Det kom sig av, herre”, säger Halli, ”att jag var ett barn till åldern när han dräptes, och fränderna tog saken och förliktes å mina vägnar; men det namnet anses inte passa väl hos oss, att heta gridnidning (griðníðingr).” Kungen sade: ”Ytterst väl är det löst ur detta; men det är något att du inget svarar Þjóðólfr.” Halli sade: ”Herre”, säger han, ”Þjóðólfr kan därför tala djärvt om sådana ting, ty ingen vet jag som har hämnats sin far så grymt.” ”Vad finns det för kännetecken på det”, säger kungen, ”att han har gjort det mycket mer framstående än andra män?” ”Det, herre”, säger Halli, ”att Þjóðólfr har ätit sin fars baneman.” Kungen sade: ”Hur kan det vara så?” ”Därför, herre”, säger Halli, ”att Arnórr, hans far, bodde på norra landet på Island. Han var en fattig man och inte självförsörjande på det han behövde, utom att han hade många barn, och hans hushåll hade till största delen det som häradsborna gav honom. Och en höst hade häradsborna ett möte om de fattiga männen, vilket bidrag som skulle ges till dem, och ingen annan nämndes först än Þjóðólfrs far. Och en man, herre, var så frikostig att han gav en sommargammal kalv. Han for sedan efter kalven, och det ansågs mest nödvändigt att först söka sig dit där bidraget var störst. Han far sedan hem och leder kalven efter sig och har på den ett långt och starkt rep, och repet hade en ögla som en snara, och han hade dragit den änden över sin hals men höll sedan händerna om repet. Och när han kom till gärdsgården, då var den utanpå inte särskilt hög, men innanför gärdsgården var ett djupt dike; och när han steg upp på gärdsgården och låter sig glida ned inåt, då blir det högre än han hade väntat, och hans fötter nådde inte ned, men kalven bröt sig ut på andra sidan gärdsgården. Då hade han inte gett akt på att dra repet av sin hals, och han fick döden av det. Och när barnen såg det, sprang de dit och drog hem kalven; och jag tror, herre”, säger Halli, ”att Þjóðólfr åt den kalven till sin del.” Kungen sade: ”Det skulle vara lika passande.” Þjóðólfr springer nu upp och ville hugga till Halli, och han blev hindrad. Då sade kungen: ”Jag skall förlika er två så att ingen av er två skall få göra den andre skada; och du väckte denna sak först, Þjóðólfr, och det var inte din plikt.” Detta är nu stilla, och Halli framför dikten; den är god och väl diktad, och kung Harald är vänlig mot Halli. ## Saga Haralds harðráða, avsnitt 40 (maskinöversättning) Det sägs att Einarr fluga var väntad till kungen, och deras vänskap var då god, fast den gick något växelvis. Han hade då finnfärden (finnfǫr) från kungens hand. Och innan han kom, talade en hirdman om, så att Halli hörde, att Einarr var en stor hövding och en orättrådig man, och att han inte betalade böter till någon för hans fränder, fast han dräpte dem. Då sade Halli: ”Det är mer troligt att han betalar mig böter för min frände om jag kräver det.” Hirdmannen svarade och sade att han inte skulle betala böter och sade att han inte hade betalat någon man. De drev denna sak tills de slog vad om det; hirdmannen satte en guldring i pant, och Halli sitt huvud. Och nu kom Einarr till kungen, och kungen sätter honom närmast sig, och det var på den åttonde dagen efter att Einarr kom. Och en kväll när de drack efter måltiden, frågade kungen hur det hade gått med finnfärden. Han svarar: ”Senast, herre, när vi var norrut, då träffade vi på ett islandsfarareskepp, och vi anklagade dem för att de skulle ha haft handel med finnarna utan vårt lov; och när de ville försvara saken märktes det på deras ord att de inte skulle bli frikända till slut, och vi angrep dem sedan, men de försvarade sig, och vi slutade inte förrän de var övervunna. En man var där som försvarade sig allra bäst och skulle ha varit sen att övervinna om sådana var många.” Då gick Halli till sin plats och var tyst, och hirdmannen frågar vad som gjorde honom glädjelös. Han sade att det fanns skäl till det: ”Jag har hört om dråpet på min frände, som Einarr fluga och hans män har dräpt. Det kan vara att det nu ger tillfälle att söka böter av honom.” Hirdmannen sade: ”Det ville jag att du inte talade om, och att detta vad var stilla.” Halli sade att han skulle söka efter dem. ”Ert beslut är det”, säger hirdmannen. Och om morgonen gick Halli fram inför Einarr och sade: ”Ni berättade i förrgår kväll nyheter som gällde mig, om dråpet på min frände. Jag ville veta om ni ville betala några böter.” Einarr svarar: ”Har du inte hört att jag inte betalar böter till någon? Jag ser inte på dig att du skulle få böter av oss hellre än andra män; och andra tycker genast att det är deras rätt när en enda har fått böter.” Halli sade: ”Ni kan försvara er till ingen större kostnad än att det inte blir någon skada för er, men för mig ändå en tröst att ta emot.” Einarr bad honom gå bort och inte tala om det längre. Och så var det att han gick till sin plats. Hirdmannen frågar om han ville betala honom några böter. Halli sade att det inte var så. Hirdmannen sade: ”Det visste jag förut”, sade han. ”Låt oss upplösa vadet, och väck inte frågan oftare.” Halli sade: ”Den skall väckas ännu en andra gång.” Och om morgonen träffar Halli Einarr och talar då om samma sak: ”Jag vill ännu veta”, säger han, ”om ni vill betala mig böter för min frände.” Einarr svarar: ”Du är seg att tröttas, och om du inte drar dig undan kommer du att bli dräpt.” Han gick till sin plats. Hirdmannen sade: ”Hur gick nu eftersökningen hos Einarr?” Halli sade att det nu var hot i stället för böter. ”Det anade jag just”, säger han, ”och jag vill ännu efterskänka dig vadet, och väck inte frågan oftare.” Då svarar Halli: ”Väl gör du”, säger han, ”men saken skall tas upp den tredje gången; då tycker jag att det är prövat till fullo.” Och nu gick Halli fram inför kungen och hälsade honom: ”Hell, herre”, säger han. ”Välkommen, Halli”, säger kungen, ”eller vad vill du?” ”Herre”, säger Halli, ”jag vill berätta min dröm för dig; du är en drömklok man. Jag tyckte mig vara en helt annan man än jag är; jag tyckte mig vara Þorleifr skald, och Einarr fluga tyckte jag var Håkon jarl, och jag tyckte mig smäda honom med nid, och jag mindes en del av det när jag vaknade.” Och han flyttar sig då bort från högsätet och mumlar för sig själv så att ingen uppfattade orden, men alla hörde att han mumlade något. Då sade kungen: ”Gör så väl, Einarr, som jag ber: betala honom några böter. Han skyr ingenting, och en enda kvädling (kviðlingr) är värre för dig om den blir ihågkommen efteråt, så som det är fara för, om den kommer ut, att en sådan man som du inte faller i glömska; ty vi två kan se vilken avsikt han har med det, och detta är ingen dröm som han berättade, ty detta kommer han att fullborda; och det finns exempel på att nid har bitit på mäktigare män än du är, och det kommer aldrig att falla i glömska så länge Nordlanden är bebodda. Gör nu detta för min skull.” Einarr svarar: ”Ni skall råda, herre”, säger han. ”Han må ta av min skattmästare tre mark silver; han skall betala honom.” Då sade Halli: ”Tack för det, och nu tycker jag väl om det.” Han träffar skattmästaren och säger det till honom. Han sade att där var fyra mark tillsammans i en pung. ”Tre skall jag ändå ha”, säger Halli. Och nu väger Halli och han upp tre mark exakt, så att inget är över, ty han vill så. Och efter det går han fram inför Einarr och säger honom att han då har fått pengarna. ”Fick du det som var i pungen?” säger Einarr. ”Inte var det så”, säger Halli. ”På annat sätt kommer du att behöva skaffa mig dödssaken än att jag blir tjuv på ditt gods; och jag såg detta ditt knep, och vi två skall nu skiljas.” Men det hade Einarr tänkt honom just som han sade. Och ändå var det nu stilla. Halli går nu till sin plats; då sade hirdmannen: ”Nu har du vadpengarna.” ”Du skall själv ha dina pengar”, säger Halli. ”Du betedde dig tappert mot mig i saken, och ingenting annat drev mig till grälet med dig från början än att pröva om jag skulle få ut pengarna av Einarr eller inte; och aldrig var jag släkt med denne man, såvitt jag vet, eller med någon som Einarr dräpte.” Nu far Einarr sedan bort från hirden. Efter det bad Halli om lov att kungen skulle låta honom fara söderut till Danmark om sommaren. Kungen sade att han skulle tillåta honom om han kom snart tillbaka, och bad honom fara varligt, för den skull att han sade sig veta att Einarr fluga skulle hysa ont sinne mot honom om de möttes; han sade att det på få ställen hade gått till så som mellan dem, att Einarr betalade böter för dråp, och sade att han skulle illa finna sig i det. ## Saga Haralds harðráða, kap. 41 (maskinöversättning) Nu far Halli om sommaren till Danmark och är där hos en mäktig man. Och en gång när det är ting och mycket folk, då far Halli till tinget med hövdingen; och när männen talade där om sina mål, då blev där stort larm. Då sade hövdingen: ”Det vore en rådig man som fann råd till att göra så att allt detta folk tystnade.” Då sade Halli: ”Jag skall få det gjort att alla män här skall tystna.” ”Nej”, sade hövdingen, ”det kommer inte att ske.” Och till slut slår de vad: hövdingen sätter en guldring i pant, och Halli sitt huvud. Och nästa dag när de kommer till tinget, då är där inte mindre gny än förut, och larm och skrik och alla slags skrän och oväsen. Och när man minst anar det springer han, Halli, upp och sade högt: ”Hör alla män på mig, ty jag har stort behov av att tala. Jag vill klaga över min egen olycka: borta för mig är brynsten och brynstensskida, nål och väska och all skinnpungsutrustning, sådant som är bättre att ha än att mista.” Sedan blev det tystnad och stillhet, ty somliga tror att mannen har blivit tokig, och somliga trodde att han då skulle tala om sitt ärende, och det fanns nyfikenhet att höra, eftersom hans ordval i början tycktes något egendomligt. Men Halli sätter sig nu ned och tycker sig nu ha fått det till stånd som han hade sagt, att männen gav tystnad. Nu far männen från tinget, och Halli får vadpengarna och kommer bort i hemlighet. Sedan for han till England och tänkte därifrån fara till Norge. Och när de var färdiga som tänkte fara till Norge, far Halli till kungen och sade att han hade diktat en dikt om honom; men där fanns hos kungen den man som hette Rauðr och var skald. Och när dikten var slut, frågar kungen Rauðr hur dikten var, och han sade att den var god. Då bjöd kungen Halli att vara hos sig, och att männen skulle lära sig dikten. ”Det kan inte vara så, herre”, säger Halli. ”Jag har gjort min färd redo bort, och jag kan nu inte ha något uppehåll här.” Då sade kungen: ”I enlighet med det kommer lönen för dikten då att bli så som vi har glädje av den [osäker tolkning]. Sätt dig nu ned, och jag skall låta hälla silver på ditt huvud, och ha sedan det som fastnar i håret.” Han sade då att han måste gå bort en liten stund för ett nödvändigt ärendes skull; och så gör han och skaffade sig tjära och strök den i sitt huvud och burrade upp håret så mycket som möjligt och gick genast tillbaka in i stugan och satte sig ned och sade att han hade bråttom med färden. Kungen lät då göra det som han hade lovat, att silvret hälldes på hans huvud, och där fastnade nu ett gott byte av pengar. Men denna dikt var bara en ändlös rad (endileysa), och han kvad den fram ur munnen. Halli for sedan till skeppet. Men då hade många sydlänningar tagit sig fram dit med tung last, och han fick nu inte överfart; men ändå sade styrmännen att de gärna ville ta emot honom om han såg något sätt att få sydlänningarna bort, och styrmannen var vänlig mot Halli. Och en natt låg Halli illa i sömnen och blev väckt, och de frågade vad han drömde. Han svarade och sade att han tyckte att det var mer troligt att det skulle gå tungt för dem; han säger att han tyckte att en hemsk man kom fram till honom och kvad detta. Uselt är det att ha tångrot, jag höll, jag sålde livet en gång; klart är att jag sitter hos Rán, somliga är i boden med hummer. [osäker tolkning] Ljust är det att gästa den ljusa; land äger jag ute framför stranden; därför sitter jag blek i tångbädden; tången fladdrar om min nacke. T. f. o. m. n. Strofen ansågs inte vara ovarslande för att det skulle gå dem illa, och det blev hemskt för ögonen att komma i den faran, och många bar sitt gods från skeppet och gav sig bort därifrån. Men Halli går ombord på detta skepp, och det går dem på bästa sätt, och de kom till Norge, och Halli far sedan till kungen, och han var nu där en tid hos kungen. === Kungen finner en man på en båt === Och nu en sommar, när kung Harald for längs landet med en skeppshär, ser de en man på en båt framför sig som drog fisk. Kungen var glad och sade till fiskaren när skeppet rände fram förbi: ”Kan du dikta något?” ”Inte, herre”, säger han. ”Jo”, säger kungen, ”dikta nu till mig.” Han säger: ”Då skall ni dikta till svar.” ”Det skall jag göra”, säger kungen. Fiskaren kvad en strof. Ovillig drog jag koljan; jag brottades med hängan; jag vann över hennes huvud; ett dån var det för kort tid sedan. [osäker tolkning] Ändå minns jag det, då vi hade en hrotte lindad i guld; vi doppade spjutet i blod; en kämpe var det för längre sedan. ## Saga Haralds harðráða, kap. 42 (maskinöversättning) Kungen sade: ”Har du varit hos mäktiga män eller i strider?” Han säger: ”Jag tycker det är mer troligt, herre, att jag har varit hos mäktiga män. Dikta nu en strof till svar, herre.” Kungen kvad en strof. Hårt högg de mycket trogna hirdmännen de stela danerna; skaran drev på flykt framåt, och det var för kort tid sedan. Det andra var förr, då jag fjärran från fosterlandet rödfärgade klingor; svärdet i serkernas gård sjöng, och det var för länge sedan. Då sade kungen: ”Nu skall du dikta, Þjóðólfr”, säger han. Þjóðólfr kvad en strof. Den gavmilde rödfärgade i mötets flod; ont var där för spjuten; för danerna var spjutens grymhet [oklart], och det var för kort tid sedan. Fursten satte ned på slätten i Serkland fälttecken; stången stod efter härskarens råd, och det var för länge sedan. Kungen sade: ”Hör, Þjóðólfr skald: du kvad så, ’grǫm skǫmmu’; det är inte likljudande. ’Hraum skaum’, det vore likljudande, och det är ändå meningslöst; och mer har du diktat bättre.” Þjóðólfr blev vred och bad den dikta som kunde bättre. Då sade kungen till fiskaren: ”Dikta nu en strof.” Han svarar: ”Ni skall råda, men det är svårt nu att dikta efter det som Þjóðólfr kvad förut och ni först i början.” ”Ta emot detta guld”, säger han, och räckte det till honom, ”och kväd nu en strof.” Han tog emot guldet och kvad en strof. Kungen hörde på mina ords resning, den otvivelaktige; fursten gav mig det röda guldet, det var för kort tid sedan. [osäker tolkning] Du mättade örnen och ödde med pilar blåmännens liv; den stridsstarke härskarens sträng ljöd, det var för längre sedan. Kungen sade: ”Þjóðólfr, dikta nu till svar.” Men Þjóðólfr sade att han inte skulle dikta. ”Både är det så, Þjóðólfr”, säger kungen, ”att du diktar väl, och du är också nogräknad med det.” Då kvad kungen en strof. Jag fick av lavaremmens skjutare, den klara mön som syster [osäker tolkning]; bordläggningen gick fogad på flodvattnet framåt, det var för kort tid sedan. Men söder om England vadade bordet under mig norrifrån; den skurna spanten skalv i strömmarna, och det var för länge sedan. Då kvad fiskaren en strof på kungens bud. Vendernas betvingare sade att strider, kända för männen, var vunna; tröndrarna drev mäktigt under sköldarna, starka, och det var för kort tid sedan. Men söder om Serkland högg den raske fursten kämpar; fursten kände i striden gången, det var för länge sedan. Kungen sade: ”Denna är bäst till en fjärdedel av dina strofer [osäker tolkning], och det menade du, att jag skulle känna till gången i striden. Och om du är en fattig man och har bekymmer, så kom till oss, och jag skall ge dig pengar.” ”Herre”, säger han, ”inte har jag bekymmer; jag gjorde detta för mitt nöjes skull. Jag var med kung Olav, din bror, vid Stiklestad, och jag heter Þorgils.” Han kastade sedan bort fiskekuttan, och han var den mest käcke man, och han for sedan med kungen. === Om kung Harald och Tryggvis nära vän === Det hände sig en gång att kung Harald kom dit där Tryggvi, son till Olav Tryggvason, och Sven Alfivason hade stridit. Kungen gick i land för att roa sig och träffade där en man som hade varit med Tryggvi, hans nära vän. Den mannen blev mycket bedrövad när han såg kungen. Kung Harald märkte det och frågade vad det betydde: ”Jag tycker att jag aldrig har gjort dig sorg eller skada.” ”Det är sant, herre”, säger han, ”men alltid blir jag rörd när jag ser förnäma män.” Kungen frågade vad det betydde. Han svarar: ”På denna plats var vi sista gången med kung Tryggvi.” Han berättar nu sedan för kungen noga om händelserna i striden och hur sorgligt han tänkte sig att kung Tryggvi skulle ha omkommit; han sade att han trodde att han hade blivit mördad av en bonde. ”Och den bor ännu här”, säger han, ”som jag tror har vållat det.” Kungen sade: ”Det är inte underligt att mycket ont gick fram i den tid då sådana verk gjordes. Och det kan vara”, säger han, ”att det finns något släktdrag mellan mig och kung Tryggvi.” Han lät sedan ta bonden och tvinga honom att bekänna, och han erkände till slut; men efter det lät kungen hänga upp honom i galgen och renade så landet och hämnades kungen, och han har den man med sig som var i sorgen. === Om Gizurr Ísleifsson === ## Saga Haralds harðráða, kap. 43 (maskinöversättning) När Gizurr Ísleifsson kom till kung Harald, talades det om att han var en märklig man. Då sade kung Harald: ”Det är så som ni säger; men av honom kan man väl göra tre män. Han kan vara vikingahövding, och han är väl skickad till det. Han kan också vara kung efter sitt sinnelag, och han är väl skickad till det. På det tredje sättet kan han vara biskop, och det kommer han helst att få, och han kommer att vara den mest framstående man.” === Om Stúfr den blinde === ## Saga Haralds harðráða, kap. 44 (maskinöversättning) Då kom Stúfr den blinde ut från Island, son till Þórðr köttr, som Snorri goði hade fostrat. Þórðr, Stúfrs far, var son till Þórðr, son till Glúmr Geirason, och till Guðrún Ósvífrsdóttir. Stúfr var blind och en klok man, en god skald. Han kom utifrån till Norge i kung Harald Sigurdssons dagar och tog sig uppehåll hos en god bonde i Upplanden, och bonden var vänlig mot honom. Och en dag när männen var ute, då såg de många män fara mot gården, och de red och var praktfullt klädda. Då sade bonden: ”Jag vet inte klart vad detta betyder. Jag vet inte av att kungen är väntad, men jag skulle inte tycka det var osannolikt att det är detta följe.” Nu var det vid måltiden, och männen red fram till gården, och de har där att välkomna kungen. Och när han och kungen möts, då sade bonden: ”Gästningen kommer, herre, inte att bli gjord för er på passande sätt.” Kungen svarar: ”Det kommer inte nu att göras svårt för dig. Vi far i våra ärenden genom landet, och mina män skall själva se till sina hästar, men jag skall gå in.” Kungen var glad, och bonden följer honom in till sätet. Då sade kungen: ”Gå nu dit, bonde”, säger han, ”vart du vill, och gör allt i lugn för oss.” ”Det kommer nu att behöva tas till vara”, säger bonden. Han går bort, men kungen såg på bänken och får se att en stor man satt längre ut på bänken, och han frågade vem han var. ”Jag heter Stúfr”, säger han. Kungen sade: ”Det blev ändå ett onamn. Eller vems son är du?” Han säger: ”Jag är Kattrs son (Kattar son).” ”Allt går nu åt ett håll”, säger kungen. ”Eller vilken var den katten?” ”Gissa, kung”, säger Stúfr, och han brister nu ut och skrattar. ”Varför skrattade du nu?” säger kungen. Stúfr säger: ”Gissa.” Kungen sade: ”Det är svårt för mig att gissa ditt sinne; men det gissar jag, att du skrattade åt det och tänkte på var den suggan var som min far var uppkallad efter.” Stúfr säger: ”Rätt gissar du, herre.” Då sade kung Harald: ”Sätt dig längre in på bänken, och låt oss samtala.” Han gör så, och kungen tycker det är gott att tala med honom. Nu kommer bonden och säger att kungen kommer att ha det tråkigt. ”Det är inte så”, säger kungen, ”ty denne din vintergäst roar mig väl, och han skall sitta framför min skål i kväll.” ”Sådant skall ni råda, herre”, säger bonden. Nu görs så, och kungen har många samtal med Stúfr, och kungen märkte att Stúfr måste vara en klok man fast han är blind. Och när männen gick att sova, då ber kungen att Stúfr skall vara i det hus där han sover och roa honom. Och så gör han och kvad först en flock (flokkr). Och när den var slut, då sade kungen: ”Kväd du mer.” Och då låter han ännu gå några tio flockar eller mer. Kungen sade: ”Kan du kväda något mer än flockarna, och vem har diktat dem?” Stúfr säger: ”Inte kan jag drapor (drápur) fler; men jag har diktat flockarna som jag nu kvad. Eller tycks det er, herre, att det finns någon skaldekonst i dessa dikter?” ”Ja”, sade kungen, ”de är visst väl diktade, och den kommer att kallas skald som har diktat dikterna, var de än framförs där männen kan förstå. Och du måste vara en mycket kunnig man; men sova skall vi nu först.” Och om morgonen när de klädde sig, då sade Stúfr: ”Skall du ge mig det som jag ber dig om, kung?” Kung Harald säger: ”Låt höra.” ”Lova du mig innan jag säger dig”, säger Stúfr. ”Inte är jag mycket van vid det”, säger kungen, ”fast mer betydande män än du är har med mig att göra; men ändå, för ditt nöjes och din underhållnings skull, skall vi våga det.” Stúfr sade: ”Så står det till med min färd att jag skall fara österut till Viken för att kräva in något arvegods, och jag ville att du gav mig ditt brev och sigill så att jag fick ut pengarna.” ”Det vill jag förvisso göra”, säger kungen. Då sade Stúfr: ”Skall du ge mig det som jag ber dig om?” Kungen sade: ”Vad är det?” Stúfr säger: ”Lova mig innan jag säger det.” Kungen sade: ”En underlig man är du”, säger han, ”och ingen har förut ändrat ärendena så mot mig; men ändå skall det ännu vågas.” Stúfr sade: ”Jag ville dikta en dikt om dig.” Kungen säger: ”Det tycks mig troligt att din dikt kommer att vara god, och jag vill tillåta dig det.” Stúfr sade: ”Skall du ge mig det som jag ber dig om?” Kungen sade: ”Vad vill du nu be om?” ”Lova mig, kung”, säger Stúfr, ”innan jag säger det.” ”Nu skall jag inte göra det”, säger kungen, ”och det har nu gått tillräckligt länge så; och säg mig nu.” Stúfr sade: ”Jag ville bli din hirdman.” Kungen sade: ”Nu är det väl att jag inte lovade dig, ty om det måste jag rådgöra med hirdmännen. Kom till mig när jag kommer till staden.” Och nu skiljs de, och pengarna betalades väl ut till Stúfr när kungens ord kom fram, och Stúfr söker sedan upp kungen, och kungen tog väl emot honom och lägger fram hans ärende, och med samtycke av alla hirdmännen blir Stúfr kungens handgångne man. Han har diktat en arvdrapa (erfidrápa) om honom, och den kallas Stúfsdrapa, och han är nu hos kungen. ## Saga Haralds harðráða, kap. 45 (maskinöversättning) === Om Oddr Ófeigsson === ## Saga Haralds harðráða, kap. 46 (maskinöversättning) En sommar kom Oddr, son till Ófeigr, Skíðis son, från Island och kom norrut till Finnmarken och var där om vintern. Då var kung Harald över Norge. Och när de seglade norrifrån om våren, då sade Oddr till sina skeppskamrater: ”Denna färd är förenad med något ansvar”, säger han, ”ty hit får ingen man ha en handelsfärd utom med kungens lov eller sysslomannens; och den mannen är nu också satt till att kräva in finnskatten och ha uppsikt där som anses minst vek, och det är Einarr fluga. Jag vill nu veta hur mycket ni har gjort i fråga om handel med finnarna.” Men de förnekade att de hade köpt. Och nu när de far norrifrån och seglar förbi Þjótta, då ser de att ett långskepp ilar fram bakom ön och mot dem; där var Einarr. Och när de såg detta, då bad Oddr männen göra sig redo och akta sig för att finnskatten skulle hittas hos dem: ”Och om det inte är helt osant, som jag misstänker, att ni har köpt av finnarna, så låt oss nu föra allt det godset till ett ställe, om skeppet blir genomsökt.” Och nu visar det sig som Oddr gissade, och var och en som hade köpt bär fram det och gömmer det sedan så som det syns Oddr rådligast; och de hade avslutat detta arbete innan Einarr kommer fram till dem. Nu lägger de snäckan fram bredvid skeppet, och det var medvind, en lätt sådan, och den växte snarare och ökade för varje stund. Oddr hälsade Einarr, ty de kände varandra, och han, Einarr, sade: ”Kunnig är du, Oddr”, säger han, ”i det som anstår; men ni har varit i vinter hos finnarna, och det kan vara att andra av dina män inte har lika väl avhållit sig från att köpa av finnarna. Men det uppdraget är oss givet i händerna av kungen, och vi vill genomsöka ert skepp.” Oddr svarade och sade att det skulle stå dem fritt att se över varorna, och männen låser upp sina kistor. Einarr och hans män går upp på skeppet och söker och finner ingenting av finnskatten. Då sade Einarr: ”Snarare har dessa män avhållit sig mer än jag trodde. Jag tror nu knappast att vi kan bryta upp lasten, ty vädret växer, och det kommer att vara rådet att vi far till vårt skepp.” Då sade en man som satt på lasten: ”Du skall först se denna bal som jag har; över vilken jag själv rustade den [osäker tolkning].” Han tar till och knyter upp, och Einarr väntar; och där är en lång rem om balen, och den är svår att lösa, och han håller länge på. Einarr ber honom lösa snabbt. Han sade att så skulle ske, och han tar där fram ännu en bal och löser den, och där är många alnar omkring, och det går mycket trögt för honom. Då sade Einarr: ”Sent gör du saken”, säger han. Och han väntar ändå om något kunde hittas i hans balar som kunde vara skäl till anklagelse; och därnäst kommer den tredje balen upp, och när han hade fått den öppnad, då var där ingenting i utom bara trasor och sådant som inte var till någon nytta. Då sade han, Einarr: ”Uslaste av alla män”, säger han, ”du har uppehållit oss och gäckat oss så att ön är vattenomfluten [osäker tolkning].” Han far nu sedan till sitt skepp, ty vinden ökade, och de kunde inte hålla sig vid handelsskeppet. De skiljs nu med detta. Då sade Oddr: ”Nu har vi kommit undan Einarr flugas angrepp; men där tycker jag att det nu vore en tvist för oss om vi inte träffar kungen.” Einarr sänder genast bud till kungen och låter honom veta vad som har hänt. Och nu när de kommer söderut till Mjóla, då hände det sig så att kung Harald var där före dem, och de ser handelsskeppet; och nu, eftersom nyheten redan hade kommit till kungen, då sade han när de såg skeppet: ”Nu kan det vara”, säger han, ”att det träffar sig mycket väl. Detta måste vara Oddrs skepp, och det är inte opassande att vi möts; och sällan har Einarr farit så med vatten upp till bältet som inför Oddr och hans män.” Kungen var vred. Oddr och hans män lägger nu till vid ön, och kungen och hans män anser det inte vara någon skillnad och far genast till Oddr och hans män, och han välkomnar kungen väl. Men kungen svarar föga och snarare vredgat och sade att Oddr behandlade honom opassande; han sade att han alltid hade tagit emot honom med heder, men sade att han nu hade farit och köpt av finnarna utan hans lov. Oddr svarar: ”Gladare skulle vi, herre”, säger han, ”ha varit att ha landat längre söderut än i Finnmarken; men över det andra kunde jag snarare råda, att inte köpa något utan ert lov.” Kungen sade: ”Det gissar jag”, säger han, ”att det skulle finnas skäl till att ni alla blev upphissade och hängda i det högsta trädet; och även om du själv inte är vållande till detta, så tycks det mig ändå så om dina män att de inte har dragit sig för att köpa olovligt, och vi vill genomsöka er.” ”Det skall stå er fritt, herre”, säger Oddr. Nu gjordes så, och de finner ingenting. ## Saga Haralds harðráða, kap. 47 (maskinöversättning) Þorsteinn hette en man, frände till Þórir hundr. Han var en ung man och vacker, en god vän till Oddr, och var då hos kungen. Han, Þorsteinn, dröjer kvar på skeppet när kungen och hans män gick bort, och han drar sedan Oddr åt sidan i hemlighet och frågar om de var vållande till något i denna sak och sade att kungen var vred och att det skulle sökas mycket efter dem. Oddr sade: ”Det tror jag, att vi inte kommer att bli fria i saken. De tog det först på eget bevåg, så att jag förbjöd det; men nu har jag ändå sedan gett dem råd om att det skulle kunna döljas.” ”Var är godset nu?” säger Þorsteinn. Oddr säger att allt var i en hudsäck. Þorsteinn sade: ”Hit kommer kungen ännu att komma och genomsöka; men den samma hudsäcken skall du ta och lägga under kungen och rusta ett högsäte där ovanpå. Han kommer minst att ana det, för så tror jag, att under honom själv kommer det att vara som han söker; men ändå är allt detta med någon fara.” Þorsteinn far sedan bort, men Oddr gör som han gav råd om. Kungen kom dit litet senare och satte sig på det säte som var rustat åt honom, och kungens män söker efter godset både i kistor, och överallt bröts det upp där det ansågs mest troligt, och ingenting hittades. Kungen sade: ”Inte kan jag förstå detta, ty det talar ingenting emot att det gods är här på skeppet som vi söker.” Oddr svarar: ”Det är ett gammalt ord, herre, att den ofta går vilse som skall gissa.” Kungen går nu bort och hans män, men Þorsteinn dröjer ännu kvar på skeppet och sade till Oddr: ”Inte kommer detta knep att duga längre, och kungen kommer att se detta om en stund, och han kommer att vara sen att släppa tanken på sökandet; så skall ni räkna med. Nu skall ni låta godset komma i seglet och sedan föra seglet upp på masten; och allt kommer nu att brytas upp på skeppet, både lasten och annat.” Oddr och hans män gör så som Þorsteinn sade, och han far bort. Och när han kom efter kungen och hans män, då frågar kungen varför han dröjde kvar. ”Jag hade ett nödvändigt ärende, herre”, säger han. ”Jag måste lätta på mina hosor.” Kungen blev fåordig om det. Och litet senare kommer kungen på Oddrs skepp och säger: ”Det kan vara”, säger han, ”att ni har rustat mitt säte med finnskatten, och där skall nu först sökas, och överallt på skeppet; och ju mer vi stöter på, desto hårdare skall ni drabbas.” Och nu söks det överallt där det faller in, och ingenting hittas. Kungen går i land, men Þorsteinn dröjer något efter och säger till Oddr: ”Inte kommer detta att räcka länge till; och nu duger ingenting annat än att föra det från skeppet, och för det fram förbi näset; men jag skall gå en annan väg hem än kungen; då kommer han mindre att veta att jag har dröjt kvar. Och i kväll, när det lider mot dag, vind då upp ankaret, och ta nu till din sjöskicklighet, Oddr, ty annars kommer kungen att gå så nära inpå er att ni inte kommer undan. Han är en mycket rådigare man och envisare i det som han får i sinnet.” Oddr sade att den hjälp som han gav dem var mycket svår att löna. De skiljs; Þorsteinn far bort, men Oddr och hans män gör som han sade; de är i arbete om natten. Och om morgonen kom kungen och lät nu söka i seglet, och ingenting hittades, och kungen misstänkte alltjämt var de skulle ha gömt det. Oddr sade: ”Herre, nu kan du inte misstänka oss, ty varje trasa är uppbruten på vårt skepp.” Kungen svarade och sade att det inte skulle bli den prövning som han sade, och sade att ingen hade farit så mot honom. De kunde inte få något ord ur kungen, så vred var han. Och dagen lider, och när det blir natt för de tillbaka godset till sitt skepp och gör sig redo; och i ottan kommer medvind, och de lade då ut från land. Kungen vaknar tidigt och säger: ”Nu tycker jag mig veta och se allt deras råd efteråt, och fler måste ha haft del i det än bara de; och jag väntar mig att vi nu finner på skeppet det som vi söker. Men jag kunde inte ge dem dödssak så länge jag bara hade en gissning. Vi skall nu fara och söka.” Och när de kommer ut ur tälten och ser sig om, då ser de Oddrs och hans mäns segel långt ute vid öarna. Och då sade kungen: ”Där skall det nu skiljas mellan oss och Oddr för denna gång. Men du, Þorsteinn, kan väl följa dina vänner, och du värderar nu Oddr mer än mig, och det kan vara att du har svek i din ätt.” Þorsteinn sade: ”Inte är detta svek, herre, att du inte dräper Oddr, som har varit en god vän till dig, och många andra män på en gissning; och jag tycker att det är trohet mot dig att avvärja ett sådant missdåd från er.” ## Saga Haralds harðráða, kap. 48 (maskinöversättning) Oddr och hans män lade ut till havs och hade god medvind. Då sade Oddr till sina skeppsmän: ”Nu skall jag berätta för er hur det har gått och vad som drev mig till vart och ett. Jag bad er inte handla mer med finnarna än det var lovat, men ni kunde inte avhålla er. Och när det hade kommit så långt och vi träffade Einarr, då sade jag det för att ni skulle bjuda honom anständigt, men ändå göra långa samtal med honom och skaffa mycket till hinder, eftersom jag visste att ni var skyldiga; jag bad därför att man skulle segla medan han dröjde, så att det snabbast kunde skilja mellan oss därifrån. Och först när det berättades för kungen att skeppet var sett, då frågade han om det kunde vara vårt skepp; men Þorsteinn, vår vän, svarade och sade att män där drog fisk. ’God fångst’, sade kungen, ’det vet den som känner dig, och den fångsten kommer att hamna under mig.’ Nu har vi ändå behållit fångsten och kommit bort, och det är mycket att löna Þorsteinn för.” Oddr kommer ut hit och far till sin gård. Den mannen var då på färder som hette Harekr, frände till Þorsteinn, och han kom till Miðfjǫrðr. Då var det dåliga år här, men Oddr bjöd honom till sig och sänder utomlands med honom goda avelshästar, röda till färgen och med vit man, åt Þorsteinn och sade att han hade varit hans livgivare. Harekr far utomlands om sommaren och träffar Þorsteinn; han var då ännu hos kungen; och han för honom hästarna och sade att Oddr hade sänt honom dem. Þorsteinn sade: ”Detta är mig högst olägligt, ty nu skulle det annars ha skylts över, men nu kommer det inte att kunna döljas, och nu är det något av ett bekymmer.” Þorsteinn visar nu kungen hästarna och sade att Oddr hade sänt honom dem i gåva. Kungen säger: ”Inte var jag värd gåvor från Oddr, och han har sänt dem till dig och inte till mig, och du skall få det.” Och han ber att man dräper honom; men männen var ovilliga till det, och Þorsteinn gav sig bort från hirden och var inte i kungens vänskap alls. === Upphovet till kung Haralds västerfärd === På det tjugonde året av kung Harald Sigurdssons regering dog kung Edvard den gode västerut i England på den femte dagen av julen, och på julens sjunde dag tog engelsmännen till kung Harald Guðinason, son till Guðini och till Gyða, dotter till Þorgils sprakaleggr, syster till Úlfr jarl. Harald blev vigd till kung i London i Pålskyrkan på julens åttonde dag. Kung Edvard hade haft Gyða Guðinadóttir, kung Haralds syster, till hustru. Edvard dog barnlös, och då gick kungadömet i England ur Aðalsteinn den godes ätt. Tosti jarl, en annan son till Guðini, ansåg sig inte vara sämre berättigad till riket än Harald, hans bror; och det visade sig att Tosti ville ställa upp till val inför alla landets hövdingar mot sin bror; han begärde att alla landets hövdingar och allt folket skulle välja den av dem till kung som alla hellre ville ha; och många sade att Tosti var en klokare man och inte sämre ägnad till kung än Harald, hans bror. Men nu ansågs Harald ändå stå närmare kungadömet, eftersom han hade kungsnamnet och tronsättningen och hade tagit emot kungavigningen, fast man snarare hade gått brådstörtat fram i den saken. Harald hade också hallarna och skattkamrarna och vill på inga villkor lämna riket, och hela landets makt föll under honom. Och när kungen märkte sin brors strävan, då trängde han honom därhän att han flydde ur landet. ## Saga Haralds harðráða, kap. 49 (maskinöversättning) Han for österut till Danmark till kung Sven, sin frände, och ber honom ge sig manskap och stöd och hjälpa honom så att han kunde få sin ära av Harald, sin bror. Kung Sven tog väl emot honom och bjöd honom till sig och att ta något rike av honom där i Danmark. Då sade Tosti jarl: ”Om ni inte vill ge oss styrka från ert rike för att vi skall få vår ära, då vill vi hellre stärka er, så att allt ger vika, om ni vill fara med en här för att vinna England, så som kung Knut, er morbror, gjorde; och ni kommer då att få riket genom vår medverkan, och det rike som är oss troget i England.” Då svarade kung Sven: ”Så mycket mindre man är jag i min egen tanke än vår frände, gamle Knut, att jag knappt får hålla mitt rike mot nordmännen. Men gamle Knut fick genom arv danernas välde, men genom härnad och lycka England, och det var ändå en tid troligt att han skulle bli liggande kvar där. Norge fick han utan strid. Nu kan vi tänka oss måtta, och mer efter vår ringhet än efter vår frände gamle Knuts framgång.” Då svarade Tosti: ”Våra fränder blir våra fiender; deras fiender skall då också vara mina fränder.” Jarlen skiljs så från danernas kung att båda är vreda. Han vänder nu tillbaka med färden och far ändå först till Norge; han träffar där kung Harald och lägger fram för honom sina bekymmer och bjuder honom sin tjänst och sitt förbund. Och efter detta kallar kungen samman kloka män och rådgivare till möte, och där talar var och en av dem, kungen och jarlen, vänligt till den andre. Kungen lägger fram jarlens sorg och hur han är fördriven från sitt rike utan skuld. Jarlen talade på detta sätt: ”Det är början på mitt tal, herre”, säger han, ”att Hardeknut, gamle Knuts son, styrde Englands kungavälde efter Harald, sin bror.” Han lägger nu fram allt, hur det hade varit med alla ederna mellan kung Magnus den gode och Hardeknut, och därnäst att kung Magnus var Hardeknuts rätte arvinge, och hur kung Magnus av barmhärtighet handlade mot kung Edvard, när han inte krävde det rike och den värdighet som var i England, så som det andra som var i Danmark. ”Eller vem är kung Magnus rätte arvinge till riket? Ingen annan alls än du, kung Harald, hans farbror. Eller hur minns ni, herre, att det har varit?” Kung Harald svarar: ”Ni säger sant, och det minns jag just så som det har varit med avtalet.” Och detta tal överväger kung Harald noga, och kungen och jarlen har sina samtal tillsammans i många dagar; och det är inte att dölja utgången, att Tosti jarl svär sig i kung Haralds våld och lovar kungen följe och sällskap västerut till England, och kung Harald lovar honom i gengäld rike i England, och så mycket större ynnest ju mer riket i England stärks under hans välde. Och det säger somliga män att Tosti jarl sände Guthormr Gunnhildarson till möte med kung Harald för att bjuda honom Northumberland med eder och egga honom till västerfärd; och Guthormr for då till Norge, men Tosti söderut över havet till Valland för att träffa sina svågrar. Och mot slutet av denna vinter, mot våren, sänder kung Harald bud över hela sitt rike och bjuder ut almänningen (almenningr) till manskap och skepp; han nämner av varje fylke det som skall fara. Alla de som känner till någon berättelse om detta säger så, att inte bättre manval har rustats ur Norge till en enda färd än detta. Det är en nyhet som dryftas i varje mans hus, och ändå oftast i kungens hird, hur det kommer att gå för kung Harald till England. Somliga män räknar upp hur många storverk kung Harald har utfört vida omkring i länderna; de säger att han inte kommer att finna något ogörligt för sig. Somliga säger att England är mäktigt och folkrikt, och där är också det manskap som kallas tingamännen (þingamenn) och som hade valts ut tillsammans från olika länder, och mest av dansk tunga; de gjorde mycket av sig och var de största stridsmän med stor iver, så att de kallade en tingamans manskap inte sämre än två av de bästa nordmännen och kung Haralds kämpar. Och när Úlfr stallare hör detta tal, då kvad han en strof. Inte skall härskarens stallare Haralds stävrum jämnas, ovilligt; jag fick av rikedom inre behov, att vika undan. [osäker tolkning] Om vi två skall vika för en enda tingaman [oklart], ung lärde jag mig något annat. ## Saga Haralds harðráða, kap. 50 (maskinöversättning) Och vid den tid då detta härtåg rustades dog Úlfr stallare (stallari). Och det sägs att när kung Harald gick från Úlfs begravning, talade han de orden som var ett gott vittnesbörd om Úlfr: ”Här ligger nu den man som var den trognaste och den mest hängivne sin herre.” Då blev Styrkárr ensam stallare, men förut hade de båda varit det. Kung Harald hade tvåhundra skepp och otaliga provianteskepp och småskutor. Sin son Magnus satte kung Harald kvar för att vakta landet, men sin son Olav hade han med sig. Þórir á Steig kom inte, därför att han hade drömt illa om kungen. Då hände det, när kungen steg ut i båten, att han gjorde den tung. Erlendr jarl for med honom, och han spådde illa om deras färd. Kung Harald seglar först västerut till Orkneyöarna och får därifrån manskap av jarl Þorfinnrs söner Páll och Erlendr, och där lämnade han kvar Þóra, sin hustru, och Maria, sin dotter. Sedan styrde kung Harald flottan söderut till England, och det säger man att när kungen låg i en hamn kom en kvinna ner från land och fram på klipporna som var vid hamnen och kvad en vers. Kampen låter röd sköld skina, när det drar mot strid; Aurnirs barns brud ser kungens olycksfärd beredd; kvinnan slänger i svålens käftar människors kött; kvinnan färgar vargens mun ivrigt invändigt med blod. [osäker tolkning] Sedan försvinner hon, och männen tycker att det inte är något gott förebud. Och den andra kvällen kommer ännu en kvinna dit där de tänkte lägga till och kvad ännu en vers. Visst är att härskaren österifrån eggas att fara västerut till möte med många knölar; [osäker tolkning] det är min ståtliga vinning: där kan valtjädern välja – den vet det – rikligt bete åt sig, stek av furstens stävhökar; jag följer alltid detta. [osäker tolkning] Och nu springer hon bort. Det berättas också att på den färden kvads denna vers i sömnen för kung Harald. Den ryktbare fursten, den tjocke, vann de flesta segrar till sin död; du får, om du stannar hemma, ett heligt fall till marken; [osäker tolkning] jag fruktar att furstens råd blir det sista; er är döden förutbestämd; trollets hästar ges mättnad; Gud råder över sådant. [osäker tolkning] Man vet inte vem som har kvädit denna vers för kungen, men de flesta tror att versen är kung Olavs. Kung Harald kom först fram så att han gjorde sin landstigning där det heter Kliflǫnd, och allt flydde undan. Kungen tog gisslan och skatter av landet. Han for så söderut till Skarðaborg, belägrade den, och den var svår att inta och folkrik, och till slut lyckades de vinna den med eld, och han lade under sig hela landet norrifrån. Därifrån styrde han flottan söderut till Humra och lade upp efter ån till Úsa. Där kom emot honom Norðimbralands jarlar, jarl Godwines söner, Morukári och Valþjófr från Hundatún, och de hade en oövervinnelig här som hade dragits samman hela sommaren och hösten. Kung Harald tog emot dem, gick upp på land och ställde upp sin fylking (fylking) på åbrinken. Han lät den ena flygeln vända mot ån, och den andra vände mot diket, och det var ett djupt kärr och fullt av vatten. Jarlarna lät sina fylkingar gå fram med hela sin styrka nedåt längs ån. Kungens fälttecken var närmare ån; där var fylkingen tätast, men tunnast vid diket, och där var manskapet minst pålitligt. Och när anfallet kom, då vek den flygeln undan, och engelsmännen trängde hårt på nedåt längs ån och likaså mot diket, och de trodde att norrmännen ville fly. Kung Harald gjorde med sin fylking ett häftigt anfall och utkämpade så hård strid att allt stack undan åt två håll, och då blev det flykt i landhären, och de vek dit där inga vapen fanns framför, och det var ut i kärret. Jarl Morukári hade farit med det fälttecken som var närmare diket, men jarl Valþjófr höll striden mot kungen närmare ån, och han flydde uppåt längs ån, och endast det manskap som följde honom kom undan. Jarl Morukári föll, och så tätt låg männen kring honom att diket var fyllt av döda män där den största flykten hade kommit, och där fälldes de ut, och somliga stångades med spjut när de sprang ut i diket, och därför blev det fyllt av lik, såsom Steinn Herdísarson säger. Många män drunknade i floden, folket sjönk, anfallna; den unge krigaren låg ovan Morukári; Filirs herre drev dem på flykt, den djärva hären tog till löpning för den raske fursten; den mäktige vet besked därom. [osäker tolkning] ## Saga Haralds harðráða, kap. 51 (maskinöversättning) Denna drapa (drápa), i vilken denna vers står, diktade han om Olav, kung Haralds son. Detta var på Matteus mässoafton, och den inföll då på en onsdag. Och efter denna strid underkastade sig allt folket i de närmaste häraden (herað) kung Harald, men en del flydde, såsom det sägs här i kvädet. Den unge fursten lät bönderna falla alldeles nära Úsa; hären anföll där den sköldovillige kungen satte livet på spel; därför skall furstens färd dit bli minnesvärd för engelsmännen, som ännu sprang efteråt, de som då levde, utan tvivel. [osäker tolkning] Och vidare kvad han. De föll vitt över fälten, vargen kunde där livnära sig av sårens regn, men vikingar vadade i männens blod. Arnórr omtalar också hur stor och berömd denna strid blev. Tungt färgade järnen på engelsmännen skoningslöst; inte kommer större – fursten helt nära Úsa – valfall över den raska hären. Och vidare kvad han. Det föll vid furstens möte, de modiga gick fram med fälttecknen; sten flög tätt mot männen, [osäker tolkning] glödhet svett ovanifrån; jag tror att folket där i tusental fick lämna livet, de stridslystna; spjut flög lösa i männens huvuden. [osäker tolkning] Seger fick sygnernas gåvovän, striden gick efter de goda männens vilja, han som aldrig för männen drog sig bakåt med ren sköld; jarlarnas sår dånade, [osäker tolkning] deras manskap fick ingen skoning; människosläktet har i minne den morgonen vid borgen. [osäker tolkning] Alla dessa exempel är kvädna om denna händelse. Svek mot kung Harald Nu börjar kung Harald sin färd för att vinna borgen York, och de lade hären vid Stanfurðubryggja. Och av det skälet att kungen hade vunnit så stor seger mot stora hövdingar och mot en övermakt av manskap, hade allt folket blivit rädt och misströstade om att stå emot. Borgarna fattade då det beslutet att sända bud till Harald och erbjuda sig i hans våld, och likaså borgen. Och på söndagen for kung Harald med sitt manskap och hela hären till borgen York och satte tinget (þing) utanför borgen, och där underkastade sig då alla de mäktigaste männen kung Harald. De gav honom gisslan, söner till förnäma män, såsom jarl Tostig kunde redogöra för allt detta för kungen, ty han var där bekant med vilka män som var förnämast i borgen. De far ner till skeppen om aftonen med en seger som vunnits av sig själv, och alla var glada. Det var bestämt att ting skulle hållas om morgonen i borgen; då skulle kung Harald sätta stormän över staden och ge dem rättigheter och län (len). Och samma kväll efter solnedgången kom kung Harald Godwinsson söderifrån till borgen med en oövervinnelig här, och han red in i borgen med borgarnas vilja och samtycke. Då besattes alla borgportarna och murarna, och vakt sattes ut, och därifrån skulle inget budskap komma till norrmännen. Denna här var i borgen över natten. ## Saga Haralds harðráða, kap. 52 (maskinöversättning) Och på måndagen, när kung Harald Sigurdsson och hans manskap hade ätit vid dagverdsborden, lät han blåsa till landstigning. Han rustar då och fördelar manskapet, vilka som skall fara och vilka som skall stanna kvar. Han låter två män ur varje skara gå upp för varje en som stannade kvar, så att han hade två tredjedelar av manskapet. Jarl Tostig rustar sig för landstigningen med sin skara tillsammans med kung Harald. Men kvar för att vakta skeppen var Olav, kungens son, och Eysteinn orri, son till Þorbrandr Árnason, som då var den mest berömde och den kung Harald kärast av alla lendmän (lendir menn). Kung Harald hade då lovat honom sin dotter Maria när de kom tillbaka. Vädret var mycket varmt av solsken, och de lämnade kvar sina brynjor men gick upp med sköldar och hjälmar och spjut och var omgjordade med svärd, och många hade skott och bågar. De var mycket glada och tänkte nu inte på någon fiendskap, och när de närmar sig borgen ser de ett stort dammoln, och därunder strax vackra sköldar och vita brynjor. De ser att där rider en stor skara emot dem, och genast stannade kung Harald hären, lät kalla jarl Tostig till sig och frågar honom vad för en skara detta kan vara som far emot dem. Jarlen svarade och sade att det var mer att vänta att det skulle vara fiender. ”Det kan också vara”, säger han, ”att det är några av våra fränder som vill vända sig till oss med vänskap och förtroende och erbjuda oss sitt stöd och sin trohet.” Kungen sade: ”Vi skall först hålla hären stilla, den som far emot oss.” De gör så, och skaran blir allt större ju mer den närmade sig och de såg bättre, och allt var att se på som om det vore issplitter. Då sade jarlen: ”Herre, låt oss nu fatta något gott och klokt beslut. Det går inte att förneka att det är fiender, och kungen själv torde vara med skaran.” Då säger kung Harald: ”Vad är ert råd?” Jarl Tostig svarar: ”Det första är att vända tillbaka så fort som möjligt till skeppen efter vårt manskap och våra vapen och sedan göra motstånd efter förmåga, eller i annat fall låta skeppen skydda oss, och då har ryttarna (riddarar) ingen makt över oss.” Kungen säger: ”Ett annat råd vill vi ha: att hellre sätta tre raska kämpar på de snabbaste hästarna; de skall rida så fort som möjligt och berätta för norrmännen om faran. De kommer då snart och ger oss hjälp, och förr skall engelsmännen få vänta sig hård strid av oss än att vi flyr, och vi skall ännu strida skarpt en stund innan vi får den sämre lotten.” Jarlen sade: ”Ni skall råda över detta, herre, liksom över allt annat, och jag är inte så mycket ivrigare att fly än någon annan, fastän jag måste säga vad som syntes mig mer tillrådligt.” Kung Harald lät resa sitt fälttecken, som de kallade Landöda (Landeyða). Friðrekr hette den man som bar fälttecknet. Och på ett annat ställe lät jarl Tostig resa sitt fälttecken. Sedan ordnar de manskapet under dessa fälttecken. Då sade kung Harald: ”När engelsmännen rider mot er, skjut ner spjutskaften i jorden, men sätt spetsarna inte högre än att de möter mannen mitt på, och de som står främst skall också ha sina spjutskaft i jorden men spetsarna framför bröstet på deras hästar som rider fram. Låt oss så ha spjuten helt framför dem, men våra bågskyttar skall vara på flyglarna och bakom fylkingarna. Låt oss stå fast och inte flytta oss ett steg, om vi inte går framåt.” Såsom Arnórr säger. Landstigning bjöd den ståtlige fursten med en liten skara, han som i sin livstid aldrig fruktade fara; men söderifrån över England for en mäktig här för att strida mot den dyrbare fursten; de möttes snart. Furstens övermod vållade att ormlägrets fiende inte kunde i stålets hårda storm uppleva ålderdomen; han som aldrig, färgaren av den gamla otämjdas klor, i vapnens storm skonade sig i striden. [osäker tolkning] Och i detta larm och under väntan på den engelska hären kvad Þjóðólfr skald en vers. Jag skall inte gå ifrån, fastän fursten själv faller till marken; det går som Gud vill; att övergå till furstens unga arvingar; [osäker tolkning] solen skiner inte på klokare söner än på dem båda; Haralds hökar är redo, hämnare, kungaämnen. [osäker tolkning] ## Saga Haralds harðráða, kap. 53 (maskinöversättning) Och när kung Harald hade ordnat manskapet, då hade också engelsmännens här kommit, och spetsen av skaran stannar och väntade på dem som for efter. Kung Harald Sigurdsson red framför sin fylking på en svart häst med bläs och undersökte hur manskapet stod och visade till om han ville låta det stå längre fram på något ställe. Och under denna ritt föll hästen under kungen, och han föll framöver och sade: ”Fall är färdlycka.” Då sade kung Harald Godwinsson till en norrman som var med honom: ”Kände du igen den store mannen som där kastade sig av hästen och hade blå kjortel och vacker hjälm?” ”Herre”, säger han, ”där var norrmännens kung.” Då sade Harald Godwinsson: ”En stor man och ståtlig, och det är troligare att hans lycka nu har tagit slut.” Därnäst red tjugo ryttare (riddarar) fram och framför norrmännens fylking, och alla var klädda i brynjor och likaså hästarna. Då sade en av ryttarna: ”Är jarl Tostig i skaran?” Han svarar: ”Det skall inte döljas att ni kommer att finna honom här.” Då sade ryttaren: ”Kung Harald, er broder, sänder er hälsning och det budskapet med att ni skall ha grid (grið) och få hela Norðimbraland, och hellre än att ni inte vill böja er för honom, då vill han ge er en tredjedel av hela riket tillsammans med sig.” Jarl Tostig svarade: ”Då bjuds något annat än bara vanära och fiendskap, såsom förra hösten. Hade detta bjudits då, som nu, då vore mången vid liv som nu har mist sin hemkomst, och bättre skulle då engelsmännens kungs rike stå. Om vi nu tar emot detta villkor, vad vill min broder då bjuda Harald, norrmännens kung, för hans möda?” Ryttaren svarar: ”Kungen har sagt något om vad han vill unna honom av England: han skall ha sju fots utrymme, eller så mycket längre som han är högre än de flesta andra män.” Då sade jarlen: ”Far nu och säg så till kung Harald, min broder, att han skall rusta sig till strid. Annat skall det vara sant att säga bland norrmännen än att jarl Tostig for från kung Harald och in i hans fienders skara när han skulle strida i England om riket. Hellre skall vi alla fatta ett beslut: att dö här med heder eller vinna England med seger.” Då red ryttarna tillbaka. Och efter det sade kung Harald Sigurdsson till jarl Tostig: ”Vem var denne vältalige man som talade med er?” Jarlen svarar: ”Där var kung Harald Godwinsson själv.” Då sade kung Harald Sigurdsson: ”Alltför länge var detta dolt för mig, ty de hade kommit så nära vårt manskap att min namne inte skulle ha kunnat berätta om våra mäns dödsord.” Jarlen svarar: ”Vi medger det, herre, att en sådan hövding for oförsiktigt, och det kunde ha blivit som ni säger. Han for därför att han ville erbjuda sin broder grid och stor makt. Visst skulle jag då med rätta kallas en sämre hövding, om jag väntar så på ålderdomen att jag blir min broders baneman, och det är bättre att få sin död av sin broder än att ge honom döden.” Då sade kung Harald till sina män: ”En liten man var detta, gossar, och ändå stod han stolt i sina stigbyglar.” Man säger att kung Harald kvad denna vers. Framåt går vi i fylkingen utan brynjor under blå eggar; hjälmar skiner, jag har inte min; nu ligger vår mundering nere vid skeppen. Emma hette hans brynja. Den räckte honom till mitt på benet och var så stark att aldrig hade något vapen fastnat i den. Men hans fälttecken hette Landöda, som jag nämnde förut, och det hade varit på så många ställen som det hade fått sitt namn efter. Och nu sade kung Harald: ”Inte är den versen väl gjord som vi kvad nyss, och vi skall göra en annan, bättre.” Då kvad han denna vers. Vi kryper inte för vapnens brak på valfältet i sköldens böj; så bjöd den ordhålliga Hildr vid striden; högt bad mig halsringens stöd fordom bära hjälmstallet i metallernas dån, där Hlǫkks is och huvuden möttes. [osäker tolkning] ## Saga Haralds harðráða, kap. 54 (maskinöversättning) Nu gör engelsmännen ett ryttaranfall mot norrmännen, och motståndet blir hårt. Spjuten var så satta att de inte kunde komma åt med hästarna. Nu strider båda parter med den största kraft, och manfallet blev långsamt. Nu var skillnaden i manskapets mängd så stor att engelsmännen bröt upp skarorna och ringar in dem helt och går på dem från alla håll, och nu blir det såsom det finns exempel på, att manfallet blev stort på båda sidor. Fylkingen löses upp och bryts, och kung Haralds manskap faller i stor mängd. Och när kungen märker att fälttecknen ansätts hårt, då griper han med båda händerna om svärdets handtag och hugger åt båda sidor, väntar inte på fälttecknen, röjer så vägen framför sig och ger mången man döden. Alla män säger med en mun att man aldrig hade sett ett tappreare framträngande och utfört med lika stort mod. Han hade båda händerna blodiga och gick så mellan sina fiender nästan som om han vadade i vind, och det syntes att han varken fruktade eld eller järn. Såsom Stúfr säger. Han gick som genom vind, han som ingenting skonade sitt liv, väktaren, genom spjutens regn, glad i striderna där; den fursten flydde sedan inte – det är passande om det finns exempel därpå – under stormens ärkestol eld eller det fällda järnet. [osäker tolkning] Och detta säger Arnórr i sitt kväde. Fursten hade inget litet bröst, och kungens stridssnabba hjärta bävade inte i hjälmdånet, den ofördragsamme; där såg män att, till hersarnas gagn, den djärve furstebanarens blodiga svärd bet männen. [osäker tolkning] Wilhelm Wetlesen: Nu får kung Harald ett stick framtill i strupen, så att blodströmmen genast kom ut i munnen. Nu får kung Harald ett stick framtill i strupen, så att blodströmmen genast kom ut i munnen. Detta var hans banesår, och därnäst föll han till jorden. Och nu, när dessa händelser har skett, då anfaller engelsmännen så hårt att nu faller allt det manskap som har stått närmast kungen. Då var det ett stort tjut från engelsmännen. Och när jarl Tostig blir varse att kungen är fallen, då vänder han genast dit där han såg fälttecknet Landöda och eggar manskapet hårt, ber att samma fälttecken ännu skall bäras framför honom, och det blir ännu en skarp strid, av det skälet att alla norrmän då eggar varandra och aldrig vill fly. Då lät kung Harald Godwinsson ropa högt och erbjuder då Tostig, sin broder, grid och allt det manskap som var kvar. Men de skrek alla på en gång upp emot och sade att de aldrig ville ha grid. De sade sig vilja segra över sina fiender eller ligga där alla kring sin kung. Såsom Arnórr jarlaskald säger. Inte blev den fruktansvärde kungens död lätt; de guldsmyckade spjutspetsarna skonade inte tjuvarnas dräpare; hellre valde den milde furstens män alla att falla kring den stridssnabbe fursten än att de ville ha grid. Nu börjar striden för andra gången, med det att jarl Tostig då var i spetsen för manskapet. Och under detta uppehåll, innan fylkingarna gick samman för andra gången, kvad Þjóðólfr denna vers. Folket har betalat en ond avgift; nu säger jag att hären är snärjd; Harald bjöd folken denna färd österifrån utan nödvändighet; så slutade den raske furstens liv att vi alla är i nöd; den lovade fursten fick skada på livet på en svår plats. [osäker tolkning] Nu blev denna strid hård och inte lång, och manfallet blev stort. Norrmännen faller i mängd. Jarlen strider tappert och följde fälttecknen, och innan det upphörde föll han där med stor heder och gott eftermäle. ## Saga Haralds harðráða, kap. 55 (maskinöversättning) Och i det ögonblicket kom Eysteinn orri med det manskap som hade varit vid skeppen, och de var alla fullt brynjeklädda, och nu blir det strid för tredje gången, och Eysteinn får Landöda, kung Haralds fälttecken. Denna strid var den allra skarpaste av alla dessa anfall. Nu faller engelsmännen i mängd, och det var nära att engelsmännen skulle fly. Nu blir Eysteinn och hans män så rasande att de anfaller häftigt, och å andra sidan trötta, eftersom de hade gått en mycket lång väg i ringbrynjor, och vädret var varmt av solsken, och de var nu nästan ur stånd att strida av trötthet, och nu kastar de av sig brynjorna, och det omtalar Þorkell hamarskáld, när han diktade om Eysteinn orri. De stred nu en stund och gick så in för det att de nu snart skulle få antingen död eller seger. Men denna strid gick som man kunde vänta, att de fick den större lotten som var flest. Där föll Eysteinn orri i denna strid, som sedan kallades Orres strid (orrahríð). Där föll nästan alla norrmännens stormän, och då var det ännu sent på dagen. Där var ännu inte alla lika tappra, när hövdingarna och alla stormännen hade fallit; somliga var också förunnade ett längre liv, och de kom därför undan. Styrkárr stallare kom undan, och han var den mest berömde mannen. På det sättet kom han bort att en man förde fram en häst åt honom, och han red så bort om kvällen. Och det blev något blåsigt, och solhettan var över, men han var klädd endast i en skjorta och hade hjälm på huvudet och ett draget svärd i handen. Då blir han kall när tröttheten gick över. Där kommer emot honom en vagnkarl, och han var klädd i en lång skinnpäls. Då sade Styrkárr: ”Vill du sälja pälsen, bonde?” Han svarar: ”Inte åt dig; du torde vara norrman, och jag känner igen det på ditt tal.” Då sade Styrkárr: ”Om jag är norrman, vad vill du då, bonde?” Han svarar: ”Jag skulle då vilja dräpa dig, men nu har det ändå gått så illa vid vårt möte att jag inte har det vapen som duger.” Styrkárr sade: ”Om du inte kan dräpa mig, bonde, så skall det prövas om jag kan dräpa dig.” Han svänger svärdet mot honom och sätter det i hans hals, så att huvudet flög av. Han tog där pälsen åt sig och tog den på sig, sprang sedan upp på sin häst och for ner till skeppen. Detta kvad Arnórr jarlaskald ytterligare om denna strid, som kung Harald och hans män utkämpade den sista gången. Vitt for Vǫlsungs namn; mycket lovprisad blev han som skickligt sköt härskeppets bord ut ur Niðr norrifrån. [osäker tolkning] Och vidare kvad han. Dunkelt är för mig vem som förmår mer; skalden ser det inte alls; hård har korpmataren blivit i världen, i kraft jämlik furstar; den raske fick ett ojämnt hjärta, den uthållige under himlen; det mesta har fursten prövat; mindre är varje annan furstes verk. [osäker tolkning] Och vidare. Harald visste sig mot var och en, den hårdsinte, under Midgård; helgonet rådde till döden över sådan ära, de mäktigas furste; en mer berömd härskare bland ättens dyrbara styresmän, som utförde de väldiga dåden, har inte sjunkit till mull på den heliga jorden. [osäker tolkning] Olav Haraldssons färd västerifrån Efter dessa stora händelser blev Olav, kung Haralds son, hövding för det manskap som var kvar och var förunnat livet, och han rustade sig då till avfärd. De lägger då skeppen ut till havs och därnäst från land och seglar under hösten norrut till Orkneyöarna, och Olav var där under vintern. Man säger att samma dag som kung Harald föll dog hans dotter Maria västerut på Orkneyöarna, och man säger att de båda har haft en enda mans liv. Hon var också den klokaste av alla kvinnor, den vackraste till utseendet och den trofastaste mot sina vänner. Nästa sommar därefter for Olav med hela manskapet till Norge, såsom Steinn skald Herdísarson säger. Fursten lät det snabba skeppet, när det led mot hösten, – kungen sköt det med stäven ut i havet där det heter Hrafnseyrr –; de långa skeppens bränningsgång trampade den breda bordvägen; det rasande havet föll över bordläggningen; jag såg den i hög grad bäste fursten. [osäker tolkning] Och vidare säger han. Österut höll engelsmännens tvingare tvivelsutan sitt manskap; den stora strömmen bröt kring rodret; må raumernas kung se det; glad tog hela hären, när ringbrytaren kom hit västerifrån, emot den mäktige fursten, Olav, född i solen. [osäker tolkning] ## Saga Haralds harðráða, kap. 56 (maskinöversättning) Samma sommar tog Olav kungadömet i Norge tillsammans med sin broder Magnus. De var båda kungar en tid innan Magnus fick sin banesot, och han hade förut varit sjuk en tid och hade den sortens sjukdom som man kallar revorm (reforma). Han hade en son som hette Hákon, som fostrades uppe i Gudbrandsdalen hos Steigar-Þórir. Magnus hade haft den norra delen av landet och Olav den östra. Och efter kung Magnus död var Olav ensam kung i Norge. Så säger Steinn. Hellre, sedan den vredgade fursten fick den grå jorden, tog agdernas herres ätt tronen utan tvekan, kungen; härskaren försvarar med metall – jag minns furstens lov – med kall metall raumernas land och Randa; den mäktigsinnade vet besked därom. [osäker tolkning] Då kom till Norge med kung Olav Skúli, son till jarl Tostig Godwinsson, och Ketill krókr norrifrån Hålogaland. Kung Olav skaffade honom där ett gott gifte och gav honom lendmans rätt däruppe i norr, och från Ketill härstammar många stormän. Men Skúli var en klok man och en stor duglig karl, den vackraste av män till utseendet och vältalig. Han blev föreståndare i kungens hird (hirð) och talade på tingen och rådde över alla landets angelägenheter tillsammans med kungen. Han kallades konungsfostre (konungsfóstri). Kung Olav erbjöd sig att ge Skúli ett fylke (fylki) i Norge, det som han tyckte bäst, med alla inkomster och landskylder (landskyldir) som kungen ägde. Skúli tackade kungen väl för hans erbjudande men sade sig ändå hellre vilja begära andra ting av honom, ”därför att om det blir kungaskifte”, säger han, ”då kan det hända att gåvan bryts. Jag vill hellre ta emot, herre, några egendomar nära de köpstäder där ni brukar sitta och ta emot julgillen (jólaveizlur).” Kungen gick med på detta och skötte honom jordar österut vid Konungahälla och vid Oslo, vid Tunsberg och norrut vid Nidaros, och det var nästan de bästa egendomarna på varje ställe, och dessa egendomar har hans ättemän haft sedan dess. Skúli konungsfostres son var Ásólfr, fader till Guthormr á Reini, fader till Bárðr, fader till kung Inge och jarl Skúli. Inte långt efter kung Haralds fall for Skúli västerut till England och begärde att få kung Haralds lik, och det fick han lätt, och han kom tillbaka till Norge och fick stor ära för det. Men nu ligger han vid Elgesætr, ty det ansågs lämpligt att han följde den kyrka som han själv hade låtit bygga. Men ärkebiskop Eysteinn lät föra honom dit, under händerna på kanikerna (hreinlífismenn), och skaffade dit därtill stora egendomar och ökade mycket stiftelsens förmögenhet med de egendomar som han själv hade gett dit. Och de tolv månader som kung Harald var västerut och han och hans son Olav, då styrde hans son Magnus över Norge, och han var den vackraste mannen. Kung Harald Godwinssons fall ## Saga Haralds harðráða, kap. 57 (maskinöversättning) Efter kung Haralds fall skyndar sig Harald Godwinsson söderut i England med sin här, därför att en jarl från Normandie hade kommit söderifrån över havet med en stor här och lade under sig allt land där han for. Denne jarl kallas Vilhelm, son till Robert långspjut. Robert var broder till Emma, kung Edvards moder, och Vilhelm ansåg sig mer berättigad att ta kung Edvards arv än den Harald som hade svurit sig från riket. Men så gick det till med eden: när Edvard den gode var kung i England och var en barnlös man, då sände han ärkebiskop Robert av Canterbury till sin frände Vilhelm i Normandie, och han ville göra honom till kung efter sig. Och en annan gång sände han i samma ärende till Vilhelm jarl Harald, son till Godwine och Gyða Þorgilsdóttir. Och Harald var hos Vilhelm en tid, och man sade att han fäste sig vid Vilhelms hustru och att deras kärlek var stor. Och nu fattar jarlen misstankar genom människors tal. De beslöt att Harald skulle trolova sig med hans dotter och på så sätt rentvå sig från den anklagelse som jarl Vilhelm hade mot honom, och därtill svor jarl Harald jarl Vilhelm eder vid Odmarus skrin att han aldrig skulle vara emot honom. Och efter det for jarl Harald tillbaka till kung Edvard och var hos honom och tog kungadömet efter honom, och därför tyckte Vilhelm att han bröt sina eder, eftersom kung Edvard hade gett honom kungadömet efter sina dagar. Och nu är att ta upp där när Vilhelm har kommit söderifrån till England och lägger under sig det land han kommer till. Och man säger att innan Vilhelm red hemifrån gick hans hustru bredvid hans häst och bad honom att inte strida mot kung Harald Godwinsson. Vilhelm svarade ovänligt och sade att inga goda skäl drev henne till denna bön, och han driver på hästen med sporren, och sporren träffar hennes huvud, och hon får sin bane, och man talade om denna händelse som ohygglig. Vilhelm svarade: ”Visst är händelsen ohygglig, men det kan vara att det är efter förtjänst och att hon har svikit mig.” Han lät binda Odmarus skrin vid sitt fälttecken, samma skrin som Harald hade svurit vid. Kung Harald och Vilhelm utkämpade en stor strid när de möttes, och det var tolv månader efter kung Harald Sigurdssons fall, och striden går tungt för Harald, och då sade han: ”Vad är det som är bundet vid Vilhelms fälttecken?” Och det blir sagt honom. ”Då kan det hända”, sade kung Harald, ”att det inte går att komma undan.” Där föll kung Harald Godwinsson och Gyrðr, hans broder. Vilhelm blev kung och dog sotdöden i Normandie. Efter honom var hans son Vilhelm den röde kung i fjorton år; han dog sotdöden. Då var hans broder Henrik kung, kung Vilhelm den förstes andre son. ---- Fotnoter: ## Saga Ólafs kyrra, kap. 1 (maskinöversättning) Kung Olav, kung Haralds son, var en stor man till växten, och det är alla människors utsago att ingen hade sett en vackrare eller ståtligare man till utseendet. Han hade gult hår och ljus kropp, de vackraste ögonen av alla män, välväxt, oftast fåordig och talade litet på tingen, glad vid ölet och vänlig i tal mot sina vänner och måttfull i allt. Och efter kung Haralds fall ansåg Sven, danernas kung, att freden mellan norrmän och daner var bruten. Han ansåg att den inte hade varit sluten för längre tid än medan de båda levde, kung Harald och kung Sven. Nu var det utbud (útboð) i båda rikena. Kung Olav hade allmänt uppbåd (almenningr) ute över Norge av manskap och skepp, såsom Steinn säger. Sin otålighet skall den stridsstarke förbjuda Sven i köpstaden där den helige fursten vilar; han är en mäktig furste; kung Olav skall unna sin ätt männen; Úlfs arvinge behöver där inte göra anspråk på hela Norge. [osäker tolkning] Detta omtalar Steinn, när kung Olav far kring sitt land med ledungar (leiðangr) och härskepp, när han kvad detta. Härskaren far med metall – jag minns furstens lov – med kall metall över raumernas land och Randa; den mäktigsinnade vet besked därom. [osäker tolkning] Och vidare. Engelsmännens styresman, den stridsvillige, ber de eggdjärva männens skara att staka ut alla sund framför sitt land med spjut; jorden blir inte lätt att vinna för Filirs herre; svärdens stridshärdare vet sig vara den i hög grad bäste fursten. [osäker tolkning] Och vidare kvad han. Jag vet var Olav ute, ofjättrad, färgade svärd; minnen delar sig för mig till tal första gången; [osäker tolkning] kungen fick till havs utanför Halland med klingan – männen rödfärgade vackra svärd –, den mångfalt gode, färgat med blod. [osäker tolkning] Och vidare. Danska kämpar gick – dån uppstod – med brynjor utombords till botten, av den våta metallen och hjälmarna; sårade krigare sjönk söderifrån i havet till grunden; den höga vågmuren kastade deras huvuden upp på jordens rand. Ännu för att göra strid rustade sig fursten för väldig kamp; den modige kungen bad att hålla härskölden österut; med litet manskap förde de långa borden ut norr om Staðr; två furstar trampade rörvalens tunfält mer. [osäker tolkning] Nu sänder kung Olav bud till kung Sven och förlikningsord, att de skall bestämma ett möte med varandra i Konungahälla, såsom det är sed bland kungar. Kung Olav säger då till danernas kung att han vill hålla en sådan förlikning som hans fader tog av danerna och inte öka på den. Och i annat fall säger han att man kan vänta att norrmännen ännu kommer att försöka göra en väldig storm från sin sida, som danerna skulle finna farlig, även om kung Harald hade gått bort. På denna grund gör de förlikning för andra gången mellan daner och norrmän, och därmed trolovar kung Sven sin dotter Ingiríðr med kung Olav, och de skiljs då förlikta. Kung Olav fick det namnet att han kallades Olav kyrre, såsom Steinn kvad. Tröndernas furste vill, – det behagar väl folket – med stor klokskap lägga alla länder i frid, den eggdjärve; det behagar folket att den ståndaktige engelsmännens skräck tvingar männen till fredsavtal, Olav, född i solen. [osäker tolkning] Denna fred bestod sedan länge mellan länderna. ## Saga Ólafs kyrra, kap. 2 (maskinöversättning) Nu hade kung Olav och alla hans män mer ro och bekvämt liv än det förut hade varit i Norge. Då blev landet mycket prytt och blev rikt och fullt av överflöd. Då grundades den köpstad i Norge som är en av de mest ansedda, utöver den förut omtalade köpstaden i Nidaros, och denna köpstad kallas Bergen. Där blev snart en stor boplats för rika män, och dit är den största tillförseln från andra länder. Då började dryckeslag och gillen i köpstäderna mycket mer än det förut hade varit. Då hade männen prålhosor snörda vid benet; somliga spände guldringar kring sina smalben. Men det var en sed i forntiden i Norge, likaså i Danmark och Sverige, där det fanns stora kungsgårdar och gillesstugor, att kungens högsäte var på den långpall som vette mot solen. Drottningen satt då till vänster om kungen, och det kallades då högsätet (ǫndugi), och den plats var den mest hedersamma utåt åt båda hållen, för kvinnor och män, som var närmast högsätet, men den minst hedersamma den som var ytterst och närmast dörren. Och den förnämste mannen, den som var gammal och klok och kallades kungens rådgivare – såsom det länge hade varit sed för kungar att ha gamla vise män hos sig för att känna till sina förfäders forna seder och exempel –, denne man skulle sitta på den andra pallen mittemot kungen, och det hette det andra högsätet. Från honom på höger sida var kvinnornas säten, men på vänster sida männens säten. Och då var det sed bland hövdingar att bära öl tvärs över elden och dricka till sin högsätesman, och det ansågs vara den största äran att sitta framför kungens dryck, och för att detta inte skall vara lögn, så säger Arnórr jarlaskald. Jag lovade, när vi varje vinter satt mittemot korpens matgivare, alltid – fursten drack till sitt följe – goda färder för skeppens män. [osäker tolkning] Kung Olav lät sätta upp en högpall i sina gillesstugor och satte där sitt högsäte mitt på tvärpallen och ordnade framför sig ljussvenner (kertisveinar) och skutilsvenner (skutilsveinar). Han lät också hålla ett ljus framför varje förnäm man som satt vid hans bord. Han lät också skutilsvenner stå vid lika många kar som det fanns förnäma män. Han lät då göra stallarstolar och satte där sina stallare och vise män. Kung Olav tog till sig hundra soldmän (málamenn); de var hans hirdmän. Men det var gammal lag att kungen skulle ha sextio hirdmän. Han hade också sextio gäster (gestir), men förut hade kungarna haft trettio. Han hade alltid sextio av de män som var vid bordet och i hans uppehälle och vid gillena och ändå inte var handgångna. De var i lägre rang. De forslade det som kungen eller hans årmän (ármenn) behövde, eller for på handelsfärder och var skyldiga till allt kungens arbete. Bönderna frågade kungen av vilket skäl han hade större hird omkring sig än de tidigare kungarna hade haft, men han svarade på det sättet och sade sig vara så mycket mindre styresman än sin fader att han inte fick riket bättre styrt eller lett med tvåhundra män än kung Harald med nittio eller hundra. Och han satt länge österut i Ranrike på en av sina egna gårdar, som heter Haukstaðir. Kung Olav gifte bort sin syster Ingigerðr med Olav, son till Sven, danernas kung. Olav var kung i Danmark efter sin broder Knut den helige. Kung Olav fick en son med sin frilla Þóra, dotter till Árni laga. Han hette Magnus och kallades barfot (berfœttr), och somliga kallade honom, innan ofreden upphörde, Ofreds-Magnus (styrjaldar Magnús). Han var den vackraste av män till utseendet, när man undantar Olav, hans fader, och han var den högste av män. Det gjordes ett märke för dessa tre förfäder i rakt nedstigande led, kung Harald, kung Olav och kung Magnus barfot, i Mariakyrkan norrut i Kaupangen, den som kung Harald lät bygga. Det var inhugget ett kors på stenväggen vid dörren, där det var lagom högt för kung Harald att kyssa det, och ett annat för kung Olav, ett tredje för kung Magnus, och det var mycket lägre, och det var lika långt mellan alla. Kung Magnus var den mest höviske av män. ## Saga Ólafs kyrra, kap. 3 (maskinöversättning) Under kung Olavs dagar var det goda år i Norge och mångfaldig godhet, och under ingen kungs livstid sedan kung Harald hårfagres tid var det lika gott i Norge som under hans, och med lika stor framgång. Och kung Olav ordnade till ära många ting som hans fader kung Harald hade rest med hårdhet och upprätthållit så. Han var frikostig med guld och silver och andra goda dyrbarheter och klenoder, men han höll fast vid riket, och det vållade mest hans klokskap, och därtill såg han vad som anstod kungadömet, och många av hans verk är att räkna upp som är både goda och kungliga. Han lät resa en stenkyrka vid biskopssätet i Nidaros över sin frände den helige kung Olavs kropp och fullbordade den. Och av detta kan man märka hurdan hans godhet har varit och kärlek till folket. Det kan man också märka något av de ord som han sade en dag vid ett stort gille. Han var då glad och vid gott lynne, och de män kom fram som sade detta: ”Herre, en stor glädje är det för oss att du är så glad.” Han sade: ”Nu skall jag vara glad, när jag ser både glädje och frihet hos mitt folk och sitter i det samkväm som är helgat åt min frände den helige kung Olav. Men under min faders dagar var detta folk under stor tukt och fruktan, och då gömde de flesta män sitt guld och sina klenoder, men nu ser jag hos var och en av er skina det som han har, och er frihet är min glädje.” Så fredligt var det under hans dagar att han skaffade fred både för sig och sitt folk utomlands, och ändå stod det stor fruktan av hans styre och rike, fastän han var foglig och mild, såsom skalden kvad. Olav värnade med hotets ord och med fredstal jorden, så att ingen av härskarna vågade göra anspråk på den. Och under hans dagar blev det kungaskifte i Danmark, och kung Olav var en stor vän till Knut, danernas kung, och for till möte med honom. De möttes österut vid Älven, där det hade varit vanligt med kungamöten. Kung Knut talar då om att han ville att de skulle göra ett härtåg västerut till England, eftersom de hade sådant att hämnas, kung Olav först och främst, och likaså danernas kung. ”Och gör nu antingen”, säger han, ”att jag skall skaffa dig sextio skepp och du blir hövding för manskapet, eller annars skall jag bli hövding för det, och du skaffar mig sextio skepp.” Då svarade kung Olav: ”Kung Knut”, säger han, ”denna sak som du talar om är i mitt sinne, men det är ojämnt fördelat mellan oss två. Ni fränder har haft lyckan att vinna England med heder och stor framgång, såsom kung Knut den store, och nu är det också troligt att det skall gå i arv hos er. Men när kung Harald, vår fader, for västerut i ett sådant ärende, då fick han sin bane. Han for då ur landet med allt det bästa manskapet, så att det sedan inte har funnits tillgång till sådant i landet, och med en sådan ledare som kung Harald var både till klokskap och lycka; den färden var i alla avseenden utmärkt rustad och gick ändå som ni vet. Nu kan jag bedöma min ringa förmåga, hur illa lämpad jag är att bli ledare för denna färd, och därför vill jag välja er till att fara med min förstärkning.” Sedan överlämnar han till kung Knut sextio stora skepp med utmärkt utrustning och pålitligt manskap och satte sina hövdingar och lendmän över dem, och det sades att han hade bidragit storslaget med så mycket manskap. Såsom det sägs i kung Knuts saga, att norrmännen ensamma inte bröt den ledung som hade samlats, men danerna väntade inte, och han värderade det högt hos norrmännen. Han gav dem lov att fara på handelsfärder vart de ville och sände Norges kung dyrbara vängåvor för hans bistånd, men på danerna lade han stor vrede med böter. Om kung Olav och krakkarlen ## Saga Ólafs kyrra, kap. 4 (maskinöversättning) Det hände en gång när kung Olavs män hade samlat in kungens landskylder att kungen frågade var de hade blivit bäst mottagna. De sade att det var i ett fylke som de tyckte överträffade de andra. Kungen sade: ”Vad finns det för tecken på att det var bättre där än på andra ställen?” ”Herre”, sade de, ”där finns en gammal bonde som vet förut om många ting, och vi har frågat honom om mycket, och han har löst det, och vi tyckte att det inte var något medelmåttigt nöje att tala med honom, och vi tror att han förstår fåglarnas läte.” Kungen sade: ”Sådant är stort tomt prat, och jag tror inte på det.” Och så en gång när kungen for fram längs land genom några sund, frågade han, när de seglade, vilka bosättningar det fanns där uppe i landet. De svarade: ”Herre, om detta fylke sade vi er att vi blev bäst mottagna.” Kungen sade: ”Vilket hus är det som står här ovanför sundet?” De svarade: ”Det huset äger den kunnige man som vi berättade för er om.” Och där såg de en häst bredvid huset. Då sade kungen: ”Far nu och dräp hästen.” De sade: ”Vi skulle inte vilja göra honom skada, och han förtjänar inte det av oss.” ”Jag vill råda”, säger kungen. ”Hugg huvudet av hästen och se till att blodet inte kommer ner. Bär det sedan ut på vårt skepp och hämta bonden och säg inte vad ni har gjort med hästen, och ert liv skall stå på spel om ni gör annorlunda, men säg till karlen att jag vill träffa honom.” Sedan far de i land och gör som kungen sade och säger karlen ärendet, och han far och träffar kungen. Då sade kungen till bonden: ”Vem äger den jord som du bor på?” Han svarade: ”Ni äger den, herre, och ni tar arrende av den.” Då sade kungen: ”Visa oss vägen fram längs land; den torde vara känd för dig.” Och han gör så, och när de ror flyger en kråka förbi skeppet och låter illa. Bonden ser på den. Kungen frågade: ”Tycker du att det är något att bry sig om, bonde, att kråkan skriade?” ”Det är inte mindre så”, sade bonden. Och i det ögonblicket flyger en annan kråka över skeppet och skriar, och då bryr sig bonden inte om att ro; åran ligger lös i hans hand. Då sade kungen: ”Mycket begrundar du denna kråka, vad hon tycks säga.” Bonden sade: ”Herre, nu har jag en misstanke om vad hon säger.” Och då flög kråkan för tredje gången och låter allra värst och lägger sig nära skeppet när hon flyger, men bonden reser sig upp emot henne, och hon skriar allt emot honom, och bonden bryr sig inte om rodden. Kungen sade: ”Vad säger hon nu, bonde?” Han sade: ”Det är inte troligt att jag vet det.” ”Säg nu”, säger kungen. Då sade bonden. Den årsgamla säger, hon vet ingenting; och den tvååriga säger, jag tror det inte heller; men den treåriga säger, det tycks mig inte troligt: hon säger att jag ror på ett stohuvud och att du, kung, är tjuv av mitt gods. Kungen sade: ”Vad är nu, bonde, vill du kalla mig tjuv? Det var inte väl sagt.” ”Så är det, herre”, säger bonden, ”det är inte väl sagt, men ni torde ha haft några knep för er med mig.” Kungen sade: ”Så är det också, bonde, och vi gjorde det för vårt nöjes skull. Jag skall löna dig.” Han gav honom goda gåvor och efterskänkte honom skylderna för den jord som han bodde på, och nu skiljs de, och bonden far hem. Ofta visar sig det som är berättat, att kung Olav var osnål med penninggåvor till män, och han gav dyrbarheter av alla slag, såsom Steinn skald säger. Furstarnas ättstöd ger frikostigt också målade knarrar; han vill inte i sin snålhet neka högbrynjade skepp; [osäker tolkning] folket njuter av Olavs rikedom; en annan kung åt männen – se du vem som delar ut sådant gods – sig den i hög grad bäste fursten. [osäker tolkning] Och vidare kvad han. Här gläder fursten med ringar, den skattfrikostige som rödfärgar spetsar; bänkmännen låter fursten glädjas åt gåvor; den driftige Norges kung ger norrmännen stort; frikostig är engelsmännens minskare, Olav, född i solen. Härskaren ger också hjälmar åt hirden, så att han inte aktar något; dessa kläder pryder kungens män; den högättade ger männen brynjor; den trofaste fursten låter kämparna ta emot tunga brynjor av sig; så lönar fursten följet för mödan i Hárs gärde. [osäker tolkning] Olav ger så att av furstar ingen alls av de raskare kan, den milde krigarättlingen, ge huggit guld för ynnest; [osäker tolkning] fursten är under den klara himlen, han är den främste av kungamän; fråga vem som skall göra likadant, född med givmilt sinne. [osäker tolkning] ## Saga Ólafs kyrra, kap. 5 (maskinöversättning) Kung Olav fick sin banesot österut i Viken på Haukstaðir och fördes norrut till Trondheim och jordades vid Kristkyrkan. Då hade han varit kung i Norge i tjugosju vintrar när han dog. ---- Fotnoter: ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 1 (maskinöversättning) Efter kung Magnus barfots fall togs hans tre söner till kungar i Norge: Sigurd, Eysteinn och Olav. Sigurd hade den östra delen av landet att råda över, både vad gällde gästningar (veizlur) och skatter, men kung Eysteinn den norra delen kring Trondheim, och kung Olav och den del av riket som tillföll honom vårdade de båda, ty han var inte äldre än tre vintrar när han togs till kung. Kung Magnus söner var alla goda att se och ståtliga, lugna och fridsamma mot sina undersåtar, och det finns mycket gott och härligt att berätta om dem. Olav var dock alltför kort tid till hands, ty han levde inte längre efter sin faders bortgång än tolv vintrar. Och i början när alla bröderna satt i riket, och snarare än man väntade, ivrade kung Sigurd att fara ur landet ut till Jerusalem, med råd av sina bröder och alla de bästa männen i Norge, för att köpa sig Guds nåd och gott eftermäle. Han rustar sig för denna färd, och det var en stor kostnad, och innan han kunde välja manskapet så noga som han ville göra det för färden, då vann han och hans bröder på många sätt landsmännens och hela allmogens vänskap. Då tog bröderna bort från folket pålagor och mycken träldom och onda hårdheter och tunga skatter som kungar och jarlar hade lagt på folket, såsom det förut är berättat i deras sagor, och bröderna vände så träldom till frihet, och det skaffade dem stor vänskap hos hela allmogen. Sagan om kung Sigurds utlandsfärd Kung Sigurd blev färdig att resa från Norge på sin utlandsfärd tre vintrar efter sin faders död, och då for han och ämnade sig till Jerusalem. Han hade med sig ett stort följe och ett gott urval av män, och ändå bara de som själva ville fara och ge honom följe och sällskap. Många lendmän och andra stormän åtog sig denna färd med kung Sigurd. Och när manskapet var helt färdigt, då hade han sammanlagt sextio skepp, såsom Þórarinn stuttfeldr säger. Den djärva hären strömmade, trogen, till den hökraske furstens hand, varifrån som helst, så som förut kungarnas ätt hade hört rätt om den mångvise Kraki i färden. [osäker tolkning] Och nu innan bröderna skiljs, då sade kung Sigurd till kung Eysteinn: ”Nu är denna färd, broder, omsorgsfullt rustad med ert stöd och era bidrag, och det kommer nu mycket an på att det går storslaget för oss och att något kan vinnas till ära på denna färd eller till själagagn.” Kung Eysteinn svarade: ”Det skall gå dig väl, broder, och du är lämpad för stor framgång och duglighet, och vi skall under tiden försöka sköta vårt brödrarike med ett sådant styre som vi förmår.” Och nu skiljs bröderna, och Sigurd seglar under hösten från Hordaland västerut till England och uppehöll sig där under vintern. Så säger Þorvaldr blǫnduskáld. Så kom den mångvise furstens djärva manskap samman, stort, efter den milde furstens vilja, att skepp med skarvfagra stävar efter den rene Gudens vilja for härifrån över sjön, sextio till antalet. De vackra skeppens skavda bord vadade västerut över havet till engelsmännens fädernejord; tröndernas raske furste tycktes där i landet som överallt vara överman över hela hären. [osäker tolkning] På den tiden var Henrik kung över England, son till Vilhelm bastard, jarl av Rouen. Han tog väl emot kung Sigurd, och han var där under vintern med sitt manskap med stor glädje och heder, och kung Henrik sade sig vilja bli vän med kung Sigurd. ”Eftersom du har sökt oss hem”, säger Henrik, ”och har ett så gott företag för händer, vill jag vara den som hjälper er i era många förpliktelser, och det är att vänta att ni kommer att behöva mycket i penningar för denna utrustning och färd som ni har föresatt er.” Kung Sigurd tackar honom väl för hans vänliga löften och härliga mottagande och all den kostnad och heder som han ger honom. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 2 (maskinöversättning) Och nu på våren börjar han sin färd västerut till Valland, och de fick sen bör under sommaren och kom på hösten västerut till Jakobsland, och kung Sigurd uppehöll sig där två vintrar. Och kung Sigurd sände sina härförare (hertogar) med förlikningsförslag till den hertig som rådde över landet där och bad dem säga hertigen att han ville ha fred för alla hans män, men att hertigen skulle tillåta dem att sitta där i hans rike under vintern och ha det som de behövde där av förnödenheter för sitt uppehälle, men att de skulle uppträda så foglig som möjligt mot landsfolket, och att det vore en god lösning för hertigen, eftersom de hade sökt sig så långt från sitt land och rike ut till de länderna, och att de ville fred med honom och hans män om han lät det gå väl för dem i fråga om förnödenheter. Hertigen tar väl emot denna begäran från kung Sigurd och sade att han skulle ordna sådant som de behövde, och de gör nu på det sättet förlikning sinsemellan att hertigen skulle låta ordna en marknad åt honom för livsmedel hela vintern, men kung Sigurd och hans här skulle vara där fredligt och fridsamt, såsom han lovade honom. Detta hölls inte längre än till jul, att marknaden pågick, och då blev det ont om mat för norrmännen så snart hertigen upphörde med sin omsorg, framför allt därför att det landet var karg och dålig matjord. Och nu sade kung Sigurd till sina män: ”Nu tycks det mig”, säger han, ”som om hertigen först har svikit överenskommelsen med oss och brutit förlikningen. Det synes mig nu tillåtet att vi söker något mer, och det kommer vi också att behöva för vår nödtorft. Vi får nu pröva hur det går, och alltid väntar jag att det skall prövas innan vi kommer tillbaka hur gott manskap jag har valt ut och har med mig, och jag misstänker att vi några gånger kommer att råka i manspillan innan det upphör. Det kan också vara att det länge är i minne om det går manligt för oss och något blir vunnet som tycks värt att berätta om, och jag har gott hopp om det manskap som följer mig, och det skall visa sig väl om ledningen inte är sämre.” Alla lovordade hans tal. Nu for kung Sigurd med stort manskap till den borg (kastali) som hertigen ägde, men han flydde undan, ty han hade litet manskap. Kung Sigurd tog nu där ur borgen mycket proviant och mycket annat krigsbyte och lät föra det till sina skepp och rustade sig sedan till avfärd. Och det var tidigt på våren när han for från Jakobsland och styrde med sitt manskap västerut förbi Spanien, såsom Halldórr skvaldri har räknat upp i sin drapa som han kvad om Sigurds Jerusalemsfärd och ordnade berättelsen om hans strider som han utkämpade på färden. Och han börjar där med att när kung Sigurd hade kommit med sitt manskap utanför Spanien, då hände det att några vikingar som for på plundring kom emot honom med en här av galärer. Och när kung Sigurd vet det, då eggar han sitt manskap att de skulle gå emot dem och säger att det både skulle bli stort byte och stor ära om de segrade. Härvikingarna hade sju galärer, och de skeppen är stora och svåra att angripa. Nu lägger kung Sigurd till mot dem med sitt manskap, och det kommer där till strid, och där började han för första gången den fiendskap som han utövade mot hedna män. Kung Sigurd är glad när de lägger skeppen samman och sade att det passade väl att man där ute fick veta om norrmännen kunde strida. Denna strid blev hård, och till slut kom kung Sigurds män upp på galärerna och röjer dem från borden, och vid slutet av detta möte fick vikingarna det utbytet av sitt möte med norrmännen att en stor mängd av deras manskap dräptes eller drevs överbord, och alla flydde som kunde och lämnade där åtta galärer som de hade haft dit, och kung Sigurd och hans män tog därifrån allt sådant som de ville och dräpte där varje människobarn på de skeppen som inte hade flytt och tog där stort gods, såsom Halldórr säger. Hären lyckades rensa – kämparnas vän fick byte – åtta galärer, där inte ett fåtal män föll. [osäker tolkning] ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 3 (maskinöversättning) Efter detta lade kung Sigurd med sitt manskap till vid den borg som heter Sintre. Den står i Spanien, och där hade då hedniskt folk slagit sig ner och härjade därifrån på kristna män. Då sade kung Sigurd till sina män: ”Det tycks mig”, säger han, ”att det skulle vara både till ära och till styrka för Guds kristenhet om vi vann denna borg, i vilken hedniskt folk har samlats och därifrån gör utfall mot kristna män och utövar fiendskap mot dem. Låt oss nu ge oss så väl vi kan och vinna denna borg så tappert som möjligt.” Nu gör de anfall mot borgen, och där blev en hård strid. De som var där försvarade sig tappert och ropade och sade att denne utländske kung inte skulle driva bort dem därifrån om inte landsmännen fick det, och de tyckte sig vara säkra och ha ett gott urval av män. Men det gick annorlunda för dem, så att de fann någon mäktigare än sig, och norrmännen lyckades bryta borgen, och de tog nu i sitt våld borgen och de män som var vid liv. Och sedan sade kungen till dem: ”Den belägring som ni har haft här har blivit till skada för mången god man, och nu väntar jag att det skall bli ett slut på den. Och om ni vill ta emot tron, då skall jag ge er livet, fastän det vore mer förtjänt att ni dräptes.” De vägrade alla att ta emot kristendomen, och efter det lät kung Sigurd dräpa alla, såsom Halldórr säger. Stora verk har jag att berätta, de som utfördes en vårdag i Spanien; [osäker tolkning] slungaren vann ståtligt den angripna Sintre, kungens borg; [osäker tolkning] hordernas furste började strida grymt mot de krigare som helt avvisade Guds rätt som erbjöds dem. Efter det far kung Sigurd och hans män bort därifrån och for ännu västerut förbi Spanien, tills de kom till den stad som heter Lissabon. Den var till hälften kristen och till hälften hednisk, och helt väster och söder om den staden ligger det hedniska Spanien, och där skiljs också det kristna Spanien av. Och nu rådgör kung Sigurd med sina vise män och säger att det skulle anses vara en stor prydnad och ära om de vann staden. Han sade sig ha valt manskapet så väl åt sig, både för klokhetens och för tapperhetens skull, att han sade sig ha gott hopp om denna sak, och han sade att många av de kristna män som bodde där i staden skulle vara dem vänligt sinnade, och han sade sig vilja göra den staden helt kristen om han kunde. Alla hans män ställde sig väl bakom denna sak och gick mot staden med stor tapperhet. Men de som var där rustade sig till motstånd och eggade varandra till försvar, så att utländska hövdingar inte skulle få makt över dem. Nu blev det en hård strid vid staden, och norrmännens anfall blev så stort att de lyckades bryta murarna med kastmaskiner (valslǫngur) och kommer in i staden och utkämpade där en hård strid inne i staden med stor manspillan. Kung Sigurd var långt framme under sina fälttecken och var den mest vapenföre av män, och det slutade så att där föll mycket folk, men en del underkastade sig och tog tron. Kung Sigurd skildes därifrån på det sättet att han hade sådant av den staden som han ville. Och det var kung Sigurds tredje strid, såsom Halldórr säger. I söder vann du den tredje segern, raske, vid den stad som de kallar – furstens ättling, du landsteg – Lissabon på jorden. Ännu fortsatte kung Sigurd sin färd med manskapet till den stad i det hedniska Spanien som heter Alkassa och säger till sina män att de skall försöka sig på denna stad. ”Det synes mig att vår styrka är så mycket större ju längre fram vi har trängt. Vi har nu fått mycket gods och likaså ära. Låt oss nu anfalla staden med tapperhet.” Där utkämpade kung Sigurd sin fjärde strid och upphörde inte med anfallet förrän han fick makt över denna stad, och han dräpte där mycket hedniskt folk och tog allt det gods som fanns i staden och ödelade den, såsom det sägs här. Jag har hört att ni, folkdrivare, ivrade ute där det heter Alkassa, i hvass strid, att vinna för fjärde gången. Och vidare kvad han. Jag har hört att det i en enda ödelagd stad vanns till sorg för den hedna kvinnan; hären träffade dem som drev på flykt. [osäker tolkning] ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 4 (maskinöversättning) Därifrån styrde kung Sigurd ut till Nǫrvasund och seglade igenom sundet, men där vid sundet finns alltid vikingar, och så blev det också nu, att där lade en här av hedna män till strid mot kung Sigurd, och han stred för femte gången. Denna strid blir hård, och det blir stort manfall bland de hedna männen, och kung Sigurd sade att det nu var så mycket mer deras plikt att gå väl fram och strida som hedningarna tyckte att segern var mer i deras hand, och de vållade striden först. De gör nu en hård stöt, och det slutar så att kung Sigurd fick seger, och de hedningar som fick livet flydde och kunde föga berömma sig av detta möte. Detta omtalar Halldórr. Ni litade på eggen österut; Gud hjälpte er att rödfärga den; asfågeln flög till njuresår vid Nǫrvasund. [osäker tolkning] Och då började han sin färd ännu längre fram och styrde till en ö som kallades Forminterra. Där hade en stor här av hedna män slagit sig ner i en grotta och byggt en stenmur framför grottmynningen, och de hade allt detta tillsammans som borg åt sig. De förde dit sådant krigsbyte som de kom över. Då sade kungen, när de kom till ön och han hade frågat om denna grotta: ”Så frågar jag mig fram att vi inte skall ha kommit till något ställe där det är lika stor nödvändighet att angripa som denna grotta, som ogärningsmän och hedningar har besatt, och att vinna detta ställe, där så många av Guds kristenhets fiender har samlats. Men det sägs mig att det är mycket svårt att angripa detta, men där skall det ändå prövas om vår lycka och hårdhet med Guds styrka förmår mer eller ogärningsmännens anordningar.” Alla säger att detta är en stor övermakt av manskap och att de har goda anordningar, men kungen vill ändå inte mindre angripa. Och nu gjorde kung Sigurd landstigning på ön, och de for till grottan, och den låg framtill i ett berg, och det var brant att gå upp till stenmuren som fanns framför grottans dörr. Men grottfolket fruktade inte detta manskap och bar ut dyrbara tyger (pell) och andra dyrbarheter och visade dem och bad norrmännens kung att komma och hämta dem där. Nu söker kung Sigurd råd för sig och lät ta de skeppsbåtar som heter barkar och dra upp dem på berget och över grottans dörr, och han lät surra dem med tjocka och starka rep och satte på båtarna män som var skyttar och hade bågar. De lät sedan båtarna sjunka ner framför berget så att de som var där inte kunde nå upp till båtarna, men de gjorde från båtarna en hård stöt mot hedningarna med skott. Men hedningarna hade opålitliga skydd och sårades svårt av skotten, och somliga föll. Därnäst drog de sig tillbaka från borgmuren och in i grottan. Men kung Sigurd med sin fylking anföll uppför sluttningen under stenmuren och bröt upp portarna, ty hedningarna försvarade då inte portarna, eftersom de hade dragit sig in i grottan för skotten. Kung Sigurd och hans män gick sedan in, men hedningarna flydde undan längre in i grottan och bakom den stenmur som var satt tvärs över grottan, och försvarade sig därifrån. Och nu låter kung Sigurd föra stora stockar till grottan och stapla ett stort bål i grottans dörr och sätta eld på det. Nu bedömer hedningarna sitt läge när eld och rök tränger på dem, och somliga lät där livet därinne, somliga gick ut och tog härbärge på norrmännens vapen, och där blev allt folket dräpt eller bränt. Där fick de det största krigsbytet på ett enda ställe av det som de tog på färden. Detta kvad Halldórr om denna händelse. Kungen kunde skada det hedna folk som flydde – ett ont läte blev det i grottan – skyndsamt undan med sin skara; han bjöd livet ännu när ni vann den gamla befästningen; [osäker tolkning] det olyckliga folket fick lida plåga i elden för djävulens trälar. [osäker tolkning] Du stridsstarke lät barkarna – furstens verk mot serkerna har blivit berömda – sjunka ner framför jättinnans motstig; men uppför sluttningen mot grottan anföll den stridsvillige dånstarke av Gǫndulls ting nedifrån med talrikt följe. [osäker tolkning] Den stridsskicklige fursten bjöd männen dra två blåsvarta börvargar upp på berget, när de starka djuren i rep längs kanten sjönk med manskap framför grottans portöppning. [osäker tolkning] ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 5 (maskinöversättning) Och då for kung Sigurd ännu vidare på färden och kom till den ö som heter Íviza. Och då sade kung Sigurd: ”Det väntar jag nu”, säger han, ”att denna seger som vi har vunnit vid grottan skall ha blivit känd vida omkring, och likaså de tidigare, och det skall inte återstå större övermakt än den som är avklarad. Låt oss nu anfalla hedningarna hårt på denna ö och vinna vår berömmelse ännu som förut, och det skall gå väl för oss.” Det blir där en hård strid och stort manfall. Norrmännen trycker hårt på och vill ännu som förut våga för kungens ära och heder, och nu faller också hedningarna. Och kung Sigurd fick seger. Detta räknar Halldórr som den sjunde striden, när han kvad. Mordhjulets mycket prisade märkare kom med skeppsflottan – fursten var ivrig efter ära och fredsbrott – till Íviza. [osäker tolkning] Och efter detta kom kung Sigurd med hären till den ö som norrmännen kallar Manǫrk, och denna plats var folkrik, och de hade stort skydd och hade förut lutat ... [oläslig] Gerhard Munthe: Kung Sigurd och alla hans män red med sådan prakt in i staden och så till kejsarens palats. ... fastän skorna föll av hästarna. Och så gör de nu, men kejsaren lät fara emot dem med lekar och musik. Kung Sigurd och alla hans män red med sådan prakt in i staden och så till kejsarens palats, och där var allt helt färdigt för honom. Om kejsar Kirialax gåvor Nu när kung Sigurds män var placerade på pallarna i hallen och var redo att dricka, då kommer två av kejsar Kirialax sändebud in i hallen och bar mellan sig i stora och väldiga väskor både guld och silver och säger att kejsaren sände allt detta till kung Sigurd. Han såg inte på godset och bad sina män ta det och dela det mellan sig. Sändebuden for tillbaka och berättade det för kejsaren. Han sade: ”Denne kung måste vara mycket mäktig och rik, eftersom han inte tycker sig behöva böja sig för sådana ting eller betala lovord för dem.” Och han ber dem då fara med stora kistor fulla med guld. De for och kom åter inför kung Sigurd och sade att stolkungen (stólkonungr) sände honom detta gods. Han sade då: ”Detta är mycket gods”, säger han, ”och dela ni detta mellan er, mina män.” De for tillbaka och berättade det för kejsaren. Han sade: ”Ett av två gäller om denne kung: att han är över andra kungar i makt och rikedom, eller att han inte har lika stor klokhet som det anstår en kung. Far nu för tredje gången och för honom det dyrbaraste purpurguldet och fyll dessa kistor med det till brädden.” Och kejsaren lade därpå två stora guldringar ovanpå. Nu for de männen och kom inför kung Sigurd och sade att kejsaren sände honom detta gods. Kung Sigurd stod då upp och tog ringarna och drog dem på sin hand. Sedan framförde han sitt ärende på grekiska och tackade kejsaren med vackra ord för hans storsinthet. Han tog nu och delade detta gods med sina män med vänlighet och fick av detta stor aktning av kejsaren, och det kom sedan därhän att kejsaren och kung Sigurd satt i ett och samma högsäte. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 6 (maskinöversättning) Där uppehöll sig kung Sigurd en tid, och en gång sände kung Kirialax män till kung Sigurd för att fråga om han hellre ville ta emot av honom sex skeppund av rött guld eller ville att kejsaren skulle låta anordna den lek som han brukade låta leka på hippodromen (paðreimr). Kung Sigurd valde leken. Då sade kejsarens sändebud till kung Sigurd att leken inte kostade kejsaren mindre gods än detta guld. Då lät kejsaren anordna leken, och när leken pågick gick alla lekar bättre för kejsaren den gången än för drottningen, som ägde hälften av leken och tävlar i alla lekarna. Men nu går det bättre för kejsaren och hans män, och grekerna säger att det år då kejsaren vinner fler lekar på hippodromen än drottningen, då skall kejsaren vinna seger på härfärd. De män som har varit i Konstantinopel säger att hippodromen är gjord på det sättet att en hög mur är satt kring ett fält, att likna vid ett stort, runt tun, och trappsteg runt om längs stenmuren, och där sitter människor, men leken är på fältet. Där är avbildade många slags forna händelser, asar och volsungar och gjukungar, gjorda av koppar och metall med så stor skicklighet att det tycks vara levande, och med denna anordning tycks det människorna som om de vore i leken. Och leken är ordnad med stora knep och konster: det ser ut som om män red i luften, och därvid används också grekisk eld (skotelldr) och en del av trolldom. Därvid används alla slags musikinstrument, psalterium och orgel, harpor, gigor och fiddlor och alla slags stränginstrument. Om kung Sigurds gästabud Efter detta skulle kung Sigurd en dag ge kejsaren en måltid och bad sina män ordna storslaget allt som behövdes, och efter vad som där var brukligt och anstod mäktiga män. Då säger kung Sigurd att hans män skulle gå på den gata i staden där ved köptes; han sade att han skulle behöva mycket. De sade att varje dag kördes många lass in i staden, och att man inte behövde frukta att veden skulle tryta. Och nu går det så till att all den ved som behövdes var borta, och de sade det till kung Sigurd. Han sade: ”Ta nu reda på”, säger han, ”om ni kan få valnötter. Vi skall inte kunna elda med dem sämre än med veden.” De for och fick detta så mycket som de ville ha. Sedan kom kejsaren och hans förnäma män med honom. De sätter sig tillsammans, och där är mångfaldig heder, och han bjuder kungligt, och när kejsaren och drottningen fann att inget saknades, då sände hon män för att ta reda på med vad de gjorde upp eldarna. Och de kommer till ett litet hus och ser att det var fullt av valnötter, och de sade till henne att det var fullt av valnötter och att de hade det till ved. Hon svarade: ”Visst är denne kung storsint, och han skall spara på litet för sin heders skull, ty ingen ved brinner bättre än denna.” Hon hade gjort detta, att låta ingen få veden, för att pröva vilket råd kung Sigurd skulle ta. Det sägs att kung Sigurd tog från sitt skepp ett stort och mycket konstfärdigt stävhuvud och satte det på Peterskyrkan. Sedan far kung Sigurd hem igen till Norge, och innan han och kejsaren skildes i Konstantinopel gav kung Sigurd honom alla skeppen, och stävhuvudena var förgyllda på det som kungen hade styrt, och de skeppen hölls länge därefter till beskådan i Konstantinopel och sattes upp där. Kejsar Kirialax gav kung Sigurd många hästar och skaffade honom vägvisare genom hela sitt rike. Nu for kung Sigurd bort från Konstantinopel, men där stannade kvar en stor mängd av hans män och gick i sold. En vis man i Konstantinopel sade att kung Sigurds anseende skulle gå som det djur som är format som en varg: häftigt i bogarna och mindre baktill. Han sade att hans kungadöme skulle gå så att det då skulle anses mest värt, men senare mindre. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 7 (maskinöversättning) Kung Sigurd for då vägen från Konstantinopel genom Ungern, Saxland och Danmark. På denna färd träffade kung Sigurd Lotharius, kejsare av Rom, i Schwaben, och kejsaren tog emot honom ovanligt väl, skaffade honom vägvisare och lät hålla marknad åt honom genom hela sitt rike. Och när kung Sigurd kom till Hedeby i Danmark, då träffade han där Nikolas, danernas kung, och han gjorde ett stort gästabud för kung Sigurd och följde honom själv norrut till Jylland och gav honom ett skepp med all utrustning, som kung Sigurd hade till Norge. Och vid midsommartid tog jarl Eilífr emot honom i Slesvig och gav honom ett utmärkt gästabud. Och nu, tre vintrar efter det att kung Sigurd for ur landet, hade hela folket att välkomna honom i Norge. Han var då tjugo år gammal och hade blivit den mest berömde genom sina färder och sin storsinthet. En vinter yngre var kung Eysteinn, hans broder. Nu är många platser i Norge prydda av de klenoder som kung Sigurd då förde in i landet. Han gav till den helige kung Olavs kyrka stor och dyrbar egendom. Kung Sigurd for då kring sitt rike och blev väl mottagen, och det är människors tal att ingen mer berömd färd hade företagits från Norge än denna, som kung Sigurd for, såsom skalden säger, hur glada männen blev åt honom när han kom hem till landet. Hären blev för den hökraske hårdmodig. [osäker tolkning] Om kung Eysteinn Kung Eysteinn hade inte heller ingenting att syssla med i landet medan kung Sigurd var på utlandsfärden. Han lät bygga den stora hallen i Bergen, som har varit den största och mest berömda byggnad i Norge som gjorts av trä. Han lät resa Mikaelskyrkan på Norðnes och gav där gods till ett munkkloster, och det är ett av de ståtligaste stenmünstren. Han lät bygga apostlakyrkan på kungsgården i Bergen. Kung Eysteinn lät bygga befästningen vid Agðanes och hamn och kyrka i Vágar på Hålogaland och lade prebenden (prófendur) till den. Han lät också bygga den stora draken (dreki), som var gjord i likhet med vad Ormen långe hade varit. Kung Eysteinn lät bygga Nikolaskyrkan i Nidaros. Han ökade kungadömet. Han sände bud till kloka män i Jämtland och lät dem komma till sig i stor vänlighet och begåvade dem med gåvor och drog så deras sinne till vänskap med sig. Därnäst förde han på tal med dem hur stor bekvämlighet det var för dem att söka hit efter sina förnödenheter och hur besvärligt det var för dem att söka österut, och de förstod att kungen talade om deras behov, och de kom på tal med honom och han ofta med dem. De for sedan österut och vände landsfolket till samtycke i denna sak och tog eder av folket, och efter det for de till Norge och svor kung Eysteinn Jämtland med klokskap och kärlek, och det har sedan hållits med fasthet. Så vann kung Eysteinn Jämtland med djupt övertänkt råd, och inte med fiendskap eller anfall, som somliga av hans förfäder. Och på detta sätt gjorde han förlikning med jämtarna, och i deras vänskapsöverenskommelse hade det blivit så, när alla lendmän i Jämtland for till kung Eysteinn och svor honom Jämtland med skatter och blev hans tegnar (þegnar), att han i gengäld lovade dem sitt stöd mot sveakungens fiendskap, så att han skulle vara lika skyldig att bistå dem som Norges män eller sina andra tegnar, och ännu lyder det under Norges kung i fråga om skatter. Kung Eysteinn förbättrade också på många ställen landsmännens rätt och var en stor upprätthållare av lagarna och gjorde sig mycket förtrogen med alla lagar i Norge. Han var en mycket vis man till förståndet, och av alla män var han den vackraste till utseendet, ljus till håret, medelstor till växten, vältalig och den mest frikostige med gods, och av alla kungar har han varit den mest älskade av sina män, glad och ödmjuk i tal. Han var gift med Ingibjǫrg, Steigar-Þórirs dotter. Deras barn var Guthormr och Maria, som Guðbrandr Skafhǫggsson var gift med. Om kung Eysteinn och Ívarr ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 8 (maskinöversättning) I den sak som jag nu skall berätta kan man märka vilken härlig man kung Eysteinn var, eller hur trofast han var mot sina vänner och angelägen om att efterforska hos sina älsklingar vad som bedrövade dem. Det var en man hos kung Eysteinn som hette Ívarr och var Ingimundrs son, isländsk till härkomsten och av hög ätt, en klok man och en god skald. Kungen värderade honom högt och var kärleksfull mot honom, såsom det syns i denna sak. Þorfinnr hette Ívarrs broder. Han for också utomlands till kung Eysteinn och hade där mycket nytta av sin broder hos många män. Men han tyckte att det var mycket att han inte skulle anses jämlik med sin broder och behöva ha nytta av honom, och därför trivdes han inte hos kungen och rustade sig ut till Island. Och innan bröderna skildes sade Ívarr att Þorfinnr skulle bära de orden till Oddný Jónsdóttir att hon skulle vänta på honom och inte gifta sig. Han sade att han brydde sig mest om henne av alla kvinnor. Sedan far Þorfinnr ut och fick en god resa, och han fattade det beslutet att han friade till Oddný för egen del och fick henne. Och litet senare kom Ívarr ut och fick höra detta och tyckte att Þorfinnr hade handlat illa mot honom, och han trivs inte alls och far sedan tillbaka till kungen och är hos honom i gott anseende som förut. Ívarr blir nu mycket nedstämd, och när kungen märkte det kallade han Ívarr till samtal med sig och frågade varför han var så glädjelös, ”och förut, när ni var hos oss, fanns det många slags nöje i era ord, och jag frågar inte efter detta därför att jag inte vet att vi inte har gjort dig något ont. Du är också en så klok man att du inte drar misstankar av det som inte är. Och säg mig vad det är.” Ívarr svarade: ”Det som är, herre, kan jag inte berätta om.” Kungen sade: ”Jag skall då gissa. Finns det några män som du inte tycker om?” ”Det är det inte, herre”, säger han. Kungen sade: ”Tycker du att du har mindre heder av mig än du ville?” ”Det är det inte, herre”, säger han. ”Har du sett några ting”, säger kungen, ”som har gjort så stort intryck på dig här i landet?” Han säger att det inte är det. ”Nu blir gissningen svår för oss”, säger kungen. ”Vill du ha förvaltning över några egendomar?” Han nekade till det. ”Finns det några kvinnor i ert land”, säger kungen, ”som du saknar?” Han svarade: ”Så är det, herre.” Kungen sade: ”Var inte sjuk i sinnet för det. Så snart det blir vår far du ut. Jag skall skaffa dig gods och mitt brev med sigill till de män som skall råda, och jag vet inte att de män brukar låta bli att rätta sig efter våra vänliga ord eller hotord om att gifta bort kvinnan.” Ívarr svarade: ”Så kan det inte vara.” Kungen sade: ”På intet sätt kan det vara så”, säger kungen, ”därför skall jag säga mer: även om en annan man äger henne, så skall jag ändå få henne åt dig om jag vill.” Ívarr svarade: ”Det är tyngre ställt med saken, herre. Min broder äger nu kvinnan.” Då sade kungen: ”Låt oss vända oss bort från det”, säger han. ”Jag ser då råd för det. Efter julen skall jag fara på gästningar, och far du med mig. Du skall där se många höviska kvinnor, och om de inte är kungaborna, så skall jag skaffa dig någon av dem.” Ívarr svarade: ”Herre, det är så mycket tyngre ställt med min sak att varje gång jag ser vackra kvinnor, då påminner de mig om denna kvinna, och desto större blir alltid min sorg.” Kungen sade: ”Då skall jag ge dig någon förvaltning och egendomar, såsom jag erbjöd dig förut, och du roar dig med det.” Han svarade: ”Det trivs jag inte med.” Kungen sade: ”Då skaffar jag dig lösöre, och du far på handelsfärder till de länder du vill.” Han sade att han inte ville det. Då sade kungen: ”Nu blir det snarare svårt för mig, ty jag har nu efterforskat så som jag kan, och nu återstår en enda sak, och den är helt ringa värd bredvid det som jag har erbjudit dig, men ändå kan man inte gissa vad som bäst hjälper. Kom du nu till mig varje dag när borden är dukade och jag inte sitter över nödvändiga ärenden, och jag skall prata med dig. Vi skall tala om denna kvinna på alla sätt som du vill och som kan komma i sinnet, och jag skall ge mig tid till detta, ty det händer ibland att människors sorg blir lättare när man talar om den, och det skall också följa med detta att du aldrig skall gå utan gåva från mitt möte.” Ívarr svarade: ”Detta vill jag, herre, och tack för efterforskningen.” Och nu gör de så, att varje gång kungen inte sitter över svåra ärenden, då talar han ofta om denna kvinna med Ívarr, och detta knep hjälpte, och nu blev Ívarr bot för sin sorg snabbare än man väntade, och han gladdes efter detta och kommer i samma läge som förut hade varit i fråga om hans nöje och glädje, och han är hos kung Eysteinn. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 9 (maskinöversättning) Om kungarnas ätter Kung Sigurd var en stor man och stark, duglig till sinnes och vacker till utseendet, svarthårig. Han var en god styresman och sträng i att straffa, höll väl lagarna och var inte någon stor lagkännare. Han var snarare fåordig och fåmäld, talade litet på tingen, höll sina löften och var långsint, en mäktig och berömd kung. Han var gift med Malmfríðr, dotter till Haraldr Valdamarsson österifrån Holmgård. Denne Valdamarr var son till kung Jarizleif och Ingegerd, dotter till Olof den svenske. Men Haraldr Valdamarssons moder var Gyða, dotter till Harald Godwinsson. Drottning Malmfríðrs moder var Kristín, dotter till kung Inge Stenkilsson, sveakungen. En annan dotter till Haraldr Valdamarsson var Ingibjǫrg, som Knut Lavard var gift med. Deras barn var Valdemar, danernas kung, och Margrét och Kristín och Katrín. Margrét var gift med Stig vitläder, och deras dotter var Kristín, som Karl Sverkersson, sveakungen, var gift med. Deras son var kung Sverker, fader till kung Johan. Kung Sigurd Jorsalafarare och drottning Malmfríðr hade en dotter som hette Kristín. Kung Sigurd fick en son med sin frilla som hette Borghildr, dotter till Óláfr í Dal. Han hette Magnus. Han var den vackraste av alla män till utseendet. Han uppfostrades i barndomen norrut på Bjarkey hos Viðkunnr Jónsson och ansågs vara den mest ståtlige av alla män. Om kung Sigurds dröm ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 10 (maskinöversättning) Kung Sigurd blev mycket nedstämd, och man kunde föga få ut något av samtal med honom. Han satt kort stund vid dryckeslaget, och det tyckte hans rådgivare och vänner var tungt, och de ber kung Eysteinn att ge något råd så att han kunde få veta vad det betydde att man inte fick några svar i de ärenden som man sökte honom i. Kung Eysteinn svarade och sade att det var svårt att ta upp detta, att efterforska hos kungen, men på människors bön går han ändå med på detta. Och en gång när de båda var tillsammans tar kung Eysteinn upp saken med kung Sigurd och frågade vad hans nedstämdhet betydde: ”Det är nu, herre, mången mans sorg. Vi skulle vilja veta vad som orsakar det, eller om ni har fått höra några nyheter som är värda stora ting.” Kungen svarade: ”Det är det inte.” Kung Eysteinn sade: ”Är det då så, broder, att ni vill ur landet och vinna ännu mer välde, såsom ni gjorde förut?” Kung Sigurd sade att det inte var det. Kung Eysteinn sade: ”Finns det några män i landet som har råkat ut för din vrede?” Kungen svarade och sade att det inte var det. Kung Eysteinn sade: ”Har du drömt något som ger dig bekymmer?” Han svarade: ”Det är det.” ”Säg mig det då, broder”, säger kung Eysteinn. Kung Sigurd svarade: ”Jag skall inte berätta det för dig, herre, om du inte tyder det så som det kommer att bli, och jag skall tydligt veta om du tyder så som det går eller inte.” Kung Eysteinn sade: ”Herre, det är en stor svårighet på båda håll: att råka ut för din vrede, som kommer att följa om den inte blir sannolikt tydd, och å andra sidan den sorg som folket har av din nedstämdhet. Och därför skall jag ändå hellre våga, hur det än går, och säg mig drömmen.” Kung Sigurd sade: ”Jag drömde att det tycktes mig som om vi tre bröder alla satt på en enda stol framför Kristkyrkan norrut i Kaupangen, men det syntes mig som om den helige kung Olav, vår frände, gick ut ur kyrkan, och han var i kungadräkt med en härlig och vänlig uppsyn. Han gick fram till kung Olav, vår broder, och tog honom i handen och sade vänligt: ’Följ med mig, frände’, sade han. Han reste sig upp och gick med honom in i kyrkan och försvann först ur vår syn. Något senare kom den helige kungen ut och gick fram till dig, broder, och sade till dig att du skulle följa med honom, men han var då inte lika vänlig som förut. Ni två gick sedan in i kyrkan. Men då väntade jag att han skulle komma emot mig, men det skedde inte, och då kom det över mig stor rädsla och vanmakt och den oförmåga och leda som sedan har märkts något, och därvid vaknade jag.” Kung Eysteinn sade: ”Herre”, säger han, ”det skall inte vara båda delarna, att jag tyder drömmen osannolikt och att det dröjer med det. Så tyder jag att stolen betecknar detta rike som vi bröder har. Och när det syntes dig som om kung Olav kom med vänlighet emot Olav, vår broder, så kommer han att leva kortast av oss bröder och kommer att ha det gott framför sig. Han är vänsäll och ung och har inte gjort mycket, och den helige kung Olav kommer att hjälpa honom hos Gud med sin förbön. Och där det syntes dig som om han kom emot mig, och inte med lika stor vänlighet, så kommer jag att leva några vintrar längre och ändå inte bli gammal, och jag väntar också hans omsorg, och att han kommer att låta sitt beskydd vara över mig med Guds nåd, eftersom han kom emot mig, men ändå inte med sådan blomstring som mot Olav, vår broder, ty jag har råkat ut för mycket av förseelser och brott mot budorden. Men där det tycktes dig som om hans ankomst till dig dröjde, så tror jag att det inte kan märkas något om din hädanfärd i det, men det kan hända att du möter någon tung olycka, eftersom det tycktes dig som om något mörker och fruktan lade sig över dig. Jag gissar också att du blir den äldste av oss bröder och längst råder över detta rike.” Då svarade kung Sigurd: ”Väl är drömmen tydd, broder, och klokt, och det är mest troligt att det går efter detta.” Kung Eysteinns och Ingimarrs mellanhavande om Ásu-Þórðr ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 11 (maskinöversättning) Under kung Eysteinns och hans broders dagar kom från Island den man som heter Þórðr, från Östfjordarna till härkomsten och fattig, en ståtlig man och kunnig, och han diktade väl. Och när han kom till köpstaden hade han där litet att betala med. Han kom en kväll till gården hos en kvinna som hette Ása. Hon var en kvinna av hög ätt och rik, nära släkt med bjarkeyingarna, Viðkunnr Jónsson. Hon tog först emot Þórðr för ett kort uppehåll. Han roade henne väl och kunde ge goda råd om hennes angelägenheter, och det blev ett längre uppehåll för honom, och han är där under vintern och i desto större anseende hos husfrun ju längre han var där, och man säger att de ofta pratade tillsammans, men Ása var då inte en ung kvinna. Och när våren kommer säger hon till Þórðr att hon har tyckt väl om honom. ”Nu skall jag ge dig gods”, säger hon, ”till en Englandsfärd, och vi äger det båda tillsammans.” Så gör han, och det gick väl med färden. Han kom hem på hösten och är hos Ása under vintern. Så fortgår det nu några somrar, och hans sak växer mycket, och han far alltid på handelsfärder, och hans framgång blev desto större ju längre han hade varit där och haft denna verksamhet, och nu kallas han Ásu-Þórðr. Hennes fränder tyckte att detta var en vanära och fattade motvilja mot honom. Han var en vacker man och ståtlig, och det blir mycket omtalat att det är vänskap mellan Þórðr och Ása. Han tjänar mycket gods och är omtyckt. Och nu en gång kommer en man på tal med Þórðr och säger honom att Viðkunnr Jónsson var väntad dit, ”och jag skulle vilja”, säger han, ”att du diktade ett kväde om honom, om du är förmögen till det, och kom så i förtroende hos honom, ty jag vet att han är något misstänksam mot dig. Sådana är också de mest ansedda av Ásas fränder, och det vore bra om du kom i vänskap med honom.” Þórðr svarade: ”Tack för ditt förslag, och jag skall försöka dikta kvädet.” De skiljs, och Þórðr diktar kvädet. Och när det blir tid att Viðkunnr var väntad dit, då kom han med en stor skara och höll ett gille. Och en dag kom Þórðr dit och hälsade Viðkunnr, men han svarade kyligt. Och sedan börjar Þórðr kvädet och kväder, och det är tyst under tiden, och när det var slut talade man väl om kvädet, och Viðkunnr tyckte att det var väl diktat och sade: ”Jag har nu ändrat sinnelag mot dig, Þórðr, och jag skall låta det synas på något sätt.” Han tar en guldring och ger Þórðr. Men Þórðr sade att han inte behövde godset och sade sig hellre vilja ha hans vänskap som lön för kvädet, och det lovar Viðkunnr honom, och de skiljs nu som vänner. Nu går det en tid, och en höst när Þórðr kom västerifrån England lade han upp sitt skepp i ån Nið och flyttade undan det skepp som förut låg på ankarplatsen, och det var framför Þórðrs gård. Då var kung Eysteinn i staden och många stormän. Där var Sigurðr Hranason och Viðkunnr Jónsson och Ingimarr af Aski. Han var den mäktigaste lendmannen och en mycket övermodig man. Han hade lagt sitt skepp på Þórðrs ankarplats, och man talade med Þórðr om att det inte skulle gå an att han hade lagt Ingimarrs skepp bort från ankarplatsen, men Þórðr brydde sig inte om vad som sades om det. Och nu när Þórðr och hans män lossade skeppet, då finner han inte sitt stävtält. Han går sedan på Ingimarrs skepp och finner där en gosse som hade snappat tältet åt sig. Þórðr tar gossen med händerna och driver honom hem framför sig till gården och låter vakta honom där. Han flyttar sedan hem allt sitt gods, och allt detta tillsammans kommer till Ingimarrs kännedom, och han blir mycket vred och sade att sådant var stor fräckhet. Han går genast med några män till Þórðrs gård och ber att man snabbt skall lämna ut mannen. Þórðr svarade och sade att det inte skulle vara säkert för honom att låta en odömd tjuv gå omkring i staden. Ingimarr svarade och sade sig tro att han, en främling, inte skulle döma hans män till döden, och sade sig skola komma en andra gång så att han skulle få mannen, och Þórðr skulle aldrig ha råkat ut för en värre färd. Han sade att han inte kunde kallas lendman om han inte hämnades på en enda isländsk stavkarl. Då kvad Þórðr detta. Nu börjar den vrede tyrannen hota mig mycket; din dräng, du stridsduglige, har snattat ett tält från mig; knappast skall jag släppa den uppenbare tjuven lös för denna gång, du lindbolets givare, även om mitt hopp vacklar om din sak. [osäker tolkning] ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 12 (maskinöversättning) Ingimarr går därifrån mycket vred, och när han var borta ber Ása att Þórðr skall skicka efter Viðkunnr och sade att det inte skulle duga på annat sätt. Viðkunnr får budet och skyndar sig snabbt och kommer in i loftet något brådare med ett stort följe män. Och litet senare hör de ett stort dån, och dit kommer Ingimarr med mycket många män och ber dem släppa mannen, annars skulle han ta honom med våld. Viðkunnr förde då talan för dem och sade att det var riktigast att detta mål kom till lagmännens (lǫgmenn) dom, ”och Þórðr har gjort därmed som han borde, eftersom det annars vore att ge honom skuld, och vi skall nu invänta det.” Ingimarr sade: ”Det sticker i mig, sade spaden [osäker tolkning], och det är en stor sak om vi skall ha med dig att göra, Viðkunnr, och det tänker jag passar väl, att vi lendmän (lendir menn) prövar krafterna med varandra, och det är också mycket lämpligare än att Þórðr och jag skulle göra upp.” Och han vänder därifrån. Viðkunnr sade till sina män: ”Far nu och sök upp Sigurðr Hranason och be honom komma hit, och om han har någon undanflykt, påminn honom då om vem som hjälpte honom bäst när finnarna tog hans gård.” Nu far de, kommer och säger Sigurðr Viðkunnrs budskap. Sigurðr sade: ”Jag tycker det är väl ställt att Ingimarr och han prövar krafterna med varandra, eftersom vardera tycker sig vara förmer än den andre.” Sändebuden påminner om Viðkunnrs eftertryckliga ord och framför dem. Då säger Sigurðr: ”Det var sant att ingen gav mig så mycket hjälp som Viðkunnr, och låt oss stå upp och fara.” De kom sedan in i loftet, och snart blir de varse att en mängd män har kommit ut på gatorna, och där var Ingimarr med en skara, men Viðkunnrs folk hade spritt sig här och där över staden. Och när Ingimarr kom till loftet sade han: ”Nu skall vi söka efter mannen, Viðkunnr, om han inte lämnas ut.” Då svarade Sigurðr: ”Låt oss fara fram värdigt, Ingimarr, och efter vad som är rätt, eftersom människor kommer att räkna med att få rätt av dig, även om du är en stor kämpe.” Ingimarr sade: ”Haren är inte bättre skyddad för att hönan bär sköld, och mycket står nu på spel om ni är två mot mig, och båda lendmän, och ännu skall jag komma en tredje gång, och det skulle jag vilja att ni två inte drog mannen undan från mig.” Sedan går han därifrån och drar till sig så mycket folk han kan, och det blir en stor mängd människor. Men å andra sidan sänder Sigurðr män till kung Eysteinn och ber honom komma dit och sade att där annars skulle uppstå stora svårigheter, ”och om kungen har någon motvilja mot att fara, säg honom då att jag tror att jag var den siste som skildes från hans far västerut på Irland.” Sändebuden kommer till kungen och säger honom Sigurðrs ord. Kung Eysteinn sade: ”Det tycker jag är en lagom övermakt för två lendmän att ta itu med Ingimarr [osäker tolkning], och jag kan inte se att jag behöver komma dit; alla tycker de sig vara stora för egen del.” Då sade sändebuden: ”Herre, vilka följde din far bäst västerut på Irland sista gången?” Kungen svarade: ”Sigurðr och Viðkunnr, och de anser att det hänger på att jag kommer, och så skall det vara.” Kungen far med mycket folk till loftet. Och strax därefter kommer dit Ingimarr och har en ofantlig mängd män och sade att det var stor sannolikhet att de skulle drabba samman om de inte släppte mannen. Kungen svarar: ”Det anstår inte dig, Ingimarr, att göra här i staden så stort härverk för en så liten sak och en så usel man, och vi kommer inte att ge upp för dig.” Ingimarr sade: ”Nu blir saken stor, när kungen själv har kommit dit, och vi får då avstå från att gå på den här gången.” Kungen ber dem ta tjuven och leda honom till tinget (mót), och så gjordes, och tältduken var bunden på hans rygg, som seden är. Sedan dömdes han och hängdes upp ute på Eyrar. Då sade kungen: ”Vad tror du, Ingimarr, vad tjuven kommer att få i den andra världen?” ”Gott”, säger Ingimarr. ”Nej”, säger kungen, ”rakt helvetet.” Ingimarr svarar: ”Så blir det inte, men fel tar dina händer: du drar fram den lutande mǫrlandi [osäker tolkning], men vågar inte hämnas din far, som dräptes på Irland som en hund på ben, och han tror jag snarare skall få helvetet.” Sedan springer han upp och vänder genast till sitt skepp och for österut till Viken och dräpte där en av kungens män; därefter for han ut ur landet och söderut till Danmark. Kung Eysteinn hindrar inte hans färd och ger inte akt på de dåraktiga ord som han sade; han lät då sin godhet och sitt förstånd bli ännu starkare, som han alltid gjorde. Men Þórðr höll fast vid detta giftermål och ansågs vara en storman på många sätt, och han var en omtyckt man, och han och Ása saknade inte rikedom. Och här slutar denna berättelse. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 13 (maskinöversättning) ===Kung Olav Magnussons död=== Under brödernas trettonde regeringsår insjuknade kung Olav Magnusson och dog, och han är begravd vid Kristkyrkan norrut i köpstaden, och han var en allmänt omtyckt man. Kung Olavs mor var Sigríðr, dotter till Saxi i Viken, syster till Kári austrátt, som kallades kungsbror (konungs bróðir), en mäktig och omtyckt man. En annan dotter till Saxi i Viken var Þóra; hon födde den son som hette Sigurðr och sedan kallade sig son till Magnus och kallades Sigurd slembidjäkn. Kári kungsbror hade Borghildr, dotter till Dagr Eilífsson, till hustru; deras son var Sigurðr austrátt, en lendman (lendr maðr), far till Jóan, som hade Sigríðr, syster till kung Inge Bårdsson, till hustru. Efter kung Olavs död delade bröderna, kung Sigurd och kung Eysteinn, landet mellan sig i hälfter. Kung Sigurd hade den östra delen av landet, men kung Eysteinn den norra delen, och han satt oftast i Nidaros. Snart uppstod en del motsättningar mellan kungarna i landet. ===Tingssamtalet mellan kung Sigurd och kung Eysteinn=== ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 14 (maskinöversättning) När Jórsala-Sigurd kom hem till landet var de tre bröder som var kungar och delade landet mellan sig, och var och en av dem hade sin hird, och kung Eysteinn och kung Olav var oftast eniga. Det berättas att kung Sigurd en gång hade tagit emot gästningar (veizlur) norrut i Trondheim på en kungsgård. Där var Sigurðr Hranason, hans svåger, och Skjaldvǫr, hans hustru, syster till kung Magnus barfot. Där var också en man som var lendman (lendr maðr), som hette Ívarr och efter sin gård kallades Ívarr af Fljóðum. Hans hustru hette Sigríðr och var Hranis dotter, syster till Sigurðr; hon var där på gästningen och var nästan den vackraste och mest höviska av kvinnor. Och en dag när kungen satt vid drycken efter måltiden och var glad, hade han i handen en guldring och sade: ”Här är en ring som är både av gott guld och inte liten. Den står nu till gåvo åt den man som vill fara den sändefärd som det nu ligger mig mycket om att den kommer till stånd.” Ingen svarade honom. Då sade kungen: ”Detta säger jag inte till de män som är föga värda; detta säger jag till lendmän, men dig kan jag ändå inte vara utan i landet, svåger Sigurðr.” Då svarade Ívarr af Fljóðum mycket snabbt: ”Så bedömer jag det, att det nu inte är förhastat av mig att svara, eftersom ni nämnde en lendman till färden men undantog Sigurðr, och jag vet ingen lendman här utom mig; men jag tycker ändå att det är ovisst vilken redbarhet jag kommer att visa i ert ärende, allra helst om mycket står på spel; men ni skall inte komma illa ut för det, eftersom jag väntar att ni kommer att se väl till; och jag vill fara dit som ni vill ha kraft.” Kungen sade: ”Det är känt för alla människor att min far hade vunnit ett stort rike på Irland, det som heter Ulster, och sedan han föll ifrån har vi inte haft någon nytta av det riket, vare sig i län eller skatter, och dit västerut vill jag sända dig för att kräva in denna skatt. Jag vill att du nu genast far ut till Nidaros och rustar din färd så snabbt du kan, och jag skall skaffa dig både skepp och folk och pengar efter vad du själv begär.” Ívarr svarar: ”Inte väntade jag mig att det skulle gå så hastigt, men ändå skall jag inte dröja.” Samma dag for han från kungen ut till Nidaros och rustade sin färd västerut över havet. Han hade ett skepp och nära sextio män och hade många dyrgripar och mycket gods från kungens gård. Hans färd blev snabbt rustad, och han kom västerut över havet och var samma vinter på Orkneyöarna, och tidigt på våren kom han till Irland och höll där ting och möten med folket. Han framförde kungens ärende, gav goda gåvor åt dem som var stormän och bad folket med vackra ord att göra kungen heder och sända honom pengar. Han visade att kungen ansåg sig ha fadershämnd att se till där, berättade hur mäktig en kung han var och hur han hade lagt nästan allt under sig och hur vida han hade farit, och att de hade sådant att vänta om de inte rättade sig efter detta, och att de skulle lämna ut gods och sändningar med heder. Därtill lovade han genom sin medverkan hos kungen att de inte skulle besökas oftare med några krav, och gav det namnet att detta vore en vängåva och inte skatt till kungen. Och så framgångsrikt förde han saken att de gick in på penningavgiften, och den blev oerhört stor. Han tog emot pengarna och förde dem till Norge. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 15 (maskinöversättning) Men samma kväll som Ívarr af Fljóðum hade farit från kungen, då var kungen mycket glad och satt länge vid drycken under kvällen. Sigurðr Hranason var en man som blev sömnig om kvällarna och tyckte illa om nattligt umgänge och vakor, och han bad kungen om lov att gå och sova. Kungen bad Sigurðr göra som han ville, ”men du, Skjaldvǫr, skall sitta kvar hos mig och dricka.” Nu blev sittandet långt, och folket drog sig bort, den ene efter den andre, för att sova. När Skjaldvǫr och Sigríðr gick ut, då gav kungen dem följe. Skjaldvǫr följdes till det rum där Sigurðr sov, men Sigríðr leddes ensam dit där kungen sov i ett rum, och natten gick till ända. Och morgonen därpå blev Sigurðr varse vad som hade hänt under kvällen och blev mycket vred, och när kungen kom till högsätet och man satte sig till bords, då kom Sigurðr Hranason in först sedan en man hade sänts efter honom, och han gick genast till sin plats och hälsade inte på kungen. Då sade kungen till honom: ”Inte far du nu så aktsamt fram, Sigurðr, som du brukar: du kommer inte till bordet och hälsar oss inte med någon heder.” Han svarade: ”Inte har du därför så stor heder, att du inte vore föga värd [osäker tolkning].” Kungen sade: ”Stött är du nu, svåger; låt oss slå bort detta och vara glada.” Sigurðr sade: ”Jag kan inte förmå mig att tåla sådan skymf och vanära som du gör oss.” Då blev kungen vred och sade: ”Mycket djärv är du, din tjuv, som talar så till oss.” Sigurðr svarar: ”Detta namn har jag hittills inte haft, att heta tjuv.” Kungen sade: ”Vem skulle vara en större tjuv än du? Du stjäl från mig varje halvår inte mindre än sextio mark, eftersom du har finnfärden (finnfǫr), och du låter inte mer än hälften av det gods som vi äger komma till oss; och det skall du nu vara viss om”, säger kung Sigurd, ”att du skall stå till svars för det.” De talade inte mer med varandra den dagen, men Sigurðr blev ändå varse att kungen inte skulle låta denna sak falla, och han tyckte sig illa rustad att ensam resa sig mot en så stor kämpe som han hade att göra med. Sigurðr for då därifrån, eftersom han inte vågade vara kvar där och inte kunde råda över sin systers färder. Sigurðr far först till köpstaden och tar sig där ett förrådshus, men är där ändå inte länge; han far sedan själv tolfte ut ur Trondheim och söderut längs Norge och stannar inte förrän han kommer österut till Viken till kung Eysteinn och berättar för honom ensam allt det som hade hänt. Kung Eysteinn tillrättavisade Sigurðr mycket för att han hade talat så djärvt till kung Sigurd och sade att det var ovarligt gjort mot en sådan man, men han hade honom ändå i enskilt samtal med sig i tre dagar och utredde hela sakens förlopp och lade upp hela den plan som sedan kom till utförande. Och då sändes män norrut till Skjaldvǫr med det ärendet att kung Eysteinn skulle komma norrut efteråt under våren och försöka förlika dem med kung Sigurd. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 16 (maskinöversättning) Nu var kung Sigurd den vintern norrut i landet, men kung Eysteinn österut i landet, och när det blev vår rustade kung Eysteinn sin färd och kom till Trondheim på våren med folk och tänkte förlika kung Sigurd och Sigurðr Hranason. Kung Eysteinn hade spejare ute för att få veta om kung Sigurds sinne hade blidkats något, och det fann man inte. Kung Sigurd hade varit där norrut under vintern, och kungarna möttes i köpstaden, och de hade varit en kort stund i staden innan kung Sigurd lät blåsa till möte (mót). Och på mötet anklagade han Sigurðr Hranason för att han hade krävt in kungarnas pengar och dragit till sig finnskatten (finnskattr) av girighet och mot ägarnas vilja; han sade att det borde följa ett lämpligt straff när kungars egendom fråntas dem och att en rättmätig dom borde stå däröver. Sigurðr Hranason svarade på kungens ärende på det sättet att ”det är känt för människorna att kung Magnus barfot for med sin här österut till Götaland för att härja vida, och han tog där på många ställen stora rikedomar, och sedan satte han sina män, Sigurðr ullstrengr och många andra hövdingar, där över på den ö som heter Valdisey, och han själv satt på ett annat ställe med en del av hären, och jag var med honom på den färden. Och jag kunde ge honom sann underrättelse och nyhet om att kung Inge for mot honom med en oövervinnlig här och att det inte gick att sitta kvar där. Han sade då att jag hade handlat vänskapligt mot honom när den underrättelsen kom. Kungen for då med sin här till Viken, men Sigurðr ullstrengr och det folk som var med honom, de blev alla tillfångatagna. Sedan värderade kung Magnus det så att jag hade fått honom undan; då gifte kung Magnus bort Skjaldvǫr, sin syster, med mig och gav mig det länet (len) att jag skulle ha finnfärden (finnfǫr) och handla med finnarna så länge han var kung i Norge, eller hans söner. Jag skulle betala sextio mark i vikt varje halvår till kungen men själv få nyttja det om jag fick mer. Nu anser jag mig ha kommit väl åt detta gods, eftersom han gav mig det länet att jag skulle ha finnfärden, och jag har vittnen till detta här. Men det som jag i vredesmod har sagt till er, herre konung, inte så värdigt som jag borde, det vill jag helt lägga i ert våld.” Kung Sigurd sade att han inte skulle ta emot hans anbud och höll fast vid penningsaken. Då sade kung Eysteinn: ”Denna sak, broder, som ni har mot Sigurðr, är så beskaffad att han inte borde svara på den i köpstaden, eftersom saken hör till landslagen men inte till bjärköarätten (Bjarkeyjar réttr), och det är känt, broder, att bjärköarätten inte skall råda över denna sak.” Då sade kung Sigurd: ”Vill ni, kung Eysteinn, försvara denna sak, som inte rör er mindre än oss, då skall man också rusta sig för det.” Sedan stämde kung Sigurd till ting med en halv månads frist norrut på Kefley och bad Sigurðr Hranason svara där på målet mot honom, och gick sedan från mötet med sina män. Kung Eysteinn bad Sigurðr Hranason nämna vittnen på att målet enligt lag var ogiltigt för kung Sigurd på mötet. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 17 (maskinöversättning) Sedan bad kung Eysteinn Sigurðr fara norrut till Steig, till sin gård, för att dra till sig så mycket folk som han kunde få, och till tinget. Han kommer norrut till Bjarkey och bad Viðkunnr Jóansson om folk. Han svarade och sade att han gärna ville vara hans vän och sade att det var så att detta mål stod mellan kungarna själva; han sade att han var kung Sigurds lendman (lendr maðr) och räknade med att han skulle följa honom. Och litet senare sänder kungen män till Viðkunnr att han skulle fara till honom med det folk och den mängd människor som han kunde få, och så gör han. Kung Sigurd och hans folk kommer först till tinget och hade en mycket stor mängd människor. Och när kung Eysteinn drog norrut kom Sigurðr Hranason emot honom med mycket folk, och när de närmade sig tingsmötet sade kung Eysteinn: ”Nu skall vi ordna vårt folk så ståtligt som möjligt, och när skeppen kommer till bryggläget, då skall alla män gå i land med sköldar och vapen i ordnad skara, och få män skall vakta våra skepp. Det kommer mig i hågen att det kommer att tyckas en nyhet för många bondekarlar som är där på tinget med kung Sigurd, och det är troligare att folket springer från tinget och förundrar sig över oss. Låt oss sedan gå så snabbt som möjligt till tinget och linda in deras folk i vår skara, och då kommer vårt folk att synas stort.” Nu gjorde de så, och en mängd människor strömmade emot dem och förundrade sig, men få var kvar på tinget hos kungen utom hans eget folk och Viðkunnrs. Kung Sigurd såg att folket drog bort från honom och sade till Viðkunnr: ”Det är sannast om det, att de alla vill vara där Sigurðr Hranason är.” Viðkunnr sade: ”Så är det inte, herre; detta är kung Eysteinns knep, och vårt folk av hålöygarna är nyfiket.” Då tar kung Sigurd upp sin sak och anklagar Sigurðr Hranason för samma sak om penningmålet och ber dem tala enligt lagen. Sigurðr har samma svar och alla anbud. Kungen avvisar hans anbud och vill pröva saken enligt lag. Sigurðr Hranason sade: ”För vårt släktskaps skull och för mycken vänskap och mycket gott som jag har gjort er, ge upp detta mål; det kommer att lända er till heder; och låt inte usla och avundsamma män helt förtala oss, eftersom jag inte har mer gott av finnskatten (finnskattr) än vad som är tillbörligt.” Kung Sigurd sade: ”Inte väntade jag mig att du skulle löna mig för ett stort län (len) med att tillägna dig det som är mitt och ha mer av det än du är tillåten.” Sigurðr svarar: ”Det är inte sant, det som har sagts er; en sådan andel har jag av det som ni hade gett lov till.” Kungen sade: ”Det kommer du inte undan med.” Kung Eysteinn står då upp och svarar: ”Det är inte riskfritt att tala om detta, att i någon mån sätta sig emot kung Sigurd; det är en lång väg mellan om man bistår i saken eller om man går emot kung Sigurd [osäker tolkning]. Vi båda har lika del i denna sak, och för Sigurðrs nöds skull och för vårt svågerskaps skull vill vi ändå lägga några ord till hans hjälp. Han säger sig, broder, vara oskyldig i denna sak”, och han ber kungen minnas deras långa vänskap. Kung Sigurd svarar: ”Det är bättre styre att straffa sådana saker.” Kung Eysteinn säger: ”Om du vill följa lagen och rätt landsstyre, då är det bäst att han får nytta av sina vänner; och om ni är beslutna att vilja ha lagen i målet, då är det rådligt att noga se till att ni håller er till lag och rätt och att man kan finna att ni talar sanningsenligt.” Då svarar kung Sigurd: ”Detta ting har landets män satt; det sade du i köpstaden, att detta mål skulle drivas på ting.” Då säger kung Eysteinn: ”Detta ting har lagmännen (lǫgmenn) och bönderna satt sinsemellan för att var och en av dem skall ha sann lag mot den andre, och eftersom saken är väckt mot lendmän, då skall den drivas på lagting (lǫgþing), vilket här i detta fylke är Þrandarnes ting.” Nu utreddes målet enligt lag, och det syntes lagmännen att kung Eysteinn hade lagen på sin sida i detta. Då stämde kung Sigurd till ting på Þrandarnes med en halv månads frist och bad Sigurðr Hranason svara på målet mot honom, och gick sedan till sina skepp med allt sitt folk. Men kung Eysteinn och Sigurðr Hranason nämnde åter vittnen på att målet enligt lag var gjort ogiltigt på Kefleys ting, och detta talade de i hemlighet. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, avsnitt 18 (maskinöversättning) Nu stämmer kung Sigurd detta mål till Arnarheims ting och tänker driva igenom målet där. Kung Eysteinn kom också dit och besökte tinget, och när saken gick till dom, då gick kung Eysteinn fram innan domen föll över Sigurðr Hranason. Då bad kung Sigurd lagmännen (lǫgmenn) att de skulle döma. Och kung Eysteinn svarade: ”Det tror jag”, säger han, ”att här finns så visa män som kan lagarna i Norge att man inte skall döma en lendman (lendr maðr) fredlös på detta ting.” Och han för nu målet till lagen så att alla tyckte att det var lagligt. Då sade kung Sigurd: ”Stor iver lägger du ned på detta mål, och även om det blir mer möda med det innan målet går igenom än vi trodde, så skall det ändå drivas vidare, och jag skulle vilja göra honom fredlös här i hans egen hembygd.” Kung Eysteinn svarar: ”Det är få saker som inte kommer att gå igenom om ni vill driva dem, så många stora ting som ni har utfört, och här är det troligt att få och små män står emot. Men alla de män som anklagas för saker enligt Frostatingslagen (Frostaþings lǫg) men har begått brotten på Hålogaland, deras saker kan ni inte med rätta avgöra här.” Och han gör saken ogiltig, och de skiljs därmed och var mycket vreda. Kung Eysteinn och Sigurðr Hranason nämner vittnen på att kung Sigurds mål var gjort ogiltigt. Nu stämmer kung Sigurd till sig alla lendmän och lendmännens huskarlar. Han kallar ut ur varje fylke mycket bondefolk ända söderifrån landet, och mycket folk drogs till honom, och han för folket norrut längs landet och drar ända norrut till Hålogaland och vill nu gå så hårt fram att han gör Sigurðr fredlös där norrut bland hans frändskap. Han stämmer till ting med alla hålöygar och naumdølar på Þrandarnes. Kung Eysteinn rustar sig med mycket folk och drar till tinget. Då sade kung Eysteinn att de skulle fara ståtligt, kanta skeppen tätt med sköldar vid stävarna, ta sina vapen och hålla dem redo och genast snabbt vända upp på land och visa sig redo att möta kung Sigurd. De gör så, går till tinget på den bestämda dagen, och båda hade mycket folk, och kung Sigurd och hans män kom först till tinget. Och när kung Eysteinn närmade sig tinget sade han till Sigurðr Hranason: ”Vilka anbud vill du bjuda och hålla fast vid för din del i dag?” Han sade: ”Där ser jag till dig.” Kungen svarade: ”Gå nu hit då och lämna i mina händer målet till försvar med handslag (handsal) och vittnen; låt oss då säga att målet skall avgöras med mig, och låt oss bröder ha med målet att göra; det är jämnare att kungar ser till varandra, och vi två skall pröva med varandra vad som är lag och vad som är osanning.” Sedan går kung Eysteinn och hans folk till tinget, och kung Sigurd för fram målet och anklagelsen mot Sigurðr Hranason med lika stor eller större skärpa än förut. Då svarade kung Eysteinn på detta sätt: ”Det är känt för människorna vilka anbud Sigurðr Hranason har bjudit kung Sigurd för sin del; han anser sig föga skyldig, eftersom han bjöd att kung Sigurd ensam skulle avgöra där han har vittnen på att kung Magnus överlät finnfärden (finnfǫr) åt honom med ett sådant villkor som har hållits sedan, och föreskrev att villkoret skulle hållas så länge hans söner var över Norge. Då är det nu som förut, att vi vill att han för fram vittnen för sin del, men bötar för allt det som han inte har vittnen till. Eftersom kung Sigurd inte vill annat än pröva saken enligt lag till Sigurðr Hranasons fall, så är det ännu måttfullt om han låter sig nöja med att lagen följs.” Kung Sigurd svarar att han förvisso vill att målet går till prövning, och säger att kung Magnus inte kunde ge längre än han var kung i Norge, ”och eftersom det nu brister något i att man går efter lagen, då lägger jag skulden på kung Eysteinn, eftersom det nu är kallat till det ting som kung Eysteinn sade att lagen skulle prövas på.” Då svarade kung Eysteinn: ”Förvisso har jag sagt det, broder, att ni skulle driva detta mål mot Sigurðr Hranason på Þrandarnes ting. Men eftersom målet nu har sådana förtecken att kungar själva har med varandra att göra, då kan det inte avgöras på fylkestingen; det skall ske på något lagting (lǫgþing): Frostaþing, Gulaþing eller Heitsefaþing. Nu har detta mål uppstått inom Frostaþing, och det skall också avslutas där om lagen skall prövas, eftersom jag har tagit på mig det som Sigurðr skulle ha haft, och vi kungar har nu målet med varandra, och detta kan du inte säga emot.” Kung Sigurd säger: ”Nu, även om det är så att du har tagit detta mål på dig och visar dig så i motstånd mot mig, så skall det inte därför falla.” Och han stämmer kung Eysteinn till Frostaþing och går därmed bort. Kung Eysteinn nämner i tysthet vittnen på att målet var gjort ogiltigt. Och nu var det så kommet att tinget ändå skulle hållas i staden i Nidaros, fastän Frostaþing hade nämnts, och att det ändå skulle vara fullgiltigt. Sommaren går, och kung Sigurd är i staden, och nu närmar sig den tidpunkt då Frostaþing skulle hållas, och man fick vänta det halvåret. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 19 (maskinöversättning) Och om detta berättas att en gång den sommaren, när kung Sigurd var i staden och satt och samtalade med Sigríðr, såg man ett skepp fara mot staden, och man misstänkte att det skulle vara Ívarr af Fljóðum. Då sände kung Sigurd prästen Einarr Skúlason för att få veta om Ívarr hade kommit eller inte, och när han kom tillbaka till kungen, då kvad han detta. Dig har jag, mørernas furste – din ära är stor – att säga, du är sådan att det inte fattas, mycket vise, en god nyhet: inte har Ívarr, ringarnas – ännu, sitt stilla hos henne – godsgirige, af Fljóðum, den fingersmale, kommit hit. [osäker tolkning] Så hade Ívarr förut blivit kallad. Den sommaren kom Ívarr till landet och till Norge med mycket gods, och det målet föll där. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 20 (maskinöversättning) Kung Eysteinn hade sina kvarter i Trondheim under vintern, och sommaren därpå sände båda kungarna bud till sina män, både lendmän (lendir menn) och hirdmän (handgengnir menn), att de skulle komma mangrant till tinget. Kung Olav, deras bror, var i livet när detta skedde, och han stämdes också till tinget med sina män. Kung Eysteinn var redan i staden när man drog till tinget och hade sina kvarter på kungsgården. Kung Olav kom före kung Sigurd och hade sina kvarter i staden ett kort stycke från Olavskyrkan. Kung Sigurd kom sist med en stor skeppsflotta och lade skeppen i ån Nið, och de bodde på skeppen under tält och hade mycket folk. Och den dag då de skulle hålla tinget blåstes det i staden att bönderna i staden och tingsmännen först skulle gå till tinget och tillsätta domstolarna enligt lag. Där var den främste Jóan mǫrnefsson, far till Eindriði som föll under Serk [osäker tolkning], en lendman (lendr maðr) och förnäm. Där var med kung Olav Sigurðr Sigurðarson af Hvítasteini, den lendman som var en av de visaste i Norge. Kung Eysteinn gick först av kungarna till tinget och hade mycket folk med sig, och han krävde genast av lendmännen att de skulle stå på hans sida och stödja Sigurðr Hranasons sak efter förmåga. Jón mǫrnefsson svarade och sade att det skulle bli mycket svårt att skifta ojämnt mellan bröderna, men att de var mer villiga att bistå kung Eysteinn om det blev rätt enligt lag. Kung Eysteinn svarade: ”Ingenting vill jag be er om annat än det som är lag, men om jag får det så ställt med lagen att ni inte blir skyldiga att döma i de mål som här förs fram i dag, då vill jag ha det löftet av er att ni inte för min brors skull dömer mot rätten.” Åt detta blev det stort bifall. Då kommer kung Olav till tinget med sitt folk; han hade mycket minst folk. Kung Sigurd kom sist, och hans folk var nästan fullt beväpnat, utom att de inte hade sköldar. Kung Sigurd förde fram anklagelsen mot Sigurðr Hranason så som han tyckte att det var enligt lag, med råd av de rådsmän som såg över det med honom. Kung Eysteinn satte sig då till försvar, och det var den första saken att reda ut på tinget, om kung Magnus kunde stifta något beslut med så stor stränghet att detta beslut skulle gälla längre än hans liv, eller om det försvaret kunde gälla i målet. Och lagmännen (lǫgmenn) sade att en kung kunde göra eviga beslut (aldarmál) om sina förläningar (veizlur) i släktled framåt, och att han skulle kungöra detta villkor på alla lagting (lǫgþing) i Norge. Sedan undersöktes om Sigurðr Hranason hade kungjort något sådant villkor eller län (len) längre än under kung Magnus dagar, och vittnen till att det hade gjorts. Då framhöll kung Sigurd att han inte ville låta den lagen gälla i Norge att någon kung kunde stifta lag längre än för sina dagar, och sade att detta försvar för kung Eysteinn, att Sigurðr Hranason skulle få ha finnfärden (finnfǫr), var gjort ogiltigt. Kung Eysteinn talade och sade att han ville att en kung skulle kunna göra eviga beslut från och med nu liksom hittills. Den saken enades man om på det sättet, med männens överläggning, att kungarna skulle dra lott om vem som skulle råda från och med då. Och när lotterna skulle göras och läggas i fliken, då sade kung Eysteinn: ”Kung Olav, med vilken av oss vill du vara ense?” Han säger att de länge hade hållit sin kärlek väl och sade att han hade samma vilja om lag och landsstyre som han. Då svarade kung Eysteinn: ”Det råder jag till, att man skär den tredje lotten och lägger i fliken, eftersom Olav är lika mycket son till kung Magnus som vi, kung Sigurd och jag.” Då svarade kung Sigurd: ”Människorna kan se att man nu söker alla utvägar, och du vill då ha två lotter men jag en; men ingen heder och värdighet skall jag förvägra kung Olav.” Sedan lades lotterna i fliken, och kung Sigurds lott kom upp, att han skall råda, och han förkunnade detsamma som hans vilja förut hade varit. Och så gick det med målet att man då sökte reda på om han hade haft godset utan tillstånd av dem som ägde det. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 21 (maskinöversättning) Nu hade många män del i att tala om hur det hade gått till, och ingen var där utom Bergþórr bokkr som visade att Sigurðr var skyldig i saken. Kung Sigurd begärde nu dom av lagmännen (lǫgmenn) över Sigurðr Hranason och talade nu öppet om sakens beskaffenhet och sade att han för sin del trodde att det skulle gå illa för den som avkunnade en dom som inte behagade honom, så som målet nu låg till. Kung Eysteinn sade att han tyckte att det var högst orättfärdigt att döma Sigurðr fredlös för den sak som kung Magnus hade beviljat honom för sin egen och sina söners räkning och som ingen hade brutit hittills. ”Jag vet inte om ni tycker att min vrede väger mindre än kung Sigurds, och det tror jag, att det inte ligger mig mindre om hjärtat om något annat döms än vad jag tycker är lag, eftersom jag tror att jag vet något mer om lagen än han.” Då svarade Jóan mǫrnef och sade att människorna inte tyckte att det var riskfritt att avkunna utslag, men att de ändå skulle bli tvungna att göra det om de var skyldiga till det, hur det än behagade dem. Kung Eysteinn svarade: ”Ni skall nu vänta litet innan ni fäller domen.” Då lät han sina vittnen och de vittnen som hade nämnts första gången på mötet (mót), om att målet var gjort ogiltigt, gå fram. Därnäst förde han fram målet och sina vittnen, de som framträdde på Arnarnes ting, om att målet var gjort ogiltigt. Sedan fördes de vittnen fram som hade nämnts på Þrandarnes ting, och därefter hänsköt han till lagmännen om de ansåg det vara lag att män aldrig skulle kunna gå så fel med sina rättegångar att man inte alltid skulle kunna tvista om samma sak. ”Och det tror jag är lag, om skillnaden i människors kunskap blev så stor att ett mål gjordes ogiltigt på tre eller fyra lagting (lǫgþing) och vittnen nämndes därvid, att det därefter aldrig skulle bli någon upprättelse för samma mål, och att domarna skulle vara skyldiga att döma om det.” Sedan nämnde han vittnen på att han förbjöd domarna att döma i målet. Då svarade Jóan mǫrnef och sade att han skulle döma i målet så som han tyckte var lagligast, om han blev tvungen till det, men sade att han nu var glad om detta stod i vägen för domen; han sade också att kung Eysteinn talade lag. Då sade kung Sigurd i vredesmod: ”Det kan vara att kung Eysteinn har gjort detta mål ogiltigt med sina lagkrokar, och en dom återstår, och det kan vara att jag inte är mindre van än kung Eysteinn att hålla den, och den skall nu skilja oss åt om vi inte når rätt.” Han gick från tinget och ned till skeppen med allt sitt folk. Kung Eysteinn och kung Olav gick till sina kvarter. När kung Eysteinn kom in i stugan och satte sig till dryck, då var han mycket glad. Några av hans vänner visade hur stor skillnad det hade blivit i brödernas klokhet, och några mumlade om vilken utgång målet skulle få. Kung Eysteinn frågade Sigurðr Hranason hur han tyckte om målets utgång, eller hur han hade fått hjälp. Han sade att han i alla avseenden var så nöjd som möjligt med hur han hade stött honom och sade att han i alla avseenden hade fått rikligt bistånd, om det inte var för mycket hjälp. Då blev kungen vred och svarade: ”Det är svårt att se vem den man är som har kraft till att man kan hjälpa honom till fullo, och jag blir därför mindre benägen att lägga mig i än jag annars skulle bli.” ## Saga Sigurðar Jórsalafara, avsnitt 22 (maskinöversättning) Och litet senare passade Sigurðr Hranason på att gå ut ur dryckesstugan när det led på, och när han kom ut och såg att ingen gav akt på honom, då går han hastigt bort ensam, utan kappa, i scharlakanskjortel och i blå byxor med kjorteln instoppad i byxorna, och med ett stort huggspjut i handen på ett kort skaft, så att man kunde gripa om holken med handen. Han stannade inte förrän vid kung Sigurds landgång, och där satt en man och höll vakt. Han bad om lov att gå ombord på skeppet, och mannen var sen att svara. Sigurðr sade: ”Du skall välja mellan två villkor: gå genast från landgången, eller så sitter spjutet i dig.” Han valde det bättre, och Sigurðr gick ombord på skeppet och in i förrummet (fyrirrúm). Och borden stod dukade, och man blev inte varse honom förrän han lät sig falla på knä och sade att han inte ville att bröderna skulle tvista i ond tvist om hans sak; han sade att målet var alltför hårt prövat, även om det inte blev mer, och sade att han hellre ville överlämna sig åt kung Sigurds nåd. Kungen svarade för sina hövdingars böneord [osäker tolkning]. Han bad Sigurd göra med huvudet vad han ville. Många män lade goda ord för att kungen skulle ta väl emot hans sak, och det kom till sist därhän att kungen sade: ”Visst är du en storman, Sigurðr; du har valt den utväg som passar alla bäst. Nu stod det förut så nära en så stor fara att ingen kan värdera det utom Gud allena. Nu skall man ta emot förlikning av dig, och lägg nu målet med handslag i mitt våld.” Och så gjordes. Därefter sade kungen: ”Förlikningen skall inte skjutas upp; länge har det tvistats om vårt mål, och jag ålägger dig femton mark guld. Allt detta skall du betala i morgon innan högmässan i Kristkyrkan är slut. Mina bröder ville vanära mig, men jag vill sörja för deras heder. Du skall betala mig fem mark, kung Eysteinn andra fem, kung Olav de tredje fem mark, och ha betalat dem båda innan du betalar mig. Allt detta gods skall du betala i bränt guld och inget annat; det sägs mig att du har blivit rik på guld av vårt, kungarnas, skattegods.” Och han sade att det inte blev någon förlikning om det inte avslutades så. Sigurðr Hranason tackade kungen för att han fick förlikning, hur det än visade sig med hur mycket guld han ägde, gick från kungens skepp och far till kung Eysteinn, tar upp hela berättelsen och berättar. Men kungen blev så röd att man kunde väcka blod hos honom med ett enda finger, och han svarade: ”Till en mycket stor fara har du fört oss och lönat mig illa för min hjälp, och ingen del kan jag ha i denna förlikning.” Han gick därifrån och till sitt rum. Sigurðr gick till sina vänner och tog guld till låns, och det var drygt fem mark bränt guld som han ägde och fick av andra män till låns. Och på morgonen, när förmässorna var slut, gick han till kung Eysteinn och bad honom ta fram vågskålar och väga godset, och när det var gjort sade Sigurðr Hranason: ”Nu vill jag att du tar emot detta gods, herre; kalla det betalning om du vill, eller lön för hjälpen om du så vill, och det är ändå mindre än det borde vara.” Kungen sade: ”Vilket gods skall du betala kung Olav eller kung Sigurd?” Han svarade: ”Jag börjar där jag tycker att betalningen är mest skyldig, hur det än sedan går med det andra.” Då svarade kung Eysteinn: ”Det väntar jag mig, att du har tagit detta gods till låns av dina vänner; du skall ta emot detta gods av mig, och jag vill ge dig det.” Sigurðr tackade kungen och gick sedan till kung Olav med samma ärende, för att betala honom godset. Då frågade kung Olav om han hade betalat kung Eysteinn. Han berättade hur det hade gått mellan dem. Då svarade kung Olav: ”Ännu kommer det till det som förra dagen, att jag inte vet något bättre råd än kung Eysteinn, och jag vill ge detta gods, och så kunde ofriden mellan dem läggas ned.” Och sedan går han genast till kung Sigurd, och då ringdes det till högmässa i Kristkyrkan. Han bad kung Sigurd låta väga godset, och så gjordes, och det vägde drygt fem mark. Då frågade kung Sigurd om hans bröder hade fått betalt. Han sade att båda hade fått betalt. Kung Sigurd svarade: ”Det visade sig som jag gissade, att du var mycket rik på guld.” Sigurðr berättar allt som hade hänt, att de hade gett honom godset, och att detta var samma guld. Kungen teg och sade sedan: ”Det vill jag förbehålla mig hos dig, Sigurðr, att även om någon osämja uppstår mellan oss bröder, så skall du för denna saks skull vara min störste vän, och jag vill ge dig allt godset.” Då svarade Sigurðr Hranason: ”Gärna skulle jag vilja be om det, att det aldrig skilde er åt, och allt gott skulle jag vilja er bröder; men hur mycket gods det än gäller, och även om mitt liv gäller, så kommer jag i hela mitt liv inte att värdera någon man högre än kung Eysteinn så länge jag lever.” Kung Sigurd svarade: ”Allra störst blir skillnaden då om jag har detta gods; jag vill nu ge dig allt godset, fastän du inte lovar något om det andra.” Sigurðr tackade kungen synnerligen väl för allt det goda han hade gjort mot honom, och sedan gick de till mässan. Många motsättningar uppstod mellan dem, men ändå höll freden i landet så länge de båda levde. Men efter detta blev det ändå aldrig mycket umgänge mellan bröderna, inte heller vänlighet eller kärlek. Det är människors mening att det inte har funnits en större storman eller härskare i Norge än kung Sigurd, och ändå var det så, när det led på hans liv, att han knappast kunde behärska sitt lynne och sitt sinne utan att det stundom ledde till stora olyckor och svåra ting; men alltid ansågs han vara en märklig kung och en ärorik hövding genom sin färd och sin förmåga. ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 23 (maskinöversättning) ===Kungarnas mannjämförelse (mannjafnaðr)=== ## Saga Sigurðar Jórsalafara, avsnitt 24 (maskinöversättning) Den händelsen inträffade, när bröderna kung Eysteinn och kung Sigurd var på en och samma gästning (veizla), att kung Sigurd var fåordig, och människorna fick föga ord ur honom; men den som höll gästningen var en vän till kung Eysteinn och sade att han gärna ville att kung Eysteinn försökte få kung Sigurd att tala, ”eftersom, herre, det blir svårt för oss att avpassa orden med honom, då han både har vunnit mycken ära och tycker att allt annat är föga värt, likaså alla hans män; fastän de var tjänstemän på färden, kan nu varken mäktiga bönder eller dina vänner, herre, mäta sig med dem; de går nu i kläder av dyrbart tyg (pell) och tror sig vara förmer än mången duktig karl.” Detta tycks kung Eysteinn vara sant, och han sade till kung Sigurd: ”Broder, varför är ni inte glad? Är ni sjuk? Om ni är vid full kraft, då är det vår heder att glädja våra män.” Kung Sigurd svarade: ”Var du så glad som du finner för gott, låt mig råda över min glädje.” Kung Eysteinn svarade: ”Ni får råda, herre. Men varför passar det sig så? Jag märker det, att ni tycker att det är en vanära med mig. Är vi inte söner till kung Magnus, lika välbördiga? Jag märker detta, och jag hör det, och jag ser ditt högmod; eller vad tycker du skiljer mest mellan oss två? Säg mig det.” Kung Sigurd svarade: ”Jag tycker inte att det finns något behov av att slå in på mannjämförelse (mannjafnaðr).” Kung Eysteinn sade: ”Om vi två inte blir eniga om det, då finns här nu visa män till hands för att bedöma vad vi talar om.” Kung Sigurd sade: ”Det tror jag, kung Eysteinn, att jag är den starkare mannen och simmar bättre.” ”Så är det”, säger kung Eysteinn. ”Jag är den händigare mannen och spelar hnefatafl (hneftafl) bättre; det är inte mindre värt än din styrka.” Kung Sigurd sade: ”Det tror jag är människors mening, att jag är inte sämre vapenför än du, och att rida i tornering.” Kung Eysteinn svarade: ”Det är sant, broder. Men jag tycker mig stundom se att människor söker sig hit till oss och tycker sig behöva utslag i sina mål, och det tycks mig, broder, som om man då är något bättre betjänt hos mig, när människor kommer till dig utan att få sitt ärende uträttat i fråga om nödvändiga utslag.” Kung Sigurd sade: ”Visst är du en vis man, kung Eysteinn, och många söker sig till dig för råd; men jag hör en del säga att du stundom lovar det som du inte uppfyller, och att man inte värderar dina ord högt.” Kung Eysteinn svarade: ”Det är sant, broder, att det är många som söker sig till mig som jag inte kan göra så mycket gott för som viljan vore till. Jag dömer också i människors saker efter sanna vittnen; men om något sannare kommer fram senare, då låter jag var och en få rätt dom, vad som än har dömts förut. Men jag hör människor säga det, att du anses uppfylla dina löften, men att du oftast anses lova endast ont.” Kung Sigurd sade: ”Jag for till Jordan, och jag kom till Púl, och jag såg dig inte där. Jag vann åtta slag, och du var inte i något. Jag for till Herrens grav, och jag såg dig inte där. Jag for i ån den väg som Herren for, och jag simmade över, och jag såg dig inte där; och jag knöt en knut åt dig, och den väntar på dig där. Då vann jag staden Sidon tillsammans med Jerusalems kung, och vi hade inte din styrka eller ditt råd till det.” Då sade kung Eysteinn: ”Nu grep du på den bölden som jag trodde för länge sedan skulle spricka. Men häremot är det smått att räkna upp. Norrut i Vágar inrättade jag ett fiskeläge, så att fattiga människor kunde få näring till liv och hjälp; där lät jag också resa en kyrka och inrättade där ett prästboställe och gav pengar till kyrkobygget, men förut var det nästan hedniskt. De människorna kommer att minnas att kung Eysteinn har funnits i Norge. På Þrandarnes lät jag också bygga en kyrka och gav pengar till den, och de människorna kommer att minnas att kung Eysteinn har funnits i Norge. Över Dovrefjäll gick vägen från Trondheim; människor blev ofta ute där och färdades under svåra förhållanden; där lät jag bygga fjällstugor och gav pengar till dem, och de människorna kommer att minnas att kung Eysteinn har funnits i Norge. Utanför Agðanes var det obrukbart och utan hamn, och där förliste ständigt många skepp; där är nu en hamn byggd och ett gott skeppsläge, och en kyrka byggd; sedan lät jag bygga vårdkasar på höga fjäll. De människor som har nytta av det kommer att minnas att kung Eysteinn har funnits i Norge. Nu kommer fiskare och köpmän som för varor till detta land att ha nytta av detta, och då går inte heller kungadömet helt miste om det. Hallen lät jag också bygga i Bergen, och Apostelkyrkan, och en gång däremellan; de kungar som kommer senare kommer att minnas detta verk. Mikaelskyrkan lät jag också bygga och inrättade där ett kloster. Jag ordnade lagarna, broder, så att var och en kunde få sin rätt mot den andre, och om de hålls kommer landsstyret att gå bättre. Jämtarna har vi också vänt under detta rike, mer med vänliga ord och klokhet än med våld. Nu är detta smått att räkna upp, men jag vet inte säkert om detta gagnar landets invånare sämre eller är mindre nyttigt än om du styckade blåmän åt den fege karlen och störtade dem så i helvetet. Men där du berömde dig av dina goda gärningar när du besökte Herrens grav, då tror jag att det inte skall väga mindre för mig att jag lät inrätta ett liv för kyskt levande män och platsen därtill. Men vad gäller att du knöt knuten, då tycks det mig att det kunde ha blivit så att jag knöt dig den knut att du aldrig sedan hade blivit kung i Norge. Du for först så ut ur landet att du hade ont om gods, och kung Olav och jag utrustade dig för färden som vår syster, men du kommer inte så nära landet att jag skall lösa den knuten. Må nu visa män se vad du har framför mig. Och det skall ni veta, ni guldhalsar, att människor ännu kommer att mäta sig med er i Norge.” ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 25 (maskinöversättning) ===Om Þórarinn stuttfeldr=== Det hände en gång när kung Sigurd gick från måltiden och till aftonsången att människorna var druckna och glada; de satt ute framför kyrkan och sjöng aftonsången, och sången blev otydlig. Kungen sade: ”Vad för en karl är det som jag ser där vid kyrkan i en kort fäll?” De svarade och sade att de inte visste. Kungen sade: Han förvillar all visdom, det vållar karlen i fällen. Karlen går sedan fram och sade: Jag tror att man här kan känna igen snarare i kort fäll oss, men jag låter denna fulhet duga för mig; mild vore du, om, mørernas hövding, mig du ville en kappa, vad har vi annat än trasor, med bättre sinne. [osäker tolkning] Då sade kungen: ”Kom till mig i morgon där jag dricker.” Natten går; islänningen, som sedan kallades Þórarinn stuttfeldr, går och kommer till dryckesstugan, och en man stod ute och hade ett horn i handen och sade till islänningen: ”Det sade kungen, att du skulle dikta en vers innan du gick in, om du ville ta emot någon vängåva av honom, och kväda om den man som heter Hákon Serksson, som kallas mǫrstrútr, och nämna det i versen.” Denne man som talade med honom heter Árni och kallades fjǫruskeifr. Sedan går de in, och Þórarinn går fram inför kungen och kvad en vers. Du lovade mig, trønders furste, om jag fick ett omkväde om Serks frände vid mötet, du stridsdjärve, att ge något: du sade att Hákon hette, du godsmilde hövding, nu anstår det att minnas, mǫrstrútr, detta till fullo. [osäker tolkning] Då sade kungen: ”Det sade jag aldrig, och du har nog blivit gäckad, och det är rådligt att Hákon bestämmer straff åt dig för det; och gå in i hans följe.” Då sade Hákon: ”Han skall vara välkommen hit till oss, och jag ser varifrån detta har kommit.” Och han sätter islänningen där mellan dem, och de var nu mycket glada. När det led på dagen började drycken ta på dem; då sade Hákon: ”Tycker du att du har något att gottgöra mig för?” Han svarade: ”Visst tycker jag att jag har något att gottgöra.” ”Eller tyckte du inte att det var ett gott råd som snarare var lagt för dig?” Han sade att det var så. Hákon sade: ”Då blir vi sams om du diktar en annan vers om Árni.” Han sade sig vara redo till det. De går sedan dit där Árni satt, och han kvad en vers. Mycket vida har för de visa fjǫruskeifr över hären viftat, lysten, och kastat lera, den lastbare, av den gamle örnen; och du vann en enda kråka, du ordnoggranne, i Serkland; sned bar du Hǫgnis huva, rädd, knappt tjärad. [osäker tolkning] Árni sprang upp och drog sitt svärd och ville gå på Þórarinn. Hákon bad honom sluta och vara lugn och sade att han kunde komma ihåg att han skulle dra det kortare strået om de gjorde upp med varandra. Sedan gick Þórarinn fram inför kungen och sade att han hade diktat en drapa (drápa) om honom och bad att han skulle lyssna, och det beviljade han, och den kallas Stuttfeldardrápa. Då frågade kungen vad han hade för avsikt, och han sade att han hade tänkt sig söderut till Rom. Kungen gav honom pengar och bad honom komma till sig när han kom tillbaka och sade att han då skulle göra honom någon heder, men här berättas inte om de möttes sedan. ===Om kung Eysteinns död=== Det berättas att en gång när kung Sigurd hade kommit till sitt högsäte hade kung Eysteinn inte kommit till sitt säte. Och drottning Ingibjǫrg Guthormsdóttir, kung Eysteinns hustru, sade till kung Sigurd: ”Många och stora och väldiga storverk som ni har utfört i främmande länder, kung Sigurd, kommer länge att vara i minne.” Han svarade med en vers. Snabbt bar jag den vita skölden – skalden ber att Gud råder – tidigt till eggarnas skur, oförskräckt, men från den röd; det hugget har jag huggit med säker hand i Blåland; Gud rådde för strid och seger, kvinna, åt din man. [osäker tolkning] Sex vintrar efter kung Olavs död hände det, när kung Eysteinn var på gästning (veizla) söderut på Askstaðir, att han där fick en plötslig sjukdom som ledde honom till döden, och hans lik fördes norrut till köpstaden och jordades i Kristkyrkan. Och det är människors mening att inte över någon mans lik har så många människor i Norge stått så sorgsna som vid kung Eysteinns begravning, sedan kung Magnus, son till Olav den helige, dog. Därefter var Sigurd ensam kung över Norge så länge han levde. ===Om kung Sigurd och Óttarr=== ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 26 (maskinöversättning) Det berättas att kung Sigurd på pingstdagen satt i sitt högsäte med sina vänner och mycket folk, och då såg människorna att kungen var i stor vanmakt och hade ett tungt uttryck; många var då rädda för hur det skulle avlöpa. Kungen såg ut över folket och rullade med ögonen och såg sig omkring längs bänkarna. Då talade kungen och tog den dyrbara bok som han hade haft med sig hem till landet, och den var helt skriven med guldbokstäver, och ingen större dyrgrip hade kommit till landet i en enda bok; drottningen satt bredvid honom. Då sade kungen: ”Mycket kan förändras under en människas liv. Jag ägde två ting som jag tyckte var bäst när jag kom hem till landet: det var boken här, och drottningen; nu tycker jag att den ena är sämre än den andra, och det äger jag i min ägo som jag tycker är sämst av allt. Drottningen förstår inte hur hon är, eftersom det såg ut som om getahorn stod ut ur hennes huvud; och ju bättre jag tyckte om drottningen”, sade kungen, ”desto sämre tycker jag om henne nu.” Då kastade kungen boken fram i elden som var gjord, men gav drottningen en örfil. Hon grät mer över kungens sjukdom än över sin egen sorg. Framför kungen stod en man som hette Óttarr birtingr, en bondeson och ljussven (kertisveinn), och han skulle då betjäna; han var svart till hårfärgen, liten och välväxt och hövisk, mörkhyad och ändå vacker; han kallades birtingr därför att han var mörk och svart. Han springer fram och tar boken som kungen hade kastat fram i elden och höll i den och sade: ”Olika var de dagar, herre, då ni seglade med prakt och skönhet till Norge, och alla era vänner hälsade er med glädje och skyndade emot er, och alla tog emot er som kung med den största heder; men nu har många av dina vänner kommit till dig under dessa dagar och kan inte vara glada för din sorg och vanmakt. Var så god, du gode kung, skjut undan sorgen och gläd dina vänner; alla ville gärna komma till dig; och ta emot detta goda råd: gläd först drottningen, som du har gjort mycket emot, och därefter alla dina andra vänner.” Då svarade kungen: ”Vad skulle du lära mig för råd, du usle torparson av den ringaste ätt?” Han sprang genast upp och drog sitt svärd och lät som om han skulle hugga honom. Óttarr stod rak och rörde sig inte på något sätt, men kungen vände svärdet flatt när det kom ned mot huvudet; först svingade han det med båda händerna, men slog det nu flatt mot hans sida. Då teg kungen och satte sig ned på sätet, och alla andra teg också. Då såg kungen lugnare ut än förut och sade sedan: ”Sent kan man pröva människor, hurdana de är. Här satt mina bästa vänner, lendmän (lendir menn) och stallare (stallarar), skutilsvenner (skutilsveinar) och alla de bästa männen i landet, och ingen man ville mig så väl som denne, som ni nog tycker är föga värd bredvid er; han unnade mig nu mest. Det var Óttarr birtingr. Eftersom jag kom hit in förvirrad och ville fördärva min dyrgrip, gottgjorde han det åt mig med ena handen och fruktade inte döden; sedan framförde han ett vackert ärende och avvägde orden så att det blev mig till heder, men han talade inte om de saker varigenom min sorg ökades; allt det förbigick han som man ändå kunde ha talat om med sanning, och ändå var hans tal så utmärkt att ingen man här var så vis att han kunde ha talat skickligare. Men sedan sprang jag upp från sans och lät som om jag skulle hugga honom, men han var en så stor dödsföraktare som om det inte fanns någon fruktan att ha; och när jag såg det lät jag detta dåd fara, så oförskyllt som det var mot honom. Nu skall ni, mina vänner, få veta hur jag kommer att löna honom. Förut är han ljussven, nu skall han vara min lendman (lendr maðr), och därtill skall följa det som är mer, att han inom kort kommer att vara den mest framstående mannen bland mina lendmän. Gå nu och sätt dig hos lendmännen och tjäna inte längre.” Han blev sedan en ansedd man genom många goda och ärofulla egenskaper. ===Om kung Sigurd och Erlendr=== ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 27 (maskinöversättning) Kung Sigurd Jorsalafare satte sin stol och huvudstad i Konungahälla, och den köpstaden växte sig då så stark att ingen var rikare i Norge. Kungen lät där bygga ett kastell av sten och torv och gräva ett stort dike runt omkring, och i det kastellet låg kungsgården, och där var Korskyrkan, och där lät kung Sigurd det heliga korset förvaras, och framför altaret fanns en altartavla (tabulum) gjord av guld och silver som han hade haft med sig hem till landet. Det hände en gång att kung Sigurd for längs landet med sitt folk, och när de låg i en hamn gav sig män ut och simmade från kungsskeppet. Den som var bäst simmare hette Jóan, och många prisade hans skicklighet. Kungen låg i akterdäcket (lypting) och var på ganska dåligt humör. Hos honom var de män av vilka den ene hette Erlendr gapmun och den andre var Einarr Skúlason. Och när man minst väntar det, kastar kungen sig ut och simmar och lägger sig efter Jóan och trycker ned honom, och när han kommer upp trycker kungen ned honom en andra gång, och de är då mycket längre under vattnet. Då kommer kungen upp, och för tredje gången trycker kungen ned honom, och nu ser de på kungsskeppet detta och talade med varandra om att det nu såg ut att bli en olycka. Einarr sade: ”Det vore nu manligt att hjälpa mannen och bespara kungen en olyckshändelse.” Erlendr sade: ”Det är svårt med kungen, men förvisso gäller det mannens liv.” Erlendr var den störste och starkaste av män; han springer från skeppet och simmar till kungen och griper tag i honom och trycker ned honom och släppte upp honom, och trycker ned honom en andra gång och en tredje gång, och släppte upp honom när han hade varit länge under vattnet, och de for till land. Människorna förde Jóan till land, och han var nära döden och blev länge behandlad, och man satt hos honom tills han kvicknade till. ===Om Harald gille=== Då hade den man kommit till kung Sigurd som hette Harald gillikrist och sade sig vara son till kung Magnus barfot. Hallkell húkr hade farit västerut över havet och ända till Sydöarna, och där kom denne man till honom, och hans mor följde honom. Harald var då på färd med kung Sigurd och inte med någon stor heder. Han bad Erlendr att skydda sig och sade att kungen var vred på honom. Han sade att han inte skulle fly undan, men vara i land om nätterna. På skeppet närmast Harald var en man som hette Loðinn, av ringa ätt men ändå en mycket påflugen man; han lade ofta smädeord till Harald, sade att han inte visste riktigt vad slags man han var, och grälade mycket med hans svenn. Nu hände det samma kväll att Harald sade till svennen att han skulle ligga i hans sovsäck (húðfat) om natten. Men när Loðinn blev varse det, då sade han att han inte skulle tåla att drängar trängde sig på honom, och frågade vem som anvisade honom att ligga bland dugande män. Han sade att han gjorde det som Harald bjöd honom. Loðinn drev bort honom ur sovsäcken; svennen gick och berättade det för Harald. Han blev vred och sprang ut på skeppet och brydde sig inte om att han trampade nära Loðinns fötter; han sade att han ofta ville visa honom vanära. Harald säger att han fick mindre vanära än han förtjänade och högg efter honom i axeln och bröstet; det blev ett gapande sår, och männen sprang emellan dem, och Harald var i land den natten. På morgonen kastade kungen av sig täcket och frågar var Erlendr gapmun var. Einarr Skúlason svarade: ”Vi vet det inte riktigt, eller hur fritt det skulle vara för honom att komma till er.” ”Inga löften ger jag om det”, säger kungen. Då kvad Einarr en vers. Erlendr har bevarat den väldige härskarens glädje; furste, du skall inte klandra gapmun för det inför männen. De höga furstarna skall ha åt den som vårdar friden, det måste nämnas inför männen, vållat sångens nöd. [osäker tolkning] ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 28 (maskinöversättning) Kungen sade: ”Hämta honom.” Så gjordes. Och när han kom sade kungen: ”Hur väl tyckte du att du lekte med din kung i går?” ”Herre”, säger han, ”mycket i enlighet med vad ni gjorde först.” ”Så var det också”, säger kungen. ”Det skall värderas väl, och du visar både kärlek till mig och manlighet. Ta nu emot svärd och kappa av mig, och kalla dig hädanefter alltid en bättre karl än förut. Men vilket oväsen hörde jag i går kväll på vårt skepp?” Det berättades för honom. ”Kalla hit Harald och likaså Loðinn.” Och han frågade om de ville lägga saken i hans våld, och de gick in på det. Då sade kungen: ”Det väntar jag mig, att ni två inte är jämlikar, men ändå vill jag göra något till heder åt Loðinn, eftersom han har varit med mig; men det vore mer passande att han vore utan rätt till bot och inte dristade sig oftare att tala så till dugande män, eftersom det kan hända att vi värderar denne man högre än en vanlig liten man.” Loðinn fick nöja sig med det, men kungen sätter Harald i sitt följe bland sina skutilsvenner (skutilsveinar). ===Om kung Sigurd och Áslákr hani=== Det hände en gång att kung Sigurd satt med många förnäma män i bistert sinne. Det var en fredagskväll, och drotsen (drótseti) frågade vad som skulle lagas till mat. Kungen svarade: ”Vad annat än kött?” Så stor var fruktan för honom att ingen vågade säga emot. Nu var alla nedstämda, och männen gjorde sig redo vid borden; serveringarna kom in med varmt kött på, och alla män var tysta och sörjde över kungens sjukdom. Men innan maten var signad tog den man till orda som hette Áslákr hani; han hade varit utomlands med kungen; han var inte en man av stor ätt, rask och liten till växten. Och när han såg att ingen man skulle säga emot kungen, då sade han: ”Herre, vad är det som ångar på fatet framför er?” Kungen svarade: ”Vad vill du, Áslákr hani, eller vad tycks det dig?” ”Det tycks mig vara det som jag inte skulle vilja att det var, att det är kött.” Kungen sade: ”Och om det vore så, Áslákr hani?” ”Det är bedrövligt att veta sådant”, säger Áslákr, ”att den kung skall ta så mycket fel som har vunnit så stor heder av världen genom sin färd, och på annat sätt lovade du, när du steg upp ur Jordan och hade badat i det vatten som Gud själv och hade palm i handen och kors på bröstet, än att du skulle äta kött på fredagen; och om mindre män gjorde sådant vore det värt stora straff. Och följet är inte så väl bemannat som man kunde vänta, när ingen finns utom jag ensam, en liten man, för att tala om sådant.” Kungen teg och tog inte för sig, och när det led på måltiden lät han bära bort köttfaten; då bars den mat fram som anstod honom väl, och kungen började bli gladare när det led på måltiden, och han drack. Människorna bad Áslákr att skydda sig. Han sade att han inte skulle göra det: ”Jag vet inte vad det kommer att gagna, men det är sannast att nu är det gott att dö, när jag har fått fram det jag ville, att bespara kungen en dårskap; men han har rätt att döda mig.” Och på kvällen kallade kungen på honom och sade: ”Vem eggade dig, Áslákr, att tala sådana öppna ord till mig inför en sådan mängd människor?” ”Herre”, sade han, ”ingen utom jag själv.” Kungen sade: ”Du vill nog nu veta vad du skall få för din djärvhet, eller vad du tycker dig vara värd.” Han svarade: ”Vill du löna väl, herre, då är jag glad för det, men om det blir på annat sätt, då är det ditt.” Kungen sade: ”Du kommer att få mindre lön för det än det är värt. Jag skall ge dig tre gårdar. Men det skiftade sig ändå på det sättet, fast det kunde tyckas mindre troligt, att du besparade mig en stor olycka, snarare än mina lendmän (lendir menn), som hade mycket gott att löna mig för.” Så slutade saken att kungen vände det till det som passade bäst. ===Om kung Sigurd=== ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 29 (maskinöversättning) Det hände en julafton att kung Sigurd satt i hallen och borden var framdukade. Då sade kungen: ”Skaffa mig kött.” De svarade: ”Det är inte sed i Norge, herre, att äta kött på julafton.” Kungen sade: ”Den seden vill jag ha.” De kom in och hade en tumlare (hnísa) som rätt. Kungen petade i den med kniven och tog inte för sig. Då sade kungen: ”Skaffa mig en kvinna.” De kom in i hallen och hade en kvinna med sig; hon hade sin huvudbonad (faldr) på sig. Kungen tog med handen om hennes huvud och såg på henne och sade: ”Osalig kvinna är du, och inte så att man inte kan nöja sig med sådant.” Sedan såg han på handen och sade: ”En ful hand och illa växt, men man får ändå nöja sig med sådant.” Då bad han henne sträcka fram foten, och han såg på den och sade: ”En gräslig fot och mycket stor, men man kan ändå inte fästa sig vid det; man får nöja sig med sådant.” Då bad han dem lyfta upp kjorteln, och han såg då benet och sade: ”Ve ditt ben, som är både blått och tjockt, och du är nog en sköka.” Och han sade att de skulle föra ut henne, ”och jag vill inte ha henne.” Mot slutet av kung Sigurds liv inträffade den händelsen att han var på gästning (veizla) på en av sina gårdar, och en morgon när han var klädd var han fåordig och nedstämd, och hans vänner fruktade att hans sinnesoro då åter skulle komma över honom. Men årmannen (ármaðr) var vis och djärv; han tilltalade kungen och frågade om han hade hört någon nyhet som var så stor att den stod i vägen för hans glädje, eller om gästningen inte behagade honom, eller om det var några saker som människorna kunde råda bot på. Kungen sade att det inte var något av det han talade om. ”Det är snarare orsaken att jag tänker på den dröm som jag hade i natt.” ”Herre”, sade årmannen, ”det skulle vara en god dröm, och vi skulle gärna vilja höra den.” Kungen sade: ”Jag tyckte att jag befann mig här på Jaðarr, och jag tyckte att jag såg ute på havet ett stort mörker, och det var rörelse i mörkret, och när det närmade sig hit tycktes det mig som om det var ett stort träd, och grenarna gick uppe men rötterna i sjön; och när trädet kom till land, då bröts det sönder mot landet, och det drev vida omkring längs stränderna. Då tyckte jag att jag såg över hela Norge längs den yttre kusten vid havet, och jag såg att i varje vik hade det drivit in ett stycke av trädet, och en del var stora men en del små.” Då svarade årmannen: ”Herre, det är troligast om denna dröm att ni själv kan tyda den bäst, och vi skulle gärna vilja höra att ni tydde den.” Kungen svarade: ”Det tycker jag är troligast om denna dröm, att den måtte förebåda någon mans ankomst till landet, och han kommer att slå sig ned här, och hans avkomma kommer att spridas vida över detta land och vara mycket olika stor.” Och litet senare inträffade den händelsen att Hallkell húkr kom till landet och hade med sig Harald gille och hans mor, som förut sades, och Harald framförde sitt ärende inför kungen. Men kung Sigurd talade om detta med hövdingarna, och människorna yttrade sig mycket olika om denna sak, var och en efter sitt lynne, men bad kungen råda över det; men fler satte sig emot det, och kungen rådde mer efter sitt eget beslut än efter folkets vilja. Då lät kung Sigurd kalla Harald till sig och sade honom att han inte vägrar honom järnbörd (skírsla) för faderskapet, om han ville binda det med ed att han, även om det faderskap som han säger visar sig vara riktigt, inte skall begära kungadöme så länge kung Sigurd lever eller kung Magnus; och detta gick han in på. Harald gör sig sedan redo för järnbörden, och det är människors mening att den järnbörden har varit den största som har gjorts i Norge; och sju glödande plogbillar lades ut, och Harald gick där över med bara fötter, och två biskopar ledde honom. Han kallade under tiden på den helige Columba. Där var hans bädd bäddad bredvid. Då sade Magnus, kung Sigurds son: ”Inte trampar han järnen modigt.” Kungen svarade: ”Illa och grymt talar du, eftersom han har utfört denna sak präktigt.” Sedan lät Harald sig falla i bädden. Och efter tre dagar prövades järnbörden; då var hans fötter obrända. Därefter tog kung Sigurd väl emot hans släktskap, men Magnus, hans son, fattade stor motvilja mot Harald, och många hövdingar vände sig efter honom. Harald hade svårt att tala norröna; han stakade sig mycket på orden, och många människor gjorde det till åtlöje. Men kung Sigurd lät det inte komma till tals när han var närvarande. ===Om Magnus och Haralds vad=== ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 30 (maskinöversättning) Det var brukligt att Harald följde kung Sigurd till sängs om kvällarna. Och en gång blev han fördröjd efteråt, och de satt länge och drack. Till Magnus hade en gautsk häst (gauzkr hestr) sänts, en stor dyrgrip och utomordentligt snabb. De som var där talade om att ingen häst skulle vara lika snabb, och vände talet till Harald och frågade om han visste någon lika snabb häst. Harald svarade och sade att ingenting var så enastående att det inte kunde finnas något annat sådant. De sade att han aldrig skulle ha sett en lika god häst. Han svarade och sade att han hade sett många goda och snabba. De frågade: ”Har du sett snabbare hästar?” Han sade att han inte hade sagt det så. ”Så sade du, och så skall du ha sagt”, säger de. Han svarade: ”Med stor iver tas detta upp; nu kan det vara så att jag verkligen har sett snabbare hästar, och så som ni driver detta, så har jag sett män som inte var långsammare.” De svarade: ”Är det inte så att du skulle vara inte långsammare än hästen?” Han svarade: ”Det säger jag inte.” Då sade kung Magnus: ”Det sade du, och nu skall vi två pröva det och slå vad om det, och jag sätter in en guldring, och du en annan emot.” Han svarade: ”Jag har inte blivit rådande över så mycket gods i Norge att det kan vara värt en guldring.” Då sade kung Magnus: ”Sätt ditt huvud i pant.” Han svarade: ”Det tänker jag inte göra.” ”Så skall det ändå vara”, säger Magnus. De avslutade dryckeslaget. På morgonen berättades det för kung Sigurd. Han sade: ”Det var att vänta att det skulle gå på det sättet. Lämna vadpengarna i min hand. Illa är ni ställda, ni Norges män, att ha en galen kung över er; men så säger mig mitt sinne, att ni inom kort skulle vilja köpa med rött guld att jag snarare vore kung än Harald och Magnus; den ene är grym och den andre oförståndig.” Nu går de till en gärdesgård, och det är meningen att de skall pröva det där. Harald var i linnebyxor, tätt sittande [osäker tolkning], och lät knät röra sig fritt i byxan; han var i en kort skjorta och hade en mantel på axlarna och en käpp i handen. Magnus var då också redo. Kung Sigurd var själv närvarande och mycket folk. Och när de var redo sporrar kung Magnus sin häst och sätter av på banan, men Harald var en aning snabbare och höll jämna steg längs vägen, och skillnaden var sådan när de kommer till banans ände. Då sade kung Sigurd: ”Nu är det fullt prövat, och Harald är inte långsammare.” Då sade kung Magnus: ”Vi skall pröva mer.” De tar ett andra lopp, och Harald är jämsides fram till vändningen; de kommer från banan. Då sade kung Magnus: ”Varför håller du fast i vår vändning? Ge upp om du inte kan.” Sedan gjorde de sig redo för det tredje loppet, och alla människor såg att det var ett mellanrum mellan dem, och Magnus hade starten. Men Harald sprang upp och skrek till och ut på banan, och människorna tyckte sig knappt se att fötterna nådde marken, och till banans ände och ut över gärdesgården och sedan in på banan igen mot Magnus när han hade kommit till banans ände, och sade: ”Hell dig, frände Magnus”, sade han. Och nu skildes de därmed, och kung Sigurd gav Harald vadpengarna. ===Om kung Sigurd och biskop Magni=== ## Saga Sigurðar Jórsalafara, kap. 31 (maskinöversättning) När det led mot slutet av kung Sigurds liv inträffade den nyheten i hans äktenskap att han vill lämna drottningen och gifta sig med den kvinna som hette Cecilia, en mäktig mans dotter; han tänker hålla bröllop i Bergen och lät förbereda ett stort och präktigt gästabud. Och när biskop Magni hör det, då blev han nedstämd, och en dag går biskopen till hallen och med honom hans präst som hette Sigurðr och som sedan blev biskop i Bergen. De kom till hallen, och biskopen ber kungen komma ut, och han gjorde så; han gick ut med draget svärd. Kungen hälsade biskopen och bjuder honom att dricka med sig. Han sade att ärendet var ett annat: ”Eller är det sant, herre, att du tänker gifta dig och lämna drottningen?” ”Det är sant, biskop.” Kungen började då svälla upp och bli mycket uppblåst. Biskopen sade: ”Varför tycktes det dig, herre, att göra detta i vårt biskopsdöme och vanära Guds rätt och den heliga kyrkan och vårt biskopsämbete? Nu vill jag göra det som jag är skyldig: förbjuda dig å Guds vägnar och den helige aposteln Petrus och alla heligas detta oråd.” Och medan han talade stod han rak och som om han sträckte fram halsen och vore redo om han lät svärdet falla. Men så har Sigurðr, som sedan blev biskop, berättat, att himlen inte tycktes honom större än ett kalvskinn, så fruktansvärd tycktes honom kungen. Sedan gick kungen in i hallen, men biskopen hem, och han var så glad att han hälsade varje barn skrattande och lekte med fingrarna. Då sade Sigurðr: ”Ändå är ni nu glad, herre; kommer det inte för er att kungen kommer att vredgas på er, och att det vore klokare att söka komma undan?” Då sade biskopen: ”Troligare tycker jag att han inte kommer att göra det. Men vilken dödsdag vore bättre än att dö för Guds heliga kristenhet och förbjuda det som inte är tillbörligt? Nu är jag glad, när jag har gjort det jag borde.” Sedan var det stor uppståndelse i staden, och kung Sigurds män gjorde sig nu redo att fara bort med mycket säd och malt och honung. Kungen styr sedan till Stavanger och förbereder där ett gästabud. Och när biskopen som rådde där hör det, uppsöker han kungen och frågar om det vore sant att han vill gifta sig medan drottningen lever. Kungen svarade: ”Det är sant.” Biskopen sade: ”Om det är så, herre, då kan ni se hur mycket det är förbjudet de mindre männen; nu är det inte heller otroligt att ni, som har större makt, anser er ha rätt att låta sådana saker passa er, men det är ändå mycket emot rätten, och jag vet inte hur ni ville göra det i vårt biskopsdöme, att så vanhedra Guds bud och den heliga kyrkan och vårt biskopsämbete. Nu vill ni väl ge några stora ting till detta säte i gods och så göra bot inför Gud och inför oss.” Då sade kungen: ”Ta där upp gods. Förunderligt olika blev ni och biskop Magni.” Kungen gick därifrån och tyckte inte bättre om honom än om den som hade lagt förbudet på. Sedan gifte sig kungen med denna kvinna och älskade henne mycket. ===Kung Sigurds död=== Och när kung Sigurd befann sig österut i Viken insjuknar han. Då bad hans vänner att han skulle släppa kvinnan, och hon själv ville då fara bort och bad kungen under sjukdomen att hon skulle få fara från honom, och sade att hon ville skiljas från honom, att det kunde gagna honom bäst och dem båda. Kungen sade: ”Det kom inte för mig att du skulle förakta mig som andra.” Och han vände sig bort från henne och blev blodröd. Hon gick därifrån. Men nu ansätter honom sjukdomen, och i den sjukdomen får han döden, och hans lik fördes till Oslo och jordades i Hallvardskyrkan. Han ligger nu i stenväggen utanför koret på södra sidan. ---- Fotnoter: ## Saga Haralds gilla, kap. 1 (maskinöversättning) Kung Harald gille var en duktig och ståtlig man, ganska högväxt och den vackraste till utseendet. De eder stod fast som hade svurits till kung Magnus. Kung Harald hade också svurit en ed innan han gick till järnbörd (skírsla) att han inte skulle göra anspråk på riket så länge kung Magnus levde, och kung Sigurd hade innan han dog med denna edsformel bekräftat sin sons ed och [oläslig] Magnus på så sätt riket och stängt ute all fara, om de höll löften och eder med trohet. Kung Magnus var då i Tønsberg när kung Sigurd dog. Bud sändes genast till honom att han skulle skynda på sin färd till Oslo [oläslig] Eilif Peterssen: men de lemlästade honom, stack ut ögonen, högg av foten och kastrerade honom. ovanför staden, där Olavskyrkan nu står, som kung Harald då lovade att låta bygga om han fick seger. Kung Magnus vänder tillbaka till staden, och då skingras hans skara, och han fick ett sår i knät, och då slog sig nästan alla kung Magnus män på flykt, en del upp på fjället, men en del in förbi Nunnusetr, en del in förbi Jóansvellir; de sprang på fotanglarna (hersporar). Men kungen och ett följe med honom drog ut till skeppen, och han gick ut på sitt skepp, och få män följde honom då. De kunde inte få undan skeppen någonstans för brist på folk och också av det skälet att järnkedjor stängde hela viken. Så säger Einarr. De stängde vikens våg; det fanns inget val att fara från ... Bergen bort med de högt prydda. [osäker tolkning] Och litet senare kom kung Haralds män ut på skeppen; kung Magnus blev då tillfångatagen och alla de som var där; en del dräptes, men en del togs till fånga och hölls i förvar. Sedan hölls överläggningar med visa män om vad man skulle göra med kung Magnus. Där var då med honom Hákon fauk, hans morbror, den vackraste man, och Ívarr Ǫzurarson. Och det blev beslutet att Magnus fråntogs riket och att han då inte kunde kallas kung. Då överlämnades han i kungens trälars händer, men de lemlästade honom, stack ut ögonen, högg av foten och kastrerade honom. Ívarr Ǫzurarson blev bländad. Hákon fauk dräptes. Så föll Magnus i kung Haralds våld och hela hans rike. Detta var ett ont och okungligt verk, eftersom krigarna rådde mer för det än kungen, och därefter följde inte något bättre. Kung Harald lät hänga biskop Reinald på krigarnas råd, därför att han inte ville betala kungen trettio mark guld, men biskopen ville hellre sätta sitt liv på spel än utarma sätet med en så stor penningavgift. Med detta bedrövade han alla goda mäns sinnen och hjärtan, och det är troligt att detta illdåd har dragit Norge till stor olycka och dem som gjorde det, och de föll därmed i bann och i Guds vrede. Biskopen hängdes upp vid en blida (valslǫngva) ute på holmen på kung Haralds råd, och hans lik fördes över till Norðnes och jordades vid Mikaelskyrkan. Därefter fördes kung Magnus till Hólmr, och han tog munkkläderna, och dit överläts med honom Hernes det stora på Frosta. Men kung Harald var då ensam härskare över hela Norge under vintern och gav förlikning åt alla som ville ha den och tog in många i hirden som hade varit med kung Magnus. Så säger Halldórr. Nu har, du rikedomens utsändare, under dig hela Norge fallit; din lycka ligger på det gröna – Guds råd är det – landet. [osäker tolkning] Så säger också Einarr Skúlason. Av hela blev, ung, geitungars ellas prisade livgivare landets härskare. [osäker tolkning] Nu är Harald ensam kung i Norge. Det omtalar Einarr Skúlason, att kung Harald hade varit i Danmark och stridit där två slag, det ena vid Ven och det andra vid Hlésey, och hade segern. De otrogna lät eggarna, de stormljusa, under håret vid Ven på männen rodna, korpens munfärgare, de tunna; innan där, där för skräckens präktige vargmättarens ... hunger att gå till handa, kadaverskurna, danerna blev. [osäker tolkning] Striden förde vid den släta brynjorödaren, under halvt fälttecken, hård, där stormen över männen vid Hléseys kant blåste; hus brann upp, och gnistor i mängd kunde man se, metall sjöng, och härskaren staplade en likhög att resa sig mot skyn. [osäker tolkning] Och vidare säger Halldórr. Valfödaren vann vid ... vid Ven ... röjde vapnens bud: [osäker tolkning] de flög framåt; svanbänkens snabbe solminskare fick seger ... [osäker tolkning] Han ödelade med uddar sårtöväderts ö, Hlés dödsivrare, guldungarnas hunger: [osäker tolkning] nåd må läkaren ge, ## Saga Haralds gilla, kap. 2 (maskinöversättning) den prisade, åt fredsbrytaren, världens havsljus’ höge frälsare. [osäker tolkning] Kung Harald tog Þóra, dotter till Guthormr grábarði, och lade henne hos sig, och de fick en son som hette Sigurd. Han fick också en son med drottning Ingiríðr, han hette Inge. Kung Haralds dotter hette Birgitta och en annan Maria. Hans dotter Birgitta hade först Inge Halstensson, svearnas kung, till man, sedan Magnus Henriksson, sist Birger brosa. Kung Harald var den frikostigaste av alla män. ===Kung Haralds gåvor till biskop Magnús=== Det berättas att under hans dagar kom Magnús Einarsson från Island för att vigas till biskop, och kungen var utomordentligt vänlig mot honom och visade honom stor heder. Och när biskopen var redo att fara och skeppet var helt färdigt, då gick biskopen in i stugan där kungen drack och hälsade honom värdigt och gladeligen. Kungen tog väl och vänligt emot honom; drottningen satt bredvid kungen. Då sade kungen: ”Herre biskop, är ni nu redo att fara?” Han svarade: ”Det är sant.” ”Inte träffar du rätt tid nu, när ni kom, biskop, då borden var uppe. Nu finns det inget att ge dig så värdigt som det borde; eller vad finns det att ge biskopen?” Skattmästaren svarade: ”Vi tror att dyrgriparna nu är bortgivna.” Kungen sade: ”Här finns bordkärlet; ta emot det, biskop, och det gods som är i det.” Biskopen tackar honom för hedern. Då sade drottningen: ”Far väl och salig, herre biskop.” Kungen sade till henne: ”’Far väl och salig, herre biskop’ – var har du hört en förnäm kvinna säga så till sin biskop och inte ge honom något?” Hon svarade: ”Vad finns det nu, herre?” Kungen sade: ”Här finns kudden under dig.” Sedan togs den, och den var överdragen med dyrbart tyg (pell) och den präktigaste klenod. Och när biskopen vände sig för att gå, då lät kungen ta kudden under sig och sade: ”Länge har de två varit tillsammans.” Sedan for biskopen bort och ut till Island till sin stol, och då talades det om vad man skulle göra av bordkärlet, det som gagnade kungen bäst. Biskopen rådgjorde med männen; en del sade att man skulle sälja det och ge värdet åt fattiga människor. Då sade biskopen: ”Ett annat råd vill jag ta: man skall göra en kalk av det här vid sätet, och jag vill så förordna att han får nytta av den; och jag skulle vilja att alla de heliga män, av vilka det finns heliga reliker här i denna heliga kyrka, lät kungen få nytta av det varje gång det sjungs mässa över den.” Och den kalken är den största vid sätet i Skálholt, och av de dyrbara tyger som kuddarna var överdragna med och som kungen och drottningen gav honom har nu korkåpor gjorts där vid sätet. I denna sak kan man märka kung Haralds storsinthet. ---- Fotnoter: ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 1 (maskinöversättning) En man nämns som hette Sigurd, son till Þóra, Saxis dotter, och hon uppgav om hans faderskap att han var son till Magnus barfot; men kung Magnus vänner och förtrogna dolde detta för det olämpligas skull, eftersom Sigríðr, Þóras syster, var mor till kung Olav Magnusson. Sigurd fostrades söderut i landet hos den präst som hette Albrikt, och för en del människor såg det ut som om han var prästens son, som Ívarr Ingimundarson säger i det kväde som han diktade om Sigurd. Han växte upp i ungdomen hos Aðalbrikt. Han lärde sig i unga år prästerlig lärdom (klerkdómr), och då sände prästen honom till biskopen, och han gav Sigurd vigningar så att han blev diakon. Och när han blev fullvuxen man till åldern, då var han den mest välväxte av alla män, stor och stark, och i all förmåga var han långt förmer än alla sina jämnåriga och nästan varje annan man i Norge. Men så snart han själv rådde över sitt levnadssätt, då övergav han prästerlig sed och for bort ur landet, och på de färderna dröjde han länge. Det berättas att han befann sig på Orkneyöarna hos jarl Haraldr. Så säger Ívarr. Han var hos den storsinte jarlen, vargens matgivare, västerut på öarna, tills furstar, ivriga till strid, Fóstra [oläslig] [oläslig] bröt. Där var Sigurd med om rådslag och dråp på den förnäme mannen som hette Þorkell fóstri. Därifrån for han upp till Skottland till skottarnas kung. Så säger Ívarr. Sedan sökte Sigurd från öarna, dyrbar i råd, kung David; hos fursten var Vilhjálmrs baneman, ivrig i spjutting, fem halvår. Kungen och andra hövdingar värderade honom högt; han var där en tid i stor heder, som skalden sade. Det tyckte Dafinns dyrbara män att ingen man hade kommit förnämare dit; fursten stärkte hirdens skara, den unge kungen hade allmänt lov. Det omtalas också att medan Sigurd var hos kungen hade han några slag och fick alltid seger. Så säger Ívarr. Hertigen gav korparna föda i fjordarna, skott skalv [osäker tolkning] i skottarnas blod; där inför fursten, som kommit österifrån, mordålens värderare bar fälttecken. [osäker tolkning] Och vidare. Seger kom i Sigurds hand, den raske i strid, inåt från Stavr. Och vidare säger han. Fursten utkämpade fyra härslag, den klaraste i allt, i skottarnas välde. Och efter detta for Sigurd ut i främmande länder och började sin färd till Rom, och han for ända ut till Jerusalems land och till Jordan och besökte de heliga platser som är brukligt för pilgrimer (palmarar), som Ívarr säger. Trøndernas furste gick Roms väg till fots, han som utförde bragder; sedan sökte, och rensade sig från synder, härens anförare de heliga relikerna. Och här berättar han om att Sigurd for till Jerusalem och besökte vår Herres grav och så köpte sig Guds nåd och stor världslig heder. Han sökte den breda Jerusalems borg, den raske anföraren, ute i länderna, innan i det vatten som Gud vigde Sigurd av sig tvådde synderna. Det berättas också att fem biskopar förrättade hans järnbörd (skírsla) och förde honom in i ätten. Så säger Ívarr. Järnbörd gjorde om fursteättlingens härkomst fem biskopar, de som ansågs främst; så visade proven att den mäktige kungens – detta var – den milde Magnus fader. Sedan for Sigurd bort från Jerusalems land genom Grekland, Frankrike, Saxland, som Ívarr säger. De lät sedan söderhästarna rustas, havet upprördes, ut från grekerna; frankerna sökte ärans furste innan saxarnas boningar Sigurd utforskade. Och det sägs i kvädet att han då kom till öarna. Den raske kungen styrde med en enda snäcka, stridbar, över havet västerut till öarna. Det berättas också att han ägnade sig åt handelsfärder. ===Om Sigurd slembi=== ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 2 (maskinöversättning) En vinter var han på Island hos Þorgils Oddason i Saurbœr, och få visste vem han var. Det var på hösten, när fåren var drivna in i fållan och avsedda för slakt, och när de fångade fåren sprang ett av fåren till Sigurd, som om det sökte hjälp där. Sigurd sträcker ut sin hand efter det och drar ut det ur fållan och låter det springa upp på fjället och sade: ”Inte söker fler sitt skydd hos oss, men till skydd skall det bli.” Det hände också under vintern att en kvinna hade tagit något, och Þorgils blev vred på henne och ville straffa henne. Hon sprang för att få hjälp dit där Sigurd var, och han satte henne bredvid sig på bänken. Þorgils bad honom lämna ut kvinnan och sade vad hon hade gjort. Sigurd bad om frid för henne: ”Ändå har hon sökt mitt skydd, och ge henne saken kvitt.” Þorgils säger att hon skall ta straff för det. Och när Sigurd såg att bonden inte ville höra hans bön, springer han upp och drog sitt svärd och bad honom gå på. Och när Þorgils såg att han ville försvara henne med vapen, tycktes mannen honom vara av stort anseende, och han misstänker vem han kan vara, och han avstod från att göra henne något och gav henne frid. Där var flera utländska män, och Sigurd hade minst ståt. En dag när Sigurd kom in i stugan spelade en annan östman (austmaðr) brädspel med en av Þorgils hemmamän; denne var en mycket prålig man och bar sig mycket stort åt. Och östmannen kallade på Sigurd att han skulle råda om spelet med honom, eftersom han kunde det liksom andra idrotter. Och när han såg på det tyckte han att spelet var mycket illa ute. Men den man som spelade mot östmannen hade en öm fot, och hans tå var svullen och varig. Sigurd satte sig på bänken och tar ett strå och drar det längs golvet, och kattungar sprang efter det längs golvet. Han drar hela tiden strået framför dem tills det kommer över hans fot, och nu springer kattungarna fram och klöste i foten, men han sprang upp och skrek till, och spelet rörde sig ur ordning. Nu tvistar de om vem som hade vunnit. Och detta omtalas därför att man tyckte att knepet var hårt. Människorna visste inte att han var lärd förrän på lördagen före påsk; då sjöng han över vattnet med prästen. Ju längre han hade varit där, desto mer tyckte man att han var värd. Och på sommaren innan han och Þorgils skildes sade Sigurd att han skulle sända män med kännedom till Sigurd slembi. Þorgils frågar: ”Vad vill du honom?” Han svarar: ”Jag är Sigurd slembidjäkn och son till kung Magnus.” Därmed skildes de, och han for sedan utomlands. ===Kung Haralds dråp=== ## Saga Sigurðar slembidjákns, avsnitt 3 (maskinöversättning) Vid den tiden var kung Harald ensam över Norge, och det sades att han inte var någon klok man och inte lika barsk som hans frände Magnus Sigurdsson. Nu kom Sigurd till Norge, och han börjar sin färd till kung Harald i Bergen och gick snart in under kungens beskydd (grið) och framförde sitt ärende. Och när kungens rådgivare blev varse detta, då talade man om att om Sigurd blev ledd till makten skulle han bli dem för stor, så som Magnus hade varit; men de levde då mycket i ro, och lendmännen (lendir menn) styrde mycket över landets angelägenheter. Och de gav det rådet att kungen skulle låta gripa Sigurd och dräpa honom och då finna honom skyldig till något, och han hade varit med vid dråpet på Þorkell fostre västerut på öarna. Detta rådslag gick i verket så att en kväll sent gick några gäster (gestir) dit där Sigurd var och kallade honom med sig. De tog en skuta och rodde bort från staden med Sigurd och norrut förbi Holdhella. Sigurd satt på en kista och tänkte över sin sak och misstänkte att det skulle vara svek, och två män vaktade honom i förrummet, i fjättrar. Och när de rodde glatt och aktade föga på sig, då sade Sigurd till dem som vaktade honom: ”Res er upp med mig, jag vill gå till relingen och ösa min båt.” De reste sig och löste hans händer, men hans fötter var i fjättrar. Och han grep om axlarna på dem båda och störtade dem överbord med sig och så ned under vattnet. Det var nära att de skulle drunkna innan de blev upptagna, eftersom de rodde fort; men Sigurd kom upp långt borta och var då lös och simmade i land, så att de inte fick tag på honom. Han kom så undan genom att springa, eftersom han var den snabbfotadaste av alla män. Han styr kosan uppåt fjället, men kungens män letade efter honom hela natten och fann honom inte. Han lade sig i en fjällklyfta. Han frös mycket; han tog av sig byxorna och skar ett hål i bakstycket och drog dem på sig, stack ut händerna vid sidan och räddade så sitt liv för den gången. Kungens män vände tillbaka och kunde inte dölja sitt misslyckande. Sigurd förstod nu att det inte var lönt att söka hjälp hos kungen oftare. Han styr då ut ur landet och till Danmark, och det var hans egen utsaga, och vänners vittnesbörd, att han hade genomgått gudsdom (skírsla) om sitt fädernesursprung med råd av fem biskopar. Men Haralds vänner sade att det var svek och lögn av danskarna. Om hösten for Sigurd slembidjäkne i hemlighet norrut till Norge, och hans vänner tog emot honom och dolde honom hos sig. Han var hos en präst. Kung Harald var då i staden och många stormän med honom; där var också drottning Ingiríðr. De hade en son som heter Inge och var i Viken österut hos fosterföräldrar. Kung Harald hade en annan son som hette Sigurd; hans mor var Þóra Guttormsdotter, och han fostrades norrut i Trondheim. Nu undersökte Sigurd med sina vänners hjälp om han kunde komma åt att stämpla svek och mord mot kung Harald, och i dessa råd var hans egna edsvurna män och de som jämt satt vid hans bord i stort övermod. Och en kväll när de tänkte utföra detta svek, då samtalade två män som satt vid kungens bord, och den ene sade till kungen: ”Herre”, säger han, ”nu har vi skjutit lösningen på vår tvist till ert avgörande, och vi har slagit vad om en ask honung om vem av oss som talar sant. Jag säger att ni skall ligga i natt hos drottning Ingiríðr, men han säger att ni skall ligga hos Þóra Guttormsdotter.” Kungen svarade skrattande och anade inte alls att denna fråga var ställd med så stor list, och han säger att han skall vinna vadet. Och därav tyckte de sig veta var de skulle söka honom. Men huvudvakten hölls över det härbärge där de flesta trodde att kungen skulle sova och där drottningen vilade. Och det var natten närmast efter Luciamässan som Sigurd slembe och några män med honom hade stordåd för händer. Sigurd kom till det härbärge där kungen vilade, och först dräpte de vaktmännen och bröt upp dörren och gick in med dragna svärd; men kungen hade lagt sig druckit och sov djupt och vaknade av att män högg på honom, och sade i sin sanslöshet: ”Hårt far du nu fram med mig, Þóra.” Men hon sprang upp och sade: ”De far hårt fram med dig som vill dig värre än jag.” Där miste kung Harald sitt liv. Dessa män gick in mot honom tillsammans med Sigurd: Ǫgmundr, son till Þrándr skagi, Kolbjǫrn Þorljótsson från Bataldr, Erlendr islänning. Därefter gick Sigurd och hans män därifrån, och han låter kalla till sig de män som hade lovat honom följe om kung Harald fick bane. Sigurd och hans män tar en skuta och sätter män vid årorna och ror ut på viken framför kungsgården. Då började det dagas. Då stod Sigurd upp och talade till dem som stod på bryggorna och lyste dråpet på Harald på sig (lýsti vígi á hond sér) och bad dem om mottagande, att de skulle ta honom till hövding, så som han var född till. Dit strömmade mycket folk från kungsgården, och alla talade med ett sinne och sade att det aldrig skulle ske att de tjänade den man som hade mördat sin bror. ”Och om kung Harald inte har varit din bror, då är det också otillbörligt att kalla dig kung, eftersom du inte har någon kungaätt att räkna dig till.” Och alla slog vapen samman (vápnatak) till tecken på att de skulle vara fredlösa och utan frid (útlagir ok friðlausir), och därnäst blåstes det i kungens lur och lendmän och hirdmän stämdes samman. Men Sigurd och hans män såg det som sitt bästa val att komma undan, och han höll norrut till Hordaland och höll där ting med bönderna, och de gick under honom och gav honom kunganamn. Sedan for han in i Sogn och norrut till Fjordarna, och de flesta tog väl emot hans sak. Men drottning Ingiríðr och hirdmännen och lendmännen rådslår tillsammans, och vikverjarna följer henne österut till Viken. Hon far till sin son Inge, och de tar honom till kung på Borgartinget; han var då i sitt andra år. I dessa råd var Ámundi och Þjóstólfr Álason och många andra stora hövdingar. Men tröndrerna tog Sigurd Haraldsson till kung; han var då i sitt fjärde år; han togs till kung på Öretinget. I dessa råd var Óttarr birtingr, Pétr Úlfsson, Guttormr på Rein, Óttarr balli och en mängd andra män. Och nästan allt folk vände sig till dessa bröder, och allra mest av den anledningen att deras far kallades helig, och landet svors åt dem så, att man inte skulle gå under någon annan så länge någon av Haralds söner levde. Så säger Ívarr skald. ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 4 (maskinöversättning) Sedan tog hordar och sygner Sigurd till landen efter Haralds fall: många män svor på tinget furstens söner i broderns ställe. Här syftar han så på det som förut sades, att de tog Sigurd slembe till kung. Harald gille var kung i Norge i sexton vintrar, och i två efter att de stred vid Fyrileif. Om kung Sigurd slembe Sigurd slembe drog norrut förbi Stad, och när han kom till Nordmøre hade det redan kommit brev och kännetecken (jartegnir) före honom på råd av de män som inte ville gå ifrån Haralds söner, och han fick genast motstånd och resning av ovänner. Och eftersom han hade litet folk, drog de undan norrut till Trondheim och söker upp Magnus Sigurdsson den blinde. Sigurd slembe for till Holmen och tog där med våld sin frände Magnus ut ur klostret mot munkarnas vilja; men det är fleras utsaga att Magnus for av egen vilja, fastän något annat gjordes till ursäkt för honom. Och Sigurd väntade sig av detta den styrka som gavs. Kung Sigurd var inne i staden, och med honom var många mäktiga män, och det var inte rådligt för Sigurd slembe att fara dit. Sigurd slembe hade med sig alla sina vänner, och de rodde in i ån och lade till med förtöjningar vid kungsgården, och de måste söka sig undan, eftersom allt folk stod emot. Han for sedan bort; han väntade sig stöd och styrka av sina och Magnus fränder, och det slog inte alls fel. Han flydde då bort med Magnus strax efter julen, och då förföljde honom Bjǫrn Erlingsson, Gunnarr från Gimsar, Halldórr Sigurðarson, Áslákr Hákonarson och bröderna Benedikt och Eiríkr, och den hird som hade varit hos Magnus, och en mängd andra män. Och de far söderut förbi Møre med skaran och ända till Raumsdals mynning, och där delade de sitt folk. Då for Sigurd västerut över havet, men Magnus till Upplanden och väntade sig där stor styrka. Han var där över vintern och över sommaren och hade då mycket folk. Men Inge rustar sig emot honom med sitt folk, och de möttes där det heter i Mynni. Där blev ett stort slag, och Magnus hade mer folk. Så sägs det att Þjóstólfr Álason hade kung Inge i sin kolt medan man stred och gick under fanorna, och han hade stora prövningar av mödan och anfallet; och det är mäns tal att kung Inge då fick den ohälsa som han hade i hela sitt liv sedan, att den knöt ryggen och ena foten, och den var kortare och så kraftlös att han aldrig blev gångför så länge han levde. Men ändå vände manfallet emot kung Magnus, och dessa föll i främsta fylkingen: Þorkell och Halldórr Sigurðarson, Bjǫrn Erlingsson, Gunnarr från Gimsar och en stor del av kung Magnus folk, innan han ville fly. Så säger Kolli den prydlige. Ni vann österut vid Mynni uddstorm, och strax därefter fick hövdingen under hjälmen korpens följe lik med svärd: ni lade, ty brynjans eker är dig säker, du unge furste, som var värn för ditt land, samman sköldar. [osäker tolkning] Och vidare kvad han: Förr låg hela hans tjänarskara på slätten än den ringfrikostige ville fly därifrån, krigsvan kung: Tröndernas furste klöv sönder, sångivrig, kring Magnus; åt dig gav sig halv lycka, du härskiftare, furste. [osäker tolkning] Kung Magnus flydde därifrån österut till Götaland till Karl Sverkersson. Han var en klok man och ärelysten. Kung Magnus och hans män sade så, var de än kom inför hövdingar, att Norge skulle ligga öppet om några stora hövdingar ville söka dit, eftersom det inte fanns någon kung i landet, utan lendmäns förvaltning och styrelse, ”och de som nu mest har tagits till råds av lendmännen, mellan dem växer nu avund, och ingen vill detsamma som en annan.” Och eftersom Karl jarl var ärelysten efter rike och lyhörd för övertalning, då samlar han folk och rider in i Viken österifrån, och mycket folk gick under honom av fruktan. Detta får Þjóstólfr Álason och Ámundi höra; då far de emot med det folk de får och hade med sig kung Inge. De möter Karl och götarnas här österut i Krókaskógr och hade där ett andra slag, och där blev stort manfall, och kung Inge fick seger. Där föll många män av götarna, och jarlen flydde österut ur skogen, men kung Inge drev flykten ända österut ur sitt rike, och detta blev den skändligaste färd. Så säger Kolli. Du kan förkunna hur ljusa korpen sänkte sig i götarnas sår, ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 5 (maskinöversättning) örnen fyllde sig sällan, fursten rödfärgade spjutet: vedergällt blev det dem som gjorde svärdens gny för de hårda, korpen är av ditt rike, strid i Krókaskógr. [osäker tolkning] Magnus blinde sökte sig till Danmark till Erik emune och fick där gott mottagande. Han bad kung Erik att han skulle fara med en dansk här till Norge och lägga landet under sig, och han skulle följa honom, och sade att om han kom med stor styrka skulle ingen våga skjuta ett spjut emot honom. Kungen bjöd ut ledung (leiðangr) och for med tvåhundra skepp norrut till Norge, och Magnus blinde och hans män var i följe med danakungen. Erik far in i Viken österifrån, och de for till en viss gräns med lugn och frid, och när de kom till Tunsberg var där före dem en samling av lendmän och kung Inge. Där kunde de inte komma i land och inte ta sig vatten; där dräptes många av dem. Därifrån höll de in till Oslo. Där var Þjóstólfr Álason. Så sägs det att de ville bära den helige Hallvards skrin ut ur staden om aftonen, när de blev varse hären, och så många tog tag under som kunde komma åt; men det var så tungt att de inte kunde bära det längre än ut på kyrkgolvet. På morgonen såg de skeppshären som seglade in utifrån förbi Hovedøya. Då bar fyra män skrinet ut ur staden. Þjóstólfr gick ut ur staden och allt folket med skrinet, och skrinet fördes upp till Raumaríki, till Fors, och var där i tre månader. Þjóstólfr stannade ovanför staden, och några sprang efter Þjóstólfr och hans män, men Eriks stävbo (stafnbúi), som hette Áskell, blev snabbast. Och Þjóstólfr sköt en pil med spjutspets emot honom, och den träffade under strupen så att den kom ut i nacken, och detta tycktes ett av de bästa skotten, eftersom ingenting annat var bart på honom. Þjóstólfr for upp till Raumaríki och samlade folk under natten. Men Erik och hans män satte eld på Hallvardskyrkan och hela staden och brände allt upp med ringarna [osäker tolkning]. Därnäst kom Þjóstólfr ned med mycket folk, men Erik lade bort med sitt folk, och de kunde ingenstans komma i land på den sidan av fjorden för landsmännens samling, utan sex eller sju blev kvar varhelst de kom i land. Kung Inge var i Hornborusund, och Ámundi, hans fosterfar, son till Gyrðr Lǫgbersason, och mycket folk, och de stred där med Erik, och kung Inge dräpte många män av honom. Kung Erik flydde undan söderut till Danmark. Det sade folk att ingen värre färd hade farits med mycket folk. Men Erik tyckte att Magnus och hans folk hade ljugit för honom om att Norge skulle ligga öde framför dem och att inget spjut skulle skjutas emot dem, och han sade att han aldrig skulle vara deras vän så som förut. Om kung Haralds söner Nu skall berättas om kung Haralds söner Inge och Sigurd, så som en klok och förståndig man, Eiríkr Oddsson, har berättat, och denna berättelse är mest efter Hákon magis, en lendman, berättelse. Han satt bredvid och berättade om dessa händelser när det skrevs ned första gången, och han själv och hans söner var med på dessa färder och i de flesta slagen. De män som här nämns var kända för honom. Den som skrev sagan har också nämnt flera sannfärdiga män för denna berättelse. Om Sigurd Sigurd slembe kom den sommaren till Danmark och hade två slag i Öresund med venderna, ett annat söderut vid Erri, och röjde där åtta skepp (och dräpte många män) men hängde några. Han uppehöll sig då i Sydlanden en tid, då han inte visste av någon styrka för sig i Norge, och där var mest motstånd, nämligen tröndrerna och mørerna. Så säger Ívarr. Mot fursten, som kommit västerifrån, reste sig tröndrer och mører, de som förnekade framgång: männen vände sig i sitt sinne från Magnus son, den mildhjärtade. Och om detta säger han, när Sigurd for från Norge och kom till Sverige, som här sägs. Till tågen skyndade i rasande väder furstens tärnar, prövade i frikostighet: männen fick ge akt på seglet, det var kallt på sjön, och somliga öste. Väderflöjeln skakade i den våta vinden, glänsande av guld, på furstens skepp: tårna [osäker tolkning] blev till klockor, men kungen styrde snäckan med Sigurd. [osäker tolkning] Skeppet ilade hastigt i det häftiga vädret, ridande över strömvirveln och de starka strömmarna: männen förtöjde den långa snäckan åt den ättestore fursten vid Kalmarnäs. Då hade han kommit in i danakungens välde och gjorde där många hövdingar till sina vänner, kungen själv från början, som här sägs. För sig ivrigt sökte han frid, örnens fotrödare, ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 6 (maskinöversättning) hos jutarnas furste. Ívarr nämner det som förut sagts, att han hade slag vid Erri. Han mötte venderna, den som vågade strida, den stridsdjärve Sigurd, söderut vid Erri. Och vidare säger han: Den unge kungen röjde åtta snäckor, ulven gapade över liken av vendernas skara; för eggen sjönk det onda folkets skara. Ett andra slag hade han vid Møn och dräpte där många vender, som Ívarr säger. Ännu lät österut vid Møn den spjutdjärve fursten strid utkämpas: den frikostige anföraren brukade vapen när venderna föll, för andra gången. Därifrån höll han in i Älven, i den östra grenen, och tog där sex skepp av Þórir hvinantorðis och Óláfr Haraldsson kesjas folk och jagade Óláfr upp på land, som här sägs. Han vållade i Älven, där fursten stred, stridsstyrarnas fall, för fädernearvet: skäktorna skakade, skotten tilltog, ringträden [osäker tolkning] sjönk på båda sidor. Þjóstólfr var i Kungahälla och skulle försvara landet där, och Sigurd höll dit med sitt folk, och de sköt på varandra, och Sigurd kunde inte gå i land. Män föll av båda skarorna, och många blev sårade. Där föll Úlfheðinn Sauxólfsson, en nordländsk man och Sigurds stävbo. Detta omtalar Ívarr. Den prisade kungen röjde av Þórirs folk tre skepp på den färden: de satte undan, Óláfrs män, de som jagades ut ur Älven. Och sedan låg Sigurd i den hamn som heter Portyrja på Limgarðssíða, och han lade sig då i vägen för skepp som for till Viken eller bort därifrån och rånade dem. Men tunsbergsmännen gjorde en skara mot honom och kom överraskande, så att Sigurd och hans män var i land och delade sitt byte. En del av folket kom ned emot dem, men de andra lade skepp tvärs över viken utanför hamnen. Där föll många män av Sigurds folk; där föll Fiðr geit och Áskell Smiðsson. Men Sigurd kom sig till sitt skepp och rodde ut emot dem, och Vatnormrs skepp var där närmast. Han lät det backa med årorna, och Sigurd rodde ut till havs och kom undan med ett enda skepp. Då kvads detta: Inte väl i striden höll sig Vatnormr i Portyrja. De seglade ut till havs, och när mycket hade seglats försvann en man från hans skepp; han hette Kolbeinn Þorláksson från Bataldr. Han försvann från efterbåten, som var bunden vid skeppet. Sigurd slembe tog sig ut på havsleden när han kom söderut och var över vintern i Ålborg. Om kung Sigurd slembe Och sommaren därpå for de, han och Magnus, båda tillsammans söderifrån med sju skepp och kom överraskande till Lista om natten när de lade till vid land. Där fanns Benteinn Kolbeinsson, kung Inges hirdman och en mycket duktig man. De gick upp där i nattmörkret och kom överraskande och omringade husen för dem och ville sätta eld på gården. Benteinn kom sig ut och in i ett visst hus med härkläder och var väl rustad och tänkte försvara sig. Då sade Sigurd: ”Vem av svennerna vill gå in mot Benteinn? Där är nu tappert gjort.” Ingen blev snart redo till det. Benteinn hörde vad de sade och svarade: ”Vem som än går in, så skall han finna vapen framför sig.” Det var mörkt i huset, och Benteinn stod vid dörren med draget svärd; en sköld hade han framför sig och hjälm på huvudet och var en mycket dristig man. Sigurd stod en bit därifrån och såg att ingen var beredd att gå in. Då tog han en gråfäll som han hade och klev på den och vred den om handen och drog svärdet och vände upp mot huset och hade ingenting omkring sig och var i bara skjortan och hade ingenting på huvudet, och han far in i huset som om han skjutit en bult, så att han snabbt var längst in i huset, och angrep honom från insidan och högg honom genast banehugg och kom så ut att han hade huvudet i handen, och han var en ytterst tapper man, eftersom han var den raskaste av alla män, som det sägs i kvädet. Fursten höll med skepp till Lista, den frikostige, utanför Agder, österifrån från näsen: hersarnas släkt sjönk, hären var i land, bygderna brann inför fursten. Landsmännens folk flydde till skogen inför sköldungen, där lågorna brann: kämparna vätte medan spjuten rodnade Benteinn i blod innan han fick bane. ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 7 (maskinöversättning) De for sedan till sina skepp och höll bort. Sigurd var en stor man och vacker, brunhårig och något flintskallig i pannan, blåögd och med regelbundet ansikte, med en led på näsan, mycket stark i händerna och smidig och mer fulländad än varje annan man i alla avseenden. Men när kung Inge fick höra om dråpet på Benteinn, och bröderna Kolbeinns söner Sigurd och Gyrðr, då gjorde kungen en skara mot dem och for själv och tog skepp ifrån Hákon pungelta, son till Páll och dotterson till Áslákr Erlingsson från Sóli och kusin till Hákon magi. Kung Inge jagade Hákon upp på land och hela hans folk och tog vartenda klädesplagg från dem. Men de flydde undan in i fjordarna: Sigurd storkr, son till Eindriði i Gaulardalr, och Eiríkr hæll, hans bror, och Andrés kelduskítr, son till Grímr. Men Sigurd och Magnus blinde och Þorleifr skjappa seglade norrut den yttre leden med tre skepp till Hålogaland, och Magnus stannade kvar den vintern norrut på Bjarkøy hos Víðkunnr Jóansson. Men Sigurd var den vintern i Finnmarken i hemlighet, och mer än tjugo män med honom, och han högg stävarna av sitt skepp och sänkte det inne i Egisfjord. Och det sades att Þorleifr skjappa och Einarr Ǫgmundarson från Sandr och Guðrún, dotter till Einarr Arason från Reykjanes, från Hólar, skaffade honom förnödenheter. Den vintern sägs det att Sigurd diktade en visa. Gott var det i kåtan, där vi glada drack, och furstens son, glad, gick mellan bänkarna: där fattades ej glädje vid glädjens dryck; tärne gladde tärne, där i landet han var. Och om våren därefter for han norrifrån och hade två skutor som samerna (Finnar) hade gjort åt honom. Ingen spik var i dem, utan de var bundna med senor, och vidjor för knäna, och tolv män rodde på var sida så fort att det knappt rörde vattnet. Detta lär du ha hört kvädas: Föga följer den hålogaländska furan i fart med segel ett senbundet skepp. Han kom ut till Vágar och tog där prästen Sveinn och hans två söner och lät dräpa dem alla. Så säger Ívarr, nästa vinter efter att Benteinn blev dräpt, att Sigurd var i hålogaländernas våld. Den nästa vintern vållade bland hålogaländerna den modfyllde kungen, ormarnas död [osäker tolkning], tre fäders och söners fall, ulvens sorgtöjare [osäker tolkning], ute i Vágar. Därifrån for han till Vikar och tog där Vilhjálmr skinnari, en lendman, och en annan, Þóraldi kept, och dräpte dem båda. Så säger Ívarr. Det var nästa vapenskifte norrut i Vágar då Vilhjálmr föll. Sedan for han söderut och mötte Styrkárr glæsirófa söderut vid Byrða, när han for söderifrån från köpstaden, och dräpte honom. Så säger Ívarr. Sedan mötte söderut vid Byrða den stridsdjärve fursten Glæsirófa: hövdingen vållade Styrkárrs bane; sårdiggaren bar blodiga vingar. Och när han kom söderut till Hvalsnes, då träffade han Svínagrímr och lät hugga av honom högra handen. Så säger Ívarr. Fursten gav vid Hvalsnes Svínagrímr ett skarpt anfall: han lät honom mista den högra handens näve, fursten, innan striden slöts. Då for han söderut till Møre utanför Trondheimsfjordens mynning och tog där Heðinn harðmagi och Kálfr kringluauga och lät Heðinn gå undan men dräpte Kálfr. Det säger Ívarr, att han tog Finnr till fånga. Den frikostige anföraren mötte den äregirige Finnr österut på Kvildrar: de lät den nyttige budbäraren om udd-väder, Úlfrs arvinge, mista livet. Och vidare säger han: Fursten tog vid Møre Heðinn till fånga och hans män: han lät Kálfr kringluauga ganska hårt få vrede vedergälld. Och vidare säger han: Sygnernas herre for med härsköld över hela den yttre leden, öar och stränder. Och vidare kvad han: Där kunde man se inför Sigurd av bitande klingor brynjor huggna, sköldar skårade, spjutskaft blodröda, väderblåsta fanor över stridsmännen. ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 8 (maskinöversättning) Kung Inge och Gyrðr, hans fosterfar, fick höra om Sigurds färder och likaså vad han gjorde. Då sände de män för att söka honom: Jóan kuða, son till Kálfr rangi, bror till biskop Ívarr, och en annan, prästen Jóan smyrill. De bemannade Hreininn, som var det snabbaste av alla skepp, med tjugotvå rum (rúm), och for söderut för att söka dem. Men så sade folk, att de såg dem men inte gick till angrepp och for tillbaka med litet rykte. Sigurd for tills han kom söderut till Hordaland, till Herðla. Där hade Einarr, son till Laxa-Páll, en gård, och han hade farit in till Hamarr till gångdagstinget. Men de tog där allt gods och ett långskepp med tjugofem rum, och hans fyraårige son, som vilade hos hans arbetskarl när de kom. Somliga ville dräpa gossen, men somliga ville ha honom med sig. Arbetskarlen sade till dem: ”Liten hämnd lär ni tycka det vara att dräpa honom, och liten nytta att ha honom med er; och detta är min son och inte Einarrs.” De for bort och hade inte gossen med sig. Men när Einarr kom hem gav han arbetskarlen två öre guld och sade att han alltid skulle vara hans vän. Sigurd och hans män for österut till Viken och tog Finnr Sauðaúlfsson, när han for för att driva in landskylderna (lanzskyldir), och hängde upp honom och seglade sedan söderut till Danmark. Kung Inges brevsändning Det sade vikverjarna och bergensmännen att de tyckte det var orimligt att kung Sigurd inte ville komma för att försvara landet med kung Inge, sin bror, och sade att det var stor skillnad, då kung Inge var med om all faran, och hans folk, och hade utkämpat många slag med | . . . . . . . [oläslig] men kung Sigurd och hans vänner satt stilla norrut i köpstaden, fastän hans faders baneman for allfarvägen förbi Trondheimsfjordens mynning. Då sände kung Inge ett brev med sina insegel norrut till Trondheim. Detta stod i skrivelsen: att kung Inge [sänder hälsning till Sigurd, sin bror, och hans rådsmän Sáðagyrðr, Ǫgmundr svipti, Óttarr birtingr, och alla hans lendmän och likaså hirdmän och huskarlar, våra vänner bönder och bofasta och all allmoge, rika och fattiga, unga och gamla, Guds och sin. Våra svårigheter är kända för alla människor i detta land, och likaså vår ungdom, att du är fem år gammal och jag tre år, och vi förmår ingenting utom att vi njuter av våra vänners och goda mäns hjälp. Men mina vänner tycker sig ha kommit i svårigheter, medan ni och era vänner har stillasittande och makligt liv. Gör nu så väl att ni söker er till mig med så mycket folk som möjligt, och låt oss båda vara tillsammans, vad som än händer. Nu är den vår störste vän som verkar för att vi två skall vara så eniga som möjligt och lika hållna i allt. Men om ni försummar detta och inte gör färd som ni förut har gjort på mitt nödvändiga budskap, skall du bereda dig på att jag kommer att göra en skara mot dig, och Gud må då skifta mellan oss, eftersom vi inte tycker oss kunna stå ut med att hålla så mycket folk hos oss som vi behöver i denna fara, medan du tar hälften av alla landskylder med oss i Norge. Lev i Guds frid.] Då stod Óttarr birtingr upp och sade: ”Detta är kung Sigurds ord att säga till kung Inge, sin bror: att Gud må löna honom för hans goda hälsning och för den möda och mångfaldiga besvär och fara som du ofta står mitt i för vår båda nöds skull, och likaså dina vänner. Men fastän något tycks vara ganska hårt i kung Inges ord till sin bror Sigurd, så har han ändå mycket för sig i sin sak i somliga avseenden. Nu vill jag snart lysa över min mening, om kungens och andra mäns vilja följer med, att du, Sigurd, far till kung Inge, din bror, så snart du kan med det folk du får, och att var och en av er stärker den andre i alla framgångsrika ting, och att den allsmäktige Guden stärker er båda. Nu vill vi höra dina ord, kung.” Men kungen var buren till tinget; Pétr Sauðaúlfsson bar honom. Och detta sade kungen: ”Må alla män veta att om jag får råda, då vill jag fara att träffa Inge, min bror, så snart jag kan.” Sedan talade var och en av dem i den andres ställe, som deras sed är, och höll långa tal, både Gyrðr och Ǫgmundr och många andra lendmän; men ändå kom det ned på samma ställe som Óttarr hade sagt i början. Sedan for de österut till Viken för att möta kungen. Om Sigurd slembe ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 9 (maskinöversättning) Men samma sommar kom Sigurd slembe och hans män med trettio skepp nära vinternätterna till Norge, både danskt folk och norrmän, som det här syftas på. Söderifrån ivrade Sigurd på skeppen med litet folk att söka landen: med honom rustade sig till härfärden kung Magnus, som haft mångt besvär. Den folknyttige kungen höll söderifrån med trettio snäckor, redo till strid: folket fruktade Sigurds skara; sköld slog mot sköld på furstens skepp. Bröderna Inge och Sigurd fick höra detta och for emot dem med tjugo mycket stora skepp, som här sägs. De prisade Haralds ärorika söner for med mycket folk till härmötet: då när Inge drev sitt anfall på sjön mot Magnus milde son. De möttes söndagen närmast efter Mårtensmässan, men den var lördagen innan. Då började slaget mellan dem, som här sägs. Det rasade på stängerna, där hövdingarna, vana vid strid, brukade vapen: friden bröts mellan fränderna, striden rasade, Hildr gick samman. Männen stönade, stålet rodnade, den lysande kungen sköt med båda händerna: hårda spjut bet, såren sved, härskepp röjdes på båda sidor. I hundratal flög till härmötet sårgäss [osäker tolkning] över sjön för att dricka blod: uddarna ödelade furstens trogna män; mordet blev större när Magnus föll. Redan i första stormen lade danskarna bort med arton skepp och hem söderut, som här sägs. Jutarna flydde med arton skepp, de som söderifrån följde Sigurd; furstens folk tunnades ut när den mäktige kungen, van vid våta färder, brukade vapen. Då röjdes Sigurds och Magnus skepp. Men när Magnus skepp var mycket röjt och han vilade i sin säng, då tog Hreiðarr Grjótgarðsson, som länge hade följt honom och varit hans hirdman, honom i sin famn och ville hoppa med honom till ett annat skepp. Då blev Hreiðarr skjuten med ett spjut mellan skulderbladen och igenom där, och det sade folk att Magnus där fick bane av samma skott. Och Hreiðarr föll bakåt på däcksplankorna, och Magnus ovanpå honom. Och det sade alla att han tycktes ha följt sin herre (lánardróttinn) väl och manligt, och gott är det för var och en som får sådant eftermäle. Där föll Loðinn från Línustaðir och Brúsi Þormóðsson, Sigurds stävbo, Ívarr Kolbeinsson och Hávarðr fægir. Så sägs det i drapan om kung Inge. Med rött stänkte, när den mordgirige lät klyva alla sköldar inför fursten innan Magnus föll, snön i järnens dån [osäker tolkning]: ingen sörjer det, ty Inge, du fick råda väl för striden, rikligt föll döda på kärlen [osäker tolkning], Sigurds vapens dräp. Själv simmade den djärve till land, men du röjde snart allt, väl kan fursten berömma sig av korpens föda: för ulvens barn blev örnens möte mycket täckt i skogen [osäker tolkning]; berömda män röjde skeppssidor i Langøysund. [osäker tolkning] Det sade kung Magnus blinde när han fick skottet: ”Det kom sju vintrar för sent.” Här föll en stor del av deras folk, eftersom inte något gick undan som kunde nås. De dräpte på en enda holme mer än sextio män. Då föll två isländska män: prästen Sigurd, son till Bergþórr Másson, den andre Klemet, son till Ari Einarsson. Men Ívarr skrauthanki, son till Kálfr rangi, som sedan var biskop norrut i Trondheim, han hade alltid följt Magnus. Han kom sig upp på sin bror Jóan kuðas skepp. Jóan var gift med Cecilia, dotter till Gyrðr Bárðarson, och var där i hären. Tre kom sig upp på Jóans skepp: den andre var Arnbjǫrn ambi, som sedan var gift med en dotter till Þorsteinn i Auðsholt; den tredje var Ívarr dynta Starrason, bror till Helgi Starrason, inne-tröndsk på mödernet, den vackraste man. Och när krigsmännen blev varse att de var där, då grep de till vapen och gick mot Jóan, men han rustade sig emot dem, och det var nära att där skulle allt folket strida. Men det blev förlikning med Jóan, så att han löste ut Ívarr och Arnbjǫrn och lovade gods för dem, men det godset blev honom sedan eftergivet. Ívarr dynta leddes upp på land och halshöggs, eftersom Sigurd och Gyrðr, Kolbeinns söner, inte ville ta gods för honom, eftersom de beskyllde honom för att ha varit med vid deras brors dråp. Det sade Ívarr att det hade gått honom så nära att han tyckte det värst när hans namne leddes upp på land under yxan och vände sig mot dem och bad dem att mötas med lycka (heila hittask). Så sade husfrun Gyríðr Birgisdotter, syster till ärkebiskop Jóan, att hon hade hört biskop Ívarr säga detta. Om kung Sigurd slembe ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 10 (maskinöversättning) Nu skall berättas om kung Sigurd slembe, att man började äntra hans skepp, men han försvarade sig med stor tapperhet och tillfogade många män skada. De angriper nu bakåt mot förrummet. Så säger Ívarr. Det röjdes under fursten, som kommit österifrån; söderländska vapen bet snäckan med stävarna: då när sköldungens son från sitt skepp, stridsfärdig, på sjön prövade simning. Sedan undersökte de valplatsen och fann inte Sigurd slembe och rodde i båtar för att söka honom, och de fann en man som simmade och ville dräpa honom, men han bad för sig och sade att han skulle säga var Sigurd slembe var, och det ville de. Sköldar och spjut och döda män flöt vida omkring på sjön intill skeppen. Då sade mannen: ”Ni ser var en röd sköld flyter; där är han under.” Då rodde de dit och tog honom och förde honom till land. Han hade hoppat över bord när hans skepp var röjt och dragit brynjan av sig under vattnet, eftersom han var den bäste simmaren av alla män. Han hade eldverktyg på sig, och fnöskskrinet var i ett valnötsskal och överdraget med vax. Han hade skölden över sig när han simmade, för att man inte skulle kunna veta om det var den skölden eller en annan, av de många som flöt. Så sade de att de aldrig skulle ha hittat honom om det inte hade blivit sagt dem. Och därför omtalas hur han ordnade eldverktyget, eftersom det tycktes klokt gjort att ordna det så att det aldrig blev vått. Så säger Ívarr. På vattnet blev vikingen tagen, den som av män var mest fullmodig. Wilhelm Wetlesen: Då bröt de hans benpipor sönder med yxhammare och likaså armarna. Men när de kom i land blev det sagt krigsmännen att Sigurd var tillfångatagen. Då höjdes ett rop i hären av glädje, och när Sigurd hörde det sade han: ”Mången ond man blir här i dag glad över mitt huvud.” Sedan gick Þjóstólfr Álason dit och sade till honom: ”Varför var du så djärv, du trälsson, att våga säga att du var son till kung Magnus?” Han svarade: ”Inte kan du jämföra min far med din far eller en träl, ty föga värd var din far bredvid min far.” Så säger Hallr, son till läkaren Þorgeirr Steinsson och kung Inges hirdman, som då var närvarande där, att kungarnas rådsmän ville låta dräpa honom genast. Men de som hade mest sorger att hämna rådde mest för hans pinande, och han nämnde till detta Kolbeinns söner och Pétr Sauðaúlfsson, men allmänheten gick därifrån och ville inte se på. Då band Pétr hans armar med ett rep så att köttet gick upp över. Då sade Sigurd: ”Hårt binder du nu, Pétr.” Han svarade: ”Då lärde du mig det, när du dräpte Finnr, min bror, österut på Kvildrar.” Då bröt de hans benpipor sönder med yxhammare och likaså armarna, och sedan klöv de svålar och slet honom ur hans kläder och piskade honom med svålpiskor tills huden var så fullständigt borta från honom som om han hade blivit flådd levande. Och det säger folk att han sjöng psaltaren medan de pinade honom, och han tog alltid upp där han hade slutat, fastän han föll i vanmakt emellan, och han bad då för sina ovänner. Så säger Ívarr. Det kallar jag illa att den ättestore fursten skulle komma i sådana kval: ingen man sedan tar Sigurd, ingen raskare, om mittstycket [osäker tolkning]. Folkens herre sjöng psaltaren medan furstens ovänner pinade Sigurd: den stridsdjärve fursten bad för de män som gav guldgivaren pinor. Och när han inte visste någonting i denna värld, drog de honom till ett träd och hängde upp honom där. Så säger Ívarr. Jag har hört att kungen lät sitt liv sedan han hade sjungit psaltaren: fursten ville gå till skrift, men det fick folkkungen inte alls. ## Saga Sigurðar slembidjákns, kap. 11 (maskinöversättning) Och när han var död var alla ense, både hans vänner och ovänner, om att ingen man hade varit mer fulländad än Sigurd i alla avseenden, så vitt man vet; men ändå har han varit en olycksman. Jag har inte omtalat få av hans ord därför att jag inte hört mycket tillskrivas honom som han skulle ha sagt till dem. Men Hallr har sagt så, att han sade litet och svarade bara ett fåtal män, fastän de kastade ord på honom; och så säger han, att Sigurd inte ryckte till mer än om de slog på en stock eller sten. Och det lät han följa, att det kunde vara en mycket god kämpe, den som var väl utrustad med styrka och mod, som kunde stå ut med pinor så att han höll sin mun eller ryckte till föga. Men så har Hallr sagt, att aldrig ändrade han sitt tal mer än om han satt på ölbänken bland sina vänner; varken talade han då högre eller lägre eller med mer darr än hans vana var, och han talade nästan ända till dess han andades ut. Men den präst som hade en sockenkyrka där ett kort stycke därifrån lät föra Sigurds lik dit till kyrkan, och han var en vän till Haralds söner. Men de blev vreda på honom för detta, och han betalade dem gods för det, och de lät föra bort liket till ett stenröse. Och sedan hämtade hans vänner liket söderifrån, från Danmark [osäker tolkning], och förde det söderut till Ålborg och begravde det där vid Mariakyrkan. Så sade prosten Ketill, som förvaltade Mariakyrkan, att Sigurd var begravd där. Men Þjóstólfr Álason lät föra kung Magnus lik till Oslo och begrava det i Hallvardskyrkan bredvid Sigurd, hans far. Men Loðinn saupruð förde de till Tunsberg, men allt annat folk begravde de där och for bort med stor seger. Detta minns Bǫðvarr halti i den drapa som han diktade om kung Sigurd Haraldsson. Nu skall förkunnas hur vid Lista svek-skygg, kung, din fars hämnd blev verkställd med väldiga ord [osäker tolkning]: ni lät vid holmen hjälmens storm, den spordes vida, furstarnas övermod dog, allhärskare, Sigurd falla. [osäker tolkning] Och vidare kvad han: Magnus, den vältalige, måste falla i strid till mord; den mäktige folkkungen rådde för furstens sådana död: mer drev dig till dessa verk, du kraftstarke kung, nöd än det borde, trollkvinnans häst [osäker tolkning] har du mättat för de flesta. Där föll allt, och den frikostige ulven rödfärgade tänderna på dödade härmän i stridens väder; två furstar, deras folk. [osäker tolkning] ---- Fotnoter: ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 1 (maskinöversättning) Efter kung Harald gilles fall blev drottning Ingiríðr gift med Óttarr birtingr, en lendman och stor hövding. Han var tröndsk till ätten och en stor stödjepelare för kung Inges rike medan han var i barndomen. Men kung Sigurd var inte hans vän och tyckte att han lutade helt åt kung Inge, sin styvson. Óttarr birtingr blev dräpt norrut i köpstaden i ett enskilt överfall en kväll när han gick till aftonsången. Och när han hörde susandet av hugget, då slog han upp handen och manteln emot, och trodde att det kastades en snöboll mot honom, som det var vanligt bland unga gossar. Han föll för hugget. Men Álfr hroði, hans son, kom då gående in på kyrkogården och såg sin fars fall, och likaså att mannen som hade dräpt honom sprang österut runt kyrkan. Men Álfr sprang efter honom och dräpte honom vid hörnet av koret, och folk sade att han hade hämnats tappert, och han tycktes en mycket större man sedan än förut. (Om kung Inge och kung Sigurd) | Men när bröderna kung Inge och kung Sigurd hade varit kungar i sex vintrar, då kom västerifrån från Skottland den man som heter Eysteinn, som Einarr Skúlason säger. Fursten ivrade österut, frikostig och modig. Men de som hade farit efter honom och följt honom till landet var Árni sturla, Þorleifr Brynjólfsson och Kolbeinn hrúga. Eysteinn togs till kung på Öretinget vid gångdagarna, och landet svors honom så att han skulle ha en tredjedel av Norge tillsammans med sina bröder, och bröderna förliktes när de möttes. Men Eysteinn gjorde inga gudsdomar (skírslur) eller prov i Norge om sitt fädernesursprung, och man trodde därom vad Harald själv hade sagt. Kung Eysteinn var då i Trondheim när Óttarr birtingr föll, och genast kallade han till sig ett stort bondeuppbåd och for ut till staden. Men Óttarrs fränder och vänner tillskrev kung Sigurd anslaget, eftersom han då också var i köpstaden, och bönderna var upphetsade mot honom. Men han erbjöd sig att genomgå gudsdomar och lovade järnbörd (járnburðr) för att bevisa sin sak, och det blev förlikning om det. Kung Sigurd for därefter söderut i landet, och dessa gudsdomar blev aldrig utförda. Drottning Ingiríðr fick en son med Ívarr Sveinsson; han hette Ormr, som sedan kallades kungsbror. Han var den vackraste av män till utseendet och blev en stor hövding, som sedan kommer att omtalas. Drottning Ingiríðr blev gift med Árni, som kallades kungsmåg. Deras barn var Inge, Nikulás, Filippus och Ingigerðr, som var gift med Bjǫrn buckr och sedan med Símon Kárason. ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 2 (maskinöversättning) En lendman hos bröderna Sigurd och Inge hette Erlingr, son till Kyrpinga-Ormr och Ragnhildr Sveinkadotter. Kyrpinga-Ormrs mor hette [oläslig], och hennes mor Ragna, dotter till Ormr jarl Skoptason och Ingibjǫrg, dotter till Hákon jarl den mäktige. Erlingr var en klok man och en stor vän till kung Inge, och med hans råd blev Kristín, dotter till kung Sigurd Jorsalafarare, gift med honom. Erlingr hade en gård på Stuðla på Sunnhordaland. Han kallades Erlingr skakki. Han gjorde en färd bort ur landet, och med honom Eindriði ungi och ännu fler lendmän, och de for västerut till Orkneyöarna; och därifrån rustade sig till färd Rǫgnvaldr jarl, som kallades Kali, och biskop Vilhjálmr, och de hade femton skepp från Orkneyöarna och seglade till Sudreyjar och därifrån västerut till Valland, den väg som Sigurd Jorsalafarare hade seglat. De seglade ut genom Nǫrvasund och härjade vida i Spanien på hedna män. Litet senare, när de kom genom sunden, skildes Eindriði ungi bort med fem skepp. Men Rǫgnvaldr jarl och Erlingr skakki for med tio skepp och träffade på en dromund (drómundr) på havet och stred med dem och vann dromunden. Auðunn rauði heter den som först gick upp på dromunden, Erlingrs stävbo; det kallades en bragd. De tog där mycket stort gods och många dyrbarheter. Rǫgnvaldr jarl och Erlingr for ut till Jerusalem och till floden Jordan och vände tillbaka om hösten och seglade till Konstantinopel och lät sina skepp bli kvar där och for hemåt landvägen och höll sig hela tills de kom till Norge, och deras färd blev mycket prisad. Erlingr skakki tycktes sedan en mycket större man än förut, både av sin färd och av det giftermål som han fick. Han var också en stor vis man till förstånd. Han lutade mest i all vänskap åt kung Inge. Om kung Sigurd Wilhelm Wetlesen: då hörde han i ett visst hus en kvinna sjunga så vackert att han fann mycket i det. Så sägs det att när kung Sigurd red från ett gästabud österut i Viken med sin hird och red förbi den gård som en mäktig man ägde som hette Símon, och när kungen red förbi gården, då hörde han i ett visst hus en kvinna sjunga så vackert att han fann mycket i det. Han red till huset och såg att där stod en kvinna vid en kvarn och sjöng utomordentligt väl. Kungen steg av hästen och bad sina män vänta ute, men han gick in ensam till kvinnan. Men när han for bort, då visste bonden Símon vilket ärende han hade haft till denna kvinna. Hon hette Þóra och var Símons arbetskvinna. Sedan lät han vakta henne, och när tiden gick födde den kvinnan ett barn, och den gossen fick namnet Hákon och kallades kung Sigurds son. Símon fostrade gossen hos sig. Där växte också Símons söner Ǫnundr och Andrés upp, och de älskade varandra mycket, och ingenting skilde dem utom döden. Om kung Eysteinn Kung Eysteinn blev osams med bönderna, när han var österut i Viken, med raumerna och hisingsborna. De gjorde en samling mot honom, men han stred med dem och hade seger och dräpte många av dem och tog böter och gisslan och lösen av somliga. Så säger Einarr. Vikverjarna betalade fursten för deras anslag, det blev så halt, den givmilde och djärve: det mesta folket blev skrämt innan det fick förlikning; och böterna ökade han som tog gisslan. Hövdingen vann seger med raska hirden, berömmelse är kär för folket, nära Leikberg: raumerna flydde hårt och erlade sådant; folket fäste gods som ädlingen bjöd. Litet senare gjorde kung Eysteinn en färd ut ur landet västerut över havet. Han seglade till Katanes, och han fick höra var Haraldr jarl Maddaðarson låg i Þórsá. Där lade kungen till med tre skutor och kom oförberett på dem; men jarlen hade ett skepp med trettio rum och mycket rikt, och när jarlen var dåligt rustad, då lyckades kung Eysteinn och hans män äntra skeppet och tog jarlen till fånga och hade honom med på skeppet; och han löste ut sig med sju mark guld. De skildes på det viset. Så säger Einarr. Den mäktige furste-mannen, måsens gödare, kom mot Maddaðrs son med åttio i sårens sång [osäker tolkning]: med tre skutor tog vågornas hästs plågare jarlen; den modige gav, sårens närare [osäker tolkning], sitt huvud åt den kloke fursten. ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 3 (maskinöversättning) Kung Eysteinn seglade därifrån söderut utmed Skottlands östsida och lade till vid den köpstad som heter Apardjón, dräpte där många män och rånade staden. Så säger Einarr. Jag har hört att föll, folkets bröstis bröts [osäker tolkning], fursten ödelade friden, Apardjóns folk. Ett andra slag hade han söderut vid Hjartarpollr och drev dem på flykt. Så säger Einarr. Furstens svärd bet, blod föll på spjutet, den trogna hirden följde vid Hjartarpollr: heta sinnen gladdes, englarnas bygd röjdes, ulvens vän växte, valplatsens Rhen. [osäker tolkning] Därefter höll han till Hvítabýr och stred och fick där seger och brände staden, som här sägs. Hövdingen ökade striden, där var svärdens trollsång, Hildrs moln högs vid Hvítabýr: hårt lät han vid husen varginnans tand rödfärgas; männen fick sorg, Fýrisskogens hund. [osäker tolkning] Därefter härjade han vida i England, och då var kung Stefan i England. Därnäst hade kung Eysteinn ett slag vid Skarpasker med några riddare och drev dem på flykt, som Einarr säger. Fursten dräpte rakt, bågsträngens regn strömmade, vid Skarpasker den sköldbärande hären: stridens gärde slets sönder när reduskarornas mängd måste fly för sköldmännens anfall. Därnäst stred han i Pilavík och fick seger. [Så säger Einarr. Hövdingen rödfärgade svärdet, han slet varginnans skara [osäker tolkning], parternas stolta lik i Pilavík: fursten vann allt väster om fallet [osäker tolkning]; bra|nden gnydde mot brynet, Langatún brändes. Langatún brände han sist i England innan de for bort om hösten och kom tillbaka till Norge, och folk talade mycket olika om denna färd. Kung Eysteinn ansåg sig ha gjort denna färd som hämnd för att kung Harald Sigurdsson for västerut och föll där. Mellan bröderna gick allt väl så länge deras fosterfäder levde, och de hade en gemensam hird, kung Inge och Sigurd, men Eysteinn en för sig själv. Men när de dog, Gyrðr och Ámundi, Þjóstólfr och Óttarr birtingr, Ǫgmundr sviptir och Ǫgmundr, son till Kyrpinga-Ormr, bror till Erlingr skakki — ty Erlingr värderades föga så länge Ǫgmundr levde — men när de alla var döda, då delade kung Inge och kung Sigurd hirden hastigt. Kung Sigurd var en stor våldsman och svår i alla avseenden när han växte upp, och så var kung Eysteinn, hans bror, och det var något närmare [osäker tolkning]; men han var den mest girige av alla. Kung Inge var föga frisk; han var ryggbruten, och den ena foten vissnade så att han gick mycket halt; men han var ändå mycket omtyckt av allmogen. Einarr Skúlason var hos bröderna Sigurd och Eysteinn, och kung Eysteinn var hans store vän, och kung Eysteinn bad honom dikta Óláfsdrápa, och han diktade den och framförde den norrut i Trondheim i själva Kristkyrkan, och det skedde med stora under, och en härlig doft kom in i kyrkan; och det säger folk att detta var påminnelser från kungen själv, att han tyckte att det var väl kvätt. Kung Eysteinn värderade Einarr högt. Och en gång sägs det att kungen Eysteinn hade kommit till bords, men Einarr hade inte kommit. Kung Eysteinn hade då gjort honom till sin stallare (stallari), och detta var norrut i Trondheim. Einarr hade varit vid nunneklostret på Bakki. Då sade kungen: ”Klok är du nu, skald, när du inte kommer till bords och ändå är kungens skald. Nu blir vi inte sams om du inte diktar en visa nu innan jag dricker ur karet.” Då kvad Einarr en visa. Abbedissan lät oss, de svultna, slippa ängslan, fastän det trogna gördelklädda vigda vivet för det: men till maten hos nunnorna på Bakki gladde kvinnan furstens vän, stallaren blev inte kallad. [osäker tolkning] Nu behagar det kungen mycket väl. Det sägs också att när kung Sigurd var i Bergen, hände den händelsen att det fanns gycklare (leikarar) i staden, och den ene hette Jarlmaðr, och denne Jarlmaðr tog ett kid och åt det på en fredag. Och kungen vill straffa honom för det och lät gripa honom och prygla honom. Och när Einarr kommer dit, då sade han: ”Hårt vill ni nu fara fram med Jarlmaðr, vår kamrat.” Kungen sade: ”Du får nu råda. En visa skall du dikta, och medan du diktar skall han pryglas.” Einarr sade: ”Det skulle han vilja, Jarlmaðr, att jag inte blev alltför trög.” Och fem slag slog de honom. Då sade Einarr: ”Nu är visan diktad.” Österut tog den illa kristne Jarlmaðr från bocken köttets frodiga på kalvskinnet [osäker tolkning], kiddet, han som slår fiddlan; den onde skrek, buken låg bunden, den liten-vise, på pinans skepp [osäker tolkning] ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 4 (maskinöversättning) den länge sjungande gycklaren en hård kvast av pinan. [osäker tolkning] Det hände en sommar att den kvinna kom till Bergen som hette Ragnhildr, en ståtlig kvinna; hon var gift med Páll Skoptason. Hon höll ett långskepp och for så ståtligt som lendmän. Hon uppehöll sig där i staden, och när hon gjorde sig redo att fara bort, då såg kungen hennes färd och sade: ”Hur är det nu med skalderna hos oss?” säger kungen. Där var Snorri Bárðarson; det var inte lätt för honom, och han tog inte så snabbt till som kungen ville. Då sade kungen: ”Inte skulle det gå så om Einarr vore här hos oss.” Han hade då blivit något så främmande för kungen av fruktan, och kungen frågar om han var i staden och sade att man skulle gå efter honom. Och när han kom till bryggorna, sade kungen: ”Välkommen, skald. Se nu hur ståtligt denna kvinnas färd är utrustad. Dikta nu en visa och ha den färdig innan skeppet går ut förbi Holmen.” Einarr svarar: ”Inte blir det utan villkor.” Kungen frågade: ”Vad skall det kosta?” Einarr svarade: ”Du skall vara förpliktad till det, och dina hirdmän, sju från dig räknat, att var och en av er minns sitt ord i visan; och om det brister, ge mig lika många askar honung som ni inte minns ord.” Kungen gick med på det. Då kvad Einarr en visa. Den kraftsporrade [osäker tolkning] bogen skär den håliga vågen vid sundet, över åsen den bleka Útsteins väv svällde: knappast håller under de förnämas viks-hästen på jorden den breda relingen mot den surrande bränningen med lyftingens last. [osäker tolkning] Då sade kungen: ”Det tror jag att jag minns: Den håliga vågen skär bogen. Ja, Gud vet: Med lyftingens last.” Aldrig mindes de det som var emellan. Einarr var då i kungens följe och i all gemenskap med kungens män. Om Geirsteinns dråp ## Saga Jnga ok brœðra hans, avsnitt 5 (maskinöversättning) Nu har brödernas mest trofasta rådsmän dött. Då inträffade de händelser att en man hette Geirsteinn; han bodde norrut i Norge, en rik man och orättfärdig, full av ivrighet och svår. Hans son hette Hjarrandi och en annan Hísingr. De var också våldsmän som deras far och stora ogärningsmän. Deras syster var kung Sigurd Haraldssons frilla, och de var hans vänner, och de satt alla, fadern och sönerna, i förlitan på kungen. Ett kort stycke från Geirsteinn ägde en förnäm kvinna jord och gård, berömd till ätten och i många goda avseenden, som hette Gyða, syster till Ragnhildr, som var gift med Dagr Eilífsson, en stor hövding från landets östra del; och hon ägde jord österut vid Tunsberg. Geirsteinn fäster sin håg vid Gyða och friar, men det föll henne inte i smaken. Och när han märkte det, blev han ilsken emot henne och visade sig fientlig mot henne och säger att det är mer troligt att hon blir illa gift. Sedan vänjer han sitt boskap på hennes åkrar och gör henne stor skada men skyller på tillsyningsmännen. Och när hon ser sin skada, då sade hon på detta sätt: ”Föga har jag nytta av förnäma fränder, när jag får så mycken orätt.” Gyrðr heter hennes fosterfar [osäker tolkning], en vacker och tapper man. Han svarar: ”Sant är det som ni säger, stor skada har du fått av Geirsteinn, och jag märker att du riktar talet till mig, och jag är skyldig att hämnas; men den som gör det kan föga tänka på vad som kommer efter för kung Sigurds skull.” Och så hände det en dag att Gyða ser mycket boskap stå på hennes åkrar, och de hade gjort stor skada. Hon blir mycket vred och tar ett spjut och springer till boskapen; och då möter henne Gyrðr, hennes frände, och tog spjutet ifrån henne och driver bort boskapen och över en bro som fanns på ån, som rann mellan gårdarna; och där möter han Geirsteinn, och de springer emot varandra, och då sade Geirsteinn: ”Upp reser sig nu emot oss små män och av ringa ätter och tänker göra sig jämlika med oss.” Och han stöter mot honom. Gyrðr värjde stöten ifrån sig och hugger emot honom i vänstra sidan, och det var hans banesår. Och därefter träffar han Gyða. Hon tackar honom och har då låtit utrusta två hästar åt honom; han rider den ena, men på den andra var väskor, och hon sänder honom till Ragnhildr, sin syster, med kännetecken (jartegnir), att hon skulle hålla honom emot ovänner, och till Gregorius, hennes son, ”men det är visst, tror jag, att det kommer att bli stor efterföljd.” Denne man kom österut i landet och till Gregorius. Han hade en stor skara män, men han tycktes till en början ganska obeslutsam, och folk talade mycket olika om vilken handlingskraft | . . . . . . . . . . [oläslig] Ragnhildr ärendet med sanna vittnen. Hon lägger fram det inför Gregorius och säger att det är stor nödvändighet att han ger mannen skydd. Gregorius svarar: ”Föga har jag ännu bundit mig vid mäns svåra saker, och inte mindre är det ordet om mig att jag är en liten förman; men det skulle behövas att den hade stor styrka som skall gå emot kung Sigurd. Vi får mer räkna med vår ringa makt än med vad som här är på väg.” Hon säger: ”Ge mannen skydd så att han kan få behålla livet, fastän han har gjort detta verk; och han har tagit bort mycken skam från våra fränder; och värdera mina ord och din egen heder.” Gregorius svarar: ”Tungt lär det vara att gå emot den mäktige kungen, och mer ovärdig tycks mig den saken att lova skydd och att det sedan inte blir av.” Då sade hon vredgad: ”Därför kommer du länge att vara en liten man, att det inte rör dig fastän dina fränder dräps, och du kommer att minskas av dina goda fränder; och det fanns överflödig nödvändighet innan detta verk blev gjort.” Gregorius sade: ”Mycket eggar du, mor. Låt mig se mannen.” Och han går fram och framför sitt ärende med vältalighet och berättar för honom hela händelsen, visar honom kännetecknen och hur mycket hans fränder ansåg hänga på att han tog sig an saken; och han säger också att om han skall bli en hövding, så måste han en gång pröva detta först. Och med allt detta tillsammans, hans framställning och nödvändigheten och hans mors eggelse, då sade han: ”Med iver framför du denna sak, mor. Om det löses så som det nu har tagits om hand, och det sker med heder, då njuter vi av det. Men ändå vill jag beträffande de män som är med mig, att de lägger till sitt bifall och sin styrka om jag går in i denna svårighet, och att de ställer sig i ansvar med mig, och därtill att de svär att försvara hans liv och lem; då kan jag ge honom något.” Det var sextio män av hans huskarlar som var fria och med honom. Han tar nu emot mannen och gemenskap med sina huskarlar. Detta får Geirsteinns söner höra och blir rasande över det, och de säger till kungen Sigurd att de vill bränna Gyðas gård och ta allt godset. Kungen ber dem att först väga saken och säger att han vill söka efter böter och veta sanningen. Bröderna far norrut och gör många illdåd, men de vågar inte för kungens bud göra så mycket ont som de har lust till. Och när de får höra att mannen har kommit till Gregorius, då säger de det till kungen och ber honom ge dem folk för att dräpa honom och alla dem som står för Gyrðr, och säger att lendmän tänker sig stor djärvhet när de vill gå emot kungen. Kungen säger att man först skall söka med värdighet och sänder den man som heter Loðinn till Gregorius. Han var kunnig till förstånd och i många goda ting. Och han kommer till Gregorius och söker förlikning klokt och med stor välvilja å kungens vägnar, säger honom att det anstår honom att böja sig för honom och frågar vad han vill erbjuda för dråpet på Geirsteinn. Han svarar: ”För det som kungen tycker var illa gjort mot honom må han själv råda; men Geirsteinn har gjort sig förtjänt av det som nu har skett, och hans söner har tagit upp mycken ohederlighet sedan.” Loðinn far bort och säger kungen sitt ärende. Och när bröderna hör detta, eggar de mycket; men kungen vill ännu sända en man till Gregorius, den som heter Rauðr, med trettio män. De kommer till Gregorius och framför ärendet med mer fräckhet och häftighet än det förut hade framförts och sade att de trodde att kungen skulle vilja vara mäktigare än lendmän, och talade om att han var ovillig till det, ”och det är dig desto mer skyldigt att kunna se på din sak.” Gregorius svarar: ”Förut kom hit en god man och utförde detta ärende med klokhet och välvilja, och hans råd i detta tyckte jag inte var dåligt; men du framför saken med fräckhet, och du tycks mig inte trolig att här få mycket uträttat.” Och när de far bort gör de upp sin plan, och det synes Rauðr att de inte kommer att skiljas så; han ber dem vänta på honom i skogen, men han vill söka sig tillbaka till gården, ”och det kan vara att vi då får mannen när de anar det minst.” De kommer tillbaka till gården femton tillsammans och sätter sig på bänkarna i den stuga där Gregorius brukade dricka, och de hade klätt sig i stavkarlars klädnad utanpå härkläderna. Och om kvällen när Gregorius kom in i stugan och hans skara, frågade han varför det var stavkarlar därinne och gick fram till dem och blir varse vilka de är, lät sedan gripa dem och fjättra dem, och om morgonen blev de drivna till skogen till sina kamrater. Sedan sammankallades ting, och Gregorius sade vilket svek dessa män hade velat utföra. Då dömdes de till döden och hängdes sedan upp. Detta får kung Sigurd och Geirsteinns söner höra; de blir vreda över det och ber kungen ge dem folk, och det gör han. De far österut till Viken, och ingen underrättelse kom före dem; de for genast fram med härjning. Och då var Gregorius i Tunsberg, och somliga säger att det var julafton, och Gregorius hade då minst vakt kring sig; han rustar sig ändå emot dem och sänder män åt alla håll, och folk samlas till honom, och deras möte blir med manfall, och det slutar så att Geirsteinns söner flyr till kungen. Och det sägs att en gång fick de höra att Gregorius skulle ta emot gästabud hos sin måg. De höll vakt och kom till gästabudet och dräpte de män som skulle hålla det, men satte sig själva och åt av gästabudet. Men Gregorius fick inte höra detta och kom sedan till den vik som skär in framför gården, och de tänkte lägga till där i ankarplatsen. Då sade Gregorius: ”Så tycks det mig som om en stor folkmängd skulle vara där framme; det kan vara ofrid. Vi skall pröva det. Låt oss lägga ut mot udden; är dessa ofridsmän, då kommer de att vända emot oss, men då kan det hända att vi snabbt viker in mot ankarplatsen och kommer först till gården, och då har vi något att ta emot dem med.” Det gick som han tänkte. Så snart de lade ut, då sökte de andra sig till näset, men Gregorius vek tvärt tillbaka och nådde gården först. Och nu möts de och strider med stort manfall. Gregorius var den bäste stridsmannen av alla män, och nu går Hísingr emot honom, och de går samman och strider, och där föll Hísingr för Gregorius, och det har blivit berömt. Sedan tog han hans svärd och stred nu, och då kommer hans bror emot honom och vill hämnas sin bror, och det slutar så att Gregorius fäller båda Geirsteinns söner. Han får av detta stor heder och anseende. ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 6 (maskinöversättning) Efter dessa stordåd söker sig Gregorius till kung Inge och vänder sig under hans välde, och de upprättar stor vänskap sinsemellan, och Gregorius blir kungens mycket trogne stödjepelare i hela sitt liv. Gregorius var mycket rik, men han sparade varken sig själv eller sitt gods till stöd åt kung Inge. Det har varit allmänhetens tal att han har varit den störste och främste av lendmännen i mannaminne i Norge. Nu sker mycket mellan bröderna som snarare ledde till splittring, men jag skall ändå bara omtala det som jag tycker har haft störst betydelse. (Kardinal Nikolaus färd) | I brödernas dagar kom kardinal Nikolaus söderifrån från Rom, och påven hade sänt honom till Norge. Men kardinalen var vred på kung Sigurd och kung Eysteinn, och de måste gå till förlikning med honom; men han var alltid sams med kung Inge och kallade honom sin son. Och när de alla var förlikta med honom, då gav han dem lov att viga Jóan Birgisson till ärkebiskop i Trondheim, och gav honom den klädnad som heter pallium, och sade så, att ärkebiskopens stol skulle vara norrut i köpstaden vid Kristkyrkan, där den helige kung Olav vilar; men förut fanns det bara lydbiskopar (lýðbiskupar) i Norge. Kardinalen fick till stånd att ingen man skulle bära vapen utan anledning i köpstaden, utom de tolv män som höll följe med kungen, och han förbättrade mycket i norrmännens seder medan han var där. Och ingen man har kommit till Norge som har värderats så högt och haft mer inflytande över allmogen än han. Och han for söderut tillbaka med stor ära och vängåvor och sade att han alltid sedan skulle vara norrmännens störste vän. Men när han kom till Rom, då dog den påve som var förut hastigt, och hela Roms folk ville ha Nikolaus till påve, och han vigdes till påve med namnet Hadrianus; men förut hette han Nikolaus. Och så sade de män som i hans dagar kom till Rom, att aldrig hade han så brådskande att tala med andra män att han inte alltid talade med norrmän först, om de ville få tala med honom. Men han var inte länge påve och är nu en sann helgon. Om kung Sigurds fall ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 7 (maskinöversättning) Det var en vinter som kung Sigurd och kung Eysteinn avtalade ett möte sinsemellan i Upplanden, och de skulle då förlikas, eftersom kung Sigurd hade dräpt två av kung Eysteinns huskarlar och vänner: Haraldr den vikverske, som ägde ett hus i Bergen, och den andre, prästen Jóan Tabarðsson. Kungarna satt länge i samtal två tillsammans, och det kom fram att de skulle mötas i Bergen, alla bröderna, efter sommaren. Och det följde med den saken att de ville att kung Inge skulle ha två eller tre gårdar och så mycket annan rikedom att han kunde ha trettio män med sig, och de tyckte att han inte hade någon hälsa till att vara kung. Och när kung Inge och Gregorius får höra dessa tidender, far de till Bergen med mycket folk. Men kung Sigurd kom också dit litet senare och hade mindre folk. Då hade Inge och Sigurd varit kungar i Norge i nitton vintrar. Men Eysteinn kom senare österifrån ur Viken än de norrifrån. Sedan lät kung Inge blåsa till ting ute på Holmen, och båda kungarna kom dit och mycket folk, och tinget blev talrikt besökt. Gregorius hade två långskepp och mer än nittio män, som alla var på hans bekostnad. Han höll sina huskarlar bättre än någon annan av lendmännen, eftersom han aldrig drack i dryckeslag (skytningar) utan att alla hans huskarlar drack med honom. Han gick med förgylld hjälm till tinget, och hela hans folk bar hjälm. Kung Inge stod upp och framförde sitt ärende och berättade för männen att han hade hört hur bröderna ville göra med honom, ”och jag vill nu söka råd och be mina vänner om folk och stöd, och hellre vill jag mista mitt liv än mitt fädernearv.” Allmänheten gav god bifallsrop till hans tal och sade att de ville följa honom. Då stod kung Sigurd upp och talade och sade att det var osant som kung Inge beskyllde dem för, och sade att Gregorius ställde till med sådant, och sade att det inte skulle dröja länge, om han fick råda, innan deras möte skulle bli sådant att han skulle få stjälpa av sig den där förgyllda hjälmen, och avslutade så sitt tal, att de inte länge skulle gå båda två. Gregorius svarade och sade att han trodde att han inte skulle behöva längta länge efter det; han sade att han inte var oberedd mot honom, och därmed skildes tinget. ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 8 (maskinöversättning) Men få dagar senare blev en huskarl till Gregorius dräpt ute på gatan av en huskarl till kung Sigurd. Då ville Gregorius gå mot kung Sigurd och hans män, men kung Inge avrådde, och många andra män. Och få dagar senare var det som drottning Ingiríðr, kung Inges mor, gick från aftonsången och kom dit där Sigurd skrúðhyrna, kung Inges hirdman, hade blivit dräpt. Han var gammal och hade tjänat många kungar. Men de som hade dräpt honom var kung Sigurds hirdmän Hallvarðr Gunnarsson och Sigurd Gunnarsson, och folk tillskrev kung Sigurd anslaget. Då gick drottningen genast till kung Inge och berättade tidenden för honom och sade att han länge skulle vara en liten kung om han inte ville göra något, fastän hans hirdmän dräptes den ene efter den andre som svin. Kungen blev vred över hennes förebråelser, och medan de grälade, då kom Gregorius gående in med hjälm och brynja och bad kungen att inte vredgas; han sade att hon talade sant. ”Jag har kommit hit för att hjälpa dig, om du vill anfalla Sigurd. Här ute på gården är mer än hundra av mina huskarlar fullt beväpnade, och de skall angripa därifrån där det tycks andra värst.” De flesta avrådde och sade att Sigurd skulle vilja gottgöra sitt missdåd. Och när Gregorius såg att det skulle stanna av, då sade han till kung Inge: ”Så plockar de bort [osäker tolkning], att de dräpte min huskarl först, men nu er hirdman, men sedan kommer de att dräpa mig eller en annan lendman, den som de tycker att det är störst förlust för dig i. Nu när de ser att du inte gör något, då kommer de att ta dig från kungadömet när dina vänner har dräpts förut. Men hur dina andra lendmän än gör, så vill jag inte vänta på att slaktas som en nötkreatur, och Sigurd och jag skall göra upp med varandra denna natt så långt det kan bli. Men det är både så att du är illa ställd för din ohälsas skull, och dessutom tror jag att du har litet sinne för att hålla dina vänner. Jag är nu helt redo att fara härifrån mot Sigurd, eftersom mina fanor står här ute.” Nu stod kungen upp och kallade efter sina kläder och bad var man rusta sig som ville följa honom; han sade att det nu inte tjänade något till att avråda honom och sade att han länge hade gett efter; han bad dem gå till stålet med dem. ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 9 (maskinöversättning) Kung Sigurd drack på Sigríðr sætas gård och var beredd och trodde ändå att det inte skulle bli något av anfallet. Sedan gick de mot gården: kung Inge nedifrån smidesbodarna, Árni kungsmåg utifrån från Sandbrú, Áslákr Erlendsson från sin gård, men Gregorius från gatan, och därifrån tycktes det värst. Sigurd och hans män sköt mycket ut ur loftena och bröt upp ugnar och kastade stenar på dem. Men Gregorius och hans män högg upp gårdsgrinden, och där i grinden föll Einarr, son till Laxa-Páll, av kung Sigurds folk, och Hallvarðr Gunnarsson; och han blev skjuten i ett loft, och ingen man sörjde honom. Men kung Inge och hans män högg sig fram genom husen till dem, och Sigurds folk gick ifrån honom och tog emot grid. Då gick kung Sigurd upp på ett loft och ville begära att bli hörd, och han hade en förgylld sköld, och folk kände genast igen honom och ville inte lyssna på honom och sköt på honom som om man såg snöyra, och han kunde nu inte vara där. Och när folket nu i stor mängd hade gått ifrån honom | och husen var mycket nedhuggna, gick kung Sigurd ut, och Þórðr húsfreyja med honom, hans vikverske hirdman, och vände sig dit där kung Inge stod, och kung Sigurd ropade till kung Inge, sin bror, att han skulle ge honom grid. Men de blev då båda nedhuggna, och där föll Þórðr húsfreyja med stort lovord. Kung Sigurd begravdes vid Kristkyrkan ute på Holmen. Där föll många män, fastän jag nämner få, av kung Sigurds folk och likaså av kung Inges, och fyra män av Gregorius folk; och likaså av de män som inte var med någondera blev många träffade av skott nere på bryggorna eller ute på skeppen. De stred fjorton nätter före Johannes döparens mässa, och det var en fredag. Kung Inge gav Gregorius det skepp som kung Sigurd hade ägt. Men två eller tre nätter senare kom kung Eysteinn österifrån med trettio skepp och hade där med sig Hákon, kung Sigurds son, och for inte in till staden utan låg i Flóruvágar; men män for emellan och ville förlika dem. Kung Eysteinn var ovillig till förlikning och vände saken till Einarr Skúlason och frågade vem han trodde hade haft störst del i dråpet på kung Sigurd. Han sade: Alls ingen behöver, örnens gödare, tillskriva Inge det; var man må fråga sanningen om striden, när eggarna bet fursten: hövdingen kunde inte hejda striden, den stridsmilde, fastän han ville; furstens skara var ivrig att vålla fursten livsförlust. Kungen frågade: ”Vem lät bära ut fanorna, om du har . . . . . [oläslig] kung Inge?” Einarr sade: Ut på gatan lät Dagrs starke son bära stången med de härliga, vackra fanorna; spjuten skakades av vrede: män sjönk i stridens gny för bågsträngens hagel inför gässens [osäker tolkning]; bröder har stridit i väder i Bergen utan nöd [osäker tolkning]. . . . . . . . . [oläslig] till staden. Gärna skulle jag ha förhindrat det illdådet.” Då svarade Einarr: Inte skulle guldets sändare så snart ha låtit sitt liv – spjut flög långt i det fula bågars snöyra – om den allsmäktige [osäker tolkning] Eysteinn österifrån hade drivit flottan rakt till Bergen söderifrån med medvind två dagar förr. ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 10 (maskinöversättning) Gregorius ville att de skulle lägga ut mot dem och sade att det inte blev bättre senare; han sade att han skulle vara främst i det, ”men du, herre, far inte; nu fattas det inte folk till det.” Men många avrådde, och det blev ingen färd. Eysteinn for österut till Viken, men kung Inge norrut till Trondheim, och de var förlikta så att säga och möttes inte själva. Gregorius for österut litet senare än kung Eysteinn, och Gregorius var uppe på Hofund i Brazberg på sin gård. Men kung Eysteinn var i Oslo och lät dra sina skepp mer än två sjövecka (vikur sjávar) över isen, eftersom det var stora isar i Viken. Han for då upp till Hofund och ville gripa Gregorius, men han blev varse det och for undan uppåt till Telemarken med nittio män och därifrån norrut över fjällen och kom ned i Harðangr och kom sedan till Stuðla. Där hade Erlingr skakki en gård; han hade farit norrut till Bergen. Men Kristín, Erlingrs hustru, var hemma och bjöd Gregorius allt sådant som han ville ha; och han tog ett långskepp därifrån som Erlingr ägde, och allt sådant som han behövde, och tackade henne väl och sade att hon hade burit sig storsint åt, som det var att vänta. De for sedan till Bergen och träffade Erlingr, och han tyckte att Kristín hade gjort väl. Sedan for Gregorius norrut till Trondheim och kom dit före jul. Kung Inge blev mycket glad åt honom och bad honom ta sådant av hans egendom som han ville. Kung Eysteinn brände Gregorius gård och högg ned boskapen. Men de båthus som den äldre kung Eysteinn hade låtit bygga norrut i köpstaden, och som var den största dyrbarheten, de brändes under vintern och goda skepp därmed som kung Inge ägde; och det var det mest illa sedda verk, och anslaget tillskrevs kung Eysteinn och Filippus Gyrðarson, kung Sigurds fosterbror. Men sommaren därefter for kung Inge söderut med mycket folk. Men kung Eysteinn kom österifrån och samlade folk. De möttes österut vid Seleyjar, och kung Inge hade mycket mer folk, och det var nära att de skulle strida; men de förliktes ändå, och förlikningen var att kung Eysteinn skulle lova att betala fyrtiofem mark guld för att han hade rått för brännandet av skeppen och båthusen, och därtill att Filippus skulle vara fredlös (útlagr), och de män som hade varit med vid brännandet. De män skulle också vara fredlösa som blev bevisade skyldiga till våldsverk mot kung Sigurd, eftersom kung Eysteinn beskyllde kung Inge för att han skyddade dem. Men Gregorius skulle ha femton mark för det som kung Eysteinn brände för honom. Kung Eysteinn tyckte illa om detta och ansåg att det var en tvångsförlikning. Kung Inge for då österut till Viken från mötet, men kung Eysteinn norrut, och de möttes inte; men bara de ord gick emellan som inte ledde till förlikning, och var och en lät dräpa män för den andre, och inga böter erlades från kung Eysteinns sida, och var och en beskyllde den andre för att inte hålla det som hade avtalats. Kung Inge lockade mycket folk ifrån kung Eysteinn. Då gick från kung Eysteinns sida Bárðr standali, son till Brynjólfr, och Símon skalpr, son till Hallkell huk, och Halldórr Brynjólfsson och många andra lendmän. Men när två vintrar hade gått, då samlade båda hären, och kung Inge for österifrån med åttio skepp, men Eysteinn norrifrån med fyrtiofem skepp. Kung Inge låg söderut vid Mostr, men kung Eysteinn litet längre norrut i Grøningarsund. Då sände kung Eysteinn till mötes med kung Inge Áslákr ungi, son till Jóan, och Árni sturla Sæbjarnarson; de hade ett skepp. Och så snart de kände igen dem, lade de till angrepp och dräpte många män av dem och tog skeppet ifrån dem och vartenda klädesplagg som fanns ombord. Men Áslákr och Árni och några män kom undan och for till kung Eysteinn och berättade för honom. Sedan höll kung Eysteinn husting (húsþing) och sade till männen vilken ofrid kung Inge och hans män gjorde, och bad männen duga väl, ”och vi har så mycket och vackert folk att jag inte vill fly någonstans.” Men det blev inget bifall till hans tal. Hallkell huk var där och båda hans söner Símon och Jóan. Då svarade Hallkell så att mycket många män hörde det: ”Må dina guldkistor följa dig och försvara ditt land.” Men natten därefter rodde de bort med många skepp i hemlighet, somliga för att sluta sig till kung Inge, somliga till Bergen eller in i fjordarna. ## Saga Jnga ok brœðra hans, kap. 11 (maskinöversättning) Men på morgonen när det var ljust, då var kungen kvar med tio skepp. Där lät han bli kvar den stora draken som den förre Eysteinn hade låtit bygga, eftersom den var tung under årorna, och fler skepp lät de bli kvar och högg mycket på draken, och likaså högg de sönder sitt ölförråd, och allt det som de inte kunde komma iväg med, det förstörde de. Kung Eysteinn gick på Eindriðis skepp, son till Jóan mornef, och de for norrut och in i Sogn och for därifrån den övre vägen österut till Viken. Men kung Inge tog skeppen och for den yttre leden till Viken. Men öster om Folden var kung Eysteinn och hade närmare tolvhundra män. Då såg de kung Inges skeppshär och tyckte inte att de hade folk nog att vänta och sprang undan in i skogarna, och var och en flydde åt sitt håll, så att kungen var med en enda annan man. Men när kung Inge och hans män blev varse att kung Eysteinn hade få män, då letade de efter honom; och Símon skalpr träffar honom när han gick fram ur ett snårigt buskage, och de båda. Símon talade och hälsade honom: ”Hell, herre (lávarðr)”, säger han. Kungen svarar: ”Jag tror nu att du anser dig vara min herre.” Han svarar: ”Nu är det som det blir”, säger han. Kungen bad honom hjälpa sig undan och sade att det anstod honom, ”eftersom det länge har varit mellan oss . . . . . . [oläslig]” ---- Fotnoter: ## Saga Magnús berfœtts, kap. 1 (maskinöversättning) Nu togs till kungar i Norge Magnus, son till kung Olav; han var österut i landet. Men tröndrerna tog till kung Håkon, son till Magnus Haraldsson, den som först hade fostrats av Sveinki Steinarsson österut i Viken och sedan av Steigar-Þórir; och denne Håkon kallades Þórisfostre. Han var den av alla män som var mest omtyckt av bönderna. Kung Håkon hade farit till Bjarmaland och stridit där och fått seger. Han gav tröndrerna rättsförbättringar (réttarbœtr) på många sätt, och de höll också mest på hans kungadöme. Kung Magnus var länge österut i Viken, och var och en av dem hade sina lendmän, och deras män tävlade sinsemellan om det ena och det andra, och kungarna var förlikta och var sällan på samma ställe. De var en vinter båda i Nidaros, och Magnus var under vintern i kungsgården, men Håkon i Skúlagarðr nedanför Klemenskyrkan, och Håkon höll där jul, och vid denna jul efterskänkte Håkon bönderna julgåvorna (jólagjafar) och alla avgifter i Trondheim. Allt detta gav han tröndrerna och alla upplänningarna som tog honom till kung, och förbättrade i mycket landsmännens rätt i gengäld för att de gav honom kunganamn. Men då började kung Magnus sinne att uppröras av denna anledning, att han ansåg sig ha mindre av landet och skatterna än hans far hade haft eller hans farbror. Han tyckte att hans andel inte mindre var bortgiven i denna gåva till heder för dem som tog emot den; han ansåg sig i detta vanärad och illa behandlad av sin frände och av hans och Þórirs båda råd. Och å andra sidan hade kung Håkon och Þórir båda stor oro för hur kung Magnus skulle tycka om det, eftersom kung Magnus höll hela vintern sju långskepp i en vak i köpstaden. Men om våren, nära kyndelsmässan, då lade han bort i nattmörkret, och med tältade skepp, och de hade ljus under, och lade till vid Hefring och låg där över natten, och de gjorde där stora eldar uppe på land. Och då fruktade kung Håkon och folket i staden att det skulle vara gjort för svek, och han lät blåsa folket ut till Eyrar, och allt köpstadens folk kom dit, och de var samlade under natten. Och om morgonen när det ljusnade, och kung Magnus såg stadens folk ute på Eyrar, då höll han ut ur fjorden och söderut till Gulatingslagen. Men kung Håkon tackade männen för den uppslutning de hade visat honom. Han rustade sedan sin färd österut till Viken och höll först ett möte i köpstaden, och kungen satt till häst på mötet och sade: ”Må det vara känt för alla män som kan höra mitt tal, att om jag kommer tillbaka till denna stad, då skall vi löna var och en efter hans börd och förtjänst, och jag lovar alla stadsbor min vänskap; men jag har någon misstanke om viljan hos min frände kung Magnus, hur den vänder sig.” Alla män lovade honom vänskap i gengäld för hans ord om det skulle behövas, och allt folket följde honom ut under Steinbjǫrg, men han begav sig då uppåt fjället. Och det berättas att han for en dag länge efter en ripa som flög undan honom, och under den ritten fick han en sjukdom, och den ledde honom till döden, och han dog där på fjället. Och de kom tillbaka till staden med liket efter en halv månad, och män gick då emot hans lik, och alla gråtande, eftersom nästan alla män älskade honom innerligast. Hans lik jordades vid Kristkyrkan, och fränderna hade inte styrt landet i fulla två vintrar när kung Håkon dog. Och efter kung Håkons död tog tröndrerna till kung åt sig Sveinn, son till Haraldr flettir. Till det rådet slöt sig många män, men ändå var den främste i detta Steigar-Þórir, och med honom Egill Áskelsson, Skjalgr från Jaðarr, och den största delen av tröndrerna samtyckte till detta och rustade sig för att försvara landet mot kung Magnus, som Þorkell hamarskald säger. Vida drog den storsinte Þórir samman sina skaror; det var inte lyckliga råd för männen med Egill: skarpt har jag hört om det som lendmän en gång kastade på Skjalgrs vänner vid mordfalkens brunn [osäker tolkning] – skada för sig – med sten. [osäker tolkning] ## Saga Magnús berfœtts, kap. 2 (maskinöversättning) Þórir for med skaran över hela Møre, båda delarna, och vida omkring i Trondheim. De dräpte män, men somliga rånade de, dem som inte ville gå under dem eller deras folk, och de gjorde vida omkring mycket illdåd. Och när kung Magnus fick höra detta, samlade han folk till sig och rustade sig med skepp och for norrut mot Þórir och hans män och hade mycket folk. Så säger Gísl Illugason, som då var hos kungen. Den unge främjade sig, där de utländska [osäker tolkning] ville beröva den lovsälle fursten landet: men fursten angrep stridens hästars [osäker tolkning] Báleygrs träd [osäker tolkning] med blått svärd. Och här omtalar han att kung Magnus for mot dem med folket österifrån från Oslo. Fursten sköt ut från Oslo med folk till mötet med Egill för att kräva landet: rygerna följde också fursten söderifrån, ormens bostads givare [osäker tolkning], från båda lagarna. Och vidare: Då kunde man se furstens flotta, mycket stridbar och van vid seger, när outtröttligt folk med stor kraft drev årorna förbi Yrjar. Och sedan gick kung Magnus och hans män i land innanför Ǫrvahamrar och höll där husting. Han sade till männen på tinget att folk reste sig mot dem med härjning, som de gör i hans eget rike, ”och de har tagit sig den hövding som inte är född till detta land.” Han uppmanar nu folket att de skall driva bort detta otyg, ”och överallt där män har gått under dem”, säger han, ”där skall vi bränna för dem och dräpa dem om vi kan. Vad kan göra större skam och vanära mot sin kung, den som är född till detta land, än det som de har gjort mot mig: tagit en lågbördig man och inte kungaboren till riket, så som denne man är. Det var något ursäktligt så länge Håkon, vår frände, levde, att de höll på hans rike, och vi lät det då passera. Men detta är otillbörligt, och jag kan inte heta kung om jag inte sätter stopp för denna ofrid, och annars är jag olik mina fränder; och det är gott för er att hjälpa mig till detta, och det kommer att väl omtalas av alla goda och rättsinniga män.” Alla gav kungens tal gott bifall. Så säger Gísl Illugason. Hövdingen höll husting vid sjön, det var innanför Ǫrvahamrar: den storsinte kungen rustade sig att bränna, men bönderna flydde utifrån Stad. Elden svepte, hallarna torkade, den höga lågan gick över deras härad: man kunde se, där salarna föll, kungens landsråd kring Þórirs folk. Och när kung Magnus hade tagit sig för sådant som nu har sagts och gav dem sådana straff, då får Haraldr och hans män höra det och for undan norrut, som Gísl säger. Egills skara tunnades ut vid striden, det blev larm i hären, utanför Hlaðir: hersarna kunde inte mot Haðars herre [osäker tolkning] förvalta det bostadsprydda landet. [osäker tolkning] Det sägs att innan kung Magnus for mot dem sände han Sigurd ullstrengr till möte med Þórir, och många andra av sina vänner. De skar upp härpil och sände den runt landet och samlade folk mot Þórir, och de stämde allt detta folk till Viggja. Men Þórir och Sveinn fick höra detta och höll dit med sitt folk för att möta Sigurd och hans män och sade att de inte skulle ge efter för kung Magnus lendmän. Och där stred Þórir och hans män med Sigurd med stort manfall, och de lyckades äntra och fick överhanden den gången och vållade stor manspillan; men Sigurd ullstrengr lyckades komma undan och till kung Magnus. Þórir och hans män begav sig därifrån till köpstaden och vände omkring där i fjordarna, och när de var redo att lägga ut ur fjorden, då lade de sina skepp vid Hefring. Och då kommer kung Magnus utifrån in i fjorden med mycket folk, och genast lade Þórir och hans män sina skepp över till Vagnvíkastrǫnd. De flydde där från skeppen och kom ned i Þexdalr i Seljuhverfi, och Þórir blev buren på bår över fjället, eftersom han var mycket orkeslös av ålder när detta hände. De samlades sedan och skaffade sig skepp, och Þórir hade ett gott och stort skepp som han själv ägde, och de for norrut till Hålogaland. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 3 (maskinöversättning) Men kung Magnus for efter dem norrut och träffade dem norrut i fjorden Harmr, och de såg då varandra, och kung Magnus hade mycket mer folk. Þórir och hans män lade in till Seljutún och trodde sig ha nått fastlandet, men det var ändå en ö och heter Vambarholmr. Då sade Þórirs män innan kung Magnus och hans män lade till angrepp mot dem: ”Var såg man ett bättre skepp? Och det har inte blivit byggt ett lika vackert skepp sedan Ormr inn langi byggdes. Detta är också bemannat med duktiga kämpar, och de ser ut att kunna göra gott försvar.” Och nu när kung Magnus folk angrep dem, då visade sig Þórirs män dåliga och flydde ifrån honom, och då sade Þórir: ”Det kan vara att vårt skepp inte är sämre bemannat än Ormr inn langi; men det gissar jag att fler föll där än här flyr.” Och i det fick han rätt, eftersom deras sak gick så att de var bara två kvar av hela folket, Þórir och Egill. Då sade Þórir till Egill: ”Fly nu, måg. Det är stor skada om du mister livet, en så god och duktig man som du är.” Han svarade: ”Inte är männen för många hos dig fastän jag är den ende, och inte skulle din dotter tro att jag skulle fly ifrån dig.” De märker, när de har kommit nästan i land, att det är sjö runt omkring där, och de missar där fastlandet, men ändå kan man nu inte göra något. Sveinn Haraldsson lyckades komma ut med ett enda skepp förbi kung Magnus och hans män, men allt annat folk flydde var för sig, och ändå var det mycket stort folk som gick under kungens våld. När skeppen löpte samman innan Þórir blev tillfångatagen, ropade Sigurd ullstrengr till Þórir: ”Är du hel, Steigar-Þórir?” Han svarade: ”Hel om händerna men orkeslös om fötterna.” Då kvads detta: Ullstrengr frågade med ord, när skeppen hastigt löpte samman – svärd bet skarpa män – helt slätt hur Þórir mådde: svärdets träd sade sig vara hel om händerna, det har vi fullt försport, stenarnas gny gick på relingen, men orkeslös om fötterna. Nu var Þórir och Egill tillfångatagna. Då sade Sigurd: ”Fet är du, Þórir.” ”Min mat är orsaken till det, och ölet”, säger Þórir. Sedan leddes Þórir upp på land, och med honom Egill från Forland, den mest höviske man och den duktigaste av alla män. Och där på Vambarholmr restes galgträ. Och när Þórir ser galgen och döden öppen framför sig, och de var bara två kvar, då sade Þórir och log: Vi var fyra kamrater, vi satte en vid rodret. Många hånord sade män till Þórir, de som han förut hade gjort skada; för somliga hade han huggit ned boskapen, för somliga bränt gårdarna eller rånat deras vänner och fränder. Det säger folk att Víðkunnr Jóansson sade, när Þórir leddes till galgen och han vacklade på vägen, eftersom han var orkeslös i fötterna: ”Mer åt styrbord, Þórir”, sade han, ”mer åt babord.” Detta sade Víðkunnr därför att Þórir hade bränt hans gård på Bjarkøy och ett gott skepp som han ägde, och Þórir hade sagt när snäckan brann: ”Håll mer åt styrbord, Víðkunnr, mer åt babord.” Víðkunnr hade flytt undan, och Jóan, hans far. Om denna brand kvads detta: Det brinner mitt på Bjarkøy, den gård som jag vet gladast; nödvändig olycka kommer från Þórir, svårighetens sus står där: Jóan lär inte klandra eld och rån, när på kvällen den ljusa lågan bränner den breda gården; röken stiger till skyarna. [osäker tolkning] Och när Þórir leddes under galgen, då sade han: ”Onda är onda råd.” Och när galgträdet svängde upp och snaran var om Þórirs hals, då var han så tung att halsen slets sönder, och så miste han livet. Och därnäst leddes Egill under galgen, men kungens trälar skulle hänga honom, och då sade Egill till trälarna: ”Inte skall ni göra detta mot oss och hänga upp oss därför att inte var och en av er vore mer passande till det.” Så säger Þorkell hamarskald. Jag har hört att ett ord kom från Egill i munnen på vågens dags sol [osäker tolkning] till furstens trälar, sant och beslutsamt: vilken som helst av dem, sade härens stridsglans [osäker tolkning], var mycket mer passande än han själv att hänga; slösaren led stor sorg. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 4 (maskinöversättning) Då sade Egill: ”Det tror jag, att männen här nu ser fram emot att se hur fotrörelserna var i dag [osäker tolkning].” Han var i en tvådelad kjortel. Då svarade männen honom: ”Tror du inte att du skall få råda över hur du skall bete dig inför döden?” ”Det kommer nu att visa sig”, sade Egill, ”om jag kan råda något över det.” Och sedan drogs repet om hans hals, och när han hissades upp, då steg han med den ena foten på den andras vrist och kämpade inte emot, och där miste han sitt liv; och alla sörjde en sådan duktig man, att han skulle fara så. Kung Magnus satt bredvid när de hängdes, och var så vred att ingen av hans män hade djärvhet att be honom om grid (griþ) för Þórir eller Egill. Och när Egill hängde, då sade kung Magnus: ”Illa kom era goda fränder er till hjälp i nöden.” Och i detta tyckte män att det syntes att kungen ville ha blivit ombedd att Egill skulle komma undan. Och efter dessa verk for kung Magnus tillbaka in i Trondheim och straffade där många män, men de vände sig till hans nåd. Så säger Gísl: Sedan förliktes, seden blev bättre, den modfyllde kungen med sina hatare: den rätt gav han männen, som bönderna ägde, den rådkloke, med räckt lön [osäker tolkning]. Fursten skapade fullkomlig, men förgjorde tjuvar, frid för köpmän, den som kungen förbättrade: så att i Älven det gick an att stötta fagert rustade skepp med yxor på stranden [osäker tolkning]. Sveinn Haraldsson flydde söderut till Danmark och var där till dess att han kom till förlikning med kung Eysteinn Magnusson, och kung Eysteinn gjorde honom till sin skutilsven (skutilsveinn) och höll honom i kärlek och ära. Kung Magnus är nu ensam över landet Norge efter dessa händelser som nu har berättats. Om kung Magnus och Sveinki Steinarsson Efter dräpet på Steigar-Þórir lade alla mäktiga män sin sak i kung Magnus våld. En man nämns Sveinki och var Steinarsson; han bodde österut vid Älven, den mäktigaste man och mycket hård. Han hade då ännu inte gett sig in i kung Magnus våld, eftersom han hade haft stor kärlek till kung Håkon och knappast kunde komma över hans död. Kung Magnus kallade till sig Sigurd ullstrengr och säger att han vill sända honom österut i Viken för att befalla Sveinki bort från länderna och kungens egendomar: ”Han har ännu inte böjt sig för oss eller gjort oss någon heder, och jag vill att alla lendmän (lendir menn) i mitt rike böjer sig för oss eller annars drivs bort från egendomarna. Där är också lendmän österut i Viken, Sveinn bryggfot, Dagr Eilífsson och Kolbeinn klakka; de kommer att föra vår sak och ge dig hjälp till rätt och lag.” Sigurd sade: ”Inte visste jag att det fanns en sådan landets man i Norge att tre lendmän skulle behövas mot honom utöver oss [osäker tolkning].” Kungen sade: ”Ja, Sigurd ullstrengr, detta tas inte till om det inte behövs.” Nu rustar Sigurd sin färd och far med ett enda skepp österut till Viken och stämmer samman lendmännen, och sedan kallas det till ting över hela Viken, och dit stämdes de från andra sidan Älven, Elfargrímar, och där blev en stor folkmängd, och de lendmän som förut nämndes var där med Sigurd, och de säger till Sigurd att Sveinki inte kommer att visa sig liten att hantera, eftersom han har stort stöd och stor makt, och de bad honom gå mycket varsamt fram mot honom i sitt tal, och sade att det enda som anstod mot en så mäktig man var att med varsamhet utföra det ärende som han var ålagd. Sigurd svarade, sade att Sveinkis styrka måste vara stor om de tre med sitt stöd inte skulle få rätt mot honom, och sade att hans sak inte skulle synas orättfärdig, fastän de rådgjorde om det [osäker tolkning]. De svarade, sade sig förvisso vilja stödja kungens sak och båda deras, men sade att mannen skulle visa sig stor att hantera. Männen fick vänta på Sveinki en stund, och efter det sågs ett följe av män, och det var som om man såg på isflak, så väl var det folket rustat med vapen och brynjor. Sveinki och hans män kommer till tinget och sätter sig i en ring; de hade fem hundra män. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 5 (maskinöversättning) Nu står Sigurd upp och talar kungens ärende och sade: ”Guds hälsning och sin egen sänder kung Magnus till Guds vänner och sina, och särskilt till alla lendmän (lendir menn) och mäktiga bönder och till hela allmogen därutöver; därtill vackra ord och löften om vänskap till alla dem som böjer sig för honom. Ni torde ha hört att kungen har renat landet från härjare som förut gjorde stora illdåd mot bönderna i detta land. Gud ville nu låta det få ett slut på deras övermod, som med orimlighet tog sig för att ta den till hövding mot kung Magnus som inte var född av släkten till detta land, och den saken gick som väntat var. Men nu vill kungen visa sig i all mildhet mot alla sina män, de som vill tjäna honom, gör sig redo att leda och att vara bröstvärn för alla Norges män, stora och små. I gengäld vill han ha av sina landsmän god tjänst och tillbörlig uppslutning, och männen är fast beslutna att ta väl emot hans sak, så mycket gott som han kan göra er, och så vill han vara mot alla dem som visar sig värda det.” ## Saga Magnús berfœtts, kap. 6 (maskinöversättning) Då står en man upp i Elfargrímars flock, stor till växten och kraftig; han var i en luden kappa och hade en stav över axeln; en stor dansk hatt hade han på huvudet. Den mannen tar till orda och säger: ”Det fattas inte årlom, sade räven, han drog en harpa på isen [osäker tolkning].” Han sätter sig då ned och säger inte fler ord. Något senare reste sig Sigurd upp och tog så till orda: ”Små utläggningar och sammanhang har vi fått i kungens sak ur Elfargrímars flock, och måttligt vänliga mot oss, eftersom var och en ser om sig själv i sådant: men för att vi skall göra kungens ärende tydligare, så kräver han att få sina rätta landskatter (landsskyldir) av mäktiga män likaväl som av mindre män, och ledungsutskylder (leiðangrsgerðir) såsom lendmän är skyldiga till, och annan kunglig heder som ni, hans undersåtar, är skyldiga att ge honom. Låt nu var och en låta tanken gå hem till hur det kan ha blivit gjort, unna sig själv heder och förstå att se vad som anstår honom, och unna kungen rätt lag om det förut har fattats något, och minnas hur det har gått för dem som för kort tid sedan gick emot honom.” Han sätter sig sedan ned. Samme man reser sig upp som förut, kastar huvan något tillbaka och säger: ”Snöiga och snabba pojkar, sade finnarna, de hade skidor till salu [osäker tolkning].” Han sätter sig sedan ned. Och ännu en stund senare reste sig Sigurd upp, och hade förut tagit samtal med lendmännen, att det inte längre skulle behövas att dra fjädern över kungens ärende för att göra det fint [osäker tolkning], men de bad honom tala värdigt och sade att mannen skulle visa sig mycket svår att hantera, som man kan finna i sådana fall. Sigurd sade att han nu inte längre skulle få det ur sig, och står nu upp och var vred, kastar av sig kappan som han hade över sig, blå till färgen; han var därunder i en röd kjortel av skarlakan, och sade: ”Nu är det också så att var och en måste se till sitt eget; det behövs inte heller längre att skyla över detta eller skära något av för någon man. Det är nu också sett vad vi anses vara värda, och det är uthärdligt, men det andra är värre, att kungens ärende besvaras skymfligt, men det kommer också något till det som sägs, att var och en värderar sig själv. En man heter Sveinki och är Steinarsson, bor österut vid Älven och har länge suttit på kungens landskatter och drar till sig stort övervåld och högmod; men troligt tycker jag det är att kungen kommer att vilja vara den mäktigare, och nu vill kungen ha av honom rätt och sina egendomar, eller annars befalla honom bort från länderna, och det är inte läge att slå sig till ro eller svara med gliringar; och det kommer att finnas någon lika mäktig som han, även om han tar ringaktande emot vårt tal, och det är bättre för honom nu än senare att vända sin sak framåt med heder, hellre än att vänta på skammen med sin envishet.” Då reser sig Sveinki upp och kastar huvan bakåt på ryggen och säger: ”Fy”, säger han, ”skam åt hundarna, rävar skiter i karlens brunn. Hör på detta under: en ärmlös man, och skjortan av ryggen [osäker tolkning]! Vad befaller du mig bort från länderna? Förut sändes i detta ärende två män, släkt med dig; Sigurd ullband hette den ene, och den andre var Gilli bakrauf; han hade ett värre namn än andra män; de var om nätterna i husen och stal var de kom. Vad befaller du oss bort från länderna? Och ditt käbbel var mindre medan kung Håkon, min fosterson, levde, då du var så rädd, om du var i hans väg, som en mus i en ränsel; du var så höljd i kläder som en hund på ett skepp; du var så instoppad i en påse som säd i en säck; du var så jagad av oro som en plogvallack ur stoet; du hade lika lite andrum som en utter i en korg. Raska på! Låt det vara gott betalt om du kommer därifrån med livet; och låt oss nu stå upp”, säger han, ”och gå på dem.” ## Saga Magnús berfœtts, kap. 7 (maskinöversättning) Och det enda som Sveinn bryggfot och andra lendmän (lendir menn) nu såg som råd var att skjuta en häst under Sigurd, och han rider så bort till skogs med en annan man, och så slutar detta ting, att Sveinki far hem till sin gård, men Sigurd kom norrut till Trondheim illa åtgången och for med en annan man landvägen, kom så till mötes med kung Magnus och säger honom hur det hade gått. Kungen sade: ”Behövde du nu något stöd av dessa mina lendmän?” Sigurd svarade, sade att han inte hade farit någon sådan färd och sade sig vara illa tillfreds med det, och sade att han ville hämnas för varje bit om han kunde, och eggar kungen mycket. Kungen säger: ”Alltför mycket drar sig lendmännen då fram, när de inte vill ta hänsyn till det som kommer från kungen, och det har aldrig förut gått väl i detta land: först i kung Olav den heliges dagar, Erlingr Skjálgssons sak; så också med Einarr þambarskelfir, som gjorde sig jämlik i makt med kung Harald, vår frände; så gick det nu också för Steigar-Þórir och Egill; nu kunde de inte själva mäta sig. Och det är både så att Sveinki är mäktig, och det är vad han avser, om han vill pröva krafterna med mig.” Kungen låter nu rusta fem skepp, far söderut längs landet och österut till Viken, tar emot gästning (veizlur) där av sina lendmän och säger dem att han tänker träffa Sveinki, och sade att han tänkte att han skulle vilja vara ensam kung över Norge, och han skulle inte vilja att lendmännen var så övermodiga att hans egna män fór så illa och skymfligt inför dem som Sigurd hade farit. Men de säger kungen att mannen var både mäktig och svår att hantera, och omåttligt försedd med både vapen och män. Nu far kungen och hans män ur Viken, och dessa lendmän med honom, Sveinn bryggfot och Dagr och Kolbeinn klakka; de far till dess att de kommer framför Sveinkis gård. Då begär lendmännen av kungen att först få veta nyheter och går upp från skeppen; de sade sig misstänka att en folkmängd skulle vara i skogarna. Kungen ber dem råda, och säger dock att han skall vara redo att ge bönderna en dust om de inte själva för sig till måtta. Och när de kommer upp på land från skeppen, då ser de Sveinkis följe; han hade kommit på väg från sin gård med en här av män, och det folket var mycket väl rustat. Lendmännen höjer en vit sköld, och när Sveinki ser det, då hejdar han folket, och de möts sedan. Då sade Kolbeinn: ”Kung Magnus sänder dig hälsning och därtill att han bad dig ta hänsyn till din heder och kungens värdighet och inte rusta dig till ofred eller till att strida mot kungen. Vi vill erbjuda oss att bära fredsord emellan; du är också en mycket klokare man än att du skulle vilja utan prövade sakskäl rusta dig mot din rättkorade kung, född av släkten till detta land, och det har inte gått väl för någon.” Sveinki ber folket hejda sig, men sade att han inte tänkte vara först med ofred mot kungen, och säger att han skulle vänta där: ”Vi for emot bara för att ni inte skulle trampa våra åkrar eller göra oss övergrepp.” De vänder nu tillbaka och träffar kungen och säger allt stillsamt och fredligt från Sveinki, och sade att hela hans sak skulle stå i kungens våld: ”Och det är också din heder, herre”, säger de, ”att göra så väl som möjligt mot honom, och han vill lägga det i er dom.” ”Snabb är domen”, säger kungen; ”han skall fly ur landet och aldrig komma tillbaka medan mitt välde är i Norge, och ändå skall han mista all egendom.” Kolbeinn säger: ”Blir det inte större heder, herre, och bättre för andra att höra om, att göra honom landsflyktig, och han kan vara på annat håll hos mäktiga män för sin rikedoms skull; men han kommer ändå aldrig tillbaka om vi har hans länder; men du handlar då storsint. Tänk efter, och ta hänsyn till dig själv och din värdighet”, och fler ord därtill. Då sade kungen: ”Han skall genast fara bort.” ## Saga Magnús berfœtts, kap. 8 (maskinöversättning) Då träffar de Sveinki och säger honom kungens milda ord, och därtill att han begärde att han skulle fara ur landet, och det skulle han då göra först och främst till heder för kungen för det som han hade brutit: ”Och det är en ära för er båda”, säger de, ”och han vill unna dig sådan rikedom som anstår dig. Tänk på detta.” Då svarade Sveinki: ”Det har då blivit en vändning, om kungen talar väl och fredligt till mig. Och varför skulle jag fly mina länder eller egendomar? Hör på”, säger han, ”bättre är att falla på sitt gods än att fly sin odal. Säg så till kungen, att Sveinki inte skall fly så långt som ett pilskott [osäker tolkning].” Kolbeinn säger: ”Detta är inte självklart, och det är bättre att böja sig till ära hos den bäste hövding än att kämpa sig in i stora svårigheter. För en god man är det gott där han lever; du kommer att vara mest värderad där männen är mäktigast, men håll inte fast vid din del mot en sådan hövding [osäker tolkning]. Hör också vår bön, och ta hänsyn hos oss till långt fosterbrödralag och fullkomlig vänskap, och värdera sannerligen våra ord, vi som är vänner till er båda, och lyssna till våra löften. Vi erbjuder oss till förvaltning och vård av dina egendomar, och vi skall troget sköta dem, och därtill, om du kommer tillbaka till dina egendomar, som vi väntar, då skall du aldrig betala skatt om det inte är din vilja. Vi skall sätta in både gods och liv för att få detta till stånd hos kungen. Stöt inte bort detta anbud, och bespara så goda män svårigheter.” Sveinki teg då en stund, och sedan sade han: ”Klokt har ni gått till väga i denna sak, men ändå misstänker jag om ni inte har lutat saken åt det som kungen har sagt. Men ändå skall jag för er goda viljas skull, som ni visar oss, värdera era ord, och jag skall fara ur landet en vinter, om jag sedan skall ha mina egendomar i fred när den har gått, och dessa era löften hålls. Säg dessa mina ord till kungen, och jag gör detta för er skull men inte för kungens, eftersom jag nu som förut finner sann vänskap hos er mot oss.” Och nu träffar de kungen och säger honom att Sveinki lägger allt i kungens dom, men begär i gengäld heder av kungen, och skall vara borta tre vintrar, och komma tillbaka om det är er bådas vilja: ”Gör nu detta för ert kungadömes skull och för vår böns skull, eftersom allt står i din dom. Ta emot denna förlikning av honom, och vi skall sätta in allt för att han aldrig kommer tillbaka utom med din vilja.” Och nu tystnar kungen, och sedan säger han: ”Ädelt går ni till väga i saken, och för er skull skall vi göra så som ni ber. Säg honom så.” ”Tala, du lyckosammaste av alla kungar”, säger de. De far sedan och träffar Sveinki och säger honom nu kungens milda ord: ”Och vi har blivit glada att ni kunde förlikas, och kungen begärde att tre vintrar skulle nämnas för er bortavaro, och vi vet att han inte förr kommer att tycka sig kunna vara utan dig i landet, och det är självklart att inte avslå detta.” Sveinki svarar: ”Vad skulle då hellre ske än att jag inte gör kungen förtret genom min närvaro? Ta nu emot mitt gods.” Och vänder sedan folket hem till gården och genast bort, och var ändå redo för allt detta förut, om det skulle behövas att ta till det. Kolbeinn var kvar där och bjuder kungen till en utmärkt gästning (veizla), och lät som om det förut hade varit bestämt av Sveinki. Men Sveinki rider upp till Götaland med det folk som han vill ha med sig. Och kungen tar emot gästning där hos Sveinki, och sedan bjuder lendmännen honom hem till sina gårdar, och kungen far dit till gästningar, och de behandlar honom hedersamt. Han är i Viken en tid, och kungen är väl nöjd med förlikningen, och det som Sveinki har ägt kallas kungens egendomar, och Kolbeinn förvaltar dem. De håller nu allt detta till heder för kungen, men sköter å andra sidan så väl som möjligt allt det som Sveinki äger, och sedan reser kungen tillbaka, far då norrut längs landet, och nu är det lugnt. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 9 (maskinöversättning) Nu lägger sig ont folk och rövare över Elfargrímar, eftersom där är hövdingalöst, och gör bönderna rån och skada. Och då sänder lendmännen (lendir menn) kungen bud om att stor skada görs bönderna där österut, och landet går mot ödeläggelse: ”Det synes oss självklart, herre, att ni unnar Sveinki att hejda strömmen, att driva bort det onda folket, och att han kallas tillbaka av er, och han är den lämpligaste att göra detta.” Det rådet tar kungen på lendmännens förord, att han sänder Sveinki bud att han skall komma tillbaka till sina egendomar och skall tas i fred. Och när kungens sändebud kom till Sveinki och sade honom kungens budskap, då svarade han, sade att han inte visste vad som var sant i deras berättelse, sade sig misstänka att han hade blivit så förvisad ur landet att kungen inte skulle vilja att han kom tillbaka så snart. Två gånger kom kungens bud till honom, och han for inte tillbaka, och han var då i Danmark och trodde inte att kungen skulle mena det ärligt att han for tillbaka till egendomarna [osäker tolkning]. Och när kung Magnus själv kom söderut till Danmark, då träffades kungen och Sveinki där, tar då samtal och förlikas fullständigt och rådgör om sina saker förtroligt i vänskap, och ser nu båda hur vänligt lendmännen hade handlat mot dem båda. Då for Sveinki tillbaka till sina jordar och var en stor skyddssköld för kung Magnus rike, och deras förtroende och vänskap höll medan det var möjligt för dem båda. Om kung Magnus härnad Kung Magnus blev en stor hövding så snart han blev ensam kung i Norge, en maktlysten man och straffbenägen både inrikes och utrikes. Han for med sitt folk söderut till Danmark och härjade i Halland och fick där mycket gods, en del genom rån och en del genom lösen, som Bjǫrn säger: Vida lät Vossbornas herre – snabbt drevs flykten, Hordarnas furste svedde hus – Halland färdas av brand: tröndernas furste brände, elden blåste på det fasta [osäker tolkning], många änkor i Viskadalen vakade sedan [osäker tolkning]. Det omtalar han också att kung Magnus rensade landet från vikingar och ont folk. Den snabbe sogningarnas herre färgade svärd mot utfallets följen; vida sprang vargen för att slita varmt kött på armen [osäker tolkning]. Och vidare: Vikingar låter fältringens hatare falla [osäker tolkning], vida rodnar järnet på männen, Olavs fagre son. Här sade han det också i den första visan, att han brände Viskadalen. Han for sedan tillbaka till sitt rike med så beskaffat. (Kung Magnus västerfärd) Något senare rustade kung Magnus sin färd ur landet och har med sig många lendmän och mycket folk; han for västerut över havet, först till Orkneyöarna, och hade med sig Magnus och Erlingr, söner till Erlendr jarl, och de for med honom. Det säger Þorkell hamarskáld: Västerut lät vargarnas födare – fursten gjorde freden förbjuden, de styva bogarna bröt stenrösen – den modige vända färden. Efter det kom kung Magnus till Suðreyjar och till Ljóðhús, härjade där och fick all makt över den platsen; han for sedan till Skíð och tog där strandhugg (strandhǫgg) och mycket gods, och hade allt från det landet som han gjorde anspråk på, som här sägs: Hungerminskaren lät härja – stormens gässlings – på Skíð; segerökaren vållade sedan, den djärve, Manbornas fall. Då for han till öarna Tyrvist och Ívist och bedrev där stor härnad, som här sägs: Den givmilde fursten for med eld – bönderna på Ívist miste – stridsstrålen gjorde fursten röd – liv och gods. Sedan kom han till den heliga ön och gick där upp i köpstaden och gav frid åt den platsen och all dess egendom. Och det säger män att han ville låsa upp Columkillis lilla kyrka, och han gick inte in, och sade att ingen man skulle vara så djärv att han skulle gå in i den kyrkan sedan. Då låstes den kyrkan så att hennes dörr aldrig sedan har blivit upplåst. Då lade kung Magnus ut med hären till Mýl; han härjar den och bränner vida, som här sägs: Vida bär den snabbe kungen sköldar på det släta Sandey; det rök kring Íl, där envåldshärskarens män ökade bränderna: Grenlands herre fick att gråta – skottarnas fördrivare gick högt, folket på Mýl sprang sig trött – mör söderut i öarna. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 10 (maskinöversättning) Och när kung Magnus hade vunnit alla Norðreyjar, då höll han med hären söderut till Íl och brände där som förut sagts. Han härjade där mycket länge och ödelade mycket vida innan de gav sig in i hans våld. Det omtalar också Gísl, att kung Magnus bedrev härnad kring öarna. Han tog på Skíð – men skottarna flydde – furstarnas skräck, Ívists furste. Och Lǫgmaðr, son till kung Guðrøðr, han höll Norðreyjar och flydde ständigt undan kung Magnus här söderut och ut till havs och fick inget motstånd gjort. Och innan det upphörde tog kung Magnus honom till fånga med hans skeppsmanskap och gav honom grid (griþ), och han var hos kungen någon tid, som Gísl säger: Fylkesledaren hade, han som främjade ära, kung Lǫgmaðr i sitt följe. Så säger Bjǫrn: Farligt var varje gömställe som Guðrøðrs arvinge ägde; tröndernas lovade furste gjorde länderna där förbjudna för Lǫgmaðr: den dugande lät längre ut än näsen ormbäddens förödare bli fångad [osäker tolkning], Agdernas furste, där sköldbrädets unga tungor dånade [osäker tolkning]. Efter det höll kung Magnus flottan söderut förbi Satiri och härjade där på båda länderna, upp på Skottland och ut på Irland, och utförde där många storverk i båda rikena; därifrån seglar han söderut till Mön med hela hären och tog den och de öar som låg nära. Efter det höll han med hären söderut under Bretland och lägger sig i Ǫngulseyjarsund och härjar där på båda länderna, upp på Bretland och ute på Ǫngulsey. Där kom emot honom en stor här och två raska jarlar som styrde det folket; den ene hette Hugi den tjocke och den andre Hugi den prydlige. Där utkämpades ett stort slag; de lade skeppen sida vid sida; där ljöd lurar med rop, och där var hård skottväxling och stort manfall. Det slaget var långt och hårt och slutade med det som har blivit ryktbart, att Hugi den prydlige blev skjuten med en pil, och skottet hade kommit i ögat så att det stod ut genom nacken, och det har kallats ett lyckoskott, eftersom inget annat var bart på honom än ögonen. Det är de flesta mäns berättelse att kung Magnus sköt, men ändå stod en annan man bredvid kungen, en hålogalänning, och de sköt båda på en gång, och den ene eller den andre av dem har ägt pilen; men ändå antyder Þorkell hamarskáld så, att kung Magnus ägde pilen, som här sägs: Pilspetsen dånade på brynjan, fursten sköt med kraft, Agdernas envåldshärskare böjde almbågen, blod stänkte på hjälmar: strängens hagel flög mot ringarna, skaran segnade, och Hordarnas furste lät i hård landstrid jarlen dödas. Den andra pilen kom på hjälmens nässkydd och fastnade där. Och nu av den anledningen har män varit något oense om vilken kungen sköt, eftersom de stod nära, och om det ena skottet följde det andra när de båda sköt samtidigt. Och efter Hugi den prydliges fall flydde Hugi den tjocke och alla britter. Detta slag omtalar Bjǫrn: Svärdets lund vållade livets fördärv i Ǫngulssund; pilspetsen flög, där de svängde slungorna snabbt, mot Hugi den prydlige [osäker tolkning]: jutarnas fällare har farit med brand över alla ölanden; vida ligger den dyre furstens jord under härskarna i långa tider [osäker tolkning]. Så säger Gísl: Ättelanden tvang öarnas herre, folkets väktare, under sig, med livsfara: innan han mötte, han som ställde upp i kil, Viðurrs vädersmed, de välska jarlarna. Vi utkämpade strid med Haralds frände vid Ǫnguls ö på insidan: där av vrede maktens förvaltare, kungen och jarlarna, bröt sin kraft mot varandra [osäker tolkning]. Mången hade Magnus män med blank udd skurit ringfältet: hertigens sköld, väl rustad för kamp, måste brista för kungens spjut. Stridsprövaren sköt med båda händerna, hela furstens här stred väldigt: från almbågen som fursten böjde sprang de vitmulade [osäker tolkning] innan Hugi föll. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 11 (maskinöversättning) Efter detta slag tog kung Magnus Ǫngulsey i besittning, som kallas en tredjedel av Bretland. Han vänder då tillbaka till Skottland, det södra och det östra, och då kommer bud från skottarnas kung om förlikning, att han inte skulle härja hans rike; han sade att han skulle tilldela honom alla öar utanför Skottland som han kunde fara emellan och fastlandet med ett skepp med fast roder, och detta blir deras förlikning. Nu sätter kung Magnus sina män över allt där och beskattar alla dessa riken under sig. Och när han far tillbaka söderifrån, lägger han sig vid Sátírismúli eller vid näset och låter där dra en skuta med fast roder över näset, och han sätter sig själv i lyftingen (lypting), och när skeppet hade dragits till det norra havet, då tog han Satiri för sig, och det är ett stort land, och sade att han då hade farit med ett skepp med fast roder mellan det och Skottland; men han lät hålla hela flottan utanför Sátírismúli, och så tar han Satiri i besittning; och näset är så smalt där ovanför att män där ofta drar skepp över. Satiri anses vara ett bättre rike än den bästa ön av Suðreyjar. Härefter far kung Magnus norrut till öarna och far den inre vägen längs Skottland och tar så alla ytteröar i besittning, och hans män far in i varje fjord och utforskar varje ö där det fanns människors bosättning, och kungen lägger alla under sin ägo, och likaså dem som var obebodda, och han dröjde under vintern i Suðreyjar. Om kung Magnus Den andra sommaren därefter for han norrut till Norge, till sitt rike, som Gísl säger: Männen hade, då var striden slut, fått hemfärd av sin huvudman: landsmännen såg över det ädla följet sjöstänkta segel satta vid mastknoppen. Vågen svällde, och skogens skada [osäker tolkning] drev väven, stenrasande, mot staget: den dyre draken bröt under danernas skräckare ryggen i varje havets dånbrud [osäker tolkning]. Det blå havet sköt mot den smyckade halsen, svallet sprang i gapet på det gyllene huvudet: det sken från skallarna, som himlens eld, på furstens drakar, djupets falkfäste [osäker tolkning]. Kung Magnus hade lämnat kvar på Orkneyöarna Erlingr, son till Erlendr jarl, men Magnus, hans bror, hade rymt från kungen den förra sommaren och till skottarnas kung, och spårhundar släpptes lösa i skogen, och genast förlorade de spåret. Och när kung Magnus uppehöll sig på Orkneyöarna, då sände Melkólmr, skottarnas kung, sin dotter ut till Orkneyöarna till kung Magnus för att förlikas med honom. Och kung Magnus gav henne åt Sigurd, sin son, och han var då nio vintrar och mön fem vintrar. Sedan satte kung Magnus Sigurd, sin son, som hövding över alla öar väster om havet och gav honom kunganamn, och överlämnade honom åt Hákon jarl Pálsson, sin frände, för tillsyn, och åt Erlingr Erlendsson, med det stöd som kung Sigurd hade av det rike som han var satt över; och på sådant sätt knöts förlikning och vänskap mellan kung Magnus och kung Melkólmr, fader till kung Davíð, som var i Skottland efter sin fader. Sedan far kung Magnus till Norge och är under vintern därefter österut i Viken och satt där med mycket folk. Och under vintern kom inför kung Magnus en man som hette Giffarðr och sade sig vara härstammande från Valland och erbjöd sig till tjänst hos kungen och sade sig vara en god riddare; han sade sig ha hört att kungen hade ett mödosamt rike och sade att han mycket behövde följe av de män som var goda riddare. Kungen tog väl emot honom och sade att sådana män passade honom väl. Och nu hände det att kung Magnus gjorde sig redo att rida upp till Västergötland och tänkte lägga det under sig, och fann först som anspråk och anklagelse mot götarna att han sade att Dalr och Véar och Varðynjar med rätta borde höra till Norge, och sade att hans förfäder hade ägt det. Kungen far sedan och har en stor här, och västgötarna underkastade sig honom i alla de norra bygderna, och sedan slog han sig ned vid gränsskogen, och de bodde där i tält och tänkte rida vidare och lägga landet under sig. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 12 (maskinöversättning) På den tiden var kung Inge Stenkilsson över Sverige och hela Götaland. Han får höra om kung Magnus förehavanden och samlar folk till sig och styr med sin här till mötes med honom. Och när kung Magnus fick den underrättelsen att kung Inge hade en stor här, då eggade hövdingarna kung Magnus att vända tillbaka, men kungen vill förvisso inte det och håller emot med sitt folk och ordnade det så att han kom över kung Inge och hans män om natten förr än de väntade. De möttes där det heter Foxerni, och då ställde kung Magnus upp sitt folk till anfall. Och då frågade kung Magnus var Giffarðr var, och män såg sig omkring, och han fanns inte i hären. Då sade kungen: Han vill inte fylla vår flock, den falske välske riddaren. Då tog en skald som var hos kungen upp det och kvad en visa: Fursten frågade vad Giffarðr gjorde, där folket stred – vi färgar vapen i blod – han hade inte kommit dit: fram red, där det flåsades, den fullt motvillige på den röde hästen [osäker tolkning]; han vill inte fylla vår flock, den falske välske riddaren. Där utkämpades slag, och det kom snarast oväntat över svearna, och de var knappt beredda, och där blev stor manspillan; det slutade så att kung Inge drog sig undan och räddade sig genom flykt. Och i det ögonblicket red Giffarðr ned från land och talades illa om, eftersom han inte var med i slaget för att ge kung Magnus hjälp, och han får där onda ord av kungens män, och han far bort och västerut till England, och nu är det lite att berätta om honom. De fick en hård överfart på Englandshavet, och Giffarðr var till liten hjälp, och han låg ständigt ned ute på havet när de andra öste [osäker tolkning]. Där var på skeppet en isländsk man, från Húsavík till släkten, och hette Eldjárn, och han hade nyss kommit utifrån Konstantinopel. Och en gång när Eldjárn går till ösningen och ser var Giffarðr ligger, då kvad han en visa: Varför anstår det att dåsa för den stelsinte hirdmannen? Den gråhårige riddaren duger nu, fastän det kostar på kölen [osäker tolkning]: det är sant att jag bjuder att räcka den bredbukiga ämbaren; öskaret är för högt för Giffarðr på valjordens häst [osäker tolkning]. Och sedan når de England. Och genast går Giffarðr från skeppet till den borg som var närmast deras skepp och träffar borgens greve (borgargreifi) och söker hos honom om greven vill rätta hans sak mot nordmannen; han säger att denne har smädat honom i dikt. Greven var en ung man och hade nyligen tagit emot denna makt. Han svarade Giffarðr, sade att han ville se på hans sak efter dess beskaffenhet: ”Men jag är ändå en ung man och föga van att sitta över mäns mål, och mycket är mig ännu okänt som hör till detta, och den delen kan jag minst av allt förstå, det som är diktat; men ändå kan vi höra det; jag skall låta kalla till ett möte, och kom ni dit.” Och när mötet är utsatt, bär Giffarðr grevens ord till Eldjárn, att han skall komma till mötet, och sedan far de. Och när denna sak läggs fram för greven på nytt, att nordmannen har smädat Giffarðr, sade Eldjárn sig vara falskt anklagad för det, men sade att han skulle kväda om greven ville, och han kunde sedan bedöma det. ”Vad kan det skada”, säger greven, ”att vi hör det; kväd nu det som du har diktat om Giffarðr.” Då kväder Eldjárn: Jag har hört att det andra falska manfolket drevs hastigt på flykt; där var hård, som jag hörde, härnaden vid Foxerni: hjälmdånets härdares [osäker tolkning] gång blev hög, där de stod, där Giffarðr slog götiska kämpar till Hel. Då sade greven: ”Föga är jag skald, men höra kan jag att detta inte är smädelse (níð), och för dig är det ära i detta, Giffarðr, och lov, och jag kan inte lägga någon annan dom på detta.” Giffarðr tycker sig inte kunna svara något; han vet med sig att detta är hån mot honom och inte lov, efter vad som hade hänt, men ville förvisso inte göra det uppenbart där inför männen hur han hade gått fram vid Foxerni. De skiljs nu med saken så beskaffad, och Giffarðr tycker illa om detta slut på saken, och nu är det slut att berätta om dem. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 13 (maskinöversättning) Efter det att kung Magnus och kung Inge hade stridit, då lovar kung Magnus att rida österut över vattnet till huvudbygden, och söker då ändå råd hos sina vänner och landsmän, och tänker ha ett sådant folk som de alltid förut hade haft för att härja i fastlandet, och vill ändå själv först fara till Norge och komma därifrån med folk. Han sätter där kvar två av sina hövdingar och en del av folket för att vakta det som är vunnet och för att vinna det som de kunde komma åt av svearnas kungs rike. Fiðr Skoptason och Sigurd ullstrengr stod i spetsen för detta folk. De gjorde sig en stor skans av virke och torv, men kungen for tillbaka till Norge. Denna härnad omtalar Þorkell skáld: Den raske envåldshärskaren lät öster om Älven skalla samman – den vise styresmannen färgade fälten – välskt svärd och sköldar: striderna blev hårda där den guldgivmilde kungen härdade [osäker tolkning]; den götiske kroppen låg under den grå örnens hårda klo [osäker tolkning]. Så säger Gísl Illugason: Sedan gick fram mot svearnas herre österut vid Älven upplänningarnas furste: folkskräckaren tog ur götarnas lagdömen femton härad med blank egg. Folkets eggare red först igenom svearnas samling, berövad segern: malmen blev blodig mellan skalle och skuldror på hans fiender [osäker tolkning]. Holmmärket fladdrade [osäker tolkning], och sinnet gladdes med blankt huvud hos Sigurds fader: den fursten såg jag med största ära med skarpt svärd kämpa till seger. Jag följde den djärve, så långt fram jag kunde, Eysteinns fader i det grymmas drivsnö: ofta drog jag svärd med Haralds frände, van vid mödosamma färder, där man behövde strida. Nu fick nordmännen höra, där de var i skansen, att Inge drog samman folk för att fara mot dem, men nordmännen tyckte att det var löjligt, eftersom de hade rustat sig väl och litade väl på skansen och inte fruktade götarnas här. Och när kung Inges färd dröjde något utöver det som hade sagts dem, då kvads detta i deras folk: Mycket länge dröjer Inge, den bredlårade, med nedritten. Och inte mycket senare red kung Inge ned med en övermäktig här mot nordmännen, och eftersom det inte blev något annat av, då gav nordmännen sig i kung Inges våld, och kungen gav dem deras liv och vapen och kläder och hästar, men allt annat gods tog han. De for med det norrut till kung Magnus och sade honom vad som hade hänt. Och kung Magnus rustade genast sin färd och for en andra gång österut till Götaland och hade mycket folk, härjade där och brände vida bygden, och då kom götarnas här emot honom österut vid Foxerni, där kungarnas möte förut hade ägt rum. Och efter det far kung Magnus tillbaka med sitt folk och hade gjort stor skada på götarnas folk och rike genom rån och dråp och landsbränning; han hade också förlorat mycket många män av sitt folk på denna färd. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 14 (maskinöversättning) Härefter for män mellan kungarna för att de skulle sluta fred sinsemellan och likaså mellan länderna. Erik var då danernas kung; han ville också detsamma för sig och sitt rike. Och Erik och Inge sände dessa ord till kung Magnus, bad att han inte skulle åtrå deras riken, och sade att de då inte heller skulle göra någon ofred mot hans rike. Efter detta sätter kungarna ett möte österut vid gränsen i Älven. Då kom kung Magnus norrifrån och Erik, danernas kung, söderifrån, och Inge, svearnas kung, ovanifrån. Och när dessa tre kungar stod alla tillsammans på ett fält, då talade krigarna om det, som det tycktes, att knappast skulle det finnas tre andra hövdingar lika förnäma; och kung Inge var mest kommen till åren och var den allra störste av dem alla och den kraftigaste, och han syntes av dem alla den mest ålderdomlige. Erik, danernas kung, hade det fagraste ansiktet och det ståtligaste. Men Magnus, Norges kung, var av alla dessa långt den mest höviske och raskaste och krigaraktigaste, och ändå var de alla stora och starka. Nu sätts detta möte med stor högtidlighet för den ofreds skull som hade varit mellan dem. Och nu går kungarna för sig själva till samtal, och inte så lång stund som det som kallas en halv måltidsstund var de i samtal innan de alla var förlikta och alla rikena i fred: var och en av dem skulle äga sina fädernesland oavkortade, och var och en av hövdingarna skulle själv gottgöra det som var brutet hos sina landsmän. Men kungarna själva skulle också jämka sinsemellan, så att det kunde behaga alla bäst, om de saker som hade uppkommit mellan dem. Då trolovade kung Inge med kung Magnus Margareta, sin dotter, och med henne följde hemifrån de jordar i Götaland som de hade tvistat om; sedan kallades hon Margareta fredkulla. Denna förlikning gjordes mycket efter det som förut Olav den helige och Olof, svearnas kung, hade gjort. Nu for var och en av kungarna hem till sitt rike, och de var väl förlikta. Denna visa tillskrivs kung Magnus, att han skulle ha kvätt den om kejsarens dotter, som han brydde sig mycket om, och ord hade gått mellan dem; och hon hette Mactilldr. Det är den enda som förmenar mig, Mactilldr, och strid väcks, måsen dricker söderut ur såren blodet, leken och glädjen [osäker tolkning]: den kvinnan lär mig, där männen värnade sina länder med sköld – svärd bet Hǫgnis dörrar – den ljusbruna, att sova lite. Och vidare kvad han: Vad är i världen bättre – skalden tänker sällan bort från längtan, mycket lång är den dag som dröjer för kämpen – än den fagra kvinnan: tung bär jag från tinget den sorg, att jag skall – männen smyckar sig till mötet – aldrig träffa min kvinna. Så sägs det, att när kung Magnus hade fått höra om kejsardotterns ord, det som syntes honom vänligt mot honom, att hon skulle ha sagt så, att en sådan kung tycktes henne passande som kung Magnus var, då kvad han denna visa: Den bruna kommer inte att kasta bort ormlindens glädje [osäker tolkning]; jag hör guldringens Gerðrs goda ord om skalden i tysthet: jag älskar, fastän jag inte ofta träffar sidenvävens bänkkamrat; må männen veta att jag tänker på hennes ord [osäker tolkning]. Detta kvad skalden om kung Magnus segling: Vädret blåser seglet kring fursten, virket lider nöd i löddret, skadan börjar trycka mot årtullen, och det tjuter i repen: det smala skälver, Magnus styr, eken skär modigt genom floden, skeppen måste slita havets ... under randen [osäker tolkning]. Den oförskräckte fursten bad eggarna inte frukta för livet, hur än det fula landgärdet lät för stäven: sant var att envåldshärskaren ägde ett stridssnabbt hjärta; bordläggningen fick i havets gny häftigt lita på lyckan. Om kung Magnus fall Nu sägs det, att när kung Magnus hade styrt landet nio vintrar, då börjar han en andra gång sin färd västerut över havet. Då kvads detta: Varför lönar dig dina på tinget utsedda gunstlingar [osäker tolkning]? – västerut skälver spanten i svallet – pröva oss, furste, med klenoder [osäker tolkning]: Då svarade kungen: Min rikedom, den som jag gav åt mycket glada män – jag lät det böjliga skrovet klättra – har jag, kolsvart, illa gömd [osäker tolkning]. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 15 (maskinöversättning) På denna färd hade kungen mycket stort och ståtligt folk. Med honom var Ǫgmundr Skoptason, Sigurðr Sigurðarson, Sigurd ullstrengr, Dagr Eilífsson, Viðkunnr Jóansson, Sigurðr Hranason, Úlfr Nikolásson, och det ståtligaste folket hade han från Norge; där var Serkr från Sogn och Eyvindr armbåge, hans stallare (stallari). Nu far kungen först till Orkneyöarna och har därifrån med sig Erlingr, son till Erlendr jarl, och mycket annat folk; han seglade därifrån till Suðreyjar och sedan ut till Irland och härjar där och hade många slag med irerna och hade alltid seger; han seglade efter det söderut till Dublin och slog sig ned kring staden för att vinna den. Då sade kung Magnus till sitt folk: ”Det är känt för männen att vi har gjort några färder västerut till dessa länder, och mycket har alltid vunnits, och det kan nu ännu vara till heder för vårt rike Norge. Men nu finns det ändå mycket mer att söka än förut, eftersom detta land står med stora rikedomar, och vi kan tänka oss, om vi vinner seger över irerna, hur mycket som skall vinnas för mig först från början och så för er därutöver. Lägg därför bättre hågen därpå, eftersom det är troligast att jag vinner länder åt mig; men här är ändå stort överflöd på gods, och ni skall ta det med båda händer, och inte bara nu, utan det skulle inte kunna ta slut [osäker tolkning] medan detta land står med så mycket gods och prakt; och denna stad som vi nu belägrar är ensam den rikaste. Vi har också så ståtligt och gott folk att jag tror att det går väl för oss; och låt oss lägga så god håg därpå som möjligt.” Då sade Sigurðr Sigurðarson: ”Herre, alla skulle vara redo att vinna er heder, men vi är något rädda för vad i detta land som skall bli till heder. Detta land är folkrikt och folket svekfullt, och vi är oroliga för hur det skall bli vaktat. Så gick det för er frände, kung Harald, att först gavs allt upp åt honom i England där han kom, men ändå slutade det så att han själv dog där. Dina vänner skulle tycka att det allra bästa var att du hade suttit stilla i ditt rike, så gott som du har att välja.” Kungen svarade: ”Om detta måste vi nu råda så som det har kommit, och det kommer att gå utmärkt för oss om vi är fullt raska.” De gör sedan anfall mot staden, och där blir hård strid; de vinner staden till sist, och det med många listigheter, fastän vi inte kan berätta tydligt om det, och kung Magnus får där makten och sätter sina män över den till vakt. Men kung Magnus själv for upp till Kunnaktir och var där länge under vintern och hade förbund och vänskap med den kung som rådde över Kunnaktir, som hette Myrkjartan. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 16 (maskinöversättning) Christian Krohg Och då går kung Magnus själv upp på land med största delen av folket. Kung Magnus for nu vida omkring i Ulaðsskíri och härjade och lade landet under sig och fick vunnit den delen av landet; han rustade sig sedan under sommaren för Norge och sätter sina gisslan och väktare i Dublin; och han låg då helt redo till bortfärd med allt sitt folk och tänkte segla därifrån norrut till öarna. Kung Magnus tyckte sig behöva strandhugg (strandhǫgg), och kung Myrkjartan skulle sända honom det ned från Kunnaktir, och han väntade på det en stund. Och när det dröjde att strandhugget kom, då sände han sina män efter det, och ännu gick det så att dessa män var något senare än han trodde. Och då går kung Magnus själv upp på land med största delen av folket och ville söka efter sina män som inte kom tillbaka med strandhugget. Och det var Bartolomeusmässoafton, och när han fann sina män hade han gått mycket långt upp på land, och de kom då emot honom med strandhugget och tänkte föra det till honom; kungen vänder då tillbaka med sitt folk. Och landets läge var sådant där de for att det på ställen var snårskogar och några myrar, och på somliga ställen djupa kärr mellan snåren, och det var spänger över kärren. Då hade ändå en här av irer samlats framför honom och hade kommit mycket nära dem, när de fann den mellan sig och skeppen. Då sade kungen: ”Gör er nu redo, män”, säger han, ”och se till att ni inte vänder på flykt för byxmän, och det är nu tappert att visa sig som de goda kämpar ni är; det kan också vara att nu kan det synas vad ni vill ge er kung.” Han ber nu ställa upp folket under baneret, och nu blir där ett stort slag, och så mycket folk drog irerna samman, fastän många dräptes, att det då var hälften mer än i början; det kom då så att nordmän föll och somliga flydde. Kung Magnus ville inte fly; då kvad han denna visa: Varför skall vi tala om hemfärd? Min håg är i Dublin; ännu kom jag inte till kvinnornas köpstad österut i höst: jag är nöjd, eftersom den unga inte förvägrar mig glädjens möten [osäker tolkning]; jag väljer djärvhet, eftersom jag älskar den irländska kvinnan mer än mig själv. Han höll ständigt ihop sin skara [osäker tolkning] och en sköldborg framför sitt baner och trodde att upplänningarna skulle skjuta mot irerna när de tog sig över kärret, men de kastade i stället sköldarna på ryggen och sprang så fort de kunde till skeppen. Då ropade kung Magnus på Þorgrímr huva och sade: ”Oklok var jag den dag då jag gjorde Sigurðr hund fredlös, och det var ändå mycket dåraktigare när jag gjorde dig till lendman (lendr maðr), och omanligt skiljs du nu från mig, och detta kunde jag komma ihåg; och inte skulle Sigurðr fara så om han vore här.” Efter detta flydde alla de som stod längre bak och över kärret, men kungen själv stod under baneren och stred och trodde att det skulle duga, eftersom de länge högg ned irerna som boskap, men alltid där en var nedhuggen, då kom två i hans ställe ovanifrån land. Och när det glesnade kring baneret, fick kung Magnus en stöt av ett spjut genom båda benen, och han bröt genast av sig spjutet och kastade bort det; han ropade sedan och bad dem strida, sade att det inte skulle skada honom. Kung Magnus var lätt igenkänd; han hade en förgylld hjälm på huvudet och en sköld framför sig, och på den var ett lejon målat med guld; ett svärd i handen som kallades Leggbiti; hjaltena var av tand och kaveln lindad med guld, och det var det skarpaste av alla svärd. Han hade dragit en röd sidenjacka utanpå brynjan, och det var alla mäns tal att de inte hade sett en mer stridbar man med lika många vapen eller en förnämare hövding. Och lite senare fick kung Magnus ett hugg av en irländsk yxa, och det kom på halsen vid skuldrorna, och det var hans banesår, och kungen föll då. Detta kvad Þorkell hamarskáld om detta slag: Den ståtlige fursten gjorde landstigning med en liten skara; jag tror att Eysteinns fader förut litade på djärvheten: högt skallade svärdet, och han angrep, eggen träffade männens liv, malmsökaren färgade Magnus svärd rött genom folket. ## Saga Magnús berfœtts, kap. 17 (maskinöversättning) Viðkunnr Jóansson hade varit närmast kungen under dagen, och det visade sig ännu, eftersom han högg den man som hade gett kungen banesåret, och så att han klöv honom mitt itu; sedan tog han Leggbiti, kung Magnus svärd, men skölden var oduglig. Viðkunnr hade fått tre sår i slaget. Och nu när kungen fann att han var dödligt sårad, då bad han Viðkunnr hjälpa sig själv genom flykt: ”Och det är mest troligt”, säger han, ”att här nu blir vårt avsked, och du har följt mig väl och tappert; och bär min hälsning till kung Sigurd och alla mina vänner.” Och nu flydde han och likaså det andra folket som kom undan till sina skepp, och det sade Viðkunnr själv, att när männen sprang och han sprang från kungen, då skulle få kunna berätta om de händelserna av dem som var kvar på valplatsen. Där föll Erlingr, son till Erlendr jarl, och Eyvindr Finnsson, och många stora hövdingar föll där med kung Magnus. Viðkunnr kom till skeppen, och allt det flyende folk som det var förunnat att komma undan, och de gick på sina skepp och for till dess att de kom till Norge. Och samma höst träffade de kung Sigurd västerut på öarna och hade honom med sig till Norge. Men då sattes jarlar över Orkneyöarna, Magnus Erlendsson och Hákon Pálsson. Och nu innan de for från Orkneyöarna, och kung Sigurd hade hört nyheterna om sin faders bortgång, och ingen kunde berätta tydligare om det än Viðkunnr Jóansson, eftersom han av alla män hade följt kungen bäst och inte flydde förr, som jag nämnde förut, än kungen var dödad och kungen själv bad honom fly, och därför får Viðkunnr stor ära av kung Magnus söner. Och nu lämnar Sigurd kvar där västerut Melkólmrs, skottarnas kungs, dotter och ville inte ha henne, och säger att allt det var honom motbjudande som kom till hövdingarna där västerut, både i Skottland och likaså på Irland, så mycket som han hade förlorat där. ---- Fotnoter: