# Liber monstrorum de diversis generibus > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Liber monstrorum de diversis generibus (verk:liber_monstrorum) - **Datering:** 0650/0750 - **Källsamling:** Liber monstrorum (Haupt 1863, OCR ur Internet Archive) - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet i Haupts utgåva. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY-SA 4.0 ## bok 1, kap. 1 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Du har frågat mig om jordkretsens dolda belägenhet och om man bör tro att det finns så många slags vidunder som det visas att det fostras i världens undanskymda delar, i öknarna och på Oceanens öar och i de yttersta bergens gömslen. Framför allt bad du mig svara om de tre slag på jorden som injagar den största skräck i människosläktet: att jag skulle beskriva människornas vidunderliga avkomma, vilddjurens fasansfulla och talrika gestalter och drakarnas, ormarnas och huggormarnas grymmaste släkten. Och eftersom talet om dessa ting genom många skrifters auktoritet en gång lyste fram för människosläktet nästan överallt, likt glansen från en hög stjärna, hade jag ansett att ingen borde upprepa dessa lögner, om inte vinden från din begäran hade kastat mig, förskräckt, från den höga aktern ned bland havets vidunder. Ty jag liknar detta verk vid ett mörkt hav, eftersom ingen väg står öppen för att pröva om det är sant eller hopkommet av lögn, det som ryktet om förunderliga ting med förgyllt tal har spritt över hela jordkretsen. Den största delen därav framläggs i filosofernas och poeternas skrifter, som alltid ger näring åt lögner; somligt bland själva underverken tros dock vara sant. Och det finns otaliga ting som den som kunde flyga på vingar för att utforska dem skulle befinna vara uppdiktade, hur ryktbart de än har framställts [osäker tolkning], så att han där det nu sägs finnas en gyllene stad och stränder översållade med ädelstenar i stället skulle se en stad av sten eller ingen stad alls och klippiga stränder. Först skall jag tala om sådant som på något sätt är trovärdigt, och den följande berättelsen må var och en själv bedöma, eftersom jag genom dessa vidunders grottor skall teckna en sorts sirengestalt, likt en havsjungfru, så att förnuftet står som huvud [osäker tolkning] när så många fabler om skilda släkten, sträva och fjälliga, följer. Först bryter alltså talet fram om dem som genom en lindrigare skillnad avviker från människosläktet, och jag skall ägna möda åt vart och ett av det som jorden, de dödligas amma, fostrar eller sägs en gång ha fostrat. Ty nu, sedan människosläktet förökats och jordkretsen fyllts, frambringas färre vidunder under stjärnorna. Vi läser att de i jordens flesta hörn har blivit grundligt utrotade och omstörtade av människorna, och nu vräks de, bortryckta från stränderna, framstupa ned i vågorna, och alla dras de i himlens virvel, under den branta polen, från hela kretsens omfång och från varje plats på jorden ned i detta väldiga svalg. ## bok 1, kap. 2 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Jag intygar nämligen att jag, i början av detta verk, har känt en människa av båda könen, som dock till ansikte och bröst framstod mer som man än som kvinna och av den som inte visste bättre ansågs vara man. Men personen älskade kvinnors sysslor och bedrog ovetande män på en skökas vis. Detta sägs dock ofta ha inträffat bland människosläktet. ## bok 1, kap. 3 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och det finns vidunder av förunderlig storlek, som kung Hugilaicus, som härskade över Getae och dräptes av frankerna. Från hans tolfte levnadsår kunde ingen häst bära honom. Hans ben förvaras på en ö i floden Rhen, där den bryter ut i Oceanen, och visas som ett under för dem som kommer långväga ifrån. ## bok 1, kap. 4 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och som Colossus, som med sin väldiga massa, likt havets vidunder, växte sig större än alla människor. Tiberns vatten förmådde inte täcka honom när han, sårad och tynande av smärta, kastade sig i floden för att dö, och från den platsen ända till Tyrrenska havets gräns, på en sträcka av arton tusen steg, sägs han ha gjort vattnet så uppblandat med blod att hela floden tycktes strömma ur hans sår. Efter honom reste romarna ett verk som blivit känt nästan över hela jordkretsen, en staty av mycket hög storlek, som är etthundraåtta fot hög och genom sitt förunderliga rykte överträffar nästan alla verk i staden Rom. ## bok 1, kap. 5 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och vi läser att det har funnits några av ofantlig kroppsstorlek och mycket krigiska, som hade sex fingrar på båda händerna och sex tår på vardera foten. Till förståndet var de dock förnuftiga och skilde sig från andra människor endast genom de fyra extra fingrarna. ## bok 1, kap. 6 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Faunerna, skogsboarna, som fått sitt namn av att tala (fando), har människogestalt från huvudet till naveln, men deras huvuden, böjda vid näsan, döljer horn [osäker tolkning], och den nedre delen, de två fötterna och låren, avbildas i getters skepnad. Om dem har poeten Lucanus, enligt grekernas uppfattning, sjungit att de tillsammans med otaliga slags vilddjur leddes av sången till Orfeus lyra. ## bok 1, kap. 7 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Sirenerna är havsjungfrur som bedrar sjöfarande med sin mycket sköna gestalt och sångens ljuvlighet. Från huvudet till naveln har de en jungfrus kropp och liknar människosläktet mycket, men de har fiskars fjälliga stjärtar, med vilka de alltid håller sig dolda i djupet. ## bok 1, kap. 8 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Hippocentauri har en blandad natur av häst och människa och har på vilddjurens vis ett borstigt huvud, men i någon mån mycket likt människans form, så att de kan börja tala; men deras läppar, ovana vid mänskligt tal, formar inga ljud till ord. ## bok 1, kap. 9 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och vi har fått veta om en människa, född i Asien av mänskliga föräldrar genom en vidunderlig sammanblandning, som till fötter och buk var lik sin fader men ändå hade två bröstkorgar, fyra händer och två huvuden; och det vitt spridda ryktet drog många till att förundras över honom. ## bok 1, kap. 10 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det finns etiopier, svarta över hela kroppen, som den brännande solen alltid förtär med sin alltför stora hetta, eftersom de lever under den tredje av zonerna, världens hetaste och mest förbrända krets; mot de glödande stjärnornas hetta skyddar de sig i jordens gömslen. Och på motsatt sätt läser vi att ett visst människosläkte, granne till Rhipaeiska bergen, för den snöiga köldens skull gräver ned sig i jorden om vintern, där snön under nordens kalla Björn tornar upp sig sju alnar hög. ## bok 1, kap. 11 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Onocentauri tycks ha förnuftiga människors kroppar ända till naveln, medan den nedre delen av kroppen beskrivs i vildåsnors borstiga fulhet. Så förenar naturen på sitt eget sätt skilda släktens olika drag i dem. ## bok 1, kap. 12 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och på Sicilien, där man läser om berget Etnas eld, fanns ett människosläkte som hade ett enda öga, stort som en sköld, under en mycket sträv panna. De kallades cykloper, överträffade de högsta träd i höjd och livnärde sig på människoblod. Om en av dem läser man att han, liggande på rygg i sin grotta, höll två män i ena handen och åt upp dem råa. ## bok 1, kap. 13 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och vi har fått veta att en flicka, vars bröst ännu inte hade svällt, hittades vid Europas västliga stränder; havsdjupets vågor hade fört henne från Oceanen till land. Hennes storlek angav man till femtio fot, ty hennes kropp var femtio fot lång och mellan skuldrorna var hon sju fot bred. Hon var klädd i en purpurmantel, och hon hade kommit dit fastbunden vid stänger och dödad genom ett hugg i huvudet [osäker tolkning]. ## bok 1, kap. 14 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Scylla, ett vidunder ytterst fientligt mot sjöfarare, sägs ha funnits i det sund som flyter mellan Italien och Sicilien. Hon hade huvud och bröst som en jungfru, liksom sirenerna, men vargars buk och delfiners stjärtar. Det som skiljer sirenernas natur från Scyllas är att de bedrar de sjöfarande med dödsbringande sång, medan hon, omgjordad med havshundar, med våld och styrka sägs ha slitit sönder de olyckligas skeppsbrutna farkoster. ## bok 1, kap. 15 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och vi har fått veta att det i Indien nära Oceanen finns ett människosläkte, hårigt över hela kroppen, som i naturlig nakenhet, täckta endast av borst på vilddjurens vis, sägs leva av rå fisk och vatten. Dem kallar indierna ichthyophagi. De uppehåller sig inte bara på land utan också vid floder och sjöar, och allra mest vid floden Epigmaris. ## bok 1, kap. 16 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Cynocephali sägs också födas i Indien. De har hundhuvuden, och varje ord de talar förvanskar de med inblandade skall, och genom att äta rått kött efterliknar de inte människor utan själva djuren. ## bok 1, kap. 17 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och man säger att det finns ett människosläkte som grekerna kallar sciapodes, därför att de, liggande på rygg, skyddar sig mot solens hetta med skuggan av sina fötter. De är nämligen av mycket snabb natur; var och en har bara ett enda ben under sig, och deras knän är stelnade i en oböjlig led. ## bok 1, kap. 18 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det finns människor i Östern som lever i en viss ökens vida ensamhet och som, efter vad man säger, har skägg som räcker ända ned till knäna; de lever av rå fisk och av att dricka vatten. ## bok 1, kap. 19 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och bland dessa otroliga ting beskrivs ett visst släkte av båda könen, som har ett högerbröst som en mans för att utföra arbete och ett vänsterbröst som en kvinnas för att nära avkomman. Man säger att de parar sig med varandra växelvis och föder barn i tur och ordning. ## bok 1, kap. 20 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Vissa människor som bor nära floderna Brixontes och Nilen beskrivs ha kroppar av förunderlig vithet och vara tolv fot höga, med kluvet ansikte, lång näsa och mager kropp. ## bok 1, kap. 21 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och det finns människor som enligt grekernas historier inte har munnar som det övriga människosläktet; man intygar att de inte äter någon föda alls utan lever enbart av den luft de andas in genom näsborrarna. ## bok 1, kap. 22 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Kvinnor sägs födas nära ett berg i Armenien, klädda i hudar och med ett långt skägg som räcker ned till brösten. Eftersom de är jägarinnor föder de upp tigrar, leoparder och andra glupska slags vilddjur åt sig i stället för hundar. ## bok 1, kap. 23 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och ett visst sällan skådat människosläkte sägs födas i grottor och i bergens håliga gömslen. De är en aln höga och för, efter vad man intygar, krig mot tranorna vid skördetiden, för att dessa inte skall plundra deras säd. Grekerna kallar dem pygmaei efter alnen. ## bok 1, kap. 24 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det finns också människor på en ö i floden Brixontes som föds utan huvuden; grekerna kallar dem epistigi. De är sju fot höga och utför alla huvudets uppgifter med bröstet, utom att de tycks ha ögonen på axlarna. Och genom en trovärdig berättelse har vi fått veta om en människa som hade halvmåneformade fotsulor med inte mer än två tår, och vars händer också beskrivs vara formade efter samma mönster. ## bok 1, kap. 26 (Haupt 1863) (maskinöversättning) I Östern nära Oceanen läser vi också om ett vackert människosläkte, och som orsak till deras skönhet anger man att de äter rått kött och ren honung. ## bok 1, kap. 27 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det finns också ett annat människosläkte som sägs ha en mycket snäv gräns för sitt liv: deras kvinnor blir havande vid fem års ålder, och de lever inte längre än till sitt åttonde år. ## bok 1, kap. 28 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det finns, efter vad man säger, sköna kvinnor som bor vid Röda havet, vars kroppar glänser med marmorns skimmer. De är tolv fot höga och har hår som flyter ända ned till hälarna, oxsvansar på länderna och kamelfötter. ## bok 1, kap. 29 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och man säger att det finns ett folk som avviker från människonaturen på följande sätt: de föds med hela kroppar, men deras fotsulor är bakåtböjda och tycks vända åt motsatt håll mot huvudet, så att deras spår bedrar dem som inte vet om detta. ## bok 1, kap. 30 (Haupt 1863) (maskinöversättning) I en viss öken läser man också om brinnande berg, där det föds människor som är svarta över hela kroppen liksom etiopierna. En av dem har vi själva sett, kolsvart, glänsande endast i tänderna, ögonen och naglarna. ## bok 1, kap. 31 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det fanns i Arcadia ett vidunder vid namn Cacus, i en grotta vid floden Tibern. Han spydde lågor ur bröstet och var borstig över hela kroppen. Han stal fyra tjurar och lika många kor från en herde och släpade dem med våld och styrka baklänges i svansarna in i grottan, för att de inte skulle kunna spåras. ## bok 1, kap. 32 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och man säger att det fanns ett annat vidunder på en viss plats nära Oceanen. När det från stranden såg en båt glida fram på vågorna och sjömännen, skrämda av dess åsyn, tveka att gå i land, ryckte det båten till sig mitt ute i djupet och satte ned skeppet med männen på torra land. ## bok 1, kap. 33 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Öster om floden Brixontes föds också ett människosläkte med ofantliga kroppar. De är svarta till kroppen och når arton fots höjd, och när de har gripit människor äter de, efter vad man säger, upp dem råa. ## bok 1, kap. 34 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och man säger att det finns vidunder i träsken med tre människohuvuden, och det fabuleras om att de bor i de djupaste sjöarna liksom nymfer – vilket det är gudlöst att tro, att virvlarna inte skulle strömma dit där det väldiga vidundret går in [osäker tolkning]. ## bok 1, kap. 35 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Proteus sägs också, naken och med blågrå kropp, färdas över haven i en vagn dragen av tvåfotade hästar. Han beskrivs ha haft herraväldet över alla slags fiskar och ha kunnat förvandla sig till alla tings former. ## bok 1, kap. 36 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och det sägs finnas en ö i jordkretsens östra delar där människor föds av vanlig växt, utom att deras ögon lyser som lyktor. ## bok 1, kap. 37 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det fanns en förunderlig man som kallades Midas, som, efter vad fablerna diktar, förvandlade allt han rörde vid till guld – vilket ingen tror utom den som föraktar sanningen. ## bok 1, kap. 38 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Gorgonerna, tre kvinnor av vidunderlig natur, som kallades Stheno, Euryale och Medusa, beskrivs också ha funnits nära berget Atlas i Libyens gränsland. Med sin blick förvandlade de människor till sten. En av dem dräpte Perseus, skyddad av en sköld av glas, och sedan hennes huvud huggits av sägs hon ha rört på ögonen som om hon levde. ## bok 1, kap. 39 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Argus beskrivs ha haft många ögon med mångfaldig syn. Man säger att ingenting alls kunde undgå honom, eftersom han, efter vad man diktar, alltid vakade med några av sina ögon. ## bok 1, kap. 40 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det finns ett folk av blandad natur på en ö i Röda havet, om vilket man intygar att det kan tala alla nationers språk. Därför gör de människor som kommer långväga ifrån häpna genom att nämna deras bekanta vid namn, för att bedra dem och äta upp dem råa. ## bok 1, kap. 41 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Otaliga vidunder läser man också om i gränsbygderna av Circes land: lejon och björnar, även vildsvin och vargar, som hade människoansikten medan resten av kroppen förblev av vilddjurs natur. ## bok 1, kap. 42 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och man säger – vilket är gräsligt att säga – att det fanns ett nattligt vidunder som alltid flög om natten genom himlens och jordens mörker och skrämde människorna i städerna med ett fasansfullt skrän. Och så många fjädrar det hade på kroppen, så många ögon hade det, och lika många öron och munnar. Det beskrivs också alltid ha varit utan vila och sömn. ## bok 1, kap. 43 (Haupt 1863) (maskinöversättning) I de östliga trakterna föds människor som, efter vad fablerna berättar, når femton fots höjd och har kroppar vita som marmor och öron stora som sädesvannor, som de om natten lägger under sig och täcker sig med. Och när de ser en människa flyr de med resta öron genom de väldigaste öknar. ## bok 1, kap. 44 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Man läser att harpyiorna var vidunder på Strophadesöarna i Joniska havet, i fåglars skepnad men med jungfruansikten. De kunde tala människors språk, var alltid omättliga av rasande hunger och ryckte med klorna maten ur händerna på dem som åt. ## bok 1, kap. 45 (Haupt 1863) (maskinöversättning) En fåfäng berättelse framställer också vissa kvinnor, Eumenides, som hade huggormshår sammanflätat med blodröda band, varur blågrå ormar vällde fram i vanvettig split. Deras järnkamrar i underjorden skildras i otroliga fabler. ## bok 1, kap. 46 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Likaså kallas satyrer och incubones skogsmänniskor. Deras övre del är mycket lik människokroppen, medan den nedre avbildas med vilddjurs former, liksom faunernas. ## bok 1, kap. 47 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och det skrivs att det finns ett vidunder i underjorden, nämligen Tityos, som man sade var Jordens fosterbarn. Hans kropp ligger där utsträckt över nio tunnland. ## bok 1, kap. 48 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Aegaeon berättas också ha varit ett annat vidunder av väldigaste massa och otrolig gestalt. Han hade femtio huvuden och hundra händer, ur varje mun sprutade han eld och vräkte fram sprakande lågor, och som krigsredskap bar han femtio sköldar och lika många svärd. ## bok 1, kap. 49 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Grekernas fabler säger att det fanns människor med ofantliga kroppar, som trots sin stora massa liknade människosläktet, utom att de hade drakstjärtar; därför kallades de på grekiska dracontopodes. ## bok 1, kap. 50 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Minotaurus, detta vanskapta vidunder, skall jag också skildra ur samma grekernas sagodiktning. Han hade ett tjurhuvud och beskrivs ha jämrat sig, instängd i labyrinten, lika mycket med skrik som med bölande, eftersom han inte kunde ta sig ut ur det huset på Kreta, som hade en irrgång invävd mellan tusen väggar. ## bok 1, kap. 51 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Man läser också att Eryx krigsredskap överskred allt mänskligt mått. Han var dock inte ett vidunder utan en människa av vidunderlig storlek. Hans sköld täcktes av sju oxhudar, sydda samman med järn och bly. ## bok 1, kap. 52 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och man har sagt att Triton har mänskligt huvud och ett halvt djuriskt bröst och nedanför naveln liknar fiskar. Han beskrivs ha setts i egypternas Karpatiska hav och kring Italiens kuster. Och man vet inte om han har fått sitt namn efter Tritonträsket i Libyen eller träsket efter honom. ## bok 1, kap. 53 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Man säger också att det finns ett människosläkte under jorden, som man kallar antipodes, och i enlighet med tolkningen av detta grekiska namn trampar de jordens nedersta botten mitt emot våra fotspår, med fötterna riktade uppåt. ## bok 1, kap. 54 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Jättarna själva hade en så omåttlig storlek att de sägs ha kunnat vada över alla hav till fots. Man läser att deras ben ofta har påträffats på stränderna och i jordens gömslen, som vittnesbörd om deras väldiga storlek. ## bok 1, kap. 55 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Man skriver också att tvillingarna Aloidae hade så ofantligt stora kroppar att de med händerna gav sig i kast med att förstöra himlen, för att i brinnande härsklystnad störta Jupiter från höga Olympen. ## bok 1, kap. 56 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Om Orion diktar man att han var så stor att han kunde gå över alla hav och höja axlarna över vågorna i även det djupaste svalg. Och liksom han släpade med sig askar och väldiga ekar som han ryckt upp med rötterna ur bergen, säger man att han vandrade över bergens åsar och med huvudet stötte mot himlens höga moln. ## bok 1, kap. 57 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Detta är de väldiga vidunder som vinden från din begäran drev mig mot, och det som jag har samlat ur fablernas skummande virvlar till dessa stränder. Ändå återstår otaliga som man har sagt funnits både på land och i havet. Om dem är det tröttsamt att skriva mer, såsom det man berättar om människorna i underjorden och om Daedalus, Triptolemus, Atlas, Coeus, Iapetus, Typhoeus och alla de andra i sina skamligaste fabler. ## bok 2, kap. 1 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Vidunder kan man kalla allt som på land eller i djupet påträffas i en okänd och fruktansvärd skepnad med skräckinjagande kropp. Och det finns nästan otaliga slag av havsvidunder, som med kroppar lika väldiga som stora berg vräker omkring vattnets ofantliga massor och ödsliga djup med sina bröst. De kallas antipodes, eftersom man tror att de är vända mot våra fotspår, liksom om de vore placerade under jorden vid haven [osäker tolkning]. När de styr kosan mot flodernas söta vatten och simmande rör upp de skummande virvlarna med väldigt dån, och när de i denna skara av ofantliga monster tränger undan de svällande blå vågorna, piskar de luften med marmorvitt skum, och så sveper de, upprörda av lemmarnas väldiga massa, havet ända in mot stranden med ett skälvande svall, så att de för betraktarna inte så mycket bjuder på ett skådespel som på skräck. Om dessa ansåg jag att jag inte borde skriva något för dig, eftersom de är otaliga och kunskapen om dem är skild långt från människosläktet, liksom av vågornas skräckinjagande torn och av havets mur. Men för att försumlighetens djup inte ska dränka ordets lykta, som du begär, ska min framställning ändå ge dig något litet om dessa vidunder och om de fasansfulla skepnaderna hos okända djur, som poeter och filosofer i sina skrifter med förgyllt tal fåfängt skildrar att det en gång har funnits i floder eller dammar och kärr eller i jordkretsens öde gömslen. ## bok 2, kap. 2 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Lejonet, som poeter och talare tillsammans med naturforskarna diktar är djurens konung på grund av fruktan för det och dess väldiga styrka, ställer vi främst bland de fasansfulla vidundren. Lejonen är i allmänhet gulbruna till färgen, men Indus sägs ändå ha haft vita lejon med väldiga manar och av en tjurkropps storlek [osäker tolkning]. Och det lejon som Herkules dödade under en klippa på berget Nemea beskrivs också ha haft en ofantlig gestalt. ## bok 2, kap. 3 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Elefanterna däremot är, även om de fruktar lejonen, större än alla kända djur. De sägs födas hos gangariderna och indierna och mellan floden Nilen och Brixontes. Pyrrhos var den förste som förde tjugo sådana mot Rom till hjälp i krig, eftersom de bär torn med spjutkastare i till striden och fäller fienderna med upplyfta snablar. Även Alexander av Makedonien skrev till filosofen Aristoteles att han i Indien hade sett otaliga sådana, vita, svarta, rödaktiga och av skiftande färg. ## bok 2, kap. 4 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Vildåsnorna är djur, inte vilddjur; men med väldigt mod och ofta jublande i övermodig styrka river de loss klippblock från bergen. Det beskrivs att de finns i persernas öknar tillsammans med vissa otroliga under, med horn som oxar och med stora kroppar. Tigrarna är vilddjur av fruktansvärd vildhet som föds i Indien, hos hyrkanierna och i Armenien. De är mycket rovgiriga och av förunderlig snabbhet. Därför sägs också assyriernas flod Tigris ha fått sitt namn efter detta djur, eftersom den liksom det störtar fram från berget Kaukasus i ytterst häftigt lopp. ## bok 2, kap. 6 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Lodjuren är vilddjur med fläckiga kroppar, som både har en väldig vildhet och liknar panterna i sin brokiga färg. De föds i Syrien, i Indien och i en del andra trakter. ## bok 2, kap. 7 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Pardern är ett rovgirigt vilddjur, brokigt över hela kroppen. Sådana tillfogade, tillsammans med andra vilddjur, Alexander och makedonierna skada kort efter att han hade intagit klippan Aornis i Indien, från vilken Herkules tidigare hade dragit sig tillbaka, fördriven av en jordbävning. Och en gång sände indiernas konung, eftersom de föds där mest, två små pardrar till Roms konung Anastasius, på en kamel och en elefant, det djur som poeten Plautus på skämt kallade lukanisk oxe. ## bok 2, kap. 8 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Panterna beskriver somliga som milda, andra som fasansfulla. Om dem sjöng poeten Lucanus att de tillsammans med andra djur och vilddjur lockades från Thrakiens ödemark till Orfeus lyra genom hans klagande sång, då han själv, sorgsen och sörjande, vid Strymons vatten i tårfylld sång begrät den bortryckta Eurydike. ## bok 2, kap. 9 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Grekernas berättelser förtäljer att det i deras filosofis fornskrifter en gång fanns mycket som nu tycks otroligt, såväl om monster som om vidunder och ormar, av vilka vi ska återge en del. Bland dem beskrivs vidundret från Lerna, som grekerna tillsammans med vissa romare diktar nu befinner sig i underjorden, lika fasansfullt i sitt väsande som skräckinjagande i sin gestalt. ## bok 2, kap. 10 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Flodhästar, vidunder som är större än elefanternas kroppar, sägs finnas i Indien. Man säger att de uppehåller sig i en viss flod med odrickbart vatten, och det berättas att de en gång på en enda timme drog tvåhundra människor ner i djupets rovgiriga virvlar och slukade dem på grymt vis. ## bok 2, kap. 11 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Själva fabeldiktningen förtäljer nämligen att vissa djur föds nära Röda havet, och man diktar att de har åtta fötter med dubbla lemmar och två huvuden med gorgonögon. ## bok 2, kap. 12 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Grekerna skriver att Chimaera var ett visst djur, skräckinjagande genom sin trefaldiga kropps monstruösa vederstygglighet. Man säger att den var beväpnad med lågor, eftersom den hade haft tre huvuden som sprutade eld. ## bok 2, kap. 13 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det finns också, säger man, i Indien vidunder som man kallar aeternae för deras livskraftiga styrka. På hjässan bär de sågtandade ben likt svärd, med vilka de, när de rusar fram med en väduras anlopp, genomborrar de sköldar som hålls emot dem. ## bok 2, kap. 14 (Haupt 1863) (maskinöversättning) I Persien diktar man att det finns djur som kallas cynopeni. Under deras hundhuvuden hänger en hästman ned över nacken, och ur mun och näsborrar andas de ut eld och lågor. ## bok 2, kap. 15 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Cerberus beskrivs ha haft tre huvuden. Poeter och filosofer menar att han med sitt trefaldiga skall driver bort de dödliga från underjordens port. Men de framställer ändå genom en skamlig lögn att den ryktbare Alkides släpade honom, darrande, i bojor bort från underjordskonungen Orcus tron, och att den trotsige, uppretad, utmanade honom med vansinniga skall. ## bok 2, kap. 16 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och bland det som man säger är tomt prat berättar man att det på en viss ö finns myror, och man förtäljer att de har sex fötter, svart färg och förunderlig snabbhet. Tillsammans med dem beskrivs ett otroligt överflöd av guld, som de själva vaktar med sin flit. ## bok 2, kap. 17 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det fanns dessutom i indiernas land ett djur, större än en elefant, som man säger, svart till färgen, som indierna kallade dens tyrannus. Det bar tre horn mitt i sin vilda panna och var av sådan vildhet att det, när det fick syn på människor, inte undvek vare sig spjut eller eld eller någon fara. Man säger att Alexander, sedan tjugosex soldater dödats, till slut genomborrade det med jaktspjut och dödade det. ## bok 2, kap. 18 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och tillsammans med dessa otroligheter diktar man om flodhästar av avskyvärd gestalt, som sägs ha tre färger och vilkas munbredd jämförs med en kastskovel. De är så skygga att de, om någon förföljer dem, flyr ända tills de svettas blod. ## bok 2, kap. 19 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Leoparderna är vilda och skräckinjagande, eftersom de har en fasansfull kroppsgestalt blandad av två ytterst grymma vilddjurs former, då de avlas av lejon och pardrar. Man säger att de föds vid Röda havet och i vissa andra trakter. ## bok 2, kap. 20 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Poeterna diktar också att det i Tyrrenska havet finns blå hundar som har den bakre delen av kroppen gemensam med fiskarna. Det är också med sådana havshundar omgjordad som Scylla beskrivs, när hon sliter sönder Odysseus skepp. ## bok 2, kap. 21 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och man säger att det finns nattliga djur, och inte så mycket djur som fasansfulla under, eftersom de aldrig syns i ljuset utan i nattens skuggor. Man säger att de kan förvandla sig till alla djurs skepnader när de skräms av fruktan för att bli förföljda. ## bok 2, kap. 22 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Floden Nilen, som delar sig i sju mynningar och uppslukas av Tyrrenska havet, alstrar alla slags monster som liknar vilddjur, i den ström där den vänder sig mot öster och där den likaledes vänder och från Röda havet flyter tillbaka mot väster. ## bok 2, kap. 23 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Man säger också att det i Indien fanns ett vidunder som hade två huvuden; det ena liknade, kan man säga, den tvehornade månen, det andra bar en krokodils bild. Med sågtandad rygg och beväpnat med grymma tänder sägs det en gång ha störtat fram mot Alexanders soldater och dödat två. Det djuret sägs vara det grymmaste av alla vidunder. Man försäkrar att det finns så stor mängd gift i det att även lejonen fruktar det, fastän det är ett djur med svagare kropp, och man menar att dess gift har så stor kraft att till och med en järnegg som doppats i det smälter. ## bok 2, kap. 24 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och vid floden Eufrat skriver man att det finns ett djur som kallas antalops [osäker tolkning], som med långa horn, formade som sågar, sågar av väldiga ekar och fäller dem till marken. ## bok 2, kap. 25 (Haupt 1863) (maskinöversättning) I floden Nilen säger man att det finns krokodiler, vidunder av ansenlig storlek, som i solhettan breder ut sig längs stränderna och rövar människor, om de, väckta ur sömnen, märker några i sin närhet. Dessa djur uppehåller sig mest i vattnet och vid strändernas brädd. ## bok 2, kap. 26 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Valen, ett outhärdligt vilddjur, föds också i Indien, där man läser om nästan flest under i hela världen. Av dessa vidunders hudar gör sig ett visst folk hos indierna kläder att skyla sig med. ## bok 2, kap. 27 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Indiens flod Ganges, som för med sig guld och ädelstenar, alstrar förunderliga slag av monstruös vildhet. Författarna intygar att de har tigit om dessa vidunder på grund av deras otroligt formade skepnader. ## bok 2, kap. 28 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och romarna skriver, liksom grekerna, i just sina poetiska fabler om otroliga ting, att det i Tyrrenska havet finns tvåfotade hästar, som i den större, främre delen av kroppen har hästars gestalt och i den bakre fiskars. ## bok 2, kap. 29 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Alexander av Makedonien skrev till Aristoteles att han i Indien hade sett möss av rävars storlek, som med förpestade bett sargade människor och dragdjur. ## bok 2, kap. 30 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och på en plats i närheten av Armenien, där pärlor sägs uppstå, alstrar ett visst mycket högt berg lejon och tigrar, lodjur och leoparder och alla slag av fasansfulla vilddjur. I Brixontes sägs också vissa djur födas, inte stora men okända för nästan alla folk, som man kallar celestices. Denna flod, där de föds, har vi beskrivit som granne till Nilen; enligt de flesta är dess källa okänd, och hos egyptierna kallas den Archoboleta, det vill säga stort vatten. ## bok 2, kap. 32 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Grekernas fabler diktar nämligen att alla djur och landlevande varelser, tillsammans med olika slag av monster och vidunder, finns i Tyrrenska havet, men med endast två fötter, eftersom de från bröstet ända till stjärten har fjälliga kroppar. Och genom en målning av grekiskt arbete fick vi veta att de människor som de blå hundarna inte slukade vid det första angreppet hade burits utan skada på ryggen av vidunder av ovannämnda slag, sedan Scylla, omgiven av samma monster, hade berövat Odysseus skepp dess sjömän. Och så skulle de, tillsammans med havslejon, tigrar, panter, vildåsnor, lodjur och leoparder och alla slags vilddjur och djur, ha färdats genom sitt havs egna trakter. Och man diktar att de inte skadade dessa människor därför att de sökte förening med människans säd, och att det därav föddes, påstår man, en släkt av trefaldig gestalt. Och i fantasier av samma slag såg jag att man trodde att de spädbarn som dessa människor och vilddjur avlat i havet simmade genom vågorna med snäckor för att mjölka, så att de skulle få föda av sina föräldrar. ## bok 2, kap. 33 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det fanns en konung Aietes, som regerade i Kolchis. Om honom skriver man att han hade eldsprutande tjurar och det gyllene skinnet, för vars skull thessaliern Jason seglade till kolchierna. Konungen ålade honom att tämja de flammande tjurarna för att förtjäna skinnet. ## bok 2, kap. 34 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och bland indiernas vidunder sägs ett visst slag ha haft dubbla svansar, som i sin dubbelhet bredde ut sig till sex fots bredd, med två klor, och med dem piskade och stack det människor. ## bok 3, kap. 1 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Poeternas fabler diktar att den lernaeiska ormen var fasansfull genom sin andedräkt, skadlig genom sitt tartariska gift och skräckinjagande genom sina trefaldiga tungor. Ur mitten av dess panna växte en väldig hop av monster och ormar fram, och likt eumenidernas huggormslika hår myllrade fasansfulla under med otaliga knutar av slingor kring samma orms ansikte. Den sägs en gång ha omringat Herkules med denna skara av ormar och väsande huvuden, men sägs, förrådd av sig själv, inte ha uträttat något mot honom [osäker tolkning]. ## bok 3, kap. 2 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det sägs också att det i assyriernas öknar föds ormar som har två huvuden och vrider sina kroppars ofantliga slingor, och vilkas fyra ögon lyser genom nattens mörker som lyktor. ## bok 3, kap. 3 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Hydran beskrivs ha varit en beväpnad orm, som vid flodstranden högg huvudet av Eurydike, Orfeus maka, och sänkte henne i djupet. Och liksom Scylla med monster, så diktas också denna ha varit omgjordad med ormar. Ett sådant märke bar Herkules på sin sköld tillsammans med hundra andra ormar. ## bok 3, kap. 4 (Haupt 1863) (maskinöversättning) I Indien sägs nämligen stares födas, med ofantliga kroppar och skräckinjagande i sin brokiga färg. Några av dem strålade med guldets glans i fjällen, andra syntes tecknade med vita, purpurröda och svarta färger. Med sådana sägs Alexander av Makedonien en gång ha utkämpat en strid. ## bok 3, kap. 5 (Haupt 1863) (maskinöversättning) I de kalabriska skogarna fanns också på kejsar Augustus tid en orm av förunderlig storlek. Om våren bebodde den dammar och kärr och fyllde sin glupska buk med grodor och fiskar. Men sedan kärren, förtorkade av solens hetta, hade spruckit upp, då for denna rasande pest, utan föda och dryck, över fälten med gnistrande ögon och tillfogade de dödliga väldig skada. ## bok 3, kap. 6 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Vid gränsen mellan Röda havet och Arabien sägs det finnas ormar, tillsammans med vilka den vita pepparn växer. När man sätter eld på platsen och ormarna flyr ner under jorden, river människorna bort pepparn, som blivit svart av de slickande lågorna. Dessa ormar kallas corsia och har vädurshorn, och den som blir stungen av dem dör snart, uppsvullen. ## bok 3, kap. 7 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och i Indien beskrivs ormar av följande slag födas. De hade, som man säger, pelares tjocklek och två eller tre krusade huvuden. De kom fram ur bergens gömslen till vattnet med upprätta bröst, och så nötte de jorden med sina slingrande rörelser och fjäll. Deras ögon gnistrade fasansfullt av gift, deras munnar fladdrade med tredelade tungor och de andades ut dödsbringande ånga. ## bok 3, kap. 8 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det sägs också att man på Sicilien har sett en orm som, glidande med sidornas hala slingrande, drog sju slingor med sin klotrunda kropp och blandade en blå skepnad med guldglans över alla fjällen. ## bok 3, kap. 9 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det beskrivs också att en orm av fasansfull storlek påträffades av en romersk här i Afrika vid floden Bagradas. Som hämnd för de soldater som den slukade vid första angreppet omringade alla romare den med alla slags spjut, och till slut, sedan en kvarnsten slungats från en katapult och träffat den i ryggraden, brast den. Tidigare hade den med fjällen avvisat alla spjut som med ett snett sköldtak. Dess hud fördes över Tyrrenska havet ända till Rom, och den sägs ha varit hundratjugo fot lång. ## bok 3, kap. 10 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och vid Trojas fall piskade två ormar från ön Tenedos, medan hela folket såg på, sundet med slingrande rörelser och väldigt dån, och simmade med upprätta bröst mot landets strand. De hade, som Maro, den främste poeten, sjöng, blodröda kammar, och deras ögon glödde av eld och blod. Vid första angreppet slet de också sönder två små barn med giftiga bett, och en tredje som kom dem till hjälp. ## bok 3, kap. 11 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det sägs också att det i Indien föds ormar i en dal som kallas Iordia. På deras halsar växer mycket dyrbara stenar, vilkas glänsande slag kallas smaragder. De livnär sig också på laser och vitpeppar. Alexander av Makedonien förde inte så få av dem ut ur dalen, som var stängd med stenpyramider av femhundrafem fots längd. ## bok 3, kap. 12 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Det finns en viss ö i Tyrrenska havet som före människorna bebottes av nästan alla slags ormar. Bland dem var en härskare, en borstig orm av så ofantlig kroppsmassa att de som såg den grotta där den låg gömd påstod att en oxe kunde gå in i den. ## bok 3, kap. 13 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och folken beskriver i sitt ryktesrika tal den svarta Styx i underjorden som hela världens största orm. Den omsluter, diktar de, nio gånger genom det stygiska träsket Tartaros med de jämrande själarna i väldiga svarta slingor på klagande vis. Och så gäckar Styx själv med sin huggormsmur, och träsket med sitt ruttna vatten, som ingen vågar närma sig som ett fruktansvärt mål, själarna, menar man, som vrålar i eviga tårar. ## bok 3, kap. 14 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Salamandern beskrivs också vara av så stor vildhet [osäker tolkning] att ingen eldens kraft kan skada den, utan det sägs att den kan leva i eld som fiskar i vatten. ## bok 3, kap. 15 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Cerastes är hornförsedda ormar, men de skadar inte så mycket med hornen som med munnen och tungorna, som sägs ha mycket stor grymhet. De föds i många trakter. ## bok 3, kap. 16 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Chelydri är ormar av svart färg som föds i kalla och steniga länder, och de söker sig till grusiga marker [osäker tolkning] som gömställen och till tuffstenar för föda. Om konung Aietes, som vi beskrivit ovan, jungfrun Medeas fader, beskrivs att han på ormars vis hade sådana tänder att om någon samlade dem och sådde dem, sprang därur fram beväpnade män som rasade för att dräpa. Men somliga menar att det var en drakes tänder. ## bok 3, kap. 17 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Coluber är ett slag av mycket fasansfull och giftig orm, som brukar söka sig in i skuggor och under tak och så skadar oförmodat med giftiga bett. Grammatikern Octavianus benämnde den i femininum colubra. ## bok 3, kap. 18 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Huggormen, vipera, har fått sitt namn av att den föder med våld (vi pariat). Om den skriver naturforskarna att den har ett visst okänt släkte som ända till naveln är mycket likt människans gestalt, att den mottar säden genom munnen och föder genom att sidan brister medan den dör. ## bok 3, kap. 19 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Och i Indien föds, bland alla andra under, ormar, oditae [osäker tolkning], av ytterst grymt slag, som sägs vara tecknade i nästan alla färgers växlingar. ## bok 3, kap. 20 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Herkules krossade nämligen, enligt vad poeten sjöng, två ormar genom att trycka dem i handen; dem, av ett nytt och okänt slag, fällde han tillsammans med vissa monster. Hydri är vattenormar som bebor floder och dammar, liksom det beskrivs om vissa indiska maskar, som ett visst folk nära Oceanen där sägs ha dragit upp ur floden Ocduba till föda åt sig; de var tjockare än ett människolår och rödare än scharlakan. ## bok 3, kap. 22 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Aspis föder inte ungar utan ruvar ägg, och den skadar mindre levande än död. Dess huvud och näbb är som en turturduvas. Om denna orms mun stinger någon, sväller han upp som efter en huggorms beröring. ## bok 3, kap. 23 (Haupt 1863) (maskinöversättning) I dessa poetiska påhitt beskrivs nämligen att två ormar tillsammans med monster och skällande moln ur luften jagade den förskräckta Kleopatra till Nilen, hon som tillsammans med Antonius utkämpade ett sjöslag mot Caesar. Och liksom lögnen fäste himmelska monster och ormar bakom drottningens rygg, så diktar också poeternas bedrägliga fabler godtyckligt en mängd saker som inte sker. Man säger också att Tisiphone, omgjordad med en blodig mantel och plågande själarna med ett huggormsgissel, vaktar förgården till staden i underjorden. Man ljuger att den är omgiven av en trefaldig mur och av den tartariska flammande floden Pyriphlegethon, som, menar man, med rasande eld vräker dånande stenar. Och man diktar att hydran vaktar själva stadens förgård inifrån och där, som man tror, bebor sin tartariska boning med femtio huvuden. ## bok 3, kap. 25 (Haupt 1863) (maskinöversättning) Bland dessa ormar som vi har beskrivit ovan finner man att en del är sanna och en del saknar all sanning. Det finns också ännu många ormar av ormsläktet, såsom dipsades, reguli, haemorrhoides, spelagi och natrices, om vilka jag inte har funnit något särskilt och värt beundran.