# Magnus Erikssons Landslag > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Magnus Erikssons Landslag (verk:lag:magnus_erikssons_landslag) - **Datering:** 1350/1400 - **Källsamling:** Fornsvenska textbankens material: äldre och yngre lagar - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornsvenskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 ## innehållsförteckning (maskinöversättning) I Om Sveriges konungarike, som har sju biskopsdömen (biskops döme) och nio lagmansdömen (laghmanz döme). II Över hela Sverige ska det finnas en kunglig krona och inte vara mer än en konung. III Konungen får inte minska kronans rätt till förfång för en annan konung. IIII Konungen till riket i Sverige ska väljas och inte ärvas. V Dessa är konungens eder: först att han ska älska Gud och den heliga kyrkan; och han ska svära sin ed på boken och de heliga relikerna (hælgho doma). VI Hur lagmän och landsmän ska gå ed åt konungen. VII Hur konungen ska rida sin eriksgata (erikx gata). VIII Konungen ska vigas och krönas i Uppsala. IX Hur konungen ska tillsätta sitt råd. X Om konungen vill gifta sig. XI Hur frälsemän ska tjäna konungen med vapen och hästar, och var vapensyn (wapnasyn) ska hållas. XII Om en frälseman blir gammal och inte själv är i stånd att tjäna. XIII Om en frälseman inte längre förmår stanna under frälset. XIIII Om flera lever tillsammans vid samma bord och duk. XV Vid vilken tid vapensynen ska förrättas i varje landskap, och vilken makt de har som ska förrätta den. XVI Om någon i hemlighet drar sig undan kronans tjänst. XVII Om någon flyr undan konungens baner. XVIII Om någon blir tillfångatagen i konungens tjänst. XIX Om en frälsemans häst dör innan vapensynen hålls. XX Om en frälseman efterlämnar barn. XXI Om en frälseman dör och hans hustru lever efter honom. XXII På vilket sätt biskopar, riddare och svenner ska rida till konungen eller till annan ort. XXIII Hur tavernor och tavernvärdar ska vara. XXIIII Om någon tar något med våld (walz varkum) från en annan. XXV Om någon avstår från sin rätt mot målsäganden. XXVI Om en frälseman eller frälsekvinna gör ett svikligt jordabyte. XXVII Om någon gör gärning mot den som konungen har tagit i sin frid. XXIII Den som bryter mot konungens eller hans ombudsmans (vmbizman) dom. XXIX Om någon kräver en annan på gäld. XXX Vilket brott den begår som jagar (bærsar) i konungens parker. XXXI Tolv män ska pröva vad som bryts mot konungabalken. XXXII Om våldgästning (valdgæstninga). XXXIII Där konungens dom bryts, då ska konungens nämnd (kunungx næmd) pröva saken och ta ut konungens, målsägandens och häradets rätt. I På vilket sätt man ska fria till och trolova (fæsta) en kvinna. II På vilket sätt en kvinna ska trolovas. III Om en mö tar sig en man mot faderns eller moderns vilja. IIII Om en man har trolovat sig med en kvinna och vill ingå äktenskap (hionalagh), och hans brud förvägras honom. V Med vilka ord och vilken rätt man ska gifta bort en kvinna. VI Om brudgummen har fått sin brud och hon dör innan hon kommer till honom. VII På vilket sätt brudgummen ska föra hemföljd (förninga) till sin brud. I Om bonden eller hustrun dör, på vilket sätt bröstarv (bryst arf) ska ärvas och skiftas. II Hur bakarv (bakarf) ska ärvas och skiftas. III Om bröstarv och bakarv tvistar med varandra, hur det ska ärvas och skiftas. IIII Om dödfött barns arv. V Om en laggift hustru blir tagen från sin bonde. VI Om en man eller kvinna dör genom olyckshändelse, hur deras arv ska skiftas. VII Om fredlös (biltogher) mans arv. VIII Om arv efter syskon med olika mödrar och syskon med samma moder (synder kolla ok samkolla). IX Om bonden dör ifrån hustrun innan hon visste att hon var havande. X Om syskon bor tillsammans i oskiftat bo, hur det ska skiftas mellan dem. XI Hur syskon ska skifta arv. XII Om dem som skiljs åt sedan skifte har skett. XIII Om man tvistar om arv och båda säger sig äga arvet med rätta. XIIII Om någon är närmare släkt än den som har arvet, och klandrar inom tre år. XV Om en man anklagas för otillåtet samlag (lægher). XVI Hur frillobarn ska uppfostras. XVII Om frillobarns arv, hur de ska ärva eller ärvas. XVIII Om horbarn eller andra sådana, hur de ska ärva. XIX Om det som har kommit i skifte klandras. XX Hur en död mans gäld ska betalas. XXI Om danaarv (dana arf). I Hur fem är de lagliga sätten att förvärva jord (lagha fang iorþa). II Om en man vill sälja sin jord, hur han lagligen ska hembjuda (vp biuþa) den. III Hur bördemän (byrþamæn) ska ha förköpsrätt till lösen. IIII Om säljaren och bördemännen tvistar om jord, och de säger att den inte är lagligen hembjuden. V Om bonden vill sälja sin hustrus jord. VI Om bördemän tvistar om jord. VII Hur häradstinget ska hållas på rätt tingsdag, och med vilken rätt man får avhända sig sin jord. VIII Om en man är utrikes eller omyndig (ouormaghi) eller ogift kvinna (iumfru), hur de ska återlösa jord. IX Med vilka värderingsmän (værþörum) man får återlösa sin jord. X Hur man får pantsätta (væþ sætia) sin jord. XI Hur fädernejord ska avhändas, eller avlingejord (aflinga iorþ). XII. Hur man får avhända sig jord genom byte eller köp. XIII. Om man vill sälja jord på flera tomter än på en. XIIII Om köpt eller såld jord klandras. XV Hur man ska binda hemulsman (hemuls man). XVI Om den som sålde inte förmår hemula köpet eller bytet. XVII. Hur man får sälja en annans jord. XVIII Om omyndigs eller ogift kvinnas jord. XIX Om barn behöver föda. XX När någon har avhänt sig jord, då ska häradshövdingen (hæræz höfþonge) ge brev därpå. XXI Om de brev som häradshövdingen gav skulle förstöras. XXII Hur lagmannen ska ge brev på sina domar, och häradshövdingen på sina domar. XXIII Om man gör både köp och byte. XXIIII Om jord byts från landet till köpstad. XXV Om laga jordhävd (lagha iorþ hæfþ). XXVI Om man får jord före avradsdagen (afraþz dagher). XXVII Hur man ska ge avrad (afraþ) och städja (gift) av jord. XXVIII Hur landbon (landboe) ska säga upp jord, och vid vilken tid det ska ske. XXIX Om landbon säger upp jorden inom avradsdagarna. XXX Om rätta fardagar (fardagha) mellan män. XXXI Om man vill pröva om landskylden (landskuld) är betald. XXXII Hur bonden får sälja sin hustrus jord. XXXIII Om två tvistar om jord, den ene åberopar fädernearv och den andre förvärv. XXXIIII Hur barn eller arvingar ska försörja fader eller moder om de blir sjuka eller gamla. XXXV Om två tvistar om en och samma jord. XXXVI Hur man får ingå bolag med en annan. I Hur bönder ska bygga en by på nytt med rågång (ra) och väg. II Om vägspärrning. III Hur tomt ska byggas efter byamål (bya male). IIII Hur bönder ska sätta hus på sin tomt. V Om byn har kommit till jämnad och rätt solskifte (solskipt). VI Hur åker ska läggas efter tomt. VII Om gärdesgård kring åkrar. VIII Om boskap skadar åker. IX Om en annan mans boskap tas in på åkrar eller ängar. X Om skogens ordning. XI Om svin springer i en annan mans skog. XII Hur bonden ska köra in sin säd. XIII Hur torvskärning ska vara. XIIII Hur man ska leja legohjon (legho hion). XV Om åverkan (auerkæn) på åkrar eller ängar. XVI Om åverkan mellan bolstäder (bolstaþa). XVII Om skogsåverkan. XVIII Om vargskall (vargha skall). XIX Om ekorrjakt. XX Om fiskeverk. XXI Om gränser mellan bolstäder. XXII Om rå, rör och råbrott (rabrut). XXIII Om hjordelotter (hiorþalöter) och skogar mellan byar. XXIIII Om allmänningar. XXV Om nya inhägnader (vp gærþir). XXVI Om vattendämmen och kvarnar. XXVII Om brobyggnad. XXVIII Om vådaeld. XXIX Om bitäkt (bitækt). XXX Om avgärdsby (af gerþaby). XXXI Om slåtterdagar i allmänningar. XXXII Om någon brukar en annans boskap. XXXIII Om någon dräper en annans boskap med vilja. XXXIIII Om en mans boskap dräper en annan mans boskap. XXXV Om vallning av hjorden (hiorþ hald). XXXVI Om bastflätning, porsbrytning och humle. XXXVII Om öars ordning. XXXVIII Om sjuk boskap. I Om köp av lösöre, boskap eller kläde. II Om guld eller silver köps. III Om man köper vax, salt eller rökelse. IIII Om man gör köp på torget. V Om legofä (legho fæ) och lånefä (laan fæ). VI Om inlagt fä (inlax fæ). VII Om pantsättning (væþsætning). VIII Hur man ska hembjuda pant (væþ fæ). IX Om borgen (burghan). I Hur lagmannen (laghmaþer) ska väljas, och om hans ed. II Hur häradshövdingen (hæræzhöfþonge) ska väljas, och om hans ed. III Om lagman, häradshövding eller andra tar mutor. IV Hur häradsrätterna (hæræz ræte) ska skiftas. V Om all avgäld som går av allmänningar. VI Om tingsdagen infaller på en helgdag. VII Hur häradsting ska hållas. VIII Hur landsting ska hållas. IX Hur man ska stämma till ting. X Om den kommer till svars som anklagas. XI Häradshövdingen får inte utlysa ting hemma hos en man. XII Hur häradshövdingen ska besöka tinget. XIII Hur käranden ska binda med vittnen. XIIII Om den kommer till tinget som vill gå ed. XV Om flera män stämmer en till ting. XVI Häradshövdingen ska komma till tinget. XVII Om en bonde kommer till tinget och begär laga dom. XVIII Om en man kommer till tinget och ska gå ed. XIX Om laga dag till stämning. XX Hur lagfällda böter (laghfæld brut) ska tas ut. XXI Om lösa mäns (löskæman) böter, utom för dråp, sår och rån. XXII Om bofast mans böter. XXIII Om en bonde säger att han inte har blivit lagligen sökt. XXIIII Om en fälld bonde har avrad eller tionde inne. XXV Hur man ska sökas för sina böter. XXVI Hur man ska värja eller fälla den som är anklagad. XXVII Hur häradshövdingen ska skära upp budkavle (buþkafla). XXVIII Om länsmannen (lænsman) anklagar en man för sår. XXIX Om målsäganden kommer till tinget och anklagar någon och vill dra tillbaka sin talan. XXX Hur häradsnämnden (hæræz næmd) ska vara. XXXI Om någon vill jäva nämnden. XXXII Hur man får vädja (væþia) mot nämnden. XXXIII Om nämnden inte kan enas. XXXIIII Hur kost ska hållas åt häradsnämnden. XXXV Om vädjan mot häradshövdingen. XXXVI Om vädjan mot lagmannen. XXXVII Om häradshövdingens och lagmannens dombrott. XXXVIII Hur sanningen ska efterforskas. XXXIX Om konungens räfst (kunungx ræfst), hur den ska vara. I Först om någon gör hemgång (hemgango) mot en annan i hans hus eller hem. II Om en man flyr till en annans gård undan sina ovänner. III I vilka hus den som flyr dit ska ha frid. IIII Om han får skada innan han kommer till bondens gård. V Om en man rider in i en annans gård och inte vållar blånad eller blodvite. VI Om dråp begås i hemfriden. VII Om en man får skada på annat ställe än i sin gård. VIII Om män möts i gården sams och skiljs osams. IX Om den är landbo hos vilken hemsökning görs. X Om hemsökning görs mot en annan man som söker sig till landbons gård. XI Om man hämnas efter förlikning och bot. XII Om man hämnas efter att böter har fastställts. XIII Om man hämnas på en annan än den som gjorde gärningen. XIIII Om man tar en kvinna med våld. XV Om man gör försåt (forsat) mot en annan på kyrkväg eller tingsväg. XVI Om det uppstår tvist mellan män på kyrkväg eller tingsväg. XVII Om kyrkofrid och tingsfrid. XVIII Om en man far hem från kyrkan eller tinget. XIX Om en man rider till penningöl (pænings öl) eller annat ställe innan han kommer hem. XX Om man jagar en annan från laga ärenden. XXI Om man leder en annan till stocken eller annat ställe och hugger av honom händer eller fötter. XXII Om man hämnas på konungens dom. XXIII Om man rider hem till en annan och för honom med våld bort från hans hem. XXIIII Hur edsöresböter (eþzöre) ska skiftas. XXV Om man håller en fredlös (biltogher) man längre än till ett mål. XXVI Om någon håller en fredlös man till skada för en annan. XXVII Hur man ska vara fredlös eller få frid. XXVIII Alla edsöresmål ska häradshövdingen pröva. XXIX Hur häradshövdingen ska göra en man fredlös. XXX Om den som fick skadan inte kan vittna eller söka. XXXI Hur en man kan bryta edsöret. XXXII Kvinna eller omyndig kan inte bryta edsöret. XXXIII Om en bonde agar sin hustru så att hon dör därav, eller hustrun dräper sin bonde av våda. XXXIIII Om ett barn agas så hårt att det dör därav. XXXV Om man går mot en annan på hans åker om hösten eller våren. XXXVI Om en man olagligen blir illa behandlad trots att han är saklös. XXXVII Om en man misstänks för stöld eller vilket brott det än må vara, och blir bastad och bunden. XXXVIII Om en man befaller en annan att dräpa eller göra andra gärningar. IXL Om en man tar en annan och lägger honom ned på marken, snöper honom eller gör andra våldsgärningar. XL Ingen mans gods får plundras innan han är lagligen överbevisad. XLI Om en fredlös man blir dräpt inrikes sedan han lagligen har gjorts fredlös. XLII Om en fredlös man blir dräpt utrikes. XLIII Om en fredlös mans gods, hur det ska vara medan han är fredlös. XLIIII Om någon rider mot en annan med fullt våld och rövar av honom huvat eller klövat. XLV Om någon ligger i skogen, på skepp eller annat ställe och låter sig där rövas. XLVI Om man går in i en annans inhägnade trädgård och tar frukt med våld. I Först om mord, vare sig kvinna eller man begår det. II Om fader eller moder dräper sitt barn med vilja. III Om fader eller moder dräper sitt barn av våda. IIII Om en man tar två laggifta hustrur eller en kvinna två män. V Om man eller kvinna befinns skyldig till trolldom. VI Om man eller kvinna förgör sitt styvbarn. VII Om någon reser här mot konungen eller rikets herre. VIII Om någon leder utländsk här mot sitt fosterland. IX Om bryte (bryte), mjölnare, trotjänande sven eller hustru dräper sin rätte herre eller husbonde. X Om någon med vilja sätter eld på en annans hus. XI Om sådana brott, hur man ska värjas eller fällas. XII Om man eller kvinna beskyller en annan för förgörning (forgerninga). I Om det uppstår tvist mellan män och de dräper varandra. II Om en man dräper en annan och grips på bar gärning (færske gærning). III Om den dräptes arvinge dräper dråparen. IIII Om dråparen blir dräpt i värjande hand. V Om han blir dräpt med vilja utan värjande hand. VI Om dråparen flyr, med vilka skäl han ska få dag (lejd). VII Om dråparen inte vill komma till svars. VIII Om en fridlös man sitter kvar och inte vill fly. IX Om någon vill försvara dråparen. X Om någon rövar dråparen från dem som har honom. XI Om någon tar lösen för dråparen. XII Med vilka skäl dråparen får komma inför konungen. XIII Om dråparen gör bot hos målsäganden. XIIII Om dråparen inte vill göra bot hos målsäganden. XV Om dråparens lösen, dagsbrev (daxbref) och fridsbrev (friþzbref). XVI Dessa mål är nidingsverk (niþings værk). XVII Om en utländsk man dräper en inrikes man. XVIII Om någon håller en fridlös man. XIX Hur man ska binda dråparen till dråpet. XX Om man tar fel dråpare och han döms saklös. XXI Om den som anklagas för dråp kan göra sin oskuld (orskuld). XXII Om halsbanebot (halzbana boot). XXIII Om dråparen dör innan han är lagligen överbevisad. XXIIII Om dråparen dör innan hans dag är ute. XXV Om dråparen dör sedan hans dag är ute. XXVI Hur böter ska betalas efter en död. XXVII Om man inte binder någon till dråpet inom natt och år. XXVIII Om ingen erkänner och ingen är lagligen överbevisad inom natt och år. XXIX Om dolt dråp (dulgha draap). XXX Om en man blir dräpt på öar eller skär. XXXI Om en kvinna dräper en man. XXXI Om kvinnan inte blir gripen inom dag och dygn. XXXIII Om en man eller kvinna dräper, hur man ska förvara dem i fängsel. XXXIIII Om en präst eller annan klerk dräper en man. XXXV Om en lekman dräper en klerk. XXXVI Om en lekman eller klerk blir dräpt och målsäganden inte är inrikes. XXXVII Om man vill pröva om dråp är förlikt och bötat. XXXVIII Om en lös man (löskær man) dräper en man. IXL Om en lös man vållar huvudsår (hug) eller fullsår (fulsære). XL Om en lös man vållar skena (skeno). XLI Om man gör försåt mot en annan i husskjul eller annat skjul, och en man blir dräpt där. XLII Om konungen bjuder ut ledung (leþung) och en man blir dräpt där. I Om man hugger efter en annan och en tredje kommer i vägen. II Om två sår kan uppstå av ett hugg. III Om en man står på vakt (saat) och vill skjuta djur. IIII Om det träffar en annan än den som fick skadan. V Om man kastar eller skjuter över ett hus. VI Om man gillrar en fälla (gildro) i skogen. VII Om två hugger ett träd eller vältrar stenar. VIII Om det finns en brunn i byn, han ska bylja och hylja (täcka och skydda) den [osäker tolkning]. IX Om en man självvilligt klättrar i ett träd och får sin bane därav. X Om en man faller ur ett träd och den som står nedanför får sin bane därav. XI Om ett hus faller över en man. XII Om ett lass faller över en man. XIII Om en omyndig man dräper med vilja. XIIII Om en omyndig man dräper av våda. XV Om en omyndig man förnekar dråpet. XVI Om en kvinna blir dräpt av våda. XVII Om en kvinna eller man blir vansinnig (auita). XVIII Om fader eller moder dräper sitt barn av våda. XIX Om boskap dräper av våda. I Hur man ska binda en annan till sår. II Om män kommer i vapenskifte med vrede. III Om man hugger tummen av en man. IIII Om man hugger tår av en man. V Om en man blir huggen med fullsår och inte kommer huvudsår därtill. VI Om en man blir huggen i rygg, arm eller ben. VII Om en man blir huggen eller slagen i handen. VIII Om en man får framtänder eller andra tänder utslagna. IX Om en man blir huggen med köttsår eller slagen med full skena. X Om den ene säger att såret är större och den andre att det är mindre. XI Om en man blir huggen eller lemlästad (hamblaþer). XII Om man slår en annan ett slag med stång eller sten. XIII Om män kommer samman med vredesverk. XIIII Om en kvinna blir sårad med fullsår. XV Om en man blir huggen med huvudsår. XVI Om man går mot en annan med avsikt att skada bonden eller hans hjon. XVII Om en omyndig vållar fullsår eller blodvite. I Hugger en man efter en annan och en tredje råkar komma i vägen, och han mot sin vilja hugger av näsa eller andra lemmar. II Hugger en man en annan i ryggen eller på annat ställe av våda. III Hugger en man tår av en annan av våda. IIII Om man kastar sten eller skjuter en stång. V Om en man råkar ut för handlös våda (handlösum vaþa). VI Om man hugger en annan eller slår skena. VII Om handlös våda inträffar och träffar ett annat ställe. VIII Om en hund biter en man. IX Hur frälsemäns hjon, brytar, landbor eller deras hjon får bära stickmått (stikamæz) [osäker tolkning]. I Först om man stjäl en mans boskap, vad det än må vara. II Om han har bolagsman, styvbarn eller egna barn. III Om gårdstjuven (gorþiuuer) är gift. IIII Om en man inte blir tagen på bar gärning. V Om man stjäl guld eller silver eller andra ting. VI Om han anklagas för full stöld. VII Om man stjäl tre öre och mindre än en halv mark. VIII Om han inte blir gripen därvid och inte tagen med det i händerna. IX Om man stjäl två öre och mindre än tre. X Om man stjäl mindre än två öre. XI Om någon tar lösen för en tjuv. XII Om ransakan (ranzsakan). XIII Om man far hem till en annan med kallat ting, letning och ransakan. XIIII Om man köper boskap, huvat eller klövat, av en annan. XV Om man klandrar hos en annan huvat eller klövat fä, guld, silver, vapen eller annat. XVI Om man åberopar letning, som den har i händerna, eller annat vitsord (vizorþ). XVII Om man nämner sin hemulsman, sin vin (vin) och sina vittnen. XVIII Om man inte kan föra fram sin hemulsman. XIX Om vinen förnekar och säger sig inte ha givit vin. XX Om det inte finns vittnen som var med vid köpet. XXI Om den som klandras säger sig ha hittat det. XXII Om tjuven och tjuvgodset tas båda tillsammans. XXIII Om man stjäl i kyrka eller på kyrkogård. XXIIII Om man stjäl i en annans trädgård. XXV Hugger man apel eller andra bärande träd i en annans gård. XXVI Om man stjäl kål, lök eller andra örter. XXVII Om man stjäl humle ur en annans humlegård. XXVIII Om man stjäl fisk ur fiskeredskap (fiske tolum). XXIX Om man anklagar en annan för bodrätt (bodræt). XXX Hur tjuven ska hängas. XXXI Om fynd som hittas på väg. XXXII Om den som hittade har vittnen. XXXIII Om man hittar fynd utanför häradet. XXXIIII Om man hittar en annan mans boskap. XXXV Om man hittar strandvrak. XXXVI Om man hittar bottenfynd (butnfynd). XXXVII Hur man ska göra sig fri från tjuvnadsanklagelse (vrþiuua). XXXVIII Om man utan lån eller lega tar häst eller skjuts. XXXIX Om man släpper en verklig tjuv. ## stycke 1 (maskinöversättning) [Magnus Erikssons landslag] ## stycke 2 (maskinöversättning) CODEX IURIS COMMUNIS SUECIAE MAGNÆANUS (Magnus Erikssons lagbok för hela Sverige) ## stycke 3 (maskinöversättning) - KONUNG MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG ## MEL KgB 1 — Kununga balkrin, flock 1 (maskinöversättning) Ett konungarike som heter Sverige har i sig sju biskopsdömen (biskops döme) och nio lagmansdömen (laghmanz döme) med deras landamären. Det första är ärkebiskopsdömet i Uppsala, som har i sig ett lagmansdöme över hela Uppland. Det andra är Linköpings biskopsdöme, som har i sig två lagmansdömen, Östergötland och Öland. Det tredje är Skara biskopsdöme, som har i sig två lagmansdömen, Västergötland och Värmland. Det fjärde är Strängnäs biskopsdöme, som har i sig två lagmansdömen, Södermanland och Närke. Det femte är Västerås biskopsdöme, som har i sig ett lagmansdöme, Västmanland och Dalarna. Det sjätte är Växjö biskopsdöme, som har i sig Tiohärads lagmansdöme. Det sjunde är Åbo biskopsdöme. ## MEL KgB 2 — Kununga balkrin, flock 2 (maskinöversättning) Över hela Sverige ska det inte finnas mer än en konungakrona eller en konung. Han ska styra och råda över landen och Uppsala öd (vpsala öþa), kronans gods och alla kungliga inkomster (ingeldum), ha sina ensaksböter (eensak), dolt dråp (dulgha drap) och danaarv (dana arf) och alla sina saköresböter (saköris brut) över hela Sverige, såsom lag och rätt är. ## MEL KgB 3 — Kununga balkrin, flock 3 (maskinöversättning) Konungen får inte minska kronans rätt till förfång för en annan konung; gör någon det, då har den konung som kommer efter makt att med rätta ta det tillbaka om han kan. § 1. Alla de som bygger och bor i hans rike ska visa honom lydnad, stå vid hans bud och vara till tjänst, särskilt att försvara landet vid landamäret, och inte längre bort med härfärd (hærfærþ) än efter deras goda vilja och till deras glädje. ## MEL KgB 4 — Kununga balkrin, flock 4 (maskinöversättning) Till konungariket Sverige ska konungen väljas och inte ärvas, när de har mist sin konung, på detta sätt: de förut nämnda lagmännen ska, var och en från sin lagsaga (laghsagha), med samtycke av alla som bor i lagsagan, utse tolv män, kloka och dugliga, och med dem på utsatt dag och i god tid komma till Mora ting (moroþingx) för att välja konung. Den första rösten ska lagmannen från Uppland ha, och de som är nämnda med honom, att döma honom till konung; därnäst var lagman efter den andre: Södermanlands, Östgötarnas, Tiohärads, Västgötarnas, Närkes och Västmanlands. De ska döma honom till krona och konungadöme, att råda över landen och styra riket, stärka lagen och hålla frid; då är han dömd till Uppsala öd. § 1. Den av de inrikes födda, och helst av konungasönerna om sådana finns, som av alla dessa lagmäns röster, eller av de flesta lagmännen och deras nämnder, blir tagen till konung, honom ska de förut nämnda lagmännen döma till konung. ## MEL KgB 5 — Kununga balkrin, flock 5 (maskinöversättning) På samma dag och plats ska konungen ge alla inrikes boende sina säkerhetseder (tryggia eþa). § 1. Den första artikeln är att han ska älska Gud och den heliga kyrkan och stärka hennes rätt, utan skada för all kunglig rätt, kronans och hela Sveriges allmoges. § 2. Den andra artikeln är att han ska stärka, älska och vårda all rättvisa och sanning, och trycka ned all orättvisa och osanning och all orätt, både med rätt och med sin kungliga makt. § 3. Den tredje artikeln är att han ska vara trygg och trofast mot hela sin allmoge, så att han inte på något sätt ska fördärva någon, fattig eller rik, till liv eller lem, utom om han är lagligen överbevisad såsom lagen och rikets rätt säger; inte heller ska han på något sätt ta något gods från honom, utom efter lag och laga dom såsom förut är sagt. § 4. Den fjärde, att han ska styra och råda över sitt rike Sverige med inländska män och inte utländska, efter vad gammal lag och rikets rätt sedan gammalt har varit; och ingen utländsk man får tas in i hans råd, inte heller råda över borgar eller land, inte heller över Uppsala öd eller sådant gammalt kronans gods att ingen minns eller av sann sägen vet hur det först kom under kronan. § 5. Den femte, att konungen ska vårda borgar och land med sina årliga inkomster och försvara deras landamären efter sin förmåga, så att intet av det förut nämnda minskas för den konung som kommer efter, ty han har makt att med rätta ta det tillbaka, eftersom konungadömet annars snart skulle bli ett grevskap (greua döme) eller mindre. § 6. Den sjätte, att konungen ska leva av Uppsala öd, kronans gods och de årliga laga utskylderna (vtskylder) av sina land, och inte lägga någon ny tunga eller pålaga (alægn) på sitt land utom med dessa förbehåll: först om en utländsk här, kristen eller hednisk, vill härja hans land, eller någon inrikes sätter sig upp mot kronan, och konungen inte kan värja sig på annat sätt; eller om konungen ska krönas eller rida sin eriksgata, eller gifta bort sitt barn, son eller dotter; eller om konungen behöver bygga sina borgar eller Uppsala öd. I sådana fall ska biskopen i varje lagsaga och sex av hovmännen och sex av allmogen sinsemellan väga vilken hjälp allmogen ska eller kan ge sin konung. § 7. Den sjunde artikeln är att konungen ska hålla för kyrkor, klerker och kloster, riddare och svenner och vars och ens av deras gods och hjon all gammal frihet (frelse), utan skada för kronans rätt, och hålla, stärka och försvara all gammal svensk lag, den som allmogen med god vilja och samtycke har antagit och som är stadfäst av föregående konungar och deras kungliga makt, så att ingen olag går över rätt lag; särskilt att ingen utländsk rätt dras in i riket till allmogens lag och rätt, och att inte heller några nya lagar ges allmogen utan deras ja och goda vilja. Han ska också freda och skydda hela sin allmoge, särskilt den fridsamme som vill leva i frid och efter lag, såväl mot ostyriga och orättfärdiga inländska som mot utländska; särskilt ha i åminnelse och hålla och stärka kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid. All frid ska ökas och ofrid förgås efter vad konungen förmår. § 8. Konungen ska svära sin ed på boken och hålla reliker (helghodoma) i sin hand och säga så: Så hjälpe mig Gud både till liv och själ, Sankta Maria och Sankt Erik konung och alla helgon och de reliker jag håller i, att jag ska hålla och stärka alla de uppräknade och förut nämnda artiklarna efter min förmåga och mitt bästa samvete. Och konungen ska med upplyft hand lova Gud och sin allmoge på trygg tro att hålla sin ed mot hela sin allmoge, ung och gammal, ofödd och född, ovän som vän, mot frånvarande som närvarande som hörde konungens ed, och inte bryta den i något, utan hellre öka den med allt gott och särskilt med sin kungliga kärlek. Guds kärlek vare med vår konung och hans allmoge. § 9. När han på så sätt är vald av lagmännen och landsmännen och dömd till konung, och har gått sina eder såsom förut är sagt, då är han laglig konung över hela Sverige. Sedan får han ge län, styra sitt rike och allt det som förut är sagt, och därtill i sitt rike ha av Gud den högsta domsrätten över alla domare och likaså över allmogens klagomål, efter lag eller efter att ha utrett full sanning, vilket han helst vill. ## MEL KgB 6 — Kununga balkrin, flock 6 (maskinöversättning) Lagmannen från Uppland, och var och en från sin lagsaga, och all allmoge som är närvarande med dem när konungen tas, ska gå dessa eder. § 1. Den första, att all allmoge som bor i Sverige ska ha honom till konung och stärka hans makt och all kunglig rätt. § 2. Den andra, att vi ska hålla honom rätt lydnad och fullgöra hans bud i allt som är försvarligt både inför Gud och människor, för honom att bjuda och oss att göra, med all hans och vår rätt bevarad. § 3. Den tredje, att vi ska vara honom trogna och hulda tjänstemän, särskilt med härfärd till landamäret, för att försvara rike och land med honom. § 4. Den fjärde, att den allmoge som sedan gammalt har varit och ännu är skattskyldig ska ge och utgöra alla sina årliga och laga utskylder till sin konung med god vilja, utan all tredska, och flytta och föra dem efter konungens vilja och sin egen rätt. § 5. Sedan ska lagmannen och all allmoge svära sina eder på boken och relikerna; då ska lagmannen hålla sin hand på dem och be för sig och hela allmogen: så hjälpe Gud både till liv och själ, jungfru Sankta Maria, Sankt Erik konung och alla helgon och de reliker han håller upp, att de ska hålla och stärka alla de förut uppräknade artiklarna mot sin konung efter sitt bästa samvete; och med upplyfta händer lova Gud och sin konung på trygg tro att hålla sina eder. Och med dessa eder och trolöften, som lagmannen och allmogen har svurit och lovat sin konung, binds både ung och gammal, ofödd och född, ovän som vän, frånvarande som de som var där och svor eder och lovade tro. ## MEL KgB 7 — Kununga balkrin, flock 7 (maskinöversättning) Konungen ska rida sin eriksgata (erikx gata), och landsmännen ska följa honom och ställa gisslan som han kan lita på och är säker på, och svära de eder som förut är sagda; och konungen ska i varje land och lagsaga lova och utfästa att han ska hålla för dem alla sina eder som han svor i Uppsala när han först togs till konung. § 1. Han ska rida rättegångsresa (rætsylis) genom sitt land; då ska de som bor i Upplands lagsaga följa honom genom sin lagsaga till Strängnäs; där ska södermännen ta emot och möta honom med lejd (gruþ) och gisslan och följa honom till Svintuna; där ska östgötarna möta honom med sin gisslan och följa honom genom sitt land till mitten av skogen på Holaved; där ska smålänningarna möta honom och följa honom till Junabäck; där ska västgötarna möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Romundaboda; där ska närkingarna möta honom och följa honom genom sitt land till Upphogsbro; där ska västmännen möta honom med lejd och frid och följa honom till Östens bro; där ska upplänningarna möta honom och följa honom till Uppsala. § 2. Då har den konungen lagligen kommit till land och rike och ridit sin eriksgata, vald såsom lagen säger, och med eder och ord har han gjort mot sina land och landsmän allt det som han ska göra mot dem och de mot honom. ## MEL KgB 8 — Kununga balkrin, flock 8 (maskinöversättning) När konungen vill, då ska han vigas och krönas i Uppsala, eller på annat ställe i sitt rike, efter sin vilja och sina förhållanden, och då helst av ärkebiskopen för bådas värdighets skull. ## MEL KgB 9 — Kununga balkrin, flock 9 (maskinöversättning) När konungen är vald, då ska han välja sitt råd: först ärkebiskopen, och sedan så många lydbiskopar (lyþbiskopa) som han finner lämpligt av dem som bor i hans rike, och andra klerker som är honom nyttiga. § 1. Tolv av riddare och svenner ska vara i konungens råd, och inte fler; de förut nämnda ska svära konungen sin ed. § 2. Först ska de svära vid Gud och de reliker de håller på, att de ska råda konungen till det som de inför Gud vet är honom och hans land till nytta och gagn, och inte låta bli det för vänskaps skull, för släktskaps, svågerskaps eller vänskaps skull. § 3. Den andra, att de ska stärka honom till rikets rätt med all sin makt, så att han må hålla de eder som han har svurit riket och allmogen honom, och detsamma ska de utfästa sig själva att hålla. § 4. Den tredje, att de ska hålla hemligt allt det som konungen vill ha hemligt, och inte uppenbara något av vilket skada kan komma honom eller hans rike. ## MEL KgB 10 — Kununga balkrin, flock 10 (maskinöversättning) Om konungen vill gifta sig och ge sin hustru morgongåva (morghongæf), då ska morgongåvan ges med samtycke av hans rådgivare och med råd av både biskopar, riddare och svenner som är i hans råd, och inte på annat sätt, hur stor den ska vara. Konungen får inte ge borgar eller fästen, utan ge av land och gårdar efter deras råd och samtycke. § 1. Den morgongåvan ska inte bestå längre än under hennes livstid; efter hennes dagar ska den gå tillbaka under kronan. Eller om det är så att drottningen vill gifta sig eller fara utrikes och inte stanna i riket med sitt säte, då får den konung som har riket ge henne lösen med sitt råds samtycke, så stor som den ska vara. § 2. Ingen har makt att ta den morgongåvan från henne så länge hon är ogift och stannar i landet, utom om det befinns med uppenbara gärningar och fulla skäl att hon sätter sig upp mot riket i det som kan bli till skada för riket; då har hon förverkat morgongåva och lösen, och annars inte. ## MEL KgB 11 — Kununga balkrin, flock 11 (maskinöversättning) På detta sätt ska frälsemän tjäna sin konung. Den man som vill ha sitt gods frälst, vare sig han är riddare eller sven, ingen undantagen, ska ha en häst värd fyrtio mark, bättre och inte sämre, därtill hästsadel, gjord hjälm och full rustning, både för kroppen och för benen, intet undantaget av det som en god man kan värja sig med. § 1. Varje år på åttonde dagen efter Sankt Peters dag ska vapensyn (vapnasyn) hållas: i Uppsala för hela Uppsala biskopsdöme, i Västerås för Västerås biskopsdöme, i Strängnäs för Södermanland, i Örebro för Närke, i Linköping för Östergötland, Kinda, Tjust, Vedbo, Grenna, Tveta, Vista och Visingsö, i Kalmar för Kalmar fögderi och Öland, i Rydaholm för Tiohärad, i Falkenberg för båda Hallanden, i Skara för Västergötland och Dal, i Tingvalla för Värmland. § 2. Om det är så att någon av bönderna vill bli frälseman, då ska han göra sig redo till den dagen både med häst och vapen, så att de som ska förrätta vapensynen på konungens vägnar granskar både hans mandom och rykte, häst och vapen, och likaså om han förmår upprätthålla det frälset med gods såsom förut är sagt. § 3. Alla frälsemän ska komma till vapensynen, och varje man, vare sig han är riddare eller sven, ska själv ha sina vapen på sig och själv sitta på sin häst, och ha både vapen och häst såsom förut är sagt. ## MEL KgB 12 — Kununga balkrin, flock 12 (maskinöversättning) Om en frälseman är ålderstigen eller gammal och oförmögen, så att han inte själv förmår upprätthålla tjänsten, då ska han själv komma till vapensynen inför dem som ska förrätta den på konungens vägnar, med häst och alla vapen som därtill hör, och visa sitt förfall (fall), och ha en man med sig som ska tjäna för honom; då ska de som förestår vapensynen granska hans förfall och om den man som ska tjäna för honom är duglig till rikets tjänst eller inte. Om också den man som tjänar för honom skiljs från honom, då ta han en annan i hans ställe på samma villkor. § 1. Det kan också hända att någon tjänsteman av ålder eller sjukdom inte själv är i stånd och har en son eller flera som tjänar andra män och inte dagligen är hemma hos fadern; då får fadern åtnjuta deras tjänst om det är oskiftat mellan dem, och annars inte; dock ska en av dem komma till vapensynen varje år på faderns vägnar såsom förut är sagt. ## MEL KgB 13 — Kununga balkrin, flock 13 (maskinöversättning) Det kan hända att någon frälseman vill gå ur frälset; då får han inte göra det utom när vapensyn hålls. Då ska de som förrättar vapensynen pröva hans förfall och med vilka skäl han skiljs från frälset, och han fare inte ur frälset utan deras lov. ## MEL KgB 14 — Kununga balkrin, flock 14 (maskinöversättning) Om flera frälsemän än en är oskilda, fader och hans söner, eller också hans måg som har hans dotter, då får en av dem, den som är bäst lämpad därtill, upprätthålla tjänsten med häst och vapen såsom förut är sagt och frälsa dem alla tillsammans, så länge de lever tillsammans vid samma bord och duk. Så snart de skiljs åt, då får de inte sedan åter flytta samman för att längre vara under ett frälse, utan tjäne var för sig som skiljs åt. ## MEL KgB 15 — Kununga balkrin, flock 15 (maskinöversättning) Vapensynen ska på konungens vägnar, på varje förut nämnd plats och tid, förrättas av de män som konungen sätter därtill med sitt brev; de ska också se till att alla de stycken hålls som förut är sagda. Det ska de granska och göra om de vill ha sin konungs vänskap och inte sätta sin heder på spel, och inte tillåta någon, hög eller låg, att ha det på annat sätt än sagt är, utan hellre ha bättre än sämre både häst och vapen. XVI Om det är så att någon djärvs att i hemlighet dra sig undan kronans tjänst när den utbjuds till rikets värn, eller undan vapensynen, utan laga förfall, vilka är dessa och inga andra: att han antingen är utrikes när den utbjuds, eller ligger i sotsäng, och detta prövas av goda män att så är; den som så gör och inte kan styrka sitt laga förfall såsom nu är sagt, han ska mista det frälse han har haft och aldrig få det åter, utom om han åtnjuter konungens särskilda nåd, och böte därtill fyrtio mark. ## MEL KgB 17 — Kununga balkrin, flock 17 (maskinöversättning) Är det också så, vilket Gud förhöte, att någon flyr undan konungens baner när man drar mot fienden, eller från konungens ämbetsman, eller också från de resor som hans ämbetsman sänder ut; den som så gör har förverkat både liv och gods, utom om han av konungens nåd får lösa sitt liv. Flyr han så att han inte blir fångad, få han aldrig sin frid åter, utom om han åtnjuter konungens särskilda nåd. Anklagar hövitsmannen (huwzman) någon för att han har gjort så, och den andre nekar, gå saken till en nämnd av tolv män från resan (resonne), och vardera råde över halva nämnden. ## MEL KgB 18 — Kununga balkrin, flock 18 (maskinöversättning) Blir någon man tillfångatagen i kronans tjänst, då ska konungen lösa honom och ersätta honom hans häst och vapen och hålla honom skadeslös. § 1. Det kan också hända att någon frälsemans häst fördärvas medan han drar ut i rikets tjänst och kommer tillbaka till sitt hem; då ska konungen ersätta den hästen. Dock ska den hästen överlämnas till konungens marsk (marskalke) om den lever, eller han styrke det med skäl att han miste en så god häst. Dör den på annat sätt än nu är sagt, då köpe han en annan i dess ställe i rikets tjänst. ## MEL KgB 19 — Kununga balkrin, flock 19 (maskinöversättning) Är det så att en frälsemans häst dör innan vapensynen hålls, och det styrks med levande vittnen och fulla skäl, som har sett det och varit närvarande när den dog, då ska de ge honom åtta veckors dag (frist) att köpa en så god häst som förut var sagt, och på den dag som nu har givits honom komme han inför de förut nämnda männen, och vare då saklös inför konungen om så görs; dock ska han visa sina vapen när vapensynen hålls, om han vill åtnjuta sitt frälse. ## MEL KgB 20 — Kununga balkrin, flock 20 (maskinöversättning) Har en riddare eller sven en son efter sig, en eller flera, ska han ha sitt gods frälst tills han är femton år; sedan ska han, eller en annan på hans vägnar, tjäna i rikets tjänst för sitt gods, eller göra skatt och skuld som en bonde om han inte kan upprätthålla tjänsten. ## MEL KgB 21 — Kununga balkrin, flock 21 (maskinöversättning) De änkor vars män tjänade som frälse under sin livstid, och deras barn som inte har kommit till laga ålder, ska unnas frälse utan skada för all allmogens rätt, på det villkoret att så länge hon sitter som änka ska hon vara fri och ledig från all tjänst, ända till den dag hon ingår ett annat gifte. Får hon en frälseman, då frälse han hennes gods med sitt; får hon en bonde, då ge hon skatt och skuld som bonde. § 1. Har en riddare eller sven en dotter efter sig, då ska hon åtnjuta samma frälse. § 2. Är det så att en änka eller jungfru begår lönskaläge (löskalæghe), har hon förverkat det frälse som nu är sagt. XII Ärkebiskopen ska rida genom landet till konungen med fyrtio hästar, lydbiskopen med trettio hästar, konungens ämbetsman med trettio hästar och inte fler, riddare och svenner av konungens råd med tolv hästar var och inte fler. Riddare utanför konungens råd ska rida med åtta hästar och inte fler, svenner likaså med sex hästar och inte fler, mindre män som tjänar som frälse för egen del med tre hästar och inte fler, utom om det är härfärd; på detta sätt ska de rida till konungen. Den som gör häremot böte fyrtio mark, och det vare konungens ensak (eensak). ## MEL KgB 23 — Kununga balkrin, flock 23 (maskinöversättning) Tavernor (tauerne) ska finnas vid allmänna vägar, och likaså i storbyar där tavernor inte kan finnas ska man sälja mat och hästfoder åt vägfarande män och låna ut hus åt dem som ber därom med god vilja: stuga, sovhärbärge och stallrum i uthusen, dock så att bondens boskap inte skjuts ut. § 1. Två härbärgerare ska finnas i varje köpstad, som ska sälja mat och öl och hästfoder och allt de behöver åt vägfarande män. I den köpstad där detta inte görs och hålls, böte då borgmästarna i den staden vardera fyrtio mark och varje rådman tjugo mark, och det vare konungens ensak (eensak). § 2. En gödd oxe ska köpman eller bonde sälja för tolv öre, ett gammalt får för fyra örtugar, en mark fläsk och smör för två svenska penningar, ett fullt hölass (höfang) för fyra svenska penningar, bröd och öl efter vad det gäller på rätt torgdag i närmaste köpstad. Hästkorn ska köpas av den rätte husbonden, så att en span korn gäller två penningar mer än i närmaste köpstad. § 3. Säljer inte bönderna och lånar ut härbärge såsom nu är sagt, då böte de därför tre mark: en till konungen, den andra till häradshövdingen och den tredje till de vägfarande männen. § 4. En bonde är inte skyldig att sälja mat åt samma män på samma färd utom till ett mål och en natts foder, inte till någon gästning (næstning) eller att föra bort, utom om bönderna själva vill; inte heller åt fler tillsammans än som är föreskrivet och förut är sagt. § 5. Den som tar något från präst eller bonde eller deras husgäster mot deras vilja och mot dessa våra lagar, blir det prövat mot honom med fulla skäl, då ska och bör konungen låta ta livet av honom med svärd, hög som låg, för sådant brott och våld. Väl får och ska sådana överbevisade män gripas av lagmän och likaså av lägre domare, och inte mista livet förrän det har varit inför konungen och konungens dom, eller inför dem som har konungens dom. Blir också någon av de värjande eller ägande dräpt i detsamma av dem som gör sådant, ligge de ogilda (ogilde) som för konungens svärd. § 6. Det som inte blir betalt innan gästerna far från gården, det är rövat och inte köpt om bonden klagar, och samma rätt gälle som förut är sagt för den som gör sådant. § 7. Om en gäst, en eller flera av dem som är tillsammans om mål och mat den gång de gästar, dräper eller låter dräpa eller sårar till blods eller med några vredesverk tillfogar dem blodvite eller blånad, och de grips på bar gärning, mista de liv för liv i detta mål, så många som lade hugg eller stick på honom. Grips han inte på bar gärning, komme han, med lejd (felogher), inför konungen eller inför den som har hans dom, och ha sedan en halv månads dag (frist); böte de för sår, blodvite eller blånad, alla som gjorde det, och ogilt vare allt som de fick på tomten av bonden, hans hustru, barn eller hjon; gilt vare, såsom förut är sagt, det som gjordes mot dem på deras tomt. § 8. Rider en gäst vred från gården därför att han inte fick göra allt efter sin vilja, och begår han en annan gång, för den sakens skull, dråp, blodvite eller blånad, och blir lagligen överbevisad, gälle samma rätt som förut är sagt, ty han får inte hämnas efter bötfällda penningar för sin gästning. § 9. Annars ska tavernvärden, hans hustru, barn och hjon i alla mål vara i bondefrid och under lag när de inte gästas. ## MEL KgB 24 — Kununga balkrin, flock 24 (maskinöversättning) Den som med våld (valzuærkum) tar från den som har i händer hus, jord, skog, vatten eller vattenverk, eller på något sätt gör hans inhägnad onyttig för honom och vill tillägna sig det, eller också lösa penningar, han gälde åter skadan och böte fyrtio mark till treskifte (þræskiptis). ## MEL KgB 25 — Kununga balkrin, flock 25 (maskinöversättning) Den som ger målsägandens rätt ifrån sig har förverkat sin rätt i den saken, och den som tar emot målsägandens rätt, honom svaras varken med lag eller med penningar; och ingen man ta en annan mans talan på sig utom såsom lagen säger. Den som gör det böte fyrtio mark, och det vare konungens ensak. ## MEL KgB 26 — Kununga balkrin, flock 26 (maskinöversättning) Om en frälseman eller frälsekvinna gör byte eller köp med dem som bor på skattskyldig jord, öppet såsom lagen säger, och i hemlighet sinsemellan med det förbehållet att var och en ska behålla sin egendom, och därmed svikligt drar konungens inkomst till sig; den som gör sådant, han är konungens fulle tjuv, efter vad det är värt. Den som i sådant blir uppenbarligen funnen och med fulla skäl och lag överbevisad, gälle tjuvs rätt, och den skattskyldige gälde åter konungen alla årliga utskylder för varje år såsom lagen säger därom. ## MEL KgB 27 — Kununga balkrin, flock 27 (maskinöversättning) Den som gör gärning mot den som konungen har tagit i sin frid med sitt öppna brev, därför att han klagade på honom inför konungen, och blir han gripen och med fulla vittnen lagligen överbevisad, han har förverkat liv och lösöre, och den rätte arvingen ta hans jord; och av lösöret ta målsäganden en tredjedel och konungen två lotter. ## MEL KgB 28 — Kununga balkrin, flock 28 (maskinöversättning) Den som bryter konungens dom, som konungen eller hans ämbetsman har givit och som han har dombrev på, böte fyrtio mark, och det vare konungens ensak. Dessa fyrtio mark ska utmätas av tolv män ur den bötfälldes egendom, först av hans lösöre; räcker inte lösöret till, då mäte de hus; räcker inte husen till, då värdere de jord, dock så att hans fränder och närmaste släktingar har makt att återlösa den jorden inom natt och år, så som den står. Kan det inte räcka till både för konungen, målsäganden och häradet, då brista det för alla, så mycket för varje mark, utom i gäld; då utmäts först målsägandens fulla rätt och sedan konungens fulla rätt. ## MEL KgB 29 — Kununga balkrin, flock 29 (maskinöversättning) Om någon kommer inför konungen som har brev på en annan om gäld, och den som klagomålet gäller inte är till svars, då ska konungen för käranden sätta en eller två män i det landskap där den bor som klagomålet gäller, och inför en eller två ska den anklagade göra käranden rätt på den dag som konungen fastställer med sitt brev, eller ska han låta visa upp sitt kvittobrev för att styrka att han har betalt honom efter landslagen; och det ska de som var närvarande tillkännage för konungen med sina brev, att så skedde. ## MEL KgB 30 — Kununga balkrin, flock 30 (maskinöversättning) Den som jagar (bærsær) i konungens parker, var de än må vara, har förverkat sina hästar och armborst och böte fyrtio mark; och saken gå till häradsnämnden (hæræznæmd), om han inte blir tagen på bar gärning; och det vare konungens ensak. ## MEL KgB 31 — Kununga balkrin, flock 31 (maskinöversättning) Om det kan hända att något bryts mot konungen av det som står i konungabalken, då ska tolv män vara förordnade i varje lagsaga, valda med samtycke och nämnda av konungen och lagmannen i varje lagsaga. De ska ha all uppmärksamhet och vilja att efterforska och uppenbara, var och en i det landskap som de blir förordnade att se till rätten i, alla dem som ofredar allmogen mot denna rätt; och de ska svära denna ed vid Gud och hans reliker och sin jordiska heder och säga så: Vi ber att Gud så må hjälpa oss och de reliker som vi håller i, att vi inte ska göra någon skyldig som är saklös, och inte heller göra någon saklös som är skyldig, efter det samvete och förstånd som Gud har lånat oss, och inte låta bli det för släktskaps, svågerskaps eller fruktans skull, för vänskap eller någon ynnest; och vi förbinder oss själva att obrottsligt hålla alla de nämnda artiklarna, och dem som ännu följer i denna balk, under samma förut nämnda rätt; så hjälpe oss Gud och de reliker vi håller i. Den som dessa tolv eller sju av dem frikänner (væriæ), han vare fri från konungens dom, häradets och målsägandens; den som de fäller, han är fälld under konungens räfst (ræfst), till hand, hals, liv eller gods och penningar, åt konungen och häradet, efter vad brotten är till. ## MEL KgB 32 — Kununga balkrin, flock 32 (maskinöversättning) All våldgästning (valdz gæstninga) ska man klaga över, efter att orätt har gjorts honom, på närmaste helgdag inför sockenmännen och grannarna, likaså på första landsting eller häradsting där han bor, eller också inom närmaste sex veckor inför konungen själv eller dem som har hans dom, efter att gärningen var gjord. Klagar han inte såsom förut är sagt, då är varje mans klagan om våldgästning död och ogild. Den som anklagas komme med lejd (felogher) till svars inför de tolv och därifrån, och ha fjorton nätters dag (frist). Vill han inte komma till svars, då fälls han efter sina brott, och rätten gå över honom efter vad han har brutit. Om den som anklagas jävar eller fruktar att någon av de tolv har orätt ynnest mot honom, antingen för släktskap, svågerskap, vänskap, fejd, avund eller ovilja, och kan märkligt pröva och fullborda det mot en, två eller tre, då ska man sätta av dem och inte fler, och sätta lika många andra i deras ställe för den gången och inte längre. ## MEL KgB 33 — Kununga balkrin, flock 33 (maskinöversättning) Om någon inte håller konungens dom, då ska konungens nämnd (kunungx næmd) fara hem till honom och utmäta av honom konungens dombrott och åt var och en sin rätt som är dömd ut av honom, efter vad förut är sagt. Kan inte hela konungens nämnd komma, då ska minst två av den komma dit där han bor och ha andra goda män med sig från det härad där han bor, så att nämnden alltid är full eller minst sju; och konungens nämnd ska för sitt arbete och sin kost ha en tredjedel av alla konungens dombrott. ## Giftobalkenum, stycke 4 (maskinöversättning) VIII På vilket sätt man ska hålla bröllop, kyrkogångsöl, eller utfärdsöl när ett lik ska jordas, arvöl eller förstamässoöl, hur många män man ska bjuda dit. ## Giftobalkenum, stycke 5 (maskinöversättning) IX Sedan bonden och hustrun är gifta, vem som ska vara brudens målsman. ## Giftobalkenum, stycke 6 (maskinöversättning) X Om morgongåva (morghongaua), på vilket sätt den ska ges. ## Giftobalkenum, stycke 7 (maskinöversättning) XI På vilket sätt en kvinna kan förverka sin morgongåva. ## Giftobalkenum, stycke 8 (maskinöversättning) XII Om man ger hemföljd (heemfölghþ) med sin son eller dotter. ## Giftobalkenum, stycke 9 (maskinöversättning) XIII Om man tvistar om hemföljd med dem som gav den. ## Giftobalkenum, stycke 10 (maskinöversättning) XIIII Om hemföljden klandras för den som gav. ## Giftobalkenum, stycke 11 (maskinöversättning) XV Om bonden dör ifrån sin hustru, vem som ska förestå barnens gods. ## Giftobalkenum, stycke 12 (maskinöversättning) XVI Om hustrun gifter sig en annan gång, hur barnens gods ska skiftas. ## Giftobalkenum, stycke 13 (maskinöversättning) XVII Hur bondens barns gods ska skiftas mellan dem när han ingår ett annat gifte. ## Giftobalkenum, stycke 14 (maskinöversättning) XVIII Om det finns flera kullar (kollæ) än en hos bonden, hur deras möderne ska skiftas. ## Giftobalkenum, stycke 15 (maskinöversättning) XIX Om gods som bonden och hustrun köper, hur det ska skiftas. ## Giftobalkenum, stycke 16 (maskinöversättning) XX Hur bonden får byta bort sin hustrus gods. ## Giftobalkenum, stycke 17 (maskinöversättning) XXI Om fader och moder är döda, vem som då ska vara barnens målsman. ## Giftobalkenum, stycke 18 (maskinöversättning) XXII Om den som är barnens målsman inte är lämplig därtill. ## Giftobalkenum, stycke 19 (maskinöversättning) XXIII Om bonden dör utan barn och hustrun känner sig vara havande. ## Giftobalkenum, stycke 20 (maskinöversättning) XXIIII Om fader och moder vill göra bröllopskost åt sitt barn, eller syskon åt varandra, hur den ska gäldas. ## MEL GB 1 — Giftobalkenum, flock 1 (maskinöversättning) Vill en man fria till en kvinna, då ska han uppsöka hennes giftoman (giftoman) och närmaste fränder och framföra sitt frieri. Fadern vare giftoman för sin dotter; finns inte han, då är det sonen; finns inte han, då är det hennes helbror; finns inte han, då är det halvbror på fädernet; finns inte han, då är det halvbror på mödernet; finns inte han, då är det farfadern; finns inte han, då är det morfadern; finns inte han, då är det farbrodern; finns inte han, då är det morbrodern; finns inte han, då är det den som är närmast släkt på fädernet eller på mödernet. Är de båda lika nära släkt, då är den närmare som är på fädernet och inte den som är på mödernet, en man och inte en kvinna, och dock med moderns råd om hon lever. ## MEL GB 2 — Giftobalkenum, flock 2 (maskinöversättning) Om en man vill trolova (fæstæ) sig med en kvinna, då ska hennes giftoman vara närvarande och fyra vittnen, två på mannens vägnar och två på kvinnans vägnar, och då är det lagligen trolovat. § 1. Trolovar någon man eller gifter bort henne, en annan än den rätte målsmannen såsom förut är sagt, böte han fyrtio mark åt målsäganden, konungen och häradet, eller styrke han lov från den rätte giftomannen med tolv bofasta mäns ed, eller också neka han med samma män att det är hans gärning. § 2. Den man som trolovar en kvinna med två, böte fyrtio mark; den som sedan tar emot henne böte tre mark till biskopen, eller neka med sex mäns ed att han inte visste att hon var trolovad. § 3. Sedan hon är lagligen trolovad, då ska sockenprästen där hon bor lysa för giftermålet tre helgdagar, och sedan får han saklöst viga henne. § 4. Avlar de barn tillsammans under trolovningen, då är de barnen äkta hustrus barn (aþalkunu barn). § 5. Avlar en man barn i lönskaläge (löskælæghe), och tar han sedan den kvinnan till laggift hustru, då tar det barnet arv som äkta hustrus barn, ty när han bättrade kvinnan, då bättrade han också barnet. § 6. Skiljer biskopen trolovningen åt, då böte den av dem som vållar skilsmässan tre mark till biskopen och har förverkat hemföljden (förning); vållar de det båda, har vardera förverkat halva hemföljden, och båda böte tre mark till biskopen. III Den mö som tar en man mot faderns eller moderns vilja, vare sig hon tar honom till laggift man eller i lönskaläge, har förverkat fädernet och mödernet och allt annat arv. Vill fader och moder förlåta henne hennes sak, då ta hon full arvslott. Om det tvistas om huruvida det blev henne förlåtet eller inte, då ska tolv män pröva det. ## MEL GB 4 — Giftobalkenum, flock 4 (maskinöversättning) Om en man har trolovat sig med en kvinna och vill ingå äktenskap (hionalagh), då ska han säga till giftomannen sex veckor före den dag han vill hålla bröllop. Förvägras hon honom utan förfall, då hete den som gör det fyrtio mark, och ersätte honom kostnaden efter vad goda män värderar den till, två på vardera sidans vägnar. Det är laga förfall att hon är sjuk, eller att någon sådan plåga har kommit på, att de inte kan ingå äktenskap med Guds lov och kyrkans rätt. Förvägras hon honom, då fare han till tinget och ta dom på att samla sina fränder och ta ut sin trolovade hustru; och domaren nämne fyra män från tinget som ska följa honom och vittna om det som där sker. Vill de inte följa honom, då böte var och en av dem tre mark till treskifte. Kan han inte få henne utan att bryta dörr, vare han saklös. Uppstår också någon tvist mellan dem därför att han vill ta ut henne, och det blir dråp eller sår där, vare allt det ogilt som de får som vill värja henne; blir de antingen sårade eller dräpta som vill ha henne, vare allt det dubbelt gilt som görs mot dem. Hete sedan den kvinnan lagligen tagen och inte rövad. ## MEL GB 5 — Giftobalkenum, flock 5 (maskinöversättning) Begär brudgummen giftermål, då ska giftomannen gifta bort hans trolovade åt honom och sätta henne i hans händer med dessa ord: Jag gifter dig min dotter till heder och till hustru, till halva sängen, till lås och nycklar och till var tredje penning i den egendom ni har och får i lösöre, och till all den rätt som är Upplands lag och som den helige Erik gav, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. § 1. Rövar man en mans lagligen trolovade, han har brutit edsöret (ezöre); då ska hans bo skiftas: den trolovade mannen ta en lott, konungen en annan och häradet den tredje, och han komme aldrig i frid förrän den trolovade mannen ber för honom, eller hennes arvingar om den trolovade mannen är död. ## MEL GB 6 — Giftobalkenum, flock 6 (maskinöversättning) Om brudgummen har fått sin brud och vill föra henne hem, och hon dör innan hon kommer hem till honom eller i säng med honom, då ska hennes lik föras tillbaka till fadern eller arvingarna, och allt det som gavs med henne på faderns eller frändens gård; brudgummen ta tillbaka sin hemföljd (förninga) som han förde till henne. Dör brudgummen, vare lagen densamma, utom att bruden behålle den hemföljd som han förde till henne. § 1. Har bruden kommit hem hel och frisk, då ska hon gå i säng med sin bonde. När de har legat tillsammans en natt, då är han hennes rätte målsman och ska kära och svara för henne; då ska han ge henne morgongåva. ## MEL GB 7 — Giftobalkenum, flock 7 (maskinöversättning) Brudgummen får inte föra sin brud mer hemföljd än en gångare, sadel, betsel, ärmkåpa och huva, och ingen får tvinga honom till mer. Brudens fader eller hennes giftoman och hennes närmaste, de får och ska inte ge henne fler par nya kläder än fyra, men så många som hon förut hade, de får unnas henne saklöst. Annan klädnad får de ge henne efter sin förmåga och vilja. § 1. Åtta får det vara på båda sidor som ska bära bröllopskläder, och brudgummen den nionde, och inga fler. Vill bruden ge bort sina kläder, då ska hon ge dem till kloster eller kyrkor och inte till lekare (lekarum). ## MEL GB 8 — Giftobalkenum, flock 8 (maskinöversättning) Ingen man som ska hålla kost (gästabud), antingen bröllop, kyrkogångsöl, utfärdsöl när ett lik ska jordas, arvöl eller förstamässoöl, får bjuda fler gäster än här nämns: först en biskop och de kaniker som följer honom, och två andra kaniker, och åtta riddare, fyrtio väpnare (auakn), tjugo bönder, tio kyrkoherdar. § 1. Kommer någon objuden till någon av dessa förut nämnda högtider, är det en riddare av konungens råd böte han fyrtio mark, en riddare utanför hans råd trettio mark, en riddares jämlike tjugo mark, en väpnare eller präst sex mark, en bonde eller legodräng tre mark. Förmår inte legodrängen penningar, böte den kroppen som inte har ko; han ska arbeta ett år för varje mark, först för målsäganden och sedan för konungen. § 2. Inte heller får biskopar, riddare eller svenner, eller någon av de förut nämnda, när de är så bjudna, rida med fler hästar än som är föreskrivet i konungabalken. § 3. Ingen får heller sända lekare (lekara) från sig till en annan för lön. § 4. Vid arvöl eller utfärder ska ingen överskrida det som nu är sagt; dock får han då bjuda fler präster än tio, och fattigt folk var och en efter vad han vill och förmår, men inte vid andra högtider. § 5. Häröver ska konungens länsman (lænsman) vaka och uppbära dessa bötespenningar och skifta dem; där ges intet efter, varken på konungens vägnar eller på hans som håller kosten. Länsmannen får lovligen komma objuden för att efterforska sådana mål. Den som bryter i någon av dessa saker, då ska länsmannen nämna tolv bofasta män av det härad där han bor för att utmäta de bötespenningarna av hans lösöre som bryter, som andra konungens dombrott. § 6. Bjuder han fler än som är föreskrivet, böte han fyrtio mark till konungen; ingenting ges efter därav. § 7. Anklagas någon för att han kom objuden, och den som anklagas blir överbevisad med tre vittnesmän, böte han såsom förut skiljs; blir han inte överbevisad därom, vare han saklös. § 8. Kommer någon dit där en bonde håller bröllop eller annan kost, gälle samma straff därvid som förut är sagt. ## MEL GB 9 — Giftobalkenum, flock 9 (maskinöversättning) Sedan bonden och hustrun är gifta, när de har legat i säng tillsammans en natt, då är han hennes rätte målsman och ska kära och svara för henne; då ska han ge henne morgongåva. ## MEL GB 10 — Giftobalkenum, flock 10 (maskinöversättning) En riddare ge sin hustru till morgongåva (morghongaua) fyrtio mark lödigt (löþogha) i svensk vikt och inte mer; svenner ge tjugo mark i svensk vikt och inte mer; vanliga frälsemän ge inte mer än tio mark lödigt; en bonde, bofast man, tre mark i svenska penningar; en lös man en mark. § 1. Dessa morgongåvor som nu är sagda får ges, vad man helst vill, i jord eller lösöre, med det villkoret: avlar de barn med varandra, då vare den morgongåvan barnens som möderne och inte som fäderne; kommer inga barn mellan dem, då ha den av dem som lever längst morgongåvan, och ingendera av deras arvingar ha makt att klandra det. § 2. Om någon ger mer än nu är sagt, då har det ingen kraft; och det som är givet mer, det döms tillbaka till arvingarna, och han böte fyrtio mark till konungen, och det vare hans ensak. § 3. Tolv män ska vara fastemän (fastæmæn) vid morgongåvan, och den som skiljer den den trettonde. Inte heller får morgongåva ges utom på rätt bindardag (binderdagh). ## MEL GB 11 — Giftobalkenum, flock 11 (maskinöversättning) Om en hustru begår hor och blir lagligen överbevisad, då har hon förverkat sin morgongåva och allt det som hon blev gift och given till. ## MEL GB 12 — Giftobalkenum, flock 12 (maskinöversättning) Om en man gifter bort sin son eller sin dotter och ger hemföljd (hemfölghþ) med, jord eller lösöre, ha han det så länge den lever som gav honom det; när han är död, bäre han det tillbaka till skifte med svuren ed med dem som är rätta arvingar därtill. § 1. Ger en änka följd med sina barn, vare lagen densamma. ## MEL GB 13 — Giftobalkenum, flock 13 (maskinöversättning) Tvistar män om hemföljd, den som gav ut den och den som fick den, och den är kvar hos giftomannen, då har han vitsord (vizorþ) att ge ut så mycket som han vill med tolv mäns ed och säga: Detta gav jag dig och inte mer, och det har du fått. ## MEL GB 14 — Giftobalkenum, flock 14 (maskinöversättning) Om han som fick den har fått den, och det klandras för honom och sägs inte vara givet, då har han vitsord (vizorþ) med tolv mäns ed att detta var utlovat honom vid trolovningsstämman och givet på giftokvällen; två av de tolv ska bära vittne och därefter stå i eden. ## MEL GB 15 — Giftobalkenum, flock 15 (maskinöversättning) Bor en hustru med sin bonde och de avlar barn tillsammans, och bonden dör, då har modern vitsord att förestå barnens gods med de närmaste frändernas råd så länge hon är ogift. ## MEL GB 16 — Giftobalkenum, flock 16 (maskinöversättning) Ingår en hustru ett annat gifte, och hennes barns fäderne är kvar hos henne, då ska barnens fäderne skiftas undan. Då ska hon först ta ur det oskiftade den bästa sängen med allt som hör därtill, med bolster, linnelakan, huvuddyna och täcke, sina bästa kyrkkläder, det vill säga stänisa (stæniza), kjortel, mantel och huvudduk; och sedan skifte de i tre delar: barnen ta två lotter och hustrun en tredjedel av lösöret. Ingen ha makt att gifta sig in i barnens fäderne förrän det är skiftat undan. ## MEL GB 17 — Giftobalkenum, flock 17 (maskinöversättning) Gifter sig en kvinna in i en mans bo där det finns barn, då ska deras möderne skiftas undan, och ingen kvinna gifte sig någonsin in i barnens möderne. Då tar bonden först en säng såsom förut är sagt, sin bästa häst, sadel och sina vapen, och de kläder som är gjorda och skurna åt honom; sedan skifte de i tre lotter: bonden ta två lotter och hans barn en tredjedel. § 1. Om bonden eller hustrun ingår flera gifte, vare lagen densamma. ## MEL GB 18 — Giftobalkenum, flock 18 (maskinöversättning) Om barnens gods inte kan vara skiftat undan såsom förut är sagt, och flera gifte än ett finns kvar hos bonden, vare sig de är två eller flera, då äge de alla tillsammans hälften mot bonden; ett gifte vare lika gällande som ett annat, ta gifte som gifte, och vare var och en av dem berättigad till sin morgongåva (morghongæf) av bondens lott med fulla vittnen, efter vad den var given på rätt hindradag (hindradagh), om det räcker till. Räcker det inte till fullt åt alla för det som är givet, då ta alla lika, en som en annan, om morgongåvan var given i lösöre; var den given i jord, då ha var och en det som honom var givet. § 1. Finns flera gifte än ett kvar hos hustrun, vare sig de är två eller flera, då äger hon alltid en tredjedel mot dem alla; och ta också där gifte som gifte såsom förut är sagt. ## MEL GB 19 — Giftobalkenum, flock 19 (maskinöversättning) Allt det som bonden och hustrun köper tillsammans, både i jord och i lösöre, medan de är i äktenskap, därav ha hustrun en tredjedel och bonden två lotter av det köpet. Lyckas det så att de säljer som de köpte, då gå en tredjedel på hustruns lott och två lotter på bondens. ## MEL GB 20 — Giftobalkenum, flock 20 (maskinöversättning) Bonden får inte byta bort sin hustrus jord, vare sig de har barn tillsammans eller inte, utom med hustruns och hennes arvingars goda vilja, och han byte till det bättre och inte till det sämre. ## MEL GB 21 — Giftobalkenum, flock 21 (maskinöversättning) Om fader och moder är döda, då råde den som är närmast släkt, såsom förut är sagt om giftermål, över barnen och barnens gods; och var och en som har barns gods under händer, utom fader eller moder, han ska varje år göra räkenskap för det inför de närmaste fränderna. ## MEL GB 22 — Giftobalkenum, flock 22 (maskinöversättning) Om den som ska förestå det är av ringa förstånd eller alltför gammal, vanför eller barnens motpart (deloman), då ska deras fränder fara till tinget och ta dom; befinns det sant, då ska den råda över det som förmår och kan och väl vill, av fränderna som är närmast släkt därnäst. ## MEL GB 23 — Giftobalkenum, flock 23 (maskinöversättning) Dör bonden och inga barn finns efter honom, och arvingen kommer till gården och vill skifta och råda, och hustrun som sitter i boet svarar: Jag är med barn och bonden mins börd, då ska det godset besiktas och sättas i jämlikas händer, och dock råde hustrun över sin föda. Då ska hon ha sex månaders dag; syns det då på henne att hon är havande, då ska man ännu lägga till fyra månader åt henne. Föds det barnet inom tio månader och får dop (kristindom), då tar det arv; föds det senare, då får det inte ta arv; gälde sedan hustrun tillbaka det hon har förbrukat av det godset. § 1. Säger hon att hon har varit med barn och att det har gått förlorat (forfors), då ska hon styrka det med två kvinnors vittnen och tolv mäns ed; faller hon på eden, gälde hon tillbaka kostnaden; kan hon gå eden, vare hon saklös för kostnaden, och dock alltid skild från arvet. ## MEL GB 24 — Giftobalkenum, flock 24 (maskinöversättning) Om fader och moder håller bröllop för sin son eller dotter, den kostnaden ska inte räknas till avräkning (fulnaþa) mot arvet. § 1. Bor syskon i bo tillsammans, och ett av dem eller flera gifter sig, den kostnaden ska räknas till avräkning; den ersätts med tre mark, inte mer fast kostnaden är större; är den mindre, gälde man tillbaka vad den var värd. ## MEL ÄB 1 — Erþa balker, flock 1 (maskinöversättning) I. Dör bonden eller hustrun och barn lever efter dem, son och dotter, då ärve sonen två lotter och dottern en tredjedel; och sonens barn ta lika mycket av arvet som sonen, och dotterns barn lika mycket som dottern, även om något av syskonen lever. ## MEL ÄB 2 — Erþa balker, flock 2 (maskinöversättning) Finns inte de, då är det fader och moder: fadern ta två lotter och modern en tredjedel. Finns inte de, då är det bror och syster: brodern ta två lotter och systern en tredjedel; och broderns barn ta lika mycket av arvet som brodern, och systerns barn lika mycket som systern, även om antingen bror eller syster lever. Finns inte de, då är det farfader och farmoder: farfadern ta två lotter och farmodern en tredjedel. Finns inte de, då är det morfader och mormoder: morfadern ta två lotter och mormodern en tredjedel. Finns inte de, då är det farbror och faster: farbrodern ta två lotter och fastern en tredjedel. Finns inte de, då är det morbror och moster: morbrodern ta två lotter och mostern en tredjedel. Finns inte de, då är det brorsbarn och systerbarn (bröþlunga ok systlungæ): brorsbarnet ta två lotter och systerbarnet en tredjedel. § 1. Alltid där det tvistas mellan fäderne och möderne, vare sig det är man eller kvinna, och de är lika nära släkt med den döde, ta alltid fädernet två lotter och mödernet en tredjedel. Är den ena närmare, ta han alltsammans och ge ingenting ut till den andra släkten. ## MEL ÄB 3 — Erþa balker, flock 3 (maskinöversättning) Tvistar bröstarv (bryst arf) och bakarv (bakarf), båda lika nära släkt, då gå bröstarvet till och bakarvet ifrån. Det heter bröstarv som kom ut från mannen, och bakarv som går tillbaka i ätten. ## MEL ÄB 4 — Erþa balker, flock 4 (maskinöversättning) Om fränderna säger att barnet var dödfött, och hon som sitter i svaromålet säger att barnet var levande fött och fick dop (kristindom), där bär kvinnan två mäns vittne; då kommer modern till barnets arv. ## MEL ÄB 5 — Erþa balker, flock 5 (maskinöversättning) Om en hustru blir tagen med våld från sin bonde, och hon får barn inom fyrtio veckor från det att hon var i säng med sin bonde, det barnet ska ta arv. ## MEL ÄB 6 — Erþa balker, flock 6 (maskinöversättning) Sätter de sig alla tillsammans i ett skepp, man, hustru och deras barn med, och ingen vet vem som dör först eller sist, där ärve mannens arvingar mannen och kvinnans arvingar kvinnan. § 1. Sätter de sig alla i en släde och kör i en vak, vare lagen densamma. § 2. Brinner alla inne, bonde, hustru och barn, vare lagen densamma. § 3. Går en här i land och dräper eller bränner, och ingen vet vem som lever längst, vare lagen densamma. § 4. Dör män i strid och ingen vet vem som dör först, vare lagen densamma. § 5. Skiljs män åt levande och spörjs döda, och ingen vet vem som levde längre, vare lagen densamma. § 6. Ligger två sjuka i ett hus, och var och en av dem är den andres arvinge, och båda dör samtidigt, vare lagen densamma. Lever den ene av dem så länge efter den andre att han kunde ta emot Guds lekamen, då vare han hans arvinge, även om han inte kunde tala eller ta emot Guds lekamen; det gå till två vittnen som då var inne. ## MEL ÄB 7 — Erþa balker, flock 7 (maskinöversättning) Blir en man lagd fredlös (biltogher), flyr ur landet och hans hustru med honom, och avlar han barn med henne medan de är utrikes, det barnet ska inte ta arv; avlar de barn utrikes, och han får frid och det blir fött inrikes, det barnet ska ta arv. Var barnet avlat innan han blev fredlös, var det än föds, det barnet ska ta arv. § 1. Flyr hustrun med sin bonde, har hon förverkat varken jord eller lösöre. § 2. Flyr mannen och hustrun sitter kvar, och han smyger sig hem och avlar barn med henne, det barnet ska inte ta arv efter sin fader; det heter rishövde (riishofþe). Om något arv faller till en fredlös man eller hans barn medan han är utrikes, och han får frid under sin livstid, ta han det arvet; får han det inte, då ta de närmaste fränder som är inrikes. ## MEL ÄB 8 — Erþa balker, flock 8 (maskinöversättning) Om fader och moder dör och barn lever efter dem, både synderkulla och samkulla (barn av olika och av samma kull); dör ett av samkullan, då ärve samkullan tre lotter och synderkullan en fjärdedel, vare sig det är syster eller bror, och vare sig de är fler eller färre i kullen, de får inte mer än en fjärdedel, och dock i ömägar (vmæghum) efter vad det gäller i bolbyn (bolbynum) och fullt är mot fullt [osäker tolkning]. Är kullarna två och alla är döda den ene efter den andre, då ärve kull kull, och ingen annan man eller kvinna. § 1. Dör ett barn och fader eller moder lever efter det, och den andre av dem är död, ärve fadern eller modern hälften och helsyskonen hälften. Dör ett barn och inga helsyskon finns, och fader eller moder lever, ta denne alltsammans, även om synderkulla finns. Finns varken helsyskon eller synderkulla, då ärve fader eller moder och ge ingenting ut därav. ## MEL ÄB 9 — Erþa balker, flock 9 (maskinöversättning) Om en bonde gifter sig och bor med sin hustru och avlar barn med henne, och bonden dör innan hon visste att hon var havande, och bondens arvinge kommer och tar hans arv och säger att de inte har barn tillsammans och att hon därför inte får ärva honom, och hon inte vet att hon är havande och ger ut arvet; och sedan börjar det talas om att hon är havande, och han som har arvet får veta eller höra det, far dit och dräper henne och nödigt vill mista arvet, eller förgör hennes liv med ogärningar, och hon jordas, och det sedan blir uppenbart, när hon är jordad, att han förgjorde hennes liv, och vittnen därtill finns med sanning; då ska man ta henne upp ur jorden och skära upp hennes liv (buk); finns ett barn i liket eller någon liknelse till barn, då ärve barnet sin fader, och modern ärve sitt barn, och hennes arvingar ärve henne. Där ärver den döde och hedne arv och den levande och kristne går ifrån, ty ingen får dräpa sig till arv. ## MEL ÄB 10 — Erþa balker, flock 10 (maskinöversättning) Bor syskon tillsammans i oskiftat bo, vad de än förvärvar genom tjänst eller genom andra slöjder (slöghþum), ta bror som bror och syster som syster. § 1. Sedan skifte har skett, då går det till skifte som de fick av fäderne och möderne, och inte det som de vann genom tjänst eller slöjder. ## MEL ÄB 11 — Erþa balker, flock 11 (maskinöversättning) Vill syskon skifta sitt arv, då ska deras fränder vara närvarande, minst två, lägga lotter i skötet och sedan lotta. § 1. Om den ene säger att det är lottat och den andre att det inte är det, då har den vitsord (vizorþ) som vill styrka att det är lottat, med full jämnadsed (iæmnæþæ eeþ) med de närmaste fränderna, att han fick det genom lott och laga skifte med dig, bror eller syster; då fäster lotten det som han har fått. § 2. Är det lottat i bolbyn (bolbynum), då är det lottat i alla tillägor (til laghum) som ligger in till den bolbyn. ## MEL ÄB 12 — Erþa balker, flock 12 (maskinöversättning) Säger någon av dem att hans lott är sämre och begär att det jämkas med honom, då har den vitsord som inom natt och år vill tvista till jämnad; då ska de alla bära tillbaka med svuren ed, och de närmaste fränderna ska komma till dem, minst tolv, och han ta så många på fädernet och mödernet som han får, som är femton år; på detta sätt, att lotten fäster det som han har fått, det vill säga att var och en behåller det som han har fått, och är den ena lotten sämre än den andra, då ska det jämkas och så förbättras, och inte skiftas på nytt. Tvistar de ännu sedan, då ska tolv närmaste fränder som är närvarande svära att de inte kunde skifta jämnare än nu är skiftat, och sedan nöje sig var och en med sin lott, och sedan gå det inte till jämkning mellan dem och inte mellan deras barn. ## MEL ÄB 13 — Erþa balker, flock 13 (maskinöversättning) Tvistar några om arv, och var och en säger sig ha rätt att ärva arvet, då är det rätt och lag att den som har uppenbar släktskap därtill efter lag ska ta arvet. Är det något tvivel i saken, och ingen uppenbar släktskap därtill, då ska lagmannen på tinget låta utreda ätten inför sig och döma arvet till den som hans förstånd och de bästa närvarande männen visar honom vara mest sannolikt; och dock så, för tvivlets skull, att den som ska ta arv efter domen styrker sin släktskap som sann och inte osann med tolv mäns ed, och fyra av dem bäre vittne, två på fädernet och två på mödernet, inom sjätte led. Och var och en sökte sin släktskap innan tre års hävd (hæfþ) kommer på, annars ha den arvet som har det i händer. ## MEL ÄB 14 — Erþa balker, flock 14 (maskinöversättning) Om någon är närmare släkt än den som har arvet, och han lagligen talar därpå innan tre års hävd kommer på, ta han arvet efter laga vittnen och dom, även om det har fallit vidare i arv; ty det är återgångsarv (atergangs arf) som den icke närmast släkte tar, om man lagligen talar därpå såsom förut är sagt. ## MEL ÄB 15 — Erþa balker, flock 15 (maskinöversättning) Man får inte anklaga en annan för otillåtet samlag (læghir) utom om han är tagen inne (på bar gärning) eller ett barn bär vittne; om något av dessa är fallet och han anklagas för det, då ska han neka med tolv mäns ed både till barnet och till samlaget, så att han aldrig hade samlag med henne under de fyrtio veckor innan hon födde det barnet, eller böte han tre mark; däri har varken mannen eller konungen del, det är giftomannens ensak (eensak). ## MEL ÄB 16 — Erþa balker, flock 16 (maskinöversättning) Modern ska föda sitt frillobarn tills det är tre år gammalt, sedan föde fadern det tills det är sju år gammalt; dock ligge bådas ansvar på det tills det är sju år. § 1. Om en fostermoder lejs åt barnet, och det barnet fördärvas av vanskötsel, det ska biskopen pröva, vem som ska ersätta det barnet. ## MEL ÄB 17 — Erþa balker, flock 17 (maskinöversättning) Om penningar växer till åt ett frillobarn, och det barnet dör ifrån och det finns penningar efter, och fader och moder lever efter, ta fadern två lotter och modern en tredjedel; är en av dem kvar, ta denne alltsammans. Finns inte de, gå det arvet såsom allt annat arv. § 1. Frillobarn ska ärvas såsom allt annat arv, men det får inte ärva mer än två mark efter fadern och en efter modern. Får äkta hustrus barn (aþalkunu barn) arv upp till sex mark, då ta frillobarnet fulla tre mark, vare sig de är fler eller färre; är arvet mindre, ta det alls ingenting; har han mer, ta det dock inte mer än tre mark. ## MEL ÄB 18 — Erþa balker, flock 18 (maskinöversättning) Avlar en man barn i hor, i frändsemja (frænsæmio), i gudsifjolag (guzciua lagh) eller i sifskapsspjäll (sifskapspiæl), de barnen vare skilda från allt arv. ## MEL ÄB 19 — Erþa balker, flock 19 (maskinöversättning) Om något klandras som har kommit i arv, klandras det för en, då klandras det för alla, vare sig de ska behålla det eller ge ut det; arvingarna värje det med landslag eller ge ut det. ## MEL ÄB 20 — Erþa balker, flock 20 (maskinöversättning) Dör en man och det finns gäld efter honom, då betale man gälden av hans oskiftade bo, och arvingarna ta det som är kvar. Finns inte mer gods än gälden är, då betale man gälden av detsamma. Räcker inte godset till, då är det svårt att ta penningar där inga finns, och arvingarna vare saklösa. Och ingen ha makt att skifta något arv förrän den gäld är betald som han skulle betala; räcker inte godset till full betalning, då falle det av från all gäld, lika mycket för varje mark. ## MEL ÄB 21 — Erþa balker, flock 21 (maskinöversättning) Om en man dör som inte har någon arvinge efter sig inrikes, och den rätte arvingen kommer inom natt och år med brev och fulla skäl om att han är hans rätte arvinge, ta han då hans arv; kommer han inte inom natt och år, då ta konungen hans arv, vare sig det är jord eller lösöre; det kallas danaarv (dana arf). Om jord är given honom, ta den jorden som gav den. § 1. Om mannen är inländsk och man vet om hans arvinge, då ska arvet stå tills den kommer som ska ärva. Om man inte vet om hans arvinge, och inget bud kommer från honom eller säker visshet om var han är, eller han själv inom natt och år, då ärve konungen hälften och låte ge hälften för hans själ. ## MEL Egb 1 — Eghni balkrin, flock 1 (maskinöversättning) Fem är de lagliga sätten att förvärva jord (laghæ fang iorþ) i Sveriges lag: det första är arv, om det är lagligen ärvt; det andra är byte, om det är lagligen bytt; det tredje är köp, om det är lagligen köpt; det fjärde är gåva, om det är lagligen givet; det femte är pantsatt jord (væþsat iorþ), om den är lagligen pantsatt och förstånden (förfallen) [osäker tolkning]. § 1. Dessa är fullständiga förvärv av jord, såväl till vatten och vattenverk och alla tillägor, efter vad som tydligt står skrivet i vår lagbok, hur vart och ett av dem är lagligt eller olagligt på sitt ställe; det lagliga stånde, det olagliga gånge åter, ty det lagligen förvärvade är rätt förvärvat, och allt olagligen förvärvat är som oförvärvat tills urminnes hävd (vminnis hæfþ) kommer på. ## MEL Egb 2 — Eghni balkrin, flock 2 (maskinöversättning) Vill en man sälja sin jord som han har fått genom arv, då ska han på tre häradsting lagligen hembjuda (vp biuþa) den åt sina fränder, fädernefränderna fädernet och mödernefränderna mödernet; sedan ha bördemännen (byrþamæn) dag natt och år att köpa den jorden. Köper de inte inom natt och år, då ha han makt att sälja den jorden åt vem han vill, och bördemännen ha aldrig sedan rätt att tala på den jorden. ## MEL Egb 3 — Eghni balkrin, flock 3 (maskinöversättning) Vill hans fränder köpa jorden till sig, köpe de då efter vad tre på deras vägnar och tre på hans vägnar säger den vara värd, och inte efter det bördsbud som förr gällde. Säljer en man den ifrån sina fränder och inte hembjuder den lagligen, böte han som sålde tre mark, och fränderna löse börden till sig. ## MEL Egb 4 — Eghni balkrin, flock 4 (maskinöversättning) Tvistar de därom, den ene säger att jorden är lagligen hembjuden och den andre att den inte är det, då ska tolv män av häradet pröva det, som de båda säger ja till; var den lagligen hembjuden och lagstånden, då ha den som har fått den; var den inte det, då gå den åter till börd, och han böte tre mark som har sålt, och värdet åter med. ## MEL Egb 5 — Eghni balkrin, flock 5 (maskinöversättning) Vill en man sälja sin hustrus jord, då ska han lagligen bjuda den åt hennes fränder med samma lag som sin egen, och sälje han inte mer av hennes jord än en tredjedel och två lotter av sin egen. ## MEL Egb 6 — Eghni balkrin, flock 6 (maskinöversättning) Tvistar män om börd, vare den närmare att lösa börden som är närmare efter arvtal. Bjuder inte den till lagligen som är närmast, vare då den närmast som bjuder till av hans fränder inom natt och år; är båda lika nära, då löse båda hälften var. § 1. Tvistar de därom och var och en säger sig vara närmare, då ska de fara till tinget och räkna sin ätt; var och en av dem ska nämna tre män, de sex ska pröva vem av dem som är närmare, och efter vad de sex svär och vittnar, då ska den lösa börden. ## MEL Egb 7 — Eghni balkrin, flock 7 (maskinöversättning) Häradsting ska hållas i varje härad på rätt tingsställe lördagen närmast efter midfastosöndagen, ty den som vill ta lån på sin jord, korn eller andra penningar till säd eller föda, han ska på tinget sätta ut (pantsätta) sin jord, och dagen vare till kyndelsmässan, och samma dag vare för alla jordar närhelst de sätts ut. Och på det ting där han pantsätter sin jord ska häradshövdingen nämna åt honom två bofasta män av samma socken som han bor i, som ska veta hur mycket eller vad han tar; de ska också vara närvarande när det betalas. Med fastar (fastum) ska också jorden återlösas; den jorden ska hembjudas på tre ting före kyndelsmässodagen; löser den åter som äger, på kyndelsmässodagen eller tidigare, vare jorden hans; löser han inte, ha då hans bördemän makt att lösa inom natt och år från den dagen. ## MEL Egb 8 — Eghni balkrin, flock 8 (maskinöversättning) Är bördemannen (byrþaman) utrikes, då ha han dag att återlösa sin jord inom natt och år sedan han kommer tillbaka. Är bördemannen omyndig (ouormaghi), ha han dag natt och år sedan han är femton år gammal. Är bördemannen en ogift kvinna (iumfru), ha hon samma dag efter det att hon är gift. Den som inte vaktar dessa dagar som nu är sagda, han vare skild från den jorden, och den ha den som har fått den. ## MEL Egb 9 — Eghni balkrin, flock 9 (maskinöversättning) Detta är de betalningsmedel (værþöra) som man ska lösa sin jord med: guld och silver och reda penningar, korn, nötboskap, fläsk, smör, vadmal, lärft, järn, osmitt koppar (kopær ogyr) [osäker tolkning], oskuret kläde. Lika dyrt ska jorden återlösas som den sattes ut, och inte efter det bördsbud som förr var; och de samma som var närvarande när dessa betalningsmedel togs ut, ska vara närvarande när de gäldas tillbaka och värdera betalningsmedlen. Är de döda, nämne då häradshövdingen två andra i deras ställe, som de båda säger ja till; efter vad de gör mellan dem, därmed ska de nöja sig. ## MEL Egb 10 — Eghni balkrin, flock 10 (maskinöversättning) När en man vill pantsätta (væþ sætia) sin jord, då ska fyra bofasta män vara närvarande med häradshövdingen, två på vardera sidans vägnar, och de värdere jorden på tinget, vad den kan gälla; och efter deras värderingsord ska den sättas ut och så återlösas, och inte dyrare. ## MEL Egb 11 — Eghni balkrin, flock 11 (maskinöversättning) Säljer en man sitt fäderne eller byter det på ett ställe och köper på ett annat, det är fädernejord och inte avlingejord (aflinga iorþ). Avlingejord ska inte hembjudas åt bördemän; den som har förvärvat jorden, han ha makt att göra med den vad han vill, ge eller sälja, och sälje åt vem han vill, där han kan få det dyraste, utom om den jorden har kommit till honom genom arv, eller om man har köpt börd av en bördeman; då ska den åter hembjudas åt den rätte bördemannen. ## MEL Egb 12 — Eghni balkrin, flock 12 (maskinöversättning) På alla ställen där man ska lagligen avhända sig jord genom köp eller byte, där ska tolv bofasta män vara fastar (fasta) därtill, av det samma härad som jorden ligger i, och häradshövdingen ska skilja det och nämna den man som avhänder sig jorden och säga så: Denne man avhänder sig sin jord, så stor och i den byn, nära by och fjärran, och med allt det som ligger därtill inom gärdes och utom, avhänder sig och sina arvingar under honom och hans arvingar, och för så många penningar; och här är dessa tolv fastar därtill, och vi är alla vittnen till att det är lagligen gjort på tinget. Kan den jorden sedan klandras, då ska den för vilken jorden klandras nämna sina fastar; de tolv ska svära det, var och en på sitt ställe, och be så Gud vara sig nådig som han köpte den jorden lagligen bjuden och vi var fastar till det köpet. Är några av fastemännen döda, eller farna utrikes, eller i laga förfall såsom framdeles sägs, så att de inte kan komma dit, då nämne han andra bofasta män i deras ställe, de som då var på tinget när det köpet gjordes; de ska svära på samma sätt som fastarna skulle om de fanns. Förmår han gå den eden, då ska häradshövdingen döma det köpet stadigt, och ingen ha makt att oftare klandra den jorden, som en gång är så försvarad, ty när den lagligen är försvarad mot en, då är den försvarad mot alla som framdeles kunde klaga därpå. ## MEL Egb 13 — Eghni balkrin, flock 13 (maskinöversättning) Vill en man sälja på flera tomter än på en, på så många tomter som han säljer, så många fastar ska han ha, egna till var och en, både för att ta emot och för att ge ut. ## MEL Egb 14 — Eghni balkrin, flock 14 (maskinöversättning) Köper en man jord av en annan, försvare den jorden som sålde, och den hemule värdet som köpte. Klandras något i det köpet, då ska fångesmannen (fangaman) komma fram; kan han som sålde hemula, stånde köpet för den som hade köpt; kommer inte hans fångesman fram, eller kommer fram och inte kan hemula, då gå var och en till sitt, och den andre böte tre mark som sålde ohemult. ## MEL Egb 15 — Eghni balkrin, flock 15 (maskinöversättning) Köper en man jord av en man, vare sig det är klerk eller lekman, då binde han fastar på den rätte ägaren, och den som är rätt ägare komme inte till något nekande om fastar finns. ## MEL Egb 16 — Eghni balkrin, flock 16 (maskinöversättning) Om en man låter sin jord gå bort, vare sig genom köp eller byte, och sedan får var och en av den andre samma jord, till en tredje man eller längre; klandras den jorden för den som först lät den gå bort, och kan han inte försvara den, då böte han för ohemult; han böte också för åverkan (auerkæn) om den har kommit in, och de andra vare saklösa, utan gå den åter till penningarna som gav ut penningar, och den till jorden som gav ut jord. ## MEL Egb 17 — Eghni balkrin, flock 17 (maskinöversättning) Ingen sysslomän (sysloman) ha makt att sälja en herremans jord, utom om han skaffar herrens brev åt den som köper jorden, att den jorden är honom hemul. ## MEL Egb 18 — Eghni balkrin, flock 18 (maskinöversättning) Ingen ha makt att sälja bort omyndigs (ouormagha) jord, ogift kvinnas jord eller vettvillings (vituillinga) jord, och inte heller byta den utom om han byter till det bättre, och dock så att när den omyndige kommer till myndig ålder, och mön när hon är gift, ha de då makt att välja om de vill hålla det bytet eller inte. ## MEL Egb 19 — Eghni balkrin, flock 19 (maskinöversättning) Löper en man ifrån sin hustru eller en hustru ifrån sin man, eller far en man på pilgrimsfärd, och barnen behöver föda, då ha den som sitter hemma makt att sälja vad den vill i lösöre till deras föda; det stånde lika fullt och fast som kvinnan gör som det mannen gör i detta mål, och två lotter gå på bondens gods och en tredjedel på hustruns. § 1. Så länge äktenskapet består, då håller sängköpet (siænga köpit) samman, vare sig de säljer eller köper. ## MEL Egb 20 — Eghni balkrin, flock 20 (maskinöversättning) Alla de jordaköp som man ska göra på tinget, vare sig man ger jord för jord eller köper jord för penningar, vare sig den är större eller mindre, där ska häradshövdingen ge sitt brev på att den jorden är lagligen hembjuden och lagligen lyst, och nämna i brevet dem som köper med varandra, likaså alla dem som var fastar därtill, och jorden, hur stor den är och var den ligger, och den dag och det ställe där de gjorde köpet; och den som köpte jorden ge en örtug för brevet. Ger man jord för jord, då ska var och en ta brev av den häradshövding i det härad där jorden ligger som han får, och där ta han också fastarna, ## MEL Egb 21 — Eghni balkrin, flock 21 (maskinöversättning) Om de brev som häradshövdingen gav ut kan förstöras, det ska fastarna och tolv män som var på tinget när de gavs pröva, om de gavs eller inte. Görs det köpet inför lagmannen, då ska lagmannen ge sitt brev därpå med samma förord som förut är sagt, och bonden ge ett halvt öre till lagmannens klerk för hans brev. § 1. Närhelst lagmannen eller häradshövdingen ger sitt brev på jordaköp eller byte, då ska de nämna i brevet dem som köper med varandra, och likaså dem som är fastar därtill, och den jord han köper, och var den ligger, och hur stor den är, och hur många penningar han ger för den. Byter de jordar med varandra, då ska båda jordarna nämnas i brevet, den som han tar och den som han ger honom för den, vare sig den ligger inom häradet eller utom; ges penningar därtill, då ska man nämna i brevet vilka penningar han tog, hur många de var och i vilka stycken. § 2. Om de har fått lagmannens och häradshövdingens brev och kommer inför konungens dom och begär konungens dombrev, då ska konungen stadfästa deras brev, om båda har brev, de som byter med varandra, eller också hans brev som sålde jorden för penningar, och inte annars. ## MEL Egb 22 — Eghni balkrin, flock 22 (maskinöversättning) Alla de domar som lagmannen ska göra på tinget, vare sig de vädjar (væþia) under honom eller inte, därpå ska lagmannen ge sitt dombrev, och den som tar domen ge för brevet såsom förut är sagt. § 1. Alla brev, konungens, lagmannens och häradshövdingens, ska i sådana mål och andra skrivas på svenska. ## MEL Egb 23 — Eghni balkrin, flock 23 (maskinöversättning) Om en man gör både köp och byte, och bytet är mer och köpet mindre, där ges bytesfastarna makt och vitsord; är köpet mer och bytet mindre, då döms jorden i börd, och köpfastarna ges makt och vitsord. Är båda lika, gå jorden åter i börden. ## MEL Egb 24 — Eghni balkrin, flock 24 (maskinöversättning) Om en man byter egendom till köpstad, tar en gård i köpstaden för jord på landet, eller också tar han en tomt i köpstaden; tar han fullt värde i köpstaden efter det marktal (markatali) som jorden gäller, då döms det fast och fullt; gör de både köp och byte, gå de köpen såsom alla andra köp och byten; och brev ges då därpå både på landet och i köpstaden såsom för alla andra köp och byten. ## MEL Egb 25 — Eghni balkrin, flock 25 (maskinöversättning) All den jord som en man har haft ohindrad och oklandrad i tre år, vare sig den är köpt eller fått genom byte, och tolv män vittnar om det, då har ingen rätt att kräva (tala) den jord som så länge har stått oklandrad, utom om mannen är utomlands eller är fången eller omyndig (ouormaghi). § 1. Och varhelst två tvistar om en jord, då äge den avgälden (afraþ) som vinner jorden, om den är besådd, utom om han med våld har tillskansat sig vitsordet [osäker tolkning]. XXVI. Var och en som köper jord av en annan, eller får den genom byte eller genom pantsättning (væþsætning), före avgäldsdagen, då ha den avgälden som då äger jorden. ## MEL Egb 27 — Eghni balkrin, flock 27 (maskinöversättning) Sex år är arrendetiden (giftæstæmnæ); det sjunde året ska städja (gift) ges, så som båda kommer överens om, jordägaren och landbon (landboe), och likaså avgälden (afraþ). Rätta avgäldsdagar är på sankt Thomas dag före jul; betalar han avgälden tidigare, vare han saklös. Betalar han inte avgälden på rätt avgäldsdag eller tidigare, böte han en fjärdedel mer i böter (saköre) än avgälden är, och [ägaren] söke ut både böter och avgäld på närmaste tingsdag efter jul. § 1. Ägaren har ingen rätt att säga upp landbon från jorden innan arrendetiden är ute, utom om han ger honom tillbaka hela den städja som han uppbar av honom. ## MEL Egb 28 — Eghni balkrin, flock 28 (maskinöversättning) Säger nu landbon upp jorden åt ägaren före eriksmässan, då råde ägaren själv över sin jord och skaffe sig själv en brukare på jorden. ## MEL Egb 29 — Eghni balkrin, flock 29 (maskinöversättning) Säger han sedan upp den, och [det sker] före avgäldsdagen, då lämne han bonden trädad åker, eller ge honom trädeslön efter vad två män säger, en å vardera partens vägnar, om ingen träda finns; finns träda, har han förverkat sitt arbete. Är också arrendetiden (gifto stæmna) inte ute, har han förverkat sin städja (gift) och sin rågsäd, utom om jordägaren tvingar honom bort från gården; då ska häradshövdingen (hæræzhöfþonge) pröva det. § 1. Inte må han efter avgäldsdagen säga upp jorden, utom om han skaffar bonden en annan brukare, eller betalar avgälden för det året och håller uppe all den tunga som hör till jorden för det året, även om han ingenting sådde det året. ## MEL Egb 30 — Eghni balkrin, flock 30 (maskinöversättning) Rätt fardag (fardagher) mellan män är torsdagen före midfastosöndagen; då låte landbon halva husen vara lediga vid kyndelsmässan för den som ska komma dit. § 1. Ingen landbo har rätt att föra boskap eller foder från gården före fardagen. Vill landbon sälja foder, då ska han först bjuda ägaren det. Inte må landbon föra timmer, näver, långhalm eller gärdsel från gården. § 2. Hyr nu en man en annan mans jord, han ska råda över allt det han har hyrt, att hyra ut vidare eller låna ut; dock ska allt foder nyttjas på gården. ## MEL Egb 31 — Eghni balkrin, flock 31 (maskinöversättning) Vill nu en man styrka att landgillet (landskuld) är betalt, då styrke han det med fem män och själv den sjätte. § 1. Dör nu antingen den som gav städja (gift) eller den som den gavs åt, då ärvs städjegården (giftobool) så som fädernet ärvs, tills städjetiden är ute. ## MEL Egb 32 — Eghni balkrin, flock 32 (maskinöversättning) Inte må bonden sälja sin hustrus jord, utom då de nödfall tvingar som här sägs. Kan en utlänning lägga till här i landet, hedning eller kristen, fånga bonden eller hustrun och föra bort, kommer bud tillbaka och ber att man löser bonden eller hustrun åter, och nu finns inget annat än hennes jord, då må bonden sälja hennes jord och lösa sin hustru åter; och likaså må hustrun sälja sin jord och lösa sin bonde åter, om han är fången. § 1. Kan nu hunger drabba dem, och vill de sälja jorden för sin föda; äger de båda jord, sälje [de] två delar av bondens och tredjedelen av hustruns. Äger nu bonden varken jord eller lösöre, då må han sälja av sin hustrus jord upp till sex mark om året och inte mer. § 2. Detta köp ska lagligen göras på tinget, och där ska kungöras vilken nöd som driver dem därtill. ## MEL Egb 33 — Eghni balkrin, flock 33 (maskinöversättning) Tvistar två om en jord, och den ene griper till fädernet (fæþrini) och den andre till hemulsman (fangaman), då ska han låta hemulsmannen komma fram; kan han hemulsgöra jorden, då behålle den som har förvärvat den; kan han inte, då värje den som griper till fädernet sitt fäderne med tolv mäns ed. § 1. Kan nu hemulsmännen vara många, så att var och en har förvärvat av den andre, då lede var och en till den andre, och vidgå var och en då sitt köpevärde; och den böte tre mark som faller utan hemul. § 2. Är hemulsmannen inom land och lagsaga (laghsagha), då ska han komma fram på tre lagting (laghþing); är han inom riket men utom land och lagsaga, då ska han komma inom nio veckor. Kan han nu vara utom riket i herretjänst, eller ha farit på pilgrimsfärd, eller ha seglat med sina köpvaror, då ska den tvisten stå i kvarstad, och avkastningen av den jorden sättas i tredje mans händer, tills ägaren kommer åter; inom nio veckor efter det att han har kommit åter ska han stå i hemul. § 3. Brister hemulsmannen för den som har förvärvat, då böte han den åverkan som har gjorts på jorden, och kräve värdet åter av den som utan hemul satte den i hans händer. § 4. Kan nu hemulsmannen vara inom riket och inte kunna komma för sådana förfall som tidigare är sagda, då ska tvisten stå i kvarstad tills hemulsmannen kommer dit; på de tre lagting som följer därefter ska han stå i hemul, och dock ska förfallsvittne av två män föras för honom, som lagen säger, och de ska svära att han inte kunde komma för dessa förfall. ## MEL Egb 34 — Eghni balkrin, flock 34 (maskinöversättning) Kan nu ålder eller sjukdom drabba en man eller kvinna, då ska deras barn föda dem och underhålla dem till deras dödsdag, vare sig de äger mer eller mindre; och har han mindre jord än han kan hålla sig själv och kläda sig av, då vill han låta den få jorden som föder honom till hans dödsdag; har han barn efter sig, ett, två eller flera, då ska han bjuda barnen sin jord på tinget; vill barnen ta emot den, då ska de föda honom för tre mark om året, om lösöre finns; finns inte lösöre, då tage de så mycket jord som är värd tre mark om året för kosten. Äldsta barnet ska först föda och underhålla, och sedan vart och ett efter som det är gammalt till. Nu ska vart barn underhålla fader och moder tills så mycket är förbrukat som det skulle ha fått uppta eller ärva efter dem om de vore döda, syster sin systerlott och broder sin broderlott. Vill ett barn inte ta emot, och finns tingsvittne därom, och föder ett syskon honom sedan, då tage det först fullt för sin kost, även om det inte finns mer; finns mer, då tage vart och ett sin fulla lott efter den döde. Samma lag gäller om fränder, om inga barn finns, som nu är sagt; den ska vara närmast att föda honom som vore närmaste arvinge om han vore död. Nu säger den ene: jag bjöd fram min kost så som du din; stå det då på tolv tingsvittnesmän, och utse var och en av dem halva nämnden. § 1. Arvingar vare skyldiga att föda fader och moder, om fattigdom eller ålder drabbar dem, vare sig de har penningar eller inte, om de förmår. Vilken son eller dotter som försummar fader eller moder, böte tre mark för vart år; dem äge rätt målsägande. § 2. Nu kan han dö innan det är förbrukat som han fäste för sig, då ska den som höll kosten ta så mycket därav som han har kostat, och det som blir över av det han ägde gå till skifte; och ingen har rätt att bjuda eller ge sin jord för sin kost utom åt rätta arvingar. ## MEL Egb 35 — Eghni balkrin, flock 35 (maskinöversättning) Tvistar nu två byar om en jord, och en granne säger sig ur den tvisten, den som är jordägare i den byn, det ska han göra på tinget innan man vädjar (væþia) om saken. Förlorar den byn tvisten, vare han saklös som har sagt sig ur; vinner den tvisten, vare han som själv sade sig ur då utesluten både från bot och från jord. Vädjar han först och säger sig sedan ur den tvisten innan tvisten är avslutad, då böte han tre mark, och vare skild från dem vare sig de vinner eller förlorar tvisten. ## MEL Egb 36 — Eghni balkrin, flock 36 (maskinöversättning) Vill en man ingå bolag (bolagh) med en annan, då ska sex bofasta män vara närvarande, tre å vardera partens vägnar, när de ingår bolaget; de ska också veta hur länge deras bolag ska stå; förbättras deras gods, förbättras det för båda; kan det också minskas, minskas det för båda. § 1. Är nu bolagstiden ute, och de vill skifta sitt bo, och den ene vill tillägna sig mer av boet och den andre mindre, stå det då på vittnesmål av de män som var närvarande när de ingick bolaget, och skiftes efter som de vittnar. Håller sedan den ene undan för den andre, och vill inte lämna ut efter deras vittnesmål och fulla ed, böte han då tre mark för undanhållandet. § 2. Vill någon bryta bolaget före stämnodagen, böte den som bryter tre mark av sina enskilda penningar, och bryte så; ha sedan var och en sitt efter bolagsfästets vittnen. § 3. Bolagsman må inte låna ut eller hyra ut av jorden; vem som sår eller slår den jorden utan jordägarens lov, av honom äge jordägaren hela grödan (anlaþa). ## MEL BB 1 — Bygninga balkenum, flock 1 (maskinöversättning) Vill bönder bygga upp en by på nytt, eller ligger den i hammarskifte (hambre) och forntida skifte, då ska var och en så sina trädor, och sedan ska nytt skifte gå på. Far någon efter det gamla skiftet sedan det nya har kommit till, då bötes åverkan av var och en efter hans brott. Då kommer fjärding mot fjärding till skifte, och halv by mot halv by; då är byn kommen till jämnföring (iæmföre); då läggs omkring den fyra tomtrår och fyra fägaturår (faruæx ra); då är den byn gatubunden; då ska vägen vara tio alnar bred. § 1. En allmän väg skiljs ut till varje by och en annan därifrån, om inte byamännen själva vill ha fler. § 2. Den by som är satt till mindre ha lika stor fägata (faruægh) som den som är satt till mer; inte må alla tränga en. § 3. Vill nu bönder lägga en gata genom byn, det må de göra saklöst om de själva är överens. ## MEL BB 2 — Bygninga balkenum, flock 2 (maskinöversättning) Var och en som täpper till en allmän väg utan att ha en annan lika god i stället — och dock ska han fara till tinget och ta dom för att flytta vägen från det ställe där den förut låg; han ska lägga den på sin egen bolstad, lika gen och lika god som den förut låg — den som inte gör så, utan river gamla vägar och gamla grindställen och inte har dom för sig, vare sakfälld till tre mark. § 1. Var och en vårde vägar och broar, gärdesgårdar och grindar, så långt hans bolstad räcker. ## MEL BB 3 — Bygninga balkenum, flock 3 (maskinöversättning) Tomten ska börja efter bymål (bya male), efter penningland och örtugland, öresland och markland, efter attungsland (attungs land) och halv attung; där ska var och en uppta sin lott som han äger i byn, och råde var och en över sin lott, vare sig han äger mer eller mindre. Ingen må förta en annan hans lott utom vid laga böter. § 1. Ingen må heller dela byn till jämnföring, utom om han äger en fjärding i byn. Den ska råda över läget i byn som äger mest i byn [osäker tolkning]. Ingen har rätt att riva den by som ligger i rätt solskifte (solskipt), utan alla jordägares vilja. Alla bo saklösa i byn, tills någon anklagar en annan. ## MEL BB 4 — Bygninga balkenum, flock 4 (maskinöversättning) Vill nu bönder sätta hus på sin tomt, och bygger en bonde så nära en annan att han inte har stuprum och stolprum, det är en och en halv aln på vardera tomten, tage han upp och rymme, och böte tre mark till tredelning (þreskipti); har han byggnadsvittne eller lovvittne, stå det för honom; förmår han varken, tage han upp och rymme, och böte som förut är sagt. § 1. Kan nu berg ligga på tomten, och går det att bryta eller bränna, bebygga eller hävda, då är det hälften i mål och hälften utom mål; går det inte, då är det helt utom mål. Är en bäck på tomten, som kan nyttjas till damm eller djupvatten [osäker tolkning], då är hälften i mål och hälften utom mål; går den inte att nyttja, då är den helt utom mål. Nu ska kantremsor (göþning) läggas ut av byn, när den har kommit till laga läge och till rätt solskifte; då ska de skifta kantremsorna som har men på tomten; kantremsan ska läggas vid dens tomt som har men på tomten; kantremsan ska läggas längs med tomten. § 2. Bebygger man både tomt och fägata, så att fägatan får men av den byggnaden, då ska syn nämnas på tinget; över den synen ska svarande och kärande vardera råda över hälften. Värjer synen den som är anklagad, vare han fri; fäller den honom, tage han upp och rymme, och böte sex mark. § 3. Tomten ska gå till gatan och inte göra gatan men. Ligger vägen genom byn, då kan en bonde äga tomt på båda sidor om gatan; kan han nu inte bebygga sin tomt utan att föra den samman, då må han intaga fägatan till tomt och ge ut en annan väg till fägata, så att det är jämnt lika gott, och bygge sedan vid den gata han själv vill. § 4. Vill man hellre bygga på svinvallen än på tomten, begäres då svinvallen till skifte, och bygge han så mycket på sin skifteslott och inte mer. § 5. Står nu byn i jämnföring och i rätt solskifte, då ska den stå i tre år för alla dem som äger hus på en annan mans tomt, som han har fått i den jämnföringen; kan han föra bort huset inom tre år, vare han saklös; för han det inte bort och har inte lov eller hyra för sig, rive då [tomtägaren] upp hans hus saklöst. ## MEL BB 5 — Bygninga balkenum, flock 5 (maskinöversättning) Har nu byn kommit till jämnföring och till rätt solskifte, då är tomten åkerns moder; då ska åkern läggas efter tomten, och ändkarlarna ge kantremsa (göþning), en fot från fågelrenen [osäker tolkning], två från gångrenen, och tre från den allmänna väg som ligger mellan kyrka och köpstad. Åkern ska bestämma ängen, ängsteg skogsteg, skogsteg rörteg, rörteg [går] ut i vattnet, vattnet ska skiftas efter notvarp (varpum); där man inte kan lägga stenar så att de kan ses, där skilje en stång rörtegarna åt. ## MEL BB 6 — Bygninga balkenum, flock 6 (maskinöversättning) Nu ska de bryta åker efter tomt och sätta ned skiftesrår, och då kan en allmän väg ligga genom gärdet; ligger åkern längs med vägen, då ska vägen vara tio alnar bred, och tre fot på vardera sidan ska ligga vid den allmänna vägen utom bymål; sedan brytes efter tomt. § 1. Ligger åkern längs en gärdesgård eller ett dike, då ska två fot ligga till kantremsa (göþning). Ligger diket mellan gärdesgård och åker, och åkern ligger upp mot diket, då ska diket vara utom bymål. Diket ska vara två alnar brett, och en aln kantremsa ska ligga vid diket. § 2. Behöver nu män ett dike mellan åkrar, gå då halva diket på vardera mans åker; där ska ingen ge kantremsa. Ligger en åker på ändlängd, och andra ligger tvärs mot diket, ha vardera halva diket. Kan nu en eller två skiftesdelar mötas och båda rinna ut mot diket, där ska var och en gräva för sin åker. Lägger nu en granne igen en avledning (balk) framför sin åker, en annan och en tredje, böte han tre öre för var och en av dem; lägger han igen om hela gärdet, böte han därför tre mark. Öresböterna ska grannarna skifta, och de tre markerna ska gå till tredelning. § 3. Lägger nu en man ett dike genom sitt gärde eller sin äng, mot en annan bys åkrar eller ängar eller betesvall eller annan bymark, och de som äger bolstaden inte vill låta vattnet löpa bort, då gälde de skadan åt den som lider skada efter fyra värderingsmäns (miæzmanna) ord, vare sig det är åkrar eller ängar, och böte tre mark. ## MEL BB 7 — Bygninga balkenum, flock 7 (maskinöversättning) Far nu bonden ut i gärdet med sitt utsädesspann, då ska alla grannar ha tilltäppt för svin innan utsädesspannet bärs ut. Nu försummar somliga och vill inte täppa för svin, då ska grannarna kallas samman och hålla syn därpå; ligger en grind nere, böte han tre öre, och hägnadslaget (værnælagher) tage själv boten. Så snart skörden är inom deras hägnad, då ska gärdesgårdarna vara gilla och väl underhållna. § 1. Kan nu gärdesgårdar ligga nere, då ska grannarna komma samman och nämna syn därtill, tre män; fäller de den som ägde gärdesgården, böte han tre öre, och vare det deras egen ensak. § 2. Vill de nämna syn ur socknen, det ska sex män göra; nämne vardera parten tre män; fäller de den som äger gärdesgården, då böte den sex öre som ägde gärdesgården, och vare det deras egen ensak; får de inte ens denna bot, fare de då till tinget, och söke ut sex öre och tre mark till tredelning. § 3. Kan nu syn nämnas på tinget, det ska vara tolv män; häradshövdingen ska nämna dem till syn som båda är överens om; de tolv ska fara till syn och säga så: vi såg hovspår och klövspår till gärdesgården och därifrån, där skadan gick igenom; stå det på deras vittnesmål: den de värjer vare fri, den de fäller vare fälld till tre mark; tage kungen en mark och målsägaren den andra och häradet den tredje. Så snart synemännen har sett det, då gå de bort och tale vid varandra, gå så åter till dem som tvistar, och säge genast vem de vill fälla, och dra inte ut på det längre; svärje sedan därpå på första ting. Vare samma lag om andra syner som om dessa. ## MEL BB 8 — Bygninga balkenum, flock 8 (maskinöversättning) Kommer boskap genom en ogill gärdesgård, och skada görs på hö eller korn, då ska den som äger gärdesgården ge korn mot korn och hö mot hö efter fyra värderingsmäns ord. I alla ätoböter (ætio böter) som man gäldar utan förlikning [osäker tolkning] har varken karl eller kung del. Får han inte rätt, då ska han fara till tinget med samma värderingsmän; vill den andre då göra rätt på den dag som häradshövdingen förelägger honom på första ting, vare han saklös; vill han inte då göra rätt, kära han då mot honom på andra ting, och söke sedan ut ätoboten efter som den var värderad, och tre mark till tredelning. § 1. Kommer nu boskap in i åkrar, och man kan inte värdera den skadan, gälde han då åter med laga gäld, fyra penningar för ett nötkreatur, och så för det andra och det tredje, och så för får och get, och två penningar för en gås, och så för den andra och den tredje. Denna bot som nu är sagd må inte vara högre även om kreaturen är fler, utom om skadan kan värderas; då gälde han åter som förut är sagt. Vare samma lag om hingstar och ston och svin, om man inte kan värdera skadan. § 2. Bryter man ned gärdesgårdar och blir tagen på bar gärning, böte han tre mark; är han inte tagen på bar gärning, värje han sig med sex mäns ed. § 3. Bränner man en mans gärdesgård av våda (vaþa), böte han sex öre därför, och gärde upp gärdesgården så god som den förut var; kan han gå vådaed, böte han vådabot; kan han inte, böte han tre mark. Bränner han med vilja, böte han tre mark eller värje sig med sex mäns ed. § 4. Hugger nu en man en annans gärdesgård och för hem till sig, och blir han tagen därmed, tage [ägaren] av honom hans yxa eller annat ting till vittne; böte då den tre mark som högg upp gärdesgården. Kommer de nu i tvist, och den som har mist [yxan] säger att den är stulen eller rånad från honom, då ges vitsord åt den som tog panten. § 5. Tar man en stång ur en annans gärdesgård och blir tagen på bar gärning, böte han ett öre, och så för den andra och den tredje; den boten är inte större. Är han inte tagen därmed, värje han sig med sin egen ed. § 6. Nu ska på helig torsdag (helgha þors dagh) alla gärdesgårdar vara gilla; är de inte så, böte han då som förut är sagt. § 7. Fjättrar man sin häst i en annan mans äng eller tjudrar den där, böte han tre öre. ## MEL BB 9 — Bygninga balkenum, flock 9 (maskinöversättning) Kan nu boskap tas in från åkrar eller ängar, då må man leda in och rida häst eller sto, och inte skada eller spränga dem; annan boskap ska drivas in, och inte illa hanteras eller dräpas. Från skiftad skog ska boskap drivas in och inte illa hanteras. Kan han nu slå kreaturet värre än han ville, och det dör därav, gälde han levande mot dött lika gott som det var, efter värderingsmäns ord. § 1. Har nu en man drivit in boskap, och den kommer efter som äger boskapen och bjuder rätt för sin boskap, och den som har den i sina händer inte vill ge ut den, då tage den som kräver ut med sig två bofasta män, och sätte åt bonden full pant för sin boskap; vill han inte ens då ta emot, då sätte han den hos en annan man med samma två mäns vittnesmål som han har med sig där; vill han inte ens då ge ut den boskapen och håller den inne en natt, fylle den som äger boskapen vittne om undanhållande, och den andre böte tre mark. Kan något av den dö, då gälde han åter levande mot dött lika gott som det förut var, efter värderingsmäns ord, och därtill tre mark. § 2. Är nu boskap intagen, och den som äger boskapen inte vill komma efter, då ska den som har tagit in boskapen lysa det inför grannar och bygdemän; vill ägaren inte heller då komma mer än förut, då ligge ansvaret för boskapen på honom själv. Kommer de nu i tvist, och [ägaren] säger: du tog in min boskap och lade lösen på den, då styrke den som tog in med två män att han tog den i åkrar eller ängar eller skiftad skog, och att det är lagligen lyst inför grannar. Är det inte så lyst, då gälde han åter boskapen, om den har fått någon skada, och tre mark om den var olagligen intagen. § 3. Säger nu den ene att den var intagen på betesvallen (hiorþualle), och den andre säger i åkrar eller ängar eller skiftad skog, styrke han det med två män som var närvarande och såg att han tog den innanför hägnaden; förmår han inte med vittnen, ansvare han åter för boskapen så som den var, och därtill tre mark. § 4. Äger man otamd boskap, som bryter gärdad gärdesgård eller flyger över den, och man får skada av den boskapen antingen på åker eller äng, då gälde den som äger boskapen den skadan efter värderingsmäns ord. § 5. Hänger nu ett kreatur dött på gärdesgården, och påträffas den som illvilligt drev det [osäker tolkning], gälde han åter kreaturet med laga gäld. Påträffas inte den som har drivit det, då ligge kreaturet ogilt. Misstänks någon för det och han inte vidgår det, värje han sig med sex mäns ed. § 6. Tar man både hjord och herde i åkrar eller ängar med två mäns vittnen, böte den tre mark som äger boskapen. § 7. Var och en som rånar eller stjäl intagen boskap (invrak) från en man innan den är lagligen löst åter, böte tre mark, om det finns två mäns vittne därtill; annars värje han sig med sex mäns ed att han aldrig rånade intagen boskap från honom. ## MEL BB 10 — Bygninga balkenum, flock 10 (maskinöversättning) Vill nu bönder lysa sin ollonskog (aldin skogh) i helgd och skifta svin på den, då ska man skifta efter örtugland och öresland och markland, attungar och halva attungar, eller efter vad var och en äger i skogen. Kan någon av ägarna inte få svin på sin skogslott, och driver andra dit som lagligt är, där må de nyttja hans ollon saklöst. Skiftar nu en man fler [svin] dit än han äger rätt till, böte han tre mark, och ersätte skadan efter som grannarna värderar den. Skiftar nu den [svin] dit som ingenting äger i skogen och inte har någon hemulsman bland skogsägarna, ha han då förverkat sina svin. ## MEL BB 11 — Bygninga balkenum, flock 11 (maskinöversättning) Löper svin mellan skogar, lösa man dem åter med laga lösen tre gånger; löper de oftare, då ska ägarna kallas samman och värdera svinen, och ta så mycket av värdet som de borde ha haft i lega; det som är mer återfå rätte ägaren. § 1. De som äger skog ska vårda ollonet så länge som deras överenskommelse gällde; för frost kan de inte svara. ## MEL BB 12 — Bygninga balkenum, flock 12 (maskinöversättning) Kan nu en man behöva köra in sin säd, då ska han skära undan säden på en annan mans åker, och binda den i band och plocka upp axen, och sedan köra över saklöst; så ska han också på ängar både slå och räfsa undan, och sedan köra över saklöst. Gör han inte så, utan kör över oskuren eller oaxad åker, kör han över en skiftesdel (deld), böte han tre mark, och så för den andra och så för den tredje; den boten blir inte större. Likaledes om äng; kör han över tre skiftesdelar, böte han nio mark till tredelning. § 1. Fägrinden (far liþ) ska alla de som bor i byn äga; går skador igenom den, och misstänks någon för det och vidgår han det inte, värje han sig med sex mäns ed; kan han gå eden, vare han saklös, och alla grannar ersätte skadorna; kan han inte, ersätte han själv ensam alla skadorna. ## MEL BB 13 — Bygninga balkenum, flock 13 (maskinöversättning) Ingen man må skära torv på en annan mans teg, när laga skifte har kommit till; var och en som så gör, böte därför tre mark för en teg eller åker, så för den andra och så för den tredje; den boten blir inte större, utom om målsägarna blir flera. Är de flera som han gör åverkan för, böte han så åt var och en som nu är sagt. Ingen må skära torv på en annans teg, så långt som bymål har kommit till; ligger det utanför bymål, då skäre den som vill saklöst. Äger man i två byar eller fler, inte må han skära torv i den ena bolstaden och köra till den andra, utom om skifte är gjort; är skifte gjort, köre han av sitt och inte av annans. § 1. Renar och diken äger var och en efter sin ägo i sitt bymål. § 2. Har man återlöst jord i byn [osäker tolkning], och korn kommer upp på den jorden av en annan mans sådd, då skäre han inte mer än han äger i rätt bymål, och hålle ingen hägnad om det som kommer upp på en annan mans jord; skär han och för bort, böte han laga böter. § 3. Alla ska hålla hägnad över äng till mikaelsmässan, över åker så länge säden står ute. Kan nu någon vara så illasinnad att han låter sin säd stå ute utan att tvång föreligger, och kan han få skada på sin säd, vare den ogill. Säger han nu att tvång vållade det, och det vållade dock inte, stå det på sex sockenmäns vittnesmål, och utse vardera halva nämnden; säger de att tvång vållade det, gälde då [skadevållaren] skadan efter som den värderas, som förut är sagt. Alla de som håller laga hägnad vare saklösa; den som inte håller, vare skyldig till tre mark. § 4. Var och en som förbinder sig med laga hägnad att bärga en annan mans korn eller hö, korn i dös och hö i stack, och att gärda gärdesgård omkring om de vill, då har [ägaren] ingen rätt att låta det stå ute till skada för dem som har gått i borgen. § 5. Ligger nu en urfjäll (wrfiælder) i byn, vare sig det är i åkrar eller ängar, den ska vara trettio alnar på varje sida; den ska vara både stakad och stenad; därtill hör varken vård eller gärdesgård; medan bönderna bärgar sitt bärge han också sin urfjäll; han vårde den inte längre än de har bärgat sitt. Klandras den urfjällen av någon, värje han den med sex mäns ed. Har han gärdesgård och vård kring urfjällen, vare den så stor som den må vara, och ha han den som fast fäderne, och ingen ge ut urfjäll mer därefter. Klandras den urfjällen, värje han sig med tolv mäns ed. XIIII Lejer en bonde man eller kvinna och ger dem fästepenning, eller går de i mål och mat hos bonden, och skiljs de sedan från honom före stämnodagen, ge de åter bonden fästepenningen och därtill så mycket lega som han hade fäst åt dem. Driver bonden legohjon bort utan sak, och bjuder de sig sedan åter till honom med två mäns vittnen, och han vill inte ta in dem, då ge bonden dem så mycket som han hade fäst åt dem, och vare de sedan var dem lyster. § 1. Kan legohjonen bli sjuka hos bonden, och hans bärgning ligga nere, brista så mycket i legan som det brister i dagsverken för bonden. § 2. Legostämnor ska vara två om året, lika långa, en från pingstdagarna till mårtensmässan, den andra därifrån till pingstdagarna; sju nätter mellan varje stämnodag må hjonen vara lediga och inte längre, sedan ska de ta lega. § 3. Alla de som har mindre än tre mark ska gå i lega; var och en som hyser eller hemmar dem sedan fästepenning är dem bjuden och de inte vill ta emot den, böte tre mark. Äger han tre mark eller mer och vill inte gå i lega, vare han då i halv gärd (half gærþ) med bonden [osäker tolkning]. ## MEL BB 15 — Bygninga balkenum, flock 15 (maskinöversättning) Skär man på en annans åker på en åker, eller slår äng på en teg, där är återgäld korn mot korn och hö mot hö, och ingen ed därmed. Gör han åverkan på en andra åker, där är återgäld och ingen bot. Gör han åverkan på en tredje åker, där är återgäld och ingen bot. Gör han åverkan på en fjärde åker, där är återgäld och bot till tre mark, och så för den femte och så för den sjätte; den boten blir inte större, även om åverkorna är flera. Vare det på synemännens ed som var nämnda därtill. Vare samma lag om ängar som om åkrar. § 1. Plöjer män fåror eller slår av våda (vaþa) i ängar, så att det är rätt vid rån och krokigt i mitten [osäker tolkning], och ligger vådan alltid på samme man, gälde han åter det han har tagit efter värderingsmäns ed, och vare den vådande saklös; går vådan växelvis, vare det saklöst. ## MEL BB 16 — Bygninga balkenum, flock 16 (maskinöversättning) Gör nu en granne en uppgärdning (vpgærþ) på en annans bolstad, eller på flera grannars som är i byn, antingen åker eller äng eller rovröjningar (rouaryþior), böte han då tre mark för ett år; misstänker han honom för flera, böte han tre mark eller värje sig med sex mäns ed; kan han gå eden, vare han saklös för det han värjde sig för, och för den åverkan där han var tagen på bar gärning böte han. ## MEL BB 17 — Bygninga balkenum, flock 17 (maskinöversättning) Hugger man ett lass torrved (döþuiþa) i en annan mans skog och blir tagen på bar gärning, böte han tre öre, och så för det andra och det tredje; hugger han ett fjärde, böte han tre mark om han blir tagen på bar gärning; är han inte tagen på bar gärning, värje han sig med sex mäns ed. § 1. Hugger man timmer i en annan mans skog, vare samma lag som förut är sagt om torrved. § 2. Flår man näver i en annan mans skog och tar en mansbörda, böte han därför tre öre, så för den andra och så för den tredje; tar han en fjärde, böte han tre mark. Kör han dit eller leder bort en börda med häst, eller ror dit, böte han tre mark och ersätte all skadan. § 3. Hugger nu en man en lövstack i en annan mans skog, eller slår en höstack, eller flår näver och lägger den i bunt, och låter det stå kvar i skogen, böte han sex öre och ha förverkat sitt arbete; för han bort allt, böte han tre mark. Den som misstänks för en sådan sak, och det inte finns vittnen, neke med sex mäns ed. § 4. Hugger man en mansbörda grön hassel [osäker tolkning] eller ung ek i en annan mans skog och blir tagen därvid, böte han ett öre, så för den andra och den tredje; hugger han en fjärde, böte han tre mark. § 5. Hugger man en axeltjock ek (axuldghra) i en annans skog, böte han ett öre, så för den andra och den tredje; den boten blir inte större. § 6. Hugger nu en man ek eller bok som är bärande träd, böte han därför tre mark; är han inte tagen på bar gärning, värje han sig med sex mäns ed, eller styrke lov eller lega av rätt ägare. Hugger man tio eller fler och blir tagen därvid, böte han fyrtio mark; finns inga vittnen, värje han sig med tolv mäns ed. § 7. Barkflår nu en man en ek i en annan mans skog och blir tagen därvid, böte han tre mark, så för den andra och den tredje; den mannen må man binda och hudstryka med tingsdom om han inte förmår böterna. För barkflåning eller skogsbränning gäller varken lov eller lega; vare sig det barkas eller bränns, vare allt efter en och samma lag. § 8. Nu må ingen hugga en råek mellan ägare, varken flera eller färre, utan alla ägares lov som äger i skogen, och så för den andra och den tredje; hugger han en fjärde, böte han tre mark. Står en ek inom en mans åkermål, hugge han den saklöst. § 9. Hugger man en apel i en annans skog som är mindre än bärande träd, böte han tre öre, så för den andra och den tredje; hugger han en fjärde, böte han tre mark. § 10. Tar nu en man en annan i sin skog, må han ta av honom hans yxa eller kläder, och ingen nekan komme i fråga för den som blir tagen på bar gärning, utom om han har lov eller lega för sig; har han lov eller lega för sig, tage han åter sina kläder, och vare båda saklösa. Tvistar de båda, och den ene säger sig vara rånad eller tagen i sin egen skog eller på annat ställe, var det än är, då stå det på vitsord för den som tog panten, om han har två mäns vittnen därtill som var där och såg det; vill den andre styrka lovvittne mot honom, styrke han det med sex män. ## MEL BB 18 — Bygninga balkenum, flock 18 (maskinöversättning) Nu må ingen fara med fälla (gildra) i en annan mans skog, utom efter björn, räv och varg; dem må var och en dräpa saklöst. § 1. Vilken bonde som inte har ett fyra famnar långt vargnät, böte därför tre öre, och vare det deras egen ensak; vårde var och en varggården lika väl som hägnadsgården. Alla ska hålla nätsyn på fjärde dagen i pingst; den som inte har gillt nät böte tre öre. § 2. Alla ska komma till varggång (vargha skal); vilken som får bud och inte vill komma, böte ett öre; vilken som kommer i skallet och visar olydnad, eller inte vill vara där han blev satt, böte också ett öre. § 3. Ingen må jaga med nät (sima) [osäker tolkning], utom kungen när han har behov för sin nytta och inte annars; var och en som gör det, böte fyrtio mark, och det ligge under häradsnämnden; tage där kungen tjugo mark, och den som kärar tio mark, och häradet tio. Fångas han på färsk gärning, böte han som förut är sagt. § 4. Ingen må lägga älgspjut så vitt som Sverige är, utan att han böter nio mark till tredelning. Får en man eller kvinna sin bane av dem, böte den som lade dem fyrtio mark till tredelning, utom att dessa land är undantagna: Dal i Västergötland, Värmland, Dalarna i Västmanland, Dalarna i Västmanland, Gästrikland och Hälsingland; och dock inte under de tider som här förbjuds, det är från fastlagen till olofsmässan; under dessa tider må ingen fara efter älg. § 5. Ingen må heller ta rådjur med vargnät, utom om det är i varggång. ## MEL BB 19 — Bygninga balkenum, flock 19 (maskinöversättning) Nu må ingen i en annan mans skog eller i sin egen gå efter ekorrar, mård eller lekatt före alla helgons dag; går han före och blir tagen på bar gärning av grannar eller närgrannar, och tar man både mannen och fällan, böte han därför tre öre; tage de det upp som äger skogen; dräper han också efter midfastan, böte han som förut är sagt. Vill han nu inte böta den boten, fare [ägaren] då till tinget och söke ut tre öre, och tre mark till tredelning. Är han inte tagen på bar gärning, värje han sig med sex mäns ed. ## MEL BB 20 — Bygninga balkenum, flock 20 (maskinöversättning) Gör man fiskeverk (værkæ) i en annan mans fiskevatten, ha han förverkat sitt arbete och därtill tre mark. Lägger man mjärdar i en annans fiskeverk, eller sänker [redskap] i en annans vatten, eller lägger nät, eller far med eld och ljuster utom fiskleken, eller med vilket slags fiske han än far, böte han tre öre. Far man i en annans fiskevatten med fiskedon under fiskleken, böte han tre mark, vilket slags fiske det än är. § 1. Drar man not i en annan mans fiskevatten, vare sig det är under fiskleken eller utom, tage den som äger fiskevattnet av honom kläder eller annat ting som bevis, och han böte tre mark som olovandes for i annans fiskevatten; förmår han [styrka] lov eller lega, vare han saklös; förmår han inte, böte han tre mark; han ha ingen rätt att åberopa lov för samma sak mer än en gång. Nekar han att han var tagen på dens vatten som kärar efter, då fylle denne vittne mot honom med sex män, och sedan böte den andre tre mark. Tvistar de, och den ene säger att panten är rånad eller stulen från honom, då ha den vitsord som tog panten; han styrke med två män att den var rättmätigt tagen eller inte; förmår han inte dessa vittnen, vare den andre saklös som panten togs av, och han böte ransbot som olagligen tog från honom, det är tre mark. För alla de saker där man inte blir tagen på bar gärning, för dem gäller var sin lag, åt var och en efter hans brott. § 2. Tvistar nu två om fiskevatten, och säger den ene sig ha större lott av vattnet och få mindre av fisken, då säger den som vill få skifte till stånd: nu vill jag veta min lott av vasar (vassum) och verk; då ges vitsord åt den som vill skifta; han ska begära skifte inför sina grannar och sockenmän och så på tinget; visar han [den andre] honom rätt skifte, och far denne sedan på hans oskiftade lott, böte han tre mark; far han också sedan skifte är gjort olovandes, böte var och en efter sina åverkor som förut är sagt. § 3. Ligger nu sund eller strömmar inom eller utom byns bolstad, då har alla som är jordägare rätt att bygga verk, om de vill, och bygge var och en efter vad han äger i bymål och i tomt. § 4. Var och en som förstör en not för en annan, hugger den sönder så att den är till ingen nytta, ersätte skadan och böte tre mark. Förstör man nät eller mjärdar eller vilket slags fiskedon det än är, böte han tre öre och ersätte skadan. XXI. Alla byar ska vara omlagda med rån och rösen (ra ok rör). Ligger rå och rör mellan byar, vare det som det har varit. Finns inte rå och rör, och finns då gamla och forna gärdesgårdar mellan byarna, då ges dem vitsord. Ligger en å mellan byar, då må också den vara bolstadsskäl (bolstaþa skæl), om inte rå och rör finns. Ligger nu två byar längs med en sjö eller ett sund, äge vardera byn halva sjön. Ligger en holme mitt i sjön, ha vardera hälften; ligger den närmare det ena landet, ha den holmen som äger vattnet. Ligger en flytholme i ett sund, ha den flytholmen som kan fästa den vid sitt land. Ligger en by vid sjöns ände, äge den så mycket i sjön som dess bolstad anger. § 1. Tvistar nu män om rämärken, och säger den ene sig äga krokigt rå och den andre rakt rå, där ska syn nämnas; råde vardera över halva synen; vare de rämärken gilla som synemännen gillar, vare sig de är krokiga eller raka. § 2. Tvistar två byar om rämärken, äge ingendera rätt att gå in under den andre, varken på tomtrå eller på fägaturå, utan man söke efter andra rån. § 3. Tvistar en bebyggd by och en öde by, och har den öde byn rå och gärdesgård om sig, då ges den vitsord; finns inte rör och rå, ligge [marken] till den by den förut låg till. § 4. Tvistar två bebyggda byar om bolstadsskäl, då ska de sätta ut en dag och hålla ägarsyn; kommer de överens, det är väl; kommer de inte överens, då ska de fara till tinget, kärande och svarande, och nämna tolv män till syn, utse vardera halva nämnden, och ha häradssyn utan vadjan (ovæþiaþo); de tolv ska undersöka vilken av dem som har rättare; sedan de har sett det, då ska de på häradstinget vittna vad som är sant om det målet; vilken av dem som inte vill lita på det, ha rätt att vädja (væþia) mot häradssynen under nästa landsting; vädje bonden tre mark och häradssynen tolv mark. Har nu landssyn kommit till, då ska det vara gillt som den gör, och mot den må ingen vädja; vare det gillt som sju eller fler av synemännen gör, och de tolv ska hålla den synen före nästa landsting efter det att de är nämnda. § 5. Alla bolstadssyner ska hållas mellan valborgsmässan och alla helgons dag; alla som hålls därefter vare ogilla. § 6. Möts två byar i åkrar eller ängar, och vill de sedan skilja sig med gärdesgård, och den ene är satt till mer och den andre till mindre, gärde den mer som är satt till mer, och den mindre som är satt till mindre, efter som var och en är satt efter sin ägo; på samma sätt är det när ägo möter ägo. Möter nu en betesvall den andra byns åkrar eller ängar, då hålle den gärdesgårdarna uppe som äger åkrar eller ängar, och den vare saklös som äger betesvallen. Möter skog en annan bys åkrar eller ängar, vare samma lag. Möts två betesvallar, var och en från sin by, även om den ena är mindre än den andra, då må klöv gå med klöv; ingendera må inhägna mot den andre, utom om den ena bolstaden vill gärda om sig. Möts nu två byar, och den ena har betesmark (hiorþ löt) och den andra inte, då lege den som inte själv äger någon för sin hjord så som de kommer överens om. Gärdar nu en bolstad in på en annan bolstad, eller en man på en annan, och vittnar den syn så som de båda nämner, tage han upp gärdesgården och böte tre mark. ## MEL BB 22 — Bygninga balkenum, flock 22 (maskinöversättning) Rör (röse) är det som är fem stenar, fyra utanför och en innanför; fyra eller tre stenar må heta rå; färre stenar må inte heta rör eller rå. I varje tomtrå ska fem stenar ligga, i fägaturå ska tre stenar ligga, och sju i urfjällsrå; i åkerskiften och tegskiften må två stenar kallas rå, med stake och sten och ben därtill; en sten ges inget vitsord. Kan nu varken rör eller rå eller gärdesgård finnas, vare då bolstadsskälet mitt i ån eller mitt i sundet. § 1. Var och en som river rån eller flyttar tjäldror (tialdrum) på en annans bolstad, och gör annan orätt, och blir tagen därvid med fulla vittnen, då ska man nämna syn därtill; vittnar synemännen så, att där synes rå vara rivet eller tjäldror och annat nytt gjort, söke dock den som tog panten sin sak med två mäns vittnen och tolv mäns ed; kan han så söka den, böte den som kastade upp gamla rån och tjäldror och gjorde nya fyrtio mark; kan han inte så söka sin sak, då ska den som anklagas värja sig med tolv mäns ed; kan han värja sig så, vare han saklös; faller han på eden, böte han fyrtio mark, och den vare saklös som tog panten. § 2. Nu må ingen bolstad ta upp eller sätta ned rå eller tjäldror, utan att alla jordägare som äger i byn är närvarande och dom är given därtill. För laga tomter (læx tompta) behöver de därtill ta dom på tinget [osäker tolkning]. ## MEL BB 23 — Bygninga balkenum, flock 23 (maskinöversättning) Ligger betesmark (löt) mellan byar, och finns rör och tjäldror, vare det som det har varit; finns de inte, ha vardera byn halva betesmarken. Ligger torrvedsskog mellan byar, vare samma lag. Ligger skog som kallas hägnadsskog (værnkallaþer skogher) mellan byar, och finns rör och tjäldror, vare det som det har varit; finns inga rör eller tjäldror, då ska den skiftas efter öre och örtug. ## MEL BB 24 — Bygninga balkenum, flock 24 (maskinöversättning) Tvistar två härad med varandra om allmänningar, och säger vartdera sig äga dem, då ska syn nämnas av närmaste härad, och inte av dem som tvistar. Vilket härad som inte nöjer sig med vad synemännen gör, ha rätt att vädja under landssynen; sätte häradet tolv mark i vad, och synemännen tolv, till tredelning, som förut är sagt, och skilje landsnämnden mellan dem, som i alla andra jordtvister, och vare det beständigt som den gör. § 1. Nu må ingen fara eller ströva (fikiæ) i en annans allmänning, varken i skogar eller vatten, utan att han blir skyldig till laga böter, om han inte har lov eller lega för sig. § 2. Ligger allmänningen orödjad eller obroad, då ska häradet röja och broa allt, eller böte laga böter, var och en efter sin ägolott. § 3. Ingen må bygga på häradsallmänningar utan lov av häradet eller häradshövdingen. Var och en som bygger på häradsallmänningar, vårde han broar så långt och vitt som hans inägor är; vare det hans inägor (inuaþi) som han har inhägnat med gärdesgårdar, och ge han häradet avgift (skyld) därav som de kommer överens om. Detsamma gälle om landsallmänningar som om häradsallmänningar, och tage han dock lov av landet och lagmannen. § 4. Alla häradsavgifter ska betalas på sankt Franciskus dag närmast efter mikaelsmässan, och landsavgifter på sankt Dionysius dag; på dessa dagar före var och en sin avgift inom land eller härad till den plats som av ålder är tagen därtill. Var och en som sitter kvar med lands- eller häradsavgift och inte gäldar ut den efter dessa dagar som nu är nämnda, då ska häradshövdingen nämna med sig sex män, och rida hem till honom och värdera ut avgiften åt häradet eller landet, och penning på penning; av dessa böter tage landet eller häradet hälften och häradshövdingen hälften för sitt besvär. Sitter han kvar ett andra år, vare samma lag. Tredskas han och sitter kvar det tredje, ha han då förverkat sitt arbete och sin byggnad, och ha lagmannen eller häradshövdingen rätt att besätta samma jord, dock med landets eller häradets vetskap. Ingen ha heller rätt att driva bort den som bor på lands- eller häradsallmänning så länge han gör rätt för sig, och inte hans arvingar om de gör rätt. § 5. Om nu den som bor på lands- eller häradsallmänning drabbas av fattigdom, så att han inte förmår hålla uppe landgälden, eller annars lägger det alldeles öde av märkligt och rättmätigt skäl och för nöds skull, och förmår han ändå nästa år göra rätt för sig och hålla uppe det bolet och betala fullt avgälden för det som stod åter, ha ingen rätt att driva bort honom; förmår han inte, då ska lagmannen eller häradshövdingen upplåta det åt andra män som förut är sagt; då ska häradshövdingen nämna med sig dit sex män av häradet, de ska värdera byggnaden och åverkan på densamma; man fylle först landet eller häradet av den byggnaden för den gäld som stod åter, om inga andra penningar finns; är byggnaden mer värd, då fylle häradet eller landet honom det som den är mer värd efter värderingsmäns vittnen. § 6. Ingen ha rätt att köpa in lands- eller häradsallmänning till sig eller att skifta den, utom så att han ger landet eller häradet städja och avgäld därav, så som den var upptagen med. § 7. Nu må ingen göra skogsröjning på lands- eller häradsallmänningar; den som det gör, ha förverkat sitt arbete och därtill tre mark. ## MEL BB 25 — Bygninga balkenum, flock 25 (maskinöversättning) Nu må ingen man inta byns betesvall, eller något annat som är oskiftat, vare sig det är utom gärdesgård eller inom, till åker, äng eller humlegård, eller till någon annan nytta för sig, innan laga skifte har kommit till; var och en som det gör, ha förverkat sitt arbete och därtill tre mark. § 1. Nu kan de äga röjbar skog och vilja röja den, då må var och en av dem röja saklöst i oskiftat, och ha där tre sådder, och lägge sedan det åter till byskogen; har han det längre, vare sig till åker eller annan nytta för sig, ha han förverkat sitt arbete och därtill tre mark. Säger nu en att den andre röjer för mycket och begär skifte, då ges honom rätt att dela till skifte. ## MEL BB 26 — Bygninga balkenum, flock 26 (maskinöversättning) Nu kan ett kvarnställe (mölnostaþer) ligga mellan bolstäder; då ha vardera bolstaden halva kvarnstället, så långt som dess bymark räcker. Ligger nu kvarnstället inom by och bolstad, då tage var och en sin lott därav efter vad han äger i tomt, åker eller ängar. § 1. Nu må ingen bygga ett kvarnställe till skada för en annan, inte ovanför så att han täpper vattnet så att det går upp på åker eller äng, och inte heller nedanför; det är en dämning för den som bygger ovanför [osäker tolkning]. Kommer de nu i tvist, och säger den ene att det är så byggt att åker, äng eller kvarn är förstörd för honom, då ska ägarsyn hållas därpå; råde vardera över halva synen; kommer de överens, det är väl; kommer de inte överens, då ska de fara till tinget; häradshövdingen nämne åt dem tolv män som båda säger ja till; de ska komma dit, och synes det dem att byggnaden inte gör någon skada, då må den saklöst stå kvar; säger synemännen att den gör någon skada, då ska de fara till tinget, och där både vittna och svära att den gör skada. Vill den som äger byggnaden ännu då, innan de svär, vädja under landssyn, ha han den rätten, och skilje landssynen mellan dem som i alla andra jordtvister; vill han inte vädja innan häradssynen har svurit, vare då det beständigt som den gör. Har nu synemännen svurit att han har byggt olagligen, då är han sakfälld till tre mark; då ska häradshövdingen döma upp hans byggnad och förelägga honom en halvmånadsdag att själv riva upp den. Vill han nu inte kasta upp den inom förelagd dag, då ska häradshövdingen nämna tolv män med sig; de ska komma dit och kasta upp samma byggnad med samma män, och värdera ut sex mark av honom, tre mark till tredelning för olaga byggnad, och tre mark för brott mot häradshövdingens dom. Står han nu emot och värjer sig, och gör han någon skada på dem som kommer dit, vare sig det är dråp eller sår, vare det dubbelt gillt som han gör, och allt ogillt som han får. Samma lag vare om fiskeverk och fiskegårdar, om de är olagligen byggda. § 2. Om nu flera forsar finns tillsammans, och alla vill bygga, då må ingen bygga sitt så att den andres förstörs; då äger de vitsord som kan bygga utan skada för andra. § 3. Om nu en ny anläggning skadar en gammal anläggning, då äger den gamla anläggningen vitsord att riva den nya. § 4. Är nu båda byggda, den nedre och den övre, och ligger båda i laga läge, vare sig de är två eller flera, hålle då inte den övre vattnet för den nedre, och den nedre dämme inte upp ån för den övre; dra var och en själv upp sina dammluckor (stiborþ), eller böte sex öre om han kan överbevisas därom med två bofasta mäns vittnen på tinget och själv den tredje; blir han inte överbevisad därom som nu är sagt, vare han saklös; böte han också sex öre så ofta som han blir överbevisad, efter som förut är sagt. § 5. Äger nu flera män ett kvarnställe tillsammans, och vill en bygga och inte alla, ha den vitsord som vill bygga; då ska han stämna ägarna till tre ting och be dem bygga med sig; bygger de inte med honom före tredje tingsdagen, då ska han på tredje tinget ta häradshövdingens dom att bygga, och sedan må han bygga saklöst. Stämnar nu sedan de som inte ville bygga den som har byggt, och säger att han byggde på deras med våldsverk, då ha han vitsord; han styrke med sex mäns ed att han byggde med häradshövdingens dom, lagligen dömd på tinget; och sedan ska han ha kvarnen tills han har uppburit så mycket av den som han har kostat på den; det vittne sex män som båda nämner därtill, när han har fått full ersättning för sin byggnad; och vare samma lag om fiskegårdar. § 6. Nu må ingen vända vatten eller fiske från dess forna lopp och förstöra det för andra, utan att han blir skyldig till tre mark, och fylle han åter skadan efter värderingsmäns ord, lagligen nämnda därtill på tinget. § 7. Ligger ett sund mellan byar, land eller härad, ska ledsundet vara tolv alnar brett, där det är allmän led; båtled sex alnar, där det inte är allmän led. Var och en som täpper mer böte tre mark. ## MEL BB 27 — Bygninga balkenum, flock 27 (maskinöversättning) Alla ska bygga broar och röja vägar, den som äger mindre lika väl som den som äger mer i byn. Ligger kyrkobron nere på söndagen, böte de sex öre, så för den andra och så för den tredje, och vare det målsägandens ensak; de böte som har lämnat obyggt, var och en efter vad han äger i bygden; kyrkobron ska vara fem alnar bred. Ligger den nere längre än tre söndagar, böte de tre mark till tredelning. Samma lag vare om fäbro och kvarnbro som om kyrkobro. § 1. Landsväg och tingsväg ska vara tio alnar bred. Ligger en landsbro i landet, som flera härad än ett ska broa, och ligger allt nere, då böte de härad som ska broa den fyrtio mark till tredelning, åt målsägande, kung och härad. Kan den vara lottskiftad, och vet vart härad sin lott, och vill somliga bygga och somliga försumma, och ligger halva bron nere, böte de tjugo mark till tredelning; ligger en fjärdedel nere, böte de tio mark till tredelning. De härad som försummar och inte vill bygga, böte som nu är sagt, och de vare saklösa som har byggt. Varhelst en häradsbro ligger helt nere, som hela häradet ska broa, böte de tjugo mark; ligger halva nere, böte de tio mark; ligger en fjärdedel nere, böte de fem mark. Sitter en by kvar och vill inte bygga med häradet, böte den tre mark till tredelning. Sitter en bonde kvar och vill inte bygga, böte han sex öre; dem tage de bönder som har byggt bron. § 2. Kan nu en bro gå bort genom översvämning eller eld, och är det ofört, var den än ligger, mellan bolstäder, härad eller land, där ska de hålla färja och flotte tills bron blir gill. § 3. Kan nu folk lida skada på en bro och dö därav, böte den sju mark som skulle vårda bron, och tage den dödes arvingar dem, och vare det deras ensak. Bryter nu en hingst benet på bron och får sin bane därav, gälde han den med tolv öre, för ett sto sex öre, för en oxe en halv mark, för ko och ungnöt tre öre, för årsgamla svin, får och getter ett halvt öre, för lamm, killing, gris och kalv fyra penningar. Kan nu dessa kreatur få skada och inte dö därav, vare det en fjärdedels bot av dessa laga gälder som nu är sagda. § 4. Brosyner ska vara två vart år, den ena vid valborgsmässan och den andra vid mikaelsmässan, och inga fler, utom om en rätt målsägande finns som har fått skada på bron; då ska häradshövdingen nämna dit tolv män av häradet till syn; fäller synemännen den bron, böte den som skulle vårda bron brofall (brofal), och skadan efter som förut är sagt, vare sig han lät folk eller boskap fördärvas. Svär synen att en bro ska byggas som inte förut har funnits, då ska ägarna ha en månadsdag att bygga samma bro; har de inte byggt den, vare de skyldiga till sex öre. ## MEL BB 28 — Bygninga balkenum, flock 28 (maskinöversättning) Nu kan det gå värre än man ville, eld kan komma i byn och brinna för män; då ska tre hus vara eldhus (ærins hus), det är stuga, stekarhus och kölna; kan eld komma från något av dessa hus, då ska bonden vara saklös; från vilket annat den än kan komma, då heter den utburen eld. § 1. Nu kan drängar tröska i ladan, och blir den eld som de har burit ut större än behövligt, och bränner den upp korn och lada, då ska de bjuda vådaed av tolv män och vådabot sju mark; brister det på eden, böte de fyrtio mark. Är bonden eller bondens son då inne i ladan, då vare ladan under samma lag som stuga eller stekarhus. § 2. Bär han eld mellan hus eller gårdar, där ska var och en vårda sina verk. Blir den elden större än behövligt och bränner upp ett hus, böte han därför sex öre i vådabot, och fylle vådaed med tre män; bränner den ett andra eller tredje, vare samma lag; brinner hela gården för bonden, böte han tre mark och fylle vådaed med sex män; brinner flera gårdar eller hela byn, böte han sju mark och fylle vådaed med tolv män; han böte inte mer därför att flera brinner. § 3. Brinner kyrkan i byn, böte han för den tre mark; vårde också präst och klockare sin utburna eld så som bonden, vare sig den kan komma ut från kyrkan eller från deras gårdar. § 4. Kan nu folk brinna inne av våda, så som sagt, ett eller flera, böte han tre mark för vart och ett av dem, och därtill vådaed; faller han på eden, böte han fyrtio mark för vart och ett av dem, och så för hela byn, till tredelning; tage var målsägande så mycket av dessa böter som han fick skada, efter fyra värderingsmäns ord. Dessa vådaeder och alla andra ska var man gå med bönder och bofasta män, och inte med lösa män eller legodrängar. § 5. Bär man eld in i en annan mans kvarnhus, vare sig mjölnare eller bonde, och bränner de kvarn eller mäld på grund av ren vårdslöshet, då bygge den som skulle vårda elden upp huset lika gott, och böte tre mark, tolv öre åt kvarnägaren och tolv öre åt de bönder som ägde mälden, och fylle vådaed med sex män; brister det honom på eden, då fylle han åter den skada som han blir värderad till, och därtill nio mark till tredelning. Vare samma lag om väderkvarn som om vattenkvarn. § 6. I vilket härad som en sådan skada av eld kommer som nu är sagd, är häradet honom skyldigt brandstod (branzstuþ) efter vad skadan blir värderad till; häradshövdingen ska nämna honom sex bofasta män på tinget, de ska komma hem till honom och efter grannars vittnen värdera samma skada. Värderar de den till tjugo mark eller mer, då ska han ta brandstod av hela häradet; värderas den till tio mark, då tage han brandstod av den halvdel av häradet där skadan skedde; värderas den till fem mark, tage han brandstod av den fjärding han bor i. Brandstoden ska vara ett halvt spann korn eller fyra svenska penningar. Alla som är bofasta ska ta och ge brandstod, klerker och lekmän och så deras hjon; där ska ingen vara fri. § 7. Bär man eld till skogs, och vill bränna rågröja, kol eller annan bränning, och far den elden vidare än behövligt, ska han kalla på grannar; kan han släcka den, vare han saklös; kan han inte, då ska han följa brinnande brand och rykande rök och bjuda vådaed för sig; kan han gå vådaed med sex män, då böte han vådabot för byskogen som är torrvedsskog, tre mark, så för den andra och den tredje, och vare det byamännens ensak; kan han inte gå vådaed, vare då boten högre, nio mark för en skog, och så för den andra och den tredje; är han inte tagen på bar gärning, värje han sig med tolv mäns ed. Bränner man bärande skog av våda, och kan den bränna ek eller bok, böte han för en ek eller bok tre öre, så för den andra och den tredje, och fylle så vådaed med sex män; bränner han tio eller flera, böte han sju mark och fylle vådaed med tolv män; kan han inte gå vådaed, då böte han för en ek sex öre, så för den andra och den tredje; bränner han en fjärde, böte han tre mark; bränner han tio, böte han därför fyrtio mark; den boten blir inte större. Misstänks en man för utburen eld och han nekar, och är han inte tagen därvid eller lagligen bunden därtill, neke han med tolv mäns ed och vare saklös. ## MEL BB 29 — Bygninga balkenum, flock 29 (maskinöversättning) Nu kan en man hitta bin i sin bolstad, eller i skog som han äger lott i, då vare de hans som hittade dem; hittar han dem i en annans bolstad inom gärdes, ha han varken ersättning för tak eller fyndlott; hittar han dem i en annan mans skog utom gärdes, äge han där tredjedelen, och byamännen alla två lotter. Säger två att de har hittat en och samma bistock, ha den fyndlotten som först lyste. § 1. Svärmar nu bin och flyger in i en annan mans skog, följe den som äger bina till stock och hål, och märke så samma träd; lyser han inför byamännen, ha ingen rätt att förta honom dem; kommer en annan efter och känns vid samma bin, äge den som först lyste. Flyger en bisvärm in i ett ollonträd, då ska den tas ut ur stocken, och trädet inte förstöras; hugger man trädet ned eller förstör det, böte han sex öre; flyger den in i ett torrt träd, hugge han ned det och tage sina bin saklöst. Kan nu skogsägarna ge honom sak och säga att den svärmen inte är hans, då styrke han med tre män att den svärmade ut [osäker tolkning] och var kupad i hans bigård, och att han följde den till hål och häl; förmår han den eden, tage han sina bin saklöst; brister det på eden, släppe han ut bina och böte sex öre. § 2. Dräper bin en annan mans bistock, böte den som ägde bina som dräpte två öre för en, eller neke med två mäns ed; dräper de tre eller flera än tre, böte han sex öre, eller neke med tre mäns ed; han böte inte mer därför att flera dräps. § 3. Går en man med lockbete (bland) och bikar i en annan mans skog och blir fångad därmed, böte han tre mark, utom om han går från gården hos den som äger skogen och är i mål och mat hos honom. Var och en som sätter ut skruv (skruf) i sin skog eller i en annan mans, böte tre mark. § 4. Stjäl man en bistock och blir fångad därmed, då må man binda honom och föra honom med tjuvnaden till tinget, och där låta vittna, och sedan hänga upp honom och döma honom ogill. ## MEL BB 30 — Bygninga balkenum, flock 30 (maskinöversättning) Nu kan en ny by byggas ut från en gammal; det heter avgärdsby (af gerþa by); den ska tillsammans med odalbyn (oþolby) ha av byns allmänning timmer av torrved och inte av ollonved, gärdselfång och eldbrand, näverflak och fägång, torvskärning, lertäkt och slåtter på råmark (ramatæ) [osäker tolkning]. Gå där hans svin så som hans boskap går, så många som han föder vid sin lada. Han må heller inte ge lov i skogen, varken genom lån eller lega, och inte göra någon försäljning av skog, utan nöje sig med det som är inhägnat med gärdesgård. Vill odalbyn göra intägor, då ska de lägga en gata åt honom, tio alnar, till allmänningen; de ska vårda gärdesgården kring det de vill inta; de må inte bygga så att de täpper in honom. ## MEL BB 31 — Bygninga balkenum, flock 31 (maskinöversättning) Allmänningens slåtterdag är närmaste söckendag efter sankt Petters dag; var och en som slår i allmänningarna tidigare, och någon av ägarna kärar mot honom, böte tre mark och förlore höet därtill. ## MEL BB 32 — Bygninga balkenum, flock 32 (maskinöversättning) Mjölkar en kvinna en annan mans får eller get och blir tagen därmed, böte hon tre öre; är hon inte tagen därmed, vare hon saklös. Mjölkar hon en mans ko och blir tagen därmed, böte hon tre mark; finns inga vittnen, neke hon med sex mäns ed. § 1. Lägger man sitt märke på en annans märke, vilket ting det än är, dött eller levande, och är det mer värt än ett halvt öre, böte han tre mark, eller neke med sex män; är det ett halvt öre värt eller mindre, böte han tre öre, eller neke med tre mäns ed. Tvistar två om ett märke, och har båda ett och samma bolsmärke, då ska den värja som har det i sina händer. ## MEL BB 33 — Bygninga balkenum, flock 33 (maskinöversättning) Dräper man en mans kreatur med vilja, vilket slags kreatur det än är, värt mer än två öre, gälde han det åter med full gäld efter två värderingsmäns ord, av vilka vardera parten nämner en, och därtill tre mark, och så för det andra och det tredje; finns inga vittnen, neke han med sex mäns ed. Dräper han flera med sin vilja, det heter hjordhugg (hiorþa hug); gälde han åter skadan, och därtill fyrtio mark, om han blir lagligen överbevisad med sex män; blir han inte lagligen överbevisad, neke han med tolv mäns ed. Dräper man ett kreatur som är mindre värt än två öre, böte han dubbelt därför efter värderingsmäns ord, som förut är sagt. Varhelst en sådan sak läggs en man till last, och han inte blir lagligen överbevisad med åsynevittnen, neke han efter vad saken gäller, som förut är sagt. § 1. Kastar eller skjuter man mot en mans kreatur, och kan det träffa värre än han ville, och det dör därav, gälde han levande för dött, och svärje med tre mäns ed att det aldrig var hans vilja. § 2. Ber en man en annan att hjälpa hans kreatur, att åderlåta hans häst eller annat kreatur, och kan det gå värre än den ville som lade hand på, värje han sig med sin egen ed att det inte var med hans vilja som det fick skada, eller böte en fjärdedel av full bot. § 3. Dräper eller stjäl man en mans hund, böte han sex öre. § 4. Sårar eller slår nu en man en annan mans kreatur, och det dör inte därav, och är det häst eller oxe eller sto, och är det inte arbetsdugligt (værknæþæ fört), tage den som högg det det sårade och läke det, och skaffe ägaren ett kreatur som är dugligt till hans syssla; blir det sårade utan lyte, tage bonden sin egendom åter; blir det lyte därav, ha den det som högg, och ge bonden ett lytesfritt i stället efter värderingsmäns ord. § 5. Var och en som inte vill gälda så som nu är sagt, och det kärs mot honom på tinget, då ska häradshövdingen nämna värderingsmän hem till honom, som värderar ut fullt mot fullt, och därtill tre mark. § 6. Kastar man på en häst, ett sto, en oxe eller ko, och slår ut ett öga, eller hugger av horn eller svans, av våda, böte han ett öre för vart, och fylle vådaed med tre män; faller han på eden, böte han halv gäld. Sticker han ut båda ögonen, gälde han åter med full gäld och därtill tre mark, om två vittnen finns; finns inga vittnen, neke han med sex män. Slår man en ko så att den inte kan mjölkas, böte han ett halvt öre. ## MEL BB 34 — Bygninga balkenum, flock 34 (maskinöversättning) Dräper en annan mans kreatur ett kreatur, häst eller sto, eller ett kreatur som inte må ätas, och blir det lagligen styrkt med vittnen, gälde [ägaren] halv gäld därför efter värderingsmäns ord. Dräper det en oxe eller ko eller annat kreatur som må ätas, böte han en fjärdedel av full gäld, och den behålle det döda som förut ägde det. Kärs det nu mot en man, och finns inga åsynevittnen, neke han med ed efter vad kreaturet värderas till. § 1. Om nu ett kreatur sårar ett annat, det är ogillt. Blir ett arbetsdugligt kreatur sårat av ett annat kreatur, så att bonden inte kan nyttja det under ok eller sele, då ska den som ägde det kreatur som gjorde skadan skaffa den andre ersättning i selet (sila fylning) efter två värderingsmäns ord, av vilka vardera parten nämner en, eller böte två öre. ## MEL BB 35 — Bygninga balkenum, flock 35 (maskinöversättning) Bor bönder tillsammans i en by, då träffar de överenskommelse om sitt hjordhåll (hiorþhald), och där ska var och en göra den andre rätt. Försummar nu en deras hjordhåll, värje han sig med tolv mäns ed, eller böte två öre, och dem tage hjordhållsmännen själva upp. Kan han nu tappa bort en oxe eller ko, eller vilket slags kreatur det än är, och kan inte få det åter, gälde han det åter med full gäld, vart och ett efter vad det är värt efter två värderingsmäns ord. § 1. Tar nu ett vilddjur ett kreatur från hjordhållsmannen, och är han själv nära och får skada därav, vare han saklös; får han inte skada därav, gälde han åter med full gäld. § 2. Kalvar en ko ute på marken och kalven tappas bort, böte han en örtug; tappar han bort en killing eller ett lamm, böte han fyra penningar. § 3. Kan nu bondens kreatur komma i en annan mans redskap, hans som satte snara eller lade stockar, och dö därav; är fällorna lagligen lysta, böte hjordhållsmannen halv gäld åt den som ägde kreaturet; är fällorna inte lagligen lysta, böte den som satte fällan med full gäld. § 4. Tappar herden en oxe eller ko och kan inte få den åter, miste han sin lega; men om han tappar ett ungnöt, miste han ett öre av sin lega; för get eller får en örtug, för kalv, lamm och killing fyra penningar, för ett gammalt svin ett öre, för svin yngre än årsgammalt en örtug. § 5. Agar bonden sin herde, vare sig med käpp eller ris, och blir inte skada eller lyte därav, vare han saklös. ## MEL BB 36 — Bygninga balkenum, flock 36 (maskinöversättning) Flår man bast, eller bryter kvistar av ek, eller bryter pors, eller tar vildhumle i en annan mans mark, gälde han åter skadan och därtill tre mark, om han blir lagligen överbevisad. § 1. Var och en som bryter pors på byns, häradets eller landets allmänningar före olofsmässodagen och blir tagen därmed, böte sex öre. Hämtar man vildhumle från byns, häradets eller landets allmänning före bartolomeimässan, böte han därför tolv öre; ingen ha rätt att kära mot honom utom rätt ägare. ## MEL BB 37 — Bygninga balkenum, flock 37 (maskinöversättning) För man olovandes boskap ut på en annan mans ö, vad slags boskap det än kan vara, ska den som tar in den boskapen lysa det inför sockentinget; kommer den efter som är ägare och bjuder rätt för sin boskap, ska han ge ett öre för en häst eller ett gammalt nöt, för ungnöt, get eller får en örtug, för killing, kalv och lamm fyra penningar; löser han inte sin boskap och bjuder rätt därför inom tre söndagar, ligge sedan ansvaret för den på den som äger den; kan den förstöras eller dö, vare det hans skada som inte ville lösa den. § 1. Släpper man ut sin boskap utan alla ägares lov på den ö som han själv äger del i, då vare lösen för den boskapen hälften mindre än förut är bestämt. ## MEL BB 38 — Bygninga balkenum, flock 38 (maskinöversättning) Köper man boskap från en sjuk by och driver den med sin vetskap hem olovandes för sina grannar, drive han bort den eller slå ned den genast, och böte tre mark om någon av grannarna kärar mot honom. Nekar han nu och säger att han inte visste det, då neke han med sex män, och drive den då bort saklöst. Vill han inte driva bort den eller slå ned den, då böte han sex mark. § 1. Ingen må ta en annans boskap, skepp eller ekstock (ankuste) [osäker tolkning], eller vilket slags ting det än är, dött eller levande, för att ha det till någon nytta för sig, utan att han har lov eller lega för sig av rätt ägare; annars stånde han till svars efter tjuvs rätt, efter vad som avgörs i tjuvabalken. ## MEL KpB 1 — Köp mala balkrin, flock 1 (maskinöversättning) Köper en man av en annan hovdjur eller klövdjur, skaftat vapen eller skuret kläde, arbetat guld eller silver, hus med lås och dörr, det ska allt köpas med vänner och vittnen (meþ vin ok vitne). ## MEL KpB 2 — Köp mala balkrin, flock 2 (maskinöversättning) Köper man guld eller silver av en annan än guldsmeden själv, och finner den som köpte att det är förfalskning (flærþ) inuti, då tage den som sålde det åter, och värje sig med tolv mäns ed att han inte visste att svek fanns däri; faller han på eden, böte han tre mark; nekar han att han sålde det, neke han med tolv mäns ed, eller ge åter värdet och bot som avgjort är. § 1. Säljer en guldsmed förfalskning i guld eller silver, då ska man låta pröva det på städet [osäker tolkning], och blir det rent, behålle den det som har fått det; är det orent, ge guldsmeden den som hade köpt värdet åter, och ha själv sin förfalskning, och böte sex mark. Kan guldsmeden neka, och vill han inte ta åter den förfalskning som han har sålt, ha då den som köpte vitsord att med två bofasta män binda honom vid sin försäljning, och bot som sagt är. § 2. Vill man ge en guldsmed sitt guld eller silver i händer för att göra något av det, det ska han ta emot som rent med två bofasta män; kan sedan den som ägde silvret eller guldet säga att det inte är lika rent när han fick det åter som när han gav ut det, vare det på deras vittnesmål som då var närvarande; värjer de guldsmeden, vare han saklös och tage sin lön; fäller de honom, heter han tjuv och böte för tjuvnad efter värderingsmäns värdering. ## MEL KpB 3 — Köp mala balkrin, flock 3 (maskinöversättning) Köper man vax, salt, rökelse, smör, flott, talg eller humle, och varhelst en man har sålt eller köpt förfalskat, då nämne vardera, den som köpte och den som sålde, två bofasta män; de ska veta om förfalskat är sålt eller inte; värjer de den som sålde, vare han saklös; fäller de honom, böte han tre mark. Så ska det bötas överallt där förfalskning påträffas i köp, och den som köpte tage värdet åter, och den som sålde förfalskningen. § 1. Var och en som köper av bondens hustru utan hans vetskap, där äge bonden kalla det köpet åter, om det är mer än ett öreköp. Ingen må göra köp med bondens barn eller hjon utan hans vetskap. Var och en som gör större köp med dem, böte tre mark. ## MEL KpB 4 — Köp mala balkrin, flock 4 (maskinöversättning) Gör nu en man köp på torget, vare sig han köper levande eller dött, och klandras det köpet, och vet den som det klandras för inte sin hemulsman (fango man), då svärje den som klandrade sig till sitt med två mäns vittnen, och den andre styrke sitt torgköp med bofasta köpvittnen och göre sig fri från tjuvnad, och sedan tage den sitt åter som har klandrat, och den som har köpt söke efter sitt värde. § 1. Köper man ett sto eller en ko, eller vad det än är som föder avkomma, och klandras sedan det kreatur han har köpt, då ska den som har fött upp avkomman ha den, ty ingen man må vårda en annan mans halva avkomma [osäker tolkning], och den andre löse sitt åter som har styrkt sin rätt. ## MEL KpB 5 — Köp mala balkrin, flock 5 (maskinöversättning) Hyr en man av en annan häst, dragdjur, oxe eller vilket ting det än kan vara, och tar han det oskadat, då ska det återlämnas oskadat. Säger nu den som ägde det att det skadades genom hans handverk som hade hyrt det, värje han sig då med tolv mäns ed, och ge ut den hyra som han hade avtalat; faller han på eden, gälde han bonden åter hans egendom lika god som han tog den, och därtill hyran. § 1. Tar man lån av en annan, ska lånet föras hem levande; lån må inte misskötas, det ska gäldas åter med full gäld, efter vad grannar vill svärja, de som var nära när det lånades ut. Säger den ene att det är lån och den andre inte, äge den vitsord som lånade ut; han vittne med två män och själv den tredje att det var lånat. ## MEL KpB 6 — Köp mala balkrin, flock 6 (maskinöversättning) Lägger man in penningar eller andra ägodelar i förvar hos en annan, då lägge han in dem med två mäns vittnen, och tage dem åter ut med samma vittnen; finns inte sådana vittnen, och säger den som lade in att det var mer inlagt än han fick ut, ha då den andre vitsord att styrka med tolv mäns ed att det är utgivet. Stjäls det godset eller brinner, eller följer våldtagning båda deras gods tillsammans, då vare det ogillt; går det inte ut över båda, då återlämne han honom hans. ## MEL KpB 7 — Köp mala balkrin, flock 7 (maskinöversättning) Sätter man pant hos en man, vare sig det är mindre lösöre eller mer, då göre han det med vittne av två bofasta män. Nu kan den panten brinna innan stämnodagen är ute; brinner båda deras, gälde han ingenting därför. Nu kan den stjälas eller tas med våld, då ska han fara till kyrkan och lysa efter den inför sockenmännen, både efter sitt och efter det som var satt i pant; är inte båda deras gods stulet, ge han panten åter åt ägaren. ## MEL KpB 8 — Köp mala balkrin, flock 8 (maskinöversättning) Är nu deras stämnodag ute, och panten löses inte åter, då ska han bjuda panten åter på ett ting, det andra och det tredje; vill han då lösa åter sin pant, då ha han rätt därtill; vill han inte, då ska panten värderas; är panten mer värd än gälden, då ge han ägaren till så mycket som den är bättre eller mer värd; är panten mindre värd än gälden är, då fylle den till som skulle gälda. ## MEL KpB 9 — Köp mala balkrin, flock 9 (maskinöversättning) Går man i borgen för penningar för en annan, då gälde han ut detsamma som han har borgat för, eller neke med tolv mäns ed att han aldrig gick i borgen; faller han på eden, då gälde han ut det han har borgat för, vare sig det är mer eller mindre. Kan de nu vara oense, och säger den ene att mer är borgat och den andre mindre, gälde han det då ut med tolv mäns ed att han inte borgade för mer än nu är framlagt. § 1. Säger nu den ene att han har borgat för en man, och den andre säger för penningar, då före den som har borgat mannen fram och vare saklös; kommer mannen inte fram, då gälde den som har borgat gälden och mannens sak, eller värje sig med tolv män. Är det borgat på tinget eller inför kyrksocknen, vittne tolv män om vad som är borgat eller inte; är det inte borgat på tinget, stå det på hans vitsord. ## MEL TgB 1 — Þingmala balkenum, flock 1 (maskinöversättning) Ska man nu välja lagman, då ska biskopen låta kungöra det på landstinget och sätta ut en dag om åtta veckor, så att alla som bor i lagsagan må komma till samma landsting; då ska biskopen ha med sig två å klerkernas vägnar; sedan ska allmogen välja sex hovmän och sex bönder; de tolv tillsammans med klerkerna ska välja tre män av dem som bor i lagsagan, som de vill ansvara för inför Gud är de rättaste för landet efter deras bästa samvete; av dessa tre ska kungen ta en, den som Gud skjuter honom i hågen, och som han förstår vara allmogen nyttigast. Den som kungen väljer till lagman (laghman), han ska svära detta: Så hjälpe mig Gud och de helgedomar jag håller i, jag ska mot fattiga och rika över hela min lagsaga i alla domar följa det rätta, och aldrig det orätta mot mitt samvete och lagen, och aldrig vränga lag eller styrka orätt [osäker tolkning], för fruktans skull, för ynnest eller penninggirighet, inte för avund eller illvilja, inte för släktskap eller vänskap; så vare Gud mig huld som jag säger sant. ## MEL TgB 2 — Þingmala balkenum, flock 2 (maskinöversättning) Ska man nu välja häradshövding (hæræzhöfþonge), då ska lagmannen stämna till ting en månad innan tinget ska hållas på rätt tingsplats i samma härad; då ska häradet nämna tolv män, sådana de vill, och lagmannen själv den trettonde; de tretton ska lägga fram tre till val för kungen av dem som bor i häradet; av dem tage kungen en, den som han vill och vet vara bäst lämpad därtill; är kungen inte inom landet, då tage den häradshövdingen som kungen sätter det i händerna på; då ska häradshövdingen svära samma ed som lagmannen. ## MEL TgB 3 — Þingmala balkenum, flock 3 (maskinöversättning) Tar lagmannen muta för sin dom, ge han kungen mutan och böte fyrtio mark, och miste sitt lagmansdöme och få det aldrig sedan åter. Tar häradshövdingen muta, vare samma lag. Tar häradets länsman (lænsman) muta, ge han kungen mutan, och miste sitt län och få det aldrig åter, och böte fyrtio mark. Tar en nämndeman muta, ge han kungen mutan och böte fyrtio mark, och sättes aldrig mer i nämnd. § 1. Vilken man som kan överbevisa honom med fulla skäl om att han tog muta, han tage av de fyrtio mark som denne ska böta åtta örtugar och tretton mark. ## MEL TgB 4 — Þingmala balkenum, flock 4 (maskinöversättning) En man må inte ha flera häradshövdingdömen än ett, och han ska ha en tredjedel av all häradsrätt i böter (sakörum) av det häradet, och häradet råde självt över de två lotter som återstår. ## MEL TgB 5 — Þingmala balkenum, flock 5 (maskinöversättning) All avgäld som går av häradsallmänningar ska skiftas mellan allmogen efter vad var och en är jordägare i häradet, och kungen [få] sin tredjedel. ## MEL TgB 6 — Þingmala balkenum, flock 6 (maskinöversättning) Kommer tingsdagen på en helgdag eller fastedag, lyse häradshövdingen alltid på den föregående tingsdagen vilken dag han vill hålla ting; lyser han inte, då sitte bönderna saklöst hemma tills en annan tingsdag kommer, och häradshövdingen böte tre mark. ## MEL TgB 7 — Þingmala balkenum, flock 7 (maskinöversättning) Tre tingstider ska vara om året i varje lagsaga: den första från tjugondedag jul till niveckorsfastan (nio viknæ fasto), den andra från botulfsmässan till sankt Olofs dag, den tredje från mikaelsmässan till advent; under dessa tider ska häradshövdingarna hålla ting en dag i varje vecka på rätt tingsplats. ## MEL TgB 8 — Þingmala balkenum, flock 8 (maskinöversättning) Landsting (landz þing) ska hållas så många gånger: det första ska vara måndagen närmast efter tjugondedag jul, det andra måndagen närmast midfastosöndagen, det tredje måndagen efter sankt Petters dag, det fjärde måndagen närmast efter sankt Mikaels dag. Och varje lagman ska tinga en gång om året i varje härad i sin lagsaga; vill han oftare, råde han själv, och då lyse han det alltid fjorton nätter innan han ska tinga. ## MEL TgB 9 — Þingmala balkenum, flock 9 (maskinöversättning) Kärar nu en man mot en annan, då ska han fara hem till honom med två bofasta män, stämna honom till tinget och säga vilken sak han ger honom; kommer han till första ting, andra och tredje, och svarar för sig med lag eller laga böter, det är väl; kommer han inte, och inte heller hans förfallsvittne, då är han sakfälld till tre mark för sin tredska, och häradshövdingen nämne genast tolv män hem till honom att ta ut de tre markerna, och käranden käre mot honom på nytt ett ting, ett andra och ett tredje; kommer han inte till svars utan förfall, då vare han fälld i huvudsaken, och häradshövdingen nämne därtill tolv män med sig själv och länsmannen, att ta ut saken eller annat som de tvistar om, och tre mark för hans tredska. ## MEL TgB 10 — Þingmala balkenum, flock 10 (maskinöversättning) Kommer nu den till svars som saken ges, inom laga ting, om de mål där käranden ska binda honom med vittnen, som förut i lagen sägs, och den som kärar inte förmår eller inte vill binda honom med vittnen efter häradshövdingens dom, då vare han saklös som saken ges, och böte den tre mark som kärade; och aldrig vare förfallsvittne gillt mer än en gång för samma mål. ## MEL TgB 11 — Þingmala balkenum, flock 11 (maskinöversättning) Nu ska häradshövdingen inte nämna ting hem till en man för att utmäta av honom innan tolv män har vittnat därom, om han är lagligen stämd och lagligen tingad eller inte; och alla förfallsvittnen svärje på samma ting som de vittnar. ## MEL TgB 12 — Þingmala balkenum, flock 12 (maskinöversättning) Häradshövdingen ska söka ting på varje tingsdag. En tingsplats ska finnas i varje härad. Var sjunde dag ska ting hållas på rätt tingsplats, utom att det kan ske flera gånger, då kungens bud eller kungens brev kan komma; aldrig vare ting gillt för sakers sökande eller talan mer än ett i veckan. ## MEL TgB 13 — Þingmala balkenum, flock 13 (maskinöversättning) Kan nu den som kärar binda den med vittnen som han kärar mot, då ska han alltid på den tingsdag då han får svaret, och den andre nekar för sig, nämna sina vittnen, och på nästa tingsdag därefter både vittna och svära, utom om han inte får svar förrän på sjätte tinget; då ska han på samma ting både nämna vittnen och låta dem svära. § 1. Kan det nu vara ett nekandemål och inte ett vittnesmål, och den som det kärs mot nekar, då ska han på det ting där han svarar fästa sin lag (lagh), och gå den på det ting som är närmast därefter, utom om han inte svarar förrän på det yttersta tinget; då göre han båda på samma ting, fäste lag och gå den, eller vare fälld; och alla eder och vittnen ska han gå på rätt tingsplats och på rätt tingsdag. ## MEL TgB 14 — Þingmala balkenum, flock 14 (maskinöversättning) Kommer nu den till tinget som vill gå ed, och målsäganden inte kommer för att stava (staua) eden, eller är där och inte vill stava eden, gå då bonden sin ed, och vare den eden lagligen gången. Kan någon sedan vilja klandra den eden, då ska de tre svära att den eden är lagligen gången; ingen ha rätt att bryta den eden igen, utom om kungen själv vill leta ut sanningen. § 1. Talar en man sin talan på tinget, och kommer han åter på ett annat ting och talar annorlunda, det är tvetal (tuætala); läggs nu en man detta till last, och värjer sex män honom, vare han saklös; fäller de honom, böte han sex öre åt målsäganden ensam; sedan ska han med samma talan som han hade på första tinget värja sig eller fälla; vare sig det gäller kärande eller svarande, vare samma lag. ## MEL TgB 15 — Þingmala balkenum, flock 15 (maskinöversättning) Stämnar nu flera män än en en och samma man till tinget på en tingsdag, då ska han först svara den som först stämde, och sedan var och en efter som han var stämd, ty en man må inte svara mer än en till talan på ett ting, och inte gå ed mer än en gång på en dag. § 1. Säger nu var och en att han har stämt tidigare än den andre, då ska häradshövdingen först göra rätt åt den som har det högsta käromålet, och sedan åt var och en efter som käromålet är. ## MEL TgB 16 — Þingmala balkenum, flock 16 (maskinöversättning) Varje tingsdag ska häradshövdingen, eller den som han har satt sin dom i händerna på, komma till tinget på rätt tingsplats, eller böte tre mark; och kärande och svarande ha samma vitsord på nästa ting som de skulle ha haft om häradshövdingen hade varit på tinget, ty alla laga vittnen och eder ska göras efter domar. ## MEL TgB 17 — Þingmala balkenum, flock 17 (maskinöversättning) Kommer nu en bonde till tinget och begär laga dom av häradshövdingen, och svarar denne att han inte vet lag i det målet, då må han skjuta upp det och tänka sig om till nästa tingsdag; då ska häradshövdingen döma honom lag, eller böte tre mark, utom om han inför tinget svär med sin egen ed att han inte vet lag i det målet, och hänskjuter det till sin lagman. ## MEL TgB 18 — Þingmala balkenum, flock 18 (maskinöversättning) Kommer nu en man till tinget och ska gå ed eller fylla vittne, och efterger målsäganden, länsmannen och häradshövdingen honom den eden, vare den eftergivna eden lika gill som gången. Är de nu oense, och säger den ene att den är eftergiven och den andre inte, vittne sex män som då var på tinget om vad som är sant därom. § 1. Och ges en man sak, ska han värjas eller fällas där gärningen gjordes, och böta där han bor. ## MEL TgB 19 — Þingmala balkenum, flock 19 (maskinöversättning) Varhelst nu en man ska stämma en annan, och denne är utom häradet men inom lagsagan, då ska han stämmas inför kyrksocknen på en helgdag eller på tinget, och ha tre veckors dag att komma till svars efter det att han var lagligen stämd. Är han utom lagsagan men inom riket, ha han sex veckors dag att komma till svars, och stämmes alltid som förut är sagt. ## MEL TgB 20 — Þingmala balkenum, flock 20 (maskinöversättning) Blir nu en man lagligen fälld för sitt brott, då ska målsäganden fara till tinget och säga det till häradshövdingen; häradshövdingen ska nämna honom tolv män på tinget; de tolv ska gå in i bondens gård; de ska värdera lösöre och gångande fä; räcker inte det, då ska de värdera korn och hö; är detta låst i husen och bonden inte vill låsa upp, då bryte de upp dörren saklöst; räcker inte det, då ska de värdera hans hus; räcker inte det, då ska de värdera hans jord; räcker inte den, då ska de värdera i huvudbyn (bolbynum) [osäker tolkning], efter vad de tolv säger vara högst värt. § 1. Varhelst jord värderas ut för böter, ha bonden rätt att lösa åter den jorden inom tre år efter det att den är värderad. Förmår han inte, löse då hans fränder den inom samma frist; den som har jorden uppbäre avkastningen av den och slå ingenting av. Löses inte den jorden åter inom tre år, ha då den som har fått den, och ingen ha rätt att klandra den jorden mer eller lösa den i börd. § 2. Lika ofta som bonden sakfälls, lika ofta skiftas hustruns lott ifrån, både i jord och i lösöre. Gör hustrun brott, och bonden fälls enligt lag, eller blir hon bunden därvid med vittnen, bötes brottet av hennes gods. ## MEL TgB 21 — Þingmala balkenum, flock 21 (maskinöversättning) Bryter nu den mot en bonde som ingenting har att böta med, i andra saker än dråp, sår och rån, som förut är sagt, då ska bonden tala till honom på tinget, på ett andra och ett tredje; kommer han till tinget och bjuder rätt för sig, stå vitsordet för honom; kommer han inte på fjärde tinget, då är han fälld och fäller sig själv, till var bot efter brotten; är han inte bofast, då lagtinge man där gärningen gjordes. Sedan han är så fälld, då gå han först in i tjänst hos bonden, ett år för varje mark som han är sakfälld till, och sedan hos kungen, och vare saklös inför häradet. § 1. Kan han löpa bort medan han är inne hos bonden, då vare han sakfälld till tre mark så ofta han gör det, och vare därför ett år längre hos bonden. § 2. Löper nu den man bort som är brottslig, kan bonden vilja ta honom åter, och kommer skada på den mannen, då vare det allt ogillt utom vid dråp; dråp med döden ligge i tjugo mark till tredelning; och tage han sin skademan saklöst. Vill bonden inte ta honom, tage länsmannen honom, och vare bonden saklös inför kungens man om han löper bort medan han är inne hos bonden. Vad som görs mot den mannen eller han får göra, vare under fri mans böter. ## MEL TgB 22 — Þingmala balkenum, flock 22 (maskinöversättning) Kan nu en bofast man bryta mot lagen och själv vilja fly undan, vilken sak det än må vara; vill han själv göra rätt, vare han saklös; vill han inte, binde rätt målsägande honom enligt lag vid sin sak, och söke till full bot med häradshövdingen och sitt härad; tage var och en där sin lott som äger del i saken, och allt det sökes ut av bonden med domar och skäl. Kan det sedan dömas åter, då ge var och en åter det som han tog, med svuren ed, och vare saklös för ransböter, eftersom det togs med domar och skäl. ## MEL TgB 23 — Þingmala balkenum, flock 23 (maskinöversättning) Säger nu bonden att han är översökt (ofsöktan), ha värderingsmännen rätt att styrka med sin ed att de inte har värderat mer än brotten var. XXIIII. Har bonden avgäld (afraþ) eller tionde inne hos sig då värdering ska göras hos honom, det ska vara undantaget från värdering. Äger också flera i boet, eller är inlagt gods eller bolagsgods (bolax fæ) sammanfört med vittnen, då skiftas allt det undan värderingen. ## MEL TgB 25 — Þingmala balkenum, flock 25 (maskinöversättning) Varhelst en man ska sökas för sitt brott, vare sig det är mindre brott eller större, då ska värderingsmän gå in i gården och värdera åt var och en så mycket som han äger i saken, och låta målsägandens lott vara kvar tills han vill ha sin lott. ## MEL TgB 26 — Þingmala balkenum, flock 26 (maskinöversättning) Varhelst tolv män ska styrka den ene fri och den andre fälld, och de inte gör det på samma ting, böte var och en av dem tre mark, utom om de tolv nämns i kungens räfst (kunungs ræfstum); de göre som där står. § 1. I alla vittnen, nämnder och eder ska bofasta män vara. ## MEL TgB 27 — Þingmala balkenum, flock 27 (maskinöversättning) Nu må häradshövdingen skära upp budkavle (buþ kafla) efter kungens brev eller bud, om något blir stulet i bygden, om dråp blir gjort, eller en man tas inne hos en annans kvinna, eller en kvinna tas med våld, eller om en man blir tagen från kyrkogården som skulle ha frid där. § 1. Nu kan häradshövdingen skära upp budkavlar, en i varje fjärding; den budkavlen ska gå framåt och inte tillbaka. En änka ska inte bära budkavle, utom om hon har en son äldre än femton år. Kommer budkavlen till byn från öster, gå den ut åt väster; kommer den från söder, gå den ut åt norr. Alla ska bära budkavle, bönder, landbor och brytar (brytia), vare sig de är frälse eller ofrälse. § 2. Kommer de nu i tvist, och säger den ene att budkavlen har kommit till byn och den andre inte, ha den vitsord som vill styrka med två mäns vittnen att budkavlen är framförd; gå han den eden så som alla andra. § 3. Var och en som villar bort eller fäller budkavle, så att tinget inte kommer samman efter kungens bud, böte tre mark. Var och en som villar bort eller fäller budkavle från häradshövding eller lagman, böte tre öre. ## MEL TgB 28 — Þingmala balkenum, flock 28 (maskinöversättning) Ger nu länsmannen en annan man skuld och säger att han har gjort sår eller blodvite, eller blodvite, eller vilka brott det än är, och säger att han har bött hemligt med målsäganden, och den andre säger nej, och har länsmannen sant vittne därtill av två bofasta män som vill svära det, att det blev synat och skärskådat samma dygn, ha han samma rätt att binda honom som målsäganden, och målsäganden ha förverkat sin rätt, och den som har brutit böte både åt häradet och åt kungen. Förmår länsmannen inte de vittnen som nu är sagda, vare bonden saklös. ## MEL TgB 29 — Þingmala balkenum, flock 29 (maskinöversättning) Kommer nu en målsägande till tinget och ger en annan sak, och vänder sedan om och vill inte lagsöka honom, söke då länsmannen honom som förut är sagt, och målsäganden ha där förverkat sin rätt. ## MEL TgB 30 — Þingmala balkenum, flock 30 (maskinöversättning) Vill nu kungen se sina nämnder, då ska häradshövdingen nämna en nämnd av tolv män ur häradet, hälften hovmän och hälften bönder, sådana som de tvistande och häradsmännen säger ja till; han ska nämna sannfärdiga män i nämnden och inte osannfärdiga män, och inte parter i tvisten, och inte dem som är jäviga (vildoghe). Häradshövdingen ska själv vara i nämnden, och ingen annan i hans ställe, utom om han har förfall som förut är sagt. Nämns nu en man i nämnden som då är närvarande på tinget, och vägrar han och vill inte gå in, böte han tre mark. ## MEL TgB 31 — Þingmala balkenum, flock 31 (maskinöversättning) Om nu den som vill kära eller den som ska svara misstänker att någon av dem som sitter i nämnden är jävig, då ska denne gå bort ur den och en annan sättas i hans ställe, så länge som det målet avgörs. Den som dessa tolv värjer eller fäller, det stå fast och gå inte åter; mot den nämnden må ingen vädja, utom om han vädjar innan den har svurit; och ingen ed må gå emot den, och ingen nämnd gå emot nämnden. ## MEL TgB 32 — Þingmala balkenum, flock 32 (maskinöversättning) Vill man vädja mot nämnden innan den har svurit, då vädje målsäganden sex mark och varje nämndeman en mark under kungens sanningsletande. Förlorar nämnden, då böte den tolv mark; tage kungen sex mark och målsäganden sex mark. Förlorar målsäganden, då böte han sex mark; tage nämnden tre mark och kungen tre mark. § 1. Alla vittnesmän inför kungen, lagmannen, häradet eller häradsnämnden ska svära vid alla de vittnesmål som de avger, och be Gud så hjälpa sig som de vittnar rätt och sant i detta mål; underkänns dessa vittnen inför kungens dom, då böte de nio mark till tredelning, och vare aldrig tingsgilla, vittnesgilla eller edsgilla, och hete skämda män och inte vittnesmän; de faste och stånde utanför kyrkan, och böte biskopen tre mark. ## MEL TgB 33 — Þingmala balkenum, flock 33 (maskinöversättning) Kan nu nämnden inte enas, då vare den fri som sju av nämnden friar, och den fälld som de fäller. Vill nu de tolv varken fria eller fälla innan tinget är slut, då böte var och en som är i nämnden tre mark att dela i tre delar: målsäganden, kungen och häradet. ## MEL TgB 34 — Þingmala balkenum, flock 34 (maskinöversättning) Den tid denna nämnd ska hållas, då ska kungens fogde hålla kosten (kostin) för den som har kungens dom, med åtta hästar, och för den av hans män som har sigillet, med tre hästar; och häradshövdingen ska hålla kosten för lagmannen med åtta hästar, och för nämnden: för varje hovman som sitter i nämnden med två hästar och för varje bonde en häst. Och därför att häradshövdingen ska hålla den kosten, ska han uppbära all den häradsrätt (hæræzræt) som då faller inför den nämnden, var och en i sitt härad. § 1. Dömer lagmannen eller häradshövdingen en dom och vill någon vädja mot honom, då ska han vädja på samma ting som domen ges, eller har han sedan ingen rätt att vädja mot honom. ## MEL TgB 35 — Þingmala balkenum, flock 35 (maskinöversättning) Vädjar man mot häradshövdingen, då ska han sätta tolv öre i vad och häradshövdingen tre mark inför lagmannen. Förlorar bonden, tage häradshövdingen en halv mark som målsägandens rätt, en halv mark lagmannen och en halv mark häradet. Förlorar häradshövdingen, tage bonden en mark, en annan lagmannen och den tredje häradet. ## MEL TgB 36 — Þingmala balkenum, flock 36 (maskinöversättning) Vädjar nu bonden eller häradshövdingen mot lagmannen, då sätte bonden eller häradshövdingen tre mark i vad och lagmannen sex. Förlorar bonden eller häradshövdingen, tage lagmannen en mark, en annan kungen och den tredje häradet. Förlorar lagmannen, tage den som vädjade två mark, två kungen och två häradet. ## MEL TgB 37 — Þingmala balkenum, flock 37 (maskinöversättning) Var och en som bryter häradshövdingens dom böte tre mark, för lagmannens dom sex mark. § 1. Dessa mål ska avgöras av häradsnämnden (hæræznæmd): alla edsöresbrott (eþzöre) och högmål som går på livet, eller både på livet och godset, alla mord och mordgälder (morþgæld), alla rån, vare sig de är större eller mindre, alla dombrott, både mot lagmannens och häradshövdingens dom, utom de som hör till kungens nämnd. ## MEL TgB 38 — Þingmala balkenum, flock 38 (maskinöversättning) Kungen äger att leta fram sanningen; han må åter bryta alla svikliga åtal (skruksoknær) och efterspaningar (vpsoknær) [osäker tolkning], och lagmannen äger att skilja lag. Och ingen ska böta utan att vara åtalad, och ingen två gånger för samma sak. ## MEL TgB 39 — Þingmala balkenum, flock 39 (maskinöversättning) Den tid kungen själv vill hålla sitt rättarting (rættara þing) över hela riket, eller de som har hans dom, då ska kungen, eller de som är på hans vägnar, kungöra det i varje landskap sex veckor innan han håller det. Alla ska komma dit för att klaga på dem som har gjort dem orätt, på det första tinget sedan kungens brev är lästa, eller vid kyrkstämma där det inte finns något ting; och för dem som inte då klagar, så som nu är sagt, ska ingenting dömas om de sakerna denna gång, utom om den som anklagas är där för att svara. Kungen äger också att med sitt brev kungöra för alla män när han vill hålla samma rättarting, och var och en som då inte kommer, då ska kungen, eller de som har hans dom, ändå döma i alla mål som nu är sagda, så som om han själv vore där för att svara, utom om han har sant förfall (forfall). ## MEL EB 1 — Eþzöris balker, flock 1 (maskinöversättning) Rider man hem till en annan i det uppsåtet att han vill skada bonden eller hans husfolk (hion), eller någon som är i hans gård eller är hans gäst, eller söker an hans gård i ofred, och när han kommer in i gården gör skada, dräper, slår, hugger fullsår eller slår så att det syns, blånad eller blodvite; alla som är med i flocken och följet (fluk ok farunöte) har brutit edsöret (eþzörit). ## MEL EB 2 — Eþzöris balker, flock 2 (maskinöversättning) Flyr man till en annans gård undan sina ovänner, och den som far efter kastar eller skjuter efter honum så att han dör därav, eller får fullsår, blodvite eller blånad; träffar det honom sedan han kommer in på tomten eller gården hos den han söker hjälp hos, då har han och alla de som var med honom brutit edsöret. ## MEL EB 3 — Eþzöris balker, flock 3 (maskinöversättning) Så mycket som bonden har intagit med hus och gårdar på den tomt han bor på, där äger han frid för sig och allt sitt. § 1. Står nu badstuga utanför gården, smedja, hemligt hus eller lada, i dessa hus ska man ha samma frid som på tomt eller gård; var och en som där gör en gärning mot en annan har brutit edsöret. ## MEL EB 4 — Eþzöris balker, flock 4 (maskinöversättning) Kan nu den som springer före bli träffad innan han kommer på tomten hos den han flydde till, eller på hans gård, då har de inte brutit edsöret. ## MEL EB 5 — Eþzöris balker, flock 5 (maskinöversättning) Rider de nu hem till en man, och fastän de vill göra skada inte förmår det, och inte slår till blods eller hugger och inte dräper, då är hot utan böter; bryter de hus eller skjuter (skena) [osäker tolkning], eller knuffar man eller kvinna, och kommer inget blodvite därinne, då böte de tre mark, eller värje sig med sex mäns ed; och sex mäns ed gälle inte innan nämnden har friat honom från edsöresbrottet. ## MEL EB 6 — Eþzöris balker, flock 6 (maskinöversättning) Kan nu den man som gör hemsökan (hemsokn) bli sårad eller dräpt eller få blodvite medan han gör hemsökan, då är allt ogillt som han får. § 1. Kan de nu fara före och vilja fly; allt som de får i gården eller på tomten, det är allt ogillt. Möts de nu i grindöppningen (garþzliþi), och föttarna faller innanför grindöppningen och huvudet utanför på den som gjorde hemsökan, vare han ogill; faller föttarna utanför och huvudet innanför, vare han gill, därför att han föll därifrån där föttarna stod. VI. Kan nu den som de red hem till löpa ut ur sin gård, och dräper, slår eller hugger sedan de kommer ut ur hans gård, böte han efter landslagen; får han sår eller blir dräpt sedan han kommer ut ur sin gård, då böte de som gjorde det efter landslagen. § 1. Får nu den sår eller blir dräpt som gör hemsökan, men som ingen skada gjorde, då vare det ogillt som han fick, och han varken flyr ut ur friden, och inte heller skiftas hans bo. ## MEL EB 8 — Eþzöris balker, flock 8 (maskinöversättning) Träffas nu män i en gård i sämja och skiljs i osämja, då är edsöret inte brutet, utom om han går ut ur gården sedan han blev vred, och hämtar sig vapen eller hjälp, och så går in i gården igen, hugger, slår eller dräper, då har han och alla som var med honom brutit edsöret. § 1. Nu äger målsäganden fridsböterna (friþbönena) och jordägaren en tredjedel av egendomsförskingringen (sköflingenne); och så snart han har gjort bot till målsäganden och denne ber för honom, då tage kungen fyrtio mark för inlösningen (inlænningin) [osäker tolkning]. § 2. Dör den som är biltog (biltogher) innan han får frid, då gälde hans arvingar åter lagliga böter, vare sig det är dråp eller sår, till målsäganden och ingen annan. ## MEL EB 9 — Eþzöris balker, flock 9 (maskinöversättning) Är nu den till vilken hemsökan görs en landbo, eller har han hyrt hus eller tagit något till låns, får han eller någon av hans husfolk sår eller synliga märken eller blodvite eller blir dräpt, då äger han både boskiftet och sårböterna och att be för honom om frid. ## MEL EB 10 — Eþzöris balker, flock 10 (maskinöversättning) Får nu en annan man, som söker an landbons gård, sår eller synliga märken eller blir dräpt, då äger målsäganden både fridsböterna och likaså sårböterna, och jordägaren tage en tredjedel av egendomsförskingringen. ## MEL EB 11 — Eþzöris balker, flock 11 (maskinöversättning) Hämnas nu en man på ett mål som är förlikt och bött, då har han brutit edsöret; då ska nämnden veta om annan tvist kom emellan dem eller inte. ## MEL EB 12 — Eþzöris balker, flock 12 (maskinöversättning) Nu må man inte hämnas efter att ha fäst böter, utan att bryta edsöret, utom om böterna inte är borgade, och så är förut avtalat att om de inte böts inom den dag som de satte, då må de hämnas; men blir böterna borgade, då ska man kräva böterna enligt lag och inte hämnas; hämnas man sedan böterna är borgade, då har han brutit edsöret. Är nu något av boten bött, då må de inte hämnas, utan kräve det som återstår enligt lag. ## MEL EB 13 — Eþzöris balker, flock 13 (maskinöversättning) Nu må man inte hämnas på en annan, då en annan gjorde gärningen; hämnas han på en annan, då bryter han edsöret; då ska häradsnämnden veta om samme man som han hämnades på gjorde gärningen mot honom eller en annan; gjorde inte samme man gärningen mot honom, då ska häradsnämnden veta om annan tvist kom emellan dem eller om han hämnades på fel man; hämnades han på fel man, har han brutit edsöret. ## MEL EB 14 — Eþzöris balker, flock 14 (maskinöversättning) Tar nu en man en kvinna med våld, då har han brutit edsöret. Syns det på mannen eller på hans kläder att kvinnan rev honom, eller på kvinnan, eller hörs rop och skrik, det ska häradsnämnden veta vad som är sant därom. Brottas han nu med henne och förmår inte genomföra sin vilja, sliter hennes kläder, hörs rop och skrik, då har han brutit edsöret. § 1. Tar man en kvinna med våld och blir tagen därvid och gripen på färsk gärning, och vittnar tolv män därom mot honom, då ska han dömas under svärd och halshuggas. § 2. Tar man en kvinna med våld och dräper hon honom därvid, och vittnar så tolv män, ligge han ogill. § 3. Tar man en kvinna med våld och rymmer ur landet med henne, blir han lagligen överbevisad om den gärningen, då ska han aldrig få frid innan kvinnans giftoman (giftoman) ber för honom. ## MEL EB 15 — Eþzöris balker, flock 15 (maskinöversättning) Sitter nu man i försåt för en annan på tingsvägen eller på kyrkvägen och vill dräpa, såra eller slå honom innan han kommer till tinget eller kyrkan, gör han något av detta, då har han brutit edsöret. ## MEL EB 16 — Eþzöris balker, flock 16 (maskinöversättning) Kommer nu tvist mellan män på tingsvägen eller kyrkvägen, och inte av gammal ovilja, och får den ene dråp av den andre, då är edsöret inte brutet. § 1. Sitter nu man i försåt för en annan på tingsvägen eller kyrkvägen och förmår inte göra skada, fastän han ville, då är hot utan böter. Hugger man även i en annan mans kläder eller vapen, skjuter eller knuffar på tingsvägen eller kyrkvägen, och kommer inget blodvite därav, då värje han sig med sex mäns ed eller böte tre mark. ## MEL EB 17 — Eþzöris balker, flock 17 (maskinöversättning) Dräper nu en man en annan, hugger eller slår blodvite eller blånad på tinget eller i själva kyrkan, då ska den som fick dråpet eller såret ha boten, utom om det sker av våda, därför att de där alla ska ha frid. ## MEL EB 18 — Eþzöris balker, flock 18 (maskinöversättning) Om en man far hem från kyrkan eller tinget, var och en som gör gärning mot honom innan han kommer hem, han har brutit edsöret, utom om det är av plötslig tvist. ## MEL EB 19 — Eþzöris balker, flock 19 (maskinöversättning) Rider han nu till ett penningöl (pænings öl) innan han kommer hem, eller till ett annat ställe, och hans ovänner sitter där i försåt för honom, dräper eller sårar honom, då har de inte brutit edsöret. ## MEL EB 20 — Eþzöris balker, flock 20 (maskinöversättning) Om en man jagar en annan från laga stämma (til mælum), och kommer inget hugg eller blodvite eller blånad därav, böte han fyrtio mark att dela i tre delar, och har inte brutit edsöret; och häradsnämnden ska veta om han flydde tvingad eller av egen vilja, eller om den andre jagade honom från tingsstämman, eller om annan tvist kom emellan dem och inte för stämmans skull. § 1. Nu äger han frid hemifrån sig och till stämman, och så hem till sig igen; dräper man honom eller sårar eller slår blodvite på vägen till stämman eller från stämman, därför att han stämde eller ville söka sin rätt, då har han brutit edsöret. Sitter de nu i försåt för honom på vägen och förmår varken dräpa eller såra eller slå blodvite eller blånad, då är hot utan böter. ## MEL EB 21 — Eþzöris balker, flock 21 (maskinöversättning) Leder nu en man en annan till stock eller annat ställe och hugger av honom händer eller fötter med våld, då har han och alla de som var med honom brutit edsöret; då ska den som fick dråpet eller såret ha boten, eller också hans arvingar. Kommer det till vapenskifte mellan dem, och får någon av dem död, sår eller blodvite, då är edsöret inte brutet. ## MEL EB 22 — Eþzöris balker, flock 22 (maskinöversättning) Hämnas nu en man på kungens dom, dräper eller hugger fullsår, eller hämnas man därför att den andre vittnade mot honom inför kungens dom, eller hämnas på honom sedan han lagligen har värjt sin sak eller sitt fädernearv mot honom; hämnas han därför, då har han och alla som var med honom brutit edsöret; då ska häradsnämnden veta om han hämnades därför eller om annan tvist kom emellan dem. ## MEL EB 23 — Eþzöris balker, flock 23 (maskinöversättning) Rider nu en man hem till en annan och för honom med våld ut ur hans gård, fastän han inte bryter hus eller gör blodvite i gården; så snart han kommer ut ur gården, binder han honom med fulla band, dräper, hugger fullsår eller sätter honom i stock eller i vilken fängsel som helst, då har han brutit edsöret, utom om det är kungens dom eller bud från en annan som har kungens dom, eller om han överbevisas om verklig stöld, eller verklig stöld tas med ransakan i hans hus. ## MEL EB 24 — Eþzöris balker, flock 24 (maskinöversättning) Dessa mål är nu kungens edsöre; var och en som bryter dem, hur många de än är tillsammans, då har de alla förverkat det som de har ovan jord och ska vara biltoga över hela riket, och deras gods ska skiftas i tre lotter: en lott tage jordägaren, en annan kungen, den tredje häradet, efter det som förut är sagt. § 1. Nu förverkar de inte sina barns lott och inte sin hustrus lott och inte någon annans lott som äger i boet med dem, utan endast sin egen lott, därför att ingen kan förverka en annans lott; så ska var och en böta för sin egen sak ensam. ## MEL EB 25 — Eþzöris balker, flock 25 (maskinöversättning) Var och en som håller dem och föder dem mer än ett mål sedan deras månadsdag (manaþa dagher) är ute, böte fyrtio mark så ofta han blir lagligen överbevisad därom, eller värje sig med tolv mäns ed att han inte hyste eller födde en biltog man, eller att han inte visste att han var biltog. ## MEL EB 26 — Eþzöris balker, flock 26 (maskinöversättning) Var och en som håller en biltog man till en annan mans skada, vare lika saker som den biltoge mannen om denne gör någon gärning; ändå böte den biltoge mannen inte desto mindre efter sina brott; det ska häradsnämnden veta vad som är sant därom. ## MEL EB 27 — Eþzöris balker, flock 27 (maskinöversättning) Nu ska de biltoga vara det tills den som de bröt mot, eller hans arvingar, ber för dem; så snart de ber för dem, då äger kungen ge dem frid, eller den som har kungens makt så att han kan ge dem frid; då ska de lösas av kungen med fyrtio mark, det är hans ensak (eensak). {Här är en lucka.} ## MEL EB 28 — Eþzöris balker, flock 28 (maskinöversättning) Om alla edsöresmål ska häradsnämnden, i det härad som gärningen gjordes inom, veta vad som är sant därom. ## MEL EB 29 — Eþzöris balker, flock 29 (maskinöversättning) Nu ska häradshövdingen på tinget lägga dem biltoga och räkna upp dem alla; säger han sig inte kunna räkna upp dem, då ska han ta en annan dag och leta fram det sannaste; sedan ska han på den dag som är tagen därtill räkna upp dem inför nämnden, och de som han räknar upp ska vara biltoga och inte få värja sig. Ingen ha rätt att gå något värn mot de mål som ligger under häradsnämnden. ## MEL EB 30 — Eþzöris balker, flock 30 (maskinöversättning) Nu må den som fick skadan inte vittna eller stämma den som gjorde skadan innan nämnden har fällt eller friat honom, utan ska fara till tinget och uppenbara målet där; sedan ska målet stå kvar till kungens räfst (ræfst). Fäller nu nämnden honom för edsöresbrottet, då må den andre inte söka honom därför, eftersom han är biltog. Friar nu nämnden honom, då må han sedan söka honom, vare sig det är sår, dråp eller blodvite eller synliga märken. Så må också den som gjorde gärningen, sedan nämnden har friat honom från edsöresbrottet, värja sig med ed efter landslagen; och alla dessa mål som är kungens edsöre ska avgöras vid kungens räfst. ## MEL EB 31 — Eþzöris balker, flock 31 (maskinöversättning) Nu kan en enda man göra hemsökan och bryta edsöret, men förr kunde inte en enda man göra hemsökan innan edsöret gavs. ## MEL EB 32 — Eþzöris balker, flock 32 (maskinöversättning) Nu kan en kvinna inte bryta edsöret, eftersom hon inte kan vara biltog. Inte heller kan en omyndig bryta edsöret; klagas det mot honom, då ska nämnden svära att han inte är femton år gammal, och han böte efter det som skils i sårmålen. ## MEL EB 33 — Eþzöris balker, flock 33 (maskinöversättning) Kan nu en bonde handskas så hårdhänt med sin hustru att hon dör därav mot hans vilja, då ska man söka honom så som framdeles skils för dråp, och inte stegla honom; dock har han förverkat allt det han skulle uppbära av hennes gods, det som är lösöre, och hela hennes tredjedel som hon gifte sig till; då tage hennes arvingar av hans gods också böterna för henne, och det gå aldrig honom eller någon av hans släktingar i arv, utom om de har barn tillsammans, då ska barnen ha det, och de närmaste mödernefränderna ska ha barnen i sitt förvar om barnen inte har kommit till skäl, och vårda det åt barnen under sin ed tills de kommer till laga ålder. Finns inte barn till dem båda, då ska det som hon ägde gå till mödernet, därför att ingen ärver den han dräper. Kan också det barnet dö och inte ha barn efter sig, då ärve aldrig den släktgren som dräper; då ärve den släktgren som är närmast och fick skadan barnet. § 1. Så är det också om hustrun dräper bonden, då ärve hon inget av hans gods, varken sin morgongåva (hindro daghs gæf) eller den lott hon var gift och given till, utom om de har barn tillsammans, då ska barnet ärva honom; och de närmaste fädernefränderna ska ha barnet i sitt förvar tills det kommer till laga ålder. Finns inte barn till dem båda, då ärve fädernefränderna och tage all sin rätt och böter för bonden. § 2. Dräper nu den ene av dem den andre av våda, då ska det bötas så som skils i vådaböterna, och han eller hon har förverkat allt det som vardera skulle ta efter den andre. ## MEL EB 34 — Eþzöris balker, flock 34 (maskinöversättning) Kan nu ett barn bli så hårdhänt behandlat att det dör därav, då ska det bötas därför så som skils i böterna och inte gälla livet; dock ärver aldrig den som dräper, vare sig han dräper av våda eller med vilja, utom om modern kan ligga ihjäl sitt barn, då är hon inte värd att mista livet eller arvet. Kan fädernefränderna klaga mot henne att hon låg ihjäl sitt barn med sin vilja, då värje hennes fränder henne med tolv mäns ed att hon aldrig låg ihjäl det med sin vilja. Har hon också så fattiga fränder att de inte förmår gå ed, då ligge det till häradsnämnden om den vill värja henne eller fälla henne. Händer det också att hon gifter sig, då vakte hon sig att hon inte lägger sitt barn i sängen hos styvfadern; dör det i sängen hos honom, då ska hon mista arvet. Kan nu fädernefränderna träta om att det dog i bådas säng, och säger de nej därtill, då ligge det till häradsnämnden; fäller nämnden dem, då böte de fyrtio mark och vare ute ur arvet. § 1. Dräper de av våda, böte de då så som skils i vådaböterna, och har dock förverkat hela arvet som han eller hon kunde ärva, utom det som det mördade barnets helsyskon ska ha; har det helsyskon, då är det dess arvinge, och dess arv ska den som är närmast av dess släkt (aluum) [osäker tolkning] ta under sitt värn och vårda, och inte den som dräpte eller mördade, om syskonen inte har kommit till vett, och om inte fader eller moder lever som inte dräpte eller mördade. ## MEL EB 35 — Eþzöris balker, flock 35 (maskinöversättning) Går nu en man mot en annan på hans åker om våren eller på hans äng om hösten och dräper, då är han tvågill (tuægilder), och likaså allt hans husfolk, och allt som den får som går mot honom är ogillt. ## MEL EB 36 — Eþzöris balker, flock 36 (maskinöversättning) Blir nu en man oskyldig olagligen halshuggen, hängd eller steglad, då ska den som gjorde det stå samma rätt som han gjorde honom. XXXVII. Misstänks nu en man för stöld, eller vilket slags brott det än är, och tas, basas och binds och pinas utan att vara överbevisad, och inte är uppenbart tagen på bar gärning, och det sker utan kungens dom eller dom av den som har kungens dom, då har den som så gör brutit kungens edsöre, och det tas inte fyrtio mark som förr, därför att var man ska ha frid i sitt gods och sina penningar, och särskilt i sin egen kropp och sitt liv. ## MEL EB 38 — Eþzöris balker, flock 38 (maskinöversättning) Var och en som bjuder en annan eller lejer någon att slå, dräpa eller göra någon gärning mot en annan man, han ska stå samma rätt som om han själv gjorde det. ## MEL EB 39 — Eþzöris balker, flock 39 (maskinöversättning) XXXIX. Tar en man en annan, lägger honom ned på jorden, snöper honom som annat fä, bryter ut ögon eller tänder ur hans huvud, eller skär av tunga, näsa eller öron, hugger av hand eller fot eller också båda av honom, den som gör sådant och alla som var med honom har brutit edsöret; och var och en som är målsägande därtill, vare sig det är den sårade eller hans arvinge, han äger både boskifte och sårböterna och att be för honom om frid, i vems hus det än görs i dessa mål. Och blir han gripen på färsk gärning, då ska målsäganden och hans fränder ha full rätt att föra honom till tinget och låta vittna; sedan ska målsäganden ha rätt att låta honom lösa sig om han vill, eller också lem för lem likadan som han miste, eller också ta livet av honom, och han ligge ogill för sin gärning. § 1. Kommer det nu till vapenskifte mellan dem, och inte av sådant våld som nu är sagt, då är edsöret inte brutet, utan han böte så som skils i sårmålen. § 2. Kan nu en man misstänkas för en sådan sak och är inte gripen därvid, då ska häradsnämnden, som ska avgöra alla högmål, i det härad där gärningen gjordes, fria eller fälla honom; fäller de honom, vare han fälld så som förut är sagt; friar de honom, vare han saklös. ## MEL EB 40 — Eþzöris balker, flock 40 (maskinöversättning) Nu får ingen mans gods sköflas innan han lagligen är överbevisad om biltogamål. Inte heller får man dräpa eller fånga honom före den dag som läggs honom på tinget då han svärs biltog, utan för honom ska fastas och bötas som för en annan saklös man, och hans lik ska läggas i kyrkogården. Inte heller får hans gods föras undan sedan han anklagas för en sak som hör till edsöret. ## MEL EB 41 — Eþzöris balker, flock 41 (maskinöversättning) Blir en man dräpt inom riket av sin vederpart (sakgiua) eller av någon annan sedan han är svuren biltog och hans lagadag har gått ut, ligge han ogill både inför kyrkan och kungen, utom om han har frist (dagh) av sin kung. ## MEL EB 42 — Eþzöris balker, flock 42 (maskinöversättning) Är nu någon lagd biltog ur riket och blir sedan dräpt utom riket, eller blir han med våldsverk förd tillbaka in i riket och sedan dräpt, då ska man för honom både fasta och böta som för en annan saklös man, och hans lik jordas i kyrkogården, därför att han inte kunde vara biltog och mista sin frid i flera länder, utan bara i det land där gärningen gjordes. § 1. Inte heller ska för edsöresbrott hustruns hus, som står på hennes tomt och jord, gå i sköfling, därför att i våra lagar gifter sig varken mannen till sin hustrus ärvda jord (oþol iorþ), hus eller ärvda vattenverk, och inte hon till hans, utan endast till annan lös egendom. Inte heller ska allmänningsjord gå i sköfling, eftersom den räknas som lösöre. ## MEL EB 43 — Eþzöris balker, flock 43 (maskinöversättning) Den biltoge mannens gods ska lagmannen och häradshövdingen ha med det villkoret att de ska sätta en ombudsman (vmbuzman) därtill som ska göra räkenskap för dem, så att det inte kommer till någon annan man förrän hans gäld är betald som han var skyldig innan han bröt edsöret; det som blir över, det ges för hans själ åt fattiga män eller till kyrkor och kloster, ända tills han får frid eller är död; då ska hans arvingar ha hans gods. ## MEL EB 44 — Eþzöris balker, flock 44 (maskinöversättning) Var och en som rider hem till en annan med fullt våld och rånar från honom hovat eller klövat, levande eller dött, det ska häradsnämnden veta vad som är sant därom; friar de honom, vare han saklös; fäller de honom, då ge han åter efter deras ed det han tog, och därtill fyrtio mark att dela i tre delar, och var och en som var med i flocken och följet böte tre mark att dela i tre delar. § 1. Rånar man från en annan mindre än ett öre, böte han tre öre, eller värje sig med två män och själv den tredje. Rånar man ett öre eller mer, men mindre än en halv mark, böte han tre mark att dela i tre delar och ge tillbaka det rånade, om den som kärar kan binda honom därvid med fem män och själv den sjätte; kan han inte binda den som anklagas därvid, värje denne sig med tolv mäns ed eller böte så som förut är sagt. Rånar man nu en halv mark eller mer, då ska häradsnämnden, som de båda säger ja till, veta vad som är sant därom eller hur mycket som rånades; friar de den som anklagas, vare han fri; fäller de honom, ge han tillbaka det rånade efter deras ed, och därtill fyrtio mark att dela i tre delar. ## MEL EB 45 — Eþzöris balker, flock 45 (maskinöversättning) Ligger nu en man i skogen eller på skepp eller på annat ställe och tar sig rätt att råna där; blir han gripen vid de gärningarna, då ska man föra honom till tinget, där ska tolv män nämnas som ska fria eller fälla honom; fälls han, så att rånet är bevisat, då ska han dömas under svärd; frias han, böte den fyrtio mark som band, basade och våldförde en saklös, och han har inte brutit edsöret. XLV. Går nu en man in i en annans trädgård som är stängd och tar äpplen eller annan frukt med våld, och bonden eller hans husfolk är där och vill värja den; kommer det till slag mellan dem, får bonden eller hans husfolk dråp, sår eller blodvite, då är edsöret brutet; får den som kommer dit dråp, sår eller blodvite, vare det ogillt. ## MEL HB 1 — Höghmælis balkrin, flock 1 (maskinöversättning) Mördar en man en man, eller en kvinna, eller vem som helst mördar en annan, och döljer det och bär honom i gömsle (fiælster), då ska man stegla mannen och stena kvinnan; det ska häradsnämnden i det härad där mordet gjordes veta, om han eller hon är skyldig eller oskyldig, och häradshövdingen leda eden, och sedan svärje var och en med de ord som står i eden [osäker tolkning]. Så ska det vara vid alla mord och alla de mål som det går på livet för. ## MEL HB 2 — Höghmælis balkrin, flock 2 (maskinöversättning) Dräper en man eller kvinna med vilja eller mördar sitt barn, hedet eller kristnat, eller barnet sin fader eller sin moder, vem av dem som gör det, då ska man stegla mannen och stena kvinnan, om det är uppenbart för alla. Misstänks nu någon för en sådan sak och det är inte uppenbart, då ska han värja sig med häradsnämnden i det härad där gärningen gjordes, och häradshövdingen leda eden, och sedan svärje var och en av dem med de ord som står i eden; frias han, vare han saklös; fälls han, då ska man stegla mannen och stena kvinnan, och den av dem som mördade eller dräpte med vilja ska mista arvet efter den döde, och likaså hans släktgren, därför att ingen får dräpa en annan för arvs skull. ## MEL HB 3 — Höghmælis balkrin, flock 3 (maskinöversättning) Har det nu kommit till av våda, då böte han så som skils i dråpmålen, till kungen, häradet och målsäganden tvågilda böter, och mista varken liv eller arv för denna våda; det ska häradsnämnden veta om det var gjort med vilja eller av våda. ## MEL HB 4 — Höghmælis balkrin, flock 4 (maskinöversättning) Går en man ifrån sin lagvigda hustru och fäster sig lagligen en annan kvinna och har henne medan den andra lever som han förut med lag hade tagit; blir det skäligen letat fram med uppenbara vittnen och kyrkans rätt mot honom, då har han förverkat sitt liv, och kvinnan likaledes om hon gör det; honom ska man halshugga och henne stena. ## MEL HB 5 — Höghmælis balkrin, flock 5 (maskinöversättning) Förgör en man en man eller kvinna, eller en kvinna en kvinna eller man, med trolldom eller andra förgärningar (forgerningum), så att han eller hon dör därav, mista han sitt liv för en sådan gärning; mannen ska man stegla och kvinnan stena, och det ska vetas med häradsnämnden så som förut är sagt. ## MEL HB 6 — Höghmælis balkrin, flock 6 (maskinöversättning) Förgör en man eller kvinna sitt styvbarn för att vilja tillägna sina egna barn arvet, då gälle samma lag om livet, och om arvet stå det som lagboken säger. ## MEL HB 7 — Höghmælis balkrin, flock 7 (maskinöversättning) Den som reser här mot kungen eller rikets herre, eller gör försåt så att han vill fånga eller dräpa honom, eller gör några våldsgärningar eller orätt med brev, råd, gärningar eller hjälp, då ska han mista jord, gods och liv om han blir gripen på uppenbar gärning. Kan det nu misstänkas om honom och han inte gripas på uppenbar gärning, stå det till kungens nämnd, och sedan svärje var och en av dem som står i eden med de ord som står i deras ed [osäker tolkning]; fäller de honom, har han förverkat allt det som förut är sagt; friar de honom, vare han saklös. ## MEL HB 8 — Höghmælis balkrin, flock 8 (maskinöversättning) Leder nu en man en utländsk här mot sitt fosterland, bär avig sköld mot sin rätte herre och härjar sitt eget fosterland, utom om han följer den kung som är rättkommen till riket, då har han, och alla de som var med honom, förverkat både liv och gods till kronans eviga ägo. Misstänks nu någon för en sådan sak och det är inte uppenbart, då ska kungens nämnd fria eller fälla honom; frias han, vare han saklös; fälls han, mista han både liv och gods. ## MEL HB 9 — Höghmælis balkrin, flock 9 (maskinöversättning) Dräper nu en bryte (bryti), mjölnare eller trotjänande dräng eller hustru sin rätte herre eller husbonde eller hans hustru, och blir han eller hon gripen på färsk gärning, då ska han föras till tinget och där dömas, mannen till stegel, och kvinnan stenas om hon gör det. Deras jord och lösa egendom ska gå till tredelning; en lott tage kungen, en annan målsäganden och den tredje häradet där gärningen görs. Misstänks nu man eller kvinna för en sådan sak och är inte uppenbart tagen därvid, då värje han sig med häradsnämnden där gärningen gjordes, och häradshövdingen leda eden, och sedan svärje var och en med de ord som står i eden och be sig så Gud huld och de helgedomar som han håller på, att han eller hans hustru inte dräpte sin rätte husbonde och att han därför inte är värd att mista liv och gods; frias han, vare han saklös; fälls han, har han förverkat allt det som förut är sagt. § 1. Säger nu den som dräpte att det kom till av våda och inte med hans vilja, då ska han tvågälda honom till de rätta arvingarna och inte mista livet, och till häradet och kungen laga böter så som skils i dråpmålen, och inte mer; det ska häradsnämnden veta, så som förut är sagt, om det är av våda eller med vilja. ## MEL HB 10 — Höghmælis balkrin, flock 10 (maskinöversättning) Sätter man eld i en annan mans hus och vill bränna både by och bonde, bränner upp ett hus eller flera, eller en hel gård eller by, och blir tagen med blåsande mun och brinnande brand, då må man binda honom och föra honom till tinget; sedan ska tolv män av häradet skärskåda och leta fram sanningen om det målet; friar de honom, då böte den fyrtio mark som band och basade en saklös, och han har inte förverkat frid eller boskifte; fäller de honom, då böte han allt han äger till tredelning, en lott tage kungen, en annan målsäganden och den tredje häradet, och dock ska bonden först få sin skada åter gäldad, och bonden själv veta hur stor skada han har fått; räcker det inte till mer, då ska bonden alltid först ha fullt för sitt; och den som har bränt för bonden ska brinna på bål. ## MEL HB 11 — Höghmælis balkrin, flock 11 (maskinöversättning) Misstänks nu någon, man eller kvinna, för en sådan sak och blir inte tagen därvid, värje han sig med sluten (luktre) häradsnämnd där gärningen gjordes, och vare saklös; fälls han, gälde han först åter all den skada som den andre fick, och böte fyrtio mark till tredelning; förmår han inte böta och gälda skadan åter inom de två närmaste landstingen sedan han är lagligen fälld, då ska han vara ogill för alla, vare sig det är man eller kvinna, tills han har gjort rätt för sig. ## MEL HB 12 — Höghmælis balkrin, flock 12 (maskinöversättning) Bär en kvinna eller man förgärningar mot en man och blir tagen på bar gärning, då ska man ta henne och sätta henne i fjättrar och så föra henne till tinget, och samma förgärningar med henne; det ska tolv män veta om hon har gjort dem förgärningar eller inte; friar de henne, vare hon saklös; fäller de henne, fälls hon till fyrtio mark till tredelning. Har någon fått döden därav, och det sedan klagas, då ska tolv män veta det; friar de henne, vare hon saklös; fäller de henne, då ska hon brinna på bål, och hennes lösöre skiftas, och hennes arvingar tage jorden efter henne; misstänks en man därför, böte han så som skils i dråpmålen. § 1. Dessa mål som nu är sagda är urbotamål (vrbota maal) som det går både liv och gods för; misstänks någon för en sådan sak, då ska lagmannen och landsnämnden, häradshövdingen och häradsnämnden, fria eller fälla dem så som förut är sagt, och svärja var och en med sina ord. ## MEL Dmv 1 — Drapæ balker meþ vilia, flock 1 (maskinöversättning) Kommer det nu till tvist mellan män, och de dräper varandra, då ligger man mot man, och bådas arvingar böte kungens rätt, tretton mark och åtta örtugar, och likaledes till häradet. ## MEL Dmv 2 — Drapæ balker meþ vilia, flock 2 (maskinöversättning) Dräper en man en annan och grips på färsk gärning vid liket, eller på färsk fot samma dag och dygn, den som gjorde gärningen, då ge han liv mot liv och ha ingenstans frid utom i kyrka eller kloster, såvida det kan prövas att han gjorde gärningen med lust och utan någon livsnöd; och det ligge till häradsnämnden där gärningen gjordes innan man tar livet av honom. ## MEL Dmv 3 — Drapæ balker meþ vilia, flock 3 (maskinöversättning) Kommer den dräpte mannens närmaste arvinge inom dag och dygn och dräper dråparen i hastigt mod (meþ enne bræþe) utan dom, då böte han och faste som en annan dråpare, men rymme inte landet och mista inte livet; han böte till kungen tretton mark och åtta örtugar, och likaledes till häradet. ## MEL Dmv 4 — Drapæ balker meþ vilia, flock 4 (maskinöversättning) Kan det så hända att den dräptes närmaste arvinge, eller en annan man, vill hindra dråparen för Guds skull eller på herrebud, eller också den som är herrens ombudsman, och dråparen blir dräpt med värjande hand, då prövas hans mål lika som död som levande, och han döms efter sina brott och ligge ogill, och inget böts för honom till målsäganden, kungen eller häradet. ## MEL Dmv 5 — Drapæ balker meþ vilia, flock 5 (maskinöversättning) Blir han dräpt på annat sätt än med värjande hand, då böts för honom full rätt till målsäganden, kungen och häradet, och det ska ligga till en häradsnämnd. ## MEL Dmv 6 — Drapæ balker meþ vilia, flock 6 (maskinöversättning) Rymmer dråparen till kyrka eller kloster eller annat ställe och blir inte tagen samma dag och dygn, då ska häradshövdingen genast skära upp budkavle och stämma till ting, och den som gjorde gärningen komme med lejd (fælogher) [osäker tolkning] till svars; vidgår han gärningen eller blir lagligen överbevisad därom, då ska han ha en månads frist (manaþa dagh) att komma inför kungen, och fjorton nätters frist att fara från kungen och inte längre, utom om han åtnjuter kungens nåd. Var och en som gör gärning mot honom inom den fristen har brutit edsöret. ## MEL Dmv 7 — Drapæ balker meþ vilia, flock 7 (maskinöversättning) Vill han inte komma till svars på samma ting, då ha målsäganden samma rätt att binda honom vid dråpet som om han hade kommit till svars, och han ha ingen frist och ingenstans frid utom i kyrka och kloster. ## MEL Dmv 8 — Drapæ balker meþ vilia, flock 8 (maskinöversättning) Sitter nu en fridlös man kvar och vill inte rymma, och målsäganden förmår inte ta honom, säge han då till häradshövdingen och kungens länsman; de ska låta fånga honom tillsammans med målsäganden. ## MEL Dmv 9 — Drapæ balker meþ vilia, flock 9 (maskinöversättning) Vill nu några män försvara dråparen mot dem som vill fånga honom, antingen i hans hem eller på annat ställe, då vare det tvågillt som de gör vilka vill försvara honom, och allt det ogillt som de får, vare sig det är dråp eller sår. ## MEL Dmv 10 — Drapæ balker meþ vilia, flock 10 (maskinöversättning) Rövar nu någon dråparen från dem som har fångat honom, den som gör sådant har brutit edsöret. ## MEL Dmv 11 — Drapæ balker meþ vilia, flock 11 (maskinöversättning) Närhelst dråparen blir lagligen fångad, var och en som tar lösen för honom, ge lösen till kungen och därtill fyrtio mark, vare sig det är målsäganden, länsmannen eller vilken man det än är. ## MEL Dmv 12 — Drapæ balker meþ vilia, flock 12 (maskinöversättning) Kommer nu dråparen inför kungen, eller inför den som är hans ämbetsman (æmbizman) i Sverige, och uppger sin gärning, då ha han frist till honom och från honom så som förut är sagt; kungen ska ge honom brev till det härad som gärningen gjordes i, och i samma brev nämna en man som ska vara där på kungens vägnar, så att det målet prövas skäligen, och häradshövdingen och häradsnämnden ska noga skärskåda samma mål. Kan det prövas att han gjorde det dråpet tvungen och i verklig livsnöd, då ska de som förut är nämnda lägga böter åt målsäganden så som de vill svara inför Gud och sin kung, och skärskåda den dödes brott, med vilka skäl han tvingade dråparen att dräpa sig; kan de förut nämnda pröva med fulla skäl att han gjorde det dråpet otvungen, då ska de inte lägga böter åt målsäganden, utan då rymme dråparen landet och få aldrig frid förrän han bjuder och ger så fulla böter som målsäganden nöjer sig med. ## MEL Dmv 13 — Drapæ balker meþ vilia, flock 13 (maskinöversättning) Har han nu bött, och målsäganden ber för honom, då ska kungen ge honom frid, eller också hans ombudsman som har sådan kunglig makt att han kan ge honom frid, och han böte därefter till kungen tretton mark och åtta örtugar. ## MEL Dmv 14 — Drapæ balker meþ vilia, flock 14 (maskinöversättning) Vill nu dråparen inte böta, då ska han rymma riket och inte få frid förrän han har bött till målsäganden, efter det som häradshövdingen och häradsnämnden dömer honom, och sedan ge kungen honom frid, och han böte till kungen tretton mark och åtta örtugar, och likaledes till häradet; då ska den som kungen eller hans ämbetsman sätter därtill pröva hans brev och skäl om hans gärning, och sätta hans frid efter det som hans mål har kommit till, och likaledes kungens rätt. ## MEL Dmv 15 — Drapæ balker meþ vilia, flock 15 (maskinöversättning) Nu ska kungens rätt inte sättas högre än tretton mark och åtta örtugar, och likaledes häradets. Fristbrev (dax bref) löses i kungens kansli för en halv mark, fridsbrev för en mark; de breven ska skrivas på svenska, och alla andra brev som rör domar. § 1. Får han inte frid av kungen och blir han dräpt sedan fristen är ute, då ligge han ogill, och hans gods ska inte sköflas, varken lösöre eller annat, och inget böte han till kungen, målsäganden eller häradet, utom om han gör nidingsverk eller andra otillbörliga gärningar mot dem; de som inte rör edsöret, de stå vid sin makt [osäker tolkning]. ## MEL Dmv 16 — Drapæ balker meþ vilia, flock 16 (maskinöversättning) Dessa mål är nidingsverk (niþings værk): dräper någon fader eller moder, son eller dotter, broder eller syster, eller en omyndig yngre än sju år, utom om det är av våda; eller dräper man en sovande eller en som simmar i ett sund, eller slår en man som en träl så att han får banesår. Var och en som gör sådana gärningar som nu är sagda stå samma rätt som förut skils, och hans lösöre gå till tredelning så som skils i edsöret; och är han inte gripen, då rymme han landet så som förut var sagt, och få dess mindre nåd som han är mindre värd. ## MEL Dmv 17 — Drapæ balker meþ vilia, flock 17 (maskinöversättning) Dräper en utländsk man en man, då vare det med honom så som om en inländsk hade gjort det, utom att hans lösöre skiftas mellan målsäganden, kungen och häradet. ## MEL Dmv 18 — Drapæ balker meþ vilia, flock 18 (maskinöversättning) Var och en som håller en fridlös man så att han föder honom ett mål eller ger honom husrum en natt sedan han är fridlös gjord och hans frist är ute, böte tre mark, eller värje sig med sex mäns ed att han inte visste att han var fridlös. Var och en som håller eller föder honom längre än nu är sagt, böte fyrtio mark till tredelning, och det ligge till häradsnämnden vad som är sant därom; och han böte fyrtio mark så ofta som han blir lagligen överbevisad om att han har hållit eller fött honom längre. ## MEL Dmv 19 — Drapæ balker meþ vilia, flock 19 (maskinöversättning) Fångar nu en man en man för dråp inom dag och dygn sedan dråpet var gjort och för honom till tinget och vill binda honom vid dråpet, och han säger nej för sig att han aldrig gjorde det dråpet, då ska häradshövdingen nämna tolv män av häradet, sådana som de båda nöjer sig med; de ska leta fram sanningen därom, så som de vill svara inför Gud och sin kung, om han på vigvallen (vighualle) var viljande och vållande till att den andre fick döden eller inte. Fäller de honom, då ska den dödes arvingar ha rätt att binda honom vid dråpet och låta göra rätt med honom så som förut är sagt, och inte ta böter för honom. ## MEL Dmv 20 — Drapæ balker meþ vilia, flock 20 (maskinöversättning) Frias nu dråparen, då vare han saklös, och den böte fyrtio mark som våldförde en saklös; är han också sårad eller slagen, då böte han så som skils i sårmålen. Har de också tagit honom i hans hus och hem, eller i en annan mans, då har de brutit kungens edsöre. ## MEL Dmv 21 — Drapæ balker meþ vilia, flock 21 (maskinöversättning) Har nu en man kommit ofångad till svars och säger sig ha varit där, men inte viljande eller vållande till att den andre fick döden, eller säger att han inte var där, då ska en häradsnämnd som de båda säger ja till veta om han på vigvallen var viljande och vållande till att den andre fick döden eller inte; och de som nämnden undantar, att de inte var på vigvallen, eller också var där men inte var viljande och vållande till att han fick döden, de vare saklösa; och sedan ha den som har mist de sina rätt att binda den han vill som verklig banemän (sanbana) och den han vill som hållbane (halzbana), vardera med tolv mäns ed på tinget, bland dem som var på vigvallen och inte undantogs av nämnden. Blir han också överbevisad om dråpet, då ha han frist att komma till kungen och från honom så som förut var sagt. ## MEL Dmv 22 — Drapæ balker meþ vilia, flock 22 (maskinöversättning) Nu är hållbanens bot nio mark. Anklagas en man för att vara rådbane (raþzbana), värje han sig med tolv mäns ed eller böte sex mark till tredelning. ## MEL Dmv 23 — Drapæ balker meþ vilia, flock 23 (maskinöversättning) Dör den man som gjorde dråpet innan han är lagligen överbevisad, och vidgår arvingarna det, då böte de laga böter, fyrtio mark till tredelning. Nekar de till det, då ligge det till häradsnämnden, och vardera av dem råde över halva nämnden; frias han, vare han saklös; fälls han, böte hans arvingar laga böter så som förut är sagt. ## MEL Dmv 24 — Drapæ balker meþ vilia, flock 24 (maskinöversättning) Dör nu dråparen sedan han är lagligen överbevisad och innan hans frist är ute, då böte hans arvingar laga böter, fyrtio mark till tredelning. ## MEL Dmv 25 — Drapæ balker meþ vilia, flock 25 (maskinöversättning) Dör nu dråparen sedan hans frist är ute, och innan han får frid eller fäster böter åt målsäganden, då böte hans arvingar till målsäganden tretton mark och åtta örtugar, och vare saklösa inför kungen och häradet; är böterna också utfästa, då gälde arvingarna dem av hans gods. § 1. Och närhelst en man ska binda en annan vid dråp enligt lag, ha han rätt att binda honom därvid inom natt och år efter att dråpet var gjort, vare sig han vill förr eller senare. ## MEL Dmv 26 — Drapæ balker meþ vilia, flock 26 (maskinöversättning) Allt det som ska bötas för faderns gärningar som han har brutit, eller moderns eller andra fränders, då gäldas alltid brotten av den lott som tillhör den som bröt, vare sig det är lösöre eller jord; finns ingetdera, då vare arvingarna saklösa både inför målsäganden, kungen och häradet, därför att ingen ska gälda en annans brott där han inget uppbar. ## MEL Dmv 27 — Drapæ balker meþ vilia, flock 27 (maskinöversättning) Binder nu ingen honom vid dråpet inom natt och år efter att gärningen var gjord, då ha sedan ingen rätt att binda någon vid dråp, utom om han själv vidgår saken. ## MEL Dmv 28 — Drapæ balker meþ vilia, flock 28 (maskinöversättning) Vidgår nu ingen dråpet, och blir ingen heller lagligen bunden därvid inom natt och år efter att dråpet var gjort, då är häradet sakfällt till fyrtio mark, utom om häradet visar fram den verklige dråparen; det kallas dolt dråp (dulgha drap); av de fyrtio markerna tage kungen två lotter och den dräptes arvingar en tredjedel, om de är inrikes; är de inte inrikes, och kommer inte brev eller skäl från de rätta arvingarna inom natt och år efter att det dolda dråpet var utdömt så som förut var sagt, då skiftas de tretton mark och åtta örtugarna så som skils i ärvdabalken om danearv (dana arf). ## MEL Dmv 29 — Drapæ balker meþ vilia, flock 29 (maskinöversättning) Anklagas nu häradet för mordgäld (morþgæld), då ska häradsnämnden veta att han dog av sot och inte av mans handverk, eller också att rätt arvinge där gav någon verklig skuld på stämt ting inom natt och år, eller också att där var vidgående gjort inom natt och år, eller också att de visar fram den verklige dråparen med sanna vittnen. Har häradet inget av dessa försvar för sig som nu är sagda, då ska det häradet böta mordgäld, fyrtio mark; kungen tage två lotter och målsäganden en tredjedel så som förut var sagt. Detta ska bötas ut efter mantal, var och en som förut var sagt. Detta ska bötas ut efter mantal, var och en som är femton år och av mankön eller äldre. För alla dem som mordgäld ska göras för, då böts mordgäld om de blir mördade, och inte för flera, och ingen man vare fri från det. Nu ska häradshövdingen nämna mantalet, och var och en som där nämns ska göra mordgäld; sitter en man kvar och inte gör det, böte han tre öre; sitter hela häradet (hæskaper) kvar, böte det ut mordgälden och därtill tre mark. ## MEL Dmv 30 — Drapæ balker meþ vilia, flock 30 (maskinöversättning) Blir en man dräpt på öar eller skär, och finner häradet dråparen inom natt och år, eller är det klart och uppenbart att en utländsk här har gjort det, då vare häradet saklöst; är det inte så, då gälde häradet för dolt dråp fyrtio mark och inte mer, fastän fler lik än ett blir funna på en gång. XXXI. Dräper nu en kvinna en man och blir gripen på färsk gärning eller inom dag och dygn, då ska man föra henne till tinget, låta vittna och döma henne som en annan dråpare; sedan ha målsäganden rätt att välja om han vill ta böter eller låta halshugga henne. Tar målsäganden böter för henne, då böte hon också till kungen tretton mark och åtta örtugar, och likaledes till häradet. ## MEL Dmv 32 — Drapæ balker meþ vilia, flock 32 (maskinöversättning) Blir hon nu inte gripen inom dag och dygn, då ska man binda henne vid dråpet på tinget som en annan dråpare, och hon böte till målsäganden fyrtio mark, till kungen tretton mark och åtta örtugar, och likaledes till häradet. Man får inte göra en kvinna fridlös om hon förmår böta detta; förmår hon inte full bot, då ha målsäganden rätt att välja om han vill ta mindre böter eller hennes liv, och hon vare fridlös inför målsäganden, kungen och häradet som en annan dråpare, och ändå böte ingen som föder henne eller har samvaro med henne, utom om han försvarar henne mot dem som vill fånga henne; försvarar han henne, vare allt tvågillt som han gör, och allt det ogillt som han får, så som förut är sagt. ## MEL Dmv 33 — Drapæ balker meþ vilia, flock 33 (maskinöversättning) Närhelst en dråpare blir lagligen fångad, vare sig det är man eller kvinna, då ska målsäganden lämna honom i händerna på kungens länsman; länsmannen ska sätta honom i kungens häkte och låta vakta honom där tills ting är stämt och rätt ska skipas över honom. Länsmannen ska föra honom till tinget och där lämna honom åter till målsäganden, och sedan ska målsäganden där låta vittna och döma honom och skipa rätt över honom så som förut är sagt. ## MEL Dmv 34 — Drapæ balker meþ vilia, flock 34 (maskinöversättning) Dräper en präst eller annan klerk en lekman, då tar biskopen kungens rätt, och den dödes arvinge målsägandens lott av böterna. ## MEL Dmv 35 — Drapæ balker meþ vilia, flock 35 (maskinöversättning) Dräper nu en lekman en klerk, då tage kungen där sin rätt, och hans arvingar sin lott av böterna. ## MEL Dmv 36 — Drapæ balker meþ vilia, flock 36 (maskinöversättning) Kan en lekman eller klerk bli dräpt, och är den rätte målsäganden inte inom landet när det klagas; frias någon för det dråpet inför dem som klagar medan han är borta, och kommer han sedan hem och kräver böter, då vare den frikänd inför honom som frikändes inför dem som först talade på, och så inför alla andra som framdeles kan tala på. ## MEL Dmv 37 — Drapæ balker meþ vilia, flock 37 (maskinöversättning) Vill nu en man påstå att dråpet är förlikt och bött, och kärar målsäganden efter böterna, kungen eller häradet, vem av dem som än kärar, och den andre säger att de har gäldat boten, då ska tolv män veta om den var gäldad eller inte. § 1. Kommer en man till tinget och vidgår sin sak som han ska lida döden för, då ska tolv män veta om han vidgick den saken eller inte, och de tolv ska länsmannen nämna; och vilken sak det än är som han har vidgått, och det går på mannens liv, då svärje de tolv att han vidgick gärningen, innan domen går över honom. ## MEL Dmv 38 — Drapæ balker meþ vilia, flock 38 (maskinöversättning) Dräper en lös man (löskær maþer) en man, då ska han fångas av målsäganden, kungens länsman eller häradshövdingen, varhelst han fås utanför kyrka eller kyrkogård; då ska man föra honom till tinget och där låta döma livet av honom, och varken fastas eller bötas för honom. XXXIX. Kan nu en lös man göra avhugg eller fullsår och inte förmår full bot, då ska han likaledes fångas så som förut är sagt; och kommer inte inom en månads frist någon som bjuder dagsböter (dagha böter) för honom, då ska man föra honom till tinget och där låta döma handen av honom. ## MEL Dmv 40 — Drapæ balker meþ vilia, flock 40 (maskinöversättning) Kan nu en lös man tillfoga synliga märken och inte förmår betala tre mark, då ska han fångas så som förut är sagt och hållas en månads tid; och gäldar då ingen böter för honom, då förs han till tinget, och en kniv sticks genom hans hand. Det är en lös man som inte är bofast och inte förmår uppbära full bot. ## MEL Dmv 41 — Drapæ balker meþ vilia, flock 41 (maskinöversättning) Gör en man försåt för en annan i skydd av hus, i skydd av skog, i skydd av grindar, i skydd av öar eller ute på näs; kommer en man där ridande, gående, åkande eller roende; faller den som ligger i försåt, ligge han i laga gäld: fyrtio mark till målsäganden, tretton mark och åtta örtugar till kungen och lika till häradet; faller den som kommer dit, ligge han i dubbelbot (tuæbotum), åttio mark, utom om den som gör försåtet hämnas fader eller broder eller någon av sina fränder som han är målsägande till att hämnas. Säger nu den ene att försåt var gjort och den andre inte, då ska tolv män veta om försåt var gjort eller inte; det kallas inte försåt där inget dråp sker. ## MEL Dmv 42 — Drapæ balker meþ vilia, flock 42 (maskinöversättning) Bjuder nu kungen ut ledung (leþung), och skeppet ligger i laga läge och skölden i stäven, och blir en man dräpt där, ligge han i dubbelbot. § 1. I dessa mål som nu är uppräknade ska man binda både verklig baneman och hållbane så som förut var sagt om andra dråp. § 2. Så ska dubbelböterna skiftas, att målsäganden tage fyrtio mark, och fyrtio mark gå till tredelning: en lott tage målsäganden, en annan kungen, den tredje häradet. ## MEL Dvå 1 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 1 (maskinöversättning) Hugger nu en man efter en man, och en annan kommer emellan och får banesår därav, då må man inte räkna mer än ett hugg som våda. ## MEL Dvå 2 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 2 (maskinöversättning) Kan nu av ett hugg bli två sår, när det träffar hand och huvud, det är högsta våda; det är tjugo marks bot och tolv mäns ed om att det var av våda och inte med vilja; då ska alla svära och ingen tiga, och så ska allt vid en och samma stämma eden gås och böterna betalas. Då tas det inte som våda utan att båda vill det, den som dräpte och arvingen till den som blev dräpt; båda ska de svära ett och detsamma i eden [osäker tolkning] och be sig så Gud hjälpa att han inte gjorde honom vredesverk eller med vilja. Sedan ska han fästa ed på närmaste helgdag efter att han gjorde det, inför kyrksocknen, och gå eden inom natt och år på tinget i det härad där gärningen gjordes, och genast gälda penningarna där, när eden är gången, och när den eden är gången, då är bonden saklös. Där ska kungens sysloman (sysloman) vara närvarande; den som gjorde dråpet ska få bud till honom med två bofasta mäns vittnen; kommer han inte till edgången, och har dock fått bud, då gå han sin ed och vare saklös. Får han nu inte bud, då är den eden olagligen gången om de svär eden så att kungens sysloman inte är närvarande. § 1. Så som nu är skilt om vådaeden, så ska alla vådaeder gås, både för sår och dråp eller blodvite, och i alla mål om manhelgd (manhælghis maal) som görs av våda. ## MEL Dvå 3 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 3 (maskinöversättning) Står en man på pass (i sato) och vill skjuta djur, och kommer en man emellan och får döden därav, böte han tjugo mark med vådaed. Träffar det först någonstans på en stock eller sten och träffar sedan mannen och han får banesår därav, böte han nio mark. § 1. Skjuter man med spjut eller kastar sten eller något annat som han kan göra skada med, och får en man döden därav, vare både bot och ed så som förut var sagt. ## MEL Dvå 4 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 4 (maskinöversättning) Kan nu något annat träffas först än det som fick skadan, då är det handlös våda; får någon döden därav, vare det nio marks bot och ed så som förut var sagt. ## MEL Dvå 5 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 5 (maskinöversättning) Kastar man eller skjuter sten eller annat som gör skada över ett hus, och får någon döden därav, vare det nio marks sak och samma ed. ## MEL Dvå 6 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 6 (maskinöversättning) Gör man fälla (gildro) i skogen med spjut, sträng eller stapp, eller gräver grop för älgar eller andra djur, då ska han lysa det en helgdag innan han gör fällan, var han vill göra den, och två helgdagar sedan den är gjord, vid sockenkyrkan, och kungöra var den ligger; får någon döden därav utan att det är lyst, vare boten tjugo mark. Säger den ene att det är lyst och den andre inte, då ska tolv män av socknen veta det. Är det lagligen lyst och händer döden därav, vare boten nio mark. ## MEL Dvå 7 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 7 (maskinöversättning) Hugger nu två ett träd eller vältar sten, och båda får banesår därav, ligge båda ogilda. Får den ene banesår därav, gälde den som lever honom åter med fyra och en halv mark. ## MEL Dvå 8 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 8 (maskinöversättning) Finns en brunn i byn, ska den byggas och hägnas om [osäker tolkning]; faller en man i och får banesår därav, böte den som äger brunnen fyra och en halv mark. Nyttjar flera brunnen, gälde den som försummar och inte den som bygger. § 1. Faller en man från en bro och får banesår därav, böts fyra och en halv mark; äger flera bron tillsammans, böte de som försummar och inte de som bygger. ## MEL Dvå 9 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 9 (maskinöversättning) Klättrar man i ett träd av egen vilja, faller ned och får banesår därav, vare han ogill; klättrar man i ett träd ombedd, faller ned och får banesår därav, vare boten fyra och en halv mark; klättrar man i ett träd på befallning, faller ned och får banesår därav, vare han gill till tjugo mark. Säger nu den dödes arvinge att han klättrade upp efter bön eller befallning, och den andre nekar, värje han sig med tolv mäns ed; faller han på eden, böte han så som förut är sagt. ## MEL Dvå 10 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 10 (maskinöversättning) Faller nu en man ned från ett träd, och den som står nedanför får skada, vare det ogillt. ## MEL Dvå 11 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 11 (maskinöversättning) Faller nu ett hus eller annat slags människoverk på en man, och han får banesår därav, vare boten fyra och en halv mark. ## MEL Dvå 12 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 12 (maskinöversättning) Faller nu ett lass på en man, vare det ogillt, vad slags lass det än är. ## MEL Dvå 13 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 13 (maskinöversättning) Kan nu en omyndig, äldre än sju år och yngre än femton år, dräpa en man med vilja, vare den omyndiges viljegärning som en myndig mans vådagärning; han böte därför tjugo mark; av de tjugo markerna tage målsäganden fjorton, kungen tre och häradet tre. ## MEL Dvå 14 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 14 (maskinöversättning) Dräper en omyndig av våda, böte han nio mark, men inget till kungen eller häradet. Är han sju år eller yngre och dräper med vilja, böte han fyra och en halv mark; dräper han av våda, böte han tre mark till målsäganden ensam; blir det sår och inte dråp, vare såret ogillt. ## MEL Dvå 15 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 15 (maskinöversättning) Nekas det till dråpet, då binde man honom vid dråpet så som vid alla andra dråp. Säger nu den ene att han är omyndig och den andre inte, då ska tolv män av häradet veta det, och vardera av dem råde över halva nämnden. § 1. En kvinna vare i samma lag som en man i vådaböterna, vare sig hon dräper eller blir dräpt. ## MEL Dvå 16 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 16 (maskinöversättning) Kan nu en kvinna bli dräpt av våda, och sägs hon vara med barn, då ha barnets arvinge närmast vitsord (vitzorþ) att visa med två kvinnors vittnen och tolv mäns ed att hon var med barn; då ökas boten för henne med fyra och en halv mark. ## MEL Dvå 17 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 17 (maskinöversättning) Blir nu en man eller kvinna vansinnig (auita), då ska hans eller hennes närmaste fränder lysa det för grannar och sockenmän och hålla honom eller henne i förvar. Kan den mannen eller kvinnan komma ur förvaret och dräper en man eller bränner en by, då ligge det i vådagäld, nio mark; boten är inte större fastän både bo och bonde brinner där; kan den mannen eller kvinnan dräpa, vare allt i vådabot, nio mark. Så ska hans och hennes arvinge både ta efter dem och gälda för dem. Finns inga vittnen om lysningen, då vare hans och hennes gärning bland viljeverk, både det som görs mot dem och likaså det som de gör. ## MEL Dvå 18 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 18 (maskinöversättning) Dräper fader eller moder sitt barn av våda, och lever båda makarna, och klagar den ene av dem mot den som har dräpt, då fullgöre denne vådaed och vådabot, och ingen pine honom högre, varken med lag eller böter; klagar ingen av dem mot den andre, vare de då saklösa både för ed och bot. § 1. Närhelst en man binder sig att gå vådaed för vådabot och faller på eden, vare vådan då bland viljeverk. ## MEL Dvå 19 — Drapæ balker meþ vaþa, flock 19 (maskinöversättning) Dräper fä en man, oxe, galt, bock, häst, hund, runne (runi) eller vilket fä det än är, då böte den som äger det fäet nio mark. § 1. Föder man djur eller fåglar hemma och kan de göra skada, vare det därför som annat fä i alla saker. § 2. Nekar nu den som äger fäet, då binde den dödes arvingar honom därvid med två vittnen och tolv mäns ed. ## MEL Smv 1 — Saramala balker meþ vilia, flock 1 (maskinöversättning) Vill nu en man binda en annan vid sår, och säger den som det klagas mot att han var där men inte var viljande eller vållande till att den andre fick skada, eller säger också att han inte var där, då ska en häradsnämnd som de båda säger ja till veta om han på vigvallen var viljande och vållande till att den andre fick skada eller inte; och de som nämnden undantar, att de inte var på vigvallen, eller också var där men inte var viljande eller vållande till att han fick skada, de vare saklösa. Sedan ha den som fick såret rätt att binda den han vill vid sårmålet (saramala), med sex mäns ed på tinget, bland dem som var där och inte är undantagna av nämnden. § 1. Görs nu en man både sår och rån på samma gång, binde han honom vid båda med sex mäns ed, och han böte för vartdera för sig. ## MEL Smv 2 — Saramala balker meþ vilia, flock 2 (maskinöversättning) Kan män komma samman i vapenskifte med vred vilja, och hugger den ene den andre med fullsår, näsan av en man, eller ut ögat, eller av örat, eller i ansiktet eller halsen så att han har ett evigt lyte, eller hugger av hand eller fot; den som gör det böte tolv mark till målsäganden för lytet och tjugo mark till tredelning för sårmålet. § 1. Blir nu två av dessa förut nämnda lemmar avhuggna på en man, vare då boten hälften större, både i lytesboten och likaså i sårmålen; han böte tjugofyra mark i lytesbot och fyrtio mark till tredelning. § 2. Blir nu fler lemmar än två av de förut nämnda avhuggna, vare lem lika gill som lem, både i lytesböter och likaså i sårmål. ## MEL Smv 3 — Saramala balker meþ vilia, flock 3 (maskinöversättning) Hugger man av en man tummen eller foten framför vristen, vare det nio mark för lytet och tolv mark till tredelning för sårmålet, därför att tummen kallas halv hand och hälen halv fot. Hugger man av det finger som är närmast tummen, böte han tre mark för lytet och nio mark i sårmål; längsta fingret vare i samma bot; det som är närmast lillfingret, vare tre mark för lytet och sex mark till tredelning; lillfingret vare i samma bot. ## MEL Smv 4 — Saramala balker meþ vilia, flock 4 (maskinöversättning) Hugger man tår av en man, vare var och en av dem lika gill i sårmål som ett finger, och hälften mindre i lytet. ## MEL Smv 5 — Saramala balker meþ vilia, flock 5 (maskinöversättning) Blir en man huggen med fullsår där inget avhugg sker, blir huggen eller stucken in i hålrummet med svärd, kniv eller spjut, eller vad slags vapen det än är, eller stucken genom lår, arm eller ben, eller var helst han blir genomstucken, eller huggen i huvud eller armar eller ben så att ben lossnar eller tas ut, eller blir armar eller ben sönderslagna eller sönderhuggna; dessa är fullsår (fulsære); boten vare tjugo mark till tredelning där ingen lytesbot följer. ## MEL Smv 6 — Saramala balker meþ vilia, flock 6 (maskinöversättning) Kan nu en man bli huggen i rygg, armar eller ben så att han blir krokig, lam eller lytt, vare då lytesboten sex mark; blir han inte krokig, lytt eller lam, då ska ingen lytesbot följa. ## MEL Smv 7 — Saramala balker meþ vilia, flock 7 (maskinöversättning) Blir en man huggen eller slagen i handen så att tummen krumnar och blir onyttig, böte han tre mark i lytesbot, och tolv öre för det finger som är närmast, och sex öre för det som är närmast därefter, tre öre för det som är närmast därefter, fyra och en halv örtug för minsta fingret; såren vare efter det som de mäts till. ## MEL Smv 8 — Saramala balker meþ vilia, flock 8 (maskinöversättning) Blir en man utslagen framtänderna, fyra i vardera käken, då är det en full lem; lytet vare tolv mark, tjugo mark i sårmål. Blir fyra tänder utslagna, böte han sex mark för lytet och tolv mark till tredelning. Blir två utslagna, böte han tre mark för lytet och sex mark i sårmål. Blir en utslagen, vare lytet tolv öre och tre mark i sårmål. § 1. Varhelst det blir både sårbot och lytesbot, då gå sårboten till tredelning: en lott tage målsäganden, en annan kungen och den tredje häradet; men lytesboten tage målsäganden, och varken kungen eller häradet. § 2. Varhelst lytesböter ska bötas för avhugg, då gå lytesboten alltid ut med sårböterna. Där inget avhugg sker, då ska det stå natt och år; så snart natt och år är ute, då ska häradshövdingen nämna sex män av häradet, de ska skärskåda om han är så krokig eller lytt att han ska ta lytesbot eller inte. ## MEL Smv 9 — Saramala balker meþ vilia, flock 9 (maskinöversättning) Blir nu en man huggen med köttsår eller slagen med fulla synliga märken, böte han därför sex mark; målsäganden tage tre och tre gå till tredelning. Blir en man slagen eller skuren med mindre sår än nu är sagt, och ändå syns det blått och blodigt, böte han tre mark till tredelning. ## MEL Smv 10 — Saramala balker meþ vilia, flock 10 (maskinöversättning) Säger nu den ene att det är mindre och den andre mer, då ska häradshövdingen nämna sex män av häradet till att mäta samma sår och låta böta därför så som de säger vara lag och rätt. ## MEL Smv 11 — Saramala balker meþ vilia, flock 11 (maskinöversättning) Kan nu en man bli huggen eller lemlästad (hamblaþer) så att han inte förmår ta sig till tinget eller kyrkan för att klaga och låta syna sina sår, då ska häradshövdingen få bud; han ska nämna honom sex sanningsmän (sanninda mæn), och de ska komma dit inom de närmaste fjorton nätterna efter att skadan gjordes och mäta hans sår, och så låta böta därför som de vill binda sin ed vid, och så som sår och skador finns. Den av de sex, som häradshövdingen lagligen nämner därtill, som inte vill komma och är utan förfall, böte tre mark till tredelning. Får häradshövdingen bud och vill inte nämna, böte han sex mark till tredelning. ## MEL Smv 12 — Saramala balker meþ vilia, flock 12 (maskinöversättning) Slår nu en man en annan ett slag (pust) med stång eller sten, och ingen skada syns, och det görs vid kyrkan eller vid ölgille eller på annat ställe där folk är samlat, och det finns två mäns vittne som var närvarande och såg på, böte han tre mark till tredelning; förmår han inte två mäns vittne så som nu är sagt, och ingen skada syns, då värje den som anklagas sig med sex mäns ed och vare saklös, och den eden ska han gå på tinget. Var helst ett slag blir slaget så som nu är sagt och ingen skada finns, där må ingen man kära utom den rätte målsäganden. ## MEL Smv 13 — Saramala balker meþ vilia, flock 13 (maskinöversättning) Kan nu män komma samman med vredesverk, och får den ene döden därav och den andre sår, då är döden gill och såret ogillt; lever de båda, och får vardera sår av den andre, och får den ene fullsår och den andre mindre skada, vare var och en gill för sina sår så som de blir mätta till. ## MEL Smv 14 — Saramala balker meþ vilia, flock 14 (maskinöversättning) Blir nu en kvinna sårad med fullsår eller mindre sår, eller slagen, vare kvinnan lika gill i sårböter som en man, utom om hon blir så slagen eller huggen att hon föder ett dött barn, då ökas hennes bot med nio mark, och däri äger varken mannen eller kungen något. § 1. Sårar en kvinna en man, svare hon för sådana böter som en man, och hennes målsman sökes och böte av hennes penningar och inte av sina egna. ## MEL Smv 15 — Saramala balker meþ vilia, flock 15 (maskinöversättning) Blir nu en man huggen med huvudsår eller sår in i hålrummet, eller vad slags sår det än är som man kan få döden av, då ska den som gjorde gärningen svara för dem tills natt och år är ute efter att gärningen var gjord. § 1. Blir nu en man sårad eller slagen av en annan, och kommer den som gjorde det och böter till målsäganden, kungen och häradet, och målsäganden ger honom förlikning (sæt) i gengäld; dör han av de såren sedan böterna är betalda, och innan natt och år är ute efter att gärningen var gjord, då har målsäganden ingen rätt att hämnas, utan han ska ta laga böter; först stå det i böterna som var uppburet, sedan ska det som återstår krävas med lag; och kungen och häradet nöje sig med de böter som de har uppburit, och deras bot ökas inte. ## MEL Smv 16 — Saramala balker meþ vilia, flock 16 (maskinöversättning) Går nu en man mot en annan i det uppsåtet att han vill skada bonden eller hans husfolk, på åkern om våren eller på hans åker eller äng om hösten, dräper, hugger eller slår blodvite, bonden eller hans husfolk, då är allt det tvågillt som den gör som kommer dit, och allt ogillt som han får. § 1. Kommer nu plötsligt tvist mellan dem på åker eller äng vid bärgningstiden, då böte de så som skils i sårböterna efter vardera partens skada, och inget för fridsbrottet, och häradsnämnden ska veta vad som är sant därom. ## MEL Smv 17 — Saramala balker meþ vilia, flock 17 (maskinöversättning) Gör nu en omyndig fullsår, en som är äldre än sju år och yngre än femton år, böte han tolv öre för såret och tolv öre för lytet, om sådant finns; gör han mindre skada, som är blånad eller blodvite, böte han tre öre därför. § 1. Gör en omyndig sår eller blodvite, sju år gammal eller yngre, vare det ogillt, där ska inga böter gäldas därför. § 2. De böter som en omyndig ska böta tage målsäganden, och varken kungen eller häradet. Register över sårmål av våda. ## MEL Svå 1 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 1 (maskinöversättning) Hugger en man efter en annan och kommer en annan i vägen, och kan han komma att hugga honom mot sin vilja, hugger av honom näsa eller öra eller ut ögat, eller hugger honom i ansiktet eller halsen så att han får evigt lyte därav, eller hugger av hand eller fot av våda, böte han i vådabot tre mark för såret och tre mark för lytet. § 1. Hugger han andra fullsår av våda, där inget avhugg sker, böte han tre mark för såret, där följer ingen lytesbot. ## MEL Svå 2 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 2 (maskinöversättning) Hugger en man en annan i ryggen, eller sönder arm eller ben av våda, det som är fullsår, och inget avhugg sker, och blir den mannen krokig eller lam så att han har evigt lyte därav, böte han tre mark för såret och tolv öre för lytet. § 1. Hugger en man tummen av en annan av våda, eller foten framför vristen, böte han tolv öre för såret och tolv öre för lytet; hugger man av det som är närmast, böte han sex öre för såret och sex öre för lytet; hugger man av längsta fingret, vare samma bot; för det som är närmast lillfingret böte han tre öre för såret och tre öre för lytet; lillfingret vare i samma bot. ## MEL Svå 3 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 3 (maskinöversättning) Hugger man tår av en man av våda, vare tån lika gill som ett finger i sårmål, och hälften mindre i lytesböter. ## MEL Svå 4 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 4 (maskinöversättning) Skjuter nu en man med stång eller kastar sten, eller vad slags han än kastar, och det kommer ned någon annanstans innan det gör skada, studsar av sten eller hus eller stock, eller kastar han över hus och ser inte var det kommer ned, det kallas handlös våda (handlös vaþe); kommer någon där i vägen och får skada därav, eller vilken skada det än är av de förut nämnda, böte han för såret hälften mindre än förut är sagt; kan lyte finnas, gälde han också dem hälften mindre efter det som de är till. ## MEL Svå 5 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 5 (maskinöversättning) Kan nu en man komma i handlös våda, hur han än kommer därtill, så att handen inte följer hugget, och blir slagen eller stött på sin hand så att fingrarna krumnar eller blir onyttiga, vare tummen i lytesbot tre öre, det som är närmast två öre, längsta fingret två öre, det som är närmast detta ett öre och lillfingret ett öre. Blir en fot i handlös våda så skadad att tårna krumnar, vare varje tå hälften mindre i lytesböter än ett finger. ## MEL Svå 6 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 6 (maskinöversättning) Hugger nu en man en annan eller slår synliga märken, kastar eller skjuter, så att det inte någonstans kommer ned innan det gör skada, då är det inte våda utan att båda vill det, den som fick skadan och den som gjorde gärningen. ## MEL Svå 7 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 7 (maskinöversättning) Där nu handlös våda händer, som träffar på annat ställe innan det gör skada, eller kastar över hus och ser inte var det kommer ned, eller vilket slags handlös våda det än är, där må den som gjorde gärningen lägga fram vådabot och gå vådaed, fastän målsäganden inte vill stå i ed eller ta upp böterna. § 1. Varhelst lyte förekommer i vådaböter, så att inget avhugg sker, då ska lytesboten stå kvar tills natt och år är ute; då ligge det till sex män av häradet om han ska ha lytesbot eller inte. Och lika mycket ska bötas till unga som till gamla i lytesbot. ## MEL Svå 8 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 8 (maskinöversättning) Kan nu en hund bita en man, då lämne ägaren ut hunden eller böte sex öre. Kan annat fä göra en man sår, vilket fä det än är, böte ägaren sex öre. Blir den som fick skadan lytt därav, då ska lytesboten vara lika stor som sårboten. Vill ägaren neka till att hans fä har gjort det, då har den som fick skadan vitsord (viþzorþ) att visa med två män att hans fä har gjort det. ## MEL Svå 9 — Saræmala balker meþ vaþa, flock 9 (maskinöversättning) Var och en av fria mäns husfolk, som är brytar, landbor eller deras drängar, mjölnare eller inhysesmän eller lejdrängar eller ogifta bondsöner, bönder eller deras drängar, utom tjänstemän och svenner (fantæ) som följer sin husbonde och tjänar som frälse, som bär stickmes (stikamæz), rytting (ryting) eller vedmes (veþemæz) och blir tagen därmed inför vittnen, böte tre mark till kungen, häradet och målsäganden, och den vare målsägande som tar honom därmed; förmår han inte böterna, då ska häradshövdingen på tinget sticka en kniv genom hans hand. Misstänks han för det, värje han sig med sex mäns ed. ## MEL TjB 1 — Þiuua balker, flock 1 (maskinöversättning) Stjäl man en mans fä, nötkreatur eller svin, får eller getter, vare sig han stjäl det inne i husen eller ute på marken, som är ett år gammalt, drar det i gömsle eller skog och slaktar det där, eller i sitt eget hus eller en annan mans; den som gör sådant kallas gårdstjuv (gorþiuuer). Blir han fångad och tjuvgodset med honom, då ska man binda honom och föra honom till tinget med tjuvgodset, och där låta vittna med tolv män och svära att han är verklig tjuv till det tjuvgods som förs dit med honom; sedan det är gjort, då ska han dömas till gren och galge och ligga ogill för sin gärning, och hans lösöre skiftas i tre delar: en lott tage målsäganden, en annan kungen och den tredje häradet. ## MEL TjB 2 — Þiuua balker, flock 2 (maskinöversättning) Kan han nu ha bolagsman, styvbarn eller sina egna barn som har penningar inne hos honom, då får han inte förverka deras andel, utom om det prövas med fulla skäl att någon av dem har stulit, gömt och nyttjat med honom; är det inte så, då ska deras del först skiftas bort. ## MEL TjB 3 — Þiuua balker, flock 3 (maskinöversättning) Kan nu gårdstjuven vara gift, då ska hans hustrus lott först skiftas av, utom om det prövas med fulla skäl att hon har stulit, gömt och nyttjat med honom. Kan nu den som fick skadan eller kungens länsman ge hustrun denna skuld, då har hon kommit till vitsord; hon värje sig med tolv mäns ed att hon aldrig gömde eller nyttjade med honom det som hon visste var stulet; förmår hon inte gå eden, gå då hennes lösöre till skifte så som hans {här är en lucka}; förmår hon gå den eden, vare hon saklös. § 1. Ger någon dem skuld som var i bolag med honom eller hade penningar inne hos honom, då värje de sig med samma lag som hustrun. § 2. Den som är gårdstjuv så som nu är sagt, han har förverkat både liv och lösöre. ## MEL TjB 4 — Þiuua balker, flock 4 (maskinöversättning) Blir han nu inte tagen på färsk gärning, och misstänks han för en sådan sak, då ska häradsnämnden antingen fria eller fälla honom; fälls han, gälde han åter till bonden det han miste, och därtill fyrtio mark till tredelning, och inte mista livet, och hans bo ska inte skiftas; frias han, vare han saklös. ## MEL TjB 5 — Þiuua balker, flock 5 (maskinöversättning) Stjäl nu en man guld eller silver eller reda penningar, häst, kläder eller vapen, eller vilket slags tjuvgods det än är, så gott som en halv mark eller mer, och blir fångad med sin gärning och tjuvgodset taget i hans händer, då ska man binda honom och föra honom till tinget och där låta vittna så som förut var sagt, och ta dom därpå och låta hänga upp honom; sedan ligge han ogill för sin gärning, och hans bo skiftas inte. ## MEL TjB 6 — Þiuua balker, flock 6 (maskinöversättning) Misstänks nu en man för full stöld (fulder þiufnaþer), och är godset inte taget i hans händer och inte med rätt ransakan funnet i hans hus som han ska svara för, och inte lagligen letat fram i hans händer, då ska häradsnämnden antingen fria eller fälla honom; fäller de honom, gälde han åter till bonden det han miste, och därtill fyrtio mark till tredelning, och inte mista livet, och hans bo ska inte skiftas; friar de honom, vare han saklös. ## MEL TjB 7 — Þiuua balker, flock 7 (maskinöversättning) Stjäl nu en man tre öre och mindre än en halv mark, och blir fångad därmed och det tas i hans händer, då ska man binda honom och föra honom till tinget med tjuvgodset och där låta värdera det; han ska sökas med tolv män, och de svärje honom där vara skyldig; då ska häradshövdingen döma av honom huden och båda öronen. ## MEL TjB 8 — Þiuua balker, flock 8 (maskinöversättning) Blir han nu inte fångad därvid och det inte taget i hans händer; klagas det mot honom, värje han sig med tolv mäns ed, eller gälde åter det han stal och därtill nio mark till tredelning. Man får inte hänga honom för mindre än en halv mark, och inte binda händerna på ryggen, utan händerna binds framför honom. ## MEL TjB 9 — Þiuua balker, flock 9 (maskinöversättning) Stjäl nu en man två öre och mindre än tre öre, mista han huden och det ena örat; han ska också vittnas med sex män. Misstänks han för det och blir inte fångad, värje han sig med nio mäns ed, eller gälde åter det han stal och därtill sex mark till tredelning. ## MEL TjB 10 — Þiuua balker, flock 10 (maskinöversättning) Stjäl nu en man mindre än två öre, killing, lamm, gris eller gås, eller vilket slags det än är som är värt mindre än två öre, och blir tagen därvid och vittnad med två män och målsäganden själv den tredje, då ska man binda honom vid gärdsgård eller stock, och han ska mista huden. Misstänks han för det och blir inte fångad därmed, värje han sig med sex mäns ed, eller gälde åter det han stal och därtill tre mark till tredelning. § 1. Vad man än stjäl som är värt ett halvt öre eller mindre, och blir inte fångad därmed, neke han med tre mäns ed, eller böte sex öre till målsäganden ensam; det kallas snattarbot (snattara boot). ## MEL TjB 11 — Þiuua balker, flock 11 (maskinöversättning) Var och en som tar lösen för en tjuv, böte lösen till kungen och därtill fyrtio mark. Låter han honom lös ostraffad, böte han också till kungen 40 mark. ## MEL TjB 12 — Þiuua balker, flock 12 (maskinöversättning) Kan nu något bli stulet från en bonde, då ska han lysa inför sina grannar vad han har mist. Har han nu misstanke om vart det har kommit, då ska han fara dit med fyra män och lagligen begära att få ransaka; då får man inte vägra honom ransakan. De ska ta två män därtill, var och en sin; då ska den som begär ransakan säga vad han har mist eller vilket slag; då ska den andre säga vad som finns därinne hos dem; då ska de gå in ogjordade (lösgiurþe) och så ransaka att bonden inte har våda av dem. Finns det därinne som är stulet från honom, då ska man skärskåda om det finns en vindöga (vindöghæ) i väggen så stor att något sådant kunde kastas in genom den, och tjuvgodset inte ligger gömt och så att det kunde ha kastats in där, eller finns det en glugg under syllen så att något sådant kan komma in genom den, då har bonden vitsord att värja sig med tolv mäns ed. Finns nu ingen vindöga, då har han inte vitsord. § 1. Vägrar han honom att ransaka, höte han honom vid tre mark; då ska man hålla vakt över dörrarna, och bonden ska skära upp budkavle och stämma till sig de närmaste grannarna. Kommer nu bonden tillbaka med sina grannar, och står den andre därinne med strid och värn, får han då dråp eller sår som står därinne med värjande hand, vare det ogillt; kan de som kommer dit få dråp eller sår, vare det tvågillt. Bryter de nu upp hans dörr och går in och ransakar, och finner de där det tjuvgods som de letar efter, då må de ta honom och föra honom till tinget, och han stå den rätt som förut är sagd. Finner de där inget av det som de ransakar efter, vare han då saklös för den skuld som gavs honom, eftersom de inget fann, och den som ransakade böte tre mark för husbrott, och de vare saklösa som var stämda dit. § 2. För låsta hus ska bonden svara, och inte för olåsta; han svare för de hus som han har lås och nyckel till. ## MEL TjB 13 — Þiuua balker, flock 13 (maskinöversättning) Far nu en man hem till en annan med lagligen kallat ting eller för att leta och ransaka, och står bonden emot med vapen och vill inte låta upp eller bjuda fram böter, då ska man hålla bonden medan det låses upp; gör han någon gärning mot någon man, då ligger det i dubbelbot, och allt det ogillt som han får, vare sig det är slagsmål, sår eller dråp. ## MEL TjB 14 — Þiuua balker, flock 14 (maskinöversättning) Köper nu en man av en annan fä, hovat eller klövat, vilket slag det än är, då ska allt köpas med köpevän (vin) och vittne. Den som ska vara köpevän ska vara bofast man och inländsk i det land där köpet görs, och ansvara för att det är rättfånget som han hemulsgör åt honom. Där ska vara närvarande minst två bofasta män som vittnar att det köpet görs. Förarbetat guld och silver och annan förarbetad metall, skäftade vapen och skurna kläder, låsbara hus och hus med dörr ska man köpa med köpevän och vittne så som förut är sagt. Så snart handslag är givet och det är ansvarat för och hemulsgjort, då är det lagligen köpt. ## MEL TjB 15 — Þiuua balker, flock 15 (maskinöversättning) Klandrar nu någon hos en annan hovat eller klövat fä, guld, silver, vapen eller bopenningar, vilket slags det än är, och säger att det är hans, då har den som har det i händerna vitsord att visa att det är hemfött om det är levande, gjort i hemgården om det är dött. Är det värt en halv mark eller mer, värje han det med tolv mäns ed; förmår han både vittnen och ed, vare han saklös; faller han på vittnen och ed, lämne han ut det som är klandrat, och därtill fyrtio mark till tredelning. Är det värt tre öre och mindre än en halv mark, värje han det med två vittnen och tolv mäns ed; faller han på eden, lämne han ut det som han klandrade och därtill nio mark till tredelning. Är det värt två öre och mindre än tre öre, värje han det till sig med två mäns vittnen och sex mäns ed, eller lämne ut det som var klandrat och därtill sex mark. Är det mer än ett öre och mindre än två öre, värje han sig med två mäns vittnen och tre mäns ed; faller han på eden, lämne han ut det som är klandrat och därtill tre mark till tredelning. Är det värt mindre än ett öre, värje han det med två mäns vittnen och sin egen ed; förmår han inte vittnen, lämne han ut det som är klandrat och därtill sex öre, och det vare bondens ensak. ## MEL TjB 16 — Þiuua balker, flock 16 (maskinöversättning) Griper nu den som har det i händerna till letning (leezn) och säger sig ha köpt det eller tagit det i pant, hyrt eller lånat det, eller tagit upp det med lysning, och säger sig känna sin hemulsman (hemuld); då ska två bofasta män gå i borgen för honom; då ska han föra fram sin hemulsman och sitt vittne inom tre veckor om han är inom häradet; är han utanför häradet men inom landet och lagsagan, då före han honom fram inom sex veckor; är han utanför landet och lagsagan men ändå inrikes, ha han tre månaders frist att föra fram sin hemulsman; är han utrikes, då före han fram hemulsmannen inom natt och år. För han fram sin hemulsman inom dessa tider som nu är sagda, vare han saklös, och den svare för saken som det har letts till. ## MEL TjB 17 — Þiuua balker, flock 17 (maskinöversättning) Nämner en man sin hemulsman, köpevän och vittne, och för inte fram dem inom de laga stämnodagar som nu är sagda, och vill bära förfallsvittne, då är detta hans laga förfall: det första är att han ligger i sjuksäng eller i sår, det andra om han är i rikets tjänst, det tredje om han inte kan komma för sina ovänners skull, det fjärde om hans hus brinner (han hauer eeld höghre æn haua þorf), det femte om han kan vara faren utrikes; då ska han visa det med två bofasta män om han kan gripa till något av dessa förfall; för han fram sin hemulsman, då svare denne både för letningen och för hemulen, och den vare saklös som kan leda saken från sig. XVIII. Kan han nu inte föra fram sin hemulsman, då ska han föra fram sin köpevän och sina vittnen; sedan ska köpevännen föra fram säljaren. För han fram honom, då är köpevännen saklös; kan han inte föra fram säljaren, då ska köpevännen visa att han var köpevän vid det köpet; det ska vittnesmännen svära med en enda ed, att han var köpevän och att de var vittnesmän ombedda å båda vägnar; då lämne han ut det som var klandrat hos honom och vare saklös, och köpevännen gälde honom åter med full gäld så mycket som det var värt som han hade hemulsgjort. XIX. Nekar nu köpevännen och säger sig inte ha hemulsgjort det, och förmår köparen vittna med två bofasta män som var vid deras köp, då gå han tolv mäns ed och be sig så Gud huld och de tolv männen: att du var köpevän vid denna häst, eller vilket slags det än är, när jag köpte den, och dessa män var vittnesmän därtill, och därför ska du hålla mig hemul eller gälda fullt därför. Förmår han vittnen och fullgör den eden, lämne han ut det som var klandrat och vare saklös, och köpevännen gälde honom åter med full gäld det han hade hemulsgjort. ## MEL TjB 20 — Þiuua balker, flock 20 (maskinöversättning) Finns nu inga vittnen som var vid köpet och skulle binda köpevännen, då ha köpevännen vitsord att neka med tolv mäns ed: att jag aldrig var köpevän vid det köpet, och därför ska jag inte hålla dig någon hemul; går han den eden, vare han saklös, och den som inte kunde leda saken från sig, honom gå stölden in till, och han lämne ut det som var klandrat, och därtill fyrtio mark. Är det mindre än en halv mark, gå man till väga med samma letning och böte så som förut är sagt om sådana stölder. Pantsättning ska man leda från sig med samma letning. ## MEL TjB 21 — Þiuua balker, flock 21 (maskinöversättning) Säger nu den som klandras att han har hyrt eller lånat det av en annan man eller kvinna, då ska det komma i borgen; kommer den som han åberopade som hemulsman och säger sig äga det och ha lånat eller hyrt ut det åt honom, då ha den bördan som tar den på sin rygg; då gå letningen in till honom, och den andre vare saklös som ledde saken från sig. Säger nu den som saken leddes till att han aldrig ägde det och aldrig lånade eller hyrde ut det, ligge det till häradsnämnden. ## MEL TjB 22 — Þiuua balker, flock 22 (maskinöversättning) Tas nu tjuv och tjuvgods tillsammans, och får bonden tjuven, då äger den som tog honom allt det som tjuven hade med sig, och bonden tage sitt tillbaka utan betalning. ## MEL TjB 23 — Þiuua balker, flock 23 (maskinöversättning) Stjäl man i kyrkan eller i kyrkogården från en annan, eller från själva kyrkan hennes gods eller det som är i hennes vård, eller bryter sig in i kyrkan; blir han tagen på bar gärning, ha han där inte mer frid än på annat ställe där han blev tagen med tjuvgods, och han lagbinds vid sin sak och tage tjuvs rätt så som han har gjort sig skyldig till, varje sak efter sina brott. Är den rätte målsäganden närvarande, råde han över sin tjuv; finns han inte, råde då kyrkovärdarna och sockenmännen. ## MEL TjB 24 — Þiuua balker, flock 24 (maskinöversättning) Stjäl man äpplen eller annan frukt i en annans trädgård, och kommer bonden eller hans husfolk och får tag i honom där, då tage de av honom kläder eller annat som bevis; kan han pröva det med två mäns vittnen, böte han tre mark och ersätte skadan, och det komme ingen nekan därvid. Kommer dråp, sår eller blodvite mellan dem, vare det tvågillt som den får som är där, och allt ogillt som den fick som kom dit. ## MEL TjB 25 — Þiuua balker, flock 25 (maskinöversättning) Hugger man ned en apel eller annat bärande träd i en trädgård, böte han tre mark; bryter man en gren av ett bärande träd, böte han sex öre, om han blir tagen därvid inför vittnen. Misstänks han nu för det, neke han med tolv mäns ed eller böte så som förut är sagt. ## MEL TjB 26 — Þiuua balker, flock 26 (maskinöversättning) Går nu en man in i en annan mans örtagård eller kålgård och stjäl lök, örter eller kål, och blir tagen därvid, böte han tre mark och ersätte skadan; blir han inte tagen därvid, neke han med tolv mäns ed. Stjäl man ärter, rovor eller bönor och blir tagen därvid, böte han för ett lass, en båtlast eller en klövjebörda (klif försl) tre mark till tredelning, för en börda (byrþe) sex öre till målsäganden ensam; misstänks han för det, neke han med tolv mäns ed eller böte så som förut är sagt. ## MEL TjB 27 — Þiuua balker, flock 27 (maskinöversättning) Stjäl nu en man humle ur humlegårdar, på öar, skär eller var den än växer, och blir tagen därvid, då binde man honom och före honom till tinget; man låte döma honom till att mista livet, huden eller en lem, efter det som saken kommer till. Misstänks han för det, neke han efter det som förut är sagt. ## MEL TjB 28 — Þiuua balker, flock 28 (maskinöversättning) Stjäl man från en annan fisk ur nät, mjärdar, krokar eller andra fiskredskap och blir tagen därvid, böte han tre mark. Stjäl han nät eller fiskredskap, stå han tjuvs rätt därför efter det som det är värt. ## MEL TjB 29 — Þiuua balker, flock 29 (maskinöversättning) Anklagar en man en annan för bodrätt (bodræt) [osäker tolkning], neke denne med tolv mäns ed eller böte tre mark. ## MEL TjB 30 — Þiuua balker, flock 30 (maskinöversättning) När en man lagligen får sin tjuv tagen, då ska han överlämnas åt kungens länsman; slipper han ifrån honom, svare denne för det så som bonden skulle ha svarat. ## MEL TjB 31 — Þiuua balker, flock 31 (maskinöversättning) Var och en som hittar hittegods på vägen eller utanför vägen, vilket hittegods det än är, han ska lysa det ute på vägen för de vägfarande män som följer honom eller möter honom; finns inte de, då lyse han i närmaste by och inför sin socken, på häradstinget och landstinget. Kommer den som har mist det innan det är lyst och anger märken och sanna kännetecken, då svärje han till sitt med två män och själv den tredje, och tage sitt tillbaka utan lösen. Kommer inte den som känner igen det inom natt och år, tage kungen två lotter och den som hittade en tredjedel. ## MEL TjB 32 — Þiuua balker, flock 32 (maskinöversättning) Kan nu den som hittade ha vittne om att han lagligen har lyst, då svärje den som har tappat det till sig med två vittnen och själv den tredje, och tage sitt tillbaka, och den som hittade äge en tredjedel, efter det som värderingsmännen säger, vare sig fyndet är bättre eller sämre. Griper man till lysningsvittne och faller på dem, då böte han och kallas tjuv, var och en bot efter sina brott. ## MEL TjB 33 — Þiuua balker, flock 33 (maskinöversättning) Hittar nu en man hittegods utanför häradet, då ska han föra det till närmaste by och sätta ned det och låta lysa det, därför att inget hittegods får föras från det härad där det hittades förrän natt och år är ute, eller den rätte ägaren kommer efter det. ## MEL TjB 34 — Þiuua balker, flock 34 (maskinöversättning) Hittar nu en man en mans fä, tämd häst eller sto, tam oxe, ko, får, get eller det som är nyttofä, då ska ägaren svära till sitt med två män och själv den tredje och sedan ta sitt tillbaka utan lösen, och den andre göre sig fri från stöld med lysningsvittnen. § 1. Med häst, sto och oxe får man plöja och göra annat som man behöver och fara med i sina ärenden inom häradet och inte utanför, sedan det är laglyst på tinget, värderat och laga domare tagna därtill, utan påföljd, tills den rätte ägaren kommer. Var och en som plöjer med det eller gör något för sina behov innan det är laglyst, böte tre mark. ## MEL TjB 35 — Þiuua balker, flock 35 (maskinöversättning) Hittar nu en man strandfynd i salt vatten eller sött, där den rätte ägaren inte är när eller hans bud, och man inte vet var det kommer ifrån; lyser han lagligen, då äger den som hittade en tredjedel och ägaren två lotter; den som har mist det gå till med sanna kännetecken och två mäns vittnen. Kommer han inte inom natt och år, då tage kungen två lotter. ## MEL TjB 36 — Þiuua balker, flock 36 (maskinöversättning) Hittar nu en man bottenfynd (butn fynd) och lyser lagligen, då äger han halva fyndet. Kommer ingen som lagligen känner igen det så som förut är sagt, då äger kungen hälften med honom. ## MEL TjB 37 — Þiuua balker, flock 37 (maskinöversättning) Överallt där en man hittar hittegods, då ska han först göra sig fri från stöld med lysningsvittnen, och sedan svärje den som har mist det till sitt med två män och själv den tredje, och tage så sitt tillbaka. § 1. Alla de som hjälper gods undan eld eller ur sjön eller också undan en här, de vare så mycket bättre, och tage så mycket av det godset som ägaren vill unna honom. ## MEL TjB 38 — Þiuua balker, flock 38 (maskinöversättning) Tar nu någon man utan lån eller hyra en annan mans häst eller sto, åker, rider eller gör något slags åverkan med det han har tagit; kommer ägaren genast efter och fångar alltsammans, då ska han föras till tinget, och ägaren ha rätt att välja om han vill överbevisa honom som tjuv eller som rånsman efter det som lagen säger. ## MEL TjB 39 — Þiuua balker, flock 39 (maskinöversättning) Var och en som fångar en verklig tjuv och släpper honom innan han är lagligen överbevisad, böte fyrtio mark. Blir också tjuven lagligen överbevisad, då tas inte lösen för honom, utan han hängs upp; dristar sig någon att ta lösen för honom sedan, gälde han till kungen lösen och därtill fyrtio mark, och det vare kungens ensak.