# Kristoffers Landslag > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Kristoffers Landslag (verk:lag:kristoffers_landslag) - **Datering:** 1442 - **Källsamling:** Fornsvenska textbankens material: äldre och yngre lagar - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornsvenskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 ## innehållsförteckning (maskinöversättning) I. Sveriges rike är sammansatt av svear och götar, och det har i sig sju biskopsdömen (biscops döme) och elva lagmansdömen (lagmanz döme). II. Det får inte finnas mer än en konung och en konungakrona i Sverige, och alla invånare är skyldiga honom lydnad enligt lagen. III. Till riket är konungen vald och inte arvsberättigad, och hur han ska väljas. IIII. Eder som konungen ska svära, och hur han ska svära. V. Eder som lagmän, landsmän och allmogen (almoghen) ska svära sin konung. VI. Konungen ska rida eriksgata (eriks gathu), och landsmännen följa honom, var och en i sin lagsaga, med pant (grudh) och gisslan. VII. Hur konungen ska vigas och krönas. VIII. Hur konungen ska ta sitt råd, och om deras eder. IX. Talar någon om konungen eller hans råd. X. Konungen vill gifta sig och ge sin husfru morgongåva (morgongaaffuo). XI. Hur frälsemän (frelsis men) ska tjäna konungen med vapen och hästar, och om vapensyner (wapnasyner), och hur en bonde kan bli frälse. XII. Om dem som ska syna vapensynen, och hur den ska synas. XIII. Om en frälseman åldras och blir oför, hur han då ska tjäna kronan. XIIII. Hur en frälseman får gå ifrån frälset. XV. Är flera frälsemän tillsammans om bord och duk (disk oc dwk), hur de då ska tjäna. XVI. Smyger man sig undan kronans tjänst eller vapensynen, vilket straff som tillkommer honom, och vilket förfall han kan ursäkta sig med. XVII. Om straffet för den som rymmer från konungens baner, och hur han kan göra sin ursäkt. XVIII. Blir en man fångad i konungens tjänst och mister häst eller ägodelar. XIX. Mister tjänstemän sina hästar i husbondens tjänst eller på annat sätt. XX. Dör en frälsemans häst innan vapensynen hålls, vad han då ska göra. XXI. Hur en frälsemans barn får njuta frälse efter faderns död. XXII. Hur frälseänkor får njuta och förverka frälse. XXIII. Hur ärkebiskopen, biskopar, riddare och svenner och fogdar ska rida till konungen, och om böterna (sak) för dem som gör däremot. XXIIII. Hur häradshövdingen (heretzhöffdinge) ska lägga ut gästgiverier (tæfwerne) i landet, och om deras ämbete. XXV. Om fler gäster kommer till gästgiveriet än som får rum, och om han inte vill uppehålla sitt ämbete, och bönderna inte vill låna ut härbärge. XXVI. Hur de ska lagsökas som med våld gästar (waldgæsta) och rövar från gästgivare, präster eller bönder. XXVII. Om våldsgäster gör eller får dråp eller sår. XXVIII. Den som tar jord eller andra ägodelar från en annan med våldsverk. XXIX. Den som ger målsägandes rätt (malsegande ræth) åt en annan, och om någon gör sig till målsman (maalsman) i en annans sak; den som vill söka för en annan, han svare också för honom. XIIII. Om hemföljd (hemfylgd) klandras för dem som har fått den. I. Fem är de laga fångesätten för jord (lagha faang iorda), och om urminnes hävd (wrminnis heffdh). II. Hur arvejord (erfue iordh) lagligen ska säljas och uppbjudas (opbiudas). III. Hur bördemän (byrdamen) ska lösa arvejord. IIII. Säger den ene att jorden är uppbjuden och den andre inte. V. Hur en bonde får sälja och uppbjuda sin hustrus jord. VI. Vem av bördemännen som står närmast att lösa jord. VII. Hur jord ska pantsättas (wædsætias) och återlösas. VIII. Med vilka värdören (wærdörom) och hur pantsatt jord ska lösas, och om bördemannen är utrikes, omyndig eller jungfru, när den ska lösas. IX. Vilket som är arvejord eller avlingejord (afflinga iordh), och att man får göra vad han vill med avlingejord. X. Vid alla jordaköp och jordabyten ska tolv fastar (fasta) vara närvarande, och häradshövdingen ge brev därpå som här uttrycks, och om den jorden klandras sedan. XI. Om jordabrev fördärvas, och att jordaköp får göras inför lagmannen. XII. Klandras köpt jord, då ska fångesmannen (fangoman) komma fram och hemula (hemola) eller böta. XIII. Hur den som sålde ska bindas till hemul (hemols). XIIII. Kommer köpt eller bytt jord i flera mäns händer, och klandras den, och den förste kan inte hemula, vad som är hans straff. XV. Ingen ombudsman (wmbudzman) sälje en annans jord utan att han har jordägarens brev därpå; ingen döme heller över jordagods utan att ägaren är stämd och står till svars. XVI. Säljer någon jungfrus jord, omyndigs jord eller vettvillings, då sälje han till det bättre; dock har de makt att återkalla eller behålla det när de kommer till stadga. XVII. Hur den jord ska lagföljas (laghfölgias) som man vill byta på landet och i köpstad. XVIII. Om treårshävd vid jordaköp och jordabyte, och om straffet för den som säljer eller byter bort en annans jord. XIX. Vem som ska ha avraden (afrad) av köpt eller bytt jord, eller av den jord som vinns tillbaka med lag från andra. XX. Om giftostämma (gipto stempno) och avradsdagar, hur landbon (landbo) ska styrka att avradsbetalningen är gjord, och att gift (gipth) går i arv. XXI. Om landbon lagligen säger upp jordägarens jord. XXII. Om landbon inte lagligen säger upp, vad han då ska göra. XXIII. Om landbon rymmer eller låter föra bort sig inom arrendetiden (bolags tekkio), hur jordägaren får föra honom tillbaka. XXIIII. Om fardag, och vad landbon förbjuds föra från bolet. XXV. Hur landbon lagligen ska överlämna godset tillbaka, och om laga byggnad. XXVI. Far landbon bort och är skyldig jordägaren, och att landbon får fara fri när stämman är ute och han lagligen har sagt upp. XVII. I vilka saker bonden får sälja sin hustrus jord och hustrun bondens. XXVIII. Om bonden löper från hustrun eller hustrun från bonden, hur deras jord då får säljas för den som sitter kvar och för barnen till uppehälle. XXIX. I allt avlingegods äger bonden två delar och hustrun en tredjedel, vad de än köper eller säljer. I. Köper man lösöre, boskap, vapen, skuret kläde, guld, silver etcetera. II. Köper man guld eller silver och det finns svek eller falskhet däri, och hur man ska få sådana guldsmeder till arbete. III. Köper man vax, salt, rökelse, smör, talg, och det finns falskhet eller svek däri, och vad som skiljer svek och falskhet åt. IIII. Ingen köpe av bondens hustru och hans tjänstefolk. V. Hur den ska göra sig fri från tjuvnadsmisstanke (wrtiufua) som köper det på torget som sedan klandras, och om avkomma kommer av det som klandras. VI. Hur landsköp (landzköp) görs, och vilket straff som ligger därtill, och hur man får köpa saklöst på landet. VII. Om landsköp, och att hantverkare är tillåtet att köpa till sitt arbete. VIII. Lejd boskap och lånad boskap ska återlämnas oskadda, och hur man ska styrka att lånet är betalt. IX. Hur man ska sätta in och ta ut inlagspenningar (jnlags penninga), och om de stjäls. X. Om en pant brinner, stjäls eller rövas, och hur man ska pantsätta sitt gods. XI. Hur man ska lagfölja en pant om den inte återlöses. XII. Går man i borgen för penningar för en annan, eller går man i borgen för att mannen ska komma till rätta. XIII. Om man med våld blir tvingad att utfästa penningar eller annat, och sätter borgen därför. XIIII. Hur man får lagsöka lösa drängar (löska drengia) som är skuldsatta. I. Hur bönder får anlägga ny by eller gammal oskiftad, och hur en by ska komma till jämnföre (iamföris), och rån (raa) och vägar läggas. II. Hur man får lägga nya vägar och täppa till gamla igen. III. Hur broar ska byggas och vägar röjas, och om skada som en man får där, om brosyner, och om böterna för dem som inte bygger. IIII. Hur tomter ska brytas, en by delas till jämnföre, och om lägrevall (lægre) [osäker tolkning]. I. Köper man lösöre, boskap, vapen, skuret kläde, guld, silver etcetera. II. Köper man guld eller silver och det finns svek eller falskhet däri, och hur man ska få sådana guldsmeder till arbete. III. Köper man vax, salt, rökelse, smör, talg, och det finns falskhet eller svek däri, och vad som skiljer svek och falskhet åt. IIII. Ingen köpe av bondens hustru och hans tjänstefolk. V. Hur den ska göra sig fri från tjuvnadsmisstanke (wrtiufua) som köper det på torget som sedan klandras, och om avkomma kommer av det som klandras. VI. Hur landsköp (landzköp) görs, och vilket straff som ligger därtill, och hur man får köpa saklöst på landet. VII. Om landsköp, och att hantverkare är tillåtet att köpa till sitt arbete. VIII. Lejd boskap och lånad boskap ska återlämnas oskadda, och hur man ska styrka att lånet är betalt. IX. Hur man ska sätta in och ta ut inlagspenningar (jnlags penninga), och om de stjäls. X. Om en pant brinner, stjäls eller rövas, och hur man ska pantsätta sitt gods. XI. Hur man ska lagfölja en pant om den inte återlöses. XII. Går man i borgen för penningar för en annan, eller går man i borgen för att mannen ska komma till rätta. XIII. Om man med våld blir tvingad att utfästa penningar eller annat, och sätter borgen därför. XIIII. Hur man får lagsöka lösa drängar (löska drengia) som är skuldsatta. I. Först hur lagmannen (laghman) ska väljas, och om hans ed. II. Hur häradshövdingen ska väljas, och om hans ed, likaså om häradsdomarens ed. III. Tar lagman, häradshövding, länsman (læænsman) eller nämndeman mutor för rätten. IIII. Häradshövdingen ha inte häradshövdingedöme utan ed, vad hans del är av saköret (saköre), och hur häradsrätten ska utkrävas och bevaras. V. Häradshövdingen eller hans domare besöke tinget varje tingsdag. VI. Ett häradsting i varje vecka och en tingsplats i varje härad, och hur bönderna ska besöka tinget. VII. Om tingsdagen faller på en helgdag. VIII. Om de tre lagtingstiderna varje år. IX. Om räfst (ræfst) eller landsting, när de ska hållas i varje lagsaga. X. Hur de ska hållas med rättare, nämnd och kost. XI. Hur lagmansting ska hållas och kungöras och stämmas därtill. XII. Hur man lagligen ska stämma en annan till tinget, och hur man ska lagfölja den som inte vill komma fram, om lösöre. XIII. Nu tvistar de om jordagods, hur det ska avgöras. XIIII. Att förfallsvittnen ska svära, och hur många laga förfall är. XV. Nu stämmer flera en, vem han ska svara först. XVI. Hur man ska stämma den som inte bor i samma härad eller lagsaga. XVII. Hur länsmannen får klaga om inte målsäganden klagar. XVIII. Klagar målsäganden och vänder sedan om, då klage länsmannen. XIX. Hur den ska fästa och gå lag som kommer i uppenbart rykte för något brott och säger nej därtill; det är dulsmål (dwls maal). XX. Om en klagar på en annan och vill överbevisa honom därom med vittnen, och orkar eller inte orkar, hur det ska avgöras. XXI. Alla vittnen inför rätten ska svära, och hur de ska svära och ransakas, och om straffet för dem som svär mened; likaså var ederna ska gås. XXII. Nu vill man gå ed på tinget, och målsäganden kommer inte eller vill inte stava eden (staffua), då stave häradshövdingen. XXIII. Om tvetal (twætalu) på tinget. XXIIII. Given ed är så god som gången. XXV. Hur häradshövdingen ska ge dom eller böta. XXVI. Om en lös dräng bryter, hur han ska lagsökas. XXVII. Hur det ska utmätas som döms, och hur utmätt jord kan återlösas, och var och en böte för sin sak. XXVIII. Det ska inte utmätas hos någon utan att han är laga stämd och lagföljd. XXIX. Om bonden klagar över att det har utmätts för mycket hos honom och att han inte var lagsökt. XXX. Tionde, avrad, inlagspenningar och bolagspenningar får inte utmätas. XXXI. Nu om utmätning döms tillbaka. XXXII. Alla böter och dombrott i Sverige ska räknas, utmätas och bötas efter Stockholms mynt i penningar eller värdören. XXXIII. Straffet för den som blir nämnd vid stämning eller i nämnd och inte vill. XXXIIII. Nämndens straff som varken värjer eller fäller, och den som inte går fäst lag, han är fälld. XXXV. Om nämnden inte blir ense. XXXVI. Om jäv mot någon för att vara partisk i nämnden. XXXVII. Hur man får vädja (wædia) mot nämnden. XXXVIII. Hur man får vädja mot häradshövdingen. XXXIX. Hur man får vädja mot lagmannen, och om häradshövdingens och lagmannens dombrott. XL. Hur konungen ska hålla sitt rättareting (rættara ting), och hur de ska kungöras, och hur man ska stämmas och komma dit. XLI. Om nämnder vid konungens rättareting, och vad deras makt är. XLII. Om kosthåll vid konungens rättareting. XLIII. Om oljud, svordomar, hot (wnsæghningh) och okvädinsord (oqwædins ordh) i brådska på tingen. I. Först om någon gör hemsökn (heemsokn) hos en annan och gör åkomma (akomo) på honom, hans tjänstefolk eller gäster. II. Gör man åkomma på den som rymmer i trångmål till en annans gård. III. I vilka hus och hur vitt bondens hemfrid (heemfrider) gäller. IIII. Får han åkomma innan han kommer in i gården dit han rymde. V. Gör man hemsökn, vill göra skada och kan inte. VI. Om den får åkomma som gör hemsökn. VII. Om den som hemsökn görs hos löper ut ur sin gård och gör eller får skada sedan. VIII. Möts män försonade och skiljs oförsonade, och den ene kommer tillbaka med vapen. IX. Hämnas man efter förlikning och bot. X. Hämnas man efter att böter är fästa och borgade, eller när något av boten är betalt. XI. Hämnas man på en annan och en annan gjorde gärningen. XII. Tar man en kvinna med våld. XIII. Sitter man i försåt för en annan på tingsväg eller kyrkväg. XIIII. Om man gör åkomma i själva kyrkan eller på tinget. XV. Far man från kyrka eller ting till penningöl (pennings öll). XVI. Jagar man bort en annan från laga tilltal eller stämma. XVII. Hugger man av en annan händer eller fötter med våld. XVIII. Nu hämnas man för att dom gavs över honom. XIX. Griper man en annan hemma hos sig och för bort honom med våld. XX. Tillvitas en man tjuvsak eller annan sak, och han basas och binds. XXI. Vad de har förverkat som bryter edsöret (edzöre), och om deras gäld; de förverkar inte en annans penningar. XXII. Hur edsöresmål ska kungöras och ransakas inför häradshövdingen och häradsnämnden. XXIII. Häradsnämnden ska värja eller fälla dem, först om edsöret. XXIIII. Hur de ska uppräknas på tinget, svärjas och dömas fredlösa, och om deras frist. XXV. Bryts edsöret mot en landbo eller inhyses man. XXVI. Om någon söker sig till en landbos gård i nöd och får dråp eller sår. XXVII. När man får sätta efter (skyflas) en biltog man, och om han dräps innan hans frist är ute. XXVIII. Den som håller och föder biltoga män. XXIX. Håller någon en biltog man till skada för en annan. XXX. Blir en biltog man dräpt sedan hans frist är ute. XXXI. Blir han dräpt utrikes eller införd och dräpt; den biltoge förbryter inte sin hustrus ägor. XXXII. Hur den biltoge ska förvärva sig frid, och om han dör innan han får frid. XXXIII. Hur den biltoge mannens jordagods och avgäld ska förfaras med medan han är biltog och efter hans död. XXXIIII. Rymmer den biltoge och räcker inte lösöret till gäld och hans böter, hur då hans jord ska utmätas. XXXV. Blir den som bryter edsöret gripen på bar gärning, hur han då ska straffas. XXXVI. Kvinna eller omyndig kan inte bryta edsöret. XXXVII. Om fridsbrott på åker eller äng under vår och skördetid (an). XXXVIII. Om någon blir saklöst förgjord, halshuggen eller hängd. XXXIX. Snöper man en annan, bryter ut ögon eller tänder, skär av öron, tunga eller näsa, hur det ska ransakas och straffas. XL. Den som rövar till en halv mark mista huvudet. XLI. Rövar han mindre än en halv mark. XLII. Om kvinnoskändare (qwettokarla) [osäker tolkning] och sjörövare. I. Mördar någon en annan, hur det ska ransakas och straffas. II. Dräper fader eller moder sitt barn, eller barnet fader eller moder. III. Nu kan det ske av våda. IIII. Om någon människa förgör sig själv. V. Om någon trolovar och lägrar en annan kvinna medan hans förra laggifta hustru lever, och om han trolovar en annan och inte lägrar henne. VI. Förgör någon en annan med trolldom. VII. Förgör någon sitt styvbarn för arvs skull. VIII. Reser någon här mot konungen eller landets herre, eller gör försåt eller våldsgärningar mot honom. IX. Om man leder en utländsk här in i sitt fosterland, eller bär avig sköld mot sin rätte herre. X. Om landbo, bryte (bryti), mjölnare, trotjänande sven eller hustru dräper sin rätte herre eller husbonde. XI. Om man anstiftar mordbrand mot en annan. XII. Hur den ska värja sig som tillvitas en sådan sak. XIII. Hotar någon en annan, och den hotade får sedan skada och vet inte av vem. XIIII. Om den som har tidelag med boskap eller andra djur. XV. Om någon anklagar en annan för trolldomsgärningar (forgerninga), hur det ska ransakas. XVI. Dessa mål är urbotamål (wrbota mal). XIIII. Om en kvinna dräps av våda som sägs vara med barn. I. Om böterna för en bondes hustru som stjäl eller lockar ifrån bonden, och om en lös kvinna löper bort med en gift man. II. Om en gårdstjuv (gortiufuer) stjäl nötkreatur, får, svin eller annat. III. Om gårdstjuven har bolagsman eller styvbarn. IIII. Om gårdstjuven är gift och hans hustru ges skuld. V. Om tjuven inte blir tagen på bar gärning. VI. Stjäl tjuven till en halv mark och blir fångad därmed. VII. Om en man tillvitas tjuvnad och det inte är taget i hans händer. VIII. Om man stjäl tre öre och inte till en halv mark. IX. Om en man tillvitas tjuvnad för tre öre. X. Nu stjäl man två öre och mindre än tre öre. XI. Nu stjäl man killing, lamm eller gås, och om snattarebot. XII. Nu den som fångar en tjuv och släpper honom eller tar lösen. XIII. Hur man får ransaka efter tjuvnad, och om tjuven ställer sig till motvärn och där bryts dörrar. XIIII. Om man far hem till en annan med lagkallat ting, och bonden står emot med vapen. XV. Hur man ska köpa allt slags med vin (win) och vittne. XVI. Om någon klandrar något hovat eller klövat som man har köpt, och den som köpte fälls på vittnena. XVII. Nu griper man till lysningsvittnen (lysninga witne), och hur man ska komma fram med sin hemulsman inom tre veckor. XVIII. Om hemulsman eller vittnen inte kommer fram. XIX. Om något klandras för en man, hur då vin och vittne ska komma fram och vinna. XX. Nu förnekar vinen och säger sig inte ha vunnit. XXI. Nu finns inga vittnen vid köpet, och det köpet klandras. XXII. Den som det klandras för säger sig ha lejt eller lånat det. XXIII. Vad den ska få som fångar en tjuv. XXIIII. Stjäl man av en annan i kyrkan eller på kyrkogården. XXV. Om dem som stjäl äpplen i andras trädgårdar. XXVI. Om man hugger apel eller annat bärande träd. XXVII. Om dem som stjäl lök, kål, ärter, rovor, bönor. XXVIII. Om humletjuvar på öar. XXIX. Om fisktjuvar och nättjuvar. XXX. Om man ger en annan skuld för bodräkt (bodræth). XXXI. Om länsmannen släpper en tjuv ur häktet. XXXII. Om fynd hittas på vägar, hur de ska skiftas. XXXIII. Vad den ska få av ett fynd som hittade, eller om han griper till lysningsvittnen och fälls på dem. XXXIIII. Om man hittar ett fynd utanför häradet. XXXV. Om man hittar en annans boskap som är tam. XXXVI. Om man hittar strandvrak vid salt vatten eller sött, eller hittar man bottenfynd. XXXVII. Hur den som hittade ska göra sig fri från tjuvnadsmisstanke. XXXVIII. Den som tar en annans sak utan lån eller lega. I. Hur man ska fria till en kvinna, och vem som ska vara hennes rätte giftoman (gipto man). II. Hur de ska trolovas och vigas, om böterna för den som gifter bort en kvinna utan att vara rätt målsman, och för den som trolovar en kvinna åt två, om böterna för den som lägrar en kvinna under trolovningen, och om barn som avlas under trolovning eller i lönskaläge, och om biskopen skiljer en trolovning. III. Om en mö tar en man mot faderns eller moderns vilja, och om böterna för dem som lockar en mö. IIII. Vill man ingå äktenskap med sin trolovade och hon vägras honom, hur han ska lagsöka det. V. Med vilka ord den rätte giftomannen ska gifta bort en kvinna, och om någon rövar en mans trolovade. VI. Om bruden dör innan hon kommer hem i bondens bo, eller brudgummen dör först, och att han är hennes målsman när de har legat en natt tillsammans. VII. Vilka gåvor frälsta män får föra sina brudar, och om bröllopskläder. VIII. Herremäns bröllopskost, hur många de får bjuda därtill, om böterna för dem som kommer objudna, och likaså vid arvöl, och hur detta ska lagsökas. IX. När de har legat en natt tillsammans, då ska han ge henne morgongåva. X. Hur mycket var och en får ge till morgongåva, om böterna för den som ger mer, och vem som ska behålla morgongåvan när äktenskapet upplöses. XI. En horkvinna förbryter sin morgongåva och allt det hon var gift till. XII. Hemföljd (heemfylgd) behålle den som har fått den så länge den lever som gav, sedan gå den till skifte. XIII. Nu tvistar män om hemföljd, den som gav och den som tog. XV. Modern se till barnens gods med frändernas råd till dess hon ingår ett annat äktenskap. XVI. Hur gods ska skiftas när modern ingår ett annat äktenskap, och om böterna för den som gifter sig in i barnens fäderne som inte är utskiftat. XVII. Hur bondens barns gods ska skiftas ut när han ingår ett annat äktenskap. XVIII. Hur det ska skiftas om flera kullar är inne hos bonden eller hustrun, och om flera morgongåvor. XIX. Hur bonden får eller inte får byta bort sin hustrus jord. XX. Vem som ska vara barnens målsman när fader och moder är döda. XXI. Om den som är närmast släkt inte är lämpad att vara målsman. XXII. Dör bonden och hustrun säger sig vara havande, hur det då ska göras med godset. XXIII. Om bröllopskost mellan barn eller syskon. I. Hur barn och barnbarn ska ärva när fader eller moder är döda. II. Hur det vidare ska ärvas mellan den dödes fader och moder, helsyskon och helsyskonbarn. III. Hur det ska ärvas längre tillbaka i bakarv (bakarff) och sidoarv, och om arvingar står mot varandra på fäderne och möderne. IIII. Tvistar man mellan brystarv (bryst arff) och bakarv, och vad som ska heta brystarv och bakarv. V. Om arvet efter det barn som fränderna säger var dödfött och modern säger levande. VI. Om en hustru våldförs från sin bonde och får barn sedan. VII. Om arv i sju dödsfall där ordningen är oviss (siw misfalda sakum). VIII. Om arvet efter det barn som en biltog man avlar utomlands, och om rishövde (riishofde). IX. Om arv mellan halvsyskon (swnderkulla) och helsyskon (samkulla). X. Om bonden dör innan hustrun visste att hon var havande; nu tar bondens arvingar upp arvet, sedan talas det om att hon är havande, och bondens arvingar dräper henne. XI. Hur det ska ärvas om bonden dräper sin hustru eller hustrun bonden, mot deras vilja eller av våda. XII. Hur det ska ärvas om fader eller moder agar barnet så att det dör därav, eller om modern ligger ihjäl barnet, eller de dräper av våda. XIII. Bor syskon tillsammans i oskiftat bo, hur det ska skiftas mellan dem. XIIII. Hur syskon ska skifta sitt arv. XV. Nu nöjer de sig inte när det är skiftat, hur det då ska göras, och om jäv i arv på grund av släktskap. XVI. Är någon närmare släkt än den som har tagit arvet och talar därpå inom tre år. XVII. Ges en man skuld för lägersmål (læger). XVIII. Hur frillobarn (fryllobarn) ska uppfödas, och om ett barn dör hos amman, var det ska fasta tillbaka [osäker tolkning]. XIX. Hur frillobarn ska ärva och ärvas. XX. Horbarn eller andra sådana ärver inte. XXI. Klandras det som är ärvt och skiftat. XXII. Hur en död mans gäld ska betalas. XXIII. Om danaarv (dana arff) och inländsk mans arv där inga arvingar kommer inom natt och år. I. Kommer strid mellan män och den ene dräper den andre. II. Blir dråparen fångad på bar gärning inom dag och dygn. III. Dräper målsäganden dråparen utan dom inom dag och dygn. IIII. Blir dråparen dräpt med värjande hand om han vill hindra någon. V. Blir han dräpt utan värjande hand. VI. Om dråparen rymmer till kyrka eller kloster, hur man då ska göra. VII. Nu vill dråparen inte komma till svars. VIII. Om dråparen inte vill rymma, hur han då ska gripas. IX. Om någon vill försvara dråparen och skada sker därvid. X. Rövar man en dråpare från dem som har honom i händer. XI. Tas inte lösen för en lagligen fångad dråpare. XII. Om dråparens frist till konungen och därifrån, och konungen låter pröva om han dräpte i trångmål eller inte, och han böte därefter. XIII. När dråparen har bötat till målsäganden och denne ber för honom, då ska konungen ge honom frid. XIIII. Om konungens rätt och häradets rätt, dagsbrev och fridsbrev vid dråp, och om dråparen blir dräpt sedan hans frid är ute. XV. Här räknas nidingsverken (nidinghs werk) upp och straffet för dem. XVI. Dräper en utländsk man en inländsk och rymmer bort. XVII. Den som håller eller föder en fredlös dråpare. XVIII. Blir dråparen fångad och säger nej till dråpet. XIX. Nu värjer sig den som tillvitas dråpet. XX. Kommer dråparen till svars, hur häradsnämnden då ska ransaka målet, och målsäganden binde den han vill till sannbane (sanbana) och hållsbane (haldzbana). XXI. Om hållsbanebot. XXII. Dör dråparen innan böterna är fästa, hur det då ska bötas. XXIII. Hur böter ska bötas efter död fader eller moder eller fränder. XXIIIl. Hur målsäganden ska binda en annan till dråp inom natt och år. XXV. Känns ingen vid dråpet och överbevisas ingen därom inom natt och år, då böte häradet fyrtio mark. XXVI. Hur dolgdråp (dulga draap) och mordgäld ska bötas. XXVII. Om dråp på öar och skär där dråparen inte påträffas. XXVIII. Om en kvinna dräper en man och blir fångad. XXIX. Hur en kvinna ska bindas till dråp om hon inte fångas, och att hon kan förklaras fredlös. XXX. Hur en fångad dråpare ska häktas och föras till tinget. XXXI. Dräper en präst eller annan klerk en lekman. XXXII. Dräper en lekman en klerk. XXXIII. Blir någon dräpt och målsäganden inte är i landet när det åtalas. XXXIIII. Hur man ska styrka att dråp är förlikt och bötat, och om någon erkänner den gärning som går på livet. XXXV. Om en lös man dräper någon. XXXVI. Om en lös man gör avhugg eller fullsår (fulsære) och inte orkar böterna. XXXVII. Om en lös man gör ett skena (skeno) och inte har tre mark. XXXVIII. Gör någon försåt för en annan i skjul, och vad som ska heta försåt. XXXIX. Blir en man dräpt i konungens ledung (ledungh). I. Först stadgas vad som är viljaverk (wilia wærk) eller vådaverk (waadauerk), och om någon drar kniv eller annat vapen, vill göra skada och inte kan. II. Om två dödssår uppstår av ett hugg, hur det ska ransakas med nämnd och eder, och att konungens länsman och målsäganden ska vara närvarande. III. Skjuter eller kastar man mot något, och en människa kommer i vägen. IIII. Får någon döden av fällor (gildrom) i skogen, och hur de ska lysas. V. Hugger två ett träd eller vältar en sten, och båda eller den ene dör. VI. Faller någon i en brunn eller från en bro och dör därav. VII. Klättrar en man i ett träd av egen vilja, ombedd eller tillsagd, och faller till döds. VIII. Faller en man ur ett träd och den som är under får skada. IX. Faller ett hus på en man. X. Faller ett lass på en man. XI. Dräper en omyndig (ouermagi) en man med vilja. XII. Dräper en omyndig av våda. XIII. Hur en omyndig ska bindas till dråp. XV. Om det folk som är avvita (aaffuita) gör dråp eller annan skada, och hur det ska lysas att de är avvita. XVI. Dräper fader eller moder sitt barn av våda. XVII. Dräper boskap en man, eller djur eller fåglar som man föder hemma. I. Först hur man ska binda en annan till sårmål (saaramala). II. Nu görs sår och rån på en gång. III. Om man hugger en annan i vapenskifte med fullsår, av näsa eller öron, ut ögon etcetera. IIII. Hugger man av en annan fingrar eller fot framför vristen. V. Hugger man av en annan tår. VI. Hugger eller sticker man en annan fullsår där inget avhugg uppstår. VII. Hugger man en annan i rygg, arm eller ben, så att han blir lam eller lyte därav. VIII. Hugger eller slår man på handen så att fingrarna krumnar. IX. Hur utslagna tänder bötas, och hur det ska bötas och skiftas där både sårbot och lytesbot kommer samman. X. Om köttsår, skena och mindre sår. XI. Hur sår ska synas och bötas där tvist uppstår. XII. Blir en man så huggen eller misshandlad (hamblader) att han inte orkar till ting eller kyrka för att låta syna sina sår. XIII. Slår man en annan med knytnäve, med stång eller med sten. XIIII. Slåss män och den ene får döden därav och den andre sår. XV. En kvinna vare lika gild i sårböter som en man, utom att hon föder ett dött barn. XVI. Hur man ska ansvara för sår natt och år, och längre än så när det behövs. XVII. Dräper man en annan eller sårar på åker eller äng, under vår eller höst. XVIII. Hur en omyndig ska böta sår och lyte. XIX. Om de män som slår och illa behandlar sina hustrur. XX. Sårar en mans hund eller boskap en annan. I. Hugger man mot en annan och en annan mister näsa, ögon, öron etcetera, eller hugger fullsår där inget avhugg uppstår. II. Hugger man en annan av våda fullsår där inget avhugg uppstår, och om man hugger fingrar av en annan. III. Hugger man av en annan tår. IIII. Kastar eller skjuter man, och en annan tar platsen innan det gör skada. V. Nu kastar man och ingen av dem kommer emot förrän skadan sker. VI. Om handlös våda (handalösan waada) och där lyte sker, i vådaböter. VII. Vem som får bära stekkniv (stækamætz), ryting (rytingh) eller jaktkniv (wedhemætz) eller inte [osäker tolkning]. ## stycke 1 (maskinöversättning) [Kristoffers landslag] ## stycke 2 (maskinöversättning) Konung Kristoffers landslag ## Konungx balker, stycke 3 (maskinöversättning) XXX. Den som svekfullt drar till sig skattskyldig jord (skat skylloga iordh) genom köp eller genom byte är konungens tjuv; och om frälsejord (frelsis iordh) ärvs in i skatt, så tvärtom; och att en bonde inte får köpa mer skattejord än han fullt kan beså. ## Konungx balker, stycke 4 (maskinöversättning) XXXI. Gör man en gärning mot den som konungen har tagit i sitt beskydd (friid) med brev. ## Konungx balker, stycke 5 (maskinöversättning) XXXII. Böterna (sak) för den som bryter mot konungens dom eller mot den som har konungens dom, och hur de ska utmätas. ## Konungx balker, stycke 6 (maskinöversättning) XXXIII. Hur konungen ska hjälpa dem till rätta som kräver skuld av andra. ## Konungx balker, stycke 7 (maskinöversättning) XXXIIII. Böterna för den som jagar (bærsar) i konungens parker, och vad som är konungens parker. ## Konungx balker, stycke 8 (maskinöversättning) XXV. Tolv ska väljas i varje lagsaga (laghsagu), som ska stärka och fullfölja rätten mot dem som bryter mot konungabalken, och om deras ed. ## Konungx balker, stycke 9 (maskinöversättning) XXXVI. Hur våldsgärningar (waldzgerninga) ska åtalas och kungöras; den som blir anklagad ska komma fälld inför de tolv, och om han jävar någon av dem för att vara partisk. ## KrL KgB 1 — Konungx balker, flock 1 (maskinöversättning) Sveriges rike är sammansatt från hednisk tid av Svealand och Götaland; Svealand kallades det norr om skogen och Götaland söder om skogen. Två är Götalanden i Sverige, Östergötland och Västergötland. Götanamnet finns inte fast i fler länder än i Sveas rike, eftersom götanamnet från dem spreds ut till andra länder, som skriften säger. § 1. Detta rike har i sig sju biskopsdömen (biscops döme) och elva lagmansdömen (laghmanz döme) med deras landamären. Det första är ärkebiskopsdömet i Uppsala, som har i sig ett lagmansdöme över hela Uppland. Det andra är Linköpings biskopsdöme, som har i sig två lagmansdömen, Östergötland och Öland. Det tredje är Skara biskopsdöme, som har i sig två lagmansdömen, Västergötland och Värmland. Det fjärde är Strängnäs biskopsdöme, som har i sig två lagmansdömen, Södermanland och Närke. Det femte är Västerås biskopsdöme, som har i sig ett lagmansdöme, Västmanland och Dalarna. Det sjätte är Växjö biskopsdöme, som har i sig Tiohärads lagmansdöme. Det sjunde är Åbo biskopsdöme, som har i sig två lagmansdömen, Norrfinland och Söderfinland. ## KrL KgB 2 — Konungx balker, flock 2 (maskinöversättning) Över hela Sverige ska det inte vara mer än en kunglig krona och en konung. Han ska styra och råda över borgar och land, Uppsala öd (vpsala ödhom), kronans gods och all kunglig rätt och alla inkomster, ha sin ensak (eensak), dolgdråp (dwlga draap), danaarv (dana arff) och sina saköresbrott (saköris bruth) över hela Sverige, så som lag och rätt är; dock så att andligt och världsligt frälse njuter sina privilegier och gamla friheter. § 1. Inget av dessa förut nämnda, som tidigare är sagt, får en konung minska för en annan konung; gör någon konung det, ska den konung som kommer efter ha makt att återkalla det och ta det om han kan. § 2. Alla de som bygger och bor i hans rike ska och är skyldiga att hålla honom lydnad, stå vid hans bud och vara honom till tjänst, särskilt att försvara landet vid landamärena, och inte fara längre bort på härfärd (herfærd) utan deras goda vilja. ## KrL KgB 3 — Konungx balker, flock 3 (maskinöversättning) Nu är till konungariket Sverige konungen vald och inte arvsberättigad. Om de har mist konungen, ska det ske på detta sätt, att de förut nämnda lagmännen (lagmen), var och en från sin lagsaga, med samtycke av alla som bor i deras lagsaga, ska ta tolv män, kloka och dugliga, och med dem på bestämd dag i tid komma till Mora ting för att välja konung. Den första rösten ska lagmannen från Uppland ha, och de som är nämnda med honom, att välja honom till konung; därnäst varje lagman efter den andre, Södermanlands, Östergötlands, Ölands, Tiohärads, Västergötlands, Värmlands, Närkes, Västmanlands och Finlands; de ska välja honom till kronan och konungadömet, att råda över landen och styra riket, stärka lagen och hålla fred; då ska han dömas till Uppsala öd. § 1. Den av de inrikes födda, och helst av konungasönerna om sådana finns, som blir tagen till konung av alla dessa lagmäns röster eller av de flesta lagmäns nämnande, honom ska de förut nämnda lagmännen döma till konung. ## KrL KgB 4 — Konungx balker, flock 4 (maskinöversättning) Nu på samma dag och plats ska konungen svära och gå sina trygghetseder (tryggia eda) för alla inrikes boende. § 1. Den första artikeln är att han ska älska Gud och den heliga kyrkan och stärka hennes rätt, utan skada för all kunglig rätt, kronans och hela Sveriges allmoges (almoga). § 2. Den andra artikeln är att han ska stärka, älska och vårda all rättvisa och sanning, och trycka ned all orättvisa och osanning och all orätt, både med rätten och med sin kungliga makt. § 3. Den tredje är att han ska vara trygg och trogen mot hela sin allmoge, så att han inte ska fördärva någon, fattig eller rik, till liv eller lem, utan att han är lagligen överbevisad och dömd enligt Sveriges skrivna lagar; inte heller ska han på något sätt ta något gods, fast eller löst, från någon eller låta det avhända, utom enligt lag eller laga dom. § 4. Den fjärde artikeln är att han med sitt råds råd i sitt rike Sverige ska styra och råda över Sverige med infödda svenska män och inte utländska, och att han inte tar en utfödd man i sitt råd i Sverige och inte låter honom råda över borgar (hwsom) eller land, inte över Uppsala öd eller så gammalt kronogods att ingen minns eller med sann sägen vet hur det först kom under kronan. § 5. Den femte artikeln är att konungen ska vårda borgar och land med deras årliga inkomster och landamären, och försvara dem efter sin förmåga, så att inget av dessa förut nämnda minskas för den konung som kommer efter honom, eftersom denne har makt att med rätta ta tillbaka det; eller att konungadömet inte skulle bli ett grevskap eller mindre [osäker tolkning]. § 6. Den sjätte artikeln är att konungen ska leva av Uppsala öd, kronogods och de årliga laga utskylderna (wtskylder) av sina land, och inte lägga någon ny tunga eller pålaga (aleghn) på sitt land, utom med dessa förbehåll: först om en utländsk här, hednisk eller kristen, vill härja hans land, eller någon inländsk sätter sig upp mot konungen och konungen inte kan värja sig på annat sätt; eller om han ska gifta bort sitt barn, son eller dotter; eller om konungen ska krönas eller rida sin eriksgata; eller om konungen behöver bygga vid sina borgar eller Uppsala öd; i sådana fall ska biskopen och lagmannen från varje lagsaga, och sex av hovmännen och sex av allmogen, väga sinsemellan vilken hjälp allmogen ska och lättast kan ge sin konung. § 7. Den sjunde artikeln är att konungen ska hålla kyrkor, klerker och kloster, riddare och svenner, och var och ens tjänstefolk och gods, all gammal frihet (frelse), frihet och privilegier, och hålla, stärka och försvara Sveriges lag, den som allmogen med god vilja och samtycke har antagit, så att ingen olag går över rätt lag; särskilt att ingen utländsk rätt dras in i riket till tunga för allmogen, och att ingen ny lag ges allmogen utan att deras ja och goda vilja fåtts. Han ska också freda och skydda hela sin allmoge, särskilt den fridsamma som med frid och med lag vill leva, såväl mot oregerliga och orättfärdiga inländska som mot utländska; särskilt ha i åminnelse och hålla att stärka kyrkofriden (kirkio friid), tingsfriden (things fridh), kvinnofriden (qwinno friid) och hemfriden (heemfriidh). All frid ökas och ofrid förgås, i den mån konungen är rättvis därtill. § 8. Nu ska konungen svära sin ed på boken och hålla reliker (helgodoma) i sin hand och säga så: Så hjälpe mig Gud både till liv och själ, jungfru Sankta Maria och Sankt Erik konung, och alla helgon och de reliker jag håller i, att jag ska stärka och hålla alla uppräknade och förut nämnda artiklar efter mitt kunnande och mitt bästa samvete. Och konungen ska med upplyft hand lova Gud och sin allmoge vid trygg tro att hålla sin ed mot hela sin allmoge, ung och gammal, ofödd som född, mot den okära som den kära, mot den frånvarande som den närvarande, och de som hörde konungens ed, och inte i något bryta den, utan hellre öka den med allt gott, och särskilt med sin kungliga kärlek. Guds kärlek se till vår konung och hela hans allmoge. § 9. När han så är vald av lagmännen och landsmännen och dömd till konung, och har gått sina eder som förut är sagt, då är han laglig konung över hela Sverige. Sedan får han förläna län (læn), styra sitt rike och allt det som förut är sagt; därtill ha i sitt rike av Gud den högsta domen över alla världsliga domare, och så höra allmogens klagomål enligt lagen eller efter utletad full sanning, vilket han hellre vill. ## KrL KgB 5 — Konungx balker, flock 5 (maskinöversättning) Nu ska lagmannen i Uppland, och var och en från sin lagsaga, och hela allmogen med dem som är närvarande när konungen tas, gå dessa eder. § 1. Den första artikeln är att hela allmogen som bor i Sverige ska ha honom till konung och stärka hans makt och all kunglig rätt. § 2. Den andra är att vi ska hålla honom rätt lydnad och fullgöra hans bud i allt det som vi kan svara för både inför Gud och människor, att han bjuder och vi gör, med all rätt hållen, hans och vår. § 3. Den tredje är att vi ska vara honom trogna och hulda tjänstemän, särskilt med härfärd till landamäret, att försvara rike och land med honom. § 4. Den fjärde artikeln är att allmogen, som av ålder har varit och ännu är skattskyldig, ska och är skyldig att ge och utgöra alla sina årliga laga utskylder till sin konung med god vilja utan all trots, och flytta och föra dem efter konungens vilja och sin egen rätt. § 5. Sedan ska lagmannen och allmogen svära alla sina eder på boken och relikerna; då ska lagmannen hålla upp sin hand och be för sig och hela allmogen: så hjälpe Gud både till liv och själ, jungfru Sankta Maria, Sankt Erik konung och alla helgon och de reliker han håller i, att de ska hålla och stärka alla uppräknade och förut nämnda artiklar mot sin konung efter sitt bästa kunnande och samvete, och med upplyfta händer lova Gud och sin konung vid trygg tro att hålla sin ed; och med dessa eder och trolöften, som lagmannen och allmogen har lovat och svurit sin konung, binds både ung och gammal, ofödd som född, okär som kär, frånvarande som närvarande, liksom de som svor ederna och lovade tro. ## KrL KgB 6 — Konungx balker, flock 6 (maskinöversättning) Nu ska konungen rida sin eriksgata (erics gatu), och landsmännen ska följa honom och sätta gisslan som han är trygg och säker med, och svära dessa eder som förut är sagda; och konungen ska i varje land och lagsaga lova och utlova att han ska hålla dem alla sina eder som han svor vid Mora sten när han först togs till konung; och allmogen ska lova konungen att hålla detsamma som de svor i Uppsala. § 1. Nu ska han rida rättsyles (rætsyles) runt landet; då ska de som bor i Upplands lagsaga följa honom över sin lagsaga till Strängnäs; där ska södermännen ta emot och möta honom med sina gisslan och pant (grudh) och följa honom till Svintuna; där ska östgötarna möta honom med sina gisslan och följa honom genom sitt land och till mitten av skogen på Holaved; där ska smålänningarna möta honom och följa honom till Junabäck; där ska västgötarna möta honom med pant och gisslan och följa honom till Romundaboda; där ska närkingarna möta honom och följa honom genom sitt land in till Upphuga bro; där ska västmännen möta honom med pant och frid och följa honom till Östens bro; där ska upplänningarna möta honom och följa honom till Uppsala. § 2. Kan konungen inte komma till Finland, då ska drotsen (drotzten) eller någon annan av konungens råd, tillsammans med biskopen av Åbo, både avlägga och ta emot ederna som förut är skrivet, på konungens vägnar, och det vare lika fast som om konungen gjorde det själv. Då är den konungen lagligen kommen till land och rike, och har ridit sin eriksgata, vald som lagen säger, och med eder och med ord gjort för sina land och landsmän allt det som han ska göra för dem och de för honom. ## KrL KgB 7 — Konungx balker, flock 7 (maskinöversättning) Nu när konungen vill, då ska han vigas och krönas i Uppsala, eller på annat ställe i sitt rike, efter sin vilja och sina förhållanden; då helst av ärkebiskopen för bådas värdighets skull. ## KrL KgB 8 — Konungx balker, flock 8 (maskinöversättning) Nu när konungen är vald, då ska han ta och välja sitt råd (raadh), först ärkebiskopen och så lydbiskopar (lydbiscopa), så många av dem som han finner lämpligt, av dem som bor i hans rike, och andra klerker som är honom nyttiga. § 1. Tolv ska vara i konungens råd av riddare och svenner, och inte fler; de förut nämnda biskoparna, klerkerna, riddarna och svennerna ska svära konungen sin ed. Först ska de svära vid Gud och de reliker som de håller i, att de ska råda konungen det som de vet inför Gud vara nyttigt och gagneligt för honom och hans land, och inte avstå därifrån för vänskaps, släktskaps, svågerskaps eller vänskaps skull. Det andra att de ska stärka honom till rikets rätt med all sin makt, så att han kan hålla väl alla de eder som han har svurit riket och allmogen honom; och detsamma ska de själva utlova att hålla. Det tredje är att de ska hålla hemligt allt det som konungen vill ha hemligt, och inte uppenbara något varav skada kan komma honom eller hans rike. ## KrL KgB 9 — Konungx balker, flock 9 (maskinöversättning) Den som talar om konungen eller konungens råd, en eller flera, det som går på deras heder eller ära, och inte kan fullt bevisa det; vittnar så sex gode män som hörde det, blir han halshuggen. Talar han andra smädliga ord, som inte går på heder eller ära, böte han fyrtio mark, eller ligge i konungens fängelse (hektilsom) en månad och äte vatten och bröd. ## KrL KgB 10 — Konungx balker, flock 10 (maskinöversättning) Nu vill konungen gifta sig och ge sin hustru morgongåva (morgongaafuo); den morgongåvan ska ges med samtycke och råd av både biskopar, riddare och svenner som är i hans råd, och inte på annat sätt, hur stor den ska vara. § 1. Konungen får inte ge borg eller fäste, utan han ge av land och gårdar. Den morgongåvan ska inte stå längre än under hennes livsdagar; efter hennes dagar ska den gå under kronan. § 2. Är det så att drottningen vill gifta sig, eller fara utrikes och inte bli kvar i riket i sitt säte, då ska den konung som har riket ge henne lösen efter sitt råds samtycke, hur mycket det ska vara. Ingen ha makt att ta morgongåvan från henne medan hon är ogift och blir kvar i landet, om det inte befinns med uppenbara gärningar och fulla skäl att hon sätter sig upp mot riket i det som kan komma riket till skada; då har hon förverkat sin morgongåva och lösen med, och annars inte. ## KrL KgB 11 — Konungx balker, flock 11 (maskinöversättning) På detta sätt ska frälsemän (frelsis men) tjäna sin konung. Den man som vill ha sitt gods frälst, vare sig han är riddare eller sven, ingen undantagen, han ska ha en så god häst att den ser ut att vara väl värd fyrtio mark svenska penningar, bättre och inte sämre, och därtill full rustning både på kroppen och på benen, inget undantaget av det som en god man kan värja sig med. § 1. Varje år, åttonde dagen efter Sankt Pers dag, ska vapensyn (wapnasyn) hållas i Uppsala för hela Uppsala biskopsdöme, i Västerås för Västerås biskopsdöme, i Strängnäs för Södermanland, i Örebro för Närke, i Linköping för Östergötland, Kinda, Tjust, Vedbo, Ydre, Tveta, Vista, Gränna och Visingsö, i Kalmar för Kalmar fögderi och Öland, i Rydaholm för Tiohärad, i Falkenberg för båda Hallanden, norra och södra, i Skara för Västergötland och Dal, i Tingvalla för Värmland, i Åbo för hela Finland. § 2. Kan det vara så att någon av bönderna vill bli frälseman, då ska han göra sig redo till denna dag med häst och vapen, så att de som ska syna vapensynen på konungens vägnar granskar både hans manlighet och anseende, häst och vapen, och om han förmår uppehålla frälset med gods. § 3. Alla frälsemän ska komma till vapensynen, och varje man, både riddare och sven, ha sina vapen påtagna och själv sitta på sin springare (örse), redo både med häst och vapen som förut är sagt. ## KrL KgB 12 — Konungx balker, flock 12 (maskinöversättning) Vapensynen ska på konungens vägnar, på varje förut nämnd plats och tid, granskas av de män som konungen med sina rådgivare har satt därtill. Dör någon av dem, då sätts en annan i hans ställe. De ska se till att alla de stycken hålls som förut är sagda; det ska de också granska och göra om de vill ha vänskap av sin konung och sätta sin heder på spel, och inte tillåta någon man, hög eller låg, att han har sig på annat sätt än sagt är, utan hellre bättre än sämre både häst och vapen. ## KrL KgB 13 — Konungx balker, flock 13 (maskinöversättning) Nu om en frälseman är gammal och oför, så att han inte själv förmår uppehålla tjänsten, då ska han komma till vapensynen inför dem som ska granska den på konungens vägnar, med häst och alla de vapen som hör därtill, och visa sitt förfall, och ha en man med sig som ska tjäna för honom; då ska de som förestår vapensynen pröva hans förfall, och om mannen som ska tjäna för honom är duglig till konungens tjänst eller inte. Kan också den man som tjänar för honom skiljas från honom, då ta han en annan i hans ställe med samma skäl. § 1. Kan det också vara så att någon tjänsteman av ålder eller sjukdom inte själv är för, och har han en eller flera söner som tjänar andra män och inte dagligen är hemma hos fadern, då får fadern njuta av deras tjänst om det är oskiftat mellan dem, och annars inte; dock ska en av dem komma till vapensynen en gång varje år på faderns vägnar, som förut är sagt. ## KrL KgB 14 — Konungx balker, flock 14 (maskinöversättning) Nu kan det vara så att någon frälseman vill gå ifrån frälset, då får han inte göra det utom när vapensynen hålls; då ska de som granskar vapensynen på konungens vägnar pröva hans förfall och med vilka skäl han vill skiljas från frälset, och han fare inte därifrån utan deras lov. ## KrL KgB 15 — Konungx balker, flock 15 (maskinöversättning) Är flera frälsemän än en inte åtskilda, fader och son eller måg som har hans dotter, då får en av dem, den som är bäst lämpad därtill, uppehålla tjänsten med häst och vapen som förut är sagt, och frälsa dem alla som är tillsammans om bord och duk (disk oc dwk). Så snart de skiljs åt, då får de inte sedan komma samman så att de längre är under ett frälse, utan tjäne var och en för sig som har skilts. ## KrL KgB 16 — Konungx balker, flock 16 (maskinöversättning) Är det så att någon dristar sig att smyga sig undan kronans tjänst när den påbjuds till rikets värn, eller från vapensynen, utan sant förfall, vilka är dessa och inga andra: antingen att han är utrikes när den påbjuds, eller ligger i sjuksängen, och detta prövas med gode män att så är; den som inte kan göra sin ursäkt så som nu är sagt, han ska mista sitt frälse som han har haft och aldrig återfå det, om han inte åtnjuter särskild konungens nåd, och böte därtill fyrtio mark. ## KrL KgB 17 — Konungx balker, flock 17 (maskinöversättning) Rymmer någon från konungens baner när man drar mot fienden, eller från konungens ämbetsman, eller på resor som konungen eller hans ämbetsman sänder ut; den som så gör har förverkat liv och gods, om han inte får av konungens nåd att han får lösa sitt liv. Rymmer han så att han inte blir fångad av konungens hövitsman, få han aldrig sin frid åter, om han inte åtnjuter särskild konungens nåd. § 1. Ger konungens man någon skuld för att han så gör, och denne nekar, ligge det till en nämnd (nempd) av tolv män från färden, och råde vardera av dem över halva nämnden. ## KrL KgB 18 — Konungx balker, flock 18 (maskinöversättning) Blir någon man fången i kronans tjänst, då ska konungen lösa honom och ersätta honom häst och vapen och göra honom skadeslös. § 1. Kan det vara så att någon frälsemans springare (örs) fördärvas medan han drar ut i rikets tjänst och han kommer tillbaka till sitt hem, då ska konungen ersätta den hästen; dock ska den hästen överlämnas, om den lever, till konungens marsk (marskalke), eller han styrke med skäl att han miste en så god häst. Dör den på annat sätt än nu är sagt, då köpe han en annan i dess ställe till rikets tjänst. ## KrL KgB 19 — Konungx balker, flock 19 (maskinöversättning) Nu kan tjänstemän fördärva sina hästar medan de är i sin husbondes tjänst, då ska husbonden ersätta sin sven den hästen som han mister eller som fördärvas för honom när han sänder honom i krig (örlogh) eller i annan sin tjänst eller ärende, och inte annars; och den häst som husbonden ska betala ska svennen överlämna till husbonden om hästen är levande, och svära själv tolfte att den inte gick förlorad genom hans försumlighet. ## KrL KgB 20 — Konungx balker, flock 20 (maskinöversättning) Är det så att en frälsemans springare dör medan vapensynen hålls, och det befinns med levande vittnen och fulla skäl, som har sett det och varit närvarande, att springaren dog, då ska de ge eller sätta honom en frist på åtta veckor att köpa en så god häst som förut är sagt; och på den dag som han då har fått ska han komma inför samma nämndemän, och vare då saklös inför konungen om så görs; dock ska han visa sina vapen när vapensynen hålls, om han vill njuta sitt frälse. ## KrL KgB 21 — Konungx balker, flock 21 (maskinöversättning) Har en riddare eller sven en son efter sig, en eller flera, ska denne ha sitt gods frälst till dess han är femton år; sedan ska han eller en annan på hans vägnar gå i rikets tjänst och tjäna för sitt gods, eller göra skatt och skuld som en bonde om han inte förmår uppehålla tjänsten. § 1. Har en riddare eller sven en dotter efter sig, då ska hon njuta samma frälse. ## KrL KgB 22 — Konungx balker, flock 22 (maskinöversättning) De änkor som hade husbönder som tjänade för frälse i sina dagar, och deras barn som inte har kommit till laga ålder, ska tillerkännas frälse utan skada för all allmogens rätt, med det villkoret att så länge hon sitter som änka ska hon vara fri och befriad från all tjänst, ända till den dag hon ingår ett annat äktenskap. Får hon en frälseman, då frälsar han hennes gods med sitt; får hon en bonde, göre hon skatt och skuld som en bonde. § 1. Är det så att en änka eller jungfru begår lönskaläge (lönska læge), har hon förverkat detta frälse som nu är sagt. ## KrL KgB 23 — Konungx balker, flock 23 (maskinöversättning) Ärkebiskopen får rida över land till konungen med fyrtio hästar, lydbiskopar med trettio hästar och inte fler, konungens ämbetsmän med trettio hästar och inte fler, riddare och svenner i konungens råd med tolv hästar och inte fler, riddare utanför konungens råd med åtta hästar och inte fler, svenner jämförliga med riddare med sex hästar och inte fler, mindre män för sig med tre hästar och inte fler, om det inte sker på härfärd; på detta sätt ska alla rida till konungen. Den som rider med fler böte fyrtio mark, och det vare konungens ensak. ## KrL KgB 24 — Konungx balker, flock 24 (maskinöversättning) Nu ska gästgiverier (tæwerne) finnas vid allmänna vägar, vart och ett nära det andra på två mil eller två och en halv och inte längre, och i stora byar rättare (rættara) där det inte kan finnas gästgiverier. Häradshövdingen och häradsnämnden ska lägga ut och ordna både gästgiverier och rättare i varje härad; sker det inte, och vägfarande män klagar däröver, böte då häradshövdingen sex mark för varje gästgiveri. § 1. Gästgivaren (tæuernare) ska låna vägfarande män hus, badstuga, sovrum och stallrum i uthusen, dock så att hans boskap inte drivs ut; sälja mat och foder för en natt och ett mål. En gödd oxe sälje gästgivaren och härbärgeraren, om de har det, två öre svenska dyrare än det gäller i landet mellan män; ett gammalt får fyra penningar dyrare, en mark gott smör och fläsk för tre penningar svenska, foder för en häst för en natt för fyra svenska penningar, en spann (span) hästkorn två svenska penningar dyrare än i närmaste köpstad, öl och bröd som det gäller i närmaste köpstad på rätt torgdag. ## KrL KgB 25 — Konungx balker, flock 25 (maskinöversättning) Nu kommer så många gäster att gästgiverihuset inte räcker till, då visa gästgivaren dem till närmaste by, och rättaren lägge så många hos varje man som han finner att de får rum och förplägnad (berningh) för deras penningar som sagt är. § 1. Nu vill gästgivaren inte uppehålla sitt ämbete, böte han då tre mark att tredelas så ofta han försummar det och blir anklagad. Säljer bönderna inte och lånar ut härbärge som nu är sagt, böte var och en av dem tre mark att tredelas, mellan den vägfarande mannen, konungen och häradet. ## KrL KgB 26 — Konungx balker, flock 26 (maskinöversättning) Den som med våld gästar (waldgester) en gästgivare, präst eller bonde, och under samma gästning tar från dem, mot deras vilja och mot denna vår lag och hemfrid, öl, mat, korn eller halmfoder, eller annat vad det än är; blir han tagen på bar gärning, eller blir det bevisat mot honom med fulla skäl, då ska konungen, om han är närvarande, ta livet av honom med svärd, såväl hög som låg. § 1. Konungens fogdar och ämbetsmän, där sådant sker, ska han ge besked; de ska fånga sådana våldsgärningsmän och sätta dem i konungens förvar och fängelse, då med allmogens hjälp om de inte kan annars; är laga ting inne, då ska de föras till tinget och låta rätten gå över dem; är inte ting inne, skäre då lagmannen eller häradshövdingen upp budkavle och stämme samman allmänt ting; häradsnämnden ska med sin ed ransaka målet; finns där också vittnen, svärje de och gå inför nämnden; fäller de den eller dem som saken ges, döme då lagmannen eller häradshövdingen dem under svärd, om det är värt en halv mark eller mer, och de komme inte till någon bot; är det mindre än en halv mark, böte de då tvegilda ransböter (raansböter) efter vad det är värt, som stadgas i edsöresbalken (edzöreno); värjer de sig, vare de saklösa, och den som grep en saklös eller lät gripa honom böte fyrtio mark att tredelas. § 2. Nu kommer de undan och blir inte gripna som sagt är, då klage målsäganden (malseghenden) våldsgärningen inför socken eller ting, som längre fram stadgas, eller inför konungen eller dem som har hans dom, när han först kan komma åt; då ska konungen eller den som har hans dom utleta sanningen därom på räfst (ræffst) eller landsting, och skipa käranden rätt som sagt är. § 3. Allt det som inte är betalt när gästen rider från gården, det är rövat om målsäganden klagar; också det ligge till häradsnämnden; blir han fälld, gälle samma rätt som förut är sagt. ## KrL KgB 27 — Konungx balker, flock 27 (maskinöversättning) Nu kan det ske att den som sitter där vill värja sig hemma hos sig, och de som gör våldsgästning dräper, sårar, slår blodvite (bloduite) eller gör blånad på honom eller på någon som tillhör honom eller är närvarande i hans gård; fångas de på bar gärning, mista de liv för liv, så många som lade dödligt hugg eller stick på den döde; för sår, blånad och blodvite som inte drar till döden mista var och en som gjorde det sin högra hand; och vare ogilt allt det som våldsgästerna fick av dem som var där, vare sig det är dråp eller sår, blodvite eller blånad, och i dubbel bot allt det som de fick som var där. Kommer de då aldrig till bot eller frid förrän målsäganden ber för dem. Fångas de inte, då komme de fällda inför konungen eller den som har hans dom, och ha sedan en frist på en halv månad. § 1. Nu rider gästen vred från gården, därför att han inte fick göra hela sin vilja, och gör han en annan gång för detta samma dråp, sår, blodvite eller blånad, lagligen överbevisat, gälle samma rätt som förut är sagd. § 2. I övrigt ska gästgiverihusbonden, hans hustru, barn och tjänstefolk i alla mål vara i bondefrid och bondelag, när de inte gästas. ## KrL KgB 28 — Konungx balker, flock 28 (maskinöversättning) Den som med våldsverk tar från dem som har det i sin hand hus, jord, skog, vatten eller vattenverk, eller med något slags gärning gör det onyttigt för honom och vill tillägna sig det, ersätte skadan och böte fyrtio mark att tredelas. Om rån av lösöre gälle det som stadgas i edsöresbalken (edzöris balkenom), kapitel XL och följande. ## KrL KgB 29 — Konungx balker, flock 29 (maskinöversättning) Den som ger ifrån sig målsägandes rätt (malseghende Ræt) har förverkat sin egen rätt i den saken, och dem som tigger målsägandes rätt svaras varken med lag eller med penningar. § 1. Ingen göre sig heller till målsman (malsman) inför rätten i en annan mans sak, utom som lagen säger; den som gör det böte tre mark att tredelas, och gottgöre målsäganden all den skada som han därav tar. Och varje man som vill och får med lag klaga och söka för en annan, han bör i samma sak svara och göra rätt. Om den som gör oljud på tinget, om okvädinsord (oqwædins ordh) och andra sådana saker, där han inte erbjuder sig till målsman, stadgas i tingmålabalken (tingmaala balkenom). ## KrL KgB 30 — Konungx balker, flock 30 (maskinöversättning) Nu om en frälseman eller kvinna gör jordbyte eller köp med dem som är bosatta på skattskyldiga jordar, med det villkoret att vardera ska äga sitt, och på så sätt svekfullt drar till sig sin konungs inkomst; den som gör sådant är en fullständig konungens tjuv, var och en efter vad det är värt. Den som med sådant uppenbarligen med fulla skäl och med lag blir överbevisad, gälle tjuvs rätt, och den skattskyldige ersätte konungen alla årliga utskylder för varje år som lagen säger, och böte fyrtio mark till konungens ensak. § 1. Liksom frälsejord kan ärvas och läggas i skatt om inte tjänst uppehålls för den som lagen säger, så kan också skattejord ärvas in i frälse när en frälseman eller frälsekvinna är skattebondes arvinge, och en bonde eller bondeson kan komma i frälse som förut är sagt. § 2. Ingen bonde ha rätt att köpa mer skattejord under sig än han själv fullt kan beså och besitta; den som gör det, så att kronans inkomst därav minskas, och häradsnämnden så vittnar, böte konungen skadan och fyrtio mark som konungens ensak. ## KrL KgB 31 — Konungx balker, flock 31 (maskinöversättning) Den som gör en gärning mot den som konungen har tagit i sin frid med sitt öppna brev; blir han fångad och med fulla skäl och vittnen lagligen överbevisad, har han förverkat både liv och lösöre, och den rätte arvingen ta hans jord; av det lösöret ta målsäganden en tredjedel och konungen två delar, eller den som har konungens dom. Bryter han i frid mot denna lag, böte och gottgöre han enligt lagen, och ha förverkat konungens frid i den saken. ## KrL KgB 32 — Konungx balker, flock 32 (maskinöversättning) Den som bryter en dom som konungen, eller den som har konungens dom, har gett med sitt dombrev, böte fyrtio mark som konungens ensak. § 1. Dessa fyrtio mark, och det som han blir sakfälld för, ska utmätas med tolv män av dem som är brottslig, först av hans lösöre; räcker det inte till, då utmäts hus; räcker inte hus, då utmäts jord, dock så att hans börds män (byrda men) och släktingar har makt att återlösa den jorden inom natt och år medan den står. Kan det inte räcka till både för konungen, målsäganden och häradet, då brista det för alla, mark för mark, utom i gäld, då utmäts först målsägandens fulla rätt, och sedan konungens fulla rätt. Och konungens nämnd ska för sitt besvär och sina kostnader ha en tredjedel av alla konungens dombrott. ## KrL KgB 33 — Konungx balker, flock 33 (maskinöversättning) Nu kommer någon inför konungen som har brev på en annan om skuld, då ska konungen, för den som är kärande, om den som det klagas på inte står till svars, sätta en eller två män i det landskap där han bor som det klagas på, och inför den ene eller de två ska den som är anklagad göra käranden rätt på den dag som konungen förelägger med sitt brev; eller ska han låta visa upp sitt kvittobrev och styrka att han har betalat honom enligt landslagen. ## KrL KgB 34 — Konungx balker, flock 34 (maskinöversättning) Den som jagar i konungens parker, var de än är, har förverkat sina hästar och armborst, och fyrtio mark därtill; det ligge till häradsnämnden, om han inte blir tagen på bar gärning, och det vare konungens ensak. Konungens parker är konungens enskilda ägor, såsom Uppsala öd och annat sådant. ## KrL KgB 35 — Konungx balker, flock 35 (maskinöversättning) Nu kan något brytas mot konungen av det som står i konungabalken, då ska det vara tolv män förordnade i varje lagsaga, godkända och valda och nämnda av konungen och landsmännen; de ska ha all akt och vilja att leta upp och uppenbara, var och en i sitt landskap som det blir dem anförtrott att se över rätten, alla dem som ofredar allmogen mot denna rätt; och de ska svära denna ed vid Gud och reliker och vid sin jordiska heder, och säga så: Vi ber oss så hjälpa Gud och de reliker vi håller i, att vi inte ska göra någon skyldig som är saklös, och inte göra någon saklös som är skyldig, efter det samvete och de skäl som Gud har lånat oss, och inte avstå därifrån för släktskaps skull, svågerskap, rädsla, vänskap eller någon partiskhet; och vi binder oss själva att obrytligt hålla alla förut nämnda artiklar, och dem som ännu följer i denna balk, under samma förut nämnda rätt; så hjälpe oss Gud och de reliker som vi håller i. § 1. Den som dessa tolv eller sju av dem fäller inför konungen själv, eller inför dem som har hans dom på räfst eller landsting, som stadgas i tingmålen, de ska vara fällda att mista hand, hals, liv och gods eller penningar, till konungen, målsäganden och häradet, efter vad brotten förtjänar; den som de värjer, vare värjd; och mot dem får ingen heller vädja (wædia). ## KrL KgB 36 — Konungx balker, flock 36 (maskinöversättning) Alla våldsgärningar ska man klaga, sedan honom har gjorts orätt, på närmaste helgdag inför sockenmännen och grannarna, eller på första landstinget eller häradstinget där han bor, eller inom de närmaste sex veckorna inför konungen själv eller dem som har hans dom, efter att gärningen gjordes; den som inte klagar så, då är hans klagan om våldet död och ogill; han ha dock rätt att klaga och söka om själva gärningen, var och en efter sina brott enligt landslagen. Och den som anklagas komme fälld till svars inför de tolv och från dem, och ha en frist på fjorton nätter; vill han inte komma till svars inom den tiden, fälls han då efter sina brott, och rätten gå över honom efter vad han har brutit. § 1. Nu om den som saken ges fruktar att någon av de tolv kan ha orätt partiskhet mot honom, antingen för släktskap, svågerskap, vänskap, fejd, avund eller ovilja, och kan det märkbart prövas och fullbordas för en, två eller tre, då ska man sätta av dem, och inte fler, och sätta lika många andra i deras ställe för den gången och inte längre. _______________ ## KrL GB 1 — Giptamala balker, flock 1 (maskinöversättning) Vill en man fria till en kvinna, då ska han söka upp hennes giftoman (giptomann) och närmaste fränder och börja sitt frieri. § 1. Fadern är giftoman för sin dotter; är inte han till, då är det hennes äldste helbroder; är inte han till, då är det hennes halvbroder på fädernet; är inte han till, då är det hennes halvbroder på mödernet; är inte han till, då är det faderns fader; är inte han till, då är det moderns fader; är inte han till, då är det farbrodern; är inte han till, då är det morbrodern; är inte han till, då är det den som är närmast släkt på fädernet eller mödernet; är de båda lika nära släkt, då är det den som är på fädernet och inte på mödernet, man och inte kvinna, och dock med moderns råd om hon lever. ## KrL GB 2 — Giptamala balker, flock 2 (maskinöversättning) Nu om en man vill trolova (festa) sig med en kvinna, då ska hennes giftoman vara närvarande och fyra vittnen, två på mannens vägnar och två på kvinnans vägnar, och då är hon lagligen trolovad. § 1. Trolovar eller gifter bort någon annan än den rätte målsmannen, som förut är sagt, då böte han fyrtio mark till konungen, målsäganden och häradet, eller styrke lov av den rätte giftomannen med tolv bofasta mäns ed, eller neke med samma antal män att han inte gjorde det. § 2. Den man som trolovar en kvinna åt två män böte fyrtio mark, och den som sedan begär henne böte tre mark till biskopen, eller neke med sex mäns ed att han inte visste att hon förut var trolovad; och den av dem, man eller kvinna, som gifter sig med två, böte fyrtio mark, som stadgas i högmålen (högmælom), kapitel V. § 3. Nu sedan hon är lagligen trolovad, då ska sockenprästen där hon bor lysa tre söndagar före giftermålet, och sedan får han viga henne utan påföljd. Lägrar trolovningsmannen henne innan vigseln kommer till, böte han tre mark till biskopen. Avlar de barn tillsammans under trolovningen, då är de barnen adelkonas barn (adelkonu barn). § 4. Avlar en man barn i lönskaläge, och tar sedan den kvinnan till laggift hustru, då tar det barnet arv som adelkonas barn, eftersom han då han upprättade kvinnan också upprättade barnet. § 5. Nu skiljer biskopen en trolovning åt, då böte den av dem som vållade skilsmässan tre mark till biskopen och ha förverkat sina gåvor (förninga); vållade de det båda, ha var och en av dem förverkat hälften av gåvorna, och böte båda tre mark till biskopen. ## KrL GB 3 — Giptamala balker, flock 3 (maskinöversättning) Den mö som tar en man mot faderns eller moderns vilja, vare sig hon tar honom till laggift man eller i lönskaläge, har förverkat fäderne och möderne och inget annat arv. Vill fader och moder förlåta henne hennes sak, då ta hon också full arvslott. Nu tvistar man därom, huruvida det var henne förlåtet eller inte, då ska tolv män vittna det. § 1. Den som lockar och lägrar en mans dotter, är hon mö från en laggift säng, böte den som gjorde det fyrtio mark att tredelas mellan fadern, konungen och häradet, om han inte tar henne till äkta; vare då hans böter hälften mindre att tredelas. Är hon frillobarn (frillobarn) och mö, böte då den som lockade tjugo mark; tar han henne till äkta, vare han saklös. ## KrL GB 4 — Giptamala balker, flock 4 (maskinöversättning) Nu har en man trolovat sig med en kvinna och vill ingå äktenskap (hionalagh byggia), då ska han säga till giftomannen sex veckor före den dag han vill hålla bröllop. Vägras honom hon utan förfall, då är den som gör det hotad med fyrtio mark, och han ersätte honom kostnaden efter vad gode män värderar den, två på vardera partens vägnar. Det är laga förfall att hon är sjuk, eller att någon sådan plåga har kommit över dem att de inte kan ingå äktenskap med Guds lov och kyrkans rätt. § 1. Om hon ändå vägras honom, då fare han till tinget och ta dom på att samla sina fränder, och ta ut sin trolovade, och domaren nämne fyra män på tinget som ska följa honom och vittna om det som där görs; vill de inte följa honom, då böte var och en av dem tre mark att tredelas. Kan han inte få henne utan att dörrar bryts, vare det saklöst; kommer också någon strid mellan dem därför att han vill ta ut henne, och kommer där sår eller dråp till, vare allt det ogilt som de får som vill vägra honom henne; blir de som vill ha henne antingen dräpta eller sårade, vare allt det tvegilt (twegilt) som görs mot dem; och den kvinnan heter sedan lagtagen och inte rånstagen. ## KrL GB 5 — Giptamala balker, flock 5 (maskinöversättning) Nu begär brudgummen giftermålet, då ska giftomannen gifta och sätta i hans händer hans trolovade med dessa ord: Jag gifter dig min dotter till heder och hustru, till halva sängen, till lås och nycklar, och till var tredje penning som ni äger och får äga i lösöre, och till all den rätt som är upplandslag och som den helige Erik gav, i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. § 1. Enligt vår lag giftes inte bonden in i sin hustrus adeljord (adel jordh) eller hus eller huvudsakliga vattenverk, inte heller hon i hans, men i allt annat lösöre. § 2. Rövar man en mans lagligen trolovade, han har brutit edsöret (edzörit); då ska hans bo skiftas, ta trolovningsmannen en lott, konungen en annan och häradet den tredje, och komme han aldrig i frid förrän hennes trolovade ber för honom, eller hennes arvingar om hennes trolovade är död. ## KrL GB 6 — Giptamala balker, flock 6 (maskinöversättning) Nu har brudgummen fått sin brud och vill föra henne hem; kan hon dö innan hon kommer hem till honom, då ska hennes lik föras tillbaka till fadern eller arvingarna, och allt det som var givet med henne från faderns gård eller fränderna, och brudgummen ta tillbaka sina gåvor som han förde henne. Dör brudgummen, vare samma lag, men bruden ha sina gåvor. § 1. Nu har bruden kommit hem hel och frisk, då ska hon gå i säng med sin bonde; när de har legat en natt tillsammans, då är han hennes rätte målsman och ska söka och svara för henne; då ska hon få morgongåva. ## KrL GB 7 — Giptamala balker, flock 7 (maskinöversättning) Brudgummen får inte föra sin brud fler gåvor än en gångare, sadel, betsel, ärmkappa och huva; ingen får heller tvinga honom till mer. § 1. Brudens fader eller hennes giftoman eller hennes närmaste får inte ge henne fler nya par kläder än fyra, men så många som hon hade förut får hon tillerkännas utan påföljd. Andra klenoder får de ge henne efter sin förmåga och vilja. Åtta får vara på båda sidor som ska bära bröllopskläder, och brudgummen den nionde, och inga fler. § 2. Vill bruden ge bort sina kläder, då ska hon ge dem till kloster eller kyrkor, och inte till lekare (leekarom). ## KrL GB 8 — Giptamala balker, flock 8 (maskinöversättning) Ingen man som ska hålla gästabud, antingen bröllop, kyrkogångsöl, utfärdsöl när ett lik ska jordas, arvöl eller prästöl, får bjuda fler gäster än här nämns: först en biskop och de kaniker som följer honom, två andra kaniker, åtta riddare, fyrtio väpnare (a wapn), tjugo bönder, tio kyrkoherrar. § 1. Kommer någon objuden till någon av dessa förut nämnda högtider, är det en riddare i konungens råd, böte han fyrtio mark, en riddare utanför konungens råd trettio mark, en jämförlig med riddare tjugo mark, en väpnare eller präst sex mark, en bonde eller legodräng tre mark. Orkar legodrängen inte böta, då böte den kropp som inte äger ko [osäker tolkning]; han ska arbeta ett år för varje mark, först för målsäganden, sedan för konungen. § 2. Biskopar, riddare eller svenner, eller någon av de förut nämnda som så är bjudna, får inte rida med fler hästar än sagt är i konungabalken. § 3. Ingen får heller sända lekare från sig och till en annan för lön. § 4. Vid arvöl eller utfärdsöl ska ingen gå över det som nu är sagt; dock får han bjuda fler präster än tio, och fattigt folk var och en efter vad han vill och förmår, och inte vid andra högtider. § 5. Här ska konungens länsman (lænsman) vaka över, och ta upp dessa brottspenningar och skifta dem; därav ges ingenting efter, varken på konungens vägnar eller på dens som håller gästabudet. Länsmannen får lovligen komma objuden för att utleta sådant mål. Den som bryter i någon av dessa saker, då ska länsmannen nämna tolv bofasta män från det härad där han bor för att utmäta brottspenningarna av lösöret hos den som bryter, liksom andra konungens dombrott. § 6. Bjuder han fler gäster än förordnat är, böte han fyrtio mark till konungen; därav ges ingenting efter. § 7. Ges någon skuld för att han kom objuden, och finns tre vittnen därtill, böte han som sagt är; blir han inte överbevisad, vare han saklös. ## KrL GB 9 — Giptamala balker, flock 9 (maskinöversättning) Nu sedan bonde och hustru är gifta och de har legat en natt tillsammans, då är han hennes rätte målsman och ska söka och svara för henne; då ska han ge henne morgongåvor. ## KrL GB 10 — Giptamala balker, flock 10 (maskinöversättning) En riddare ge sin hustru till morgongåva fyrtio mark lödig (löduga) svensk vikt och inte mer; svenner ge tjugo mark lödig svensk vikt och inte mer; vanliga frälsemän ge tio mark lödig; en bonde som är bofast man ge tre mark svenska penningar; en lös man en mark penningar. § 1. Morgongåva får ges vilket man vill, antingen i jord eller lösöre, med det villkoret: avlar de barn med varandra, då tillfalle morgongåvan barnen som möderne och inte som fäderne; kommer inga barn mellan dem, då ha den av dem som lever längst morgongåvan, och ingen av deras arvingar ha makt att klandra det. § 2. Den som ger mer än nu är sagt, då ha det ingen kraft, utan dömes tillbaka till arvingarna efter hans död, och med fyrtio mark som konungens ensak. § 3. Tolv män ska vara fastar (fasta) vid morgongåvan, och den trettonde som tillkännager den. Morgongåva får inte ges utom på rätt hindradag (hinder dagh). ## KrL GB 11 — Giptamala balker, flock 11 (maskinöversättning) Nu kan en kvinna begå hor och bli lagligen överbevisad, då har hon förverkat sin morgongåva och allt det som hon var given och gift till; det ta bonden. ## KrL GB 12 — Giptamala balker, flock 12 (maskinöversättning) Gifter en man bort sin son eller dotter och ger hemföljd (heemfylgd) med, jord eller lösöre, ha den som det gavs det medan han lever som gav honom det; när han är död, bäre han det tillbaka till skiftet med svuren ed tillsammans med dem som är arvingar därtill. Ger en änka följd med sina barn, vare samma lag. ## KrL GB 13 — Giptamala balker, flock 13 (maskinöversättning) Tvistar man om hemföljd, den som gav ut den och den som tog emot den, och han säger att den är inne hos giftomannen, då har den förre vitsord om att ha givit ut så mycket som han vill med tolv mäns ed, och säga: Detta gav jag dig och inte mer, och det har du fått. ## KrL GB 14 — Giptamala balker, flock 14 (maskinöversättning) Nu har han fått det som tog emot, och det klandras för honom och sägs inte vara givet, då har han vitsord med tolv mäns ed om att detta var honom utlovat vid trolovningsstämman och givet på giftermålskvällen; två av de tolv ska bära vittne och åter stå i eden. ## KrL GB 15 — Giptamala balker, flock 15 (maskinöversättning) Nu bor en kvinna med sin bonde, och de avlar barn tillsammans, och bonden dör; då har modern vitsord att se till barnens gods med de närmaste frändernas råd, så länge hon är ogift. ## KrL GB 16 — Giptamala balker, flock 16 (maskinöversättning) Ingår en kvinna ett annat äktenskap, och hennes barns fäderne är inne hos henne, ska då barnens fäderne skiftas ut; då ska hon först av det oskiftade ta sin bästa säng med allt som hör därtill, bolster, linnelakan, huvudbolster och täcke, sina bästa kyrkkläder, stänissa (stænizo), kjortel, mantel och huvuddukar; och sedan skifte hon i tre delar, barnen två delar och hustrun en tredjedel av lösöret; ingen ha rätt att gifta sig in i barnens fäderne förrän det är utskiftat, utan att han är hotad med tre mark. ## KrL GB 17 — Giptamala balker, flock 17 (maskinöversättning) Gifter sig en kvinna in i en mans bo, och finns där barn sedan förut, då ska deras möderne skiftas ut, vid den bot som förut är sagd; då tar bonden säng som förut är sagt, sin bästa häst, sadel och sina vapen, och de kläder som är tillskurna och skurna åt honom; sedan skifte han i tre lotter, ta bonden två delar och hans barn en tredjedel. Kan bonde eller husfru ingå flera äktenskap, vare samma lag. ## KrL GB 18 — Giptamala balker, flock 18 (maskinöversättning) Kan barnens gods inte vara utskiftat som förut är sagt, och är flera giften (giptor) inne hos bonden än ett, vare sig de är två eller flera, äge alla hälften mot bonden; och lika gällande vare det ena giftet som det andra, och ta gifte liksom gifte, och vare var och en av dem berättigad till sin morgongåva ur bondens lott med fulla vittnen, efter vad hon var given på rätt hindradag, om det räcker så. Räcker det inte för alla så fullt som det var givet, då ta alla lika, den ena som den andra, om morgongåvan var given i lösöre; var den given i jord, då ha var och en det som var givet honom efter silvrets eller penningarnas tal som förut är sagt, och inte mer, ovan kapitel X. § 1. Är flera giften inne hos hustrun än ett, vare sig de är två eller flera, då äger hon alltid en tredjedel mot dem alla; ta också där gifte liksom gifte som förut är sagt. ## KrL GB 19 — Giptamala balker, flock 19 (maskinöversättning) Nu får bonden inte byta bort sin hustrus jord, vare sig de har barn tillsammans eller inte, utom med hustruns och hennes arvingars goda vilja, och byte han då till det bättre och inte till det sämre. ## KrL GB 20 — Giptamala balker, flock 20 (maskinöversättning) Nu är fader och moder döda, vem ska då vara barnens målsman; råde den som är närmast släkt, som förut är sagt om giftermål, över barnen och deras gods; och dock var och en som har barnagods om händer, utom fader eller moder, han ska varje år göra räkenskap inför de närmaste fränderna vid tre mark. ## KrL GB 21 — Giptamala balker, flock 21 (maskinöversättning) Nu är den man som ska se till barnens gods föga vetande, alltför gammal, vanför eller barnens motpart, då ska deras fränder fara till tinget och ta dom; befinns det sant därom, då ska den råda över det som kan och förmår och väl vill av de därnäst närmaste fränderna; det ligge till häradsnämnden. ## KrL GB 22 — Giptamala balker, flock 22 (maskinöversättning) Dör en bonde och finns inga barn efter honom, och kommer den till gården som vill skifta arvet och råda över det, och svarar då hustrun som sitter där: Jag är med barn och börd av min bonde, då ska det godset synas och sättas i jämnmans händer, och dock råde hustrun över sitt uppehälle; då ska hon ha en frist på sex månader; syns det då på henne att hon är havande, då ska henne ännu läggas fyra månader; föds det barnet inom tio månader och får det kristendom, då tar det arv; föds det senare, då får det inte ta arv; ersätte sedan hustrun det som hon har förbrukat av det godset. § 1. Nu säger hon att hon har varit med barn och att det gick förlorat, då ska hon styrka det med två kvinnors vittne och tolv mäns ed; fälls hon på eden, ersätte hon kostnaden; kan hon gå eden, vare hon saklös för kostnaden, och då ändå skild från arvet. ## KrL GB 23 — Giptamala balker, flock 23 (maskinöversättning) Nu kan fader och moder hålla bröllop för sin son eller dotter, den kostnaden ska inte gå till avräkning (til fulnada). Bor syskon tillsammans i oskiftat bo, och gifter sig ett av dem eller flera, den kostnaden ska gå till avräkning. _______________ ## KrL ÄB 1 — Ærfdebalker, flock 1 (maskinöversättning) Dör bonde eller hustru och lever barn efter dem, son och dotter, ärve sonen två delar och dottern en tredjedel, och ta sonbarn lika mycket av arvet som en son, och dotterbarn lika mycket som en dotter, vare sig något av syskonen lever eller inte. ## KrL ÄB 2 — Ærfdebalker, flock 2 (maskinöversättning) Nu finns inga barn eller barnbarn, då står fader och moder och helsyskon (samsytzkane) närmast den döde. Är helsyskonen fler än ett, ta då fader och moder hälften av arvet och helsyskonen hälften, fadern två delar och modern en tredjedel; lever bara den ene av dem, ta den hälften tillsammans med helsyskonen, och helsyskonen ta den andra hälften, broder broders lott och syster systers lott. § 1. Lever fader och moder båda, och bara ett av helsyskonen, ta då fader och moder två delar och helsyskonet en tredjedel, om inte brorsbarn eller systerbarn lever; ta då de tillsammans med det ena helsyskonet hälften av arvet mot fader och moder, brorsbarn lika mycket som en broder och systerbarn lika mycket som en syster. Lever inget av helsyskonen, men lever barn efter ett syskon, vare sig de är fler eller färre, ta de en tredjedel mot fader och moder; lever barn efter flera helsyskon, ta de hälften mot fader och moder som sagt är, brorsbarn broders lott och systerbarn systers lott. § 2. Finns inga helsyskon eller deras barn, och lever fader och moder eller den ene av dem, ta de alltsammans. Samma lag vare om fader och moder är döda, och om ett eller flera helsyskon lever efter, eller deras barn; ta de alltsammans. Om arv mellan halvsyskon (sunderkulla) och helsyskon (samkulla) stadgas längre fram i kapitel nio. ## KrL ÄB 3 — Ærfdebalker, flock 3 (maskinöversättning) Nu finns varken fader eller moder, helsyskon eller deras barn, då är farfar och farmor och morfar och mormor samarvingar; ta då två delar på den dödes fäderne och en tredjedel på mödernet, och ta alltid mannen på samma sida två delar och kvinnan en tredjedel. § 1. Finns inte de, då står farbror och faster, morbror och moster närmast; dessa är samarvingar, skifte de arvet som förut är sagt. § 2. Finns inte de, då står den dödes brylingar (bryllunga) och sysslingar (sytzlunga) närmast; ta brylingarna två delar och sysslingarna en tredjedel. De är den dödes brylingar som är födda av hans farbror eller faster; de är sysslingar som är födda av morbror eller moster. § 3. Var och en som är motparter på fäderne och möderne, och är lika nära släkt med den döde, vare sig det är man eller kvinna, ta alltid på fädernet två delar och på mödernet en tredjedel; är den ene närmare, ta den alltsammans, och ge ingenting ut till den andra släkten, utom om det är den dödes barnbarn eller helsyskonbarn; ärve de som förut är sagt. ## KrL ÄB 4 — Ærfdebalker, flock 4 (maskinöversättning) Tvistar man mellan brystarv (bryst arff) och bakarv (bak arff) längre bort i släkten än nu är sagt, och är båda lika nära släkt med den döde, gå då brystarvet till och bakarvet ifrån. Det är brystarv som föds fram den ene av den andre i släkten, och bakarv tillbaka åt ryggen i ätten och på båda sidor. ## KrL ÄB 5 — Ærfdebalker, flock 5 (maskinöversättning) Nu säger fränderna att barnets barn var dödfött, men modern säger att barnet var levande fött och fick kristendom; bär där en kvinna som var närvarande vittne tillsammans med två män, då kommer modern till barnets arv. ## KrL ÄB 6 — Ærfdebalker, flock 6 (maskinöversättning) Nu kan en kvinna med våld bli tagen från sin bonde; får hon barn inom fyrtio veckor från det att hon var i säng med sin bonde, ska det barnet ta arv. ## KrL ÄB 7 — Ærfdebalker, flock 7 (maskinöversättning) Sätter sig alla tillsammans i ett skepp, man, kvinna och deras barn med dem; vet ingen vem som dör först eller sist, då ärve mannens arvingar mannen och kvinnans arvingar kvinnan. § 1. Sätter de sig alla i en släde och åker i en vak, vare samma lag. § 2. Brinner alla inne, bonde, hustru och barn, vare samma lag. § 3. Går en här på land, dräper eller bränner; vet ingen vem som lever längst, vare samma lag. § 4. Dör män i strid och vet ingen vem som dör först, vare samma lag. § 5. Skiljs män åt levande och spörjs döda, och vet ingen vem som lever längst, vare samma lag. § 6. Ligger två sjuka i ett hus, och är var och en av dem den andres arvinge, och dör de båda på en gång, vare samma lag. Lever den ene av dem så länge efter den andre att han kunde ta emot Guds lekamen, då vare han hans arvinge, även om han inte kan tala eller ta emot Guds lekamen; det ligge till två mäns vittne som då var inne. ## KrL ÄB 8 — Ærfdebalker, flock 8 (maskinöversättning) Blir en man förklarad biltog (biltoger), rymmer ur landet och hans hustru med honom; avlar han barn med henne medan de är utomlands, ska det barnet inte ta arv. Avlar de barn utomlands, och får han frid, och blir det inrikes fött, ska det barnet ta arv. Nu var barnet avlat innan han blev biltog, var det än föds, ska det ta arv. § 1. Rymmer hustrun med sin bonde, har hon varken förverkat jord eller lösöre. Rymmer mannen och hustrun sitter kvar, och smyger han sig hem och avlar barn med henne, får det barnet inte ta arv efter sin fader; det barnet heter rishövde (riishoffde). § 2. Nu kan något arv falla till en biltog man eller hans barn medan han är utomlands; får han frid i sina dagar, då ta han det arvet; får han inte frid i sina dagar, ta då de närmaste fränder som är inrikes. ## KrL ÄB 9 — Ærfdebalker, flock 9 (maskinöversättning) Nu är fader och moder döda och barn lever efter dem, både halvsyskon (sunderkulla) och helsyskon (samkulla); dör ett av helsyskonen, ärve då helsyskonen tre delar och halvsyskonen en fjärdedel, vare sig det är syster eller broder; vare sig det är ett eller flera i kullen, får de inte mer än en fjärdedel, och dock i ägor efter vad det gäller i bolbyn (bolbynom), och fullt mot fullt. § 1. Är också fader och moder döda, och två kullar finns efter dem, och dör den ena av dem helt, då ärver kull kull, och ingen annan man eller kvinna. ## KrL ÄB 10 — Ærfdebalker, flock 10 (maskinöversättning) Nu gifter sig en bonde och bor med sin hustru och avlar barn med henne, och bonden dör innan hustrun visste att hon var havande; nu kommer bondens arvinge och tar hans arv och säger att de inte har barn tillsammans, och därför kan du inte ärva honom; nu vet hon inte att hon är havande och ger ut arvet; nu börjar det talas om att hon är havande, och den som har tagit arvet får veta eller höra det, och far dit och dräper henne, eftersom han nödigt vill mista arvet, eller förgör hennes liv med ogärningar (ogerningom); nu jordas hon, och blir det sedan uppenbart när hon är jordad att han tog hennes liv, och finns där vittnen därtill med sanning; då ska hon tas upp ur jorden och hennes kropp skäras upp; finns i liket ett barn, eller något som liknar ett barn, då ärve barnet sin fader, och modern ärve sitt barn, och hennes arvingar henne; där ärver död och hedning, och levande och kristen går ifrån, eftersom ingen får dräpa en annan för arvs skull. ## KrL ÄB 11 — Ærfdebalker, flock 11 (maskinöversättning) Nu kan en bonde behandla sin hustru alltför hårt, så att hon dör därav mot hans vilja, då ska man söka honom som längre fram stadgas om dråp, och inte stegla honom; då har han förverkat allt det han skulle uppta av hennes gods som är lösöre, och hela hennes tredjedel som hon var gift till; då ta hennes arvingar av hans gods och böterna för henne, och det gå aldrig till arv för honom eller någon i hans ätt, utom om de har barn tillsammans; då ska barnen ärva henne, och de som är närmaste mödernesfränder ska ha barnen i sitt förvar, om barnen inte har kommit till skäl, och vårda det åt barnen i sitt förvar till dess de kommer till laga ålder. Finns inga barn till dem båda, då ska det gå under det möderne som hon ägde, eftersom ingen får ärva den som han dräper. Kan också det barnet dö och har inga barn efter sig, det ärve aldrig den ätt som dräper, utan den ätt som är närmast och fick skadan, den ärve barnet. § 1. Så är det också om en hustru dräper sin bonde, då ärve hon ingenting av hans gods eller sin hindradagsgåva (hinderdags gipt), och ingen av den rätt som hon var gift och given till, utom om de har barn tillsammans; då ska barnet ärva honom, och de närmaste fädernesfränderna ska ha barnet i sitt förvar till dess det kommer till laga ålder. Finns inga barn till dem båda, då ärve fädernesfränderna och ta all sin rätt och böterna för bonden. § 2. Nu dräper den ene av dem den andre av våda, då ska det bötas som stadgas i vådaböterna, och ha förverkat allt det som vardera skulle ta med den andre. ## KrL ÄB 12 — Ærfdebalker, flock 12 (maskinöversättning) Nu kan ett barn behandlas alltför hårt, så att det dör därav, då ska det bötas därför som stadgas i böterna, och inte ges liv därför; och dock ska den som dräper aldrig ärva, vare sig han dräper av våda eller med vilja, utom om modern kan ligga ihjäl sitt barn; då är hon inte värd att mista liv eller arv. § 1. Kan fädernesfränderna klaga på henne att hon låg ihjäl sitt barn med sin vilja, då värje hennes fränder henne med tolv mäns ed att hon aldrig låg ihjäl det med sin vilja; och har hon så fattiga fränder att de inte orkar gå eden, då ligge det till häradsnämnden, vare sig den vill värja henne eller fälla henne. § 2. Blir det så att hon gifter sig, då akte hon sig för att lägga sitt barn i sängen hos styvfadern; dör det i sängen hos honom, då ska hon mista arvet. Nu kan fädernesfränderna tvista om att det dog i deras bådas säng, och de säger nej därtill, då ligge det till häradsnämnden, tre bofasta män från varje fjärding; fäller nämnden dem, då böte de fyrtio mark och ut ur arvet. § 3. Dräper de av våda, då böte de som stadgas i vådaböterna; ha då förverkat allt det som han eller hon kunde ärva. Har det som är dräpt helsyskon, då är det dess arvinge, och dess arv ska den som är närmast på dess vägnar ta under sitt värn och förvar, och inte den som dräpte, om helsyskonen inte har kommit till vett, och om det inte finns en levande fader eller moder som inte dräpte eller mördade. ## KrL ÄB 13 — Ærfdebalker, flock 13 (maskinöversättning) Nu bor syskon tillsammans i oskiftat bo; vad de förvärvar med tjänst eller andra slöjder, ta broder liksom broder och syster liksom syster. Nu sedan det är skiftat, då går det till skifte som de fick av fäderne eller möderne, och inte det som de vann med tjänst eller slöjder. ## KrL ÄB 14 — Ærfdebalker, flock 14 (maskinöversättning) Nu vill syskonen skifta sitt arv; då ska deras fränder närvara, minst två, lägga lotter i ett sköte och sedan lotta. § 1. Nu säger den ene att det är lottat och den andre inte; då har den rätt att gå till ed (vitsord) som vill bevisa att det är lottat, med full jämnad ed (jamnaþa eþer) med de närmaste fränderna, att han fick det genom lott och lagligt skifte med sin broder eller syster; då är lottagaren fast vid det han har fått. Är det lottat i huvudbyn (bolby), då är det också lottat i allt tillhörande som ligger till huvudbyn. ## KrL ÄB 15 — Ærfdebalker, flock 15 (maskinöversättning) Nu säger någon att hans lott är sämre, och begär att jämkas med sig; då har den rätt att gå till ed (vitsord) som inom natt och år vill dela till jämnad; då ska alla bära tillbaka under svuren ed, och de närmaste fränderna ska komma till dem, minst tolv; han ta så många på fädernet och mödernet som han kan få, som är femton år gamla; på det sättet att lottagaren är fast vid det han har fått, det är så att förstå att var och en behåller det han har fått, och är den ene lottagaren sämre ställd än den andre, då ska man jämka och så förbättra, och inte skifta på nytt. Tvistar de ännu därefter, då ska de tolv närmaste fränder som står närmast svärja att de inte kan skifta jämnare än nu är skiftat, och sedan nöje sig var och en med sin lott, och därefter ska det inte gå till jämkning mellan dem och inte heller mellan deras barn. § 1. Tvistar några om arv, och säger sig båda äga arvet med rätta, då är det både rätt och lag att den som har uppenbar släktskap enligt lag till arvet ska ta arv. Finns det något tvivel (jæf) i saken, och ingen uppenbar släktskap, då ska lagmannen (laghmaþer) på tinget låta räkna upp ätten för sig, och döma arvet till den vars skäl, i de bästa männens närvaro, visar honom den största sanningen; dock så, för tvivlets skull, att den som ska ta arv efter dom styrker sin släktskap som sann och inte osann med tolv mäns ed, och fyra av dem bär vittnesmål, två på fädernet och två på mödernet, inom sjätte led; var och en utrede sin släktskap innan tre års hävd inträder, annars äge den arvet som har det i händer. ## KrL ÄB 16 — Ærfdebalker, flock 16 (maskinöversättning) Nu är någon närmare släkt än den som har arvet, och kräver det lagligen innan tre års hävd (hæfþ) har inträtt; han ta sitt arv tillbaka med lagliga vittnen och dom, även om det sedan har fallit vidare i arv; ty det är återgångsarv som den icke arvsberättigade tar, om det lagligen krävs som förut är sagt. ## KrL ÄB 17 — Ærfdebalker, flock 17 (maskinöversättning) Nu får en man inte tillvita en annan lägersmål (lægher) utan att han ser honom tagen på bar gärning eller barn bär vittne; men om ingetdera finns, och det tillvitas honom, då ska han med tolv mäns ed värja sig mot både barnet och umgänget, så att han aldrig haft samlag med henne under de fyrtio veckor innan hon födde det barnet, eller böte tre mark; och där får varken häradet (karl) eller konungen något, det är giftomannens (giptoman) ensak. ## KrL ÄB 18 — Ærfdebalker, flock 18 (maskinöversättning) Modern ska föda sitt frillobarn tills det är tre år, sedan föde fadern det tills det är sju år; ligge då vården på dem båda tills det är sju år. § 1. Nu lejs en fostermoder åt barnet, och det barnet fördärvas av vanskötsel, då ska biskopen pröva hur det ska bötas. ## KrL ÄB 19 — Ærfdebalker, flock 19 (maskinöversättning) Nu kan ett frillobarn få penningar, dör det barnet och finns penningar efter, och lever fader och moder, då ta fadern två tredjedelar och modern en tredjedel; är bara den ena av dem i livet, ta den allt. Finns de inte, gå det då med det arvet som med allt annat arv. § 1. Frillobarn ska ärvas som allt annat arv, men det får inte ärva mer än två mark efter fadern och en efter modern. Om äkta hustrus (aþalkona) barn får sex mark, då ta frillobarn fullt tre mark, vare sig de är fler eller färre; är arvet mindre, ta det alls ingenting; är arvet större, ta det ändå inte mer än tre mark. Frillobarn får inte gå till arv där fader och moder inte går, utom i bröstarv. ## KrL ÄB 20 — Ærfdebalker, flock 20 (maskinöversättning) Avlar en man barn i hor, i blodsfrändskap, i gudsifjoskap (guþsifialag) eller genom att skända syskonskap, de barnen vare skilda från allt arv. ## KrL ÄB 21 — Ærfdebalker, flock 21 (maskinöversättning) Nu kan det klandras som har kommit i arv; klandras det för en, då klandras det för alla, vare sig de ska behålla det eller lämna ut det; och arvingarna försvare det med landslag eller lämne ut det. ## KrL ÄB 22 — Ærfdebalker, flock 22 (maskinöversättning) Dör en man och det finns skulder efter honom, då betalas hans skulder av hans oskiftade bo, och arvingarna skifte det som återstår. Är godset inte mer än skulderna är, då betalas skulden av detsamma. Räcker inte godset till, då är det svårt att ta penningar där inga finns, och arvingarna vare saklösa. Och ingen har makt att skifta något arv innan skulderna är betalda; räcker inte godset till att betala skulderna fullt, då avräknas från alla skulder, lika av varje mark som av mark. ## KrL ÄB 23 — Ærfdebalker, flock 23 (maskinöversättning) Nu dör den man som inte har arvingar inrikes; kommer rätt arvinge inom natt och år med brev och fulla skäl för att han är hans rätte arvinge, då ta han hans arv; kommer han inte, då ta konungen hans gods, vare sig det är jord eller lösöre, som han inte lagligen har givit bort; det kallas danaarv (dana arf); men om jord är given honom, då ta den jorden tillbaka som gav honom den. § 1. Nu om en man är inländsk, och man vet om hans arvingar, då ska arvet stå kvar tills den kommer som ska ärva. Men om man inte vet om hans arvingar, och det inte kommer bud från honom eller visshet om var han är, eller han själv inte kommer inom natt och år, då ärve konungen hälften och låte ge hälften för hans själ. Är det en klerk som så dör utan arvingar, då har biskopen konungens rätt i förskrivna arv. _______________ ## Jordha balker, stycke 10 (maskinöversättning) XXX. Om en i jordtvist åberopar sin fångesman och en annan fädernet, hur det ska avgöras med fädernesed; och om fångesmännen är flera, hur hemulsmannen (hemolsman) då ska framträda, och om kvarstadsdom. ## Jordha balker, stycke 11 (maskinöversättning) XXXI. Hur barn eller fränder ska underhålla och föda gammalt och sjukt folk, och vad de ska ha för det, och påföljd för den som inte föder. ## Jordha balker, stycke 12 (maskinöversättning) XXXII. Om två byar tvistar om jord, och någon av grannarna säger sig ifrån den jordtvisten. ## Jordha balker, stycke 13 (maskinöversättning) XXXIII. Hur bolag ska ingås, hållas och upplösas. ## KrL JB 1 — Jordha balker, flock 1 (maskinöversättning) Fem är de lagliga fången (fang) av jord enligt Sveriges lag: ett är arv, om det är lagligen ärvt; det andra är skifte, om det är lagligen skiftat; det tredje är köp, om det är lagligen köpt; det fjärde är gåva, om det är lagligen givet; det femte är pantsatt jord (væþsat iorþ), om den är lagligen pantsatt och förfallen. § 1. Dessa är fullgoda fången av jord, likaså av vatten och vattenverk och allt tillhörande, enligt vad som klart står skrivet i vår lagbok, hur vart och ett av dem är lagligt eller olagligt, på sitt ställe; det lagliga stånde och det olagliga gånge åter, ty allt lagligen fånget är rättmätigt fånget, och allt olagligen fånget är som ofånget tills urminnes hävd (urminnis hæfþ) inträder; och alltid när urminnes hävd inträder, är det lagligen fånget, och det får ingen klandra. ## KrL JB 2 — Jordha balker, flock 2 (maskinöversättning) Nu vill en man sälja sin jord som han har fått genom arv; då ska han på tre häradsting lagligen uppbjuda den åt sina fränder, fädernefränderna fädernet och möderneffränderna mödernet; sedan har bördemännen (byrþamæn) natt och år på sig att köpa den jorden. Köper de inte inom natt och år, då har han makt att sälja den jorden till vem han vill, och bördemännen äger aldrig sedan tala på den jorden. ## KrL JB 3 — Jordha balker, flock 3 (maskinöversättning) Nu vill hans fränder köpa hans jord till sig; då köpe de den efter vad tre å deras vägnar och tre å hans vägnar säger att den är värd, och inte efter bördsbud som förr var. Säljer en man jorden från sina fränder och uppbjuder den inte lagligen, böte han tre mark, och fränderna löse börden till sig. ## KrL JB 4 — Jordha balker, flock 4 (maskinöversättning) Nu tvistar de; den ene säger att jorden är lagligen uppbjuden och den andre inte; då ska tolv män av häradet, som de båda säger ja till, avgöra det; var den lagligen uppbjuden och har lagligen stått, då behålle den som har fått den; var den det inte, då gånge den åter i börd, och böte den tre mark som har sålt, och ansvare åter gentemot dem som hade köpt. ## KrL JB 5 — Jordha balker, flock 5 (maskinöversättning) Nu vill en man sälja sin hustrus jord; då ska han lagligen uppbjuda den åt hennes fränder med samma lag som sin egen, och sälje inte mer av hennes jord än en tredjedel, och två delar av sin egen. ## KrL JB 6 — Jordha balker, flock 6 (maskinöversättning) Tvistar män om börd (byrþ), vare den närmare att lösa börden som är närmare enligt arvtal. Nu bjuder inte den till lagligen som är närmast; vare då den närmast av hans fränder som bjuder till inom natt och år; är båda lika nära, då löse båda, vardera hälften. § 1. Nu tvistar de, och var och en av dem säger sig vara närmare; då ska de fara till tinget och räkna upp sin ätt; vardera av dem ska nämna tre män; de sex ska pröva vilken av dem som är närmare, och efter vad de sex svär och vittnar, ska den lösa börden. ## KrL JB 7 — Jordha balker, flock 7 (maskinöversättning) Nu vill en man pantsätta sin jord; där ska fyra bofasta män (bolfaste mæn) närvara med häradshövdingen, två å vardera partens vägnar, och värdera den jorden på tinget, vad den kan gälla, och efter deras värdering ska den pantsättas och så återlösas, och inte dyrare. Löser inte den som pantsatte inom den fastställda dagen, ha han ändå natt och år att lösa om han förmår; löser han inte, då ha hans bördemän makt att lösa inom sex veckor från den dagen; löser de inte, behålle då den som har fått den. Och vare sig bördemännen löser eller den behåller som har den i pant, då fylle han alltid åt den som pantsatte värdet efter vad den värderades på tinget, och dra av från huvudsumman så mycket som han har uppburit av den jorden. ## KrL JB 8 — Jordha balker, flock 8 (maskinöversättning) Dessa är de betalningsmedel (værþöre) som man ska lösa sin jord med: guld, silver, reda penningar, korn, nötboskap, fläsk, smör, lärft, vadmal, järn, koppar obearbetad och oskuret kläde; och de som var närvarande när jorden pantsattes, de ska också närvara när dessa värden betalas tillbaka, och värdera dem; är de inte tillstädes, nämne då häradshövdingen andra lika många som de båda säger ja till, och efter vad dessa gör ska båda nöja sig. § 1. Är bördemannen utrikes, då har han frist att återlösa inom natt och år sedan han kommit tillbaka. Är han omyndig (oværmaghi), ha han frist natt och år sedan han är femton år gammal; är en jungfru bördeman, ha hon samma frist efter att hon är gift. ## KrL JB 9 — Jordha balker, flock 9 (maskinöversättning) Säljer en man sitt fäderne på ett ställe eller skiftar bort det, och köper på ett annat, är det fädernejord och inte avlingejord. § 1. Avlingejord (afla iorþ) ska inte bjudas bördemännen; den som har förvärvat jorden ha makt att göra med den vad han vill, ge eller sälja, och sälje den till vem han vill som han kan få dyrast av, utom när man har köpt den med börd av rätt bördeman; då ska den bjudas rätt bördeman. ## KrL JB 10 — Jordha balker, flock 10 (maskinöversättning) Överallt där man lagligen ska avhända sig jord genom köp eller skifte, ska tolv bofasta män vara fastar (fasta), av samma härad som jorden ligger i, och häradshövdingen ska ombesörja det och nämna den man som avhänder sig jorden, och säga så: Denne man avhänder sig sin jord, lagligen uppbjuden och lagligen stånden, så stor och i den byn, när by och fjärran, med allt som därtill ligger inom gärdet och utom, avhänder den sig och sina arvingar till honom och hans arvingar, för så många penningar, och här är dessa tolv fastar därtill, och vi är alla vittnen till att det är lagligen gjort på tinget. Och på detta sätt give häradshövdingen sitt brev därpå, och ta två öre för brevet; likaledes ta lagmannen för sitt brev. § 1. Kan den jorden sedan klandras, då ska den som jorden klandras för nämna sina fastar; de tolv ska svärja det, var och en på sitt ställe, och be sig så Gud hull, som han köpte den jorden lagligen, och vi var fastar vid det köpet. Är några av fastarna döda, eller har farit utomlands, eller har laga förfall som längre fram anges, så att de inte kan komma dit, då nämne han andra bofasta män i deras ställe, de som då var på tinget när köpet gjordes, och de ska likaledes svärja som fastarna skulle, om de var tillstädes. Förmår han gå den eden, då ska häradshövdingen döma köpet stadigt, och ingen har makt att därefter klandra den jorden, som en gång är så försvarad, ty när den lagligen är försvarad mot en, då är den också försvarad mot alla dem som framdeles kan klaga. ## KrL JB 11 — Jordha balker, flock 11 (maskinöversättning) Nu kan brev som häradshövdingen utfärdade fördärvas; då ska fastarna eller tolv män som var på tinget när de gavs intyga om de gavs eller inte. Kan det köpet göras inför lagmannen, då ska lagmannen ge sitt brev därpå med de ordalag som förut är sagt. ## KrL JB 12 — Jordha balker, flock 12 (maskinöversättning) Köper en man jord av en annan, försvare den jorden som sålde den, och hemule (hemula) den det värde som köpte. Klandras något i det köpet, då ska fångesmannen komma fram; kan den som sålde hemula, stånde köpet för den som har köpt; kommer inte hans fångesman fram, eller kommer fram och inte kan hemula, då gånge var och en till sitt, och böte den tre mark som sålde utan hemul. ## KrL JB 13 — Jordha balker, flock 13 (maskinöversättning) Köper en man jord av en annan, vare sig det är en klerk eller en lekman, då binde fastarna den vid rätt ägare, och den som är rätt ägare komme inte med något förnekande, om fastar finns. ## KrL JB 14 — Jordha balker, flock 14 (maskinöversättning) Nu låter en man sin jord bort, vare sig genom köp eller skifte, och sedan får den ene av den andre samma jord, till tredje man eller längre; klandras den jorden för den som först lät den bort och kan han inte försvara den, då böte han för saknad hemul (ohemult); han böte också för åverkan om sådan har kommit i den, och de andra vare saklösa; och han gånge åter till penningarna som gav ut dem, och den till jorden som gav ut den, utom om det har stått ohindrat i tre år, som längre fram anges. ## KrL JB 15 — Jordha balker, flock 15 (maskinöversättning) Ingen sysslomann (sysloman) har makt att sälja sin herres jord, utan att han ger dem som köper jorden herrens brev på att den jorden är honom hemul. § 1. Ingen har makt att döma över någon mans jordagods eller ägodelar, utan att jordägaren är lagligen stämd och själv står till svars, eller hans vissa ombud som har hans fulla fullmakt med hans öppna brev och sigill. ## KrL JB 16 — Jordha balker, flock 16 (maskinöversättning) Ingen har makt att sälja bort eller skifta en omyndigs jord, en jungfrus jord eller en vettlös mans jord, utom att han skiftar till det bättre, och dock så att när den omyndige kommer till myndig ålder, och mön när hon blir gift, och den vettlöse blir vid sina sinnen, ha de makt att välja om de vill hålla det skiftet eller inte. ## KrL JB 17 — Jordha balker, flock 17 (maskinöversättning) Nu vill en man skifta sin jord från landet och in i köpstaden; då laglige han den jorden på häradstinget där den ligger, och bjude den åt bördemännen; löser de inte som förut är sagt, sälje han då jorden eller skifte den med vem han vill i köpstad eller på landet; och gör då var och en med sin lott som lagen säger där de ligger, med brev och andra skäl. ## KrL JB 18 — Jordha balker, flock 18 (maskinöversättning) Alla de jordar som man har haft ohindrade och oklandrade i tre år, vare sig genom köp eller skifte, och tolv män vittnar det, har ingen makt att tala på, som så länge har stått oklandrade, utom om en man är utomlands, eller är fången, eller är en jungfru eller omyndig; de kan vinna sin jord tillbaka inom tre år sedan vardera av dem är fri och myndig som förut är sagt. § 1. Den som inte driver köpet eller skiftet tillbaka på tinget med lag inom tre år, som anges ovan, då behålle den jorden som har fått den; och den som sålde eller skiftade den jord som han inte ägde, ersätte den som har mist den hela skadan, och lika god jord i gengäld i lika gott läge, och därtill fyrtio mark att treskiftas om han har tillägnat sig jorden med våld, som anges i konungabalken. Har den jorden kommit till honom på annat sätt, och han inte kan hemula, ersätte han då skadan och lika god jord, och därtill tre mark för saknad hemul; och det avgöre häradsnämnden. ## KrL JB 19 — Jordha balker, flock 19 (maskinöversättning) Var och en som köper jord av en annan eller får den genom skifte före avradsdagarna, då ha den avraden (afraþ) som äger jorden vid avradsdagarna. § 1. Tvistar också två om en jord där inget våldsverk har kommit in, då ha den avraden för det året som vinner jorden med lag, om den är sådd. Är också jord avhänd någon med våldsverk, då tillkommer honom avraden och avgälden som där bör utgå för så många år som han har mist den, av den som har avhänt honom jorden med våld; och våldsverket bötes som anges i konungabalken, och därmed hela skadan åter till målsäganden. ## KrL JB 20 — Jordha balker, flock 20 (maskinöversättning) Sex år är städjestämman (gipto stempna); på sjunde året ska städja (gipt) ges så som jordägaren och landbon (landboe) båda kommer överens om, och likaså avrad. § 1. Rätt avradsdag är Sankt Tomas dag före jul; ger han avraden ut före den, vare han saklös. Ger han den inte ut på rätt avradsdag eller före, böte han en fjärdedel mer i saköre än avraden är, och sök ut både saköret och avraden på nästa laga ting efter jul. Nu säger landbon att avraden är betald, och jordägaren säger nej; då styrke landbon det med gode mäns ed efter vad avraden uppgår till; faller han på eden, ge han ut avraden. § 2. Jordägaren har ingen makt att säga upp landbon från jorden innan städjestämman är ute, utan att han ger honom tillbaka hela städjan som han uppbar av honom. Nu dör antingen den som gav städjan eller den som den var given, då ärvs städjebolet lika väl som fädernet ärvs, så länge städjan är innestående. ## KrL JB 21 — Jordha balker, flock 21 (maskinöversättning) Nu säger landbon upp jorden åt jordägaren när städjestämman är ute, före midfastan; då råde ägaren själv över sin jord, och skaffe sig själv en åbo på jorden. ## KrL JB 22 — Jordha balker, flock 22 (maskinöversättning) Nu säger han upp den senare, efter städjestämman och inom avradsdagarna; då lämne han ägaren trädad åker, eller ge honom trädeslön efter vad två män, en å vardera partens vägnar, avgör, om inget är trätt; är det trätt, har han förverkat sitt arbete. Är städjestämman inte ute, har han förverkat sin städja, träde och rågsäd, utom om jordägaren driver honom bort från bolet; och det ska häradsnämnden avgöra. § 1. Inte får han säga upp jorden efter avradsdagarna, utan att han skaffar ägaren en annan åbo, eller ger ut avraden och bär hela den tunga som hör till jorden för det året, även om han inte sådde något det året. ## KrL JB 23 — Jordha balker, flock 23 (maskinöversättning) Nu rymmer landbon bort eller låter föra sig bort inom bolagstiden (bolagtekkia); då har jordägaren makt att föra honom tillbaka med hans boskap. § 1. Står landbon till motvärn, och får han eller de som vill försvara honom skada, utom dråp, vare allt ogillt; blir någon av dem dräpt, bötes det med tjugo mark. Får jordägaren som kommer efter, eller de som är med honom, någon skada i dråp eller sår, ligge det allt i dubbel bot (tveböte). Och alla de som var med om att flytta bort landbon, böte var och en tre mark att treskiftas, och landbon ersätte ägaren hela den skada som han har fått därav, och därtill sex mark, ägarens ensak. ## KrL JB 24 — Jordha balker, flock 24 (maskinöversättning) Nu är rätt fardag (fardagher) mellan män torsdagen före midfastosöndag; låte då landbon halva huset vara ledigt vid kyndelsmässan för den som ska komma dit. Ingen landbo har makt att föra boskap eller foder från bolet före fardagen, vid tre mark att treskiftas; vill landbon sälja foder, då ska han först bjuda det åt ägaren. § 1. Inte får landbon föra timmer, näver, långhalm, gärdsel eller gärdesgårdar från bolet, vid tre mark och skadan åter; och alltid ska allt foder förbrukas på bolet, vid bot som förut är sagt, och skadan åter. ## KrL JB 25 — Jordha balker, flock 25 (maskinöversättning) Landbon ska återlämna godset till jordägaren bättre och inte sämre, och färdigt både med hus och gärdesgårdar, och bygge minst varje år nytt för en halv mark, och hålle det under tak som han har tagit emot; vad som där brister fylls ut av hans boskap innan han far därifrån. Rymmer han förut eller far bort, sökes böter ut som sagt är. ## KrL JB 26 — Jordha balker, flock 26 (maskinöversättning) Nu far landbon bort sedan bolagstiden är ute, utan husbondens samtycke; är han honom skyldig avgäld, då laglige man avgälden, vare sig den är mindre eller mer, och han böte tre mark att treskiftas. § 1. Ingen har heller makt att hålla landbon längre än bolagstiden är ute och det lagligen är tillsagt jordägaren, utom om landbon med god vilja vill bli kvar. ## KrL JB 27 — Jordha balker, flock 27 (maskinöversättning) Inte får bonden sälja sin hustrus jord utan att följande skäl tvingar därtill. Kan en utlänning lägga till här i landet, hedning eller kristen, fånga bonden eller hustrun och föra bort, och bud kommer tillbaka och ber att bonden eller hustrun ska återlösas; nu finns intet annat än hennes jord, då får bonden sälja hennes jord och återlösa sin hustru; likaså får hustrun sälja bondens jord och återlösa sin bonde, om han är fången. § 1. Nu kan hungersnöd drabba dem, och de vill sälja sin jord för sin föda; äger de båda jord, sälje de två delar av bondens och en tredjedel av hustruns. Nu äger bonden varken jord eller lösöre, då får han sälja av sin hustrus jord för sex mark om året och inte mer. Detta köp ska lagligen göras på tinget och kungöras vilken nöd som driver dem därtill. ## KrL JB 28 — Jordha balker, flock 28 (maskinöversättning) Löper en man från sin hustru, eller en hustru från sin man, eller far han på pilgrimsfärd, och barnen behöver föda, och den som sitter hemma, då har den som sitter hemma makt att sälja vad han vill av lösöret för föda; stånde det lika fast och fullt det som hustrun gör som det mannen gör i detta mål, och gånge två delar på bondens gods och en tredjedel på hustruns. § 1. Så länge äktenskapet består, håller sängaköpet samman, vad de än säljer eller köper. ## KrL JB 29 — Jordha balker, flock 29 (maskinöversättning) Allt det som bonden och hustrun köper tillsammans, både i jord och lösöre, medan de är i äktenskap, äge hustrun en tredjedel och bonden två delar av det köpet. Lyter de att sälja liksom att köpa, då gånge alltid en tredjedel på hustruns lott och två delar på bondens. ## KrL JB 30 — Jordha balker, flock 30 (maskinöversättning) Nu tvistar två om en jord; den ene åberopar fädernet och den andre fångesmannen; då ska fångesmannen komma fram; kan han hemula jorden, då behålle den jorden som har fått den; kan han inte, då försvare den andre, som åberopar fädernet, den med sitt fädernevittne och med tolv mäns ed. § 1. Nu åberopar de båda fädernet; då ha den rätt att gå eden (vitsord) som har jorden i händer, på detta sätt: Jag beder mig så Gud hull och de helgedomar som jag håller på, som detta gods är mitt rätta fäderne eller möderne, och varken mina föräldrar eller jag, eller någon å våra vägnar, har uppburit värde eller vederlag för det i köp eller skifte, och det är inte pantsatt eller lagligen givet; så hjälpe mig Gud till liv och själ. § 2. Nu kan fångesmännen vara flera, som var och en har fått av den andre; då lede var och en till den andre, och var och en vidkännes sitt värde, och den böte tre mark som saknar hemul. Är fångesmannen inom land och lagsaga, då ska han komma fram inom tre laga ting; är han inrikes men utom land och lagsaga, då ska han komma fram inom nio veckor. § 3. Nu kan han vara utrikes i en herres tjänst, eller ha farit på pilgrimsfärd, eller ha seglat med sina köpmansvaror; då ska tvisten stå i kvarstad, och avgälden av jorden sättas i tredje mans händer tills ägaren kommer tillbaka; inom de nio veckorna efter att han har kommit tillbaka ska han stå i hemul. Brister hemulsmannen för den som har fått jorden, då böte han den åverkan som jorden har lidit, och kräve värdet tillbaka av den som satte det i hans händer utan hemul. § 4. Nu kan fångesmannen vara inrikes, och inte kunna komma för förfall som förut är sagda; då ska tvisten stå i kvarstad tills hemulsmannen kommer till, och på de tre laga tingen därefter ska han stå i hemul; och då ska två mäns förfallsvittnen föras för honom som lagen säger, och svärja att han inte kunde komma för dessa förfall. Och ingen har makt att döma jordagods eller avgäld i kvarstad, så länge den som har det i händer vill komma inför rätten och svara till rätta; döms det, ha domen ingen kraft. ## KrL JB 31 — Jordha balker, flock 31 (maskinöversättning) Nu kan ålder eller sjukdom drabba en man eller kvinna; då ska barnen underhålla och föda dem till deras dödsdag, vare sig de äger mer eller mindre. Har han ett barn, två eller flera, då ska han på tinget uppbjuda sin jord åt sina barn; vill barnen ta emot, då ska de föda honom för tre mark om året, om lösöre finns; finns det inte, då ta de så mycket jord som är värd tre mark penningar om året för kosten. § 1. Det äldsta barnet ska först föda och underhålla, och sedan vart och ett efter som det är gammalt till. Vart barn ska underhålla fader och moder till dess att så mycket är förbrukat som det skulle uppbära efter dem i arv om de vore döda, syster en systerlott och broder en broderlott. Vill ett barn inte ta emot, och det finns tingsvittnen därpå, och ett annat syskon sedan föder honom vidare, då ta det först fullt för sin kost, även om det inte finns mer; finns det mer, då ta var och en sin lott fullt ut efter den döde. § 2. Samma lag vare om fränder, om inga barn finns, som nu är sagt; han ska vara närmast att föda som är närmast till arv om han vore död. Nu säger den ene: jag bjöd min kost lika väl som du din; stånde det på tolv tingsvittnen, och vardera av dem råde över halva nämnden. § 3. Arvingarna vare skyldiga att föda fader och moder om fattigdom eller ålder drabbar dem, vare sig de har penningar eller inte, om de förmår. Den son eller dotter som försummar fader eller moder, böte tre mark för varje år, dem äge rätt målsägande. Nu kan den dö innan det är förbrukat som han betingade sig, då ska den som höll kosten ta upp så mycket som han har kostat, och resten av det han ägde gånge till skifte. § 4. Ingen har makt att bjuda eller ge sin jord för sin kost utom åt rätta arvingar. ## KrL JB 32 — Jordha balker, flock 32 (maskinöversättning) Nu tvistar två byar om en jord, och en granne säger sig ifrån tvisten, den som är jordägare i den byn; det ska han göra på tinget innan vad (væþ) ingås. Förlorar byn tvisten, vare den saklös som sade sig ifrån; vinner byn tvisten, vare då den utestängd både från bot och jord som själv sade sig ifrån. Ingår han först vad och säger sig sedan ifrån tvisten innan den är avslutad, böte han tre mark och vare skild från dem, vare sig de vinner eller förlorar tvisten. ## KrL JB 33 — Jordha balker, flock 33 (maskinöversättning) Vill en man ingå bolag (bolagh) med en annan, där ska sex bosatta män vara närvarande, tre å vardera partens vägnar; de ska intyga hur länge deras bolag ska stå; förbättras deras gods, förbättras det för båda; kan det minskas, minskas det för båda. § 1. Nu är bolagstiden ute, och de vill skifta sitt bo; då vill den ene tillskriva sig mer av boet och den andre mindre; vare det då på de sex mäns vittnen som var närvarande när de ingick bolaget, och skiftas efter vad de vittnar. Håller sedan den ene av dem inne för den andre, och vill inte ge ut efter deras vittnen och fulla ed, då böte han tre mark för innehållandet. § 2. Vill en man upplösa bolaget före stämnodagen, då böte den som upplöser det tre mark av sina egna penningar, och upplöse det så; behålle sedan var och en sitt efter bolagsfastarnas vittnen. _______________ ## KrL KpB 1 — Köpmala balker, flock 1 (maskinöversättning) Köper en man boskap med hovar eller klövar av en annan, skaftat vapen eller skuret kläde, arbetat guld eller silver, låst och dörrförsett hus, det ska allt köpas med vän och vittne. ## KrL KpB 2 — Köpmala balker, flock 2 (maskinöversättning) Köper en man guld eller silver av en annan än av guldsmeden själv, och finner den som köpte att där finns bedrägeri (flærþ) i det, då ta den som sålde det tillbaka, och värje sig med tolv mäns ed att han inte visste att där fanns svek; faller han på eden, böte han tre mark; förnekar han att han sålde det, neke han med tolv mäns ed, eller ge tillbaka värdet och därtill bot som sagt är. § 1. Nu ges guldsmeden skulden för att han sålde förfalskning i guld eller silver; då ska man pröva det med hammare och städ; befinns det rent, behålle var och en det han har fått; är det orent, ge guldsmeden tillbaka värdet till den som hade köpt, och behålle själv sitt bedrägeri, och böte fyrtio mark. Kan guldsmeden förneka, och vill inte ta tillbaka det bedrägliga som han har sålt, då ha den som köpte vitsord att med två bofasta män binda honom vid sin försäljning, och bot som sagt är. § 2. Vill en man ge sitt guld eller silver i guldsmedens händer att bearbeta, det ska han lämna in rent med två bofasta män; tar guldsmeden emot det som rent guld eller silver, och kan sedan den som ägde guldet eller silvret säga att det inte är så rent återfått som han lämnade ut det, vare det på de vittnen som då var närvarande; försvarar de smeden, vare han saklös och ta sin lön; fäller de honom, då heter han tjuv, och böte för stöld efter värderingsmännens värdering. ## KrL KpB 3 — Köpmala balker, flock 3 (maskinöversättning) Köper en man vax, salt, rökelse, smör, flott, talg eller humle, och var en man misstänker att bedrägeri är köpt eller sålt, då nämne var och en av dem som köpte och sålde två bofasta män; de ska avgöra om bedrägeri är sålt eller inte, och vittna så inför häradsnämnden på tinget; försvarar nämnden den som sålde, vare han saklös; fäller de honom, böte han tolv mark. Så ska det bötas överallt där bedrägeri hittas i köp, och den som köpte ta tillbaka värdet, och den som sålde bedrägeriet. § 1. Var och en som förfalskar något gods, vad det än är, gånge det därom som om annan stöld, efter vad vart och ett är och skadan värderas på tinget. Bedrägeri (flærþ) är där man säljer dåligt för gott, blandat för oblandat; och förfalskning (fals) är där man döljer dåligt under gott, som koppar under guld, ärter blandas med vax, stenar slås i fat med järn, eller annan sådan falskhet med tunngods, som är smör, talg, honung och annat sådant. ## KrL KpB 4 — Köpmala balker, flock 4 (maskinöversättning) Var och en som köper av bondens hustru utan hans vetskap, äge bonden makt att återkalla det köpet om det är större än ett köp för ett öre. Ingen får göra köp med bondens barn eller tjänstefolk utan hans vetskap; var och en som gör köp med dem, böte tre mark. ## KrL KpB 5 — Köpmala balker, flock 5 (maskinöversättning) Nu gör en man köp på torget, vad han än köper, levande eller dött; klandras det köpet, och den som det är klandrat för inte vet någon fångesman till det, då svär han det till den som klandrade med två mäns vittnen, och den andre binde sitt torgköp med bofasta köpvittnen och gör sig fri från stöld (urtiuver), och sedan ta den andre tillbaka sitt som har klandrat, och den som hade köpt söke sedan efter sitt värde. § 1. Köper en man häst eller ko, eller vad det än är som föder avkomma, och klandras sedan den boskap som han har köpt, då ska den som har fött upp den behålla avkomman, ty ingen får ansvara för en annans avkomma, och den som med rätta har känt igen sitt löse det tillbaka. ## KrL KpB 6 — Köpmala balker, flock 6 (maskinöversättning) De köpmän, klerker, svenner, hovmän, bönder, landbor eller andra män eller kvinnor som far omkring i landet med köpmansvaror, som är sill, salt, kläde, kryddor, speceri och annat sådant, och driver köpslagan till by och från by, säljer och köper ständigt, det heter landsköp (landzköp); den som konungens foge (foghate) ertappar med det, eller lagligen binder därtill med sex mäns vittnen, har förbrutit fyrtio mark och därtill hela den köpmansvara som han då finner hos honom; vare både saköret och varan konungens ensak. § 1. Ingen foge, vare sig konungens eller någon annan mans, har heller makt att ge lov häremot, eller till något som är förbjudet i lagen, vid fyrtio mark, konungens ensak; och den som tar lov böte inte desto mindre enligt lagen. § 2. Väl får landsmän för sitt behov köpa och sälja och byta med varandra, korn mot näver, fisk eller smör och annat sådant, och ätbara varor mot järn, stål och koppar, där sådant förekommer, för sin lösen och nödtorft, eller annat vad det än är som växer eller faller i bondens bo, när han inte köper för att schackra och sälja bondevaror mot köpmansvaror och tvärtom. Inte heller ska det heta landsköp när landsmän byter korn, råg eller annat sådant mot sådana varor som norrlänningar, österlänningar, gutar och öländingar för in i landet för att byta sig till uppehälle och nödtorft. ## KrL KpB 7 — Köpmala balker, flock 7 (maskinöversättning) Inte heller får man på landet ha köpmansvaror till salu i sitt hus och köpslå, även om han inte far till någon stad med dem, vid den plikt och bot som förut står skriven. Är det en skattebonde som gör så, ta konungen saköret; är det frälsets tjänstefolk, ta jordägaren saköret. § 1. Väl får också hantverkare som bor på landet köpa det som hör till deras hantverk och sälja det vidare i sitt hantverk saklöst till vem de vill. Inte heller bör fogdar eller andra kräva eller ta någon skatt eller hantverksöre av skräddare, skomakare, skinnare eller andra sådana hantverkare för att de far mellan byar och arbetar åt dem som behöver; dock ska de göra skatt eller avrad där de bor, och ha lika och rätt i alla saker som andra män. ## KrL KpB 8 — Köpmala balker, flock 8 (maskinöversättning) Hyr en man av en annan en häst, en sto, en oxe eller vilken sak det kan vara; tar han den oskadd, ska den oskadd återlämnas. Nu säger den som ägde den att den skadades genom åverkan av den som hade hyrt; värje sig han då med tolv mäns ed, och ge ut den hyra som han hade avtalat; faller han på eden, ge han bonden tillbaka lika gott som han tog det, och därtill hyran. § 1. Tar en man lån av en annan, ska lånet föras levande hem; lån får inte gå förlorat, det ska återbetalas med full ersättning, efter vad de vittnen vill svärja som var närvarande när det lånades ut. Nu tvistar de; den som lämnade ut säger att mer är lånat eller borgat, och den andre säger att det är mindre; stånde det till två eller tre mäns vittnesmål som var närvarande. Var inga vittnen närvarande eller inget brev givet därpå, och är det mindre än en mark, värje han sig själv tredje; är det en mark eller mer, och mindre än tre mark, värje han sig med sex mäns ed; är det tre mark eller mer, värje han sig med tolv mäns ed, eller ge ut det som var lånat eller borgat. ## KrL KpB 9 — Köpmala balker, flock 9 (maskinöversättning) Lägger en man penningar in hos en annan eller annat gods, lägge han in det med två mäns vittnen, och ta ut det igen med samma vittnen; finns inga sådana vittnen, och den som lade in säger att där var mer inlagt än han gav ut, då ha den andre vitsord att intyga med tolv mäns ed att det är utgivet. § 1. Stjäls det godset, eller brinner, eller tas med våld, och följer bådas gods med samtidigt, då vare det ogillt; följer inte bådas gods med samtidigt, då lämne han honom hans eget tillbaka. ## KrL KpB 10 — Köpmala balker, flock 10 (maskinöversättning) Sätter en man pant (væþ) hos en annan, vare sig det är mindre eller större lösöre, då göre han det med två bofasta mäns vittnen. Nu kan panten brinna innan stämnodagen är ute; brinner bådas gods, betale ingen något tillbaka. § 1. Nu kan den stjälas eller tas med våld; då ska han fara till kyrkan och lysa efter den inför sockenmännen, både efter sitt eget och efter det som var pantsatt; är inte bådas gods stulet, ge han panten tillbaka till ägaren. ## KrL KpB 11 — Köpmala balker, flock 11 (maskinöversättning) Nu är deras stämnodag för panten ute, och den löses inte tillbaka; då ska han åter bjuda ut panten på ett ting, ett andra och ett tredje; vill han då återlösa sin pant, har han makt därtill; vill han inte, då ska panten värderas; är panten bättre än skulden, då ge han ägaren till så mycket som den är bättre eller mer; är panten mindre än skulden är, då fylle den till som skulle betala. ## KrL KpB 12 — Köpmala balker, flock 12 (maskinöversättning) Borgar en man för penningar för en annan, då betale han samma som han har borgat, eller neke med tolv mäns ed att han aldrig gick i borgen för honom; faller han på eden, då betale han det han har borgat, vare sig det är mer eller mindre. Nu kan de bli oense; den ene säger att mer är borgat och den andre mindre; betale han då med tolv mäns ed, och säge att han inte har borgat mer än vad nu är framlagt. § 1. Nu säger den ene: Du har gått i borgen för en man; den andre säger: för penningar; då lämne han fram det som han vidgår att han har borgat, och vare saklös; kommer inte mannen fram, då betale den som har borgat skulden eller också mannens sak, eller värje sig med tolv mäns ed. Är det borgat på tinget eller inför socknen, då avgöre tolv män vad som är borgat eller inte; är det inte borgat på tinget, stånde det på hans vitsord. ## KrL KpB 13 — Köpmala balker, flock 13 (maskinöversättning) Nu blir en man förd med våld, slagen i bast eller bunden, eller på något annat sätt tvingad eller hotad att utfästa penningar eller tjänst eller vad det än är, där ingen laga dom har gått förut, och att sätta säkerhet därför med löfte eller borgen; kommer han sedan till tinget, häradstinget eller lagmanstinget, eller inför en eller två av rikets råd, och ger sig därom in i rätten, och sätter borgen för sig med två eller tre bofasta män, när han har gjort så, vare han då kvitt och lös från den förra borgen. Gör den andre sedan något brott mot honom, ligge allt i dubbel bot, och häradsnämnden där mannen bor som var tvingad avgöre det, både om hans sak och likaså om den andres som tvingade honom till borgen. ## KrL KpB 14 — Köpmala balker, flock 14 (maskinöversättning) Nu blir en man skyldig en annan penningar eller värde, vare sig det är av lån eller köpslagan, och flyr sedan bort, och blir ingenstans bofast, så att man kan lagsöka honom; kan hans gods finnas någonstans, då får målsäganden med lagmannens eller häradshövdingens lov och två bofasta mäns vittnen ta upp det godset och sätta det i två bofasta mäns händer, och säge genast inför dem hur stor skulden är som han vill göra sin rätt på vid tinget; fare sedan till tinget på nästa tingsdag, och tale samma lag mot godset som han skulle tala mot ägaren om han vore närvarande; och när målsäganden har bevisat skulden som lagen säger, låte då häradshövdingen fullfölja och utsöka det med lag. § 1. Nu kan inte hans gods finnas, och inte heller han själv vara bofast någonstans, så att man kan lagsöka honom; varhelst målsäganden då kan finna honom, i köpstad eller på landet, då får han med konungens foges lov, och deras som sitter i rätten, låta gripa honom och sätta honom i häkte och föra honom inför rätten, och utsöke så av honom penningar eller arbete efter vad skulden uppgår till. _______________ ## Bygninga balker, stycke 14 (maskinöversättning) V. Hur var och en får bebygga sin tomt, om hinder för färdsel på tomterna, om gödsel och tomternas läge vid gatan, om någon vill bygga på svinvallen, och hur länge hus får stå saklösa sedan byn har kommit till jämnad (iamföris). ## Bygninga balker, stycke 15 (maskinöversättning) VI. Åker och äng ska delas efter tomt, och hur mycket gödsel det ska vara. ## Bygninga balker, stycke 16 (maskinöversättning) VII. Hur vägar och diken ska läggas i åkrar och ängar. ## Bygninga balker, stycke 17 (maskinöversättning) VIII. Om inhägnad och laga värn, om åkrar och om synemän därpå. ## Bygninga balker, stycke 18 (maskinöversättning) IX. Gör boskap skada i åkrar, hur det ska bötas, och om man river gärdesgårdar eller bränner, när gärdesgårdar ska vara gilla vår och höst. ## Bygninga balker, stycke 19 (maskinöversättning) X. Hur man ska ta in boskap lagligen, bruka och inte illa hantera den, och hur det därmed ska göras lagligt på båda sidor, jordägarens och boskapsägarens. ## Bygninga balker, stycke 20 (maskinöversättning) XI. Hur ollonskog (aldin scogher) ska fördelas med svin efter jordägo. ## Bygninga balker, stycke 21 (maskinöversättning) XII. Om svin löper mellan skogar, vad som då är lag. ## Bygninga balker, stycke 22 (maskinöversättning) XIII. Vill bönder köra in korn eller hö, då ska det skäras och slås i förväg, och om farled. ## Bygninga balker, stycke 23 (maskinöversättning) XIIII. Om torvskörd, renar, diken, och om man sår på en annans återlagda jord, hur länge laga värn ska hållas kring åker och äng, och om urfjäll (urfiel). ## Bygninga balker, stycke 24 (maskinöversättning) XV. Om legofolk och legostämmor. ## Bygninga balker, stycke 25 (maskinöversättning) XVI. Om man gör åverkan på en annan i åkrar eller ängar. ## Bygninga balker, stycke 26 (maskinöversättning) XVII. Om ny uppgärd och åverkan på en annans bolstad. ## Bygninga balker, stycke 27 (maskinöversättning) XVIII. Hugger man torrved i en annans skog, flår näver, hugger lövstack, slår höstack, hugger hassel eller ung ek, hugger bärande ek eller bok, barkflår ek, hugger apel, hur man får hindra sådant. ## Bygninga balker, stycke 28 (maskinöversättning) XIX. Ingen får ge lov att hugga eller ta ved i oskiftad skog, och inte heller får landbo föra bort eller sälja utan jordägarens lov. ## Bygninga balker, stycke 29 (maskinöversättning) XX. Plikt för den som går med fällor i en annans skog. ## Bygninga balker, stycke 30 (maskinöversättning) XXI. Hur vargskall ska hållas, och lagsökas om de inte hålls. ## Bygninga balker, stycke 31 (maskinöversättning) XXII. Hur varggårdar ska hållas vid makt. ## Bygninga balker, stycke 32 (maskinöversättning) XXIII. Om rådjur och älg, vem som får fånga dem, och om älgspjut, var de får läggas, och om man får döden av dem. ## Bygninga balker, stycke 33 (maskinöversättning) XXIIII. När man får gå efter ekorrar, mårdar eller lekatter. ## Bygninga balker, stycke 34 (maskinöversättning) XXV. Gör man åverkan i en annans fiskevatten med mjärdar, nät eller notar, i fiskelekar eller utanför, hur man får hindra dem; om man vill skifta fiskevatten, hur sund och strömmar mellan byar får bebyggas, och var och en som fördärvar en annans fiskeredskap. ## Bygninga balker, stycke 35 (maskinöversättning) XXVI. Om rår och rösen och bolstadsskäl mellan byar, och om syner därpå. ## Bygninga balker, stycke 36 (maskinöversättning) XXVII. Vad som ska heta rå eller röse, och vem som kastar upp dem utan dom, och hur nya ska sättas ned. ## Bygninga balker, stycke 37 (maskinöversättning) XXVIII. Ligger betesmark eller torrvedsskog mellan byar, eller så kallad värnskog. ## Bygninga balker, stycke 38 (maskinöversättning) XXIX. Tvistar härader om allmänningar, hur det ska avgöras, och om någon fikar efter dem eller bygger på dem utan lov, när utskylder ska ges ut och skiftas. ## Bygninga balker, stycke 39 (maskinöversättning) XXX. Om slåtterdagar i allmänningar. ## Bygninga balker, stycke 40 (maskinöversättning) XXXI. Om den som bor på allmänningar inte förmår göra rätt, och att ingen får köpa dem. ## Bygninga balker, stycke 41 (maskinöversättning) XXXII. Ingen får ta in en oskiftad bys betesvall eller andra ägor, och om röjningsskog. ## Bygninga balker, stycke 42 (maskinöversättning) XXXIII. Hur kvarnställen får bebyggas, och om syner därpå, om fiskeverk och fiskegårdar. ## Bygninga balker, stycke 43 (maskinöversättning) XXXIIII. Hur man får bygga nedanför och ovanför, så att nytt verk inte skadar gammalt, och om flera äger en ström, vill en bygga etc., och att fiske eller vatten inte får vändas eller grävas från sitt gamla lopp, och om ett sund ligger mellan byar eller härader. ## Bygninga balker, stycke 44 (maskinöversättning) XXXV. Om eld slipper lös av försummelse eller våda, och sitter bonden ensam i by, och vad som ska heta försummelseeld eller vådaeld. ## Bygninga balker, stycke 45 (maskinöversättning) XXXVI. Om den som släpper elden sitter nära andra i by, brinner byn, brinner folk inne, brinner kyrkan, hur vart och ett ska bötas, och om det sker genom löst folk, präst eller klockare. ## Bygninga balker, stycke 46 (maskinöversättning) XXXVII. Nu om kvarn brinner, och om brandstod av häradet. ## Bygninga balker, stycke 47 (maskinöversättning) XXXVIII. Bär man eld i skog, bränner torrvedsskog, ek eller bok, hur vart och ett ska bötas. ## Bygninga balker, stycke 48 (maskinöversättning) XXXIX. Om biträd och bisvärmar, hur man får ta dem eller inte. ## Bygninga balker, stycke 49 (maskinöversättning) XL. Vilken rätt en avgärdad by har gentemot huvudbyn (aþalby). ## Bygninga balker, stycke 50 (maskinöversättning) XLI. Äger flera i huvudbyn, vill en bygga och inte de andra, hur man ska lägga ut åt honom, och om flera sedan vill bygga. ## Bygninga balker, stycke 51 (maskinöversättning) XLII. Om en kvinna mjölkar en annan mans får, get eller ko. ## Bygninga balker, stycke 52 (maskinöversättning) XLIII. Lägger man märke på en annan mans sak, och om två tvistar om ett märke. ## Bygninga balker, stycke 53 (maskinöversättning) XLIIII. Dräper man en annans boskap med vilja. ## Bygninga balker, stycke 54 (maskinöversättning) XLV. Dräper man en annans boskap av våda. ## Bygninga balker, stycke 55 (maskinöversättning) XLVI. Dräper eller sårar boskap en annans boskap. ## Bygninga balker, stycke 56 (maskinöversättning) XLVII. Har man en okynnig hund som biter boskap. ## Bygninga balker, stycke 57 (maskinöversättning) XLVIII. Ingår bönder ömsesidig överenskommelse (viþerlæghe) om vallning, och sker där skada. ## Bygninga balker, stycke 58 (maskinöversättning) XLIX. Flår man bast, bryter kvistar av ek eller pors i en annans skog. ## Bygninga balker, stycke 59 (maskinöversättning) L. Hur humlegårdar ska anläggas och hållas vid makt i riket. ## Bygninga balker, stycke 60 (maskinöversättning) LI. Släpper man boskap på en annans ö utan lov. ## Bygninga balker, stycke 61 (maskinöversättning) LII. Köper man boskap från en by med sjukdom. ## Bygninga balker, stycke 62 (maskinöversättning) LIII. Ingen får ta och bruka en annans boskap, skepp eller båt etc. utan lov eller hyra. ## KrL BB 1 — Bygninga balker, flock 1 (maskinöversättning) Vill bönder bygga en by på nytt, eller ligger den i forntida skifte och hammarskifte (hambre), då ska var och en så sin träda, och sedan gånge nytt skifte i kraft. Behåller någon det gamla skiftet sedan det nya har kommit till, bötes då åverkan var efter sina brott. När fjärding kommer till skifte med fjärding, och halv by med halv, då har byn kommit till jämnad; där läggs om fyra tomtrår och fyra färdvägsrår, då är den byn gatubunden; då ska vägen vara tio alnar bred. En allmän väg avskiljs till varje by och en från, inte flera, om bymännen inte själva vill det. Den by som ligger för mindre ha lika mycket färdväg som den som ligger för mer; inte får alla tränga en. Nu vill bönderna lägga en gata genom byn; det får de saklöst göra om de själva kommer överens om det. ## KrL BB 2 — Bygninga balker, flock 2 (maskinöversättning) Var och en som vill stänga en allmän väg och lägga en annan ny, han ska först fara till tinget och ta dom på att lägga vägen från det ställe där den förut låg; han ska lägga den på sin egen bolstad, lika genan och lika god som den förut låg; var och en som inte gör så, river gamla vägar och gamla grindställen och inte har dom för sig, böte tre mark, och vägen ligge som den förut har varit. § 1. Var och en ansvare för vägar, broar och grindar så långt som hans bolstad räcker. ## KrL BB 3 — Bygninga balker, flock 3 (maskinöversättning) Alla ska bygga broar och röja vägar, så den som äger mindre i byn som den som äger mer, var och en efter sin ägo. § 1. Ligger kyrkbron nere en söndag, böte de sex öre, och så för den andra och så för den tredje; vare det målsägandens ensak; den böte som inte har byggt, och den vare saklös som har byggt, var och en efter vad han äger i bygden. Kyrkbron ska vara fem alnar bred; ligger den nere längre än tre söndagar, böte de tre mark att treskiftas; samma lag vare om boskapsbro och kvarnbro. § 2. Landsväg och tingsväg, där allmogen ska fara, ska vara tio alnar bred. Ligger en landsbro i landet, som flera härader än ett äger att bro, och ligger den ofarbar tre söndagar i följd, då böte de härader som äger att bro fyrtio mark att treskiftas, till målsäganden, konungen och häradet, om den är oskiftad; kan den vara lottskiftad, och vart härad vet sin lott, och vill somliga bygga och somliga låta den förfalla, och ligger halva bron nere som sagt är, böte de tjugo mark att treskiftas; ligger en fjärdedel nere, böte de tio mark att treskiftas. Det härad som låter den förfalla och inte vill bygga upp, böte som sagt är, och de vare saklösa som har byggt. § 3. Ligger en häradsbro, som hela häradet äger att bro, helt nere tre söndagar, böte de tjugo mark; ligger halva nere, böte de tio mark; ligger en fjärdedel nere, böte de fem mark att treskiftas. Sitter en by kvar och vill inte bygga med häradet, böte den tre mark att treskiftas. Sitter en bonde kvar och vill inte bygga med, böte han sex öre; dem ta de bönder som har byggt. § 4. Nu kan en bro gå bort genom översvämning eller eld, och är därför ofarbar, varhelst den än ligger, mellan bolstäder, härader och land; där ska de hålla färja eller flotte tills bron blir gill; håller de inte färja eller flotte, böte de tre mark för varje vecka som de inte håller den, och skadan åter om någon får skada därav. Byggs inte bron upp inom en månad sedan floden har gått bort, och vädret har blivit sådant att man kan bygga, bötes då för varje bro det högsta bot som är angivet; ligge det till tolv ojäviga män, som saken inte rör. § 5. Nu kan folk få skada på broar och dö därav; böte den tio mark som skulle ansvara för bron, och dem ta den dödes arvingar, vare det deras ensak. Nu bryter en häst sig på bron, ett sto eller annat djur som inte får ätas eller inte är nyttigt till mat, och dör därav, bötes det åter med en fjärdedel av vad det var värt; är det nyttigt att äta, vare boten hälften mindre. Får också en häst, eller annat som inte duger att äta, obotlig skada (urbota) och inte döden, vare boten som förut; får det inte obotlig skada, eller är det sådant som duger att äta, vare boten en åttondedel av dess värde. Sker skadan vid broänden, vare lagen densamma. § 6. Samma lag vare också om landsvägar, tingsvägar, kyrkvägar och kvarnvägar ligger oröjda eller obroade, där det finns pölar eller annat hinder för färdsel; och alla vägar ska vara röjda sex alnar högt, och den vare målsägande som först klagar på att de är oröjda. Överallt där en man blir saker för broar eller vägar och inte vill ge ut sin sakböter osökta, sökes de då ut med lag, och därtill tre mark att treskiftas, till konungen, målsäganden och brosynemännen. § 7. Brosyner ska vara två varje år, den ena vid valborgsmässan och den andra vid mikaelsmässan, och inga flera, utom om rätt målsägande finns som har fått skada på bron; då ska häradshövdingen nämna dit en syn av tolv män från det häradet; fäller synemännen bron, böte den brofall som skulle ansvara för bron, och skadan efter vad som förut var sagt, vare sig folk eller boskap har fått skada. Svär synen bron nere, som inte har varit det förut, då ska ägarna ha en månads frist att bygga samma bro; har de inte byggt den då, vare de i fara för tre mark att treskiftas. ## KrL BB 4 — Bygninga balker, flock 4 (maskinöversättning) Tomt ska delas efter bymål (byamal), efter penningland, örtugland, öresland och markland, efter attungsland och halvt attungsland; där ska var och en ta upp sin lott som han äger i byn, och råde var och en över sin lott, vare sig han äger mindre eller mer. Ingen får förhålla en annan hans lott, utan att han vare i fara för laga böter. § 1. Ingen får heller dela byn till jämnad, utan att han äger en fjärdedel i byn; äger ingen en fjärdedel i byn, råde då den att dela till jämnad som klagar och lider skadan; den ska råda över läget som äger mest i byn. Ingen har makt att riva upp den by som ligger i rätt solskifte (solskipt), utan med alla jordägares vilja. Vare alla saklösa som bor i byn i fråga om tomtläge, åkrar och ängar, till dess att någon ger en annan sak. ## KrL BB 5 — Bygninga balker, flock 5 (maskinöversättning) Nu vill bönder sätta hus på sin tomt; bygger en bonde så nära en annan att han inte har rum för stöttor eller stolpar, det är en och en halv aln på vardera av deras tomter, då ta han upp och utrymme, och böte för det tre mark att treskiftas; har han byggnadsvittne eller lovvittne, stånde det för honom; förmår han ingetdera, ta han upp och utrymme, och böte som sagt är. § 1. Nu kan berg ligga i tomten; duger det att bryta eller bränna, bebygga eller bruka, då är det till hälften inräknat i måttet och till hälften utom måttet; duger det inte, då är det helt utom måttet. Är en bäck i tomten som duger att dämma eller fånga i (bölia eller hölia) [osäker tolkning], då är den till hälften inräknad i måttet och till hälften utom måttet; duger den inte, vare den helt utom måttet. § 2. Nu ska gödsel läggas från byn, när den har kommit till laga läge och till rätt solskifte; då ska de skifta gödseln som har hinder för färdsel på tomten; den gödseln ska läggas vid dens tomt som har hinder för färdsel på tomten. Stänger en man eller bygger så att färdvägen får hinder av den byggnaden, då ska syn nämnas av tinget; den synen ska vardera halvan råda över, svaranden och käranden. Försvarar synen den som det klagas på, vare han försvarad; fälls han, ta han upp och utrymme, och böte sex mark. Tomt ska nå till gatan och inte göra hinder på gatan. § 3. Ligger en väg genom byn, då kan en bonde äga tomt på båda sidor om gatan; nu kan han inte få sin tomt bebyggd utan att han får den samman; då får han ta in färdvägen till tomten och ge ut en annan väg till färdväg, så att det är jämnt mot jämnt, och sedan bygge han den väg till gata som han själv vill. § 4. Nu vill en man hellre bygga på svinvallen än på tomten; begäre han då svinvallen till skifte, och bygge så mycket som tillkommer hans skifte och inte mer. § 5. Nu står byn i jämnad och rätt solskifte; den får stå i tre år för alla dem som äger hus på en annan mans tomt, som han har fått i den jämnaden; kan han föra bort huset inom tre år, vare han saklös; för han inte bort det, och inte har lov eller hyra för sig, kaste då jordägaren saklöst ned hans hus, och den andre böte tre mark. ## KrL BB 6 — Bygninga balker, flock 6 (maskinöversättning) Nu har byn kommit till jämnad och rätt solskifte; då är tomten åkerns moder; då ska åker läggas efter tomt, och ändkarlen (ænda karl) ge gödselren [osäker tolkning], en fot från fågelrenen, två från gångrenen, och tre från den allmänna väg som ligger mellan kyrka och köpstad. Åker ska bestämma äng, ängsteg skogsteg, skogsteg vassteg, vassteg ut i vattnet; vatten ska skiftas med kast (varp); där man inte kan lägga stenar så att de syns, skilje där stång vasstegarna åt. ## KrL BB 7 — Bygninga balker, flock 7 (maskinöversättning) Nu ska de dela åkern efter tomt och sätta ned delningsrår; då kan en allmän väg ligga genom gärdet; ligger åkern på längden utefter vägen, då ska vägen vara tio alnar bred, och tre fot på varje sida om den allmänna vägen ligge utom bymålet; sedan delas efter tomt. Ligger åkern utefter gärdesgård eller dike, då ska två fot ligga till gödselren. Ligger ett dike mellan gärdesgården och åkern, och ligger åkern upp mot diket, då ska diket ligga utom bymålet. Diket ska vara två alnar brett, och en aln gödselren ska ligga till diket. § 1. Nu behöver män dike mellan åkrar; då gånge halva diket på vardera mannens åker; där ska ingen ge gödselren för det. Ligger en åker med ändan längs diket, och de andra ligger tvärs mot diket, ha var och en av dem halva diket. Nu kan en eller två delningar mötas och båda rinna ut till diket; då ska var och en gräva framför sin åker. Nu lägger en granne igen en balk framför sin åker, en andra och en tredje, böte han tre öre för var och en av dem; lägger han igen runt hela gärdet, böte han tre mark. Öresböterna ska grannarna skifta, och tre mark gånge att treskiftas. § 2. Nu lägger en man ett dike genom sitt gärde eller sina ängar, och det möter en annan bys åkrar eller ängar, betesvallar eller annan bymark; vill de som äger bolstaden inte låta vattnet löpa bort, då gälde de dem åter som lider skadan efter fyra värderingsmäns ord, vad det kan vara av åkrar eller ängar, och böte tre mark. ## KrL BB 8 — Bygninga balker, flock 8 (maskinöversättning) Nu far bonden i gärdet med sitt sädesspann; då ska alla grannar ha stängt för svin innan sädesspannet bärs ut. Nu försummar somliga och vill inte stänga för svin; då ska grannarna kallas samman och hålla syn därtill; ligger grinden (liþ) nere, böte de tre öre, och ta värnlagarna själva boten. När det är harvat inom deras värn, då ska gärdesgårdarna vara gilla och välfärdiga. § 1. Nu kan gärdesgårdar ligga nere; då ska grannarna komma samman och nämna syn därtill, tre män; fäller de den som ägde gärdesgården, då böte han tre öre, och vare det deras egen ensak. Nu vill de nämna syn av socknen; det ska sex män göra, och vardera parten nämne tre män; fäller de den som äger gärdesgården, då böte den som ägde gärdesgården sex öre, och vare det deras egen ensak; får de inte denna bot, fare de då till tinget och söke ut sex öre och därtill tre mark att treskiftas. § 2. Nu kan syn nämnas på tinget; det ska vara tolv män; häradshövdingen ska nämna dem till syn som båda kommer överens om; de tolv ska fara till syn och säga så: Vi såg hovväg och klövväg till gärdesgården och från, där skadan gick igenom. Stånde det på deras vittnesmål; den som de fäller vare fälld till tre mark; ta konungen en, målsäganden en annan och häradet den tredje. Så snart synemännen har sett det, gånge de bort och tale vid varandra, gånge så tillbaka till dem som tvistar, och säge genast vem de vill fälla, och drage det inte längre, och svärje så därefter på första ting. Vare det så med andra syner som med denna. ## KrL BB 9 — Bygninga balker, flock 9 (maskinöversättning) Kommer boskap genom en ogill gärdesgård, och görs där skada på hö eller korn, då ska den som äger gärdesgården ge korn mot korn och hö mot hö efter fyra värderingsmäns ord. Vill han inte ge ut ätningsböterna (ætio böter) och bättra sina gärdesgårdar osökt, låte då målsäganden med fyra grannar eller närgrannar värdera hela skadan, och söke så ut på nästa laga ting alla ätningsböter och skadan, åt käranden ensam, och därtill tre mark att treskiftas. § 1. Nu kommer boskap i åkrar; kan man inte värdera den skadan, gälde han då åter med laga ersättning, fyra penningar för ett nöt, och så för ett andra och ett tredje, likaså för får eller get, två penningar för en gås, så för en andra och en tredje. Denna bot som nu är sagd får inte vara högre, även om djuren är flera, utom om skadan kan värderas; då gälde han åter som förut är sagt. Samma lag vare om hästar, ston eller svin, om man inte kan värdera skadan. § 2. Bryter en man ned en gärdesgård och blir tagen på bar gärning, böte han tre mark; blir han inte tagen på bar gärning, värje han sig med sex mäns ed. Bränner en man en annans gärdesgård av våda, böte han sex öre för det, och gärde upp gärdesgården lika god som den förut var; kan han inte gå vådaed, böte han gärdesgården åter och därtill tre mark. Bränner han med vilja, böte han gärdesgården åter och därtill tre mark, eller värje sig med sex mäns ed. § 3. Nu hugger en man en annans gärdesgård och för hem till sig, och blir tagen därvid; ta man av honom hans yxa eller annan sak till vittne, och den böte tre mark som högg upp gärdesgården. Nu kan de tvista; den som har mist säger att det är stulet eller rövat från honom; då ges vitsord åt den som gjorde pantagningen. Tar en man en stång från en annan mans gärdesgård och blir tagen därvid, böte han ett öre, så för en andra och en tredje; den boten är inte större. Blir han inte tagen därvid, värje han sig med sin egen ed. § 4. På valborgsmässodagen ska alla gärdesgårdar vara gilla; är det inte så, då böte han som förut är sagt. Samma lag vare om vinterrågsäd, att det ska vara stängt för svin på Sankt Matteus dag, och gilla gärdesgårdar vid mikaelsmässan. Hur länge värn ska hållas kring hö eller korn, se nedan i fjortonde kapitlet; om farled, se nedan i trettonde kapitlet. § 5. Nu vallar en man sin häst i hägnad eller tjudrar den där, böte han tre öre. ## KrL BB 10 — Bygninga balker, flock 10 (maskinöversättning) Nu kan boskap tas in från åkrar eller ängar; då får man leda in och rida häst eller sto, men inte skada eller spränga dem; oxe eller ko ska man driva in, och inte illa hantera eller dräpa. Likaså ska man driva in boskap från fördelad skog, och inte illa hantera den; och ansvaret för boskapen ligge på den som tog in den, tills han lagligen har sagt till ägaren. Nu kan han slå boskapen värre än han ville, och den dör därav; gälde han där levande mot dött, lika gott som det andra var, efter två mäns ord. § 1. Nu har en man drivit in boskap, och den kommer efter som äger boskapen, och bjuder rätt för sin boskap; den andre som har den i händer vill inte lämna ut den; då ta den som kräver ut två bofasta män med sig, och sätte bonden pant för sin boskap; vill han inte ta emot den, då sätte han pant hos en annan man med två mäns vittne; vill han ännu inte lämna ut den boskapen, och håller den inne en natt, då fylle den som äger boskapen innehållsvittne, och den andre böte tre mark. Kan något av den boskapen dö, då gälde han åter levande mot dött, lika gott som det förut var, efter värderingsmäns ord, och därtill tre mark. § 2. Nu är boskap intagen, och den som äger boskapen vill inte komma efter; då ska han lysa den inför grannar och bygdemän som har tagit in den boskapen; vill ägaren inte komma då heller, mer än förut, då ligge hans ansvar på den boskapen. Nu kan de tvista och säga: Du tog in min boskap och lade lösen på den; då styrke han som tog in det med två män, att han tog in den från åkrar eller ängar eller från fördelad skog, och att det är lagligen lyst inför grannarna; är det inte så lyst, då gälde han åter boskapen om den har fått någon skada, och därtill tre mark, eftersom den inte var lagligen intagen. § 3. Nu säger den ene att den var intagen på betesvallen, och den andre säger i åkrar eller ängar eller fördelad skog; styrke han det med två män som var närvarande och såg på att han tog den inom värn; förmår han inte vittnen, återlämne han boskapen lika god som den var, och därtill tre mark. § 4. Äger en man otämjd boskap som bryter gärdad gärdesgård eller flyger över, och får man skada av den boskapen, antingen i åker eller äng, då gälde den som äger boskapen åter skadan efter värderingsmäns ord, och böte sex öre. § 5. Nu hänger boskap död på gärdesgården; påträffas den som med vilja drev den på gärdesgården, gälde han åter boskapen med laga ersättning; påträffas inte den som har drivit den, då ligge boskapen ogill. Tillvitas det någon och han inte vidgår, värje han sig med sex mäns ed. § 6. Tar en man både herde och hjord i åkrar eller ängar med två mäns vittnen, böte den tre mark som äger boskapen. § 7. Var och en som stjäl eller rövar intagen boskap från en man innan den lagligen är återlöst, böte tre mark om två mäns vittnen finns, eller värje sig med sex mäns ed den som rånet tillvitas, att han aldrig förvägrade honom det intagna, och inte tog ut det. ## KrL BB 11 — Bygninga balker, flock 11 (maskinöversättning) Nu vill bönder lysa sin ollonskog (aldin scogher) i helgd och fördela svin på den; dem ska man fördela efter örtugar och ören, markland och attungar, efter vad var och en äger i skogen. § 1. Kan någon av ägarna inte få fördela svin på sin skog, och de andra driver dit som lag är, då får de saklöst nyttja hans ollon. Nu fördelar han dit mer än han äger, böte han tre mark, och skadan åter efter värderingsmäns ord. § 2. Nu fördelar den svin dit som inget äger i skogen och inte har någon hemulsman bland skogsägarna; han har förverkat sina svin. ## KrL BB 12 — Bygninga balker, flock 12 (maskinöversättning) Nu löper svin mellan skogar; säge då skogsägaren till svinägaren en gång och en andra att han ska vakta sina svin, och böte han inget utom om skogen är inhägnad. Kommer de tillbaka en tredje gång, ta han då in dem med två mäns vittne; sedan säge han lagligen till svinägaren, och vardera nämne då tre bofasta män därtill, grannar och närgrannar; de sex pröve då skogsägarens skada och den andres nytta av svinen, och lägge sedan skogslön mellan dem som jämnt är; därmed ska de låta sig nöja, vare sig svinen ska gå kvar eller tas bort. Blir svinen dräpta, slagna eller på annat sätt intagna eller illa hanterade, bötes och gäldas det åter som för annan boskap anges i lagen. § 1. Nu ligger deras skogar så samman att svin kan löpa om svin; ta då ingen från den andre, utom om han hägnar av sin skog, dock så att var och en gör lika mot den andre, efter vad han äger i skogen och sex män värderar mellan dem. ## KrL BB 13 — Bygninga balker, flock 13 (maskinöversättning) Nu kan en man behöva köra in sitt korn; då ska han skära kornet av en annan mans åker i förväg, och binda det i band och ta upp axen i förväg, och sedan saklöst köra över. Så ska man i ängar både slå och räfsa undan i förväg, och köre sedan saklöst. § 1. Den som kör över en åker som är oskuren och där axen är oplockade, böte tre mark för en del, så för en andra och en tredje; den boten blir inte större. Likaledes är det om äng; om han kör över tre delar, böte han nio mark att treskiftas. § 2. Farled (farliþ) ska alla de som bor i byn ha; går skada genom den, och det tillvitas en och han inte vidgår, då värje han sig med sex mäns ed; kan han gå eden, vare han saklös, och alla grannarna böte skadan åter; kan han inte, böte han skadan åter ensam. ## KrL BB 14 — Bygninga balker, flock 14 (maskinöversättning) Ingen man får skära torv i en annans teg, eller där laga skifte har kommit till; var och en som gör det, böte tre mark för en teg eller åker, så för en andra och en tredje; den boten blir inte större, utom om målsägandena blir flera. Är de flera som han gör åverkan för, då böte han till var och en så mycket som nu är sagt. Ligger den marken utom bymålet, då skäre var och en som vill saklöst. Äger en man teg i två byar eller flera, då får torv inte skäras i en bolstad och köras till en annan, utom om det är skiftat; är det skiftat, köre han då från sitt eget och inte från annans. § 1. Renar och diken äge var och en efter sin ägo i sitt bymål. § 2. Har en man återlagd jord (aterlagu iorþ) i byn, och korn kommer på den jorden av annans säd, då skäre han inte mer än han äger i rätt bymål, och hålle inget värn därom om det kommer på en annan mans jord; slår han och för bort, böte han laga böter. § 3. Alla ska hålla värn kring äng till mikaelsmässan, kring åker så länge kornet står ute. Nu kan någon man vara så illvillig att han låter sin säd stå ute utan att trängande skäl föreligger; kan han få skada på sin säd, vare den ogill. Nu säger han att nöd orsakade det; vare det på sex sockenmäns vittnen; vardera råde över halva nämnden; säger de att nöd orsakade det, gäldas då skadan åter efter vad den blir värderad, som förut är sagt. Alla de som håller laga värn vare saklösa; var och en som inte håller, vare i fara för tre mark. § 4. Var och en som bjuder sig att bärga en annan mans hö eller korn inom laga värn, sätta korn i dös och hö i stack, och sätta gärdesgård omkring om de vill, då har han ingen makt att låta det stå ute till skada för dem som har bärgat. § 5. Nu ligger ett urfjäll (urfielder) i byn, vare sig det är i åkrar eller ängar; vare det så stort som det har varit; har han gärdesgård och ansvar för urfjället, vare det som utmärkt med stav och sten [osäker tolkning]. ## KrL BB 15 — Bygninga balker, flock 15 (maskinöversättning) Lejer en bonde en man eller kvinna och ger dem fästepenning, eller går de till mat och mål hos honom, och skiljs de sedan från honom före stämnodagen, då ge de bonden tillbaka fästepenningen och lika stor lega som han hade lejt dem för. § 1. Var och en som lockar en annans legohjon (leghohion) ifrån honom, böte tre mark, och bonden ta sedan saklöst tillbaka honom, som anges i tingmålabalken, tjugosjätte kapitlet. § 2. Driver bonden bort legohjon utan sak, och de sedan bjuder sig tillbaka till honom med två närgrannars vittnen, och han inte vill ta dem, då ge han dem så mycket som han hade lejt dem för, och vare de sedan där de har lust att vara. § 3. Kan bondens legohjon bli sjuka och bondens arbete bli eftersatt, då brister det så mycket i deras lega som det brister i dagsverken för bonden. § 4. Legostämmorna ska vara två på det jämnlånga året, en från pingstdagen och till mårtensmässan, den andra därifrån och till pingstdagen; sju nätter mellan varje stämnodag får hjonen vara lediga, och inte längre; sedan ska de ta lega. § 5. Alla de ska gå i lega som äger mindre än tre mark; var och en som hyser eller härbärgerar dem sedan lega eller fästepenning har bjudits dem, och de inte vill ta emot, böte tre mark. Äger han tre mark eller mer, och inte vill gå i lega, vare han då i halv gärd (gærþ) med bonden. ## KrL BB 16 — Bygninga balker, flock 16 (maskinöversättning) Gör en man åverkan på en annan i en åker, eller slår äng i en teg, där ska gäldas åter korn mot korn, hö mot hö, och ingen bot därtill. Gör han åverkan i en andra åker, det ska gäldas åter, och ingen bot. Gör han åverkan i en tredje, det ska gäldas åter, och ingen bot. Gör han åverkan i en fjärde, det ska gäldas åter, och därtill tre mark, så i en femte och så i en sjätte; den boten blir inte större, även om åverkningarna är flera; vare det på synemännens ed som var nämnda därtill. Samma lag vare om ängar som om åkrar. § 1. Plöjer män fåror eller slår slåttersträngar (vadh) i ängar, och är det rätt vid rårna och orätt i mitten, och ligger strängen alltid på samma man, gälde han åter det han har tagit med värderingsmäns ed, och vare slåttern saklös; är strängen slagen växelvis, vare han saklös [osäker tolkning]. ## KrL BB 17 — Bygninga balker, flock 17 (maskinöversättning) Nu gör en granne uppgärd (vpgerþ) på en annans bolstad, eller där det finns flera grannar i byn, antingen åker eller äng eller rovland, böte han tre mark för ett år; nyttjar han den i flera år, böte han tre mark för vart och ett av dem, eller värje sig med sex mäns ed; kan han gå eden, vare han saklös för den åverkan som han värjer sig för, och böte den åverkan som han blev tagen på bar gärning med. ## KrL BB 18 — Bygninga balker, flock 18 (maskinöversättning) Hugger en man ett lass torrved i en annan mans skog, och blir tagen på bar gärning därvid, böte han tre öre, så för ett andra och ett tredje; hugger han ett fjärde, böte han tre mark om han blir tagen på bar gärning; blir han inte tagen på bar gärning, värje han sig med sex mäns ed. Hugger en man timmer i en annan mans skog, vare samma lag som är sagd om torrved. § 1. Flår en man näver i en annan mans skog, och tar en mansbörda, böte han tre öre, så för en andra och en tredje; tar han en fjärde, böte han tre mark. Kör han dit eller leder bort bördan med häst, eller ror dit, böte han tre mark och skadan åter fullt. § 2. Nu hugger en man en lövstack i en annan mans skog, slår en höstack, eller flår näver och lägger i bunt, och låter det stå kvar i skogen, böte han sex öre och har förverkat sitt arbete; för han bort allt, böte han tre mark och skadan åter. Den som tillvitas sådan sak och inga vittnen finns, neke med sex mäns ed. § 3. Hugger en man en mansbörda med rå hassel eller ung ek i en annan mans skog, och blir tagen därvid, böte han ett öre, så för en andra och en tredje; hugger han en fjärde, böte han tre mark. Hugger han ett lass eller en båtlast, böte han sex öre, så för ett andra och ett tredje; hugger han ett fjärde, böte han tre mark. Hugger en man ek tjockare än en axel i en annans skog, böte han ett öre, så för en andra och en tredje; hugger han ett lass eller en båtlast, böte han tre mark, så för ett andra och ett tredje; den boten blir inte större. § 4. Nu hugger en man ek eller bok som är bärande träd, böte han tre mark; är han inte tagen på bar gärning, värje han sig med sex mäns ed, eller styrke att han har lov eller hyra av rätt ägare; hugger han tio eller flera och blir tagen därvid, böte han fyrtio mark; finns inga vittnen, värje han sig med tolv mäns ed. § 5. Nu barkflår en man ek i en annan mans skog och blir tagen därvid, böte han tre mark, så för en andra och en tredje; den mannen får man binda och hudstryka med tingsdom om han inte förmår böterna. För barkflåning eller skogsbränning gäller varken lov eller hyra; vare sig det barkas eller bränns, vare allt under en lag. § 6. Nu får ingen ägare hugga rå ek, varken flera eller färre, utan alla ägares lov som äger i skogen, utan att han vare i fara för laga böter, en mark till alla dem som äger i skogen för en ek, så för en andra och en tredje; hugger han en fjärde, böte han tre mark. Står en ek inom en mans åkermål eller teg, hugge han den saklöst. § 7. Hugger en man en apel i en annan mans skog och är den mindre än ett bärande träd, böte han tre öre, så för en andra och en tredje; hugger han en fjärde, böte han tre mark. Nu hugger en man en apel som är bärande träd, böte han sex öre, så för en andra och en tredje; hugger han en fjärde, böte han tre mark. § 8. Nu tar en man en annan medan denne hugger i hans skog; han får ta från honom hans yxa eller kläder, utom om han har lov eller hyra för sig, och den som är tagen på bar gärning komme inte med något förnekande; har han lov eller hyra för sig, ta han tillbaka sina kläder, och vare båda saklösa. Tvistar de båda; den ene säger att han är rånad, eller tagen i sin egen skog eller på något annat ställe, vare det var det vill; stånde det på dens vitsord som gjorde pantagningen, om han har två mäns vittne därtill som var närvarande och såg på, och då böte den andre för vart och ett som förut står skrivet; vill han binda lov på honom, binde han med sex män. ## KrL BB 19 — Bygninga balker, flock 19 (maskinöversättning) I oskiftad skog har ingen skattebonde eller landbo makt att leja eller ge lov åt en annan att hugga eller föra bort, eller gå med fällor efter fåglar eller djur, utan alla jordägares samtycke. § 1. Ingen landbo har heller makt att föra bort från bolet eller sälja timmer, näver, ved eller annat sådant utan jordägarens lov; var och en som gör häremot, böte åter skadan till jordägaren, och därtill tre mark att treskiftas. Samma lag vare om fiskevatten. ## KrL BB 20 — Bygninga balker, flock 20 (maskinöversättning) Nu far en man i en annans skog med fällor efter fåglar eller djur; då ge han åter skogsägaren det han fick där, efter förlikning eller med svuren ed efter vad det är värt, och böte tre mark att treskiftas, eller värje sig med sex mäns ed att han inte for där med fällor eller gjorde någon skada. ## KrL BB 21 — Bygninga balker, flock 21 (maskinöversättning) Björn, varg och räv får var man saklöst dräpa överallt; och konungens landsfogde ska vara skallfogde (scalla fogate) i varje skallag (skalla læghe) så långt som hans fögderi räcker, och han bestämme med tolv män hur stort varje skallag ska vara, och han ha en tredjedel av alla skallsakören. Nu kan han inte själv vara närvarande; då sätte han å sina vägnar i varje skallag en man för nätskallet och en för varggårdsskallet, den han vill och som honom synes bäst lämpad därtill, och hela skallaget ska lyda honom i all skallrätt. § 1. Den frälseman, bonde eller landbo som inte har ett fyra famnar långt vargnät när skallfogden säger till honom, böte tre öre, och ha en månads frist att skaffa sig ett färdigt nät; har han det inte när en månad har förflutit, böte han då som förut tre öre, och så vid varje månads utgång, så länge han inte har nät. Vargnätet ska också vara så starkt att det inte brister eller lossnar när en man klättrar upp på det, eller böte han för det tre öre. § 2. Den man som får bud och inte kommer i tid till skallet innan tio nät är uppsatta, böte tre öre; har han inte heller nät med sig, böte han tre öre för nätet. Nu går han inte eller står inte troget där han blir placerad, eller visar olydnad i skallet, böte han tre öre. Den som tillvitas något av alla dessa mål, värje sig med ed av sex män från skallaget, eller böte som sagt är. § 3. Nu blir en man saker för skallbrott; då kräve skallfogden eller hans ämbetsman saköret av honom med två mäns vittnen, och den tredje vare den som uppbär skallagets två delar av saköret; gör han inte rätt för sig till deras belåtenhet inom fjorton dagar efter att han har blivit så krävd, då sökes av honom på nästa laga ting ut vart brott för sig, åt skallfogden och skallaget, och därtill tre mark att treskiftas för varje gång han blir lagtingad. § 4. Alla ska hålla nät och lyda skallbud, så väl knapar som bönder, landbor och gästmän, alla de som har ko och so och sitt eget bord och duk, utom om de har laga förfall, och två män vittnar så inför skallfogden. Präster och klockare och ensamstående kvinnor vare fria från nät och skallbud. ## KrL BB 22 — Bygninga balker, flock 22 (maskinöversättning) Alla ska hålla varggårdar (warga gaarþa) vid makt efter jordetal, örtugland, öresland, markland och attungar, och inte efter mantal; och så ofta som det skallas till varggårdar, då ska alla gårdar vara välfärdiga; är någon av dem då ofärdig, och sex män av dem som då har skallat vittnar så, då böte den tre öre som äger gården, och det krävs ut som förut är sagt. § 1. Nu ligger öde jord i skallaget; då hålle den varggården vid makt som slår ängen, från den dag han har slagit ängen och det året om kring; och torpare bygge och hålle varggårdar vid makt med sina huvudbyar. § 2. Vargstuga ska byggas och hållas vid makt av skallagets sakören, och det som blir över skiftas jämnt mellan skallagets män; och varje fjärding av häradet ska alltid hålla varggårdar färdiga. Den fjärding som helt försummar, böte sex mark till konungen, häradet och skallfogden att treskiftas. Den som får bud att skalla till gårdarna och inte genast följer, böte tre öre, och det krävs som förut är sagt. ## KrL BB 23 — Bygninga balker, flock 23 (maskinöversättning) Ingen får jaga rådjur med sim (til sima) [osäker tolkning] utom konungen, när han håller hov, för sitt behov, och inte annars; var och en som gör det, böte fyrtio mark, och det ligge till häradsnämnden; ta därav konungen tjugo mark, och den som klagar tio, och häradet tio mark; tas han på färsk gärning, böte han som förut är sagt. Ingen får heller ta rådjur i vargnät, utom om det sker i vargskall, vid saköre som förut är sagt. § 1. Nu gör en man fälla för björn, varg eller räv, vilken fälla det än är, och kommer ett rådjur i den; då får den som äger fällan saklöst nyttja det; likaså om han finner det där vargar har fällt det. § 2. Ingen får lägga älgspjut så vitt som Sverige är, utan att han böte nio mark att treskiftas; får man eller kvinna sin bane av dem, böte den som lade dem fyrtio mark att treskiftas; utom att dessa land är undantagna: Dal i Västergötland, Värmland, Dalarna i Västmanland, Gästrikland, Hälsingland och Finland; dock inte under den tid som här förbjuds, det är från fastlagen till olofsmässan; under denna tid får ingen fara efter älg. ## KrL BB 24 — Bygninga balker, flock 24 (maskinöversättning) Ingen får gå i en annan mans skog eller i sin egen efter ekorrar, mård eller lekatt före allhelgonadagen; går han förut, och blir tagen på bar gärning av grannar eller närgrannar, och de tar både mannen och fällan, böte han för det tre öre, dem ta målsägandena; dräper han också efter midfastan, böte han likaledes. Nu vill han inte böta den boten; fare de då till tinget och söke ut tre öre, och därtill tre mark att treskiftas. Är han inte tagen på bar gärning, värje han sig med sex mäns ed, eller böte som sagt är. ## KrL BB 25 — Bygninga balker, flock 25 (maskinöversättning) Gör en man fiskeverk (werka) i en annan mans fiskevatten, har han förverkat sitt arbete och därtill tre mark. Lägger en man mjärdar i en annan mans fiskeverk, eller sänker i en annans vatten, eller lägger nät, eller far med ljuster utanför fiskleken, eller med vilket slags fiske han än far, böte han tre öre. Far en man i en annans fiskevatten med fiskeredskap under fiskleken, böte han tre mark, vilket slags fiske det än är. § 1. Drar en man not i en annans fiskevatten, vare sig det är under fiskleken eller utanför, då ta den som äger fiskevattnet kläder, nät eller andra saker av honom till bevis, och han böte tre mark som utan lov for i en annans fiskevatten. Förmår han styrka lov eller hyra, vare han saklös; han har inte makt att binda lov på samme man mer än en gång. Nekar han till att han blev tagen på dens vatten som klagar, då fylle käranden ed med sex män, och sedan böte den andre tre mark. Tvistar de; den ene säger att pantagningen är rånad eller stulen från honom; då ha den vitsord som gjorde pantagningen; styrke han med två män om det var rättmätigt taget eller inte; förmår han inte dessa vittnen, vare den saklös som pantagningen gjordes hos, och den andre böte rånsbot som olagligen tog från honom, det är tre mark. § 2. För alla de saker där en man inte blir tagen på bar gärning eller bunden därtill med vittnen, ha den som saken ges vitsord att värja sig med lag efter vad saken är. § 3. Nu tvistar två om fiskevatten; då säger den som vill begära skifte: Nu vill jag veta min lott av vasar och fiskeverk; då ges vitsord åt den som vill skifta; han ska begära skifte inför sina grannar och sockenmän och likaså på tinget; förvägrar den andre honom rätt skifte, och får sedan hans lott oskiftad, böte han tre mark; far han också utan lov sedan det är skiftat, böte han vart efter sin åverkan som förut är sagt. § 4. Nu ligger sund eller strömmar inom eller utom byns bolstad; då får de som är jordägare bygga fiskeverk om de vill, och bygge var och en efter vad han äger i bymålet och i tomten. § 5. Var och en som förstör en not för en annan, böte tre mark; hugger han den sönder så att den inte är till någon nytta, böte han skadan åter och därtill fyrtio mark. Förstör en man nät eller mjärdar, eller vilket slags fiskeredskap det än är, böte han tre mark och skadan åter. ## KrL BB 26 — Bygninga balker, flock 26 (maskinöversättning) Alla byar ska vara omlagda med rår och rösen. Ligger rår och rösen mellan byar, vare det som det har varit. Finns inga rår eller rösen, och finns då gamla gärdesgårdar mellan byarna sedan forna tider, då ges dessa vitsord. Ligger en å mellan byar, då får också där vara bolstadsskäl, om inga rår eller rösen finns. § 1. Nu ligger två byar på längden utefter en sjö eller ett sund; äge vardera byn halva sjön. Ligger en holme mitt i sjön, äge vardera hälften; ligger den närmare det ena landet, ha den holmen som äger vattnet. Ligger en flytholme i sundet, ha den flytholmen som kan fästa den vid land. Ligger en by vid sjöns ände, äge den så mycket i sjön som dess bolstad visar till. § 2. Nu tvistar män om rårmärken; den ene säger sig äga krokrå och den andre rak rå; där ska syn nämnas, och vardera råde över halva synen; vare de rårmärken gilla som synemännen gillar, vare sig de är raka eller krokiga. Tvistar två byar om rårmärken, har ingendera makt att gå in under den andre, varken på tomtrå eller på färdvägsrå, utan de söke efter andra rår. § 3. Tvistar en bebyggd by och en ödeby om ägodelar, och har den bebyggda byn rår och rösen och gärdesgård omkring sig, då ges den vitsord; finns inga rår och rösen, ligge det till den by där det förut låg. § 4. Tvistar två bebyggda byar om bolstadsskäl, då ska de bestämma en dag och hålla ägarsyn; kommer de överens, är det väl; kommer de inte överens, då ska de fara till tinget, kärande och svarande, och nämna tolv män till syn, och vardera nämne halva nämnden; de tolv ska undersöka vilken av dem som har mer rätt; sedan de har sett och undersökt det, då ska de på häradstinget vittna vad som är sant i det målet; den av dem som inte vill nöja sig med det, ha makt att ingå vad till nästa landsting mot häradssynen; bonden sätte i vad tre mark och häradssynen tolv mark. Nu har landssyn kommit till; då ska det vara gillt som den gör, och där får ingen ingå vad emot; vare det gillt som sju av synemännen gör eller flera. § 5. Alla bolstadssyner ska hållas mellan valborgsmässan och allhelgonadagen; alla som hålls därefter vare ogilla. § 6. Möts två byar i åkrar eller ängar eller andra ägodelar, och vill de skilja sig åt med gärdesgård, och ligger den ene för mer och den andre för mindre, gärde den mer som ligger för mer, och den mindre som ligger för mindre. Nu möter en betesvall en annan bys åkrar eller ängar; då hålle den gärdesgården vid makt som äger åkrar eller ängar, och den vare saklös som äger betesvallen. Möter skog en annan bys åkrar eller ängar, vare lagen densamma. § 7. Möts två betesvallar, var och en från sin by, även om den ena är mindre än den andra, då får klöv gå med klöv, och ingendera ta in för den andre, utom om den ena bolstaden vill gärda om sig. Nu möts två byar; har den ena betesvall och den andra inte, då leje den som inte själv äger någon för sin hjord, som de kommer överens om. § 8. Nu gärdar en bolstad in på en annan bolstad, eller en man på en annan, och den syn som de båda nämner vittnar så, då ta han upp gärdesgården och böte tre mark. ## KrL BB 27 — Bygninga balker, flock 27 (maskinöversättning) Röse är det som är fem stenar, fyra utanför och en inuti; fyra eller tre stenar får inte heta rå; inte heller får flera stenar heta röse eller rå. I varje tomtrå ska fem stenar ligga, i färdvägsrå likaledes, och urfjällsrå, som av ålder har funnits med röse eller gärdesgård och vård. I åkerskiften och tegskiften får två stenar kallas rå, eller stake och sten och ben därtill; åt en sten ges inget vitsord. § 1. Nu kan inga rår eller rösen eller gärdesgårdar finnas; vare då bolstadsskälet mitt i ån eller mitt i sundet. § 2. Var och en som utan laga dom river upp rå och kastar bort, och blir överbevisad med vittnen och häradsnämnd, böte fyrtio mark att treskiftas; river han också och flyttar in på en annans bolstad, och blir överbevisad som sagt är, böte han fyrtio mark och heter tjuv, och vare aldrig tingsbärare eller vittnesbärare. Tillvitas det honom, och han inte är tagen på bar gärning, värje han sig med tolv mäns ed, och vardera råde över halva nämnden, eller böte och hete som sagt är. § 3. Nu får ingen bolstad ta upp eller sätta ned rå, utan att alla jordägare lagligen är tillsagda och dom är given därtill. Läggs tomtrå eller färdvägsrå ned, där ska alla jordägare i samma by vara lagligen tillkallade; de behöver inte ta dom därtill på tinget. ## KrL BB 28 — Bygninga balker, flock 28 (maskinöversättning) Ligger betesmark (löt) mellan byar, och finns rösen eller tjäldror (tieldra), vare det som det har varit; finns de inte, ha vardera byn halva betesmarken. Ligger torrvedsskog mellan byar, vare lagen densamma. Ligger så kallad värnskog (wernkalladir scogir) mellan byar, och finns rösen eller tjäldror, vare det som det har varit; finns inga rösen eller tjäldror, då ska den skiftas efter öre och örtug. ## KrL BB 29 — Bygninga balker, flock 29 (maskinöversättning) Tvistar två härader med varandra om allmänningar, och vart härad säger sig äga dem, då ska syn nämnas av närmaste härad, och inte av dem som tvistar. Det härad som inte nöjer sig med vad synemännen gör, har makt att ingå vad till landssynen; häradet sätte i vad tolv mark och synemännen tolv mark att treskiftas som förut är sagt, och landssynen avgöre mellan dem som alla andra jordtvister, och vare det stadigt som den gör. § 1. Nu får ingen fara eller fika i en annans allmänning i skogar eller vatten, utan att han vare i fara för laga böter, eller har lov eller hyra för sig. § 2. Ligger allmänningen oröjd eller obroad, då ska hela häradet röja och broa, eller böte laga böter, var och en efter sin ägolott. Ingen får bygga på häradsallmänningar utan häradets och häradshövdingens lov. Var och en som bygger på häradsallmänningar, ansvare han för broar så långt som hans inägor (inwaþi) är; vare det hans inägor som han har tagit med gärdesgårdar, och ge han häradet avgäld därav som de kommer överens om. Likaledes vare det om landsallmänningar som om häradsallmänningar, och han ta dock lov av landet och lagmannen. § 3. Alla utskylder av härads- och landsallmänningar ska ges ut inom tomasmässan varje år. Var och en som inte gör så, böte penning på penning, och häradshövdingen med sex män söke ut det som annan avrad och sakbrott; saköret ta till hälften landet eller häradet och till hälften lagmannen eller häradshövdingen för sin möda; avraden skiftas som anges i tingmålabalken. Sitter han kvar ett andra år, bötes och sökes likaledes; sitter han kvar ett tredje år, har han då förverkat byggnaden och sitt arbete, och lagmannen eller häradshövdingen har makt att bebygga samma jord, och dock med landets eller häradets samtycke. Ingen har makt att driva bort den som bor på allmänningen så länge han gör rätt för sig, och inte heller hans arvingar om de gör rätt för sig. ## KrL BB 30 — Bygninga balker, flock 30 (maskinöversättning) Allmänningens slåtterdag är närmaste söckendag efter Sankt Pers dag; var och en som slår i allmänningar dessförinnan, och någon av ägarna klagar på honom, böte tre mark och höet därtill. ## KrL BB 31 — Bygninga balker, flock 31 (maskinöversättning) Nu om den som bor på landets eller häradets allmänningar kan drabbas av fattigdom, så att han inte förmår bära landsavgälden, eller lägger det helt öde av rätt och påtaglig nöd; förmår han ännu det andra året därnäst att göra rätt för sig, och hålla det bolet vid makt och fylla upp avraden som återstod, har ingen makt att driva bort honom; förmår han inte, då ska lagmannen eller häradshövdingen tilldela en annan man det bolet, som förut är sagt; då ska häradshövdingen på tinget nämna sex män att fara dit med sig; de ska värdera byggnaden och likaså åverkan; först fylle häradet upp sin avgäld som återstod av deras byggnad, om inga andra penningar finns; är byggnaden bättre, då fylle häradet honom det som den är bättre efter värderingsmäns ord. § 1. Ingen har makt att köpa eller skifta landets eller häradets allmänningar till sig, utom så att landet eller häradet ges städja och avrad därav, så som det var upptaget med. § 2. Nu får ingen röja skogsröjning på landets eller häradets allmänningar; var och en som gör det, har förverkat tre mark och sitt arbete. ## KrL BB 32 — Bygninga balker, flock 32 (maskinöversättning) Nu får ingen ta in byns betesvall, eller något som är oskiftat, vare sig det är utom gärdesgården eller inom, till åker eller äng eller humlegård, eller till något sitt eget behov, innan laga skifte har kommit till; var och en som gör det, har förverkat sitt arbete och därtill tre mark. § 1. Nu kan män äga röjningsskog (rydscogh) och vilja röja den; då får var och en av dem röja den saklöst, fast den är oskiftad, och ha där tre sådder, och lägge den sedan tillbaka till byskogen; har han den längre till åker eller annat eget behov, har han förverkat sitt arbete och därtill tre mark. Nu säger en att en annan röjer för mycket, och begär skifte; då ges honom makt att dela till skifte. ## KrL BB 33 — Bygninga balker, flock 33 (maskinöversättning) Om ett kvarnställe (mölnostadir) ligger mellan två byar (bolstada), då ska vardera byn ha halva kvarnstället så långt som dess bymark (byalandh) sträcker sig. Om kvarnstället ligger inom by och bolstad, då tage var och en sin lott därav efter vad han äger i tomter, åkrar eller ängar. § 1. Ingen får bygga ett kvarnställe till skada för andra, varken ovanför så att vattnet dämms upp så att det går upp på åker eller äng, eller så nedanför att det dämmer för dem som ligger ovanför. Om de tvistar och den ene säger att det är så byggt att åker, äng eller kvarn förstörs för honom, då ska ägarna hålla syn (syn) därpå, och vardera av dem utse halva synen; enas de inte, då ska de fara till tinget, och häradshövdingen nämna åt dem tolv män som båda säger ja till; de ska komma dit och bese bygget, och sedan på nästa tingsdag fara till tinget och säga vad som är sant därom. Den av dem som inte vill nöja sig med det har rätt att vädja (wædia), som sagt är, innan häradssynen (heretzsyn) har svurit, till landssyn (landzsyn); den ska avgöra saken mellan dem; vädjas det inte som sagt är, gälle det som häradssynen gör. Om synemännen har svurit att han har byggt olagligt, då är han skyldig att böta tre mark och ersätta all skada; då ska häradshövdingen döma bort hans bygge och sätta honom en frist på en halv månad att själv riva upp det. § 2. Vill han inte riva det inom nämnda frist, då ska häradshövdingen nämna med sig tolv män; de ska komma dit och riva samma bygge, och med samma män utmäta sex mark av honom: tre mark att tredelas (til treskiptis) för olagligt bygge och tre mark för brott mot häradshövdingens dom (dombrut). Står han emot och värjer sig, och gör han någon av dem som kommer dit skada, vare sig det är dråp eller sår, då vare det dubbelt bötat (twegilt) som han gör och allt ogillt (ogilt) som han får. Samma lag gälle för fiskeverk (werka) och fiskegårdar, om de är olagligt byggda. Om flera forsar ligger tillsammans och alla vill bygga, då får inte en bygga sitt så att en annans förstörs; då har den rätt att bygga som har byggt utan skada för andra. ## KrL BB 34 — Bygninga balker, flock 34 (maskinöversättning) Om en ny vattenbyggnad (auerkan) skadar en gammal vattenbyggnad, då har den gamla byggnadens ägare vitsord (witzord) att riva upp den nya. Om båda är byggda, den nedre och den övre, och båda ligger i laga läge, vare sig de är två eller flera, då ska den övre inte hålla kvar vattnet för den nedre, och den nedre inte dämma upp mot den övre; var och en dra själv upp sina dammluckor (stigbordh), eller böte sex öre om käranden kan överbevisa honom därom med två mäns vittnen på tinget, och själv den tredje; blir han inte överbevisad som nu är sagt, vare han saklös; och böte han lika ofta sex öre som han blir lagligen överbevisad, enligt vad förut är sagt. § 1. Om flera män äger ett kvarnställe tillsammans, och en vill bygga men inte alla, då har den vitsord som vill bygga; då ska det sägas till ägarna med två bofasta män, och de bes bygga med honom; bygger de inte med honom inom tredje tingsdagen, då ska han på tredje tinget ta häradshövdingens dom på att få bygga, och sedan får han bygga saklöst. Om de som inte ville bygga sedan stämmer den som har byggt och säger att han byggde deras med våldsverk, då har han vitsord att styrka med sex män att han byggde med häradshövdingens dom, lagligen dömd på tinget; och sedan ska han ha kvarnen till dess han har uppburit så mycket av den som han har kostat på den; det styrke sex män, som båda nämner därtill, när han har fått full ersättning för sitt bygge; och samma lag gälle om fiskegårdar. § 2. Ingen får avleda vatten eller fiske från gammalt läge och förstöra för andra, utan att det kostar honom tre mark, och han ersätte skadan enligt värderingsmäns (mætzmanna) ord, lagligen nämnda på tinget. § 3. Ligger ett sund mellan byar, landskap eller härader, ska ledsundet (leedsund) vara tolv alnar brett som allmän farled; båtled sex alnar, där det inte är allmän farled, och alltid där djupet är störst; den som dämmer mer rive upp och böte tre mark. § 4. Gräver någon nya rännor (skyrder) [osäker tolkning] i sjöar, åar eller bäckar, eller gräver bort djupet från det läge där det förut har varit, till egen nytta och fördel och till skada eller men för andra, fylle han igen det han har grävt, och lägge i samma läge det som förut har legat, och böte nio mark att tredelas, och ersätte all skada. Vill han inte själv fylla igen, gälle samma lag som om annat olagligt bygge som förut skrivet står. ## KrL BB 35 — Bygninga balker, flock 35 (maskinöversättning) Det kan så illa hända att eld blir lös i en by; det sker antingen med vilja, eller av vårdslöshet och försumlighet, eller av våda; det första avgörs i högmålen (höghmælom). Sitter en bonde ensam i en by, en som äger jord och hus, och kommer elden från honom, hans hustru eller barn, och bränner byn upp, då have han själv skadan. Är det en landbo, och äger han själv husen, have han också själv skadan; är han jordägaren något skyldig, betale han det av sin brandstod (brandstud) och av annat han äger, så långt det räcker. § 1. Om han sitter ensam i byn och själv äger varken hus eller jord, och den byn brinner upp genom hans försumlighet eller vårdslöshet, såsom att han sätter ett ljus på väggen, drucken eller nykter, och går i säng eller går bort därifrån, eller hänger lin eller hampa på ugnen eller hällen, tänder eld i ugnen eller på golvet och går bort därifrån, eller annan sådan försumlighet, där man kunde och borde bättre vakta och akta sig utan skada, och den elden blir lös och bränner byn upp, då bygge han igen en lika god gård, och böte tre mark som jordägarens ensak (eensak). § 2. Sker det av verklig våda och inte av vårdslöshet, såsom att elden går genom ugnen in i väggen, eller kommer av gnistor som faller ovanpå taket, eller av annan sådan våda som man inte kan förutse eller vakta sig för innan skadan sker, då ska han erbjuda vådaed (waada eedh) med tolv bofasta män vid nästa sockenstämma, och fullgöra samma ed på nästa ting, och själv vara med i eden. Brinner ett hus upp, två eller tre och inte flera, böte han en fjärdedel av vart och ett av deras värde till jordägaren för att bygga på samma ställe; brinner hela gården upp, böte han fjorton mark i vådabot (waadaboot) till jordägaren. ## KrL BB 36 — Bygninga balker, flock 36 (maskinöversättning) Om den som släpper elden lös bor i by med andra, och för andra bränner upp ett hus, två eller tre, eller bränner upp en gård, eller hela byn, och sker det av försumlighet eller verklig vårdslöshet som förut är sagt, ersätte han all skadan så långt hans gods räcker, löst och fast, åt var och en efter som skadan blir värderad; räcker det inte till full ersättning, brist det lika för den ene som för den andre efter markatal. § 1. Sker det av verklig våda, fullgöre han då vådaed (waadha eedh) som sagt är, och böte vådabot för ett hus, två eller tre, en fjärdedel av deras värde. Brinner hela gårdar upp för granne eller närgranne, böte han sju mark för en gård och fullgöre vådaed, likaså för den andra och tredje; är det flera gårdar i byn, böte han fyrtio mark för hela byn och fullgöre vådaed som sagt är; aldrig blir boten större; var och en tage därav efter som hans skada värderas, och brist det lika för den ene som för den andre. § 2. Brinner folk inne av vårdslöshet, böts vart och ett av dem med nio mark; brinner de av våda, böts med tre mark. Brinner en kyrka av vårdslös eld, böte den som släppte elden fyrtio mark till samma kyrkas bygge; brinner hon av våda, böte han tjugo mark till kyrkans bygge och fullgöre vådaed som sagt är. Och var och en vakte eld som kommer ut från eldhus (ærins hwsom) och lador lika väl som från andra hus. § 3. Kommer denna skada av löst folk eller legohjon, och går saken upp till fyrtio mark eller mer, då have den som fick skadan rätt över deras liv om de inte förmår böta; går saken till mindre, gå de då i arbetstjänst (erfuodis) ett år för var tredje mark, så länge till dess de får lösen för sig eller blir givna fria. § 4. Vakte också präster och klockare sin eld, vare sig den kan komma från kyrkan eller från deras gårdar. Häradsnämnden ska med sin ed ransaka och veta om sådan skada sker med vilja, av vårdslöshet eller av våda, och svärje var och en på eget ansvar (sins læstom) [osäker tolkning]. ## KrL BB 37 — Bygninga balker, flock 37 (maskinöversättning) Bär man eld in i en annan mans kvarnhus, vare sig det är mjölnaren eller bonden, och bränner de kvarnen eller mjölet av verklig vårdslöshet, då ska den som borde vakta elden bygga upp huset med all utrustning lika gott, och böte tre mark: tolv öre till kvarnägaren och tolv öre till de bönder som ägde mjölet, och fullgöre vådaed (waada eed) med sex män; fälls han vid eden, då ersätte han skadan efter som den värderas, och böte nio mark att tredelas (til treskiptis). Samma lag gälle om väderkvarn som om vattenkvarn. § 1. I vilket härad sådan skada av eld som nu är sagd än kan hända, där är häradet honom skyldigt brandstod (brandstud) efter som skadan blir värderad; häradshövdingen ska nämna åt honom sex män på tinget; de ska komma hem till honom och efter grannars vittnesmål värdera samma skada; värderar de den till tjugo mark eller mer, då ska han ta brandstod av hela häradet; värderas den till tio mark eller mer, tage han brandstod av den halvdel av häradet där skadan inträffade; värderas den till fem mark, tage han då brandstod av den fjärding där han bor. § 2. Brandstoden ska vara en halv spann korn eller en örtug svenska penningar. Alla ska ta och ge brandstod som är bofasta män, klerker och lekmän och likaså deras hjon; ingen ska vara fri därifrån. ## KrL BB 38 — Bygninga balker, flock 38 (maskinöversättning) Bär man eld in i skogen och vill bränna rågsved (rogh rydio) eller kol eller annan bränning, och far elden vidare än behövligt (haua torff), ska han kalla på grannarna; kan han hejda den, vare han saklös; kan han inte, då ska han följa den brinnande branden och den rykande röken och erbjuda vådaed (waada eedh) för sig; kan han gå vådaed med sex män, då böte han i vådabot för byns skog, en som är död ved (döduider), tre mark, likaså för den andra och tredje, och vare det byamännens ensak (eensak); kan han inte gå eden, vare då boten nio mark för en skog, likaså för den andra och tredje; är han inte tagen på bar gärning, värje han sig med tolv mäns ed. § 1. Bränner man bärande skog (berande scogh) av våda, och kan han bränna ek eller bok, böte han för en ek eller bok tre öre, likaså för den andra och tredje, och fullgöre vådaed med tre män; bränner han den fjärde, böte han nio öre och fullgöre vådaed med sex män; bränner han tio eller flera, böte sju mark och fullgöre vådaed med tolv män. Kan han inte gå vådaed, då böte han för en ek sex öre, likaså för den andra och tredje; bränner han den fjärde, böte tre mark; bränner han tio, böte tio mark att tredelas; bränner han tjugo eller flera, böte tjugo mark; aldrig blir boten större. § 2. Beskylls en man för utburen eld (wthbyrda elder), och han förnekar, och är han inte tagen på bar gärning eller lagligen bunden därtill med vittnen, neke han med tolv mäns ed och vare saklös. ## KrL BB 39 — Bygninga balker, flock 39 (maskinöversättning) Kan man hitta bin på sin egen bolstad (bolstadi), eller i en skog som han äger lott i, vare de hans som hittade dem; hittar han dem på en annan mans bolstad inom gärdet (jngerdhis), då have han ingen upptagar- eller hittelott (fore tak oc finda lutt); hittar han dem utom gärdet (wtgerdis) i en annan mans skog, äge han därav en tredjedel och byamännen alla två tredjedelar. Säger två att de har hittat en bistock, have den hittelotten som först lyste. § 1. Om bin svärmar och flyger in i en annan mans skog, och den som äger bina följer dem till stock och hål, och märker så samma träd och lyser för byamännen, då har ingen rätt att ta dem från honom; kommer en annan efter och kännes vid samma bin, äge den dem som först lyste. Flyger bisvärmen in i ett fruktbärande träd (aldin træ), då ska den tas i stock och trädet inte förstöras; hugger man trädet ned eller förstör det, böte han sex öre; flyger den in i ett dött träd, hugge han ned det och tage sina bin saklöst. Om skogsägaren kan ge honom skuld och säga att den svärmen inte är hans, då styrke han med tre män att den svärmade ut (blæster oc bikader) [osäker tolkning] ur hans bigård, och att han följde den ända fram (til hols och hæls); orkar han den eden, tage han sina bin saklöst; brister han i eden, släppe han ut bina och böte sex öre. § 2. Dödar bin en annan mans bistock, böte den som ägde bina som dödade två öre för en, eller neke med två mäns ed; dödar de en andra, böte en halv mark, eller neke med tre mäns ed; dödar de tre eller flera, böte sex öre, eller neke med tre mäns ed; han böte inte mer fast flera dödas. § 3. Går man med lockmedel (bland) [osäker tolkning] eller bikar i en annans skog och blir tagen därvid, böte han tre mark, utom han går från gården hos den som äger skogen och är i mål och mat hos honom. Den som sätter en bifälla (scruf) [osäker tolkning] i sin egen eller en annan mans skog böte tre mark. § 4. Stjäl man en bistock och blir fångad med den, då får man binda honom och föra honom till tinget med tjuvnaden, och där låta vittna, och döma honom ogill (ogildan), och sedan hänga. ## KrL BB 40 — Bygninga balker, flock 40 (maskinöversättning) En ny by kan byggas ut från en gammal; den kallas avgärdesby (affgerdaby); den äger tillsammans med moderbyn (odelby) ur byns allmänning timmer av död ved och inte av fruktbärande skog (aldin widhi), gärdsel (gaarda faang) och brännved, näverflakning och bete (fægaangh), torvtäkt och lertäkt och slåtter vid rågången (raamæte slæth) [osäker tolkning]. Där gå hans svin som hans fä går, så många som han föder vid sin loge. Han får inte ge någon lov i skogen, varken mot lån eller lega, och inte sälja något ur skogen, utom det lilla som är inhägnat med gärde. § 1. Vill moderbyn göra intägor (jntaghur), då ska de lägga ut åt honom en fägata (gatu) tio alnar bred till allmänningen; de som vill ta in ska hålla gärdet; de får inte bygga så att de stänger in honom. ## KrL BB 41 — Bygninga balker, flock 41 (maskinöversättning) Om en by ligger öde som flera äger del i, och en då vill bygga och bruka (auerka) sin del, men de andra inte vill bygga eller hägna med honom, nämne då häradshövdingen åt den som vill bygga tolv män på tinget; de ska fara dit och efter sina bästa skäl lägga ut åt honom ett stycke (hoop) av bolstaden (bolstadenom), både i äng och åker, så stort som de kan pröva att hans ägodel i den bolstaden är; det stycket får han saklöst och ohindrat ta in, hägna och bruka till sin nytta, och hans boskap gå ohindrad överallt där den kan på samma bolstad, utom där någon vill hägna sin del och hålla laga värn kring den. § 1. Om han har brutit upp sitt stycke och röjt det till åker och äng, och de andra då vill flytta in och bygga var och en sin ägodel, bryte de då upp och röje lika med honom, och när var och en efter sin ägo har gjort sin del lika god som hans del, om häradsnämnden så vittnar, då får var och en ta sin lott med laga rätt i åker och äng och alla utägor, och skifta åkrar och tegar efter tomter som lagen säger. Tar eller brukar någon den förstes lott, hans som först bröt upp, på annat sätt än sagt är, böte han nio mark att tredelas (til treskiptis) och ersätte skadan. ## KrL BB 42 — Bygninga balker, flock 42 (maskinöversättning) Mjölkar en kvinna en annan mans får eller get och blir tagen därvid, böte hon tre öre; blir hon inte tagen därvid, vare hon saklös. Mjölkar hon en mans ko och blir tagen därvid, böte hon tre mark; finns det inga vittnen, neke hon med sex mäns ed. ## KrL BB 43 — Bygninga balker, flock 43 (maskinöversättning) Lägger man märke på en annan mans egendom (tingh), död eller levande, och vill så tillägna sig en annan mans egendom, eller lägger man märke på en annan mans märke för att förvilla det med, och blir han tagen på bar gärning, eller blir han överbevisad därom med fulla skäl, då gälle tjuvs rätt för honom efter vad det är värt. Om han beskylls för det och förnekar, och är det värt tio mark eller mer, neke han med tolv mäns ed eller böte fyrtio mark; är det värt tre mark eller mer, neke han med nio män eller böte tolv mark; är det värt ett öre, böte han tre mark eller neke med sex män; är det värt ett halvt öre eller mindre, neke han med tre män eller böte sex öre. § 1. Tvistar två om en sak som bådas märke står på, vare sig de båda har ett och samma bols märke eller var sitt, då have den vitsord (witzordh) som har den i sina händer att värja den åt sig, utom käranden med fulla skäl kan bevisa att den är hans och att märke är lagt på märke. ## KrL BB 44 — Bygninga balker, flock 44 (maskinöversättning) Dödar man en annan mans fä med vilja, av vilket slag fä det än är, som är värt mer än två öre, ersätte han det med full ersättning efter två värderingsmäns (metzmanna) ord, som var av dem nämner en, och böte tre mark, likaså för det andra och tredje; finns det inga vittnen, neke han med sex mäns ed. Dödar han flera med sin vilja, det kallas hjordhugg (hiordhugh); ersätte han skadan med full ersättning och böte fyrtio mark om han blir lagligen överbevisad med sex män; blir han inte lagligen överbevisad, neke han med tolv män. Dödar man fä som är värt mindre än två öre, böte han dubbelt (tuegilt) därför efter värderingsmäns ord som sagt är. Alltid när en man beskylls för en sådan sak och inte är lagligen överbevisad med åsyna vittnen, neke han efter vad saken är, som sagt är. ## KrL BB 45 — Bygninga balker, flock 45 (maskinöversättning) Kastar eller skjuter man mot en mans fä, och kan det gå värre än han ville, så att det får döden därav, ersätte han levande för dött och svärje med tre mäns ed att det aldrig var hans vilja. § 1. Ber man en annan att hjälpa sitt fä, att åderlåta (blodh lata) hans häst eller annat fä, och kan det gå värre än det skulle eller än den ville som lägger hand på, då värje han sig med sin egen ed ensam att det aldrig var med hans vilja att det fick skada, eller böte en fjärdedel av full bot. § 2. Om man sårar eller slår en mans fä och det inte får döden därav, vare sig det är häst eller oxe eller sto (hoors), och det inte är arbetsdugligt (werknada fört), då tage den som högg det sårade och läke det, och ge ägaren arbetsdugligt fä till hans sysslor; blir det sårade oskadat, tage bonden sitt eget tillbaka; blir det lytt därav, behålle det den som högg, och ge bonden ett oskadat i stället efter värderingsmäns (mætzmanna) ord. Den som inte vill ersätta så som nu är sagt, och man klagar därom mot honom på tinget, då ska häradshövdingen nämna värderingsmän hem till honom för att mäta ut full ersättning för fullt, och tre mark därtill. § 3. Kastar man på häst, sto, oxe eller ko, slår ut ett öga, hugger av horn eller svans av våda, böte han ett öre för vart av dem och fullgöre vådaed (waada eedh) med tre män; fälls han vid eden, böte han halvgälde (halffgilde) därför. Sticker han ut båda ögonen, ersätte han med full ersättning och böte tre mark om två vittnen finns; finns det inga vittnen, neke han med sex mäns ed. Slår man en ko så att hon inte kan mjölkas, böte han en halv mark. ## KrL BB 46 — Bygninga balker, flock 46 (maskinöversättning) Dödar en annan mans fä fä, häst eller sto eller sådant fä som inte får ätas, och blir det med vittnen lagligen överbevisat, ersätte ägaren halvgälde (halff gilde) därför efter värderingsmäns (metzmanna) ord. Dödar det oxe eller ko eller annat fä som får ätas, böte han en fjärdedel av full ersättning, och den behålle det döda som förut ägde det. Om man klagar därom mot en man och det inte finns åsyna vittnen, neke han med ed efter vad fäet värderas till. § 1. Om fä sårar fä, är det ogillt (ogilt). Blir arbetsfä sårat av annat fä så att bonden inte kan nyttja det under ok eller sele, då ska den som ägde fäet som gjorde skadan skaffa den andre ersättning för dragarbetet (sela fylning) [osäker tolkning] efter två värderingsmäns ord, som var av dem nämner en, eller böte två öre. ## KrL BB 47 — Bygninga balker, flock 47 (maskinöversättning) Om man har en hund som biter fä eller annat levande i en annans boskap, och biter den något till döds, tage den som äger hunden det döda och ersätte med ett levande lika gott; får det inte döden, böte han en fjärdedel av vad det är värt. Biter den en andra gång, ersätte han skadan och böte sex öre, eller avlive den hund han äger. Gör den skada en tredje gång, ersätte han då skadan och böte tre mark att tredelas (til treskiptis); och lika ofta som den sedan gör skada, vare ersättning och bot på samma sätt. § 1. Dödar eller stjäl man en annans hund, böte han sex öre, utom den är vallhund (fæhunder) eller jakthund (wedhehunder), böte han då tolv öre; men biter den fä som sagt är, vare då boten hälften mindre. ## KrL BB 48 — Bygninga balker, flock 48 (maskinöversättning) Bor bönder i by tillsammans, då gör de upp med varandra (widerlæghe) om sin vallning (hiordhald); där ska var och en göra den andre rätt. Om en försummar deras vallning, värje han sig med tre mäns ed eller böte två öre, och vallarna (hiordhaldz men) tage dem själva. § 1. Om vallaren tappar bort en oxe eller ko eller vilket slags fä det än är, och inte kan få det tillbaka, ersätte han med full ersättning, vart och ett efter vad det är värt enligt två värderingsmäns (mætzmanna) ord. § 2. Om vilda djur tar fä från vallaren medan han själv är nära, och han får rester (afflester) därav, vare han saklös; får han inga rester därav, ersätte han med full ersättning. § 3. Kalvar en ko ute på marken och kalven tappas bort, böte han en örtug; tappar han bort kid eller lamm, böte han fyra penningar. § 4. Om bondens fä kan komma i en annan mans fångstanordning (handawerk), dens som satte snara eller lade stockar, och det får döden därav, böte vallaren halvgälde (halffgilde) till dem som ägde fäet om fällorna (gildre) är lagligen lysta; är fällan inte lyst, ersätte den som satte fällan med full ersättning. § 5. Tappar herden (hyrdinge) oxe eller ko och kan inte få det tillbaka, mista han sin lön (leegho); tappar han ett ungnöt, mista han ett öre av sin lön; för get eller får en örtug, för lamm, kalv eller kid fyra penningar, för gammalt svin ett öre, för svin yngre än årsgammalt en örtug. Tuktar (raadhir) bonden sin herde och blir denne inte lam eller lytt därav, vare bonden saklös. ## KrL BB 49 — Bygninga balker, flock 49 (maskinöversättning) Flår man bast eller bryter kvistar av ek eller bryter pors i en annan mans mark, ersätte han skadan och böte tre mark om han är lagligen överbevisad. § 1. Den som bryter pors på landets eller häradets allmänningar före Olofsmässan och blir tagen med det, böte sex öre. Hämtar man vildhumle på byns, häradets eller landets allmänningar före Bartolomeusmässan, böte han tre mark och ersätte skadan. ## KrL BB 50 — Bygninga balker, flock 50 (maskinöversättning) Den bonde eller landbo som inte har en humlegård med fyrtio humlestänger som humle växer på, böte tre öre svenska varje år; dem tage den som med rätta uppbär skatten eller avraden (affradet), i humle efter vad humlen där gäller, och inte i penningar eller andra varor (wærdörom). § 1. Konungens länsman ska veta vilka i hans län som inte gör som sagt är, och kungöra det på lagtinget närmast efter Mikaelsmässan; söker inte husbonden ut nämnda saköre (saköre) före Tomasmässan, söke då konungens fogde det på lagtingen efter jul, och husbonden have förtigit sin rätt. Bygger inte landbon det första året eller det andra, är det tecken på att husbonden inte tar saköre; tage sedan konungens fogde det så länge till dess han har byggt. § 2. Var häradshövding över hela riket ska med häradsnämnden i samma härad ransaka och veta om någon har sådant men eller hinder på sitt bol att han inte kan bygga humlegård; vare då den saklös. ## KrL BB 51 — Bygninga balker, flock 51 (maskinöversättning) För man fä utan lov på en annan mans ö, vilket fä det än må vara, ska den som tar in det fäet lagligen lysa det vid sockentinget; kommer den efter som är ägare och bjuder rätt för sitt fä, ska han ge ett öre för häst eller gammalt nöt, för ungnöt, get eller får en örtug, för kid, kalv eller lamm fyra penningar; löser han inte sitt fä och bjuder rätt inom tre söndagar, ligge det sedan på ägarens ansvar (wardnadher); kan det förstöras eller dö, vare det hans skada som inte ville lösa. § 1. Släpper man sitt fä utan alla ägares lov på öar som han själv äger del i, då vare lösen därför hälften mindre än förut är sagt. ## KrL BB 52 — Bygninga balker, flock 52 (maskinöversättning) Köper man fä från en by med smitta (sottarby) och driver det hem med sin vetskap utan grannarnas lov, drive han bort det eller slå ned det genast, och böte tre mark om någon av grannarna klagar mot honom. Om han förnekar och säger att han inte visste det, då neke han med sex män och drive det då bort saklöst; vill han inte driva bort det eller slå ned det, böte han sex mark. ## KrL BB 53 — Bygninga balker, flock 53 (maskinöversättning) Ingen man får ta en annans fä, skepp eller redskap (ankoste), eller vad slags ting det än är, dött eller levande, för att ha någon nytta av det, utan att han har lov eller lega därför av den rätte ägaren; gör någon det, har ägaren rätt att beskylla honom för rån eller stöld, vilket han hellre vill; det ligge på häradsnämnden om det är rånat eller stulet eller på annat sätt taget, och därefter gälle den rätt för den som tog, om han är tagen på bar gärning. Beskylls han för det, neke han eller böte efter vad det värderas till. _______________ ## KrL KpB 1 — Köpmala balker, flock 1 (maskinöversättning) Köper man fä med hovar eller klövar av en annan, skaftade vapen eller skurna kläder, arbetat guld eller silver, låsta och dörrförsedda hus, det ska allt köpas med vän och vittne (win oc witne). ## KrL KpB 2 — Köpmala balker, flock 2 (maskinöversättning) Köper man guld eller silver av någon annan än av guldsmeden själv, och finner den som köpte att det finns svek (flerd) däri, då tage den det tillbaka som sålde och värje sig med tolv mäns ed att han inte visste att där fanns svek; fälls han vid eden, böte han tre mark; förnekar han att han sålde det, neke han med tolv mäns ed, eller ge han tillbaka värdet och bot därtill som sagt är. § 1. Om en guldsmed ges skuld för att han sålt förfalskning (fals) i guld eller silver, då ska man låta det komma under hammare och städ; befinns det rent, behålle var och en vad han har fått; är det orent, ge guldsmeden den som hade köpt värdet tillbaka och behålle själv sitt svek, och böte fyrtio mark. Kan guldsmeden förneka och vill han inte ta tillbaka det svek han har sålt, då have den som köpte vitsord (witzord) att med två bofasta män binda honom vid sin försäljning, och bot som sagt är. § 2. Vill man ge sitt guld eller silver i guldsmedens händer för att bearbeta det, då ska han lämna det rent med två bofasta män; tar guldsmeden emot det som rent guld eller silver, och kan sedan den som ägde guldet eller silvret säga att det inte är så rent när han fick det tillbaka som när han lämnade ut det, vare det på deras vittnen som då var närvarande; värjer de smeden, vare han saklös och tage sin lön; fäller de honom, då heter han tjuv och böte för tjuvnad efter värderingsmäns (metzmanna) värdering. ## KrL KpB 3 — Köpmala balker, flock 3 (maskinöversättning) Köper man vax, salt, rökelse, smör, flott (fluth), talg eller humle, och varhelst man ser svek (flærd) köpt eller sålt, då nämne var och en av dem som köpte och sålde två bofasta män; de ska avgöra om svek är sålt eller ej, och vittna så inför häradsnämnden på tinget; värjer nämnden den som sålde, vare han saklös; fäller de honom, böte han tolv mark. Så ska det överallt bötas där svek påträffas i köp, och den som köpte tage tillbaka värdet och den som sålde sveket. § 1. Den som förfalskar något gods, vad det än är, där gå det som om annan tjuvnad, efter vad vart och ett är och skadan värderas på tinget. Svek (flærd) är när man säljer dåligt för gott, blandat för oblandat; och förfalskning (fals) är när man döljer dåligt under gott, som koppar under guld, ärter blandas med vax, stenar slås i fat med järn, eller annan sådan falskhet med tunnevaror, som är smör, talg, honung och annat sådant. ## KrL KpB 4 — Köpmala balker, flock 4 (maskinöversättning) Den som köper av bondens hustru utan hans vetskap, där har bonden rätt att återkalla det köpet om det är mer än ett öres köp. Ingen får göra köp med bondens barn eller hjon utan hans vetskap; den som gör köp med dem böte tre mark. ## KrL KpB 5 — Köpmala balker, flock 5 (maskinöversättning) Om man gör köp på torget, vad han än köper, levande eller dött, och det köpet klandras, och den som det är klandrat för vet ingen hemulsman (fangoman) för sig, då svärje han sig till sitt köp mot den som klandrade med två mäns vittnen, och han binde sitt torgköp med bofasta köpvittnen och göre sig fri från tjuvnad (wrtiufua), och sedan tage den sitt tillbaka som har klandrat, och den som hade köpt söke sedan efter sitt värde. § 1. Köper man sto eller ko, eller vad det än är som det föds avkomma av, och klandras sedan det fä som han har köpt, då ska den ha avkomman som har fött upp den, ty ingen kan stå i hemul (waarda) för annans avkomma (affolstre), och den som med rätta har känts vid sitt löse det tillbaka. ## KrL KpB 6 — Köpmala balker, flock 6 (maskinöversättning) De köpmän, klerker, svenner, hovmän, bönder, landbor eller andra män eller kvinnor som far omkring i landet med köpmansvaror, som är sill, salt, kläde, kryddor, speceri och annat sådant, och driver handel till by och från by, säljer och köper ständigt, det kallas landsköp (landzköp); den som konungens fogde finner därmed, eller lagligen binder därtill med sex mäns vittnen, have förbrutit fyrtio mark, och därtill hela det handelsgods (köpinskattin) som han då finner hos honom; vare både saköret och handelsgodset konungens ensak (enskyld). § 1. Ingen fogde till konungen eller till någon annan man have heller makt att ge lov häremot, eller till något som i lagen är förbjudet, vid fyrtio marks böter som konungens ensak; och den som tar lov böte efter lagen inte desto mindre. § 2. Väl får landsmän för sitt behovs skull köpa och sälja och byta med varandra, korn i små mängder (j nefuir) [osäker tolkning], fisk eller smör och annat sådant, och ätbara varor mot järn, stål och koppar, där sådant finns, till sin lösen och nödtorft, eller annat vad det än är som växer eller faller i bondens bo, när han inte köper för att utprångla och sälja bondens varor som köpmansvaror och tvärtom. Inte heller ska det kallas landsköp när landsmän byter korn, råg eller annat sådant mot sådana varor som norrlänningar, österlänningar, gutar och öländingar för in i landet för att byta sig till uppehälle (berning) och nödtorft. ## KrL KpB 7 — Köpmala balker, flock 7 (maskinöversättning) Inte heller får man på landet ha köpmansvaror till salu i sitt hus och driva handel, fast han därmed inte far någonstans, vid plikt och bot som förut skrivet står. Är det en skattebonde som gör så, tage konungen saköret; är det ett frälsehjon (frelsis hion), tage jordägaren saköret. § 1. Väl får också hantverkare (gerninges men) som bor på landet köpa det som hör till deras hantverk och sälja det vidare i form av sitt hantverk saklöst till vem de vill. Inte heller bör fogdar eller andra kräva eller ta någon skatt eller hantverksöre (gerningis öre) av skräddare, skomakare, skinnare eller andra sådana hantverkare för att de far mellan byar och arbetar åt dem som behöver; dock ska de göra skatt eller avrad (afrad) där de bor, och ha lika och rätt i alla saker som andra män. ## KrL KpB 8 — Köpmala balker, flock 8 (maskinöversättning) Hyr man av en annan häst, skjutsdjur, oxe eller vad slags sak det än kan vara, och tar han det oskadat, då ska det lämnas tillbaka oskadat. Om den som ägde det säger att det skadades genom handaverk av den som hade hyrt, värje denne sig då med tolv mäns ed och betale den lega han hade avtalat; fälls han vid eden, ge han bonden tillbaka så gott som han tog det, och legan därtill. § 1. Lånar man av en annan, då ska lånet föras hem till långivaren; lånet får inte gå förlorat, det ska ersättas med full ersättning efter vad de vittnen vill svärja som var närvarande när det lånades ut. Om de tvistar, och den som lämnade ut säger att mer var lånat eller borgat, och den andre säger att det var mindre, stå det till två eller tre mäns vittne som var närvarande. Var inga vittnen närvarande eller brev givet därpå, och är det mindre än en mark, värje han sig själv tredje; är det en mark eller mer och mindre än tre mark, värje han sig med sex mäns ed; är det tre mark eller mer, värje han sig med tolv mäns ed, eller betale ut det som var lånat eller borgat. ## KrL KpB 9 — Köpmala balker, flock 9 (maskinöversättning) Lägger man in penningar eller annan egendom (koste) hos en annan, lägge han in det med två mäns vittnen och tage ut det igen med samma vittnen; finns inte sådana vittnen, och den som lade in säger att mer var inlagt än den andre lämnade ut, då have den andre vitsord (witzord) att styrka med tolv mäns ed att det är utlämnat. § 1. Stjäls det godset eller brinner det eller tas det med våld, och följs bådas egendom åt, då vare det ogillt; följs inte bådas egendom åt, då få han sitt tillbaka. ## KrL KpB 10 — Köpmala balker, flock 10 (maskinöversättning) Sätter man pant (wædh) hos en man, vare sig det är mindre lösöre eller mer, då göre han det med två bofasta mäns vittnen. Om panten kan brinna innan stämmodagen är ute, och brinner bådas egendom, då ersätte ingen något. § 1. Om den kan stjälas eller tas med våld, då ska han fara till kyrkan och lysa därefter inför sockenmännen, både efter sitt eget och efter det som var pantsatt; är inte bådas egendom stulen, ge han panten tillbaka till ägaren. ## KrL KpB 11 — Köpmala balker, flock 11 (maskinöversättning) Om deras stämmodag för panten (wædhiom) är ute och den inte löses igen, då ska han bjuda ut panten till återlösen på ett ting, ett andra och ett tredje; vill den andre då återlösa sin pant, have han rätt därtill; vill han inte, då ska panten värderas; är panten bättre än skulden, ge han ägaren så mycket till som den är bättre eller mer; är panten mindre än skulden, fylle den till som skulle betala. ## KrL KpB 12 — Köpmala balker, flock 12 (maskinöversättning) Borgar man för penningar för en annan, då betale han ut detsamma som han har borgat, eller neke med tolv mäns ed att han aldrig borgade för honom; fälls han vid eden, då betale han ut det han har borgat, vare sig det är mer eller mindre. Om de kan vara oense, så att den ene säger att mer var borgat och den andre mindre, betale han då ut med tolv mäns ed och säge att han inte har borgat mer än vad som nu är framlagt. § 1. Om den ene säger: du har borgat för en man, och den andre säger: för penningar, då ställe han fram den som han kännes vid att han har borgat för och vare saklös; kommer mannen inte fram, då betale den som har borgat skulden eller också mannens sak, eller värje sig med tolv mäns ed. Är det borgat på tinget eller inför socknen, avgöre tolv män vad som är borgat eller ej; är det inte borgat på tinget, stå han på sitt vitsord (witzordom). ## KrL KpB 13 — Köpmala balker, flock 13 (maskinöversättning) Om en man blir förd med våld, satt i stock (bastader) eller bunden, eller på något annat sätt tvingad eller hotad att utfästa penningar eller tjänst eller vad det än är, utan att laga domar har gått därom, och att sätta säkerhet därför med löfte eller borgen; kommer han sedan till tinget, häradets eller lagmannens, eller inför en eller två av rikets råd, och ger sig därom i rätten och sätter borgen för sig med två eller tre bofasta män, då vare han, när han så har gjort, kvitt och fri från den förra borgen. Gör den andre sedan gärning mot honom, ligge det alltsammans i dubbla böter (twæböte), och avgöre häradsnämnden där den man bor som var tvingad saken, både om hans sak och om den andres som han tvingade till borgen. ## KrL KpB 14 — Köpmala balker, flock 14 (maskinöversättning) Blir en man skyldig en annan penningar eller värde, vare sig det är av lån eller handel, och flyr sedan bort och blir ingenstans bofast så att man kan lagsöka honom, och kan hans gods finnas någonstans, då får målsäganden med lagmannens eller häradshövdingens lov och två bofasta mäns vittnen ta upp det godset och sätta det i två bofasta mäns händer, och säge genast inför dem hur stor den skuld är som han vill göra sin rätt på vid tinget; fare han sedan till tinget på nästa tingsdag och tale samma lag mot godset som han skulle tala mot ägaren om han vore närvarande, och när målsäganden har bevisat skulden som lagen säger, låte då häradshövdingen fullfölja och utsöka det med lag. § 1. Om hans gods inte kan finnas och han själv inte är bofast någonstans så att man kan lagsöka honom, då får målsäganden, varhelst han då kan finna honom, i köpstad eller på landet, med konungens fogdes lov och deras som sitter för rätten låta gripa honom och sätta honom i häkte och föra honom inför rätten, och utsöka så av honom penningar eller arbete (erfuode) efter vad skulden är. _______________ ## KrL TgB 1 — Tingmaala balker, flock 1 (maskinöversättning) När lagman (laghman) ska väljas, då ska biskopen låta kungöra det i lagsagan (laghsagu) och sätta åtta veckors frist, så att alla som bor i lagsagan kan komma till landstinget (landz ting); då ska biskopen ha två med sig å klerkernas vägnar; sedan ska allmogen välja sex hovmän och sex bönder; de tolv tillsammans med klerkerna ska välja tre män av dem som bor i lagsagan, som de vill ansvara inför Gud för att vara de rättaste för landet efter sitt bästa samvete; av dem tre ska konungen ta en, den som Gud ingiver honom i sinnet och som han förstår vara nyttig för allmogen. § 1. Den som konungen väljer till lagman ska svärja detta: Så be jag att Gud hjälper mig och de helgedomar jag håller i, att jag ska mot fattiga och rika i hela min lagsaga i alla domar följa det rätta, och aldrig det orätta mot mitt samvete och lagen, och aldrig vränga lag eller styrka orätt för fruktans skull, för ynnest (wild) eller penningagirighet, inte för avund eller illvilja, inte för släktskap eller vänskap; så vare Gud mig huld som jag detta håller. ## KrL TgB 2 — Tingmaala balker, flock 2 (maskinöversättning) När man ska välja häradshövding (heredzhöffdingia), då ska lagmannen stämma till ting en månad innan tinget ska hållas på rätt tingsplats i samma härad; då ska häradet nämna tolv sådana män som de vill, och lagmannen vare den trettonde; de tretton ska lägga fram tre till val för konungen av dem som bor i häradet, och därav tage konungen en, den han vill och vet vara lämpad därtill. Är konungen inte inom landet, då tage den häradshövdingen som konungen satte det i händerna på. § 1. Då ska häradshövdingen svärja samma ed som lagmannen. Och häradsdomaren (theredz domare) svärje samma ed som häradshövdingen, eller svare och böte häradshövdingen för alla hans domar som om han själv hade dömt dem; har också domaren svurit, svare och böte han då själv om han dömer orätt. ## KrL TgB 3 — Tingmaala balker, flock 3 (maskinöversättning) Tar lagmannen muta för sin dom, ge han konungen mutan och böte fyrtio mark, och mista sin lagmansdomsaga (laghmanz döme) och få den sedan aldrig tillbaka. Tar häradshövdingen muta, vare lagen densamma. Tar fogde eller länsman muta, ge han konungen mutan och mista sitt län och få det aldrig tillbaka, och böte fyrtio mark. Tar nämndeman (nempdaman) muta, ge han konungen mutan och böte fyrtio mark, och sättes aldrig mer i nämnd. § 1. Den man som kan överbevisa honom med fulla skäl om att han tog muta, tage av de fyrtio mark som han ska böta tretton mark och åtta örtugar. Beskylls någon av dem för det, värje han sig med tolv mäns ed eller böte som sagt är. ## KrL TgB 4 — Tingmaala balker, flock 4 (maskinöversättning) En man får inte ha fler häradshövdingdömen än ett, och han ska ha en tredjedel av all häradets rätt i saköre (sakörom) av det häradet, och häradet råde självt över de två delar som återstår, och häradets invånare (heretz bo) tage därtill en bonde och en av frälsehjonen, som ska med lag utsöka och förvara de två delarna av saköret och två delarna av alla avgälder, räntor och avrad (afrad) från häradsallmänningen till häradets nytta, och de have femtedelen av allt för sin möda; konungen tage den ena tredjedelen av häradsallmänningen. ## KrL TgB 5 — Tingmaala balker, flock 5 (maskinöversättning) Varje tingsdag ska häradshövdingen eller den som har hans domsrätt komma till tinget på rätt tingsplats, eller böte tre mark att tredelas (til treskiptis) för var gång han inte kommer; och käranden och svaranden have samma vitsord (witzord) på nästa ting som de skulle ha haft om häradshövdingen hade varit på tinget, ty alla laga vittnen och eder ska göras och gås på tinget inför rätten. ## KrL TgB 6 — Tingmaala balker, flock 6 (maskinöversättning) Häradsting ska inte vara fler än ett i en vecka, utom när konungens brev eller bud kommer; och i varje härad ska det inte vara mer än en tingsplats och inte flera. § 1. För att rätten inte ska falla ned ska minst sex män från varje fjärding i häradet komma till varje häradsting, eller böte var och en av dem som inte har laga förfall tre öre; hälften tage häradshövdingen och hälften nämnden. Denna tingsplikt i tur (tings taall) ska gå rätt runt så länge laga ting (laghting) pågår, och börja där den slutade när nästa laga ting åter går in. ## KrL TgB 7 — Tingmaala balker, flock 7 (maskinöversättning) Infaller tingsdagen på en helgdag eller fastedag, lyse häradshövdingen på föregående tingsdag vilken dag han vill hålla ting på; lyser han inte, sitte då bönderna saklöst hemma till nästa tingsdag, och häradshövdingen böte tre mark att tredelas. ## KrL TgB 8 — Tingmaala balker, flock 8 (maskinöversättning) Tre tingstider (tings thima) ska det vara om året i varje lagsaga: den första från tjugondedag jul till niovikorsfastan (nyo wikna fasto), den andra från valborgsmässa till midsommardagen, den tredje från Mikaelsmässan till advent. ## KrL TgB 9 — Tingmaala balker, flock 9 (maskinöversättning) Eftersom konungen har svurit att styrka all rättvisa och sanning och trycka ned all orättvisa, och fria sin allmoge från orättfärdiga män, så inländska som utländska, därför ska räfst eller landsting (ræfst eller landztingh) hållas minst en gång varje år i varje lagsaga, nämligen: i Uppsala dagen efter Sankt Eriks dag, i Strängnäs måndagen efter samting (samtingh), i Linköping måndagen efter tjugondedag jul, i Växjö dagen efter Sankt Sigfrids dag om vintern, på Öland måndagen efter Sankt Johannes dag vid midsommar, i Skara dagen efter Vårfrudagen assumptionis, i Tingvalla måndagen efter midfastosöndagen, i Örebro dagen efter Sankt Henriks dag, i Västerås dagen efter Vårfrudagen nativitatis, i Åbo dagen efter Sankt Henriks dag. ## KrL TgB 10 — Tingmaala balker, flock 10 (maskinöversättning) Kan konungen inte själv vara närvarande vid nämnda landsting eller räfster (reffstom), då ska biskopen och två av hans kapitel, lagmannen och två av rikets råd eller andra goda friborna män som biskopen och lagmannen tar därtill i varje lagsaga, ha makt att döma konungens domar över alla de mål som kommer till rätta inför dem; dock så att lekmän dömer över de saker som klerker inte får döma; och de ärenden som från deras lagsaga är vädjade och skjutna under konungens dom ska avgöras där. Där ska de tolv i nämnden sitta som har svurit enligt konungabalken att styrka rätten över dem som bryter konungens edsöre (konungs edha); är några av dem borta, då sättes andra i deras ställe. § 1. Allas deras nämnda kostnad hålles som längre fram avgörs i denna balk, och de have att dela för sin möda alla dombrott (dombrut) och hälften av de saköre som då faller, och den andra hälften av saköret uppbäre konungen. ## KrL TgB 11 — Tingmaala balker, flock 11 (maskinöversättning) Varje lagman ska i sin lagsaga hålla lagmansting (laghmanz tingh) i varje härad minst en gång varje år, och oftare om så behövs. Då ska han lysa och låta kungöra det i varje härad fjorton dagar innan han håller ting. Det är laga stämning till lagmansting och likaså till biskopsting: har då någon klagan mot en annan, säge han till honom när tinget är lyst, med två bofasta män, och vilken sak han ger honom, om han inte kan få annan stämning. § 1. Och lagmannen ska ge brev på svenska på alla sina domar, vare sig de vädjas under honom eller ej, och ta två öre svenska för brevet. ## KrL TgB 12 — Tingmaala balker, flock 12 (maskinöversättning) Om man vill klaga mot en annan, då ska den som sitter för rätten antingen själv stämma den som klagas på, med vittnen, om han är så nära, eller också ge käranden två bofasta män, så att han med dem stämmer den som klagas på, varhelst de finner honom; kan de inte finna honom annars, då fare de hem till hans gård och stämme honom så, vare sig han är hemma eller borta, och käranden säge den sak som han stämmer honom för. § 1. Kommer han inte på första tinget för att svara för sig med lag, eller hans förfallsvittnen, böte han tre öre som kärandens ensak (eensak), och käranden nämne då sina vittnen och komme med dem inför rätten på andra tinget; då ska de både svärja och vittna; kommer svaranden ändå inte då och är utan förfall, böte han då tre mark att tredelas, och vittnena gånge alldeles lika väl; kommer han inte på tredje tinget och är utan förfall, vare han då fälld i huvudsaken (howdsakine). ## KrL TgB 13 — Tingmaala balker, flock 13 (maskinöversättning) Är det jordagods som de trätter om, då nämne häradshövdingen genast tolv män av tinget som ska föra käranden in i godset, och svaranden have sedan natt och år på sig att vinna det tillbaka om han kan med rätt. Är det en annan sak, då fare häradshövdingen eller domaren själv med, och länsmannen, och mäte med samma tolv män ut saken, och därtill saköre tre öre och sex mark; var och en tage sin lott. ## KrL TgB 14 — Tingmaala balker, flock 14 (maskinöversättning) Alla förfallsvittnen (forfaldz witne) svärje på samma ting som de vittnar. Dessa är laga förfall för tingsbesök: det första om han ligger i sjuksäng eller i sår, det andra om han på konungens utbud har farit i rikets tjänst, det tredje om han är häktad i fängelse, det fjärde om han inte kan söka tinget för fejds skull, det femte om han är utom land och lagsaga, det sjätte om han inte råder över sina sinnen eller sitt förstånd, det sjunde om det är en jungfru eller omyndig (offuermagi) och deras målsman inte är i landet eller lagsagan, det åttonde om han har eld som brinner högre än nödigt (haffua torff). ## KrL TgB 15 — Tingmaala balker, flock 15 (maskinöversättning) Om flera män än en stämmer en man till ting på en och samma tingsdag, då ska han först svara dem som först stämde, och sedan var och en efter som han blev stämd. Om var och en säger sig ha stämt före en annan, avgöre stämningsmännen det; då ska häradshövdingen först göra dem rätt som har den högsta klagan, och sedan var och en efter vad klagan gäller. ## KrL TgB 16 — Tingmaala balker, flock 16 (maskinöversättning) När en man ska stämma en annan, och är denne utom häradet men inom lagsagan, då ska han stämmas inför kyrksocknen på en helgdag eller på tinget där han bor, och have tre veckors frist att komma till svars efter att han blev lagligen stämd. Är han utom lagsagan men inom riket, have han sex veckors frist att komma till svars, och stämmes alltid som förut är sagt. ## KrL TgB 17 — Tingmaala balker, flock 17 (maskinöversättning) Om länsmannen ger någon skuld för vilken sak det än är, och säger att han har gjort hemlig bot med målsäganden, och har länsmannen sanna vittnen därtill, att det var visat och besiktigat (synt oc skærskotat) samma dygn, då have han samma rätt att binda honom därvid som målsäganden, och målsäganden have förtigit sin rätt, och den saken böte han till konungen och häradet. Förmår länsmannen inte dessa vittnen, vare svaranden saklös. ## KrL TgB 18 — Tingmaala balker, flock 18 (maskinöversättning) Kommer målsäganden till tinget och ger en annan sak, men vänder sedan tillbaka och vill inte lagsöka honom, söke då länsmannen som förut är sagt; målsäganden have då förlorat sin rätt. ## KrL TgB 19 — Tingmaala balker, flock 19 (maskinöversättning) Om en man kommer i öppet rykte för vilken missgärning eller sak det än kan vara, och blir han förd till tinget därom, då ska han på första tinget fästa sin lag (lagh sin fæsta) efter vad saken gäller, och gå den på nästa ting därefter. Kan han så gå den, vare han saklös; kan han inte, vare han då fälld i saken och böte efter vad saken är. § 1. Samma lag gälle om någon klagar mot en annan och inte har vittnen eller bevisning därtill, och den andre bjuder nej för sig; då fäste svaranden lag och gå den som förut skrivet står, eller vare fälld. Ingen sådan bör mista livet, utom i de saker som vår lagbok uppenbarligen utsäger; det kallas dulsmål (dulsmaal). ## KrL TgB 20 — Tingmaala balker, flock 20 (maskinöversättning) Om den som klagar vill binda den han klagar mot med vittnen, då nämne han sina vittnen på samma ting; de ska både svärja och vittna på nästa ting därefter; kan käranden då med fulla vittnen eller annan bevisning lagligen binda den andre vid saken, då ska därefter dömas och utsökas med lag, var sak för sig efter vad den gäller. § 1. Om den som klagar inte förmår eller inte vill binda den han klagade mot vid saken med vittnen som sagt är, enligt häradshövdingens dom, och gäller saken liv eller ära, böte käranden då fyrtio mark; är det en annan sak, böte han då tre mark; och den som klagades på dömes saklös, i den ena saken som i den andra; detta kallas vittnesmål (witnismaal). ## KrL TgB 21 — Tingmaala balker, flock 21 (maskinöversättning) Alla vittnesmän inför konungen, biskopen, lagmannen, häradshövdingen och inför deras nämnder ska svärja innan de vittnar, om allt det de ska vittna om, i svarandens närvaro, och be att Gud så hjälper dem och allt himmelrikets härskap som de vill vittna rätt och sant om det målet, och inte dölja något däri för fruktans, ynnests (wild), avunds, vänskaps, svågerskaps eller släktskaps skull; de ska också på tinget ransakas åtskilda, så att ingen av dem hör vad den andre vittnar. § 1. Underkänns dessa vittnen lagligen (gaanga ... ather laghlica), böte var och en av dem nio mark att tredelas, och blir aldrig mer tingsbärare (tings bæra), vittnesbärare eller edsbärare, och de faste och stå utanför kyrkan, och var och en av dem böte till biskopen tre mark. § 2. Alla vittnen och alla eder inför häradshövdingen ska gås på rätt tingsdag och tingsplats; inför konungen, biskopen och lagmannen på räfster och ting där de hålls. Och aldrig gå ed mot ed eller nämnd mot nämnd inför samma rätt i samma sak, utom konungen vill utleta sanningen. ## KrL TgB 22 — Tingmaala balker, flock 22 (maskinöversättning) Om den kommer till tinget som vill gå ed, och målsäganden inte kommer, eller är där men inte vill stava eden (edh stafua), gå då bonden sin ed, och häradshövdingen eller domaren stave eden, och vare den eden lagligen gången. Kan någon sedan klandra (quælia) den eden, då ska tre goda bofasta män som då var på tinget svärja att den är lagligen gången, och ingen have rätt att bryta den eden igen, utom det vädjas eller konungen vill utleta sanningen. ## KrL TgB 23 — Tingmaala balker, flock 23 (maskinöversättning) Talar en part (widherdelo man) sitt tal på tinget, och kommer han tillbaka på ett andra ting och talar ett annat, det är tvetal (twetalan). Beskylls en man för det, värje han sig med sex män eller böte sex öre till målsäganden ensam; sedan ska han fullfölja sin sak med samma tal som han hade på första tinget, vare sig han är kärande eller svarande. ## KrL TgB 24 — Tingmaala balker, flock 24 (maskinöversättning) Om en man kommer till tinget och ska gå ed eller fullgöra vittne, och målsäganden, länsmannen och häradshövdingen efterger honom den eden, vare eden lika gill given som gången. Om de är oense, och den ene säger att den är given och den andre inte, avgöre sex män som var på tinget vad som är sant därom. § 1. Om en man ges skuld, då ska han värjas eller fällas i det härad där gärningen gjordes, och böta där han bor. ## KrL TgB 25 — Tingmaala balker, flock 25 (maskinöversättning) Om en bonde kommer till tinget och begär laga dom av häradshövdingen, och säger denne sig inte veta lag i det målet, då får han skjuta upp det och tänka sig om till nästa tingsdag; då ska häradshövdingen döma honom lag, eller böte tre mark, utom han inför tinget svär med sin egen ed att han inte vet lag i det målet; sedan hänskjute han det till sin lagman. ## KrL TgB 26 — Tingmaala balker, flock 26 (maskinöversättning) Om den som inte har något att sätta på spel (engte hauir widher waaga) bryter mot en bonde, lagsökes han då som en annan man till laga böter, utom att han för dråp, sår och rån får gripas som längre fram avgörs; förmår han inte böta, gå han i arbetstjänst (erfuodes), först alltid för bonden ett år för var tredje mark som han är saker till, sedan för konungen, och vare saklös inför häradet. § 1. Om han löper bort under den tid han skulle tjäna bonden, vare han då saker till tre mark lika ofta som han gör det, och böte eller tjäne därför som förut är sagt. § 2. Om bonden far efter och vill ta honom tillbaka, tage han honom saklöst var han kan, dock så att han inte kränker kyrkans eller klostrets helgd (wigxlom). Vill bonden inte ta honom, tage då konungens man. Om skada (akoma) kommer på honom, vare det helt ogillt, utom vid dråp; blir han dräpt, böts det med tjugo mark, och dråparen tage därvid halv skrift (scrifft); vare bonden saklös inför konungens man när en lös man så löper bort från bonden. Löper han inte bort, då vare allt efter fri mans böter, det han gör eller som görs honom. § 3. Samma lag gälle om legofolk, om de löper bort inom sin stämmodag. ## KrL TgB 27 — Tingmaala balker, flock 27 (maskinöversättning) Blir en man lagfälld för sitt brott, då ska målsäganden fara till tinget och säga till häradshövdingen; häradshövdingen ska nämna honom tolv män av tinget; de tolv ska fara till bondens gård och mäta ut lösören och gångande fä åt var och en som har del i saken; räcker det inte till, då ska korn och hö mätas; är det låst i hus och bonden inte vill låsa upp, då bryte de saklöst upp dörren; räcker det inte till, då ska hus mätas; räcker de inte till, då ska hans jord mätas ut; räcker inte den till, då ska det mätas i boställets byggnader (bolbynom) [osäker tolkning] som de tolv säger vara dyrast värt. § 1. Alltid när jord mäts ut för saköre, have bonden rätt att återlösa den inom tre år efter att den är utmätt. Förmår han inte, löse då hans fränder den inom samma tid; den som har jorden uppbäre avgiften (skyld) av den och räkne av det när den löses. Löses den inte inom tre år, då have den som har fått den både jord och avgäld, och ingen have rätt att klandra den jorden längre eller lösa den i börd (j byrd). § 2. Så ofta som bonden blir saker, skiftes alltid hustruns lott ifrån, både i jord och lösören. Bryter hustrun och fälls bonden med lag, då böts det av hennes gods. ## KrL TgB 28 — Tingmaala balker, flock 28 (maskinöversättning) Häradshövdingen får inte stämma ting hem till en man för att mäta ut hos honom förrän tolv män har vittnat att han är lagligen stämd och lagligen fullföljd (laghfölgder). ## KrL TgB 29 — Tingmaala balker, flock 29 (maskinöversättning) Om bonden säger sig inte vara lagligen fullföljd och att för mycket är utmätt från honom, have värderingsmännen (metzmen) vitsord (witzordh) att styrka med sin ed på tinget att de inte har mätt ut mer än brotten gällde, ty ingen bör böta för det han inte är saker till, och inte två gånger för samma sak. ## KrL TgB 30 — Tingmaala balker, flock 30 (maskinöversättning) Har bonden avrad (affradh) eller tionde inne hos sig när det ska mätas ut hos honom, får det inte utmätas. Äger också flera i boet med honom, eller är inläggsfä eller bolagsfä kommet till honom med vittnen, det ska inte gå i utmätning. ## KrL TgB 31 — Tingmaala balker, flock 31 (maskinöversättning) Om utmätningen kan dömas åter, då ge var och en tillbaka det han tog, med svuren ed, och vare saklös från rånsboten, ty det togs ut med dom och inte annars. ## KrL TgB 32 — Tingmaala balker, flock 32 (maskinöversättning) Alla saker för dombrott (dombrut) ska mätas och bötas över hela Sverige efter ett och samma mynt, som är stockholmsmynt eller dess värde, efter marktal och öretal. Gäller det också livet, vare sig det är rån eller tjuvnad, då får den skyldige inte avlivas utan att hans brott räknas efter samma mynt eller dess värde. Därefter ska också eder gås om skuld och annat sådant som är borgat eller lånat, som förut är sagt. ## KrL TgB 33 — Tingmaala balker, flock 33 (maskinöversättning) Den som blir lagligen nämnd till stämning eller nämnd, vilken nämnd det än kan vara, eller blir nämnd till syn eller utmätning, och han vägrar och sitter kvar utan laga förfall, böte tre mark att tredelas (til treskiptis). § 1. I alla vittnen, eder och nämnder ska bofasta män vara. ## KrL TgB 34 — Tingmaala balker, flock 34 (maskinöversättning) När tolv män ska antingen värja eller fälla någon, det ska de göra på samma ting, eller böte var och en av dem tre mark, utom de alla svär att de inte vet sanningen därom och inte kan ransaka det målet den gången; då får det skjutas upp till nästa ting, och då värje eller fälle de, eller böte som sagt är. § 1. Och den som fäster lag och värjemål (wæriomal) och inte går dem på utsatt dag och plats, vare då fälld i saken. ## KrL TgB 35 — Tingmaala balker, flock 35 (maskinöversättning) Om nämnden inte kan enas: den som sju av nämnden värjer, vare värjd; den som de inte värjer, vare fälld. ## KrL TgB 36 — Tingmaala balker, flock 36 (maskinöversättning) Om käranden eller svaranden misstänker (jefuar) någon i nämnden för att vara partisk (wildugan), då ska den gå bort och en annan sättas i hans ställe tills målet avgörs, och han have inte rätt att jäva (wræka) mer än tre i en sak. ## KrL TgB 37 — Tingmaala balker, flock 37 (maskinöversättning) Vill man vädja mot en nämnd, då vädje han innan den har svurit. Mot häradsnämnden vädje målsäganden under lagmansnämnden med tre mark, och varje nämndeman med en halv mark. Mot lagmansnämnden vädje målsäganden under konungens nämnd på räfst eller landsting med sex mark, och varje nämndeman med en mark. Förlorar målsäganden, tage den nämnd som det vädjades mot hälften av vadet (wædh), och lagmannen eller konungen hälften. Förlorar nämnden, tage lagmannen eller konungen hälften och målsäganden hälften. ## KrL TgB 38 — Tingmaala balker, flock 38 (maskinöversättning) Dömer lagman eller häradshövding en dom, och vill någon vädja mot dem, då vädje han på samma ting eller inom nästa åtta dagar därefter, eller have sedan ingen rätt att vädja mot dem. Vädjar man mot häradshövdingen, då vädje målsäganden tolv öre och häradshövdingen tre mark under lagmannen; förlorar målsäganden, tage häradshövdingen en halv mark, lagmannen en halv mark och häradet en halv mark; förlorar häradshövdingen, tage målsäganden en mark, lagmannen den andra och häradet den tredje. ## KrL TgB 39 — Tingmaala balker, flock 39 (maskinöversättning) Om bonde eller häradshövding vädjar mot lagmannen, vädje bonden eller häradshövdingen tre mark och lagmannen sex mark; förlorar bonden eller häradshövdingen, tage lagmannen en mark, konungen den andra och häradet den tredje; förlorar lagmannen, tage den som vädjade två mark, konungen två mark och häradet två mark. Mot lagmannen vädjas under konungen eller dem som har hans dom. § 1. Bryter någon häradshövdingens dom, böte han tre mark. Bryter någon lagmannens dom, böte han sex mark. ## KrL TgB 40 — Tingmaala balker, flock 40 (maskinöversättning) Om konungen eller de som har hans dom vill hålla rättareting (rættara ting), då ska konungen eller de som är å hans vägnar kungöra det i det landskapet med sitt brev sex veckor innan det ska hållas, på andra tider än som förut skrivet står. § 1. Den som då vill klaga mot en annan, säge till honom med två bofasta män inför socknen eller på tinget där svaranden bor, inom de närmaste fjorton dagarna sedan brevet är läst; kommer han då inte till svars och är utan förfall, då ska konungen eller de som har hans dom inte desto mindre döma i det målet som om han själv vore till svars. § 2. Alla de som bor i häradet vare pliktiga att komma till nämnda rättareting, eller böte var och en en mark att tredelas, utom han har laga förfall, och den vare målsägande som klagar. ## KrL TgB 41 — Tingmaala balker, flock 41 (maskinöversättning) Vid dessa rättareting ska häradshövdingen nämna en nämnd av tolv män ur häradet, hälften hovmän och hälften bönder och landbor, goda bofasta män som parterna och häradsmännen säger ja till; han ska nämna sanningsmän i nämnden och inte osanningsmän, inte parter och inte de som är partiska (wildoge); häradshövdingen ska själv vara i den nämnden och inte någon annan i hans ställe, utom han har laga förfall. § 1. Den som denna nämnd värjer eller fäller, det ska stå och inte gå åter. Mot den nämnden får ingen vädja; dock får konungen utleta sanningen i alla mål; han får bryta åter alla svekfulla åtal (skrok soknar) och alla överdrivna åtal (off sokner), och lagmannen ska skilja lag. ## KrL TgB 42 — Tingmaala balker, flock 42 (maskinöversättning) Under den tid konungens nämnd ska hållas, ska konungens fogde hålla kosten för den som har konungens dom med åtta hästar, och för den som har hans domsigill (dom jncigle) med tre hästar, och häradshövdingen ska hålla kosten för lagmannen med åtta hästar, och för nämnden: för varje hovman som är i nämnden med två hästar, och för varje bonde och landbo med en häst. Och eftersom häradshövdingen ska hålla den kosten, ska han uppbära all den häradsrätt som då faller inför den nämnden, var häradshövding i sitt härad. ## KrL TgB 43 — Tingmaala balker, flock 43 (maskinöversättning) Gör någon märkbart oljud på tinget inför rätten, böte han sex öre som domarens (rettarens) ensak. Svär någon (bannar) öppet åt en annan inför rätten, hotar, säger sig ovän med honom (vnsægir) eller kallar honom lögnare, böte han tolv öre att tredelas. § 1. Kallar också någon en annan oqvädinsord (oquædins ordh) i hastigt mod, vad det än är, som går på heder eller ära, böte han tre mark att tredelas om han genast rättar sina ord eller tar tillbaka dem; vill han inte rätta sig innan han går från tinget, böte han efter vad orden är, som förut avgörs i denna balk; ställer han inte säkerhet (valdfester) [osäker tolkning] på samma ting, då utsökes de brotten som andra, och hans sak ökas med fjärdingsbot, och sex män som var på tinget ransake om det var oqvädinsord eller ej, och om han gjorde det i hastigt mod eller av långvarigt agg (laange wrækt). _______________ ## Edzöris balker, stycke 63 (maskinöversättning) XLIII. Tar man frukt i en annans låsta trädgård med våld och gör ägaren skada. ## Edzöris balker, stycke 64 (maskinöversättning) XLIIII. Den som anstiftar eller lejer en annan att göra onda gärningar. ## KrL EB 1 — Edzöris balker, flock 1 (maskinöversättning) Söker man hem till en annan med det uppsåtet att man vill göra bonden eller hans hjon eller någon som är i hans gård eller är hans gäst, eller som har sökt sig till hans gård i trångmål, skada när man kommer in i gården, och dräper, slår, hugger fullt sår eller slår skråma (skeno), blånad eller blodvite, då har alla som är med i flock och följe (fluk oc farnöte) brutit edsöret (edzörit). ## KrL EB 2 — Edzöris balker, flock 2 (maskinöversättning) Flyr en man till en annans gård undan sina ovänner, och den som far efter kastar eller skjuter efter honom så att han får döden därav eller fullsår eller blånad, och det träffar honom sedan han kommit in på tomten eller i gården hos den han sökte hjälp hos, då har han och alla som var med honom brutit edsöret (edzöret). ## KrL EB 3 — Edzöris balker, flock 3 (maskinöversättning) Så mycket som bonden har intaget med hus och gärden på den tomt han bor på, där har han hemfrid (heemfridh) för sig och allt sitt. § 1. Om en badstuga står utanför gården, en smedja, ett avträde (hemelik hws) eller en lada, i dessa hus ska man ha samma frid som på tomten eller i gården; den som där gör gärning mot en annan have förbrutit edsöret (edzörit). ## KrL EB 4 — Edzöris balker, flock 4 (maskinöversättning) Om det träffar den som löper före innan han kommer in på tomten eller i gården hos den han flydde till, då är där inte brutet edsöret (edzörit). ## KrL EB 5 — Edzöris balker, flock 5 (maskinöversättning) Om de söker hem till en man och vill göra skada, även om de inte lyckas, böte de fyrtio mark för hemgången (heemgangona), eller värje sig med tolv mäns ed att de inte kom med det uppsåtet att de ville göra skada. § 1. Om de bryter dörr, eller kommer med spända armborst, dragna svärd eller andra sådana vapen, och söker efter dem som de vill göra skada i bondens gård, även om de inte gör mer skada, böte de då som förut skrivet står, och komme inte till något nekande därvid om häradsnämnden så vittnar. ## KrL EB 6 — Edzöris balker, flock 6 (maskinöversättning) Om den man som gör hemsökn (heemsokn) kan bli sårad eller dräpt eller få blodvite medan han gör hemsökn, då är allt ogillt (ogilt) som han får. Om de som gör hemsökn kan fly undan, är allt ogillt som de får i gården eller på tomten. § 1. Om de strider vid gårdsleden (gaardz lidhi), och den som gjorde hemsökn faller med fötterna innanför gårdsleden och huvudet utanför, vare han ogill; faller fötterna utanför och huvudet innanför, vare han gill, ty huvudet föll därifrån där fötterna stod. ## KrL EB 7 — Edzöris balker, flock 7 (maskinöversättning) Om den som de red hem till kan löpa ut ur sin gård, och dräper, slår eller hugger sedan de kommit utanför hans gård, böte han efter landslag; får också han sår eller blir dräpt sedan han kommit ut ur sin gård, då böte de som gjorde det efter landslag. ## KrL EB 8 — Edzöris balker, flock 8 (maskinöversättning) Om män möts i en gård i sämja och skiljs i osämja, där är inte brutet edsöret (edzörit), utom att han går vred ut ur gården och sedan går tillbaka in i gården med vapen eller hjälp och hugger, slår eller dräper; då har han och alla som var med honom brutit edsöret. ## KrL EB 9 — Edzöris balker, flock 9 (maskinöversättning) Om en man hämnas efter förlikt mål och bot, då har han brutit edsöret (edzörit); då ska nämnden avgöra om någon annan tvist kom emellan dem eller ej. ## KrL EB 10 — Edzöris balker, flock 10 (maskinöversättning) Ingen får hämnas efter att böter är fästade och borgade, utan att han bryter edsöret (edzörit). Är böter fästade men inte borgade, eller är det så avtalat att om de inte böts inom den dag som är satt, då får han hämnas; hämnas han då, have han inte brutit edsöret, utan böte laga böter efter vad brotten är. Men om något är betalt av boten, då får de inte hämnas, utan kräve det som återstår med lag, eller have brutit edsöret. ## KrL EB 11 — Edzöris balker, flock 11 (maskinöversättning) Ingen får hämnas på en man när en annan gör gärningen; hämnas man på en annan, då bryter man edsöret (edzörit); det ska häradsnämnden avgöra, om den som han hämnades på gjorde gärningen mot honom eller en annan; gjorde inte densamme gärningen mot honom, då ska häradsnämnden avgöra vilken annan tvist kom emellan dem, eller varför han hämnades på en annan; hämnades han på en annan, då har han brutit edsöret. ## KrL EB 12 — Edzöris balker, flock 12 (maskinöversättning) Tar man en kvinna med våld och blir gripen på färsk gärning, och vittnar tolv män så, då ska häradshövdingen genast skära upp budkavle och stämma till ting och döma honom under svärd, och inte skjuta upp det längre. Tar någon lösen för honom, böte han fyrtio mark som konungens ensak (eensak) och lämne lösen tillbaka; hälften tage kvinnan och hälften konungen. Om han inte är tagen på bar gärning, och kvinnan beskyller honom för att med våld ha fullbordat sin onda vilja, eller säger att han brottades med henne men inte kunde fullfölja sin vilja, och syns då kläder rivna på honom eller henne och därmed blånad eller blodvite, eller hörs rop och åkallan, det ska häradsnämnden avgöra och ransaka; fäller de honom, have han brutit edsöret (edzöret). § 1. Tar man en kvinna med våld, och dräper hon honom därvid, och vittnar tolv män så, då ligge han ogill. § 2. Tar man en kvinna med våld och rymmer ur landet med henne, och blir han lagligen överbevisad därom, då ska han aldrig få frid förrän kvinnans lagligen gifte man ber för honom, om hon är gift, eller hennes närmaste fränder, om hon är ogift. ## KrL EB 13 — Edzöris balker, flock 13 (maskinöversättning) Om man sitter i försåt för en annan på tingsväg eller kyrkväg, till eller från, och vill dräpa, såra eller slå honom, och gör han något av det, då har han brutit edsöret (edzörit). Om det kommer av plötslig tvist (braadom skilnadh), där är inte brutet edsöret. § 1. Om man sitter i försåt för en annan på kyrkväg eller tingsväg och vill göra skada, även om han inte lyckas, spänner armborst eller båge, drar svärd eller kniv, eller springer emot honom med annat vapen, eller jagar honom framför sig med sten eller stång, böte han sex mark att tredelas (til treskiptis); det ligge på de vittnen som var närvarande och på sex män på tinget. Beskylls han för det, värje han sig med sex mäns ed eller böte som sagt är. Hugger man också i en annan mans kläder eller vapen, rycker eller knuffar honom på kyrkväg eller tingsväg, och blir det inget blodvite därav, då neke han med sex mäns ed eller böte nio mark. ## KrL EB 14 — Edzöris balker, flock 14 (maskinöversättning) Om man dräper en annan, hugger eller slår blodvite eller blånad på tinget eller i själva kyrkan, have han då brutit edsöret (edzörit), utom det sker av våda, ty där ska alla ha frid. ## KrL EB 15 — Edzöris balker, flock 15 (maskinöversättning) Om man rider från kyrkan eller tinget till penningöl (pennings öll) innan han kommer hem, eller till annat ställe, och hans ovänner sitter där i försåt för honom och dräper eller sårar honom, då har de inte brutit edsöret (edzörith). ## KrL EB 16 — Edzöris balker, flock 16 (maskinöversättning) Om man jagar bort en annan från laga talan (lagha tilmælom), och blir det inget hugg, blodvite eller blånad därav, böte han fyrtio mark att tredelas (til treskiptis) och have inte brutit edsöret (edzörit); och det ska häradsnämnden avgöra om han flydde tvingad eller av egen vilja, eller om den andre jagade honom från tingsstämman, eller om någon annan tvist kom emellan dem och det inte var för stämmans skull. § 1. Han har frid hemifrån sig och till stämman, och likaså hem tillbaka till sitt; dräper man honom, sårar eller slår blodvite på vägen till stämman eller från stämman därför att han stämde eller ville söka honom, då har han brutit edsöret. ## KrL EB 17 — Edzöris balker, flock 17 (maskinöversättning) Om man leder en annan till stock eller annat ställe och hugger av honom händer eller fötter med våld, då har han och alla som var med honom brutit edsöret (edzöret); då have den som fick dråpet eller såret, eller också hans arvingar, rätten till bön (bönena) [osäker tolkning]. Kommer det av plötslig tvist emellan dem, och får någon av dem sår, död eller blodvite, där är inte brutet edsöret. ## KrL EB 18 — Edzöris balker, flock 18 (maskinöversättning) Om man hämnas på den som gav ut eller tog emot dom, dräper, hugger fullsår eller gör blånad eller blodvite, eller hämnas på den som vittnade mot honom inför rätten, eller därför att han lagligen försvarade sitt eget mot honom inför rätten, då har han och alla som var med honom brutit edsöret (edzöret); då ska häradsnämnden avgöra om han hämnades därför eller om någon annan tvist kom emellan dem. ## KrL EB 19 — Edzöris balker, flock 19 (maskinöversättning) Om man söker hem till en annan och för honom med våld ut ur hans gård, även om han inte bryter hus eller gör blodvite i gården, då har han brutit edsöret (edzörit), utom att konungens dom, eller dens som har konungens dom, har gått före därom, eller sann tjuvnad leds på honom, eller sann tjuvnad tas med ransakan i hans hus, eller han har förbrutit sitt liv för andra uppenbara gärningar; sådana bör inte njuta hemfrid (hemfrid). ## KrL EB 20 — Edzöris balker, flock 20 (maskinöversättning) Om en man beskylls för tjuvsak, eller vilket slags brott det än är, och tas, sätts i stock (bastas) och binds och pinas oöverbevisad, utan att vara uppenbart tagen på bar gärning, och utan konungens dom eller dens som har konungens dom, den som så gör have brutit konungens edsöre (edzöre), och inte tas då fyrtio mark som fordom gjordes, ty var man ska ha frid i sitt gods och sina penningar, och särskilt för sitt eget liv och sin kropp. ## KrL EB 21 — Edzöris balker, flock 21 (maskinöversättning) Den som bryter edsöre (edzöre), hur många de än är tillsammans i flock och följe när gärningen görs, de har förverkat allt de äger utom jordagods, och ska vara biltoga (biltoge) över hela Sveriges rike. § 1. Deras lösa gods ska skiftas i tre: den jordägare som äger den jord där hemsökn gjordes tage en lott, konungen den andra och häradet den tredje; dock så att den skuld som de rätteligen var skyldiga innan de bröt edsöret först betalas av det oskiftade, och sedan målsägandens rätt efter vad saken är. Räcker inte godset till skuld och målsägandens rätt, avgå från båda lika mycket av varje mark; är godset mer, gå det som blir över till tredelning, som förut är sagt. § 2. De får inte förverka sina barns lott, om de har några, inte heller sin hustrus lott, inte heller de hus som står på hustruns tomt eller jord, och inte någons lott som äger i boet med dem; så ska var och en böta sin sak ensam och inte förverka någon annans lott. ## KrL EB 22 — Edzöris balker, flock 22 (maskinöversättning) När edsöresmål (edzöris maal) bryts, då ska målsäganden kungöra det inför socknen eller tinget där gärningen gjordes, eller också inför konungen som förut är sagt i konungabalken; när gärningen så är lyst, då ska häradshövdingen i det häradet genast skära upp budkavle och kalla samman häradsting; dit får den som gjorde gärningen komma säker (felogir) och fara säker därifrån i sitt behåll. Häradsnämnden i samma härad ska utleta och avgöra vad som är sannast i det målet; finns det vittnen, då gå de inför nämnden och svärje var och en på eget ansvar (sins læstom) [osäker tolkning], och häradshövdingen stave eden. ## KrL EB 23 — Edzöris balker, flock 23 (maskinöversättning) Häradsnämnden ska på samma ting, eller på nästa därefter, antingen värja eller fälla den som saken ges, först i fråga om edsöret (edzörit); värjer de honom i fråga om edsöret, vare han saklös därom, och målsäganden lagsöke honom då efter vad brotten är, vart och ett för sig, i vår lagbok. ## KrL EB 24 — Edzöris balker, flock 24 (maskinöversättning) Om de fäller honom för edsöret (edzöret), då ska häradshövdingen på samma ting, eller nästa därefter, räkna upp alla dem som var med i flock och följe (flok och farnöte) när gärningen gjordes; och när han har räknat upp dem, då ska häradsnämnden svärja dem alla biltoga (bilthoga), och häradshövdingen döme dem fredlösa över hela riket; dock have han en månads frist från det gärningen gjordes att förlika sig med målsäganden om han kan, utan att konungens, jordägarens och häradets rätt försummas. § 1. Flyr han eller för han undan sitt gods sedan saken ges honom, då have han förbrutit både det gods som han förde undan och sin frid. ## KrL EB 25 — Edzöris balker, flock 25 (maskinöversättning) Om det är en landbo som hemsökn (heemsokn) görs mot, eller en som har hyrt hus eller tagit det till lån, och får han eller något av hans hjon sår eller skråma eller blodvite eller blir dräpt, då have han samma rätt som om han själv ägde jorden, utom i boskiftet (boskiptit). ## KrL EB 26 — Edzöris balker, flock 26 (maskinöversättning) Om en annan man, en som söker sig till landbons gård, får sår eller skråma eller blir dräpt, då har målsäganden både fridsbönen (fridbönena) och sårböterna, och jordägaren tage en tredjedel av skövlingen (skyflingene). ## KrL EB 27 — Edzöris balker, flock 27 (maskinöversättning) Ingen mans gods får skövlas förrän han är lagligen överbevisad till biltogsmål (biltogs maals). Inte heller får man dräpa honom inom den frist som sätts för honom på tinget när han svärs biltog (biltoger); annars ska det fastas och bötas för honom som för en annan saklös man, och hans lik läggas i kyrkogården. ## KrL EB 28 — Edzöris balker, flock 28 (maskinöversättning) Den som hyser och föder dem ett mål sedan deras månadsfrist är ute, böte tre mark; hyser och föder han dem längre, böte han fyrtio mark så ofta han blir lagligen överbevisad därom, eller neke med tolv mäns ed att han inte hyste eller födde en biltog man, eller att han inte visste att han var biltog. ## KrL EB 29 — Edzöris balker, flock 29 (maskinöversättning) Den som hyser en biltog man till skada för en annan man, vare lika saker som den biltoge mannen om denne gör någon gärning; böte ändå den biltoge mannen efter sina brott inte desto mindre; det ska häradsnämnden avgöra vad som är sant därom. ## KrL EB 30 — Edzöris balker, flock 30 (maskinöversättning) Blir en man dräpt inom riket av målsäganden (sakgiua) eller av någon annan sedan han är svuren biltog och hans laga frist är utlöpt, ligge han ogill både inför kyrkan och konungen, utom han lagligen har fått lejd (dagh) av konungen. ## KrL EB 31 — Edzöris balker, flock 31 (maskinöversättning) Om någon är lagd biltog från riket och sedan blir dräpt utom riket, eller också blir tagen utom riket och med våldsverk förd tillbaka in i riket och sedan dräpt, då ska det för honom både bötas och fastas som för en annan saklös man, och hans lik jordas i kyrkogården, ty han kunde inte vara biltog eller mista sin frid i flera länder, utan bara i det land där gärningen gjordes. § 1. Inte heller ska för edsöresbrott (edzöris brut) hustruns hus som står på hennes tomt gå i skövling, ty enligt vår lag gifter sig varken mannen in i sin hustrus odaljord (adel iord), hus eller odalvattenverk (adel watn werka), och inte hon i hans, utan i alla andra lösa penningar. Inte heller ska allmänningsjord gå i skövling, fast den räknas som lösöre. ## KrL EB 32 — Edzöris balker, flock 32 (maskinöversättning) De ska vara biltoga till dess den som de bröt mot, eller hans arvingar, ber för dem; när de som de bröt mot ber för dem, då ska konungen ge dem frid, eller den som har sådan konungens makt att han får ge dem frid; då ska de lösas hos konungen med fyrtio mark; det vare konungens ensak (eensak). § 1. Dör den som är biltog innan han får frid, då betale hans arvingar av hans gods laga böter, vare sig det är dråp eller sår, till målsäganden, konungen och häradet. ## KrL EB 33 — Edzöris balker, flock 33 (maskinöversättning) En biltog mans jordagods ska lagmannen och häradshövdingen ha med det villkoret att de ska sätta en ombudsman (wmbudzman) som ska göra räkenskap för dem, så att avgälden inte kommer till någon annan förrän hans skulder är betalda, de som han rätteligen var skyldig innan han bröt edsöret; vad som blir över ge de för hans själ till fattiga män, eller till kyrka och kloster, ända till dess han får frid eller är död; när han är död, då have hans rätta arvingar det godset. ## KrL EB 34 — Edzöris balker, flock 34 (maskinöversättning) Om en biltog man kan rymma ur riket som har så litet i lösören att sätta på spel att hans skulder inte kan betalas och hans sak inte bötas, men ändå har jordagods i riket, och gör han inte inom natt och år efter att han har rymt så med målsäganden att denne skaffar honom frid av konungen, då ska tolv män mäta ut hans jordagods, och först ska hans skulder betalas och målsägandens rätt, och vad som är över gå till skövling och skifte som förut är sagt. ## KrL EB 35 — Edzöris balker, flock 35 (maskinöversättning) Om en man kan bryta edsöre och blir fångad på färsk gärning inom samma dygn, då ska häradshövdingen skära upp budkavle och kalla samman ting i det härad där gärningen gjordes; häradsnämnden ska avgöra vad som är sant därom. Har han gjort dråp i den hemsökn, och vittnar häradsnämnden så, då ska häradshövdingen döma honom under svärd, och alla dem som var fångade med honom och i samma gärning. Har han gjort blodvite eller blånad, eller annan skada (akomo) som rör edsöret, mista han sin högra hand, och var och en som var med därvid. För rån böte han som längre fram avgörs, efter vad det är värt; och för edsöret ska deras lösa gods gå i skövling som förut är sagt, vare sig de mister livet eller ej. ## KrL EB 36 — Edzöris balker, flock 36 (maskinöversättning) En kvinna kan inte bryta edsöre, ty hon kan inte vara biltog. Inte heller kan en omyndig (ofuermagi) bryta edsöre; klagas det mot honom, då ska nämnden svärja att han inte är femton år gammal, och han böte efter vad som avgörs i sårmålen. ## KrL EB 37 — Edzöris balker, flock 37 (maskinöversättning) Om man går mot en annan på hans åker om våren eller på äng eller åker om hösten och dräper, då är han tvegill (tuegilder) och alla hans hjon, och det ogillt som den får som går emot honom. Samma lag gälle om någon jagar en annan från dennes ägodelar upp på en annans och gör gärning mot honom där. ## KrL EB 38 — Edzöris balker, flock 38 (maskinöversättning) Om en man olagligen blir dödad (forderfuader) utan skuld, halshuggen, hängd eller steglad, då stånde den som gjorde det samma rätt som han gjorde honom. ## KrL EB 39 — Edzöris balker, flock 39 (maskinöversättning) Tar man en annan och lägger ned honom på jorden med våld, snöper honom som annat fä, bryter ut ögon eller tänder ur hans huvud, eller skär av tunga, näsa eller öron, hugger av honom hand eller fot eller båda; den som sådant gör, och alla som var med honom, har brutit edsöret (edzörit); och den som är målsägande därtill, vare sig det är den sårade (saaratoli) eller hans arvinge, han ska ha både skövlingen och sårböterna och rätten att be om frid, i vems hus det än görs i dessa mål. Blir han fångad på färsk gärning, have då målsäganden och hans fränder full rätt att föra honom till tinget och låta vittna; sedan have målsäganden rätt att släppa honom mot lösen om han vill, eller också låta honom mista lem för lem, sådan som han själv miste, eller också ta livet av honom, och han ligge ogill för sin gärning. § 1. Om det kommer av vapenskifte mellan dem, och inte av sådant våld som nu är sagt, då är inte brutet edsöret, utan han böte som avgörs i sårböterna. Om en man beskylls för en sådan sak och inte är fångad därvid, då ska häradsnämnden, tre bofasta från varje fjärding av det härad där gärningen var gjord, värja eller fälla honom; fäller de honom, vare han fälld; värjer de honom, vare han saklös. ## KrL EB 40 — Edzöris balker, flock 40 (maskinöversättning) Den som rånar av en annan med fullt våld i lösören, vad det än kan vara, till en halv marks värde eller mer, och blir han gripen på färsk gärning, då ska han föras till tinget och man låte vittna med häradsnämnden att han är full rånsman. Vittnar de så, då ska han dömas under svärd på tinget; blir han värjd, vare han saklös, och den som förde våld mot honom böte fyrtio mark. Beskylls han för det och är han inte tagen på bar gärning, ligge det på häradsnämnden; värjer de honom, vare han saklös; fäller de honom, böte han fyrtio mark. ## KrL EB 41 — Edzöris balker, flock 41 (maskinöversättning) Rånar han till tre öre eller mer och mindre än en halv mark, och blir det sökt mot honom med fulla skäl, eller beskylls han för det och kan inte värja sig med sex bofasta män, böte han tjugo mark. § 1. Rånar han till två öre eller mer och mindre än tre öre, böte han sex mark, eller värje sig med sex män; rånar han till ett öre eller mer och mindre än två öre, böte han tre mark, eller värje sig själv tredje; rånar han mindre än ett öre, böte han sex öre, eller värje sig själv andre. I alla dessa rånsaker böts som sagt är att tredelas (til treskiptis), och åt målsäganden åter det som är rånat. ## KrL EB 42 — Edzöris balker, flock 42 (maskinöversättning) Om man ligger i skogen eller på skepp eller på annat ställe och ger sig till att råna, och rånar han litet eller stort, och blir det uppenbart, då får var man saklöst gripa honom och alla som är i flock och följe (fluk oc farnöte) med honom och föra dem till tinget; där ska tolv män av häradet nämnas som ska ransaka det målet. Befinns det att gärningen är uppenbar, då ska häradshövdingen döma alla dem under svärd som var med i flock och följe; är gärningen inte uppenbar, utan de beskylls för den, eller har de kommit i uppenbart rykte därom, då ska de tolv ransaka det; fäller de dem, böte då var och en av dem fyrtio mark att tredelas; den som inte förmår böta mista sitt huvud; värjs de, vare de saklösa, såväl de som var gripna som de som grep. § 1. Befinns det också att de har avlivat någon till lands eller vatten i detta mål, då blir de steglade. Den som hyser eller hägnar sådana män med vilja och vetskap, vare lika god som de. Sådana kallas stråtrövare (qwettokarla) [osäker tolkning] och sjörövare. ## KrL EB 43 — Edzöris balker, flock 43 (maskinöversättning) Om man går in i en annans trädgård som är inhägnad, tar äpplen eller annan frukt med våld, och bonden eller hans hjon är där och vill värja, och kommer det till slag mellan dem, och får bonden eller hans hjon dråp, sår eller blodvite, där är edsöret (edzörit) brutet; får den som kom dit dråp, sår eller blodvite, vare det ogillt. ## KrL EB 44 — Edzöris balker, flock 44 (maskinöversättning) Den som anstiftar eller lejer en annan man att slå, dräpa eller göra någon gärning mot en annan man, han ska stå samma rätt som om han själv hade gjort det. _______________ ## KrL HB 1 — Högmælis balker, flock 1 (maskinöversättning) Mördar en man en annan, eller en kvinna, eller varhelst en mördar en annan och lägger honom i lönndom och bär honom i gömsle (fielster), då ska mannen steglas och kvinnan brännas; då ska häradsnämnden av det härad där gärningen gjordes avgöra om han eller hon är skyldig eller oskyldig (sanna eller osanna), och häradshövdingen förestave (höffde) eden, och sedan svärje var och en som står i eden på eget ansvar (sins læstom) [osäker tolkning]. Så ska göras om allt mord (mordh) och de mål som livet går för. ## KrL HB 2 — Högmælis balker, flock 2 (maskinöversättning) Dräper en man eller kvinna med sin vilja eller mördar sitt barn, odöpt eller döpt (hedit eller cristit), eller ett barn sin fader eller sin moder, eller en man sin hustru eller en hustru sin man, vem av dem det än är som gör det, då ska mannen steglas och kvinnan brännas, om det är uppenbart för alla. Den som beskylls för en sådan sak, när det inte är uppenbart, ska värja sig med häradsnämnden som förut är sagt; värjs han, vare han saklös; fälls han, då ska mannen steglas och kvinnan brännas, och den av dem som mördade eller dräpte med vilja ska mista arvet efter den döde, och likaså hela hans ättlägg, ty ingen får dräpa en annan till arv. ## KrL HB 3 — Högmælis balker, flock 3 (maskinöversättning) Men om det har kommit av våda, då böte han som avgörs i dråpmålen dubbla böter (twegildis böter) till konungen, målsäganden och häradet, och mista varken liv eller arv för denna våda; det ska häradsnämnden avgöra, om det var gjort med vilja eller av våda. ## KrL HB 4 — Högmælis balker, flock 4 (maskinöversättning) Kan det så illa hända att någon människa förgör sig själv, på vilket sätt det än kan hända, då ska han föras till skogen och brännas på bål, utom det vore uppenbart att han förut hade blivit så från vettet (affwita) att han inte visste att akta sig för någon våda; då får han grävas ned i jorden utanför kyrkogården; och när sådan skada sker, då ska häradshövdingen genast skära upp budkavle och samla häradsting. Häradsnämnden ska ransaka det målet och häradshövdingen avge dom. Den dödes arvingar tage godset. ## KrL HB 5 — Högmælis balker, flock 5 (maskinöversättning) Går en man från sin lagligen gifta hustru och fäster sig lagligen en annan kvinna, och lägrar (hefdar) henne medan den andra lever som han förut hade fått med lag, och blir det skäligen lett i bevis med uppenbara vittnen inför hans och kyrkans rätt, have han förverkat sitt liv, och kvinnan på samma sätt om hon gör det; han ska halshuggas och kvinnan sättas levande i jorden. § 1. Fäster en man också en annan kvinna medan den förra lagligen gifta lever, även om han inte lägrar den senare, böte han fyrtio mark att fyrdelas (til fiwghurskiptis): till målsäganden, konungen, biskopen och häradet; det ligge på häradsnämnden om han lägrade henne eller ej. Samma lag gälle om en kvinna gifter sig med en annan man. ## KrL HB 6 — Högmælis balker, flock 6 (maskinöversättning) Förgör en man en man eller kvinna, eller en kvinna en kvinna eller man, med trolldom (truldom), så att hon eller han får döden därav, mista den sitt liv för sådan gärning; mannen ska steglas och kvinnan brännas, och det avgöres med häradsnämnden som förut är sagt. ## KrL HB 7 — Högmælis balker, flock 7 (maskinöversättning) Förgör en man eller kvinna sitt styvbarn med vilja och förakt, och vill tillägna sina egna barn arvet, gälle samma lag om livet, och om arvet stå det som lagboken säger i ärvdabalken, i tolfte kapitlet (duodecimo capitulo). ## KrL HB 8 — Högmælis balker, flock 8 (maskinöversättning) Den som reser här mot konungen eller rikets herre, eller gör försåt så att han vill fånga eller dräpa honom, eller gör några våldsgärningar eller orätt med brev, råd, gärningar eller hjälp, han ska mista jord och gods och liv om han blir fångad med uppenbar gärning. § 1. Om han beskylls för detta och inte blir fångad med uppenbar gärning, stå det till konungens nämnd, och sedan svärje var och en av dem som står i eden på eget ansvar (sins læstom) [osäker tolkning], som sägs i deras ed; fäller de honom, have han förverkat allt det som förut är sagt; värjer de honom, vare han saklös. ## KrL HB 9 — Högmælis balker, flock 9 (maskinöversättning) Men om en man leder en utländsk här in i sitt fosterland och bär vänd sköld (awgan skiöld) mot sin rätte herre och härjar sitt eget fosterland, utom han följer den som är rättkommen till riket, då har han och alla som var med honom förverkat både liv och gods under kronans eviga ägo. Men om någon beskylls för en sådan sak och det inte är uppenbart, då ska konungens nämnd värja eller fälla honom; värjs han, vare han saklös; fälls han, mista han både liv och gods som förut är sagt. ## KrL HB 10 — Högmælis balker, flock 10 (maskinöversättning) Men om en landbo, bryte (bryti), mjölnare, trosvuren sven (troskylder swen) eller någon av deras hustrur dräper sin rätte herre eller husbonde eller hans hustru, och blir han eller hon fångad med samma gärning, då ska han eller hon föras till tinget, och där ska mannen dömas till stegel och kvinnan brännas. Den skyldiges jord och lösa penningar ska gå till tredelning (til treskiptis): konungen tage en lott, målsäganden den andra och det härad där gärningen gjordes den tredje; dock så att avrad (affradh), tionde, skuld, bolagspenningar och barnens penningar först skiftas undan. § 1. Den som beskylls för en sådan sak, man eller kvinna, och inte uppenbarligen är tagen därvid, värje sig med häradsnämnden där gärningen gjordes, och häradshövdingen förestave eden, och sedan svärje var och en som står i eden på eget ansvar (sins læstom) [osäker tolkning], och be att Gud så är dem huld och de helgedomar han håller i, att han eller hans hustru inte dräpte sin rätte husbonde, och att han därför inte är värd att mista liv eller gods; värjs han, vare han saklös; fälls han, have han förverkat allt det som förut är sagt. § 2. Om den som dräpte säger att det har kommit av våda och inte med hans vilja, då ska han böta dubbla böter (twegilda böter) till de rätta arvingarna och inte mista livet, och till konungen och häradet laga böter som avgörs i dråpmålen, och inte mer; det ska häradsnämnden avgöra, som förut är sagt, om det var gjort med vilja eller av våda. ## KrL HB 11 — Högmælis balker, flock 11 (maskinöversättning) Sätter man eld i en annan mans hus och vill bränna både by och bonde, och bränner han upp ett hus eller flera, eller hela gården eller byn, och blir han tagen med blåsande mun och brinnande brand, då får man binda honom och föra honom till tinget; sedan ska tolv män av häradet bese och leta sanning i det målet; värjer de honom, då böte den fyrtio mark som band en saklös och satte honom i stock, och have inte förverkat frid eller boskifte; fäller de honom, då böte han allt han äger att tredelas (til treskiptis): konungen tage en lott, målsäganden den andra och häradet den tredje, och alltid ersätte han först bonden hans skada, och styrke bonden hur stor skada han har fått; finns inte mer, då ska bonden alltid först ha fullt för sitt, och den som har bränt för bonden ska brännas på bål. ## KrL HB 12 — Högmælis balker, flock 12 (maskinöversättning) När någon beskylls för en sådan sak, man eller kvinna, och inte blir tagen därmed, värje han sig med full (lucthre) [osäker tolkning] häradsnämnd där gärningen gjordes, och vare saklös; fälls han, ersätte han all den skada som den andre fick, och böte fyrtio mark att tredelas; förmår han inte böta och ersätta skadan inom de närmaste sex månaderna sedan han blev sakfälld, då ska han vara ogill för alla, vare sig det är man eller kvinna, till dess han har gjort rätt. ## KrL HB 13 — Högmælis balker, flock 13 (maskinöversättning) Om någon säger sig ovän (wnsægir) med en bonde eller hans bo, och sker bonden sedan skada genom eld, dråp, mord eller andra onda gärningar, och är det inte uppenbart av vem skadan skedde, have då bonden vitsord (witzord) att saklöst beskylla den till rätta som gjorde ovänskapsförklaringen (wnsægning); det ligge på häradsnämnden; värjer de honom, vare han saklös; fäller de honom, vare lagen densamma som nu är sagd, ty dem är illa att tro som lovar andra ont. ## KrL HB 14 — Högmælis balker, flock 14 (maskinöversättning) Den man som sådan djävulskap händer att han har tidelag (tydelag) med fä eller andra oskäliga djur, och blir han tagen på färsk gärning därvid eller bunden därtill med skäliga vittnen och häradsnämnden, då ska häradshövdingen döma honom att grävas levande ned i jorden med samma djur eller brännas i eld; de får inte leva på jorden. Beskylls han för det och är han inte tagen på bar gärning, ligge det på häradsnämnden som andra högmål (högmæle); värjer de honom, vare han saklös; fäller de honom, då ska han järnslås och ta skrift (script) av biskopen, och behålla livet. ## KrL HB 15 — Högmælis balker, flock 15 (maskinöversättning) Bär en kvinna eller man förgöring (forgerninga) mot någon och blir tagen på bar gärning, då ska man ta honom eller henne och sätta i fjättrar, och så föra till tinget, och samma förgöringar med dem; det ska tolv män avgöra om han eller hon har gjort de förgöringarna eller ej; värjer de dem, vare de saklösa; fäller de dem, fälls de till fyrtio mark att tredelas: till konungen, målsäganden och häradet. § 1. Har någon fått döden därav, och klagas det sedan, avgöre det också tolv män; värjer de honom eller henne, vare de saklösa; fälls de, då ska hon brinna på bål och mannen steglas, och den skyldiges lösören skiftas, och arvingarna tage jorden efter dem. Beskylls någon för det och kan inte värja sig med häradsnämnden, böte han som avgörs i dråpmålen. ## KrL HB 16 — Högmælis balker, flock 16 (maskinöversättning) Dessa mål som nu är sagda är urbotamål (wrbota maal), som både liv och gods går för; den som beskylls för en sådan sak och inte är tagen på bar gärning, värje sig i var sak som förut är sagt; och alltid ska hans skulder betalas av hans oskiftade gods, och ingen mans penningar får han förbryta utom sina egna. _______________ ## KrL Dmv 1 — Draapmedvilia, flock 1 (maskinöversättning) Kommer det till tvist mellan män, och dräper de varandra, då ligger man mot man, och böte bådas arvingar konungens rätt, åtta örtugar och tretton mark, och likaså till häradet. ## KrL Dmv 2 — Draapmedvilia, flock 2 (maskinöversättning) Dräper en man en annan och tas på färsk gärning vid liket, eller på flyende fot samma dag och dygn som han gjorde gärningen, då ska han ge liv för liv, och ha ingenstans frid utom i kyrka eller kloster, om det kan prövas att han gjorde gärningen med uppsåt och utan all livsnöd; och det ligge till häradsnämnden (heredz nempd) där gärningen gjordes inom, innan man tar livet av honom. ## KrL Dmv 3 — Draapmedvilia, flock 3 (maskinöversättning) Kommer den dräptes närmaste arvinge inom dag och dygn och dräper dräparen i hastigt mod utan dom, då böte han och faste som en annan dråpare, men rymme inte land och mista inte livet, utan böte konungen åtta örtugar och tretton mark, och likaså häradet. ## KrL Dmv 4 — Draapmedvilia, flock 4 (maskinöversättning) Kan det så ske att den dräptes närmaste arvinge, eller en annan man, vill hindra dräparen för Guds skull eller på herrens bud, eller den som är herrens ämbetsman, och blir dräparen dräpt med värjande hand, då prövas hans mål lika som död som levande, och han döms efter sina brott och ligge ogill, och ingenting bötes för honom till konungen, målsäganden eller häradet. ## KrL Dmv 5 — Draapmedvilia, flock 5 (maskinöversättning) Blir en man dräpt på annat sätt, utan värjande hand, då bötes för honom full rätt till konungen, målsäganden och häradet, och det ska ligga till häradsnämnden. ## KrL Dmv 6 — Draapmedvilia, flock 6 (maskinöversättning) Rymmer dräparen till kyrka eller kloster eller annan plats och blir inte tagen samma dag och dygn, då ska häradshövdingen (herezhöfdinge) genast skära upp budkavle och stämma ting, och den som gjorde gärningen komme med fri lejd (felogir) till svars och gå därifrån i behåll. Erkänner han gärningen eller blir lagligen överbevisad därom, då äger han ha en månads frist att komma till konungen och fjorton nätter att fara från konungen, och inte längre, om han inte får åtnjuta konungens nåd med hans fridsbrev. Var och en som gör gärning på honom inom den föreskrivna tiden har brutit edsöret (edzörit). ## KrL Dmv 7 — Draapmedvilia, flock 7 (maskinöversättning) Vill han nu inte komma till svars på samma ting, då har målsäganden samma rätt att binda honom till dråp som om han hade kommit till svars, och han ha ingen frist och ingenstans frid utom i kyrka eller kloster. ## KrL Dmv 8 — Draapmedvilia, flock 8 (maskinöversättning) Om nu en fredlös man sitter kvar och inte vill rymma, och målsäganden förmår inte ta honom, säge han då till häradshövdingen och konungens ämbetsman; de äger låta fånga honom tillsammans med målsäganden. ## KrL Dmv 9 — Draapmedvilia, flock 9 (maskinöversättning) Nu kan några män vilja försvara dräparen mot dem som vill fånga honom, antingen i hans hem eller på annan plats; då vare det dubbelt gällt som de gör mot dem som vill försvara honom, och allt det ogillt som de får, vare sig det är dråp eller sår. ## KrL Dmv 10 — Draapmedvilia, flock 10 (maskinöversättning) Om nu någon rövar dräparen från dem som har honom i händerna, den som det gör har brutit konungens edsöre. ## KrL Dmv 11 — Draapmedvilia, flock 11 (maskinöversättning) Närhelst en dråpare blir lagligen fångad, den som tar lösen för honom, ge konungen lösen och böte fyrtio mark, vare sig det är målsäganden, länsmannen (lænsman) eller vilken man det helst är. ## KrL Dmv 12 — Draapmedvilia, flock 12 (maskinöversättning) Kommer nu en dråpare till konungen, eller den som har hans dom i Sverige, för att visa sina gärningar, då ha han frist till honom och därifrån som förut är sagt. Konungen äger ge honom brev till samma härad som gärningen var gjord i, och i samma brev nämna den som ska vara närvarande å konungens vägnar så att målet skäligen prövas, och med honom ska häradshövdingen och häradsnämnden noga granska samma mål. Kan det prövas att han gjorde det dråpet tvungen och av rätt livsnöd, då äger de förenämnda lägga böter åt målsäganden, så som de vill svara inför Gud och sin konung, och utröna den dödes brott och med vilka skäl han tvingade dräparen att dräpa honom; och dräparen vare då fri från konungens och häradets sak. § 1. Kan de förenämnda pröva med fulla skäl att han gjorde det dråpet otvungen, då äger de inte lägga böter åt målsäganden, utan då rymme dräparen landet och få aldrig frid förrän han bjuder rätt för sig och ger målsäganden så fulla böter som honom nöjer. ## KrL Dmv 13 — Draapmedvilia, flock 13 (maskinöversättning) Har han nu bött och målsäganden ber för honom, då äger konungen ge honom frid, eller hans ämbetsman som har sådan konungens makt att han kan ge honom frid; och böte han därefter konungen åtta örtugar och tretton mark, och häradet likaså, om inte tvång och nöd prövas som förut är sagt. ## KrL Dmv 14 — Draapmedvilia, flock 14 (maskinöversättning) Nu får konungens rätt inte sättas högre än åtta örtugar och tretton mark, och likaså häradets. § 1. Dagsbrev (Dags breff) löses av konungens kansler för en halv mark, fridsbrev (fridz breff) för en mark; de breven ska skrivas på svenska, och alla andra som rör domar. § 2. Får han inte frid av konungen, eller vill varken böta eller fly, och blir han dräpt sedan hans frist är ute, då ligge han ogill. Hans gods får inte plundras, varken lösöre eller annat, och ingenting bötes till konungen, målsäganden eller häradet, om han inte hade gjort nidingsverk eller andra vederstyggliga gärningar som är dem lika. ## KrL Dmv 15 — Draapmedvilia, flock 15 (maskinöversättning) Dessa är nidingsverk (nidings wærk): dräper någon fader eller moder, son eller dotter, broder eller syster, eller omyndig yngre än sju år, utan att det sker av våda; eller dräper en man en sovande eller en som simmar i ett sund, eller bär en man som träl så att han får bane därav [osäker tolkning]. Var och en som gör sådana gärningar som nu är sagda, för honom gälle samma rätt som föreskrivs i edsöret och i högmålen (högmælom), om han blir fångad; blir han inte fångad, då rymme han landet som förut är sagt och få så mycket mindre nåd som han är mindre värd. ## KrL Dmv 16 — Draapmedvilia, flock 16 (maskinöversättning) Dräper en utländsk man någon, vare det med honom som om en inländsk hade gjort det, om han inte flyr från riket. Rymmer han riket, då betalas hans gäld och bötes hans brott av hans gods, till målsäganden, konungen och häradet, om det räcker till; räcker det inte till att fullt betala gäld och böter, då brista det för konungen och häradet, och målsäganden tage sin rätt. Är godset mer än hans gäld och sak, stå det natt och år, och gå sedan därmed som lag stadgar om annat utländska mäns gods. ## KrL Dmv 17 — Draapmedvilia, flock 17 (maskinöversättning) Var och en som håller en fredlös man, så att han föder honom ett mål eller lånar honom hus en natt, sedan han är gjord fredlös och hans frist är ute, böte tre mark, eller neke med sex mäns ed att han inte visste att han var fredlös. Var och en som håller eller föder honom längre än nu är sagt böte fyrtio mark till treskifte (treskiptis), och det ligge till häradsnämnden vad som är sant därom; och böte han så ofta fyrtio mark som han blir lagligen överbevisad om att han har hållit eller fött honom längre. ## KrL Dmv 18 — Draapmedvilia, flock 18 (maskinöversättning) Fångar nu en man någon för dråp inom dag och dygn sedan dråpet var gjort, och för honom till tinget och vill binda honom till dråp, och denne säger nej för sig att han aldrig gjorde det dråpet, då ska häradshövdingen nämna de tolv männen ur häradet som de båda säger ja till; de ska där söka sanning om det, så som de vill svara inför Gud och sin konung, huruvida han på dråpplatsen (wigualle) var viljande och vållande till att den andre fick döden eller ej. Fäller de honom, då ha den dödes arvingar rätt att binda honom till dråp och låta utföra rätt över honom som förut är sagt, och inte ta böter för honom. ## KrL Dmv 19 — Draapmedvilia, flock 19 (maskinöversättning) Värjs nu den som dråpet tillvitas, då vare han saklös, och den böte fyrtio mark som våldförde den saklöse; är han också sårad eller slagen, då böte han som stadgas i sårmålen. Har de också tagit honom i hans hus eller gård eller annan mans, då har de brutit konungens edsöre. ## KrL Dmv 20 — Draapmedvilia, flock 20 (maskinöversättning) Är nu en man kommen ofångad till svars och säger att han har varit där, men inte varit viljande och vållande till att den andre fick döden, eller säger att han inte var där, då ska häradsnämnden veta det, den som de båda säger ja till, huruvida han på dråpplatsen var viljande och vållande till att den andre fick döden eller ej; och de som nämnden undantar, att de inte var på dråpplatsen, eller var där men inte var viljande eller vållande till att han fick döden, de vare saklösa. Och sedan ha den som har mist sin anhörige rätt att binda till sanbane (sanbana) den han vill och till hållsbane (haldzbana) den han vill, var och en av dem med tolv mäns ed på tinget, bland dem som var på dråpplatsen och inte var undantagna av nämnden. Blir han också överbevisad om dråp, då ha han frist att komma till konungen och åter därifrån som förut är sagt. ## KrL Dmv 21 — Draapmedvilia, flock 21 (maskinöversättning) Nu är hållsbanes (haldzbana) bot nio mark. Ges en man skuld för rådsbane (raadzbana), värje han sig med tolv män eller böte sex mark, målsägandens ensak (eensak). ## KrL Dmv 22 — Draapmedvilia, flock 22 (maskinöversättning) Dör dräparen innan böter är utfästa, då böte hans arvingar av hans gods fyrtio mark till treskifte. Nekar de till dråpet, ligge det till häradsnämnden; värjer de honom, vare de saklösa; fäller de honom, böte de som sagt är. Är böter utfästa, ge då hans arvingar målsäganden det som är utfäst, och konungen och häradet laga böter som föreskrivet står. § 1. Dör han också sedan hans frist är ute, och innan han får frid eller böter fästs åt målsäganden, då böte hans arvingar av hans gods målsäganden åtta örtugar och tretton mark, och vare fria från konungen och häradet. ## KrL Dmv 23 — Draapmedvilia, flock 23 (maskinöversättning) Allt det som ska bötas för faderns gärningar, som han har brutit, eller moderns eller andra fränders, då betale man alltid gälden och saken av den lott som tillhör den som bröt, vare sig det är lösöre eller jord; finns varken jord eller lösöre, då vare arvingarna saklösa både mot målsäganden, konungen och häradet. ## KrL Dmv 24 — Draapmedvilia, flock 24 (maskinöversättning) Närhelst en man ska binda en annan till dråp, ha han rätt att binda honom därtill inom natt och år efter att dråpet var gjort, vare sig han vill tidigare eller senare. Binder han nu inte till dråpet inom natt och år efter att gärningen var gjord, ha han sedan ingen rätt att binda någon till det dråpet, utan den have saken som erkänner sig, om någon finns som gör det. ## KrL Dmv 25 — Draapmedvilia, flock 25 (maskinöversättning) Nu erkänner sig ingen vid dråpet, och ingen blir lagligen överbevisad därom inom natt och år efter att dråpet var gjort, då är häradet sakfällt till fyrtio mark, om inte häradet visar den sanne dråparen; det heter dulgadråp (dulga drap). Av de fyrtio markerna tage konungen hälften och hälften den dräptes arvingar, om de är inrikes; är de inte inrikes, och kommer inte brev eller skäl från rätta arvingar inom natt och år efter att dulgadråpet var utdömt som förut var sagt, då skiftas de åtta örtugarna och tretton markerna som stadgas i ärvdabalken om danaarv. ## KrL Dmv 26 — Draapmedvilia, flock 26 (maskinöversättning) Ges nu häradet skuld för mordgäld (mordgeld), då ska häradsnämnden veta att han dog av sot och inte av människohänder, eller att den rätte arvingen gav någon sann sak på stämt ting inom natt och år, eller att det blev gjort erkännande inom natt och år, eller att de visar den sanne dråparen med sanna vittnen. Har häradet inget av dessa vitsord för sig som nu är sagt, då ska det häradet böta mordgäld, fyrtio mark; konungen tage tjugo mark och målsäganden tjugo mark, som förut är sagt. § 1. Detta ska bötas ut efter mantal, var och en som är femton år av mankön eller mer. För alla dem som äger böta mordgäld, för dem bötes full mordgäld om de blir mördade, och ingen man vare fri därifrån. Mördas också någon som inte böter mordgäld, som kvinnor eller omyndiga yngre än femton år, vare boten hälften mindre. Nu äger häradsnämnden nämna mantalet, och var och en som där nämns äger göra mordgäld; sitter någon kvar och gör det inte, böte tre öre; sitter ett helt hushåll kvar, betale det sin del ut av mordgälden och därtill tre mark. ## KrL Dmv 27 — Draapmedvilia, flock 27 (maskinöversättning) Blir en man dräpt på öar eller skär, och finner häradet dräparen inom natt och år, eller är det ljust och uppenbart att en utländsk här har gjort det, då vare häradet saklöst; är det inte så, betale häradet därför för dulgadråp fyrtio mark, och inte mer, även om fler lik än ett blir funna på en gång. ## KrL Dmv 28 — Draapmedvilia, flock 28 (maskinöversättning) Dräper en kvinna en man och blir fångad på färsk gärning eller inom dag och dygn, då ska man föra henne till tinget, låta vittna och döma henne som en annan dråpare; sedan ha målsäganden rätt att välja om han vill ta böter eller låta halshugga henne. Tar målsäganden böter för henne, då böte hon också konungen åtta örtugar och tretton mark, och likaså häradet. ## KrL Dmv 29 — Draapmedvilia, flock 29 (maskinöversättning) Blir kvinnan inte fångad inom dag och dygn, då ska man binda henne till dråp på tinget som en annan dråpare, och hon böte målsäganden fyrtio mark, konungen åtta örtugar och tretton mark, och likaså häradet. Man får inte göra en kvinna fredlös om hon förmår böta detta. § 1. Förmår hon inte böterna, ha då målsäganden rätt att välja om han vill ta mindre böter eller hennes liv, och hon vare fredlös mot målsäganden, konungen och häradet som en annan dråpare; och dock böte ingen som föder henne eller har umgänge med henne, om han inte försvarar henne mot dem som vill fånga henne; försvarar han henne, vare det dubbelt gällt som han gör och allt ogillt som han får, som förut är sagt. ## KrL Dmv 30 — Draapmedvilia, flock 30 (maskinöversättning) Närhelst en dråpare blir lagligen fångad, vare sig det är man eller kvinna, då ska målsäganden ge honom i händerna på konungens fogde (fogata); fogden äger sätta honom i konungens häkte och låta förvara honom där tills ting är stämt och hans rätt ska verkställas. Fogden ska föra honom till tinget och där överlämna honom i rätten, och sedan ska målsäganden där överbevisa honom om saken och låta döma honom; och bödeln ges en svensk mark av häradets sakören (saköre). ## KrL Dmv 31 — Draapmedvilia, flock 31 (maskinöversättning) Dräper en präst eller annan klerk en lekman, då tar biskopen konungens rätt, och den dödes arvingar målsägandens lott av böterna, och domkyrkan häradsrätten. ## KrL Dmv 32 — Draapmedvilia, flock 32 (maskinöversättning) Dräper en lekman en klerk, tage konungen där sin rätt, och den dödes arvingar sin lott av böterna, och kyrkan häradsrätten som förut. ## KrL Dmv 33 — Draapmedvilia, flock 33 (maskinöversättning) Kan en lekman eller klerk bli dräpt, och den rätte målsäganden är inte inrikes när det klagas; värjs dråpet mot dem som klagar medan han är borta, och kommer han sedan hem och kräver böter, då vare det värjt mot honom som värjdes mot dem som först åtalade, och så mot alla dem som kan tala därpå framdeles. ## KrL Dmv 34 — Draapmedvilia, flock 34 (maskinöversättning) Nu vill en man påstå att dråpet är förlikt och bött, och målsäganden, konungen eller häradet, vilken av dem som helst, klagar efter böter, och den andre säger att han har betalat de böterna; då ska tolv män veta om de var betalda eller ej. § 1. Kommer en man till tinget och erkänner en sak för vilken han bör lida döden, då ska tolv män veta om han erkände den saken eller ej; de tolv männen äger länsmannen nämna. Och vilken sak det än är som han har erkänt och som går på mannens liv, då svärje de tolv männen att han erkände den gärningen, innan dom går över honom. ## KrL Dmv 35 — Draapmedvilia, flock 35 (maskinöversättning) Dräper en lös man (lösker madher) en man, då äger han fångas av målsäganden, konungens länsman och häradshövdingen var han än är, utom i kyrka eller på kyrkogård; då äger han föras till tinget och där låta döma livet av honom, och han varken fastar eller böter för det. ## KrL Dmv 36 — Draapmedvilia, flock 36 (maskinöversättning) Nu kan en lös man göra avhugg eller fullsår, och förmår inte fulla böter, då ska han fångas som sagt är. Kommer inte inom en månads frist den som bjuder laga böter för honom, då föres han till tinget och handen döms av honom. ## KrL Dmv 37 — Draapmedvilia, flock 37 (maskinöversättning) Kan en lös man göra skena (skeeno) och förmår inte tre mark, då ska han fångas och hållas en månad; betalar ingen då böter för honom, då föres han till tinget och en kniv sticks genom hans hand. Det är en lös man som inte är bofast och inte förmår uppbära full bot. ## KrL Dmv 38 — Draapmedvilia, flock 38 (maskinöversättning) Gör en man försåt (forsaat) för en annan i skydd av hus, skog, grind eller ö, eller var det helst kan vara; kommer en man farande där, och den som sitter i försåt reser vapen eller gör angrepp mot den som kommer; faller den som ligger i försåt, ligge han ogill, utom om han hämnas dens död som han är rätt målsägande till, eller vaktar på den som har blivit fredlös enligt lag; då ligge han i laga gälder, fyrtio mark till treskifte, till målsäganden, konungen och häradet; högre blir den boten inte, ty var och en äger ha lag och inte slag med andra. Faller den som kommer, ligge han i tvebot (tweböte), åttio mark, utom om den som sitter i försåt hämnas som sagt är; då böte han fyrtio mark till treskifte och ta full skrift (script). § 1. Nu säger den ene att försåt är gjort och den andre inte; vittne häradsnämnden vad som är sant därom. Det får inte heta försåt utom om den som sitter i försåt reser vapen mot den andre eller gör angrepp som stadgas i edsöret. ## KrL Dmv 39 — Draapmedvilia, flock 39 (maskinöversättning) Nu bjuder konungen ut ledung (ledungh), och skeppet ligger i laga läge och sköldarna i stäven; blir en man dräpt där, ligge han i tvebot. § 1. I de mål som nu är uppräknade ska man binda både sanbane och hållsbane som förut är sagt om andra dråp. § 2. Så ska tvebot skiftas, att målsäganden tar fyrtio mark, och sedan går fyrtio mark till treskifte: en lott tar konungen, den andra målsäganden och den tredje häradet. _______________ ## KrL Dvå 1 — Draapmedvadha, flock 1 (maskinöversättning) Var och en som drar svärd eller kniv, spänner armborst eller reser andra vapen mot en annan, otvungen och utan nöd, hugger, sticker eller skjuter mot honom och träffar en annan, vare sig det blir dråp eller sår därav, komme aldrig vådaed eller vådabot därför. § 1. Nu kan någon vilja värja sig av livsnöd, eller vill fånga den man som är fredlös eller en annan som lagligen får gripas; hugger eller skjuter han mot honom eller dem som vill försvara honom och träffar en annan, då må det räknas som våda om han kan fylla vådaed (waadha eedh) med tolv män; dock bör inte mer än ett hugg eller skott på en man räknas till våda. § 2. Drar också någon kniv eller svärd mot en annan, eller reser skott och vill göra skada, även om han inte förmår det, böte han tre mark till treskifte. Sker det på kyrkväg eller tingsväg, böte han som stadgas i edsöret. Alla dessa ärenden ligge till vittne för dem som var närvarande och till häradsnämnden. ## KrL Dvå 2 — Draapmedvadha, flock 2 (maskinöversättning) Nu kan av ett hugg av våda flera sår uppstå, varav en man dör; det ska tolv män ur samma härad med vittnen, om några var närvarande, ransaka och svära var för sig om det var våda eller ej; var det våda, böte han tjugo mark i vådabot, målsägandens ensak. Denna ed ska gås på nästa lagting därefter, och den som gjorde dråpet låte förut säga till konungens länsman och målsäganden med två bofasta män. Får de detta bud och kommer inte utan laga förfall, då gå han sin ed inför häradshövdingen eller hans domare och lägge genast fram eller försäkre målsäganden tjugo mark, och vare saklös mot konungen och häradet. Är det inte så tillsagt konungens länsman och målsäganden, då stå eden kvar till nästa tingsdag efter att målsäganden och länsmannen är lagligen tillsagda, och gås då vare sig de är närvarande eller ej. Och närhelst en man bjuder sig till vådaed och vådabot och fälls vid eden, då vare vådan bland viljaverken. ## KrL Dvå 3 — Draapmedvadha, flock 3 (maskinöversättning) Skjuter en man mot oskäliga djur, eller mot ett mål med båge eller spjut, eller kastar sten, stång eller kniv eller annat, vad det helst är som skada kan hända av, och kommer en människa i vägen och får döden därav; kan han fylla vådaed med tolv män, böte tjugo mark, målsägandens ensak; fälls han vid eden, räknas det då som vilja och inte som våda. ## KrL Dvå 4 — Draapmedvadha, flock 4 (maskinöversättning) Gör en man fällor (gildro) i skogen med spjut, sträng, stapp eller grav för älgar eller andra djur, då ska han lysa det en söndag innan han gör fällorna, vid sockenkyrkan där han vill göra dem, och två söndagar sedan de är gjorda, och kungöra var de ligger. Får någon döden därav utan att det är lyst, vare boten fyrtio mark. Säger den ene att det är lyst och den andre inte, vete det tolv män ur socknen. Är det lagligen lyst och någon dör därav sedan, vare boten nio mark. ## KrL Dvå 5 — Draapmedvadha, flock 5 (maskinöversättning) Nu hugger två träd eller vältrar sten, och får båda bane därav, ligge båda ogilda; får den ene bane därav, betale den som lever honom med fyra och en halv mark. ## KrL Dvå 6 — Draapmedvadha, flock 6 (maskinöversättning) Finns en brunn i byn, den ska man sätta sarg kring och täcka över [osäker tolkning]; faller en man i den och får bane därav, böte tio mark den som äger brunnen. Nyttjar flera brunnen, böte den som fäller [skyddet] och inte den som bygger. § 1. Faller en man från en bro och får bane därav, bötes som stadgas i byggningabalken; äger flera en bro tillsammans, böte de som fäller och inte de som bygger. ## KrL Dvå 7 — Draapmedvadha, flock 7 (maskinöversättning) Klättrar en man i ett träd av egen vilja, faller ned och får bane därav, ligge han ogill. § 1. Klättrar en man i ett träd ombedd, faller ned och får bane därav, vare boten tio mark. Klättrar en man i ett träd på befallning, faller ned och får bane därav, vare han gäldad med tjugo mark. Säger nu den dödes arvinge att han klättrat upp efter bön eller befallning, och den andre nekar, neke han med tolv mäns ed eller böte som förut är sagt. ## KrL Dvå 8 — Draapmedvadha, flock 8 (maskinöversättning) Faller nu en man ned från ett träd, och den som står under får skada därav, vare det ogillt. ## KrL Dvå 9 — Draapmedvadha, flock 9 (maskinöversättning) Faller nu ett hus eller annat slags människoverk på en man, och han får bane därav, vare boten fyra och en halv mark. ## KrL Dvå 10 — Draapmedvadha, flock 10 (maskinöversättning) Faller nu ett lass på en man, vare det ogillt, vad slags lass det än är. ## KrL Dvå 11 — Draapmedvadha, flock 11 (maskinöversättning) Nu kan en omyndig (ouermagi), mer än sju år och mindre än femton år, dräpa en man med vilja; vare då den omyndiges viljegärning som en myndig mans vådagärning; böte han det åter med tjugo mark: av de tjugo markerna tage målsäganden fjorton mark, och tre mark konungen, och likaså häradet. ## KrL Dvå 12 — Draapmedvadha, flock 12 (maskinöversättning) Dräper en omyndig en man av våda, böte nio mark, och dock varken till konungen eller häradet. § 1. Är han sju år eller mindre och dräper med vilja, böte fyra och en halv mark; dräper han av våda, böte tre mark, målsägandens ensak. Blir det sår och inte dråp, vare såret ogillt. ## KrL Dvå 13 — Draapmedvadha, flock 13 (maskinöversättning) Förnekas dråpet, binde han till dråpet så som till alla andra dråp. Säger nu den ene att han är omyndig och den andre inte, vete det tolv män ur häradet; vardera råde över halva nämnden. § 1. Kvinna vare i samma lag som man i fråga om vådabot, vare sig hon dräper eller blir dräpt. ## KrL Dvå 14 — Draapmedvadha, flock 14 (maskinöversättning) Nu kan en kvinna bli dräpt av våda, och sägs hon vara med barn; då have barnets närmaste arvinge vitsord (witzord) att visa med två kvinnors vittne och tolv mäns ed att hon var med barn, och då ökas boten för henne med fyra och en halv mark. ## KrL Dvå 15 — Draapmedvadha, flock 15 (maskinöversättning) Nu blir en man eller kvinna vansinnig (affwita); då ska hans eller hennes närmaste fränder, så snart de får veta det, lysa det för grannar och sockenmän, och sätta och hålla honom eller henne i häkte, om de förmår fånga dem. § 1. Kan den mannen eller kvinnan komma ur häktet, och dräper en man eller bränner en by, ligge byn där i vådagälder, nio mark; boten är inte högre, även om både by och bonde brinner; kan den mannen eller kvinnan dräpa, vare allt i vådabot, nio mark; så ska hans eller hennes arvinge både betala och ta emot för dem. § 2. Finns inte lysningsvittne, vare då boten för dem som skulle lysa hälften större, vilken gärning den vansinnige än gör, om hans arvingar visste att han var vansinnig. Får också den vansinnige dråp eller sår eller annat angrepp, vare boten hälften mindre. ## KrL Dvå 16 — Draapmedvadha, flock 16 (maskinöversättning) Dräper fader eller moder sitt barn av våda, och lever de båda, och klagar den ene av dem mot den som har dräpt, då fylle han vådaed och vådabot, och ingen plåge honom högre, varken med lag eller böter. Klagar ingen av dem mot den andre, vare han då saklös både för ed och bot. ## KrL Dvå 17 — Draapmedvadha, flock 17 (maskinöversättning) Dräper fä en man, oxe, galt, bock, häst, hund, sugga eller vad fä det helst är, böte nio mark den som äger det fäet. § 1. Föder en man djur eller fåglar hemma och kan de göra skada, svare han för dem som för annat fä i alla saker. § 2. Om nu den som äger fäet nekar, då binde den dödes arvingar honom därtill med två vittnen och tolv mäns ed. _______________ ## KrL Smv 1 — Saaramaalmedvilia, flock 1 (maskinöversättning) Nu vill en man binda en annan till sår, och den som klagas på säger att han har varit där men inte var viljande eller vållande till att den andre fick skada, eller säger att han inte var där; då ska häradsnämnden, den som de båda säger ja till, veta det, huruvida han på dråpplatsen var viljande och vållande eller ej till att den andre fick skada; och de som nämnden undantar, att de inte var på platsen, eller var där men inte var viljande eller vållande till att han fick skada, vare saklösa. Sedan have den som fick såren rätt att binda till sårmål den han vill med sex mäns ed på tinget, bland dem som var där och inte var undantagna av nämnden. ## KrL Smv 2 — Saaramaalmedvilia, flock 2 (maskinöversättning) Görs nu på en gång både sår och rån mot en man, binde han till båda med sex män, och böte dock vart för sig. ## KrL Smv 3 — Saaramaalmedvilia, flock 3 (maskinöversättning) Kommer män samman i vapenskifte i vredesmod, och den ene hugger den andre fulla sår (fullom saarom), näsan av en man eller ut ögat eller av örat, eller i hans ansikte eller hals, så att han har evärdligt lyte därav, eller hugger av hand eller fot; den som det gör böte tolv mark till målsäganden för lytet, och tjugo mark till treskifte för sårmålen. § 1. Blir två av dessa förenämnda lemmar avhuggna på en man, vare då boten hälften mer både i lytesbot och sårmål: böte tjugofyra mark i lytesbot och fyrtio mark till treskifte i sårmål. Blir nu fler lemmar avhuggna än två av dem som förut är nämnda, vare lem gälld som lem, både i lytesbot och sårmål. ## KrL Smv 4 — Saaramaalmedvilia, flock 4 (maskinöversättning) Hugger en man av en annan tummen eller foten framför vristen, vare det nio mark för lytet och tolv mark till treskifte för sårmålen, ty tummen är halva handen och hälen halva foten. Hugger en man av det finger som är närmast tummen, böte sex mark för lytet och nio mark för sårmålen; långfingret vare i samma bot; det som är närmast lillfingret, vare tre mark för lytet och sex mark till treskifte för sårmålen; lillfingret vare i samma bot. ## KrL Smv 5 — Saaramaalmedvilia, flock 5 (maskinöversättning) Hugger en man av en tå på en man, vare var och en av dem lika gälld i sårmål som ett finger, och hälften mindre i lytet. ## KrL Smv 6 — Saaramaalmedvilia, flock 6 (maskinöversättning) Blir en man huggen fulla sår där inget avhugg kommer, blir huggen eller stungen in i kroppshålan med svärd, kniv eller spjut eller vad slags det helst är, eller stungen genom lår eller arm, eller var han än blir genomstungen, eller huggen i huvudet, armarna eller benen så att ben lossnar och tas ut, eller blir ben eller armar sönderslagna eller sönderhuggna; dessa är fullsår (ful sære); vare boten tjugo mark; därmed följer ingen lytesbot. ## KrL Smv 7 — Saaramaalmedvilia, flock 7 (maskinöversättning) Nu kan en man bli huggen i ryggen, armarna eller benen så att han blir krympling, lam eller lytt; vare då lytesboten sex mark; blir han inte lytt, krympling eller lam, då ska ingen lytesbot följa. ## KrL Smv 8 — Saaramaalmedvilia, flock 8 (maskinöversättning) Blir en man huggen eller slagen i handen så att tummen krymper och blir oduglig, böte tre mark i lytesbot, och tolv öre för det finger som är närmast, sex öre för det som är näst, och tre öre för det som är näst, och fyra och en halv örtug för lillfingret; och såren bötes efter som de blir mätta. ## KrL Smv 9 — Saaramaalmedvilia, flock 9 (maskinöversättning) Blir framtänder eller andra tänder utslagna på en man, fyra i varje käke [osäker tolkning], då är det en full lem; vare lytet tolv mark, och tjugo mark i sårmål. Blir fyra tänder utslagna, böte sex mark för lytet och tolv mark till treskifte. Blir två utslagna, böte tre mark för lytet och sex mark i sårmål. Blir en utslagen, böte tolv öre för lytet och tre mark i sårmål. § 1. Närhelst det blir både sårbot och lytesbot, då gå sårboten till treskifte: en lott tage målsäganden, den andra konungen och den tredje häradet, och lytesboten målsäganden ensam. Närhelst lytesböter ska bötas för avhugg, då gå lytesböterna alltid ut tillsammans med sårmålen. Där inget avhugg kommer, där ska det stå natt och år; när natt och år är ute, då ska häradshövdingen nämna sex män ur häradet; de ska granska om han är så krympling eller lytt att han äger ta lytesbot eller ej. ## KrL Smv 10 — Saaramaalmedvilia, flock 10 (maskinöversättning) Blir nu en man huggen ett köttsår eller slagen en full skena (skeno), böte därför sex mark: målsäganden tage tre mark och tre mark gå till treskifte. Blir en man slagen eller skuren mindre sår än nu är sagt, och dock syns blått och blodigt, böte tre mark till treskifte. ## KrL Smv 11 — Saaramaalmedvilia, flock 11 (maskinöversättning) Säger nu den ene att det är mindre sår och den andre större, då ska häradshövdingen nämna sex män därtill att mäta samma sår, och låta böta för dem som de säger vara lag och rätt. ## KrL Smv 12 — Saaramaalmedvilia, flock 12 (maskinöversättning) Nu kan en man bli huggen eller lemlästad (hamblader) så att han inte förmår komma till tinget eller kyrkan för att klaga eller låta syna sina sår; då ska häradshövdingen få bud; han ska nämna honom sex sanningsmän (sanninda men); de ska komma dit inom de närmaste fjorton nätterna efter att skadan gjordes och mäta hans sår, och så låta böta därför som de vill binda sin ed vid, och såren och angreppet är till. Vilken av de sex som häradshövdingen lagligen nämner som inte vill komma och är utan förfall, böte tre mark till treskifte: målsäganden tage en lott, konungen den andra och häradet den tredje. Får häradshövdingen bud och vill inte nämna, böte sex mark till treskifte. ## KrL Smv 13 — Saaramaalmedvilia, flock 13 (maskinöversättning) Slår nu en man en annan ett slag med knytnäve (pwsth), med stång eller sten, och inget angrepp syns, och görs det framför sockenfolket eller vid ett dryckeslag eller på annan plats där folk är samlat, och finns två mäns vittne som var närvarande och såg på, böte tre mark till treskifte; förmår han inte två mäns vittne som nu är sagt, och syns inget angrepp, då värje sig den som saken ges med sex mäns ed och vare saklös, och den eden ska han gå på tinget. Närhelst någon blir slagen med knytnäve som nu är sagt och inget angrepp syns, där får ingen klaga utom den rätte målsäganden. ## KrL Smv 14 — Saaramaalmedvilia, flock 14 (maskinöversättning) Nu kan män komma samman med vredesverk, och den ene får döden därav och den andre sår; där är den döde gälld och såret ogillt. Lever de båda och får var och en sår av den andre, får den ene fullsår och den andre mindre angrepp, vare då var och en gälld för sina sår så som de blir mätta. ## KrL Smv 15 — Saaramaalmedvilia, flock 15 (maskinöversättning) Blir nu en kvinna sårad med fulla sår eller mindre sår eller slagen, vare kvinnan lika gälld i sårbot som en man, utom om hon blir så slagen eller huggen att hon föder ett dött barn; då ökas boten för henne med nio mark, och däri har varken maken eller konungen del. § 1. Sårar en kvinna en man, svare hon med lika fulla böter som en man, och hennes målsman (maalsman) sökes och böte av hennes penningar och inte av sina. ## KrL Smv 16 — Saaramaalmedvilia, flock 16 (maskinöversättning) Blir nu en man huggen ett huvudsår, eller vilket slags sår det helst är som man kan få döden av, då ska den som gjorde gärningen svara för de såren tills natt och år är ute efter att gärningen var gjord, och inte längre, om inte häradsnämnden vittnar och svär på tinget var för sig att han dog av hans handaverk; faste han då och böte som en annan dråpare efter som saken är. § 1. Blir nu en man sårad eller slagen av en annan, och den som det gjorde kommer och böter till målsäganden, konungen och häradet, och målsäganden ger honom förlikning därpå; dör han av de såren sedan böterna är bötta, och innan natt och år är ute efter att gärningen var gjord, då äger målsäganden inte rätt att hämnas, utan han ska ta laga böter, och det som är uppburet stå först i böterna; sedan ska det som återstår krävas med lag; och konungen och häradet nöje sig med de böter som de har uppburit, och deras bot ökas inte. ## KrL Smv 17 — Saaramaalmedvilia, flock 17 (maskinöversättning) Går nu en man mot en annan i avsikt att han vill skada bonden eller hans husfolk på åkern om våren eller på hans åker eller äng om hösten, dräper eller hugger eller slår bonden eller hans husfolk med blånad eller blodvite (bloduite), då är allt det dubbelt gällt som den gör som kommer, och allt det ogillt som han får. § 1. Om nu plötsligt tvist uppstår mellan dem på åker eller äng under bärgningstiden, då böte de som stadgas i sårmålen om vardera dess angrepp, och ingenting för fridsbrottet; och det ska häradsnämnden veta vad som är sant därom. ## KrL Smv 18 — Saaramaalmedvilia, flock 18 (maskinöversättning) Gör nu en omyndig fullsår eller blodvite, en som är mer än sju år och mindre än femton år, böte tolv öre för sår, och tolv öre för lyte om sådant finns; gör han mindre angrepp, som är blånad eller blodvite, böte tre öre. § 1. Gör en omyndig, sju år eller yngre, sår eller blodvite, vare det ogillt; därför ska inga böter gå. § 2. De böter som en omyndig ska böta, dem tage målsäganden, och varken konungen eller häradet. ## KrL Smv 19 — Saaramaalmedvilia, flock 19 (maskinöversättning) Ehuru Gud har givit mannen kvinnan till hjälp och undersåte, dock inte till träl eller fotapall, så bör var och en av dem älska den andre, hon honom som huvud och han henne som lem. Och därför: den man som av hat och ondska, i dryckenskap eller för en annan kvinnas skull som han älskar, slår sin hustru blå eller blodig, lam eller lytt, vare det allt i tvebot, och hennes närmaste fränder vare målsägande därtill; agar han henne skäligen för hennes förseelse, vare han saklös. Vittne häradsnämnden och grannarna vad som är sant därom. § 1. Slår nu en man sitt legohjon så att det blir lamt eller lytt därav, ligge det i laga böter som annat folk; agar han det skäligen för dess förseelse, vare det ogillt. ## KrL Smv 20 — Saaramaalmedvilia, flock 20 (maskinöversättning) Nu kan en hund bita en man; då ge ägaren ut hunden eller böte sex öre. Kan annat fä göra en man sår, vilket fä det helst är, böte ägaren sex öre. Blir den lytt som fick skadan, då ska lytesboten vara lika stor som sårboten. Vill ägaren neka till att hans fä har gjort det, då har den som fick skadan vitsord; vittne han det med två män att dens fä har gjort det. _______________ ## KrL Svå 1 — Saaramaalmedvaada, flock 1 (maskinöversättning) Hugger en man mot en annan och en tredje kommer i vägen, och han hugger av honom näsan eller örat eller ut ögat, eller hugger honom i ansiktet eller halsen så att han har evärdligt lyte därav, eller hugger av hand eller fot, böte han i vådabot sex mark för såret och nio mark för lytet. § 1. Hugger en man en annan fullsår av våda, där inget avhugg eller lyte kommer och han inte blir krympling eller lam, böte sex mark för såret; därmed följer ingen lytesbot. § 2. Ransake häradsnämnden om det är våda eller viljeverk, enligt vad som stadgas i dråpmålen av våda, första kapitlet. ## KrL Svå 2 — Saaramaalmedvaada, flock 2 (maskinöversättning) Hugger en man en annan i ryggen, eller sönder arm eller ben av våda, det som är fullsår, och inget avhugg kommer, men han blir krympling eller lam så att han har evärdligt lyte därav, böte sex mark för såret och nio mark för lytet. § 1. Hugger en man av en annan tummen eller foten framför vristen, böte tre mark för såret och sex mark för lytet; hugger en man av det finger som är närmast, böte tolv öre för såret och tre mark för lytet; hugger en man av långfingret, vare samma bot; för det som är närmast lillfingret böte nio öre för såret och tolv öre för lytet; lillfingret vare i samma bot. ## KrL Svå 3 — Saaramaalmedvaada, flock 3 (maskinöversättning) Hugger en man av en tå på en man av våda, vare tån lika gälld som ett finger i sårmål, och hälften mindre i lytesbot. ## KrL Svå 4 — Saaramaalmedvaada, flock 4 (maskinöversättning) Kastar nu en man sten eller skjuter en stång, eller vad slags han helst kastar, och det kommer ned på annat ställe innan det gör skada, studsar av sten eller hus eller stock, eller kastar över ett hus och ser inte var det kommer ned, det heter handlös våda (handalös waade); blir där någon i vägen och får skada därav, eller vilka angrepp det helst är som förut är nämnda, böte för såret hälften mindre än förut är sagt; kan det vara lyte, bötes de som i annan våda efter som de är till. ## KrL Svå 5 — Saaramaalmedvaada, flock 5 (maskinöversättning) Hugger nu en man en annan eller slår en skena, kastar eller skjuter så att ingenting kommer emellan innan det gör skada, ligge det till häradsnämnden huruvida det ska räknas som våda eller ej, och böte han den sak vartill det är och som nämnden väger det. ## KrL Svå 6 — Saaramaalmedvaada, flock 6 (maskinöversättning) Nu där handlös våda inträffar, som tar på annat ställe innan det gör skada, kastar över ett hus och ser inte var det tar ned, eller vilket slags handlös våda det helst är, där må den som gjorde gärningen lägga fram vådabot och gå vådaed, även om målsäganden inte vill uppta böter. § 1. Närhelst lyte kommer i vådabot så att inget avhugg kommer, då ska lytesboten stå kvar tills natt och år är ute; ligge det då till sex män ur häradet om han äger uppbära lytesbot eller ej. Sådan lytesbot ska bötas för unga som för gamla. ## KrL Svå 7 — Saaramaalmedvaada, flock 7 (maskinöversättning) Vilken frälsemans tjänare det än är, som är bryte, landbo eller deras svenner, mjölnare eller inhysesmän, legodrängar eller bondesöner, bönder eller deras svenner – utom de som är tjänstemän eller fantar som tjänar och följer sin husbonde som tjänar frälse – som bär stekkniv, ryting eller vedkniv (stekamætz, rytingh eller wedhemætz) och blir tagen därmed med vittnen, böte tre mark till konungen, målsäganden och häradet, och den vare målsägande som tar honom därmed; förmår han inte böterna, då ska häradshövdingen på tinget sticka en kniv genom hans hand. Tillvitas honom det, värje han sig med sex mäns ed [osäker tolkning]. _______________ ## KrL TjB 1 — Tiuffua balker, flock 1 (maskinöversättning) Det bästa ting som bonden har i sitt bo, det är hans lagvigda hustru; den som stjäl henne från bonden, han är den värste och störste tjuven. Och därför: var och en som lockar bondens hustru från honom och löper bort med henne, blir han fångad därmed på färsk gärning, då ska han föras till tinget och dömas och hängas upp över andra tjuvar. Vill bonden inte unna sin hustru livet, då föres också hon till tinget och döms levande i jorden. § 1. Nu kan en sådan sak tillvitas någon, och han är inte gripen därvid och det finns inte fullt bevis och vittne, ligge det då till häradsnämnden; värjer de honom, vare han värjd; fäller de honom, böte fyrtio mark, hälften till målsäganden och hälften till konungen; böte var och en av dem biskopen sex mark och gå under skrift. Har också målsäganden full bevisning med sig från det härad där de löpte bort, då äger konungens fogde, var han än finner dem, hjälpa honom att gripa dem båda som löpte bort, och verkställa rätt över dem som förut är sagt. § 2. Tar någon lösen för dem utan att målsäganden ber för dem, ge han målsäganden lösen och därtill fyrtio mark, konungens ensak. § 3. Samma lag gälle om en ogift kvinna löper bort med en gift man. ## KrL TjB 2 — Tiuffua balker, flock 2 (maskinöversättning) Stjäl en man annans fä, nötkreatur, svin, får, get, eller vad han stjäl inne i husen eller ute på marken som är årsgammalt, drar det in i skogen eller i gömsle och förtär det där, eller i sitt eget hus eller annan mans; den som så gör heter gårtjuv (gortiufuir). Blir han fångad och tjuvgodset hos honom, då ska han bindas och föras till tinget med tjuvgodset och där låta vittna med tolv män och svära att han är sann tjuv till det tjuvgods som fördes dit med honom; sedan detta är gjort, då ska han dömas till gren och galge och ligga ogill för sin gärning; av hans lösöre tage målsäganden en tredjedel, konungen den andra, häradet den tredje. ## KrL TjB 3 — Tiuffua balker, flock 3 (maskinöversättning) Har en tjuv bolagsman, styvbarn eller sina egna barn som har penningar inne hos honom, kan han inte förverka deras, om det inte prövas med fulla skäl att någon av dem har stulit, gömt och förtärt med honom; är det inte så, då ska deras del först skiftas av. ## KrL TjB 4 — Tiuffua balker, flock 4 (maskinöversättning) Är gårtjuven gift, då ska hans hustrus lott först skiftas av, om det inte prövas med fulla skäl att hon har stulit, gömt och förtärt med honom. § 1. Nu kan den som fick skadan eller konungens länsman ge hustrun skuld; då är hon kommen till vitsord; värje hon sig med tolv mäns ed att hon aldrig gömde eller förtärde det som hon visste var stulet; förmår hon inte gå den eden, gå då hennes lösöre till skifte som hans; förmår hon gå eden, vare hon saklös. § 2. Ger någon dem skuld som var i bolag eller hade penningar inne hos honom, värje de sig med samma lag som hustrun. § 3. Den som är gårtjuv som nu är sagt, han har förverkat både liv och lösöre. ## KrL TjB 5 — Tiuffua balker, flock 5 (maskinöversättning) Blir nu en man inte fångad på färsk gärning, och tillvitas honom en sådan sak, då ska häradsnämnden antingen värja eller fälla honom; fälls han, betale han åter bonden det han stal och därtill fyrtio mark till treskifte, och miste inte livet, och hans bo skiftas inte; värjs han, vare han saklös. ## KrL TjB 6 — Tiuffua balker, flock 6 (maskinöversättning) Stjäl en man guld, silver, reda penningar, häst, kläder, vapen eller vilket slags tjuvgods det helst är som är mer än en halv mark värt, och blir fångad på sann gärning och tjuvgodset taget i händerna, han ska bindas och föras till tinget och där låta vittna som förut är sagt, och ta dom och låta hänga honom; han ligge ogill för sin gärning, och hans bo skiftas inte. ## KrL TjB 7 — Tiuffua balker, flock 7 (maskinöversättning) Tillvitas nu en man fullt tjuvgods, och är det inte taget i händerna och inte funnet med rätt ransakan i hans hus som han äger svara för, och inte lagligen lett i händerna på honom, då ska häradsnämnden antingen värja eller fälla honom; fäller de honom, betale han åter bonden det han miste och därtill fyrtio mark till treskifte, och miste inte livet, och hans bo skiftas inte; värjer de honom, vare han saklös. ## KrL TjB 8 — Tiuffua balker, flock 8 (maskinöversättning) Stjäl en man tre öre och mindre än en halv mark, och blir fångad därmed och det taget i händerna, han ska bindas och föras till tinget med tjuvgodset och där låta värdera det; han ska sökas med tolv män och de svära honom vara sann tjuv därtill; då äger häradshövdingen döma av honom huden och båda öronen. ## KrL TjB 9 — Tiuffua balker, flock 9 (maskinöversättning) Blir han nu inte fångad därvid och det inte taget i händerna, och klagas det mot honom, värje han sig med tolv mäns ed, eller betale åter det han stal och därtill nio mark till treskifte. § 1. Han får inte hängas för mindre än en halv mark, och inte bakbindas, utan händerna bindes framför honom. ## KrL TjB 10 — Tiuffua balker, flock 10 (maskinöversättning) Stjäl nu en man två öre och mindre än tre öre, miste han huden och det ena örat; han ska vittnas med sex män. Tillvitas honom det och blir han inte fångad därmed, värje han sig med nio mäns ed, eller betale åter det han stal och därtill sex mark till treskifte. ## KrL TjB 11 — Tiuffua balker, flock 11 (maskinöversättning) Stjäl nu en man mindre än två öre, killing, lamm, gris, gås eller vilket slags det helst är som är mindre värt än två öre, och blir tagen därvid och vittnad med två män, med målsäganden som tredje, då ska han bindas vid gärdsgård eller stock och mista huden. Tillvitas honom det och blir han inte fångad därmed, värje han sig med sex mäns ed, eller betale åter det han stal och därtill tre mark till treskifte. § 1. Vad en man än stjäl som är värt ett halvt öre eller mindre, och blir han inte fångad därvid, neke han med tre mäns ed eller böte sex öre till målsäganden; det heter snattarebot (snattara boot). ## KrL TjB 12 — Tiuffua balker, flock 12 (maskinöversättning) Var och en som fångar en rätt tjuv och släpper honom innan han är lagligen överbevisad, böte fyrtio mark. § 1. Blir också tjuven lagligen överbevisad, då tas ingen lösen för honom, utan han hängs upp. Dristar sig någon sedan att ta lösen för honom, böte fyrtio mark, konungens ensak; eller släpper han tjuven ostraffad, böte fyrtio mark. ## KrL TjB 13 — Tiuffua balker, flock 13 (maskinöversättning) Blir det stulet från en bonde, då ska han lysa för sina grannar vad han har mist. Har han nu misstanke om vart det har kommit, då ska han fara dit med fyra män och lagligen begära att få ransaka; då får ransakan inte förvägras honom. Då ska de ta två män till, var och en av dem sin; då ska den som begär ransakan säga vad han har mist eller vilket det är; då ska den andre säga vad som finns inne hos dem; då ska de gå in utan bälte och så ransaka att bonden inte har våda av dem. Finns det där inne som är stulet från honom, då ska man se efter om det finns en vindöga (windögha) i väggen så stor att något sådant kunde kastas in genom den, och tjuvgodset inte ligger gömt, eller om det finns en glugg under syllen så att något sådant kunde gå in genom den; då äger bonden vitsord att värja sig med tolv mäns ed. Finns ingen vindöga, då har han inte vitsord. § 1. Förvägrar han honom ransakan, vare det vid tre mark; då äger vakt hållas över dörrarna, och bonden ska skära upp budkavle och stämma dit de närmaste grannarna. Kommer nu bonden åter med sina grannar, då står den andre emot med strid och värn; får den som står emot dråp eller sår med värjande hand, vare det ogillt; får de dråp eller sår som kommer, vare det dubbelt gällt. Bryter de nu hans dörr och går in och ransakar, och finns där det tjuvgods som de letar efter, då må de ta honom och föra till tinget, och där gälle den rätt som förut är sagt; hittar de inte det som de ransakar efter, vare han då saklös för den skuld som ges honom, eftersom de inte fann något där, och den som ransakade böte tre mark för husbrottet, och alla de vare saklösa som var stämda dit. § 2. För låsta hus äger bonden svara och inte för olåsta; och svare han för vart och ett av de hus som han har lås och nyckel till. ## KrL TjB 14 — Tiuffua balker, flock 14 (maskinöversättning) Far en man hem till en annan med lagligen kallat ting eller med letning och ransakan, och står bonden emot med vapen och vill inte låta upp huset och inte bjuda fram böter, då ska man hålla bonden medan det låses upp; gör han någon gärning mot någon man, då är det i tvebot, och allt det ogillt som han får, vare sig det är slag, sår eller bane. ## KrL TjB 15 — Tiuffua balker, flock 15 (maskinöversättning) Köper en man fä av en man, vare sig hovdjur eller klövdjur, vilket slags det helst är, det ska allt köpas med vin och vittne (meth wiin oc witne). Den som ska vara vin ska vara en bofast man och inländsk i det land där köpet görs, och svara för att det är rätt fånget som han är vin för honom till. Där ska vara närvarande minst två bofasta män som vittnar att det köpet gjordes. § 1. Bearbetat guld och silver och annan bearbetad metall, skäftade vapen, skuret kläde, låsta hus och dörrar ska man köpa med vin och vittne som förut är sagt. När handen är tagen samman [handslag], och det är borgat och vingat, då är det lagligen köpt. ## KrL TjB 16 — Tiuffua balker, flock 16 (maskinöversättning) Klandrar någon hos en annan hovdjur eller klövdjur, guld, silver, vapen eller bopenningar, eller vilket slags det helst är, och säger det vara sitt, då äger den vitsord som har det i händerna att visa till hemfödo om det är levande, till hemgärd om det är dött (heemfödo ... heemgerdh). § 1. Är det värt en halv mark eller mer, värje han det med tolv mäns ed; förmår han både vittnen och ed, vare han saklös; fälls han vid vittnen och ed, ge han ut det som är klandrat och därtill fyrtio mark till treskifte. Är det värt tre öre och mindre än en halv mark, värje han det med två vittnen och tolv mäns ed; fälls han vid eden, ge han ut det som är klandrat och därtill nio mark till treskifte. Är det värt två öre och mindre än tre öre, värje han det till sitt med två mäns vittnen och sex mäns ed, eller låte ut det som är klandrat och därtill sex mark. Är det mer än ett öre och mindre än två öre, värje han det med två mäns vittnen och tre mäns ed; fälls han vid eden, ge han ut det som är klandrat och därtill tre mark till treskifte. Är det värt mindre än ett öre, värje han det med två mäns vittnen och sin egen ed; förmår han inte vittnen, ge han ut det som är klandrat och därtill sex öre, målsägandens ensak. ## KrL TjB 17 — Tiuffua balker, flock 17 (maskinöversättning) Griper nu den som har det i händerna till letning (leedzn) och säger sig ha köpt det eller tagit det som pant, mot lega eller som lån, eller tagit upp det med lysning, och säger sig kunna visa sin hemul (hemuld); där ska två bofasta män gå i borgen för det; då ska han föra fram sin hemulsman och sitt vittne inom tre veckor, om han är inom häradet; är han utom häradet och utom landet och lagsagan men dock inrikes, ha han då tre månaders frist att föra fram sin hemul; är han utrikes, då före han fram sin hemul inom natt och år. För en man fram sin hemulsman inom de tider som nu är sagda, vare han saklös, och den svare för saken som det är lett till. ## KrL TjB 18 — Tiuffua balker, flock 18 (maskinöversättning) Nämner en man sin hemul, vin och vittne, och för dem inte fram på laga stämnodag som nu är sagt, och vill han då bära förfallsvittne, då är dessa laga förfall: ett är om han ligger i sjuksäng, det andra om han är i rikets tjänst, det tredje om han inte kan komma för sina ovänner, det fjärde om han har elden högre än taktorven, det femte om han kan vara utrikes faren; då ska han visa det med två bofasta män om han kan gripa till något av dessa förfall. För han fram hemulsmannen, då svare denne både för letningen och för det som är kärt [osäker tolkning], och den vare saklös som förmår leda det från sig. ## KrL TjB 19 — Tiuffua balker, flock 19 (maskinöversättning) Förmår han inte föra fram sin hemulsman, då ska han föra fram sin vin och sina vittnen; sedan äger vinen föra fram säljaren. För han fram honom, då är vinen saklös; förmår han inte föra fram säljaren, då äger vinen visa att han var vin vid det köpet; det ska vittnesmännen svära med sin ed, att han var vin och de var vittnesmän, bedda å bådas vägnar; låte han då ut det som är klandrat hos honom och vare saklös, och vinen betale honom åter med full gäld så mycket som det var värt som han hade vingat. ## KrL TjB 20 — Tiuffua balker, flock 20 (maskinöversättning) Nekar nu vinen och säger sig inte ha vingat, och förmår då den som köpte fylla sitt köpvittne med två bofasta män som var vid deras köp, gå han då tolv mäns ed: ”Så hjälpe mig Gud, att du var vin vid denna häst, eller vilket slags det helst är, när jag köpte honom, och dessa var vittnesmän därtill, och därför äger du hålla mig hemul eller gälda fullt för det.” Förmår han vittnen och fyller den eden, låte han ut det som var klandrat och vare saklös, och vinen betale honom åter med full gäld det som han hade vingat. ## KrL TjB 21 — Tiuffua balker, flock 21 (maskinöversättning) Finns nu inte vittnen som var vid köpet och som vinen skulle bindas med, äge då vinen vitsord att neka med tolv mäns ed: ”Jag var aldrig vin vid det köpet, och därför äger jag inte stå dig i någon hemul”; går han den eden, vare han saklös, och den som inte förmådde leda det från sig, honom gå stölden in på, och han ge ut det som är klandrat och därtill fyrtio mark. Är det värt mindre än en halv mark, gå det med samma letning, och han böte som förut är sagt om sådana stölder. Pantsättning ska man med sådan samma letning leda från sig. ## KrL TjB 22 — Tiuffua balker, flock 22 (maskinöversättning) Säger den som klandras att han har hyrt det eller tagit det som lån av någon man eller kvinna, då ska det komma i borgen; kommer den som han hemular sig till och säger sig äga det och ha lånat honom det eller sålt det mot lega, då have den bördan som tar den på sin rygg; gå då letningen in på honom, och den vare saklös som leder det från sig. Säger nu den som det är lett till att han aldrig ägt det och aldrig lånat honom det eller sålt det mot lega, ligge det till häradsnämnden. ## KrL TjB 23 — Tiuffua balker, flock 23 (maskinöversättning) Tas nu tjuv och tjuvgods samtidigt, då äger den som tog tjuven allt det som tjuven hade med sig som var hans eget, och den andre tage sitt tillbaka, utom penningar, som han hade mist [osäker tolkning]. ## KrL TjB 24 — Tiuffua balker, flock 24 (maskinöversättning) Stjäl en man i kyrka eller på kyrkogård från en annan, eller från själva kyrkan hennes gods eller det som är i hennes vård, eller bryter sig in i kyrkan; blir han tagen på bar gärning, ha han där inte mer frid än på annat ställe där man blir tagen med stöld, och han lagbindes till sin sak och tage tjuvs rätt som han har förskyllt, var sak efter sina brott. Är den rätte målsäganden där, råde han över sin tjuv; är han inte där, råde då kyrkovärdarna och sockenmännen. ## KrL TjB 25 — Tiuffua balker, flock 25 (maskinöversättning) Stjäl en man äpplen eller annan frukt i annans trädgård, och kommer bonden eller hans husfolk och tar honom därvid, ta de av honom kläder eller andra ting till bevis; förmår han pröva det med två mäns vittnen, då böte den andre tre mark och åter skadan, och komme inte till nekande. § 1. Kommer dråp, sår eller blodvite mellan dem, vare det dubbelt gällt som den får som hör till ägaren, och allt ogillt som den andre får som kom dit. ## KrL TjB 26 — Tiuffua balker, flock 26 (maskinöversättning) Hugger en man ned en apel eller annat bärande träd i annans trädgård, böte tre mark; bryter han en gren av ett bärande träd, böte sex öre, om han blir tagen därvid med vittnen. Vänds det nu mot honom, neke han med tolv mäns ed eller böte som förut är sagt. ## KrL TjB 27 — Tiuffua balker, flock 27 (maskinöversättning) Går nu en man in i annans örtagård eller kålgård och stjäl lök, örter eller kål, och blir tagen därvid, böte tre mark och åter skadan; blir han inte tagen därvid, neke han med tolv mäns ed. § 1. Stjäl en man ärter, rovor eller bönor och blir tagen därvid, böte för ett lass eller för en båtlast eller för en klövjebörda (kliff försl) tre mark till treskifte; för en börda sex öre till målsäganden ensam; tillvitas honom det, neke han med tolv mäns ed eller böte som sagt är. ## KrL TjB 28 — Tiuffua balker, flock 28 (maskinöversättning) Stjäl nu en man humle i humlegårdar, på öar, skär eller var den helst växer, och blir tagen därvid, binde man honom och före till tinget och låte döma honom till att mista livet, huden eller lemmar, efter som saken är till. Vänds det mot honom, neke han efter som saken ges, eller böte som förut är sagt. ## KrL TjB 29 — Tiuffua balker, flock 29 (maskinöversättning) Stjäl en man fisk från en annan ur nät, mjärdar, krokar eller andra fiskeredskap, och blir tagen därvid, böte tre mark. Stjäl han nät eller fiskeredskap, gälle tjuvs rätt därför, efter som det är värt. ## KrL TjB 30 — Tiuffua balker, flock 30 (maskinöversättning) Ger en man en annan skuld för bodrätt (bodræt) [osäker tolkning], neke han med tolv mäns ed eller böte tre mark. ## KrL TjB 31 — Tiuffua balker, flock 31 (maskinöversättning) Närhelst en man har lagligen tagit sin tjuv, då ska han överlämnas åt konungens länsman; släpper denne honom, svare han för en sådan sak som bonden skulle svara. ## KrL TjB 32 — Tiuffua balker, flock 32 (maskinöversättning) Var och en som hittar hittegods på väg eller utanför väg, vilket hittegods det helst är, han äger lysa det ute på vägen för vägfarande män som följer eller möter honom; finns de inte, då lyse han i närmaste by och för sin socken, på häradstinget och landstinget. Kommer den som har mist innan det är lyst och säger kännetecken och sanna bevis, då svärje han det till sig med två män, själv den tredje, och tage sitt åter utan lösen; kommer inte den som känns vid det inom natt och år, tage konungen två lotter och en tredjedel den som hittade. ## KrL TjB 33 — Tiuffua balker, flock 33 (maskinöversättning) Nu kan den som hittade ha vittne på att han lagligen har lyst; då svärje den som har tappat det till sig med två män, själv den tredje, och tage sitt åter, och en tredjedel av fyndet den som hittade, efter vad värderingsmännen säger, vare sig fyndet är bättre eller sämre. § 1. Griper en man till lysningsvittnen och fälls vid dem, då böte han och heta tjuv, var bot efter sina brott. ## KrL TjB 34 — Tiuffua balker, flock 34 (maskinöversättning) Hittar nu en man hittegods utanför häradet, då ska man föra det till närmaste by och sätta ned det och låta lysa, ty inget hittegods får föras från det härad som det var funnet i innan natt och år är ute eller den rätte ägaren kommer efter det. ## KrL TjB 35 — Tiuffua balker, flock 35 (maskinöversättning) Hittar nu en man någons fä, tam häst eller dragdjur, eller tam oxe, ko, får, get eller det som är nyttofä, det äger ägaren svärja till sig med två män, själv den tredje, och tage sedan sitt åter utan lösen, och den andre gör sig fri från tjuvnad med lysningsvittnen. § 1. Med häst, sto eller oxe får man plöja och göra andra sina behov och fara sina ärenden med inom häradet och inte utom det, sedan det är lagligen lyst på tinget och laga dom tagen därtill, saklöst tills dess rätte ägare kommer. Var och en som plöjer därmed eller gör något av sina behov innan det är lagligen lyst, böte tre mark. ## KrL TjB 36 — Tiuffua balker, flock 36 (maskinöversättning) Hittar en man strandvrak i salt vatten eller färskt, där den rätte ägaren inte är när eller hans bud, och man inte vet vart han har kommit; lyser han lagligen, då äger den som hittade en tredjedel och ägaren två lotter; kommer den som har mist med sanna bevis och två mäns vittnen, tage han sitt åter; kommer han inte inom natt och år, då tage konungen två lotter. § 1. Hittar en man bottenfynd (butn findh) och lyser lagligen, då äger han halva fyndet; kommer ingen som lagligen känns vid det som förut är sagt, då äge konungen hälften med honom. ## KrL TjB 37 — Tiuffua balker, flock 37 (maskinöversättning) Var helst man hittar hittegods, där ska han först göra sig fri från tjuvnad med lysningsvittnen, och sedan svärje den som har mist det till sig med två män, själv den tredje, och tage så sitt åter. § 1. Alla de som hjälper gods undan eld eller från sjön eller undan här, för dem vare man så mycket bättre, och de tage så mycket av det godset som ägaren vill unna dem. ## KrL TjB 38 — Tiuffua balker, flock 38 (maskinöversättning) Tar nu någon man utan lån eller lega en häst eller annan mans dragdjur, åker eller rider eller gör något slags åverkan med det han har tagit; kommer den rätte ägaren efter och fångar alltsammans, då äger han föras till tinget, och ägaren have sedan rätt att välja om han vill överbevisa honom till tjuv eller till rånsman, efter som lagen säger. Amen. _______________ Tillägg. A. Nu kan malmberg (malmberg) finnas, vilket malmberg det helst är, i lands- eller häradsallmänningar eller i konungens Uppsala öd (vpsalödom); de ska höra konungen enskilt till. Finns de i frälsets ägojordar, bruke den malmen som äger ägojorden, vare sig han själv vill eller låter hyra ut den åt andra, sälja eller ge bort, och göre så tjänst därav som av annat sitt frälsegods. Finns de i skattejord, bruke den som äger den, om han kan, och göre konungen skatt därav; förmår han inte, då är konungen närmast att lösa dem med Uppsala öd eller annat krongods, alltid så att bonden får lika mycket för sitt, både jord och malm. ## B, flock 1 (maskinöversättning) Tar nu en man en annans harv ute på hans åker och harvar med den om dagen, och för han den tillbaka till samma ställe som han tog den, vare han saklös. Tar han ut en pinne, böte därför fyra penningar, och så för var och en till den nionde; tar han bort den nionde, böte tre öre, och lika mycket för harven, om han inte sätter den tillbaka på samma dike som han tog den; den boten blir inte högre. ## B, flock 2 (maskinöversättning) Behöver nu en man köra sin harv över en åker som är uppgångsåker [där säden har grott], då ska han ha harvkälke; har han inte harvkälke, då böte han åter den förstörelse han gjorde med harven och därtill sex öre. ## B, flock 3 (maskinöversättning) Blir nu en mans hund galen, då ska han lysa det vid kyrkan för grannar och närgrannar och därnäst på tinget. Gör den någon skada innan den är lagligen lyst, antingen på folk eller fä, det ska den som äger hunden ersätta. Biter den sedan den är lagligen lyst, då äger han inte ersätta det utan vare saklös. Kan han slå ihjäl hunden genast, då är det väl; låter han den leva längre eller slipper den ostraffad, om han förmår straffa den och inte vill, och kan det med skäl prövas mot honom, då ersätte han all skada som den gör. Vill någon skylla honom därför, värje han sig med sex män på tinget att han inte släppte den med vilja och inte visste om det; förmår han gå eden, vare han saklös; förmår han inte, böte han som förut sägs. ## B, flock 4 (maskinöversättning) Vill nu bondens hynda löpa eller följas med hundar, och hundar far efter henne, då ska bonden stänga in henne med en hund i nio nätter; gör han inte det, utan låter henne löpa lös med hundar, och hundar biter ihjäl varandra och vadar i nysådd säd, eller biter folk eller boskap, eller vilket slags skada de helst gör, det ska den som äger hyndan ersätta allt; biter den sedan den är lagligen inhägnad och var instängd som förut sägs, vare han saklös. ## B, flock 5 (maskinöversättning) Nu har bävern sitt bo som bonden; var och en som dräper en bäver eller bryter hans hus, böte fyrtio mark färugilla [osäker tolkning] till treskifte, och åt målsäganden åter skadan och djuret. Tar man ett djur i allmänningen, vare han saklös och behålle det djur han tog. ## B, flock 6 (maskinöversättning) År efter Guds födelse 1407, på sankta Katarinas dag, stadgade och stadfäste den ärlige konung Erik Månsson och hela rikets råd, församlade i Stockholm, att den man som gör flock eller sammansvärjning mot fogden, häradshövdingen eller mot de tolv män som samma år är i nämnden, eller mot en av dem, inom tingsplatsen eller utanför, miste livet, även om ingen gärning kommer därav, dråp, sår eller blodvite, blånad, klädrev eller husbrott, om det finns sex mäns vittne, eller värje sig med tolv mäns ed. Gör han dråp, sår eller blodvite, blånad, klädrev eller husbrott, miste han liv och gods: konungen tage godset och målsäganden livet, om det finns sex mäns vittne; och alla de som är med i flocken och sammansvärjningen med samma vilja, för dem gälle samma rätt, eller värje de sig med tolv mäns ed. Likaså vare det med alla de som vill hysa, härbärgera eller försvara dem, och över dem ska konungens hämnd och vrede gå. ## B, flock 7 (maskinöversättning) Stjäl nu en man säd från åkern, och stjäl det undan Guds lås, och bär med sig en börda till lada eller skog och tröskar, eller stryker ax av halmen på åkrarna eller av kärvarna, vilket han än gör, den som så gör heter agnabakare (agnabaker). Blir han tagen därvid och på tinget lagligen överbevisad, med färsk gärning eller på annat sätt med vittnen lett till honom, då har han förverkat sitt liv och sin egendom. ## C, flock 1 (maskinöversättning) Den man eller kvinna som kallar eller kastar på en annan okvädinsord, såsom tjuv, mördare, rövare, kättare, horson, trollkarl, hora, mörderska, kätterska eller trollkvinna, eller annat vad som är otillbörligt, och blir han eller hon överbevisad därom med skäliga vittnen, böte nio mark i läppgäld (leppegeldet) och slå sig själv på munnen, vare sig det är man eller kvinna, och säga att de ljög, och gå baklänges ut ur tingsstugan, och sedan inte svara till lag och rätt. Tillvitas det någon och är han inte tagen därvid, värje han sig med sex mäns ed eller böte som förut är sagt nio mark i läppgäld. ## C, flock 2 (maskinöversättning) Den som belägrar en nyckelpiga, som är betrodd att bära husbondens och matmoderns nycklar till mat, öl, kläder, penningar och annat som husbonden och matmodern vill ha förvarat, straffas därför som uppenbar tjuv, om de båda tjänar i gården, om inte husbonden vill benåda honom. ## D, flock 1 (maskinöversättning) Vill nu konungen sälja sin jord, då ska han bjuda den jorden åter till sina fränder, och liksom en bonde sälja och uppbjuda och göra den lagstånden natt och år från sig med skaft och skäl, och själv ge sitt brev därpå. Vill nu konungen pantsätta sin jord, då vare det i samma lag som förestår; då ska han återlösa den för sådana penningar som han lånade på den. ## D, flock 2 (maskinöversättning) Den som slår sönder eller hugger sönder en annan mans bohag i förakt, såsom båt, not, nät, mjärdar, vagn, släde eller vad slags i bondens bo det helst kan vara, det kallas nidingsverk (nidingzwärck); är det tre mark värt, och kan det prövas mot någon med fulla skäl och överbevisas med två mäns vittne, böte han åter skadan och därtill fyrtio mark till treskifte; tillvitas honom det och är han inte tagen på bar gärning, neke han med tolv mäns ed eller böte som sagt är. Är det två mark värt eller mindre än tre mark, böte trettio mark till treskifte, eller värje sig med tolv mäns ed. Är det tolv öre värt eller mindre än två mark, böte tjugo mark till treskifte, eller värje sig med tolv mäns ed. Är det en mark värt, böte åter skadan och därtill tio mark till treskifte, eller neke med sex mäns ed. Är det en halv mark värt, böte åter skadan och därtill fem mark till treskifte, eller neke med sex mäns ed. Är det två öre värt, böte åter skadan och därtill tre mark till treskifte, eller värje sig själv tredje. Är det ett öre värt, böte åter skadan och därtill tolv öre till treskifte, eller värje sig själv andre. Är det ett halvt öre värt, böte åter skadan och därtill sex öre, eller neke med sin egen ed. Är det någon som inte förmår böterna, gå han till arbete för konungen, ett år för varje mark, eller böte som förut är sagt. ## D, flock 3 (maskinöversättning) Nu kan en granne vara så girig och illasinnad att han far i skogen, märker, hugger och bläckar eller barkar torrträd eller timmer och går därifrån; kommer sedan en annan granne efter till samma ställe, hugge han fritt, ty ingen får tillägna sig mer än han kan hugga ut med rot och topp och sedan föra hem. E. Var helst det ska skipas rätt med bränning, där ska varje bonde föra ett lass ved till bålet och hugga det på sin egen skog, vid tre mark. F. Bedriver någon kätteri med sin moder eller sin syster eller med sin styvmoder, eller både med modern och dottern, eller med två systrar, eller fadern och sonen med en kvinna med vetskap, eller annat som Gud i sin lag har förbjudit; de som så gör ska brännas på bål. Om fränderneskapsspillan (frändsämio spiälld) inom tredje och fjärde led, som är ett högmålsärende, har de förverkat livet; unnas de att leva, då böte de till konungen och inte till biskopen. G. Lockar nu en man en annan mans lagligen trolovade fästmö och belägrar henne, det ska vara lika gällt som om han hade gjort hor med en gift kvinna; därför bötes fyrtio mark och sex mark till biskopen för första gången. Nu kan det så hända att fästmannen belägrar sin fästmö och gör henne med barn, och de vigs sedan med brudskrud, krans eller krona; blir det uppenbart och lett i bevis med kvinnors räkning, då ska fästmannen för kronbrott böta fyrtio mark till kyrkan, konungen och häradet, och ett halvt lispund vax till kyrkan, och komme inte till nekande, ty Gud vill att äktenskapet ska vara rent och obesmittat. ## H, flock 1 (maskinöversättning) Den bonde som flyttar från godset, har han funnit järnspjäll vid sitt tillträde, då ska han lämna det obetalt efter sig; har han också bränt sönder spjäll som fanns när han kom, då ska han ge lika gott igen som han tog. Finner man inget spjäll vid sitt tillträde, och låter han mura in ett järnspjäll i ugnen, då ska det bli kvar vid hemmanet, och åbon ska betala det efter värderingsmännens ord. Finner man dörrlås vid sitt tillträde, då ska han lämna lika många efter sig, och ett av sina egna; finner han inget vid sitt tillträde, då ska han lämna två lås efter sig, ett för visthuset och det andra för spannmålshuset. Finner bonden bord vid sitt tillträde, då ska han lämna dem kvar efter sig; finner han inga vid sitt tillträde, då bättre han med ett bord innan han flyttar. ## H, flock 2 (maskinöversättning) Den som tillvitar en annan det som går på heder eller ära, och står hårt på det och vill bevisa det, och dock inte kan göra det, för honom gälle samma rätt, straff och pina som den andre skulle ha gått under, var och en som blir överbevisad om sådant. Men där det kommer av brådska och hastigt mod, och han varken kan stå för det eller bevisa det, ska han då begära vänskap igen, och i allas åsyn och åhöra bekänna att han inte har talat rätt, och offentligen göra den andre fri från beskyllningen. ## H, flock 1 (maskinöversättning) Nu kan det så ske, som Gud förbjude, att någon man eller kvinna kommer så djupt i synd att bedriva sådan skam och last att fadern belägrar sin dotter, eller sonen sin moder, eller brodern sin syster, eller det ena syskonbarnet belägrar det andra; vilken av dem som gör det, de är inte värda att leva eller gå på jorden, utan ska brinna på bål; ty såsom skrivet står i Guds skrivna lag, att de är förbannade, och jorden som de går på, därför bör sådana inte behålla sitt liv. Tar man nu lösen för dem, då ska de bära järnlås och ta skrift av biskopen, och sedan stå över hela det land och biskopsstift där de bor, vid varje kyrkdörr, och slita ris. K. 1. Tredskas nu en bonde mot sina rätta utgärder som är ålagda honom och som han bör utgöra, såsom skatt, avrad, fodring, gärd, sakören, lagmans- eller häradshövdingspenningar, forsel eller vilket slags kronans utlagor det helst är eller kan vara; den som så gör, av honom utmäts två penningar för en för hans utskylder, och tre mark för tredskan, och utmäts det ena med det andra som nu är sagt. ## H, flock 2 (maskinöversättning) Den som tar bort en annans timmer, kluvna stockar, bräder eller tegel eller vad det helst är, utan ägarens lov, böte för ett stycke en mark, så också för ett andra och tredje, till treskifte, om det finns två mäns vittne, eller värje sig med sin egen ed. Tar han mer bort, böte tre mark till treskifte som förut är sagt, och vare fri från tjuvnad. Tillvitas honom det, värje han sig med sex män; fälls han vid eden och förmår inte böterna, gå han till arbete för sitt brott och miste huden. Samma lag vare också om den som tillvitar den andre, och han värje sig för en sak på sex mark med två mäns ed [osäker tolkning]; fälls han vid eden och förmår inte böterna, gå han till arbete. Samma lag vare om målsäganden, om han inte förmår binda motparten därtill och inte förmår böterna. L. Stjäl en omyndig fullt tjuvgods eller mindre, då vare det en fjärdedel av en myndig mans bot, vare sig det är mer eller mindre stöld. En omyndig får inte låta livet för tjuvnad eller dråp. M. Dräper en oxe en man eller kvinna, eller vad fä det helst är eller kan vara, som man eller kvinna lider döden av, då ska det fäet stenas eller brännas, och den som ägde fäet vara fri för illgärningen, om det inte med skäl kan prövas mot honom att han födde ett sådant som var otämjt och ville göra skada, och han inte ville varna för det; då ska det fäet stenas och mannen dö. Kan han komma till lösen, då ska han lösa sitt liv som om han själv hade gjort dråp. Så ska det också ske om barn, dräng eller annat husfolk blir dräpta på sådant sätt. N. Klandras något som är köpt av bondens hustru, då gör den sig fri från tjuvnad som har köpt med köpvittnen, och har förverkat sina penningar och därtill tre mark. ## O, flock 1 (maskinöversättning) Om flyttning och försäljning av hus. Ingen dristar sig att sälja husen från den jord som de är byggda på; den som gör det böte fyrtio mark till konungen och jordägaren, och husen åter på tomten igen. ## O, flock 2 (maskinöversättning) Om legoboskap. Legoboskap bör man vårda mot varg, mot kärr, mot svält och mot annan boskap. P. Varje gift man som ligger med en gift hustru eller en piga och blir ertappad därmed med fulla goda skäl och vittnen, den som det gör straffas till livet utan all nåd; och för den som belägrar en gift mans hustru vare samma lag. _______________ Konung Karl IX:s påbud, på hans befallning satt framför den utgivna texten. Vi Karl den nionde, med Guds nåde Sveriges, Götes, Vendes, finnars, karelers, lappars i Nordlanden, kajanernas och esternas i Livland etc. konung, tillbjuder alla Sveriges rikes invånare, furstar, grevar, friherrar, biskopar, adel, friborna, frälsemän, prästerskap, krigsmän, borgerskap och menige allmoge, andliga och världsliga, var efter sitt stånd och villkor, vår kärliga hälsning, nådiga benägenhet och allt gott med Gud allsmäktig förut. Eders kärlighet och er alla är det väl vitterligt hur framfarna Sveriges och Götes konungar och regenter vid åtskilliga tider, till rättens och rättvisans styrka, har låtit se över och förbättra Sveriges lag, efter som lägenheterna och tillfällena har medgivit. Men för att sådant deras välmenta arbete och lagböcker inte med tiden helt skulle förkomma eller bli förfalskade, och även för att det ska vara alla vitterligt att svenska och götiska män för många hundra år sedan, ja, i själva hedendomen, har haft lag och stadgar som de har rättat sig efter, av vilken lag sedan många nyttiga stycken har blivit påtvingade främmande nationer av våra landsmän som har dragit härifrån riket och blivit rådande över deras land och riken, såsom bevisligt är av goternas och langobardernas lag, som ännu finns till hands; därför har vi i alla rikets landsändar med största flit och omsorg låtit söka upp alla de äldsta och mest sanningsenliga lagböcker vi har kunnat komma över, och sedan, efter som de har varit brukade i våra framfarna förfäders, Sveriges konungars och regenters, tid, nådigast tillåtit att de trycks och publiceras. Och liksom Upplands och Östergötlands lagböcker redan har utgått av trycket efter vår nådiga befallning, och de andra, som är Södermanna-, Västgöta-, Västmanna- och Hälsingelagböckerna, snarast ska bli färdiga, så är vi också till sinnes att låta trycka Ölands, Smålands, Värmlands, Närkes och Finlands och flera landsändars lagböcker, så snart vi kan komma över några säkra och trovärdiga exemplar av dem. Vi begär därför av er, trogna undersåtar, att ni, eftersom detta länder hela vårt fädernesland och dess invånare till mycken efterrättelse, ära och berömmelse, vill låta sådana exemplar, så många som ni har, komma oss till handa, om några sådana lagböcker kan finnas hos er. Och eftersom den lagbok ännu är i allmänt bruk som blev översedd och förbättrad av rikets råd, samt konfirmerad och stadfäst av konung Kristoffer, Sveriges, Danmarks, Norges, Götes och Vendes konung, pfalzgreve vid Rhen och hertig av Bayern etc., och samtyckt, gillad och vedertagen av menige rikets ständer år etc. 1442; så har vi, för att samma lagbok varken må förkomma eller förfalskas, och för att man bland så många åtskilliga lagböcker skulle ha något säkert exemplar efter vilket man allmänt kunde rätta sig, likaledes velat låta den lagboken utgå av trycket, Sveriges krona och er till mycken välfärd och rättvisan till märklig förkovran. Och liksom vi förser oss till er alla att ni låter er vår nådiga omvårdnad behaga och befinns tacksamma för sådant besvär, så vill vi också härmed allvarligen ha budit och befallt er att ni efter denna dag i alla domar rättar er efter denna konung Kristoffers konfirmerade och tryckta lagbok, vilken överensstämmer med de allra säkraste och äldsta exemplaren och på det flitigaste är kollationerad med dem. Dock härmed förbehållet kyrkobalken, vilken inte ska efterföljas i några domar förrän den blir översedd och förbättrad av oss och vårt älskeliga riksråd och andra goda förståndiga män, och vedertagen av menige rikets ständer, och all påvisk villfarelse helt utesluten, vilket om Gud vill snarast ska ske. Likaså att orden i konungabalken i tredje kapitlet, som lyder så: ”Nu är till konungariket Sverige konung väljande och inte ärvande” etc., efter gjorda arvföreningar och rikets avsked ändras så: ”Till Sveriges rike är konung ärvande och inte väljande” etc. Så framt de försäkrar Sveriges rikes ständer om alla deras privilegier, andliga och världsliga, så som de bör göra och kan ansvaras både inför Gud och människor; detsamma är också undersåtarna skyldiga att bevisa sina arvherrar igen, så som eden i femte kapitlet i konungabalken utvisar. Likaledes vill vi att man i högmåls- och andra sådana grova saker, såsom mened, gudsförsmädelse, svärande, dråp, hor, fränderneskapsspillan, ocker, falskt vittne och annat sådant, rättar sig efter Guds lag, som är författad i den heliga skrift och härefter ska bli införd. Och även om några varianter eller skillnader kan finnas i somliga av de skrivna lagböckerna, vilka är tryckta vid slutet av denna bok, så ska man likväl endast hålla sig till den mening, de ord och den grund som står i själva texten, vilken vi gillar och stadfäster. Vi vill också likaledes gunstligen tillåta dem som bekläder domarämbetet att, där några fall kunde förekomma som varken kunde dömas efter konung Kristoffers lag eller efter rikets senare upprättade recesser och beslut, de då ska söka lag och rättelse om sådana fall i de andra lagböcker som vi har låtit trycka, undantagandes kyrkobalken och vad påvisk villfarelse som kan finnas däri; alldenstund man i sanning förnimmer att det i de gamla lagböcker som vi har låtit trycka, och som inte är så allmänt i bruk, finns många nyttiga stycken som är utelämnade i denna konung Kristoffers lagbok. Till sist kan vi inte heller låta bli att meddela er att det ska dömas och rättas efter denna konung Kristoffers lagbok till dess att vi, efter som det beslöts vid Norrköpings herredag år etc. 1604, kan ha tid att med vårt älskeliga riksråd och andra goda män se över och förbättra denna lagbok med de andra flera, vilket snarast ska ske; och när samma översedda lagbok är allmänt vedertagen, är vi till sinnes att med allas ert råd och samtycke likaledes låta den utgå av trycket. Befallande er härmed särskilt och samtliga Gud allsmäktig. Från vårt kungliga slott Stockholm den 20 december år etc. 1608.