# Äldre Västgötalagen > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Äldre Västgötalagen (verk:lag:aldre_vastgotalagen) - **Datering:** 1280/1290 - **Källsamling:** Fornsvenska textbankens material: äldre och yngre lagar - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornsvenskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 ## ÄVgL Kkb 1 — Kirkiu bolkær, flock 1 (maskinöversättning) 1. Här börjar västgötarnas lagbok Kristus är först i vår lag. Därnäst är kristendomen och alla kristna, kungar, bönder och alla husmän (bocarlær), biskopar och alla boklärda män. Blir ett barn burit till kyrkan och begär kristendom, då ska fadern och modern skaffa gudfar och gudmor och salt och vatten. Det ska bäras till kyrkan; då ska man kalla på prästen; han ska bo på kyrkans gård (kirkiu bol). Barnet ska primsignas (brymsignæ) utanför kyrkdörren. Sedan ska funten vigas, prästen döpa barnet och gudfadern hålla det, gudmodern säga namnet. Prästen ska bjuda hur länge fadern och modern ska vårda [det]. Händer det att sjukdom kommer på vägen och man inte kan komma till kyrkan, då ska gudfadern döpa och gudmodern hålla [barnet] i vattnet, om vatten finns, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Då ska det [om det dör] begravas på kyrkogården {och arv ...} ## ÄVgL Kkb 2 — Kirkiu bolkær, flock 2 (maskinöversättning) 2. {... om} deras gästning (gengyærd) brinner upp. Åt biskopen ska man göra gästning två nätter och till kvällen den tredje, med tolv män, han själv den trettonde, och han och alla hans klerker ska dricka mjöd. ## ÄVgL Kkb 3 — Kirkiu bolkær, flock 3 (maskinöversättning) 3. Blir en man dräpt i kyrkan, det är nidingsverk; då är kyrkan helt ovigd. Är det före tionde vintrarna, då ska man ge biskopen tre marker för vigning och nattgästning (natter gengerd). Men om det är på tionde vintrarna, då de gav huvudtionde (hovodtiundaþo) och vill låta viga kyrkan, då ska de ge huvudtionde [osäker tolkning]. ## ÄVgL Kkb 4 — Kirkiu bolkær, flock 4 (maskinöversättning) 4. Landbor (landbor) ska inte ge huvudtionde (houodtiundæ) mer än en gång, om de inte själva vill eller om de faller i huvudsynder. ## ÄVgL Kkb 5 — Kirkiu bolkær, flock 5 (maskinöversättning) 5. Blir altarstenen lös, då ska prästen ansvara för det inför biskopen, eller våga det vid sina tre marker; då ska bönderna ge biskopen tre marker för altarvigningen och nattgästning (natter gengerþ). Och för hela kyrkogården tre marker; för s[...] kyrkogården tolv öre, och för klockstapeln tolv öre. Kors och klockor, kalk och mässkläder (messufat) ska biskopen viga för den tionde som bönderna ger honom, och [han ska] konfirmera (fermæ) barn. ## ÄVgL Kkb 6 — Kirkiu bolkær, flock 6 (maskinöversättning) 6. Börjar en kyrka förfalla: står stolparna, ligger syllarna, är dörren hel och fästbanden, ligger takåsen (kamber), [är] altarstenen hel, då har kyrkan sin samma vigning kvar, fastän man reparerar henne, om dessa är alla hela. ## ÄVgL Kkb 7 — Kirkiu bolkær, flock 7 (maskinöversättning) 7. Blir en kyrka bruten och mässkläder stulna, det är nidingsverk; det är en sak om nio marker: till kyrkan, likaså till häradet, likaså till kungen. § 1. Har man gått in genom öppna dörrar, då ska prästen gälda skadan efter vad kyrkan fick, upp till tre marker, och inte mer, fastän större skada är gjord. § 2. Är det grävt under syllen, då ska prästen inte ansvara. § 3. Spörjs skadan upp, då ska prästen böta tre marker, när kyrkan har fått allt sitt [tillbaka] [osäker tolkning]. ## ÄVgL Kkb 8 — Kirkiu bolkær, flock 8 (maskinöversättning) 8. Brinner en kyrka upp, då ska prästen böta tre marker. Prästen ska ansvara för framljusen och den för bakljusen som tänder [dem]. § 1. Brinner [något] i kyrkan, skrud av framljusen, gälde prästen åter vad det var värt, upp till tre marker, inte mer, fastän större skada är gjord. § 2. Tvistar bonden och prästen: säger prästen att bonden tände, och bonden nekar till det, [då] erbjuder han för sig tolvmannaed (tylftér éþ) att han inte tände; när han har svurit, då ska prästen böta. ## ÄVgL Kkb 9 — Kirkiu bolkær, flock 9 (maskinöversättning) 9. Bär prästen mässkläderna hem och de förloras, då ska prästen gälda dem åter så som de var värda, med svuren ed att de inte var bättre. ## ÄVgL Kkb 10 — Kirkiu bolkær, flock 10 (maskinöversättning) 10. Hänger en klocka i kyrkan och faller i huvudet på en man, böte socknen för det nio marker, kyrkoägaren (kirkiudroten) som är jordägare, om han får bane [av det]. § 1. Faller klockan ner i huvudet på en man från [klock]rummet, böte socknen tre marker om han får bane av det. § 2. Faller den i huvudet på prästen eller klockaren, ansvare de själva för det. § 3. Brister klockan för dem, då är den ogild. § 4. Men fäller en annan man klockan ner och den brister vid det, om den är sämre än tre marker, böte han vad den är värd, och inte mer än tre marker, fastän den är bättre. ## ÄVgL Kkb 11 — Kirkiu bolkær, flock 11 (maskinöversättning) 11. Skall socknen bestämma, de som är flera. ## ÄVgL Kkb 12 — Kirkiu bolkær, flock 12 (maskinöversättning) 12. Blir en man på kyrkogården dräpt eller sårad, gälde [man] biskopen tre marker; då ska man inte hålla gudstjänst (tiþir) förrän man har biskopens lov till det, om [prästen] inte vågar det vid sina tre marker. Biskopen ska tala med socknen om den vigning de var vana vid [osäker tolkning]. § 1. Blir en man slagen på kyrkogården eller tagen i håret, då ska prästen inte säga mässa förrän han har biskopens lov till det eller hans länspräst; böte [man] biskopen tolv öre. Men de talar [mot] den som bröt friden. § 2. Nekar sockenmännen och säger att friden inte är bruten, då ska biskopens länspräst ta tolvmannaed (tylptar eþ) av sockenmännen, att de ber sig så Gud huld och sina vittnen att de inte gjorde fridsbrott, så att biskopen har sak [förlorad] [osäker tolkning]. ## ÄVgL Kkb 13 — Kirkiu bolkær, flock 13 (maskinöversättning) 13. Kyrkogården ska fördelas mellan gårdarna (bolæ) så att var gård gärdar lika mycket som en annan. Ligger kyrkogården helt öppen, det är en sak om tre marker; den tillfaller biskopen. Ligger en tredjedel öppen, det är en sak om sex öre; den tillfaller biskopen. Sedan har häradet [rätt] för varje balk (gärdesavsnitt) åtta örtugar. Och alltid ska kyrkogården vara laggill, både vinter och sommar. ## ÄVgL Kkb 14 — Kirkiu bolkær, flock 14 (maskinöversättning) 14. Behöver ett barn dop och en man husel (huls), då ska man hellre döpa barnet än ge husel åt mannen. Behöver en man smörjelse (oling) och en annan husel, då ska man hellre ge husel än smörja. § 1. Får ett barn inte dop, eller en man inte husel eller smörjelse, och prästen är utan förfall, då är han saker till tre marker till biskopen och tre marker till målsäganden. § 2. Prästens förfall är: om biskopen har sänt honom bud och han är bortfaren förut; det andra, om han ligger sjuk; det tredje, om han säger tidemässa (þighiændæ mæssu); det fjärde, om han har farit i socknen för att hjälpa sjuka. § 3. Från mässkläderna ska han fara och hjälpa sjuka, om han inte sjunger tidemässa. § 4. Tvistar bonden och prästen, säger bonden att han var utan förfall, då ska han värja sig mot det med sex präster [som vittnar] att han hade laga förfall. ## ÄVgL Kkb 15 — Kirkiu bolkær, flock 15 (maskinöversättning) 15. Prästen ska smörja bonden och bondens hustru, bondens son och dotter, hans äldsta barn, för sin tionde. Men för vart och ett av hjonen som ska smörjas ska man ge två öre, och likaså för alla de män som inte ger tionde, och ett öre för gravplats (lægher staþ) för alla fria män som tar husel, och en örtug för likvaka (natuaku). Inte mer, fastän det blir fler vakor. Inte heller flera vakor om inte prästen vill eller bonden vill, och så att liket ligger inne tre nätter. Vill han låta det ligga inne längre, ge han en örtug var natt. § 1. Dör en gäst hos bonden, ta [bonden] ett öres värde av hans kläder och ge prästen för gravplats, och en örtug för likvakan. Prästen är skyldig att ge gästen husel liksom bonden. § 2. Dör en tiggare (stafkarl), då har prästen [rätt till] staven och väskan och [avgiften för] gravplatsen. § 3. Sitter biskopen inom socknen och bonden sänder honom bud och ber honom smörja sig, då är han skyldig att smörja honom; han ska ha en halv mark för det. ## ÄVgL Kkb 16 — Kirkiu bolkær, flock 16 (maskinöversättning) 16. Går en präst i en annan prästs socken, bär in bok och stola och läser över folket, då är han saker till tre marker: gälde han tolv öre till biskopen och tolv öre till prästen. ## ÄVgL Kkb 17 — Kirkiu bolkær, flock 17 (maskinöversättning) 17. På åkern ska tionden skiftas. Prästen tar så som kyrkan är vigd till. Sedan ska man skifta i tre lotter: en har biskopen, den andra har kyrkan, den tredje de fattiga (væslirmæn). § 1. Prästen har hela den levande tionden (kuikkæn tyundæ) och det offer som kommer till korsets fot på långfredagen. ## ÄVgL Kkb 18 — Kirkiu bolkær, flock 18 (maskinöversättning) 18. Dör en bonde i socknen och vill ha gravplats någon annanstans, då ska prästen viga hans lik och följa det till kyrkogårdsgrinden (gardsliz), inte längre om han inte vill; då ska han ha halva [avgiften för] gravplatsen, och den andra hälften den präst som tar emot liket. ## ÄVgL Kkb 19 — Kirkiu bolkær, flock 19 (maskinöversättning) 19. Om man vill ge prästen gåva (gipt), det är två skäppor eller en örtug penningar. ## ÄVgL Kkb 20 — Kirkiu bolkær, flock 20 (maskinöversättning) 20. Äger en man en gård (bol) i en annan by och får avsäde (afsædhum), då ska han betala tionden till den präst och den kyrka där gården ligger, och ansvara för kyrkogården [där]. § 1. Sår en man ensam åker till byn, då ska han låta prästens tionde stå kvar hel, eller föra den bort. § 2. Bor en bonde på ödemark, söke han den kyrka som han tycker är närmast, om han så vill. § 3. Ingen landbo får nöja sig med att söka från kyrkbyn till en annan kyrka [osäker tolkning]. ## ÄVgL Kkb 21 — Kirkiu bolkær, flock 21 (maskinöversättning) 21. Om vådablod kommer på kyrkogården, då ska man skära ut torven med blodet och kasta den ut från kyrkogården, och kyrkogården är inte ovigd för det. ## ÄVgL Kkb 22 — Kirkiu bolkær, flock 22 (maskinöversättning) 22. Ingen man får driva bort prästen från kyrkan, om inte biskopen har förbjudit honom. Driver bönderna bort en fredlös man om de vill, är prästen utan skuld (orsaker) i det. ## ÄVgL Md 1 — Af mandrapi, flock 1 (maskinöversättning) 1. Blir en man dräpt och tagen av daga, då ska man lysa dråpet (uighi) på tinget och tillkännage arvingens frånfälle, och på det andra [tinget]. Men på det tredje ska man ta upp efterkravet (eftyr mælæ), annars är hans mål förspillt. Då ska dråparen (væghændi) fara till tinget och stå utanför tingskretsen; männen ska göra [budskap] till tinget att begära grid (griþær). Tingsmännen ska lova honom tingsgång; han ska gå till banemålet (banorþi). § 1. Då ska arvingen namnge banemannen; det står i hans makt att ge banemålet åt vem han vill. Men om dråparna är många, då ska han namnge en som banemannen tillsammans med barnet, den som är närmast på fädernet. Har en kvinna barn i knät, då ska hon namnge banemannen. Därefter ska man namnge hållbanemän (haldsbenþ) och åsyna män (atuistær mæn); de ska vara fem, och en rådsbane (raþsbani). § 2. Då ska man döma laga dag (ændaghæ) hem, den som alla män görs till anklagade på tinget. Då ska man på laga dag låta tingsvittnen (þingshamna vittni) bära vittne: ”Jag var då på tinget och vi män sex. Så kom dom på ditt mål att du skulle stå här i dag och fästa banemålet på honom med två tolfter. Så se mig Gud huld och mina vittnen, att så kom dom på ditt mål som jag nu bär vittne om.” Då ska arvingen svära: ”Så se mig Gud huld och mina vittnen, att du bar udd och egg mot honom, och du är sann bane hans, och så gav jag dig namn till det på tinget.” Då ska arvingen gå för den andra tolften och svära på samma sätt. Tolv män ska stå i tolften, och en munhäv (munhaf) ska följa efter varje tolft. Den munhäven ska efter varje tolftered vara: ”Gud huld åt sig och åt honom” [osäker tolkning]. § 3. Då ska arvingen fara till sägnartinget (sægnarþing), låta döma sig av tinget och vittna med omståndarna (vmstaþumannum), be sig så Gud huld och sina vittnen att han vann allt det på laga dag till hans fredlöshet som lagen säger. Då ska han gå på tinget efter och låta döma honom fredlös inför arvingar och efterkärande (æptimælændæ) och ogild. Då ska han fly friden; [han får] äta hemma till dagvard på sägnartinget och i skogen till nattvard. Det ligger vid tolv marker för häradshövdingen om han sitter kvar och han [häradshövdingen] inte ser till det, och fyrtio marker för häradet, och tre marker för den som äter med honom och dricker och har umgänge med honom, det heter tre [marker] och det är två gånger sexton örtugar i var tredjedel; eller om han inte låter bjuda böter, äte han nattvard utan sak [osäker tolkning]. § 4. Vill de ta böter, då ska man böta nio marker arvsbot (arvæböt) och tolv marker ättebot (ættærbot). Sex marker ska arvingen böta, sex marker ska ätten böta, tre på fädernet och tre på mödernet. Då [ger] den närmaste tolv öre, den som är näst därefter sex öre, den som är näst därefter tre öre, den som är näst därefter fyra och en halv örtug. § 5. Så ska alla böta, och så ska alla ta, på vardera sidan mindre till sjätte man. Boten ska skiftas till sjätte man. Är alla lika nära släkt, då ska kullen (kolder) ta delen per kull [osäker tolkning]. Sex marker ska arvingen ta av ätteboten, och sex marker ska ätten ta, tre på fädernet och tre på mödernet. ## ÄVgL Md 2 — Af mandrapi, flock 2 (maskinöversättning) 2. Ska en man böta för en ättledd (ætlæddan) man, den som har varit trälfödd (annöþoghær), då ska han böta med nio marker arvsbot och sex marker ättebot, liksom för en ättad man, utom halva ätteboten, därför att hans ätt är till hälften trälar och frigivare (frælsgiwar). ## ÄVgL Md 3 — Af mandrapi, flock 3 (maskinöversättning) 3. Vill man åtala hållbanemannen (hall bana) eller åsyna män (atuisær mén), då ska man visa saken för tinget och anmäla den på tinget och låta döma laga dag åt dem. Då ska man låta tingsmännens vittne bäras på laga dag, och så på varje laga dag. Då ska man först låta tingsmännens vittne bäras; sedan ska arvingen svära: ”Så se mig Gud huld och mina vittnen, att du höll honom under udd och egg, och så gav jag dig namn till det på tinget.” § 1. Den åsyne mannen (atvistær manni) ska man visa för tinget och så svära på honom, be sig så Gud huld och sina vittnen: ”att du var på dråpplatsen (vighuælli) med ond vilja, och så gav jag dig namn till det på tinget.” § 2. Rådsbanen (raszbana) ska man visa för tinget för den saken att man säger honom vara skyldig till att han rådde honom till döds (hælræþum). Han ska värja sig på laga dag med en tolft på fädernet och en halv på mödernet. Faller han på båda, då ska han böta fyra och en halv mark; faller han på tolften, böte han tre marker; faller han på halvtolften, böte han tolv öre. § 3. Nu ska hållbanemannen böta fyra och en halv mark; där har kungen ingen sak, varken vid rådsbanes eller hållbanes [böter]. För åsyna [man] har målsäganden en örtug och fem öre, likaså kungen, likaså häradet. § 4. Med tinget ska man ta helgdsbot (hælghis bot) och inte ta den förut [osäker tolkning]. ## ÄVgL Md 4 — Af mandrapi, flock 4 (maskinöversättning) 4. Dräper en träl en ättad man, han kan inte heta hans bane. Bonden [trälens ägare] ska böta arvsbot och ättebot; [han behöver] inte fly friden om han inte vill låta bli att böta. ## ÄVgL Md 5 — Af mandrapi, flock 5 (maskinöversättning) 5. Dräper en man en svensk (svænskan) man eller en smålänning inom kungariket, en man som inte är västgöte, böte han för det åtta örtugar och tretton marker och ingen ättebot. § 1. Nio marker har kungen vid dråp, och så [gäller det] alla män. § 2. Dräper en kvinna en man, då ska man tala mot den man som är närmast [släkt med henne]; han ska ansvara för böterna eller fly friden. § 3. Dräper en man en dansk man eller en norsk man, böte han nio marker. § 4. Dräper en man en utländsk man, han behöver inte fly friden ur sitt land och sin ätt. § 5. Dräper en man en utländsk präst, böte han lika mycket för honom som för en inhemsk man. Prästen ska vara i bönders lag. § 6. Blir en tysk (suþærman) eller en engelsman dräpt, då ska man böta för honom fyra marker till den som åtalar saken, och två marker till kungen; bonden ger var och en av dem sin rätt. § 7. Dräper en man en mans träl, böte han för honom tre marker, om han inte vittnar honom fyra marker värd; då ska han böta så. Ingen har sak där utom målsäganden. ## ÄVgL Md 6 — Af mandrapi, flock 6 (maskinöversättning) 6. Dräper en man en man och blir sedan själv dräpt vid hans fötter, ligge han på sina gärningar; man böte varken kungen eller häradet. ## ÄVgL Md 7 — Af mandrapi, flock 7 (maskinöversättning) 7. Dräper en galen man en man när han löper ur banden, böte man för honom med nio marker. ## ÄVgL Md 8 — Af mandrapi, flock 8 (maskinöversättning) 8. Tar en man en tjuv tillsammans med tjuvgodset (þiuft), [och han] har stulit för två öre eller tre öre eller mer, binde han hans händer på ryggen och föra honom så till tinget, låte två män bära vittne mot honom att han är tjuv till deras tjuvgods, och vittne efter med tolftered, låte sedan döma honom ogild till hugg och till hängning, till torv och till tjära, ogild inför arvingar och efterkärande. Blir en man bestulen på sitt fä, far efter, och tjuven står emot och han inte kan få sitt [tillbaka] förrän han dräper honom, då ska han ge den döde sak och döma honom ogild på tinget. ## ÄVgL Md 9 — Af mandrapi, flock 9 (maskinöversättning) 9. Far en man hem till en man och gör hemsökning (hemsokn) hos honom, och han dräper honom ifrån sig på sin tröskel (hyrnustokkæ) [osäker tolkning], ge han den döde sak och döme honom ogild på tinget. ## ÄVgL Md 10 — Af mandrapi, flock 10 (maskinöversättning) 10. Blir en man en lösdrivare (lösvittingær) [osäker tolkning], ligger i skogarna och rövar, och en man dräper honom ifrån sig, ge han den döde sak och döme honom ogild på tinget. ## ÄVgL Md 11 — Af mandrapi, flock 11 (maskinöversättning) 11. Dräper en man en man i sängen hos sin hustru, eller tagen på annat ställe lagligen med vittnen, ta han bolster och lakan, föra dem till tinget, låta se blod och sår, ge den döde sak och vittna med två tolfter, med nämndemäns vittnen och häradshövdingens, och lägge honom sedan ogild på tinget. ## ÄVgL Md 12 — Af mandrapi, flock 12 (maskinöversättning) 12. Håller en man på sin vak, en man löper på den och får bane av det, böte han för det nio marker. § 1. Fäller en man ett träd på en man som får bane av det, böte han för det nio marker. § 2. Skjuter en man upp i luften och [skottet] kommer ned i huvudet på en man som får bane av det, böte han för det nio marker. ## ÄVgL Md 13 — Af mandrapi, flock 13 (maskinöversättning) 13. Dräper en man en man i en ölstuga, där ska man få fram banemannen eller böta för det nio marker. § 1. Det är tre gillen (öl) där det ska bötas lika mycket för en trälson som för en tägn (þiængn): det ena är bröllop, det andra giftermålsöl (giftæröl), det tredje är arvöl (ærvitöl). ## ÄVgL Md 14 — Af mandrapi, flock 14 (maskinöversättning) 14. Blir en man dräpt utanför grinden, då ska grannarna böta för det nio marker eller få fram banemannen. Banemannen ska föras till tinget; han ska ha grid till tinget och därifrån; han ska gå till banemålet; han ska sedan ha fem dagars och nätters frid till skogen. § 1. Blir en man dräpt i tre byars mark, och var och en av dem säger att den inte äger marken, då ska de värja sig med två tolfter. Blir en av dem fälld, då ska den böta. Blir de alla fällda, då ska de alla böta nio marker, eller få fram banemannen; sedan ska de alla skifta marken mellan sig. § 2. Blir han buren på en mark på en bår, [och] man kan se blod och sår där han blev dräpt, då ska den böta som äger den marken. § 3. Blir en man dräpt på allmänningsmark (aldra götæ marku) och männen vet inte vem banemannen är, ge man sak åt den by som är närmast. Vill han inte gå till banemålet, då ge man sak åt den by som är näst därefter. Han ska värja sig med två tolfter; så ska också den tredje värja sig. När de alla är värjda, då ska det härad böta som är närmast och det ting som söker fånget (fang) [osäker tolkning]. Det ska böta nio marker eller få fram banemannen. ## ÄVgL Md 15 — Af mandrapi, flock 15 (maskinöversättning) 15. Faller en man under ett kvarnhjul (mylnohivl) och får bane av det, böte den som äger kvarnen tre marker. § 1. Faller en man i en brunn eller ett dike, eller från en fiskegård (fiskigarþi), och får bane av det, böte den som äger den för det tre marker. § 2. Går en man på ett björnspjut eller ett älgspjut och får bane av det, böte den som äger det för det tre marker. § 3. Reser en man upp ett träd, det faller ned och en man får bane av det, böte den som reste upp det för det tre marker. § 4. Stångar en tjur, hugger en galt (runi), biter en hund [och man] får bane av det, böte [ägaren] för det tre marker. ## ÄVgL Mlb 1 — Malum bolkar, flock 1 (maskinöversättning) 1. Får en man sår av en man, då ska man lysa såren på det första tinget – man vet inte vilket man ska kära för, en levande eller en död – och på det andra tinget, men på det tredje ta upp efterkravet, annars är hans mål förspillt. Då ska han visa såren; då ska tingsmännen bära vittne om det, om det är fullsår (fulsæri). Behövs spik och spjälor, linne och läkararvode, då är det fullsår. Då ska man låta döma laga dag åt dem och vittna mot honom med två tolfter och för det tredje tingsmännens vittne, be sig så Gud huld och sina vittnen att han är hans sanne [sår]man, ”och så gav jag dig namn till det på tinget”. Då ska den som sårade [honom] ha laga bud för sig, nio marker på sägnartinget, bära fram böterna och kräva tackemän (tækkiumæn). Då ska han döma sig fri från fredlöshet, böta till häradet nio marker och likaså till kungen. Är han sann till saken, då ska häradet döma honom ut, annars ska han fly friden [osäker tolkning]. ## ÄVgL Mlb 2 — Malum bolkar, flock 2 (maskinöversättning) 2. Blir oskyldig sak (skroksak) given i sårmål, då ska man på tinget göra nämnd av trygga män ur fjärdingen (fiarþungi), att svära att han inte är hans sanne sårman och inte var med ond vilja på dråpplatsen. ## ÄVgL Mlb 3 — Malum bolkar, flock 3 (maskinöversättning) 3. En man inom kungariket är lika gill vid sår som en inhemsk man. § 1. Dansk och norsk man äger böter för sår som en inhemsk man. ## ÄVgL Mlb 4 — Malum bolkar, flock 4 (maskinöversättning) 4. Hugger en man handen av en man, böte han nio marker för såret och tre marker för lytet (læst). § 1. Hugger en man tummen av en man, böte han nio marker för såret och tolv öre för lytet. För det [finger] som är näst därefter nio marker för såret och sex öre för lytet. För det längsta fingret nio marker för såret och en halv mark för lytet. För det som är näst därefter nio marker för såret och två öre för lytet. För lillfingret nio marker för såret och ett öre för lytet. § 2. Hugger han näsan av en man, böte han tre marker för lytet och nio marker för såret. § 3. Hugger han ögat ur huvudet på en man, böte han tre marker för ögat och nio marker för såret. § 4. Hugger en man örat (har) [osäker tolkning] av en man, böte han tre marker för lytet och nio marker för såret. § 5. Slår han tänderna ur huvudet [på någon] och skadar hans tal, böte han tre marker för lytet och nio marker för såret. § 6. Gäller (kastrerar) han en man, [böte han] nio marker för lytet och nio för såret. § 7. Hugger han tår av en man, så ska man [böta] för tår som för fingrar. § 8. Lyten ska stå till samma tid nästa år (iamlangæ); då ska man se på om det är lyte, och ta ut lytesbot. Lika mycket ska vådalyte vara som avsiktligt lyte. ## ÄVgL Mlb 5 — Malum bolkar, flock 5 (maskinöversättning) 5. Blir en tysk (suþær maþær) eller en engelsman sårad, de äger i böter elva öre minus en örtug, och kungen fem öre och en örtug; och likaså frigiven; bonden ger var och en av dem av sin rätt. ## ÄVgL Mlb 6 — Malum bolkar, flock 6 (maskinöversättning) 6. Får en träl sår, böte man för det en mark; inga fler män äger sak i det än målsäganden. § 1. Ger en frigiven (fræsgiui) eller en träl en ättboren man sår, då ska han söka det till ogilt; vill han hellre ta böter än vinna hämnd för gärningen, böte man honom tre marker. ## ÄVgL Vs 1 — Af vaþæ sarum, flock 1 (maskinöversättning) 1. Blir en man genomstungen (gönum læghær) eller sårad mellan golv och ås (gulfæ mælli) [osäker tolkning] av våda, böte man för det tre marker där det gick in och tre där det gick ut. § 1. Blir en man huggen i huvudet så att man kan se hinnan, kallar båda det våda, böte man för det tre marker. § 2. Möts egg och ben, böte man för det tolv öre. § 3. Sticker en man genom en mans vad [osäker tolkning], böte han för det sex öre där det gick in och sex där det gick ut. § 4. Får en man vådasår av en annan, det är sex öre om det är vådasår. Det blir inte vådasår om inte båda vill. ## ÄVgL Vs 2 — Af vaþæ sarum, flock 2 (maskinöversättning) 2. Lika mycket ska man böta för vådasår på unga som på gamla. Lika mycket ska man böta för en kvinnas sår som för en mans. Lika mycket ska en kvinna böta som ta. § 1. Ger ett barn ett barn sår, det kan inte heta annat än våda; det ska ta sådan vådabot som är sagd: sex öre. § 2. Dräper ett barn ett barn, böte man för det nio marker. ## ÄVgL Vs 3 — Af vaþæ sarum, flock 3 (maskinöversättning) 3. Får en träl vådasår så att han inte kan arbeta för bonden, och ligger åtta dagar, då ska man böta en örtug. Ligger han sexton dagar, böte man två örtugar. Ligger han fyrtiofyra dagar, ska man böta ett öre. Om han ligger längre, får man inte mer för det. § 1. Läkararvode ska man betala för det; det är tre öre, inte mer, om han inte vågar svära med tolftered att han gav en halv mark. § 2. Man ska mäta trälens lyte; så mycket som han är sämre, så mycket mindre ska man böta, också för en frigiven. ## ÄVgL Vs 4 — Af vaþæ sarum, flock 4 (maskinöversättning) 4. Om en ättboren man får vådaskråma (vaþæ skenu) som behöver varken spik eller spjälor, då har han jämnaed (iamnæþér eþ) med förlikning: ”Så se mig Gud huld och mina vittnen, att jag gav dig sådan sak som du nu ger mig; då ville jag nöja mig med sådan rätt som jag nu bjuder dig.” ## ÄVgL Vs 5 — Af vaþæ sarum, flock 5 (maskinöversättning) 5. Sårar en hund eller annat fä, då ska man böta två öre för såret och tre öre för läkararvode (kiursgæf), om han inte vågar vittna till en halv mark med tolftered. ## ÄVgL Bd 1 — Þættæ ær bardaghæ, flock 1 (maskinöversättning) 1. Blir en man slagen och friden bruten på honom, då ska han låta lysa saken på hans gård och låta göra sjunätting (syunættingh) på sjunde dagen. Han ska hålla sjunätting och göra den sanna sjunättingsgärden med dem om de vill. Då ska han låta bära åsyna vittne att hans heder var skadad och hans manhelgd (manhælghi) bruten. Den andra ska vittna skärskådevittne (skærscutæ vittni) [osäker tolkning]. Då ska han visa det för allmänt ting. Då ska han låta döma laga dag åt dem, låta bära tingsmännens vittne, vittna slag (bardaghæ) mot honom med två tolfter. Då ska hörande vittnen (hörængiær) gå efter med två tolfter. Då ska han ha laga undanflykt för sig om han vill hägna sin frid: fjärdingsnämnd om han är oskyldigt anklagad. § 1. Om han vill bjuda laga böter, det är fem marker och åtta örtugar, elva öre minus en örtug; likaså har häradet, likaså kungen. På sägnartinget ska han ha laga bud för sig och låta döma sig i frid igen. § 2. Vill han inte bjuda böter, då ska målsäganden låta döma sig av tinget med omståndarna och vittna att han fullgjorde allt på laga dag till hans fredlöshet som lagen säger; sedan ska han låta döma honom fredlös av tinget. ## ÄVgL Bd 2 — Þættæ ær bardaghæ, flock 2 (maskinöversättning) 2. Slår en man en engelsman eller en främling (sundirskæn), böte han för det till målsäganden sju öre minus en örtug, och kungen fyra örtugar. § 1. Desamma är böterna för en frigiven; och sex öre är det för en träl om han blir slagen. ## ÄVgL Bd 3 — Þættæ ær bardaghæ, flock 3 (maskinöversättning) 3. Slår en myndig man en omyndig (ouormaghæ), böte han för det två öre. Lika mycket ska den omyndige böta som ta. § 1. Slåss två omyndiga och den ene får det värre, böte man för det två öre. ## ÄVgL Bd 4 — Þættæ ær bardaghæ, flock 4 (maskinöversättning) 4. Slår en bonde sin hustru på ölbänken, böte han henne tre marker. Slår han henne i kyrkan, böte han henne tre marker. Ligge [det] sedan [vid det tills] de tar till boet [vid skilsmässa], vilket av dem som än skiljer, hug eller hälsa [osäker tolkning]. ## ÄVgL Bd 5 — Þættæ ær bardaghæ, flock 5 (maskinöversättning) 5. Får en man vådahugg så att det blir varken blått eller blodigt, det kallas svartslag (suartæ slagh); i det äger man ingen rätt. ## ÄVgL Bd 6 — Þættæ ær bardaghæ, flock 6 (maskinöversättning) 6. Blir orätt banesak (vrang banæ sak) given en man, då ska häradshövdingen värja honom med två tolfter nämndemän ur häradet. ## ÄVgL Bd 7 — Þættæ ær bardaghæ, flock 7 (maskinöversättning) 7. Är en mans frid obotad (u böttær), då ska man kräva boskifte och betala skulderna, ingen mer än upp till tre marker. Då ska hustrun ta sin tredjedel och tre marker som morgongåva (hindradax gæf). Därefter ska arvingen ta allt som är kvar. Sedan ska den lott som är kvar skiftas i tre: en lott tar målsäganden, den andra kungen, den tredje häradet [osäker tolkning]. ## ÄVgL Bd 8 — Þættæ ær bardaghæ, flock 8 (maskinöversättning) 8. En kvinna dödar en man; fäller den slutna häradsnämnden (lukt hærasznæmd) henne, då ska hon ha grid till skogen en dag och en natt. Då ska man låta döma henne ogild inför arvingar och efterkärande, och dräpa henne därnäst. ## ÄVgL Bd 9 — Þættæ ær bardaghæ, flock 9 (maskinöversättning) 9. Får en man sår, ligger länge, går emellan och dör i det, [och] arvingen ger den sak som sårade och säger honom vara bane, då ska han värja sig med sluten häradsnämnd om han dör inom natt och år (iamlangæ). Går det över, då böte han ingenting; faller han i saken, böte han mannen. Orbotamål. Dräper en man en man i kyrkan, det är nidingsverk, orbotamål (orbötæ mal). § 1. Dräper en man en man på tinget, det är nidingsverk. § 2. Går en man på grid och gjord förlikning, hämnas en man på en tjuv, hämnas en man på en rättsförbrytare (ræpsingær) [osäker tolkning] på tinget med sår eller med dråp eller med mordbrand, det är nidingsverk, förverkat land och lösöre. § 3. Hugger en man båda händerna av en man, dräper en man en sovande man, det är nidingsverk. § 4. Det är nidingsverk att bära sköld över tångbrinken (þangbréccu) [och] härja på sitt eget land; förverkat jord, landsvist och lösöre. § 5. Binder en man en man i skogen vid ett träd, det är nidingsverk. § 6. Skjuter en man in genom rököppningen (lyuræ) och dräper en man; dräper i badet eller i badstugan; dräper när han förrättar sina behov; sticker ut båda ögonen på en man; skär tungan ur huvudet på en man; hugger av båda fötterna av en man; dräper en man en kvinna – allt det är nidingsverk. Hon har alltid frid till möte och till mässa, aldrig är det så stor fejd mellan män. § 7. Dräper en man lönnligen sin herre (droten), det är nidingsverk. § 8. Dräper en man en man på ölbänken med kniv, [den som] sitter om kniv och kötträtt med honom, det är nidingsverk. § 9. Hugger en man ned en mans boskap och blir så en gorvarg (goruarghær) [osäker tolkning], det är nidingsverk. § 10. Löper en man på ett härskepp och blir bänkbitare (bunkabitær), står en man på hals och huvud och härjar en man, det är nidingsverk [osäker tolkning]. ## ÄVgL Äb 1 — Ærfþær bolkær, flock 1 (maskinöversättning) 1. Sonen är faderns arvinge. Finns ingen son, då är det dottern. Finns ingen dotter, då är det fadern. Finns ingen fader, då är det modern; därefter brodern. Finns ingen broder, då är det systern. Finns ingen syster, då är det sonbarnen. Finns inga sonbarn, då är det dotterbarnen. Finns inga dotterbarn, då är det brorsbarnen. Finns inga brorsbarn, då är det systerbarnen. Finns inga systerbarn, då är det farfadern. Finns mormor och farbror, då tar mormodern och farbrodern går ifrån. ## ÄVgL Äb 2 — Ærfþær bolkær, flock 2 (maskinöversättning) 2. Modern tar sönernas arv tills ingen son lever; då gå döttrarna till och ta lott (slit) som modern av arvet. § 1. Har modern två kullar och ingen son lever av den andra kullen, då ska döttrarna gå till, de som är med honom på faderns sida, skifta arvet med sin moder; vardera ta lika mycket som den andra. ## ÄVgL Äb 3 — Ærfþær bolkær, flock 3 (maskinöversättning) 3. Morfar och farmor, de är lika arvsberättigade. Morbror och faster, de är lika arvsberättigade. Dotterson och sondotter, de är lika arvsberättigade. Systerson och brorsdotter, de är lika arvsberättigade. § 1. Kullvis ska man skifta arvet itu: hälften på fädernet och hälften på mödernet, om båda är lika nära släkt. ## ÄVgL Äb 4 — Ærfþær bolkær, flock 4 (maskinöversättning) 4. Sitter en kvinna i bo, bonden dör, [och hon] säger sig vara havande, hon ska sitta i boet tjugo veckor. Då ska man se på om hon är havande. Då ska man skifta boet; hon ska sitta på gården till nästa fardag (fardaghæ). Är bonden död före fardagarna, då far hon därifrån; har hon suttit, då nyttje hon det. Får hon barn som får kristendom, då har hon hägnat arvet. § 1. Bonden har en son, hustrun är havande; då ska de båda sitta i boet. § 2. Gifter sig kvinnan bort från sina barn, och barnen äger ambut (ambut) eller träl, då får man sätta dem att förestå boet; då må fädernefränderna skifta ur barnens lott. Farbrodern ska föra barnens talan, och fosterfadern (fostræ) ska förestå boet. Modern ska råda över kistor och nycklar och låta ta in fordringar och betala skulder. Finns morfadern, då ska han råda och inte farbrodern. Finns farfadern, då ska han råda och inte morfadern. Modern kan inte skiljas från boet om inte fosterfadern finns till att förestå det. Modern ska fara dit tre gånger om året för att se till boet, om en bryte (bryti) förestår det. ## ÄVgL Äb 5 — Ærfþær bolkær, flock 5 (maskinöversättning) 5. En man tar sig en äkta hustru (aþalkono), får barn med henne, hon dör; han tar en annan, får barn [med henne]; tar den tredje. Bonden dör, då den ena kvinnan är vid liv. Då ska hon ta ut sin hemföljd (hemfylgh), allt det som är oförbrukat, hon eller hennes barn. Då ska den äldsta kullen kräva boskifte; den tar sin tredjedel av boet. Då tar den andra kullen sitt medan [osäker tolkning] och lägger åter till skiftet; sedan tar den sin tredjedel. Vad det än är, hustrun eller den yngsta kullen, då ska det läggas till igen; sedan tar den sin tredjedel. Därefter ska man betala ut alla morgongåvor (hindradaxgæf). Räcker inte godset till, då ska man avräkna lika mycket för den ena som för den andra. ## ÄVgL Äb 6 — Ærfþær bolkær, flock 6 (maskinöversättning) 6. Gifter sig en kvinna med en annan man, gifter sig för tredje gången, [och] kvinnan dör med barn i äktenskapet, då ska den yngsta kullen ta arv: allt lösöre och den jord som är köpt i gården. § 1. Gifter sig en kvinna och får inga barn i sista giftet, då gifter hon sig åter till alla sina barn till arv [osäker tolkning]. ## ÄVgL Äb 7 — Ærfþær bolkær, flock 7 (maskinöversättning) 7. Om en bonde gifter bort sin dotter med mund (mund) och med lagmäle (mælæ), ska man vittna med två tolfter, om de tvistar, att hon var så gift som lagen säger, och därför äger barnen arv enligt lagmäle (lægmæli). ## ÄVgL Äb 8 — Ærfþær bolkær, flock 8 (maskinöversättning) 8. Går en man från sin mundgifta hustru i en annan kvinnas säng och avlar barn, det är horbarn; det tar inte sitt fädernearv enligt lagmäle. § 1. Säger bondens fränder efter hans död till hans mundgifta hustru att han inte ägde detta barn, då ska den äga barnet som ligger hos henne varje natt och är gift med henne med lagmäle. § 2. En kvinna har en frillas son (slokifrillu son) och en annan, en äkta hustrus son; de ska båda ta hennes arv, vardera lika mycket som den andre. § 3. Lägrar en man en kvinna och får barn med henne, det är äkta hustrus barn om han sedan trolovar henne och tar henne med lag. Tar han henne sedan med mund och med lagmäle och får barn, det är äkta hustrus barn. Stöter han kvinnan ifrån sig, [då] får han inte bo med henne med Guds rätt; stjäl han sig sedan [till henne] och avlar barn, det är frillobarn; det tar mödernet och inte fädernet. ## ÄVgL Äb 9 — Ærfþær bolkær, flock 9 (maskinöversättning) 9. Ger en man sig i kloster, han ska skifta godset med sina arvingar: han tar en lott och arvingen ska ta en annan; så många arvingar som är, i så många lotter ska man skifta. Han ger sig in med sin lott. Dör han i klostret, då är klostret hans arvinge. § 1. Vill han fara ut före samma dag nästa år (iamlangadægh), det står i hans makt. Är han en natt och år [där], då får han inte fara ut och inte ta någon mans arv, och hans fränder ska inte svara för hans gärningar. ## ÄVgL Äb 10 — Ærfþær bolkær, flock 10 (maskinöversättning) 10. På dödsdagen får man inte ge något från arvingen enligt lagmäle, om inte arvingen själv säger ja till det. Så säger lärda män att man inte får säga nej till det med Guds rätt. ## ÄVgL Äb 11 — Ærfþær bolkær, flock 11 (maskinöversättning) 11. Dräper en man en man och vill ha hans arv, han ska inte vara hans arvinge. Säger han att han dräpte honom av vådagärning, han ska värja sig med sluten häradsnämnd. Blir han värjd, han ska ta arvet. Faller han enligt lag, då ska en annan ta arvet, den som är närmast släkt med den dräpte. ## ÄVgL Äb 12 — Ærfþær bolkær, flock 12 (maskinöversättning) 12. Far en man ur landet, sätter en bryte att förestå boet och säger att han ska gå till Rom, då ska bryten ansvara för boet ett år; sedan ska arvingen ansvara, och inte bryten längre om inte arvingen vill. § 1. Far en man ur landet, hans hustru sitter i boet, har [ett barn] i knät och ett annat i livet, [och det] får kristendom; vänder han häl och nacke åt hemmet och stiger med fötterna från fosterlandet, då ska de vara arvingar som var närmast släkt med honom då han for hemifrån, om han inte kommer tillbaka till hemmet. § 2. Ingen mans arv tar han medan han sitter i Grekland (girklandi). ## ÄVgL Äb 13 — Ærfþær bolkær, flock 13 (maskinöversättning) 13. Ligger två män båda sjuka i ett hus, är var och en den andres arvinge. Lever den ene så länge efter den andre att han tar emot husel, då är han hans arvinge. § 1. Dör en man i en by, en annan i en annan by, båda på ett dygn, [och] män far till mötes och säger var och en den andres död, då är ingen av dem den andres arvinge. § 2. Brinner två män inne, båda samtidigt, är ingen av dem den andres arvinge. § 3. Drunknar två, båda på ett skepp, är ingen av dem den andres arvinge. § 4. Skiljs män hemma, den ene far på skepp eller till skogs, den som var hemma dör och den som for hemifrån hittas död och man vet inte på vilket dygn han dog, då är ingen av dem den andres arvinge. ## ÄVgL Äb 14 — Ærfþær bolkær, flock 14 (maskinöversättning) 14. Dör en engelsman (anskær) i landet och hans närmaste släkting är inte där, då ska hans arv stå till nästa år. Har arvingen då inte kommit, då ska kungen ta arvet, biskopen [och] prästen om det är [så]. § 1. Dör en tysk (þydiskær) man som inte har barn, då ska kungen ta arvet, biskopen [och] prästen om det är [så]. Det kallas danaarv (danæ arf). § 2. Dör en man och hans arvingar [är inte där], då är kungen hans arvinge [osäker tolkning]. ## ÄVgL Äb 15 — Ærfþær bolkær, flock 15 (maskinöversättning) 15. Så är det om en kvinna dödar sitt styvbarn och vill unna sina barn arvet: värje hon sig med häradsnämnd; faller hon, då har hon förverkat sig själv och sin frid. Vill hennes son inte låta henne fly friden, då ska han böta till fränderna som de vill som äger [saken], eller ta henne var han kan. ## ÄVgL Äb 16 — Ærfþær bolkær, flock 16 (maskinöversättning) 16. Sedan två makar har kommit samman och den ena av dem tar arv och för det in i boet ända till tröskeln (brytstokss) [osäker tolkning], får man ingen ersättning för det som dör av det som togs i arv; det som föds därav äger de båda. § 1. Stodhästar går alla i skogarna; de föl som föds därav äger de båda. § 2. Tar en man bo i arv, kan ingen bryte vara över det eller [osäker tolkning]; båda makarna ska äga tillväxten. Därför ber en man sig en kvinna som står till arv; därför gifter en bonde bort sin dotter med den man som står till arv, att de båda vill äga tillväxten. ## ÄVgL Äb 17 — Ærfþær bolkær, flock 17 (maskinöversättning) 17. Förestår en bryte en mans bo, han är på nåd hos den bonde som äger boet; [bonden] rider in och rövar ur [boet]; han får inget, utom med tolftered, för att han har tagit allt ur boet som han ägde. § 1. Säger bonden att han har dolt bägges deras bo och skaffat bort det, då ska han vittna med tolftered att han har lagt fram allt. Han kan inte heta tjuv; det är handsalat gods. ## ÄVgL Äb 18 — Ærfþær bolkær, flock 18 (maskinöversättning) 18. Dör bonden och hustrun lever, [och] boet står på hans jord, [och] han dör före fardagarna, då ska hon fara till sin jord och ha hälften med landbon, sitt bo. Han har att vittna till arvfästet och inte längre [osäker tolkning]. Hustrun tar en tredjedel i boet och tre marker av hans lott, sedan timmer och kvarnredskap; allt det ska skiftas så som boet. § 1. Skulder ska de båda betala, och båda kräva, var och en lika mycket som den äger i boet, vad som än blev gjort förut, innan de kom samman eller sedan, utom dråp allena. § 2. Sårböter och slagsmålsböter, mutor och vängåvor ska de båda betala och likaså ta. ## ÄVgL Äb 19 — Ærfþær bolkær, flock 19 (maskinöversättning) 19. Far den ene brodern på köpfärder och den andre sitter hemma i askan, äger de båda lika mycket av arvet. ## ÄVgL Äb 20 — Ærfþær bolkær, flock 20 (maskinöversättning) 20. Inlagt fä blir bortstulet, och bondens fä med; gälde han inte för det. Han ska vittna med tolftered att hans fä var stulet med. ## ÄVgL Äb 21 — Ærfþær bolkær, flock 21 (maskinöversättning) 21. Har fadern gjort hemföljd (hemfylghz) åt sin son och fadern faller ifrån, då ska han bära det åter till skiftet med den som är ogift; åt honom ska man göra lika stor lott som den hade till sitt bo som är gift. Så ska döttrar som söner skifta, om de är arvingar. Har den som är gift sålt av jorden, det ska stå i hans lott när man skiftar. § 1. Dör en son som är bortgift från gården och inte har barn, och de är skilda från fadern och modern med sitt bo, då ska fadern ta arvet och inte modern. Fadern ska låta jord följa med hem; modern får inte ge jord från de rätta skifteslotts-arvingarna. § 2. Dör en son och har barn efter sig, [och] honom är given jord hem i en gård, det äger barnen rätt att vittna till (vitu) och inte till flera. Är det inte mer än en gård, då får man inte vittnesrätt till det. Är det två stugor och tomtgärde emellan, då är det två gårdar. Gör han anspråk på en enskild åker eller en enskild äng, där har man ingen vittnesrätt om inte den vill som han säger gav dem [osäker tolkning]. § 3. Skulder ska man skifta som boet. På tinget ska man ta emot huvudörena (halss örum) [osäker tolkning] och likaså kräva fram. ## ÄVgL Äb 22 — Ærfþær bolkær, flock 22 (maskinöversättning) 22. Vill en man lösa en man ur annans stad [ur träldom], han ska göra sjunätting (siunætting) för den som har honom i sitt våld (handamælli), bjuda dem två öre guld eller två marker vägna, låta bära vittne till det på sjunättingen att han är honom så släkt att han har [rätt] att lösa honom enligt lagmäle, och vittna med tolftered. Sedan får han [ägaren] inte värja [honom], om han inte säger att han är hans barn. Håller han honom kvar efter sägnartinget, då våge han det vid sina nio marker. ## ÄVgL Äb 23 — Ærfþær bolkær, flock 23 (maskinöversättning) 23. Ättleder (æt leþer) en man en äkta hustrus barn eller vidgånget [barn] på tinget, då tar det hans arv, och inte den han ättledde [osäker tolkning]. Finns son eller dotter, fader eller moder, broder eller syster, då får den som ättleddes inget av arvet. Finns ingen av dem, då ska den ta som ättleddes. ## ÄVgL Äb 24 — Ærfþær bolkær, flock 24 (maskinöversättning) 24. Dör en landbo (landboe) före fardagarna, då är två lotter lösa av hans gård. Dör hans hustru, då är en tredjedel lös av hans gård. Är råg sådd på gården, då ska den som äger gården gälda arvingarna lika många skäppor som är sådda på den. § 1. Dör jordägaren (lanærdroten), då ska landbon sitta kvar till [utgången av] hans arrende (fæstæ) som är ingånget, eller arvingarna betala honom tillbaka hans avgift (gef). ## ÄVgL Äb 25 — Ærfþær bolkær, flock 25 (maskinöversättning) 25. Dör en frigiven (frælsgiui) [och] de som äger honom säger [att han inte var] gift med två lotter [osäker tolkning], då ska de gälda hans hustru en mark i morgongåva (hindradagx gief), om de vågar vittna att han var gift med två lotter. ## ÄVgL Gb 1 — Giptar bolker, flock 1 (maskinöversättning) 1. Kungen vill be sig en hustru. Är det utanför kungariket, då ska han låta sina män fara och framföra sitt ärende och ta emot trolovningen (fæst). Då ska kungen göra brudfärd till mötes. Då ska kungen fara till mötes och ge tolv marker guld eller sätta två byar i pant (væþium). ## ÄVgL Gb 2 — Giptar bolker, flock 2 (maskinöversättning) 2. En bondeson vill be sig en hustru. Han ska träffa hennes närmaste släkting och börja sitt frieri. Han [släktingen] lägger trolovningsstämma (fæstnæþær stæmnu) för henne; [friaren] ska tillsäga gods, nämna jord om sådan finns, och allt det han vill ge. Tre marker ska laga vängåva (vingæf) vara. Så snart trolovningen är avslutad och händerna tagna samman, då är tillgåvorna (tilgævær) alla ingångna, men vängåvorna inte förrän de kommer båda på ett bolster och under ett lakan. § 1. För trolovningsbrott (fæstæ ruf) har biskopen tre marker. ## ÄVgL Gb 3 — Giptar bolker, flock 3 (maskinöversättning) 3. Blir en mans trolovade tagen [med våld], [då äger] nio marker den närmaste släktingen och likaså den trolovade mannen, och likaså kungen, och likaså alla män [osäker tolkning]. Han ska aldrig bo med henne. De ska ha makt över hans frid; han kommer aldrig i frid förrän de vill som driver saken. ## ÄVgL Gb 4 — Giptar bolker, flock 4 (maskinöversättning) 4. Tar en frigiven (frælsgiui) en ättad kvinna, då är vängåvan en mark och morgongåvan en mark; deras barn ska vara ättbördiga. § 1. Varhelst morgongåva är, då är det tredjedelsskifte i deras gods. Är ingen morgongåva given, då ska hon ta upp en tredjedel och tre marker [osäker tolkning]. § 2. Tar en frigiven en fostra (fostro), ges varken vängåva eller morgongåva; då gifter hon sig till hälftendelning (hælfnings). § 3. Vill en träl få en hustru, ge han två öre till den som äger henne; han äger inget i barnen. ## ÄVgL Gb 5 — Giptar bolker, flock 5 (maskinöversättning) 5. Ger en man en man sak för att han har legat hos hans hustru, då ska man gå tolftered eller böta sex öre. § 1. Har hustrun begått hor och bonden ger sin hustru sak, då värje hon sig med sju män ur nämnden. Blir hon värjd, böte han henne tre marker; de ska åter läggas till boet, hon äger dem vilken av dem som än skiljer [äktenskapet], hälsa eller hug. Blir hon inte värjd, då ska hon gå från boet och boslotten i sina vardagskläder. ## ÄVgL Gb 6 — Giptar bolker, flock 6 (maskinöversättning) 6. Trolovar en man en änka och flyttar hem och lägrar henne och avlar barn med henne, där har ingen sak. Blir barnet sedan fött [och] ölet är gjort, det är äkta hustrus barn; därför heter hon fången trolovad änka. § 1. Trolovar en man en mö och gör lönnlig lägring med henne, han är saker till sex marker till hennes fader. § 2. Ligger en man med en kvinna och trolovar henne sedan och talar om vängåva, då är det lägersbot (læghær böt) [osäker tolkning]. § 3. Ligger [någon] med en fri fostra, böte han tolv öre; för en ambut sex öre; för en ättboren kvinna sex marker. Den som har barn med en ambut, han ska ansvara för henne tills hon förmår dra kvarnen och mjölka kon. Dör hon av barnet, böte han tre marker. § 4. För lägring med en lösaktig kvinna (löpæ kono) ska man värja sig med tolftered, både ättboren och trälfödd. ## ÄVgL Gb 7 — Giptar bolker, flock 7 (maskinöversättning) 7. Talas det om släktskap (frænsim) mellan två makar, då ska man räkna [släktleden] på tinget och få biskopens lov till det, att värja med två tolfter, be sig så Gud huld och sina vittnen ”att vår släktskap är så nära som jag nu har räknat; då kan jag inte bo med henne enligt Guds rätt.” Ger bonden sig själv sak, säger sig ha en kvinna så nära släkt med sin hustru att han inte kan bo med henne enligt Guds rätt, då fullgöre han det med två tolfter. Blir han fälld, då ska han böta henne. ## ÄVgL Gb 8 — Giptar bolker, flock 8 (maskinöversättning) 8. Ligger en man med sin dotter, det målet ska föras ur landet och till Rom. Äger far och son båda en kvinna; äger två bröder en kvinna; äger två brorsöner (bröþvngær) en kvinna; äger två systersöner (systrungær) en kvinna; äger mor och dotter en man; äger två systrar en man; äger två systerdöttrar eller brorsdöttrar en man – det är ett fruktansvärt brott (firnærværk). § 1. Mördar en kvinna sitt barn; dräper en son sin fader, eller en fader sin son, eller en broder sin broder, eller en brorson sin kusin på fädernet, eller en systerson sin kusin på mödernet, eller [någon] sin farfar, eller sin morfar, eller sin sonson, eller sin dotterson, eller sin brorson, eller sin systerson – alla sådana mål ska föras ur landet med brev till påven i Rom. De ska ta brev av påven och föra det tillbaka till biskopen, låta honom se vilken nåd de fick. Biskopen ska ge dem brev för sin tionde. § 2. För alla fruktansvärda brott har biskopen tre marker. De som bryter mot skriftermålet (skriptæ), de ska ge biskopen tre marker. ## ÄVgL Gb 9 — Giptar bolker, flock 9 (maskinöversättning) 9. Söndagen som är närmast efter Mårtensmässodagen, på kvällen, då är mungåtstiden (mungæts tiþir) lagligen tecknad. § 1. Häftar en bonde en mans trolovade [hustru], då ska man göra brudmän till [honom] på mungåtstidens dag, två män till gården för att begära grid. Då ska var och en av dem söka grid åt den andre in i gården och ut. Då ska man mäta kläder och sedan skilja för gifte. § 2. Så ska man skilja för gifte: så snart de kommer båda på ett bolster och under ett lakan, då äger hon en tredjedel i boet och tre marker i morgongåva av hans lott. § 3. Vägrar han honom hans trolovade på tre laga ölstämmor, då är han saker till nio marker till målsäganden, och likaså till kungen, och likaså till alla män. § 4. Så ska bonden bjuda den trolovade enligt lag på tre ölstämmor såsom man begär. § 5. Det är laga förfall för man och kvinna att de är sjuka, eller att brudkläderna brunnit inne; det är förfall för bägge, om stöld eller rån i boet (bosran) har gått över [dem]. Om han låter visa det för tinget, då ska man låta två män på tinget bära förfallet. Vill han inte nöja sig med det, då ska man på laga dag med tolftered och två vittnen be sig så Gud huld och sitt vittne ”att han fick laga förfall, och därför kan jag inte gifta henne åt dig.” § 6. Vill han värja [henne] för honom, då ska man gå med två tolfter, be sig så Gud huld och sina vittnen att deras släktskap är så nära att de inte kan bo [samman] enligt Guds rätt, eller svågerlag (sifskapær). § 7. Säger han nej till det och säger sig inte ha trolovat [henne], då ska han gå med två tolfter, be sig så Gud huld och sina vittnen att han inte trolovade henne så som lagen säger i detta land. ## ÄVgL Rlb 1 — Rætlosæ bolkær, flock 1 (maskinöversättning) 1. Svearna (Sveær) äger [rätt] att ta kung och likaså att avsätta [honom]. Han ska fara ovanifrån med gisslan och [in] i Östergötland. Då ska han sända män hit till alla götars ting (aldragöta þings). Då ska lagmannen (laghmaþær) utse gisslan, två söderifrån i landet och två norrifrån i landet. Sedan ska man utse fyra andra män ur landet [att fara] med dem. De ska fara till mötes till Junabäck (iunæbækær). Östgötarnas gisslan ska följa [honom] dit och bära vittne att han är så infödd som deras lag säger. Då ska man utlysa alla götars ting till mötes för honom. När han kommer till tinget, då ska han svära alla götar trohet, att han inte ska bryta rätt lag i vårt land. Då ska lagmannen först döma honom till kung och sedan andra som han ber [om det]. § 1. Kungen ska då ge frid åt tre män som inte har begått nidingsverk. ## ÄVgL Rlb 2 — Rætlosæ bolkær, flock 2 (maskinöversättning) 2. Om man ska ta en biskop, då ska kungen fråga alla landets män vem de vill ha; han ska vara en bondeson. Då ska kungen ge honom staven i handen och guldringen; sedan ska man leda honom i kyrkan och sätta honom på biskopsstolen. Då är han fullkomligt [insatt] i makten, utom vigningen. ## ÄVgL Rlb 3 — Rætlosæ bolkær, flock 3 (maskinöversättning) 3. Lagmannen (lagmaþer) ska vara en bondeson; därför ska alla bönder välja [honom] med Guds nåd. § 1. Kungen ska sätta nämnd inför sig, och lagmannen på tinget. § 2. Det heter alltid alla götars ting där lagmannen är; där får folket ättleda och lysa förlikningar. ## ÄVgL Rlb 4 — Rætlosæ bolkær, flock 4 (maskinöversättning) 4. Tar en man upp en mans bo utan dom (at vsældu) [osäker tolkning], det är en sak om tre gånger nio marker: nio marker har målsäganden, och ersättning för sitt bo med svuren ed, nio marker kungen och nio marker alla män. § 1. Hugger en man upp en mans hus utan föregående rättegång (at vsoktu), det är tre gånger nio marker: nio marker har målsäganden, och likaså kungen, och likaså alla män. ## ÄVgL Rlb 5 — Rætlosæ bolkær, flock 5 (maskinöversättning) 5. Kallar en man en man hundvalp (bykkiuhuælp) eller hora (har ær) [osäker tolkning], då säger han: ”Du kallade honom; jag skärskådar (skyrskutæ) det, att du kallade mig okvädinsord (vkuæþins orþ).” Det är en sak om sexton örtugar i var lott. Han ska visa honom för tinget, låta bära skärskådevittne på laga dag och vittna med tolftered, be sig så Gud huld och sina vittnen: ”att du kallade mig okvädinsord, och du är sann till den sak som jag ger dig.” Så ska man åtala okvädinsord och skändliga ord (firnær orþ). § 1. Kallar en man en annan frigiven, den som är ättboren, eller säger: ”Jag såg att du sprang undan för en och hade spjutet på ryggen”, det är okvädinsord, en sak om tre gånger sexton örtugar. § 2. ”Jag såg att en man sårade dig.” ”Var är det?” ”Du kallade honom.” ”Jag skärskådar det, att du kallade mig okvädinsord och skändliga ord.” Det är en sak om sexton örtugar i var tredjedel. § 3. ”Jag såg att du hade din vilja med en ko eller ett sto”, det är skändligt ord, en sak om tre gånger sexton örtugar. Det ska åtalas mot honom; det hjälper inte att neka. § 4. ”Jag såg att du hade [samlag med] din moder”, det är skändligt ord och en sak om tre gånger sexton örtugar, och det hjälper inte att neka. § 5. Detta är okvädinsord mot en kvinna: ”Jag såg att du red på grindstören (quiggrindu) med löst hår och i trollham, när det var jämnt mellan natt och dag.” Säger man att hon kan förgöra kvinna eller ko, det är okvädinsord. Kallar man en kvinna hora (hortutu), det är okvädinsord. Säger man att en kvinna har [samlag med] sin fader, eller har fördrivit sitt barn ifrån sig, eller har mördat sitt barn, detta är skändliga ord. § 6. Alla dessa syndamål ska man först tala om med sin präst, och inte bråda upp [dem] med avund eller vred vilja, om han inte vill göra sig saker till tre marker; de heter tre och är två. ## ÄVgL Rlb 6 — Rætlosæ bolkær, flock 6 (maskinöversättning) 6. Rövar en man något ur handen på en man (handran), då ska han värja sig med tolvmannaed och två mäns vittnen av de tolv, och sedan stå i tolften. Faller han, böte han tre gånger sexton örtugar. ## ÄVgL Rlb 7 — Rætlosæ bolkær, flock 7 (maskinöversättning) 7. Om en man kräver en man på skuld, då ska han kalla på hans grannar, låta dem vara närvarande och höra att han kräver honom på skuld. Då får han ta pant av honom sedan om han vill. Har han skuld att kräva, då får han åtala honom som lagen säger, och [gå] sin ed därtill om de tvistar om att han inte har mer att gälda honom [osäker tolkning]. Nekar den andre till det, säger sig inte ha skuld att gälda honom, då ska han svära med tolv män att han inte har skuld att gälda honom eller gåva att löna. Visar han tredska, böte han tre gånger sexton örtugar och skulden. § 1. Pant (naam) ska man lösa med skuld med tolftered. ## ÄVgL Rlb 8 — Rætlosæ bolkær, flock 8 (maskinöversättning) 8. Dräper en man häst eller nötkreatur för en man, gör förlust på fä (feær fölengh), då ska han låta göra sjunätting för honom och låta bära åsyna vittne mot honom, be sig så Gud huld: ”att jag såg att du dräpte hans fä och gjorde honom förlust på fä.” Sedan ska han gå för tolft, be sig så Gud huld och sitt vittne: ”att du gjorde mig förlust på fä och du dräpte mitt fä, och du är sann till den saken.” Sedan ska han gälda det åter med svuren ed, och därtill tre gånger sexton örtugar. Finns det inga åsyna vittnen, värje han sig med tolv män. Om det fä som är dräpt är värt två öre eller mer än två öre, det är full förlust på fä. Om det är mindre värt än två öre, då ska man gälda det åter tvefallt, vad det än är värt. § 1. Blir häst eller nötkreatur dräpt på en bys mark, [och det tillhör] en annan by, [och] man vet inte vem som dräpte, då ska han göra sjunätting för en av dem och hålla den för alla, och låta bära vittne på sjunättingen att det fick där sin livsskada (fiorlæsting) på deras mark genom mäns handaverk, och därför ska de enligt lag böta för det. ## ÄVgL Rlb 9 — Rætlosæ bolkær, flock 9 (maskinöversättning) 9. Dräper ett djur ett annat och herden bär vittne, gälde [ägaren] helt för det med svuren ed, och han [den skadade] ta det dräpta [djuret] eller nyttje kött och hud, ta halsgälden (halsgildi); det är en åttondel av den som dräpte [osäker tolkning]. I detta mål är herden fullgott vittne, vare sig han är fri eller träl. Vägras honom ersättning, då ska man göra sjunätting, låta bära åsyna vittne. Då ska man ... [oklart] och kräva böter; vägras honom rättmäle, då ska han skärskåda. Be sig så Gud huld: ”att ditt fä dräpte mitt fä, med åsyna vittne, och så gav jag dig sak för det.” Får han inte fram åtalet med laga vittnen, då ska den som saken är given värja sig med tolv män, be sig så Gud huld ”att ditt fä inte dräpte mitt fä, och jag är inte sann till den sak du ger mig.” § 1. Faller fä i en mans handaverk, i brunn eller dike eller annat sådant verk, och får bane av det, då ska man böta sex öre för en hingst, en halv mark för en oxe, och likaså för en ko och ett sto. Så ska man åtala det och värja det så som om fä hade dräpt fä. § 2. Flyger fä i gärdet så att ingen jagar [det], [och] får bane av det, ligge det ogilt. Men flyger det ut ur gärdet, gälde den det som äger gärdet. Jagar någon [det] ur gärdet, [och] det får bane av det, [och] det finns åsyna vittnen, gälde den som jagade så som det är sagt om [det som] dog i dike; [man ska] åtala och värja på samma sätt. § 3. Om en man skadar en hingst eller skär av svanstagel och sticker ut ögat, gälde han ett öre eller värje sig med tolftered. ## ÄVgL Rlb 10 — Rætlosæ bolkær, flock 10 (maskinöversättning) 10. Alla lån ska flyttas hela hem till den som lånade ut, utan allt motsägande. ## ÄVgL Rlb 11 — Rætlosæ bolkær, flock 11 (maskinöversättning) 11. Löper en träl eller en ambut bort från sin husbonde (lawarþi) och gör någon skada, dräper, stjäl eller rövar, ska husbonden inte gälda skadan om han inte får sitt hjon tillbaka. Får han dem tillbaka, böte han deras gärningar som lagen säger, om det finns åsyna vittnen, eller [om] stölden är tagen i händerna; finns det inte, värje han med nekande ed (nekuaþum) som lagen säger. § 1. Lånar en man ut sin träl åt en man, svare den för saker som har tagit emot honom till lån, så länge han är i hans vård. ## ÄVgL Rlb 12 — Rætlosæ bolkær, flock 12 (maskinöversättning) 12. Den som hyr av en bonde en hingst eller en oxe eller en ko, han ska ansvara för vanskötsel (vangömslö): det är tjuv, vatten, dy, klave och annat sådant. § 1. För det som går över fäets krafter (afæfli) [osäker tolkning], det är björn eller [osäker tolkning], [och] för varg ska han ansvara som för vanskötsel, om [djuret] inte får skada av det. Det är sex öre för en hingst, en halv mark för en oxe och ett sto. Får det skada, gälde han inget för vargen [osäker tolkning]. ## ÄVgL Rlb 13 — Rætlosæ bolkær, flock 13 (maskinöversättning) 13. Lägger en man in sitt fä hos en man till förvaring, då kan det fäet inte förloras för den som tar emot det, varken genom stöld eller genom rån, om inte den bondes fä som tar emot det, eller [hans] egendom, blir tagen med [osäker tolkning]; [annars] ska han gälda det. Lägge han fram det han vill och [svära] med tolftered att han inte fick mer av hans fä till förvaring än han nu har lagt fram. ## ÄVgL Jb 1 — Iordþær bolkær, flock 1 (maskinöversättning) 1. Fem är sätten att förvärva jord (fang iorþær). Det första är arv. Det andra är sons hemgift (hemgæf). Det tredje är dotters hemföljd (hemfylgþ). Det fjärde är köp. Det femte är skötning (sköting). ## ÄVgL Jb 2 — Iordþær bolkær, flock 2 (maskinöversättning) 2. Köpet ska tas på [säljarens] hand, den som säljer jorden, att ansvara för omfärden (umfærd), och han [ska ha] två hemulsmän (af hændi værþi) [osäker tolkning] att ansvara. De ska alla ta i hand med dem båda; då är det bundet med köpfäste (köpfæstum). Rive [köpet] med tre marker den som vill riva det. Kommer inget köpbrott (köpruui) innan han är faren, då ska man göra sjunätting för dem som går omfärd, och för alla dem som äger jord i byn; man ska gå om åkrar och ängar och så tillbaka till tomten sedan. Klandras det då på annat ställe, då ska den ansvara som säljer jorden, om det klandras innan omfärden kommer på. Klandras det sedan, då ska den ansvara som köper. Åtta ska vara odalfästemän (oþolfæstir), den nionde styresfäste (styrisfæstær). Sju nätter gammal ska sjunättingen vara. Den ska värja jorden som äger den, med två tolfter; och med två vittnen ska man värja jorden. Sjunättingen ska visa den man som ska ansvara för köpet, om antingen hemulsmannen (quæls værþ) eller omfärden [brister] för honom. Sjunätting ska hållas för honom; törs han vittna med tolftered att han inte ansvarade för köpet, då är han värjd; faller han, böte han tre marker för köpbrott. § 1. Klandras ärvd jord, ska man värja den med arvsvittnen (ærfþær vittnum). Två män ska bära vittne och stå i tolften. Så ska man bära vittne: ”Jag bär vittne om det och vi två män, att du tog denna jord i arv, oklandrat, med vittne buret och bundet, så som lagen säger.” Då ska han gå för tolft, be sig så Gud huld och sina vittnen: ”att jag tog denna jord i arv och oklandrat, och jag äger den och du inte det minsta i den.” § 2. Klandras jord hos den som har köpt den, då ska han värja den med två tolfter och två vittnen, be sig så Gud huld och sina vittnen ”att jag köpte denna jord med fäste och med omfärd, oklandrat, och så som lagen säger, och jag äger den och du inte det minsta i den.” Då ska han gå för den andra tolften och svära på samma sätt. Köpvittne ska man låta bära i var tolft, av två män. ## ÄVgL Jb 3 — Iordþær bolkær, flock 3 (maskinöversättning) 3. Om man vill sälja sin jord, då ska man bjuda ut den åt sin arvinge. Sjunätting ska man göra för arvingen och så bjuda honom jorden att köpa. Sedan ska man visa det för tinget, och tingsmännen ska göra en månadsstämma (manæþær stæmnu) åt dem. Kommer han till månadsstämman för att köpa jorden, det står i hans makt. Kommer han inte, då ska han fara till tinget och låta döma sig [rätt] att sälja åt den som bjuder mest för den. Så ska en kvinna lagbjuda som en man. § 1. Man ska inte fara på slätten [osäker tolkning], om man inte vill, vem det än är, man eller kvinna, som sitter i boet. § 2. En man får inte köpa jord av sin hustru enligt lagmäle; det kallas väggarnas köp (væggiær köp). En bonde må köpa jord för jord om han vill. § 3. Den som själv säljer jord, han ska binda den med köpfäste och vara med vid omfärden, vem det än är, kvinna eller barn eller man. På tinget ska man lysa omyndigs köp. § 4. Köper en man med lösöre och vill sälja mot lösöre, han ska lagbjuda den åt dem han köpte av; han ska betala så för jorden som då är bjudet. Vill han byta i jord, då ska han inte lagbjuda. ## ÄVgL Jb 4 — Iordþær bolkær, flock 4 (maskinöversättning) 4. Säljer en kvinna sin jord, eller en man, och lägger [betalningen] inte i boet, [utan] köper sig annan jord, det tillhör den av dem som ägde jordvärdet. § 1. Köper en man åkergärde (agærþ) till sin jord med bådas gods, då ska man, när boet skiftas, lägga lika många öre åter till skiftet som åkergärdet var [värt]. § 2. Tvistar två makar, [och] är jorden köpt med lösöre, och den ena säger att den andra inte äger den, det har den av dem vittnesrätt till som vill vittna till ägande [osäker tolkning]. § 3. Blir jord förvärvad sedan två makar har kommit samman, då är den bådas. ## ÄVgL Jb 5 — Iordþær bolkær, flock 5 (maskinöversättning) 5. Biskopen har vittnesrätt (vitu) före kungen, och länsmannen (lændær maþær) före biskopen, och bonden före dem alla. Äger bönderna en by och länsmän en annan, [och] de tvistar, då har bönderna vittnesrätt och inte länsmännen mellan deras byar. Bor bönder i en by med en länsman, får de inte för den skull mista vittnesrätten. ## ÄVgL Jb 6 — Iordþær bolkær, flock 6 (maskinöversättning) 6. Vill en man ta jord som pant (væþium), då ska omfärd skilja jorden till honom som pant så som lagen säger. Löser han den inom tre vintrar, då är jorden inte förverkad pant. Står den tre vintrar eller mer än tre, då är den förverkad pant. § 1. Lägger en man andra panter, guld eller silver, då ska han göra sjunätting för honom och hålla [den] för att lösa sin pant och kräva skulden. Han ska betala skulden [och gå] sin ed efter att skulden inte är större än nu är framlagt. Vill han inte betala skulden och inte gå lagen, då ska han behålla panten och föra den till tinget, låta döma sig [rätt] att sälja. ## ÄVgL Jb 7 — Iordþær bolkær, flock 7 (maskinöversättning) 7. Köper en man en gård (bol), är åkrar köpta därifrån, [och] de tvistar, han har inte vittnesrätt annat än till ett skifte. Då ska den gå [ed] för sig som äger gården, med två tolfter, och be sig så Gud huld och sina vittnen ”att detta skifte aldrig har gått från denna gård med fäste eller med omfärd och inte avhänts så som lagen säger.” § 1. Säger den ene sig ha ärvt skiftet och den andre köpt det, den har vittnesrätt som säger sig ha ärvt [osäker tolkning]. § 2. Säger den ene sig äga utskiftet (vtskipt) och den andre gården, den har vittnesrätt som äger gården. Utskiften och gärden ska alla [höra] till tomten enligt lagmäle. § 3. Har en man tomt i byn och öresland (oræss land) och sex lass äng, då har han vittnesrätt till utskiftet: en åttondels lott av en åttung (attungz) till löv och lock [och] underved. Äger en man inte mer än en åttondels lott av en åttung, får han ingen vittnesrätt. ## ÄVgL Jb 8 — Iordþær bolkær, flock 8 (maskinöversättning) 8. Med åttungar (attungum) ska man bygga byn. Fyra vägar ska löpa från byn. Grindar och gärden och broar ska man skifta efter åttungar. ## ÄVgL Jb 9 — Iordþær bolkær, flock 9 (maskinöversättning) 9. Möts kyrkogård och tomtgärden, då gärde socknen och inte tomt[ägaren]. Möts åker och tomt, då ska den gärda som äger tomten. § 2. Gärdet ska stå stängt mellan tomt och åker på helig torsdag (Kristi himmelsfärdsdag). Halvgärde [ska vara] mellan två tomter; det ska alltid vara laggillt, annars böte ingen av dem för det om inte den ene klagar på den andre. ## ÄVgL Jb 10 — Iordþær bolkær, flock 10 (maskinöversättning) 10. Rålstenar (tialdru stenæ): två ska man gräva ner i jorden, den tredje lägga på; de ska bära vittne att de ligger i jorden. § 1. Hus ska man sätta så nära rålen att det är plats för stöd och takdropp (opsædrup) emellan. ## ÄVgL Jb 11 — Iordþær bolkær, flock 11 (maskinöversättning) 11. Flyttar den ene mannen sina hus från tomten och odlar tomten, då heter det hage och inte tomt. Den ska söka gärdet från sig [till den andre] som är mellan våra tomter, laggillt och inte ogillt [osäker tolkning]. ## ÄVgL Jb 12 — Iordþær bolkær, flock 12 (maskinöversättning) 12. Löper en väg mellan tomter, den ska vara sju alnar bred. Äger en man väg över en mans tomt, ska han lägga den vägen åt honom där han vill, inte i dike eller i dy, eller upp på berg. En halv väg ska var och en av dem lägga mellan tomterna. § 1. Likväg ska läggas till kyrkan; inget lik får föras över en mans tomt utan lov, om han inte vill vara saker till tre gånger sexton örtugar. § 2. Gräsväg (græswæghær) ska ligga till byn; den ska böta tre gånger sexton örtugar som odlar upp den. ## ÄVgL Jb 13 — Iordþær bolkær, flock 13 (maskinöversättning) 13. Far en man på sin åker eller sin äng för att bo, då ska han själv gärda sig ut. Äger en man gärde framför honom, då ska han söka det upp med sjunätting och tolvmannaed och låta bära vittne att detta gärde står framför hans tomt så att han inte kan nå utvägar. Kastar han inte upp gärdet före sjunättingsdagen, böte han tre gånger sexton örtugar, och den andre ta upp gärdet efter tingets dom och låte döma sig gärdet att vårda så länge hans tomt varar. § 1. Flyttar han från sin bygd, då ska han söka gärdet från sig så som förut, och låta döma honom laggillt gärde och inte ogillt. § 2. Bygger en man hus i åkergärdet, där andra grannar äger jord runtomkring, då får han inte bo där enligt lagmäle. De ska göra sjunätting åt honom och hålla in den, låta bära vittne att han bor i åkergärdet och gör stigar (klöstroþ) [osäker tolkning] över åker och äng; därför får han inte bo här enligt lagmäle. Då ska man visa för tinget, låta döma laga dag hem, vittna med två tolfter, låta döma bort [huset] på sägnartinget, bryta ned och inte bränna. § 3. Skiftar bröder sin jord, [och] den ene bygger hus ute på åker eller äng på gräsmarken, [och] teg ligger vid teg, han har lika vittnesrätt som den som bor i byn. § 4. Bygger han ute på byns mark [och] gärdar själv om kring sig, bygger på den marken [och] gärdar om kring sig i tre vintrar eller mer än tre vintrar, på oxbörda till skogen, till underved och till fångst (fængans) [osäker tolkning]: ingen har vittnesrätt innanför hans gärde och han ingen utanför gärdet till allmänningen. Det kallas holmsköp (holmsköp); han får inte binda det i bälg [osäker tolkning]. Vill grannarna ta intäkt för honom, då ska de lägga honom en gata till allmänningen sju famnar bred. De ska gärda gärdet som äger jord ut till allmänningen. ## ÄVgL Jb 14 — Iordþær bolkær, flock 14 (maskinöversättning) 14. Man får inte ta intäkt (intaku) om inte alla vill som äger en åttondels lott av en åttung. Så snart det är intaget, då ska den råda för odalskifte (oþolskipti) som vill [det]: göra sjunätting vid ens gård och hålla den för alla dem som äger jord i byn. Då ska man visa för tinget och låta döma laga dag hem, låta bära tingsmännens vittne på laga dag och svära efter att så kom dom på hans mål på tinget att han skulle stå här i dag och repa jorden i åttungar. Sedan [när jorden] är repad i åttungar, då ska man säga [det] på tinget och lotta på sägnartinget, om man inte vill förut. Sedan låte man döma så åt varje åttung som lotten föll, med tingets vittne. Så ska alla ordna sinsemellan både gärde och jord, om de inte vill annat [osäker tolkning]. ## ÄVgL Jb 15 — Iordþær bolkær, flock 15 (maskinöversättning) 15. En man säger sig äga på en mark, [men] det finns inget gärde om [den], [och] grannarna säger nej till det, säger att de alla äger den, då har de vittnesrätt som alla vill vittna till ägande, [att] värja med två tolfter och två vittnen, be sig så Gud huld och sina vittnen ”att denna jord som tvisten gäller är allmänning för alla grannar och inte din enskilda äng (enæng).” § 1. Tvistar torp och by om allmänning, då har byn vittnesrätt och inte torpet. En halv tolft av fäst [jord] ska vara i byn, om den kan vittna sig till fullby (fullbyær). Två jordägare i varje tolft ska bära vittne, om det är en höga-by (höghæ byr) och [bebyggd] av hednisk bygd. Då ska två jordägare av dem som inte bar vittne gå var och en för sin tolft, be sig så Gud huld och sina vittnen ”att denna by har varit fullby både i hednisk och kristen tid, och därför har den lika vittnesrätt med din by enligt lagmäle.” Äger en man ensam en by som det finns kyrka i och hälften av bomännen, då får han vittna den till fullby [osäker tolkning]. ## ÄVgL Jb 16 — Iordþær bolkær, flock 16 (maskinöversättning) 16. Tvistar män om marker [och] råmärken (skial) mellan byar, då ska de syna råmärkena sinsemellan; var by ska gå till sitt märke som den gör anspråk på. Ingen av dem [ska göra anspråk] innanför gärde. Där som det har stått tre vintrar och mer, där har byn vittnesrätt. De ska gå samman och låta bära vittne på det ställe som han gör anspråk på. Blir den ene senare med vittnen, den ska äga vittnesrätten [osäker tolkning]. Har båda lika många vittnen, då ska häradet utse syn (a syn) från tinget. Enas synemännen, då ska man döma lagen åt dem som synen vittnar med. Enas de inte, då ska man utse landets syn och avgöra mellan dem. § 1. Tvistar land och härad, [då] ska landet ha vittnesrätt; och häraderna ska ha vittnesrätt [om man] inte kan söka fång till det [osäker tolkning]. Man ska värja med två tolfter nämndemän. § 2. Tvistar härad och by, då har häradet vittnesrätt. ## ÄVgL Jb 17 — Iordþær bolkær, flock 17 (maskinöversättning) 17. Vill en by ta in sin mark mot en annan bys mark, då ska de som vill ta in gärda gärdet, och söke sedan halva [gärdet] från sig, laggillt och inte ogillt. § 1. Vill en man ta upp träde (træþi), då ska den som vill ta upp gärda gärdet; söke sedan [det] från sig, laggillt och inte ogillt. [Så gör] den som trädar en enskild åker [och] själv gärdar runt om. § 2. Vill en man hägna sin sälott (sæ löt), då ska han göra gärde mellan fälotter [osäker tolkning]; han får inte heller ta in, om han inte vill vara saker till tre gånger sexton örtugar, och den by som så gärdas heter gräsförstörare (græsspæri) [osäker tolkning]. § 3. Löper vatten mellan två marker, gärde var och en på sin odal, och de mötas i mitten av vattenfåran. ## ÄVgL Jb 18 — Iordþær bolkær, flock 18 (maskinöversättning) 18. Äger en man ett enskilt skifte i en annan by, de som bor i byn har vittnesrätt till hur stort det ska vara. Det heter vittneslös jord (uitulös iorþ) om det inte är [utmärkt med] rå och sten; man får inte därför vittna bort det enligt lagmäle [osäker tolkning]. ## ÄVgL Jb 19 — Iordþær bolkær, flock 19 (maskinöversättning) 19. Om man vill flytta rålar (tyaldrur) som man säger ligger orätt, då ska man göra sjunätting till det och visa för tinget och låta döma laga dag hem. Törs den som han tvistar med värja med två tolfter att denna rål ligger rätt och inte orätt [då är han värjd]. § 1. Var och en som bryter upp ren och sten, han heter bland andra män ormylja (ormyliæ) [osäker tolkning]; han är saker till tre gånger sexton örtugar. ## ÄVgL Jb 20 — Iordþær bolkær, flock 20 (maskinöversättning) 20. Slår en man en mans äng [och] den andre kommer dit som äger den, han ska ta en vidja, bita kvist, [binda] bast på och sätta så i den; det är laga förbud (laghæ forbud). Man får inte ta undan [höet] om man inte vill göra sig saker till tre gånger sexton örtugar. Där ska höet läggas på ängen tills de är förlikta. Hur man ska bygga kvarn Vill en man bygga en kvarn (mylnu), han får inte bygga den så att en annan mans tomt förstörs, inte åker, inte äng, inte männens vägar, inte grannars fordon, och inte den kvarn som förut var byggd; [han ska] inte [skada] fiskeverk. § 1. Inte heller får man bygga en fiskegård så att den förstör en äldre fiskegård. Ingen får fiska i en mans fördämningar (stæmmum) utom den som äger den, inte i en annan mans dike. § 2. Ligger en kvarnplats öde tre vintrar eller mer än tre vintrar, [och] virket är ruttnat bort, då har den makt att ta [den] som vill. Säger den som ägde kvarnplatsen att virket inte är helt ruttnat bort, vittne han med två tolfter att stigbord, stöttor och stolpar och tröskeltimmer låg [kvar] och [var] helt. Alltid äger en man kvarnplatsen så länge virket inte är helt ruttnat. Den man äger kvarnplatsen som först gör verk på den, vare sig det är på alla götars äng eller alla grannars. § 3. Tvistar män om en kvarnplats [och] var och en säger sig äga den, då ska man utse syn till det. Den ska få lagen som blir senare med vittnen [osäker tolkning]; har båda lika många vittnen, då ska man utse landets syn till det och skilja mellan dem. § 4. Bygger en man en kvarn i allmänningsvatten [och] en annan man äger ingen [kvarn] på andra sidan, då ska en tredjedel av vattnet gå fritt, men två lotter får han dämma. Han får inte [dämma] över på land om han inte får landfäste (landfæstu) med fäste och laga omfärd. § 5. Tar grannarna in allmänningen framför kvarndörrarna, då ska han kräva vägar åt sig; de ska lägga väg åt honom. Går en man inte laga skifte [och] jorden faller på annan framför kvarndörrarna, då är kvarnen frånvunnen honom [osäker tolkning]. § 6. En man bygger en kvarn på sin äng; mittemot ligger grannarnas allmänning på andra sidan, [eller] en annan by äger [den]; då ska han köpa landfäste av dem som äger jord där i byn. § 7. Vatten får inte vändas från sitt forna lopp till skada för en annan man, annorledes än det förut har runnit. § 8. Jord får man inte ta som muta. ## ÄVgL Tjb 1 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 1 (maskinöversättning) 1. Ger en man en man tjuvsak (þiufs sak) för en häst eller ett annat kreatur, och kreaturet fås tillbaka förstört eller sprängt, gälde han det åter med svuren ed; men faller han [i saken, böte han] också fulla tjuvsböter. ## ÄVgL Tjb 2 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 2 (maskinöversättning) 2. Stjäl två, far och son, [och] blir tagna med [stöldgodset], hänge fadern upp, och sonen om han är myndig man. § 1. Går en bryte och en träl för att stjäla, ska bryten hängas upp och inte trälen. ## ÄVgL Tjb 3 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 3 (maskinöversättning) 3. Tar en man sin tjuv och tjuvgodset med [honom], binde han tjuven [med händerna] på ryggen och lede honom till tinget, med två vittnesmän som vittnar på tinget att han är en sann tjuv; med tolv män ska man gå från tinget för att svära att han är en fullkomlig tjuv; därför är han värd att låta sitt liv. Sedan ska man döma honom till hugg och till hängning, till dråp och till död, till torv och till tjära, ogild inför arvingar och efterkärande, likaså inför kyrkan som inför kungen. § 1. Blir en tjuv tagen på vägen och inte av dem som blivit utsatta för stölden, då ska han leda tjuven hem med sig och sända bud till dem vars tjuv det är. Har han fått hans sanne tjuv, ta han en mark för tjuven och två öre för tjuvgodset. Men säger den som blivit bestulen att tjuvgodset inte är hans, och han inte har tjuven, [då ska] den som har tjuven i händerna [föra honom] till tinget. Döms han därifrån till kungsgården, skiljs bonden från tjuven saklös på tinget. § 2. Tar en man en annan mans tjuv på vägen och inte sin [egen], [och] släpper honom lös utan lag, då säger männen att han är lottagare (lottakæræ) i stölden. ## ÄVgL Tjb 4 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 4 (maskinöversättning) 4. Så är det sagt i lagen att det är tre slags tjuvar. Den ene är den som stjäl och tar. Den andre lägger [godset] i tjuvens händer. Den tredje tar emot. De är alla saker på samma sätt. § 1. Det finns tre fall där tjuven saknar vittnesrätt (þiufs vitulösor): det första om man tar [honom] i handen [med godset]; det andra om man drar [godset] ur huset; det tredje om [spåret] leds till gård och grind. [Då] kan ingen av dem göra sig fri från stöld (orþiufæ). § 2. Det finns tre fall där tjuven har vittnesrätt (þiufs vitur): det första ”att jag stal inte ditt fä och tillägnade mig det inte”; det andra ”att jag lade inte ditt fä i tjuvens händer”; det tredje ”att jag är inte mottagare av din tjuv”. Och värje han sig som sagt är. ## ÄVgL Tjb 5 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 5 (maskinöversättning) 5. Blir en man bestulen, driver fäet efter [spåret], fäller [det] i ett snår [osäker tolkning]: först ska man leta i byn. Man ska kalla på grannarna; de ska gå med. Leder inte [spåret av] fäet ut ur byn, då ska man ransaka (ranssakæ). Grannarna får inte vägra ransakning. Grannarna ska gå först in på den gård där misstanken är närmast; han ska kräva tillträde och begära ransakning. Bonden får inte vägra ransakning om han själv är hemma. Han ska öppna sina inhysen (inuistær hus): det är sädesboden, matboden och sovboden; dessa tre är inhysen. Men andra hus, både lada och fähus, det heter uthus, även om lås är för. § 1. Nu ska bonden öppna husen. Nu ska den bonde som har mist sitt [gods] gå in och en annan med honom som de båda litar på. Båda ska vara utan överplagg och utan bälte, och barfota, med byxorna bundna vid knäna, och så gå in. De ska leta i de husen. Hittar han sitt inne under lås och lykta, [även] om det är dolt i halm, då är han [ägaren] tjuven till det. Då ska man ta tjuven saklöst för det, att han är en sann tjuv och ingen kan med lag fria honom från den saken. Vill han erkänna att han är en sann tjuv, då ska den bonde som ger sak ha makt att ta böter för sin skada och [få] sin egendom tillbaka, och därtill det som lagen säger. Då må bonden förlikas med honom utan sak, dock inte förrän inför häradshövdingen, om han inte får borgen för det; böte han sin sak till landet och kungen som lagen säger. Vill han inte erkänna, då ska man binda tjuven [med händerna] på ryggen och föra honom till tinget; man får inte släppa honom lös förut om man inte vill böta fyrtio marker. Tar en man en bunden tjuv med rån från en man, han ska skärskåda det inför närmaste man och i närmaste by att han är rånad på sin tjuv, och därför är den andre saker till fyrtio marker. § 2. Om man nu finner [godset] i stängt eller låst kar, ark eller kista som hustrun har nyckeln till, då är hustrun tjuven. Vill bonden inte böta enligt lag, då ska man ta hustrun och binda henne [med händerna] på ryggen [och] föra henne till tinget inför alla götar eller inför häradet. Vill bonden då lösa sin hustru med laga rätt, då ska man låta lösa kvinnan, därför att en kvinna är omyndig (ovormaghi); hon får varken hugg eller hängning, utom för trolldom. ## ÄVgL Tjb 6 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 6 (maskinöversättning) 6. Far en bonde efter sitt [gods] [och] ransakning vägras honom, då ska han begära den med vittnen, därför att han [den andre] inte får vägra honom ransakning när han själv är hemma. Vägras honom ransakning, då drar han [den andre] tjuveri på sig. Då ska han skärskåda inför grannarna att nu är ransakning vägrad; då kallar bonden honom sin tjuv, därför att han vägrade ransakning. Nu säger han nej till det; då ska han säga till om det åt sin häradshövding. Han ska utse ting för det och sätta nämnd och fråga varför han vägrade ransakning. Men säger han sig inte vara tjuv, han är saker till tre gånger sexton örtugar. § 1. Nu är det boten för att ransakning vägrades. Nu står saken öppen, att han är kallad tjuv; han ska värja sig med två tolfter och fyra mäns förrätt (forræþe); faller han, böte han som lagen säger. ## ÄVgL Tjb 7 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 7 (maskinöversättning) 7. Nu är det ett uthus; den som har mist sitt ger sak: ”Det kom dit genom att du har orsakat det, eller ditt hjon som du har att föra talan för.” Då svär bonden, bunden vid vittnesrätt, med två tolfter och fyra mäns förrätt: ”att det kom dit varken med min vetskap eller orsakat av mig eller av dem som jag har att föra talan för. Det är påbörda (abryrþ) och jag är inte skyldig till den stölden.” § 1. Vittnar bonden mot en bonde att han bar påbörda på honom, värje han sig med två tolfter. ## ÄVgL Tjb 8 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 8 (maskinöversättning) 8. Finner en man sitt kreatur, då ska han begära tak (tak) för det. En bonde ska inte vägra tak om han inte vill vara saker. Då ska bonden ställa tak, begära kvarsättning (kuarsætu) för stulet tjuvgods. Då ska man göra sjunätting för dem som gick i tak och hålla den för dem som har hästen i händerna. § 1. Tjuvgodset ska ledas till tredje säljare; på tredje säljare ska man lösa sitt eller svära med tolftered och två mäns vittnen ”att det var fött hemma, där drack och diade mjölk och moderns spenar, och jag äger det och du inget i det.” Vågar han inte svära det, då ska den gå till som har känt igen sitt och svära med tolftered och två vittnen ”att detta kreatur var stulet från mig och jag har ingenstans känt igen det förrän här; jag äger det och du inte.” ## ÄVgL Tjb 9 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 9 (maskinöversättning) 9. Finner en man sitt kreatur på färdväg, då ska den som har det i händerna få brötartak (brötær tak) för det av bofasta män om sju nätter till hus och till hem. Då ska den fara efter som har känt igen sitt. Då ska han begära kvarsättningstak för det av en bofast man. Sätter han tak för rån, då ska han lösa det där han är stadd, om inte fullgott vittne (fylswat) går för det [osäker tolkning]. Taket ska ha kreaturet framfört; kommer det inte fram, då är taket inte lagligen gånget; då är han saker till två gånger sexton örtugar eller värje sig med tolftered och två mäns vittne. ## ÄVgL Tjb 10 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 10 (maskinöversättning) 10. En man känner igen sitt kreatur i en annan mans händer; den som har det i händerna säger sig ha tagit det till lån. Då ska den fara efter som säger sig äga det och begära tak för det av den som har det i händerna. Han får inte vägra om han inte vill göra sig saker. Sätter han tak för rån, då ska man lösa [det] där man är stadd eller värja det som hemfött. Sjunätting ska man göra för det, att lösa med laga vittnen, om inte den andre vinner laga värn för det. ## ÄVgL Tjb 11 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 11 (maskinöversättning) 11. Tre är laga tak: det första är brötartak till hus och till hem. Det andra är kvarsättningstak med dem som båda enas om. Det tredje är skiljetak (skiælæ tak) för land och ... [oklart]; det får en bonde inte vägra en annan om han inte vill göra sig saker. ## ÄVgL Tjb 12 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 12 (maskinöversättning) 12. Sätter en man tak för sitt kreatur [och] den som har det i händerna säger sig ha köpt det av en utländsk man, och vännen [säljaren] är inom landet, då ska den som har kreaturet i händerna göra sjunätting för honom. Han ska sända bud till sin säljare; kommer han dit [och] vill vinna det som hemfött, där har han vittnesrätt till det. Kommer han inte, då ska han vittna till sitt med tolftered och två mäns vittnen. § 1. Är båda utländska som har köpt [av varandra], då ska de göra fyra nätters stämma; komme då alla till det landamäre som är närmast dem: säljaren och vännen och den som har [det] i handen och den som klandrar. Där ska man värja det som hemfött eller lösa det enligt lag. § 2. Köper de av varandra, den ene i vårt land och den andre på andra sidan Kölen (kiægglu) eller i Danmark, då ska man göra månadsstämma till det och [spåret] ledas till landamäret, och gör antingen så att man löser som lagen säger eller värje den som har det i händerna. Sådan lag och rätt som utländska män gör oss, sådan vill vi göra dem. ## ÄVgL Tjb 13 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 13 (maskinöversättning) 13. Mister en man sitt kreatur, köper det åter och känner inte igen det då, [men] känner igen det sedan, då ska hans vän [säljare] vara med; han flytte till den andre det kreatur som föll på honom. Och klandre han det kreatur som var gäldat för, och lede det sedan till tredje säljare; där ska fullgott vittne (fyls wath) gå för det, eller lösa det enligt lag. Om våra landsmän känner igen sitt kreatur i ett annat land, eller utländska män i vårt land, då ska man göra sjunätting till det och lösa sitt kreatur med tre män, om den ska värja som klandrar kreaturet: en annan från hans land med honom, den tredje från det land där han har känt igen sitt kreatur. Lösa ska den låta som har det i händerna med denna vittnesrätt, om han inte vill värja med tolftered ”att i hans gård där var detta kreatur hemfött, och att han äger det och du inget i det.” Vågar han inte svära det, då ska den andre vittna med tre män att han äger det kreaturet och du inte. Lede han det till tredje man eller böte som lagen säger. ## ÄVgL Tjb 14 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 14 (maskinöversättning) 14. Finner en man sitt kreatur i en tjuvs händer eller jagar det från en tjuv, då ska han lysa som lagen säger och göra sig fri från stöld (orþiuvæ). Kommer den efter som känner igen sitt, då ska han gå till [ed] med tolftered och två mäns vittnen, be sig så Gud huld och sina vittnen ”att jag fann detta kreatur i tjuvens händer, eller jag jagade det från en tjuv; därför är jag värd hittelön (vnnitigiæ laghæ), och jag lyste inför den förste man jag mötte och närmaste by och tredje ting; därför är jag värd att vara fri från stöld.” Då ska den gå till som har känt igen sitt kreatur och svära att detta kreatur var stulet från mig ”och jag har ingenstans känt igen det förrän här, och jag äger det och du inte.” Då ska den som har löst sitt kreatur betala två öre för en häst i hittelön om han träffar på den utom häradet, och ett öre om han löser den inom häradet, och inte mer därför att det är flera än en man som äger [den]. ## ÄVgL Tjb 15 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 15 (maskinöversättning) 15. Blir ett sto stulet och är inte med föl, [men] blir med föl sedan [och] en annan kommer att köpa det. Finner den andre sitt [och] träffar på det, han ska sätta tak och göra sjunätting till det och lösa sitt enligt lag. Om inte fullgott vittne (fyls uat) går för det, ska den ha fölet som har fött det hemma [osäker tolkning]. ## ÄVgL Tjb 16 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 16 (maskinöversättning) 16. Stjäl en man en mans träl, eller en ambut löper bort, [och] den far efter som äger [henne], får sin egendom tillbaka och leder [den] tillbaka på hand åt den han kallar tjuv till gård och till grind med vittnen, så att han inte kan fria sig från tjuvsaken med laga rätt, [då] ska han böta honom för den tjuvsaken fyra marker minus åtta örtugar, likaså kungen och likaså alla män. ## ÄVgL Tjb 17 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 17 (maskinöversättning) 17. Träffar en man på sin träl eller ambut [och] säger [honom] vara stulen eller rånad från sig, då ska han sätta tak. Då ska man göra sjunätting för dem som gick i tak; den som har [trälen] i händerna ska vara tak vid sjunättingen. Den har vittnesrätt som har i händerna, om han får vittnen. Vittne han för hemfött med tolftered och två mäns vittnen, be sig så Gud huld och sina vittnen ”att jag födde honom hemma i hus och hushåll; där diade han och drack mjölk av moderns spenar; där var han svept i kläder och lagd i vagga; därför äger jag honom och du inte.” Faller han, då ska den som har satt tak för sitt svära med tolftered och två mäns vittnen ”att denne man eller kvinna var stulen eller rånad från mig, och jag har ingenstans känt igen honom med rätta förrän här; jag äger [honom] och du inget i [honom].” ## ÄVgL Tjb 18 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 18 (maskinöversättning) 18. Tar en man en träl eller en ambut på rymningsstigar (löpstighum), då ska han lysa som lagen säger. Den andre ska betala i hittelön två öre inom landet, en halv mark utom landet. Vinne han till det som lag är. ## ÄVgL Tjb 19 — Þætta ær. þiuuæ bollkær, flock 19 (maskinöversättning) 19. Träl och ambut ska man köpa med vin (vingæ) [köpevittne]. En bonde är ombedd till vinord (vinordz) av den som säljer och den som köper; då ska den vara vin som är ombedd till vinord. Den bonde som säljer ska ansvara för träl och ambut åt den som köper, både nytt och nedan [månskifte] därnäst, för fel; men för grid [d.v.s. hemulsrätt] hela livstiden [osäker tolkning]. § 1. Därför ska man ta vin till alla köp, att han ska göra [en] fri från stöld vid alla köp. Vill den andre kalla honom tjuv, då ska vinen vittna, och de två tillsammans med tolftered: ”att jag köpte detta kreatur med vin och med vittne så som vår lag är, och därför har jag inte vållat den sak du ger mig.” § 2. Hästar och nötkreatur, hovdjur och horndjur, skurna kläder och utrustade vagnar, dem ska man köpa och sälja med vin och vittne. § 3. Dikrar (dikur) [hudar], svärd och oskuret tyg och allt som ligger i bodar, och det som köps på torget utanför bodar likaväl som i [dem]: klandrar någon det, då ska han ha två mäns vittne och tolftered för att svära att han köpte med rätt torgköp, och därför är han inte tjuv till det. ## ÄVgL Fb 1 — Þatta ær fornæmix sakir, flock 1 (maskinöversättning) 1. Många är fornämessakerna (fornæmiz sakir). En är denna: tar en man en mans dragoxe ute på lotten utan lov och kör med den eller rider, då är han saker till tre gånger sexton örtugar. ## ÄVgL Fb 2 — Þatta ær fornæmix sakir, flock 2 (maskinöversättning) 2. Hugger en man utan lov en ek som bär ollon (aldin), då är han saker till sex öre. Hugger han tre eller fler än tre, då är det en sak om tre gånger sexton örtugar. Hugger han underved (vndir uiþu), då är det en sak om åtta örtugar, om inte skogen är lagd i häradsskifte (hæræz ræpst); då böte han tre örtugar. § 1. Möter en man en man som har lastat virke (fang), klandrar det inför honom, säger det vara sitt, begär att få fara till stubben; då ska han följa. Är han sann till saken, böte han åtta örtugar till målsäganden enbart för underved och sex öre för ollonved. Vägrar han att fara till stubben, då är det rättslöshet [d.v.s. rättsvägran]. § 2. Tar en man en man i sin skog, en träl eller en legodräng, ta han av honom yxa eller dragoxe; det är fjärme (fiærme) [d.v.s. utpantning] [osäker tolkning]. Tar en man en bonde eller en bondeson vid stubben, då ska den som äger skogen ta virket av honom utan sak; söke sedan för skogshygget om han vill. § 3. Kör en man genom en mans skog [och] hans axel eller andurstång (andurstang) brister, hugge han båda utan sak. ## ÄVgL Fb 3 — Þatta ær fornæmix sakir, flock 3 (maskinöversättning) 3. Tar en man på annan dag en mans häst eller oxe, vagn eller släde, skepp med roder (stiornfast), mjölkko – alla de är fullt fornäme (fornæmi) – ska han böta för det sex öre; ett öre för en eka, två för en tagbåt (tagbændu) [osäker tolkning], en halv mark för en sjövärdingsbåt (siværings bat); en örtug för en harv (riuu), för två två örtugar; för tre eller fler än tre, det är fullt fornäme, sex öre. ## ÄVgL Fb 4 — Þatta ær fornæmix sakir, flock 4 (maskinöversättning) 4. Kör en man över oslagen äng eller över åker sedan [säden] har runnit upp, böte han en örtug för varje hjul. Kör han en andra gång, böte han tre gånger sexton örtugar, därför att det då heter smutsväg (sörgatæ). ## ÄVgL Fb 5 — Þatta ær fornæmix sakir, flock 5 (maskinöversättning) 5. Tar en man en mans gärdsel, gälde han för det tre gånger sexton örtugar. Tar en man en mans virke, huggen i skogen eller på annat ställe, gälde han tre gånger sexton örtugar om han faller i saken. § 1. Den som för sitt gärde bort från åkrar innan [skörden] är bärgad, gälde åter hela den skada som går därigenom, och därtill tre gånger sexton örtugar, enbart åt den som har skadan, inte åt kungen, inte åt alla män. § 2. Bryter en man en annans gärde [och] bonden får skada därigenom, gälde den som bröt åtta örtugar, eller den som äger gärdet om han inte hittar den som bröt. § 3. Löper fä in i inhägnaden genom helt gärde, den som äger fäet lägge fram så mycket han vill och svära sedan med sin enda ed (eneþe) om mindre skada är gjord än ett åkerlass. Säger den andre att det är mer än ett åkerlass, då gälde han ett åkerlass och inte mer därför att större skada är gjord. ## ÄVgL Fb 6 — Þatta ær fornæmix sakir, flock 6 (maskinöversättning) 6. Tar en man åkerintag (akar nam) [osäker tolkning] från en kvinna eller en man, gälde han tre gånger sexton örtugar eller värje sig med tolftered. Åkerintag ska man jaga från en man och inte ta. § 1. Finner en man en mans kreatur på åkern, lyse han det som annan stöld. Gör han som med lösöre som med annat åkerintag [oklart]. § 2. Låter en man en häst [stå] i tjuder på en mans åker eller äng, böte han tre gånger sexton örtugar eller värje sig med tolftered. § 3. Håller en man sitt fä i andra mäns fridgärde (friþgærþi) med hund och med herde tre eller fler än tre [gånger], då värje han sig med tolftered; om han faller, då böte han tre gånger sexton örtugar. § 4. Låter en man sitt kreatur [stå] i tjuder om dagen och det kommer lös, ligger [med] häll [osäker tolkning] eller fjätter, går in på en mans åker och blir intaget, då löse han det med sin enda ed. ## ÄVgL Fb 1 — Fornamix bolkær, flock 1 (maskinöversättning) 1. Alla utgärden och grindar ska vara uppsatta och laggilla vid helig torsdag (Kristi himmelsfärdsdag). Ligger en grind ogill, det är en sak om sex öre; ett öre för ett enda gap i utgärdena, åtta örtugar för en balkgärdsgård (bolgar) [osäker tolkning]. ## ÄVgL Fb 2 — Fornamix bolkær, flock 2 (maskinöversättning) 2. Vältrar sig en häst [eller] bökar ett svin på uppkommen åker, böte [ägaren] för det lika mycket säd som är sådd där: en skäppa för var tredje vältring eller tredje bökning. ## ÄVgL Fb 3 — Fornamix bolkær, flock 3 (maskinöversättning) 3. Sitter en gräsätare (græssæti) [d.v.s. gårdlös inhyses] i en mans by [och] äger varken i gärden eller grindar, varken äng eller åker, då får han inte enligt lag ha något levande utanför gärdet, om han inte vill göra sig saker till tre gånger sexton örtugar. ## ÄVgL Fb 4 — Fornamix bolkær, flock 4 (maskinöversättning) 4. Inget tjuderfä får gå i gärdet utan lov, om han inte vill göra sig saker till åtta örtugar mot alla grannar. § 1. Prästen får enligt lag ha en häst i gärdet, därför att han ska rida i socknen om bud plötsligt kommer att ge en bonde husel eller smörjelse. ## ÄVgL Fb 5 — Fornamix bolkær, flock 5 (maskinöversättning) 5. Köper en man fä från en by med smitta (falby) [osäker tolkning] [och] driver det hem utan grannarnas lov, då ska man hugga ned det där det står. ## ÄVgL Fb 6 — Fornamix bolkær, flock 6 (maskinöversättning) 6. Foderfä och legofä, täckfä och pantfä (nam fæ), för dem ska man ansvara för all vanskötsel (vangömslu): fall och klave, berg och bro, vatten och dy, varg och tjuv; dessa är alla vanskötsel. Dem ska man böta åter med tolftered. § 1. För övermakt (ofævli) ska man inte ansvara. Dessa är övermakt: farsot (asikkiæ), eld, rån, björn, stick och dödlig sjukdom (starui) [osäker tolkning]. ## ÄVgL Fb 7 — Fornamix bolkær, flock 7 (maskinöversättning) 7. Finner en man ett bisvärmsfynd (koppo fund) på en annan mans äng [och] de blir ense om det, då äger den hälften som fann stocken och hälften den som äger ängen. Tvistar de, då har den vittnesrätt som äger ängen, att svära med tolftered och två mäns vittnen ”att den stock du klandrar märkte jag förut; därför äger jag den och du inte.” § 1. Den äger haren som fångar (hændir) den; den äger räven som jagar den med räv[fälla] [osäker tolkning]; den äger vargen som övervinner den; den äger björnen som hetsar den; den äger älgen som fäller den; den äger uttern som tar den ur ån. § 2. Finner den ett bisvärmsfynd som äger laga lott i skogen, ha han hela bisvärmsfyndet; han får inte hugga ned eken utan grannarnas lov. Finner en man en hök i sin skog eller på allmänning [och] binder värpel (værpplæ) om fötterna, får ingen annan ta bort den om han inte vill göra sig saker till tre gånger sexton örtugar. ## ÄVgL Fb 8 — Fornamix bolkær, flock 8 (maskinöversättning) 8. Flår en man [barken av] en ollonbärande ek i en mans skog, det är en sak om sex öre, om han inte kommer undan med nekande [osäker tolkning]. Flår en man tre eller fler än tre, det är en sak om tre gånger sexton örtugar. Flår han underved till ett lass ved, det är en sak om sex öre. Flår han tre lass eller fler än tre, böte han tre gånger sexton örtugar. Säger en man nej till det, då ska man visa honom sjunätting; värje han sig med tolv män. ## ÄVgL Fb 9 — Fornamix bolkær, flock 9 (maskinöversättning) 9. Bränner en man en mans hö ute på ängen, det är rättslöshet (rætlösæ) [d.v.s. rättskränkning]. Då ska man åtala det med sjunätting; den andre ska värja sig med tolftered och två mäns vittnen: ”att jag brände inte ditt hö, och jag är inte sann till den sak du ger mig.” § 1. Så är det om alla andra mål: om man bränner en kvarn eller ålfiskegård (v fiskigarþ) [osäker tolkning], risgärdesgård, bro eller en mans virke som är huggt i skogen, det är allt rättslöshet. Det ska allt gäldas åter med svuren ed att det inte var bättre, och därtill tre gånger sexton örtugar. ## ÄVgL Fb 10 — Fornamix bolkær, flock 10 (maskinöversättning) 10. Tar vilda djur fä från herden, [och han] får det inte oskadat tillbaka, då våge han det vid så stor lön som han skulle ha för det fäet. Får han det oskadat tillbaka, vare han saklös. § 1. Ligger fä dött i dy, då ska herden sticka sin stav därhos, lägga sin hatt eller kappa under huvudet, eller bryta ris under det. Där ska man bära vittne att hans vanskötsel inte låg bakom. ## ÄVgL Fb 11 — Fornamix bolkær, flock 11 (maskinöversättning) 11. Laga stämmodagar (laghæ stæmnudaghæer) [för tjänstefolk] är två: påsk och mickelsmäss. § 1. Lejer en man en legodräng (leghoman) [och han] har inte gått i hans tjänst, då har han vittnesrätt med tolftered och två mäns vittnen: ”att jag lejdes inte av dig, och jag gjorde ingen överenskommelse (staþvæ) med dig.” Vågar han inte svära det, betale han så stor lön som honom var utlovad. Går han i hans tjänst [och] äter nattvard och dagvard, då kommer han inte undan enligt lag; betale han så stor lön som honom var utlovad, och böte tre gånger sexton örtugar därtill. Var och en som håller kvar en legodräng som hans bonde har klandrat enligt lag, böte tre gånger sexton örtugar. § 2. Våge bonden detsamma om han driver bort legodrängen från sitt hushåll och sin tjänst. Göre var och en sig ovän [d.v.s. stå var och en för sin ilska] [osäker tolkning]. Detta är lekarnas (lecara) rätt. Blir en lekare (lekæri) [kringvandrande spelman] slagen, det ska alltid vara ogillt. Blir en lekare sårad, den som går med giga eller far med fiol eller trumma, då ska man ta en otämjd kviga och föra upp den på en backe (bæsing) [osäker tolkning]. Då ska man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Då ska man ge honom nysmorda skor. Då ska lekaren ta kvigan om svansen; en man ska slå [kvigan] med vass piska. Kan han hålla [fast], då ska han ha det goda kreaturet och njuta [det] som hunden gräset. Kan han inte hålla [fast], då ha han och tåle det han fick, skam och skada; han begäre aldrig mer rätt än en hudstruken ambut (huskonæ) [osäker tolkning]. Alltid har den som försvarar sig vittnesrätt, och den närmaste släktingen [rätt] att ta arv. ## Conongs bolkær, stycke 1 (maskinöversättning) Emund slemme var kung i Uppsala och Sven Tveskägg (sven tiuguskiæg) i Danmark. De satte rån (ristir) mellan Sverige och Danmark. Då utsågs från Sverige: Kakaldi från Tiundaland, Botn från Fjädrundaland, Gasi från Västmanland, Grimaldi från Östergötland, Nænnir från Småland, Thorsten från Västergötland; Tolle från Jylland, Toti och Toki från Jylland, Gymkil från Själland, Dan från Skåne, Grimtun från Halland. Dessa tolv satte sex stenar mellan rikena. Den första stenen vid Suntra ås (suntrv asi), den andra i Danabäck, den tredje Kinnastenen, den fjärde i Uraksnäs, den femte Vitasten, den sjätte Brimsasten mellan Blekinge och Möre. Danaholmen (Danæ holmbær) är skiftad i tre lotter: en lott äger Uppsalakungen, den andra äger danakungen, den tredje lotten äger Norges kung. När deras stämma var [där], då höll danakungen i Uppsalakungens betsel, och Norges kung i hans stigbygel. ## Conongs bolkær, stycke 2 (maskinöversättning) Hur tinglott ska skiftas. ## Conongs bolkær, stycke 3 (maskinöversättning) Här sägs hur tinglott (þing lot) ska skiftas mellan boarna (bo) på alla mäns ting (aldræmannæ þingi). Vadsbo, det är ett helt bo; det tar del man för man (slit madær sum madær) [osäker tolkning]. Kinda härad halvt bo. Valle härad och Kåkind halvt bo; Valle härad tar två lotter och Kåkind en tredjedel. Gudhems bo: Gudhems härad och Frökinds härad halvt bo; Frökinds härad tar en femtedel och Gudhems härad fyra lotter. Vilske härad, Ås härad och Mark, det är halvt bo; Mark tar en femtedel, och sedan skiftas det i två mellan Vilske härad och Ås härad. Lungbo ska skiftas i tredjedelar. Den ena tredjedelen är Alfshärad (alfhæræd) och Barne härad och Laske härad; Barne härad tar två lotter och Alfs härad och Laske härad tre lotter. Den andra tredjedelen är Gäsene och Viste härad (vidþunhæræd) och Ballebygd; Viste härad och Ballebygd tar en femtedel, och Gäsene fyra lotter; sedan tar Ballebygd en femtedel mot Viste härad. Den tredje tredjedelen av Lungbo är Kållands härad och alla utlanden (vtlandin); två lotter är Kållands härad och en tredjedel utlanden. Nu börjar Åsbo: Skånings härad halvt bo; Åse härad, Viste härad (vistæhæræd) och Nordal halvt bo; Nordal tar en åttondel, sedan tar Åse härad två lotter och Viste härad en tredjedel. Här tar Skånings boar Dalboarnas lott, därför att de ska kraka och flaka [osäker tolkning] Mariakyrkan i Skara. Nu börjar Holasjö bo: Allir och Bjärke härad halvt bo; Flundre härad (floþnæhæræd) och Väne härad halvt bo. Nu börjar Skalandabo: två lotter Kvarne (qualni) och en tredjedel Väby härad och hela Sundal. Nu börjar Vartofta bo: Vartofta härad halvt bo; Redväg och Kind halvt bo; var och en av dem tar hälften. Först skiftar tre bon mot fem bon: Vartofta bo, Gudhems bo och Lungbo; de tre tar hälften mot de fem.